Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 4 april 2006 - Strasbourg

17. Fluorerande växthusgaser – Utsläpp från luftkonditioneringssystem i motorfordon (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om

– ett betänkande (A6-0087/2006) av Avril Doyle för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets förordning om vissa fluorerade växthusgaser (PE-CONS 3604/2006 – C6-0065/2006 – 2003/0189A(COD)) och

– ett betänkande (A6-0090/2006) av Avril Doyle för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om utsläpp från luftkonditioneringssystem i motorfordon och om ändring av rådets direktiv 70/156/EEG (PE-CONS 3605/2006 – C6-0066/2006 – 2003/0189B(COD)).

  Avril Doyle (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja be kommissionen att inta talarstolen först. Jag tror att den önskar föra ett uttalande till protokollet, och jag skulle vilja ha möjlighet att svara.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja framföra hälsningar från min kollega Stavros Dimas. Låt mig presentera Europeiska kommissionens ståndpunkt i denna fråga.

Först av allt skulle jag vilja uttrycka mitt tack till parlamentets delegation, som deltog i förlikningssammanträdet med rådet den 31 januari. Jag skulle i synnerhet vilja tacka vice talman Antonios Trakatellis och föredraganden Avril Doyle, och gratulera dem till resultatet.

Diskussionerna i förlikningskommittén var konstruktiva, och slutresultatet när det gäller huvudfrågorna – normer för förvaring, märkning, saluförande, främjande av alternativ, liksom ett antal andra viktiga ämnen – är tillfredsställande. Kommissionen kan därför stödja förlikningstexten, och jag skulle vilja uppmuntra parlamentet att stödja det mycket goda resultat som dess förhandlingsgrupp har uppnått. Jag anser att förordningen om fluorerade växthusgaser, i likhet med direktivet om mobila luftkonditioneringsanläggningar i bilar, kommer att utgöra ett betydande bidrag till EU:s kamp mot klimatförändring och till våra ansträngningar att uppnå målen för utsläppsminskningar enligt Kyotoprotokollet.

Kommissionen uppskattar att den lagstiftning som vi diskuterar i dag kommer att leda till en minskning av utsläppen av fluorerade gaser med omkring 20 miljoner ton koldioxidekvivalenter årligen fram till 2012. Detta innebär en minskning på 20 procent jämfört med 1995. Om inga åtgärder hade vidtagits skulle utsläppen av fluorerade gaser ha stigit med 50 procent under samma period. Från och med 2020, när alla åtgärder kommer att ha vidtagits till fullo, kommer effekten att bli en minskning på 40–50 miljoner ton koldioxidekvivalenter.

EU:s klimatpolitik bygger på nära samarbete med kommissionen och medlemsstaterna. Det är endast genom gemensamma och kombinerade åtgärder på EU-nivå och nationell nivå som Europeiska unionen kommer att effektivt kunna minska sina utsläpp av växthusgaser. Kommissionen välkomnar därför de åtgärder som medlemsstater vidtagit för att minska nationella utsläpp i syfte att nå sina mål för bördefördelning. Mot denna bakgrund är det dock kommissionens ansvar att bevara alla befintliga rättigheter för att se till att alla åtgärder som vidtas för att minska fluorerade gaser är förenliga med fördraget. Det är därför som kommissionen skulle vilja utfärda följande förklaring om frågan gällande strängare nationella åtgärder:

”Kommissionen uppmärksammar överenskommelsen mellan Europaparlamentet och rådet om införandet av en bestämmelse i förordningen som gör det möjligt för medlemsstaterna att bibehålla strängare nationella åtgärder jämfört med dem som fastställts i förordningen fram till och med 2012, under förutsättning att dessa åtgärder antagits före den 31 december 2005. Enligt fördraget ska en medlemsstat, om den anser det nödvändigt att bibehålla nationella åtgärder som rättfärdigas av viktiga krav som fastställs i artikel 30 i EG-fördraget, eller som syftar till att skydda miljön eller arbetsmiljön, efter antagandet av en harmoniserad åtgärd underrätta kommissionen om dessa åtgärder och ange skälen för att de ska bibehållas. Dessutom fastställs det i fördraget särskilda regler för kommissionens godkännande eller förkastande av dessa åtgärder. Kommissionen är därför förpliktigad att reservera sin ståndpunkt i denna fråga, inbegripet alla rättigheter som den har enligt fördraget.”

Jag vill ännu en gång tacka parlamentet för dess öppna och konstruktiva linje när det gäller paketet för fluorerade växthusgaser. Resultatet är en stark och effektiv lagstiftning, som ännu en gång visar Europeiska unionens kapacitet att harmonisera ord med konkreta handlingar i sin klimatpolitik.

  Avril Doyle (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag tackar kommissionsledamoten för att ha accepterat min inbjudan till honom att inleda debatten i kväll, eftersom jag oroar mig för den förklaring som han just har fört till protokollet, och jag kommer att återkomma till den under debatten, liksom även andra kolleger kommer att göra, misstänker jag.

Denna lagstiftning är en fascinerande fallstudie för alla som är intresserade av Europaparlamentets institutionella beslutsprocesser. För det första skulle jag vilja tacka mina kolleger, i synnerhet min skuggföredragande, Dorette Corbey, för vårt samarbete under en långdragen och ibland rätt så svår debatt.

