Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 4 april 2006 - Strasbourg

13. Kontroll av gemenskapsrättens tillämpning (2003-2004) – Bättre lagstiftning: tillämpning av subsidiaritetsprincipen (2004) – Genomförande följder och effekter av gällande lagstiftning om den inre marknaden – Strategi för förenkling av lagstiftningen (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om ”Bättre lagstiftning”, som omfattar fyra betänkanden:

- ett betänkande (A6-0089/2006) av Monica Frassoni för utskottet för rättsliga frågor om kommissionens tjugoförsta och tjugoandra årsrapport om kontrollen av gemenskapsrättens tillämpning (2003 och 2004) (2005/2150(INI)),

- ett betänkande (A6-0082/2006) av Bert Doorn för utskottet för rättsliga frågor om bättre lagstiftning 2004: tillämpning av subsidiaritetsprincipen – tolfte årsrapporten (2005/2055(INI)),

- ett betänkande (A6-0083/2006) av Arlene McCarthy för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om tillämpning, konsekvenser och effekter av gällande lagstiftning om den inre marknaden (2004/2224(INI)) och

- ett betänkande (A6-0080/2006) av Giuseppe Gargani för utskottet för rättsliga frågor om en strategi för förenkling av lagstiftningen (2006/2006(INI)).

  Monica Frassoni (Verts/ALE), föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig särskilt att få ta ordet i dag, inte i min vanliga egenskap som företrädare för min grupp, utan som föredragande för utskottet för rättsliga frågor, och som företrädare för en bredare majoritet. Som föredragande skulle jag vilja föra fram ett antal budskap om detta betänkande, vars väsentliga syfte är att betona att tillämpningen av gemenskapslagstiftningen utgör en viktig del av frågan om ”bättre lagstiftning”, vid sidan av de övriga frågor som vi ska diskutera i eftermiddag.

Tillämpningen är en viktig del av lagstiftningen, främst på grund av att situationen på EU-nivå är otillfredsställande, vilket kommissionen påpekar mycket eftertryckligt i sin rapport. Det finns mycket allvarliga problem, främst när det gäller miljölagstiftningen såväl som lagstiftningen om den inre marknaden, och ansvaret för detta ligger framför allt hos medlemsstaterna – det är det ingen idé att förneka.

Icke-tillämpningen beror dock också på att förfarandet föreskrivs i fördragen, och därför inte är enkelt att förbättra. Det är ett långsamt förfarande som ger utrymme för relativt otillräckliga sanktioner: när det gäller att nå en positiv lösning i fråga om medlemsstaternas tillämpning av gemenskapslagstiftningen lämnar förfarandet ofta mycket övrigt att önska och tar mycket lång tid.

Jag skulle vilja veta om ni anser att denna fråga om tillämpningen av gemenskapslagstiftningen är en prioritet för kommissionen eller inte. Av meddelandet att döma uppfattar jag det som om detta inte är en prioritet för kommissionen, eftersom man i meddelandet, som vi vet, snarare tar upp aspekten med att avskaffa och ändra direktiv än deras korrekta tillämpning.

Jag anser att det huvudsakligen finns två tankeskolor inom kommissionen: en som säger: ”Det är bäst att undvika bekymmer med medlemsstaterna, så låt oss försöka lösa problemen tillsammans med dem”, medan den andra skolan säger: ”Låt oss tillämpa bestämmelserna som de ser ut, inte oflexibelt, men hur som helst på ett positivt sätt, och använda förfaranden som i så hög grad som möjligt är snabba och ligger inom ramen för lagstiftningen.”

Jag skulle vilja ge några exempel på det. Vi anser att flera av kommissionens beslut om inledandet av vissa förfaranden, som till exempel förfarandena om genetiskt modifierade organismer i Österrike, fattades särskilt snabbt och effektivt. Å andra sidan har vi, i fallet med Frankrike och dess oförmåga att genomföra Natura 2000-direktivet, väntat i tre år, ända sedan EG-domstolens beslut, på att kommissionen ska ingripa i enlighet med artikel 228, dvs. artikeln om böter.

På samma sätt finns det intressanta situationer som rör medborgarnas rätt till ersättning av läkemedelskostnader. Detta är en oerhört viktig fråga för människor själva, men vi inser att den förblir olöst eftersom det är en politiskt komplicerad fråga att ta sig an. Samtidigt har artikel 228 endast åberopats två gånger: en gång i fallet med Greklands avfallshantering, som lades ned efter mycket kort tid, och en gång i fallet med Spaniens badvatten, vilket drogs tillbaka i sista minuten på grund av en fråga som kommissionen själv erkänner är tämligen tvivelaktig ur rättslig synvinkel.

Vilket är vårt svar, eller vad föreslår vi för att lösa en situation där vi anser att kommissionen borde agera mer öppet? För det första anser vi att det borde finnas en större kontroll och öppenhet i fråga om tillämpningen av gemenskapslagstiftningen. Jag anser att det är viktigt att kommissionen vidarebefordrar de studier om förenlighet som den genomför om tillämpningen av lagstiftningen till oss, vilka vi tyvärr inte lyckats erhålla.

För det andra anser jag att det är oerhört viktigt att resurser överförs från alla de organ som inte längre kommer att utarbeta lagstiftning till de organ som i stället kommer att genomföra lagstiftningen. Vi håller till exempel inte med om att en sådan överföring borde göras till de som ska genomföra konsekvensbedömningar, vilket för närvarande diskuteras i kommissionen. För det tredje – och detta rör oss – anser vi att Europaparlamentet borde agera mycket mer specifikt på området för tillämpningen av gemenskapslagstiftningen, inte för att ändra kommissionens befogenheter – jag är medveten om att kommissionsledamöterna är mycket oroade över detta – utan, tvärtom, för att få en klarare uppfattning om vad som faktiskt sker, liksom utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och andra utskott gör.

Jag anser att policyn med att namnge och hänga ut länder med hänsyn till tillämpningen av gemenskapslagstiftningen är mycket användbar och att kommissionen kanske borde hjälpa oss att tillämpa den mer beslutsamt.

  Bert Doorn (PPE-DE), föredragande. – (NL) Herr talman! Jag skulle vilja citera en artikel från en vederhäftig nederländsk dagstidning i maj förra året, precis före folkomröstningen i Nederländerna. Citatet inleds som följer: ”Inte Barroso, inte Blair, men van Alphen från Nederländerna, tillsammans med tusentals andra nationella civila tjänstemän, fattar de dagliga besluten i Europa”. Denna artikel gjorde ingenting för att bidra till en positiv grundläggande uppfattning av folkomröstningen i Nederländerna. Ni vet att allt gick fruktansvärt fel. Nederländerna sa nej, vilket är oroande. Det är just dessa regler och bestämmelser som är en källa till oro och som vi borde diskutera mer i detalj i dag.

Vi måste arbeta hårt för att avskaffa den negativa bild som medborgarna har av reglerna och bestämmelserna. Hur kan vi uppnå det? Vi kan uppnå det genom att göra reglerna och bestämmelserna mer öppna. Vi måste också beakta den administrativa börda som de ger upphov till. För många företag är en tung administrativ börda en black om foten, och om det finns något som påverkar företags konkurrenskraft är det detta.

Hur når vi större öppenhet och minskar den administrativa bördan? Vi kan till att börja med göra det genom att genomföra en faktisk konsekvensbedömning, och det är vad som fortfarande saknas för tillfället. Vi har sett många exempel på konsekvensbedömningar, och de varierar alla i fråga om kvaliteten. Vissa är bra, och vissa är det inte. Om vi i parlamentet vill dra nytta av konsekvensbedömningar borde de erbjuda opartisk och välgrundad information som är lätt att förstå. Det är vad som saknas.

Vi i parlamentet har förstahandserfarenhet av vissa konsekvensbedömningar om ändringsförslag; vi har också insett att kvaliteten varierar, och det är därför jag föreslår att en oberoende granskning ska göras. Detta behöver inte göras av en betydelsefull myndighet. Det kan göras av en panel med fyra experter på området för konsekvensbedömningar, som helt enkelt tittar på de konsekvensbedömningar som kommissionen genomfört och de som parlamentet genomfört, och som sedan utfärdar rekommendationer på grundval av detta. Med andra ord finns det inget behov av en byrå eller en betydelsefull myndighet; vad vi behöver är endast en oberoende kvalitetsöversyn, som är effektiv och extern.

Om vi går över till kommittéförfarandet sades också något om detta i den artikel jag nämnde för en stund sedan. I artikeln fanns också en annan punkt om kommittéerna, som jag inte vill undanhålla er. ”Man ser dem inte, man hör dem inte, de ungefär 450 rådgivande klubbarna i Bryssel, som ständigt fattar beslut som påverkar medborgarnas dagliga liv.” Det behövs större öppenhet också på det området. När kommittéförfarandet leder till sekundärlagstiftning måste också denna lagstiftning kontrolleras. Vi måste visa på vilka följder lagstiftning av den typen har genom en konsekvensbedömning. Allmänheten kommer då att förstå att vi menar allvar, och att vi faktiskt vill ha denna öppenhet.

Slutligen, liksom Monica Frassoni redan påpekat, är tillämpningen oerhört viktig, och parlamentet borde fästa mycket större uppmärksamhet på det. När ett betänkande har diskuterats i kammaren är föredragandens arbete gjort. Jag vill föreslå att man, tre år efter det att ett betänkande antagits i kammaren, ber den berörda föredraganden att underrätta sitt utskott om situationen i fråga om tillämpningen. Detta skulle avsevärt bidra till ett korrekt genomförande i medlemsstaterna, och också till goda kontakter med de nationella parlamenten.

Förslagen är de följande: ökad öppenhet, objektiv kontroll av konsekvensbedömningarna, gränser för kommittéförfarandet, större insyn i kommittéförfarandet, och möjligen en återkallanderätt för Europaparlamentet om så skulle behövas. Detta är de inslag i ett interinstitutionellt avtal som jag anser behövs för att vi verkligen ska komma i gång med dessa regler och bestämmelser.

  Arlene McCarthy (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Som ordförande i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd välkomnar jag starkt denna gemensamma debatt om bättre lagstiftning och möjligheten att diskutera med rådet och kommissionen om hur vi kan förbättra konsumenters, medborgares och företags erfarenhet av lagstiftning, som är det svåraste med att införa EU-lagar på ett begripligt sätt. Medborgares, konsumenters och företags självförtroende och tillit till själva EU är förbundet med deras erfarenhet och uppfattning av EU-lagar och den inverkan de har på deras vardagsliv.

Jag vill fokusera på att förbättra lagstiftningen för den inre marknaden och säkerställa att vi uppnår ett syfte i vår lagstiftning för konsumenter på den inre marknaden. Den inre marknaden står för nästan en tredjedel av gemenskapens regelverk. En lagstiftning som är av bra kvalitet, är effektiv och enkel på den inre marknaden bör skapa tillfällen för gränsöverskridande handel och ge konsumenter ökad valmöjlighet, samtidigt som den skyddar miljö- och konsumenträttigheter samt sociala rättigheter. Att samtidigt få en lämplig lagstiftning på den inre marknaden är avgörande för att uppnå Lissabonmålen när det gäller arbetstillfällen, tillväxt och konkurrenskraft.

Jag anser att den inre marknaden kommer att dra fördel av en gemensam och samordnad strategi från alla de tre institutionerna för att förbättra hela lagstiftningscykeln. Det innebär att vi också måste tänka på följderna av de midnattsöverenskommelser och de kompromisser vi ingår och avgöra om de kommer att förvirra eller förtydliga lagar för slutanvändarna. Det börjar enligt min mening med en bra, tydlig utformning av lagar, högkvalitativa konsekvensbedömningar och effektiv, heltäckande och öppen samordning med berörda parter. Medlemsstaterna måste också ta sitt ansvar på allvar och säkerställa ett bra och korrekt genomförande av lagstiftningen för den inre marknaden. De måste avstå från frestelsen att ofta brodera ut eller lägga till när det gäller nationella krav. Även om införlivandegraden förbättras, vilket resultattavlan för den inre marknaden visar, finns det fortfarande utrymme för avsevärda förbättringar. Det är därför vi ber om ett snabbt överträdelseförfarande för testfall på den inre marknaden. Vi måste dra lärdom av nederlagen och misstagen i EU-lagstiftningen. Det är därför vi både skulle vilja se konsekvensbedömningar på förhand och i efterhand eller analyser av vad som gick snett. Har denna lagstiftning uppnått sitt syfte, eller har den tvärtom lett till snedvridning och fragmentering av den inre marknaden?

Vissa anser att konsekvensbedömningarna borde överlåtas till ett externt organ. Jag delar inte den strategin eftersom jag anser att lagstiftningen för den inre marknaden bör vara kommissionstjänstemännens ansvar, som en del av disciplinen för effektivt beslutsfattande. Utskottet för den inre marknaden insisterar emellertid på att alla lagstiftningsförslag ska åtföljas av en kvalitativ konsekvensbedömning, en översikt och en checklista för bättre lagstiftning avseende lagstiftningsförslag om den inre marknaden.

Naturligtvis är alternativ lagstiftning föremål för mycken skepticism. Samtidigt som det interinstitutionella avtalet tillhandahåller denna möjlighet som inte innebär lagstiftning, insisterar vi när det gäller lagstiftningen för den inre marknaden på att parlamentet både har underrättats och rådfrågats om sådana alternativa strategier. De rättfärdigas genom konsekvensbedömningar. Likaså måste konsumenterna få upprättelse och sanktioner om denna alternativa lagstiftning inte leder till fördelar för konsumenterna på den inre marknaden.

Jag vill betona arbetet i utskottet för den inre marknaden som en aktiv partner i förfarandet för bättre lagstiftning. Jag vet att kommissionsledamöter ofta säger att parlamentet inte tar sin roll på allvar. Vi var det första utskottet som beställde vår egen konsekvensbedömning, under Philip Whiteheads ordförandeskap, av ändringsförslag till Toubonbetänkandet om fastställande av bestämmelser för färdigförpackade varors nominella mängder. När det gäller förslaget om pyroteknik genomför vi för närvarande en konsekvensbedömning av ändringsförslag som lagts fram av vår föredragande. Vi kommer att titta på en kostnads- och intäktsanalys av hans ändringsförslag till det förslaget. Vi genomför för närvarande en utfrågning om konsekvenserna av lagstiftning om offentlig upphandling på den inre marknaden. EU:s offentliga upphandlingar står för 16 procent av EU:s BNP, likväl har 1992 års lagstiftningspaket, vilket har framgått av en rad fall i EG-domstolen, inte lett till att marknaden har öppnats på det sätt som var önskvärt.

