Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Fullständigt förhandlingsreferat
Onsdagen den 5 april 2006 - Strasbourg EUT-utgåva

10. Situationen i Nära Östern efter valen i Israel (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett uttalande av den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och av kommissionen om situationen i Mellanöstern efter valet i Israel.

 
  
MPphoto
 
 

  Javier Solana, hög representant för GUSP. – (ES) Herr talman! Jag talar inför er här i Europaparlamentet vid en tidpunkt som jag anser vara avgörande för den framtida freden i Mellanöstern, omedelbart efter inrättandet av den nya palestinska regeringen och valet i Israel.

Jag vill kort tala om det nuvarande läget och dra några slutsatser när det gäller det ansvar som Europeiska unionen bör ta för närvarande, vilket skulle kunna vara absolut avgörande för den framtida freden i Mellanöstern.

Jag börjar med situationen i de ockuperade territorierna. Som ni vet har Hamas tagit kontroll över regeringen, det är ingen koalitionsregering utan en Hamasregering, och det program som har lagts fram av dess premiärminister Ismail Haniya är tyvärr inte godtagbart för världssamfundet. Det innehåller ingen tydlig indikation på att Hamasregeringen är beredd att respektera de principer som har fastställts av EU, och inte bara av oss, utan även av kvartetten och världssamfundet, i en mycket vid bemärkelse: att avstå från våld som ett medel för att lösa konflikter – och denna konflikt i synnerhet – att erkänna staten Israel och att respektera de tidigare avtal som palestinierna och Israel har undertecknat.

Herr talman! Jag anser att dessa principer är minimikrav om det politiska ideal som EU alltid har försvarat ska kunna förverkligas. Detta ideal är inget mindre än en förhandlingslösning som leder till skapandet av en livskraftig palestinsk stat som lever i fred vid sidan av Israel, inom ramen den internationella lagstiftningens principer. Det står klart, herr talman, att det inte kan bli någon fredlig uppgörelse om parterna anser att vapen kan lösa konflikten och att det inte kan finnas någon lösning som bygger på den internationella lagstiftningens principer om parterna åsidosätter den grundläggande principen att avtal måste följas.

Vi anser att allt detta får oundvikliga konsekvenser för EU:s del. Vi måste vänta och se vad som händer i framtiden, men för närvarande är det omöjligt att se Hamas som en giltig samtalspartner om de inte ändrar uppfattning.

Herr talman! Låt mig säga ett par ord om resultatet av det israeliska valet. Det råder inget tvivel om att resultatet kan tolkas på många olika sätt. Det skulle inte vara passande av mig att göra en detaljerad analys av resultatet av detta val, men jag anser att några kommentarer kanske kan hjälpa oss alla att finna ett sätt att analysera detta för att vi ska kunna identifiera olika arbetssätt. För det första vill jag påpeka att även om det fanns en klar vinnare, Kadima-partiet, har partiet inte nått de resultat det ville, och detta kan påverka förhandlingarna för att bilda en koalitionsregering i viss grad, vilket är mycket viktigt, även om Ehud Olmert redan har valt arbetarpartiet som basen för sin koalition.

För det andra, och detta är viktigt, anser jag att vi måste notera att valresultatet visar på ett skifte från det strikt politiska mot det ekonomiska och sociala. Jag anser att denna analys kan förklara det resultat som arbetarpartiet nådde, och de resultat som nåddes av Pensionärspartiet eller de partier som har en begränsad social eller lingvistisk grund, däribland Shaspartiet eller Israel Beitenu-partiet, den ryskspråkiga kolonins parti.

För det tredje, och detta är kanske det mest oroande för oss alla och för fredsprocessen, anser jag att valresultatet visar på en konsolidering av en önskan om vad jag skulle kalla separation, vilket åskådliggörs genom slutförandet av skiljemuren och frånvaron av en dialog mellan de två folken om fastställandet av Israels gränser. Vi ser detta som en ohållbar situation. Vi har alltid hävdat att de slutliga gränserna endast kan fastställas på grundval av en ömsesidig överenskommelse. Vi är följaktligen positivt inställda till förhandlingar för att lösa dessa problem, som vi alltid har varit.

De israeliska väljarnas inåtriktade fokus har en parallell i Hamas önskan att inrikta sig på palestinska frågor och att ignorera Israel, vars rätt att existera de fortfarande vägrar att godta. Och vi kan inte bortse från att allt detta får konsekvenser för möjligheterna att tillämpa det som vi kallar färdplanen. Även om det råder svåra tider för färdplanen, måste den fortsätta att vara en referenspunkt för att söka en definitiv lösning på processen.

Herr talman, mina damer och herrar! Mot bakgrund av aspekterna av fredsprocessen i Mellanöstern är segern i Palestina för en rörelse som Hamas, som är knuten till Muslimska brödraskapet, i fria och demokratiska val, vilket även har bekräftats av unionens egna observatörer, något helt nytt. Europeiska unionen vill inte att Hamasregeringen ska misslyckas, och får heller inte önska detta, av princip. Det vi vill är att denna regering, förutom att respektera de principer som den väl känner till och som har föreslagits av världssamfundet, även ska tillämpa principerna för lag och ordning, rättsstatsprincipen och demokratisk förändring, och bevara det palestinska samhällets pluralistiska karaktär. Om Hamas gör detta kommer vi att kunna betrakta rörelsen som ett fullständigt legitimt politiskt organ.

Vilken ståndpunkt anser jag att EU bör inta i detta sammanhang? Jag vill återigen betona något som står fullständigt klart: en tillfredsställande lösning på konflikten är och förblir en grundläggande prioritering för oss européer. Vi måste nu mer än någonsin insistera på att endast en förhandlingslösning kan vara stabil och varaktig. Vi måste följaktligen fortsätta att utöva påtryckningar på båda parterna att engagera sig för en förhandlingslösning på grundval av existensen av två stater. Jag anser att vi i dag även bör upprepa att EU anser att freden måste bygga på respekt för 1967 års gränser och att endast de territoriella ändringar som båda parter har enats om kommer att vara godtagbara.

Som ni vet har EU:s roll ökat avsevärt under de senaste månaderna. Vi har nu två uppdrag på plats: ett polisiärt uppdrag och det viktiga uppdraget vid gränsövergången vid Rafah, som fortfarande är mycket aktivt. Över 200 000 personer har korsat gränsen från Egypten till Gaza och från Gaza till Egypten sedan gränsövergången öppnades i november, tack vare närvaron av hjälpsamma personer från EU.

Vårt huvudmål är att ta oss igenom den kommande tiden, då det kommer att fortsätta att råda en viss osäkerhet, på ett sådant sätt att EU, när villkoren för en förhandlad fred har förbättrats – och jag hoppas att detta kommer att ske snart – kan fortsätta att åtnjuta båda parternas förtroende och aktivt bidra till att nå fred när den tiden är inne.

När det gäller huvudparterna i konflikten är våra principer tydliga för närvarande, och lyder som följer: Med avseende på Palestina kommer EU att fortsätta att stödja president Mahmud Abbas och det fredsprogram som låg till grund när han valdes av en enorm och förkrossande majoritet av de palestinska väljarna, och detta får vi inte glömma. I enlighet med kvartettens uttalande den 30 mars ser EU för närvarande över sina biståndsprogram till de palestinska myndigheterna. Tills dess att Hamas otvetydigt ger uttryck för att de har för avsikt att respektera världssamfundets principer, är det självklart inte tal om att ”fortsätta som vanligt”. Men jag vill också göra det mycket klart att EU kommer att upprätthålla biståndet till det palestinska folket, och detta måste vi göra av minst två skäl: för det första för att det är ett moraliskt och oavvisligt krav som EU aldrig får avsäga sig – unionen har aldrig gjort det tidigare, gör det inte i dag, och kommer inte heller att göra detta i framtiden – och för det andra på grund av att den humanitära krisen och instabiliteten i de ockuperade territorierna inte gagnar någon, inte heller Israel.

Ett annat av Europeiska unionens grundläggande mål är att upprätthålla den palestinska myndighetens institutionella struktur. EU har investerat mycket och har avsatt både resurser och gjort insatser för inrättandet av denna myndighet, och vi anser att den måste upprätthållas så att det en dag kan finnas en livskraftig och demokratisk palestinsk stat.

