Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 5 april 2006 - Strasbourg

4. Resultat från Europeiska rådet – Lissabonstrategin (debatt)

  Talmannen. – Vi ska fortsätta med debatten om resultaten från Europeiska rådet och Lissabonstrategin.

  Wolfgang Schüssel, rådets tjänstgörande ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig mycket att i egenskap av ordförande för rådet åter få välkomna er, herr talman Borrell, er, ärade ledamöter, och er, ledamöter av kommissionen. Jag står här framför er för andra gången och ni kanske minns det löfte jag gav i början av det österrikiska ordförandeskapet, att vi inte ville att detta skulle bli ett ordförandeskap som kännetecknas av våra egna teman, strävanden och önskemål, utan att vi ville erbjuda er ett ordförandeskap byggt på lagarbete, ett ordförandeskap där vi arbetar mycket väl tillsammans med er, det demokratiskt valda Europaparlamentet, med kommissionen och – självklart – också med medlemsstaterna. Att återvinna människors förtroende är en monumental uppgift, en uppgift som vi bara kan klara tillsammans, och det är tillsammans vi måste ta itu med de stora frågor som bara EU kan lösa. När vi gör det måste vi utnyttja alla institutionerna. Det är ingen mening med att en institution pekar finger åt eller kritiserar en annan. Vi sitter alla i samma båt och måste hålla ett fast tag i årorna och ro tillsammans om vi ska få upp farten och nå vårt mål.

Jag tror att ni också inser att vi från allra första början har försökt införa denna samarbetslinje inom ramen för ett ordförandeskap byggt på lagarbete. Utan att slå på trumman för mycket har vi under de senaste veckorna och månaderna nått en hel del lösningar tillsammans med er och kommissionen.

Jag ska börja med att ge er en kort rapport om Europeiska rådet. För ett år sedan, under det luxemburgska ordförandeskapet, satte vi upp målet att ge Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning en ny start. Det räcker inte att hitta på retoriska och luddiga fraser, utan det vi behöver är resultat och handling av det slag som Robert Schuman talade om när han sa att Europa inte skulle byggas på en dag, utan genom handling och förmodligen genom handlingar i plural. Vi har också, för första gången, fått till stånd en institutionell förändring genom att göra EU:s arbetsmarknadsparter delaktiga i Europeiska rådets överläggningar. Ordföranden för EFS, Cándido Méndez Rodriguez, deltog i mötet, ordföranden för Europeiska industri- och arbetsgivarorganisationen (UNICE), Ernest-Antoine Seillière, deltog i diskussionerna och ordföranden för Europeiska centralbanken, Jean-Claude Trichet, var närvarande för första gången. Parlamentets talman Josep Borrell talade naturligtvis för parlamentet och gav ett mycket viktigt bidrag till diskussionen om företagande och att skapa arbetstillfällen.

Vårt ordförandeskap har satt upp mycket tydliga målsättningar. Ni har själva kunnat se i media att många av dem har varit mycket omtvistade. Vi har inte låtit oss nedslås av detta, utan vi har lagt in åtskilliga mycket precisa formuleringar i slutsatserna, särskilt i slutsatserna om arbete och tillväxt. Det allra viktigaste för oss är att sysselsättningsläget förbättras till fromma för Europas arbetslösa, som är omkring 18 miljoner. I praktiska termer vill vi öka sysselsättningen med 1 procent genom de nationella reformprogrammen och förbättrade ramvillkor, vilket skulle motsvara att 2 miljoner arbetstillfällen skapas per år, eller ett nettotillskott med 10 miljoner fram till 2010.

För det andra är det vår noga övervägda avsikt att koncentrera oss på utbildning av unga människor, så att 85 procent av ungdomarna under 22 års ålder får högre utbildning. Avsikten är att antalet elever som slutar skolan i förtid ska minska med 10 procent och mer i detalj att alla ungdomar inom sex månader ska erbjudas antingen ett arbete, en lärlingsplats eller chansen till fortsatt utbildning. Denna period ska senare förkortas till fyra månader.

Vi har kommit överens om en pakt om jämställdhet på arbetsplatsen, ”flexicurity” diskuteras mycket ingående på alla nivåer och den globaliseringsfond som kommissionen har föreslagit ger oss ordentliga medel att ge de arbetstagare som drabbas av strukturella förändringar en ny chans på arbetsmarknaden genom omskolning eller fortbildning.

Nästa stora fråga är naturligtvis frågan om hur vi ska lyckas med detta, och vi har beslutat att prioritera de små och medelstora företagen som tidigare ibland har behandlats mindre välvilligt. Vi har reflekterat över hur vi praktiskt sett kan göra livet enklare för små och medelstora företag – de är omkring 23 miljoner – genom att banta de offentliga förfarandena och avskaffa administrativa regler. Kommissionen – företrädd av kommissionsledamot Günter Verheugen och ordförande José Manuel Barroso – har lagt fram ett mycket intensivt program för ”bättre lagstiftning” enligt en nederländsk modell, och givit en helt avgörande stimulans till att minska de administrativa uppgifterna med 25 procent. Vi vill göra det lättare för unga entreprenörer att starta företag. Avsikten är att de ska kunna starta ett fungerande företag inom en vecka med en enda kontaktpunkt, vilket gör att små företag inte behöver ha att göra med ett otal olika administrativa organ, utan kan börja verka så snabbt som möjligt.

Jag är mycket tacksam att kommissionen har höjt den lägre tröskeln. Jag vet att det inte var helt enkelt inom den egna institutionen. Att fördubbla denna tröskel är ett oerhört viktigt initiativ som gör det möjligt för oss att göra livet mycket lättare för små och medelstora företag och att uppmuntra och stödja dem. Jag vill ber er att inte glömma bort att vi, genom Europeiska investeringsbanken, har ställt ytterligare 30 miljarder euro till förfogande genom subventionerade lån, garantier och säkerheter, så att särskilt små företag kan göra verkliga framsteg med att skapa arbetstillfällen.

Den tredje fråga som jag vill ta upp är kunskap och forskning. Vi är fullkomligt medvetna om att en konsekvens av lönenivåerna i Europa är att vi bara kan vinna över våra konkurrenter om vi gör mer i fråga om utbildning, forskning och kunskap. Det var ju så länge sedan som 2000 som vi satte upp målet på 3 procent. Det är bara det att vi inte har nått det. Det nya i de här slutsatserna är att vi, i bilagan till slutsatserna som är en del av dem, har fått vartenda land att förbinda sig att faktiskt nå detta mål på 3 procent varje år ända fram till 2010. Min kommentar till den föregående debatten är att om vi lyckas med detta – och det kommer naturligtvis att kräva betydande ansträngningar – så kommer följden att bli att 100 miljarder euro ytterligare, från de nationella budgetarna och från det privata näringslivet, kommer att investeras i forskning varje år. Det skulle bli den mest massiva satsning på tillväxt som man kan tänka sig på det här området.

Det är fortfarande så att Europeiska investeringsbanken kommer att hjälpa oss med 10 miljarder euro i extra riskkapital, och om vi lägger de privata bidragen till det får vi ytterligare ett tillskott på 30 miljarder.

Jag tycker att det är särskilt betydelsefullt att Europeiska rådet har anammat José Manuel Barrosos idé att skapa ett europeiskt tekniskt institut, även om det inledningsvis var mycket kontroversiellt av det förståeliga skälet att det finns de som är rädda för att det skapas enorma parallella byråkratier, medan andra är rädda för att de befintliga expertcentrumen ska bli åsidosatta. Jag ger mitt fulla stöd för den grundtanke som kommissionen lägger fram här, tanken att skapa en koppling mellan institutioner för högre utbildning och näringslivet, mellan forskning och utveckling å ena sidan och slutanvändarna å den andra. Detta skulle inte vara något slags övermyndighet, utan ett perfekt utvecklat nätverk som primärt syftar till att verkligen samarbeta med institutionerna i medlemsstaterna. Jag gratulerar José Manuel Barroso och kommissionen till att deras förslag antas och godtas, och vi ser fram emot konkreta förslag till lagstiftning senast i juni i år.

En annan viktig sak när vi talar om budgeten är det åtagande vi har gjort att tillhandahålla betydligt större anslag för studentprogram och utbytesprogram för lärlingar. Ni har redan hört talas om ytterligare 800 miljoner euro i budgetkompromissen nu genast. Det är ett mycket intressant och viktigt initiativ för att ge unga människor nya möjligheter.

En intressant sak är att jag nyligen har läst ett antal studier i vilka man kritiserar skälen till att vi ännu inte har uppnått de ambitiösa målen i vår strategi – Lissabon, arbetstillfällen, sysselsättning – och en av anledningarna var enligt Sapirrapporten och även European Policy Centre att det fanns för lite av ”nationellt egenansvar” – ett fruktansvärt uttryck! – vilket kort sagt betyder att ingen i medlemsstaterna faktiskt känner sig ansvarig.

Det är här jag föregår med gott exempel: vid det senaste mötet med ministerrådet i Österrike beslutade jag att vi skulle ha en samordnare på ministernivå, så med omedelbar verkan kommer vår ekonomi- och arbetsmarknadsminister att bli den politiska samordnaren för hela den här processen, och jag kommer att uppmana alla medlemsstaterna att göra detsamma, så att vi får politiska samordnare som då kan övervaka att vi når de mål som vi har satt upp – kanske i rådet (konkurrensskydd). Det skulle vara ett oerhört viktigt steg mot att skapa trovärdighet kring det vi tillsammans har åtagit oss att göra.

En sak som förstås var helt ny var energipolitiken, och här var det Tysklands förbundskansler, Angela Merkel, som var mest drivande, även om jag också vill tacka Tony Blair som faktiskt var den som satte igång det hela i Hampton Court. Det var naturligtvis den första januari i år som blev en riktig väckarklocka, för det var då, när jag satt bredvid Angela Merkel under nyårskonserten, som ryssarna ströp energitillförseln – med 30 procent den första natten och med 50 procent den andra. Vi lyckades lösa krisen på fyra dagar – med hjälp av kommissionen, kommissionsledamot Andris Piebalgs och många andra – men problemen har förstås inte försvunnit.

Nästan alla producenter är baserade i politiska krisområden och nästan alla globala konflikter har någonting med energi att göra. Råmaterialpriserna fluktuerar vilt och diversifieringen är mycket liten. Vid vissa tidpunkter och i vissa områden riskerar Europa att mörkläggas. Klimatförändringarna, med alla fenomen de medför, är en fråga som vi måste ta itu med. Vi måste hitta ett svar på frågan om den ökade efterfrågan på energi i hela världen och vi får naturligtvis inte förlora de enorma säkerhetsriskerna ur sikte.

Hela situationen fullkomligt skriker efter en ny förenad ansträngning från EU:s sida, och kommissionen har gjort ett förstklassigt arbete med att förbereda denna i sin grönbok, som rådet har antagit. Samtidigt satte man upp de tre målen tryggad försörjning, konkurrenskraft för vår egen industri och bättre miljö. I praktiska termer kom vi överens om en 20-procentig minskning av energianvändningen – någonting som jag inte tror är självklart och som därför är än mer betydelsefullt. Vad det egentligen betyder är att EU sätter upp ett långsiktigt mål att frikoppla ekonomisk tillväxt från energikonsumtion. Jag betraktar det som ett av de viktigaste beslut som det här rådet har fattat, och ett beslut som kommer att kräva enorma ansträngningar om det ska genomföras.

Vi vill öka bidraget från förnybara energikällor från dagens 7 procent till 15 procent. Detta har också gett upphov till hård polemik och är på intet sätt en automatisk process. Det finns mycket att göra både på nationell nivå och tillsammans. Användningen av biobränslen, som för närvarande är 2 procent, ska ökas till 8 procent och det kommer utan tvivel att kräva teknik och forskning. Det kommer att betyda att biobränslen av andra generationen måste tas med i beräkningen, att vi måste genomföra CARS 21 och samarbeta med bilindustrin och att detta kommer att bli en enorm tillväxtpotential som vi vill utnyttja.

