Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 5 april 2006 - Strasbourg

14. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till rådet (B6-0017/2006).

Följande frågor har ställts till rådet.

Del I

Fråga nr 1 av Bogusław Sonik (H-0213/06)

Angående: Kränkningar av samvets- och religionsfrihet i Kina

Det finns anledning till stor oro över problemet med förföljelser av kristna i Kina. Trots att samvets- och religionsfrihet garanteras i Folkrepubliken Kinas konstitution, förföljs, fängslas och torteras kinesiska kristna av de kommunistiska myndigheterna.

Av analyser och underrättelser från många människorättsorganisationer framgår det att förföljelse på grund av kristen tro är allmänt förekommande och har skett i stor skala sedan 2001. Det gäller särskilt provinserna Zhejiang, Jiangsu och Hebei. Antalet kristna i Kina uppskattas till så mycket som 70 miljoner, vilket mycket väl visar vikten och omfattningen av problemet. Det är otillåtligt att tolerera ett sådant beteende från kinesiska myndigheters sida och att ställa sig likgiltig till kränkningar och mänskligt lidande på grund av tro i det tjugoförsta århundradet.

Vilka åtgärder avser rådet att vidta till skydd för de grundläggande rättigheterna samvets- och religionsfrihet i Kina? Kommer frågan om förföljelser att tas upp på ministernivå mellan företrädare för EU och Kina?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! Som svar på Bogusław Soniks fråga vill jag börja med att säga att rådet i hög grad delar ledamotens oro. Det var också därför som rådet för flera år sedan skisserade ett antal nyckelområdet där EU vill göra framsteg i dialogen.

Dessa omfattar särskilt det obegränsade utövandet – både offentligt och privat – av religionsfrihet, samt tro och respekt för kulturella rättigheter och religiös frihet i Tibet och Xinjiang. Religiös frihet har därför klart betonats på agendan vid möten mellan EU och Kina, inte bara vid dialogmöten, utan också på högre nivåer.

Jag kan bekräfta av egen erfarenhet, både från mitt tidigare arbete som juridisk rådgivare, då jag också var ansvarig för mänskliga rättigheter, och i min nuvarande befattning, att dessa ämnen i själva verket tas upp på ett stort antal nivåer.

I linje med rådets slutsats har EU regelbundet tagit upp inte bara förföljelsen av kristna, restriktionerna för hemkyrkor och utdelning av biblar i fängelser, utan också förföljelsen av buddister, muslimer och medlemmar av Falun Gong-rörelsen, ett ämne som kommer upp vid många tillfällen i EU. Vi har också klargjort att vi anser att dessa förfaranden bryter mot Kinas internationella åtaganden.

Ganska nyligen diskuterades religionsfrihet i detalj vid dialogerna i september 2004 och oktober 2005, och EU-trojkan har besökt Tibet och Xinjiang i samband med dialogen. EU har regelbundet uppmanat Kina att efterkomma rekommendationerna från FN:s särskilda rapportör och FN:s kommittéer för religions- och trosfrihet. EU har också kontinuerligt tagit upp särskilda fall och uppmanat de kinesiska myndigheterna att undersöka rapporter om tortyr och lämna information om domstolsutslag. Resultaten av dessa samtal har hittills varit att medan EU välkomnade tillfället att genomföra detaljerade samtal med relevanta ministrar, myndigheter etc., upptäckte man att mycket av oron över begränsningen av religionsfrihet i Kina bekräftades.

2005 sände Kina en officiell inbjudan till FN:s särskilda rapportör om religions- och trosfrihet, och EU ser med förväntan fram emot att få datum för besöket bekräftat. Det måste sägas att denna inbjudan i sig själv är ett mycket stort steg framåt. EU kommer att fortsätta att på alla nivåer uppmana till äkta tros- och religionsfrihet i Kina, inte minst som en del av processen för ratificering och genomförande av den internationella pakten om civila och politiska rättigheter.

  Filip Andrzej Kaczmarek (PPE-DE), suppleant för frågeställaren. – (PL) Tack så mycket för det nyttiga svaret. Bogusław Sonik ville emellertid också slå fast huruvida rådet var nöjt med den kinesiska sidans svar. När allt kommer omkring är detta inte ett nytt problem. Det är bra att det finns på agendan vid trojkamöten och möten på hög nivå, men Bogusław Sonik hoppades uppenbarligen att man skulle kunna utöva starkare tryck på den kinesiska sidan för att försäkra sig om att dessa villkor genomfördes.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Jag kan uppriktigt tala om för ledamoten att vi aldrig kommer att bli nöjda förrän alla internationella åtaganden har uppfyllts. Därför måste vi vid upprepade tillfällen komma med förfrågningar och hänvisa till enskilda fall. Situationen är fortfarande inte tillfredsställande. Det är också därför som vi kommer att fortsätta att ta upp denna fråga på alla nivåer.

Om ni uppmanar oss att använda oss av fler påtryckningar, måste jag fråga er vilka påtryckningar det är meningen att EU ska använda mot Kina. Politiska påtryckningar innebär väl att ta upp frågor och påminna om dem vid upprepade tillfällen? Ja! Andra möjligheter, där EU inte konfronterar Kina direkt – och jag anser att de är viktiga – är internationella organ, FN, och hittills kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Det kommer säkert även i fortsättningen att vara en fråga för FN:s råd för de mänskliga rättigheterna. Jag har redan nämnt att FN:s särskilda rapportör har en speciell roll här. Allt detta är nivåer och kanaler som denna fråga kan tas upp genom. Vi kommer inte att bli nöjda förrän man har uppnått fullständig tros- och religionsfrihet.

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Jag lyssnade mycket noga till Hans Winklers svar, men bland de punkter han tog upp är det en som jag vill fokusera på, nämligen att förföljelsen inte riktar sig enbart mot katoliker utan också mot andra religioner.

Jag vill fråga om rådet är medvetet om rapporten om Falun Gong, enligt vilken det finns ett dödsläger i Sujiatunområdet i provinsen Liaoning, där Falun Gong-fångar massakreras, och om rådet har för avsikt att granska denna rapport om allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Kina.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Jag har aldrig sagt – eftersom det vore fel – att våra ansträngningar enbart rör katoliker eller kristna. Religionsfrihet är en mänsklig rättighet som gäller alla religioner inom den demokratiska ramen. Falun Gong är ett specialfall, särskilt som vi känner till, som ni nämnde, att man tillämpar förnedring och tortyr. Vi följer naturligtvis detta med stor oro, och tar också upp frågan gång på gång.

Ni nämnde omskolningslägren. Vi har tagit upp dem också, inte bara i samband med religionsfrihet utan rent allmänt. Från kinesisk sida har man i många år känt till att omskolningsläger länge har varit en nagel i ögat på oss i EU, eftersom de förvisso inte motsvarar de normala internationella normerna för mänskliga rättigheter. Ni kan därför vara förvissad om att vi också försöker få ett slut på undertryckandet av Falun Gong-trosläran och dess anhängare.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Jag tackar rådsordföranden. Finns det inte, bortsett från framställningar som alltid verkar klinga för döva öron, något mer resolut som EU skulle kunna göra specifikt inom handelsområdet? I handelsavtal med Kina och andra länder har vi alltid klausuler om mänskliga rättigheter, men vi är så rädda att tillämpa dem att de lika gärna skulle kunna utelämnas.

