Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 5 april 2006 - Strasbourg

15. Världshälsodagen (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om ett yttrande av kommissionen om Världshälsodagen.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Den världsomfattande bristen på läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal har nått en krisnivå i många delar av världen. Åldrande befolkningar i Europa, Förenta staterna och de flesta välbärgade länderna tillsammans med alltmer sofistikerade medicinska behandlingar som kräver specialutbildad personal innebär att efterfrågan på hälso- och sjukvårdspersonal i industriländerna överstiger utbudet. Och efterfrågan på hälso- och sjukvårdspersonal överstiger inte bara vår interna kapacitet att frambringa läkare och sjuksköterskor: den innebär också en stor påfrestning på den internationella marknaden för hälso- och sjukvårdspersonal.

Bristen på hälso- och sjukvårdspersonal i rika nationer är dock inte ens i närheten av den allvarliga brist som råder i många delar av Afrika, där bristen på hälso- och sjukvårdspersonal ofta kan innebära skillnaden mellan liv och död. Med mindre än en sjukvårdsanställd per 1 000 människor i Afrika, jämfört med fler än 10 sjukvårdsanställda per 1 000 människor i Europa är det knappast förvånande att de upprörande och oacceptabla dödssiffrorna för barn och deras mödrar fortsätter. Fler än ett barn av fem dör före sin femårsdag, och fler än en mor av hundra dör av graviditetskomplikationer i många afrikanska länder. Utvecklingen mot millennieutvecklingsmålen i Afrika går oacceptabelt långsamt, med omvänd utveckling i vissa länder som en följd av hiv/aids. Ansvaret för att ta hand om de sjuka läggs på familjer och samhällen som har mycket små resurser för att klara av den stora bördan.

I Världshälsorapporten 2006 koncentreras den internationella uppmärksamheten till bristen på hälso- och sjukvårdspersonal. Denna rapport välkomnas varmt. Den sätter strålkastarljuset på en kris som har utvecklats under många år men som nu förmodligen utgör det främsta hindret för att nå de hälsorelaterade millennieutvecklingsmålen – att begränsa mödra- och barndödligheten och att få kontroll över smittsamma sjukdomar som hiv/aids, tbc och malaria. Utan läkare, sjuksköterskor, farmaceuter och annan hälso- och sjukvårdspersonal kommer det att bli omöjligt att förbättra vården eller att leva upp till våra åtaganden om att öka tillgången till grundläggande hälso- och sjukvårdstjänster.

Anledningarna till krisen är komplicerade. Det har varit en ständig underinvestering i hälso- och sjukvården i utvecklingsländerna under många år, även i utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal. Många länder i Afrika försöker fortfarande driva sin hälso- och sjukvård med en budget som understiger 10 euro per capita – det är mycket mindre än det minimum på 30 euro som anses nödvändigt för att tillhandahålla grundläggande hälso- och sjukvårdstjänster.

Men problemet är inte bara bristen på investeringar i Afrika. Många länder i Europa och på andra ställen har underinvesterat och inte planerat tillräckligt för utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal för att möta de åldrande befolkningarnas behov. Den rika världen kan locka till sig hälso- och sjukvårdspersonal från andra länder. Konsekvensen för fattiga länder är att de utbildar hälso- och sjukvårdspersonal som lämnar landet, och i själva verket tillhandahåller de ett omvänt stöd till hälso- och sjukvården i industriländerna, genom att axla bördan med utbildningskostnaderna.

Att utbilda ytterligare hälso- och sjukvårdspersonal är bara en del av lösningen. Många vårdanställda som är utbildade vill inte arbeta i de fattigaste och mest avlägsna områdena, där behoven är störst. Det finns ett mönster av inre migration från landsbygds- till stadsområden, från den offentliga till den privata sektorn och från fattiga länder till rikare grannländer och sedan vidare till den rikare, industrialiserade världen. Det är dock svårt att klandra den enskilde när man har sett de villkor som de tvingas arbeta under. Vi måste få större förståelse för hälso- och sjukvårdspersonalens bevekelsegrunder och skapa stimulanssystem som uppmuntrar dem att arbeta där behoven är störst.

Drivande faktorer som dåliga arbetsförhållanden, låga löner – som utbetalas oregelbundet, brist på läkemedel och utrustning samt bristen på karriärmöjligheter bidrar tillsammans till att hälso- och sjukvårdspersonalen flyttar. Det är faktiskt förvånande att det fortfarande, med de dåliga förhållandena, finns en hård kärna av hängiven sjukvårdspersonal i många afrikanska länder som fortsätter att göra ett fantastiskt jobb under mycket svåra omständigheter. Det är viktigt att inte glömma det som har uppnåtts och den utvecklingsbara insatsen av många sjukvårdsanställda, som fortsätter att tjäna sitt folk trots utmaningarna i jobbet och arbetsmiljön.

Faktorer som lockar till migration – bättre löner i rika länder, bättre arbetsförhållanden och större trygghet, som ibland kombineras med aggressiva rekryteringsmetoder från privata rekryteringsföretag – spelar också en betydande roll för den ökande rörligheten hos sjukvårdspersonal.

Alla dessa frågor har beskrivits i kommissionens meddelande till parlamentet om EU:s strategi för att åtgärda bristen på personal inom hälsosektorn i utvecklingsländer. Om vi ska få bukt med krisen måste lösningar börja utvecklas i de länder som berörs mest, och dessa lösningar måste främja planering och finansiering av utbildning, stöd och finansiering av sjukvårdspersonal och bättre tjänstgöringsvillkor. Det är nödvändigt att nationella åtgärder stöds av regionala och globala åtgärder, där man delar med sig av kunskaper och bästa metoder, där man delar med sig av utbildningsresurser och där man förändrar internationella rekryteringsstrategier för att göra dem mer etiska. Det är viktigt att vi granskar våra egna utbildningsprogram för sjukvårdspersonal och ökar vår egen produktionskapacitet för att bli mer självförsörjande.

Kommissionen har lett och samordnat utvecklingen av ett sammanhållet europeiskt svar. Meddelandet om personal inom hälsosektorn har debatterats, och kraftfulla slutsatser kommer att antas av rådet. EU:s medlemsstater har enats om en åtagandeförklaring som kommer att läggas fram på Världshälsodagen. Detta bör visa för resten av världen att EU tar den här frågan på allvar och kommer att stödja en betydande åtgärd till svar på krisen.

  John Bowis, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag står bakom vartenda ord som kommissionsledamoten har sagt här i kväll när vi högtidlighåller årets Världshälsodag med WHO:s utvalda tema – den skrämmande bristen på hälso- och sjukvårdspersonal.

I Europa har vi 3 läkare per 1 000 personer, och, som kommissionsledamoten nämnde, vi har ändå inte tillräckligt med sjukvårdspersonal. I Afrika har de färre än 5 läkare per 100 000 personer. I Europa är det vårt fel, och i Afrika är det också alltför ofta vårt fel. Och varför är det vårt fel? Därför att industriländerna tar 63 000 läkare och sjuksköterskor per år från utvecklingsländerna och bara skickar tillbaka 1 300 till dessa länder. Det är en oetisk, omoralisk obalans. Vi måste göra mycket mer i Europa för att rekrytera och behålla hälso- och sjukvårdspersonal genom utbildning, lön, arbetsförhållanden, forskningsmöjligheter och så vidare, men vi måste göra så mycket mer i utvecklingsländerna och framför allt måste vi stoppa rovdriften på deras yrkeskunskaper.

Afrika söder om Sahara har omkring 750 000 anställda i hälso- och sjukvården för 682 miljoner människor. I Europa är proportionen 15 gånger högre. Afrika söder om Sahara har 1 miljon för få anställda i hälso- och sjukvården. Ghana har bara 1 500 läkare till sin befolkning på 20 miljoner. Två tredjedelar av de unga läkarna i landet lämnar landet inom tre år efter examen, och ändå vilar 25 procent av världens sammanlagda börda av sjukdomar och ohälsa på Afrika samtidigt som endast 0,6 procent av världens sjukvårdspersonal finns där.

I Förenade kungariket, mitt land, kommer två tredjedelar av de nya läkarna och 40 procent av de nya sjuksköterskorna från utlandet. Det är något som vi borde skämmas för, och vi måste lova att ge uttryck för våra skuldkänslor genom att stoppa denna rovdrift och genom att se till att vi, tillsammans med Afrikas folk, bidrar till den hälso- och sjukvård och den sjukvårdspersonal som de är i förtvivlat behov av.

  Margrietus van den Berg, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Så här inför Världshälsodagen är det ett nöje att tänka på Europeiska unionens insats för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Inte mindre än tre av dessa åtta mål handlar om hälso- och sjukvård, kampen mot sjukdomar som till exempel aids och malaria, minskad barnadödlighet och minskad dödlighet för mödrar i samband med graviditet och förlossning. Världen, och i synnerhet Afrika, ligger verkligen långt efter på dessa områden. Varje år dör över en miljon barn i världen i malaria, sex miljoner dör före sin femårsdag på grund av matbrist eller en obalanserad kost av dålig kvalitet och två till tre miljoner barn dör i sjukdomar som skulle ha kunnat förebyggas med vaccinering. År 2005 dog en kvinna i minuten till följd av komplikationer i samband med graviditet och förlossning.