För att övergå till den gränsöverskridande handeln med elektricitet strävar vi efter att nå en andel på 10 procent mellan näten, vilket kraftigt skulle minska risken för att våra konsumenter blir utan ström. Man får inte glömma att olje- och gasledningar, nät, kraftverk och nätsäkerhet ger ekonomiska möjligheter. Mellan 800 miljarder euro och 1 000 miljarder euro är investerade i dem, huvudsakligen från privata källor. Om vi utnyttjar detta på ett klokt sätt genom en gemensam europeisk ekonomisk politik kommer det att ge många arbetstillfällen och också öka vår säkerhet.

Kravet på att det inte ska finnas någon protektionism på en så relativt liten marknad som Europa hänger samman med detta – och det är ännu en sak som vi diskuterade uppriktigt, utan offentliga gräl. Eftersom jag har varit ekonomiminister och därmed också energiminister i sex år vet jag vad jag talar om. Det kan mycket väl ha funnits en tid när vi alla på egen hand kunde skapa nationella mästare eller tro oss kunna bortse från EU:s bestämmelser, men den tiden är förbi.

(Applåder)

Det vi behöver är att marknaderna öppnas upp, och vi har kommit överens om att detta ska ske med marknaden för el och gas i mitten av 2007. Instrumenten för att göra detta finns. Kommissionen har dem, så låt oss använda dem utan mer ståhej. Ett av skälen till att kommissionen är fördragens väktare är ju att den ska kunna garantera våra konsumenter försörjningstrygghet.

Det måste dock sägas att energimixen inte på något sätt har blivit mindre viktig, och beslutet om vilka energikällor som ska användas måste fortfarande fattas på nationell nivå. Det vill jag göra helt klart. Varje land måste självt bestämma om det vill ha kärnkraftverk. Österrikes inställning till detta är mycket klar – och jag vet att andra länder har en annan inställning – och det måste man respektera. Jag försäkrar att det kommer att göras, och det gör förstås Europaparlamentet också.

Det är oerhört viktigt att vi inte bara ser detta i ekonomiska termer utan också i ett utrikespolitiskt sammanhang, och det var därför man kom överens om att kommissionen skulle ta fram ett strategidokument om energipolitikens utrikespolitiska dimension tillsammans med den höge representanten, Javier Solana. När man ser tillbaka på dessa diskussioner och beslut i framtiden kommer de att ses som ett genombrott för en verklig gemensam europeisk energipolitik. De översyner som ska göras varje halvår under de kommande ordförandeskapen kommer att borga för att vi inte glömmer bort detta.

Jag tycker också att det är mycket betydelsefullt att jag lyckades få alla att gå med på beslutet om tjänstedirektivet som parlamentet fattade i demokratisk ordning och med stor majoritet – och det var inte lätt att nå konsensus om detta, för jag var tvungen att lägga mycket tid på att tala med regeringscheferna och bereda vägen för det.

(Applåder)

Jag är också tacksam för att kommissionen redan i dag har tagit fram ett förslag som – så vitt jag kan se hittills – är i linje med denna konsensus. Jag hoppas verkligen att vi ska kunna arbeta tillsammans så nära som möjligt i ett påskyndat förfarande vid andra behandlingen, så att vi kommer fram till en gemensam resolution så snabbt som möjligt.

Jag vill också tacka arbetsmarknadens parter på EU-nivå för att de drog sitt strå till stacken. Arbetsgivarna tyckte inte att det var lätt, men de bidrog på ett konstruktivt sätt. Efter detta genombrott – för det är så jag ser på tjänstedirektivet – vill jag emellertid be om ett lika stort engagemang i den andra viktiga frågan, nämligen arbetstidsdirektivet.

Vi vet alla hur viktigt det är att vi gör framsteg här, och vad som händer om vi gör det, men vi måste ha fingertoppskänsla och ta hänsyn till nationella särdrag. Jag tycker att detta är ett klassiskt exempel på ett område där subsidiaritetsprincipen kan komma till användning. En vettig kompromiss är bättre än ingen lösning alls. Det skulle glädja mig mycket om vi under det österrikiska ordförandeskapet tillsammans kunde göra verkliga framsteg på alla tre nivåerna – tjänsterna, arbetstidsdirektivet och budgeten.

Därmed kommer jag till budgeten. Jag är väl medveten om att det var problematiskt att få den till stånd. En del av er kan förstås tillåta er att le roat i vetskap om att den – tvärt emot vad man hade kunnat vänta sig – krävde hårt arbete av tre ordförandeskap: Luxemburg, Förenade kungariket och nu Österrike. Den här budgeten gäller en period om sju år och ska inte bara ge rättssäkerhet för programmen utan också, och primärt, göra det möjligt för de nya medlemsstaterna att genomföra det de hoppas på. Jag uppskattar verkligen att vi har sett till helheten och inte till särintressen – som alla i kammaren ju har påpekat.

Tro mig, jag har också tvingats korsa åtskilliga interna säkerhetszoner för att komma fram till denna gemensamma konsensus. Som ni säkert vet har detta också krävt ett mycket stort engagemang från det österrikiska ordförandeskapets förhandlingsteam – vår finansminister, vår utrikesminister och förstås jag själv – i våra kontakter med José Manuel Barroso och Josep Borrell, som vi är mycket tacksamma mot.

Ni vet säkert också att vi var tvungna att hålla fast vid decemberkompromissen. Vi kunde erbjuda upp till 3,5 miljarder, även om parlamentet ville ha 4 miljarder, och det vittnar om ordförandeskapets lagarbete att kommissionen till slut hjälpte oss genom att lägga upp den halva miljard som saknades för administrativa kostnader, så att parlamentet fick de minst 4 miljarder till programmen som det ville ha.

Om man tar med Europeiska investeringsbanken i analysen får man en del intressanta resultat. Det blir en miljard till att förstärka EU:s externa dimension och en extra miljard kommer verkligen att stärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Till detta kan ni lägga 5 miljarder till Lissabonstrategin, hälften från EU:s budget och hälften från Europeiska investeringsbanken, i reda pengar. Resten är lån, som gör att siffrorna blir 10 miljarder till forskning, 20 till transeuropeiska nät, 30 till små och medelstora företag – totalt 60 miljarder euro.

Det har skett en del mycket betydande förändringar och jag anser att det här är en kompromiss som vi ärligen kan rekommendera. Nu måste jag också gå till Coreper och medlemsstaterna, men jag tror faktiskt att vi redan har åstadkommit någonting som verkligen är trovärdigt i omvärldens ögon.

Slutligen har vi utrikespolitiken, där vi måste klargöra en del saker, bortsett från att hantera kriser som fågelinfluensan, bråket om karikatyrteckningarna, gaskrisen och de stora utrikespolitiska frågorna, men det är inte huvudsaken i dag. Jag ska bara ta upp en fråga, eftersom jag har sett att Aljaksandr Milinkevitj sitter på läktaren, och det är en fråga som också behandlades vid Europeiska rådets möte.

Situationen i Vitryssland är självfallet tragisk. Jag kan säga här att det är så jag ser det personligen. Igår hade jag äran och nöjet att ha ett långt personligt samtal med Aljaksandr Milinkevitj. Han är en lugn och resonabel man som förtjänar allt upptänkligt politiskt och ekonomiskt stöd från oss var än det behövs, särskilt genom de olika partigrupperna, för oppositionen i Vitryssland består av en plattform sammansatt av vitt skilda grupperingar. Statsmakten har behandlat demonstranterna brutalt, hundratals sitter fortfarande i fängelse och tusentals studenter har förlorat sina platser vid universitetet. Arbetstagare har förlorat sina arbeten och familjer sina inkomster. Ett antal medlemsstater har bildat en gemensam koalition, Visegradstaterna – Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern – och Österrike drar sitt strå till stacken genom att erbjuda vitryska studenter stipendier. I detta sammanhang ber jag om kommissionens stöd, så att vi kan ge Vitryssland ordentlig hjälp. Framför allt måste vi gemensamt höja våra stämmor och kräva att de fängslade omedelbart ska släppas, särskilt presidentkandidaten Alexander Kosulin.

(Applåder)

Samtidigt bör vi också understryka att EU inte har något intresse av att isolera Vitryssland, och i synnerhet inte dess folk. Vi bör också hjälpa det civila samhället i Vitryssland att skapa den demokrati de vill ha. Regimen där kommer att omfattas av de restriktioner som vi antog vid Europeiska rådets möte så länge den fortsätter med sin auktoritära linje och systematiskt förtrycker det civila samhället.

Vi har fortfarande tre månader kvar av vårt ordförandeskap, och jag vet att det finns mycket arbete att göra för oss, men jag är säker på att vi kommer att lösa de viktiga frågorna genom goda kontakter och ett gott samarbete – som vi har gjort förut. Jag är mycket säker på att ni, som ni har gjort förut, kommer att framföra särskilda tankegångar eller idéer, kritiska eller fordrande, om sådana finns. Jag kan utlova mitt fulla samarbete och jag kommer också att försöka driva på så mycket som möjligt på rådsnivå, inte med stora åtbörder, utan på ett sätt som ger verkliga resultat. Det här är mitt program och jag tycker att jag kan säga att det har gett vissa resultat redan innan vårt ordförandeskap har kommit halvvägs.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman, herr Schüssel, mina damer och herrar! I strid mot den rådande skepticismen och en viss cynism som håller på att få fäste i dag anser jag att man kan säga att EU gör framsteg, trots de svåra tider vi går igenom, och mötet med Europeiska rådet den 23–24 mars visade att ett utvidgat EU också kan göra framsteg. Den fart vi fick upp i höstas har placerat EU och våra institutioner i debattens centrum igen.

Budskapet från Europeiska rådet är tydligt. EU måste lösa de viktigaste problemen som har med ekonomisk tillväxt och sysselsättning att göra. Under veckan före Europeiska rådets vårmöte redogjorde jag för de frågor som stod på spel vid detta möte, i den här plenisalen. Det var ett avgörande möte, eftersom det var första gången som den återupplivade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning skulle tillämpas. I dag kan jag berätta för er att kommissionens mål har uppnåtts. Jag tänker inte bara på det utmärkta mottagande vår grönbok om energi fick, utan också på andra praktiska förslag, däribland förslaget om det europeiska teknikinstitutet. Jag säger inte detta enbart för kommissionens räkning, utan också utifrån det allmänna europeiska intresset: Jag tycker att vi oförbehållsamt kan gratulera oss själva till resultatet från detta vårmöte med Europeiska rådet.

Stats- och regeringscheferna accepterade principen om partnerskap för den nya Lissabonstrategin, tack vare det österrikiska ordförandeskapets utmärkta arbete och ihärdighet. De förklarade sig beredda att lägga i den högsta växeln och de har också fattat viktiga beslut som banar vägen för att våra åtaganden enligt den nya Lissabonstrategin faktiskt kan genomföras.

Vi har nu övervakningsmekanismer. Vi har 25 nationella reformprogram. Från och med nu kan Europaparlamentet, de nationella parlamenten, de politiska krafterna, arbetsmarknadens parter och den allmänna opinionen i stort slå in på en väg där åtgärder ger resultat: de kan gå från retorik till praktiska åtgärder i form av resultat. Det engelska nyckelordet var ”delivery”: att leverera resultat i praktiken.

Det främsta exemplet på detta vid Europeiska rådets möte var övergången till en riktig energipolitik för EU. Den som rekapitulerar den europeiska integrationens historia om 20 eller 25 år kommer utan överdrift att kunna säga att en energipolitik för EU lanserades i mars 2006, under det österrikiska ordförandeskapet. Det här är bara början och det kommer inte att bli lätt. Det kommer att finnas motstånd, men motståndet finns för att det finns förändring. Utan förändring skulle det inte finnas något motstånd. I den här frågan kan jag från kommissionens sida försäkra er om att vi kommer att använda alla våra befogenheter när det gäller integrationen, för det finns ingen anledning att det ska finnas 25 energimarknader i EU – och det vill vi slå fast ordentligt. Det finns ingen anledning att EU i dagens läge ska ha 25 nationella energipolitiska linjer. Vi behöver en gemensam EU-strategi för energin. Det finns inget utrymme för nationalistiska reflexer. Medlemsstaterna har åter hävdat att de vill arbeta tillsammans för att söka gemensamma lösningar och de erkänner kommissionens centrala roll när det gäller att skapa öppna och konkurrenskraftiga marknader på unionsnivå.