Ni frågar vad mer vi kan göra. Är det inte dags att visa större beslutsamhet och att överväga handelssanktioner, om det är nödvändigt och om det är det enda som kommer att leda till att mänskliga rättigheter respekteras. Vad är det för mening med att ha en klausul om vi inte handlar i enlighet med den?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (EN) Jag håller inte med ledamoten om att våra vädjanden klingar för döva öron. Man har gjort och fortsätter att göra framsteg och vi tror att de medel vi använder leder till en förbättring.

Jag är tveksam inför att tala om sanktioner eftersom vi måste använda de medel som verkar mest lovande. Jag tror att dialog är det bästa medlet eftersom jag starkt tvivlar på att vi skulle uppnå det önskade resultatet om vi började tala om handelssanktioner. Jag menar att vi är på rätt spår. Vi gör framsteg. Vi bör fortsätta på detta spår och så småningom kommer vi att göra ännu större framsteg.

Tro mig, vi tar upp dessa frågor inte bara genom det österrikiska ordförandeskapet, utan genom alla medlemsstater i deras bilaterala kontakter, genom EU som helhet, genom rådet, och inom ramen för FN. Det är mycket tydligt att detta i slutändan är det bästa sättet att fortskrida.

  Talmannen. –

Fråga nr 2 av Dimitrios Papadimoulis (H-0223/06)

Angående: Illegal avlyssning av telefonsamtal

Grekland skakas just nu av en skandal som rör avlyssning av mobiltelefonsamtal. Enligt vittnesmål inför det parlamentariska undersökningsutskottet har det framkommit att företaget Ericsson, som levererat Vodafones mjukvara, tillsammans med mjukvaran hade installerat en icke-aktiverad avlyssningsfunktion. Denna funktion tillhandahålls eventuellt även av andra konkurrerande företag till företagskunder över hela Europa. Den mjukvara via vilken avlyssningen skedde aktiverade den installerade avlyssningsfunktionen och den skulle kunna installeras hos vilket annat företag som helst i Europa som använder samma mjukvara.

Med tanke på frågans dignitet när det gäller medlemsstaternas säkerhet och medborgarnas rättigheter, undrar jag på vilka företag i medlemsstaterna man har installerat och aktiverat mjukvara för legal avlyssning? Tänker rådet utreda om det även i andra medlemsstater förekommer liknande illegal avlyssning av samtal? Har rådet för avsikt att förbjuda mjukvaruföretagen att installera mjukvara för avlyssning hos mobiltelefoniföretagen, om detta inte har föregåtts av ett godkännande från nationella myndigheter och information till abonnenterna?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! Som svar på Dimitrios Papadimoulis fråga måste jag först säga att rådet aldrig har diskuterat de händelser han nämner. Jag måste också påpeka att det är kommissionens uppgift att se till att man uppfyller fördragen och de villkor som unionens organ har antagit på grundval av dessa fördrag. Om kommissionen anser att en medlemsstat har misslyckats med att uppfylla ett åtagande enligt gemenskapslagstiftningen, kan kommissionen naturligtvis hänvisa frågan till EG-domstolen för beslut, och det är vad den gör.

Fru talman! Jag vill nu säga något om det rättsliga läget. Jag förmodar att ledamoten är fullt medveten om det rättsliga läget, och jag skulle därför föredra att inte nämna varje enskilt direktiv utan bara nämna ett fåtal, till exempel direktiv 95/46 om dataskydd, och några andra, exempelvis ett som kräver att operatörer av offentligt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster ska vidta lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att garantera säkerheten för sina tjänster. Det finns också en mängd andra gemenskapsbestämmelser. Om dessa gemenskapsbestämmelser inte uppfylls, har kommissionen inte bara rätt utan också skyldighet att inleda lämpliga åtgärder, och det gör den.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), frågeställare. – (EL) Fru talman! Det ping-pong-spel som ni spelade med kommissionen och er antydan att den borde göra mera är intressant.

Men den telefonavlyssningsskandal som har skakat mitt land är en skandal som rör avlyssning av telefonerna hos premiärministern, ministrar och högre tjänstemän inom försvaret.

Jag är förvånad över att den uppenbara EU-dimensionen inte oroade er inom rådet. Hur kan ni vara så säker, herr minister, på att era telefonsamtal inte avlyssnas?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! Jag tror på rättsstatsprincipen. Bestämmelserna är tydliga. Det finns nationella myndigheter och EU-myndigheter som övervakar att dessa bestämmelser följs.

Naturligtvis är ingen av oss immun mot lagöverträdelser. Men det viktiga är att de ansvariga EU-myndigheterna vidtar lämpliga åtgärder när gemenskapslagstiftningen överträds. Rådet har ingen makt här. Om kommissionen anser att bestämmelserna är olämpliga, är det enbart kommissionen som har rätt att föreslå att de ska ändras.

Det är så EU fungerar, och det vore bra om vi håller fast vid dessa förfaranden, som är föreskrivna i fördragen.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag vill ställa en mer filosofisk fråga. Om lagen skulle utvidgas på ett sådant sätt att den medgav avlyssning av både ministrar och presidenter, vilket skedde i Litauen, och om detta på något vis skulle bidra till en strängare bekämpning av korruption, brottslighet och maktmissbruk, skulle ni då fortfarande anse att en sådan metod är riskabel och att vi måste tänka mer på medborgarnas rättigheter?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Jag vet inte om det var en filosofisk fråga. Jag är inte en filosof, jag är jurist. Jag vill besvara er fråga så här. Kränkningar av medborgerliga rättigheter måste alltid vara en viktig fråga för oss, inte bara abstrakt utan helt specifikt, vare sig det gäller olaglig avlyssning av telefonsamtal eller något annat. De bestämmelser som vi har, både nationella bestämmelser och EU-bestämmelser, finns till för att förhindra detta. Om de inte kan förhindra detta måste vi dra lämpliga slutsatser av det. Det verkar för mig vara det logiska svaret på er fråga och på frågan från den grekiske ledamoten.

Såvitt jag känner till och enligt den senaste kommissionsrapporten från förra året har Grekland för övrigt ännu inte aviserat några åtgärder för att genomföra det aktuella direktivet, och kommissionen har därför vidarebefordrat ärendet till EG-domstolen, vilket bara visar att systemet fungerar. Även Österrike anklagas gång på gång för att bryta mot fördragen. Vi har fått tillfälle att kommentera detta. Det är så systemet fungerar, och hur det bör fungera, enligt min åsikt.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Jag delar er tro på rättsstatsprincipen, herr Winkler. Men jag är säker på att ni fortfarande minns den obehagliga buggningsskandalen i Justus Lipsius-byggnaden, där flera delegationers kontor buggades, särskilt några hos det nuvarande ordförandeskapet i rådet. När det upptäcktes varifrån avlyssningen gjordes, rann hela frågan ut i sanden.

Fanns det en slutlig rapport i frågan, och vilka åtgärder har vidtagits för att förhindra att denna byggnad avlyssnas?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Ärligt talat, herr Seeber, vet jag inte. Jag har inget svar på er särskilda fråga om hur det ärendet avslutades, men jag anser ändå att det som är fel förblir fel. Det faktum att något olagligt hände bör inte ifrågasätta hela rättssystemet. Jag kan inte ge er något definitivt svar i fråga om den händelsen. Den inträffade också före det österrikiska ordförandeskapet, och det österrikiska ordförandeskapet kände sig därför inte heller manat att vidta några särskilda åtgärder i ärendet. Dessutom förmodar jag att lämpliga åtgärder vidtogs och vidtas för att förhindra att sådana händelser upprepas.