När det gäller Israel måste EU även i fortsättningen förkasta alla ensidiga åtgärder som kan äventyra tvåstatslösningen. Unionen kommer särskilt att bevaka utvecklingen av situationen i Östra Jerusalem, i Jordandalen, där Israel genomför aktioner som är särskilt skadliga för palestinierna, samt byggandet av skiljemuren. I enlighet med internationell humanitär rätt har Israel en rad skyldigheter som ockupationsmakt. Underlättande av transporterna av humanitärt bistånd till den palestinska befolkningen är grundläggande, men enligt en strikt tolkning av denna skyldighet ska Israel även underlätta rörelsefriheten inom de ockuperade territorierna för att möjliggöra ekonomisk hållbarhet, utan att äventyra israelernas säkerhet, vilket ingen vill göra. I detta sammanhang anser jag att det är viktigt att parterna snabbt börjar tillämpa det avtal om tillträde och rörelsefrihet som ingicks i november 2005 i Jerusalem, då jag var närvarande vid undertecknandet. Detta avtal ledde till att gränsposten vid Rafah öppnades – vilken unionen som sagt är delaktig i – och andra mekanismer för passage mellan Israel och de ockuperade territorierna.

Jag vill betona det jag nu kommer att säga så eftertryckligt som möjligt och jag hoppas att alla förstår det, även vår gode vän, den framtida premiärministern Ehud Olmert: Israel måste överföra de pengar de samlar in genom tullar och skatter för den palestinska myndighetens räkning – pengar som inte tillhör dem – till denna myndighet.

(Applåder)

Israel varken kan eller får hålla fast vid dessa pengar. Jag vill förklara så högt och tydligt som möjligt att vi är beredda att arbeta med båda parter för att se till att dessa medel används för goda ändamål, och jag anser att detta kommer att bli möjligt, om det finns tillräcklig vilja på båda sidor.

För det tredje vill jag säga några ord om det internationella ramverket och unionens mål. Vi måste fortsätta att arbeta med kvartetten. Att försvara den internationella legaliteten kräver beslutsamt stöd från hela den gemenskap av stater som för närvarande är företrädda i kvartetten i större eller mindre utsträckning. Vi måste också involvera arabstaterna, som kan, och i dag måste, göra mycket mer ur ekonomisk och politisk synvinkel. I detta avseende vill jag hänvisa till initiativet Beirut-fredsplanen, som syftar till att även föra Hamas närmare denna plan, en plan som vid andra tillfällen har kallats den ”arabiska fredsplanen”, eftersom jag anser att den kan erbjuda vissa möjligheter för att göra framsteg i den riktningen.

Jag anser att vi vid denna tidpunkt inte får glömma att den israelisk-palestinska konflikten pågår inom ramen för en allvarlig kris som påverkar hela Mellanösternregionen. När vi arbetar med fredsprocessen måste vi minnas den positiva funktion som staterna i regionen kan fylla, men även minnas den negativa roll som vissa stater kan spela, och vissa faktorer som har negativt inflytande och negativa återverkningar, såsom läget i Irak eller i Iran.

Herr talman, jag kommer att avsluta så att ni inte måste be mig att sluta tala. Resultatet av valet i de ockuperade territorierna och i Israel har otvivelaktigt skapat en ny situation. Jag anser att Europeiska unionen måste närma sig detta på grundval av två principer som skenbart, men endast skenbart, kan förefalla motstridiga: strikthet och flexibilitet.

Varför strikthet? För att upprätthålla de principer som har definierat EU:s ståndpunkt sedan Europeiska rådet i Venedig 1980, det vill säga respekt för de israeliska och de palestinska folkens rättigheter som måste befästas i en förhandlingslösning, som leder till – vilket jag har sagt så många gånger och som ni alla har upprepat – skapandet av en oberoende, suverän och demokratisk palestinsk stat som lever i fred vid sidan av Israel.

Det krävs även flexibilitet för att man ska kunna anpassa sig till de verkliga förhållandena på plats, som kommer att förändras, som kan vara föränderliga, och för att stödja alla lösningar som kan möjliggöra framsteg mot fred.

Jag vill också vända mig till den palestinska myndigheten på ett mycket direkt sätt från denna kammare, som representerar själva hjärtat av Europeiska unionen. Hamas kan inte förändra sitt förflutna, men det kan och måste förändra sin framtid.

(Applåder)

Jag vill säga till ledarna för Hamas att om de beslutar att det inte finns någon plats i framtiden för terror, våld och förnekande av realiteten att staten Israel existerar, kommer Europeiska unionen att veta hur den ska svara på detta på lämpligt sätt, som den alltid har gjort.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Javier Solana har redan tagit upp det mesta, men jag skulle ändå vilja tillfoga några få kommentarer, eftersom kommissionen står inför en mycket svår period av djupgående och snabb förändring i Mellanöstern. Hur vi reagerar och vilka positioner parterna intar kommer att få en avgörande betydelse för utsikterna till en, som jag hoppas, fredlig lösning av den israeliska och palestinska konflikten.

Vi har gratulerat ställföreträdande premiärminister Olmert till Kadimas valseger. Den kommer otvivelaktigt att medföra förändringar i Israels politik och vi avvaktar med intresse resultatet av koalitionens förhandlingar som äger rum just nu. Det kommer att ta tid.

Låt mig betona att vi i Europeiska unionen är beredda att arbeta med nästa israeliska regering för att främja säkerhet och fred, men för både israeler och palestinier i lika grad. Jag är övertygad om att majoriteten av befolkningen i båda länderna i grund och botten önskar en fredlig och hållbar lösning på konflikten. När det gäller EU:s bilaterala relationer med Israel är det vår uppriktiga önskan att underbygga en stark och stabil relation mellan oss, något som återges i vårt associeringsavtal och i vår handlingsplan för den europeiska grannskapspolitiken. Vi vill bevara de framsteg som redan har gjorts i genomförandet av handlingsplanen på områden som mänskliga rättigheter, minoritetsskydd, forskning och utveckling samt ekonomisk integration.

Det har förekommit många spekulationer om vilka följder valet skulle få för fredsprocessen, precis som Javier Solana just har försökt ge en bild av. Man kan frestas att tro att valresultatet i det stora hela bekräftade ställföreträdande premiärminister Olmerts uttalade avsikt att fullfölja uppförandet av permanenta gränser för Israel fram till 2010, efter ytterligare tillbakadragande från den ockuperade Västbanken. Frågan för oss är hur det ska göras. Vi anser på det bestämdaste att Israels rättmätiga säkerhetsintressen inte kan uppfyllas – och jag skulle vilja upprepa detta igen på kommissionens vägnar – genom ensidiga handlingar eller beslut som genomförs med våld. Endast en förhandlingslösning är hållbar.

Europeiska unionen stödjer endast förändringar av 1967 års gränser som har avtalats i samförstånd mellan parterna. Vi stödjer en tvåstatslösning som leder till en slutgiltig och allsidig lösning av konflikten där Israel och en palestinsk stat existerar sida vid sida inom säkra och ömsesidigt erkända gränser.

Jag anser att det är viktigt att påpeka om och om igen att vi inför våra israeliska partner tydligt måste visa vikten av att avstå från alla handlingar som kan skada de avslutande förhandlingarna. Kommissionen förväntar sig att nästa israeliska regering på nytt bekräftar sitt åtagande om en förhandlingslösning genom ett fullständigt genomförande av kvartettens färdplan, och genom att detta visas i handling såväl som i ord. Men som alltid måste vi arbeta med båda sidor. På samma sätt som vi måste vara tydliga gentemot den nya israeliska regeringen måste vi även vara orubbliga gentemot den nya palestinska regeringen. Det går inte att kompromissa om kvartettens principer – Javier Solana har just redogjort för dem, vi har nämnt dem i rådets uttalande och vi har även nämnt dem i kvartetten.

Vi förväntar oss att den nya palestinska regeringen – som installerades förra veckan – följer principerna om icke-våld, erkännande av Israel och godkännande av tidigare avtal och förpliktelser, inklusive färdplanen som förpliktar den palestinska myndigheten till grundläggande principer om fred, demokrati, respekt för lag och ordning och mänskliga rättigheter. Vi har givetvis fått många reaktioner, varav en del går längre än så, men vi har även sett några mycket små tecken på möjliga lösningar, möjliga förändringar.

Vi är fullt medvetna om palestiniernas enorma ekonomiska och humanitära behov – och vi vill verkligen inte lämna dem i sticket – och om behovet av att bryta den onda cirkeln av fattigdom och extremism. Därför har kommissionen redan anslagit över 120 miljoner euro som ska hjälpa till att täcka palestiniernas grundläggande behov och stabilisera statsfinanserna för den övergångsregering som nyligen har frånträtt sin tjänst. Därför har vi för avsikt att fortsätta att tillhandahålla humanitärt bistånd och stöd till grundläggande mänskliga behov.

Men, och detta måste jag upprepa eftersom det är en grundförutsättning för alla åtgärder, om den nya regeringen inte följer kvartettens villkor kan saker och ting inte fortsätta som förut. Om inte förhållandena ändras kommer det oundvikligen att påverka stödet till den palestinska regeringen, något som kommissionen nu granskar i enlighet med kvartettens uttalande. I detta avseende håller vi just på att förbereda nästa rådsmöte där vi ska försöka finna olika tillvägagångssätt. Vi kommer inte att finna fullständiga lösningar, men vi kommer att försöka förflytta oss i rätt riktning.