Flera gånger har kommissionen och medlemsstaterna lovat att ge högsta prioritet åt hälso- och sjukvården i utvecklingsländerna. Trots alla dessa fina löften har de misslyckats att uppfylla och införliva dem i den årliga budgetplanen. Inte ens fem procent av Europeiska utvecklingsfondens budget går årligen till grundläggande hälso- och sjukvård. Detta går verkligen stick i stäv mot Europaparlamentets åtagande och önskemål att 20 procent av de totala utvecklingsfonderna ska gå till grundläggande utbildning och grundläggande hälso- och sjukvård. Dessa ord måste följas av handling.

När vi beviljar budgetstöd måste vi dessutom bli mycket strängare när det gäller utgiftskriterierna. Inget budgetstöd bör ges till de länder som inte är kvalificerade på grund av dåliga styrelseformer. Där budgetstöd ges måste det inriktas på specifika sektorer, med andra ord tydligt riktas in på hälso- och sjukvården eller utbildning. Det får heller inte råda något som helst tvivel om att pengarna verkligen går till hälsovård, vilka syften de finansierat och vilka resultat det gav. En särskild procentenhet ska gå till kostnaderna för bevakning från ett särskilt övervakningsorgan. Detta är vi skyldiga EU:s skattebetalare och mottagarländernas människor och parlament. Finansieringen bör i själva verket inte enbart komma från EU:s program, utan det kan ofta vara effektivare om den sker gemensamt med organisationer som Världshälsoorganisationen, FN:s aidsprogram Unaids, UNFPA och globala initiativ som till exempel den globala fonden.

Europeiska unionen bör garantera finansieringen av projekt för sexuell och reproduktiv hälsovård som saknar medel sedan Förenta staternas president stoppat medlen till dessa projekt. Detta står i skarp kontrast till de 12 miljarder som Förenta staterna investerar i en absurd kampanj för avhållsamhet före äktenskapet och trohet gentemot partnern. Den amerikanska kongressen konstaterade idag att denna kampanj skapar förvirring och hämmar redan existerande kampanjer. Många kvinnor och flickor har dött på grund av denna extrema politik. Europeiska unionen kan inte och bör faktiskt inte tolerera detta. Jag hoppas att mina kolleger i de andra politiska grupperna i parlamentet inte kommer att ställa sig på Bushs sida, utan snarare på de miljontals kvinnornas och flickornas sida.

Förutom att öka utgifterna bör vi också ta itu med hälso- och sjukvården i utvecklingsländerna på ett strukturellt och integrerat sätt. Tillgång till grundläggande tjänster som till exempel hälso- och sjukvård är det viktigaste för de allra fattigaste, men denna tillgång är oftast ofullständig på grund av bristen på expertis och infrastruktur vid källan. Vi bör därför investera i logistik och social infrastruktur, kunskapsöverföring och utbildning av lokal personal samt grundläggande utbildning. Siktet ska vara inställt på att överföra grundläggande kunskap inom områden som hygien, rent dricksvatten och hälsosam mat. Inte förrän det finns en grundläggande struktur kan fattigdomsrelaterade sjukdomar och andra onödiga dödsorsaker elimineras på ett verkligt strukturellt sätt.

I vår resolution gör vi rätt i att fokusera på att personalbristen inom sjukvården ofta beror på kompetensflykt, ett fenomen som innebär att de mest kvalificerade och erfarna läkarna och sjuksköterskorna bestämmer sig för att arbeta någon annanstans i världen. Vi måste aktivt förhindra denna kompetensflykt genom att ingå avtal med sektorer och länder och främja cirkulär migration, där människor återvänder till sina hemländer efter en kort vistelse utomlands, genom att utbilda och överföra kunskap samt genom att skapa bättre arbetsvillkor.

Till sist hindrar korruption och dåliga styrelseformer i många länder att en stor del av de pengar som satsas på hälso- och sjukvård hamnar hos de allra fattigaste. Studier har visat att i länder som till exempel i Tchad når endast 1 procent av de allmänna medel som satsas på hälso- och sjukvård fram till sin destination.

Detta leder mig fram till mitt eget betänkande om biståndets effektivitet och korruptionen i utvecklingsländerna som kommer att debatteras under morgondagen. Goda styrelseformer och kampen mot korruption är väsentliga om vi ska uppnå millennieutvecklingsmålen. Både givar- och mottagarländerna bör anstränga sig till det yttersta för att åstadkomma detta inom de närmaste åren.

I denna kammare kan jag inte nog understryka betydelsen av millennieutvecklingsmålen, speciellt för hälso- och sjukvården och utbildningen. Det är nu absolut nödvändigt att fördubbla den budget som avsätts för detta. På så sätt fördubblar vi chanserna för de allra fattigaste i världen, hjälper dem att ta sig ur sin fattigdom och bli friska. Utrota fattigdomen!

  Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar kommissionsledamotens sammanfattning av de komplicerade aspekterna av detta problem. Världshälsodagen är ett bra tillfälle för begrundan. Vi har millennieutvecklingsmålen och många avsiktsförklaringar från regeringar och parlament i hela världen, men tyvärr finns fortfarande en stor klyfta mellan retoriken och verkligheten där ute. På alltför många ställen dör människor bara därför att det inte finns grundläggande medicinska resurser som kunde ha räddat deras liv till en mycket låg kostnad. Jag ska bara nämna en plats: området runt ekvatorn i Demokratiska republiken Kongo, där dödstalen bland befolkningen är katastrofala, inte på grund av hungersnöd eller ens det närvarande våldet och osäkerheten, som i östra Kongo, utan enbart på grund av att medicinska resurser är obefintliga i detta vackra men otillgängliga skogsområde.

Vi måste verkligen titta närmare på kommissionens utgifter för hälso- och sjukvård och fråga varför en så låg procentandel av Europeiska utvecklingsfondens budget är öronmärkt för hälso- och sjukvårdssektorn, som Margrietus van den Berg just har pekat på. Så är det trots att parlamentet har begärt att en femtedel av de sammanlagda utvecklingsfonderna ska gå till grundläggande hälso- och sjukvård och grundläggande utbildning.

Jag vill nu gå över till frågan om hälso- och sjukvårdspersonal. Det är inte bara en fråga om otillräcklig finansiering: det är ett område där EU:s medlemsstater aktivt undergräver hälso- och sjukvården i utvecklingsländerna genom att stjäla deras utbildade medicinska personal. Medlemsstater har undertecknat förbindelser om att inte aktivt rekrytera hälso- och sjukvårdspersonal från de fattigaste nationerna, men i praktiken hittar de vägar att kringgå dessa löften. I Förenade kungariket har till exempel National Health Service, den allmänna hälso- och sjukvården, regler för rekrytering av sjukvårdspersonal, men de gäller bara för arbetstagare som rekryteras direkt av NHS. Reglerna gäller inte för sjuksköterskor som rekryteras genom privata förmedlingar. Förmedlingsjobben är ofta lågkvalificerade jobb, så dessa sjuksköterskor drar inte ens nytta av de specialistkunskaper de skulle kunna skaffa medan de är i Europa. Resultatet är förödande. I Swaziland finns ungefär 3 000 sjuksköterskor, och Swaziland utbildar ungefär 100 per år. Upp till 80 sjuksköterskor per år ger sig dock av, enbart till Förenade kungariket. Till det kommer det stora antal swaziländska sjuksköterskor som dör av aids: 300 stycken dog av aids åren 2003–2004.

Medlemsstaterna måste täppa till kryphålen i sina regler för rekrytering av hälso- och sjukvårdspersonal och få till stånd en effektiv planering för arbetskraften inom vården så att de inte längre frestas att stjäla utbildad personal från just de länder där man har ett så förtvivlat behov av bättre hälso- och sjukvård.

  Marie-Hélène Aubert, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Om man har möjlighet att analysera de ofta flyktiga egenskaperna eller effektiviteten hos dessa världsdagar som ägnas en eller annan stor sak, blir slutsatsen följande. De innebär en möjlighet för oss att å ena sidan belysa en dramatisk situation och bristen på sjukvårdspersonal i söder, en fråga som vi vanligtvis ägnar minimal uppmärksamhet, och att å andra sidan lägga fram förslag som ska tillämpas på kort, medellång eller lång sikt. Därav behovet av att införa dessa hälsomål inom ramen för den fleråriga finansiella planeringen, vilket skulle göra det möjligt att öka förutsägbarheten för EU:s medel, något som är en allvarlig brist idag, och ge mer praktiskt stöd till nationella strategier för att öka antalet sjukvårdsanställda.