  Talmannen. –

Fråga nr 3 av Panagiotis Beglitis (H-0252/06)

Angående: Turkiets nya nationella säkerhetsdoktrin och protokollet till tullunionen mellan EU och Turkiet

I en intervju nyligen i den österrikiska tidskriften Profil bekräftade den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan åter att hans regering inte tänker ratificera tullunionens tilläggsprotokoll och kopplade än en gång ihop denna fråga med antagandet av förordningen om handel med den turkcypriotiska gemenskapen. Samtidigt har tidningen Hürriyet avslöjat den nya nationella säkerhetsdoktrinen, som antagits av det turkiska ministerrådet efter att först ha godkänts av det nationella säkerhetsrådet. Enligt den trovärdiga tidningen betraktar den turkiska politiska ledningen numera det som en ”krigsorsak” om Grekland utövar sin folkrättsligt erkända rätt att utsträcka territorialvattnet i Egeiska havet till 12 sjömil och fortsätter samtidigt att motsätta sig ett nyöppnande av teologiskolan i Halki.

Med tanke på att sådana ståndpunkter på ett flagrant sätt strider mot EU-institutionernas beslut och mot kandidatlandet Turkiets åtaganden och med tanke på militärens ständiga interventioner i det politiska livet undrar jag: Tänker ministerrådet fatta det enhälliga beslut som krävs och ge kommissionen mandat att under det österrikiska ordförandeskapet inleda anslutningsförhandlingar om de första kapitlen?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! Som svar på Panagiotis Beglitis fråga vill jag först säga att rådet naturligtvis är väl medvetet om de frågor han tar upp. Ratificeringen och den följande tillämpningen av tilläggsprotokollet som anpassar Ankaraavtalet till anslutningen av EU:s 10 nya medlemsstater är också en prioritet, och faktiskt en prioritet på kort sikt för det reviderade anslutningspartnerskapet, som man enades om i januari 2006.

Dessutom konstaterade Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater i sin förklaring den 21 september 2005 att unionen skulle övervaka om tilläggsprotokollet tillämpades i alla EU:s medlemsstater utan begränsningar och utan åtskillnad, och man skulle göra en bedömning av detta 2006. Som ni vet är tillämpningen av protokollet ett villkor för att förhandlingar om de aktuella kapitlen ska inledas. Om protokollet inte genomförs fullt ut kommer detta utan tvivel att hindra framstegen i förhandlingarna som helhet. Rådet kommer att granska de framsteg som gjorts i frågan under året.

I fråga om de olösta gränstvisterna vill jag hänvisa till motsvarande beslut som fattades av Europeiska rådet vid dess möte i Helsingfors 1999 och mötet i Bryssel i december 2004. Det råder naturligtvis inget tvivel om att Turkiet, om det ansöker om medlemskap, måste dela EU:s värderingar och målsättningar enligt fördragen. Landet måste visa ett tydligt engagemang för att skapa goda grannförbindelser och lösa gränstvister i enlighet med principen om fredlig lösning av tvister, som föreskrivs i FN-stadgan.

Dessa frågor utgör en del av innehållet i förhandlingarna, prioriteras på kort sikt i anslutningspartnerskapet och tas systematiskt upp under möten inom ramen för den politiska dialogen med Turkiet.

När det gäller nyöppnandet av det teologiska Halki-institutet är detta något som EU kraftfullt fortsätter att begära av Turkiet. Religionsfrihet rent allmänt, som vi redan har talat om i dag, är ett av de områden där fortsatta framsteg måste göras till en brådskande fråga och där konkreta åtgärder nu måste vidtas. Genomförandet av en lag som ska behandla alla svårigheter för icke-muslimska religiösa minoriteter och religiösa samfund i enlighet med nuvarande EU-normer är en av prioriteringarna på kort sikt i anslutningspartnerskapet.

Jag träffade ordföranden för den turkiska författningsdomstolen för bara två dagar sedan, och jag tog också upp frågan då. Hon försäkrade mig att författningsdomstolen har vidtagit åtgärder som rör den juridiska statusen för religiösa samfund och deras möjligheter att förvärva egendom, och att dessa åtgärder faktiskt har fått eller kommer att få laga kraft. Det är förvisso en fråga som vi tar upp regelbundet.

Mot bakgrund av detta kan rådet försäkra ledamoten att vi fortsätter att ägna oss åt dessa frågor under de pågående reformerna i Turkiet, och när vi gör det kommer vi att ta hänsyn till slutsatserna från rådets möte i december 2004, till förhandlingsramen för Turkiet och till det reviderade partnerskapet för anslutning. Framstegen i reformerna och hur Turkiet uppfyller sina åtaganden enligt fördraget kommer naturligtvis att påverka förhandlingsprocessen.

Men i nuläget kan jag naturligtvis inte föregripa de slutsatser som rådet kommer att komma fram till i sina fortsatta överläggningar i dessa frågor.

  Panagiotis Beglitis (PSE), frågeställare. – (EL) Herr minister! Tack så mycket för ert svar, men vi måste vara ärliga, för jag befarar att EU fortfarande sänder dubbla budskap till Turkiet.

Å ena sidan säger vi att tillämpningen av protokollet är ett åtagande på kort sikt för Turkiets del, under de närmaste ett eller två åren. Å andra sidan säger vi att tillämpningen av protokollet är ett villkor för att förhandlingarna om de aktuella kapitlen rörande tullunionen ska fortsätta.

Jag frågar er, herr minister: Vad kommer EU att göra om Turkiet är berett eller villigt att påbörja kapitlet med förhandlingar om tullunionen inom fem år? Kommer vi att ge det en flyktväg?

För det andra svarade ni inte på min fråga om arméns roll i det politiska livet i Turkiet. Detta är ett politiskt kriterium, och vi kan se i dag att armén fortsätter att spela en ledande roll i det turkiska politiska systemet.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Jag håller inte med om att vi inom EU:s ministerråd sänder dubbla budskap. Det pågår ett tydligt förfarande, och det görs framsteg. Allt kommer i vederbörlig ordning att behandlas, och de olika punkterna kommer givetvis att beaktas i enlighet med tidigare beslut.

Rådet överlägger dessutom ständigt och kommer givetvis att komma fram till en slutsats. Alla är inte alltid helt överens i rådet. Underhandsinformation ges emellertid endast om det råder samförstånd. Det är min bestämda uppfattning att rådet konsekvent och metodiskt arbetar för att nå framgång i förhandlingarna och har som mål att fullgöra sina skyldigheter samt att arbetet kommer att fortsätta. Jag har som bekant mycket klart framhållit att skyldigheterna måste fullgöras.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Jag vill fråga hur ordförandeskapet hanterar de klagomål som Turkiet har framfört och hur arbetet med att slutföra förhandlingarna om en tullunion i anslutning till problemet med Cypern fortskrider. Har ni gett ett klart svar på denna fråga?

När det gäller institutet i Halki undrar jag hur länge man förväntas ha tålamod och vänta.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Det är inte en fråga om huruvida vi är nöjda eller missnöjda med ett svar. Det handlar om huruvida skyldigheterna fullgörs. Skyldigheterna måste fullgöras. Som jag konstaterade redan i mitt svar på den ursprungliga frågan beror framstegen i förhandlingarna i mycket hög grad på i vilken utsträckning skyldigheterna fullgörs, inte på vad som sägs i uttalandena. Om en skyldighet har fullgjorts eller inte beror inte på vilket svar som har getts.

När det gäller det teologiska institutet i Halki är detta en begäran som vi med jämna mellanrum framför. Frågan har givetvis också samband med hur förhandlingarna om de grundläggande fri- och rättigheterna avlöper, vilket tas upp i ett särskilt kapitel.