Det åligger alltså den palestinska sidan att vidta åtgärder och den nya israeliska regeringen att agera ansvarsfullt i fullgörandet av sina skyldigheter. Jag tror fullt och fast på att båda sidor, i synnerhet befolkningen, är trötta på konflikten och är i desperat behov av fred, men det är upp till deras ledare att visa ansvar och statsmannaskap när vi går vidare. Det är deras uppgift, och endast deras, att sätta stopp för det våld och den förtvivlan som har fördärvat livet för så många generationer. Vi står redo att arbeta både i de europeiska institutionerna och i det internationella samfundet för att göra detta möjligt, även under dessa mycket svåra omständigheter.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Efter att ha lyssnat till uttalandena av den höge representanten Javier Solana och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner, anser jag att villkoren i den alltid komplicerade ekvationen av krig och fred i Mellanöstern är mycket klara: en koalitionsregering i Israel efter valet den 28 mars – i sitt uttalande sa kommissionsledamoten att vi måste gå vidare med utvecklingen av en associering mellan Europeiska unionen och Israel – och en regering med en enda färg, Hamas, i de ockuperade territorierna.

Som Javier Solana sa sker allt detta inom en ram av positiva och negativa faktorer. Det är positivt att associeringsavtalet mellan EU och Libanon trädde i kraft den 1 april – associeringsrådets nästa möte kommer att äga rum under de kommande dagarna. På den negativa sidan har vi läget i Irak och i Iran, och när det gäller detta bör vi verkligen vänta tills den 30-dagarsgräns som FN:s säkerhetsråd har gett Iran för att uppfylla kraven från Internationella atomenergiorganet (IAEA) löper ut.

Jag anser att vår politiska grupp inte har något annat alternativ än att beslutsamt stödja kvartettens beslut att uppmana Hamasregeringen att avstå från våld och erkänna staten Israel, samt de avtal som har undertecknats av den palestinska nationella myndigheten.

I detta sammanhang vill jag ställa tre frågor till Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner.

För det första undrar jag om de under kvartettens möte den 30 mars noterade om Ryssland hade några reservationer, med tanke på Hamas besök i Moskva och Europeiska unionens inställning till det vitryska valet.

Fru Ferrero-Waldner, för det andra står det klart att EU måste fortsätta att tillhandahålla humanitärt bistånd, eftersom situationen i Gazaremsan är fruktansvärd, och antalet personer som lever i fattigdom har ökat lavinartat. Men vad har Europeiska kommissionen för avsikt att göra för att garantera att det humanitära stödet inte utnyttjas för terrorverksamhet?

Herr Solana, avslutningsvis inser vi alla att det är nödvändigt att stödja den palestinska nationella myndigheten. Men är den palestinska nationella myndigheten fortfarande relevant i en situation som denna, när det gäller att samarbeta med en regering som inte har erkänt de avtal som tidigare har undertecknats av denna myndighet?

Herr talman! Jag avslutar med att säga att Maltas president i förmiddags sa att Europeiska unionens röst måste vara en förnuftets röst, och jag anser att både Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner mycket tydligt har visat att de är EU:s förnuftiga röst. EU måste fortsätta att arbeta med denna skadliga konflikt i Mellanöstern för att värna om idealen icke-våld, demokrati, fred, samförstånd och försoning.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Véronique De Keyser, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Den oro som föregick de palestinska och israeliska valen har lagt sig, och situationen har klarnat.

Vi finner att vi ställs inför nya partier, nya aktörer och nya svårigheter, men vi kanske också möter hopp. Både palestinierna och israelerna vill ha ett slut på konflikten och inser det brådskande behovet av att bekämpa fattigdomen. Denna ekvation kanske inte är så dålig trots allt, och om Europeiska unionen vill spela en roll i detta sammanhang måste den gripa sig an tre problem.

För det första måste EU stödja Palestina finansiellt, och detta omfattar inte bara de grundläggande behoven, utan även de samhällstjänster som är på gränsen till kollaps. I Gaza, där 35 procent av arbetstagarna är anställda av den palestinska myndigheten och där 75 procent av palestinierna lever under fattigdomsgränsen, börjar hungersnöden bli utbredd, de anställda får inte längre ut sina löner och enligt officiella källor kan fågelinfluensan kombineras med mänsklig influensa och ge upphov till den pandemi som alla fruktar. Detta stöd till samhällstjänsterna får dock inte ta formen av stöd till en inofficiell presidentförvaltning som skulle organisera sig mer eller mindre som en oppositionskraft.

För det andra måste Europeiska unionen förhandla med Hamas, självklart på vissa villkor, men EU måste förhandla. Jimmy Carter sa i huvudsak samma sak redan i januari, och Bill Clinton bekräftade det nyligen. För alla de som minns de många terroriströrelser som har blivit respektabla politiska partier, men även för alla dem som vill ha fred och respekterar nästan halva den palestinska befolkningens val, är det av grundläggande vikt att vi börjar samtala och inleder förhandlingar. Hamas står fast vid sin vapenvila, och dess utrikesminister har just, till allas förvåning, det medger jag, lämnat dörren halvöppen genom att inte utesluta en tvåstatslösning. Låt oss begagna detta tillfälle. Idén att backa och att erkänna staten Israel på grundval av 1967 års gränser är redan, i sig självt, en förhandling eftersom detta förutsätter att även Israel erkänner denna gränsdragning från 1967.

För det tredje måste EU få en garanti från den israeliska regeringen om att den ensidiga frigörelseplanen endast är en plan B och inte är en plan A. Det är sant att det är svårare att förhandla om fred än att garantera en tillräcklig säkerhetsnivå för sig själv genom ensidiga och kraftfulla medel. Om den ensidiga konvergensplanen förvandlas till Israels hemliga program kommer detta emellertid inte bara att innebära slutet för färdplanen, utan även slutet på allt hopp om fred, och EU kommer att förlora allt eventuellt inflytande som det har i denna del av världen.

Där har ni tre problem som kräver lösningar, men jag har sett att ni redan har grepp om de huvudsakliga handlingslinjerna när det gäller detta.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen.(EN) Herr talman! De palestinska och israeliska väljarna har gett oss en verkligt komplicerad situation. Båda väljargrupperna verkar ha gett sitt stöd till ett parti som är beslutet att handla ensidigt och som förklarar att det inte kommer att erkänna den andra sidan eller förhandla med den. Jag är fullt medveten om att det finns en mycket viktig distinktion mellan att förneka en stats rätt att existera och en vägran att erkänna ett partis legitimitet – ett parti som hittills inte officiellt har avsagt sig våld. Så situationen ser ganska dyster ut.

Men skulle det kunna vara så att båda väljargrupperna har prioriterat inrikespolitiska frågor, frågor som påverkar deras dagliga liv? Kan det vara så att palestinierna vill ha ett slut på korruption, interna stridigheter och administrativ oförmåga? Kan det vara så att israelerna vill ha bättre ekonomiska utsikter, social trygghet och ett mer rättvist system? Kan det vara så att båda väljargrupperna röstade för det som de tyckte låg i deras eget intresse, snarare än emot den andra gruppen?

Om så är fallet skulle det kunna finnas ett visst hopp. Om Hamas erkänner Israel, fortsätter att respektera vapenvilan och inte åter tar till våld, och om Israel lättar på de många restriktionerna, garanterar rätten till försvar för de hundratals palestinier som står under administrativ övervakning, och avstår från att hålla människor under sådan övervakning på obestämd tid, i så fall kanske både den nya palestinska regeringen och nästa israeliska regering kan finna en möjlighet att samarbeta, om så bara för att hålla samhället i gång.

Jag vet att detta är långt ifrån kraven på att återuppta fredsprocessen, men på kort sikt kanske vi bara kan hoppas på små steg i rätt riktning. Vi önskar båda sidorna lycka till.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Daniel Marc Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru Ferrero-Waldner, herr Solana, mina damer och herrar! Det är svårt att vara intelligent samtidigt som man har en handlingslinje, och det är också svårt att ställas inför förhandlingsparter som, på båda sidor, bara vill höra en del av sanningen. Således har vi en palestinsk regering som ensidigt vill fastställa vad som utgör Palestina och vad som inte får utgöra Israel, och en israelisk regering som ensidigt vill fastställa vad som utgör Israel och vad som inte får utgöra den palestinska staten.

Under dessa omständigheter anser jag att vi måste se på aktuella exempel. Om vi då tar problemet med dricksvatten i denna region – och Véronique De Keyser talade om fågelinfluensan – kan man inte hantera problemet med dricksvattnet eller fågelinfluensan utan förhandlingar mellan den palestinska och den israeliska regeringen, eftersom dricksvattnet kommer från Västbanken och går till Israel. Det är samma vatten. Om 230 miljoner US-dollar inte beviljas av EU kommer det varken att finnas något dricksvatten i Israel eller på Västbanken. Vem vinner? Ingen!