Man får dock inte glömma att det problem som vi diskuterar idag inte handlar om otur på grund av rena tillfälligheter. Bristen på sjukvårdspersonal är istället resultatet av så kallade strukturanpassningsprogram som brutalt har drivits av de internationella finansinstituten och som har lett till att den offentliga hälso- och sjukvården och utbildningssystemen i flera länder har kollapsat. Det är därför ganska skenheligt att 2006 tala om beslutsamhet att öka sjukvårdspersonalen under de kommande åren, samtidigt som den makroekonomiska politik som förts på annat håll har haft en skadlig inverkan på samma mänskliga resurser i över tio år. Trots det välkomnar vi denna uppmärksamhet, hur sent den än kommer, kring det trängande behovet av att investera i personalresurser, utan vilka ingen utvecklingspolitik, hur välmenande den än är, kan genomföras.

Därför anser vi att Europeiska unionens åtgärder på detta område bör fokusera på tre punkter. För det första, vilket redan har nämnts, det öronmärkta beloppet för hälsofrågor inom ramen för officiellt utvecklingsstöd, som för närvarande ligger runt fem procent. Detta är sorgligt otillräckligt och framtidsutsikterna är inte alls särskilt uppmuntrande. Det behövs minst 20 procent, inte minst för att täcka lönekostnaderna för utbildning och för alla de frågor som tidigare nämnts. För det andra bör man sätta stopp för de budgetrestriktioner som tvångsmässigt införts av de internationella finansinstituten. Här måste Europeiska unionen använda sitt inflytande, särskilt när det gäller lönetaket och rekryteringen till den offentliga sektorn. Till sist krävs det etiska regler för att få slut på skandalen med en tudelad rekryteringsstrategi i norr i fråga om status och lön. Sådan rekrytering som sker i flera av våra medlemsstater måste bekämpas och principen om ursprungsland måste avskaffas.

Avslutningsvis litar vi på att dessa generösa avsiktsförklaringar verkligen kommer att genomföras tack vare det fasta åtagandet ifrån EU:s institutioner och särskilt Europaparlamentet och tack vare den kampanj som frivilligorganisationer och EU:s civilsamhälle har dragit igång.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Tillgång till hälso- och sjukvård är en grundläggande mänsklig rättighet. Ändå är stora delar av jordens befolkning inte garanterade detta.

FN:s millennieutvecklingsmål är att minska dödligheten bland barn som dör före sin femårsdag med två tredjedelar, minska dödligheten bland mödrar med tre fjärdedelar, stoppa spridningen och vända utvecklingen när det gäller aids, malaria och andra mycket svåra sjukdomar. Tiden är inne att förhindra att flera miljoner barn och kvinnor dör på grund av bristen på grundläggande hälso- och sjukvård, mödrars och barns hälsa, sexuell och reproduktiv hälsa, vatten och sanitära infrastrukturer samt utbildning, inklusive utbildning inom hälso- och sjukvårdssektorn.

För att detta ska ske krävs ökad solidaritet mellan de mest utvecklade länderna. Vi anser det därför vara av yttersta vikt att ge aktivt stöd för utbildning av läkare i utvecklingsländerna och tillgång till medicinsk utbildning för studenter från landsbygden och de mest avlägsna områdena. Jag vill framhäva det anmärkningsvärda exemplet Kuba, där man gratis utbildar tusentals läkare och annan sjukvårdspersonal för att arbeta i Afrika och Latinamerika.

På samma sätt är det viktigt att alla i Europeiska unionen får tillgång till högkvalitativa, kostnadsfria och offentliga hälso- och sjukvårdstjänster, något som inte alltid är fallet på grund av den makroekonomiska strategin i stabilitets- och tillväxtpakten. I vissa länder har det förekommit en del allvarliga bakslag, till exempel i Portugal, något som förvärrar fattigdomen och den sociala utslagningen.

Därför har vi lagt fram ett antal ändringsförslag till den gemensamma resolutionen som förhoppningsvis kommer att antas. Vad som behövs inför Världshälsodagen är att denna debatt följs av handling.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! I EU har vi ett ökande behov av välutbildade engagerade läkare, sjuksköterskor, terapeuter och tekniker. En åldrande befolkning, en allt större utbredning av sjukdomar och behandlingar av dessa innebär en större efterfrågan på hälso- och sjukvårdspersonal. Men vi får inte bara se på vårt behov av hälso- och sjukvård utan också på behoven hos dem som tillhandahåller den. Vad de först och främst behöver är säkerhet. Vi måste göra allt för att skydda dem från sjukdomar och olyckor, särskilt skador från nålstick och exponering för smitta. Det är nästan en tradition att läkare och sjuksköterskor överutnyttjas, men trött och stressad personal är långt mer utsatt för faror. Vaccin har en roll att spela i skyddet av hälso- och sjukvårdspersonal, men när vi ger mandat för immunisering av vår hälso- och sjukvårdspersonal måste vi också erkänna och ersätta dem som har drabbats av funktionsnedsättande biverkningar.

I Irland har vi kraftigt begränsat och begränsar fortfarande antalet unga irländare som utbildas inom medicin, vård, farmakologi och behandlingar. När vi – vilket är oundvikligt – får personalbrist i vården löser vi problemet genom att hyra in personal från andra länder. Nu har vi råd med det, och de skickliga yrkesmännen ger ett lyft till vår hälso- och sjukvård. Våra sjukhus och vår hälso- och sjukvård är bemannad med personal från Indien, Filippinerna, Sydafrika och många andra länder. Jag har fått höra från några av dem att de ser det som en stor möjlighet att arbeta i ett EU-land, men jag undrar om vi någonsin ägnar en tanke åt dem som blir kvar, särskilt de sjuka.

Rörligheten bland hälso- och sjukvårdspersonal är definitivt något som gagnar oss, men medan liv räddas i industriländerna går de förlorade i de mindre utvecklade länderna. En zambisk statstjänsteman beskrev för mig de svårigheter som Zambia har att behålla läkare. Dess regering skickar lovande studenter till EU för utbildning, men när utbildningen väl är avklarad så kommer de inte tillbaka eller när de gör det så blir de varse att deras mycket högteknologiska utbildning stämmer dåligt överens med arbetet i miljöer med lite utrustning och få läkemedel. De ger sig av i frustration. Vi måste ta itu med detta problem snarast.

Det för mig in på min sista punkt. Jag skulle vilja fråga vilken rätt ledamöterna menar att vi har att fördöma en annan suverän nation på grund av dess vägran att finansiera projekt som landet inte står bakom. Jag syftar på Förenta staternas politik gentemot Mexico City där man kräver att frivilligorganisationer, som ett villkor för att få stöd från Förenta staterna, inte får utföra eller främja abort som en familjeplaneringsmetod i andra nationer. Genom att fördöma Förenta staternas sätt att fördela sitt utlandsbistånd förutsätts i ändringsförslag 5 ett mandat som parlamentet och unionen helt enkelt inte har.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Den 7 april varje år högtidlighåller vi Världshälsodagen. I år är temat hälso- och sjukvårdspersonal, som kommer att stå i fokus under det kommande decenniet. Även om världens problem omfattar bristen på sjukvårdspersonal i utvecklingsländerna samt malaria och hiv, står också Europeiska unionen inför stora problem inom hälso- och sjukvårdssektorn, speciellt i EU:s nya områden.

Efter anslutningen till Europeiska unionen har de tio nya medlemsstaterna fått uppleva en kompetensflykt i form av en massiv utvandring av läkare och sjuksköterskor till Västeuropa. Som ett resultat av detta råder det brist på läkare i de nya medlemsstaterna. Vi har framför allt förlorat unga flerspråkiga människor som beslutat sig för att arbeta i de västra delarna av Europeiska unionen dit de lockats av bättre villkor. Chanserna att de skulle återvända är extremt små.

Samtidigt som vi uppmärksammar Världshälsodagen får vi tråkigt nog höra nyheten om en stor strejk på ett av de största sjukhusen i Slovakien och ett efter ett följer de andra sjukhusen efter. Anledningen till strejken är de odrägliga arbetsvillkor som våra läkare och sjuksköterskor måste utstå. En läkare i Slovakien tjänar någonstans mellan 350 till 500 euro i månaden, medan en sjuksköterska får ut 250 till 300 euro. Under dessa omständigheter kommer det som något av en överraskning att vår högt kvalificerade personal är villiga att stanna i sitt hemland överhuvudtaget. De tjänar 2 euro i timmen för nattskiftsarbete, vilket är riktigt skamligt. Vi måste därför se till att dessa människor får adekvata löner.

  Cristina Gutiérrez-Cortines (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Låt mig välkomna dem som tagit detta exceptionella initiativ, eftersom det är många som är inblandade i beslutskedjan.

Jag vill i synnerhet ta upp två frågor, för det första problemet med utbildning i ursprungslandet. Jag anser att ett av Europeiska unionens problem är att vi inte har utarbetat någon strategi för biståndspolitiken när det gäller hälsa, speciellt i fråga om utbildning. Å ena sidan anser jag att vi i Europeiska unionen har tillämpat en väldigt självcentrerad politik med begränsad antagning på de flesta universitet och vårdskolor, med avsikt att garantera sysselsättning för våra studenter men utan att ta hänsyn till det faktum att Europeiska unionens framtidsutsikter och behov skulle komma att överskrida vår kapacitet att ge vård. Detta är anledningen till att läkare och sjuksköterskor från andra länder behövs.