  Talmannen. –

Fråga nr 4 från Paulo Casaca (H-0254/06)

Angående: Förföljelse av människorättsaktivisten Muhamad Mugraby

Den 20 mars inledde Libanons militärdomstol rättegången i det fall som öppnats av den militäre åklagaren mot advokaten och människorättsaktivisten Muhamad Mugraby, föranlett av dennes uttalanden inför Europaparlamentet den 4 november 2003.

Enligt f.d. kommissionsledamot Chris Patten och ledamöter av Europaparlamentet var uppgifterna från Muhamad Mugraby viktiga och korrekta och på intet sätt kränkande.

Samma dag träffade rådet Libanons premiärminister för att diskutera frågor kopplade till samarbetsavtalet mellan EU och Libanon.

Kan rådet bekräfta att det vid detta möte på nytt betonade att denna rättegång strider mot den bestämmelse i avtalet som rör respekt för mänskliga rättigheter? Vilka garantier kan rådet ge för att förföljelsen av denne jurist och förkämpe för de mänskliga rättigheterna i Libanon kommer att upphöra?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! Jag vill besvara frågan genom att först och främst slå fast att fallet Muhamad Mugraby inte togs upp vid utrikesministrarnas möte med Libanons premiärminister Fuad Siniora, som ägde rum under rådets sammanträde den 20 mars. Jag deltog personligen vid detta möte.

I anslutning till Fuad Sinioras mycket kortvariga besök i Bryssel gavs det möjlighet att betona att EU stöder Libanons oberoende, suveränitet och demokrati vid en avgörande tidpunkt i landets historia. Detta sammanträde, där samtliga utrikesministrar deltog, var inte rätt tillfälle att ta upp fallet Muhamad Mugraby.

Detta utesluter emellertid inte att rådet arbetar intensivt med fallet Muhamad Mugraby. Rådet har redan vid flera tillfällen fört detta på tal med Libanons regering, bland annat i samband med en framställan till de libanesiska myndigheterna, där EU uttryckte sin oro över de anklagelser som riktats mot Muhamad Mugraby.

Jag vill också mycket klart framhålla att det är rådets bestämda uppfattning att en person inte under några omständigheter får ställas inför rätta för att lugnt och stillsamt ha utövat sin rätt att fritt uttrycka sin åsikt, särskilt inte inför en EU-institution som Europaparlamentet. Vi kommer därför att fortsätta att noga bevaka fallet.

  Paulo Casaca (PSE), författare. – (PT) Jag är djupt bestört över att detta inte togs upp vid mötet med premiärministern, och jag vill fråga om rådet anser att militärdomstolen i Beirut är påverkad av antieuropeiska strömningar. Anklagelsen mot Muhamad Mugraby grundas på att han besvarade en fråga från Europaparlamentet, vilket är ett grundskott mot institutionernas verksamhet och mot vår möjlighet att ställa frågor till personer som är beredda att samarbeta med oss. Jag vill därför fråga om rådet inte betraktar detta som så allvarligt att det finns anledning att tillämpa de människorättsklausuler som ingår i avtalen med Libanon.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Jag instämmer fullkomligt i att fallet är mycket allvarligt. Ärendet togs upp i samband med ett relativt kort lunchmöte, vilket emellertid inte innebär att vi inte tar det på allvar. EU ska som bekant inom kort inleda förhandlingar med Libanons regering om en handlingsplan som ska ingå i den europeiska grannskapspolitiken, och som alltid i anslutning till sådana handlingsplaner ska vi givetvis prioritera frågan om mänskliga rättigheter och demokrati.

I handlingsplanen kommer också kravet på att inrätta ett oberoende och opartiskt rättsväsen att tas upp. Den kommer att vara ett användbart instrument till stöd för regeringen i det viktiga och nödvändiga reformarbetet på dessa områden.

Ni nämnde associeringsavtalet som trädde i kraft den 1 april. Vi förfogar alltså nu över ytterligare ett nytt instrument för att utveckla och intensifiera dialogen om mänskliga rättigheter med Libanons regering.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Jag vill uppriktigt lyckönska min vän Paulo Casaca till frågan, men jag vill tillägga att ett flertal framstående journalister och framträdande intellektuella som kämpade på vänsterns sida i Libanon har mördats.

Det handlar inte endast om att i EU:s namn nu inleda ett samarbete med Libanon. Det handlar inte endast om att tillämpa FN:s säkerhetsråds resolutioner i Syrienfrågan.

Jag anser att rådet och ordförandeskapet bör sätta press på Libanon och den nya libanesiska regeringen så att de mänskliga rättigheterna respekteras, och jag anser att ordförandeskapet bör ta ställning i frågan.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Jag kan mycket kort besvara frågan. Jag är helt enig med parlamentsledamoten. Att fullgöra skyldigheterna i anslutning till de initiativ som vi vet har inletts och de åtgärder som har vidtagits inom FN i Syrienfrågan är inte den enda frågan utan en bland många andra. För EU:s vidkommande handlar det framför allt om att fullgöra skyldigheterna på människorättsområdet. Frågan kommer att tas upp, och vi tar den på allvar. Vi förfogar nu över de nödvändiga verktygen för att omgående och på största allvar ta upp dessa frågor, vilket vi också kommer att göra.

  Talmannen. –

Fråga nr 5 från Georgios Toussas (H-0259/06)

Angående: Kränkning av mänskliga rättigheter på Guantanamo

Över 400 intellektuella, bland dem 7 Nobelpristagare, har genom en skrivelse till Förenta staternas regering påtalat frågan om de massiva och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter som sker i namn av ”kriget mot terrorismen”. De kräver att militärbasen Guantanamo och alla andra läger för godtyckligt häktade fångar stängs och fördömer det bruk av kidnappning och tortyr som förekommer med EU:s medlemsstaters och andra länders regeringars goda minne, då de tillåtit CIA:s hemliga fängelseverksamhet och flygningar.

Fördömer rådet Förenta staternas försök att hindra att den här frågan som handlar om uppenbara kränkningar av de mänskliga rättigheterna tas upp i FN:s råd för mänskliga rättigheter? Instämmer rådet i kravet om att militärbasen Guantanamo bör stängas?

Del II

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! Eftersom detta är något som ligger mig personligen mycket varmt om hjärtat kan jag kanske få börja med att säga att rådet ständigt pläderar för att samtliga internationella normer för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt ovillkorligen ska upprätthållas, inte minst, och jag är angelägen om att framhålla detta, i anslutning till kampen mot terrorism. Rådet har även gett uttryck för detta i lagstiftningsakter och lagstiftningsprogram, bland annat i rambeslutet av den 13 juni 2002 om kampen mot terrorismen och i EU:s strategi för bekämpning av terrorism av den 1 december 2005.

Utrikesministrarna diskuterade frågan om militärbasen Guantánamo under en middag i samband med rådets sammanträde i Bryssel den 22–23 mars och framhöll då bland annat att Guantánamo fortfarande ger anledning till allvarlig oro. De påpekade att regeringscheferna i några av de länder som är nära allierade med Förenta staterna har begärt att Guantánamobasen ska stängas och att dessa krav var motiverade och framfördes vid rätt tidpunkt. Ministrarna i en del EU-länder påpekade dessutom att de redan tidigare hade uttryckt sin oro under sammanträden i Bryssel med Förenta staternas utrikesminister. Jag konstaterar också att rådets ordförande, utrikesminister Ursula Plassnik, den 22 mars offentligt deklarerade att EU:s medlemsstater och Förenta staternas allierade redan vid ett flertal tillfällen hade begärt att Guantánamobasen skulle stängas. Hon menade vidare att kraven var berättigade och viktiga men att de inte var tillräckliga.