Låt oss överväga några exempel: fågelinfluensan. Om den drabbar Gaza drabbar den Israel. Man kan inte stoppa den mer än det ensidiga tillbakadragandet från Israel kunde. Det är omöjligt. Inte ens Israel kan göra detta. Omständigheterna är följaktligen sådana att Europeiska unionen kan tvinga regeringarna att förhandla på grund av att intressen som är mycket viktiga för dem kräver detta, och miljön är ett sådant exempel.

För det andra och när det gäller färdplanen, varför inte göra kvartetten till en kvintett? Låt oss innefatta Arabförbundet, låt oss ta kvartetten tillsammans med Arabförbundet och låt oss inleda förhandlingarna med att säga: ”Arabförbundet är närvarande, så Mahmud Abbas och Israel måste förhandla samtidigt med kvartetten och Arabförbundet.” Det kanske inte skulle vara någon dålig idé. Följaktligen kan och måste vi vara påhittiga, vi måste vara intelligenta och säga saker tydligt. Skiljemuren är inte bara en säkerhetsfråga, den är en territoriell erövring, den är ensidig och den strider mot alla EU:s principer, precis som vägran att erkänna Israel stred mot EU:s principer. De strider båda mot EU:s principer, och detta kräver en förklaring. En mur som har byggts innanför gränserna från 1967 är en sak, men som muren står i dag utgör den en territoriell erövring och detta kan vi inte godta.

Avslutningsvis vill jag säga en sak: vi måste vara mycket tydliga gentemot båda sidor i vårt agerande och göra dem fullt medvetna om att våra principer är våra principer. På så sätt kommer vi att få dem att förhandla med varandra.

Jag har en sista kommentar om Mahmud Abbas: det är sant att han valdes, men för min del kommer jag från ett land där en viss Jacques Chirac valdes med stöd av 82 procent av rösterna, en man som, trots detta, nu stöds av en mycket liten del av den franska befolkningen.

 
  
MPphoto
 
 

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, fru Ferrero-Waldner, herr Solana! De som har god insikt i det israeliska samhället försäkrar oss om att majoriteten av landets befolkning efter valen nu är beslutna att godta, vare sig de gör det villigt eller inte, tanken på att ockupationen av de palestinska territorierna i alla avseenden är ett dödläge som måste brytas.

Den nye premiärministern följer tyvärr sin företrädares strategi, nämligen en ensidig separation på grundval av fullbordade faktum som hindrar skapandet av en livskraftig palestinsk stat å ena sidan, och förtrycket av det palestinska folket i ett försök att få dem att kapitulera å andra sidan. Denna politik är oansvarig.

I går citerade den största israeliska dagstidningen Haaretz FN i sin rubrik ”Gaza står inför en katastrof”. I Nablus på Västbanken får unga under 30 år inte längre lämna sin stad! Kalandia, i hjärtat av det palestinska territoriet, har just förvandlats till en gränsterminal! Östra Jerusalem är omringat! Vad är då meningen med förslaget att förhandla med ledaren för den palestinska myndigheten som, kan jag tillägga, alla gör sitt bästa för att misskreditera, vilket var fallet under den våldskupp som nyligen genomfördes i Jeriko?

I detta sammanhang är det nästan rörande att se fredsinitiativ uppstå i de palestinska och de israeliska samhällena, såsom initiativet Soldater för fred, som kommer att inledas officiellt på måndag. Detta initiativ omfattar före detta officerare från den israeliska armén som har förenat sig med tidigare stridande från Palestina, och som på grundval av sina respektive erfarenheter funnit den gemensamma övertygelsen att lösningen på regionens problem endast kan vara politisk och bygga på de relevanta FN-resolutionerna från 1967 och framåt.

Vi hyllar alla dessa mäns och kvinnors klarsynthet och mod. Men vad förväntar de sig av EU? Endast bistånd är inte tillräckligt: alla nationer behöver frihet precis lika mycket som de behöver bröd. Faktum kvarstår att ett indraget bistånd, även om det bara sker delvis och på en tillfällig basis, skulle leda till att allt hopp om en rättvis fred skulle släckas under ännu en lång tid framöver, eftersom detta skulle leda till att de sista återstoderna av Palestinas sociala, administrativa och säkerhetsmässiga strukturer faller samman.

Vilken roll bör EU nu spela mer allmänt? Javier Solana nämnde nyss Europeiska rådet i Venedig 1980, som är en bra referenspunkt. Faktum är att det faktiskt har förflutit 25 år sedan ett annat avgörande ögonblick i Mellanösterns historia, när vi kunde axla vårt ansvar. Vid den tidpunkten hade vi officiellt erkänt PLO och antagit principen ”två folk, två stater”. Enligt min åsikt kräver den nuvarande situationen ett fortsatt starkt agerande från EU:s sida. Detta agerande måste syfta till att ge nya och tydliga referenspunkter som skapar framtidsutsikter som bygger på lag och ordning och på att återupprätta hoppet bland de fredsbevarande styrkorna i regionen. Det var i den andan jag föreslog att vi skulle kunna få vår egen institution att agera som en katalysator: parlamentet skulle kunna besluta att hålla sin talmanskonferens i Östra Jerusalem i syfte att sända ett verkligt fredsbudskap till alla nyckelaktörer där.

 
  
MPphoto
 
 

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Maktkampen mellan Hamas och al-Fatah i de palestinska territorierna håller på att komma till ett avgörande. De våldsamma händelserna i Gaza den senaste helgen talar för sig själva i det avseendet, och olika palestinska ministrars agerande på Västbanken samtidigt ger knappast någon antydan om att det finns någon offentlig myndighet eller lag och ordning över huvud taget.

Hur tror rådet och kommissionen att de kan retirera från sin inblandning som bidrar till att skapa denna djupa inre palestinska splittring? Det finns inte precis någon seriös talesman på den palestinska sidan som under de omständigheterna kan matcha Ehud Olmert, som har vunnit segern vid de israeliska valurnorna. Det får i alla fall inte råda något tvivel hos oss om att Hamas, en terrorrörelse, har diskvalificerat sig själv.

Det växande terrorhotet genom al-Qaidacellernas infiltrering på Gazaremsan och iranska aktiviteter i nära samarbete med Hizbollah i södra Libanon bådar inte gott för Israels säkerhet. Hur bedömer rådet och kommissionen sprängkraften i dessa hot, och vilka åtgärder överväger man gentemot Egypten och Libanon som båda faktiskt har undertecknat associeringsavtal med Europeiska unionen?

 
  
MPphoto
 
 

  Philip Claeys (NI).(NL) Herr talman! Efter den dundrande framgången för terrorrörelsen Hamas i det palestinska parlamentsvalet fanns risken att den israeliska väljarkåren skulle reagera genom att gå till ytterligheter, vilket de uppenbarligen inte gjorde, eftersom det nya Kadimapartiet vann valet. När de flesta väljare i Israel nu har röstat för att man ska gå vidare med fredsprocessen är frågan självfallet vad som händer härnäst. Oavsett hur den nya israeliska regeringen sätts samman har problemet med Hamas kommit för att stanna.

Javier Solana säger att intentionen inte får vara att den nya palestinska myndigheten ska misslyckas. Det är självfallet sant i viss utsträckning eftersom det palestinska valet gick rättvist och demokratiskt till. Det är dock uppenbart att den nya palestinska myndigheten måste erkänna Israels rätt att existera, iaktta alla gällande överenskommelser och avstå från allt användande av våld. Det är EU:s officiella ståndpunkt, och jag kan bara hoppas att vi inte avviker från den. Europeiska unionen är trots allt delvis ansvarig för Hamas valseger.

Vi var alltför otydliga i stödet till den palestinska myndigheten och fortsatte med det i så gott som obegränsad omfattning, trots att vi var fullt medvetna om problemet med inhemsk korruption, trots att vi kände till problemet med vissa palestinska skolböcker som hetsade till hat, trots att vi aldrig helt kunde sluta tvivla på att inga skattepengar från EU användes för att finansiera terrorhandlingar. Av det följer att hela denna nya situation ger Europeiska unionen tillfälle att återupprätta sin egen trovärdighet.

 
  
MPphoto
 
 

  Elmar Brok (PPE-DE), ordförande för utskottet för utrikesfrågor. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr höge representant! Under valen i både Palestina och Israel var det fortfarande uppenbart för mig, trots de olika resultaten, att den stora majoriteten av medborgare på båda sidor är moderata, att de vill ha fred och att de vill att våldet ska upphöra.

Det är viktigt att nå en överenskommelse som kommer att bestå. Det måste därför vara en förhandlingslösning, för endast förhandlingslösningar som båda sidor accepterar kan bestå. Det är viktigt för oss att bidra till det och särskilt för kvartetten att vara närvarande i regionen mer än tidigare, genom ledarna, för att ge nödvändiga säkerhetsgarantier och uppmuntran.