Detta leder klart och tydligt till den kompetensflykt som det så ofta talas om idag. Samtidigt anser jag dock att när det gäller strategin för utvecklingsstöd bör universitet skapas vid sjukhusen. Investeringspolitiken får inte begränsas till vägar utan måste också bidra till sjukhus och personalutbildning. Vidare måste det finnas ett särskilt program som ger resultat.

Det finns en fråga som bekymrar mig oerhört, eftersom jag har sett det med egna ögon: svårigheterna med att dela ut mediciner och den korruption som finns i samband med utdelningen. Vi känner till svårigheterna som sjukhusen brottas med i Kamerun och i andra länder när de ska utföra sitt arbete och få tillgång till mediciner. Ofta lägger de människor som delar ut aidsmediciner, som skickats dit gratis, till extra kostnader vid utdelningen.

Därför anser jag att Europeiska unionen i sina program måste fördela mer pengar till utbildning, men samtidigt på ett effektivare sätt kontrollera bidragsutdelning och förhindra korruption, som är ett ständigt hinder. Då kan man få slut på frustrationen hos de människor som behandlar de sjuka.

  Glenys Kinnock (PSE). – (EN) Herr talman! Det är intressant statistik att det finns fler sjuksköterskor från Malawi som bor i Manchester i Förenade kungariket än i Malawi och att det finns fler läkare från Etiopien som bor i Chicago än det finns i Etiopien. Totalt saknas uppskattningsvis 820 000 läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal. Personella resurser är givetvis en central del i alla hälsovårdssystem, men i verkligheten fortsätter rekryteringen av sjukvårdspersonal och gisslet med hiv/aids att förlänga den kris som redan drabbar väldigt ömtåliga hälsovårdssystem i utvecklingsländerna.

Som ni sa, fru kommissionsledamot, lämnar många utvecklingsländerna därför att de har låga löner, dåliga arbetsvillkor, små utsikter till befordran och brist på utbildning i utvecklingsländerna. Dessutom har de en press på sig att ta hand om ett stort antal patienter med hiv/aids och andra mycket svåra sjukdomar.

Den här kompetensflykten är det största hindret mot att tillhandahålla kvalitetsvård i Afrika. Länder förlorar sina mest kvalificerade och erfarna sjuksköterskor. Förra året miste Kenya 3 000 legitimerade sjuksköterskor, mestadels till Förenta Staterna och Förenade kungariket. Det finns ett nettokunskapsflöde ut från Afrika, där vårdpersonal beslutar sig för att åka dit de kan tjäna pengar och föra sin karriär framåt. Många kvinnor som jag har mött i Förenade kungariket, som jobbar på äldreboenden osv. gör detta därför att de vill tjäna pengar att skicka hem för att försörja sina barn i hemlandet. En följd blir att de länder som förlorar arbetstagare inte har det kompetensområde som behövs för att utbilda sina ungdomar och utveckla sina ekonomier. Vi i Europeiska unionen måste leta efter sätt att kompensera de här länderna som i så stor utsträckning utarmas på den kompetens som de behöver.

Jag välkomnar kommissionens omedelbara uppmärksammande av krisen. Vi hoppas att vi kommer att få se strategier, och det är nästa steg, som tacklar grundorsakerna till det problem som vi talar om i kväll. Problemet är att Afrika, trots den fruktansvärda sjukdomsbördan där, bara har 0,6 procent av världens legitimerade sjukvårdspersonal. Hur kan det vara acceptabelt när pressen på hälsovård och sjukdomsutbredningen är så enorm där?

Jag är bekymrad över kommissionsledamot Frattinis förslag nyligen att främja rekrytering av högutbildade invandrare, däribland införandet av ett ”grönt kort” för forskare, ingenjörer och läkare. Parlamentet måste uppmana till ett aktivt slut på rekryteringen av sjukvårdspersonal. Parlamentet uppmanar helt riktigt Europeiska unionen att utöva påtryckningar för en global uppförandekod om etisk rekrytering. Håller ni, fru kommissionsledamot, med om att det här är något som kommissionen borde göra för att försöka ta itu med denna kris, som kvällens debatt handlar om?

Den andra sidan av myntet är att vi i Europa har en åldrande befolkning och minskande födelsestal. Vi försöker därför dra till oss sjukvårdspersonal från andra länder för att ta itu med våra egna problem. Det är väldigt svårt för utvecklingsländerna att höja lönerna till nivåer som är jämförbara med den industrialiserade världens. Finansieringen måste i stället inriktas på hälsovårdssystemet och ansträngningar göras för att decentralisera hälsovården och stödja den regionala utvecklingen.

Jag anser också, vilket ingen annan har nämnt, även om det står i resolutionen, att videokonferenser är ett mycket viktigt sätt att ta itu med den här frågan på. Jag var nyligen i Mauretanien och såg hur sjukvårdspersonalen vid ett mycket litet sjukhus i ett av landets ökenområden kontaktade franska läkare för att rådgöra om diagnoser på patienterna. Detta är något som vi också kunde titta på och satsa mer seriöst på än vad vi gör för närvarande.

När det gäller praktiserande sjuksköterskor så borde dessa ges mer status än de har nu i utvecklingsländerna. Detta är väldigt viktigt, liksom att se vad länder som Uganda gör, som ska decentralisera hälsovården och flytta ut den från storstäderna till landsbygden.

Vi har en mycket stor uppgift framför oss om vi verkligen ska kunna uppfylla millennieutvecklingsmålen. Det är en stor uppgift när det gäller hälsa och vi behöver ge ett bidrag. När det gäller budgetplanen, som vi nu diskuterar, har vi verkligen inget annat val än att leva upp till det som sagts i debatterna och uppfylla de åtaganden som ni har diskuterat i kväll.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Bra hälsa är ovärderligt och det är alltså inte förvånande att vi i den utvecklade världen investerar så mycket i hälsovård och att vi förväntar oss att få bästa möjliga behandling när helst behovet uppstår. Men för att ha ett effektivt hälsovårdssystem i gång behöver vi sjukvårdspersonal, folk som är välutbildade, engagerade och hängivna i vården av sina medmänniskor. Sjukvårdspersonalen är navet i våra hälsovårdssystem och vi är dem skyldiga mer än vad ord kan uttrycka.

Tyvärr är emellertid hälsosituationen i utvecklingsvärlden helt och hållet och skamligt annorlunda. Där är god hälsa snarare ett undantag än en regel. Låt mig ge er några siffror för att illustrera detta. En riktlinje som kan användas för att bedöma hälsovården i ett land är, som redan nämnts, spädbarnsdödligheten. Det är en måttstock på hur många spädbarn som dör per 1 000 levande födslar. Spädbarnsdödligheten i länder som Sverige, Tyskland eller Frankrike, och faktiskt i de flesta EU-länderna, är omkring fem dödsfall per 1 000 levande födslar. Motsvarande siffror i länder som Moçambique, Sierra Leone och Liberia är omkring 140 dödsfall per 1 000 levande födslar, och i Angola är det omkring 200 dödsfall per 1 000 levande födslar. Med andra ord är chansen att ett spädbarn dör i Angola 4 000 procent större än i ett EU-land. En för tidigt född eller sjuk baby i Angola har nästan ingen chans alls att överleva.

I många länder i tredje världen saknas grundläggande hälsovård nästan helt och hållet och den modiga sjukvårdspersonal som finns i de här länderna måste kämpa emot alla odds för att rädda liv. De måste stå ut med brist på infrastruktur, brist på utrustning, brist på medicin och brist på förståelse för hygien hos befolkningen. De blir ofta förföljda, arresterade, torterade eller mördade när de hamnar i lokala krig eller i sociala uppror. Att jobba inom sjukvården i de här områdena är liktydigt med att vara en hjälte. Dessa personer förtjänar inte bara vår beundran och respekt, utan vårt aktiva stöd, och vi måste göra vårt yttersta för att förse dem med all den hjälp som de behöver. Vi är skyldiga dem det och vi är skyldiga vårt samvete det.

  Hiltrud Breyer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Mottot för Världshälsodagen är ”Samarbete för hälsa”. Trots detta finns tyvärr inte mycket av det samarbetet kvar. Samarbetet innebär huvudsakligen ”kompetensflykt”. Vi har hört dramatiska och gripande uppgifter idag som borde få oss att skämmas. De visar klart att Europeiska unionen står inför en kris inom hälso- och sjukvårdssektorn som vi – i Europeiska unionen – inte hanterar orsaken till utan istället försöker lösa med hjälp av kompetensflykt från dessa länder.

Den största hälsofrågan i Europeiska unionen är kampen mot livsstilsrelaterade sjukdomar, som kan anses bero på närings- och miljöfaktorer. Situationen i utvecklingsländerna är däremot att människor dör av sjukdomar som vi så lätt kan bota. I samband med barnafödande utvecklar till exempel kvinnor fistlar som ett resultat av förlossningar, som vi redan sagt flera gånger tidigare råder det helt enkelt brist på barnvaccin och de mest grundläggande åtgärderna vidtas inte.