När det gäller Lissabonmålen har vi ingen tid att förlora och måste nu ha resultat. Det var med detta i åtanke som Günter Verheugen och jag träffade de nationella samordnare som övervakar genomförandet av Lissabonmålen omedelbart efter Europeiska rådets möte. Vi informerade dem om att kommissionen vill spela sin roll till fullo, inte bara när det gäller att ge stöd och hjälp utan också när det gäller att övervaka genomförandet av nationella reformprogram. Jag vill gratulera Wolfgang Schüssel, som just berättade att han vill öka övervakningen av Lissabonprocessen i sitt eget land, Österrike. Vi vill också utnyttja detta för att uppmana alla medlemsstaterna att göra detsamma. Självfallet är det viktigt med sunda tekniska förberedelser och vi är mycket nöjda med den tekniska nivå som har nåtts för denna uppgift i medlemsstaterna. Vi anser dock också att det är viktigt att vi ger programmet högre status i den politiska hierarkin, som Wolfgang Schüssel just förklarade att Österrike har gjort, om det ska bli framgångsrikt.

Vidare kommer kommissionen att fortsätta att vara drivande på EU-nivå. Vi håller också med om att det måste till ett utbyte av praktiska erfarenheter. Vi tycker att det är dags att hålla möten i medlemsstaterna, någonting som vi kommer att göra med början i höst. Denna närkontakt med medlemsstaterna är avgörande för att vi ska göra framsteg med vårt program, men den räcker inte. Låt mig i denna kammare stödja parlamentets kraftfulla budskap om behovet av att alla berörda aktörer på det här genomförandestadiet blir än mer delaktiga.

Vi har försökt klargöra de olika institutionella, ekonomiska och sociala aktörernas ansvar och befogenheter på nationell och regional nivå. Nu måste vi verka för ett genuint egenansvar för Lissabonstrategin från alla dessa aktörers sida. Jag uppmanar er att inrikta alla era ansträngningar på de viktiga reformerna för att göra det möjligt för EU att möta de utmaningar som globaliseringen och den åldrande befolkningen utgör. Vi kan vinna globaliseringsstriden.

För att vi ska göra det måste var och en av oss också delta i kommunikationsarbetet och i den offentliga debatten. Jag välkomnar det partnerskap som finns mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten. Så sent som i januari debatterade ni Lissabonstrategin i det här sammanhanget. Jag kan bara uppmana er att fortsätta med den här dialogen och erbjuda er kommissionens stöd. Ert parlament och de nationella parlamenten är de centrala aktörerna i den här debatten, för tillsammans företräder ni Europas folk. Vi kommer inte att kunna göra de nödvändiga reformerna till en framgång utan ett brett stöd från folket, som i slutändan kommer att vinna på våra bemödanden.

(EN) Det fanns en vision under Europeiska rådets möte denna gång, men även ett praktiskt synsätt. Det utmynnade i en mängd arbetsuppgifter för alla de kommande månaderna. Inte minst fick kommissionen en tydlig uppgift att vidta åtgärder under de kommande månaderna. Jag vill särskilt tacka förbundskansler Wolfgang Schüssel för hans teamwork, laganda och förståelse samt för att han stödde kommissionens roll och såg till behovet av att ge varaktig konsekvens och kontinuitet åt det arbete som olika ordförandeskap i Europeiska rådet kommer att stå inför. En sådan strategi för partnerskap mellan rådet, kommissionen och parlamentet är mycket viktig. Utan en sådan anda och ett sådant samarbete kommer vi inte att kunna göra riktiga framsteg.

Ett område där parlamentets roll redan har varit avgörande för att hitta en kompromiss var och är just tjänstedirektivet. Det tog lite tid att övertyga stats- och regeringscheferna, men så småningom stod Europeiska rådet bakom den linje som parlamentet hade enats om och som också fick vårt stöd.

Som ni kanske kommer ihåg har både jag och kommissionen redan från början sagt att om det fanns en verklig, tydlig enighet i parlamentet skulle vi vara beredda att arbeta med er för att lösa frågan om tjänstedirektivet. I går lade vi fram ett ändrat förslag, och ni ser att detta fullt återspeglar den kompromiss som stöddes av en stor majoritet i parlamentet i februari. I den ändrade texten bevaras balansen mellan det akuta behovet av att frigöra den fulla potentialen hos den inre marknaden för tjänster och att bevara den europeiska sociala modellen.

Vi lade även fram ett meddelande som ger tydlig vägledning om tillämpningen av EU-regler om utstationering av arbetstagare. När det gäller fri rörlighet för arbetstagare vill jag också berömma flera medlemsstater för deras besked efter kommissionens rapport om att tidigarelägga tidsfristen för övergångsperioden för fri rörlighet för arbetstagare. Efter Irland, Storbritannien och Sverige har nu Finland, Spanien, Portugal och nyligen Nederländerna meddelat att de vill påskynda en sådan rörlighet för arbetstagare. Det är på detta sätt som vi verkligen kan få ett utvidgat EU som fungerar.

Vi kommer även att följa upp denna ändrade version av tjänstedirektivet med ett meddelande om sociala tjänster av allmänt intresse. Vi arbetar också hårt med hälsovården. På grundval av den text som nu läggs fram förväntar jag mig att rådet och parlamentet omgående slutför lagstiftningsförfarandet.

Jag skulle också vilja nämna tre områden där jag anser att Europeiska rådet fattade beslut som kommer att få verklig och varaktig inverkan. Det första är näringslivet. Vi vet alla att för att få nya arbetstillfällen måste vi värna om näringslivet och de små och medelstora företagen, eftersom dessa skapar flest jobb. Beslutet att minska byråkratin för nya företag är ett tecken på att EU nu börjar öppna sig för näringslivet. När det gäller små och medelstora företag gladdes jag över att kommissionen fick stöd för sin strategi för regler om statligt stöd och för att ha minskat den administrativa belastningen. Vi kommer snabbt att föra detta arbete framåt.

Det andra området är kunskap. Förslaget om Europeiska tekniska institutet blev ett hett diskussionsämne. Bra. Jag ser det som ett tecken på att institutet verkligen är viktigt. Ett flaggskepp för hur framstående Europa är inom utbildning, forskning och innovation. Det är en helt ny idé som kräver fantasi och ambition. Med grönt ljus från Europeiska rådet kommer vi att arbeta för att bygga ut planerna och visa hur Europeiska tekniska institutet kan fungera som en effektiv katalysator för kunskap och tillväxt i EU.

Som jag sa i inledningen lade Europeiska rådet särskilt stor uppmärksamhet på energi. Man visade EU i rätt riktning mot en verklig europeisk energipolitik. Man stödde det tredelade målet för vår grönbok – hållbar, konkurrenskraftig och säker energi. Man fastställde även de praktiska åtgärderna, bl.a. några av de 20 specifika förslag som anges i kommissionens grönbok – en verklig inre marknad för energi, en sammanhängande utrikespolitik, verkningsfullt stöd till energieffektivitet samt förnybara energikällor. Kommissionens kommande program för energi är nu i full gång. Följaktligen tror jag verkligen att specifika åtgärder kommer att vidtas. Det var viktigt att detta inte blev en engångsföreteelse. Det nu är på modet att prata om energi, och nu accepterar medlemsstaterna det som för två år sedan, ärligt talat, hade varit omöjligt att acceptera – att vi behöver en gemensam politik.

Inför Europeiska rådets möte i juni kommer kommissionen och den höge representanten, som förbundskansler Schüssel sa, att lägga fram några idéer om energipolitikens externa dimension. Vi beslutade att löpande se över frågan och att följa upp den en gång om året på rådets vårmöte. Detta var viktigt för kontinuiteten.

Efter alla dessa interna punkter kunde Europeiska rådet också sända ett starkt budskap om åtagande när det gäller situationen i Vitryssland. Kommissionen arbetar mycket aktivt med rådet för att främja förstärkningen av Vitrysslands civila samhälle och att stödja de oberoende medierna så att Vitrysslands befolkning får tillgång till medier som inte censureras eller kontrolleras av en regering som inte respekterar de grundläggande principerna om en demokratisk stat.

Vi går nu i rätt riktning. Vi omvandlar ord till handling. Vi vet vad vi behöver göra, vi är överens om att göra det, och nu gör vi det. Vi gör det i samarbete med Europaparlamentet, Europeiska rådet och medlemsstaterna och även med näringslivet, fackföreningar, konsumenter och medborgare i EU. Jag anser att detta är det enda sätt som vi kan skapa mer tillväxt och nya jobb på. Jag anser att detta är den rätta vägen att komma ur en mycket negativ situation för EU.

Som jag sa tidigare finns det nu en känsla av skepsis och ibland cynism i EU. Det rätta sättet att ändra på det är att komma med konkreta resultat, att lösa frågan om tjänstedirektivet, som vi har hållit på med, och att fastställa budgetplanen, som jag hoppas kommer att ske nu. Jag går inte in på detta nu, eftersom jag gjorde det inledningsvis. Om vi alltså kan uppnå resultat kommer vi att skapa den bästa förutsättningen för att lösa de institutionella problem som måste lösas och för att skapa en drivkraft för EU. Det är vår skyldighet. Vi borde göra mer för att uppnå det.

(Applåder)

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Europeiska rådets ordförande, förbundskansler Wolfgang Schüssel, talade om det ansvar EU-institutionerna har gemensamt, och kommissionens ordförande talade nyss om åtgärder. Om jag särskilt vänder mig till parlamentets talman kan jag säga att mitt intryck är att vi – och med det menar jag ni tre och hela Europaparlamentet – i dag befinner oss i en situation där känslan av gemenskap och delat ansvar för Europeiska unionens framtid gör sig påmind. Jag är fast övertygad om att detta är ett bra tillfälle att genom påtagliga åtgärder återställa det tankesätt som gör Europeiska unionen tilltalande för dem som lever i den, och också att göra detta med hänvisning till andra frågor som vi inte diskuterar i dag, som konstitutionsfördraget, som vi måste finna en lösning på. Det är vårt gemensamma ansvar.

Det gläder mig mycket att Europeiska rådets ordförande arbetar hårt för EU:s gemensamma framtid, tillsammans med oss och kommissionen, och gör det utan åthävor men på ett professionellt och effektivt sätt och på grundval av en europeisk övertygelse. Människor betraktar – ofta felaktigt – Bryssel som en symbol för byråkrati. Vi kommer att nå framgång om vi – och här vänder jag mig speciellt till kommissionen – driver igenom Lissabonprocessen och når ett gott resultat, och tydligt säger att vi vill minska byråkratin. Det vi vill ha är en friare inre marknad, för ju starkare den inre marknaden är, ju mer kommer vi att kunna öppna marknaden i Europeiska unionen – något som tjänstedirektivet är ett viktigt instrument för – med färre bestämmelser, färre subventioner och mer konkurrens, så att vi blir desto mer konkurrenskraftiga på de globala marknaderna. Därav följer att vi måste sträva efter färre lagar och mer frihet för företagen, särskilt för små och medelstora företag, för ju mindre byråkrati och ju färre kostnader de små och medelstora företagen tyngs av, ju större kapacitet har de att skapa arbetstillfällen. Det är det viktigaste av allt, för vi talar inte om ekonomin som abstraktion här, utan om människorna i Europeiska unionen, och därför gläder det mig att rådets ordförande nyss hade någonting att säga om unga människor, för det värsta av allt är ju att unga människor inte har någonting att se fram emot, och det är en situation som vi måste göra allt som står i vår makt för att förhindra.