Fluorerade gaser infördes på 1990-talet som ersättning för freoner och klorfluorkolväten som bryter ned ozonskiktet. De används i alla möjliga tillämpningar, mer eller mindre nödvändiga: i isoleringsskum, i sprejförpackningar, i kylskåp och luftkonditioneringssystem, i brandskyddsutrustning och kopplingsutrustning och till och med i sulorna på joggingskor av typen ”airtech”, och naturligtvis i tvåglasfönster. Listan kan göras mycket lång.

När debatten om klimatförändring uppstod till följd av FN:s ramkonvention om klimatförändringar, fastställdes dessa fluorerade gasers skadliga effekt som en stor bidragande orsak – upp till 5 procent och ökande – till växthuseffekten, på grund av deras höga globala uppvärmningspotential (GWP). Dessa gaser har inte bara en hög global uppvärmningspotential, den starkaste – svavelhexafluorid eller SF6 – har en GWP som är nästan 24 000 gånger större än uppvärmningspotentialen för koldioxid, den vanligaste växthusgasen. De har också mycket långa halveringstider.

Kommissionen beräknar att 2010 kommer utsläppet av fluorerade gaser att ligga 50 procent över 1995 års nivåer om inga åtgärder vidtas. Andra skulle anföra en mycket högre siffra. Med hjälp av de överenskomna åtgärderna i lagstiftningspaketet kommer utsläppen att minskas med mer än 20 procent från 1995 års nivåer fram till 2012. Tre av de sex växthusgaser som finns förtecknade i bilagan till Kyotoprotokollet från 1997 är fluorerade gaser. Totalt uppmuntrar man i lagstiftningen till en utsläppsminskning för 25 fluorerade gaser – vätefluorkolföreningar, perfluorerade kolväten och svavelhexafluorid – genom inneslutning, ansvarig användning, återvinning, destruktion och bortskaffande. Syftet med lagstiftningen är att förmå medlemsstaterna att nå sina Kyotomål genom att begränsa läckage och bruk av fluorerade gaser.

Medan kommissionens ursprungliga utkast till förslag utgjordes av en förordning med en rättslig grund för den inre marknaden, nämligen artikel 95, nådde rådet en gemensam ståndpunkt som utgjordes av två separata texter: ett direktiv som grundades på artikel 95 och en förordning som grundades på en dubbel rättslig grund som bestod av artiklarna 175 och 95. Den logiska grunden bakom delningen av kommissionens ursprungliga förslag i två olika texter, som Europaparlamentet föreslog vid sin första behandling, var att flytta alla krav om utsläpp från luftkonditioneringssystem i motorfordon från den föreslagna förordningen till ramdirektivet 70/156/EEG om typgodkännande av motorfordon. Den föreslagna förordningen skulle då inriktas på återstående lagstadgade tillämpningar. Så efter att ha huggit förslaget i två delar och vidtagit den högst tvivelaktiga åtgärden att dela förordningen mellan två rättsliga grunder – huvudtemat var miljön, med några underordnade bestämmelser med en rättslig grund för den inre marknaden – gav rådet tillbaka stafettpinnen till parlamentet. Under den andra behandlingen i parlamentet fanns det ingen definitiv lösning på den avgörande kniviga frågan om förordningens dubbla rättsliga grund, som bibehölls.

Mitt förslag, som föredragande, om att anta en enda miljörättslig grund som det enda sättet att nå rättslig säkerhet, uppnådde inte den kvalificerade majoritet som krävdes. Man antog dock ändringsförslag i ett försök att understryka att strängare nationella åtgärder är tillåtna enligt inremarknadsåtgärder, förutsatt att de är proportionella, icke-diskriminerande och inte enbart av ekonomisk natur. I artikel 176 i fördraget förklaras denna mekanism som relaterar till miljön eller reglerna i artikel 175.

Detta resultat skapade stor osäkerhet av flera skäl. För det första var det frågan om den allmänna principen att införandet av en ojämnt fördelad dubbel rättslig grund, i syfte att främja bättre, enklare och tydligare lagstiftning, innebär en farlig inriktning och ett prejudikat inom beslutsfattande på EU-nivå. För det andra har vi EG-domstolens konsekventa rättspraxis, enligt vilken det borde finnas en enda rättslig grund som återspeglar de övervägande syftena eller lagstiftningens tyngdpunkt. Tyngdpunkten i denna förordning är obestridligen miljöskydd, vilket borde borga för en miljögrund – en strategi för minimiharmonisering. Slutligen fanns den olösta frågan om huruvida medlemsstater som redan har mer ambitiös gällande lagstiftning – särskilt Danmark och Österrike – skulle tillåtas behålla dessa åtgärder, eller om EU skulle tvinga dem att sänka sina miljönormer på ett område som handlar om att bekämpa klimatförändringar, i en tid när det redan är svårt att uppnå målen i Kyotoprotokollet för att minska utsläpp av växthusgaser. Med tanke på den obevekliga splittringen inom rådet i denna slutliga fråga om strängare nationella åtgärder för vissa medlemsstater var det oundvikligt med en tredje behandling under förlikning.

Efter många utmattande veckor av informativt förberedande arbete och sammanträden nådde förlikningskommittén ett avtal om ett gemensamt utkast till förordningen om vissa fluorerade växthusgaser den 31 januari 2006, i vilken de viktigaste punkter där rådet och parlamentet var mest oeniga togs upp, nämligen: möjligheten för medlemsstaterna att bibehålla eller införa nationella åtgärder som är strängare än de som anges i förordningen, tekniska bestämmelser om förvaring av fluorerade gaser, rapportering och granskning av förordningen, fastställande av saluföring, gränsöverskridande transport eller forsling av fluorerade gaser för återvinning, märkning, anmälan av åtgärder som medför ytterligare förbud mot fluorerade gaser samt området för utbildning och certifiering.