Samtidigt vet vi att den demografiska utvecklingen kommer att förvärra problemet. I takt med att vårt samhälle åldras ökar bristen på personer som utbildar sig inom vårdyrkena. Det är därför jag också anser att Europeiska unionen behöver vara förutseende genom att äntligen vidta åtgärder för att motverka denna dramatiska utveckling.

De ekonomiska resurserna har redan nämnts. Vi har talat en hel del om Afrikas länder i dag, men jag får intrycket av att resurserna pumpas in i andra länder, speciellt när det gäller utvecklingspolitiken. Vi har idag hört att kommissionen inte har någon strategi – det gröna kortet har precis tagits som exempel igen. Kommissionsledamoten har sagt vackra ord idag, samtidigt som hennes kolleger inom andra kompetensområden ofta gör det motsatta eller följer en politik som förvärrar istället för att tackla den här utvecklingen och bidra till en lösning.

Kommissionen har också varit tyst när det gäller tvisterna kring patenten för aidsmediciner i Afrika. Europeiska unionen borde ha varit mer högljudd i sitt fördömande av giganterna inom läkemedelsindustrin som ser på medan människor går en fruktansvärd död till mötes som ett resultat av patenten.

Jag hoppas att kommissionsledamotens ord följs av handling. Vad vi behöver är inte vackra ord för att Världshälsodagen närmar sig, utan en strategi och en verklig lösning på problemet. Jag hoppas att vi har börjat om här i kväll och att detta blir ett nytt avstamp. När allt kommer omkring var vi alla överens om målet: vad vi behöver är konkret handling för att kunna lösa problemet.

  Gabriele Zimmer (GUE/NGL). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! ”Samarbete för hälsa” är ett förtjusande motto för Världshälsodagen, så länge som det också tas på fullaste allvar av alla dem som talar, producerar pressmeddelanden eller framför budskap med anledning av den 7 april. I detta avseende vill jag stödja föregående talare.

Detta gäller särskilt hälso- och sjukvårdspersonalen, som Världshälsodagen 2007 är tillägnad. Enligt min uppfattning måste Europaparlamentet också ta itu med problemet att ”samarbeta för hälsa” och att kraven på bättre arbetsvillkor för hälso- och sjukvårdspersonalen inom Europeiska unionen inte tas på fullt allvar. Det motsatta stämmer bättre.

Jag vill bara göra fyra påpekanden. Det första är att debatten om arbetstidsdirektivet och om hälsovårdsreformer har försämrat och fortsätter att försämra arbetsvillkoren för hälso- och sjukvårdspersonalen. Jag vill påminna kammaren om tvisten om erkännandet av jourtjänst som arbetstid som fortfarande pågår och den tyska sjukhuspersonalens strejk som har hållit på i flera veckor nu och förlamar flera tyska sjukhus, vilket också allvarligt försämrar vården för medborgarna. Tillgången till hälso- och sjukvårdstjänster begränsas eller försvåras för miljontals människor, och den varken förbättras eller skyddas på något som helst sätt.

Min andra anmärkning är att trots utvidgningen av Europeiska unionen och de växande hälsoproblemen har avsättningarna för hälso- och konsumentskydd i den budgetplan som antogs av Europeiska rådet i december 2005 skurits ner i jämförelse med den nuvarande perioden.

Min tredje anmärkning gäller vårens toppmöte mellan stats- eller regeringscheferna om Lissabonstrategin som hålls bara några dagar innan den årliga Världshälsodagen. Där spelar hälsofrågorna endast en underordnad roll. Det som debatteras är ökad konkurrens, större påfrestningar och stress för individen, faktorer som är väl kända för sina skadliga hälsoeffekter på majoriteten av befolkningen.

Med tanke på denna situation vill jag ta mig friheten att göra en fjärde anmärkning. I förrgår inledde kommissionen ett offentligt samråd om skapandet av en europeisk försvarsmaterielmarknad. Detta tydliggör den verkliga politiska betydelsen av dagens debatt om Världshälsodagen. Vapen är ett tydligt sätt att förstöra hälsan. I detta sammanhang vill jag dock även uppmärksamma den växande betydelsen av militära aspekter i utvecklingspolitiken, vars huvudsakliga syfte faktiskt är att förbättra folkhälsan i fattiga länder.

Jag anser att det finns tillräckliga skäl – och även tillräckligt material – för en debatt i syfte att förbättra hälsan hos EU:s medborgare och öka EU:s bidrag till en förbättring av världshälsan.

I samband med det vill jag också uttryckligen vädja om att man granskar den alternativa Världshälsorapporten, Global Health Watch 2005–2006, som framför allt pläderar för utökning, kvalitativ förbättring och demokratisering inom folkhälsoområdet. Den beskriver hälso- och sjukvårdspersonalen som livsnerven i hälsovården. Därför är det inte kostnaden, kapitalet eller den tvivelaktiga produktiviteten som är av primär betydelse utan hälso- och sjukvårdspersonalens kvalificerade, ansvarsfulla åtagande. Deras personliga förutsättningar, yrkeskunnighet och sociala kompetens samt deras åsikter och råd bör beaktas.

Av detta skäl föreslår jag ett offentligt samråd med hälso- och sjukvårdspersonal där man kan ställa följande frågor: Vad anser ni vara den vanligaste anledningen till sjukdom eller vad är särskilt skadligt för folkhälsan? Vad är det som mest hindrar er från att utnyttja er sakkunskap maximalt till gagn för folkhälsan? Vad anser ni behöver ändras i det politiska ramverket för att ni ska få möjlighet att arbeta bättre och kunna förbättra folkhälsan? Sett ur ert perspektiv, vad bör Europeiska unionen göra för att öka bidraget till världshälsan, få bukt med hiv/aids och andra epidemier och bekämpa hälsoeffekterna av svält, vattenbrist och miljöförsämring?

  Urszula Krupa (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Parollen för årets Världshälsodag är ”Samarbete för hälsa”. Som vi alla vet är hälsa en mångfasetterad fråga. Jag skulle kunna hänvisa till dess komplicerade medicinska och sociala dimensioner men dess politiska dimension är särskilt betydelsefull. Hälsa är därför inte enbart en fråga som rör enskilda människor. Varje medborgares hälsa bör ha högsta prioritet i varje land.

Det är oacceptabelt att minska de ekonomiska resurserna och därmed beröva miljontals människor grundläggande sjukvård och förvärra situationen för de fattigaste och mest sårbara samhällsgrupperna. Det är särskilt oacceptabelt att ta ifrån dem som inte kan försvara sig själva den vård som de behöver eller drastiskt skära ned på sådan vård. Jag tänker på ofödda barn, äldre och allvarligt sjuka personer.

Det räcker inte att endast komma med den ena appellen efter den andra och fira Världshälsodagar. Hälso- och sjukvårdspersonalen måste utbildas ordentligt. För dessa individer är det plikttrogna arbetet inom hälsosektorn både en tjänst och ett kall. Utan dem är det omöjligt att garantera en effektiv hälso- och sjukvård, och nu hänvisar jag inte enbart till de fattiga länderna. Med dagens globalisering och otyglade liberalism är det av särskild vikt att tillämpa etiska och moraliska principer när det gäller läkemedel och hälso- och sjukvård, för att därmed göra det möjligt för varje individ att bli behandlad med värdighet och respekt och att främja hans eller hennes hälsa.

I grund och botten är det underliggande problem som drabbar dagens hälso- och sjukvård en världsbild grundad på materialistiska värderingar. Detta innebär att finans- och affärsintressen har fått fria tyglar till skada för människornas liv och hälsa. Den enorma ekonomiska klyftan mellan de nya medlemsstaterna och de gamla, där lönerna är klart högre och arbetsvillkoren utomordentligt bra, har resulterat i en utvandring av kvalificerad sjukvårdspersonal. I Polen är villkoren för professionell utbildning och utveckling rätt gynnsamma, men den sannolika ersättningen är oattraktiv, därav kompetensflykten.

Jag är bekymrad över hur ett eventuellt förslag om införandet av etiska regler för rekrytering skulle se ut. Jag undrar vilka kriterier som skulle fastställas för dessa regler för att göra det enklare eller svårare för arbetstagare att emigrera. Jag hoppas verkligen att alla sådana kriterier inte blir innehållsrelaterade, så de fattiga länderna slipper förlora ännu fler framstående specialister.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Som vi har hört i dag är läget för EU:s hälso- och sjukvårdstjänster mycket otillfredsställande, men det är mycket värre i Afrika. En av de nyckelfrågor som måste hanteras när det gäller Afrika är att se till att aidsoffren kan dra nytta av generiska läkemedel. De är visserligen mycket billigare, men de är fortfarande för dyra för afrikaner.