Om jag får övergå till energipolitiken har vi hört från den polska regeringen, som inte visar något större engagemang för EU, att den förväntar sig solidaritet från EU i fråga om energipolitiken. Det tycker jag att den har rätt att göra, för Europeiska unionen bygger på solidaritet. Vi behöver en europeisk energipolitik, men jag vill också säga till den polska regeringen att om den kräver solidaritet på det här området så kan vi förvänta oss att den ska visa samma solidaritet i fråga om framtiden för beståndsdelarna, substansen och principerna i konstitutionsfördraget. Solidariteten är inte enkelriktad, utan handlar om att hela tiden mötas. Vi behöver vara solidariska mot varandra för vår europeiska framtids skull.

Låt mig göra ett sista påpekande, för min tid är slut: vi måste kanske reflektera över hur parlamentet och gruppernas ordförande ska kunna uttala sig på ett nöjaktigt sätt. De behöver inte lika lång tid som rådets och kommissionens ordförande, men vi måste fördela tiden på lämpligt sätt.

Herr talman! Kammaren välkomnade nyss Aljaksandr Milinkevitj. Det var min grupp som uttryckligen bjöd in honom till oss i dag. Medan vi debatterar energi och ekonomi får vi aldrig glömma bort den grund vi står på, nämligen våra värden, mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet, som får oss att ta ställning för demokrati i Vitryssland, och tack vare detta blir vårt försvar av de mänskliga rättigheterna i Europa, och i hela världen, övertygande.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Om vi ska utvärdera Europeiska rådets möte finns det några positiva saker, för vid sitt senaste möte visade rådet att viljan finns att återuppliva det europeiska projektet, och det uppskattar vi. Före rådets senaste möte lade Poul Nyrup Rasmussen, ordförande för Europeiska socialdemokratiska partiet, för partiets räkning fram en handlingsplan för tillväxt och sysselsättning som vi hade upprättat tillsammans med de socialistiska ekonomi- och finansministrarna. Kärnan i denna handlingsplan är att använda statliga investeringar och offentliga utgifter för att stimulera de privata utgifterna, precis det ni talade om när ni sa att Europeiska investeringsbankens tillgängliga resurser ska användas för detta ändamål. Det är en god socialistisk linje och ni kan räkna med vårt stöd för den.

När det gäller energipolitiken – och det är ett ämne som jag vill återvända till, eftersom det är centralt i er rapport om Europeiska rådet – är det verkligen så att vi behöver en gemensam europeisk strategi för den, och det första vi ska tänka på när vi överväger en sådan är att medlemsstaterna själva beslutar om sin energipolitik. Låt mig upprepa detta. Ni berättade än en gång att ni var på nyårskonsert och satt bredvid den tyska förbundskanslern när Ryssland stängde gaskranen. Jag vet inte om det finns något orsakssamband här, men det kan vi bortse ifrån. Ni kanske skulle kunna göra mig en tjänst och säga till henne, inte vid nästa nyårskonsert, utan nästa gång ni träffas: ”Angela, gör som jag och låt bli energipolitiken”. När det gäller kärnkraften är det rätt väg att gå, och ni kommer att få mycket stöd för detta, inte bara från människor i ert eget land, utan också i Tyskland.

Den avgörande frågan är hur vi tillämpar solidariteten på vår hantering av energipolitiken. Det är någonting som rådet måste besluta om, och det kan inte bli så att vi står som åsnan mellan två hötappar och svälter ihjäl för att vi inte vet vilken vi ska välja. Det är den liknelsen som Europeiska rådet påminner mig om på nästan alla områden, för problemet är alltid detsamma. Vi hör att rådet gör storstilade uttalanden om vad EU måste göra, men när dess ledamöter – era kolleger, stats- och regeringscheferna – kommer hem så glömmer de sina åtaganden gentemot EU och lystrar bara till sin nationella allmänhet. Där har ni EU:s kris i ett nötskal. Det är detta som våra institutioner måste komma till rätta med tillsammans. Europaparlamentet spelar sin roll i detta. Vi har sammanställt ett anständigt tjänstedirektiv – som vi igår fick reda på att kommissionen hade antagit – och jag tycker att en av höjdpunkterna vid det senaste rådsmötet var rådets enhälliga uttalande att det skulle göra också detta till en av komponenterna i sin gemensamma ståndpunkt. Det är ett gott tecken. Det visar att EU gör framsteg – under parlamentets ledning. Det är beklagligt att detta inte kan överlåtas till rådet och kommissionen ensamma, men vi får fortsätta att nafsa er i hälarna.

En sista kommentar, herr Schüssel: Jag måste hålla med om att allt ser bra ut vid halvtid, det österrikiska ordförandeskapet gör ett gott arbete. Ni gjorde ett antal påpekanden i dag igen – och ni vet mycket väl vad jag syftar på – där ni anspelade på vissa aspekter av vad som måste göras under de kommande veckorna. Kontentan är att ni är en smart man: ni försäkrade Silvio Berlusconi att ni ville hjälpa honom att rädda Europa från kommunismen och träffade sedan Romano Prodi några timmar senare. Ni vet hur ni ska balansera olika intressen så att resultatet gagnar er. Om vi alla kan dra nytta av denna skicklighet för Europeiska unionens bästa så kommer vi att stå på er sida.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! ALDE-gruppens cyniker skulle säga att förra månadens rådsmöte kunde ha varit värre. Grattis till österrikarna för att de avvärjde ett bråk. Ordförandeskapets slutsatser var som så ofta löften om ekonomiska reformer i motsats till verkliga åtgärder för ekonomisk reform. Men våra optimister lägger märke till att tonen i dessa slutsatser från ordförandeskapet är annorlunda. Såsom Mark Twain en gång sa om Wagners musik, ”Den är mycket bättre än den låter”. Även socialistiska premiärministrar har accepterat att spelet är över, att marknaden måste komma in för att ge oss tillväxt och välstånd. Samtliga rådsmedlemmar accepterade att miljöpolitik kan vara en viktig del i sysselsättning och tillväxt.

Vi gör framsteg och detta, i kombination med utsikterna till ett interinstitutionellt avtal om budgetplanen och den ekonomiska tillväxt som vi nu förutser, gör att det finns hopp igen för vårt EU. Jag ser särskilt positivt på kommissionens beslut denna vecka att införa rättsliga påföljder för dem som struntar i reglerna om liberalisering. Det är den sortens åtgärder som vi behöver från kommissionen för att kunna göra framsteg.

EU har otroligt lätt för att återhämta sig. Framsteg kanske inte görs på ett område, men de görs på ett annat – en europeisk energipolitik, ett bra steg framåt, eller fler länder som vill gå med i EMU. Satsningen på gemensamma ansträngningar kan nu komma från utmaningar utifrån snarare än från övertygelse inifrån. Men jag hoppas att det österrikiska ordförandeskapet och det finska ordförandeskapet som avlöser det kan föra denna nya anda framåt och hjälpa oss att återupprätta en konstitutionell grund som EU kan stå på i framtiden.

ALDE-gruppen anser att det är dags att rikta fokus bort från rådets vårmöte om ekonomisk reform. Det behövs tre rådsmöten om året. Det finns andra frågor att diskutera, viktiga frågor såsom Vitryssland. Ni hade, liksom en del medlemsstater föreslog, kunnat diskutera frågan om Guantánamobasen, där EU-medborgare fortfarande hålls fängslade. Oviljan att reta upp amerikanerna hindrade er från att göra det. Låt oss få se lite mer europeisk anda på dessa rådsmöten.

Låt oss börja återuppbygga EU med medlemsstaternas aktiva deltagande. De senaste åren har det alltför ofta hänt att vi i Rom, Paris, London och t.o.m. Berlin har sett försök att sprätta upp gemenskapstanken, att dra isär EU vid sömmarna. Dessa huvudstäder riskerar att förstärka den globala anarkin för att behålla sin nationella suveränitet.

Jag blev mycket överraskad över att se er, förbundskansler Schüssel och Hans-Gert Poettering, och det vackra folket från PPE-DE-gruppen i Rom till stöd för valkampanjen för en premiärminister som ständigt har undergrävt EU:s värden …

(Applåder)

motverkat framsteg inom rättsligt samarbete, t.o.m. rättsliga förfaranden, överskridit gränserna för det tillåtna, för fria och oberoende medier och t.o.m. för valsystem, och som har använt EU-ordförandeskapet för att ta emot Vladimir Putin, utan att ta upp Rysslands agerande i Tjetjenien. PPE-DE-gruppen säger sig vara för EU. Så handlar knappast ett EU-vänligt parti.

(Protester)

Om italienarna röstar klokt på söndag kommer Rom att få en EU-vänlig regering, som kanske kan arbeta tillsammans med den nya regeringen i Berlin för att återupprätta den balans som vi behöver i EU och börja få EU på rätt köl igen.

(Applåder)

  Pierre Jonckheer, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Barroso, herr Schüssel, herr Winkler, herr Barrot! Jag vill inte provocera Martin Schulz att begära ordet igen genom att påpeka för honom att min grupp verkligen kan hålla med om det sista Graham Watson sa om situationen i Italien.

Men José Manuel Barroso framhöll med rätta att människor förväntar sig resultat och att Europeiska unionens legitimitet härrör ur skyldigheten att visa resultat. Vi behöver dock instrument och resurser först. Låt mig i det sammanhanget vända mig till Wolfgang Schüssel och rådet – eftersom vi faktiskt diskuterar rådets slutsatser – och lägga fram tre förslag för honom.

Mitt första förslag gäller EU:s budget, som diskuterades för en liten stund sedan. Jag tycker helt enkelt att man måste upprepa att den här budgeten är otillräcklig och inkonsekvent med tanke på Lissabonmålen. De förslag som nu ligger på bordet är 110 miljarder euro lägre än den siffra som parlamentet föreslog och 200 miljarder euro under kommissionens förslag. Mitt första förslag är att vi därför måste påskynda arbetet med Europeiska unionens egna medel, som ni själv påpekade.

Det andra förslaget gäller Europeiska investeringsbankens roll. Jag tycker att det som har beslutats är intressant, herr Schüssel. 30 miljarder euro är gott och väl, men det behövs egentligen tio gånger så mycket enligt ekonomernas uppskattningar. Mot den bakgrunden tycker jag inte att rådet bör måla in sig i ett hörn och gå med på att starta en debatt om de europeiska statsobligationerna. Vi måste utnyttja allmänhetens besparingar i EU för att finansiera både hållbara transportnät och ekoeffektivitet. Till att börja med kan detta göras i euroområdet: det nämner rådet i sina slutsatser. Jag anser att detta är viktigt.

Mitt tredje förslag, slutligen. Jag anser verkligen att debatten i rådet om skattesystemens utveckling i de europeiska länderna måste fortgå. Som ni mycket väl vet kommer vi under de kommande 20 åren att dras med problemet att finansiera de sociala trygghetssystemen i nästan alla Europas länder. Om vi fortsätter att inte vidta beslutsamma åtgärder så att skatter kan tas ut på rörlig skattebas också på EU-nivå – och därmed återkommer vi till frågan om egna medel, skulle jag kunna tillägga – då kommer den aktuella situationen att fortgå, med större ojämlikhet i inkomstfördelningen tillsammans med ett större antal fattiga människor som de sociala skyddsnäten inte längre kommer att kunna ta hand om.

Där har ni tre förslag, herr Schüssel, och jag hoppas att rådet kommer att granska förslag av den här typen under ert ordförandeskap och kommande ordförandeskap.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Om man tittar på slutsatserna från vårmötet och jämför dem med det som faktiskt händer i våra ekonomier och våra samhällen kan man bara dra slutsatsen att klyftan mellan politiken och medborgarna håller på att bli större.

Var finns de praktiska åtgärderna för att ta itu med behovet att fördubbla den ekonomiska tillväxten och antalet jobb med fulla rättigheter för att komma upp i de nivåer som gällde år 2000? Var finns lösningarna på arbetslösheten, som är uppe i 18,5 procent för ungdomar i arbetsför ålder under 25 år och omkring 10 procent för kvinnor i arbetsför ålder? Var finns svaren på ökningen av instabila, dåligt betalda jobb, vid en tidpunkt då 32 procent av de arbetande kvinnorna bara arbetar deltid och över 43 procent av de arbetande ungdomarna bara har tidsbegränsade anställningar, utan några framtidsutsikter?