Enligt principen om allas likhet inför lagen har EU sedan en tid tillbaka fört en målmedveten juridisk dialog med Förenta staterna i syfte att se till att internationell humanitär rätt och de mänskliga rättigheterna beaktas i kampen mot terrorismen. Vi tar för givet, och jag hänvisar återigen till Ursula Plassniks uttalande, att Guantánamobasen snart kommer att tillhöra det förflutna. Uttalandet är ett erkännande av att kampen mot terrorismen måste bedrivas på ett sätt som är trovärdigt och förenligt med de mänskliga rättigheterna, och vi måste stå fast vid detta, särskilt när vi som företrädare för EU lägger fram olika lösningar.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), suppleant för frågeställaren. – (EL) Herr rådsordförande! Ibland talar ni klarspråk, som i morse när ni lovade att vidta åtgärder mot det ni kallade kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, och ibland talar ni i gåtor.

Vi har två direkta frågor.

Den första frågan lyder: Försöker Amerikas förenta stater förhindra att frågan om stängningen av militärbasen Guantánamo tas upp i FN:s råd för mänskliga rättigheter? Håller ni med om att frågan bör tas upp eller motsätter ni er detta?

Den andra fråga som jag vill be er att ge ett tydligt svar på, eftersom ni gav mig ett undvikande svar, lyder: Håller ni nu med om att Guantánamobasen bör stängas och, om så är fallet, vilka åtgärder kommer ni inom rådet att vidta mot Förenta staterna i syfte att påverka landet att stänga Guantánamobasen?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Jag vill klart och tydligt framhålla att vi inom rådet absolut inte tillämpar någon dubbelmoral. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna tas upp så snart de inträffar. Frågan om huruvida förhållandena vid Guantánamobasen är förenliga med relevanta bestämmelser i internationell rätt och särskilt internationell humanitär rätt har tagits upp med Förenta staterna. Jag har också återgett det uttalande av rådets ordförande där hon uttryckte förhoppningen om att Guantánamo snart kommer att tillhöra det förflutna.

Vi har som företrädare för rådet även ställt oss bakom insatserna från FN:s särskilde rapportör om tortyr, Manfred Novak, i syfte att förhindra godtyckliga arresteringar och omänsklig behandling. Vi tar givetvis upp frågan med företrädare för Förenta staterna, däribland främst med presidenten och utrikesministern. Det stämmer absolut inte att vi försöker sopa problemet under mattan.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Förra veckan tog den amerikanska högsta domstolen upp ett fall mot militärkommissionerna och man undersöker frågan. Självklart bryter de mot internationella normer om rättvisa rättegångsregler, de är inte självständiga gentemot den verkställande makten och bevismaterial undanhålls försvaret. De har uppenbarligen erkänt att bekännelser under tortyr förekommer, och det finns inga oberoende överklagandeinstanser.

Kan rådets ordförande bestämt fastslå att rådet är emot dessa militära domstolar? Återigen, var vänlig och besvara specifikt om ni kommer att utöva påtryckningar på Förenta staternas regering att stänga Guantánamo Bay. Det är det svar vi behöver.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (EN) För det första får och bör vi inte kommentera det nationella domstolssystemet om det finns lagliga vägar tillgängliga i landet att hantera frågan. Ni nämnde högsta domstolen. Högsta domstolen och andra domstolar i Förenta staterna har vid upprepade tillfällen prövat frågan om lagligheten hos ett antal incidenter i lägret. Jag menar att rättssystemet i Förenta staterna är väl rustat för att hantera denna fråga.

Jag säger bestämt att vi hoppas att lägret i Guantánamo snart kommer att tillhöra det förflutna.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Finns det många, om ens några, medlemsstater som skulle säga i rådet att de motsätter sig ett strängare fördömande av Guantánamolägret? Vilka medlemsstater motsätter sig att man vidtar mer konkreta åtgärder i frågan?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (EN) I de diskussioner som ägde rum vid utrikesministerns middag i samband med Europeiska rådet var det ingen som motsatte sig någonting. Det var helt uppenbart att detta var allas gemensamma ståndpunkt. Därför är det inte frågan om att någon motsätter sig någonting, eftersom det som jag har sagt klart och tydligt är alla medlemsstaters ståndpunkt.

  Talmannen. – Eftersom de behandlar samma ämne kommer följande frågor att tas upp tillsammans.

Fråga nr 6 från Robert Evans (H-0015/06)

Angående: Ersättning till passagerare

Mot bakgrund av domstolens beslut om ersättning till flygpassagerare (10 januari 2006), vilka åtgärder överväger rådet att vidta för att garantera att konsumenterna verkligen åtnjuter det skydd och de rättigheter som denna lag avser?

Fråga nr 7 från Eoin Ryan (H-0228/06)

Angående: Flygpassagerarnas rättigheter

Kan rådet ange om det tänker lägga fram några nya förslag till förbättring av rättigheterna för de europeiska flygbolagens passagerare?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! När det gäller dessa frågor, och särskilt den fråga som Robert Evans ställde, kan rådet bekräfta att det har uppmärksammat den dom som avkunnades av Europeiska gemenskapernas domstol den 10 januari 2006 i fallet IATA och European Low Fares Airline Association mot Department for Transport. Rådet konstaterar med tillfredsställelse att domstolen fastslog att det vid prövningen av de frågor som av den nationella domstolen hänskjutits för förhandsavgörande inte framkom någon omständighet som påverkar giltigheten av artiklarna 5, 6 och 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91.

Jag vill även påpeka att passagerarna genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 garanteras vissa rättigheter om de nekas ombordstigning eller om flygningarna är inställda eller försenade. I artikel 16 i förordningen (”Överträdelse”) åläggs varje medlemsstat att utse ett organ som ansvarar för genomförandet av förordningen inom dess territorium. Detta organ ska vid behov vidta de åtgärder som är nödvändiga för att garantera att passagerarnas rättigheter respekteras.

I artikeln föreskrivs också att passagerare kan lämna in klagomål om en påstådd överträdelse av bestämmelserna i förordningen till ett sådant behörigt organ, och slutligen föreskrivs i artikel 16.3 att de påföljder som medlemsstaterna fastställer för överträdelse av bestämmelserna i denna förordning ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Det åligger därför i första hand medlemsstaterna och de nationella organ som ansvarar för genomförandet att se till att passagerarna verkligen får sina rättigheter enligt förordningen tillgodosedda när de lämnar in ett klagomål.

(Talmannen avbröt talaren.)

Enligt artikel 211 i EG-fördraget är kommissionen dessutom skyldig att se till att bestämmelserna i förordningen tillämpas i praktiken. Rådet övervakar noga att förordningen tillämpas. Det kommer att detaljstudera det betänkande om förordningens genomförande och resultat som kommissionen enligt artikel 17 ska lägga fram senast den 1 januari 2007.

Med anledning av framför allt Eoin Ryans fråga vill rådet framhålla att det i samarbete med Europaparlamentet i anslutning till medbeslutandeförfarandet 2004 utfärdade den aktuella förordningen om assistans till passagerare vid nekad ombordstigning.

Jag vill även nämna att rådet inom kort och likaledes i anslutning till medbeslutandeförfarandet med parlamentet kommer att anta en förordning om rättigheterna för passagerare med funktionshinder och rörelsehinder.