I detta sammanhang är det uppenbart för mig att Palestina måste vara en livskraftig stat och att vi därför måste fortsätta att bidra med humanitärt bistånd. I vilken utsträckning det kan gå via den självstyrande myndigheten återstår att se. Jag läste på den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua att den nye palestinske utrikesministern hade sagt: ”Jag hoppas att vår dröm om en självständig stat på hela det historiska palestinska territoriet en dag kommer att förverkligas, och jag är säker på att det inte finns utrymme för staten Israel där.” I dagens läge är det inte gott att höra sådana uttalanden. Det kanske är ett felcitat, men om det är så måste det i alla händelser rättas, så att processen kan fortsätta i rätt riktning.

Det är alldeles klart att avstående från våld och erkännande av Israels rätt att existera också i fortsättningen kommer att vara två av de oumbärliga förutsättningarna för goda förbindelser med en palestinsk regering som vill ha vårt stöd – särskilt ekonomiskt stöd. Vi måste förstå hur viktig den uppgiften är: det finns ett samband mellan fred i området och fred i världen.

Därför borde vi hjälpa den nya gruppen att åstadkomma ett genombrott i den nya situationen efter valet.

 
  
MPphoto
 
 

  Emilio Menéndez del Valle (PSE).(ES) Herr talman, herr Solana, fru Ferrero-Waldner! Det vi behöver göra är att uppnå fred, en rättvis fred och två livskraftiga stater, och Hamas gör vissa fredliga uttalanden där man gör gällande att man accepterar processen och – även om det fortfarande är indirekt, som jag ser det – att man erkänner Israel.

Som ni vet riktade dess utrikesminister följande ord till Kofi Annan i går, med anspelning på en tvåstatslösning: ”Vi ser fram mot att leva i fred och säkerhet […] sida vid sida med våra grannar i denna heliga del av världen.”

Finansministern har sagt att Hamas avsikt är att utöka banden till väst och också nå en uppgörelse med Israel. Och jag tror att premiärministern ger ett erkännande åt kvartetten när han säger: ”Vår regering kommer att vara beredd att föra en dialog med den internationella kvartetten om hur man ska få slut på konflikten och upprätta lugn i området. Vår regering kommer inte att spara någon möda för att uppnå en rättvis fred i området.”

Jag menar att unionen är skyldig att ta hänsyn till denna nya verklighet och att följa en strategi som kan leda ut ur det nuvarande dödläget – för två folk, för två livsdugliga stater och för en rättvis fred.

 
  
MPphoto
 
 

  Hannu Takkula (ALDE).(EN) Herr talman! Genom resultatet i det israeliska valet uttryckte det israeliska folkets sitt svar. Alla partier i Knesset är engagerade i fredsprocessen och en majoritet sa ja till den konvergensplan som föreslagits av Ehud Olmert, i vilken en tvåstatslösning föreslås.

När det gäller fredsprocessen i Mellanöstern vill jag säga att vi, när vi betraktar de palestinska valen, måste komma ihåg att demokrati inte bara handlar om en fri valurna och eller om själva processen. Vi kan inte definiera och godkänna ”demokrati” som en ”terroristregering som valdes demokratiskt”, som i det palestinska fallet. Demokrati handlar om EU:s värden fred och respekt, inte om att vilja att ens granne ska försvinna från världskartan, vilket den nye palestinske utrikesministern Mahmoud Al-Zahar gav uttryck för i veckan. Han sa: ”Jag drömmer om att hänga upp en stor världskarta där Israel inte finns med.”

EU måste kräva att den palestinska regeringen avstår från våld, erkänner staten Israel och de relevanta överenskommelserna samt stöder färdplanen. I annat fall bör EU inte på något sätt legitimera Hamas. Nu när Israel inte har någon partner på den palestinska sidan behöver landet vårt fulla stöd för att fortsätta sitt engagemang för fredsprocessen.

 
  
MPphoto
 
 

  Adamos Adamou (GUE/NGL).(EN) Herr talman! För några dagar sedan förbjöds amerikanska diplomater att ha någon kontakt med tjänstemän i något palestinskt statligt organ kontrollerat av Hamas. Samtidigt drog Kanada in stödet till den palestinska myndigheten och president George W. Bush uppgav att han inte skulle acceptera att stödja en Hamasledd regering. Man måste dock inse att Hamas valdes i ett fritt och rättvist val.

Jag välkomnar de uttalanden som Ismail Haniyeh nyligen gjorde om att hans regering skulle samarbeta med Mahmoud Abbas, vilket verkar ge Hamas en mjukare framtoning. I går gjorde utrikesdepartementet samma uttalande.

Vi måste fortsätta att stödja kvartettens uttalanden om att den nya palestinska regeringen måste ta ställning för principerna om icke-våld, erkänna Israel och godkänna tidigare överenskommelser och åtaganden, inklusive färdplanen. Vi får aldrig glömma att om vi drar in stödet till palestinierna så skulle det se ut som om vi direkt bestraffade det palestinska folket för deras val. Följaktligen skulle vi öka deras lidande. Europaparlamentet måste bidra till alla tänkbara ansträngningar för att återställa freden, inte bara mellan israeler och palestinier, utan också i Mellanösternregionen i stort.

 
  
MPphoto
 
 

  Gerard Batten (IND/DEM).(EN) Herr talman! Ni presenterade Javier Solana som den höge representanten för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Vilken gemensam utrikes- och säkerhetspolitik? Kanske det var den som fanns i den föreslagna konstitutionen för Europa som så fullständigt avvisades av fransmännen och nederländarna i förra årets folkomröstningar, och som skulle avvisas av britterna om de fick möjligheten.

EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik har ingen legitimitet. Javier Solana har ingen legitimitet att i praktiken verka som EU:s utrikesminister. Javier Solana talar som om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik är ett fullbordat faktum. Om och om igen tar EU illegitimt på sig rollen och karaktären av en politisk stat. Detta är inte en debatt om hur man ska lösa problemen i Mellanöstern. Detta är en debatt om hur man ska främja ett illegitimt Europas förenta stater.

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Tadeusz Masiel (NI).(PL) Herr talman, herr Solana! Av en tillfällighet har val nyligen ägt rum i flera oroliga delar av världen som Vitryssland, Ukraina, Palestina och Israel. Europeiska unionen spelar en central roll i alla dessa områden. Detta bör välkomnas eftersom Förenta staterna inte längre är någon objektiv aktör i konflikten Israel–Palestina.

Herr Solana, jag menar att ni har fått i uppgift att uttrycka de åsikter som unionen som helhet och alla politiska grupper som är representerade här i parlamentet står bakom. Israel har upplevt vad det innebär att vara en statslös nation. Israel skapade sin stat med våld och borde därför föregå med gott exempel genom att gå med på bildandet av en palestinsk stat. Endast då kan man kräva att Hamas erkänner staten Israel.

 
  
MPphoto
 
 

  Hannes Swoboda (PSE).(DE) Herr talman! Jag är mycket glad över de uttalanden som den höge representanten och kommissionsledamoten har gjort. Ni talar för övrigt för majoriteten här i kammaren och för EU:s majoritet, och vissa andra måste acceptera det.

Jag är också mycket glad över den vikt som lades vid behovet av en förhandlingslösning. Det är sant att vi måste förhandla, men det betyder att Hamas och Israel också måste vara beredda att göra det. Israel förhandlade inte om Gaza. Självklart måste vi också utreda anledningarna till att Hamas vann valet. Under åratal har en annan regering, nämligen al-Fatahs, försvagats, delvis genom egen förskyllan – bland annat genom korruption och andra omständigheter – men också genom Israels vägran att acceptera den som en förhandlingspartner. Inte ens efter Yassir Arafats död, när Mahmoud Abbas blev president – och det var under tillbakadragandet från Gaza – blev den accepterad. Det krävs två för en förhandling, och båda sidor måste vara villiga.

För det andra måste Israels rätt att existera i ett fredligt klimat och inom rimliga gränser självfallet erkännas, men Israel måste också acceptera, åtminstone i princip, att FN:s resolution om dess gränser är riktig. Det är helt uppenbart att justeringar fortfarande kommer att behöva göras – det vet vi alla, om vi är realistiska – men om inte ens principen accepteras kommer det att bli svårigheter.

Det tredje som jag vill ta upp är att vi måste göra allt vi kan för att förbättra situationen i Gaza, också ekonomiskt, så att Gaza kan klara sig på egen hand. Det kan inte garanteras enbart genom tillbakadragandet av trupper.