Sanningen är att de enda lösningar som har framförts har varit några få vaga utfästelser om arbetstillfällen, utan någon hänvisning till kvaliteten på arbetet eller de praktiska åtgärderna för att åstadkomma detta, och det är det mest påfallande symtomet på den ökande spänningen i ett antal EU-länder.

Det är särskilt chockerande att det inte har kommit några lösningar på fattigdomen, som påverkar över 15 procent av befolkningen, och att fattigdomen inte har klassats som ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna. Social integration bör därför stå högst på kommissionens, rådets och medlemsstaternas politiska dagordning, och så är det helt enkelt inte för närvarande. Därför vill jag komma med en utmaning. Det som behövs är en ny inriktning, så att tonvikten läggs på ekonomisk och social sammanhållningspolitik.

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka rådets ordförande och även kommissionens ordförande Barroso för deras bidrag här i dag.

Men jag vill börja med att säga att jag djupt beklagar det sätt på vilket kammaren har använts denna morgon, i denna debatt, dvs. för att bråka om nationella politiska val. Om vi i parlamentet inte är tillräcklig mogna för att ta itu med de verkliga frågorna från EU:s toppmöte och Europeiska rådets möte i stället för att återvända till vanligt partipolitiskt käbbel mellan enskilda personer, då ställer vi parlamentet i dålig dager. Många positiva saker har faktiskt kommit ur Europeiska rådets möte som vi borde främja starkt, särskilt åtagandena om att öka sysselsättningen och finansieringen till forskning och utveckling, hjälpa till i utvidgningen av livslångt lärande samt utbildning och yrkesutbildning, använda Europeiska investeringsbankens tillgängliga resurser för att sätta fart på små och medelstora företag, ge dem möjlighet att skapa arbetstillfällen samt att skapa det ekonomiska välstånd och tillväxt som behövs inom EU. De övergripande nya strategier som vi försöker arbeta för är bl.a. ett gemensamt energisystem där vi givetvis tar hänsyn till medlemsstaternas rätt att sköta sina egna energifrågor, men också tittar på var dessa enskilda medlemsstater kan samarbeta med varandra för att garantera en miniminivå av resurser när det gäller säkerhet och övervakning, när det gäller sammanlänkning samt att garantera en riktig användning av finansiering till forskning om och utveckling av nya förnybara energikällor, särskilt biobränsle.

I vår strävan att hjälpa miljön och samtidigt försöka bli mindre beroende av importerat bränsle skulle vi kunna använda nya energigrödor till att driva all kollektivtrafik i EU, om vi verkligen ville. Vi skulle kunna använda solenergi för att värma upp våra hus, om vi verkligen ville. Vi skulle kunna använda biomassa för att värma fabriker, skolor och sjukhus, om vi verkligen ville. Det kräver dock att vi investerar så att vi kan garantera att tekniken är tillgänglig för alla och att vi genom beskattningen prioriterar energiformer som är mindre skadliga för miljön, som vi gjorde vid införandet av blyfri bensin för många år sedan.

Det positiva i det hela är att vi i går såg vad parlamentet kan göra. När det gäller tjänstedirektivet och budgetplanen är parlamentet berett att fungera som ett politiskt organ för att se till att resultat nås på EU-medborgarnas vägnar, i samarbete med de övriga institutionerna.

Det negativa i det hela är dock att när vi talar om små och medelstora företag och om att främja tillväxten inom forskning och utveckling, och när vi lägger fram den fantastiska idén om Europeiska tekniska institutet så saknas i allt detta en ordentlig EU-lagstiftning som skyddar immateriella rättigheter eftersom företag och näringsliv inte investerar i forskning och utveckling om de inte garanteras att deras idéer skyddas. Vi har misslyckats stort i EU med att införa en ordentlig lagstiftning som gör att dessa pengar kan användas parallellt med den tillgängliga offentliga finansieringen. Vi har levt upp till våra åtaganden. Nu måste vi se till att vi kan hålla våra framtida löften för framtidens generationer i EU.

  Georgios Karatzaferis, för IND/DEM-gruppen. – (EL) Herr talman! Vi har hört vissa saker från kommissionens ordförande. Jag ska kommentera hans ordval när han sa att vi måste komma ifrån nationalistiska reflexer. Naturligtvis använde han ordet ”nationalistisk” för att nationalistiska reflexer skulle låta skrämmande.

Men lärde vi inte människorna i Europa nationella reflexer när kommunismen och internationaliseringen var förhärskande? Inför internationaliseringen av kommunismen odlade vi människors nationella reflexer. Vi döpte nationernas förbund till ”Nationernas förbund” och inte ”Staternas förbund”, vi döpte Förenta nationerna till ”Förenta nationerna” och inte ”Förenta staterna”, just för att odla nationella reflexer.

Nu säger vi åt dem att överge dessa reflexer, just eftersom vi måste tjäna globaliseringen, som är den andra sidan av internationaliseringen. Det är sanningen, och när ni talar om en gemensam energipolitik betyder det att ni dömer staterna till att inte kunna ha sin egen nationella energipolitik. Om de inte har sin egen nationella energipolitik kan de inte få bättre förbindelser med Gulfstaterna, som har olja, eller med Ryssland, som har energi. Följaktligen tar ni alla människorna, alla staterna som gisslan och det förstår människor naturligtvis, och det är därför de reagerar.

  Leopold Józef Rutowicz (NI). – (PL) Herr talman! För att EU:s ekonomi ska förbättras och dess medborgare få en högre levnadsstandard måste alla ekonomiska storheter göra bra ifrån sig på den globala marknaden. Då fordras det att alla de något tröga EU-institutionerna fungerar på ett effektivt sätt. Det krävs också att tillgängliga resurser inriktas på interna reformer. Lagbestämmelser och interna operativa förfaranden måste anpassas till de aktuella behoven. Därför yrkar jag på att de ändringar som ordföranden föreslår antas genom ett brådskande förfarande.

Jag vill betona att budgetplanen inte är så bra som den kunde ha varit, och att det finns betydande brister som påverkar olika ekonomiska sektorer. Dessa frågor bör man ta itu med så snart som möjligt. Frågor som jordbruket, som berör många ekonomiska sektorer bör helt enkelt avgöras i brådskande förfaranden, i likhet med bland annat energifrågorna. Det skulle göra det möjligt för EU:s ekonomi att utvecklas på ett tillfredsställande sätt i framtiden.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Vi kan alla känna det i ryggmärgen: det är goda tider för Europeiska unionen nu. Tjänstedirektivet och budgetplanen håller på att komma i mål, ordförandeskapet har goda meriter från den första delen av sin mandatperiod och det finns många vinnare, däribland små och medelstora företag, ungdomar, transeuropeiska nätprojekt och mycket annat därtill.

Låt oss komma ihåg att toppmötet för ett år sedan var en flopp, med debatter som dominerades av anklagelser och motanklagelser, och alla sa att EU var i kris. För ett halvår sedan tillbakavisades toppmötet. EU verkade vara paralyserat, hade lite att komma med, och en stor majoritet i kammaren förkastade resultatet från toppmötet i december. Vad är det då som händer i dag? Parlamentet har visat att det kan driva saker och ting framåt. Ingen av de tre institutionerna har kastat in handduken och rådet är än en gång kapabelt att förhandla och få jobbet gjort. Tillsammans har vi fått EU på rätt spår igen, det kan vi alla känna i ryggmärgen. Vi kan inte se denna framgång som åtskild från rådets ordförandeskap och dess ordförande Wolfgang Schüssel – och det vill jag verkligen inte göra. Hans erfarenhet, hans professionalitet, hans sätt att arbeta, hans vana att handla snarare än att tala, har fört oss alla tillsammans och möjliggjort dagens resultat. Det är vi tacksamma för, och vi österrikare kan vara stolta över det.

Budgetplanen innebar en omfördelning av totalt 7,9 miljarder euro. Tillsammans med resultatet av toppmötet ger oss tjänstedirektivet det mest kraftfulla program för tillväxt och skapande av arbetstillfällen som EU har haft på åratal. Det finns mer att göra med det, så att vi faktiskt kan förverkliga det vi har föresatt oss.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Jag ska försöka hålla mig till fakta. Ett faktum är att det visst har gjorts vissa framsteg på den energipolitiska fronten, åtminstone vad det senaste rådsmötet anbelangar, men nu är det genomförandet vi måste bry oss om, herr ordförande. Det jag skulle vilja se är många fler tankegångar kring förverkligande och infrastruktur. Poul Rasmussen och hans initiativ har redan nämnts.

I måndags antog vi direktiven om transeuropeiska energinät och nu måste vi få fram pengar till dem. Eftersom det finns för lite för det ändamålet i EU:s budget måste vi hitta nationella budgetar som kan bidra med sin del. Ni sa att vi alla sitter i samma båt och att alla måste ro. Jag tycker inte att alla verkar sitta vid årorna än, men jag hoppas att det kommer att bli så.

När det gäller de utrikespolitiska inslagen – och detta vill jag säga till kommissionen – har vi ställt detta krav ända sedan kommissionen utsågs, ända sedan den tillträdde. Det tar tid, men det är på gång, och jag hoppas att vi kommer att få några uttalanden under det här halvåret.

Rådets ordförande gör rätt i att säga att vår kärnkraftspolitik är en fråga för nationalstaterna. Jag stöder naturligtvis den österrikiska linjen. Frågorna om säkerhet och spridning, tillsammans med den comeback som kärnkraften håller på att göra, kommer att bli centrala och det är där jag skulle vilja se att det görs mer.

Vetenskap och forskning: den lista som åtföljer rådets slutsatser är egentligen sorglig. Två länder – Sverige och Finland – ligger väldigt långt före, och det är tack vare dem som vi nådde 3-procentsnivån. Inte heller i Österrike har vi kommit så långt att vi har nått 3 procent. Också i det avseendet måste vi alla hjälpa till vid årorna, särskilt de av oss som har högre inkomster och större ekonomisk slagkraft, som måste ro med kraftigare tag så att vi når de 3 procent som vi har siktat på.

Min sista kommentar har att göra med tjänstedirektivet. Jag är tacksam för ert stöd. Detta kommer att bli ett grundläggande element i det sociala EU, under förutsättning att vi kan få igenom det i parlamentet och att ni kan få igenom det i rådet. Detta är helt avgörande. Fastän ni talade om arbetsgivarna nämnde ni inte arbetsgivarna i den kooperativa sektorn – som i sig är av central betydelse – eller närmare bestämt de organisationer som företräder arbetsgivarna och som har gjort mycket för att få till stånd det sociala EU.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det är sant att det här vårtoppmötet inte var ett misslyckande, men vissa misstag från förr i tiden som jag tycker förtjänar kritik upprepades.

Löftet att skapa 10 miljoner arbetstillfällen påminde när allt kommer omkring mycket om det första toppmötet i Lissabon. Betoningen på ungdomarna var en annan sak som lutade åt retorik och att döma av exemplet Frankrike tycks inte ungdomarna ha noterat det i någon större utsträckning. Jag betraktar globaliseringsfonden som en belöning till dem som tillbakavisar reformer. Struktur- och sammanhållningspolitiken är just till för att främja strukturell förändring.

Martin Schulz har också rätt i att medlemsstaterna inte kommer att göra sitt. Vid ett toppmöte om energi i Berlin igår diskuterades allt utom öppnandet av marknaderna för el och gas. Man kan inte vänta sig så mycket från medlemsstaterna på den här fronten, och därför är det så mycket mer uppmuntrande att kommissionen till sist åter ger sig in i striden och inleder förfaranden mot medlemsstaterna, inte minst Frankrike, för deras protektionism på energimarknaderna.

Det svar som behövs är då inte att göra som tidigare och ge löften, utan att möjliggöra mer konkurrens, och det faktum att kommissionen äntligen gör något åt detta ger oss anledning att vara hoppfulla. Jag vill tillägga att jag anser att vi bör föra den här debatten i Bryssel snarare än i Strasbourg.