Men den huvudpunkt som jag åter vill hänvisa till är frågan om strängare nationella åtgärder. Det viktiga när det gällde att uppmuntra till ett miljörelaterat ”race to the top” var avtalen om den allmänna principen att medlemsstater kan bibehålla eller införa nationella åtgärder i enlighet med bestämmelserna i fördraget. I de särskilda fallen med de befintliga nationella åtgärderna i Danmark och Österrike, mot vilka kommissionen har övervägt rättsliga åtgärder, fastställdes en skyddsklausul som skulle göra det möjligt för de två medlemsstaterna att behålla sin lagstiftning fram till den 31 december 2012. De båda länderna har redan sträng gällande lagstiftning om fluorerade gaser – i Danmarks fall sedan 1970-talet – och de ser detta som en nyckelåtgärd i sin policymix när det gäller att nå Kyotomålen för klimatförändringar.

Jag anser att den lagstiftning som nu har överenskommits, och för vilken vi väntar på det slutliga stödet från våra kolleger här i parlamentet i morgon, skapar en rättvis balans mellan miljöskydd och bekymmer för den inre marknaden. Den återbekräftar Europeiska gemenskapens åtagande att minska klimatförändringar och kommer att vara en viktig drivfjäder för utvecklingen av nya miljötekniker, vilket således bidrar till våra kunskapsekonomiska Lissabonmål. Genom lagstiftningen kommer detta att ske på ett genomtänkt, förnuftigt och proportionerligt sätt med beaktande av vissa kritiska användningsområden för dessa gaser, som, vilket vi inte får glömma bort, kan vara användbara under vissa omständigheter av den enkla anledningen att det är utmärkta isolatorer. I elektrisk eller elektronisk kopplingsutrustning, bland andra väsentliga användningsområden, kommer man att fortsätta använda fluorerade gaser i en isolerad miljö. Det finns ingen bättre eller mer lämpad ersättning i detta fall, och detta måste vara ett belägg.

Förlikningskompromissen välkomnades av de tre institutionerna, av mig själv, av mina kolleger i Europaparlamentet, av minister Josef Pröll på rådets vägnar och av kommissionsledamoten med ansvar för miljö, Stavros Dimas. Det var det enda rimliga och hederliga utfallet. För att direkt citera kommissionsledamot Dimas, så välkomnade han avtalet som ”en tydlig och positiv politisk signal”, men nämnde att kommissionen senare skulle besluta huruvida en förtydligande förklaring skulle utfärdas när lagstiftning slutligen hade antagits, eftersom det äger rum i morgon enligt tidsplanen.

Jag skulle vilja kommentera den förklaring som vi just har hört från kommissionsledamot Ján Figel, som talade för kommissionsledamot Stavros Dimas. I det mödosamma förhandlingsförfarandet för denna lagstiftning stod det klart att avsikten hos lagstiftarna – parlamentet och rådet – var att tillhandahålla bredaste möjliga tolkningsmöjlighet för befogenheterna att vidta miljöåtgärder med en rättslig grund för den inre marknaden. Jag avvisar ihärdigt kommissionens alla försök att tolka villkoren i denna rättsliga grund för att nätt och jämt begränsa den till artikel 95.4, i vilken ett förfarande med föranmälan fastställs. En sådan förklaring innebär en feltolkning av förlikningens resultat, där det fanns en tydlig om än underförstådd avsikt att tillåta strängare nationella åtgärder på grundval av artikel 95.10. Samtidigt som alla förklaringar från kommissionen i detta avseende är icke-bindande, kan de spela en roll när det gäller EG-domstolens tolkning av denna fråga, ifall denna lagstiftning, som redan sträcker sig över två mandatperioder, får en fjärde behandling vid domstolen i Luxemburg, vilket jag oroade mig för från början.

I kväll vill jag klargöra att de grundläggande målen i denna förordning – att skära ned på utsläppen av fluorerade gaser – borde respekteras och efterlevas i dess bredaste mening. Jag beklagar att kommissionen inte ännu har dragit tillbaka sin formella underrättelse till den danska regeringen. Jag skulle vilja uppmana kommissionsledamot Ján Figeľ att föra kommissionens avsikt att göra detta sa snart som möjligt till protokollet i kväll.

Direktivet om luftkonditioneringssystem i motorfordon var det andra vapnet i det paket som bestod av de två förslag som blev resultatet av rådets första behandling om den rekommendation som lades fram av min företrädare som föredragande, Robert Goodwill. Jag välkomnar det banbrytande beslutet att införa ett stegvis förbud mot fluorerade gaser med global uppvärmningspotential på över 150 gånger potentialen hos koldioxid i motorfordon. Detta förbud kommer att tillämpas för nya fordonstyper från 2011 och för alla fordon från 2017. Genom att anpassa åtgärden till det sedan länge genomförda systemet för godkännande av fordonstyper kommer konkurrenskraften att bibehållas och de europeiska biltillverkarnas efterlevnad att säkerställas. Risktröskeln kommer att eliminera de huvudsakliga luftkonditioneringsgaser som används för närvarande, och den kommer att lämna utrymme för användning av mindre skadliga gaser i stället. I praktiken kommer de flesta fordonstillverkare förmodligen att införa koldioxidbaserade system. Men det som är viktigt är att vi möjliggör en utveckling av dessa nya system utan att föreskriva en viss teknik och utan att bryta mot våra åtaganden inom ramen för Världshandelsorganisationen.