Det bör slutligen påpekas att kommissionen har initiativrätt att föreslå lagstiftningsakter i syfte att stärka flygpassagerarnas rättigheter och att inga nya förslag har lagts fram. Rådet tänker därför inte inom den närmaste framtiden anta ytterligare lagstiftningsakter på detta område.

  Robert Evans (PSE), frågeställare. – (EN) Med oerhört stor respekt för rådets ordförande måste jag säga att svaret var mycket bristfälligt, eftersom allt han gjorde var att upprepa EG-domstolens beslut, som jag mycket väl känner till.

Vi har tagit upp det här förut, men flygbolagen låter fortfarande bli att betala. Jag har en hel dossier med dokumentation om flygbolag som inte betalar ut ersättning som folk uppenbarligen har rätt till. Ni sa att rådet tittar närmare på frågan, men det hjälper inte. Min fråga var alltså: vad gör rådet eller vilka åtgärder överväger rådet att vidta för att garantera att besluten följs och att konsumenterna får hjälp och åtnjuter de rättigheter som de uppenbarligen har, i enlighet med EG-domstolens beslut?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Jag vill återigen betona att detta är en fråga för medlemsstaterna. Rådet kan i samband med rådsmöten endast framhålla att bestämmelserna, som faktiskt är både klara och entydiga, ska övervakas ordentligt och att medlemsstaterna ska kräva att de respekteras. Vi kan tyvärr inte göra mer, men vi ska bevaka detta, eftersom rättsläget är klart. Den enkla sanningen är att det är den berörda medlemsstaten som är ansvarig i varje särskilt fall och att den också ska utöva detta ansvar.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr minister, mina damer och herrar! Alla vi som ofta är ute på flygresor känner väl till hur det går till på flygplatserna, där klagomål ibland bara slängs direkt i papperskorgen och konsumenterna många gånger har problem med att hävda sig. Finns det någon möjlighet att inrätta ett skiljedomsförfarande eller tillsätta en ombudsman för att ta hand om dessa klagomål på rätt sätt?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Om händelser som dessa blir allt vanligare skulle detta givetvis vara ett möjligt sätt att lösa frågan och därmed tillgodose passagerarna eller konsumenternas intressen. Jag vill emellertid påpeka för parlamentsledamoten att även detta är en fråga för den berörda medlemsstaten. Jag kan endast lova ledamoten att jag ska se till att rådet diskuterar frågan och uppmärksamma rådet på att detta är ett möjligt alternativ om klagomålen skulle bli så omfattande att det blir nödvändigt att vidta åtgärder.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Liksom Paul Rübig vill jag ta upp något som händer oss alla i stort sett dagligen. En stor europeisk flygplats i Frankfurt tillhandahåller på begäran en broschyr där innebörden av rådets och parlamentets förordning förklaras. En noggrann genomläsning av texten, som grovt räknat sammanlagt omfattar 10–15 nästan fullskrivna A 4-sidor, ger vid handen att passagerarna överhuvudtaget inte har några rättigheter.

Är rådet berett att tillsammans med parlamentet vända sig till kommissionen och påpeka att den faktiskt är skyldig att se till att lagstiftningen efterlevs?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Att passagerarnas rättigheter respekteras är, liksom samarbetet med parlamentet, mycket viktigt för mig, och jag svarar därför obetingat ja på parlamentsledamotens fråga.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Det gläder mig att den förre talaren fick information. När mitt flyg ställdes in av Air France i söndags kväll på Gatwickflygplatsen gavs inga instruktioner eller några rättigheter alls till oss. Jag förstår att detta är en fråga för medlemsstaterna, men kan ni vara vänlig och använda ert inflytande och försöka be medlemsstaterna att se till att lagstiftningen följs? För närvarande följs den inte. Om passagerare inte ens får någon information om ersättning, vad kan de då göra?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Jag kan endast för parlamentsledamoten upprepa mitt tidigare svar på följdfrågan, nämligen att jag självklart är beredd att – med era egna ord – använda mitt inflytande och påpeka för medlemsstaterna att detta är viktiga frågor som måste tas på allvar. Jag ska ta upp frågan till diskussion i rådet.

  Talmannen. – Eftersom de behandlar samma ämne kommer följande frågor att tas upp tillsammans.

Fråga nr 8 från Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (H-0051/06)

Angående: Finansiering av transeuropeiska transportnät

Den politiska överenskommelse som nåddes om budgetplanen 2007–2013 vid Europeiska rådets möte i december 2005 innebär att kommissionens ursprungliga förslag på 20 miljarder euro i anslag för finansieringen av de transeuropeiska transportnäten reduceras till 7 miljarder euro.

Med tanke på hur viktiga de transeuropeiska transportnäten är för Lissabonstrategin och för att den inre marknaden skall fungera undrar jag: Anser rådet att det med ett belopp på 7 miljarder euro är möjligt att genomföra de 30 prioriterade projekt som planerats för den närmaste framtiden? Håller rådet med om att en sådan avsevärd minskning med två tredjedelar av de ursprungliga anslagen skulle fungera som en bromskloss för hela transportsektorn, detta med tanke på att vissa av projekten redan fått problem med genomförandet, och hur tänker rådet hantera denna fråga under den kommande sexmånadersperioden? Tänker det verka för att vissa prioriterade program ses över eller läggs ner?

Fråga nr 9 från Bernd Posselt (H-0209/06)

Angående: Höghastighetstågförbindelsen ”Magistrale für Europa” och Brennertunneln

Vad anser ordförandeskapet om utvecklingsmöjligheterna och tidsplanen för höghastighetstågförbindelsen ”Magistrale für Europa” från Paris via Strasbourg till Budapest och dess viktigaste förgrening från München via Brennertunneln till Rom, särskilt när det gäller den tyska och österrikiska delen av de båda järnvägssträckorna?

Fråga nr 10 från Stanisław Jałowiecki (H-0237/06)

Angående: Genomförande av TEN-T-projekt

Det är inte möjligt att genomföra Lissabonstrategin utan effektiva europeiska transportnät. Vid Europeiska rådets möte i Essen 1994, i kommissionens beslut 1692/96/EG⁽¹⁾och 884/2004/EG⁽²⁾samt i rapporten från högnivågruppen ledd av Karel van Miert fastställdes gemenskapens riktlinjer för TEN-T och 30 prioriterade projekt.

Det är mycket oroväckande att det för den sociala och ekonomiska utvecklingen i Centraleuropa strategiska projekt nr 23 – Gdansk–Warszawa–Brno/Bratislava–Wien inte är medtaget i kommissionen förslag till samordnare för de 6 projekt som valts ut bland de totalt 30 transeuropeiska transportnätsprojekten.

Kommer det österrikiska ordförandeskapet att prioritera projektet för att förbinda Östersjöländerna med Centraleuropa? I vilken fas befinner sig genomförandet av detta projekt? Hur kommer det att finansieras?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! Jag vill besvara frågorna om de transeuropeiska näten (TEN) på följande sätt.

När det gäller den begärda finansieringen har kommissionen efter överenskommelsen vid rådets möte i december inlett en bedömning av möjligheterna till finansiellt stöd från gemenskapen inom den nya ramen. När bedömningen är klar kommer rådet skyndsamt att återuppta diskussionerna i syfte att snarast, och senast i slutet av året, uppnå en överenskommelse om det slutliga antagandet av förslaget.