  Claude Turmes (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! EU behöver en ny energi- och transportpolitik. Det jag vill säga till Wolfgang Schüssel är att det fortfarande återstår att se om kravet på 20 procent högre energieffektivitet och 15 procent förnybar energi blir ett genombrott. För min del är jag övertygad om att det viktigaste här är att vi behöver en ny transport- och energikultur. Vad menar jag då med det?

Om det verkligen är effektivitet vi vill ha så måste vi bilda en allians av hantverkare och banker för att äntligen komma någon vart med vårt byggnadsbestånd. Vi behöver en allians med de större städerna för att åter göra våra städer till välkomnande och trevliga platser att leva på. Vi behöver mindre trafik och vi behöver rörlighet med lägre oljekonsumtion. Skälet till att det här initiativet enligt mig inte lever upp till detta i tillräcklig omfattning är att kommissionen förlitar sig för mycket på storföretagen i stället för på en allians av små och medelstora företag och allmänheten.

Jag har tre specifika frågor som jag skulle vilja att förbundskansler Wolfgang Schüssel svarar på. Den första har med energiforskning att göra. Hur vill ni förklara för den österrikiska allmänheten och de österrikiska små och medelstora företagen att vi i det femte forskningsprogrammet kommer att göra av med, eller avser att göra av med, fem gånger så mycket på kärnkraft som på förnybar energi? Och hur vill ni föra en debatt om kärnkraft i Österrike och Europa när José Manuel Barroso har tagit bort alla hänvisningar till ”risker” med kärnkraften ur grönboken? Jag måste säga honom att en avideologiserad debatt är en debatt där vi också diskuterar riskerna med kärnenergin.

Det är ni, herr Schüssel, som har ansvaret för att vår debatt blir objektiv och ni kan inte bara retirera och gömma er bakom nationell självständighet.

  Helmuth Markov (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Om vi har en kluven inställning till Lissabonstrategin – och ser den dels som en del av budgeten, dels genom de nationella planerna – börjar jag faktiskt undra om den kompromiss som vi nu strävar efter i fråga om EU:s budget verkligen kommer att räcka för att göra erforderliga resurser tillgängliga. Enligt mig kommer den inte att göra det, och inte de nationella budgetarna heller, om man tittar närmare på dem. De anslag som behövs för forskning och utveckling, för utbildning, kommer helt enkelt inte fram.

Vid ert toppmöte sa ni att vi behöver göra mer för små och medelstora företag och det har ni rätt i, men om jag vill göra något för de små och medelstora företagen, om jag vill skapa arbetstillfällen, då måste jag göra någonting för att öka de offentliga investeringarna. Det är tyvärr så att de inte ökar, inte i medlemsstaterna. Jag måste göra någonting för att bygga upp den inhemska efterfrågan, och det kan man inte göra genom att sänka inkomsterna, försöka öka det antal år människor arbetar eller byta ut sociala trygghetssystem som bygger på principen om solidaritet mot privata försäkringar. Det är helt fel sätt.

I stället måste vi byta ut Lissabonstrategin mot en strategi för europeisk solidaritet och hållbarhet. Titta bara på resultaten. Risken att drabbas av fattigdom har inte förändrats. Den var 16 procent 2000 och ligger på samma nivå i dag. Under samma period har långtidsarbetslösheten ökat från 3,9 till 4,1 procent. Sysselsättningsgraden har stigit från 63 till 64 procent, vilket är en liten förbättring. Vi är väldigt långt från målet, och det beror på att strategin är fel. Lissabonstrategin i dess nuvarande form kommer inte att leda någon vart.

  Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) Herr talman! I dag ser vi tillbaka på resultaten av vårtoppmötet, ännu ett möte med regeringscheferna som inte ledde till någonting över huvud taget. Nederländerna har redan framfört åsikten att två EU-toppmöten per år för beslutsfattande räcker. Jag tycker att man kan ta bort dessa pratmöten, för de löften som ges verkar omöjliga att införliva vid hemkomsten. Det räcker att nämna Frankrike för att bevisa min poäng. Franska energibolag genomför uppköp av utländska bolag, men gränserna är stängda för utländska uppköp i Frankrike, och nu när tjänstedirektivet ligger på is är utländska arbetstagare också utestängda. På så sätt tar man ett steg framåt och två bakåt.

I det här sammanhanget visar upploppen i Frankrike hur svårt det är att reformera det sociala systemet. Lissabonprocessen kör fast i valmanskårens protest. Men vi måste dock också få det protektionistiska Frankrike att inse att det sociala systemet är ohållbart utan reformer. EU kan inte längre tolerera att Frankrike är en bromskloss. Om man vid ett EU-toppmöte med regeringscheferna skulle komma fram till ett sådant beslut och genomdriva det skulle mötet vara helt berättigat.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Herr talman! Jag har läst igenom slutsatserna från Europeiska rådets möte i mars och jag måste säga att jag är mycket besviken. De är genomgående ytliga och framför allt hycklande.

Europeiska rådet tillstår i slutsatserna att det är oerhört viktigt att skapa en mer gynnsam miljö för företagande och prisar de små och medelstora företagen som ryggraden i Europas ekonomi, talar om att de måste stödjas och att företagande i allmänhet måste stödjas, men tyvärr är detta bara en papperstiger. Europeiska rådet har missat ett unikt tillfälle att gå från ord till praktisk handling. Jag väntade mig att politikerna skulle uppamma modet att stödja kommissionens ursprungliga förslag om tjänster på den inre marknaden, särskilt principen om ursprungsland, och att rådet därmed skulle ge tydliga signaler om att det faktiskt allvarligt övervägde att utveckla miljön för företagande. Så blev det emellertid inte. Rådet valde parlamentets urvattnade och populistiska förslag och det slutade med att man inte gjorde någonting över huvud taget för de små och medelstora företagen, förutom att komma med uppmuntrande ord. Jag kan inte se att detta är ett sätt att uppfylla Lissabonstrategin och skapa större konkurrenskraft.

  João de Deus Pinheiro (PPE-DE). – (PT) Enligt min mening klargjorde Europeiska rådet på ett korrekt sätt de utmaningar som EU står inför i dag: globaliseringen, det demografiska problemet, centrala sektorer i den europeiska ekonomin som energi och tjänster, forskning och utveckling, nyskapande, utbildning, sysselsättning och tillväxt.

Men vilket bestående intryck lämnar det? Samtidigt som det å ena sidan har gjorts betydande framsteg på energiområdet – framsteg som verkade otänkbara för ett halvår sedan – finns det andra områden där vi tyvärr inte har kommit lika långt. Vad beror det på? Att man i Lissabonstrategin begick dödssynden att inte ge kommissionen ansvaret för att genomföra och vara centralpunkt för denna strategi.

Nu har kommissionen bemödat sig och det är därför det har gjorts framsteg. Det återstår dock mycket mer att göra. Medlemsstaterna måste ge kommissionen detta ansvar och resurser för att underlätta dessa välbehövliga framsteg. I detta hänseende måste jag säga att vi helhjärtat välkomnar stödet till det europeiska teknikinstitutet. När allt kommer omkring är det inte vettigt att ha 25 europeiska forskningspolitiska linjer som inte inriktar sig på huvudmålet – den kunskapsbaserade ekonomin – och som fortfarande saknar resurser och kritisk massa för att kunna konkurrera med andra mer utvecklade ekonomier.

Om vi i dag vill sända ut ett tydligt budskap om att Lissabonstrategin lever och att vi vill att den ska genomföras snabbt måste vi följaktligen ge kommissionen resurser så att den kan dra igång det europeiska teknikinstitutet, vilket jag anser skulle vara ett mycket viktigt steg.

  Bernard Poignant (PSE). – (FR) Herr talman! Frankrikes folk kommer att minnas två saker från rådet. Den första är att när en fransman talar engelska lämnar ordföranden rummet. Den andra är att när en journalist frågar honom om en promulgerad lag ska tillämpas är svaret ja i Bryssel och nej i Paris.

”Det är bäst att ni vänjer er vid detta, oavsett hur hårt ni arbetar”: det är vad människorna i Frankrike fick med sig. Det kokar i det här landet. Under en period på tio månader har vi haft tre revolter: den första tog sig uttryck i hur människor röstade i folkomröstningen, att de uttryckte en slags fientlighet mot kapitalismen, den andra tog sig uttryck i upploppen i våra förorter och var ett slags revolt mot diskriminering och den tredje tog sig uttryck i strejker och demonstrationer och var ett slags revolt mot all den osäkerhet som är förknippad med sysselsättningen. Utifrån detta drar jag slutsatsen – och förlåt om jag talar lite mer om mitt land – att det inför nästa rådsmöte, i större utsträckning än inför detta och oavsett vad ni gjorde där, finns en strävan som måste uppfyllas, nämligen ömsesidigt förtroende.

Våra medborgare ansåg att det fanns för mycket av attityden ”var och en är sig själv nog” under den här perioden. Frankrike måste ta sin del av ansvaret för detta, för den attityden är inte okänd hos oss, men vi är inte ensamma. Därför behöver vi det förtroende och den tillit till varandra som våra latinska rötter kräver. Kommissionen och rådet måste välja den här vägen. Säkerheten är en annan aspekt, eftersom våra medborgare på sätt och vis är rädda för att EU inte skyddar dem tillräckligt. Lycka till!

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr rådsordförande och herr kommissionsordförande! Ni firar och dunkar varandra i ryggen. Ni är väldigt nöjda med resultaten från vårtoppmötet. Tror ni att de europeiska medborgarna känner likadant?

Det tror inte jag, för den reformering av Lissabonstrategin som ni vill ha innebär att sammanhållningen och miljön offras för en nyliberal version av konkurrenskraft. Detta är exakt vad det berömda begreppet ”flexicurity” står för.

Efter fem år av misslyckanden sätter ni upp ambitiösa mål med bindande tidtabeller för arbetstillfällen, forskning, energi och tillväxt, men samtidigt kännetecknas budgeten av en extrem knusslighet gentemot EU och brist på ambitioner.

Med vilka resurser och vilken politik ska ni nå dessa mål, när viktiga sektorer som strukturfonderna, de transeuropeiska näten, konsument- och hälsopolitiken, forskningen och utbildningen lider av drastiska anslagsnedskärningar?

Tror ni att ni kommer att nå de mål som ni har satt upp? Min politiska grupp tror inte att ni kommer att göra det och det är därför den inte ställer sig bakom er politik.

  Nils Lundgren (IND/DEM). – Herr talman! Det europeiska etablissemanget har en stötande vana att använda terrordåd, naturkatastrofer, politiska kriser och ekonomiska störningar för sina politiska ändamål. Man utnyttjar medborgarnas rättmätiga vrede, deras oro och deras politiska engagemang för att driva kampen för en europeisk superstat. Därför har vi ofta här i kammaren tvingats lyssna på ändlösa rader av tal som har utgått från terrordåden i Madrid och London, från tsunamikatastrofen i Indiska oceanen eller krigsriskerna i Mellersta östern. Talarna, däribland talmannen själv, har ofta på ett skamlöst sätt använt dessa tragiska och ödesdigra händelser för att främja en dold agenda. Kampen för en europeisk superstat.

Nu går energiförsörjningen i Europa mot kris, det är samma visa. Europeiska rådets tjugofem damer och herrar, har inte en susning om hur energitekniken och politiken ser ut om tio år. De skall därför inte fastställa procentsatser för biobränslen och förnyelsebar energi. Länderna skall själva på en fri energimarknad söka lösningar och experimentera. EU:s uppgift är att upprätthålla en fri energimarknad och samordna infrastrukturella investeringar.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Kommissionens ordförande José Manuel Barroso har nämnt åldrande och globalisering som två av våra huvudutmaningar. Det är viktigt att vi sätter det förra allra högst upp på den politiska dagordningen. I själva verket är den åldrande befolkningen i Europa inte så mycket en utmaning som ett livshotande problem. Detta gäller inte bara om vi vill bevara våra sociala trygghetssystem – och därmed våra ekonomier – intakta, utan helt enkelt även om vi vill säkra de europeiska folkens fortbestånd.

Dessutom föreslås ibland lösningar som i själva verket bara förvärrar situationen. Tänk bara på kravet på ny, storskalig invandring. Kommissionen har offentliggjort en grönbok i ett försök att utforska denna väg. Samtidigt som detta kan tjäna somliga företags eller näringars kortsiktiga intressen, kan man säkerligen inte räkna med allmänt stöd för det. Problemen är oräkneliga redan som det är. Om EU vill fjärma sig från allmänheten ännu mer, då bör det följa denna väg. En verklig lösning är att uppmuntra unga familjer att skaffa fler barn, och att skapa ett gynnsamt klimat för detta. Om så inte sker, är Lissabonmålen inget annat än tomma ord.

  Alejo Vidal-Quadras Roca (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Mot bakgrund av de stora förväntningarna under veckorna före rådets vårmöte i fråga om möjligheten att upprätta en gemensam energipolitik, är rådets slutsatser på detta område å ena sidan hoppingivande, å andra sidan en besvikelse.

De är hoppingivande i den meningen att det i en rådstext för första gången finns en punkt som helt ägnas åt lanseringen av den gemensamma energipolitiken, eftersom man betonar frågor som Europaparlamentet har insisterat på under lång tid, såsom en riktig tillämpning av de befintliga direktiven, behovet av att medlemsstaterna fullgör sina åtaganden på området sammankopplingar, bristen på investeringar i infrastruktur och i forskning och utveckling samt behovet av att fullborda den inre energimarknaden – en rad förslag som vi hoppas att medlemsstaterna kommer att följa snarast möjligt.

Låt oss dock se sanningen i vitögat. Rådet har återigen visat brist på visioner och ambitioner på det centrala energiområdet. Med undantag för ett par frågor, såsom behovet av att uppträda enat på världsarenan och det möjliga upprättandet av en solidaritetsmekanism för hantering av krissituationer, föreskrivs övriga åtgärder redan i olika gällande direktiv och i överenskommelser från tidigare toppmöten.

Vidare behövs det en uppriktig diskussion mellan stats- och regeringscheferna om de politiska hinder som vissa regeringar lägger i vägen för en väl fungerande inre energimarknad. Det går inte att underteckna slutsatser om att upprätta en inre marknad och samtidigt utropa nationella mästare och utöva en form av protektionism som skadar integrationsprocessen allvarligt.

Avslutningsvis vill jag tala om för rådet att vi är nöjda med förslaget att de befintliga skyldigheterna bör uppfyllas, men besvikna över att rådet saknar det politiska modet att upprätta en verkligt gemensam energipolitik, som parlamentet och Europeiska kommissionen kräver och som unionen omgående behöver, eftersom dess framtid hänger på att en sådan fastställs.

  Enrique Barón Crespo (PSE). – (ES) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag har tre budskap till er. Jag skulle för det första vilja tacka Europeiska rådet och i synnerhet förbundskansler Wolfgang Schüssel för att de stöder den spanska regeringen i början av den långa processen att besegra terrorismen efter den vapenvila som terroristgruppen ETA har utlyst. Tack så mycket.

För det andra välkomnar jag att Europeiska rådet har godtagit det spansk-svenska initiativet om en jämställdhetspakt, som är ett av de viktigaste områdena för framsteg i Europa.

För det tredje ska jag kommentera energipolitiken. Äntligen börjar vi tala om energipolitik, men snarare än att angripa protektionismen behöver vi skapa energipolitik, och vi måste börja med att skapa vad som på engelska kallas en jämn spelplan, det vill säga lika villkor. Det finns för närvarande två liberaliserade marknader i Europa, nämligen marknaderna i Storbritannien och i Spanien. Vi måste sluta bygga fästningsmurar och i stället skapa en europeisk politik.

Likaväl som att predika för andra måste kommissionen fullgöra sina plikter. Det vore till exempel intressant att veta vad kommissionen anser, från europeisk synpunkt, om den baltiska gasledningen och europeisk solidaritet. Efter att ha godtagit parlamentets synpunkter på direktivet om en liberalisering av tjänster, bör kommissionen vidare erbjuda oss ett direktiv om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. För vi talar inte om en marknad, utan om nyttigheter och företag som tillhandahåller offentliga tjänster, och kommissionen är skyldig att göra sin plikt.

  Sergej Kozlík (NI). – (SK) Jag skulle vilja ta upp två saker: Energibehovet i Europa är och förblir trängande. På grund av påtryckningar från Europeiska unionens sida och en svag nationell regering, måste dock Slovakien stänga två aggregat i kärnkraftverket i Jaslovské Bohunice senast 2008. Mot bakgrund av aggregatens säkerhetsnivå skulle de mycket väl kunna fortsätta att vara i drift åtminstone till 2015.

Slovakien kommer bara att få en bråkdel av de pengar som behövs för stängningen av dessa aggregat från EU:s fonder. I år planeras två nya bilfabriker av Europaomfattande betydelse att tas i full produktion i Slovakien. Som en följd kommer transportsystemet att kämpa för att tillgodose de behov som är förknippade med materialleveranser och transporter av färdiga produkter. Enligt den långsiktiga budgetplanen minskar dock Europeiska unionen de medel som är tillgängliga för transeuropeiska nät med 20 miljarder euro. Detta kommer inte på något sätt att öka de slovakiska medborgarnas förtroende för EU:s politik.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka rådet för dess fasta ståndpunkt när det gäller situationen i Vitryssland och de sanktioner som man har enats om.

När det gäller Lissabonagendan ser jag positivt på många av ordförandeskapets slutsatser, men dessvärre måste EU fortfarande hitta en lösning på det underliggande ekonomiska missnöjet. Regeringarna har lätt att skriva på avsiktsförklaringar men svårare för att gå från ord till handling.

När det gäller tjänstedirektivet erkänner jag att jag är missnöjd med rådets kompromiss. Jag har alltid uppmanat Storbritanniens regering och rådet att gå längre i en liberaliserande riktning, men mina ord har inte hörsammats. Tony Blair talar ofta om att han leder utvecklingen och att resten av EU följer efter, men jag tror att han lurar sig själv – och det är inte första gången. Ett verkligt liberaliserande tjänstedirektiv skulle vara det mest grundläggande tecknet på att EU genomgår en reform, som är absolut nödvändig nu, inte vid någon obestämd tidpunkt i framtiden.

Det som gjorde mig mest besviken med rådsmötet var dock ledarnas fundamentala misslyckande med att tala kraftfullt om den ökande protektionismen. Vi förväntade oss att få höra någonting – åtminstone ett omnämnande – från Silvio Berlusconi, eftersom han tycks ha haft något att säga om alla andra frågor den senaste tiden, och från Tony Blair. Men vad hände? Rådsmötet kunde ha klargjort sin beslutsamhet att motverka den protektionism som hotar EU:s välstånd och den inre marknadens funktion. Det var det perfekta tillfället att inta en ledande position och det misslyckades.

Det är återigen upp till kommissionens ordförande Barroso att lägga fram sina argument. Jag gratulerar honom till hans fortsatta beslutsamhet i frågan. Förra veckan i Florens sa han att vissa nationella regeringar håller på att ge efter för populistiska frestelser. Jag håller med. Det är dags att fundera på vilka åtgärder som bör vidtas mot dem som går till angrepp mot den inre marknadens grundläggande bestämmelser.

Jag gratulerar även Barroso till de åtgärder som vidtogs i går för att tysta ned energijättarna i EU som använder sin industriella kraft till att hindra konkurrens och snedvrida marknaden. Dessa rättsliga åtgärder mot dem som försöker begränsa en öppen europeisk energimarknad kommer att välkomnas av dem av oss som tror på fria marknader och den inre marknadens fullbordande.

  Talmannen. – Jag vill välkomna en delegation av jultomtar till åhörarläktaren. Det är lite fel säsong – jag hoppas att ni uppför er! Ni har ju i alla fall rätt färger på er denna morgon – rött och vitt, precis som jag.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Vi har nått halvvägs genom Lissabonstrategin, med en iögonfallande brist på framgång hittills. Unionens prioritet måste nu vara innovation i ordets vidaste bemärkelse jämte kunskapssatsningar. Detta kommer att leda till ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning. Det är därför överraskande att man vid ännu ett rådsmöte skär ned utgifterna till forskning och utbildningsprogram. I några fall är de procentuella nedskärningarna faktiskt tvåsiffriga. Hur kan sådana beslut rättfärdigas? Hur ska unionen kunna konkurrera när dess ekonomiska tillväxt är knappt 2 procent och den genomsnittliga arbetslösheten har nått 9 procent?

Europeiska unionens budget har satts på sträng diet, men om den blir gradvis smalare kommer den inte att kunna tillgodose behoven i en växande union. Dessutom kommer ett utmärglat Europa inte att ha förutsättningar att konkurrera med Förenta staterna, Kina och Indien, vars ekonomier är robusta.

Den kompromiss som i går nåddes i förhandlingarna om budgetplanen är verkligen välkommen och väcker visst hopp om att Lissabonstrategin inte bara kommer att förbli en pappersprodukt, utan kommer att bli ett prioriterat mål. Paradoxalt nog står den dock kvar i slutet av utgiftsförteckningen, där medlen vanligen har tagit slut.

  Jacek Emil Saryusz-Wolski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag välkomnar varmt det bestämda ställningstagandet i Europeiska rådets uttalande om Vitryssland, liksom den ståndpunkt som förbundskansler Wolfgang Schüssel har redogjort för inför kammaren. Den åtskillnad som rådet gör mellan de vitryska myndigheterna och det vitryska samhället är särskilt betydelsefull. Denna viktiga åtskillnad föreslogs av Europaparlamentet som utgångspunkt för unionens strategi gentemot Vitryssland. Det räcker dock inte att bara fördöma det manipulerade valet och användningen av våld och att kräva att de fängslade friges. Det behövs alltfler riktade sanktioner. Förteckningen över personer som inte får komma in i unionen bör utvidgas, och bankkonton bör frysas.

Europeiska unionen och i synnerhet Europeiska kommissionen gör inte tillräckligt för Vitryssland och reagerar alltför långsamt. Unionen bör ge det civila samhället i Vitryssland ett mycket starkare och mer uttryckligt stöd. Vitryssland bör behandlas på samma sätt som Ukraina behandlades när det begav sig. För det första bör vi kräva att det manipulerade valet görs om. För det andra bör en ansenlig solidaritetsfond som handhas av icke-statliga organisationer upprättas till stöd för Vitryssland. För det tredje bör vi kräva mer än de halvhjärtade insatser som har gjorts hittills för att se till att oberoende tv och radio faktiskt kan tas emot i Vitryssland. Vitryssarna själva bör anlitas för att sörja för informationsutsändningen. För det fjärde bör räckvidden för vissa av unionens program, som Erasmusprogrammet för studentutbyte, utökas till att omfatta Vitryssland och landets civila samhälle. För det femte – och detta är min sista punkt – bör unionen och dess medlemsstater ordna med starkare diplomatisk representation i Minsk.

  Markus Ferber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag vill bara helt kort säga två saker. För det första är jag väldigt glad över att vi i går kväll lyckades nå en överenskommelse om finansieringsramen, så att vi nu har tillräckligt med tid för att verkligen låta saker och ting komma i gång 2007, med genomförandet av alla program. Vi litar helt på att ni, herr kommissionsordförande, mycket snart kommer att godkänna och granska vad medlemsstaterna har kommit med i form av strukturpolitik, så att vi inte ödslar bort tid.

Eftersom vi talar om toppmötet vill jag göra en andra kommentar. Jag anser inte att det går att påbjuda konkurrenskraft ovanifrån. Den måste växa underifrån och upp. Naturligtvis skulle jag vilja se allt det som ni, herr rådsordförande, med full rätt har redogjort för denna förmiddag förverkligas och genomföras lokalt. När jag ser att det i Tyskland i dag fortfarande tar 7–8 veckor att starta ett företag, eftersom människorna skickas fram och tillbaka mellan instanserna, står det fullständigt klart för mig att det är på det praktiska planet som saker och ting måste ske. Jag hoppas att de initiativ som ni har tagit kommer att bidra till att detta uppnås, och jag kan tala om för Martin Schulz att människorna i Aachen, som ligger så nära gränsen, innerligt väl vet precis hur konkurrenshämmande den tyska lagstiftningen är även i Nordrhein-Westfalen.

  Wolfgang Schüssel, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam för de uppmuntrande ord som har uttalats i mitten av det österrikiska ordförandeskapet. Vi vilar dock inte på våra lagrar – det finns ändå inga – utan vill fortsätta att arbeta hårt tillsammans med er.

Jag skulle vilja göra några korta kommentarer. För det första om målsättningarna: Vad skulle vi vilja se? Bör vi egentligen uppställa mål för oss själva? Mot detta finns den oundvikliga kritiken av typen ”Hur blir det med förverkligandet?”. Eller bör vi alltså inte uppställa mål för oss själva? Jag lutar åt åsikten att ja, vi bör vara modiga nog att uppställa bestämda mål för oss själva, mål som kan granskas, trots risken för att ett eller annat land – eller kanske Europeiska unionen som helhet – misslyckas med att uppnå vad vi har föresatt oss till 100 procent, men de tio miljoner arbetstillfällena – två miljoner per år – är ett realistiskt mål.

Under 2005 lyckades vi skapa två miljoner nya arbetstillfällen i Europeiska unionen, och vi kan nu vara stolta över den verkliga chans som vi har, nu när konjunkturcykeln är i ett förhållandevis gynnsamt läge och många europeiska länder befinner sig i början av en uppgång. Detta är något som vi inte får förringa. Ja, det kommer naturligtvis att krävas nationellt engagemang och infrastruktursatsningar. I till exempel Österrike arbetar vi mycket hårt med detta, och andra länder kommer att göra likadant, men målsättningarna är nödvändiga.

Till dem som har sagt att Europeiska rådet bör avskaffas helt och hållet måste jag säga att jag verkligen tycker att det är en dålig idé. Vi måste satsa mer tid och mer energi, vilket till och med kan betyda att träffas oftare – kanske med färre pukor och trumpeter och mindre mediebevakning –, men det behövs verkligt arbete, hårt arbete, om vi ska komma någonstans.

Nu till min andra punkt: Ett antal talare har beskrivit sig själva som mindre än fullt nöjda med budgetplanen, och de mäter den endast mot vad Prodikommissionen ursprungligen föreslog. Men nu är ni ju alla sakkunniga. Ni vet innerligt väl att det förslaget inte var realistiskt. Det går inte att säga att vi nu har 200 miljarder euro mindre än vad som då föreslogs. Om ni jämför detta med vad vi hade under de gångna sju åren, har det skett en ökning med över 100 miljarder.

Framför allt har det skett enorma ökningar i de program som ert parlament betraktar som viktiga. Om man tar exemplet forskning och utveckling, innebär budgeten en ökning med över 75 procent under nästa sjuårsperiod. Det belopp som anslås till de transeuropeiska näten har fördubblats. Det tillgängliga beloppet för livslångt lärande har ökats med 50 procent, så nu har mellan 30 000 och 40 000 fler unga över så gott som hela Europa möjlighet att utbilda sig. För grannskapspolitiken har 40 procent mer gjorts tillgängligt. Budgeten för utrikespolitiken har ökats med 250 procent.

Vi har två alternativ: antingen sänder vi människorna där ute budskapet att allt detta är alldeles för lite – vilket de faktiskt kommer att tro, eftersom ni, Europaparlamentets ledamöter, åtnjuter stor trovärdighet i era valdistrikt – eller så kan vi säga att detta är ett stort framsteg som för oss närmare de mål som vi har uppställt för oss själva, och de kommer då att ta det på allvar och säga ja, det är ett betydande steg framåt. Jag upprepar: varenda en av er vet det, och ni är alla medvetna om min sits, fångad som jag är mellan dem som måste betala och dem som tar emot. Allt detta måste tas ur de nationella budgetarna, vilket ni vet. Den enda lösningen är en ny definition av vad som menas med ”egna medel”. Det är det enda sättet att hantera situationen.

Att denna budgetplan över huvud taget har kommit till stånd är en stor bedrift, och jag skulle vilja tacka José Manuel Barroso, parlamentets talman och alla grupper samt förhandlarna. Det var inte lätt, men vi har nu en chans att sätta i gång med arbetet omgående. Jag ber verkligen om allmänt stöd, för oavsett var människorna är vill de höra att vi kommer någonvart med saker och ting och inte bara höra om de tvister som pågår mellan grupperna och mellan institutionerna. Ingen där ute är intresserad av frågan om man kunde ha fått fram ytterligare 500 miljoner euro eller om rådet erbjudit 500 miljoner euro för mycket eller inte.

Det viktiga för dem är om vi nu kan sätta i gång med arbetet för de kommande sju åren, i människornas och Europas intresse. Jag är beredd att göra det och hoppas verkligen att vi kommer att samarbeta precis lika bra i konstitutionsfrågan, så att vi, även om vi inte når en lösning till juni, kan fastställa ett sätt att skapa den bättre rättsliga grund som vi alla behöver.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att de centrala punkterna redan har nämnts, men skulle vilja erbjuda er en sammanfattning av min analys av debatten, i vilken jag konstaterar ett allmänt stöd för Europeiska rådets slutsatser. En uppriktig bedömning skulle utan tvekan ge vid handen att dessa resultat på det hela taget har välkomnats.

Det är uppenbart att alla ledamöter inte är helt nöjda, för det finns naturligtvis åsiktsskillnader. Det kan dock inte förnekas att vi har sett resultat i fråga om energisektorn, de små och medelstora företagen, forskningen, sysselsättningsmålen och på det hela taget Lissabonstrategins nya styrelsesystem. Dessutom har man i Europeiska rådet uppnått samförstånd om tjänstedirektivet.

När det gäller energi vill jag understryka att vårt arbete sannerligen inte avslutades i och med Europeiska rådets möte och att resultaten vid gårdagens kommissionssammanträde kommer att visa er att kommissionen är fast besluten att se till att alla principer i gemenskapsrätten upprätthålls – till exempel måste den inre marknadens principer och konkurrensreglerna iakttas. Detta är en nödvändig förutsättning om vi vill behålla trovärdigheten, både i och utanför EU.

När det gäller små och medelstora företag var det österrikiska ordförandeskapets och kommissionens uppmaning att minska byråkratin, som hämmar så många potentiellt sysselsättningsskapande initiativ av företagen, ett särskilt viktigt steg.

På forskningsområdet kunde alla medlemsstater för första gången godta konkreta forsknings- och innovationsmål, vilket är ytterst viktigt. Lika viktigt var det allmänna stödet för ett europeiskt teknikinstitut och för ett mandat för kommissionen att lägga fram ett förslag. Det faktum att sysselsättningsmål fastställdes är också mycket positivt.

Jag skulle vilja understryka en ny aspekt som lyftes fram vid Europeiska rådets möte. Förbundskansler Wolfgang Schüssel berörde den inte, men jag tycker att den är värd att nämna. I viss mån arbetar vi redan i ”ordförandeskapslag”. Som rådsordförande har förbundskansler Schüssel tagit varje tillfälle i akt att sätta in kommissionen och de kommande finska, tyska, portugisiska och slovenska ordförandeskapen i debatten.

Jag anser att detta är viktigt för att säkra kontinuiteten och hållbarheten i kommissionens insatser. Kommissionen kan även ge sådan kontinuitet och konsekvens över tiden, eftersom rådets ordförandeskap – oavsett hur lyckosamma de är – växlar var sjätte månad. Det behövs en oavbruten insats, vilket bara är möjligt om kommissionen tar lejonparten av initiativen och om parlamentet ger oavbrutet stöd.

Dessa punkter var positiva. Välkommen var även bekräftelsen av principöverenskommelsen om tjänstedirektivet, liksom de nyheter som vi fick i går kväll – eller jag bör kanske säga tidigt i morse – om budgetplanen. Jag är fullt övertygad om att vi, om vi uppnår praktiska resultat, om vi regelbundet lyckas lösa problem, kan föra de europeiska projekten framåt, återvinna medborgarnas förtroende och skapa en bättre miljö för att lösa några av de institutionella frågor som behöver lösas. Jag anser därför att vi kan se framåt med större tillförsikt mot Europeiska rådets junimöte, där man naturligtvis inte kommer att kunna lösa konstitutionsfrågan, men säkerligen kommer att kunna peka ut vägen framåt mot att definiera Europas framtid. Kommissionen arbetar därför aktivt med rådet, och vi hoppas kunna lämna ett värdefullt bidrag.

Med denna laganda, denna partnerskapsanda, kan och måste Europa gå framåt.

(Applåder)

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! En ordningsfråga. Nigel Farage tycks inte vara i kammaren. Kan det möjligen vara Förenade kungarikets parti för oberoende (UKIP) som sitter på åhörarläktaren?

(Skratt)

  Talmannen. – Jag har fått höra att jultomtarna kommer från Danmark.

Debatten är avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Vi förväntar oss en hel del – ibland alltför mycket – av Europeiska rådets möten. Det som hölls nyligen, i slutet av mars, ägnades huvudsakligen åt den europeiska integrationens ekonomiska aspekter.

Europa står inför ett stort problem, vars omfattning och trängande karaktär framhävdes av den rysk–ukrainska krisen i januari, nämligen avsaknaden av en gemensam energipolitik. Flera länder har arbetat synnerligen hårt med denna fråga, som är avgörande för våra länders oberoende, däribland Frankrike, som föreslog ett memorandum, om vilket det rådde brett samförstånd.

Europeiska rådet lanserade en ambitiös strategi för att främja en trygg, konkurrenskraftig och hållbar energiförsörjning i Europa. Detta är ett stort steg framåt, som vi nu måste ge konkret uttryck.

Vid Europeiska rådets vårmöte beslutade man också att fördubbla de europeiska budgetanslagen till forskning och innovation under perioden 2007–2013. Detta är väsentligt för våra ekonomiers konkurrenskraft och därmed för Europas plats i världen, med tanke på att utvecklingsländerna börjar visa framfötterna.

Samtidigt offentliggjorde Europeiska rådet upprättandet av en fond för justering av globaliseringseffekter, vilket var mycket eftersökt av våra medborgare.

Europa genomgår onekligen en svår tid, men detta får verkligen inte överskugga de positiva signalerna från genomförandet av instrument för ekonomiskt framåtskridande och solidaritet.

  Dominique Vlasto (PPE-DE). – (FR) Att till 2010 göra Europeiska unionen till den mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin förutsätter, såvitt jag förstår, att två prioriteringar görs: vi måste dels satsa tungt på forskning och utveckling (FoU), dels lindra de betungande villkoren för företagen, särskilt de mindre företagen.

Trots den förbättrade överenskommelse som Europaparlamentet utverkade, kommer EU:s budget inte att medge dessa väldiga satsningar. I detta sammanhang är Europeiska rådets uppmaning till Europeiska investeringsbanken att stärka sina åtgärder för FoU en nyskapande och pragmatisk lösning, om det verkligen går att få fram 30 miljarder euro på detta sätt.

Denna åtgärd är kanske inte tillräcklig för att få bukt med det ständiga underskottet i de europeiska FoU-utgifterna, och det krävs alltjämt stora insatser om målet att avsätta 3 procent av BNP till FoU ska nås.

Det är avgörande att få den privata sektorn att delta i dessa insatser, eftersom de offentliga budgetarna uppenbarligen inte är tillräckliga. Vi behöver därför göra framsteg på skatteområdet för att förmå företagen att satsa mer på FoU.

Vi förväntar oss en sådan målmedveten politik i den reviderade Lissabonstrategin, som måste erbjuda ett stimulerande, effektivt och framför alla förenklat europeiskt regelverk för europeiska företag.

(Sammanträdet avbröts för rösträkning kl. 11.30 och återupptogs kl. 11.35.)

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS ROCA
Vice talman