Slutligen: vi är djupt oroade över utvecklingen i östra Jerusalem. Vi välkomnar Kadima och dess medlemmars förnuftiga inställning, men när det gäller östra Jerusalem är de inte kloka nog att erkänna både att Jerusalem är Israels huvudstad och att palestinierna har anspråk på östra Jerusalem. Det bör fortsättningsvis vara en tydlig politik inom Europeiska unionen.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: SARYUSZ-WOLSKI
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Sajjad Karim (ALDE).(EN) Herr talman! Tillsammans med valet av Hamas kommer valet i Israel att ha ett avgörande inflytande på utsikterna till fred i Mellanöstern. Det israeliska valet betraktades av många som en folkomröstning om unilaterala insatser för att etablera permanenta gränser. Emellertid ger 25 procent av väljarna tydligen inte partiet Kadima ett sådant mandat, och även om det skulle få större stöd i Knesset kan ett ensidigt tillbakadragande från Västbanken och det ensidiga uppdragandet av gränser som inte är i enlighet med gränserna från 1967 inte vara någon lösning.

Bara genom en fredlig, framförhandlad uppgörelse kan man ta itu med de legitima och långvariga problemen i färdplansprocessen. Alla partier måste följa en strategi med positivt engagemang, i enlighet med kvartettens budskap, vilket inbegriper samtal med den nya palestinska myndigheten.

Det är inte någon lätt sak att förvänta sig att världssamfundet ska inlåta sig med dem som ännu inte har avsagt sig våld, men tills den tiden kommer har vi inget altarnativ om vi vill göra framsteg. Ge dem ett alternativ till fruktlöst våld och en anledning att anta utmaningen. Om vi i stället förvärrar deras läge kommer de bara att göra ännu större motstånd.

Om en konstruktiv förbindelse med EU och internationellt tryck kunde få Ariel Sharon att gå från sin tidiga politiska bana till det arv han har nu har gett till Kadima, så visar detta bestämt att man genom positiva åtaganden kan förändra också skenbart oföränderliga förhållningssätt.

 
  
MPphoto
 
 

  Luisa Morgantini (GUE/NGL).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Efter tre dagars regnande i de ockuperade områdena gav muren, som enligt vad ni alla har sagt är olaglig, upphov till vattenmassor som förde med sig de döda kropparna efter två bröder i Bilin. Israeliska soldater förhindrade utgrävningar för att släppa ut vattnet. Anfallen mot norra Gaza har förstört jordbruksområden och dödat civila. Nablus och Hebron är omringade, och där görs intrång.

Vi har faktiskt ett stort ansvar, och vi kan inte hålla på och upprepa klyschan om två folk och två stater. Det finns inte två folk och två stater: det finns en stat och någonting som håller på att utvecklas, ett territorium som hela tiden slits sönder, både genom den olagliga muren och genom våld. Kadima och Labourpartiet kan stå för en möjlighet. Jag är för att man undersöker alla möjligheter, men inte utan att tala om det: vi måste fråga och vi måste fråga med kraft.

Under två år har Hamas nu förklarat och respekterat eldupphör, och avbrutit sin verksamhet. Låt oss vara överdrivet tydliga på den punkten: de senaste två åren har Hamas inte påbörjat någon verksamhet och får aldrig mer göra det. Låt oss emellertid inte – som vi har gjort sedan 1980 – fortsätta upprepa frasen om två folk och två stater, medan vi hela tiden bevittnar vad det innebär, nämligen helt enkelt stöld av palestinskt land.

Vi måste vara aktiva när det gäller Hamas, men också när det gäller Israel, så att man förstår att det internationella samfundet betyder någonting.

 
  
MPphoto
 
 

  Mario Borghezio (IND/DEM).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Hamas må ha skrudat sig i fårakläder, men under fårakläderna kan vargen fortfarande skymtas, om det verkligen är sant att inrikesminister Said Siam de senaste dagarna för första gången gjort avsteg från en vana som president Yassir Arafat introducerade för att bidra till sekulariseringen av landet och uppmuntrat synbara tecken på en talibanisering av Palestina enligt Hamas linje, genom att tillåta palestinska polismän att bära skägg. Det går mot den palestinska polisens tidigare riktlinjer och är ett sätt att visa full respekt för den lära som tillskrivs Muhammed enligt vilken man ska låta skägget växa och klippa mustaschen för att skilja sig från de otrogna.

Det är därmed en talibaniseringsprocess som är ganska oroande i en tid då al-Qaida verkligen upptäckts inom staten Israels gränser, efter att man identifierat en potentiell saudiarabisk självmordsbombare. Situationen ser på det hela taget oerhört oroande ut. Inte heller kan utrikesminister al-Zahars uttalanden, som publicerats vida omkring av den internationella pressen, där han ingöt förhoppningar om en öppen attityd gentemot ett erkännande av Israel och därmed tvåstatspolitiken, ses som särskilt uppmuntrande eller betryggande, med tanke på att samma person bara några dagar tidigare gjorde ett otroligt uttalande om att han drömde om att få hänga upp en fin världskarta på väggen hemma där staten Israel inte fanns med.

Talibaniseringen av Palestina ger anledning till oro. EU måste öppna ögonen för denna mycket påtagliga fara.

 
  
MPphoto
 
 

  James Hugh Allister (NI).(EN) Herr talman! När man står inför det faktum att den palestinska regeringen är i händerna på terroristgruppen Hamas och med tanke på dess vägran att avstå från våld och erkänna Israel, tycks det mig rätt och nödvändigt att Israel ensidigt vidtar åtgärder för att definiera och försvara sina egna gränser. Att göra något annat skulle vara att misslyckas med att tillhandahålla säkerhet för landets medborgare och det måste vara den främsta målsättningen för varje regering.

Jag uppmanar därför Israel att oavsett internationella påtryckningar vara bestämt och konsekvent i detta avseende. Inget gott kommer någonsin av att ge efter för terrorister eller deras politiska företrädare. Jag hoppas att Israel, EU och Javier Solana inte kommer att vackla när det gäller att följa en sådan linje och att de inte kommer att tveka när det gäller att insistera på att den enda vägen framåt är att Hamas avstår från våld och erkänner Israel.

 
  
MPphoto
 
 

  Monika Beňová (PSE). (SK) Herr Solana, fru kommissionsledamot! Bland alla de ämnen som diskuteras här har jag fokuserat på Javier Solanas ord för att beskriva situationen i de palestinska territorierna och i Israel. Vi kan härleda två fakta från den beskrivningen: Palestinierna styrs av Hamas, en organisation som är ovillig att acceptera de grundläggande principerna i internationell rätt, men situationen i Israel är annorlunda. Valet där kan ge upphov till en regering som framför allt vill ta itu med de sociala och ekonomiska frågor som alla som lever i demokratiska samhällen ser som de viktigaste frågor som en regering har att lösa.

Det oaktat står Europeiska unionen inför en skrämmande utmaning. Utmaningen är, oavsett hur vi ser på Hamas – och jag är säker på att de flesta av oss ser Hamas som en terroristorganisation – att ni, som våra högsta representanter för utrikes förbindelser, måste hitta ett sätt att samarbeta med Hamasregeringen.

Då vi går den vägen fram vill jag bara be att ni inte glömmer bort att allt ekonomiskt stöd från EU till palestinierna måste villkoras med att den palestinska regeringen respekterar Israels existens. Jag skulle också vilja be er att fråga Kofi Annan exakt vad som sades om Israels existens i det brev som han fick från den palestinske utrikesministern.

 
  
MPphoto
 
 

  Panagiotis Beglitis (PSE).(EL) Herr talman! Utgången av valet nyligen i Israel legaliserade i stort sett det ensidiga dikterandet av villkor för varje lösning av Palestinaproblemet. Det är ingen tillfällighet att det politiska ledarskapet i Israel oftare använder ordet ”säkerhet” och mycket mer sällan ordet ”fred”, eftersom fred kräver förhandling och smärtsamma kompromisser.

Säkerhet är, å andra sidan, förbundet med ett ensidigt fastställande av gränsernas slutgiltiga status, med fortsatt ockupation av östra Jerusalem, med bosättningarna på Västbanken och med skammens mur.

Jag menar att Israels strategiska plan, som stärkts av den nya politiska situationen i de palestinska territorierna, inte skapar förutsättningar för fred. Den leder inte till någon livsduglig palestinsk stat. Den bidrar tvärtom till att skapa en virtuell stat med icke sammanhängande områden utan säkra gränser.

Europeiska unionen gör rätt i att ställa upp villkor för Hamas. Vi ser dock inte att Europeiska unionen fastställer några villkor för Israel, för även Israel nonchalerar Osloöverenskommelsen, även Israel nonchalerar villkoren i färdplanen.

I dag har både Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner dryftat frågan om Europeiska unionen bör vara mer realistisk. Vi måste fortsätta i samma pålitliga tankebanor om vi ska vara en effektiv europeisk union.