John Bowis tog upp en annan viktig fråga som gäller Afrika, nämligen att uppmuntra personer som är utbildade i Europeiska unionen att återvända till sina hemländer där de i högsta grad behövs. Vad som behöver ske i Europeiska unionen är att öka rörligheten hos både patienter och hälso- och sjukvårdstjänster. I Polen till exempel är det svårt för sjuksköterskor att hitta ett arbete som ger mer än 250 euro i månaden, samtidigt som sjukhusavdelningar i Belgien stängs på grund av bristen på sjuksköterskor.

Förutom rörlighet är det viktigt att harmonisera erkännandet av medicinska och paramedicinska kvalifikationer. På det hela taget saknar Europeiska unionen en gemensam hälsostrategi och hälsopolitik.

Till sist skulle jag vilja nämna frågan om ytterligare investeringar i forskningsprogram, till exempel cancerforskning. Det är skamligt att sådant ska behöva finansieras via tv-evenemang. Pengarna borde istället komma från nationella budgetar eller kanske europeiska program. Vi bevisade att vi var kapabla att agera inför det plötsliga hotet från fågelinfluensan, men vi verkar inte kunna få bukt med dödliga sjukdomar som vi har haft med oss under en väldigt lång tid.

  Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Rätten till hälsa har ett universellt värde. Utomordentliga framsteg har gjorts under de senaste 50 åren. Samtidigt har dock kostnaderna fortsatt att stiga, och trots detta har vi stora svårigheter att erkänna att förebyggande hälsovård kostar betydligt mindre än sjukvård. Vi upplever en verklig hälsokris på grund av bristen på förutseende och speciellt på grund av en rent bokslutsmässig strategi för hälsopolitiken.

Rätten till hälsa har som sagt ett universellt värde. Det är inte bara Europeiska unionen som påverkas utan också resten av världen, där utvecklingsländerna drabbats hårdast. Konsekvenserna av den väldokumenterade bristen på utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal – läkare, sjuksköterskor och så vidare – inom Europeiska unionen blir att medlemsstaterna vänder sig till läkare i utvecklingsländerna och därigenom förvärrar bristerna i de länderna.

Jag vill ta upp tre huvudpunkter. För det första är det nödvändigt att utbilda hälso- och sjukvårdspersonal i utvecklingsländerna och att med alla medel se till att de stannar. För att detta ska ske krävs det en bättre planering av hälsovårdssystemen i Europeiska unionen och Förenta staterna.

För det andra har det förekommit några fruktansvärda pandemier i världen under åtskilliga decennier. Utvecklingsländerna är de mest sårbara, eftersom de varken har resurser för att informera och väcka medvetenhet eller tillräckligt med läkemedel för att stoppa sjukdomar som aids, malaria och tuberkulos. Detta beror uteslutande på personalbrist.

För det tredje hade jag velat att vår resolution varit mer exakt på vissa nyckelpunkter, till exempel tillgången till läkemedel. Även här anser jag att bristen på personal är avgörande, eftersom det inte finns någon på plats som kan agera som samlande punkt. Jag välkomnar därför att vissa av EU:s företag i solidaritet med befolkningen i dessa länder distribuerar viktiga läkemedel eller vacciner. Med tanke på vad vi vet om svårigheterna att genomföra en sådan utdelning i dessa länder, som i stort sett saknar infrastruktur och kvalificerad personal och där det ibland råder total brist på politisk vilja, blir den ofrånkomliga slutsatsen att Europeiska unionen måste göra allt för att stödja dessa åtgärder och till och med gå längre. Tyvärr är kommissionens förslag sorgligt otillräckliga, och saker och ting kommer inte att förbättras av den berömda överenskommelsen om budgetplanen. Vilka kommer då att drabbas av detta? De huvudsakliga offren för våra brister är de mest sårbara individerna, inklusive kvinnor och barn.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! I övermorgon den 7 april är det Världshälsodagen, som i år tillägnas hälso- och sjukvårdspersonalen. Detta är ett bra tillfälle att kräva rättvisa och bra arbetsvillkor för dessa arbetstagare och att uppmärksamma bristen på hälso- och sjukvårdspersonal.

När vi talar om rättvisa och goda arbetsvillkor så talar vi självklart inte bara om utvecklingsländerna, även om vi ägnar dem speciell uppmärksamhet, utan också om Europeiska unionen. Särskilt den kommande debatten om arbetstidsdirektivet – som redan har nämnts idag – kommer att avslöja hur allvarligt Europeiska unionen och Europaparlamentet ser på frågan om rättvisa arbetsvillkor för människor inom detta område och det värde som ges offentliga tjänster och hälsovård av god kvalitet.

Bristen på sjukvårdspersonal är ett globalt fenomen som har flera orsaker: kommissionen redogör för detta, och detsamma sker i den resolution som vi kommer att anta i morgon. Det har även diskuterats ingående att särskilt utvecklingsländerna – där de afrikanska länderna utgör det värsta exemplet – drabbas av den kompetensflykt som orsakas av rika länders rekryteringsmetoder.

Jag anser att man döljer en viktig punkt när det gäller bristen på sjukvårdspersonal. Många länder sparar in på offentliga utgifter och följaktligen saknas också viktiga poster inom hälso- och socialtjänstsektorn – antingen är de vakanta eller inte inrättade överhuvudtaget. Många predikar fördelarna med en nedbantad, nästan anorektisk, stat men de nämner inte dess effekter på hälsosystemets funktion.

Jag hoppas att ändringsförslag 6 kommer att antas av en majoritet i morgon så att vi får en heltäckande analys av bristen på sjukvårdspersonal i de olika länderna i världen. Hälso- och sjukvården i utvecklingsländerna har också drabbats av de drastiska budgetnedskärningarna i den sociala sektorn på grund av olika makroekonomiska reformer, som strukturanpassningsprogrammen. De internationella finansinstituten behöver ompröva sin politik, till exempel den att ständigt lägga tonvikten vid privatisering av verksamheter inom den offentliga sektorn i utvecklingsländerna.

Ändringsförslag 7 avslöjar en annan viktig orsak till bristen på sjukvårdspersonal och otillräckliga hälsoutgifter i utvecklingsländerna, i synnerhet i de afrikanska länderna. Jag vill verkligen inte tona ned faktorer som korruption eller bristen på politisk vilja som har nämnts, men det är också sant att dessa länders externa skuldsättning kraftigt minskar deras möjligheter att avsätta tillräcklig resurser för den sociala sektorn och hälsovården.

Tre av de åtta millennieutvecklingsmålen är hälsorelaterade: att minska barndödligheten, förbättra mödrars hälsa och tackla hiv/aids. Det internationella samfundet inklusive Europeiska unionen måste se till att tillräckliga ekonomiska resurser står till förfogande för att ta itu med hiv/aids. Vi vet att enbart ett fåtal av de ekonomiska åtaganden som gjordes vid den internationella konferensen i Kairo om befolkning och utveckling i själva verket har förverkligats. Vi vet också att hiv/aids-pandemin är mycket större än vad som då förmodades.

Det är viktigt att ge tillräckliga resurser till främjandet av reproduktiv hälsa, vilket också är anledningen till min vädjan om ett majoritetsstöd från kammaren för ändringsförslag 5. Dessutom har Fiona Hall redan påpekat att hiv/aids-pandemin förtar effekterna av investeringar i flera av de afrikanska länderna.

  Nicholson of Winterbourne (ALDE). – (EN) Herr talman! Världshälsodagen påminner oss om att tillgången till hälsa är det mest önskvärda enskilda målet som alla människor önskar nå. Ändå är omfattningen av utmaningen att nå global hälsa stor i dag och utsikterna att nå de internationella målen är små. Årligen dör fyra miljoner barn innan de är en månad gamla. Ytterligare fyra miljoner barn dör av diarré eller lunginflammation. Malaria orsakar åtminstone ännu en miljon barns död och totalt mer än tio miljoner barn dör varje år till följd av förhållanden som vi effektivt kan åtgärda.

Dessa problem är skandalösa mot bakgrund av 2000-talets globala välfärd. Ändå finns det nya hälsoutmaningar såsom sars och fågelinfluensa, som är förenade med den tilltagande globaliseringen av marknaderna. I många länder har hiv/aids redan börjat omintetgöra de blygsamma framsteg som gjorts sedan 1980-talet och hotar i dag hela samhällens överlevnad.

Världens gensvar, som visserligen är imponerande jämfört med andra områden, är långt ifrån tillräckligt. Men allt är inte svart. Världen har också fått se helt nya framsteg inom vetenskap och kunskap och i dag vet vi hur vi ska behandla majoriteten av världens sjukdomar. Många av lösningarna är billiga och lågteknologiska. Därför är det ansvar som vilar på oss ännu större och vi måste fokusera på hur dessa insatser kan gynna dem som behöver dem. Hälsa är en central del i millennieutvecklingsmålen och det måste erkännas av alla att hälsa är centralt för utveckling och för kampen för att minska fattigdomen, samt ett viktigt mått på mänskligt välbefinnande.

Det tydliga budskapet från 2005 och millennieutvecklingsmålen handlar om hälsovårdssystem. Vi kommer inte att kunna börja göra riktiga framsteg förrän vi äntligen tar hälsovårdssystemen på allvar. Utan en grundläggande systemkapacitet i samtliga länder kommer det att vara omöjligt att göra vad som på ett politiskt plan redan har överenskommits, nämligen att satsa mer på förebyggande av sjukdomar och kontrollprogram för att minska dödligheten bland barn och mödrar och att minska hiv/aids, tbc och malaria.