När det gäller transportområdet i vid bemärkelse förtjänar det att understrykas att gemenskapens finansiella stöd på området för transeuropeiska transportnät är avsett för den samfinansiering av projekt som ofta genomförs inom ramen för samarbetet mellan såväl nationella och offentliga som privata myndigheter i medlemsstaterna. Finansiellt stöd från gemenskapen kan faktiskt bidra till att underlätta möjligheten till finansiellt stöd från offentliga och privata myndigheter på nationell nivå och främja samordning mellan olika nationella åtgärder, särskilt när det gäller gränsöverskridande sektioner. Ansvaret för att projekten kommer till stånd vilar emellertid fortfarande på de berörda medlemsstaterna, men givetvis även på de deltagande aktörerna.

Om genomförandet av ett projekt av gemensamt intresse avsevärt försenas kan kommissionen enligt Europaparlamentets och rådets beslut nr 1692/96/EG om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet samråda med de berörda medlemsstaterna och med vederbörlig hänsyn till kompetensfördelningen anta lämpliga åtgärder. När det gäller den översyn av förteckningen över prioriterade projekt som anges i beslutet kan kommissionen utnyttja sin initiativrätt och lägga fram lagstiftningsförslag inom ramen för den rapport om genomförandet av riktlinjerna som kommissionen ska lämna in vartannat år.

I frågan om finansieringen av budgetposten för de transeuropeiska näten (TEN) i budgetplanen för 2007–2013 vill jag rent allmänt slå fast att jag, när det gäller finansieringen av de transeuropeiska nätprojekten under denna period, redan när jag på uppdrag av ordförandeskapet den 25 januari framträdde inför parlamentets utskott för transport och turism förespråkade att de transeuropeiska näten om möjligt bör få ytterligare anslag i budgetplanen. Jag har följaktligen också förklarat för beslutsfattarna och förhandlarna att frågan är viktig och brådskande, och jag har påpekat att det inte, när tillväxtstrategier och skapande av sysselsättning på EU-nivå tillkännages, går att bortse från den fria rörligheten och hållbarheten, för vilka utbyggnaden av de transeuropeiska näten är en nödvändig förutsättning. Jag gläder mig åt att en kompromiss kunde uppnås vid gårdagens trepartsmöte. Förhoppningen är att vi genom att utnyttja alla till buds stående medel nu åtminstone kan se till att neddragningen av resurserna till de transeuropeiska näten för perioden 2007–2013 blir mindre kännbar. Som ordförande för rådet (transport, telekommunikation och energi) har jag personligen ständigt framhållit att det är viktigt att de prioriterade transeuropeiska nätprojekten genomförs, och jag har också, som jag redan har nämnt, klargjort detta för de förhandlingsansvariga och i förekommande fall utövat påtryckningar när detta kunde påverka ärendet i positiv riktning.

Jag gläder mig åt att en överenskommelse åtminstone för tillfället har uppnåtts, och jag hoppas som sagt att vi nu kan ta itu med åtminstone de viktigaste projekten.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE), frågeställare. – (EL) Herr talman! Tack för den information som ni har gett oss både i dag och i parlamentets utskott för transport och turism.

Mot bakgrund av behovet av att utveckla de transeuropeiska näten och genomföra den fria rörligheten på den inre marknaden, liksom allt annat ni nämnde undrar jag kort och gott om 7 miljarder euro räcker för att uppnå dessa mål?

Om målen är så viktiga och penningbristen så skriande, vad tänker rådet föreslå för att hjälpa oss att täppa till hålen i budgeten, utöver en allmän vädjan om samarbete mellan den offentliga och den privata sektorn?

Jag undrar dessutom hur många procent av det ökade beloppet på cirka 500 miljoner euro som är avsedda för energisektorn och hur många procent som är avsedda för transportsektorn.

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Sammanlagt 7,3 miljarder euro har anslagits till transportsektorn. Parlamentsledamoten har helt rätt i att vi för att genomföra de prioriterade transeuropeiska näten också måste genomföra och inte endast fundera på innovativa finansieringsmodeller. Jag tänker då på att privata finansiärer och investerare skulle kunna delta. Detta är det enda sättet. Vi kommer dessutom tveklöst att tvingas till prioriteringar, och efter några år kommer vi att kunna avgöra om de projekt som först är färdiga att dras igång också är de som sannolikt har de största möjligheterna att bli genomförda. Den allt överskuggande uppgiften för de ansvariga i de olika råden kommer därför att vara att se till att de prioriterade transeuropeiska nät som har angetts som viktiga för sysselsättningen och den ekonomiska utvecklingen får det nödvändiga och relevanta godkännandet och därmed kan börja byggas.

  Bernd Posselt (PPE-DE), författare. – (DE) Herr rådsordförande! Min fråga hänförde sig speciellt till tidsramen för höghastighetstågförbindelsen ”Magistrale für Europa” från Paris via Strasbourg och München till Wien samt förgreningen via Brennertunneln till Rom. Jag vill ställa en fråga till rådets ordförande om projektet i allmänhet och förbindelserna från München till Wien och Rom i synnerhet.

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Som svar på Bernd Posselts fråga vill jag säga att rådets ordförandeskap anser att utbyggnaden av de båda järnvägsförbindelserna i projekt nr 17 från Paris via Strasbourg, Stuttgart och Wien till Bratislava och projekt nr 1 från Berlin via München och Verona till Palermo är av mycket stor betydelse för att motverka trafikstockningar på vägarna, särskilt sådana som orsakas av tunga lastfordon.

Detta är storskaliga projekt som syftar till att skapa balans mellan olika transportsätt och bidra till ett hållbart transportsystem inom EU. De gränsöverskridande projekten bidrar dessutom till att underlätta den ekonomiska integrationen på den inre marknaden.

Eftersom parlamentsledamotens fråga särskilt gällde tidsramen kan jag meddela att utbyggnaden av de båda förbindelserna beräknas vara avslutad 2015. Det slutliga beslutet om dessa stora gränsöverskridande projekt och hur snabbt de kan genomföras beror dock givetvis på budgetplanen för 2007–2013 och, som jag tidigare nämnt, i viss mån på kravet på att få till stånd privat finansiering.

Så snart en överenskommelse har nåtts om den budget som krävs måste en långsiktig plan upprättas för genomförandet av dessa betydande projekt. Sammanfattningsvis vill jag understryka att det är min fasta övertygelse, särskilt när det gäller den nordsydgående transitleden för projekt nr 1 från Berlin via München och Verona till Palermo, att det första spadtaget kommer att ha tagits senast i slutet av året och att vi då ska kunna inleda arbetet. Jag tog själv det första spadtaget för den viktigaste delen av projektet, nämligen Brennertunneln, och under de senaste tre och ett halvt åren har jag i samarbete med min ministerkollega Pietro Lunardi gjort allt som står i min makt för att föra projektet så här långt. Jag anser att en samlad insats är påkallad och nödvändig i fråga om båda dessa viktiga förbindelser.

  Stanisław Jałowiecki (PPE-DE), frågeställare. – (PL) Jag fick inget svar på min fråga som särskilt gällde förbindelsen mellan Gdansk och Wien. Denna sektion är särskilt viktig, eftersom den helt klart är en central del av transportnätet för att länka samman de nya centraleuropeiska medlemsstaterna och EU:s gamla medlemsstater. Två andra länkar befinner sig på planeringsstadiet. Jag tänker på rutten Paris–Wien och den prioriterade järnvägsförbindelsen ”Rail Baltica” som kommer att gå från Antwerpen via Warszawa till Helsingfors. Inget har ännu beslutats om den mycket viktiga sektion som min fråga gällde, och därför ställde jag en fråga till vicekanslern.