 
  
MPphoto
 
 

  Richard Howitt (PSE).(EN) Herr talman! Jag vill inleda med att gratulera Israels arbetarparti till deras plats i regeringen. De är socialdemokrater, de är vårt systerparti och jag välkomnar påståendet i deras partiprogram att ”ockupationen urholkar det israeliska samhällets moral”, tillsammans med Amir Peretz tal i Herzliya till stöd för respekt för internationella gränser. I båda uttrycks ett engagemang som är mycket viktigt för att göra framsteg.

Jag tackar både kommissionsledamoten och den höge representanten för att de denna eftermiddag har upprepat EU:s engagemang för en framförhandlad, inte en ensidig, lösning. Till kommissionsledamoten upprepar jag vad vi sagt i våra privata diskussioner. Medan det är helt rätt av henne att ställa upp villkor för EU-stöd till den palestinska myndigheten, ber jag henne att utarbeta planer för att undvika en humanitär katastrof på de palestinska territorierna om Hamas inte agerar så snabbt som vi alla hoppas.

Jag ber Javier Solana att tänka på hur lätt det var att stänga gränsövergången i Raffa – som skulle garanteras av EU – under de insatser som Israel nyligen genomförde. Jag ber honom också fundera över lagligheten i Israels innehållande av tullavgifter till den palestinska myndigheten, som garanteras enligt Parisavtalet. Dessa är rättsliga förpliktelser som EU och kvartetten har en skyldighet att uppfylla.

 
  
MPphoto
 
 

  Edith Mastenbroek (PSE).(EN) Herr talman! Jag skulle vilja komma med några korta kommentarer. För det första, när det gäller de tre krav som Javier Solana lade fram, stöder jag alla tre men jag är rädd att de är ofullständiga. Jag menar att vi inte bara bör kräva att Hamas respekterar existerande överenskommelser, inklusive erkännandet av staten Israel. Vi bör också kräva att Hamas till fullo respekterar det demokratiska beslutsfattandet i palestinsk politik, av vilket detta var resultatet. Vi måste kräva att Hamas inte kränker palestiniernas mänskliga rättigheter. Vi bör ge vårt fulla stöd till de palestinska kvinnor som nyligen demonstrerade för sina rättigheter på internationella kvinnodagen.

Javier Solana sa att Hamas inte kan ändra det förflutna, men de kan ändra framtiden. Det var Ariel Sharon som en gång sa att när man väl befinner sig i maktposition förändras ens perspektiv på världen dramatiskt, och vissa av världens ledare har trätt fram och beskrivit honom som en fredens man. Vi kan inte utesluta möjligheten att Hamas kommer att växa med uppgiften. Men det är inte något jag skulle satsa mina sista slantar på. Därför behöver vi en långsiktig strategi.

Det är min förhoppning att det palestinska folket kommer att rösta bort Hamas vid nästa val i Palestina, och det enda parti som kommer att ha möjlighet att vinna över Hamas är al-Fatah. Den unga generationen i al-Fatah, dvs. de som är under 50, kräver interna reformer och jag anser att det är rätt. Denna generation har potential att återknyta al-Fatah till folket på gatan. Jag stöder helt och hållet deras mål och uppmanar alla mina kolleger att leta efter sätt att stödja denna reformrörelse.

 
  
MPphoto
 
 

  Pierre Schapira (PSE).(FR) Herr talman! Jag vill börja med att göra några iakttagelser. För det första har det demografiska problemet varit i centrum för den politiska debatten, för det andra finns inte längre utopin om det stora Israel, för det tredje har den sociala frågan varit i centrum för debatten i Israel och för det fjärde påverkade inte Hamas valet i Israel.

Israelerna har, omedvetet men en gång för alla, erkänt existensen av två stater. Nu är det tid att förhandla, men det måste sättas tryck på Hamas så att organisationen ogiltigförklarar sin stadga och slutligen erkänner Israel som en giltig förhandlingspartner. Annars, mina damer och herrar, kommer det att bli en ensidig politik från båda sidor.

Den allmänna opinionen i de båda länderna är för fred. EU måste dra fördel av det eftersom EU nu har en mycket viktig uppgift att fullfölja. Det finns förväntningar på EU, och när det gäller bistånd till palestinierna upprepar jag att EU måste fortsätta att bevilja bistånd för annars väntar en katastrof i Palestina.

 
  
MPphoto
 
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) För det första skulle jag vilja tacka de många talarna här för att de helt ställer sig bakom våra försök att fortsätta fredsprocessen. Också under denna svåra period måste vi försöka göra allt vi kan. Emellertid vilar det största ansvaret på de två parterna och vi – världssamfundet – måste stödja dem i denna process. Jag upprepar att det måste vara en framförhandlad – inte en ensidig – lösning och jag tror att detta har klargjorts mycket tydligt.

Vi håller alla med om att det är viktigt att Hamas respekterar de tre villkoren: de måste avstå från våld, erkänna staten Israels existens och stå fast vid existerande överenskommelser som ingåtts av tidigare regeringar. Det är också av stor vikt att den internationella kvartetten förblir enad. Detta kommer inte alltid att vara lätt men vi kommer att göra vårt bästa för att stå eniga.

För det andra är humanitärt stöd helt nödvändigt. I tidigare analyser har vi sett att ungefär hälften av vårt stöd har utgjorts av olika former av humanitärt stöd, vilket inte har gått genom den palestinska myndigheten. Därför kommer detta stöd att fortsätta genom FN-organisationer och internationella organisationer. Vi kommer att finna sätt att göra detta genom icke-statliga organisationer, men vi kommer också att behöva se över vår hållning och hitta några alternativa mekanismer. Vi arbetar på det här. Men eftersom detta är en mycket svår fråga måste vi fundera på exakt vad vi kan göra.

Vi måste också vara helt förvissade om – och det är något vi måste undersöka – att vårt stöd inte går till terroristerna. Därför måste vi finna den rätta balansen, vilket inte är lätt.

Naturligtvis måste vi också stödja Mahmoud Abbas. Han är för närvarande vår samtalspartner. Möjligheten finns, så vi måste försöka att stärka hans ställning så mycket vi kan. Men återigen, var tålmodiga eftersom vi fortfarande håller på att utarbeta detaljerna.

Ryssland har klargjort att man vid mötet med Hamas höll sig inom ramen för kvartettens uttalande från den 30 juni. Ryssarna sa att det var viktigt att tala med Hamas för att komma in på rätt linje redan innan regeringen bildades. Tyvärr har vi hört att Hamas inte har uppfyllt alla villkor, fastän man här och där har tagit några första steg.

Låt mig också säga något om östra Jerusalem. Vi är särskilt bekymrade över bosättningsaktiviteter och uppförandet av skyddsbarriären i och runt östra Jerusalem, vilket äventyrar en framtida angränsande palestinsk stat och som också hotar att kraftigt försvåra de slutliga förhandlingarna om landets status. Varje överenskommelse om stadens status måste förhandlas fram av de två parterna och bör inte i förväg bestämmas av nya faktorer på marken, som jag nämnde tidigare. Uttalanden från rådet och från kvartetten har gjort detta fullkomligt tydligt.

Vi är redo att stödja parterna på lämpligt sätt, om vi blir ombedda. Det första steget från Israels sida bör vara att upphöra att diskriminera palestinierna i städerna. Det finns ett avsevärt antal av dessa faktorer.

När det gäller skyddsbarriären har EU vid flera tillfällen uppgett att man, samtidigt som man till fullo erkänner Israels rätt att skydda sina medborgare mot terroristattacker, är särskilt bekymrat över den linje som märkts ut för skyddsbarriären på den ockuperade Västbanken. Denna avviker avsevärt från den gröna linjen, leder till orättmätig konfiskering av palestinska landområden och till drastiska inskränkningar i rörlighet och tillgång.

Vi uppmanar åter Israel att stoppa byggandet av och riva skyddsbarriären på de ockuperade palestinska områdena, inklusive i och runt östra Jerusalem.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.(EN) Herr talman! Jag skulle vilja påminna parlamentsledamöterna om att något mycket viktigt har ägt rum i dessa val. Genom valen i både Palestina och Israel har en ny politisk klass skapats. De politiska partier som har dominerat livet i Israel och Palestina under de senaste 20 åren har försvunnit eller fått mycket låga röstsiffror. Nya partier som bildades för bara några månader sedan har kommit fram. Nya personer har trätt fram som ledare. Vad betyder det? Det betyder troligen många saker, men åtminstone för oss bör det betyda något nytt, vad ledarskapet beträffar. Vi måste se hoppfullt på denna rörelse och se om vi kan utnyttja situationen för att göra framsteg i processen.

Jag har intrycket och den djupa övertygelsen att dessa valresultat innebär en radikal förändring i båda samhällenas struktur. Från palestiniernas sida finns troligen ingen önskan att ha en icke-sekulär regering. Jag vill verkligen betona detta. Jag tror inte att majoriteten av det palestinska folket röstade för Hamas för att de ville ha en religiös regering som ledare för den palestinska myndigheten. Jag tror att de röstade emot andra saker som har ett närmare samband med ett förtryck där saker inte görs på rätt sätt, där det finns korruption och där en riktig organisation saknas.