Centralt för varje hälsovårdssystem är människorna som arbetar i och för det; att ha rätt personer anställda med rätt kunskap på rätt plats och som gör rätt saker är grundläggande för att kunna hantera alla utmaningar på hälsoområdet i ett land. Detta innefattar emellertid också administrationen av hälsovård, alla uppgifter som regeringar utför för att försöka uppnå hälsomålen, hållbar hälsofinansiering, kompetent och effektiv hälso- och sjukvård och tillämpning av kunskap, teknik och infrastruktur på hälsoområdet. Eftersom bristen på sjukvårdspersonal är särskilt alarmerande är den överordnade uppgiften att förbättra alla dessa aspekter på en och samma gång.

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Enligt ett ordspråk som också används i mitt land kan pengar köpa allt utom god hälsa. Samtidigt vet vi mycket väl att hälsa ofta tyvärr är en fråga om pengar. Detta är förvisso sant när det gäller offentlig hälso- och sjukvård.

Detta är det problem vi står inför nu när Världshälsodagen i år uppmärksammar oss på bristen på vårdpersonal i hela världen. Enligt WHO orsakas bristen av en underfinansiering av utbildning, lönenivåer, arbetsvillkor och förvaltningssystem för vårdpersonal i flera årtionden. Dessutom kommer det förmodligen att bli en ökad efterfrågan på läkare i EU på grund av befolkningsutvecklingen.

Den totala bristen på pengar är bara en del av det problem som offentlig hälso- och sjukvård står inför. Den andra delen är avsaknaden av uppskattning av vårdpersonalen i samhället och avsaknaden av prestige i yrket. Antalet som utbildar sig till läkare och sjuksköterskor minskar ständigt eftersom deras genomsnittliga lön och sociala ställning inte motsvarar svårigheterna och betydelsen av deras yrkeskall. Därför måste uppskattningen av offentlig hälso- och sjukvård återupprättas så fort som möjligt. Vårdpersonalens migration är redan ett avsevärt problem. Bristen på läkare i England åtgärdas delvis genom att man tar dit läkare från Ungern, där bristen i sin tur åtgärdas med läkare och sjuksköterskor från Rumänien, som i sin tur försöker ersätta dem med läkare och sjuksköterskor från Moldavien. Och denna långa uppräkning kan fortsätta. Det är uppenbart att problemet är allvarligare i utvecklingsländerna men det finns mycket att göra även i Europa.

En annan aspekt av problemet på löneområdet är det utbredda gratifikationssystemet i vissa medlemsstater. Detta är både rättsligt och moraliskt oacceptabelt. Det är förödmjukande för både patienter och läkare och det skapar också ytterligare ojämlikhet i den offentliga vårdsektorn. Därför bör detta avskaffas snarast möjligt.

På det hela taget måste vi tillhandahålla mer pengar och skapa större uppskattning och tydligare villkor för att se till att vår standard inom den offentliga vården i EU inte försämras under de kommande åren utan i stället förbättras. Jag hoppas att Världshälsodagen kommer att göra oss än mer uppmärksamma på detta område och föra oss närmare en lösning.

  Antonios Trakatellis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag ska koncentrera mig på tre saker eftersom mycket har sagts som jag håller med om.

För det första måste vi i dag när vi debatterar Världshälsodagen koncentrera oss på förebyggande åtgärder. Förebyggande åtgärder och att satsa stora belopp på förebyggande åtgärder är mycket viktigt eftersom det begränsar förekomsten av sjukdomar och i förlängningen kostnaderna för behandling och sjukhusvård, med uppenbara positiva resultat både för medborgarna och för den offentliga plånboken. Att förbättra befolkningens hälsa främjar utan tvekan utvecklingen, stärker medborgarna genom att se till att de får ett längre, bättre och mer produktivt liv och utgör förutsättningen för ekonomiskt välstånd.

För det andra vill jag att vi riktar vår uppmärksamhet mot dem som har gett oss innovativa behandlingar och medicinering, vaccination och kunskap i allmänhet för att kunna bekämpa sjukdomar och mot dem som arbetar med de sjuka – läkare, sjuksköterskor och alla inom vårdyrket. Vi måste ägna oss åt denna sektor för att se var bristerna finns, så att sektorn håller en tillfredsställande kvalitet. Naturligtvis måste vi också använda ny kunskap och teknik såsom distansmedicin, vilket är viktigt om vi vill erbjuda moderna tjänster.

För det tredje och sista vill jag ta upp den otillräcklighet som i dag finns i vårdsektorn. Till och med inom EU förekommer otillräcklighet, och naturligtvis finns det otillräckligheter också globalt i dag. Dödsfall förekommer, förekomsten av sjukdom är hög och jag anser att EU bör ta sig an denna fråga och investera pengar i denna sektor då ingen kan vara lycklig mitt i bland olyckliga.

Med dessa tre punkter och i enighet med allt som har sagts av mina vänner vill också jag hylla de människor som arbetar med de sjuka och erbjuder dessa utmärkta tjänster.

  Thomas Ulmer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I år är Världshälsodagen tillägnad vårdpersonalen. I hela världen finns 35 miljoner arbetare inom vården, ungefär 4 miljoner av dessa finns i Tyskland och mer än 12 miljoner i EU. Dessa siffror visar i sig att den södra delen av vår planet har en långt ifrån tillfredsställande tillgång. Det finns en tydlig skillnad mellan industriländer och utvecklingsländer när det gäller människors möjlighet att få tillgång till vårdtjänster. På kort sikt vore det mycket lämpligt att tillhandahålla dubbelt eller flera gånger så mycket resurser i form av akut bistånd. Det absolut nödvändiga är emellertid en ökning av personalstyrkan, både i EU och i utvecklingsländerna.

Eftersom vi har ont om tid vill jag bara ta upp förhållandena i EU. Föregående talare har redan kommenterat situationen i utvecklingsländerna och de har mitt fulla stöd.

Jag vill välja ut fyra europeiska frågor. För det första att ett åldrande samhälle för med sig nya utmaningar, nya sjukdomar, nya behandlingar och ett växande behov av vård och omsorg som vi redan nu håller på att förlora förmågan att tillfredsställa till fullo.

För det andra behöver vårdyrkenas färdigheter och kvaliteter förbättras om vi ska uppnå de kriterier på utmärkt kvalitet som vi själva fastställer. Det krävs en kraftigt ökad utbildning inom alla vårdsektorns områden för att vi ska kunna uppfylla dessa krav.

För det tredje behöver vi stärka samarbetet inom EU. Även om vårdpolitiken spelar en underordnad roll krävs det ett positivt ingripande från vår sida. Vårdpolitiken får inte reduceras till en penningfråga, även om dessa ord säkerligen får mina kolleger i Berlin att rodna.

För det fjärde måste vi bevara vårdpersonalens hälsa genom att ge dem rimliga arbetstider och arbetsbördor och minska antalet fall av utbrändhet. I detta sammanhang vill jag vädja till kommissionen att anta parlamentets ståndpunkt om arbetstidsdirektivet.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Temat för Världshälsodagen i övermorgon är arbetstagare i vårdsektorn. Årets ämne är mycket passande eftersom vi står inför hotet om en världsomfattande pandemi. De problem som kopplas till tillgång på vårdpersonal och arbetsvillkor påverkar både utvecklings- och industriländerna.

Att rikta uppmärksamheten mot vårdpersonalens status är rätt sätt att komma tillrätta med grunden för hälsoproblemen och att försöka förebygga dem. Att investera i förebyggande åtgärder är alltid det bästa alternativet när det gäller både befolkningen och ekonomin. Det är vettigt att investera i vardagliga strukturer som bidrar till människors hälsa och inte bara i arbetet med att bota i efterhand.

Vi behöver den politiska viljan att erkänna vårdpersonalens behov och bemöta dem. Utbildade läkare och sjuksköterskor räddar människoliv. Om inte deras färdigheter uppskattas och får stöd kommer till exempel FN:s millenniemål inte att uppnås. Uppskattningen måste också återspeglas i lön och arbetsvillkor.

Vårdpersonalens färdigheter sätts särskilt på prov i och med nya hot mot hälsan såsom fågelinfluensan. De anställda i vården måste under alla omständigheter vara säkra på att de inte utsätts för infektionsrisk i onödan i sitt arbete. En möjlig global pandemi skulle också innebära att personalen skulle ställas inför svåra etiska frågor. Även om man inledningsvis utgår från att alla är vaccinerade och får de läkemedel de behöver kan det uppstå en situation där exempelvis en del av ett vaccinparti saknas. Frågor om prioriteringar i vården kräver en grundläggande etisk debatt som en grund för fortsatt arbete.