  Richard Seeber, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag tackar vår föredragande, Avril Doyle. Hennes uttalande visar hur energiskt hon har kämpat både i utskottet och i plenum för denna fråga, som är särskilt viktig för Österrike och Danmark eftersom vi är de två medlemsstater som har strängare lagstiftning inom detta område. Vi har framför allt visat att det är möjligt att ha en strängare lagstiftning utan att skada ekonomin. Därför måste jag fråga kommissionen varför den än en gång genom sitt uttalande har försökt sabotera enigheten i EU.

Miljöpolitiken är förenad med allmänhetens tillfredsställelse, och vi är förenade i EU. Kommissionens inställning förvånar mig mycket, eftersom vi genomförde ett framgångsrikt förlikningsförfarande mellan rådet och parlamentet. Enligt det gemensamma utkast från Europaparlamentet och rådet som godkändes av förlikningskommittén den 31 januari 2006 får medlemsstaterna behålla nationella krav som är hårdare än dem som anges i förordningen fram till utgången av 2012. Enligt den nya artikel 9.3 får medlemsstaterna, och särskilt Österrike och Danmark, möjlighet att bibehålla sina befintliga mer långtgående förbud mot saluföring av fluorerade gaser. Om en sådan skyddsklausul inte införs måste medlemsstaterna upphäva de befintliga förbud som sträcker sig längre än vad som anges i bilaga II till förordningen, eller så måste de godkännas av kommissionen. Enligt artikel 95.10 i EG-fördraget får harmoniseringsåtgärder, som regleringen av dessa fluorerade växthusgaser, omfatta en skyddsklausul som tillfälligt låter medlemsstaterna vidta andra åtgärder. Detta tillstånd ska beviljas enligt det förfarande som fastställs i förordningen och i den form som föreskrivs där. Trots detta hänvisar kommissionen i sitt uttalande om artikel 9.3 inte till det förfarande som anges i förordningen, utan upprepar formuleringen i artikel 95.4 där det fastställs att strängare nationella åtgärder – som för övrigt är berättigade enligt de senaste vetenskapliga rönen – ska anmälas till kommissionen för godkännande. Jag anser att detta uppenbart går för långt och inte stämmer överens med det som rådet och parlamentet har kommit överens om.

  Dorette Corbey , för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! För det första vill jag uttrycka mitt hjärtliga tack till föredraganden Avril Doyle, som har gett en inledande impuls på flera viktiga områden för att upprätthålla nivån på den miljömässiga kvaliteten på dessa förslag. Jag ser tillbaka med glädje på hennes uthållighet under trepartsmötena.

Vi kan vara stolta över resultatet. I morgon kommer vi att ha nått två milstolpar permanent, eller det var i alla fall vad jag trodde innan jag hörde uttalandet.

Den första milstolpen har nåtts inom området klimatpolitik. Det finns ett brett samförstånd här i kammaren om att vi måste ta klimatförändringarna på allvar. Vi måste snarast möjligt vidta åtgärder för att minska nivån på växthusgaser. Minskningen av fluorerade växthusgaser utgör ett viktigt steg. Fluorerade växthusgaser är kraftiga växthusgaser som används i alla slags produkter, till exempel luftkonditionerings- och kylsystem, brandsläckare, skum som används inom byggnadsindustrin och till och med i skosulor. Det är bra att parlamentet och rådet har dragit en tydlig gräns. Vi måste minska växthusgaserna så mycket som möjligt. Innovation är viktigt, och det är på detta sätt den globala uppvärmningen kan bromsas.

Den andra milstolpen är av stor politisk vikt, nämligen den inre marknaden. Vi var tydliga med våra ståndpunkter under första behandlingen. I stället för den inre marknaden som rättslig grund valde vi en rättslig grund som är kopplad till miljön. Detta fick stort stöd av en majoritet av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Anledningen är att ett antal länder har vidtagit ytterligare åtgärder på egen hand. Med hänsyn till den inre marknaden som rättslig grund riskerade Österrike och Danmark att bli tvungna att dra tillbaka sina mer omfattande åtgärder, vilket verkligen är oacceptabelt. Den inre marknaden bör upprätthålla en hög nivå av miljöskydd. Om den inte gör det bör det vara möjligt för medlemsstaterna att vidta mer omfattande åtgärder.

Det är inte EU:s uppgift att tvinga medlemsstaterna till försämringar eller neka medlemsstaterna möjligheten att anta en förnuftig miljöpolitik. Vi har åtminstone lyckats framföra detta budskap. Parlamentet och rådet vill att medlemsstaterna ska ha möjlighet att vidta mer omfattande åtgärder. Kommissionen måste naturligtvis noggrant övervaka situationen och se till att begränsningarna för marknadstillträde är rimliga.

Herr kommissionsledamot! Uppriktigt sagt tycker jag att ert uttalande var bedrövligt torftigt. Jag hade förväntat mig att ni åtminstone skulle ha visat den politiska viljan att ge de medlemsstater som vill vidta dessa mer omfattande åtgärder allt handlingsutrymme de behöver. Det var verkligen onödigt att läsa upp artikel 95, som vi alla känner till, och vi förväntar oss faktiskt att ni visar den politiska viljan att ge medlemsstaterna detta handlingsutrymme. Detta är alldeles nödvändigt eftersom innovationer är viktiga för klimatpolitiken, men också i slutändan för vår ekonomi och för Lissabonmålen. I det avseendet vill jag att ni tar tillbaka det uttalande ni gjorde för en stund sedan. Jag tror inte att sista ordet har sagts i den här frågan.

  Niels Busk, för ALDE-gruppen. – (DA) Herr talman! Jag vill börja med att tacka parlamentets föredragande, Avril Doyle, som har gjort ett bra arbete i denna fråga. Det har varit ett stort nöje att vara ledamot i delegationen till förlikningskommittén. På ALDE-gruppens vägnar vill jag ge ett hjärtligt tack för det konstruktiva samarbetet. Det resultat som har uppnåtts av förlikningskommittén är en seger för Europas miljö och det europeiska folket. Man har tagit hänsyn till länder som Danmark och Österrike, som har drivit förbudet mot fluorerade gaser längre, och andra länder kan följa i deras fotspår. Detta visar att EU sätter miljön i första rummet.

Jag hoppas att Europaparlamentet antar förlikningskommitténs dokument med stor majoritet i morgon, och då antar jag att kommissionsledamoten för miljö, Stavros Dimas, kommer att ta tillfället i akt att dra tillbaka kommissionens formella underrättelse till Danmark. Detta borde vara en naturlig konsekvens av denna nya lagtext. Nu när gemenskapslagstiftningen har ändrats kommer det inte att finnas någon grund för något domstolsförfarande mot Danmark vid EG-domstolen.

Det var nedslående att höra i korridoren att kommissionens rättstjänst har vägrat att acceptera resultatet av förlikningen eller har försökt misstolka det. Tillåt mig att påminna kommissionen om att det skulle sakna motstycke och vara helt oacceptabelt om den nya gemenskapslagstiftningen inte skulle administreras av kommissionen. Det skulle också vara skadligt för samarbetet med och förtroendet för kommissionen. Rådet och Europaparlamentet har godkänt överenskommelsen och innehållet i förlikningsdokumentet. Kommissionen deltog i överenskommelsen av den 31 januari 2006 och är därför delvis ansvarig för den. Därför ber jag er, herr kommissionsledamot, att dra tillbaka den formella underrättelsen till Danmark efter morgondagens omröstning när en stor majoritet av parlamentet har röstat för dokumentet. Allting annat vore oacceptabelt med tanke på det framtida samarbetet.

  Caroline Lucas, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka Avril Doyle för hennes utmärkta samarbete och för att så välvilligt ha försökt att finna kompromisser som vi alla kan enas om. Men samtidigt som min grupp kan leva med direktivet om mobila luftkonditioneringsanläggningar – även om det enligt vår mening fortfarande är alltför svagt – kan vi inte godta resultaten från förlikningen om förordningen om fluorerade växthusgaser, trots Avril Doyles bona officia för att få till stånd ett bättre avtal, som emellertid slutligen misslyckades.

EU-institutionerna tycker om att berömma sig själva för sitt internationella ledarskap när det gäller klimatförändringar, vårt största hot, och ändå är denna förordning en tragedi av missade möjligheter och vrider tillbaka kraften i vår klimatpolitik flera decennier. Vi talar om gaser som har en enorm global uppvärmningspotential. Dessa omfattar svavelhexafluorid, som är en växthusgas över 23 000 gånger kraftigare än koldioxid, och ändå kommer den även i fortsättningen att vara tillåten i vissa tillämpningar.

Det som vi har framför oss är trots detta en förordning med en rättslig grund som innebär att Österrikes och Danmarks rådande rättighet att behålla sina strängare nationella lagar i över sex år ifrågasätts, och att andra medlemsstaters förmåga att anta dem aktivt motarbetas. Vi har en förordning i vilken man misslyckas med att erkänna att alternativ redan finns för de flesta tillämpningar med fluorerad växthusgas, där man misslyckas med att underlätta för ersättningar och som kommer att försena införandet av säkra och nyskapande alternativ i flera år, inte bara inom Europeiska unionen utan också i utvecklingsvärlden, där utsläpp av fluorerade växthusgaser förutspås öka oerhört under de närmaste årtiondena. Vi har en förordning som utgör en skamlig underkastelse inför den industri som använder fluorerad växthusgas.

Följaktligen upprepar jag den fråga som andra har ställt: kan kommissionen en gång för alla klargöra huruvida den kommer att avbryta förfarandena mot Österrike och Danmark? Alldeles i början av februari skrev mina kolleger och jag till kommissionsledamot Stavros Dimas för att ställa denna fråga. Vi har fortfarande inte fått svar. Detta är oacceptabelt, och förfarandena borde omedelbart avbrytas.

  Jonas Sjöstedt, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! Vår grupp röstade inte för denna kompromiss i förlikningskommittén, och vi kommer inte att rösta för den i plenum i morgon. Vi är inte nöjda med innehållet och vi är absolut inte nöjda med den rättsliga grunden. Detta är inte någon kritik mot föredraganden. Vi anser att Avril Doyle har gjort det bästa möjliga i en svår situation och försökt gå så långt som bara var möjligt i att hävda rätten att behålla och introducera bättre miljökrav, men med tanke på den mycket svaga position som hon fick med sig ifrån andra behandlingen i parlamentet så var det inte möjligt att nå det enda rimliga, dvs. att ta miljöartikel 175 som enda rättsliga grund. För oss är det enda acceptabla: att miljölagstiftning får vara miljölagstiftning.

Vi ser två problem med denna kompromiss. Det första problemet är att vi anser att man i olika delar av den kunde ha gått längre; det kan gå snabbare att avskaffa dessa mycket farliga växthusgaser. Men det allvarligaste av allt är att man nu aktivt riskerar att hindra länder som vill skärpa sin nationella lagstiftning på detta område. Det bryter mot andan i Kyotoprotokollet och kommer att kunna vara ett hinder för länder som vill bekämpa klimatförändringarna, och som vi alla vet är klimatförändringarna det allvarligaste miljöhot som vi står inför.

När det gäller Danmark och Österrike får de en garanti fram till år 2012, sedan är garantin slut, sedan vet vi inte vad som kommer att hända, då återkommer risken att de aktivt tvingas att sänka den lagstiftning de redan har. När det gäller andra länder så är det faktiskt reformstopp om inte kommissionen beslutar annorlunda. Det är helt oacceptabelt att det är på det sättet.

Detta innebär också att länder inom EU kommer att ha svårt att ta fram ny teknik – precis det som man säger i detta dokument att man skall göra – för att gå före och förbjuda farliga gaser och tvinga fram alternativ som ny teknik kan ta fram. Rådet och kommissionen hindrar här att man tar fram med ny teknik. Vi brukar i våra debatter vara överens om allvaret i klimatfrågorna och vi brukar vara överens när vi ser forskarrapporterna som säger att situationen är allvarligare än vi trodde för några år sedan. Då kommer detta uttalande från kommissionen som visar att de ingenting har lärt av klimatfrågorna. Vad ni säger är att marknad fortfarande är viktigare än miljö. Företagens rätt att sälja farliga gaser är viktigare än politikens möjligheter att bekämpa växthuseffekten och klimatförändringarna. Det är anmärkningsvärt att man år 2006 kan säga någonting sådant.

(Spridda applåder)

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Herr talman! Jag har riktigt goda nyheter: kommissionens ordförande José Manuel Barroso och kommissionens vice ordförande Günter Verheugen har lovat att dra tillbaka de tre formella underrättelserna om fluorerade gaser. Kommissionen kommer därför att medverka i den kompromiss som har nåtts mellan rådet och parlamentet under förlikningsförfarandet. Detta åtagande är särskilt glädjande eftersom kommissionen har antagit en förklaring där den förbehåller sig rätten att förklara Österrikes och Danmarks förbud mot fluorerade gaser olagliga. Denna förklaring var en provokation som vi nu kan lägga åt sidan.

Jag vill tacka José Manuel Barroso och Günter Verheugen för deras personliga stöd i denna fråga, och jag vill också tacka Europeiska rådets ordförande Wolfgang Schüssel, som har gett sitt personliga stöd i en fråga som ursprungligen övergavs av ministerrådet när Österrike tog över ordförandeskapet. Det finns faktiskt också skäl att tacka oss själva här i kammaren eftersom vi röstade för det mycket omdiskuterade ändringsförslag 45, vilket möjliggjorde segern. Vi vill med hjälp av ändringsförslag göra beslutet om fluorerade gaser till en minimiregel där länder ges möjlighet att gå längre när det gäller att skydda vårt gemensamma klimat. Det krävs 367 röster om vi folkvalda ska kunna ha något verkligt inflytande, och vi fick 370. Därför står vi i stor tacksamhetsskuld till ordföranden för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, Karl-Heinz Florenz, och till föredraganden Avril Doyle för att de intog en fast hållning i sitt stöd för minimiregler trots att de utsattes för stora påtryckningar, även från den egna gruppen.

Jag vill också särskilt tacka dem som är ansvariga för att nu skapa ett tydligt prejudikat för att vi kan införa minimiregler, även när den rättsliga grunden är den inre marknadens bestämmelser. Vi får fler möjligheter att ta hänsyn till säkerhet, hälsa, miljö, arbetsmiljö, konsumentskydd och djurens välbefinnande, och vi rör oss ett steg bort från likriktning och så kallad total harmonisering. Jag hoppas att detta inte kommer att bli en isolerad företeelse utan tvärtom en fråga som kommer att inleda en ny inriktning för det europeiska samarbetet. Medborgarna kommer att tacka oss om vi med hjälp av majoritetsbeslut kan trygga en gemensam skyddsnivå och samtidigt ge länder tillåtelse att verka som förebilder. På detta sätt kommer alla att uppleva att vi har gjort framsteg. Danskarna och österrikarna kommer att ställa sig helt oförstående om kommissionen gör sina ansträngningar för att bekämpa klimatförändringarna till en politisk prioritet och samtidigt straffar Danmark och Österrike för att de anstränger sig extra mycket.

Günter Verheugen, Stavros Dimas och José Manuel Barroso kommer också att ställa sig oförstående. Eurokraterna i kommissionens tjänsteavdelningar har nu förhoppningsvis satts på plats. Vi folkvalda har åstadkommit en förändring, och vi kan vara stolta över våra gemensamma ansträngningar. Nästa uppgift måste naturligtvis bli att övertyga alla länder om att det finns tekniska alternativ, så att vi kan få ett gemensamt EU-förbud mot fluorerade gaser, helst före 2012 när Kyotoavtalet ska förnyas i en anda av hänsynstagande gentemot kommande generationer. Jag hoppas att José Manuel Barroso och Günter Verheugen kommer att stå fast mot dem som försöker dra ned dem i smutsen.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Jag måste tacka min kollega Avril Doyle för hennes roll som parlamentets förlikningsman i detta krävande förordnings- och direktivpaket. Den förordning och det direktiv vi har framför oss är båda viktiga steg på vår väg mot att minska utsläppen av växthusgaser. Av egen erfarenhet vet jag att det är en tung uppgift att leda förlikningsprocessen och att det ställer stora krav på föredraganden.

Fluorerade växthusgaser är ett exempel på hur svårt det är att lösa miljöproblem. När man har löst ett problem kan nya dyka upp och ta dess plats.

När vi för en tid sedan började använda vätefluorkolföreningar i kylsystem, aerosoler och andra produkter, lyckades vi att dramatiskt minska användningen av klorfluorkolföreningar, vilka orsakade en förtunning av ozonskiktet. Montrealprotokollet var ett försök att fasa ut klorfluorkolföreningar, eftersom dessa gaser är skadliga för det stratosfäriska ozonet. Det var en bra sak, men ämnen som orsakade förtunning av ozonskiktet byttes ut mot kraftiga växthusgaser. Deras potential för global uppvärmning är 100 eller till och med 1 000 gånger större än koldioxidens, och det kan ta mycket lång tid för gaserna att skingras i atmosfären. Fluorerade gaser står för minst 5 procent av växthuseffekten. Det är därför risken för klimatförändringar innebär att vi måste minska användningen av vätefluorkolföreningar.

I det förslag till förordning som nu har antagits av förlikningskommittén uppmuntras till fortsatt utveckling av alternativa tekniker och användning av befintliga tekniker, och samtidigt möjliggörs hållbara handlingsmodeller för att uppnå detta mål. Förhoppningsvis har vi nu blivit klokare än vad vi var tidigare och kommer att fortsätta att bli bättre på att förutsäga de eventuella farorna med alternativa lösningar.

Ett av de största problemen med den förordning som diskuteras är dess rättsliga grund. Jag hoppas att de två rättsliga grunder som nu har valts trots allt kommer att visa sig vara en fungerande kompromiss och inte skapa problem med överlappning. Själv röstade jag för en rättslig grund, artikel 95, men med högsta möjliga standard. Jag har alltid undrat varför miljömässiga grunder alltid automatiskt anses vara mer miljövänliga, medan de grunder som baseras på den inre marknaden stämplas som industrivänliga. Det bästa för miljön vore att kombinera en harmoniserad marknad med ambitiösa mål. Först då skulle industrin kunna stimuleras till att konkurrera miljövänligt på lika villkor.

  Eva Lichtenberger (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Under diskussionerna som föregick Österrikes anslutning till Europeiska unionen var ett av huvudargumenten som lades fram av dem som motsatte sig anslutningen att det fanns en fara för att miljöstandarderna skulle försämras. Nu står vi inför ett tragiskt exempel på detta. Växthusgaserna är för närvarande på agendan, och vi kan se effekterna av klimatförändringarna på nyheterna, i form av översvämningar i Tyskland och Österrike.

Vi måste verkligen ge klimatskyddet högsta prioritet, särskilt nu. Vad tror ni intresserade medborgare anser om er när ni lämnar fritt fram för växthusgaser i den inre marknadens namn? Österrike och Danmark har agerat konsekvent. Dessa länders ekonomier var tillräckligt flexibla för att anpassa sig och leverera varorna. Vill ni nu skydda marknadens dinosaurier, som inte vill röra sig ur fläcken, från dem som var tillräckligt dynamiska för att förändras?

Jag uppmanar er att rätta till detta fel. Med tanke på de faror som det globala klimatet nu står inför är det absurt att bestraffa pionjärerna på miljöskyddsområdet.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! I slutet av denna debatt får ni nu en rejäl dos med österrikiska inlägg. Tyvärr är kanske inte Österrike alltid ett föregångsland när det gäller miljöpolitik, men när det gäller fluorerade växthusgaser har vi vidtagit striktare åtgärder än dem som hade föreslagits i paketet med harmoniserad lagstiftning. Jag anser att Europeiska unionen har två val: antingen harmoniserar vi på en hög, ambitiös nivå, eller så fortsätter vi att tillåta medlemsstaterna att behålla sina striktare och mer ambitiösa mål och åtgärder.

Österrike och Danmark har – vilket ofta har nämnts, även av föredraganden, som på ett förtjänstfullt sätt har fortsatt att försvara denna ståndpunkt – beslutat om generella förbud mot användning av fluorerade växthusgaser. Erfarenheten i dessa länder har visat att det finns alternativ till dessa gaser. Enligt det förslag som antogs av förlikningskommittén i slutet av januari tillåts medlemsstaterna att behålla sina striktare nationella krav fram till 2012. Detta möjliggörs enligt artikel 95.10 i fördraget – ”skyddsklausulen” som tillåter att striktare åtgärder får behållas temporärt.

Europaparlamentet och rådet har enats om en sådan skyddsklausul. Detta innebär – åtminstone tills vidare – att Österrike och Danmark kan fortsätta att tillämpa sina striktare bestämmelser. Det betyder också att de vetenskapliga bevis som det hänvisas till i artikel 95.4 inte behöver läggas fram. Det gläder mig att Jens-Peter Bonde uppenbarligen har tillgång till mer aktuell information enligt vilken kommissionen har framfört en bättre förklaring.

Det uttalande som kommissionsledamoten gjorde i inledningen av denna debatt var inte tillfredsställande. Detta har också betonats i flera inlägg. Jag uppmanar också kommissionen att notera parlamentets och rådets inställning och att ge medlemsstaterna det manöverutrymme som krävs.

  Margrete Auken (Verts/ALE). – (DA) Herr talman! Jag hade egentligen tänkt göra ett annat inlägg, men efter att ha hört debatten i kammaren måste jag tacka Avril Doyle för hennes utmärkta insats. Jag kan dock inte på något sätt förstå hur hennes ansträngningar skulle kunna bära frukt eftersom kommissionen uttryckligen säger att endast de länder som har striktare bestämmelser nu kan få tillåtelse att behålla dessa bestämmelser. Det sägs ingenting om att länder ska kunna gå ännu längre, och det ges ingen försäkran om att Danmark ska kunna gå längre. När jag tänker på hur nitiskt Avril Doyles förslag bekämpades under den andra behandlingen förstår jag inte hur Jens-Peter Bonde, Niels Busk och de andra kan vara så optimistiska. Det finns inga lugnande signaler. Vi ställs här inför ett förslag som är en förolämpning mot alla konstruktiva krafter som verkar för en bättre miljö. Det finns faktiskt ersättningar. Det finns alternativ. Vi har välfungerande kylskåp i Danmark och Österrike; trots detta har man valt att foga sig efter industrin för fluorerade gaser i stället för efter miljön. Jag kan inte se någonting i kommissionens uttalande som ens kommer i närheten av att utlova något mer konstruktivt. Därför är det endast Avril Doyle jag har att tacka för hennes utmärkta men, vilket måste sägas, totalt fruktlösa ansträngningar.

  Carl Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! Jag vill också tacka Avril Doyle, för hon är en kämpe i denna församling. Rådet och kommissionen har försvarat gammal otidsenlig teknik på den inre marknaden istället för att försvara klimatet. Historiens dom över ett sådant agerande kommer att bli hård.

Ett exempel: Varför förbjuder vi inte fluorerande växthusgaser i kylskåp, till konsumenterna? 90 procent av marknaden är redan fri från fluorerande växthusgaser, det är väldigt enkelt att besluta att bara förbjuda det. Att tillåta svavelhexafluorid som förstör klimatet tjugotretusen gånger mer än koldioxid? Enda sättet att få ett alternativ är naturligtvis att sätta en tidsgräns. Då kommer forskningen som ger de rätta alternativen. För övrigt finns det endel alternativ redan idag.

Sedan undrar jag – det måste vara skrivfel i kommissionens tal – nog är det väl så att ni med glädje skulle se fram emot länder som inför striktare lagstiftning för att uppnå Kyotomålen? Det måste vara ett skrivfel i talet, det utgår jag ifrån, för en så otidsenlig och gammaldags politik kan väl kommissionen ändå inte stå för.

  Avril Doyle (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Skulle det vara i sin ordning för kommissionsledamoten att nu besvara några av de anmärkningar som framförts? Jag vet att det är mycket sent, och att vi prövar ert tålamod. Om det inte går kommer det att tas upp i morgon före omröstningen.

Jag skulle också vilja föra en begäran till protokollet nu, så att budskapet når fram, om att vi kommer att uppmana det österrikiska ordförandeskapet att kommentera detta särskilt i morgon. Jag skulle vilja be dem som har befogenhet till detta att vidarebefordra budskapet, så att det inte uppstår några missförstånd: i morgon skulle vi vilja att de närvarar. Bortsett från att landet innehar ordförandeskapet är det ett särskilt viktigt fall för Österrike. Det var många viktiga punkter som togs upp direkt med kommissionsledamot Ján Figel, och det skulle glädja mig oerhört om han ville svara på dem. Det förekommer en hel del missnöje här när det gäller kommissionens förklaring.

(Applåder)

  Talmannen. – Rådet kommer att vara här i morgon. Kommissionsledamoten får svara i dag. Så vitt jag vet kommer kommissionsledamot Stavros Dimas att vara här i morgon. Kommissionsledamot Figeľ, vill ni tillägga någonting?

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag kan försäkra er om att vi anser att hållbarhet inte bara är en princip i fördraget, utan också den viktigaste principen, individuellt och socialt, för att skapa ekonomiska framsteg med socialt och miljömässigt ansvar. Jag säger detta som ledamot av kommissionen och som far och politiker, inte bara som ersättare för min kollega Stavros Dimas. Det som inte är miljövänligt är inte ekonomiskt sunt. Ni kan lita på att vi menar det.

När det gäller förklaringen är jag inte i stånd att dra tillbaka den, eftersom jag lade fram den på Europeiska kommissionens vägnar, men jag kan försäkra er om att antagandet av den nya rättsliga statusen – omröstningen om förlikningsutkastet – kommer att inverka på de oavgjorda mål som har nämnts upprepade gånger. Vi kommer att granska dessa fall omigen mot bakgrund av denna nya situation – resultatet av förlikningen – i synnerhet eftersom vi vill ha en ny gemenskapslagstiftning på detta område. Det är allt som jag kan säga för tillfället.

  Avril Doyle (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Det fanns en särskild anklagelse, som jag anser kräver ett svar, att kommissionens rättstjänst arbetar bakom kulisserna för att undergräva beslutet från förlikningen. Stämmer detta? Finns det någon skillnad mellan Generaldirektoratet för näringsliv och Generaldirektoratet för miljö i denna fråga, och har Generaldirektoratet för näringsliv vunnit kampen?

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag känner inte till några skillnader. Jag känner bara till kommissionens ståndpunkt, som jag har försvarat eller hävdat här. Vi kommer att fortsätta i enlighet med denna. Det är viktigt att ni tar hänsyn till kommissionens ståndpunkt, inte korridorprat, meddelanden eller signaler. Jag känner inte till dem.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.