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Jag diskuterar gärna den muntliga frågan H-0237/06 av Stanisław Jałowiecki också. Som ni säkert vet har Europaparlamentet och rådet beslutat om gemenskapens riktlinjer för utvecklingen av det transeuropeiska transportnätet. Enligt de riktlinjerna ska arbetet på transportprojekt nr 23 – den förut nämnda järnvägslinjen Gdansk–Warszawa–Brno/Bratislava–Wien – bli klart under perioden 2010–2015. Rådets ordförandeskap anser att denna linje är ytterst viktig, eftersom den bidrar till uppkomsten av kommersiella företag längs med sträckan och främjar en övergång till alternativa färdsätt för långa transporter. Meningen är också att den ska ta hänsyn till rörlighetskraven hos dem som reser regionalt.

I juli förra året – dvs. 2005 – utnämndes sex Europasamordnare för att påskynda arbetet med att förverkliga de fem prioriterade järnvägslinjerna och införandet av Europeiska tågledningssystemet. Järnvägslinjen nr 23 är inte ett av dessa högst prioriterade projekt, men just nu kan inte ordförandeskapet föregripa ett beslut om vilka järnvägslinjer som blir prioriterade projekt i framtiden och om en andra grupp Europasamordnare kommer att utnyttjas – jag beklagar detta.

Järnvägslinjen i transportprojekt nr 23 är en del av de nationella reformprogrammen (NRP) i Tjeckien, Polen och Slovakien. Preliminära ekonomiska beräkningar har redan utförts och byggplaner samt miljökonsekvensbedömningar har påbörjats. Jag vill också tillägga att storskaliga investeringar för sträckan Wien–Venedig, som också nämndes i den här frågan, planeras i Österrike.

Låt mig också upprepa det som redan tidigare sagts åtskilliga gånger idag om att ett slutgiltigt beslut om järnvägslinjen nr 23 även beror på om man kommer överens om budgetplanen 2007–2013 och på mängden privatkapital som satsas.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr rådsordförande! ”Magistrale für Europa” påverkar oss i högsta grad, eftersom den löper rakt igenom Strasbourg, Europeiska unionens huvudstad. Tror rådsordföranden att samordnaren kommer att ha möjlighet att rapportera regelbundet till rådet (transport, telekommunikation och energi) om de framsteg som gjorts med samordningen?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Herr Rübig! Jag tycker att det verkar vara en god idé att den ansvarige samordnaren, som självklart måste vara välinformerad, ska motivera sina beslut och ställas till svars inför denna kammare och även inför de ansvariga berörda parlamentsledamöterna. Jag ska med glädje ta upp och vidarebefordra detta förslag.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Kommissionen har föreslagit 6 samordnare för 6 av de 30 projekten. Det verkar vara som hos Orwell, att det finns djur som är mer jämlika i projekten för transeuropeiska transportnät. När ska kommissionen lägga fram den andra fasen för de näst mest privilegierade projekten? När ska ni göra detta i rådet?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Det är som jag tidigare har sagt. Totalt finns det trettio projekt inom de transeuropeiska näten och de är placerade i ett prioriteringssystem där de sex högst prioriterade projekten har tilldelats samordnare. Av erfarenhet vet vi dock att det kommer att ske förseningar här och var och sen kommer prioriteringssystemet att behöva omprövas. Jag har därför betonat att prioriteringssystemet är bra och viktigt. Högnivågruppen under ledning av Karel van Miert har gjort ett strålande jobb här.

Vi måste dock vara flexibla, eftersom järnvägslinjerna inte enbart är viktiga för den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen utan också för tillämpningen av den princip som anges i olika vit- och grönböcker om att flytta över godstransporterna från väg till järnväg. Vi måste erbjuda konkreta projekt även för detta. Jag är övertygad om att vi tillsammans kan säkra de medel som behövs för detta, inklusive det som kommer att krävas efter den kommande perioden. Jag hyser ett starkt förtroende för den innovativa potentialen och för de strategier som nämndes tidigare att också utnyttja privata medel. Då kan projekten genomföras snabbare än vad som annars hade varit möjligt, till fromma för inte bara ekonomi och sysselsättning utan också framför allt för miljön och för de människor som bor längs med järnvägslinjerna.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Jag är mycket tacksam för att vicekanslern var först med att ta upp frågan om budgetplanen. I kväll har vi faktiskt kommit överens om att avsätta ytterligare 500 miljoner euro i direkt finansiering för TEN-projekt och ytterligare 500 miljoner euro för att få lån från Europeiska investeringsbanken. Han har därmed fått 7,3 miljarder euro.

Min fråga till vicekanslern handlar om ett centralt projekt för Europeiska unionen och Österrike, nämligen Brennertunneln. Kan han säga oss hur han ser på de framsteg som gjorts i detta projekt inom ramen för TEN, eftersom detta projekt är så viktigt för Europeiska unionen?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Herr Karas! Jag ska med glädje göra det. Situationen kring Brennertunneln, dvs. själva hjärtat i järnvägslinjen Berlin–Palermo, är följande. Kommissionen har lovat att vara med och finansiera denna första tunnel till 50 procent – vilket är en stor summa. Investeringsvolymen för denna första tunnel uppgår till cirka 450 miljoner euro. Vi befinner oss för närvarande i fas 2, den förberedande fasen. I sommar kommer vi att börja borra den första pilottunneln och göra vårt yttersta för att genomföra fas 3 – själva byggandet av Brennertunneln – under högst två och ett halvt till tre år, så att vi kan garantera att den är klar senast 2015 i enlighet med det internationella fördraget mellan Italien och Österrike. Som jag tidigare har sagt är det fullt möjligt att tjäna in några år, om vi verkligen är ambitiösa i vår strävan mot dessa mål, så att hjärtat i denna järnvägslinje – Brennertunneln – i bästa fall kan stå färdig 2013.

Jag vill dock också betona här att om de berörda medlemsstaterna är överens och kommissionen ger dem sitt maximala stöd – vilket kommissionens vice ordförande Jacques Barrot, som också har förhört sig om situationen på plats, precis har gjort – kommer vi att göra sådana framsteg. Jag litar också bergfast på att kommissionen och Europeiska unionen kommer att klara den återstående gemensamma finansieringen.

  Manolis Mavrommatis (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Jag hade en fråga som jag hoppades få ett svar på och jag trodde att det skulle finnas tillräckligt med tid för att hinna med den. Tyvärr deltog så många parlamentsledamöter i diskussionen kring en specifik fråga att vi inte hinner behandla min fråga.

Som ni ser har jag väntat här i en och en halvtimme och tyvärr verkar det som om frågan kommer att besvaras skriftligen.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Fru talman! En ordningsfråga : varje månad hamnar jag utanför frågestunden även om min fråga är med bland de första tolv eller tretton frågorna. Att man behandlar tre frågor tillsammans och sedan bara kommer igenom tio frågor säger verkligen något om parlamentet. Någonting måste göras åt detta. Jag är hitsänd av människor för att ställa frågor. Vi är 700. Att man kommer igenom så få frågor speglar verkligen på ett skrämmande sätt parlamentet och systemet. Jag skulle vilja be att detta förmedlas till presidiet, för någonting måste göras åt det.

  Talmannen. – Jag beklagar. Jag har noterat vad ni har sagt, men vi får ofta problem med minskad tid för frågestunden på grund av att andra debatter drar över.

De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 20.05 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

(1) EGT L 228, 9.9.1996, s. 1.

(2) EUT L 167, 30.4.2004, s. 1.