Hotet om pandemier försätter utvecklingsländerna i en särskilt svår situation eftersom malaria och hiv redan skapar en förödelse utan like. Jag håller i högsta grad med om uppmaningen i resolutionen om att förbättra inriktningen på biståndet så att det används till mänsklig och social utveckling.

  Lívia Járóka (PPE-DE). – (HU) I samband med Världshälsodagen vill jag också uppmärksamma er på en annan viktig dag, internationella romdagen som firas den 8 april. Jag vill tala om romerna.

Den romska befolkningsgruppen är ung, födelsetalen är höga liksom dödligheten. En europeisk roms förväntade livslängd är tio år kortare än majoritetsbefolkningens. Antalet romska patienter är flera gånger högre än det genomsnittliga antalet från majoritetsgrupperna i befolkningen. Antalet TBC-patienter är tio gånger högre, antalet patienter med tumörsjukdomar fyra gånger högre, med järnbrist och blodsjukdomar tio gånger högre, antalet cerebrovasculära sjukdomar sex gånger högre, antalet patienter som lider av essentiell hypertoni är fyra gånger högre och antalet patienter med hjärtsjukdomar är femton gånger högre i dag i EU. Även om dessa uppgifter har hämtats från en ungersk rapport återspeglar de tyvärr den allmänna bilden i EU.

Ett av många skäl till att den förväntade livslängden för romer är tio år kortare än för icke-romer är den diskriminering de utsätts för i den offentliga hälso- och sjukvården. Och här måste jag nämna den fråga som flera av er redan har väckt i dag, nämligen utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal. Är de tillräckligt utbildade för att kunna behandla sina patienter utan diskriminering? (Tyvärr kan vi inte tala så mycket i dag om romska patienter och läkare. Jag hade gärna deltagit i en debatt även om denna fråga, men tyvärr är det omöjligt.)

Vi firar internationella romdagen den 8 april över hela världen och i samband med detta antog vi en resolution i Europaparlamentet förra året i vilken vi uppmärksammade det oroande hälsoläget för romer. Under det år som har gått har varken kommissionen eller medlemsstaterna vidtagit några åtgärder för att rätta till detta i den offentliga hälso- och sjukvården eller för att åtgärda den arbetslöshet som drabbar romer eller deras uteslutning från områdena för ekonomi, boende och utbildning. Vi ber kommissionen att så snart som möjligt lägga fram en grönbok om romernas olidliga situation för att sätta stopp för deras utestängning från offentlig hälso- och sjukvård och för att se till att de extremt dåliga vårdtjänster de erbjuds kommer upp till europeisk standard.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Detta är kanske en av de viktigaste debatter vi har haft i parlamentet. Jag beklagar att det på grund av den sena timmen inte finns mer folk här som lyssnar på denna förfärliga statistik för döda små barn, mödrar, onödiga dödsfall på grund av sjukdomar som vi så lätt kan bota. Jag vill tacka kommissionen och mina kolleger för att de uppmärksammar de förskräckliga sjukdomar som finns i världen och för att de försöker väcka medvetenhet om den förfärliga utvecklingen framöver.

Jag kommer från Irland, ett land som vi exporterade sjuksköterskor från för inte så länge sedan, därför att det saknades jobb till dem. I dag importerar vi tyvärr folk till hälso- och sjukvården i stor mängd, därför att vi har en sådan brist på kompetens. Vi tänker inte på de länder vars arbetskraft vi stjäl, därför att våra motiv är själviska: vi behöver ta hand om oss själva. Fast vi tar in folk utifrån ser vi ändå dagligen folk på våra akutmottagningar som ligger på britsar under oacceptabla förhållanden, som i många avseenden liknar villkoren i tredje världen. Så problemen är påtagliga och utbredda.

Jag var i Malawi förra året. Jag bevittnade något som en av mina kolleger redan har talat om: bristen på sjuksköterskor, vilka nu finns i Manchester, och de förfärliga följderna av detta i landet. Det är svårt att veta hur problemet ska lösas, men kanske skulle vi se på sjukvårdspersonalens jobb och värdera det högre än vad vi gör för tillfället, även när det gäller att respektera och belöna dem.

Någon frågade hur vi kan kompensera utvecklingsvärlden för att vi stjäl deras bästa arbetskraft. Det är en mycket stor moralisk fråga som rör hur vi tar de bästa, men förkastar de andra. Vi måste göra något. Vi ska snart debattera fågelinfluensa och marknadsstödjande åtgärder. Gud hjälpe oss om vi drabbas av en mänsklig pandemi och ser hur ansträngd vår hälso- och sjukvård kommer att bli över världen.

Jag skulle vilja läsa upp vad Världshälsoorganisationen vill att vi gör på fredag, dagen som vi talar om: ”väcka medvetenhet om detta ständiga problem” – krisen med sjukvårdspersonal – ”och bygga upp ett stöd för att garantera att sjukvårdspersonal arbetar där de behövs, när de behövs, med rätt kompetens för att tillhandahålla högsta möjliga hälsonivå för människor överallt”. Jag hoppas att vi kommer att uppnå detta.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag är väldigt imponerad över de passionerade bidragen till den här mycket viktiga frågan.

Den process som kommissionen leder för att utveckla EU-åtgärder för att lösa personalkrisen visar vikten av ökad europeisk samordning. Medlemsstaternas och kommissionens kollektiva åtagande kan antas ha mycket större inverkan än om kommissionen och medlemsstaterna arbetar var för sig.

Svaret på personalkrisen speglar den princip som fastställts i Europeiskt samförstånd om utveckling. Medlemsstaterna har åtagit sig att öka den totala nivån på utvecklingsbiståndet genom att närma sig målet med ett ODA på 0,7 procent av BNI, vilket kommer att förstärka budgeten och påskynda utvecklingen. Men det är Europeiska gemenskapens samordnade strävan som kommer att garantera att de ökade resurserna används effektivare genom att tillhandhålla ett samordnat, enhetligt stöd för nationellt ledda och utvecklade planer.

Vi tror att ett bättre samordnat och mer sammanhängande genomförande av vår gemensamma europeiska politik, som speglar åtagandena i Parisdeklarationen om biståndseffektivitet, ger de bästa medlen för en drastisk ökning av utgifterna för mänsklig och social utveckling. Detta behöver prioriteras av medlemsstaterna och speglas i vår gemensamma politik.

Det är därför kommissionen har föreslagit ett paket med konkreta åtgärder för ett effektivare bistånd. Paketet kommer att göra det möjligt för Europeiska unionen att ge mer, snabbare och bättre bistånd.

Vid konferensen om biståndseffektivitet i Paris åtog sig Europeiska unionen att öka andelen bistånd som ges som budgetstöd. Åtagandet innefattar möjligheten att öka biståndet för både det allmänna och sektorsvisa budgetstödet, vid behov kompletterat med projektfinansiering. De delegationer som fattar programplaneringsbeslut för det tionde EUF kommer därför att kunna välja mellan olika stödformer för agera i enlighet med de nationellt fastställda prioriteringarna. Det finns ett avsevärt utrymme för nationellt beslutsfattande och nationell programplanering för att öka satsningarna på hälso- och socialsektorn genom särskilt budgetstöd, om detta prioriteras på nationell nivå.

Jag skulle bara vilja svara på några av de mer specifika frågor som ställts.

På frågan om en uppförandekod kan jag bekräfta att kommissionen är beredd att beakta hur en europeisk uppförandekod för etisk rekrytering av sjukvårdspersonal kan utvecklas och genomföras. På frågan om skräddarsydd medicin, som ställdes av två ledamöter, stöder vi för närvarande en studie om möjligheten att försöka förbättra användningen av de tillgängliga satsningarna som en del av vårt partnerskap med Afrikanska unionen.

Korruption är verkligen ett hinder för utveckling och skadar särskilt tillhandahållandet av viktiga sociala tjänster, som hälsovård. Som ni vet kom vi överens om behovet av att ta itu med det här problemet genom en rad åtgärder. I morgon kommer vi att ha massor av tid för fördjupad diskussion, då vi kommer att diskutera Margrietus van den Bergs utmärkta betänkande om den här frågan.

Flera medlemsstater har nämnt frågan om omfattningen av det utvecklingsbistånd som beviljas för mänsklig och social utveckling. Den mesta finansieringen från kommissionen tilldelas genom nationell programplanering. För närvarande delas över 20 procent av kommissionens biståndsbudget ut till social infrastruktur. Dessutom är allmänt budgetstöd förenat med framsteg som mäts genom hälsoindikatorer och är därför en mekanism för att stödja och stärka prioriteringar av millennieutvecklingsmålen på nationell nivå.

Kommissionen kommer att öka andelen utvecklingsbistånd som ges som budgetstöd och försöka stärka förbindelsen mellan budgetstöd och framsteg mot millennieutvecklingsmålen. Beslutet om andelen stöd från länder till mänsklig och social utveckling är ytterst en fråga för nationella regeringar. Kommissionen kommer att fortsätta att betona vikten av mänsklig och social utveckling för ekonomisk tillväxt och fattigdomsminskning i sin politiska dialog med regeringarna.

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2⁽¹⁾.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdag kl.12.00.

(1) Se protokollet.