Låt oss tala klarspråk. Det är konsumenten, medborgaren och företag som betalar priset när lagstiftningen inte är effektiv. Dålig utformning leder till rättslig osäkerhet, dåligt eller förvirrat införlivande, och leder i slutändan till en förvirrad näringsidkare eller konsument som förlorar tilltro till den inre marknaden. Efter åratals övervägande blir EG-domstolen envåldshärskare när det gäller bättre lagstiftning. Det är inte rätt väg framåt.

Slutligen vill jag citera fallen som behandlats av problemlösningsnätverket för den inre marknaden (Solvit), som jag anser vara ett utmärkt initiativ av kommissionen. En behörig läkare försökte i ett antal år registrera sig som läkare i Spanien. Han spenderade en stor summa pengar på juridiska avgifter, hade förlorat förtroendet för den inre marknaden, men Solvitsystemet ingrep och hjälpte honom att inom tio veckor bli registrerad som läkare i Spanien. Den läkaren sa: ”Solvit har återupprättat mitt förtroende för den inre marknaden”.

Verkligheten är alltså att bra lagar som är väl utformade, lätta att genomföra och lätta att upprätthålla och kontrollera är nyckeln till att återupprätta förtroendet för den inre marknaden. Jag hoppas att dagens debatt är början på en process för ett nära samarbete, där man delar bästa praxis mellan institutioner i ett nära samarbete mellan jämlikar och bygger upp och återupprättar den tillit som läkaren jag nämnde bad oss om att åstadkomma för honom som konsument på den inre marknaden.

(Applåder)

  Klaus-Heiner Lehne (PPE-DE), ställföreträdare för föredraganden. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tala om tre aspekter, och börjar med frågan om förenkling. Det råder ingen tvekan om att parlamentet, rent principiellt, stöder kommissionen i dess ansträngningar för att förenkla lagstiftningsprocessen, men jag vill också klargöra att i detta fall, som i så många andra, finns djävulen i detaljerna, och att vi måste vara försiktiga så vi inte kastar ut barnet med badvattnet.

Låt mig ger er ett exempel. När jag till exempel tittar på kommissionens dokument ser jag att de vill förenkla hela handels- och bolagsrätten. Nu vet jag, som en av utskottet för rättsliga frågors ständiga föredragande på detta område, att många av de direktiv och förordningar som vi antagit på detta område varit resultatet av oerhört komplexa förhandlingar och kompromisser, och att det i alla förslag om förenkling finns en inneboende risk för att en Pandoras ask öppnas och för att de kompromisser som nås efter stora ansträngningar slutligen ännu en gång ifrågasätts. Det innebär att förenkling är ett instrument som måste hanteras med stor försiktighet.

Av det skälet anser jag att det vore mycket tillrådligt att vi, lika mycket när vi förenklar som när vi lagstiftar, funderar över möjligheten att de tre institutionerna antar ett interinstitutionellt avtal där man i tydliga termer anger hur man gör för att förenkla lagstiftningen.

En andra punkt som jag skulle vilja att kommissionen funderar över är frågan om vilka prioriteringar förenklingsförslagen borde innehålla. Direktiv riktas vanligtvis till de nationella lagstiftande församlingarna snarare än till allmänheten, och de lagar som de praktiserande juristerna hanterar är de som antagits på nationell nivå. Därför borde förenklingen av direktiven bara vara ett sekundärt mål. Kommissionen borde prioritera förordningar, av det enkla skälet att förordningar är direkt tillämpliga som lagar och har en direkt effekt på de medlemmar av allmänheten som använder lagstiftningen.

Den andra frågan rör konsekvensbedömningar. Jag vill ännu en gång klargöra att merparten av oss här i kammaren betraktar ett oberoende inslag i bedömningen av lagarnas konsekvenser som absolut nödvändigt. I ett betänkande som parlamentet utarbetade i december krävde det en oberoende byrå enligt den amerikanska modellen. För min del vill jag klargöra att detta inte är en nödvändig förutsättning för mig; det är något som vi kan tala om. Vad jag emellertid ser som oumbärligt är deltagandet av ett oberoende externt inslag i bedömningen av lagarnas konsekvenser. Det är inte acceptabelt att de tjänstemän som lägger fram förslag också och samtidigt är de som ansvarar för att bedöma vilka konsekvenser dessa förslag kommer att få, eftersom följden av det är att konsekvensbedömningarna slutligen inte blir något annat än en del av förslagens berättigande, och det är inte vad vi vill. Det är alltså av det skälet som jag tror att vi måste utarbeta något förnuftigt med kommissionen i den här frågan.

Ett interinstitutionellt avtal slöts i december 2003, enligt vilket kommissionen i princip ansvarar för konsekvensbedömningar. Men det innebär också att kommissionen utövar ett ansvar tillsammans med den lagstiftande församlingen och på dess vägnar, det vill säga för parlamentet och rådet, och därför anser vi att vi i kammaren också borde ha – och har – en rätt att rådfrågas när det gäller hur denna konsekvensbedömning ska genomföras.

Jag kan lägga till att detta också är skälet till varför vi i talmanskonferensen ursprungligen fördröjde antagandet av en resolution om uppföljningen av administrativa överenskommelser, eftersom dessa naturligtvis måste omförhandlas, inte minst mot bakgrund av de resolutioner som vi kommer att anta om dessa fyra betänkanden i maj i år.

Jag vill också uttala mig om något som helt klart är en aktuell fråga. Den 16 mars avgav generaladvokat Sharpston ett yttrande i målet Spanien mot rådet, i vars slutsatser hon uttryckligen hänvisar till konsekvensbedömningar, och anger att frånvaron av alla slags tillräckliga konsekvensbedömningar är en indikation på att rättsakten antagits godtyckligt, och detta visar på och bekräftar EG-domstolens allt större intresse för denna fråga.

I fråga om vad Bert Doorn sagt om ämnet anser jag att det är avgörande att beslut som fattats genom kommittéförfarandet också måste konsekvensbedömas. Det finns en hel rad fall som vi kunde ta upp som exempel, där den verkliga byråkratiska galenskapen legat i kommittéförfarandebesluten, snarare än i själva lagstiftningen, så även i detta fall måste det finnas en verklig kontroll av vilka följder lagar har.

Låt mig slutligen ta upp den tredje frågan, nämligen frågan om samråd med aktörerna, det vill säga den process där man lyssnar till de berörda parterna. När kommissionen utarbetar lagar har den börjat att i hög grad förlita sig på EU-omfattande organisationer och sammanslutningar. Jag har inget emot de europeiska lobbysammanslutningarna, men deras processer för att fatta beslut är ibland mer komplexa än de i ministerrådet, och resultatet är ofta en enighet som sammanfattats till nonsens. Jag anser att vi fortfarande behöver andra former av samrådsmekanismer för att få information direkt från de berörda parter som gör sitt jobb och som därför måste hantera dessa frågor. Den samrådsmekanism som vi till exempel föreslog genom det nätverk som för närvarande sysslar med att utarbeta EU:s avtalsrätt, inom vilken vi fastställde att en begränsad kategori av personer skulle rådfrågas, skulle kunna vara ett bra exempel på hur man kan förbättra dessa mekanismer.

  Hans Winkler , rådets ordförande. – (DE) Herr talman! Det gläder mig att här i dag få tillfälle att tillsammans med er diskutera en fråga som är av stor betydelse för EU. Jag vet från mina egna, mycket nära, kontakter med allmänheten under de senaste månaderna att frågan om ”Bättre lagstiftning”, tillsammans med allt som förknippas med den – kanske inte som en slogan, för många av dem vet inte vad det betyder, men som en princip – är en av de frågor som de intresserar sig allra mest för.

Som ni vet har kommissionens program för 2006 titeln ”Att tillvarata hela EU:s potential”, och det med rätta. Rådet är övertygat om att bättre lagstiftning kommer att vara avgörande för att göra detta möjligt. Det är vår avsikt att lagstiftningen ska stödja medborgarna snarare än hindra dem, och detsamma gäller för konsumenterna, vilket Arlene McCarthy redan sagt, men det gäller i synnerhet företagande, där alltför lite gjorts för att skapa en dynamik och kreativitet hos särskilt de små och medelstora företagen. Europeiska rådet angav alldeles nyligen sin vilja att främja små och medelstora företag och drev på i den riktningen. Studier har visat att den administrativa bördan för företag och allmänheten motsvarar mellan 2 och 5 procent av EU:s BNP, och därför är det vår avsikt att ge konkurrensen ett tydligt uppsving genom att utvärdera konsekvenserna av den administrativa bördan, genom att förenkla och minska den.

Termen ”bättre lagstiftning” är en term som på senaste tiden använts ofta, och jag håller verkligen med Klaus-Heiner Lehne om att vi inte borde kasta ut barnet med badvattnet, och att denna term mycket ofta används tämligen fritt och på ett sådant sätt att den tappar sitt värde, eftersom det inte alltid är tydligt vad som menas. Jag kan säga på rådets vägnar att parlamentets engagemang för denna fråga, som tar sig uttryck i inte mindre än fyra betänkanden i dag, verkligen ska välkomnas.

Rådets ordförandeskap fortsätter att betrakta det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning, som det redan hänvisats till i dag, som ramen för vårt samarbete. Vi avser att samarbeta med det kommande finländska ordförandeskapet, med kommissionen, och naturligtvis med parlamentet för att ytterligare utveckla dagordningen för reformen av regelverket.

Låt mig diskutera några av de områden som är betydelsefulla i detta sammanhang i större detalj.

Jag börjar med förenklingen. Förenklingen av EU-bestämmelserna är något som har en påtaglig effekt för företagen och allmänheten, och därför kommer den att vara särskilt effektiv om den också gör att vi kan stärka vår trovärdighet. Kommissionsledamot Günter Verheugens granskningsinitiativ och de aktuella planerna på en sektorsvis förenkling och vidare ansträngningar i fråga om en övergripande förenkling gör att vi går i rätt riktning. Jag är också mycket imponerad av att ordföranden och vice ordföranden närvarar i kammaren i dag och av deras delaktighet i debatten, för vi måste uppmuntra till ytterligare framsteg i den här riktningen, och det är precis vad rådet och kommissionen gör genom att göra något för att föra EU närmare sina medborgare. Som ni vet har det österrikiska ordförandeskapet i viss utsträckning antagit ”Att återigen föra EU närmare sina medborgare” som sitt motto, och dessa initiativ, däribland de från kommissionen, utgör ett väsentligt bidrag i den vägen. De bidrar också till att göra EU mer framgångsrikt när det gäller att nå Lissabonmålen. Rådets ordförandeskap gläder sig över att kommissionen inte bara strävar efter att ”förenkla den befintliga lagstiftningen” genom en allmän utrensning av regelverket, utan också planerar att där införliva resultatet av rådets ansträngningar på detta område.

Tillsammans med det finländska ordförandeskapet och kommissionen arbetar vi för att nå bättre arbetsmetoder för förenkling och för att maximera effektiviteten hos samarbetet mellan rådet, kommissionen och parlamentet. Därför vore det också användbart om kommissionen årligen informerade rådet om sitt förenklingsprogram. Vi föreslår också att förenklingsfrågorna införs högt upp på våra dagordningar, och att rådet och parlamentet där det är möjligt försöker att anta förenklingsfrågor vid första behandlingen.

Den administrativa bördan – som redan nämnts – på de personer som berörs är naturligtvis direkt mätbar och påverkar dem direkt. Vi behöver instrument inom EU för att göra just det. Sådana instrument finns; nu behöver vi bara använda dem. Rådets ordförandeskap utarbetar för närvarande en rapport om stadgandet av kvantitativa mål på detta område.

Som min tredje punkt skulle jag vilja ta upp frågan om valet av rättsliga instrument, eftersom det, oavsett vilka ansträngningar vi gör för att förbättra lagstiftningen, finns ett antal viktiga aspekter som vi inte får förlora ur sikte, däribland subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen, samtidigt som vi måste vara noga med att se till att regelverket inte påverkas. Det är inte mindre av EU, utan ett bättre EU vi vill ha.

Subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen utgör grundläggande riktlinjer för institutionernas åtgärder i utövandet av EU-befogenheterna, och är därför en inneboende del av bättre lagstiftning.

Subsidiariteten och proportionaliteten spelar också en central roll i valet av rättsligt instrument. När man utför konsekvensbedömningar måste flera olika åtgärder övervägas, varav en måste vara möjligheten att agera på en lägre nivå än på EU-nivå.

Omvänt kan dock den rättsliga klarhetens intresse och den inre marknadens friktionsfria funktionssätt tjänas bättre genom förordningar än direktiv, och det har också nämnts i dag. Det är på det hela taget avgörande att man, i varje enskilt fall, väljer det instrument som ger EU bäst möjlighet att nå förordningens syfte, och det finns därför i praktiken ett nära samband mellan konsekvensbedömningar, vilket har ett betydande värde kvalitativt sett, och den faktiska tillämpningen av subsidiariteten och proportionaliteten.

Både rådet och parlamentet är, i enlighet med det interinstitutionella avtalet, redan skyldiga att i hög grad använda sig av kommissionens konsekvensbedömningar för att fatta beslut. Kommissionens konsekvensbedömningar kan därför också tjäna som grund för en aktiv diskussion om subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen. Kan jag få ta detta tillfälle i akt för att upprepa att vi, för att fördjupa denna diskussion, avser att anordna en konferens om subsidiaritet i Österrike den 18–19 april, där vi ser fram emot värdefulla bidrag från parlamentet.

Liksom det betonats allmänt i dag måste konsekvensbedömningar utarbetas i enlighet med högsta möjliga kvalitetsstandarder och måste sedan faktiskt användas under förhandlingsprocessen. Rådets österrikiska ordförandeskap kommer att utarbeta vad som kan kallas en handbok för ordförandena för rådets arbetsgrupper med titeln ”Hur man hanterar konsekvensbedömningar i rådet”.

Vi vill också uppmuntra till större samarbete mellan institutionerna, särskilt när det gäller att bedöma följderna av omfattande ändringsförslag från rådet, och när det gäller att alltid hålla sig till den överenskomna metoden inom alla de tre institutionerna, och med detta i åtanke ser vi med stort intresse fram emot kommissionens översyn av konsekvensbedömningar, som ska äga rum i vår.

På det stora hela delar ordförandeskapet parlamentets åsikt att högkvalitativa konsekvensbedömningar är grundläggande beståndsdelar inom ett förbättrat regelverk.

Något annat som nämndes var delaktigheten för så kallade ”aktörer” i samrådsprocesserna, vilket är avgörande om vi ska nå en ökad öppenhet. De berörda parterna måste informeras fullt ut om alternativen till samrådet, deras åsikter måste beaktas när politiken utarbetas och de måste också få ordentlig feedback.

Låt mig avslutningsvis lägga till något om öppenhet. Om allmänheten ska acceptera våra beslut är det inte bara viktigt att de lagar vi antar är förståeliga och enkla, utan också att vi blir bättre på att förklara hur dessa beslut fattades. Beslutsfattandeprocessen måste vara så öppen som möjligt för den stora allmänheten. Vår förbundskansler sa detta när han lade fram programmet för det österrikiska ordförandeskapet, och det är en punkt som jag betonat vid många tillfällen. Rådets österrikiska ordförandeskap anser att det är viktigt att öppenheten blir allt större. De första åtgärderna har vidtagits genom de resolutioner som antogs i december förra året, utifrån vilka vi nu försöker att ge detta ett praktiskt uttryck, och där det är möjligt lyfta fram andra sätt att nå ökad öppenhet.

Som jag sa inledningsvis är ”bättre lagstiftning” ett projekt med relevans för allmänheten och som direkt berör oss alla. Om det genomförs framgångsrikt kommer vi tillsammans att ha kunnat tillföra ett verkligt värde och återigen göra Europeiska unionens fördelar tydligare för dess medborgare.

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! EU:s lagstiftning är central för allt som gör Europeiska unionen speciell. Vi är faktiskt en gemenskap som bygger på rättsstatsprincipen. Utan lagar skulle vi tvingas förlita oss till ständiga förhandlingar, på maktbalansen mellan medlemsstaterna eller också på goodwill, och i teorin endast på samarbete och villighet. Vi vill inte ha en gemenskap som bygger på godtycklighet. Vi vill ha en gemenskap som bygger på rättsstatsprincipen. Det är lagstiftningen som kan garantera de friheter som EU-medborgarna i dag åtnjuter.

Jag anser att detta är en viktig principiell fråga, och här vill jag göra en personlig iakttagelse. För tre dagar sedan föreläste jag om Jean Monnet vid Europeiska universitetsinstitutet i Florens, en föreläsning vid vilken jag just inriktade mig på min uppfattning om EU:s lagstiftning. Jag anser att det är mer nödvändigt än någonsin att bekräfta att vår gemenskap bygger på rättsstatsprincipen. Det är vad som skiljer den från andra experiment på internationell nivå.

Vi lagstiftar av olika skäl: till exempel för att skydda hälsan genom livsmedelssäkerhet, skydda miljön genom inrättande av normer för luft- och vattenkvalitet och för att fastställa bestämmelser för företag som är verksamma på den inre marknaden, så att de får möjlighet att kämpa på lika villkor helt utan diskriminering.

Vi stiftar lagar på EU-nivå eftersom medlemsstaterna har enats om att vissa bestämmelser bör fastställas på gemenskapsnivå. Praktiskt sett är det faktiskt en fråga om att ersätta 25 nationella bestämmelser med en enda, som gäller inom hela Europeiska unionen. För allt detta måste vi se till att EU-lagstiftningen och EU:s bestämmelser ger ett mervärde: de måste prioriteras, de måste vara förenliga med subsidiaritetsprinciperna och de måste genomföras korrekt, samtidigt som de måste vara proportionella i relation till de behov som de är avsedda att möta. De bestämmelser som fastställs får inte vara orimliga eller sträcka sig längre än vad som är strängt nödvändigt. Vi måste undvika bestämmelser som är alltför normativa, som leder till omotiverade utgifter eller som kan visa sig vara kontraproduktiva.

Vi måste också avskaffa de kumulativa effekterna av bestämmelser som med tiden överlappar varandra, vilket är ett resultat som inverkar skadligt på företagen, frivilligsektorn, de offentliga myndigheterna och medborgarna.

Låt mig därför gratulera Europaparlamentet till dess utmärkta initiativ att hålla denna debatt om ämnet ”bättre lagstiftning”. Det ger oss möjligheten att granska denna fråga på ett sammanhängande sätt. Jag vill tacka Monica Frassoni, Bert Doorn, Arlene McCarthy och Giuseppe Gargani, som i dag ersatts av Klaus-Heiner Lehne, för deras utmärkta arbete och för deras betänkanden.

För att korrekt kunna utvärdera kvaliteten hos våra lagstiftningsinitiativ behöver vi en uppsättning bestämmelser och en stark vägledande princip. Det är vad som tydligt framgår av de olika betänkandena, vilka jag anser utgör en välgrundad utgångspunkt för våra diskussioner i dag. Dessa betänkanden och vårt sätt att bemöta dem visar att våra två institutioner har kommit en bra bit på väg under de senaste åren. Behovet av bättre lagstiftning och av bättre bestämmelser måste tillgodoses med en verklig samstämmighet. Vår lagstiftningsverksamhet är en pågående process. Vi måste arbeta tillsammans för att se till att våra politiska val, vilka de än må vara, omvandlas till lagstiftning av högsta kvalitet. Här vill jag också gratulera det österrikiska ordförandeskapet till samtliga deras åtgärder i detta hänseende.

Hur uppfattar vi denna utmaning? Vi erkänner den: vi måste fortfarande förbättra alla cykelns skeden, det vill säga från redan antagna rättsakter till nya initiativ, via förslag som det nu förhandlas om. Därför har kommissionen lanserat ett omfattande system för bättre lagstiftning som kombinerar flera åtgärder: ett system som är avsett att utvärdera följderna av kommissionens viktiga förslag, ett program som är avsett att förenkla den gällande lagstiftningen och avskaffa ett antal av kommissionens förslag som ska beaktas av parlamentet och rådet samt ökad användning av andra sätt att lösa problem än den konventionella lagstiftningen, till exempel självreglering av de berörda parterna eller samreglering av lagstiftaren. Samtliga dessa åtgärder ger nu påtagliga resultat.

(EN) Låt oss titta på konsekvensbedömning. Sedan 2003 har kommissionen genomfört ett system för att se över vilken ekonomisk, social och miljömässig påverkan dess viktigaste förslag har. Sedan antagandet av en integrerad strategi har 120 konsekvensbedömningar offentliggjorts. Vi har också uppdaterat våra riktlinjer för att hjälpa personalen att bättre granska alternativ och påverkan, inbegripet konkurrenskraft, och att inrikta sig på frågor som exempelvis kostnaden för alltför mycket pappersarbete. Detta återspeglar en påtaglig och genomgripande förändring när det gäller förfarande och synsätt. Jag anser att det är ett verkligt framsteg. Vi vet att inte alla bedömningar lever upp till samma standard än. Vi känner till att det finns utrymme för förbättring. Vi medger, som det påpekas i Bert Doorns betänkande för utskottet för rättsliga frågor, att kvaliteten kan höjas och att mekanismerna för kvalitetskontroll måste förstärkas.

Jag delar fullständigt åsikten att det behövs en särskild granskning av konsekvensbedömningar, en slags princip om ”fyra ögon”. Vi arbetar med ett heltäckande tillvägagångssätt. För det första måste vi se till att våra konsekvensbedömningar organiseras på rätt sätt. Som vi lovade i mars 2005 kommer vi att upprätta ett nätverk av tekniska och vetenskapliga experter som ska hjälpa oss att utveckla metoder som garanterar att konsekvensbedömningarna är heltäckande och högkvalitativa. En extern utvärdering av systemet är också på gång, genom vilken vi ska fastställa på vilka områden som vi klarar oss bra och på vilka områden vi måste förbättra oss. Författarna av konsekvensbedömningarna måste också få gensvar för att förstå om de har gjort ett bra arbete. Det är därför som samråd utgör en väsentlig del av konsekvensbedömningsförfarandet. Det är också av den anledningen som kommissionens konsekvensbedömningar finns utlagda på webbplatsen Europa.

När det gäller kvalitetskontrollen av individuella bedömningar instämmer jag i att en oberoende kontroll borde genomföras, oavhängig av de enheter som föreslår lagstiftningen. Jag föreslår att den bästa garantin för opartiskhet är att lägga en sådan kontroll inom ramen för kommissionsordförandens befogenhet. Jag har bett kommissionens generalsekreterare att undersöka hur vi på bästa sätt kan trappa upp kvalitetsstödet och kvalitetsgranskningen.

Men låt mig betona att vi måste samarbeta mycket närmare med er när det gäller konsekvensbedömning. Jag välkomnar det avtal som nyligen slöts om en gemensam metod för konsekvensbedömning. Denna uppsättning regler är ett viktigt framsteg för att hantera konsekvensbedömning inom samtliga tre institutioner. Det kommer att underlätta vårt samarbete och leda till att dubbelarbete undviks.

Om vi övergår till att tala om förenkling har vi fått en god start. I det åtgärdsprogram som vi antog förra året föreskrivs upphävning, kodifiering, omarbetande och förändring av ungefär 220 rättsakter som täcker en hel rad politikområden. Programmet, som redan är på gång inom sektorerna för bilar, avfall och byggnad, kommer att granskas och uppdateras i samråd med berörda parter. Övriga områden som livsmedel, kosmetika, läkemedel och tjänstesektorn kommer att följa efter. Vi behöver er insats för att fastställa riktiga målsättningar och säkerställa bästa resultat.

Vi behöver rådet och parlamentet för att skynda på antagandet av föreslag om förenkling. Min tolkning av era betänkanden är i stort sett att vi kommer överens om det som vi försöker uppnå. Nu måste vi skrida till verket, se över innehållet och uppnå resultat.

Vi tar också itu med administrativa bördor som är särskilt betungande för små företag. Detta innebär att förenkla blanketter och modernisera tullkodexen för att bidra till ett elektroniskt informationsutbyte. Vi inför en mätning av de administrativa kostnaderna för våra konsekvensbedömningar. Det är av största vikt att rådet och parlamentet uppmärksammar mängden pappersarbete när de föreslår ändringsförslag.

Vi behöver också pröva nya vägar till lagstiftning genom att se över samreglering och självreglering som ett möjligt alternativ. Vi kan till exempel arbeta närmare industrin för att uppnå resultat på frivillig grund.

Jag förstår mycket väl er oro för att inte delta tillräckligt i förberedandet av andra strategier än lagstiftning. Där dessa tillvägagångssätt verkar vara det bästa förfarandet godtar jag fullständigt behovet att utarbeta sätt för att låta parlamentet vara delaktigt i förberedandet och genomförandet.

Slutligen skulle jag gärna vilja säga ett ord om genomförandet av lagstiftning. Kommissionen ger detta hög prioritet. Jag ber er att titta på slutsatserna från vårt sammanträde i kommissionen i dag. Vi analyserade 2 055 fall av överträdelser. Detta var kommissionens beslut i dag. Ibland måste vi fatta mycket svåra beslut, och vi förväntar oss att vissa medlemsstater ska reagera. Jag hoppas att ni stöder kommissionens starka engagemang när det gäller att genomföra och förstärka gemenskapsrätten.

Våra lagar måste tillämpas och genomföras korrekt, annars är våra ansträngningar för att fatta beslut och lagstifta förgäves. Allteftersom fler politiska områden mognar borde vi uppleva en förskjutning när det gäller politisk uppmärksamhet och politiska resurser i riktning mot genomförande. Detta är i själva verket en stor prioritering för kommissionen. Hela detta program för ett bättre regelverk – inbegripet genomförande – har blivit ett flaggskepp för kommissionen. Jag är personligen hängiven detta program, vilket även gäller för vice ordförande Günter Verheugen och övriga kommissionsledamöter. Från kommissionens sida måste vi hantera överträdelseförfarandena effektivt. Jag är medveten om behovet att minska tidsperioden när det gäller individuella överträdelseförfaranden. Vi behöver snabbare metoder för att lösa de problem som medborgarna inom näringslivet står inför. Vi borde se över dessa breda frågor om genomförande tillsammans och utforska konstruktiva metoder för att hantera dem. Senare i år förväntar jag mig att kommissionen återkommer till er med detaljerade förslag.

Jag anser att de betänkanden som diskuteras visar prov på en gemensam analys av det som måste göras. Vi har satt byggstenarna på plats, och nu måste vi genomföra vårt åtagande. Jag är övertygad om att vi genom samarbete kan visa att EU inte handlar om byråkrati och onödiga bördor, utan om att på rätt sätt tillhandahålla det som medborgarna behöver. Jag tror att vi genom samarbete kommer att förstärka en gemenskap som grundar sig på rättsprinciper.

(Applåder)

  Ieke van den Burg (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. – (NL) Jag stöder helt och hållet vad José Manuel Barroso sa i den senare delen av sitt anförande. Jag har utarbetat ett yttrande om Doornbetänkandet för utskottet för ekonomi och valutafrågor. Jag skulle vilja gratulera honom till betänkandet och också tacka honom för att han i stort sett införlivat samtliga de olika punkter som vi i utskottet för ekonomi och valutafrågor hade införlivat i vårt yttrande, utifrån våra erfarenheter.

Jag skulle också vilja ge mitt stöd till det som Henry Winkler sa och svara genom att lägga till ett lite annorlunda perspektiv, nämligen att bättre lagstiftning inte alltid innebär färre regler och bestämmelser eller avreglering, utan snarare mer effektiva bestämmelser som huvudsakligen inriktas på utfallet och slutresultatet. Denna cykel med utarbetande, samråd, formulering av bestämmelser, konsekvensbedömning och följaktligen tillämpning och genomförande har nämnts av flera personer. I vårt yttrande hävdade jag att vi faktiskt borde börja bakifrån och titta på processen från den synvinkeln. Hur kan vi göra processen effektiv, och utifrån det, vilka bestämmelser måste vi utarbeta?

Ett dåligt exempel på hur detta inte skedde, på hur detta inte hade tänkts igenom och på hur den praktiska tillämpningen inte hade övervägts under utarbetningsskedet var det tjänstedirektiv som vi precis diskuterat i dess ursprungliga form. Detta direktiv har nu som tur är ändrats av parlamentet.

Jag vill också nämna goda exempel från samma generaldirektorat för den inre marknaden. Särskilt på området för finansiellt tillhandahållande av tjänster har en praxis utvecklats inom detta direktorat och föreslagits av Lamfalussys expertkommitté, vilket vi kallar Lamfalussyförfarandet. I detta sammanhang är det verkligen de som använder reglerna och bestämmelserna i praktiken, nämligen tillsynsorganen, de ekonomiska aktörerna, konsumenterna och användarna i processen, som borde ha mycket mer att säga till om när det gäller dessa reglers innehåll. Vi har också använt detta exempel för att visa andra, och det är något som vi återigen verkligen skulle vilja klargöra i denna diskussion. Samtidigt som vi har problem med återkallande och med parlamentets ansvar att som medlagstiftare kunna övervaka vad som faktiskt utarbetas, stöder vi helhjärtat processen som sådan.

  Pervenche Berès (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. – (FR) Fru talman, herr Winkler, ärade kommissionsledamöter! Detta är en viktig debatt. Den handlar när allt kommer omkring om kommissionens initiativrätt i lagstiftningsfrågor. Antingen det är frågan om bättre reglering eller om lagstiftning så är det viktigt hur initiativet till lagen tas. Om kommissionen i fördragen har fått initiativrätt så är det för att den måste företräda allmänintresset. Den måste visa att den har förmågan att inte bara vara ett språkrör för olika berörda företag, utan att den företräder alla dem som kanske inte alltid kan organisera sig. I detta hänseende anser jag att vi alla är övertygade om att bättre reglering tveklöst är viktig för näringslivet, men att detta emellanåt också måste medföra mer lagstiftning. Detta, herr Barroso, är vad parlamentet mycket tydligt talade om för er när er kommission föreslog att stryka 68 textförslag och när vi mycket tydligt, med hänsyn till understödsföreningar, talade om behovet av lagstiftning.

För utskottet för ekonomi och valutafrågor har jag utarbetat ett yttrande om Giuseppe Garganis betänkande som är inriktat på att förenkla lagstiftningen, och i det avseendet vill jag framföra tre iakttagelser.

För det första måste vi vara medvetna om att det på detta område bakom varje teknisk fråga helt klart finns en politisk fråga som rör innehåll: vad är det vi förenklar? Vilken gemenskapsrätt arbetar vi på bakom förenklingen?

För det andra finns det de som ibland tror att bättre reglering är synonymt med självreglering. I utskottet för ekonomi och valutafrågor har vi, i form av redovisningsstandarder, ett utmärkt exempel på en situation där avsaknaden av mycket tydlig demokratisk reglering kan ge upphov till farliga oegentligheter.

Slutligen måste sökandet efter förenkling också leda till att det genomförs lagstiftning som är bättre utformad genom att parlamentet anger principerna och resten överlåts åt kommittéförfarandet. Som ni vet stöder vi helt ett sådant tillvägagångssätt eftersom det bygger på en överenskommelse om kommittéförfarande där medlagstiftarens rättigheter, det vill säga i detta fall Europaparlamentets, erkänns fullt ut i frågan.

  Eoin Ryan (UEN), föredragande för yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. – (EN) Fru talman! De medlemsstater som bjuder ut protektionism som ett positivt politiskt alternativ klär ut protektionismen till patriotism eller också är de rädda, inte för det som EU skulle kunna bli, utan för det som det redan är: en ekonomi baserad på frihandel och konkurrens. Som ledamot av utskottet för ekonomi och valutafrågor och föredragande för ett yttrande om bättre lagstiftning är jag övertygad om att den viktigaste stimulansen för EU för att förbättra produktiviteten är att bidra till konkurrens genom lagstiftningsreformer.

Jag anser att det är absolut nödvändigt att man i alla framtida konsekvensbedömningar som avser lagstiftning ska ta hänsyn till den höjda globala konkurrensnivån. Om Europeiska unionen dessutom ska ta mer ansvar för och bli mer flexibel när det gäller de globala tendenserna i marknadsförändringen föreslår jag kommissionen att en översynsklausul införs i all ny lagstiftning. Under sken av bättre lagstiftning är det också nödvändigt att undersöka alternativ till lagstiftning. Man måste undersöka åtgärder som exempelvis förhöjda samrådsnivåer och mekanismer för att påskynda lösningar av dispyter.

Huvudsyftet med all lagstiftning borde vara att göra det möjligt för den inre marknaden att fungera utan sätta upp gränsöverskridande hinder för industrins tillväxt. Vi måste därför gripa de tillfällen som betydande stordriftsfördelar ger genom sammanslagningar och förvärv. Jag är angelägen om att kommissionen vidtar konkreta åtgärder för att minska den kostnad som företag tvingas betala för att efterleva 25 olika nationella system. Jag välkomnar inrättandet av handlingsplanen för finansiella tjänster. Medlemsstaterna borde dock inte låta sig nöjas med att dessa 42 direktiv genomförs. Om det saknas åtagande måste motåtgärder vidtas.

Enhetligheten och genomförandetakten måste förbättras för att på ett realistiskt sätt kunna ge ett svar på Lissabonmålen och utmaningarna i samband med globaliseringen. Människor måste inse att globaliseringen är här, och den är här för att stanna. Det är politiskt och ekonomiskt oacceptabelt att vissa medlemsstater försöker återgå till protektionistisk politik. Irländska företag och övriga europeiska företag försöker förverkliga den inre marknaden och tackla globaliseringens utmaningar rakt av, och de regeringar som försöker pracka på andra protektionism borde inte stå i deras väg.

  Mihael Brejc (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (SL) Jag stöder kommissionens och alla andras insatser för bättre lagstiftning och för bättre reglering av Europeiska unionens lagstiftning, men jag beklagar samtidigt att det konstitutionella fördraget inte har antagits. Jag beklagar detta särskilt eftersom vi i det konstitutionella fördraget utarbetade en mycket bra och tydlig rättslig ram som ger oss ännu en möjlighet att påskynda processen för ratificeringen av konstitutionsfördraget.

I dag nämnde José Manuel Barroso områden som kräver ytterligare översyn. Han borde lägga till terrorism på den listan. På området terrorism har vi redan antagit 58 förordningar, direktiv och så vidare – 27 av dem håller på att utarbetas och ca 15 till är på väg. Kort sagt, vårt regelverk för att bekämpa terrorism är ytterst oöverskådligt: Jag kan inte ta mig fram i det, och jag hoppas att terroristerna inte heller kan orientera sig i all denna oreda.

Europa lider av minst två slags idealism. Det första är normativ idealism: om ett visst område inte är reglerat tror vi att mer reglering ska lösa problemet. Följden av detta är att den regleringen tillåts växa helt oproportionerligt. Det andra är organisatorisk idealism: om vi tror att ett område behöver regleras mer inrättar vi en institution. Den senaste vi inrättade var en institution för jämställdhet, och dessförinnan var det en institution för mänskliga rättigheter. Som om de vore en garanti för mer och bättre reglering.

Detta är illusioner som aldrig kommer att bli verklighet, och därför skulle kommissionen göra bäst i att undersöka hur dessa områden har reglerats och naturligtvis vilka konsekvenser de får för människor. Folk undrar om vi verkligen måste ha så mycket lagstiftning, så många institutioner etc. Dessutom anser jag inte att kommissionen behöver nya institutioner för att övervaka rättsakter och revideringen av förslag som rör dem eftersom vi har ett parlament som kan fullgöra denna uppgift på ett utmärkt sätt.

Slutligen kommer allmänhetens aktning för EU:s institutioner inte att öka med en mängd förordningar, direktiv och så vidare, utan snarare genom att vi agerar öppet för människors bästa och för att stärka Europatanken.

  Marie-Line Reynaud (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för konstitutionella frågor. – (FR) Fru talman! Jag vill tacka Giuseppe Gargani för hans klara och engagerade betänkande. Jag är glad över att en stor del av mitt yttrande finns med och att detta betänkande innehåller mina två målsättningar, som för det första är att betona att förenkling är nödvändig men inte får uppnås på ett förlegat sätt, och för det andra att bekräfta parlamentets önskan att till fullo delta i förenklingsstrategin. Vi kan bara välkomna varje initiativ som syftar till att göra lagstiftningen tydligare och mer sammanhängande.

Det är faktiskt omöjligt att fortsätta att arbeta ordentligt med ett regelverk på mer än 80 000 sidor. Hur kan vi under dessa omständigheter tala till medborgarna om tillgänglighet och öppenhet med någon som helst trovärdighet? Därför måste förenklingsstrategin i princip stödjas. Det bör i det långa loppet göra det möjligt för oss att ha gemensamma och nationella standarder som är enklare att tillämpa och mindre kostnadskrävande. Men denna förenkling innebär också en rad begränsningar, ja till och med risker, och vi måste därför vara vaksamma. I betänkandet nämns särskilt att förenkling inte får ta sig uttryck i lägre standarder, att det finns problem i samband med tillämpningen av det interinstitutionella avtal som gäller för förfarandet för omarbetning och att det därför är nödvändigt att klargöra vilka regler som är tillämpliga för att undvika kompetenskonflikter och processuella hinder. I detta betänkande bekräftas också tydligt parlamentets önskan att till fullo delta i förenklingsstrategin, och där läggs samma vikt vid behovet av att skydda parlamentets befogenheter som vid frågan om omarbetningen av dess arbetsordning. Förenkling kan inte äga rum utan någon demokratisk kontroll och särskilt inte utan parlamentets kontroll.

Parlamentet måste inom ramen för förenklingen också tänka på att förbättra sina rutiner och sina interna lagstiftningsmetoder. Denna fråga kommer att bli ämnet för ett särskilt betänkande som jag har ansvaret för att utarbeta. Slutligen, när det gäller frågan om alternativa sätt för reglering så är jag mycket glad över att det i betänkandet krävs en strikt ram för att tillgripa samreglering och självreglering eftersom det är väsentligt att det finns garantier på detta område.

  Diana Wallis (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för framställningar. – (EN) Fru talman! Direktiv och förordningar utgör tillsammans den lagstiftning som kanske är den viktigaste företeelse som våra medborgare ser eller upplever som ett resultat av vår verksamhet. Lagstiftning är, som det var, vår huvudprodukt. Men lagstiftning, särskilt på EU-nivå, är en process – en långdragen process – inte en slutprodukt. De olika betänkanden som vi diskuterar i dag utgör ett gott exempel på denna oavbrutna följd. Vi har Doornbetänkandet och Frassonibetänkandet; det ena är inriktat på lagstiftning och subsidiaritetsprincipen, det andra på kontroll av lagstiftningens tillämpning. Men våra medborgare borde finnas i början, i slutet och i kärnan av denna process, för att hjälpa oss att fastställa vårt program, i lobbyverksamhet och informera oss när vi fattar beslut och övervaka hur resultaten fungerar.

I Doornbetänkandet läggs det särskilt fokus på tillämpningen av konsekvensbedömning. Detta är verkligen välkommet. Men vi måste vara försiktiga. Konsekvensbedömningar kan inte ersätta politiskt beslutsfattande. Vi behöver naturligtvis fullständiga och oberoende uppgifter från alla håll och ur alla aspekter, inte bara om hur företag påverkas. Då kan vi som medlagstiftare besluta, men det måste vara våra beslut, inte beslut fattade av experter och inte heller av teknokrater, intressenter eller lobbyister. Ge oss alla uppgifter på ett balanserat sätt, helt genomblickbara, så kan vi fatta ett politiskt beslut som vi är ansvariga för. Inga konsekvensbedömningar eller resultatbedömningar i världen borde ersätta demokrati.

Låt mig övergå till något som utskottet för framställningar ägnar sig främst åt. Utskottet för framställningar är förmodligen det utskott i kammaren som har mest kontakt med medborgarna. De kommer till oss när lagstiftningen inte fungerar. Utskottets arbete är att hjälpa medborgare att belysa problemen när det gäller genomförande och övervakning av EU-rätten. Detta arbete borde ges mycket mer uppskattning och erkännande, särskilt i kommissionens årsrapport. För femtielfte gången har utskottet för framställningar betonat behovet av att kommissionens överträdelseförfaranden ska vara mer kraftfulla, och vi välkomnar därför de förslag som Monica Frassoni har lagt fram i detta avseende. Det gladde mig också att höra ordförande José Manuel Barrosos kommentarer om genomförande.

Vi har också framhävt det utrymme som våra medborgare bör ha i lagstiftningsförfarandet. Många av oss skulle vilja att de fick en roll när det gäller att ta initiativ till lagstiftning, vilket föreskrivits genom det europeiska medborgarinitiativet i utkastet till konstitutionsfördrag, men tyvärr är detta förmodligen ett ärende som vi får ta upp en annan gång. Men vi skulle åtminstone kunna se till att medborgarna känner till vad vi gör på deras vägnar. Det verkar finnas ett brett stöd för förslaget att varje direktiv och förordning ska inledas med en icke rättsligt bindande sammanfattning för medborgarna. I korthet, låt oss ha en lagstiftning som är tillgänglig när det gäller formen, det sätt som vi utarbetar den på och det sätt som vi upprätthåller den på.

  Malcolm Harbour, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag skulle särskilt vilja välkomna alla betänkandena. Som samordnare för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd skulle jag i synnerhet vilja berömma Arlene McCarthy för det utmärkta arbete som hon har gjort, liksom vårt utskott, som höll en utfrågning om detta ämne.

En av de läxor som vi måste lära oss av denna process – och jag säger detta till den utvalda grupp av kolleger runt omkring här – är att ett bättre regelverk är en gemensam uppgift för varenda ledamot av parlamentet, oavsett vilket utskott de tillhör. Det är bra att vi breddar diskussionen, men alltför få deltar.

Den viktigaste fråga som jag vill ta upp i kväll, och som hör samman med de ändringsförslag som jag lade fram till Arlene McCarthys betänkande, vilka godtogs av utskottet, är att bättre lagstiftning är en process. Jag instämmer i mycket av det som Diana Wallis säger. Problemet är att denna process är svår, komplex och att mycket få personer förstår den. Vi måste försöka förklara och förenkla den, men vi måste förklara den för både våra egna valkretsar och människor utanför dem. Hur många här i kammaren kan verkligen hävda att de förstår de förfaranden som nu har fastställts av kommissionen för att förbättra kvaliteten på lagstiftningen? Hur många av er känner till vilket ansvar ni har enligt det berömda interinstitutionella avtalet, som undertecknades i just denna kammare för två år sedan av vår dåvarande talman, Pat Cox? Jag misstänker att om vi hade gjort ett frågeformulär att fylla i skulle de flesta av er inte ha en aning om vilka dessa plikter är.

Kolleger! Det första som vi utan tvivel bör göra är att se om vårt eget hus; var och en av oss borde ha en förenklad minneslista. När kommissionen sänder oss förslag – och detta är återigen en rekommendation – borde vi säga att tillsammans med varje förslag borde det medfölja en kort minneslista över de förfaranden som kommissionen redan har gått igenom och de som den kommer att gå igenom i framtiden. Om det finns handlingar och konsekvensbedömningar borde de finnas tydligt bifogade.

Detta är den typ av praktisk förklaring och förtydligande av processen som vi behöver. Om vi inte genomför detta kommer medborgarna utanför att förlora förtroendet för processen. En bättre lagstiftning är nödvändig för framtiden för hela vår verksamhet här.

  Maria Berger, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande! Jag vill uttala mitt varma tack till alla föredragande och till dem som har avfattat yttranden, och inte minst för att ni har samtyckt till att vi ska ha denna gemensamma debatt om dem här i dag.

Denna gemensamma debatt gör det möjligt för oss att se alla aspekter som vi i dag måste debattera under rubrikerna ”bättre reglering” eller ”bättre lagstiftning”. Jag måste erkänna att det blir svårare och svårare för mig att överblicka denna debatt. Det finns ofta ingenting påtagligt bakom de välmenande uttryck som vi hör och som redan är välbekanta för oss. Jag misstänker också ibland att denna debatt om bättre lagstiftning är avsedd att avleda oss från våra verkliga uppgifter som lagstiftare och tjäna som en förevändning för inaktivitet hos dem som lagstiftar för gemenskapen, eller för att bättre reglering betyder avreglering.

Hela saken har nu blivit så förbryllande att man är frestad att kräva en process för ”bättre reglering av processen för bättre reglering” eller för att konsekvenserna av konsekvensbedömningen ska bedömas. Jag är tacksam mot föredragandena för att de har utarbetat en del mycket exakta åtgärder, låt vara i all denna dimma, särskilt mot Monica Frassoni för hennes betänkande med konkreta förslag för förbättrad övervakning av processen för att genomföra gemenskapsrätten, för skyndsammare överträdelseförfaranden och större öppenhet för de medborgare som anför klagomål.

När allt kommer omkring är det inte acceptabelt att medborgare först anför ett klagomål eller att kommissionen inleder ett överträdelseförfarande och att de sedan ser hur förfarandena plötsligt stoppas utan att allmänheten får någon riktig information om varför detta har inträffat. Detta försätter dem ofta i en sämre situation i ett oavslutat mål på nationell nivå, och följaktligen behövs här mer öppenhet.

Framför allt välkomnar jag de förslag som Bert Doorn har sammanställt, särskilt de som rör konsekvensbedömning. Vi håller med honom om att även konsekvenserna av besluten i kommittéförfarandet måste bedömas, och om uppfattningen att konsekvensbedömningen måste bli underkastad oberoende granskning – det vill säga oberoende av det berörda generaldirektoratet, men inte nödvändigtvis genomförd utanför kommissionen. Kommissionen har sitt politiska ansvar, och det ska inte krävas att den lämnar ifrån sig det. I just det här fallet har den faktiskt heller ingen avsikt att verkligen göra det.

Vi är dock inte överens med Bert Doorn om frågan om obligatoriska konsekvensbedömningar för ändringsförslag som läggs fram i parlamentet och i rådet. Jag tror inte att vi som lagstiftare i detta avseende bör låta oss klavbindas och tystas. En bra konsekvensbedömning som har genomförts av kommissionen kommer också att göra det möjligt att värdera följderna av ändringsförslag, och vi har också alternativet med frivillig tillämpning av konsekvensbedömning, vilket – som vi har hört – utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd redan har använt sig av, och det är något som borde diskuteras även av de andra utskotten.

Vad som gäller för bättre lagstiftning gäller för alla andra goda avsikter och för alla andra goda saker här i livet: det tjänar inget till om man inte gör någonting åt saken i stället för att bara prata om det.

  Elizabeth Lynne, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag har under många år drivit frågan om bättre lagstiftning, särskilt i mitt utskott, utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Vi behöver bättre och mer heltäckande konsekvensbedömningar, och vi måste se över huruvida lagstiftning verkligen behövs på EU-nivå eller om det är bäst att lämna den åt medlemsstaterna i många fall. Om den behövs måste vi ha en ordentlig kostnads- och intäktsanalys av företag, inbegripet små företag, och även för arbetsstyrkan. Jag skulle önska att konsekvensbedömningen var helt oberoende, något mer än det som vi för närvarande ganska ofta upplever: ett rättfärdigande för behovet av lagstiftning.

När lagstiftningen väl har antagits måste den genomföras likvärdigt i alla medlemsstater, som vi alla har sagt. Om den inte genomförs, beror det på att den är ogenomförbar? Om den är ogenomförbar, upphäv den då, som kommissionen har sagt.

Slutligen måste vi se till att det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning efterlevs. I ett svar häromdagen medgav kommissionen att ingen nämnvärd utveckling hade skett.

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag säga José Manuel Barroso att vad som i dag beslutades om energi visar att där det finns en vilja finns det en väg, och därför är det vår ”vilja” att ni ska finna en ”väg” i ett stort antal frågor, särskilt på områdena miljö-, konsument-, hälso- och sjukvårdspolitik. Men det säger sig självt.

Herr Winkler! Jag noterade tyvärr att ni inte sa ett ord om frågan om genomförande av lagstiftningen, trots att det är denna fråga som berör medlemsstaterna mest av alla frågor. Jag anser också att det skulle vara intressant att höra rådets synpunkter på möjligheten att återuppta de samtal om överenskommelsen om bättre lagstiftning som berör genomförandet av lagstiftningen, vilka tidigare har misslyckats fullständigt.

Jag döljer inte heller mina farhågor när det gäller konsekvensbedömning eftersom denna fråga börjar bli ett slags myt, en magisk formel som i sig skulle göra lagstiftning bättre genom att den utgår från vetenskapliga, objektiva källor. Personligen är jag skeptisk på den här punkten. Jag är faktiskt orolig för att den här frågan börjar få för stor betydelse, framför allt därför att det i en del av de förslag som ingår i betänkandena – särskilt i Arlene McCarthys men inte bara i hennes – presenteras en del byråkratiska moment som det verkligen skulle vara komplicerat att administrera, framför allt för kommissionen. Detta växande tvivel har fått min grupp att inse vilken tur det är att vi har uppskjutit omröstningen eftersom det ger oss tillfälle att på nytt se över situationen i syfte att nå en överenskommelse.

Dessutom är de punkter som alla talar om och som har ansetts vara avgörande för en konsekvensbedömning, inbegripet administrativa kostnader, för mycket byråkrati och överdrivna kostnader för företag, antingen de är faktiska eller förmodade, i sig själva ett politiskt val. Jag ska ge er ett exempel, herr Barroso och herr Verheugen: ett brev från Unice var allt som behövdes för att drastiskt skära ned på strategin för luftkvalitet, trots en bedömning för 2 miljoner euro som kom fram till att de kostnader som skulle beaktas inte bara vara kostnaderna för företag utan också kostnaderna för människors hälsa. När allt kommer omkring är därför till och med konsekvensbedömningar politiska val, och följaktligen vill jag be er att inte prioritera dem så till den grad och överskatta dem så väldigt jämfört med lagstiftningens andra aspekter.

Jag vill säga ett sista ord om frågan som rör samreglering och självreglering. Jag skulle vilja att kommissionen gör en undersökning för att avgöra hur väl dessa förfaranden har fungerat eftersom de enligt våra undersökningar inte har fungerat tillfredsställande. Företag och bolag har själva ansett att deras förmåga att följa dessa överenskommelser om självreglering har varit ganska otillfredsställande.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Fru talman! Det är ytterst beklagligt att det bara verkar finnas ett ledmotiv som löper genom diskussionerna om subsidiaritetsprincipen och bättre lagstiftning, nämligen ökad ekonomisk tillväxt och mer konkurrens tack vare mindre regler och regleringar. Detta ger upphov till föreställningen att det särskilt inom lagstiftningen borde ägnas mer uppmärksamhet åt subsidiaritetsprincipen på områden som socialt skydd, miljö- och konsumentskydd. Allt detta passar in i nyliberala tankegångar som att färre regler och bestämmelser per definition är bra.

Men verkligheten lär oss att det just är dessa EU-regler om den prisade inre marknaden som gör livet svårt för EU-medborgare. Till exempel är det enligt dessa regler som det krävs att en liten kommun i norra Nederländerna ska be om tillstånd från Europeiska kommissionen innan den kan installera ett nät med glasfiberkabel för sina egna medborgare, eller som kommunalt stöd till staden Amsterdams lokala zoo anses vara snedvridning av konkurrens. Inte undra på att invånarna i Nederländerna efter att ha tappat allt förtroende för en vidare utvidgning av Bryssels makt och för förslaget till konstitutionen, där denna process får bifall och stöd, med överväldigande majoritet sedan förpassade detta dokument till papperskorgen.

Verkligheten är den att subsidiaritetsprincipen sedan länge har varit ett begrepp utan innehåll. EU-institutioner, med parlamentet i spetsen, ifrågasätter sällan, om ens någonsin, huruvida EU:s ingripande på ett visst område verkligen utgör ett positivt bidrag för människors och miljöns bästa. Tvärtom fortsätter en stadig ström av EU:s regler och regleringar att underminera nationella och regionala regeringars bestämmanderätt. Ett exempel som jag vill ge på det är EU:s tjänstedirektiv som även i sin reviderade form allvarligt kommer att undergräva kommunala myndigheters självständighet på området tillstånd och lokalt tillhandahållande av tjänster.

Kort sagt, medan en diskussion om kvaliteten och subsidiaritetsprincipen i EU:s lagstiftning måste välkomnas är det fullständigt naivt att anta att vi genom att slopa några få regler eller genomföra konsekvensbedömningar kan lösa de grundläggande problemen med ingripanden från Bryssel. För att detta ska ske måste reglerna för den inre marknaden först och främst ses över fullständigt.

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsordföranden och rådsordföranden samt våra föredragande för den stämning som de har skapat i dagens debatt.

Det finns naturligtvis problem med vårt lagstiftningsförfarande. Det finns svårigheter som vi alla kan erkänna och som vi upplever i vårt dagliga arbete. En av de saker som det finns ett tydligt och viktigt behov av är kodifiering och förenkling av det befintliga regelverket – gemenskapens regelverk – inte bara för att säkerställa att företag ska kunna verka på ett friare och mer riktigt sätt över hela den inre marknaden, utan också för att garantera att individer känner till var deras rättigheter skyddas, att det finns tydliga och fastställda regler som garanterar att stora företag inte kan köra över arbetstagarnas rättigheter, att konsumenter inte kan bli trampade under fötterna på grund av beslut som fattats av finansinstitut eller vad det nu kan vara. Det är därför som vi i parlamentet under många år har försökt att genomföra denna idé om konsekvensbedömning för all lagstiftning, för att pröva den innan den blir lag, för att upptäcka hur nödvändig den är och för att fullständigt förstå vilken effekt den kommer att få när den eventuellt införlivas i lagstiftning.

Men när man ser över frågan om lagstiftning i dess helhet hittar man de största svårigheterna och de största syndarna i medlemsstaterna vad gäller införlivande av överenskommen europeisk lag. Det är här som regeringar redan har varit företrädda under beslutsprocessen, där parlamentet och kommissionen har deltagit, men när det gäller att införliva blir det svårt på grund av en lokal inrikespolitisk dispyt eller av rädsla för ett bakslag på det politiska området.

Jag anser att det skulle vara fel av kommissionen att enbart utmåla sig själv som den förskräckliga övervakaren gentemot medlemsstaterna, eftersom det ibland sker misstag eller fel inom lagstiftningen som måste rättas till, och det krävs flexibilitet för att uppnå detta.

Min sista punkt är att när man upprättar arbetsgrupper eller expertgrupper för att skapa bättre lagstiftning är det nödvändigt att engagera aktiva politiker – inte bara teknokrater och parlamentariska föredragande, utan politikerna själva som kan förstå hur detta ska få allmänheten intresserad och stärka lagstiftningen på lokal nivå.

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Fru talman! För närvarande är det bara ett fåtal utvalda specialister som kan läsa EU:s lagstiftning och tyda rättsläget på ett särskilt område. Varje fåraherde måste hålla ordning på sina får, men ingen EU-institution vet exakt hur många lagar vi har. Vi har fastställt någonting i stil med 20 000 regler som fyller mer än 100 000 sidor. Det rättsläge som gäller för till exempel fiskeriområdet måste sökas i mer än 70 olika förordningar. Varför inte ställa samman alla de regler som gäller för samma ämnesområde i en enda enkel rättsakt? På så sätt kommer medborgarna själva att kunna titta på och läsa denna rättsakt, vilket är den första förutsättningen för att de ska få något inflytande.

Fet stil kan användas för att rikta uppmärksamheten på föreslagna ändringar, och ord som ska tas bort kan skrivas kursivt. På så sätt kommer alla att kunna se vad syftet med förslaget är. Vi ska också anta den demokratiska principen från våra egna författningar, nämligen att det i framtiden inte ska bli möjligt att anta någon EU-lag utan att det har beslutats om den här i Europaparlamentet. Under dessa förfaranden skulle utfärdandet av meddelanden kunna auktoriseras genom EU-lagar, men varje instrument skulle kunna omprövas på grundval av en enkel majoritet i rådet och parlamentet.

Alla kommittéförfaranden där en minoritet sluter sig samman med kommissionen för att lagstifta mot majoriteten i de nationella parlamenten och i Europaparlamentet bör också avskaffas. Det är orimligt att kommissionen har varit i stånd att godkänna genetiskt modifierade majsflingor. Då medborgarna upptäckte vad som verkligen hade bestämts bakom stängda dörrar motsatte sig 14 av 15 länder ett sådant godkännande, och land nummer 15 hade också invändningar. Om hela lagstiftningen görs tillgänglig för medborgarna kommer vi också att få bättre lagar.

  Marek Aleksander Czarnecki (NI). – (PL) Fru talman! Europeiska kommissionen övervakar tillämpningen av gemenskapsrätten på årlig basis. För närvarande debatterar vi kommissionens 21:a och 22:a årsrapporter. För att få en uppfattning om problemets omfattning bör det framhållas att det rör sig om ungefär fyra tusen överträdelseförfaranden. Ett så kallat motiverat yttrande har utfärdats för nästan ett tusen av dessa och mer än 400 har hänskjutits till EG-domstolen.

Det är mycket beklagligt att kommissionen var sen att lägga fram den 22:a årsrapporten. Den kom först i januari 2006, och följaktligen kunde parlamentet bara hänvisa till en del av kommissionens information om 2004 i sin resolution. Paradoxalt nog kan man säga att ju fler klagomål desto bättre. Detta beror på att klagomålen vittnar om att medborgarna i medlemsstaterna har en viktig roll i övervakningsprocessen och således också i unionens lagstiftning. Medlemmarnas klagomål är inte av symbolisk art. De är en del av processen för att bygga ett medborgarnas Europa, och i allmänhet är de ett effektivt sätt att övervaka tillämpningen av gemenskapsrätten.

Europaparlamentets utskott bör noggrant övervaka genomförandet av gemenskapsrätten, särskilt i situationer där det krävs att den berörda föredraganden ska delta aktivt i att övervaka tillämpningen av en särskild lagbestämmelse i enskilda medlemsstater och naturligtvis även när det är frågan om att begära omedelbara åtgärder ifall överträdelser skulle konstateras.

Processens effektivitet skulle kunna förbättras genom att förkorta det interna förfarandet, vilket med rätta togs upp i Europaparlamentets resolutionsförslag. Det skulle också vara på sin plats att bemyndiga enskilda kommissionsledamöter att utöva direkt kontroll över införlivandet av gemenskapens bestämmelser i nationell lagstiftning inom de fastställda tidsperioderna. Detta skulle kunna uppnås genom att bemyndiga kommissionsledamöter att rikta krav på att ta itu med överträdelser inom deras särskilda kompetensområde direkt till medlemsstater.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! Att ni har underlättat för mig att göra en mycket verksam insats för bättre lagstiftning genom att jag fått förmånen att träffa talmanskonferensen och ha mycket djupgående diskussioner i den om rättsakter är utan tvekan av betydelse för den här debatten. Jag är i alla händelser tacksam för ert tillmötesgående.

Jag vill mycket kort säga något om ett par av de frågor som har berörts i denna debatt. Ett mycket stort antal talare hade en del att säga om kommittéförfarandet. Vi har ett talesätt i Österrike som går ut på att man inte ska skrocka över ägg som inte har värpts än, men under det österrikiska ordförandeskapet har vi återkommit till frågan om kommittéförfarandet med stort engagemang. Vi har redan haft två rundor med mycket ingående förhandlingar med företrädare som utsetts av parlamentet, av vilka de senaste ägde rum för några timmar sedan. Efter ett antal år tror jag att vi nu är inne på rätt spår för att hitta en lösning som både rådet och parlamentet kan vara nöjda med.

Vad som än kommer fram innebär i vart fall en förbättring av rådande situation eftersom det säger sig självt att parlamentet kommer att ha en del att säga till om i fråga om de rättsakter som antas genom medbeslutandeförfarandet med dess samtycke och med rådets. Vi har inte långt kvar till en lösning, och jag hoppas att vi till sist kommer att kunna klara ut det här mot slutet av den här sexmånadersperioden. Detta kommer att bidra till att förbättra vår process för lagstiftning.

Monica Frassoni hade naturligtvis helt rätt i fråga om vad hon hade att säga om genomförandet av lagstiftningen och vikten av det. Detta är en fråga för medlemsstaterna snarare än för rådet i sig – på vars vägnar jag naturligtvis talar – men de enskilda medlemsstaterna strävar naturligtvis i sina diskussioner med kommissionen efter att finna bättre sätt att se till att lagstiftningen tillämpas. Även vi – och med det menar jag ”vi österrikare” – berörs naturligtvis lika mycket av detta som varje annan medlemsstat; överträdelseförfaranden har samma inverkan på oss som på någon av dem. Som advokat kan jag säga att varje lagstiftning naturligtvis behöver en apparat med vars hjälp den kan förverkligas; det är viktigt, och vi bemödar oss också att ta större hänsyn till kommissionen och att hitta bättre sätt att upprätthålla respekten för lagstiftningen och att tillämpa den.

Det faktum att vad jag sa om detta inte yttrades i rådets namn innebär naturligtvis inte alls att tillämpning av lagen och upprätthållande av respekten för den skulle vara mindre viktigt än själva lagstiftningsprocessen.

Frågan om lagstiftning och om översyn av redan antagna rättsakter står naturligtvis i förgrunden för rådets överväganden.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag kan inte rå för det, men när jag ser namnet Winkler där uppe, tänker jag omedelbart på Henry Winkler: kommer ni ihåg killen som spelade Fonzie i ”Gänget och jag”? Det känns bra att ha en österrikisk minister som Fonzie, som ger tummen upp för bättre lagstiftning.

Vi behandlar tre sammankopplade ärenden under detta plenarsammanträde. Det första, som vi behandlade i går, gällde öppenhet och insyn inom rådet, det andra ärendet är denna debatt om bättre regelverk och lagstiftning, och det sista, om medborgarskap, behandlar vi i kväll. Jag stöder alla dessa initiativ; jag menar att de är utmärkta. Jag anser att det arbete som generalsekreteraren utför i kommissionen under Paolo Ponzano är utomordentligt bra, och jag skulle vilja rekommendera alla de fyra betänkanden som har lagts fram i dag.

Med bakgrund av detta, och med tanke på att vi talar om bättre lagstiftning, blev jag lite illa till mods när jag började gå igenom betänkandena. Jag skulle vilja läsa upp något av det språk som används för er. Jag tror att vi har ett kommunikationsproblem här. Monica Frassoni utarbetade ett utmärkt betänkande, men punkt 18, ”Europaparlamentet konstaterar att Solvit-nätverket har visat sig effektivt på den inre marknaden som en kompletterande icke-judiciell mekanism som har ökat det frivilliga samarbetet mellan medlemsstaterna ...”. Allt detta är sant, men om ni sitter där uppe och försöker lyssna på detta är det inte helt säkert att ni kommer att förstå vad det betyder. Bert Doorn skriver i punkt 5 om lagstiftning: ”Europaparlamentet anser att Lamfalussyförfarandet är värdefullt och att det är mycket viktigt att övervakningsmetoderna närmar sig varandra. Parlamentet välkomnar i det här sammanhanget arbetet i nivå 3-kommittéerna och kravet på lämpliga verktyg” – underbart. Därefter i McCarthybetänkandet – som jag tror var det tydligaste av dem – hävdas det i punkt 6: ”Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utföra konsekvensanalyser av lagstiftning både på förhand och i efterhand för att hjälpa till att fastställa om centrala politiska mål har uppfyllts och för att främja översynen av lagstiftningen ...”, och i Garganibetänkandet är det exakt likadant. Det jag försöker säga är att vi behöver ett bättre regelverk, bättre lagstiftning, men det handlar om förenkling och att vi ska begripa vad vi beslutar om, och att människor ska begripa vad vi försöker besluta om. Det är vad ett bättre regelverk handlar om, och därför behöver vi använda ett bättre språk. Jag kan inte föreställa mig hur detta lät i den finska tolkningen!

(Skratt och applåder)

  Béatrice Patrie (PSE). – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Under sken av en rättsteknisk debatt döljer sig här en debatt av stor politisk vikt. Vi behöver naturligtvis bättre lagstiftning, men utan avreglering och utan att förpassa lagstiftaren till åskådarplats. I detta avseende vill jag framföra mina mycket starka reservationer för vissa mekanismer, däribland alternativa regleringsmekanismer som samreglering och självreglering. De har sitt berättigande, men i medborgarnas och konsumenternas intresse anser jag att de inte under några omständigheter får ersätta lagstiftning som ger rättigheter men även ålägger skyldigheter och därför utgör det mest legitima demokratiska verktyget.

I fråga om samråd före lagstiftningsprocessen uppmanar jag de tre institutionerna att jämsides med de ekonomiska operatörerna organisera ett riktigt deltagande av arbetsmarknadsparterna och det civila samhället i hela dess mångfald. Det är faktiskt de offentliga myndigheternas ansvar att stötta organiserandet av dessa aktörer – konsumentsammanslutningar, användare av offentliga tjänster, föreningar som kämpar mot utslagning eller föreningar för gemensam utbildning – i hela Europa.

Slutligen har jag några synpunkter på det rullande förenklingsprogram som är tänkt att gynna Lissabonstrategin. Jag är förvånad över att det som sin viktigaste princip innehåller en omarbetning av regleringen av biodynamiskt jordbruk när inte ens producenterna inom denna sektor ber om det, och att så viktiga förslag som de om ställningen för försäkringskasseförbund och för Europeiska föreningen samtidigt har tagits bort från lagstiftningsprogrammet.

  Frédérique Ries (ALDE). – (FR) Fru talman! Jag instämmer här helt med dem som anser att en bantningskur skulle vara bra för det reglerade EU, ett EU som är petigt i fråga om principer och tråkigt nog mer släpphänt i fråga om övervakningen av genomförandet och den riktiga tillämpningen av vår lagstiftning.

Så mycket är klart: tio år efter lanseringen av initiativet SLIM, och trots att vi för två år sedan undertecknade det interinstitutionella avtalet ”Bättre lagstiftning”, har vi fortfarande en lång väg framför oss. Vi har fortfarande inte tyglat unionens begär efter lagstiftning. Därför är jag glad över att kommissionen nu lägger fram detta förslag för oss om denna balanserade diet: tre förutsättningar för att garantera att denna agenda fungerar, stärker unionen och för den närmare européerna. Det har sagts att unionen bara borde stifta lagar när den kan göra det bättre än myndigheter på andra nivåer. Som vi just hörde Alexander Stubb säga, så måste vi, från Kanarieöarna till Skandinavien via Bryssel, en gång för alla undvika att använda oss av EU-jargong, och vi måste tolka och skriva lagar på det språk som är lättast att förstå för alla som det är avsett för. Det finns många fler exempel.

För det tredje, denna bantningskur som vi vill ha, och som särskilt också de små och medelstora företagen vill ha, är inte en lättvindig, icke-interventionistisk diet. Det måste betonas – och här ska jag sluta, fru talman – att bättre lagstiftning inte innebär avsaknad av ambition. Jag håller med Monica Frassoni: jag tänker till exempel på Reach när jag lyfter fram den här sista punkten.

  Alyn Smith (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Jag vill gratulera alla våra föredragande för att ha åtagit sig denna gigantiska ansträngning i dag, och jag ska kort inrikta mig på två punkter: insyn i rådet och Bert Doorns betänkande om subsidiaritetsprincipen.

Som vi hörde i går är bristen på insyn i rådet fortfarande ”elefanten i rummet”; det förblir orsaken till så mycket missnöje när det gäller EU:s lagstiftning i allmänhet. Nog kan väl rådet vidta fler åtgärder som leder till meningsfulla offentliga sammanträden. För tillfället är det bara Havanna och Pyongyang som arbetar på detta ogenomskinliga vis. Vi borde kunna prestera bättre än så på 2000-talet.

För att uttrycka det mer konkret, om jag övergår till subsidiaritetsprincipen och särskilt punkterna 25–29 i Bert Doorns betänkande, tar jag mitt eget land, Skottland, som exempel på ett missat tillfälle som denna subsidiaritetsprincip för närvarande står för. Skottland tillhör för närvarande en medlemsstat som inte är känd för sitt entusiastiska EU-engagemang, men ändå skulle vårt parlament i Edinburgh utgöra en entusiastisk partner när det gäller bättre lagstiftning inom EU. Vårt parlament har fullt ansvar för hälsovård, miljö, rättsliga frågor, utbildning, fiske, jordbruk och många andra områden; ändå stannar EU:s syn på subsidiaritetsprincipen alltför ofta på medlemsstatsnivå, när den mer relevanta partnern i själva verket kan finnas på en mycket mer lokal nivå.

Jag skulle vilja ansluta mig till Bert Doorns alla rekommendationer om konsekvensbedömningar, även om jag upprepar Diana Wallis’ kommentarer om politiskt engagemang och betonar att sådant engagemang måste vara så lokalt som möjligt. Först då kanske vi ser att subsidiaritetsprincipen börjar fungera för att förbättra EU:s lagstiftning i framtiden.

  Jonas Sjöstedt (GUE/NGL). – Fru talman! Jag menar att denna diskussion inte kan reduceras till en diskussion om kvaliteten på lagstiftningen. Man måste också diskutera kvantiteten, mängden EU-lagstiftning. Faktum är att mängden EU-lagar har växt dramatiskt på senare år, och EU lagstiftar idag på en hel rad nya områden. Samtidigt är det extremt ovanligt att EU återger beslutanderätt till medlemsländer eller upphäver lagstiftning. Kombinationen mycket stor mängd lagstiftning och bristande kvalitet ger dålig överskådlighet och gör det svårt att genomföra lagstiftningen i praktiken.

När det gäller kvaliteten så kan mycket göras redan idag, och det finns förslag på det i betänkandena. Föråldrad lagstiftning kan tas bort, den kan förenklas och man kan slå samman och konsolidera lagstiftningen. Allt det är gott och väl, men det krävs också ett annat sätt att närma sig lagstiftningsarbetet. Vi behöver mindre detaljstyrning, mer målstyrning och större frihet för medlemsländerna att välja hur man genomför de mål som man slår fast.

När det gäller konsekvensanalyser så är de bra, men det är inte alltid så lätt att mäta det man vill mäta. Oftast är det enklare att mäta enkla ekonomiska faktorer än exempelvis miljöfaktorer. Vi hade den diskussionen i samband med debatten om Reach, kemikaliepolitiken. Det var lätt att mäta företagets kostnader men svårt att mäta de enorma positiva effekterna för folkhälsan eller sett till mänskligt lidande, då man får färre sjukdomar. Det gör att man skall vara lite försiktig på detta område.

Vill man verkligen göra en förenkling så måste man minska antalet EU-lagar, och det område som är absolut mest överreglerat är jordbrukspolitiken. Här skulle det mesta kunna återföras till medlemsstatsnivå och tusentals lagar skulle kunna försvinna. En del talar om EU konstitutionen, faktum är att den hade gjort dessa problem värre genom att öka EU:s makt, göra det lättare för EU att tillskansa sig nya lagstiftningsbefogenheter och kunna lagstifta på områden som man egentligen inte får gå in på. Så vi får tacka de nederländska och franska väljarna även idag.

  Konrad Szymański (UEN). – (PL) Fru talman! En lagstiftares skicklighet framgår inte bara av förmågan att stifta goda lagar, utan också av förmågan att avstå från att reglera där det inte behövs någon reglering. Följaktligen förtjänar uttalandena i betänkandet om att utvidga och skärpa principerna för bedömning av kostnader för och konsekvenser av lagstiftningen starkt stöd.

Det finns en hänvisning i betänkandet till de negativa konsekvenserna av politiska kompromisser om utarbetandet av europeisk lag. Tjänstedirektivet är ett typexempel. Båda sidor i debatten hävdar att de har vunnit slaget. För socialdemokraternas räkning påstår Evelyne Gebhardt att hon har gjort om direktivet till dess raka motsats, medan Malcolm Harbour för de konservativas räkning gläder sig åt att en utmärkt kompromiss har uppnåtts.

Vem har fel? Kanske ingen av dem? Vi kanske har fått fram ett dokument som består av massor av motsägelsefulla bestämmelser i förhoppningen att det ska innehålla något för var och en. Det är som en trivselterapi för medlemsstaterna, hela unionen och även för vårt parlament. Men vi fredar våra samveten på bekostnad av medborgarna, företagarna och kvaliteten på våra lagar.

  Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) Fru talman! Med hänvisning till betänkanden om bättre lagstiftning som är föremål för dagens diskussion vill jag göra några få iakttagelser om betydelsen av konsekvensbedömningar. Jag förstår att Bert Doorn är för att ett slumpmässigt test utförs av en panel med auktoritativa experter. Jag stöder helhjärtat idén bakom det. Likt honom kräver jag en verkligt oberoende kommitté, en som inte består av företrädare för de tre institutionerna.

Vi har exempel på detta i Nederländerna i form av den kommitté som övervakar rapporterna om miljöpåverkan. Efter några tuffa sammandrabbningar med en sådan panel kommer man säkert att skärpa sig till nästa gång. Jag vill också tillägga att lagstiftning alltid är en inlärningsprocess, men att den uttryckliga beskrivningen av den som sådan i skäl J i Doornbetänkandet enligt min uppfattning är alldeles för negativ. Vi gör vad vi kan för att anta god lagstiftning. Det kommer säkert att gå fel någon gång, men att se detta som en målsättning redan från början förefaller mig vara att gå alldeles för långt.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Fru talman! Ni är en framstående specialist på det forntida Japan under Tokugawa-eran, då folket avsiktligt hölls i ovetskap om lagarna som ansågs vara statshemligheter. Kunskapen om dem begränsades till ett litet antal stora herrar eftersom man trodde att på så sätt skulle folk hysa mycket större respekt för normer som de inte visste något om. Ja, ibland undrar jag om vi inte hämtar vår inspiration från denna urgamla japanska lagstiftning.

I själva verket, mina damer och herrar, anser jag att komplexiteten i den europeiska lagstiftningen är en pervers följd av en gruppdynamik som vi alla är delaktiga i. Vad är det egentligen frågan om? För det första ligger initiativet hos kommissionen, men bakom varje kommissionsledamot finns naturligtvis den allmänna förvaltningen och de tjänstemän som ingår i den. Sedan går det till rådet. Teoretiskt sett består rådet av ministrar. De kommer överens om en text, förutsatt att var och en av deras respektive myndigheter erkänner den enligt alla standarder som ska ingå i den gemensamma texten, sedan går texten till parlamentet och parlamentet utser en föredragande. Naturligtvis vill de föredragande, vilket är helt rimligt, att deras namn ska gå till historien. Det är mycket troligare att deras namn blir ihågkomna om de lägger till standarder i stället för att ta bort dem, och då har jag inte ens nämnt ledamöterna som lägger fram ändringsförslag eller den viktiga roll som påtryckningsgrupper har och så vidare. Följaktligen, mina damer och herrar, får vi ett riktigt regleringsmonster.

Jag har varit i detta parlament i 17 år, och redan från och med det allra första året då jag intog min plats här pågick en debatt om förenkling av gemenskapsrätten. Jag har intrycket att vi inte har kommit längre i denna fråga än vad vi hade för 17 år sedan; den enda skillnaden är att läget har förvärrats ytterligare.

Vad ska vi då göra åt saken? Vi måste komma överens om betydelsen av de termer som används. Vi behöver ett riktigt lexikon för gemenskapsrätten, en kodex som civillagen, eller handelslagen eller brottsbalken, som är rationellt uppbyggd och indelad i avdelningar, underavdelningar, kapitel, avsnitt och artiklar på ett sådant sätt att vi, när vi arbetar med en text, i förväg vet att vi ska ändra just den artikeln. Kort sagt, vi måste göra en stor insats för förenkling. Jag fruktar att trots de goda avsikter som föredragandena har gett uttryck för är vi inte riktigt där än. Tack så mycket.

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Fru talman, kommissionsledamot Verheugen! Jag vill börja med att ta detta tillfälle i akt att tacka alla fyra föredragandena för deras konstruktiva insatser i denna fråga som inte bara sysselsätter stamgäster på pubarna utan även i ökande utsträckning politiker.

Särskilt uppfriskande i denna debatt tyckte jag att Bruno Gollnischs tal var där han gjorde en verkligt passionerad vädjan för att införa konstitutionen för Europa, en sak som vi uppenbarligen är överens om – och som jag tidigare varit omedveten om. Jag anser faktiskt också att vi med den europeiska konstitutionen skulle ha mycket bättre förutsättningar på området normativ lagstiftning än vad vi för närvarande har. Jag är glad över att vi hjälps åt i den här frågan.

Jag anser att vi i fråga om bättre lagstiftning alltid borde komma ihåg att målet för alla dessa utlåtanden i frågan naturligtvis inte är att förbättra den enskilde medborgarens kännedom om lagtexterna utan att ge medlemsstaterna en enkel text som underlättar införlivandet. Därför får vi inte förlora vårt mål ur sikte när vi ställs inför dessa utmaningar.

Naturligtvis klagar vi i just detta sammanhang – och jag har inte för avsikt att på något sätt vara ironisk när jag säger att jag för en gångs skull uttryckligen måste instämma med föregående talare på just den här punkten – på att vår lagstiftningsprocess inte alls är lättillgänglig när det gäller kommittéförfarandet. Denna lagstiftningsprocess har kritiserats här i kammaren från tid till annan.

Av denna anledning är jag övertygad om att vi behöver extern granskning av europeisk lagstiftning och att detta inte kan genomföras bara av själva kommissionen. Frågan uppstår om det skulle kunna genomföras av ett organ – och ni är alla medvetna om våra invändningar mot att skapa ytterligare organ: ”ingen ökning av byråkratin för att minska byråkratin” – eller av andra externa myndigheter. I vart fall borde parlamentet vara med om att välja ut dessa externa myndigheter.

Därför utgör de fyra betänkanden som vi diskuterar i dag också en utmärkt utgångspunkt för att komma fram till en gemensam ståndpunkt för parlamentet och kommissionen och eventuellt även för rådet i denna fråga.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Fru talman! För att få bättre lagstiftning i Europeiska unionen krävs goda bestämmelser med tydligare utformning och även snabbare och effektivare genomförande och tillämpning av sådana bestämmelser. Det finns fortfarande alltför många exempel på inkorrekt genomförande av gemenskapsrätten. Detta beror delvis på bestämmelsernas bristande kvalitet och delvis på avsiktligt agerande av medlemsstaterna som är inriktade på att undergräva gemenskapslagstiftningen av politiska, ekonomiska eller administrativa anledningar.

Dessutom är de nationella domstolarna i många medlemsstater fortfarande ovilliga att genomföra principen om gemenskapslagstiftningens företräde. Om unionsrätten inte anses vara bindande för alla och dess införlivande och genomförande helt och hållet kommer an på en regerings goda vilja så kan följden bli den objektiva åternationaliseringen av gemenskapspolitiken, så som Monica Frassoni med rätta framhåller i sitt betänkande. Helt klart skulle detta vara mycket skadligt för den inre marknaden och för hela gemenskapens regelverk.

Bristande enhetlighet i införlivandet kan också medföra inkorrekt genomförande av unionsrätten ifall skilda bestämmelser genomförs i skilda länder, vilket således undergräver unionens trovärdighet. Om vi inte är i stånd att sätta press på regeringarna i medlemsstaterna för att de vederbörligen ska införliva unionens lagstiftning kan vi inte förvänta oss att folk ska tro att unionens institutioner såsom kommissionen, rådet eller Europaparlamentet på ett effektivt sätt ska försvara de medborgarrättigheter som härleds från unionsrätten.

  Karin Riis-Jørgensen (ALDE). – (DA) Fru talman! Europaparlamentet måste gå i spetsen för bättre lagstiftning. Europaparlamentets verksamhet måste vara öppen och klart formulerad, och vi måste särskilt ta bort de administrativa hindren i europeisk lagstiftning. Jag uppmanar därför parlamentets ledning att se till att vårt lagstiftningsarbete samordnas bättre så att vi inte återigen hamnar i en situation där utskotten lägger fram ändringsförslag som står i strid med varandra. Samtidigt måste vi prioritera rättssäkerhet och förutsägbarhet för våra medborgare och inte låta myndigheterna eller EG-domstolen få allt för stort utrymme för skönsmässig bedömning.

Ordföranden för Europeiska unionens råd – den österrikiske kanslern – har angripit EG-domstolen för att den har tillvällat sig för mycket makt. Men domstolen gör bara sitt jobb eftersom vi lagstiftare inte gör vårt tillräckligt bra.

Jag är tyvärr rädd för att vi med tjänstedirektivet är på väg att upprepa tidigare misstag och att vi låter EG-domstolen få allt för stort tolkningsutrymme. Detta är ett område som vi alla måste bli bättre på vid andra behandlingen.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) I mina möten med aktörer på den inre marknaden har jag ofta mötts av kritik mot rådande europeisk lagstiftning. Dåligt utarbetad lagstiftning gör det ofta svårt att införliva förslag i de berörda staternas rättssystem. Deltagare i den allmänna behandlingen av denna fråga, inklusive kommissionsledamot Günter Verheugen, har bekräftat att oklarheter i texten ofta orsakar rättslig osäkerhet eller snedvrider konkurrensen, fragmenterar den inre marknaden och således försämrar möjligheterna för konsumenter och företag att utnyttja dess fördelar fullt ut.

Jag välkomnar därför föredragandens, Arlene McCarthys, rekommendationer till kommissionen att fortsätta att konsolidera, förenkla och kodifiera gemenskapslagstiftningen för att göra den lättare att förstå. Det säger sig självt att den regeln måste gälla att förbättringar i lagstiftningen inte får försvaga miljö-, social- eller konsumentstandarder. Utifrån min erfarenhet av att utarbeta betänkandet om finansiering av europeisk standardisering instämmer jag helt med föredraganden om att endast goda, tydliga och framför allt enkla lagar om den inre marknaden kommer att gynna medborgare, konsumenter och företag, och vara en hjälp för Europeiska unionen att stärka sin ställning med avseende på konkurrenter i den globala ekonomin.

Mina damer och herrar! Jag är övertygad om att bättre lagstiftning kommer att bilda en grund för de insatser som EU:s institutioner gör för att skapa arbeten och tillväxt i Europeiska unionen i enlighet med den reviderade Lissabonstrategin. Slutligen vill jag tacka de fyra föredragandena för att de har skapat en ny struktur för bättre lagstiftning för ett Europa som närmar sig sina medborgare.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Fru talman! Det fanns en tid när lagarna stiftades av gudar; gudarna stiftade fulländade lagar. Gudarna blev emellertid trötta och människorna började stifta lagar, och lagarna är numera icke-fulländade. För tillfället är det alltså ingen annan än vi som avgör om en lag är bra eller dålig. Det enda kriteriet för att bedöma om en lag är bra eller dålig är demokrati, majoritetens kriterium, därför att som Rousseau sa så är det skäligt att majoriteten, inte minoriteten, får bestämma.

När vi nu har fastställt denna princip för den moderna demokratin finner vi att demokratin är representativ och att det är parlamenten som stiftar lagar. De kan göra misstag, men det enda kriteriet för legitimitet är parlamentarisk majoritet. På grundval av detta anser jag att den största faran för demokratin för tillfället är den teknokrati som står i samband med ekonomiska intressen – som är känt som självreglering eller medreglering – vilket är ett sätt att lägga allmänna intressen i händerna på ett fåtals enskilda intressen, och detta är något vi bör komma ihåg.

Jag själv, som har blivit omvald många gånger, skulle inte vara beredd att avsäga mig mitt lagstiftningsansvar och lägga ut det på entreprenad för att främja teknokratiska intressen.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Mina damer och herrar! Jag inser att det nya förhållningssättet till lagstiftning på EU-nivå kräver nya tänkesätt och kanske t.o.m. nya överenskommelser. Om vi vill behålla allmänhetens förtroende för den inre marknaden måste vi emellertid stoppa utflödet av investeringar och förlusten av arbetstillfällen. Detta innebär att vi inte bara måste minska och förenkla lagstiftningen, utan även – anser jag – återigen överväga de ursprungliga syftena med både EU-lagstiftning och nationell lagstiftning. Detta är en allvarlig politisk utmaning. Mina damer och herrar! Det är också upp till oss att kräva att varje enskild åtgärd, oavsett om den riktas mot t.ex. hälsoskydd eller miljön, föregås av en konsekvensbedömning. Arlene McCarthy begär detta i betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Jag vill tillägga att man måste klargöra vilka kostnader som kommer att läggas på producenterna i EU, med hur mycket de offentliga finanserna kommer att öka eller minska och vilka effekterna blir för sysselsättningen i EU:s regioner. Vi bör särskilt få veta i förväg hur lagstiftning som syftar till att förbättra standarderna kommer att påverka konkurrenskraften för EU-produkter gentemot tredjeländer, för att se till att det huvudsakliga resultatet inte blir ytterligare omlokaliseringar av anläggningar och kapitalutflöden från EU.

Bättre lagstiftning innebär också, när det rör kostnader, att vi på ett seriöst sätt kommer att undersöka om de nya åtgärderna verkligen kan förbättra hälsan eller de sociala villkoren för våra medborgare eller om detta bara är ett ogrundat antagande. Både i egenskap av läkare och av politiker tycker jag inte om att så mycket lagstiftning på EU-nivå och nationell nivå bara är populistiska gester. Trots att jag är emot detta har jag inga klart formulerade idéer om hur vi kan skydda konsumenterna mot skadliga eller förfalskade produkter från tredjeländer som ersätter kvalitetsprodukter från EU. Ett exempel på detta kan vara barnskor från Asien med ortopediska defekter. Den enda lösningen på detta skulle vara ett obligatoriskt nytt hälsocertifikat för barnskor, som också skulle innebära bättre föreskrifter för allmänheten.

Jag beklagar att kommissionen är så långsam när det gäller att kodifiera konsumentskyddet och immaterialrättsskyddet. Aldrig tidigare har EU-lagstiftningens standard varit lika viktig som i dag när unionen står inför allvarlig konkurrens från tredjeländer. Det politiska syftet med dagens lagstiftning är att skydda både rättvis konkurrens och konsumenterna i EU – inte bara i utan även utanför EU – samt att främja våra medborgares kreativitet samtidigt som vi låter dem slippa ineffektiv lagstiftning.

  Maria Matsouka (PSE). – (EL) Fru talman, mina damer och herrar! Bättre gemenskapslagstiftning innebär att man bedömer och fastställer försöket med hänsyn till dess tekniska sida.

De nationella förvaltningarnas komplexitet, de begränsade möjligheterna att införliva lagstiftning och, ofta, bristen på vilja förvärrar saker och ting. Sanktioner från själva unionen verkar i sammanhanget vara den effektivaste åtgärden. Satsningen på korrekt tillämpning av gemenskapslagstiftningen har i vilket fall som helst att göra med den politiska och, framför allt, den social viljan. Den korrekta tillämpningen av gemenskapslagstiftningen är ett förfarande som på medellång sikt kommer att göra det möjligt för EU att bli mindre trögt och bli mer konkurrenskraftigt i den internationella globaliserade miljön, till nytta för medborgare, konsumenter och företag.

Vi behöver lagstiftning som är tydlig, integrerad och lättförståelig. Sådana texter förutsätter naturligtvis tydligare överenskommelser mellan författarna. Det är mycket viktigt att vi förenklar och rationaliserar hela lagstiftningen. Det skulle vara ännu bättre om lagstiftningen tog hänsyn till principerna om öppenhet, proportionalitet och konsekvens när det gäller att reglera de grundläggande delarna inom ett område och tillhandahöll genomförandeåtgärder som också hör samman med de tekniska detaljerna.

När det gäller arrangemangens effektivitet är det viktigt att bedöma kostnaderna och nyttan med att tillämpa dem. Det krävs därför en social dialog med de deltagande organen, som sålunda kommer att få möjlighet att fungera som medlagstiftare.

När det gäller viktiga politiska förslag i synnerhet är detta det enda sättet på vilket vi kan vinna medborgarnas förtroende. En bra lag är inte en komplicerad lag med fasta förfaranden, utan en lag som är lätt att ta till sig för medborgarna och som samtidigt gör dem medansvariga för dess tillämpning.

  Klaus-Heiner Lehne (PPE-DE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag har intrycket av att denna debatt har klargjort att kärnproblemet i den pågående diskussionen är konsekvensbedömningarna av lagstiftningen. Jag menar att det inte har något som helst att göra med att demokrati ersätts av teknokrati. Det handlar inte om det. Det är underförstått att de demokratiska institutionerna fortfarande styr. Kommissionen fattar beslut om förslag på eget ansvar, vilket parlamentet och rådet naturligtvis också gör.

Denna fråga vilar på en avgörande punkt, nämligen att vi håller på att ändra förfarandena som styr vårt stöd. För närvarande stiftar EU lagstiftning med learning by doing som riktmärke. Vi beslutar om något och till slut resulterar detta i något som får den ena eller andra effekten. Om vi efterhand upptäcker att effekten är oönskad har vi problemet att, tack vare EU:s komplicerade förfaranden, vi inte snabbt kan ändra denna lagstiftning, som de nationella parlamenten gör, utan behöver ett komplext förfarande som pågår under många år för att se över direktiv och ändra förordningar. Det krävs sålunda olika mekanismer förutom dem som ofta finns på nationell nivå.

Vi måste veta vad det är vi gör. Vi får stöd genom konsekvensbedömningarna av lagstiftningen. Vi informeras om de konsekvenser som våra åtgärder får även från oberoende källor. Även om det politiska beslutet fortfarande är vårt i slutändan behöver vi ändå detta stöd. Detta är mycket viktigt när kommissionen, rådet och parlamentet måste fatta beslut för 470 miljoner medborgare i ett så pass stort ekonomiskt område. Av detta skäl är det också viktigt att ha ett oberoende element.

Jag vädjar klart och tydligt återigen till kommissionen att arbeta för att säkra införandet av detta oberoende element även i sina egna strukturer. Om man inte gör det kommer parlamentet att tvingas – om det tar sig självt på allvar – att utföra sina egna oberoende konsekvensbedömningar i varje enskilt fall. Det strider mot andan i det interinstitutionella avtalet från 2003. Vi vill att kommissionen gör detta på eget initiativ, så att vi får en bra grund för beslut.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Låt mig återigen försöka att förklara vad detta handlar om och vad det inte handlar om. Det handlar inte om mindre lagstiftning eller om sämre lagstiftning. Det handlar inte om avreglering eller om nyliberal frihandelsextremism. Det handlar helt enkelt om att forma EU:s rättssystem så att det blir förståeligt för allmänheten och så att EU:s ekonomi kan använda det för att skapa tillväxt, investeringar och arbetstillfällen. Det är i själva verket den enklaste saken i världen, och jag blir ständigt överraskad över de motiv som tillskrivs en så pass klar och otvetydig idé.

Det är irrelevant om vi anser eller inte anser att vi har för många EU-lagar eller om dessa kanske inte alltid är tillräckligt bra. Det är inte en fråga om tro, utan om att en oroväckande stor andel av den europeiska allmänheten är övertygad om att så är fallet. Det är fråga om att företag och fackföreningar i EU enhälligt säger att detta är fallet. För mycket byråkrati, för många lagar, alltför komplicerade lagar, för många onödiga begränsningar. Det spelar ingen roll om detta verkligen är fallet. Det som spelar roll är att de som vi lagstiftar för är övertygade om detta. Det är därför vi var tvungna att göra något.

I samband med övningen ”bättre lagstiftning” som föreslagits av kommissionen används alla de instrument som har nämnts här – olika sätt att förenkla och modernisera lagstiftningen utan att ändra dess innehåll. Låt mig upprepa: det viktiga är inte att ändra innehållet i föreskrifterna, utan att göra dem användarvänliga och genomblickbara.

Jag vill återigen be om parlamentets stöd. I praktiken handlar det naturligtvis om två stora projekt, två olika projekt, av vilka ett är den retroaktiva granskningen av hela lagstiftningen.

Låt oss emellertid inte lura oss själva. När den europeiska integrationen fortfarande var i sin linda var inställningen gentemot antagandet av lagstiftning helt annorlunda mot i dag, och om vi går lite längre tillbaka kan vi hitta häpnadsväckande saker i våra gamla författningssamlingar. Det finns ingen som förnekar att det krävs en modernisering. Granskningen av hela lagstiftningen är inte lätt att genomföra, och jag skulle verkligen vilja att vi kom överens om gemensamma förfaranden även för detta och inte bara avseende kodifieringen där detta redan har skett.

En separat fråga handlar om hur man ska utforma föreskrifter eller lagar i framtiden. Konsekvensbedömningarna spelar en helt avgörande roll i detta sammanhang. Jag håller med er alla som har sagt att det är nödvändigt i en demokrati att lagstiftaren känner till vilka konsekvenser lagstiftningen får för dem som berörs av den. Detta innebär naturligtvis inte att lagstiftaren kommer att undvika att handla när man väl har fått denna kunskap. Det kommer alltid att vara en bedömningsfråga.

Om kommissionen skulle säga att en rättsakt skulle innebära kostnader för ekonomin på x miljarder euro men att den å andra sidan måste läggas fram för att möta allmänhetens behov av hälsoskydd, skulle det inte vara ett svårt beslut. Kommissionen skulle då säga att skyddet av folkhälsan har företräde, även om det kostar pengar.

Jag vill klargöra att konsekvensbedömningar inte automatiskt innebär att – om det skulle komma fram att våra åtgärder också kostar pengar – vi bara säger: vi ska inte göra det. Det handlar om att veta exakt vad vi gör.

Man har uttryckt en del viktiga tankar i kammaren om hur man på bästa sätt kan organisera sådana konsekvensbedömningar, och jag kan uppriktigt säga att det just nu förs en diskussion om detta i kommissionen, och både ordförande José Manuel Barroso och jag anser att det rådande systemet behöver ändras.

Jag håller helhjärtat med er som säger att det slutliga beslutet om en konsekvensbedömnings giltighet inte kan fattas av dem som har utfört den och att arbete i samband med en konsekvensbedömning inte bara kan utföras av dem som stiftar lagen i sammanhanget. Det är just så ordförande José Manuel Barroso och jag ser på saken. Vi diskuterar den bästa möjliga lösningen. I sitt inledande anförande sa faktiskt ordföranden att han överväger att inrätta en oberoende myndighet som ska granska konsekvensbedömningar. Vi är därför beredda att fortsätta vår dialog med parlamentet. Samma sak gäller för kommittéförfarandet i samband med vilket vi i själva verket i stort sett stöder parlamentets begäran. Detta gäller också de övriga idéer som har uttryckts här.

Jag vill bara upprepa att man inte bör hantera denna övning på ett tekniskt, byråkratiskt eller formellt sätt. Det är verkligen en mycket politisk övning. Syftet är att hjälpa till med att förbättra allmänhetens förtroende för den europeiska integrationen som helhet och ge vår ekonomi en stabil, pålitlig ram för att vi ska kunna lösa vår tids stora sociala fråga, dvs. de framtida arbetstillfällena.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 16 maj.

SKRIFTLIGA FÖRKLARINGAR (ARTIKEL 142)

  Edit Herczog (PSE). – (HU) Föredraganden gjorde ett utmärkt jobb när det gäller att fastställa hindren i gemenskapslagstiftningen och den nationella lagstiftningen som försvårar den inre marknadens funktion. Lösningen är en översyn av den befintliga lagstiftningen och bättre och noggrannare utarbetande av ny lagstiftning. Detta ansvar ligger inom själva lagstiftningsprocessen. Varken kommissionen, som utarbetar och verkställer lagstiftningen, eller de lagstiftande institutionerna rådet och parlamentet överlämnar detta ansvar till andra, i synnerhet inte till externa organ.

Parlamentet har en roll och ett ansvar i granskningen av den befintliga lagstiftningen i sin egenskap av lagstiftare. Jag ber respektfullt kommissionen att samarbeta nära med parlamentet enligt andan i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning.

När man utarbetar framtida föreskrifter är det inte lämpligt att ytterligare komplicera de långa, byråkratiska förfarandena. Om vi skulle inrätta ett oberoende granskningsorgan i dag för att undersöka konsekvensbedömningarnas kvalitet, varför skulle vi inte då inrätta ett oberoende, externt inspektionsorgan i morgon för att undersöka granskningsorganets oberoende? I stället för att utöka organens inspektionsförfaranden som har visat sig vara fel, borde vi utveckla nya, effektivare arbetsmetoder för att förbättra styrningen av den inre marknaden. Tillsammans med översynen av lagstiftningen måste kommissionen, rådet och parlamentet också granska sina egna förfaranden, och om det behövs måste de förändra dem på ett ansvarsfullt sätt.

Jag vill till sist uppmärksamma alla tre institutionerna på det faktum att samhället bara kommer att lita på och respektera gemenskapsrätten om vi garanterar full offentlighet och social kontroll.

  Véronique Mathieu (PPE-DE). – (FR) Gemenskapslagstiftningen är för komplex och ibland överflödig: en intelligent översyn måste göra det möjligt för oss att kämpa mot denna ohälsosamma och skadliga brist på tydlighet.

Å ena sidan bör vi göra förbättringar genom att minska och förenkla den befintliga lagstiftningen. I samband med denna förenkling – på samma sätt som gäller när vi antar någon ny åtgärd – måste vi ta hänsyn till proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna: Europeiska unionen när det är nödvändigt, när det är effektivare än att medlemsstaterna agerar på egen hand, så mycket som krävs, men inte mer än vad som krävs.

Tillämpningen av dessa uppenbarligen tekniska principer omfattar en bedömning av t.ex. deras sociala och kulturella lämplighet, även om det inte finns någon effektiv mekanism för övervakning av deras tillämpning. Detta kryphål stängdes igen genom förslaget till konstitution. Samtidigt som vi väntar på att den ska ratificeras måste vi fundera över den rätta tillämpningen av dessa principer.

Å andra sidan måste vi förbättra övervakningen av införlivandet av gemenskapslagstiftningen, eftersom rättsosäkerhet undergräver våra företags konkurrenskraft. Införandet av nationella korrespondenter är en positiv åtgärd om kontrollerna innehåller en kvantitativ och en kvalitativ analys samt en konsekvensanalys av den sociala, ekonomiska och ekologiska miljön. Dessa konsekvensanalyser måste vara jämförbara: de måste därför standardiseras. För att uppnå detta mål måste Europaparlamentet öka sina befogenheter på detta område.