Vi måste göra en ansträngning nu och göra vårt yttersta för att se till att Palestina, som troligen är den mest sekulära delen av Mellanöstern, inte återgår till något som majoriteten av det palestinska folket sannolikt inte vill ha. Men samtidigt måste det finnas personer i regeringen som kan åstadkomma de resultat som majoriteten av folket vill ha: socialt skydd, avsaknad av korruption, demokrati osv. Det är här som vi måste utöva vårt största inflytande.

Det är samma sak i Jerusalem, samma sak i Israel. När man ser att premiärministern kommer att bli Ehud Olmert och inte Ariel Sharon är det verkligen mycket imponerande. Vilken djupgående förändring som har ägt rum på så kort tid. Den person som ledde Kadima och Likud, det parti som har styrt i Jerusalem under mer än 20 år, ligger nu på sjukhus. Det finns ett nytt parti med en ny ledare som ingen väntade sig skulle vara ledare i dag.

Öppnar nu detta möjligheter? Låt mig tro det. Ska vi utnyttja dessa möjligheter? Jag vill tro att vi kommer att utnyttja dessa möjligheter. När jag talar med Ehud Olmert, vilket jag ofta gör, säger jag till honom att unilateralism inte är en möjlighet. Det har vi redan sett. Det var inte möjligt att göra ett ensidigt tillbakadragande från Gaza. I slutändan var israelerna först tvungna att vända sig till världssamfundet, och sedan måste de vända sig till den palestinska sidan, eftersom det är omöjligt att reda ut en situation som är så sammansatt och att göra det ensam.

Daniel Cohn-Bendit sa att det är hemskt att fågelinfluensan riskerar att sprida sig från Israel till Palestina. Det har gjorts ett uttalande i dag om att vi måste se till att fågelinfluensan inte sprider sig från en plats till en annan. Samma person sa inte att fattigdom inte får sprida sig från en plats till en annan, att lidande inte får sprida sig från plats en till en annan. Ibland verkar det som om vi är mer bekymrade över spridningen av fågelinfluensan än över det lidande, det elände och den tragedi som har pågått där i åratal. Folken är åtskilda av en barriär, som kanske inte stoppar fågelinfluensan men som hindrar människor från att röra sig från en plats till en annan.

(Applåder)

Detta är något mycket ledsamt. Vi måste ha möjlighet att göra båda sakerna – att samarbeta så att fågelinfluensan inte sprider sig, och att se till att folk kan röra sig, att arbetstagare kan röra sig och att framsteg kan nås. Jag menar att detta är mycket viktigare.

1980 sa vi något mycket viktigt, något som har upprätthållits. För inte så länge sedan sa vi att vi anser att 1967 års gränser är utgångspunkten för förhandlingarna. Jag vill upprepa detta i dag här i parlamentet. Detta är något som vi är redo att försvara. Vi är redo att acceptera förändringar av gränserna som de flesta samtycker till – från båda parters sida. Men vi kan inte tänka oss en lösning som inte innehåller villkoret att förhandlingarna måste utgå från 1967 års gränser.

Jag skulle också vilja säga att alla måste ges möjligheten att ändra sig. Daniel Cohn-Bendit har ändrat sig. Jag har ändrat mig. Hur många i den här kammaren har ändrat sig? Jag tror att denna ändring hos oss alla har varit av godo. Varför tror vi inte att människor kan förändras till det bättre?

Nu måste vi ge dem denna möjlighet, men vi måste vara mycket hårda fram till den tidpunkt då de ändrar sig. Vi måste säga dem att om de ändrar sig så kommer de att ha möjligheten att vara en del av laget. Men om de inte ändrar sig kommer de tyvärr inte att kunna ingå i det. Som jag sa tidigare är det mycket svårt att ändra det förflutna. Ingen kan ändra det förflutna. Man kan bara se saker i ett annat ljus, vilket många gör. I framtiden kan vi däremot ändra oss. Vi måste agera för att skapa villkor så att människor kan handla annorlunda i framtiden.

Jag skulle vilja se att Hamas ändrar sig och erkänner Israel. Det är omöjligt att förhandla om man inte erkänner att den andra har rätt att existera. Detta måste också vara ömsesidigt. Det är omöjligt att förhandla om man inte vill förhandla och om man samtidigt vill ha en pistol i fickan. Då är det inte förhandling. Detta är den typ av budskap som vi måste föra fram.

Vi behöver också verka för mångfald i det palestinska samhället. Det har varit det mest sekulära samhället och fortsätter att vara sekulärt, inte ett påtvingat religiöst samhälle som det har framställts i vissa uttalanden från Hamas. Det är en mycket viktig sak och vi måste för första gången tänka på detta. En grupp som tillhör det Muslimska brödraskapet har kommit till makten på demokratisk väg. Vi behöver fundera över detta eftersom det har skett i Palestina. Det kan ske också på andra platser, och vi måste överväga hur vi ska hantera det. Jag skulle gärna vilja att dessa faktorer övervägs inte bara av tankesmedjor, utan också av politiska aktörer inom EU.

Jag är hoppfull och jag skulle vilja att ni också är hoppfulla. Låt oss tillsammans se om vi kan uppfylla de förhoppningar som jag är säker på att ni har.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

(Applåder)

De har bjudits in av Europaparlamentets talman som ett tecken på Europaparlamentets stöd för demokrati och frihet i Vitryssland. Aljaksandr Milinkevitj ledde på ett modigt sätt presidentvalskampanjen under svåra förhållanden som skapats av en diktatorisk regering i Vitryssland. Han försvarade mänskliga rättigheter, demokrati och det civila samhället och kämpade för värden som också vi delar.

(Applåder)

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Alexandra Dobolyi (PSE).(HU) Vad har egentligen hänt i samband med valen? Enligt min uppfattning är det som egentligen har hänt att valen har inneburit en förändring av Sharons och hans efterträdare Olmerts plan, till gagn för ytterligare tillbakadragande från Västbanken, och därigenom har Israels religiösa identitet bevarats.

Arvet efter Sharon innehåller tre uppgifter:

- Den palestinska sidan vill inte sluta ett permanent fördrag med Israel. Mahmud Abbas skulle vara villig att göra det, men kan inte. Hamas skulle kunna göra det, men vill inte.

- Israel måste upprätta sina gränser ensidigt, de facto.

- Gränsen måste upprättas utmed den ”åtskiljande” muren och inkludera de stora judiska bosättningarna på Västbanken. Detta skulle innebära ett smärtsamt och radikalt tillbakadragande av omkring 70 000 bosättare.

Om man vidtar den åtgärden kan tre separata kantoner upprättas, och vi kan vara övertygade om att detta ”någonting” skulle leda till en misslyckad stat.

Det är här som vi, EU, måste tydliggöra för våra israeliska vänner att det inte längre ligger i deras intresse, eftersom det med säkerhet kommer att leda till ytterligare palestinsk revolt, och alla vet vad det innebär.

Arabförbundet har en intressant inställning i frågan. Arabförbundet skulle vilja se en fred grundad på 1967 års gränser för Israel. Kanske borde vi också se närmare på förhandlingarna mot den bakgrunden och se om det är den väg som leder till en säker fred i framtiden.

Jag är alltmer övertygad om att Israels säkerhet inte är beroende av om man bibehåller bosättningarna utan av om man löser konflikten.

 
  
MPphoto
 
 

  Cristiana Muscardini (UEN).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Utgången av det senaste israeliska valet bekräftar att den väg som premiärminister Sharon slagit in på, mot ett slags fred i Mellanöstern som både palestinier och israeler kan acceptera, är den rätta vägen, delvis därför att det kanske är den enda möjliga. Problemet är nu om den nya palestinska regeringen kommer att kunna fortsätta på den inslagna vägen trots Hamas seger i det senaste parlamentsvalet.

Europeiska unionen måste vidta åtgärder för att bli huvudaktören i en fredsprocess där vi upprepade gånger har sett EU spela en allt annat än aktiv roll som medlare, en roll som EU fått genom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Att uppnå en verklig fred i ett av de sköraste områdena i det globala geopolitiska landskapet är endast möjligt genom verkliga garantier för de båda ländernas säkerhet, och därmed genom politiska åtgärder från EU som inte bara kan garantera utveckling och dialog utan också är mer bestämda i fördömandet av terrorism och våld från dem som än i dag vill radera ut staten Israel från kartan.

Makthavarna inom ramen för gemenskapsinstitutionernas gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik måste leva upp till de verkliga förväntningarna på utökade förhandlingar med syfte att se till att all dialog genomförs ordentligt och att båda befolkningarnas politiska och sociala rättigheter skyddas ordentligt.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy