Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 5 april 2006 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

2. Välkomsthälsning

  Talmannen. – Jag vill inleda dagens sammanträde med att å det varmaste välkomna Aljaksandr Milinkevitj, ledare för den demokratiska oppositionen och kandidat till presidentposten i Vitryssland, för min egen räkning och på alla Europaparlamentets ledamöters vägnar.

(Applåder)

Herr Milinkevitj! Som ledare för den förenade oppositionen hade ni modet att ställa upp i presidentvalet i Vitryssland nyligen, ett val som vårt parlament betraktade som långt ifrån demokratiskt. Europaparlamentet beundrar ert mod och den ståndaktighet ni visade både under och efter valrörelsen, och vill framföra sin totala solidaritet med er, era landsmän och ert land.

Europa kommer inte att bli helt demokratiskt förrän Vitryssland är ett fritt land.

(Applåder)

Ni kan vara säker på att Europaparlamentet kommer att fortsätta att stödja mänskliga rättigheter och demokrati i ert land.

Ni ser att en del parlamentsledamöter bär halsdukar i färger som är avsedda att vara ett visuellt uttryck för detta stöd och jag måste berätta för er att talmannen kan tillåta dessa externa symboler tack vare den reform vi nyligen gjorde och som nu har trätt i kraft. Enligt den gamla arbetsordningen skulle talmannen ha tvingats kräva att de togs bort. Därför bör vi vara nöjda med reformen av arbetsordningen. Ni ser att presidiets initiativ är positiva ibland.

3. Förhandlingarna om budgetplanen (debatt)

  Talmannen. – Vi ska nu övergå till frågan om läget i förhandlingarna om budgetplanen. När det gäller den här frågan vill jag kort informera kammaren om att vår förhandlingsgrupp, som leds av Janusz Lewandowski, har kommit fram till en överenskommelse med företrädare för kommissionen och rådet.

Som ni vet hade parlamentet föreslagit kvantitativa och kvalitativa mål för budgetplanen. Å ena sidan större totala anslag och å andra sidan en bättre struktur och bättre sätt att genomföra budgeten.

När det gäller rådets ståndpunkt från december har taket höjts med fyra miljarder euro i nya pengar, som kommer att användas för att öka anslagen för vissa program som har skurits ned drastiskt, särskilt Erasmusprogrammet, program för livslångt lärande, nyskapande och hjälp till små och medelstora företag.

En ökning av Europeiska investeringsbankens reserver med 2,5 miljarder euro läggs till dessa tilläggsanslag för att finansiera program för att främja forskning och utveckling, transportnät och stöd till små företag.

Genom flexibilitetsinstrumentet bibehålls summan för den innevarande perioden, två hundra miljoner om året, men med möjligheten att outnyttjade anslag överförs till de kommande två budgetåren.

Detta är en sammanfattning av den överenskommelse som gjordes igår, men jag är säker på att vår föredragande Reimer Böge kommer att kunna redogöra för den mer i detalj. De politiska grupperna kommer att få möjlighet att bedöma överenskommelsen i vår debatt.

  Reimer Böge (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ska öppet erkänna att jag inte är nöjd med resultatet. Om ni tittar på den detaljerade analysen av budgetplanen för det utvidgade EU som det tillfälliga utskottet har arbetat fram inser ni att en del av de saker som vi har trängande behov av för att skapa ett europeiskt mervärde saknas också i detta resultat, och att vi kommer att tvingas arbeta med andra under de kommande sju åren.

Låt mig trots det säga att alla inblandade gjorde sitt allra yttersta för att finna en långsiktig lösning på budgetplanen och en interinstitutionell överenskommelse under de förutsättningar som rådde för vårt arbete. Talmannen gjorde helt rätt i att framhålla att parlamentet inte bara har ägnat sig åt siffror. Det har också intresserat sig för de kvalitativa aspekterna och för att påbörja reformeringen av EU:s budgetpolitik, skapa nya finansiella instrument, avbyråkratisera hela förfarandet och trygga parlamentets rättigheter i de utrikespolitiska instrumenten. Parlamentet har också tagit upp frågan om vilken roll det ska spela i en eventuell översyn 2008/2009.

Vi har alltså arbetat oss igenom hela det här paketet med kvalitativa element och reformprojekt inom de ramar som det interinstitutionella avtalet sätter, genom gemensamma och ensidiga förklaringar, och vi anser att vi har gjort det på ett nöjaktigt sätt. Vi har hur som helst hela tiden hållit en linje som leder till framgång på vägen mot en europeisk budgetpolitik av högre kvalitet.

Mot bakgrund av vår detaljerade kunskap om programmen – vi har ju analyserat dem mer på djupet än rådet någonsin har gjort – intog parlamentet ståndpunkten att de siffror som vi kom överens om var den absoluta smärtgränsen, men om vi till exempel när det gäller livslångt lärande eller mer övergripande i fråga om konkurrenskraft för tillväxt och skapande av arbetstillfällen har lyckats få 2,1 miljarder euro extra för att till exempel skicka ut ytterligare 40 000 studenter på utbyte i Europa, då har vårt engagemang för ett europeiskt mervärde gett utdelning.

Jag vill framföra mitt tack till hela förhandlingsgruppen under Janusz Lewandowskis ordförandeskap, till Ralf Walter och Jan Mulder för deras utmärkta samarbete och till gruppernas samordnare. Det var endast tack vare att vi i mycket stor utsträckning arbetade över gruppgränserna, som en väl sammansvetsad och målmedveten förhandlingsgrupp, som vi kunde uppnå det här resultatet över huvud taget, och det uppskattar jag verkligen oerhört.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Det gläder mig att vara här i dag och visa min tillfredsställelse över den överenskommelse som har nåtts av förhandlare från Europaparlamentet, rådet och kommissionen om budgetplanen för 2007–2013. Jag skulle särskilt vilja gratulera Reimer Böge, Janusz Lewandowski, Jan Mulder och Ralf Walter för deras utomordentliga arbete som jag vet utfördes under svåra omständigheter. Jag skulle också vilja tacka förbundskansler Wolfgang Schüssel och hans finansminister för deras outtröttliga ansträngningar att nå en överenskommelse. Jag har följt förhandlingarna från mycket nära håll för att vara säker på att vi skulle nå en bra överenskommelse. Jag kan säga att jag är stolt över kommissionens roll, närmare bestämt kommissionsledamot Grybauskaitės roll, i förhandlingarna som var mycket svåra. Jag anser verkligen att resultatet av dessa förhandlingar är klart bättre än den överenskommelse som nåddes vid Europeiska rådets möte.

Jag vet hur svårt det har varit att komma till detta stadium, och jag kan uppriktigt säga är detta är en framgång. Det är goda nyheter för EU eftersom det betyder att vi nu har tillräckliga medel för att matcha våra ambitioner för EU:s utveckling de kommande sju åren. Vi har nu en tydlig ekonomisk ram för att hjälpa upp utvecklingen i de tio nya medlemsstater som gick med 2004 och i de två nya medlemsstater som väntar.

Det gläder mig särskilt att vi kommer att ha ökat finansieringen för program med direkt anknytning till Lissabonagendan, dvs. forskning, livslångt lärande, transeuropeiska nät, konkurrenskraft och innovation. Nästan 50 miljarder euro kommer att finnas till förfogande de kommande sju åren för att förstärka forskningssatsningen på EU-nivå. Dessutom är det första gången som överenskommelsen innehåller en gemensam satsning med Europeiska investeringsbanken. Europeiska investeringsbankens medel fungerar som en katalysator för offentliga och privata investerare inom utveckling av forskning och teknik, liksom för transeuropeiska nät samt små och medelstora företag. Finansieringen inom det viktiga området rättsliga och inrikes frågor kommer också att öka betydligt.

En annan prioritering, som ni kanske kommer ihåg att jag tog upp i mina brev till rådets ordförande och i några av mina anföranden här i parlamentet, var att säkerställa ytterligare finansiering till de program som når ut till våra medborgare, t.ex. kultur, ungdomar, hälsa och konsumentskydd. Det har vi nu uppnått. Detta skulle inte ha varit möjligt om vi inte hade arbetat tillsammans för att öka finansieringen efter överenskommelsen från Europeiska rådets möte. Jag har även noterat de synpunkter som Reimer Böge nyss framförde om detta.

Utgifterna för externa åtgärder kommer också att öka vilket gör att vi kommer att kunna fortsätta att främja europeiska värden på övriga håll i världen. Tack vare överenskommelsen kommer vi att kunna förstärka EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik avsevärt.

Den överenskommelse som förhandlarna har nått måste nu få stöd av parlamentet och rådet. Vi hoppas att detta sker omgående. Vi har också arbetat hårt för att se till att EU:s framtida budget grundas på principerna om en sund ekonomisk förvaltning. Jag tar även stor hänsyn till vad Reimer Böge nyss sa om detta – det handlar inte bara om siffror. Siffrorna har visserligen förbättrats, men det handlar om öppenhet, om ansvarsskyldighet, om hur vi använder pengarna och om hur vi arbetar tillsammans – parlamentet, rådet och kommissionen.

Man kan säga att parlamentets roll i processen har förstärkts, och det kommer även att ha en viktig roll i översynen av budgetplanen som kommer att vara en av topprioriteringarna de kommande åren. Jag kan i dag bekräfta det som jag har sagt vid flera tillfällen. Som ni vet har rådet bett oss att lägga fram ett förslag om en översynsklausul för budgetplanens framtid, och vi vill arbeta så nära parlamentet som möjligt i denna fråga.

Jag vet att det var svårt. Jag vet att inte alla är nöjda och ingen kommer att bli helt nöjd – låt mig säga att kommissionen inte är helt nöjd – men det visade ännu en gång på vårt åtagande och vår partneranda. Det är därför jag vill framföra ett stort tack till alla förhandlare. Jag tycker att vi ska fira denna prestation och sedan snabbt gå vidare och utnyttja den drivkraft som överenskommelsen har gett upphov till så att vi kan påskynda och slutföra den rättsprocess som behövs för att få i gång alla program fr.o.m. nästa år. Vi har ingen mer tid att förlora.

(Applåder)

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Det här har varit en lång och svår resa, och utan parlamentet hade vi inte varit där vi är i dag. Jag rekommenderar att vi alla inte bara ser till nationella intressen – eller vad vi tror är det nationella intresset – utan till gemenskapens intresse, till Europeiska unionen och det Europa som vi är en del av. Om vi inte hade haft det i tankarna skulle vi inte ha nått det här resultatet, som vi svarar ”ja, men” på. Som Reimer Böge så riktigt sa är vi naturligtvis inte nöjda till 100 procent, men vi vet att vi inte kunde ha uppnått mer. Jag vill tacka parlamentets ledamöter – Janusz Lewandowski, som ledde arbetsgruppen, Reimer Böge, Ralf Walter och Jan Mulder – för deras övertalningsförsök. Vi kan vara stolta över att vi har haft en sådan förhandlingsgrupp att vi kunde nå det här resultatet.

Vi har ett stort ansvar för Europeiska unionen, och det ansvaret har inte det minsta med pengar att göra. Tvärtom handlar det helt och hållet om demokrati, parlamentarism, insyn och öppenhet. Det handlar om att vinna allmänheten för EU:s ideal, så att detta vårt EU blir övertygande. Det är därför vi vill att de nationella myndigheterna ska dela ansvaret för att pengarna används på rätt sätt när EU-medel fördelas på nationell nivå. Underskott får inte alltid tillskrivas Europeiska unionen, utan de nationella myndigheterna måste ta sin del av ansvaret för dem.

Vi insisterar på att Europaparlamentet ska ha någonting att säga till om och ansvar när det gäller översynen av Europeiska unionens utgifter 2008/2009. Låt mig, med all den tyngd jag kan frammana, säga att det ackorderande som vi har sett under de senaste veckorna och månaderna inte får upprepas. Det här måste vara sista gången som våra förhandlingar förs med så svag övertygelse. Jag håller verkligen med Europeiska rådets ordförande när han säger att vi måste tänka på hur vi ska förse Europeiska unionen med egna intäkter. Detta skulle medföra att EU fick tillräckliga resurser snarare än bli en börda för allmänheten, så låt oss arbeta för det.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Detta är mindre än vi ville ha, mer än många av oss förväntade oss och en seger för förnuftet. Det finns ett antal saker i det interinstitutionella avtalet som jag tycker är särskilt viktiga. Den första är översynsklausulen. Under 2008–2009 kommer vi att se över alla siffrorna från början igen. De som är missnöjda nu – missnöjda med allting, alltså – bör notera att följden av detta är att en del av den process som har inletts genom ändringen i EU:s budget är ett första steg. Kommissionen har förbundit sig att lägga fram förslag till de erforderliga steg som ska tas 2008–2009 enligt översynsklausulen.

Det vi har kommit överens om är bättre finansiell förvaltning, och det är ett mycket viktigt steg. Det är helt avgörande att våra tillgängliga resurser faktiskt utnyttjas och används på ett effektivt sätt. Att våra överenskommelser och ömsesidiga åtaganden verkligen omsätts i praktiken kommer att bli ett stort framsteg.

Vi har gjort ett annat stort framsteg, och det har att göra med kravet att medlemsstaterna nu ska ta fram sina egna rapporter för att visa vad de har gjort med anslagen, och – som Hans-Gert Poettering nyss sa – innebär detta att vi måste överge inställningen att framgång är nationell medan misslyckande är Bryssels fel. Nu måste medlemsstaterna redovisa hur de och deras myndigheter faktiskt har använt pengarna. Det var mycket viktigt att vi fick en överenskommelse om det.

Det har också visat sig vara möjligt att få fram mer pengar, och för det vill jag utnyttja det här tillfället och säga tack herr Böge, tack herr Mulder, tack herr Lewandowski. På min grupps vägnar vill jag dock även tacka vår kollega Ralf Walter, som i slutskedet var en hård förhandlare för vår grupp – vilket andra ledamöter kan intyga. Han kommer från Moseldalen och är van vid översvämningar. När vågorna går höga är Ralf som bäst, så stort tack till honom.

Jag ska avsluta med att göra någonting som ni inte kommer att höra ofta från mig, dvs. tacka kommissionen för dess konstruktiva samarbete i det här förhandlingsskedet. Jag vill också tacka förbundskansler Wolfgang Schüssel, rådets ordförande, som fortfarande har mycket arbete kvar att göra, vilket ni känner till, men eftersom han har varit så konstruktiv i förhandlingarna kan han räkna med vårt stöd när det gäller att övertala de motsträviga rådsledamöter som han inte redan har övertygat. Summa summarum tycker jag att gårdagen var en bra dag.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! På ALDE-gruppens vägnar vill även jag tacka Reimer Böge och hans team, Jan Mulder, Ralf Walter och Janusz Lewandowski, liksom det österrikiska ordförandeskapet för den överenskommelse de har nått. Jag hoppas att denna överenskommelse kommer att tilltala såväl ALDE-gruppen som parlamentet, rådet och kommissionen.

Jag ska inte låtsas som om vi är nöjda med resultatet. Vi känner att vi inte ger tillräckligt mycket pengar till den forskning och utveckling som EU behöver till Galileoprogrammet, till de transeuropeiska näten, till livslångt lärande – alla de saker som vi borde finansiera ordentligt för att övertyga medborgarna om EU:s mervärde.

Vi vet att det är på modet i huvudstäderna i vissa av våra medlemsstater att försöka bromsa det gemensamma arbetet. Det började med det brev som sex stats- och regeringschefer skickade till Romano Prodi för två år sedan med målet att minska budgeten till en procent av BNP, en verkligt nedbrytande politik. Men om centripetalkraften för EU inte längre kommer från visionärt ledarskap inifrån kommer den med säkerhet att komma från utveckling utanför gränserna. Jag hoppas att medlemsstaterna kommer att använda den översyn av EU-finansieringen som de har kommit överens om för att på nytt överväga att ge EU de resurser som behövs.

ALDE-gruppen hoppas även att vi kan göra framsteg, såsom rådet föreslog, när det gäller en ordentlig revisionsförklaring så att revisorerna äntligen kan avsluta räkenskaperna för EU. Det anser vi är det minsta man kan göra för att återfå allmänhetens förtroende.

(Applåder)

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Ni blir knappast förvånade över att min grupp inte är så nöjd med den gjorda överenskommelsen, eller särskilt övertygad om att det inte gick att uppnå mer.

Till skillnad mot er, ordförande Barroso, tror jag inte att den här överenskommelsen kommer att kunna ge oss medel som räcker för de ambitioner vi har, och jag måste erkänna att jag blev förvånad över det ni sa. Jag anser att grundproblemet är detsamma, nämligen att medlemsstaterna är ovilliga att finansiera Europeiska unionens nödvändiga program. Det framstår som ett politiskt problem som vi måste ta itu med under kommande år.

Jag vill också tacka förhandlingsgruppen – som uteslutande består av män – och den grupp som deltog i detta svåra arbete – som uteslutande består av kvinnor från min grupp. Budgetplanen är fortfarande konservativ till sin uppbyggnad och verkligen inte inriktad på reformer. 20 miljarder euro har skurits bort från landsbygdens utveckling och ambitiösa projekt som Natura 2000 saknar finansiering än i dag.

Europeiska rådet har utannonserat att det kommer att finnas en översynsklausul, men man har vägrat att ta med den i det här avtalet, och därför vet vi inte riktigt vad som kommer att hända med denna klausul. Vidare skulle jag vilja höra från kommissionen – och jag hoppas att dess ledamöter lyssnar på mig – om dess avsikter att förbättra beslutsfattandet om externa program är uppriktiga, för det finns motstridiga åsikter om detta som jag skulle vilja att den reder ut för mig.

Slutligen vill jag säga några ord till Wolfgang Schüssel. Ni har ofta talat om frågor som är viktiga för oss, som EU-skatten och systemet med egna resurser. Jag anser att dessa frågor absolut måste finnas kvar på dagordningen, för i dag, med detta helt otillfredsställande avtal – som kunde ha varit mycket bättre än det är om bara rådet hade velat det – tror jag inte att vi kommer att kunna göra några verkliga framsteg för våra medborgare fram till 2013.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Schüssel, herr Barroso! Min grupp har aldrig förespråkat en lättsinnig ökning av budgeten. Dessutom anser vi att budgeten inte är det enda instrument som unionen har att tillgå för att underlätta en sund tillväxt och en balanserad utveckling. Därför skulle det utan tvivel vara till mycket stor hjälp om Europeiska centralbanken skulle spela en annan roll i det här avseendet. Icke desto mindre är budgeten alltid ett uttryck för en politisk vilja. Det är ingen mening med att vi har stora ambitioner om vi tillbakavisar de ekonomiska resurser som behövs för att förverkliga dem.

Detta gäller särskilt i fråga om utvidgningen, som alla – till och med innan processen började – visste skulle föra med sig legitima kostnader, särskilt när det gäller strukturfonderna och sammanhållningsfonden. Det var därför som vi tyckte att parlamentets ursprungliga krav och Bögebetänkandet inte alls räckte till för de finansieringsbehov de gjorda åtagandena medför. Därför ställde vi oss bakom parlamentets beslut att tillbakavisa Europeiska rådets billiga kompromiss från december.

Herr Barroso! Ni gjorde rätt i att vid den tidpunkten påpeka att en budgetplan som denna skulle medföra drastiska nedskärningar och kräva resurser till utbildning, forskning, de transeuropeiska näten, samarbete och så vidare. Utifrån dessa mål sett var den ökning med 1,5 procent som våra förhandlare begärde ytterst blygsam i sig: 1,5 procent av 1,04 procent av unionens bruttonationalinkomst. Enligt rådet var emellertid detta fortfarande tre gånger för mycket. Under dessa omständigheter anser min grupp att vår trovärdighet beror på om vi tar avstånd ifrån denna fars, och att vi följaktligen måste ta vårt ansvar.

  Wojciech Roszkowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! När jag strax före midnatt igår hörde att våra förhandlare hade kommit fram till en kompromiss med rådet och kommissionen om den nya budgetplanen var mina reaktioner motstridiga. Å ena sidan ville jag ge våra förhandlare och alla deras fina insatser ett erkännande. Jag var också mycket lättad över att det på det här sättet sattes stopp för 15 månaders osäkerhet och oenighet som har hotat unionens ekonomi. Det fanns en risk för att avsaknaden av en ny budgetplan skulle innebära att vi debatterade om alla budgetparametrarna utom de obligatoriska utgifterna på årsbasis och ständigt låg efter med antagandet av budgeten. Detta är den positiva aspekten av situationen.

Å andra sidan måste det framhållas att den nya budgetplanen verkligen inte lever upp till förväntningarna, eftersom den medför drastiska restriktioner för omfördelningen av unionens resurser. Unionens bruttonationalinkomst förväntas öka med omkring 15 procent mellan 2007 och 2013, medan dess budget bara kommer att öka med omkring 2 procent under samma period. Siffrorna talar för sig själva. Mot denna bakgrund är rådets motstånd mot att anta våra förhandlares mycket blygsamma förslag småaktigt.

Det har ofta sagts att vissa politiska tendenser som är företrädda i den här kammaren tyder på en obegriplig EU-skepsis och det gäller särskilt de som har sitt ursprung i de nya medlemsstaterna. Det intresserar mig faktiskt att fastställa vilka partier som är EU-skeptiska och kanske till och med antieuropeiska. Kan det möjligen vara regeringarna i de staterna som ständigt skär ned unionens budgetutgifter och som tror att det går att skapa mer EU för mindre pengar?

Jag kommer att uppmana kollegerna i UEN-gruppen att stödja kompromissen om den nya budgetplanen. Icke desto mindre kommer unionens framtid verkligen att bli dyster om vi i årsbudgetarna ständigt och jämt hamnar under de tröskelvärden som sätts upp i planen. Jag tycker bara inte att vi ska klandra de nya medlemsstaterna för denna situation. Unionens finansiella problem beror till största delen på de gamla medlemsstaternas snålhet.

(Applåder)

  Nigel Farage, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Efter att ha lyssnat på vad som sagts denna morgon känner jag att Europaparlamentet ännu en gång ägnar sig åt sin favoritsyssla, dvs. navelskådning. Det enda vi egentligen diskuterar är bagateller i interinstitutionella överenskommelser, eller vid det här laget snarare brist på sådana, men tar vi itu med de verkliga frågorna kring EU-budgeten? Är det någon som är beredd att verkligen prata om att revisorerna har vägrat att avsluta räkenskaperna elva år i rad. Är det någon här som vill slå vad om att det inte blir 12 år i rad eller kanske 13 eller 14? Alltsammans är ju helt fel. Vi har ett budgetsystem som är alldeles för komplicerat, men min fråga är: Behöver vi en budget över huvud taget?

(Skratt)

Tony Blair har, efter att ha misslyckats i förhandlingarna och blivit fullständigt överlistad, utklassad och utspelad av President Chirac, gjort en ganska dålig affär för de brittiska skattebetalarna. Och nu undrar en majoritet av britterna: Varför betalar vi 39 miljoner pund om dagen till en organisation som inte kan avsluta sina egna räkenskaper? Varför ska brittiska skattebetalare hjälpa till att bygga ett nytt tunnelbanesystem i Warszawa och nya avlopp i Budapest? Varför betalar vi alla dessa pengar till en grupp länder som säljer mycket mer till oss än vad vi gör till dem?

Att subventionera sina ekonomiska konkurrenter är väl ändå vansinnig ekonomi! Ingen vid sina sinnes fulla bruk skulle ägna sig åt det. Så det kommer inte att dröja särskilt länge innan britterna inte längre betalar pengar till EU. Jag vet att ni alla har dragit nytta av detta under de senaste 30 åren, men jag ber om ursäkt i förskott. Det kommer ingen brittisk check till någon av er inom de närmaste åren, men vi har haft roligt medan vi var här.

(Blandade reaktioner)

  Jean-Claude Martinez (NI). – (FR) Herr talman! När det gäller resultatet var vi alla överens om att summan på omkring 1 000 miljarder euro, som ska räcka till sju år i EU:s budget, är blygsam, med tanke på att USA:s budget är 2 500 miljarder US-dollar för ett enda år.

Under dessa omständigheter liknar uttalandet från Lissabon att EU 2010 kommer att vara jordens mest konkurrenskraftiga ekonomi det som Nikita Chrustjev sa i FN 1960 om att Sovjetunionen skulle komma ikapp Förenta staterna på tio år.

Utifrån det här perspektivet och trots våra framgångsrika försök att säkra en handfull tusen extra euro är således de förslag som vi lägger fram i den här kammaren precis lika otillräckliga med tanke på det allmänt erkända behovet av investeringar i laboratorier, sjukhus, universitet, äldreboenden, höghastighetståg och så vidare. Detta betyder att rådet och parlamentet bara var oense om en extra ”noll komma någonting” av BNP, eftersom de hämtar sin inspiration från samma källa, vilken kan sammanfattas med två ord: malthusianism i fråga om den ekonomiska politiken och fundamentalism i fråga om budgetpolitiken. Malthusianismen finns överallt i unionen och i den gemensamma jordbrukspolitiken, när det gäller kvoter, markuttag och att gräva upp vinstockar. Europaparlamentet, här i kammaren, driver självt sin personal och sina chaufförer, som tjänar skamliga 1 000 euro i månaden, ut i fattigdom! Detta är ett exempel på den tarvliga ekonomiska realitet som återspeglas i vår budgetpolitiska fundamentalism och i budgeteringsmetoderna i unionens budgetförordning. Man gör allt för att undvika utgifter! I unionens budgetförordning slås principen om en balanserad budget fast. Herr Barroso! Man måste gå tillbaka till Antonio de Oliveira Salazars dagar för att finna denna princip, och Förenta staterna har bara haft 38 balanserade budgetar på 100 år.

Om vår plan var att se över vår budgetplan skulle vi med andra ord ha sett över den ultraliberala ideologi som den bygger på, men att ifrågasätta de tre gisslen i den anglosaxiska tankevärlden – Malthus, Adam Smith och Ricardo – var en helt annan sak.

  Talmannen. – Jag tackar alla som har talat. Rådet och kommissionen har haft tillfälle att lyssna på de politiska grupperna, som har gett uttryck för olika grader av missnöje, i vissa fall ett lindrigt missnöje och i andra ett rent och skärt missnöje. De har också kunnat lyssna till en vädjan om att arbetet ska fortsätta så att unionen får ett system för egna resurser som i framtida budgetförhandlingar kommer att sätta punkt för det ackorderande utifrån nationella egenintressen som flera gruppledare har tagit upp.

Herr Schüssel! Vi vill uppmana er att fortsätta på den väg som ni har varit modig nog att skissera upp. Vi är säkra på att det är där som unionens framtid finns, med bättre budgetar så att unionen kan nå sina mål. De politiska grupperna kommer att diskutera den överenskommelse som våra förhandlare har kommit fram till på dess vägnar och parlamentet kommer att rösta om detta under nästa sammanträdesperiod.

Debatten är avslutad.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Den överenskommelse som nåddes vid trepartsmötet om budgetplanen är en dålig nyhet eftersom den ligger 108 miljarder euro under parlamentets ursprungliga förslag.

De 1,05 procent av BNI som föreslås för åtagandebemyndiganden är långt under de 1,21 procent som kommissionen föreslog och de 1,18 procent som parlamentet föreslog.

Som svar på den överenskommelse som nåddes vid Europeiska rådets möte i december 2005 har parlamentet lagt fram ett förslag i vilket vi kräver ytterligare 12 miljarder euro för att till fullo kompensera sådana områden som Algarve, som drabbas av den statistiska effekten. Det belopp man kom fram till var bara 4 miljarder euro – till största delen finansierade genom omfördelningar från andra utgiftskategorier – som öronmärks för prioriterade frågor som Lissabonstrategin och stabilitets- och tillväxtpakten, vid sidan av strukturfonderna och sammanhållningsfonden.

De överenskomna beloppen är bedrövligt otillräckliga för syftet att ta itu med den ekonomiska, sociala och miljömässiga situationen i det utvidgade EU, där ojämlikheten har ökat och där det finns ett ännu större behov av sammanhållning.

Vi röstade emot parlamentets förslag i juni eftersom det inte gjorde tillräckligt för att trygga ekonomisk och social sammanhållning, var till nackdel för sammanhållningsländerna och byggde på prioriteringarna i den så kallade europeiska konstitutionen.

Av de här skälen har vi inget val, utan måste tillbakavisa denna nya överenskommelse.

4. Resultat från Europeiska rådet – Lissabonstrategin (debatt)

  Talmannen. – Vi ska fortsätta med debatten om resultaten från Europeiska rådet och Lissabonstrategin.

  Wolfgang Schüssel, rådets tjänstgörande ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig mycket att i egenskap av ordförande för rådet åter få välkomna er, herr talman Borrell, er, ärade ledamöter, och er, ledamöter av kommissionen. Jag står här framför er för andra gången och ni kanske minns det löfte jag gav i början av det österrikiska ordförandeskapet, att vi inte ville att detta skulle bli ett ordförandeskap som kännetecknas av våra egna teman, strävanden och önskemål, utan att vi ville erbjuda er ett ordförandeskap byggt på lagarbete, ett ordförandeskap där vi arbetar mycket väl tillsammans med er, det demokratiskt valda Europaparlamentet, med kommissionen och – självklart – också med medlemsstaterna. Att återvinna människors förtroende är en monumental uppgift, en uppgift som vi bara kan klara tillsammans, och det är tillsammans vi måste ta itu med de stora frågor som bara EU kan lösa. När vi gör det måste vi utnyttja alla institutionerna. Det är ingen mening med att en institution pekar finger åt eller kritiserar en annan. Vi sitter alla i samma båt och måste hålla ett fast tag i årorna och ro tillsammans om vi ska få upp farten och nå vårt mål.

Jag tror att ni också inser att vi från allra första början har försökt införa denna samarbetslinje inom ramen för ett ordförandeskap byggt på lagarbete. Utan att slå på trumman för mycket har vi under de senaste veckorna och månaderna nått en hel del lösningar tillsammans med er och kommissionen.

Jag ska börja med att ge er en kort rapport om Europeiska rådet. För ett år sedan, under det luxemburgska ordförandeskapet, satte vi upp målet att ge Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning en ny start. Det räcker inte att hitta på retoriska och luddiga fraser, utan det vi behöver är resultat och handling av det slag som Robert Schuman talade om när han sa att Europa inte skulle byggas på en dag, utan genom handling och förmodligen genom handlingar i plural. Vi har också, för första gången, fått till stånd en institutionell förändring genom att göra EU:s arbetsmarknadsparter delaktiga i Europeiska rådets överläggningar. Ordföranden för EFS, Cándido Méndez Rodriguez, deltog i mötet, ordföranden för Europeiska industri- och arbetsgivarorganisationen (UNICE), Ernest-Antoine Seillière, deltog i diskussionerna och ordföranden för Europeiska centralbanken, Jean-Claude Trichet, var närvarande för första gången. Parlamentets talman Josep Borrell talade naturligtvis för parlamentet och gav ett mycket viktigt bidrag till diskussionen om företagande och att skapa arbetstillfällen.

Vårt ordförandeskap har satt upp mycket tydliga målsättningar. Ni har själva kunnat se i media att många av dem har varit mycket omtvistade. Vi har inte låtit oss nedslås av detta, utan vi har lagt in åtskilliga mycket precisa formuleringar i slutsatserna, särskilt i slutsatserna om arbete och tillväxt. Det allra viktigaste för oss är att sysselsättningsläget förbättras till fromma för Europas arbetslösa, som är omkring 18 miljoner. I praktiska termer vill vi öka sysselsättningen med 1 procent genom de nationella reformprogrammen och förbättrade ramvillkor, vilket skulle motsvara att 2 miljoner arbetstillfällen skapas per år, eller ett nettotillskott med 10 miljoner fram till 2010.

För det andra är det vår noga övervägda avsikt att koncentrera oss på utbildning av unga människor, så att 85 procent av ungdomarna under 22 års ålder får högre utbildning. Avsikten är att antalet elever som slutar skolan i förtid ska minska med 10 procent och mer i detalj att alla ungdomar inom sex månader ska erbjudas antingen ett arbete, en lärlingsplats eller chansen till fortsatt utbildning. Denna period ska senare förkortas till fyra månader.

Vi har kommit överens om en pakt om jämställdhet på arbetsplatsen, ”flexicurity” diskuteras mycket ingående på alla nivåer och den globaliseringsfond som kommissionen har föreslagit ger oss ordentliga medel att ge de arbetstagare som drabbas av strukturella förändringar en ny chans på arbetsmarknaden genom omskolning eller fortbildning.

Nästa stora fråga är naturligtvis frågan om hur vi ska lyckas med detta, och vi har beslutat att prioritera de små och medelstora företagen som tidigare ibland har behandlats mindre välvilligt. Vi har reflekterat över hur vi praktiskt sett kan göra livet enklare för små och medelstora företag – de är omkring 23 miljoner – genom att banta de offentliga förfarandena och avskaffa administrativa regler. Kommissionen – företrädd av kommissionsledamot Günter Verheugen och ordförande José Manuel Barroso – har lagt fram ett mycket intensivt program för ”bättre lagstiftning” enligt en nederländsk modell, och givit en helt avgörande stimulans till att minska de administrativa uppgifterna med 25 procent. Vi vill göra det lättare för unga entreprenörer att starta företag. Avsikten är att de ska kunna starta ett fungerande företag inom en vecka med en enda kontaktpunkt, vilket gör att små företag inte behöver ha att göra med ett otal olika administrativa organ, utan kan börja verka så snabbt som möjligt.

Jag är mycket tacksam att kommissionen har höjt den lägre tröskeln. Jag vet att det inte var helt enkelt inom den egna institutionen. Att fördubbla denna tröskel är ett oerhört viktigt initiativ som gör det möjligt för oss att göra livet mycket lättare för små och medelstora företag och att uppmuntra och stödja dem. Jag vill ber er att inte glömma bort att vi, genom Europeiska investeringsbanken, har ställt ytterligare 30 miljarder euro till förfogande genom subventionerade lån, garantier och säkerheter, så att särskilt små företag kan göra verkliga framsteg med att skapa arbetstillfällen.

Den tredje fråga som jag vill ta upp är kunskap och forskning. Vi är fullkomligt medvetna om att en konsekvens av lönenivåerna i Europa är att vi bara kan vinna över våra konkurrenter om vi gör mer i fråga om utbildning, forskning och kunskap. Det var ju så länge sedan som 2000 som vi satte upp målet på 3 procent. Det är bara det att vi inte har nått det. Det nya i de här slutsatserna är att vi, i bilagan till slutsatserna som är en del av dem, har fått vartenda land att förbinda sig att faktiskt nå detta mål på 3 procent varje år ända fram till 2010. Min kommentar till den föregående debatten är att om vi lyckas med detta – och det kommer naturligtvis att kräva betydande ansträngningar – så kommer följden att bli att 100 miljarder euro ytterligare, från de nationella budgetarna och från det privata näringslivet, kommer att investeras i forskning varje år. Det skulle bli den mest massiva satsning på tillväxt som man kan tänka sig på det här området.

Det är fortfarande så att Europeiska investeringsbanken kommer att hjälpa oss med 10 miljarder euro i extra riskkapital, och om vi lägger de privata bidragen till det får vi ytterligare ett tillskott på 30 miljarder.

Jag tycker att det är särskilt betydelsefullt att Europeiska rådet har anammat José Manuel Barrosos idé att skapa ett europeiskt tekniskt institut, även om det inledningsvis var mycket kontroversiellt av det förståeliga skälet att det finns de som är rädda för att det skapas enorma parallella byråkratier, medan andra är rädda för att de befintliga expertcentrumen ska bli åsidosatta. Jag ger mitt fulla stöd för den grundtanke som kommissionen lägger fram här, tanken att skapa en koppling mellan institutioner för högre utbildning och näringslivet, mellan forskning och utveckling å ena sidan och slutanvändarna å den andra. Detta skulle inte vara något slags övermyndighet, utan ett perfekt utvecklat nätverk som primärt syftar till att verkligen samarbeta med institutionerna i medlemsstaterna. Jag gratulerar José Manuel Barroso och kommissionen till att deras förslag antas och godtas, och vi ser fram emot konkreta förslag till lagstiftning senast i juni i år.

En annan viktig sak när vi talar om budgeten är det åtagande vi har gjort att tillhandahålla betydligt större anslag för studentprogram och utbytesprogram för lärlingar. Ni har redan hört talas om ytterligare 800 miljoner euro i budgetkompromissen nu genast. Det är ett mycket intressant och viktigt initiativ för att ge unga människor nya möjligheter.

En intressant sak är att jag nyligen har läst ett antal studier i vilka man kritiserar skälen till att vi ännu inte har uppnått de ambitiösa målen i vår strategi – Lissabon, arbetstillfällen, sysselsättning – och en av anledningarna var enligt Sapirrapporten och även European Policy Centre att det fanns för lite av ”nationellt egenansvar” – ett fruktansvärt uttryck! – vilket kort sagt betyder att ingen i medlemsstaterna faktiskt känner sig ansvarig.

Det är här jag föregår med gott exempel: vid det senaste mötet med ministerrådet i Österrike beslutade jag att vi skulle ha en samordnare på ministernivå, så med omedelbar verkan kommer vår ekonomi- och arbetsmarknadsminister att bli den politiska samordnaren för hela den här processen, och jag kommer att uppmana alla medlemsstaterna att göra detsamma, så att vi får politiska samordnare som då kan övervaka att vi når de mål som vi har satt upp – kanske i rådet (konkurrensskydd). Det skulle vara ett oerhört viktigt steg mot att skapa trovärdighet kring det vi tillsammans har åtagit oss att göra.

En sak som förstås var helt ny var energipolitiken, och här var det Tysklands förbundskansler, Angela Merkel, som var mest drivande, även om jag också vill tacka Tony Blair som faktiskt var den som satte igång det hela i Hampton Court. Det var naturligtvis den första januari i år som blev en riktig väckarklocka, för det var då, när jag satt bredvid Angela Merkel under nyårskonserten, som ryssarna ströp energitillförseln – med 30 procent den första natten och med 50 procent den andra. Vi lyckades lösa krisen på fyra dagar – med hjälp av kommissionen, kommissionsledamot Andris Piebalgs och många andra – men problemen har förstås inte försvunnit.

Nästan alla producenter är baserade i politiska krisområden och nästan alla globala konflikter har någonting med energi att göra. Råmaterialpriserna fluktuerar vilt och diversifieringen är mycket liten. Vid vissa tidpunkter och i vissa områden riskerar Europa att mörkläggas. Klimatförändringarna, med alla fenomen de medför, är en fråga som vi måste ta itu med. Vi måste hitta ett svar på frågan om den ökade efterfrågan på energi i hela världen och vi får naturligtvis inte förlora de enorma säkerhetsriskerna ur sikte.

Hela situationen fullkomligt skriker efter en ny förenad ansträngning från EU:s sida, och kommissionen har gjort ett förstklassigt arbete med att förbereda denna i sin grönbok, som rådet har antagit. Samtidigt satte man upp de tre målen tryggad försörjning, konkurrenskraft för vår egen industri och bättre miljö. I praktiska termer kom vi överens om en 20-procentig minskning av energianvändningen – någonting som jag inte tror är självklart och som därför är än mer betydelsefullt. Vad det egentligen betyder är att EU sätter upp ett långsiktigt mål att frikoppla ekonomisk tillväxt från energikonsumtion. Jag betraktar det som ett av de viktigaste beslut som det här rådet har fattat, och ett beslut som kommer att kräva enorma ansträngningar om det ska genomföras.

Vi vill öka bidraget från förnybara energikällor från dagens 7 procent till 15 procent. Detta har också gett upphov till hård polemik och är på intet sätt en automatisk process. Det finns mycket att göra både på nationell nivå och tillsammans. Användningen av biobränslen, som för närvarande är 2 procent, ska ökas till 8 procent och det kommer utan tvivel att kräva teknik och forskning. Det kommer att betyda att biobränslen av andra generationen måste tas med i beräkningen, att vi måste genomföra CARS 21 och samarbeta med bilindustrin och att detta kommer att bli en enorm tillväxtpotential som vi vill utnyttja.

För att övergå till den gränsöverskridande handeln med elektricitet strävar vi efter att nå en andel på 10 procent mellan näten, vilket kraftigt skulle minska risken för att våra konsumenter blir utan ström. Man får inte glömma att olje- och gasledningar, nät, kraftverk och nätsäkerhet ger ekonomiska möjligheter. Mellan 800 miljarder euro och 1 000 miljarder euro är investerade i dem, huvudsakligen från privata källor. Om vi utnyttjar detta på ett klokt sätt genom en gemensam europeisk ekonomisk politik kommer det att ge många arbetstillfällen och också öka vår säkerhet.

Kravet på att det inte ska finnas någon protektionism på en så relativt liten marknad som Europa hänger samman med detta – och det är ännu en sak som vi diskuterade uppriktigt, utan offentliga gräl. Eftersom jag har varit ekonomiminister och därmed också energiminister i sex år vet jag vad jag talar om. Det kan mycket väl ha funnits en tid när vi alla på egen hand kunde skapa nationella mästare eller tro oss kunna bortse från EU:s bestämmelser, men den tiden är förbi.

(Applåder)

Det vi behöver är att marknaderna öppnas upp, och vi har kommit överens om att detta ska ske med marknaden för el och gas i mitten av 2007. Instrumenten för att göra detta finns. Kommissionen har dem, så låt oss använda dem utan mer ståhej. Ett av skälen till att kommissionen är fördragens väktare är ju att den ska kunna garantera våra konsumenter försörjningstrygghet.

Det måste dock sägas att energimixen inte på något sätt har blivit mindre viktig, och beslutet om vilka energikällor som ska användas måste fortfarande fattas på nationell nivå. Det vill jag göra helt klart. Varje land måste självt bestämma om det vill ha kärnkraftverk. Österrikes inställning till detta är mycket klar – och jag vet att andra länder har en annan inställning – och det måste man respektera. Jag försäkrar att det kommer att göras, och det gör förstås Europaparlamentet också.

Det är oerhört viktigt att vi inte bara ser detta i ekonomiska termer utan också i ett utrikespolitiskt sammanhang, och det var därför man kom överens om att kommissionen skulle ta fram ett strategidokument om energipolitikens utrikespolitiska dimension tillsammans med den höge representanten, Javier Solana. När man ser tillbaka på dessa diskussioner och beslut i framtiden kommer de att ses som ett genombrott för en verklig gemensam europeisk energipolitik. De översyner som ska göras varje halvår under de kommande ordförandeskapen kommer att borga för att vi inte glömmer bort detta.

Jag tycker också att det är mycket betydelsefullt att jag lyckades få alla att gå med på beslutet om tjänstedirektivet som parlamentet fattade i demokratisk ordning och med stor majoritet – och det var inte lätt att nå konsensus om detta, för jag var tvungen att lägga mycket tid på att tala med regeringscheferna och bereda vägen för det.

(Applåder)

Jag är också tacksam för att kommissionen redan i dag har tagit fram ett förslag som – så vitt jag kan se hittills – är i linje med denna konsensus. Jag hoppas verkligen att vi ska kunna arbeta tillsammans så nära som möjligt i ett påskyndat förfarande vid andra behandlingen, så att vi kommer fram till en gemensam resolution så snabbt som möjligt.

Jag vill också tacka arbetsmarknadens parter på EU-nivå för att de drog sitt strå till stacken. Arbetsgivarna tyckte inte att det var lätt, men de bidrog på ett konstruktivt sätt. Efter detta genombrott – för det är så jag ser på tjänstedirektivet – vill jag emellertid be om ett lika stort engagemang i den andra viktiga frågan, nämligen arbetstidsdirektivet.

Vi vet alla hur viktigt det är att vi gör framsteg här, och vad som händer om vi gör det, men vi måste ha fingertoppskänsla och ta hänsyn till nationella särdrag. Jag tycker att detta är ett klassiskt exempel på ett område där subsidiaritetsprincipen kan komma till användning. En vettig kompromiss är bättre än ingen lösning alls. Det skulle glädja mig mycket om vi under det österrikiska ordförandeskapet tillsammans kunde göra verkliga framsteg på alla tre nivåerna – tjänsterna, arbetstidsdirektivet och budgeten.

Därmed kommer jag till budgeten. Jag är väl medveten om att det var problematiskt att få den till stånd. En del av er kan förstås tillåta er att le roat i vetskap om att den – tvärt emot vad man hade kunnat vänta sig – krävde hårt arbete av tre ordförandeskap: Luxemburg, Förenade kungariket och nu Österrike. Den här budgeten gäller en period om sju år och ska inte bara ge rättssäkerhet för programmen utan också, och primärt, göra det möjligt för de nya medlemsstaterna att genomföra det de hoppas på. Jag uppskattar verkligen att vi har sett till helheten och inte till särintressen – som alla i kammaren ju har påpekat.

Tro mig, jag har också tvingats korsa åtskilliga interna säkerhetszoner för att komma fram till denna gemensamma konsensus. Som ni säkert vet har detta också krävt ett mycket stort engagemang från det österrikiska ordförandeskapets förhandlingsteam – vår finansminister, vår utrikesminister och förstås jag själv – i våra kontakter med José Manuel Barroso och Josep Borrell, som vi är mycket tacksamma mot.

Ni vet säkert också att vi var tvungna att hålla fast vid decemberkompromissen. Vi kunde erbjuda upp till 3,5 miljarder, även om parlamentet ville ha 4 miljarder, och det vittnar om ordförandeskapets lagarbete att kommissionen till slut hjälpte oss genom att lägga upp den halva miljard som saknades för administrativa kostnader, så att parlamentet fick de minst 4 miljarder till programmen som det ville ha.

Om man tar med Europeiska investeringsbanken i analysen får man en del intressanta resultat. Det blir en miljard till att förstärka EU:s externa dimension och en extra miljard kommer verkligen att stärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Till detta kan ni lägga 5 miljarder till Lissabonstrategin, hälften från EU:s budget och hälften från Europeiska investeringsbanken, i reda pengar. Resten är lån, som gör att siffrorna blir 10 miljarder till forskning, 20 till transeuropeiska nät, 30 till små och medelstora företag – totalt 60 miljarder euro.

Det har skett en del mycket betydande förändringar och jag anser att det här är en kompromiss som vi ärligen kan rekommendera. Nu måste jag också gå till Coreper och medlemsstaterna, men jag tror faktiskt att vi redan har åstadkommit någonting som verkligen är trovärdigt i omvärldens ögon.

Slutligen har vi utrikespolitiken, där vi måste klargöra en del saker, bortsett från att hantera kriser som fågelinfluensan, bråket om karikatyrteckningarna, gaskrisen och de stora utrikespolitiska frågorna, men det är inte huvudsaken i dag. Jag ska bara ta upp en fråga, eftersom jag har sett att Aljaksandr Milinkevitj sitter på läktaren, och det är en fråga som också behandlades vid Europeiska rådets möte.

Situationen i Vitryssland är självfallet tragisk. Jag kan säga här att det är så jag ser det personligen. Igår hade jag äran och nöjet att ha ett långt personligt samtal med Aljaksandr Milinkevitj. Han är en lugn och resonabel man som förtjänar allt upptänkligt politiskt och ekonomiskt stöd från oss var än det behövs, särskilt genom de olika partigrupperna, för oppositionen i Vitryssland består av en plattform sammansatt av vitt skilda grupperingar. Statsmakten har behandlat demonstranterna brutalt, hundratals sitter fortfarande i fängelse och tusentals studenter har förlorat sina platser vid universitetet. Arbetstagare har förlorat sina arbeten och familjer sina inkomster. Ett antal medlemsstater har bildat en gemensam koalition, Visegradstaterna – Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern – och Österrike drar sitt strå till stacken genom att erbjuda vitryska studenter stipendier. I detta sammanhang ber jag om kommissionens stöd, så att vi kan ge Vitryssland ordentlig hjälp. Framför allt måste vi gemensamt höja våra stämmor och kräva att de fängslade omedelbart ska släppas, särskilt presidentkandidaten Alexander Kosulin.

(Applåder)

Samtidigt bör vi också understryka att EU inte har något intresse av att isolera Vitryssland, och i synnerhet inte dess folk. Vi bör också hjälpa det civila samhället i Vitryssland att skapa den demokrati de vill ha. Regimen där kommer att omfattas av de restriktioner som vi antog vid Europeiska rådets möte så länge den fortsätter med sin auktoritära linje och systematiskt förtrycker det civila samhället.

Vi har fortfarande tre månader kvar av vårt ordförandeskap, och jag vet att det finns mycket arbete att göra för oss, men jag är säker på att vi kommer att lösa de viktiga frågorna genom goda kontakter och ett gott samarbete – som vi har gjort förut. Jag är mycket säker på att ni, som ni har gjort förut, kommer att framföra särskilda tankegångar eller idéer, kritiska eller fordrande, om sådana finns. Jag kan utlova mitt fulla samarbete och jag kommer också att försöka driva på så mycket som möjligt på rådsnivå, inte med stora åtbörder, utan på ett sätt som ger verkliga resultat. Det här är mitt program och jag tycker att jag kan säga att det har gett vissa resultat redan innan vårt ordförandeskap har kommit halvvägs.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman, herr Schüssel, mina damer och herrar! I strid mot den rådande skepticismen och en viss cynism som håller på att få fäste i dag anser jag att man kan säga att EU gör framsteg, trots de svåra tider vi går igenom, och mötet med Europeiska rådet den 23–24 mars visade att ett utvidgat EU också kan göra framsteg. Den fart vi fick upp i höstas har placerat EU och våra institutioner i debattens centrum igen.

Budskapet från Europeiska rådet är tydligt. EU måste lösa de viktigaste problemen som har med ekonomisk tillväxt och sysselsättning att göra. Under veckan före Europeiska rådets vårmöte redogjorde jag för de frågor som stod på spel vid detta möte, i den här plenisalen. Det var ett avgörande möte, eftersom det var första gången som den återupplivade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning skulle tillämpas. I dag kan jag berätta för er att kommissionens mål har uppnåtts. Jag tänker inte bara på det utmärkta mottagande vår grönbok om energi fick, utan också på andra praktiska förslag, däribland förslaget om det europeiska teknikinstitutet. Jag säger inte detta enbart för kommissionens räkning, utan också utifrån det allmänna europeiska intresset: Jag tycker att vi oförbehållsamt kan gratulera oss själva till resultatet från detta vårmöte med Europeiska rådet.

Stats- och regeringscheferna accepterade principen om partnerskap för den nya Lissabonstrategin, tack vare det österrikiska ordförandeskapets utmärkta arbete och ihärdighet. De förklarade sig beredda att lägga i den högsta växeln och de har också fattat viktiga beslut som banar vägen för att våra åtaganden enligt den nya Lissabonstrategin faktiskt kan genomföras.

Vi har nu övervakningsmekanismer. Vi har 25 nationella reformprogram. Från och med nu kan Europaparlamentet, de nationella parlamenten, de politiska krafterna, arbetsmarknadens parter och den allmänna opinionen i stort slå in på en väg där åtgärder ger resultat: de kan gå från retorik till praktiska åtgärder i form av resultat. Det engelska nyckelordet var ”delivery”: att leverera resultat i praktiken.

Det främsta exemplet på detta vid Europeiska rådets möte var övergången till en riktig energipolitik för EU. Den som rekapitulerar den europeiska integrationens historia om 20 eller 25 år kommer utan överdrift att kunna säga att en energipolitik för EU lanserades i mars 2006, under det österrikiska ordförandeskapet. Det här är bara början och det kommer inte att bli lätt. Det kommer att finnas motstånd, men motståndet finns för att det finns förändring. Utan förändring skulle det inte finnas något motstånd. I den här frågan kan jag från kommissionens sida försäkra er om att vi kommer att använda alla våra befogenheter när det gäller integrationen, för det finns ingen anledning att det ska finnas 25 energimarknader i EU – och det vill vi slå fast ordentligt. Det finns ingen anledning att EU i dagens läge ska ha 25 nationella energipolitiska linjer. Vi behöver en gemensam EU-strategi för energin. Det finns inget utrymme för nationalistiska reflexer. Medlemsstaterna har åter hävdat att de vill arbeta tillsammans för att söka gemensamma lösningar och de erkänner kommissionens centrala roll när det gäller att skapa öppna och konkurrenskraftiga marknader på unionsnivå.

När det gäller Lissabonmålen har vi ingen tid att förlora och måste nu ha resultat. Det var med detta i åtanke som Günter Verheugen och jag träffade de nationella samordnare som övervakar genomförandet av Lissabonmålen omedelbart efter Europeiska rådets möte. Vi informerade dem om att kommissionen vill spela sin roll till fullo, inte bara när det gäller att ge stöd och hjälp utan också när det gäller att övervaka genomförandet av nationella reformprogram. Jag vill gratulera Wolfgang Schüssel, som just berättade att han vill öka övervakningen av Lissabonprocessen i sitt eget land, Österrike. Vi vill också utnyttja detta för att uppmana alla medlemsstaterna att göra detsamma. Självfallet är det viktigt med sunda tekniska förberedelser och vi är mycket nöjda med den tekniska nivå som har nåtts för denna uppgift i medlemsstaterna. Vi anser dock också att det är viktigt att vi ger programmet högre status i den politiska hierarkin, som Wolfgang Schüssel just förklarade att Österrike har gjort, om det ska bli framgångsrikt.

Vidare kommer kommissionen att fortsätta att vara drivande på EU-nivå. Vi håller också med om att det måste till ett utbyte av praktiska erfarenheter. Vi tycker att det är dags att hålla möten i medlemsstaterna, någonting som vi kommer att göra med början i höst. Denna närkontakt med medlemsstaterna är avgörande för att vi ska göra framsteg med vårt program, men den räcker inte. Låt mig i denna kammare stödja parlamentets kraftfulla budskap om behovet av att alla berörda aktörer på det här genomförandestadiet blir än mer delaktiga.

Vi har försökt klargöra de olika institutionella, ekonomiska och sociala aktörernas ansvar och befogenheter på nationell och regional nivå. Nu måste vi verka för ett genuint egenansvar för Lissabonstrategin från alla dessa aktörers sida. Jag uppmanar er att inrikta alla era ansträngningar på de viktiga reformerna för att göra det möjligt för EU att möta de utmaningar som globaliseringen och den åldrande befolkningen utgör. Vi kan vinna globaliseringsstriden.

För att vi ska göra det måste var och en av oss också delta i kommunikationsarbetet och i den offentliga debatten. Jag välkomnar det partnerskap som finns mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten. Så sent som i januari debatterade ni Lissabonstrategin i det här sammanhanget. Jag kan bara uppmana er att fortsätta med den här dialogen och erbjuda er kommissionens stöd. Ert parlament och de nationella parlamenten är de centrala aktörerna i den här debatten, för tillsammans företräder ni Europas folk. Vi kommer inte att kunna göra de nödvändiga reformerna till en framgång utan ett brett stöd från folket, som i slutändan kommer att vinna på våra bemödanden.

(EN) Det fanns en vision under Europeiska rådets möte denna gång, men även ett praktiskt synsätt. Det utmynnade i en mängd arbetsuppgifter för alla de kommande månaderna. Inte minst fick kommissionen en tydlig uppgift att vidta åtgärder under de kommande månaderna. Jag vill särskilt tacka förbundskansler Wolfgang Schüssel för hans teamwork, laganda och förståelse samt för att han stödde kommissionens roll och såg till behovet av att ge varaktig konsekvens och kontinuitet åt det arbete som olika ordförandeskap i Europeiska rådet kommer att stå inför. En sådan strategi för partnerskap mellan rådet, kommissionen och parlamentet är mycket viktig. Utan en sådan anda och ett sådant samarbete kommer vi inte att kunna göra riktiga framsteg.

Ett område där parlamentets roll redan har varit avgörande för att hitta en kompromiss var och är just tjänstedirektivet. Det tog lite tid att övertyga stats- och regeringscheferna, men så småningom stod Europeiska rådet bakom den linje som parlamentet hade enats om och som också fick vårt stöd.

Som ni kanske kommer ihåg har både jag och kommissionen redan från början sagt att om det fanns en verklig, tydlig enighet i parlamentet skulle vi vara beredda att arbeta med er för att lösa frågan om tjänstedirektivet. I går lade vi fram ett ändrat förslag, och ni ser att detta fullt återspeglar den kompromiss som stöddes av en stor majoritet i parlamentet i februari. I den ändrade texten bevaras balansen mellan det akuta behovet av att frigöra den fulla potentialen hos den inre marknaden för tjänster och att bevara den europeiska sociala modellen.

Vi lade även fram ett meddelande som ger tydlig vägledning om tillämpningen av EU-regler om utstationering av arbetstagare. När det gäller fri rörlighet för arbetstagare vill jag också berömma flera medlemsstater för deras besked efter kommissionens rapport om att tidigarelägga tidsfristen för övergångsperioden för fri rörlighet för arbetstagare. Efter Irland, Storbritannien och Sverige har nu Finland, Spanien, Portugal och nyligen Nederländerna meddelat att de vill påskynda en sådan rörlighet för arbetstagare. Det är på detta sätt som vi verkligen kan få ett utvidgat EU som fungerar.

Vi kommer även att följa upp denna ändrade version av tjänstedirektivet med ett meddelande om sociala tjänster av allmänt intresse. Vi arbetar också hårt med hälsovården. På grundval av den text som nu läggs fram förväntar jag mig att rådet och parlamentet omgående slutför lagstiftningsförfarandet.

Jag skulle också vilja nämna tre områden där jag anser att Europeiska rådet fattade beslut som kommer att få verklig och varaktig inverkan. Det första är näringslivet. Vi vet alla att för att få nya arbetstillfällen måste vi värna om näringslivet och de små och medelstora företagen, eftersom dessa skapar flest jobb. Beslutet att minska byråkratin för nya företag är ett tecken på att EU nu börjar öppna sig för näringslivet. När det gäller små och medelstora företag gladdes jag över att kommissionen fick stöd för sin strategi för regler om statligt stöd och för att ha minskat den administrativa belastningen. Vi kommer snabbt att föra detta arbete framåt.

Det andra området är kunskap. Förslaget om Europeiska tekniska institutet blev ett hett diskussionsämne. Bra. Jag ser det som ett tecken på att institutet verkligen är viktigt. Ett flaggskepp för hur framstående Europa är inom utbildning, forskning och innovation. Det är en helt ny idé som kräver fantasi och ambition. Med grönt ljus från Europeiska rådet kommer vi att arbeta för att bygga ut planerna och visa hur Europeiska tekniska institutet kan fungera som en effektiv katalysator för kunskap och tillväxt i EU.

Som jag sa i inledningen lade Europeiska rådet särskilt stor uppmärksamhet på energi. Man visade EU i rätt riktning mot en verklig europeisk energipolitik. Man stödde det tredelade målet för vår grönbok – hållbar, konkurrenskraftig och säker energi. Man fastställde även de praktiska åtgärderna, bl.a. några av de 20 specifika förslag som anges i kommissionens grönbok – en verklig inre marknad för energi, en sammanhängande utrikespolitik, verkningsfullt stöd till energieffektivitet samt förnybara energikällor. Kommissionens kommande program för energi är nu i full gång. Följaktligen tror jag verkligen att specifika åtgärder kommer att vidtas. Det var viktigt att detta inte blev en engångsföreteelse. Det nu är på modet att prata om energi, och nu accepterar medlemsstaterna det som för två år sedan, ärligt talat, hade varit omöjligt att acceptera – att vi behöver en gemensam politik.

Inför Europeiska rådets möte i juni kommer kommissionen och den höge representanten, som förbundskansler Schüssel sa, att lägga fram några idéer om energipolitikens externa dimension. Vi beslutade att löpande se över frågan och att följa upp den en gång om året på rådets vårmöte. Detta var viktigt för kontinuiteten.

Efter alla dessa interna punkter kunde Europeiska rådet också sända ett starkt budskap om åtagande när det gäller situationen i Vitryssland. Kommissionen arbetar mycket aktivt med rådet för att främja förstärkningen av Vitrysslands civila samhälle och att stödja de oberoende medierna så att Vitrysslands befolkning får tillgång till medier som inte censureras eller kontrolleras av en regering som inte respekterar de grundläggande principerna om en demokratisk stat.

Vi går nu i rätt riktning. Vi omvandlar ord till handling. Vi vet vad vi behöver göra, vi är överens om att göra det, och nu gör vi det. Vi gör det i samarbete med Europaparlamentet, Europeiska rådet och medlemsstaterna och även med näringslivet, fackföreningar, konsumenter och medborgare i EU. Jag anser att detta är det enda sätt som vi kan skapa mer tillväxt och nya jobb på. Jag anser att detta är den rätta vägen att komma ur en mycket negativ situation för EU.

Som jag sa tidigare finns det nu en känsla av skepsis och ibland cynism i EU. Det rätta sättet att ändra på det är att komma med konkreta resultat, att lösa frågan om tjänstedirektivet, som vi har hållit på med, och att fastställa budgetplanen, som jag hoppas kommer att ske nu. Jag går inte in på detta nu, eftersom jag gjorde det inledningsvis. Om vi alltså kan uppnå resultat kommer vi att skapa den bästa förutsättningen för att lösa de institutionella problem som måste lösas och för att skapa en drivkraft för EU. Det är vår skyldighet. Vi borde göra mer för att uppnå det.

(Applåder)

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Europeiska rådets ordförande, förbundskansler Wolfgang Schüssel, talade om det ansvar EU-institutionerna har gemensamt, och kommissionens ordförande talade nyss om åtgärder. Om jag särskilt vänder mig till parlamentets talman kan jag säga att mitt intryck är att vi – och med det menar jag ni tre och hela Europaparlamentet – i dag befinner oss i en situation där känslan av gemenskap och delat ansvar för Europeiska unionens framtid gör sig påmind. Jag är fast övertygad om att detta är ett bra tillfälle att genom påtagliga åtgärder återställa det tankesätt som gör Europeiska unionen tilltalande för dem som lever i den, och också att göra detta med hänvisning till andra frågor som vi inte diskuterar i dag, som konstitutionsfördraget, som vi måste finna en lösning på. Det är vårt gemensamma ansvar.

Det gläder mig mycket att Europeiska rådets ordförande arbetar hårt för EU:s gemensamma framtid, tillsammans med oss och kommissionen, och gör det utan åthävor men på ett professionellt och effektivt sätt och på grundval av en europeisk övertygelse. Människor betraktar – ofta felaktigt – Bryssel som en symbol för byråkrati. Vi kommer att nå framgång om vi – och här vänder jag mig speciellt till kommissionen – driver igenom Lissabonprocessen och når ett gott resultat, och tydligt säger att vi vill minska byråkratin. Det vi vill ha är en friare inre marknad, för ju starkare den inre marknaden är, ju mer kommer vi att kunna öppna marknaden i Europeiska unionen – något som tjänstedirektivet är ett viktigt instrument för – med färre bestämmelser, färre subventioner och mer konkurrens, så att vi blir desto mer konkurrenskraftiga på de globala marknaderna. Därav följer att vi måste sträva efter färre lagar och mer frihet för företagen, särskilt för små och medelstora företag, för ju mindre byråkrati och ju färre kostnader de små och medelstora företagen tyngs av, ju större kapacitet har de att skapa arbetstillfällen. Det är det viktigaste av allt, för vi talar inte om ekonomin som abstraktion här, utan om människorna i Europeiska unionen, och därför gläder det mig att rådets ordförande nyss hade någonting att säga om unga människor, för det värsta av allt är ju att unga människor inte har någonting att se fram emot, och det är en situation som vi måste göra allt som står i vår makt för att förhindra.

Om jag får övergå till energipolitiken har vi hört från den polska regeringen, som inte visar något större engagemang för EU, att den förväntar sig solidaritet från EU i fråga om energipolitiken. Det tycker jag att den har rätt att göra, för Europeiska unionen bygger på solidaritet. Vi behöver en europeisk energipolitik, men jag vill också säga till den polska regeringen att om den kräver solidaritet på det här området så kan vi förvänta oss att den ska visa samma solidaritet i fråga om framtiden för beståndsdelarna, substansen och principerna i konstitutionsfördraget. Solidariteten är inte enkelriktad, utan handlar om att hela tiden mötas. Vi behöver vara solidariska mot varandra för vår europeiska framtids skull.

Låt mig göra ett sista påpekande, för min tid är slut: vi måste kanske reflektera över hur parlamentet och gruppernas ordförande ska kunna uttala sig på ett nöjaktigt sätt. De behöver inte lika lång tid som rådets och kommissionens ordförande, men vi måste fördela tiden på lämpligt sätt.

Herr talman! Kammaren välkomnade nyss Aljaksandr Milinkevitj. Det var min grupp som uttryckligen bjöd in honom till oss i dag. Medan vi debatterar energi och ekonomi får vi aldrig glömma bort den grund vi står på, nämligen våra värden, mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet, som får oss att ta ställning för demokrati i Vitryssland, och tack vare detta blir vårt försvar av de mänskliga rättigheterna i Europa, och i hela världen, övertygande.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Om vi ska utvärdera Europeiska rådets möte finns det några positiva saker, för vid sitt senaste möte visade rådet att viljan finns att återuppliva det europeiska projektet, och det uppskattar vi. Före rådets senaste möte lade Poul Nyrup Rasmussen, ordförande för Europeiska socialdemokratiska partiet, för partiets räkning fram en handlingsplan för tillväxt och sysselsättning som vi hade upprättat tillsammans med de socialistiska ekonomi- och finansministrarna. Kärnan i denna handlingsplan är att använda statliga investeringar och offentliga utgifter för att stimulera de privata utgifterna, precis det ni talade om när ni sa att Europeiska investeringsbankens tillgängliga resurser ska användas för detta ändamål. Det är en god socialistisk linje och ni kan räkna med vårt stöd för den.

När det gäller energipolitiken – och det är ett ämne som jag vill återvända till, eftersom det är centralt i er rapport om Europeiska rådet – är det verkligen så att vi behöver en gemensam europeisk strategi för den, och det första vi ska tänka på när vi överväger en sådan är att medlemsstaterna själva beslutar om sin energipolitik. Låt mig upprepa detta. Ni berättade än en gång att ni var på nyårskonsert och satt bredvid den tyska förbundskanslern när Ryssland stängde gaskranen. Jag vet inte om det finns något orsakssamband här, men det kan vi bortse ifrån. Ni kanske skulle kunna göra mig en tjänst och säga till henne, inte vid nästa nyårskonsert, utan nästa gång ni träffas: ”Angela, gör som jag och låt bli energipolitiken”. När det gäller kärnkraften är det rätt väg att gå, och ni kommer att få mycket stöd för detta, inte bara från människor i ert eget land, utan också i Tyskland.

Den avgörande frågan är hur vi tillämpar solidariteten på vår hantering av energipolitiken. Det är någonting som rådet måste besluta om, och det kan inte bli så att vi står som åsnan mellan två hötappar och svälter ihjäl för att vi inte vet vilken vi ska välja. Det är den liknelsen som Europeiska rådet påminner mig om på nästan alla områden, för problemet är alltid detsamma. Vi hör att rådet gör storstilade uttalanden om vad EU måste göra, men när dess ledamöter – era kolleger, stats- och regeringscheferna – kommer hem så glömmer de sina åtaganden gentemot EU och lystrar bara till sin nationella allmänhet. Där har ni EU:s kris i ett nötskal. Det är detta som våra institutioner måste komma till rätta med tillsammans. Europaparlamentet spelar sin roll i detta. Vi har sammanställt ett anständigt tjänstedirektiv – som vi igår fick reda på att kommissionen hade antagit – och jag tycker att en av höjdpunkterna vid det senaste rådsmötet var rådets enhälliga uttalande att det skulle göra också detta till en av komponenterna i sin gemensamma ståndpunkt. Det är ett gott tecken. Det visar att EU gör framsteg – under parlamentets ledning. Det är beklagligt att detta inte kan överlåtas till rådet och kommissionen ensamma, men vi får fortsätta att nafsa er i hälarna.

En sista kommentar, herr Schüssel: Jag måste hålla med om att allt ser bra ut vid halvtid, det österrikiska ordförandeskapet gör ett gott arbete. Ni gjorde ett antal påpekanden i dag igen – och ni vet mycket väl vad jag syftar på – där ni anspelade på vissa aspekter av vad som måste göras under de kommande veckorna. Kontentan är att ni är en smart man: ni försäkrade Silvio Berlusconi att ni ville hjälpa honom att rädda Europa från kommunismen och träffade sedan Romano Prodi några timmar senare. Ni vet hur ni ska balansera olika intressen så att resultatet gagnar er. Om vi alla kan dra nytta av denna skicklighet för Europeiska unionens bästa så kommer vi att stå på er sida.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! ALDE-gruppens cyniker skulle säga att förra månadens rådsmöte kunde ha varit värre. Grattis till österrikarna för att de avvärjde ett bråk. Ordförandeskapets slutsatser var som så ofta löften om ekonomiska reformer i motsats till verkliga åtgärder för ekonomisk reform. Men våra optimister lägger märke till att tonen i dessa slutsatser från ordförandeskapet är annorlunda. Såsom Mark Twain en gång sa om Wagners musik, ”Den är mycket bättre än den låter”. Även socialistiska premiärministrar har accepterat att spelet är över, att marknaden måste komma in för att ge oss tillväxt och välstånd. Samtliga rådsmedlemmar accepterade att miljöpolitik kan vara en viktig del i sysselsättning och tillväxt.

Vi gör framsteg och detta, i kombination med utsikterna till ett interinstitutionellt avtal om budgetplanen och den ekonomiska tillväxt som vi nu förutser, gör att det finns hopp igen för vårt EU. Jag ser särskilt positivt på kommissionens beslut denna vecka att införa rättsliga påföljder för dem som struntar i reglerna om liberalisering. Det är den sortens åtgärder som vi behöver från kommissionen för att kunna göra framsteg.

EU har otroligt lätt för att återhämta sig. Framsteg kanske inte görs på ett område, men de görs på ett annat – en europeisk energipolitik, ett bra steg framåt, eller fler länder som vill gå med i EMU. Satsningen på gemensamma ansträngningar kan nu komma från utmaningar utifrån snarare än från övertygelse inifrån. Men jag hoppas att det österrikiska ordförandeskapet och det finska ordförandeskapet som avlöser det kan föra denna nya anda framåt och hjälpa oss att återupprätta en konstitutionell grund som EU kan stå på i framtiden.

ALDE-gruppen anser att det är dags att rikta fokus bort från rådets vårmöte om ekonomisk reform. Det behövs tre rådsmöten om året. Det finns andra frågor att diskutera, viktiga frågor såsom Vitryssland. Ni hade, liksom en del medlemsstater föreslog, kunnat diskutera frågan om Guantánamobasen, där EU-medborgare fortfarande hålls fängslade. Oviljan att reta upp amerikanerna hindrade er från att göra det. Låt oss få se lite mer europeisk anda på dessa rådsmöten.

Låt oss börja återuppbygga EU med medlemsstaternas aktiva deltagande. De senaste åren har det alltför ofta hänt att vi i Rom, Paris, London och t.o.m. Berlin har sett försök att sprätta upp gemenskapstanken, att dra isär EU vid sömmarna. Dessa huvudstäder riskerar att förstärka den globala anarkin för att behålla sin nationella suveränitet.

Jag blev mycket överraskad över att se er, förbundskansler Schüssel och Hans-Gert Poettering, och det vackra folket från PPE-DE-gruppen i Rom till stöd för valkampanjen för en premiärminister som ständigt har undergrävt EU:s värden …

(Applåder)

motverkat framsteg inom rättsligt samarbete, t.o.m. rättsliga förfaranden, överskridit gränserna för det tillåtna, för fria och oberoende medier och t.o.m. för valsystem, och som har använt EU-ordförandeskapet för att ta emot Vladimir Putin, utan att ta upp Rysslands agerande i Tjetjenien. PPE-DE-gruppen säger sig vara för EU. Så handlar knappast ett EU-vänligt parti.

(Protester)

Om italienarna röstar klokt på söndag kommer Rom att få en EU-vänlig regering, som kanske kan arbeta tillsammans med den nya regeringen i Berlin för att återupprätta den balans som vi behöver i EU och börja få EU på rätt köl igen.

(Applåder)

  Pierre Jonckheer, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Barroso, herr Schüssel, herr Winkler, herr Barrot! Jag vill inte provocera Martin Schulz att begära ordet igen genom att påpeka för honom att min grupp verkligen kan hålla med om det sista Graham Watson sa om situationen i Italien.

Men José Manuel Barroso framhöll med rätta att människor förväntar sig resultat och att Europeiska unionens legitimitet härrör ur skyldigheten att visa resultat. Vi behöver dock instrument och resurser först. Låt mig i det sammanhanget vända mig till Wolfgang Schüssel och rådet – eftersom vi faktiskt diskuterar rådets slutsatser – och lägga fram tre förslag för honom.

Mitt första förslag gäller EU:s budget, som diskuterades för en liten stund sedan. Jag tycker helt enkelt att man måste upprepa att den här budgeten är otillräcklig och inkonsekvent med tanke på Lissabonmålen. De förslag som nu ligger på bordet är 110 miljarder euro lägre än den siffra som parlamentet föreslog och 200 miljarder euro under kommissionens förslag. Mitt första förslag är att vi därför måste påskynda arbetet med Europeiska unionens egna medel, som ni själv påpekade.

Det andra förslaget gäller Europeiska investeringsbankens roll. Jag tycker att det som har beslutats är intressant, herr Schüssel. 30 miljarder euro är gott och väl, men det behövs egentligen tio gånger så mycket enligt ekonomernas uppskattningar. Mot den bakgrunden tycker jag inte att rådet bör måla in sig i ett hörn och gå med på att starta en debatt om de europeiska statsobligationerna. Vi måste utnyttja allmänhetens besparingar i EU för att finansiera både hållbara transportnät och ekoeffektivitet. Till att börja med kan detta göras i euroområdet: det nämner rådet i sina slutsatser. Jag anser att detta är viktigt.

Mitt tredje förslag, slutligen. Jag anser verkligen att debatten i rådet om skattesystemens utveckling i de europeiska länderna måste fortgå. Som ni mycket väl vet kommer vi under de kommande 20 åren att dras med problemet att finansiera de sociala trygghetssystemen i nästan alla Europas länder. Om vi fortsätter att inte vidta beslutsamma åtgärder så att skatter kan tas ut på rörlig skattebas också på EU-nivå – och därmed återkommer vi till frågan om egna medel, skulle jag kunna tillägga – då kommer den aktuella situationen att fortgå, med större ojämlikhet i inkomstfördelningen tillsammans med ett större antal fattiga människor som de sociala skyddsnäten inte längre kommer att kunna ta hand om.

Där har ni tre förslag, herr Schüssel, och jag hoppas att rådet kommer att granska förslag av den här typen under ert ordförandeskap och kommande ordförandeskap.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Om man tittar på slutsatserna från vårmötet och jämför dem med det som faktiskt händer i våra ekonomier och våra samhällen kan man bara dra slutsatsen att klyftan mellan politiken och medborgarna håller på att bli större.

Var finns de praktiska åtgärderna för att ta itu med behovet att fördubbla den ekonomiska tillväxten och antalet jobb med fulla rättigheter för att komma upp i de nivåer som gällde år 2000? Var finns lösningarna på arbetslösheten, som är uppe i 18,5 procent för ungdomar i arbetsför ålder under 25 år och omkring 10 procent för kvinnor i arbetsför ålder? Var finns svaren på ökningen av instabila, dåligt betalda jobb, vid en tidpunkt då 32 procent av de arbetande kvinnorna bara arbetar deltid och över 43 procent av de arbetande ungdomarna bara har tidsbegränsade anställningar, utan några framtidsutsikter?

Sanningen är att de enda lösningar som har framförts har varit några få vaga utfästelser om arbetstillfällen, utan någon hänvisning till kvaliteten på arbetet eller de praktiska åtgärderna för att åstadkomma detta, och det är det mest påfallande symtomet på den ökande spänningen i ett antal EU-länder.

Det är särskilt chockerande att det inte har kommit några lösningar på fattigdomen, som påverkar över 15 procent av befolkningen, och att fattigdomen inte har klassats som ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna. Social integration bör därför stå högst på kommissionens, rådets och medlemsstaternas politiska dagordning, och så är det helt enkelt inte för närvarande. Därför vill jag komma med en utmaning. Det som behövs är en ny inriktning, så att tonvikten läggs på ekonomisk och social sammanhållningspolitik.

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka rådets ordförande och även kommissionens ordförande Barroso för deras bidrag här i dag.

Men jag vill börja med att säga att jag djupt beklagar det sätt på vilket kammaren har använts denna morgon, i denna debatt, dvs. för att bråka om nationella politiska val. Om vi i parlamentet inte är tillräcklig mogna för att ta itu med de verkliga frågorna från EU:s toppmöte och Europeiska rådets möte i stället för att återvända till vanligt partipolitiskt käbbel mellan enskilda personer, då ställer vi parlamentet i dålig dager. Många positiva saker har faktiskt kommit ur Europeiska rådets möte som vi borde främja starkt, särskilt åtagandena om att öka sysselsättningen och finansieringen till forskning och utveckling, hjälpa till i utvidgningen av livslångt lärande samt utbildning och yrkesutbildning, använda Europeiska investeringsbankens tillgängliga resurser för att sätta fart på små och medelstora företag, ge dem möjlighet att skapa arbetstillfällen samt att skapa det ekonomiska välstånd och tillväxt som behövs inom EU. De övergripande nya strategier som vi försöker arbeta för är bl.a. ett gemensamt energisystem där vi givetvis tar hänsyn till medlemsstaternas rätt att sköta sina egna energifrågor, men också tittar på var dessa enskilda medlemsstater kan samarbeta med varandra för att garantera en miniminivå av resurser när det gäller säkerhet och övervakning, när det gäller sammanlänkning samt att garantera en riktig användning av finansiering till forskning om och utveckling av nya förnybara energikällor, särskilt biobränsle.

I vår strävan att hjälpa miljön och samtidigt försöka bli mindre beroende av importerat bränsle skulle vi kunna använda nya energigrödor till att driva all kollektivtrafik i EU, om vi verkligen ville. Vi skulle kunna använda solenergi för att värma upp våra hus, om vi verkligen ville. Vi skulle kunna använda biomassa för att värma fabriker, skolor och sjukhus, om vi verkligen ville. Det kräver dock att vi investerar så att vi kan garantera att tekniken är tillgänglig för alla och att vi genom beskattningen prioriterar energiformer som är mindre skadliga för miljön, som vi gjorde vid införandet av blyfri bensin för många år sedan.

Det positiva i det hela är att vi i går såg vad parlamentet kan göra. När det gäller tjänstedirektivet och budgetplanen är parlamentet berett att fungera som ett politiskt organ för att se till att resultat nås på EU-medborgarnas vägnar, i samarbete med de övriga institutionerna.

Det negativa i det hela är dock att när vi talar om små och medelstora företag och om att främja tillväxten inom forskning och utveckling, och när vi lägger fram den fantastiska idén om Europeiska tekniska institutet så saknas i allt detta en ordentlig EU-lagstiftning som skyddar immateriella rättigheter eftersom företag och näringsliv inte investerar i forskning och utveckling om de inte garanteras att deras idéer skyddas. Vi har misslyckats stort i EU med att införa en ordentlig lagstiftning som gör att dessa pengar kan användas parallellt med den tillgängliga offentliga finansieringen. Vi har levt upp till våra åtaganden. Nu måste vi se till att vi kan hålla våra framtida löften för framtidens generationer i EU.

  Georgios Karatzaferis, för IND/DEM-gruppen. – (EL) Herr talman! Vi har hört vissa saker från kommissionens ordförande. Jag ska kommentera hans ordval när han sa att vi måste komma ifrån nationalistiska reflexer. Naturligtvis använde han ordet ”nationalistisk” för att nationalistiska reflexer skulle låta skrämmande.

Men lärde vi inte människorna i Europa nationella reflexer när kommunismen och internationaliseringen var förhärskande? Inför internationaliseringen av kommunismen odlade vi människors nationella reflexer. Vi döpte nationernas förbund till ”Nationernas förbund” och inte ”Staternas förbund”, vi döpte Förenta nationerna till ”Förenta nationerna” och inte ”Förenta staterna”, just för att odla nationella reflexer.

Nu säger vi åt dem att överge dessa reflexer, just eftersom vi måste tjäna globaliseringen, som är den andra sidan av internationaliseringen. Det är sanningen, och när ni talar om en gemensam energipolitik betyder det att ni dömer staterna till att inte kunna ha sin egen nationella energipolitik. Om de inte har sin egen nationella energipolitik kan de inte få bättre förbindelser med Gulfstaterna, som har olja, eller med Ryssland, som har energi. Följaktligen tar ni alla människorna, alla staterna som gisslan och det förstår människor naturligtvis, och det är därför de reagerar.

  Leopold Józef Rutowicz (NI). – (PL) Herr talman! För att EU:s ekonomi ska förbättras och dess medborgare få en högre levnadsstandard måste alla ekonomiska storheter göra bra ifrån sig på den globala marknaden. Då fordras det att alla de något tröga EU-institutionerna fungerar på ett effektivt sätt. Det krävs också att tillgängliga resurser inriktas på interna reformer. Lagbestämmelser och interna operativa förfaranden måste anpassas till de aktuella behoven. Därför yrkar jag på att de ändringar som ordföranden föreslår antas genom ett brådskande förfarande.

Jag vill betona att budgetplanen inte är så bra som den kunde ha varit, och att det finns betydande brister som påverkar olika ekonomiska sektorer. Dessa frågor bör man ta itu med så snart som möjligt. Frågor som jordbruket, som berör många ekonomiska sektorer bör helt enkelt avgöras i brådskande förfaranden, i likhet med bland annat energifrågorna. Det skulle göra det möjligt för EU:s ekonomi att utvecklas på ett tillfredsställande sätt i framtiden.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Vi kan alla känna det i ryggmärgen: det är goda tider för Europeiska unionen nu. Tjänstedirektivet och budgetplanen håller på att komma i mål, ordförandeskapet har goda meriter från den första delen av sin mandatperiod och det finns många vinnare, däribland små och medelstora företag, ungdomar, transeuropeiska nätprojekt och mycket annat därtill.

Låt oss komma ihåg att toppmötet för ett år sedan var en flopp, med debatter som dominerades av anklagelser och motanklagelser, och alla sa att EU var i kris. För ett halvår sedan tillbakavisades toppmötet. EU verkade vara paralyserat, hade lite att komma med, och en stor majoritet i kammaren förkastade resultatet från toppmötet i december. Vad är det då som händer i dag? Parlamentet har visat att det kan driva saker och ting framåt. Ingen av de tre institutionerna har kastat in handduken och rådet är än en gång kapabelt att förhandla och få jobbet gjort. Tillsammans har vi fått EU på rätt spår igen, det kan vi alla känna i ryggmärgen. Vi kan inte se denna framgång som åtskild från rådets ordförandeskap och dess ordförande Wolfgang Schüssel – och det vill jag verkligen inte göra. Hans erfarenhet, hans professionalitet, hans sätt att arbeta, hans vana att handla snarare än att tala, har fört oss alla tillsammans och möjliggjort dagens resultat. Det är vi tacksamma för, och vi österrikare kan vara stolta över det.

Budgetplanen innebar en omfördelning av totalt 7,9 miljarder euro. Tillsammans med resultatet av toppmötet ger oss tjänstedirektivet det mest kraftfulla program för tillväxt och skapande av arbetstillfällen som EU har haft på åratal. Det finns mer att göra med det, så att vi faktiskt kan förverkliga det vi har föresatt oss.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Jag ska försöka hålla mig till fakta. Ett faktum är att det visst har gjorts vissa framsteg på den energipolitiska fronten, åtminstone vad det senaste rådsmötet anbelangar, men nu är det genomförandet vi måste bry oss om, herr ordförande. Det jag skulle vilja se är många fler tankegångar kring förverkligande och infrastruktur. Poul Rasmussen och hans initiativ har redan nämnts.

I måndags antog vi direktiven om transeuropeiska energinät och nu måste vi få fram pengar till dem. Eftersom det finns för lite för det ändamålet i EU:s budget måste vi hitta nationella budgetar som kan bidra med sin del. Ni sa att vi alla sitter i samma båt och att alla måste ro. Jag tycker inte att alla verkar sitta vid årorna än, men jag hoppas att det kommer att bli så.

När det gäller de utrikespolitiska inslagen – och detta vill jag säga till kommissionen – har vi ställt detta krav ända sedan kommissionen utsågs, ända sedan den tillträdde. Det tar tid, men det är på gång, och jag hoppas att vi kommer att få några uttalanden under det här halvåret.

Rådets ordförande gör rätt i att säga att vår kärnkraftspolitik är en fråga för nationalstaterna. Jag stöder naturligtvis den österrikiska linjen. Frågorna om säkerhet och spridning, tillsammans med den comeback som kärnkraften håller på att göra, kommer att bli centrala och det är där jag skulle vilja se att det görs mer.

Vetenskap och forskning: den lista som åtföljer rådets slutsatser är egentligen sorglig. Två länder – Sverige och Finland – ligger väldigt långt före, och det är tack vare dem som vi nådde 3-procentsnivån. Inte heller i Österrike har vi kommit så långt att vi har nått 3 procent. Också i det avseendet måste vi alla hjälpa till vid årorna, särskilt de av oss som har högre inkomster och större ekonomisk slagkraft, som måste ro med kraftigare tag så att vi når de 3 procent som vi har siktat på.

Min sista kommentar har att göra med tjänstedirektivet. Jag är tacksam för ert stöd. Detta kommer att bli ett grundläggande element i det sociala EU, under förutsättning att vi kan få igenom det i parlamentet och att ni kan få igenom det i rådet. Detta är helt avgörande. Fastän ni talade om arbetsgivarna nämnde ni inte arbetsgivarna i den kooperativa sektorn – som i sig är av central betydelse – eller närmare bestämt de organisationer som företräder arbetsgivarna och som har gjort mycket för att få till stånd det sociala EU.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det är sant att det här vårtoppmötet inte var ett misslyckande, men vissa misstag från förr i tiden som jag tycker förtjänar kritik upprepades.

Löftet att skapa 10 miljoner arbetstillfällen påminde när allt kommer omkring mycket om det första toppmötet i Lissabon. Betoningen på ungdomarna var en annan sak som lutade åt retorik och att döma av exemplet Frankrike tycks inte ungdomarna ha noterat det i någon större utsträckning. Jag betraktar globaliseringsfonden som en belöning till dem som tillbakavisar reformer. Struktur- och sammanhållningspolitiken är just till för att främja strukturell förändring.

Martin Schulz har också rätt i att medlemsstaterna inte kommer att göra sitt. Vid ett toppmöte om energi i Berlin igår diskuterades allt utom öppnandet av marknaderna för el och gas. Man kan inte vänta sig så mycket från medlemsstaterna på den här fronten, och därför är det så mycket mer uppmuntrande att kommissionen till sist åter ger sig in i striden och inleder förfaranden mot medlemsstaterna, inte minst Frankrike, för deras protektionism på energimarknaderna.

Det svar som behövs är då inte att göra som tidigare och ge löften, utan att möjliggöra mer konkurrens, och det faktum att kommissionen äntligen gör något åt detta ger oss anledning att vara hoppfulla. Jag vill tillägga att jag anser att vi bör föra den här debatten i Bryssel snarare än i Strasbourg.

  Claude Turmes (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! EU behöver en ny energi- och transportpolitik. Det jag vill säga till Wolfgang Schüssel är att det fortfarande återstår att se om kravet på 20 procent högre energieffektivitet och 15 procent förnybar energi blir ett genombrott. För min del är jag övertygad om att det viktigaste här är att vi behöver en ny transport- och energikultur. Vad menar jag då med det?

Om det verkligen är effektivitet vi vill ha så måste vi bilda en allians av hantverkare och banker för att äntligen komma någon vart med vårt byggnadsbestånd. Vi behöver en allians med de större städerna för att åter göra våra städer till välkomnande och trevliga platser att leva på. Vi behöver mindre trafik och vi behöver rörlighet med lägre oljekonsumtion. Skälet till att det här initiativet enligt mig inte lever upp till detta i tillräcklig omfattning är att kommissionen förlitar sig för mycket på storföretagen i stället för på en allians av små och medelstora företag och allmänheten.

Jag har tre specifika frågor som jag skulle vilja att förbundskansler Wolfgang Schüssel svarar på. Den första har med energiforskning att göra. Hur vill ni förklara för den österrikiska allmänheten och de österrikiska små och medelstora företagen att vi i det femte forskningsprogrammet kommer att göra av med, eller avser att göra av med, fem gånger så mycket på kärnkraft som på förnybar energi? Och hur vill ni föra en debatt om kärnkraft i Österrike och Europa när José Manuel Barroso har tagit bort alla hänvisningar till ”risker” med kärnkraften ur grönboken? Jag måste säga honom att en avideologiserad debatt är en debatt där vi också diskuterar riskerna med kärnenergin.

Det är ni, herr Schüssel, som har ansvaret för att vår debatt blir objektiv och ni kan inte bara retirera och gömma er bakom nationell självständighet.

  Helmuth Markov (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Om vi har en kluven inställning till Lissabonstrategin – och ser den dels som en del av budgeten, dels genom de nationella planerna – börjar jag faktiskt undra om den kompromiss som vi nu strävar efter i fråga om EU:s budget verkligen kommer att räcka för att göra erforderliga resurser tillgängliga. Enligt mig kommer den inte att göra det, och inte de nationella budgetarna heller, om man tittar närmare på dem. De anslag som behövs för forskning och utveckling, för utbildning, kommer helt enkelt inte fram.

Vid ert toppmöte sa ni att vi behöver göra mer för små och medelstora företag och det har ni rätt i, men om jag vill göra något för de små och medelstora företagen, om jag vill skapa arbetstillfällen, då måste jag göra någonting för att öka de offentliga investeringarna. Det är tyvärr så att de inte ökar, inte i medlemsstaterna. Jag måste göra någonting för att bygga upp den inhemska efterfrågan, och det kan man inte göra genom att sänka inkomsterna, försöka öka det antal år människor arbetar eller byta ut sociala trygghetssystem som bygger på principen om solidaritet mot privata försäkringar. Det är helt fel sätt.

I stället måste vi byta ut Lissabonstrategin mot en strategi för europeisk solidaritet och hållbarhet. Titta bara på resultaten. Risken att drabbas av fattigdom har inte förändrats. Den var 16 procent 2000 och ligger på samma nivå i dag. Under samma period har långtidsarbetslösheten ökat från 3,9 till 4,1 procent. Sysselsättningsgraden har stigit från 63 till 64 procent, vilket är en liten förbättring. Vi är väldigt långt från målet, och det beror på att strategin är fel. Lissabonstrategin i dess nuvarande form kommer inte att leda någon vart.

  Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) Herr talman! I dag ser vi tillbaka på resultaten av vårtoppmötet, ännu ett möte med regeringscheferna som inte ledde till någonting över huvud taget. Nederländerna har redan framfört åsikten att två EU-toppmöten per år för beslutsfattande räcker. Jag tycker att man kan ta bort dessa pratmöten, för de löften som ges verkar omöjliga att införliva vid hemkomsten. Det räcker att nämna Frankrike för att bevisa min poäng. Franska energibolag genomför uppköp av utländska bolag, men gränserna är stängda för utländska uppköp i Frankrike, och nu när tjänstedirektivet ligger på is är utländska arbetstagare också utestängda. På så sätt tar man ett steg framåt och två bakåt.

I det här sammanhanget visar upploppen i Frankrike hur svårt det är att reformera det sociala systemet. Lissabonprocessen kör fast i valmanskårens protest. Men vi måste dock också få det protektionistiska Frankrike att inse att det sociala systemet är ohållbart utan reformer. EU kan inte längre tolerera att Frankrike är en bromskloss. Om man vid ett EU-toppmöte med regeringscheferna skulle komma fram till ett sådant beslut och genomdriva det skulle mötet vara helt berättigat.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Herr talman! Jag har läst igenom slutsatserna från Europeiska rådets möte i mars och jag måste säga att jag är mycket besviken. De är genomgående ytliga och framför allt hycklande.

Europeiska rådet tillstår i slutsatserna att det är oerhört viktigt att skapa en mer gynnsam miljö för företagande och prisar de små och medelstora företagen som ryggraden i Europas ekonomi, talar om att de måste stödjas och att företagande i allmänhet måste stödjas, men tyvärr är detta bara en papperstiger. Europeiska rådet har missat ett unikt tillfälle att gå från ord till praktisk handling. Jag väntade mig att politikerna skulle uppamma modet att stödja kommissionens ursprungliga förslag om tjänster på den inre marknaden, särskilt principen om ursprungsland, och att rådet därmed skulle ge tydliga signaler om att det faktiskt allvarligt övervägde att utveckla miljön för företagande. Så blev det emellertid inte. Rådet valde parlamentets urvattnade och populistiska förslag och det slutade med att man inte gjorde någonting över huvud taget för de små och medelstora företagen, förutom att komma med uppmuntrande ord. Jag kan inte se att detta är ett sätt att uppfylla Lissabonstrategin och skapa större konkurrenskraft.

  João de Deus Pinheiro (PPE-DE). – (PT) Enligt min mening klargjorde Europeiska rådet på ett korrekt sätt de utmaningar som EU står inför i dag: globaliseringen, det demografiska problemet, centrala sektorer i den europeiska ekonomin som energi och tjänster, forskning och utveckling, nyskapande, utbildning, sysselsättning och tillväxt.

Men vilket bestående intryck lämnar det? Samtidigt som det å ena sidan har gjorts betydande framsteg på energiområdet – framsteg som verkade otänkbara för ett halvår sedan – finns det andra områden där vi tyvärr inte har kommit lika långt. Vad beror det på? Att man i Lissabonstrategin begick dödssynden att inte ge kommissionen ansvaret för att genomföra och vara centralpunkt för denna strategi.

Nu har kommissionen bemödat sig och det är därför det har gjorts framsteg. Det återstår dock mycket mer att göra. Medlemsstaterna måste ge kommissionen detta ansvar och resurser för att underlätta dessa välbehövliga framsteg. I detta hänseende måste jag säga att vi helhjärtat välkomnar stödet till det europeiska teknikinstitutet. När allt kommer omkring är det inte vettigt att ha 25 europeiska forskningspolitiska linjer som inte inriktar sig på huvudmålet – den kunskapsbaserade ekonomin – och som fortfarande saknar resurser och kritisk massa för att kunna konkurrera med andra mer utvecklade ekonomier.

Om vi i dag vill sända ut ett tydligt budskap om att Lissabonstrategin lever och att vi vill att den ska genomföras snabbt måste vi följaktligen ge kommissionen resurser så att den kan dra igång det europeiska teknikinstitutet, vilket jag anser skulle vara ett mycket viktigt steg.

  Bernard Poignant (PSE). – (FR) Herr talman! Frankrikes folk kommer att minnas två saker från rådet. Den första är att när en fransman talar engelska lämnar ordföranden rummet. Den andra är att när en journalist frågar honom om en promulgerad lag ska tillämpas är svaret ja i Bryssel och nej i Paris.

”Det är bäst att ni vänjer er vid detta, oavsett hur hårt ni arbetar”: det är vad människorna i Frankrike fick med sig. Det kokar i det här landet. Under en period på tio månader har vi haft tre revolter: den första tog sig uttryck i hur människor röstade i folkomröstningen, att de uttryckte en slags fientlighet mot kapitalismen, den andra tog sig uttryck i upploppen i våra förorter och var ett slags revolt mot diskriminering och den tredje tog sig uttryck i strejker och demonstrationer och var ett slags revolt mot all den osäkerhet som är förknippad med sysselsättningen. Utifrån detta drar jag slutsatsen – och förlåt om jag talar lite mer om mitt land – att det inför nästa rådsmöte, i större utsträckning än inför detta och oavsett vad ni gjorde där, finns en strävan som måste uppfyllas, nämligen ömsesidigt förtroende.

Våra medborgare ansåg att det fanns för mycket av attityden ”var och en är sig själv nog” under den här perioden. Frankrike måste ta sin del av ansvaret för detta, för den attityden är inte okänd hos oss, men vi är inte ensamma. Därför behöver vi det förtroende och den tillit till varandra som våra latinska rötter kräver. Kommissionen och rådet måste välja den här vägen. Säkerheten är en annan aspekt, eftersom våra medborgare på sätt och vis är rädda för att EU inte skyddar dem tillräckligt. Lycka till!

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr rådsordförande och herr kommissionsordförande! Ni firar och dunkar varandra i ryggen. Ni är väldigt nöjda med resultaten från vårtoppmötet. Tror ni att de europeiska medborgarna känner likadant?

Det tror inte jag, för den reformering av Lissabonstrategin som ni vill ha innebär att sammanhållningen och miljön offras för en nyliberal version av konkurrenskraft. Detta är exakt vad det berömda begreppet ”flexicurity” står för.

Efter fem år av misslyckanden sätter ni upp ambitiösa mål med bindande tidtabeller för arbetstillfällen, forskning, energi och tillväxt, men samtidigt kännetecknas budgeten av en extrem knusslighet gentemot EU och brist på ambitioner.

Med vilka resurser och vilken politik ska ni nå dessa mål, när viktiga sektorer som strukturfonderna, de transeuropeiska näten, konsument- och hälsopolitiken, forskningen och utbildningen lider av drastiska anslagsnedskärningar?

Tror ni att ni kommer att nå de mål som ni har satt upp? Min politiska grupp tror inte att ni kommer att göra det och det är därför den inte ställer sig bakom er politik.

  Nils Lundgren (IND/DEM). – Herr talman! Det europeiska etablissemanget har en stötande vana att använda terrordåd, naturkatastrofer, politiska kriser och ekonomiska störningar för sina politiska ändamål. Man utnyttjar medborgarnas rättmätiga vrede, deras oro och deras politiska engagemang för att driva kampen för en europeisk superstat. Därför har vi ofta här i kammaren tvingats lyssna på ändlösa rader av tal som har utgått från terrordåden i Madrid och London, från tsunamikatastrofen i Indiska oceanen eller krigsriskerna i Mellersta östern. Talarna, däribland talmannen själv, har ofta på ett skamlöst sätt använt dessa tragiska och ödesdigra händelser för att främja en dold agenda. Kampen för en europeisk superstat.

Nu går energiförsörjningen i Europa mot kris, det är samma visa. Europeiska rådets tjugofem damer och herrar, har inte en susning om hur energitekniken och politiken ser ut om tio år. De skall därför inte fastställa procentsatser för biobränslen och förnyelsebar energi. Länderna skall själva på en fri energimarknad söka lösningar och experimentera. EU:s uppgift är att upprätthålla en fri energimarknad och samordna infrastrukturella investeringar.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Kommissionens ordförande José Manuel Barroso har nämnt åldrande och globalisering som två av våra huvudutmaningar. Det är viktigt att vi sätter det förra allra högst upp på den politiska dagordningen. I själva verket är den åldrande befolkningen i Europa inte så mycket en utmaning som ett livshotande problem. Detta gäller inte bara om vi vill bevara våra sociala trygghetssystem – och därmed våra ekonomier – intakta, utan helt enkelt även om vi vill säkra de europeiska folkens fortbestånd.

Dessutom föreslås ibland lösningar som i själva verket bara förvärrar situationen. Tänk bara på kravet på ny, storskalig invandring. Kommissionen har offentliggjort en grönbok i ett försök att utforska denna väg. Samtidigt som detta kan tjäna somliga företags eller näringars kortsiktiga intressen, kan man säkerligen inte räkna med allmänt stöd för det. Problemen är oräkneliga redan som det är. Om EU vill fjärma sig från allmänheten ännu mer, då bör det följa denna väg. En verklig lösning är att uppmuntra unga familjer att skaffa fler barn, och att skapa ett gynnsamt klimat för detta. Om så inte sker, är Lissabonmålen inget annat än tomma ord.

  Alejo Vidal-Quadras Roca (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Mot bakgrund av de stora förväntningarna under veckorna före rådets vårmöte i fråga om möjligheten att upprätta en gemensam energipolitik, är rådets slutsatser på detta område å ena sidan hoppingivande, å andra sidan en besvikelse.

De är hoppingivande i den meningen att det i en rådstext för första gången finns en punkt som helt ägnas åt lanseringen av den gemensamma energipolitiken, eftersom man betonar frågor som Europaparlamentet har insisterat på under lång tid, såsom en riktig tillämpning av de befintliga direktiven, behovet av att medlemsstaterna fullgör sina åtaganden på området sammankopplingar, bristen på investeringar i infrastruktur och i forskning och utveckling samt behovet av att fullborda den inre energimarknaden – en rad förslag som vi hoppas att medlemsstaterna kommer att följa snarast möjligt.

Låt oss dock se sanningen i vitögat. Rådet har återigen visat brist på visioner och ambitioner på det centrala energiområdet. Med undantag för ett par frågor, såsom behovet av att uppträda enat på världsarenan och det möjliga upprättandet av en solidaritetsmekanism för hantering av krissituationer, föreskrivs övriga åtgärder redan i olika gällande direktiv och i överenskommelser från tidigare toppmöten.

Vidare behövs det en uppriktig diskussion mellan stats- och regeringscheferna om de politiska hinder som vissa regeringar lägger i vägen för en väl fungerande inre energimarknad. Det går inte att underteckna slutsatser om att upprätta en inre marknad och samtidigt utropa nationella mästare och utöva en form av protektionism som skadar integrationsprocessen allvarligt.

Avslutningsvis vill jag tala om för rådet att vi är nöjda med förslaget att de befintliga skyldigheterna bör uppfyllas, men besvikna över att rådet saknar det politiska modet att upprätta en verkligt gemensam energipolitik, som parlamentet och Europeiska kommissionen kräver och som unionen omgående behöver, eftersom dess framtid hänger på att en sådan fastställs.

  Enrique Barón Crespo (PSE). – (ES) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag har tre budskap till er. Jag skulle för det första vilja tacka Europeiska rådet och i synnerhet förbundskansler Wolfgang Schüssel för att de stöder den spanska regeringen i början av den långa processen att besegra terrorismen efter den vapenvila som terroristgruppen ETA har utlyst. Tack så mycket.

För det andra välkomnar jag att Europeiska rådet har godtagit det spansk-svenska initiativet om en jämställdhetspakt, som är ett av de viktigaste områdena för framsteg i Europa.

För det tredje ska jag kommentera energipolitiken. Äntligen börjar vi tala om energipolitik, men snarare än att angripa protektionismen behöver vi skapa energipolitik, och vi måste börja med att skapa vad som på engelska kallas en jämn spelplan, det vill säga lika villkor. Det finns för närvarande två liberaliserade marknader i Europa, nämligen marknaderna i Storbritannien och i Spanien. Vi måste sluta bygga fästningsmurar och i stället skapa en europeisk politik.

Likaväl som att predika för andra måste kommissionen fullgöra sina plikter. Det vore till exempel intressant att veta vad kommissionen anser, från europeisk synpunkt, om den baltiska gasledningen och europeisk solidaritet. Efter att ha godtagit parlamentets synpunkter på direktivet om en liberalisering av tjänster, bör kommissionen vidare erbjuda oss ett direktiv om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. För vi talar inte om en marknad, utan om nyttigheter och företag som tillhandahåller offentliga tjänster, och kommissionen är skyldig att göra sin plikt.

  Sergej Kozlík (NI). – (SK) Jag skulle vilja ta upp två saker: Energibehovet i Europa är och förblir trängande. På grund av påtryckningar från Europeiska unionens sida och en svag nationell regering, måste dock Slovakien stänga två aggregat i kärnkraftverket i Jaslovské Bohunice senast 2008. Mot bakgrund av aggregatens säkerhetsnivå skulle de mycket väl kunna fortsätta att vara i drift åtminstone till 2015.

Slovakien kommer bara att få en bråkdel av de pengar som behövs för stängningen av dessa aggregat från EU:s fonder. I år planeras två nya bilfabriker av Europaomfattande betydelse att tas i full produktion i Slovakien. Som en följd kommer transportsystemet att kämpa för att tillgodose de behov som är förknippade med materialleveranser och transporter av färdiga produkter. Enligt den långsiktiga budgetplanen minskar dock Europeiska unionen de medel som är tillgängliga för transeuropeiska nät med 20 miljarder euro. Detta kommer inte på något sätt att öka de slovakiska medborgarnas förtroende för EU:s politik.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka rådet för dess fasta ståndpunkt när det gäller situationen i Vitryssland och de sanktioner som man har enats om.

När det gäller Lissabonagendan ser jag positivt på många av ordförandeskapets slutsatser, men dessvärre måste EU fortfarande hitta en lösning på det underliggande ekonomiska missnöjet. Regeringarna har lätt att skriva på avsiktsförklaringar men svårare för att gå från ord till handling.

När det gäller tjänstedirektivet erkänner jag att jag är missnöjd med rådets kompromiss. Jag har alltid uppmanat Storbritanniens regering och rådet att gå längre i en liberaliserande riktning, men mina ord har inte hörsammats. Tony Blair talar ofta om att han leder utvecklingen och att resten av EU följer efter, men jag tror att han lurar sig själv – och det är inte första gången. Ett verkligt liberaliserande tjänstedirektiv skulle vara det mest grundläggande tecknet på att EU genomgår en reform, som är absolut nödvändig nu, inte vid någon obestämd tidpunkt i framtiden.

Det som gjorde mig mest besviken med rådsmötet var dock ledarnas fundamentala misslyckande med att tala kraftfullt om den ökande protektionismen. Vi förväntade oss att få höra någonting – åtminstone ett omnämnande – från Silvio Berlusconi, eftersom han tycks ha haft något att säga om alla andra frågor den senaste tiden, och från Tony Blair. Men vad hände? Rådsmötet kunde ha klargjort sin beslutsamhet att motverka den protektionism som hotar EU:s välstånd och den inre marknadens funktion. Det var det perfekta tillfället att inta en ledande position och det misslyckades.

Det är återigen upp till kommissionens ordförande Barroso att lägga fram sina argument. Jag gratulerar honom till hans fortsatta beslutsamhet i frågan. Förra veckan i Florens sa han att vissa nationella regeringar håller på att ge efter för populistiska frestelser. Jag håller med. Det är dags att fundera på vilka åtgärder som bör vidtas mot dem som går till angrepp mot den inre marknadens grundläggande bestämmelser.

Jag gratulerar även Barroso till de åtgärder som vidtogs i går för att tysta ned energijättarna i EU som använder sin industriella kraft till att hindra konkurrens och snedvrida marknaden. Dessa rättsliga åtgärder mot dem som försöker begränsa en öppen europeisk energimarknad kommer att välkomnas av dem av oss som tror på fria marknader och den inre marknadens fullbordande.

  Talmannen. – Jag vill välkomna en delegation av jultomtar till åhörarläktaren. Det är lite fel säsong – jag hoppas att ni uppför er! Ni har ju i alla fall rätt färger på er denna morgon – rött och vitt, precis som jag.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Vi har nått halvvägs genom Lissabonstrategin, med en iögonfallande brist på framgång hittills. Unionens prioritet måste nu vara innovation i ordets vidaste bemärkelse jämte kunskapssatsningar. Detta kommer att leda till ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning. Det är därför överraskande att man vid ännu ett rådsmöte skär ned utgifterna till forskning och utbildningsprogram. I några fall är de procentuella nedskärningarna faktiskt tvåsiffriga. Hur kan sådana beslut rättfärdigas? Hur ska unionen kunna konkurrera när dess ekonomiska tillväxt är knappt 2 procent och den genomsnittliga arbetslösheten har nått 9 procent?

Europeiska unionens budget har satts på sträng diet, men om den blir gradvis smalare kommer den inte att kunna tillgodose behoven i en växande union. Dessutom kommer ett utmärglat Europa inte att ha förutsättningar att konkurrera med Förenta staterna, Kina och Indien, vars ekonomier är robusta.

Den kompromiss som i går nåddes i förhandlingarna om budgetplanen är verkligen välkommen och väcker visst hopp om att Lissabonstrategin inte bara kommer att förbli en pappersprodukt, utan kommer att bli ett prioriterat mål. Paradoxalt nog står den dock kvar i slutet av utgiftsförteckningen, där medlen vanligen har tagit slut.

  Jacek Emil Saryusz-Wolski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag välkomnar varmt det bestämda ställningstagandet i Europeiska rådets uttalande om Vitryssland, liksom den ståndpunkt som förbundskansler Wolfgang Schüssel har redogjort för inför kammaren. Den åtskillnad som rådet gör mellan de vitryska myndigheterna och det vitryska samhället är särskilt betydelsefull. Denna viktiga åtskillnad föreslogs av Europaparlamentet som utgångspunkt för unionens strategi gentemot Vitryssland. Det räcker dock inte att bara fördöma det manipulerade valet och användningen av våld och att kräva att de fängslade friges. Det behövs alltfler riktade sanktioner. Förteckningen över personer som inte får komma in i unionen bör utvidgas, och bankkonton bör frysas.

Europeiska unionen och i synnerhet Europeiska kommissionen gör inte tillräckligt för Vitryssland och reagerar alltför långsamt. Unionen bör ge det civila samhället i Vitryssland ett mycket starkare och mer uttryckligt stöd. Vitryssland bör behandlas på samma sätt som Ukraina behandlades när det begav sig. För det första bör vi kräva att det manipulerade valet görs om. För det andra bör en ansenlig solidaritetsfond som handhas av icke-statliga organisationer upprättas till stöd för Vitryssland. För det tredje bör vi kräva mer än de halvhjärtade insatser som har gjorts hittills för att se till att oberoende tv och radio faktiskt kan tas emot i Vitryssland. Vitryssarna själva bör anlitas för att sörja för informationsutsändningen. För det fjärde bör räckvidden för vissa av unionens program, som Erasmusprogrammet för studentutbyte, utökas till att omfatta Vitryssland och landets civila samhälle. För det femte – och detta är min sista punkt – bör unionen och dess medlemsstater ordna med starkare diplomatisk representation i Minsk.

  Markus Ferber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag vill bara helt kort säga två saker. För det första är jag väldigt glad över att vi i går kväll lyckades nå en överenskommelse om finansieringsramen, så att vi nu har tillräckligt med tid för att verkligen låta saker och ting komma i gång 2007, med genomförandet av alla program. Vi litar helt på att ni, herr kommissionsordförande, mycket snart kommer att godkänna och granska vad medlemsstaterna har kommit med i form av strukturpolitik, så att vi inte ödslar bort tid.

Eftersom vi talar om toppmötet vill jag göra en andra kommentar. Jag anser inte att det går att påbjuda konkurrenskraft ovanifrån. Den måste växa underifrån och upp. Naturligtvis skulle jag vilja se allt det som ni, herr rådsordförande, med full rätt har redogjort för denna förmiddag förverkligas och genomföras lokalt. När jag ser att det i Tyskland i dag fortfarande tar 7–8 veckor att starta ett företag, eftersom människorna skickas fram och tillbaka mellan instanserna, står det fullständigt klart för mig att det är på det praktiska planet som saker och ting måste ske. Jag hoppas att de initiativ som ni har tagit kommer att bidra till att detta uppnås, och jag kan tala om för Martin Schulz att människorna i Aachen, som ligger så nära gränsen, innerligt väl vet precis hur konkurrenshämmande den tyska lagstiftningen är även i Nordrhein-Westfalen.

  Wolfgang Schüssel, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam för de uppmuntrande ord som har uttalats i mitten av det österrikiska ordförandeskapet. Vi vilar dock inte på våra lagrar – det finns ändå inga – utan vill fortsätta att arbeta hårt tillsammans med er.

Jag skulle vilja göra några korta kommentarer. För det första om målsättningarna: Vad skulle vi vilja se? Bör vi egentligen uppställa mål för oss själva? Mot detta finns den oundvikliga kritiken av typen ”Hur blir det med förverkligandet?”. Eller bör vi alltså inte uppställa mål för oss själva? Jag lutar åt åsikten att ja, vi bör vara modiga nog att uppställa bestämda mål för oss själva, mål som kan granskas, trots risken för att ett eller annat land – eller kanske Europeiska unionen som helhet – misslyckas med att uppnå vad vi har föresatt oss till 100 procent, men de tio miljoner arbetstillfällena – två miljoner per år – är ett realistiskt mål.

Under 2005 lyckades vi skapa två miljoner nya arbetstillfällen i Europeiska unionen, och vi kan nu vara stolta över den verkliga chans som vi har, nu när konjunkturcykeln är i ett förhållandevis gynnsamt läge och många europeiska länder befinner sig i början av en uppgång. Detta är något som vi inte får förringa. Ja, det kommer naturligtvis att krävas nationellt engagemang och infrastruktursatsningar. I till exempel Österrike arbetar vi mycket hårt med detta, och andra länder kommer att göra likadant, men målsättningarna är nödvändiga.

Till dem som har sagt att Europeiska rådet bör avskaffas helt och hållet måste jag säga att jag verkligen tycker att det är en dålig idé. Vi måste satsa mer tid och mer energi, vilket till och med kan betyda att träffas oftare – kanske med färre pukor och trumpeter och mindre mediebevakning –, men det behövs verkligt arbete, hårt arbete, om vi ska komma någonstans.

Nu till min andra punkt: Ett antal talare har beskrivit sig själva som mindre än fullt nöjda med budgetplanen, och de mäter den endast mot vad Prodikommissionen ursprungligen föreslog. Men nu är ni ju alla sakkunniga. Ni vet innerligt väl att det förslaget inte var realistiskt. Det går inte att säga att vi nu har 200 miljarder euro mindre än vad som då föreslogs. Om ni jämför detta med vad vi hade under de gångna sju åren, har det skett en ökning med över 100 miljarder.

Framför allt har det skett enorma ökningar i de program som ert parlament betraktar som viktiga. Om man tar exemplet forskning och utveckling, innebär budgeten en ökning med över 75 procent under nästa sjuårsperiod. Det belopp som anslås till de transeuropeiska näten har fördubblats. Det tillgängliga beloppet för livslångt lärande har ökats med 50 procent, så nu har mellan 30 000 och 40 000 fler unga över så gott som hela Europa möjlighet att utbilda sig. För grannskapspolitiken har 40 procent mer gjorts tillgängligt. Budgeten för utrikespolitiken har ökats med 250 procent.

Vi har två alternativ: antingen sänder vi människorna där ute budskapet att allt detta är alldeles för lite – vilket de faktiskt kommer att tro, eftersom ni, Europaparlamentets ledamöter, åtnjuter stor trovärdighet i era valdistrikt – eller så kan vi säga att detta är ett stort framsteg som för oss närmare de mål som vi har uppställt för oss själva, och de kommer då att ta det på allvar och säga ja, det är ett betydande steg framåt. Jag upprepar: varenda en av er vet det, och ni är alla medvetna om min sits, fångad som jag är mellan dem som måste betala och dem som tar emot. Allt detta måste tas ur de nationella budgetarna, vilket ni vet. Den enda lösningen är en ny definition av vad som menas med ”egna medel”. Det är det enda sättet att hantera situationen.

Att denna budgetplan över huvud taget har kommit till stånd är en stor bedrift, och jag skulle vilja tacka José Manuel Barroso, parlamentets talman och alla grupper samt förhandlarna. Det var inte lätt, men vi har nu en chans att sätta i gång med arbetet omgående. Jag ber verkligen om allmänt stöd, för oavsett var människorna är vill de höra att vi kommer någonvart med saker och ting och inte bara höra om de tvister som pågår mellan grupperna och mellan institutionerna. Ingen där ute är intresserad av frågan om man kunde ha fått fram ytterligare 500 miljoner euro eller om rådet erbjudit 500 miljoner euro för mycket eller inte.

Det viktiga för dem är om vi nu kan sätta i gång med arbetet för de kommande sju åren, i människornas och Europas intresse. Jag är beredd att göra det och hoppas verkligen att vi kommer att samarbeta precis lika bra i konstitutionsfrågan, så att vi, även om vi inte når en lösning till juni, kan fastställa ett sätt att skapa den bättre rättsliga grund som vi alla behöver.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att de centrala punkterna redan har nämnts, men skulle vilja erbjuda er en sammanfattning av min analys av debatten, i vilken jag konstaterar ett allmänt stöd för Europeiska rådets slutsatser. En uppriktig bedömning skulle utan tvekan ge vid handen att dessa resultat på det hela taget har välkomnats.

Det är uppenbart att alla ledamöter inte är helt nöjda, för det finns naturligtvis åsiktsskillnader. Det kan dock inte förnekas att vi har sett resultat i fråga om energisektorn, de små och medelstora företagen, forskningen, sysselsättningsmålen och på det hela taget Lissabonstrategins nya styrelsesystem. Dessutom har man i Europeiska rådet uppnått samförstånd om tjänstedirektivet.

När det gäller energi vill jag understryka att vårt arbete sannerligen inte avslutades i och med Europeiska rådets möte och att resultaten vid gårdagens kommissionssammanträde kommer att visa er att kommissionen är fast besluten att se till att alla principer i gemenskapsrätten upprätthålls – till exempel måste den inre marknadens principer och konkurrensreglerna iakttas. Detta är en nödvändig förutsättning om vi vill behålla trovärdigheten, både i och utanför EU.

När det gäller små och medelstora företag var det österrikiska ordförandeskapets och kommissionens uppmaning att minska byråkratin, som hämmar så många potentiellt sysselsättningsskapande initiativ av företagen, ett särskilt viktigt steg.

På forskningsområdet kunde alla medlemsstater för första gången godta konkreta forsknings- och innovationsmål, vilket är ytterst viktigt. Lika viktigt var det allmänna stödet för ett europeiskt teknikinstitut och för ett mandat för kommissionen att lägga fram ett förslag. Det faktum att sysselsättningsmål fastställdes är också mycket positivt.

Jag skulle vilja understryka en ny aspekt som lyftes fram vid Europeiska rådets möte. Förbundskansler Wolfgang Schüssel berörde den inte, men jag tycker att den är värd att nämna. I viss mån arbetar vi redan i ”ordförandeskapslag”. Som rådsordförande har förbundskansler Schüssel tagit varje tillfälle i akt att sätta in kommissionen och de kommande finska, tyska, portugisiska och slovenska ordförandeskapen i debatten.

Jag anser att detta är viktigt för att säkra kontinuiteten och hållbarheten i kommissionens insatser. Kommissionen kan även ge sådan kontinuitet och konsekvens över tiden, eftersom rådets ordförandeskap – oavsett hur lyckosamma de är – växlar var sjätte månad. Det behövs en oavbruten insats, vilket bara är möjligt om kommissionen tar lejonparten av initiativen och om parlamentet ger oavbrutet stöd.

Dessa punkter var positiva. Välkommen var även bekräftelsen av principöverenskommelsen om tjänstedirektivet, liksom de nyheter som vi fick i går kväll – eller jag bör kanske säga tidigt i morse – om budgetplanen. Jag är fullt övertygad om att vi, om vi uppnår praktiska resultat, om vi regelbundet lyckas lösa problem, kan föra de europeiska projekten framåt, återvinna medborgarnas förtroende och skapa en bättre miljö för att lösa några av de institutionella frågor som behöver lösas. Jag anser därför att vi kan se framåt med större tillförsikt mot Europeiska rådets junimöte, där man naturligtvis inte kommer att kunna lösa konstitutionsfrågan, men säkerligen kommer att kunna peka ut vägen framåt mot att definiera Europas framtid. Kommissionen arbetar därför aktivt med rådet, och vi hoppas kunna lämna ett värdefullt bidrag.

Med denna laganda, denna partnerskapsanda, kan och måste Europa gå framåt.

(Applåder)

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! En ordningsfråga. Nigel Farage tycks inte vara i kammaren. Kan det möjligen vara Förenade kungarikets parti för oberoende (UKIP) som sitter på åhörarläktaren?

(Skratt)

  Talmannen. – Jag har fått höra att jultomtarna kommer från Danmark.

Debatten är avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Vi förväntar oss en hel del – ibland alltför mycket – av Europeiska rådets möten. Det som hölls nyligen, i slutet av mars, ägnades huvudsakligen åt den europeiska integrationens ekonomiska aspekter.

Europa står inför ett stort problem, vars omfattning och trängande karaktär framhävdes av den rysk–ukrainska krisen i januari, nämligen avsaknaden av en gemensam energipolitik. Flera länder har arbetat synnerligen hårt med denna fråga, som är avgörande för våra länders oberoende, däribland Frankrike, som föreslog ett memorandum, om vilket det rådde brett samförstånd.

Europeiska rådet lanserade en ambitiös strategi för att främja en trygg, konkurrenskraftig och hållbar energiförsörjning i Europa. Detta är ett stort steg framåt, som vi nu måste ge konkret uttryck.

Vid Europeiska rådets vårmöte beslutade man också att fördubbla de europeiska budgetanslagen till forskning och innovation under perioden 2007–2013. Detta är väsentligt för våra ekonomiers konkurrenskraft och därmed för Europas plats i världen, med tanke på att utvecklingsländerna börjar visa framfötterna.

Samtidigt offentliggjorde Europeiska rådet upprättandet av en fond för justering av globaliseringseffekter, vilket var mycket eftersökt av våra medborgare.

Europa genomgår onekligen en svår tid, men detta får verkligen inte överskugga de positiva signalerna från genomförandet av instrument för ekonomiskt framåtskridande och solidaritet.

  Dominique Vlasto (PPE-DE). – (FR) Att till 2010 göra Europeiska unionen till den mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin förutsätter, såvitt jag förstår, att två prioriteringar görs: vi måste dels satsa tungt på forskning och utveckling (FoU), dels lindra de betungande villkoren för företagen, särskilt de mindre företagen.

Trots den förbättrade överenskommelse som Europaparlamentet utverkade, kommer EU:s budget inte att medge dessa väldiga satsningar. I detta sammanhang är Europeiska rådets uppmaning till Europeiska investeringsbanken att stärka sina åtgärder för FoU en nyskapande och pragmatisk lösning, om det verkligen går att få fram 30 miljarder euro på detta sätt.

Denna åtgärd är kanske inte tillräcklig för att få bukt med det ständiga underskottet i de europeiska FoU-utgifterna, och det krävs alltjämt stora insatser om målet att avsätta 3 procent av BNP till FoU ska nås.

Det är avgörande att få den privata sektorn att delta i dessa insatser, eftersom de offentliga budgetarna uppenbarligen inte är tillräckliga. Vi behöver därför göra framsteg på skatteområdet för att förmå företagen att satsa mer på FoU.

Vi förväntar oss en sådan målmedveten politik i den reviderade Lissabonstrategin, som måste erbjuda ett stimulerande, effektivt och framför alla förenklat europeiskt regelverk för europeiska företag.

(Sammanträdet avbröts för rösträkning kl. 11.30 och återupptogs kl. 11.35.)

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS ROCA
Vice talman

5. Omröstning

  Talmannen. – Vi ska nu genomföra omröstningen.

(För resultatet av omröstningen och andra detaljer: se protokollet.)

5.1. Sammanträdeskalender för 2007 (omröstning)

– Före omröstningen:

  Edith Mastenbroek (PSE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en ordningsfråga på grundval av artiklarna 170.4 och 150.3 i arbetsordningen. Det gäller kalendern och PPE-DE-gruppens ändringar i kalendern. På grundval av dessa artiklar skulle jag vilja skjuta fram omröstningen om denna ändring till nästa sammanträdesperiod, eftersom jag skulle vilja återuppta den politiska diskussionen om våra arbetsmetoder i parlamentet.

Som vi alla vet försvåras tillvaron av att vi måste resa mellan vår arbetsplats och själva sätet här. Jag har själv, särskilt denna vecka, haft otroligt svårt att ta mig hit, och jag missade en omröstning. Därför har några av parlamentsledamöterna, bl.a. jag själv, utarbetat ett förslag om att skjuta upp omröstningen.

Vi skulle också vilja be talmanskonferensen att återuppta diskussionen om ändringar i kalendern.

(Applåder från vänster)

  Gary Titley (PSE). – (EN) Herr talman! Denna vecka har vi debatterat frågan om bättre lagstiftning. Ett av de största hindren för bättre lagstiftning är vår sammanträdeskalender. Vi har 12 veckor om året med plenarsammanträden här i Strasbourg. Ofta är ärendena för få för dessa sammanträden så vi fyller ut föredragningslistan. Resultatet blir att utskottens sammanträden ständigt är under press, och utskotten kan nu inte lagstifta på ett effektivt sätt i medbeslutandeförfarandet.

Vi behöver en debatt om hur vi organiserar vårt arbete. Denna kalender har införts utan en sådan debatt. Vi skulle vilja skjuta upp omröstningen om kalendern till nästa sammanträdesperiod så att vi som har lagt fram detta förslag kan diskutera våra arbetsmetoder, dvs. hur vi kan förbättra lagstiftningen i Europaparlamentet och hur vi kan utnyttja de 300 miljoner euro som det kostar oss att vara här på ett bättre sätt för att åstadkomma denna förbättring. Det är en enorm del av skattebetalarnas pengar som används och det undergräver parlamentets arbete.

(Applåder)

  Daniel Marc Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Om det finns något alternativ till Strasbourg är jag helt och hållet för att diskutera saken. Det är vad jag alltid har sagt. Men att använda detta som ett sätt att göra det är absurt och orättvist. För självklart ska vi ha tolv sammanträdesperioder på denna plats så länge rådet – enhälligt – insisterar på Strasbourg, och om Gary Titley förstår engelska, tyska eller franska bör han helt enkelt ta en titt i fördragen, vilket ibland även kunde vara en nyttig övning för Tony Blairs regering.

(Applåder, tumult)

Jag anser därför att vi bör ha en debatt om Strasbourg vid ett annat tillfälle, men inte på detta sätt. Denna vecka bör vi rösta om vår kalender. Hur, Gary Titley, motiverar ni ert påstående att våra föredragningslistor här i Strasbourg inte är fyllda? Ni borde bara försöka träda in i stället för Martin Schulz i talmanskonferensen så skulle ni märka att det som ni hävdar är en fräck lögn utan verklighetsförankring.

(Applåder)

(Parlamentet avslog begäran.)

5.2. Gemensamt utnyttjande av sambandsmän som är utsända av medlemsstaternas brottsbekämpande organ (omröstning)

5.3. Fluorerade växthusgaser (omröstning)

– Före omröstningen:

  Avril Doyle (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Mot bakgrund av ett uttalande som kommissionen lade fram i parlamentet i går kväll under debatten om bättre lagstiftning om fluorerade växthusgaser, vars text inte lades fram under förlikningsförfarandet och i vilken det kompromissas med andan i förlikningsavtalet och stor respektlöshet och nonchalans visas för parlamentets och rådets tydliga vilja, vill jag begära att omröstningen om de två betänkandena om fluorerade växthusgaser skjuts upp åtminstone till i morgon.

(Applåder)

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Min grupp skulle verkligen välkomna det som ett sätt att ge oss möjlighet att reda ut saker och ting till i morgon. Men om vi inte lyckas med det, blir det nödvändigt att skjuta upp omröstningen ytterligare. Vi bör i alla händelser kunna använda tiden väl.

(Parlamentet beslutade att skjuta upp omröstningen.)

5.4. Utsläpp från luftkonditioneringssystem i motorfordon (omröstning)

– Före omröstningen:

  Avril Doyle (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag begärde att omröstningen om de två betänkandena om fluorerade växthusgaser skulle skjutas upp. De har behandlats tillsammans hela tiden, och jag anser att det är mer konsekvent att behålla dem tillsammans.

(Parlamentet beslutade att skjuta upp omröstningen.)

5.5. Programmet ”Medborgare för Europa” (2007–2013) (omröstning)

– Före omröstningen:

  Hannu Takkula (ALDE), föredragande. – (FI) Herr talman! Jag skulle helt kort vilja säga några få ord till parlamentet, eftersom jag är väldigt förvånad över det uppträdande som vår utskottsordförande visade prov på när han i går kväll skickade alla ett e-brev som rörde omröstningen om mitt betänkande. Utskottet antog betänkandet enhälligt, ingen röstade mot det, och enligt min mening är detta slags angrepp av en ordförande mot sitt eget utskott minst sagt besynnerligt, för att inte säga märkvärdigt. Jag hoppas därför verkligen att parlamentet inser vad saken faktiskt handlar om och att det inte godtar de två ändringsförslag som ordföranden har lagt fram. Det vore ett stort misstag av parlamentet att anta hans ändringsförslag 62 och 63, eftersom de skulle undergräva programmets inriktning på aktiv hågkomst. Jag anser att detta handlingssätt är en förolämpning mot vårt utskott.

(Applåder)

  Nikolaos Sifunakis (PSE). – (EL) Herr talman! Jag skulle vilja klargöra följande: Jag är parlamentsledamot och har rätt att lägga fram ändringsförslag i plenum. Det är vad jag gjorde. Hannu Takkulas rekommendation och betänkande är häpnadsväckande, men vad innebär vårt förslag med de två ändringsförslagen? Jo, fullständighet.

Vi kan inte bara tala om nazism och stalinism, när det i Grekland, Spanien och Portugal i fyrtio år fanns koncentrationsläger där tusentals människor levde i tjugo år.

Som utskottsordförande följde jag det vederbörliga förfarandet, men som parlamentsledamot har jag rätt att lägga fram ändringsförslag.

(Häcklande från höger)

5.6. Europeiska kulturhuvudstäder (2007-2019) (omröstning)

5.7. Övergångsbestämmelserna som begränsar den fria rörligheten för arbetstagare på EU:s arbetsmarknader (omröstning)

  Talmannen. – Omröstningen är avslutad. Röstförklaringarna kommer att äga rum efter det högtidliga mötet.

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

6. Högtidligt möte – Malta

  Talmannen. – Herr president för Republiken Malta! Det är en stor glädje för mig att välkomna er till Europaparlamentet i dag och att ge er möjlighet att tala till ledamöterna, som under de senaste dagarna har fört ingående diskussioner om ert land.

Ni är här i dag i egenskap av statschef, men vi känner alla till ert långvariga engagemang för den europeiska integrationen som premiärminister för ert land under de år som präglades av Maltas väg mot EU-medlemskap.

För nästan tre år sedan undertecknade ni anslutningsfördraget, vilket utgjorde kulmen på många års hängivet arbete som ledde till att Malta blev medlem i EU.

Ett mycket viktigt uttryck för enigheten på Malta när det gäller den europeiska integrationen är det faktum att ni, ert land och Kamra tad-Deputati, Maltas representanthus, i juli förra året enhälligt ratificerade det konstitutionella fördraget, och det efter att andra länder hade förkastat det. Detta är som sagt ett mycket viktigt uttryck för enigheten på Malta när det gäller den europeiska integrationen.

(Applåder)

Det var ett mycket tydligt budskap i en svår tid för EU och ni satte därmed punkt för den politiska oenighet som hade präglat EU-debatten i ert land.

Er närvaro här i kammaren erinrar oss om något mycket viktigt: EU-utvidgningen har länge varit inriktad på östra Europa och nu påminner Malta i söder oss om våra förbindelser med Medelhavsländerna och behovet av att stärka dialogen med dessa.

Ert land ligger mitt i Medelhavet och har alltid stått i centrum för politiska beslut som rör Europas södra gränser. I dag är förbindelserna med länderna i söder den främsta geopolitiska utmaningen för EU. Det gäller framför allt för ert land, som befinner sig i frontlinjen för detta möte, i frontlinjen när det gäller de många människor som vill komma till Europa och som ofta riskerar sina liv eftersom de ser oss som ett nytt Eldorado. Vår levnadsstandard lockar människor som har drabbats av de allra värsta formerna av fattigdom.

Vi vet att ett stort antal asylsökande och invandrare just nu anländer till Maltas kuster, och vi har diskuterat denna fråga. Vi har hörsammat rapporten från Europaparlamentets delegation som fick möjlighet att besöka lägren. Dessa läger illustrerar EU:s främsta utmaning när det gäller att försvara och värna om de mänskliga rättigheterna och skapa bättre förbindelser med våra grannländer i söder.

Herr president! Under dessa särskilda omständigheter är ni särskilt välkommen och parlamentet kommer därför att lyssna med stort intresse till vad ni har att säga.

Tack för att ni är här hos oss. Ordet är ert.

(Applåder)

  Edward Fenech-Adami, president för Republiken Malta. – (MT) Herr talman, ärade ledamöter av Europaparlamentet! Det är en stor glädje och ära för mig att få tala inför parlamentet.

Som företrädare för ett av de länder som gick med i EU 2004 har jag nyvunna erfarenheter av vad utvidgning innebär, både när det gäller ett lands förberedelser inför EU-medlemskapet och medlemskapets konsekvenser för en ny medlemsstat.

För mitt land innebär EU-medlemskapet en naturlig återkomst till vårt hem i Europa, där vi hör hemma. Vi är stolta över att tillhöra den familj av nationer som utgör EU, med dess andliga, kulturella och humanistiska arv.

Vår väg mot medlemskap var inte enkel. Vi förde en lång och svår debatt som ledde till att det maltesiska folket för tre år sedan fattade ett tydligt och suveränt beslut till stöd för medlemskap, först genom en folkomröstning och därefter genom ett allmänt val. Den livliga debatten gav oss möjlighet att öppet och fritt diskutera fördelarna och farorna med medlemskap, samtidigt som vi kunde undersöka medlemskapets eventuella påverkan, inte bara ekonomiskt utan även politiskt och socialt. Denna process förde EU närmare folket, och det är något som vi bör fortsätta med.

Förberedelserna inför medlemskapet var mödosamma för de länder som blev medlemmar vid den senaste utvidgningen. Ingen så stor utvidgning hade tidigare ägt rum, och aldrig tidigare hade kandidatländerna varit tvungna att genomföra så omfattande reformer som en del av förberedelserna inför medlemskapet. Jag vill berömma samtliga nya EU-medlemsstater till att ha slutfört en så komplicerad process. På samma sätt vill jag också berömma själva unionen för hur den fungerade som en oerhört effektiv katalysator till stöd för ländernas reformarbete.

Vi talar ofta om den pessimism som rådde i Europa efter de två folkomröstningarna förra året då EU:s konstitutionella fördrag förkastades. Däremot erkänner vi inte riktigt hur väl och naturligt EU har lyckats införliva de nya länderna.

I motsats till vad somliga ansåg var inte 2005 ett ”annus horribilis” för EU. Det var tvärtom en stor framgång för unionen, för det visade att EU klarade av den största utvidgningen någonsin. Nu för tiden glömmer vi ofta bort att utvidgningen faktiskt ägde rum för mindre än två år sedan.

Det innebär inte att livet efter utvidgningen är enkelt. Tvärtom, det är svårt att anpassa sig till medlemskap, både när det gäller ekonomin och samhället. Ledarna tvingas att fatta svåra och många gånger impopulära beslut. Ett land måste i själva verket ta dessa beslut, oavsett om det går med i EU eller inte. EU-medlemskapet gör bara dessa beslut mer konkreta och krävande, men också oundvikliga.

Det är fel av oss att ge EU skulden för reformer som är impopulära men som i själva verket har kommit till stånd genom beslut som varje ansvarsfull regering måste ta. Det är fel av regeringarna att skylla dessa beslut på EU och sedan ta åt sig äran för behållningen.

Herr talman! Jag vill också delge er mina åsikter i en rad andra frågor.

Jag börjar med några funderingar kring EU:s konstitutionella fördrag.

Vi måste inse att det fanns brister i lanseringen av konstitutionsprojektet, även om problemen snarare handlade om form än om innehåll.

För de nya medlemsstaterna framstod konstitutionsprojektet som förhastat och onödigt påskyndat. Tidpunkten var ett befogat orosmoment. För de länder som kämpade med förberedelserna inför medlemskap framstod tanken på ändrade bestämmelser i fördraget som om reglerna för loppet ändrades just när mållinjen var inom räckhåll.

Jag vet att det konstitutionella fördraget skulle effektivisera beslutsfattandet inom en union med 27 medlemsstater, men medborgarna i en del medlemsstater såg det uppenbarligen inte på samma sätt. Den union som de växte upp i förändrades genom utvidgningen 1995 och i ännu större utsträckning genom utvidgningen 2004, och mot bakgrund av globaliseringen tycktes konstitutionsprojektet medföra ständiga förändringar.

Såhär i efterhand kan vi därför konstatera att det kanske hade varit klokare att låta detta viktiga projekt ta längre tid och att vänta inte bara tills de tio nya medlemsstaterna hade acklimatiserat sig, utan också tills samtliga 25 medlemmar hade hunnit vänja sig vid de nya förutsättningarna för Europeiska unionen.

Frågan hur vi ska ta oss ur det nuvarande dödläget kvarstår dock.

Vi ska självklart respektera folkets vilja i de två länder som röstade nej till det konstitutionella fördraget, men detsamma kan sägas om besluten i de 14 länder som ratificerade det. I mitt hemland antogs exempelvis det konstitutionella fördraget enhälligt av vårt nationella parlament, och på så sätt grundmurades vårt engagemang för medlemskap och vår oenighet fick ett tydligt slut.

Nu måste vi inleda en dialog och diskutera de tänkbara scenarion vi har framför oss. Ett scenario är att vi står fast vid åtagandet av de stats- och regeringschefer som undertecknade fördraget och försöker finna en lösning inom Europeiska rådet om fyra femtedelar av medlemsstaterna ratificerar det konstitutionella fördraget och en eller flera medlemsstater stöter på problem. Det skulle då bli nödvändigt att fortsätta ratificeringsprocessen. På så sätt kan den överenskomna processen fortsätta och vi kan efteråt besluta hur vi vill gå vidare.

Ett annat scenario skulle innebära att vi använder de två första delarna av det konstitutionella fördraget för att utarbeta en ”europeisk stadga”. Detta skulle kunna ge EU-medborgarna en tydlig och kortfattad text som de lättare kan ta till sig. Den resterande delen av det konstitutionella fördraget har i stor utsträckning redan ratificerats genom de befintliga fördragen.

Ytterligare ett scenario skulle gå ut på att stärka protokollet om de nationella parlamentens roll. Framför allt skulle deras rådgivande funktion när det gäller det europeiska projektet kunna utökas.

Det finns naturligtvis andra alternativ som vi kan överväga, vilket denna period av eftertanke ger oss möjlighet att göra. Låt oss ta vara på den.

Herr talman! Jag ska nu tala om det politiska ledarskapet inom EU. Vi talar ofta om att det saknas ett sådant ledarskap. Det beror inte på brist på initiativ, och definitivt inte på europeiska initiativ. Det kan snarare bero på bristande samordning mellan initiativen, för hur kan vi förvänta oss ett politiskt ledarskap om vissa initiativ inte är sammankopplade?

Var finns samordningen när vi å ena sidan yrkar på solidaritet och å andra sidan inte lyckas frigöra de ekonomiska medel som krävs? Vilken samordning har vi när vi upphäver gränser men samtidigt skapar hinder? Vilken samordning har vi när vi uppmanar till en gemensam insats men sedan låter länderna själva lösa problemen?

Jag anser inte att de enskilda EU-institutionerna kan beskyllas för bristen på politiskt ledarskap, för deras initiativkraft och uthållighet talar för sig själv. Vi bör bemöta ett eventuellt bristande förtroende för dessa institutioner.

Att inge förtroende är inte samma sak som att ha en viss färdighet. Det är inget man föds med utan något som vi måste göra oss förtjänta av. Vi måste därför fråga oss själva vad vi kan göra för att vinna tillbaka människors förtroende för EU och dess institutioner.

Vi kan göra detta genom att på nytt skapa ett band med folket, och i det avseendet vill jag berömma kommissionen, som genom plan D har tagit sig an den svåra uppgiften att minska avståndet mellan EU och medborgarna. Eftersom Europaparlamentet väljs direkt på EU-nivå har denna institution en utmärkt möjlighet att stödja kommissionens arbete. Det är inte längre ord som behövs för att skapa nära relationer med våra medborgare. Det handlar om att lyssna mer, och om EU kommunicerar bättre kommer vi att ha större möjlighet att hörsamma medborgarnas önskemål och göra framsteg på alla områden som berör dem.

För att stärka förtroendet måste vi inte bara förbättra kommunikationen utan också uträtta mer inom de sektorer som EU redan är engagerat i. Vi kan också öka förtroendet genom att visa att EU både vill och kan genomföra nya gemensamma initiativ inom sektorer där vi står inför nya utmaningar som enskilda länder inte klarar av på egen hand. Vi måste hela tiden se till att medlemsstaterna och medborgarna får allt större behållning av EU.

Det är ännu viktigare att vi ökar förtroendet för EU genom att visa att vi låter förnuftet råda när vi antar riktlinjer, fattar beslut och agerar både internt och externt. Med det menar jag att EU hela tiden ger uttryck för balans och rättvisa i sin politiska utveckling, sitt beslutsfattande och även i sina förehavanden med andra länder i världen.

I det avseendet tyder mycket på att jag kan känna mig optimistisk om att EU kan vinna tillbaka människors förtroende, eftersom unionen uppenbarligen är redo att stå på förnuftets sida. Låt mig ge ett par exempel.

Eftersom jag kommer från Malta har jag bevittnat hur EU försöker finna en balans mellan stora och små länders intressen. Jag har alltid varit övertygad om att det inte är storleken på ditt land som betyder något, utan styrkan hos dina idéer och klarheten hos din vision. Naturligtvis spelar storleken också roll. EU är dock unikt för vår ledarskapsmodell som balanserar stora och små länders intressen och ofta förenar dem i ett gemensamt intresse.

Vi bör lägga vikt vid det särskilda värde som unionen förmedlar. Det är en dygd som gör EU till vad det är: rikt på mångfald och fullt av respekt inför medlemmarnas uppenbara skillnader. Det kan också vara förklaringen till varför små länder känner en stark samhörighet med det europeiska projektet och framför allt med gemenskapsmetoden.

EU ökar de små ländernas inflytande, stärker deras identitet, framför allt den språkliga, och öppnar resten av Europa och världen för dem.

Europaparlamentet bör också fortsätta att utveckla denna balans och beakta de små staternas intressen. EU varken kan eller bör styras av de stora länderna.

Tjänstedirektivet är ett annat exempel på hur EU-institutionerna utgör förnuftets röst. Jag vill berömma parlamentets arbete med utarbetandet av en kompromisstext om detta viktiga initiativ. Europeiska rådets godkännande vittnar också om ert goda arbete. Nu när vi har en fungerande kompromisstext bör den rättsliga processen slutföras så snabbt som möjligt så att EU-medborgarna kan utnyttja de verkliga fördelarna med den inre tjänstemarknaden.

På samma sätt är initiativet till stöd för en gemensam energipolitik för att bemöta den enorma utmaningen med att trygga en säker energitillgång en annan eftertraktad framgång som kommissionen bör berömmas och stödjas för. Sådana initiativ visar att EU verkligen förtjänar folkets förtroende.

Det finns dock andra utmaningar som EU har bemött för sent och när det gäller dessa finns ett ständigt ökande behov av åtgärder på EU-nivå. Inom dessa sektorer måste vi arbeta mer för att visa att vi låter förnuftet råda, för att nå en rättvis balans och därigenom öka människors förtroende för EU.

Jag anser att kommissionens arbete med att utveckla en havspolitik är särskilt viktigt eftersom syftet är att skapa ett verkligt försprång för EU på området. Det är inte enbart eftersom jag kommer från ett kustland med gamla anor som jag utan tvekan anser att EU:s maritima arv inte utnyttjas tillräckligt på EU-nivå. Vi måste anta en helhetssyn. Vi får inte låta kortsiktiga intressen inom vissa sektorer få oss att avvika från vår progressiva inställning i maritima frågor i stort. Vi bör sträva efter att leda den maritima världen snarare än att försöka skapa en undantagen plats inom den.

Vi bör vinna människors förtroende inte bara inom unionen utan även utanför den, och visa att vi kan öka förtroendet för oss genom att agera på ett rättvist sätt. Vår Europa–Medelhavspolitik är ett tydligt exempel på detta. Komplexiteten inom denna region, som vi delar med våra grannländer, och dess nära samband med fredsprocessen i Mellanöstern kräver att vi, mycket mer än någonsin tidigare, utgör förnuftets röst. Den senaste tidens händelser efter publiceringen av vissa karikatyrer var tyvärr ett steg tillbaka i det avseendet. Dessa händelser ger oss dock möjlighet att återuppbygga förtroendet även på denna nivå.

En annan utmaning är de uppenbara men ofrånkomliga följderna av globaliseringen. Lösningen på problemet ligger inte i protektionism eller i att bortse från resultaten såhär långt. Det måste finnas en rättvis balans mellan å ena sidan de ofrånkomliga följderna av fri handel och å andra sidan bekräftelsen av EU:s grundläggande värderingar, inte minst vår sociala modell. Det är inte lätt att finna en sådan balans, men vi får inte glömma att det är EU:s känsla för balans och förnuft som särskiljer oss från övriga aktörer på den internationella scenen.

En annan utmaning, som märks mer på medborgarnivå, är den illegala invandringen. För några dagar sedan besökte en delegation från Europaparlamentet mitt hemland som en del i parlamentets pågående arbete med att besöka länder inom och utanför Europa för att undersöka omfattningen av den illegala invandringen. Detta problem utgör just nu en tung börda för många medlemsstaters, inte minst mitt eget lands, möjlighet att bemöta den till synes oändliga inströmningen av människor från främst Afrika söder om Sahara.

Problemet är både påtagligt och brådskande, vilket er delegation förstod genom att tala med invandrare och asylsökande. Å ena sidan står Medelhavsregionen inför en humanitär katastrof med hundratals människor som dör när de försöker ta sig till Europa, medan tusentals andra lever i ovisshet och svåra förhållanden när de väl har nått sitt mål. Samtidigt utsätts de länder som tar emot ett stort antal invandrare för påfrestningar som går utöver deras möjligheter och resurser.

Detta är inte ett enskilt problem för Malta eller något annat land. Det är en gemensam utmaning som kräver en gemensam insats. Jag vill dock betona att Maltas problem är mer akut eftersom landet är den mest tätbefolkade medlemsstaten. EU behöver en invandrarpolitik som erbjuder en mer praktisk lösning på detta svåra problem, en lösning som innebär en karakteristisk europeisk solidaritet med människor som befinner sig i den här situationen och med ursprungsländerna, men också med de ankomstländer som inte kan lösa problemet på egen hand.

Jag tackar därför Europaparlamentet och medlemmarna i den delegation som kom till Malta för att ha fört upp frågan på parlamentets dagordning och för att ha uppmärksammat vårt lands vädjan om snara åtgärder.

För att öka människors förtroende för oss måste vi visa att vi beaktar deras intressen på ett effektivt sätt, och för att göra det måste vi ta hänsyn till folkets sinnesstämning. Politiska ledare ska inte följa, utan leda folket. De får dock inte avancera för snabbt, för då lämnar de folket bakom sig och blir avskärmade från verkligheten. Även här måste vi hitta en balans.

Det finns ett antal värderingar som skiljer Europa från andra kontinenter och EU från andra projekt i världen som syftar till regional integration. EU utmärker sig redan genom sitt djupa engagemang för fred, tolerans, mänskliga rättigheter och solidaritet. EU framstår allt mer som förnuftets röst bland sina grannländer och i världen.

Om EU ska kunna vara förnuftets röst måste vi lämna den nationella egoismen bakom oss och arbeta tillsammans för vårt gemensamma bästa. Vi måste fortsätta att slå vakt om våra värderingar i vårt agerande både gentemot varandra och gentemot andra länder. Detta är det EU som människor förväntar sig och som de kan sätta tro till.

Tack.

  Talmannen. – Tack så mycket för era ord, herr president.

Jag är övertygad om att er närvaro här har ökat alla ledamöternas förståelse för ert lands vedermödor.

Tack för ert beröm av Europaparlamentets arbete.

Jag hoppas också att alla ansvariga har uppmärksammat det larm som våra ledamöter slog när de besökte ert land och att både er regering och EU-institutionerna gör allt de kan för att i praktiken se till att EU:s invandringspolitik visar mer respekt för medborgarna i andra länder som vill komma till våra.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS ROCA
Vice talman

7. Röstförklaringar

- Sammanträdeskalender för 2007

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger har länge stött försök att se till att Europaparlamentet bara har ett officiellt säte, nämligen Bryssel. Sätet i Strasbourg har beräknats kosta skattebetalarna cirka 150 miljoner euro om året. Detta är ett enormt slöseri med allmänhetens pengar. De brittiska skattebetalarna förtjänar att få mer valuta för pengarna.

Vi vill utföra vårt arbete på våra väljares vägnar där det är mest effektivt och kostnadseffektivt, nämligen i Bryssel. Kostnaden av att upprätthålla parlamentarisk verksamhet i både Strasbourg och Bryssel har nu blivit oförsvarbar, och vi kommer att fortsätta att kämpa för att parlamentet i framtiden enbart ska ha sitt säte i Bryssel.

- Betänkande: Roure (A6-0064/2006)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag röstade för Rourebetänkandet eftersom det är ett mycket positivt initiativ som syftar till ökad säkerhet. För första gången institutionaliseras och regleras samarbetet mellan sambandsmän som är utsända av medlemsstaterna för att tjänstgöra i tredjeländer. För första gången tryggas också samarbetet mellan sambandsmän och Europols sambandsmän och samordningen av Europols sambandsmän i tredjeländer. Dessutom kan medlemsstater som utsätts för eventuella hot från stater där de inte har några sambandsmän få tidig information från andra medlemsstaters sambandsmän.

Institutionaliseringen av samarbetet mellan sambandsmän ökar säkerheten inom unionen och dess närmaste grannländer. Det ligger i allmänhetens intresse och i intresset för säkerheten inom EU.

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Detta förslag följer bedömningen av beslut 170/2003, enligt vilket samarbetet mellan medlemsstaterna trappas upp i fråga om utplaceringen av sambandsmän i tredjeländer och internationella organisationer.

Jag stöder tanken på att införa de ändringsförslag som krävs för att säkerställa att de nuvarande rutinerna för användningen av Europols sambandsmän täcks och är rättsligt bindande.

På så sätt bör sambandsmän från medlemsstaterna upprätta och upprätthålla direkta kontakter med de lokala myndigheterna i värdstaten eller den internationella organisationen för att främja och påskynda insamling och utbyte av information, som sedan ska överlämnas till Europol.

Målet är att skapa en anda av EU-samarbete mellan polismyndigheter, med andra ord en gemenskapsstrategi för sambandsmännens arbete och ett direkt utbyte av information mellan dessa och centralorganet Europol. Det kommer att öka konsekvensen och effektiviteten i sambandsmännens arbete och förhindra problem på grund av bristande samordning, samarbete och till och med överlappning.

Därför stöder jag föredragandens ändringsförslag och hoppas att vi kan nå en överenskommelse i första behandling.

- Betänkande: Takkula (A6-0076/2006)

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Andemeningen i programmet som upprättas genom Takkulabetänkandet speglar det officiella EU:s arroganta och nedlåtande attityd efter folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. De dumma fransmännen och nederländarna hade inte begripit det hela och måste läras upp. En passande företrädare för denna arroganta elit är kommissionsledamot Louis Michel, som ordagrant sa att allmänheten inte alltid har rätt och att politikerna då bör staka ut den rätta vägen.

Programmet ”Medborgare för Europa” passar in i denna tvivelaktiga kommunikations- och informationsstrategi. Genom att satsa hundratals miljoner euro på alla möjliga slags meningslösa, politiskt korrekta projekt och organisationer påstår kommissionen att den vill föra medborgarna närmare unionen. Ironiskt nog hänvisar texten också till plan D som står för demokrati, dialog och debatt, men samma månad som planen lades fram inleddes anslutningsförhandlingar med Turkiet, trots att alla vet att majoriteten av EU:s befolkning motsätter sig detta. Det är just denna typ av hyckleri som möter motstånd hos allt fler européer.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för min kollega Hannu Takkulas betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om inrättandet av programmet ”Medborgare för Europa” för åren 2007–2013 i syfte att främja ett aktivt europeiskt medborgarskap. Det är mycket viktigt att lyfta fram denna grundläggande princip inom den europeiska integrationen, som handlar om att ge EU-medborgarna dubbla nationella och europeiska medborgarskap.

Medlemsstaternas förmåga att hysa gemensamma ambitioner och samtidigt värna om våra värderingar handlar till stor del om att engagera människor i den europeiska integrationen. Därför måste vi arbeta tillsammans mot detta mål, särskilt parlamentsledamöterna tillsammans med våra kolleger från de nationella parlamenten, som företräder det nationella medborgarskapet hos dem som bor i medlemsstaterna.

Europeiskt medborgarskap är den förenande kraft som måste främjas överallt, tillsammans med stoltheten att tillhöra ett projekt som är unikt och speciellt i världen, nämligen den europeiska integrationen, som inte är en nation utan skapandet av en humanistisk civilisation under fredliga förhållanden och med demokratiska medel.

  Gerard Batten, Graham Booth, Derek Roland Clark, Roger Knapman, Michael Henry Nattrass, Jeffrey Titford och Thomas Wise (IND/DEM), skriftlig. – (EN) UKIP har röstat mot ändringsförslagen 62 och 63 avseende programmet ”Medborgare för Europa”, eftersom ledamöterna anser att de föreslagna projekten, som de är positivt inställda till, bör organiseras och finansieras på nationell nivå.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. – Moderaterna har idag valt att lägga ned sina röster i omröstningen om betänkandet Medborgare för Europa. Betänkandet lyfter fram bra förslag så som vikten av att sprida kunskap om nazismens och kommunismens offer. Vidare är det bra att EU:s institutioner bedriver information om sin verksamhet samt om det europeiska medborgarskapets rättigheter och skyldigheter. Vi ställer oss dock kritiska till att utöka EU:s ekonomiska anslag för att bedriva opinionsbildning för en europeisk identitet. En europeisk identitet växer fram genom möten mellan människor och fördjupat samarbete, inte genom offentliga institutioners opinionsbildning.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag avstod från den slutliga omröstningen om betänkandet eftersom ändringsförslagen 62 och 63, som jag lade fram, inte antogs. Jag anser att detta försök att skriva om historien är förfärligt. Vi får inte glömma bort offren för fascismen och andra diktatoriska regimer som har haft makten i Europa under modern tid. Att rösta mot ändringsförslagen 62 och 63 är ett historiskt och politiskt misstag.

Programmets huvudsakliga mål är att främja EU:s värderingar, erövringar och kulturella mångfald, att föra medborgarna närmare varandra och på så sätt stärka banden mellan EU:s medborgare och institutioner, och att öka harmoniseringen mellan européerna. Därför kan man inte utelämna fascismens offer eller bortse från betydelsen av den historiska erövringen av frihet och demokrati, utan vilken länder som Portugal inte skulle ha kunnat delta i det europeiska projektet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Främjandet av medborgarskap innebär mycket mer än att bara stärka demokratin och EU:s politiska och sociala integration, vilket betänkandet sägs göra. Främjandet av medborgarskap innebär att uppmana medborgarna att engagera sig i utarbetandet av strategier som direkt och indirekt påverkar dem. Det kan bland annat göras genom följande: lika möjligheter för män och kvinnor, främjandet av högkvalitativ statlig utbildning för alla, rätten att arbeta och att arbeta med rättigheter, rätten till fri och högkvalitativ hälso- och sjukvård, rätten till kultur, tillgänglighet till lagen, tillgång till drägligt boende och fred. Detta är i själva verket en lista över de ekonomiska, sociala och kulturella friheter, garantier och rättigheter som bejakas i Republiken Portugals konstitution.

Vi anser att människors individuella och kollektiva identitet skapas av deras kollektiva minne och att detta måste beaktas, så att vi alla kan lära känna vårt ursprung och definiera vår framtid.

Vi beklagar dock att det antagna betänkandet kommer att fläcka ned Europas historia och att majoriteten i parlamentet har valt att fläcka ned det kollektiva minne som nuvarande och kommande generationers identitet bygger på. De förkastade till exempel förslaget att stödja initiativ för att hedra fascismens offer …

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Vi ställer oss mycket negativa till en del av ändringsförslagen från Europaparlamentets utskott för kultur och utbildning.

Betänkandet utgår först och främst från ett synsätt där man ställer sig oförstående till det låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalen 2004 och att konstitutionsfördraget röstades ned i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Programmet ”Medborgare för Europa” har inget att bidra med för att förändra den politiska situationen.

Vi motsätter oss en ökning av detta programs budget utöver de 235 000 000 EUR avsatta för åren 2007–2013, vilket förespråkas i ändringsförslag 36. Redan nämnda summa är för generöst tilltagen.

Arbetet gentemot lokala amatöridrottsföreningar andas förakt mot medborgarna. Likaså konstaterar vi att det är viktigt att Europas folk vårdar sina minnen från diktaturer och tragedier i sin historia. Men det skall ske på nationell nivå. Detta är ingenting för eurokrater i Bryssel att ägna sig åt.

Vi har därför röstat nej till detta betänkande.

  Anna Hedh (PSE), skriftlig. – Jag ställer mig positiv till betänkandet när det gäller att EU:s medborgare måste bli mer medvetna och informerade om EU och vilka möjligheter de har att påverka. Jag stöder också föredragandens åsikter om att programmet bör vara tillgängligt för alla medborgare och inte bara vända sig till välutbildade och privilegierade grupper. Däremot är jag kritisk till de skrivningar som hänvisar till den nya konstitutionen samt strävandet efter ett gemensamt europeiskt medborgarskap.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag och mina kolleger i den brittiska konservativa gruppen håller med om att det finns ett utbrett främlingskap mot de europeiska institutionerna bland EU:s medborgare. Det visades när EU:s konstitutionsfördrag röstades ned i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Det visades även genom det låga valdeltagandet i valet till Europaparlamentet 2004.

Vi anser att de europeiska institutionerna måste bli mer öppna och ansvariga gentemot väljarna. De måste också bli effektivare och kostnadseffektivare. Parlamentet och de övriga institutionerna måste agera på ett sätt som inger förtroende och respekt. Betänkandet närmar sig dessa problem på ett i grund och botten felaktigt sätt. Det kommer att undergräva förtroendet för EU ytterligare genom sitt anspråk på en budget på närmare 300 miljoner euro av skattebetalarnas pengar, som skulle spenderas på godtyckliga projekt i syfte att skapa en konstgjord europeisk identitet.

Vi vill klargöra att den brittiska konservativa gruppen är positivt inställd till högtidlighållanden för att minnas och uppmärksamma de onda gärningar som nazismen och stalinismen tillfogade miljoner människor i Central- och Östeuropa och i före detta Sovjetunionen. Men vi anser att sådana handlingar är en angelägenhet för varje medlemsstat och dess medborgare.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. – (PT) EU-medborgarna känner sig mycket besvikna och isolerade från institutionerna och den europeiska integrationsprocessen. Förkastandet av det konstitutionella fördraget i Frankrike och Nederländerna har skapat ännu större motsättningar. Mot bakgrund av detta har kommissionen utarbetat sitt program ”Medborgare för Europa” med målet att främja de europeiska värderingarna och ett aktivt europeiskt medborgarskap.

Programmet syftar till åtgärder som ska sammanföra EU-medborgarna för att dela och utbyta erfarenheter, åsikter och värderingar, mana till debatt och eftertanke om EU-medborgarskapet genom samarbete mellan olika organisationer i samhället, genomföra mycket synliga evenemang, studier och undersökningar och stödja andra verktyg för information och spridning.

I stort sett stöder jag ändringsförslagen, framför allt när det gäller namnet på programmet. Namnet ”Ett Europa för medborgarna” förstärker uppfattningen att EU ska uppfylla medborgarnas önskemål och inte tvärtom.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Genom programmet ”Medborgare för Europa” inleder kommissionen och Europaparlamentet en kampanj som går ut på att hjärntvätta den europeiska befolkningen för att bekämpa det ökande missnöjet och fördömandet av deras politik och ifrågasättandet av själva EU.

Deras ideologiska arsenal vilar på två pelare, nämligen helgonförklarandet av kapitalismens grymhet som den enda vägen framåt för folket, och antikommunismen, genom att försöka smussla tillbaka formuleringen som likställer fascism med kommunism.

Med anslag på 235 miljoner euro för att betala för och betala av alla slags hyllningstalare och propagandister på EU:s enkelriktade väg mobiliserar man mekanismer som utarbetades för flera år sedan och så kallade icke-statliga organisationer för att skapa ett positivt klimat och slå blå dunster i ögonen på folket, helt i stil med EU:s karaktär och politik. De försonade fackföreningsledarna har fått ett liknande uppdrag, så att de kan använda sig av namnet ”Medborgare för Europa” för att dölja de stora och oförenliga klasskillnaderna mellan kapitalister och arbetarklass.

Ledamöterna i grekiska kommunistpartiet röstade mot betänkandet. När det gäller ändringsförslaget om fördömandet av nazismen och diktaturerna i Europa avstod vi från att rösta, för det hänvisar inte direkt till diktaturerna i Spanien, Portugal och Grekland och är formulerat på ett sådant sätt att socialistiska regimer kan tolkas som diktaturer.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Som vi alla vet är detta en svår tid för EU. Nya utmaningar uppstår på olika håll, den dåliga ekonomiska tillväxten har påverkat samhället och skapat globala problem som vi ännu inte har kunnat lösa. Vår största utmaning just nu är dock medborgarnas uppfattning om det europeiska projektet. Den ökande skepticismen och det tydliga missnöjet med det europeiska integrationsprojektet ökar avståndet mellan medborgarna och de politiska beslutsfattarna. Vi måste därför se över hur EU:s demokratiska institutioner kommunicerar.

Jag anser att programmet utgör ett viktigt verktyg för att öka medborgarnas medvetenhet om de europeiska värderingarna. Det innehåller en mängd medborgarprojekt, stöd till spridandet av information till det europeiska civila samhället och genomförandet av mycket synliga evenemang och andra evenemang som ökar kunskapen om det europeiska minnet.

Det europeiska projektet kännetecknas av respekt för mångfald och kulturell rikedom. Detta kan uppnås genom åtgärder som stärker den sammanhållning mellan medborgarna som är avgörande om vi ska kunna genomföra den inre marknaden och ha en hållbar tillväxt och utveckling i vårt samhälle.

Därför röstade jag för betänkandet.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag stöder givetvis detta betänkande som syftar till att föra medborgarna och EU-institutionerna närmare varandra, vilket är ett mål men också en nödvändighet i dagens Europa som präglas av allt större skepticism.

I betänkandet presenteras nya tankegångar när det gäller kommunikation, transnationella medborgarprojekt och framför allt en ”aktiv europeisk hågkomst”, som är ett enande initiativ för att hedra offren för nazismens och kommunismens massdeportationer och massavrättningar. Jag röstade mot alla försök att göra texten urvattnad, med tanke på att vissa ledamöter har varit angelägna om att hänvisa till andra former av diktaturer i Europa. De grymma handlingar som dessa två regimer begick mot hela Europa ligger till grund för den europeiska integrationen, och det är oerhört viktigt att vi inte bagatelliserar dem.

Utöver detta betänkande är vår uppgift att informera, att mötas, att föra dialog, att övertyga, att se till att alla medborgare vet hur EU fungerar, att stärka känslan av att tillhöra Europa, att bekämpa alla former av tillbakagång till nationalism, att förverkliga EU:s mervärde och att lyfta fram den europeiska idén som 1900-talets bästa.

Låt oss minnas att vid en tidpunkt då somliga av oss börjar tvivla drömmer resten av världen om Europa.

  Lydia Schenardi (NI), skriftlig. – (FR) Programmet ”Medborgare för Europa” är inget annat än ett propagandaredskap som har utformats för att gynna EU. I betänkandet nämns att det konstitutionella fördraget förkastades i Frankrike och Nederländerna och att EU-medborgarna är skeptiska till utvidgningen, dvs. den utvidgning som inkluderar Turkiet. Men fjärran från att dra slutsatser av denna svidande kritik syftar betänkandet i stället till att ”lära om” medborgarna! Ett initiativ som vänorter, som länge har varit framgångsrikt, slopas skamlöst medan miljontals euro läggs på kommunikationscirklar och kommunikationsverksamhet.

Ett ändringsförslag, nummer 14, uppmanar till och med till åtgärder på gemenskapsnivå! I samband med åtgärder inom idrotten sägs det i betänkandet, och jag citerar: ”Passiva eller till och med euroskeptiska medborgare kan nås på detta sätt.” Ni tänker alltså leta rätt på de medborgare som, till skillnad från er själva, inte lurar sig själva. Det påhittade uttrycket ”aktiva europeiska värderingar”, som förespråkas i betänkandet, har ingen som helst innebörd. En värdering är varken aktiv eller passiv. Den är inte en anordning som vi kan slå av och på, om vi inte gör som ni och beter oss som ideologer.

- Betänkande: Prets (A6-0061/2006)

  John Attard-Montalto (PSE). – (MT) Tack, herr talman. Jag vill börja med att tacka alla de ledamöter, 30 procent av parlamentet, som av respekt för mitt hemland lyssnade på anförandet av Maltas president. I dag har jag dock begärt ordet för att avge en röstförklaring till betänkandet om evenemanget Europeisk kulturhuvudstad. Det skedde ett missförstånd i går. Jag skulle tala, men av någon anledning fick jag inte möjlighet att göra det. Det jag ville säga var att jag, liksom mina maltesiska kolleger från delegationen från det socialdemokratiska partiet, avstod från att rösta av den anledningen att vårt land, av alla de nya medlemsstaterna, var längst ned på listan över länder som kan nomineras. Av alla medlemsstater inklusive de två nya länderna som ska bli medlemmar var vårt land näst längst ned på samma lista. Jag anser att det är orättvist att Malta tilldelas en placering som innebär att det dröjer minst tolv år innan landet kan nomineras. Tack.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade för föredragandens ändringsförslag, som bidrar till att förbättra kommissionens ursprungliga förslag och till att skydda portugisiska intressen. En av de frågor som tas upp är omarbetningen av artikel 13, som innebär att Portugal tilldelas evenemanget Europeisk kulturhuvudstad 2012.

Detta betänkande bidrar även till att förenkla de administrativa förfarandena för att välja och övervaka ”europeiska kulturhuvudstäder”, och att garantera att bedömningen genomförs enligt de nya, mer omfattande kriterierna. När de gäller programmet är det enda kravet att det måste vara förenligt med medlemsstaternas interna kulturstrategier eller kulturpolitik.

Följaktligen kommer mångfalden, och särskilt särdragen i varje EU-medlemsstats kulturarv, enligt vår åsikt att komma i förgrunden och dialogen mellan de olika kulturerna kommer att underlättas.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Vi är positiva till grundidén i evenemanget Europeisk kulturhuvudstad. Men vi ser samtidigt hur evenemanget sväller när det gäller EU:s åtaganden och organisationen runt det.

Idén med Europeisk kulturhuvudstad är god. Den är till och med så god att den kan finansieras på en mängd andra sätt genom bland annat lokal sponsring. Ekonomiska medel från Europeiska unionen borde inte vara nödvändiga för att detta projekt ska kunna överleva.

Vi röstar därför nej till detta betänkande i sig, men motsätter oss inte själva verksamhetsidén.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) När en stad utses till ”europeisk kulturhuvudstad” är det meningen att den – och så bör också ske – avsevärt förbättrar sitt rykte, men statusen Europeisk kulturhuvudstad bör inte huvudsakligen handla om en årslång festival i staden och kortsiktig marknadsföring av lokal kultur. Newcastle och Bilbao har visat att kulturen också kan ha en långsiktig effekt.

I tider när budgetarna bantas ned till ingenting försummas ofta uppföljningskostnaderna för nya prestigeprojekt. Den föreslagna Internetportalen, som är ett verktyg för informationsutbyte och tillhandahållande av stöd, bör användas för att undvika problem i organisationen och genomförandet av kulturåret innan dessa problem uppstår. Detta kunde, i ett mycket tidigare skede, bidra till att man kan undvika att sökande satsar miljoner på utforma reklamkampanjer utan att faktiskt få anslag till slut, eller till och med, vilket var fallet med den tidigare kulturhuvudstaden Weimar, vara tvungna att stänga stadens museum på grund av stora ekonomiska förluster.

År 2009 kommer titeln kulturhuvudstad ännu en gång att gå till en österrikisk provinshuvudstad – Linz. Förberedelserna är redan igång och det återstår att se om man kommer att vara så förutseende som krävs.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Omstruktureringen av evenemanget Europeisk kulturhuvudstad genomförs inom ramen för mer allmänna insatser för att integrera och likrikta varje lands kultursystem, i syfte att skapa ett enda stöd för ”europeisk kultur” som kommer att innehålla en blandning av subkultur, en presentation i folklorestil av nationella kulturer och moderna kommersiella metoder.

Mitt lands erfarenheter från Aten 1985 och Thessaloniki 1997 är bedrövliga inom den kulturella och ekonomiska sektorn. Omåttligt dyra, historiskt oförankrade och ytliga kulturprogram som drevs av samriskföretag, agenturer och sponsorer på grundval av vulgära kommersiella kriterier som överskuggade alla positiva undantag. Ordinära evenemang, överdådiga bufféer och smaklösa fester som marginaliserade eller avvärjde allt progressivt i Grekland eller i grannländerna. Detta är den ”europeiska kulturmodellen” som även ger flera olika företag oerhört stora vinster.

Denna karaktär bevaras i de framlagda ändringsförslagen, kostnaden överförs till medlemsstaterna, EU:s övervakning och kontroll förstärks, och de berörda personerna ombes att betala på nationell nivå till affärsmännen och betala kostnaderna för EU-politiken för att tvinga på folket den europeiska subkulturen och kapitalistbarbariets ”värderingar”. Vi röstar mot detta betänkande, och uppmanar arbetarna och konst- och kulturarbetarna att göra motstånd.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Sedan programmet ”Europeisk kulturhuvudstad” inrättades 1985 har det bidragit till att föra Europas medborgare närmare varandra, genom att rikedomen, mångfalden och särdragen i Europas kulturarv framhävs.

Programmets enorma succé bland medborgarna har bidragit till att stärka den europeiska dimensionen och den socioekonomiska utvecklingen i de utvalda städerna.

Dessa fördelar kan öka exponentiellt om vi vidtar nya åtgärder och utformar en grundläggande metod som gör att vi kan skapa synergier som annars inte skulle vara möjliga. Ett exempel på detta är inrättandet av en webbplats med information om de städer som har utsetts till europeiska kulturhuvudstäder, befintliga kontaktnätverk och utbyte av erfarenheter – en strategi som bör utvidgas till att omfatta alla gemenskapsprogram. Jag vill också säga att detta program, med dess innovation och framgång, var inspirationen bakom de förslag som jag lade fram och som antogs av parlamentet, med syftet att inrätta en utmärkelse till resmål i Europa, vilket även det kommer att bidra till att främja Europa i hela världen.

Jag röstade därför för detta betänkande.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. – Detta beslut medför inga nya kostnader men ger de nya länderna och utvidgningsländerna möjlighet att välja kulturhuvudstäder. Kulturellt samarbete är det som kan ge medborgare kunskap och respekt för varandra och är positivt. Kommissionens makt begränsas och det är länderna och städerna som ansvarar för utformningen.

Detta är positivt till skillnad från påtvingad EU-lagstiftning som begränsar medborgarnas demokratiska möjligheter att delta aktivt. Jag röstade därför för trots en del euronationalistiskt flum.

- Betänkande: Őry (A6-0069/2006)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag avger denna röstförklaring på Österrikiska folkpartiets vägnar.

Vi röstade mot detta betänkande eftersom det innehåller ett krav på att de övergångsperioder för den fria rörligheten för arbetstagare som gäller för närvarande ska avskaffas. Vi röstade mot det för att vi förväntar oss att anslutningsfördraget, som alla länder – däribland de nya medlemsstaterna – har undertecknat, kommer att fortsätta att gälla, däribland dess övergångsbestämmelser för att skydda den österrikiska arbetsmarknaden. Detta är helt motiverat eftersom statistiken visar att antalet arbetstagare från de nya medlemsstaterna redan har fördubblats under de senaste två åren.

Delegationen från Österrikiska folkpartiet motsätter sig detta betänkande på grund av att endast Österrike, både nu och i framtiden, kan och kommer att besluta om hur länge de begränsningar av inträdet på arbetsmarknaden som garanteras enligt anslutningsfördraget kommer att behållas i den österrikiska arbetskraftens intresse – det kan vara upp till sju år.

  Oldřich Vlasák (PPE-DE). – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionens meddelande KOM(2006)0048 om hur övergångsordningen fungerat visar att tillflödet av arbetstagare från EU-10 till de medlemsstater som har öppna arbetsmarknader inte alls har varit så stort, och enligt experterna har dessa arbetstagare tvärtom haft en positiv effekt genom att öka produktionen och förbättra ekonomin. Både av den anledningen och därför att övergångsperioderna helt klart har bidragit till att antalet olagliga arbetstagare har ökat, ser jag antagandet av betänkandet av Csaba Őry som ett viktigt initiativ som bör bidra till att fullständigt öppna arbetsmarknaderna i Europeiska unionens medlemsstater. Endast på detta sätt kan vi uppfylla alla de friheter som fastställs i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och ge hela EU-ekonomin ett uppsving. Jag har därför röstat för antagandet av detta betänkande.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Den fria rörligheten för personer och deras tillträde till arbetsmarknaderna utgör en av pelarna i den europeiska integrationen. Om vi inte upprätthåller denna princip i enlighet med gemenskapens grundläggande värderingar kommer vi inte att komma ifatt Förenta staterna, även om Amerika skulle komma närmare oss, och vi kommer inte heller att lyckas få den asiatiska ångvälten att sakta farten.

Jag tror fullt och fast att de farhågor som några av EU-15-staterna hyser är grundlösa, och det är beklagligt att de inte godtar rekommendationerna i Europeiska kommissionens rapport, som har utarbetats i enlighet med anslutningsfördragen. Däremot måste vi berömma de länder som har beslutat att öppna sina arbetsmarknader under Europeiska året för arbetstagares rörlighet.

Av dessa skäl bör Őrybetänkandet inte ses så mycket som ett hjärnspöke, utan snarare som en enkel vägledning om hur vi gradvis ska kunna uppfylla de reviderade målen i Lissabonstrategin. Betänkandet är ett försök att garantera lika rättigheter för de gamla och de nya medlemsstaterna i ett enat EU. Jag har därför röstat för detta betänkande.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Det fanns övergångsbestämmelser när Grekland och Portugal anslöt sig till EU också, för att arbetsmarknaderna skulle kunna anpassa sig till den nya situationen. Det är självklart inte meningen att stämpla de nya medlemsstaterna som ett slags andraklassens stater. Dessutom välkomnas även övergångsbestämmelserna av de nya medlemsstaterna i öst, eftersom dessa bestämmelser även tjänar deras nationella intressen. Med tanke på den höga arbetslösheten, särskilt i Österrike och Tyskland, och på den ökande pressen på låginkomstsektorn skulle fri rörlighet för arbetstagarna nu vara fullständigt oansvarigt.

Vi måste redan gripa oss an problemet med det stora antal personer som gör anspråk på att vara egenföretagare, av vilka några undviker att betala skatter och sociala avgifter. Innan företagen upphör att omlokalisera verksamheten till lågskatteekonomierna i öst och försöker kringgå tullavtal, och innan marknaden har anpassat sig till den nya situationen eller lämpliga kompletterande åtgärder har införts, skulle fullständig frihet för arbetstagarna vara oansvarigt. Därför har jag röstat mot detta betänkande.

  Hynek Fajmon (PPE-DE). – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! De fyra europeiska friheterna, det vill säga fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och framför allt för personer, har alltid varit bland de saker som människorna värdesätter mest med Europeiska unionen. Det är därför obegripligt, orättvist och diskriminerande att personer från åtta nya medlemsstater, däribland Tjeckien, fortfarande inte åtnjuter samma rättigheter i detta avseende som medborgare från andra EU-stater gör. Skälen till att begränsa denna grundläggande europeiska frihet är fullständigt obefogade och meningslösa. Exemplen med Förenade kungariket, Sverige och Irland visar att arbetsmarknaderna inte hotas på något sätt. Det gläder mig att även andra medlemsstater kommer att öppna sina arbetsmarknader, och jag hoppas att detta kommer att ske mycket snart. Vi behöver en union där alla medborgare delar samma rättigheter och samma skyldigheter, och inte en union där några är jämställda och andra är mer jämställda, som i George Orwells Djurfarmen. Jag har därför röstat för Csaba Őrys betänkande.

  Milan Cabrnoch (PPE-DE). – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Tillsammans med andra Europaparlamentsledamöter från det medborgerliga demokratiska partiet har jag stött betänkandet av min kollega Csaba Őry om fri rörlighet för arbetstagare. Vi respekterar fullständigt de enskilda nationella regeringarnas rätt att besluta om tillfälliga begränsningar av den fria rörligheten för arbetstagare inom ramen för anslutningsfördraget. Vi uppskattar även Förenade kungarikets, Irlands och Sveriges beslut att inte utnyttja denna rättighet och vi välkomnar beslutet av Finlands, Spanien, Nederländernas och Portugals regeringar att upphäva dessa begränsningar. Vi är övertygade om att det inte finns några objektiva skäl för att begränsa arbetstagarnas rörlighet inom Europeiska unionen. De politiska skälen för att begränsa denna frihet framstår emellertid som precis lika tvingande för de gamla medlemsstaterna som den fria rörligheten för arbetstagare är viktig för de nya medlemsstaterna. Vi har därför stött en uppmaning till alla regeringar att slopa begränsningarna av arbetstagarnas fria rörlighet inom EU.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Omröstningen om betänkandet om den övergångsordning som begränsar den fria rörligheten för arbetstagare på EU:s arbetsmarknader visar på de motsägelser som finns i parlamentet.

Å ena sidan hävdar Europaparlamentets ledamöter att de värnar om arbetstagarnas fria rörlighet och vill få slut på den orättvisa situation som arbetstagarna från de nya medlemsstaterna befinner sig i.

Men när denna fria rörlighet kan leda till lika rättigheter röstar de emot, vilket betyder att de bara vill ha fri rörlighet när detta leder till låga löner och förlorade rättigheter.

Därför förkastades tyvärr de förslag som vi lade fram, vilka lyder som följer:

- Europaparlamentet anser att det är mycket viktigt att få slut på den allvarliga exploatering av arbetstagare i ett antal EU-medlemsstater som uppkommer genom det olagliga arbete som många arbetstagare från nya medlemsstater och en del av de äldre medlemsstaterna, som Portugal, måste finna sig i.

- Europaparlamentet betonar behovet av effektiv övervakning och konstant agerande för att få slut på diskriminering, olika behandling och olagligt arbete, och behovet av att främja lika rättigheter för arbetstagare och tillämpa samma arbets- och sociallagstiftning för alla personer som arbetar i en medlemsstat, oberoende av deras ursprungsstat.

Vi har följaktligen beslutat oss för att lägga ned våra röster.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Vi värnar om en väl fungerande inre marknad och stöder fullt ut fri rörlighet för arbetstagare inom EU. Detta är en av de grundläggande friheterna i EG-fördraget. Fri rörlighet för arbetstagare bidrar till att skapa fler arbetstillfällen och till att stärka unionens konkurrenskraft. Vi är stolta över att Sverige är ett av de tre länder som inte infört några övergångsregler.

Vi beklagar att stats- och regeringscheferna beslutade att införa övergångsbestämmelser i anslutningsavtalet med de tio nya medlemsländerna. Samtidigt respekterar vi att enskilda medlemsstater väljer att agera utifrån de möjligheter det ingångna anslutningsavtalet ger.

I betänkandet uppmanar Europaparlamentet medlemsstaterna att avskaffa de gällande övergångsbestämmelserna. Vi anser att denna fråga skall avgöras av respektive medlemsstat på nationell nivå. Vi emotsätter oss därmed att Europaparlamentet bedriver opinion i syfte att påverka medlemsstaterna att agera i en viss riktning i denna betydelsefulla fråga.

Vi anser inte heller att EU skall genomföra informationskampanjer om den fria rörligheten för arbetstagare. Vi har fullt förtroende för att de respektive nationella myndigheterna kan handha denna uppgift på ett tillfredställande sätt. Vi ifrågasätter dessutom förslaget att införa ett system för ”systematisk övervakning av arbetstagarnas migration inom EU” och att ”nödvändiga resurser” skall avsättas för detta ändamål (punkt 11).

Vi har valt att rösta nej till detta betänkande.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Den 1 maj 2004 öppnade tre ”gamla” medlemsstater (Irland, Storbritannien och Sverige) sin arbetsmarknad utan restriktioner för medborgare i de ”nya” medlemsstaterna. De övriga av EU:s femton gamla medlemsstater valde att tillämpa nationella restriktioner inom ramen för de gränsöverskridande arrangemangen.

När arbetsmarknaden öppnades i Storbritannien anlände 60 000 arbetssökande från de nya medlemsstaterna 2004, och de två sektorer som huvudsakligen berördes var jordbruket och fiskenäringen. På grund av det stora antalet lediga jobb ökade tillströmningen absolut inte arbetslösheten inom dessa två sektorer. Den omedelbara effekten var däremot att lönsamheten och konkurrenskraften i de aktuella företagen förbättrades, något som ökade företagens produktivitet och stärkte deras ekonomiska position.

I makroekonomiska termer skapade öppnandet av arbetsmarknaden en tydlig ökning av tillväxttakten i Storbritannien. Enligt tillgängliga expertutlåtanden har migrationen av arbetstagare från de tio nya medlemsländerna bidragit till att öka produktionen och skapa nya jobb, och har avsevärt minskat antalet illegala arbetstagare. Jag välkomnar dessa positiva effekter.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Att komplettera den fria rörligheten för kapital med den fria rörligheten för arbetskraft hyllas som en solidaritetshandling. I praktiken råder dock motsatta förhållanden. Detta underbygger exploatering och skapar onödiga konflikter mellan arbetstagare från olika medlemsstater.

Ett brådstörtat genomförande leder till bristande kontroll över tillämpningen av bestämmelserna om minimilöner och kollektivavtal i de mottagande länderna. Trots de begränsningar som gäller till 2011 utnyttjas redan anställda från de nya medlemsstaterna för att tvinga ned arbetskostnaderna. En undersökning som har utförts av mitt parti, Nederländernas socialistparti, har visat att tillflödet av arbetstagare från de nya medlemsstaterna har lett till att personer trängs undan på arbetsmarknaden, att småföretagen utsätts för illojal konkurrens, utnyttjande av billig arbetskraft, dåliga bostads- och arbetsförhållanden och löner under tre euro per timme. Många nederländska långtradarförare har redan ersatts av polska förare.

Enligt en undersökning som det nederländska socialistpartiet tidigare utförde bland entreprenörer i Haag-regionen påverkas många byggföretag också negativt av illojal konkurrens från östeuropeiska länder, och de nederländska fackföreningarna genomförde en kampanj mot detta i mars. I ursprungsländerna råder det redan brist på kvalificerad personal inom några sektorer. Eftersom mitt parti bekämpar en sådan nyliberal fri marknad, kommer jag att rösta mot Őrybetänkandet.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Betänkandet om en övergångsordning som begränsar den fria rörligheten för arbetstagare på EU:s arbetsmarknad kommer lägligt, eftersom det sammanfaller med offentliggörandet av Portugals, Spaniens och Finlands beslut att slopa de begränsningar som har funnits sedan den 1 maj 2004.

Arbetstagarnas fria rörlighet är ett centralt inslag i EU genom att det står för det som är generöst med unionen och vittnar om det nuvarande byggandet av ett gemensamt område.

Det fanns en tid när Östeuropas invånare ville fly från sina länder men inte kunde göra detta. Nuförtiden finns det sannerligen hopp om en bättre framtid för dessa länder, och de förväntningar som anslutningen har framkallat har lett till en tro på att deras nationella ekonomier kan utvecklas, vilket har bekräftats genom händelsernas utveckling. Dessutom har de länder som har avskaffat begränsningarna, såsom Förenade kungariket, Irland och Sverige, inte upplevt några större ökningar av sina migrationsströmmar jämfört med i andra medlemsstater – några, mestadels tillfälliga, arbetstillstånd har beviljats – och har i själva verket bekräftat att dessa invandrare har haft en positiv effekt på deras ekonomier, vilket är väl dokumenterat.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag är självklart, som en principsak, positivt inställd till att öppna arbetsmarknaderna inom EU-15 för arbetstagarna från åtta nya medlemsstater.

Under 2004 öppnade Förenade kungariket, Irland och Sverige sina gränser utan begränsningar. Två år senare försvarar kommissionen detta politiska ställningstagande i sin rapport, med siffror som stöder detta: det finns färre migranter än förväntat och de fyller vakanser inom vissa sektorer.

Eftersom vi inte kan tillåta oss att vara naivt optimistiska, är jag emellertid även för de provisoriska åtgärder som har vidtagits på detta område av de flesta medlemsstaterna. Därför stöder jag den belgiska federala regeringens beslut att behålla vissa villkor för tillträde till arbetsmarknaden till senast 2009.

Dessa restriktioner är begränsade till sin omfattning och gäller inte för de oberoende yrken, såsom butiksinnehavare, hantverkare och fria yrken, som har åtnjutit fullständig etableringsfrihet ända sedan utvidgningen.

Dessa restriktioner är först och främst tidsbegränsade, och syftet är att både ta itu med den verkliga situationen på plats och den ibland illojala konkurrensen mellan arbetstagare och arbetsgivare inom EU. Vi måste ge de ”oförberedda” medlemsstaterna tid att införa de registrerings- och tillsynsstrukturer som behövs för att ge arbetstagarna möjlighet att röra sig fritt utanför sina ursprungsländer.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Vi firade nyligen 20-årsdagen av Portugals anslutning till det europeiska projektet. De portugisiska arbetstagarnas fria rörlighet begränsades redan från början av hinder som sattes upp av medlemsstater som fruktade störningar på sina arbetsmarknader.

Historien upprepar sig och arbetstagarna från de åtta nya medlemsstaterna från öst genomgår nu samma prövning.

Jag röstade för detta betänkande eftersom det har visat sig att migrationen från dessa länder, precis som 1986, har haft positiva effekter på ekonomierna i de medlemsstater som har beslutat att öppna sina arbetsmarknader. Dessa länder har funnit att det inte längre finns några vägande skäl till att behålla sådana begränsningar av den fria rörligheten. Det är just begränsningar av den här karaktären som underblåser olagligt arbete och exploatering av arbetstagare.

Detta handlar framför allt om solidaritet gentemot de nya medlemsstaterna.

EU får inte bemöta världens utmaningar med det slags nationalism och protektionism som tillämpas i några av dess medlemsstater. Alla arbetstagare i EU behövs för att förbättra företagens konkurrenskraft och därigenom öka EU:s ekonomiska tillväxt.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Jag stöder Őrybetänkandet om den övergångsordning som begränsar den fria rörligheten för arbetstagare på EU:s arbetsmarknader, och jag gör detta eftersom jag delar åsikten att det skulle vara bättre om alla medlemsstater, inklusive Belgien, avskaffade övergångsåtgärderna.

De tre länder som har öppnat sina gränser har inte ställts inför några storskaliga migrationsströmmar. Samtidigt har vi bevis på att övergångsperioder leder till att avsevärt fler personer sysslar med extraknäck och fingerad egenföretagarverksamhet, vilket sätter press på lönerna och leder till dåliga och orättvisa arbetsförhållanden för de anställda.

Begränsningen av den fria rörligheten för anställda från de nya medlemsstaterna är diskriminerande, leder till exploatering och vittnar om ett kortsiktigt tänkande som inte har någon anknytning till dagens verklighet. Genom detta betänkande blir det möjligt att garantera att övergångsperioderna avskaffas, vilket leder till att de sociala rättigheterna inte längre blockeras och att vi kan bana väg för ett socialt och rättvist Europa.

Det centrala är att inrätta en EU-arbetsmarknad där arbetstagarna får lika betalt för lika arbete, där jämställda arbetsförhållanden råder och där alla anställda garanteras lika tillgång till sociala rättigheter. Samtidigt måste även de sociala tillsynsmyndigheterna förstärkas och samarbeta transnationellt.

  Gary Titley (PSE), skriftlig. – (EN) I betänkandet om den fria rörligheten för arbetstagare konstateras att lönsamheten och konkurrenskraften i företag i Irland, Sverige och Storbritannien – länder som har öppnat sina arbetsmarknader – har förbättrats.

Erfarenheterna i Storbritannien har visat att Storbritannien gjorde rätt när landet tog det djärva steget att öppna sin arbetsmarknad. Den brittiska tillväxttakten och produktivitetsnivån har visat att farhågorna för att öppna EU:s arbetsmarknader är obefogade.

En inre marknad kan inte fungera korrekt om arbetsmarknaderna är skyddade och avskärmade. Storbritannien har visat att fria arbetsmarknader tillsammans med ett lämpligt socialt skydd kan främja en blomstrande ekonomi. Detta har skapat den längsta perioden av oavbruten ekonomisk tillväxt i mannaminne i Storbritannien.

Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet anser att de europeiska arbetsmarknaderna bör vara öppna på samma sätt som i Storbritannien och inte bör frukta tillströmning av invandrare.

8. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 12.50 och återupptogs kl. 15.05.)

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

9. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

10. Situationen i Nära Östern efter valen i Israel (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett uttalande av den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och av kommissionen om situationen i Mellanöstern efter valet i Israel.

  Javier Solana, hög representant för GUSP. – (ES) Herr talman! Jag talar inför er här i Europaparlamentet vid en tidpunkt som jag anser vara avgörande för den framtida freden i Mellanöstern, omedelbart efter inrättandet av den nya palestinska regeringen och valet i Israel.

Jag vill kort tala om det nuvarande läget och dra några slutsatser när det gäller det ansvar som Europeiska unionen bör ta för närvarande, vilket skulle kunna vara absolut avgörande för den framtida freden i Mellanöstern.

Jag börjar med situationen i de ockuperade territorierna. Som ni vet har Hamas tagit kontroll över regeringen, det är ingen koalitionsregering utan en Hamasregering, och det program som har lagts fram av dess premiärminister Ismail Haniya är tyvärr inte godtagbart för världssamfundet. Det innehåller ingen tydlig indikation på att Hamasregeringen är beredd att respektera de principer som har fastställts av EU, och inte bara av oss, utan även av kvartetten och världssamfundet, i en mycket vid bemärkelse: att avstå från våld som ett medel för att lösa konflikter – och denna konflikt i synnerhet – att erkänna staten Israel och att respektera de tidigare avtal som palestinierna och Israel har undertecknat.

Herr talman! Jag anser att dessa principer är minimikrav om det politiska ideal som EU alltid har försvarat ska kunna förverkligas. Detta ideal är inget mindre än en förhandlingslösning som leder till skapandet av en livskraftig palestinsk stat som lever i fred vid sidan av Israel, inom ramen den internationella lagstiftningens principer. Det står klart, herr talman, att det inte kan bli någon fredlig uppgörelse om parterna anser att vapen kan lösa konflikten och att det inte kan finnas någon lösning som bygger på den internationella lagstiftningens principer om parterna åsidosätter den grundläggande principen att avtal måste följas.

Vi anser att allt detta får oundvikliga konsekvenser för EU:s del. Vi måste vänta och se vad som händer i framtiden, men för närvarande är det omöjligt att se Hamas som en giltig samtalspartner om de inte ändrar uppfattning.

Herr talman! Låt mig säga ett par ord om resultatet av det israeliska valet. Det råder inget tvivel om att resultatet kan tolkas på många olika sätt. Det skulle inte vara passande av mig att göra en detaljerad analys av resultatet av detta val, men jag anser att några kommentarer kanske kan hjälpa oss alla att finna ett sätt att analysera detta för att vi ska kunna identifiera olika arbetssätt. För det första vill jag påpeka att även om det fanns en klar vinnare, Kadima-partiet, har partiet inte nått de resultat det ville, och detta kan påverka förhandlingarna för att bilda en koalitionsregering i viss grad, vilket är mycket viktigt, även om Ehud Olmert redan har valt arbetarpartiet som basen för sin koalition.

För det andra, och detta är viktigt, anser jag att vi måste notera att valresultatet visar på ett skifte från det strikt politiska mot det ekonomiska och sociala. Jag anser att denna analys kan förklara det resultat som arbetarpartiet nådde, och de resultat som nåddes av Pensionärspartiet eller de partier som har en begränsad social eller lingvistisk grund, däribland Shaspartiet eller Israel Beitenu-partiet, den ryskspråkiga kolonins parti.

För det tredje, och detta är kanske det mest oroande för oss alla och för fredsprocessen, anser jag att valresultatet visar på en konsolidering av en önskan om vad jag skulle kalla separation, vilket åskådliggörs genom slutförandet av skiljemuren och frånvaron av en dialog mellan de två folken om fastställandet av Israels gränser. Vi ser detta som en ohållbar situation. Vi har alltid hävdat att de slutliga gränserna endast kan fastställas på grundval av en ömsesidig överenskommelse. Vi är följaktligen positivt inställda till förhandlingar för att lösa dessa problem, som vi alltid har varit.

De israeliska väljarnas inåtriktade fokus har en parallell i Hamas önskan att inrikta sig på palestinska frågor och att ignorera Israel, vars rätt att existera de fortfarande vägrar att godta. Och vi kan inte bortse från att allt detta får konsekvenser för möjligheterna att tillämpa det som vi kallar färdplanen. Även om det råder svåra tider för färdplanen, måste den fortsätta att vara en referenspunkt för att söka en definitiv lösning på processen.

Herr talman, mina damer och herrar! Mot bakgrund av aspekterna av fredsprocessen i Mellanöstern är segern i Palestina för en rörelse som Hamas, som är knuten till Muslimska brödraskapet, i fria och demokratiska val, vilket även har bekräftats av unionens egna observatörer, något helt nytt. Europeiska unionen vill inte att Hamasregeringen ska misslyckas, och får heller inte önska detta, av princip. Det vi vill är att denna regering, förutom att respektera de principer som den väl känner till och som har föreslagits av världssamfundet, även ska tillämpa principerna för lag och ordning, rättsstatsprincipen och demokratisk förändring, och bevara det palestinska samhällets pluralistiska karaktär. Om Hamas gör detta kommer vi att kunna betrakta rörelsen som ett fullständigt legitimt politiskt organ.

Vilken ståndpunkt anser jag att EU bör inta i detta sammanhang? Jag vill återigen betona något som står fullständigt klart: en tillfredsställande lösning på konflikten är och förblir en grundläggande prioritering för oss européer. Vi måste nu mer än någonsin insistera på att endast en förhandlingslösning kan vara stabil och varaktig. Vi måste följaktligen fortsätta att utöva påtryckningar på båda parterna att engagera sig för en förhandlingslösning på grundval av existensen av två stater. Jag anser att vi i dag även bör upprepa att EU anser att freden måste bygga på respekt för 1967 års gränser och att endast de territoriella ändringar som båda parter har enats om kommer att vara godtagbara.

Som ni vet har EU:s roll ökat avsevärt under de senaste månaderna. Vi har nu två uppdrag på plats: ett polisiärt uppdrag och det viktiga uppdraget vid gränsövergången vid Rafah, som fortfarande är mycket aktivt. Över 200 000 personer har korsat gränsen från Egypten till Gaza och från Gaza till Egypten sedan gränsövergången öppnades i november, tack vare närvaron av hjälpsamma personer från EU.

Vårt huvudmål är att ta oss igenom den kommande tiden, då det kommer att fortsätta att råda en viss osäkerhet, på ett sådant sätt att EU, när villkoren för en förhandlad fred har förbättrats – och jag hoppas att detta kommer att ske snart – kan fortsätta att åtnjuta båda parternas förtroende och aktivt bidra till att nå fred när den tiden är inne.

När det gäller huvudparterna i konflikten är våra principer tydliga för närvarande, och lyder som följer: Med avseende på Palestina kommer EU att fortsätta att stödja president Mahmud Abbas och det fredsprogram som låg till grund när han valdes av en enorm och förkrossande majoritet av de palestinska väljarna, och detta får vi inte glömma. I enlighet med kvartettens uttalande den 30 mars ser EU för närvarande över sina biståndsprogram till de palestinska myndigheterna. Tills dess att Hamas otvetydigt ger uttryck för att de har för avsikt att respektera världssamfundets principer, är det självklart inte tal om att ”fortsätta som vanligt”. Men jag vill också göra det mycket klart att EU kommer att upprätthålla biståndet till det palestinska folket, och detta måste vi göra av minst två skäl: för det första för att det är ett moraliskt och oavvisligt krav som EU aldrig får avsäga sig – unionen har aldrig gjort det tidigare, gör det inte i dag, och kommer inte heller att göra detta i framtiden – och för det andra på grund av att den humanitära krisen och instabiliteten i de ockuperade territorierna inte gagnar någon, inte heller Israel.

Ett annat av Europeiska unionens grundläggande mål är att upprätthålla den palestinska myndighetens institutionella struktur. EU har investerat mycket och har avsatt både resurser och gjort insatser för inrättandet av denna myndighet, och vi anser att den måste upprätthållas så att det en dag kan finnas en livskraftig och demokratisk palestinsk stat.

När det gäller Israel måste EU även i fortsättningen förkasta alla ensidiga åtgärder som kan äventyra tvåstatslösningen. Unionen kommer särskilt att bevaka utvecklingen av situationen i Östra Jerusalem, i Jordandalen, där Israel genomför aktioner som är särskilt skadliga för palestinierna, samt byggandet av skiljemuren. I enlighet med internationell humanitär rätt har Israel en rad skyldigheter som ockupationsmakt. Underlättande av transporterna av humanitärt bistånd till den palestinska befolkningen är grundläggande, men enligt en strikt tolkning av denna skyldighet ska Israel även underlätta rörelsefriheten inom de ockuperade territorierna för att möjliggöra ekonomisk hållbarhet, utan att äventyra israelernas säkerhet, vilket ingen vill göra. I detta sammanhang anser jag att det är viktigt att parterna snabbt börjar tillämpa det avtal om tillträde och rörelsefrihet som ingicks i november 2005 i Jerusalem, då jag var närvarande vid undertecknandet. Detta avtal ledde till att gränsposten vid Rafah öppnades – vilken unionen som sagt är delaktig i – och andra mekanismer för passage mellan Israel och de ockuperade territorierna.

Jag vill betona det jag nu kommer att säga så eftertryckligt som möjligt och jag hoppas att alla förstår det, även vår gode vän, den framtida premiärministern Ehud Olmert: Israel måste överföra de pengar de samlar in genom tullar och skatter för den palestinska myndighetens räkning – pengar som inte tillhör dem – till denna myndighet.

(Applåder)

Israel varken kan eller får hålla fast vid dessa pengar. Jag vill förklara så högt och tydligt som möjligt att vi är beredda att arbeta med båda parter för att se till att dessa medel används för goda ändamål, och jag anser att detta kommer att bli möjligt, om det finns tillräcklig vilja på båda sidor.

För det tredje vill jag säga några ord om det internationella ramverket och unionens mål. Vi måste fortsätta att arbeta med kvartetten. Att försvara den internationella legaliteten kräver beslutsamt stöd från hela den gemenskap av stater som för närvarande är företrädda i kvartetten i större eller mindre utsträckning. Vi måste också involvera arabstaterna, som kan, och i dag måste, göra mycket mer ur ekonomisk och politisk synvinkel. I detta avseende vill jag hänvisa till initiativet Beirut-fredsplanen, som syftar till att även föra Hamas närmare denna plan, en plan som vid andra tillfällen har kallats den ”arabiska fredsplanen”, eftersom jag anser att den kan erbjuda vissa möjligheter för att göra framsteg i den riktningen.

Jag anser att vi vid denna tidpunkt inte får glömma att den israelisk-palestinska konflikten pågår inom ramen för en allvarlig kris som påverkar hela Mellanösternregionen. När vi arbetar med fredsprocessen måste vi minnas den positiva funktion som staterna i regionen kan fylla, men även minnas den negativa roll som vissa stater kan spela, och vissa faktorer som har negativt inflytande och negativa återverkningar, såsom läget i Irak eller i Iran.

Herr talman, jag kommer att avsluta så att ni inte måste be mig att sluta tala. Resultatet av valet i de ockuperade territorierna och i Israel har otvivelaktigt skapat en ny situation. Jag anser att Europeiska unionen måste närma sig detta på grundval av två principer som skenbart, men endast skenbart, kan förefalla motstridiga: strikthet och flexibilitet.

Varför strikthet? För att upprätthålla de principer som har definierat EU:s ståndpunkt sedan Europeiska rådet i Venedig 1980, det vill säga respekt för de israeliska och de palestinska folkens rättigheter som måste befästas i en förhandlingslösning, som leder till – vilket jag har sagt så många gånger och som ni alla har upprepat – skapandet av en oberoende, suverän och demokratisk palestinsk stat som lever i fred vid sidan av Israel.

Det krävs även flexibilitet för att man ska kunna anpassa sig till de verkliga förhållandena på plats, som kommer att förändras, som kan vara föränderliga, och för att stödja alla lösningar som kan möjliggöra framsteg mot fred.

Jag vill också vända mig till den palestinska myndigheten på ett mycket direkt sätt från denna kammare, som representerar själva hjärtat av Europeiska unionen. Hamas kan inte förändra sitt förflutna, men det kan och måste förändra sin framtid.

(Applåder)

Jag vill säga till ledarna för Hamas att om de beslutar att det inte finns någon plats i framtiden för terror, våld och förnekande av realiteten att staten Israel existerar, kommer Europeiska unionen att veta hur den ska svara på detta på lämpligt sätt, som den alltid har gjort.

(Applåder)

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Javier Solana har redan tagit upp det mesta, men jag skulle ändå vilja tillfoga några få kommentarer, eftersom kommissionen står inför en mycket svår period av djupgående och snabb förändring i Mellanöstern. Hur vi reagerar och vilka positioner parterna intar kommer att få en avgörande betydelse för utsikterna till en, som jag hoppas, fredlig lösning av den israeliska och palestinska konflikten.

Vi har gratulerat ställföreträdande premiärminister Olmert till Kadimas valseger. Den kommer otvivelaktigt att medföra förändringar i Israels politik och vi avvaktar med intresse resultatet av koalitionens förhandlingar som äger rum just nu. Det kommer att ta tid.

Låt mig betona att vi i Europeiska unionen är beredda att arbeta med nästa israeliska regering för att främja säkerhet och fred, men för både israeler och palestinier i lika grad. Jag är övertygad om att majoriteten av befolkningen i båda länderna i grund och botten önskar en fredlig och hållbar lösning på konflikten. När det gäller EU:s bilaterala relationer med Israel är det vår uppriktiga önskan att underbygga en stark och stabil relation mellan oss, något som återges i vårt associeringsavtal och i vår handlingsplan för den europeiska grannskapspolitiken. Vi vill bevara de framsteg som redan har gjorts i genomförandet av handlingsplanen på områden som mänskliga rättigheter, minoritetsskydd, forskning och utveckling samt ekonomisk integration.

Det har förekommit många spekulationer om vilka följder valet skulle få för fredsprocessen, precis som Javier Solana just har försökt ge en bild av. Man kan frestas att tro att valresultatet i det stora hela bekräftade ställföreträdande premiärminister Olmerts uttalade avsikt att fullfölja uppförandet av permanenta gränser för Israel fram till 2010, efter ytterligare tillbakadragande från den ockuperade Västbanken. Frågan för oss är hur det ska göras. Vi anser på det bestämdaste att Israels rättmätiga säkerhetsintressen inte kan uppfyllas – och jag skulle vilja upprepa detta igen på kommissionens vägnar – genom ensidiga handlingar eller beslut som genomförs med våld. Endast en förhandlingslösning är hållbar.

Europeiska unionen stödjer endast förändringar av 1967 års gränser som har avtalats i samförstånd mellan parterna. Vi stödjer en tvåstatslösning som leder till en slutgiltig och allsidig lösning av konflikten där Israel och en palestinsk stat existerar sida vid sida inom säkra och ömsesidigt erkända gränser.

Jag anser att det är viktigt att påpeka om och om igen att vi inför våra israeliska partner tydligt måste visa vikten av att avstå från alla handlingar som kan skada de avslutande förhandlingarna. Kommissionen förväntar sig att nästa israeliska regering på nytt bekräftar sitt åtagande om en förhandlingslösning genom ett fullständigt genomförande av kvartettens färdplan, och genom att detta visas i handling såväl som i ord. Men som alltid måste vi arbeta med båda sidor. På samma sätt som vi måste vara tydliga gentemot den nya israeliska regeringen måste vi även vara orubbliga gentemot den nya palestinska regeringen. Det går inte att kompromissa om kvartettens principer – Javier Solana har just redogjort för dem, vi har nämnt dem i rådets uttalande och vi har även nämnt dem i kvartetten.

Vi förväntar oss att den nya palestinska regeringen – som installerades förra veckan – följer principerna om icke-våld, erkännande av Israel och godkännande av tidigare avtal och förpliktelser, inklusive färdplanen som förpliktar den palestinska myndigheten till grundläggande principer om fred, demokrati, respekt för lag och ordning och mänskliga rättigheter. Vi har givetvis fått många reaktioner, varav en del går längre än så, men vi har även sett några mycket små tecken på möjliga lösningar, möjliga förändringar.

Vi är fullt medvetna om palestiniernas enorma ekonomiska och humanitära behov – och vi vill verkligen inte lämna dem i sticket – och om behovet av att bryta den onda cirkeln av fattigdom och extremism. Därför har kommissionen redan anslagit över 120 miljoner euro som ska hjälpa till att täcka palestiniernas grundläggande behov och stabilisera statsfinanserna för den övergångsregering som nyligen har frånträtt sin tjänst. Därför har vi för avsikt att fortsätta att tillhandahålla humanitärt bistånd och stöd till grundläggande mänskliga behov.

Men, och detta måste jag upprepa eftersom det är en grundförutsättning för alla åtgärder, om den nya regeringen inte följer kvartettens villkor kan saker och ting inte fortsätta som förut. Om inte förhållandena ändras kommer det oundvikligen att påverka stödet till den palestinska regeringen, något som kommissionen nu granskar i enlighet med kvartettens uttalande. I detta avseende håller vi just på att förbereda nästa rådsmöte där vi ska försöka finna olika tillvägagångssätt. Vi kommer inte att finna fullständiga lösningar, men vi kommer att försöka förflytta oss i rätt riktning.

Det åligger alltså den palestinska sidan att vidta åtgärder och den nya israeliska regeringen att agera ansvarsfullt i fullgörandet av sina skyldigheter. Jag tror fullt och fast på att båda sidor, i synnerhet befolkningen, är trötta på konflikten och är i desperat behov av fred, men det är upp till deras ledare att visa ansvar och statsmannaskap när vi går vidare. Det är deras uppgift, och endast deras, att sätta stopp för det våld och den förtvivlan som har fördärvat livet för så många generationer. Vi står redo att arbeta både i de europeiska institutionerna och i det internationella samfundet för att göra detta möjligt, även under dessa mycket svåra omständigheter.

(Applåder)

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Efter att ha lyssnat till uttalandena av den höge representanten Javier Solana och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner, anser jag att villkoren i den alltid komplicerade ekvationen av krig och fred i Mellanöstern är mycket klara: en koalitionsregering i Israel efter valet den 28 mars – i sitt uttalande sa kommissionsledamoten att vi måste gå vidare med utvecklingen av en associering mellan Europeiska unionen och Israel – och en regering med en enda färg, Hamas, i de ockuperade territorierna.

Som Javier Solana sa sker allt detta inom en ram av positiva och negativa faktorer. Det är positivt att associeringsavtalet mellan EU och Libanon trädde i kraft den 1 april – associeringsrådets nästa möte kommer att äga rum under de kommande dagarna. På den negativa sidan har vi läget i Irak och i Iran, och när det gäller detta bör vi verkligen vänta tills den 30-dagarsgräns som FN:s säkerhetsråd har gett Iran för att uppfylla kraven från Internationella atomenergiorganet (IAEA) löper ut.

Jag anser att vår politiska grupp inte har något annat alternativ än att beslutsamt stödja kvartettens beslut att uppmana Hamasregeringen att avstå från våld och erkänna staten Israel, samt de avtal som har undertecknats av den palestinska nationella myndigheten.

I detta sammanhang vill jag ställa tre frågor till Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner.

För det första undrar jag om de under kvartettens möte den 30 mars noterade om Ryssland hade några reservationer, med tanke på Hamas besök i Moskva och Europeiska unionens inställning till det vitryska valet.

Fru Ferrero-Waldner, för det andra står det klart att EU måste fortsätta att tillhandahålla humanitärt bistånd, eftersom situationen i Gazaremsan är fruktansvärd, och antalet personer som lever i fattigdom har ökat lavinartat. Men vad har Europeiska kommissionen för avsikt att göra för att garantera att det humanitära stödet inte utnyttjas för terrorverksamhet?

Herr Solana, avslutningsvis inser vi alla att det är nödvändigt att stödja den palestinska nationella myndigheten. Men är den palestinska nationella myndigheten fortfarande relevant i en situation som denna, när det gäller att samarbeta med en regering som inte har erkänt de avtal som tidigare har undertecknats av denna myndighet?

Herr talman! Jag avslutar med att säga att Maltas president i förmiddags sa att Europeiska unionens röst måste vara en förnuftets röst, och jag anser att både Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner mycket tydligt har visat att de är EU:s förnuftiga röst. EU måste fortsätta att arbeta med denna skadliga konflikt i Mellanöstern för att värna om idealen icke-våld, demokrati, fred, samförstånd och försoning.

(Applåder)

  Véronique De Keyser, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Den oro som föregick de palestinska och israeliska valen har lagt sig, och situationen har klarnat.

Vi finner att vi ställs inför nya partier, nya aktörer och nya svårigheter, men vi kanske också möter hopp. Både palestinierna och israelerna vill ha ett slut på konflikten och inser det brådskande behovet av att bekämpa fattigdomen. Denna ekvation kanske inte är så dålig trots allt, och om Europeiska unionen vill spela en roll i detta sammanhang måste den gripa sig an tre problem.

För det första måste EU stödja Palestina finansiellt, och detta omfattar inte bara de grundläggande behoven, utan även de samhällstjänster som är på gränsen till kollaps. I Gaza, där 35 procent av arbetstagarna är anställda av den palestinska myndigheten och där 75 procent av palestinierna lever under fattigdomsgränsen, börjar hungersnöden bli utbredd, de anställda får inte längre ut sina löner och enligt officiella källor kan fågelinfluensan kombineras med mänsklig influensa och ge upphov till den pandemi som alla fruktar. Detta stöd till samhällstjänsterna får dock inte ta formen av stöd till en inofficiell presidentförvaltning som skulle organisera sig mer eller mindre som en oppositionskraft.

För det andra måste Europeiska unionen förhandla med Hamas, självklart på vissa villkor, men EU måste förhandla. Jimmy Carter sa i huvudsak samma sak redan i januari, och Bill Clinton bekräftade det nyligen. För alla de som minns de många terroriströrelser som har blivit respektabla politiska partier, men även för alla dem som vill ha fred och respekterar nästan halva den palestinska befolkningens val, är det av grundläggande vikt att vi börjar samtala och inleder förhandlingar. Hamas står fast vid sin vapenvila, och dess utrikesminister har just, till allas förvåning, det medger jag, lämnat dörren halvöppen genom att inte utesluta en tvåstatslösning. Låt oss begagna detta tillfälle. Idén att backa och att erkänna staten Israel på grundval av 1967 års gränser är redan, i sig självt, en förhandling eftersom detta förutsätter att även Israel erkänner denna gränsdragning från 1967.

För det tredje måste EU få en garanti från den israeliska regeringen om att den ensidiga frigörelseplanen endast är en plan B och inte är en plan A. Det är sant att det är svårare att förhandla om fred än att garantera en tillräcklig säkerhetsnivå för sig själv genom ensidiga och kraftfulla medel. Om den ensidiga konvergensplanen förvandlas till Israels hemliga program kommer detta emellertid inte bara att innebära slutet för färdplanen, utan även slutet på allt hopp om fred, och EU kommer att förlora allt eventuellt inflytande som det har i denna del av världen.

Där har ni tre problem som kräver lösningar, men jag har sett att ni redan har grepp om de huvudsakliga handlingslinjerna när det gäller detta.

(Applåder)

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! De palestinska och israeliska väljarna har gett oss en verkligt komplicerad situation. Båda väljargrupperna verkar ha gett sitt stöd till ett parti som är beslutet att handla ensidigt och som förklarar att det inte kommer att erkänna den andra sidan eller förhandla med den. Jag är fullt medveten om att det finns en mycket viktig distinktion mellan att förneka en stats rätt att existera och en vägran att erkänna ett partis legitimitet – ett parti som hittills inte officiellt har avsagt sig våld. Så situationen ser ganska dyster ut.

Men skulle det kunna vara så att båda väljargrupperna har prioriterat inrikespolitiska frågor, frågor som påverkar deras dagliga liv? Kan det vara så att palestinierna vill ha ett slut på korruption, interna stridigheter och administrativ oförmåga? Kan det vara så att israelerna vill ha bättre ekonomiska utsikter, social trygghet och ett mer rättvist system? Kan det vara så att båda väljargrupperna röstade för det som de tyckte låg i deras eget intresse, snarare än emot den andra gruppen?

Om så är fallet skulle det kunna finnas ett visst hopp. Om Hamas erkänner Israel, fortsätter att respektera vapenvilan och inte åter tar till våld, och om Israel lättar på de många restriktionerna, garanterar rätten till försvar för de hundratals palestinier som står under administrativ övervakning, och avstår från att hålla människor under sådan övervakning på obestämd tid, i så fall kanske både den nya palestinska regeringen och nästa israeliska regering kan finna en möjlighet att samarbeta, om så bara för att hålla samhället i gång.

Jag vet att detta är långt ifrån kraven på att återuppta fredsprocessen, men på kort sikt kanske vi bara kan hoppas på små steg i rätt riktning. Vi önskar båda sidorna lycka till.

(Applåder)

  Daniel Marc Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru Ferrero-Waldner, herr Solana, mina damer och herrar! Det är svårt att vara intelligent samtidigt som man har en handlingslinje, och det är också svårt att ställas inför förhandlingsparter som, på båda sidor, bara vill höra en del av sanningen. Således har vi en palestinsk regering som ensidigt vill fastställa vad som utgör Palestina och vad som inte får utgöra Israel, och en israelisk regering som ensidigt vill fastställa vad som utgör Israel och vad som inte får utgöra den palestinska staten.

Under dessa omständigheter anser jag att vi måste se på aktuella exempel. Om vi då tar problemet med dricksvatten i denna region – och Véronique De Keyser talade om fågelinfluensan – kan man inte hantera problemet med dricksvattnet eller fågelinfluensan utan förhandlingar mellan den palestinska och den israeliska regeringen, eftersom dricksvattnet kommer från Västbanken och går till Israel. Det är samma vatten. Om 230 miljoner US-dollar inte beviljas av EU kommer det varken att finnas något dricksvatten i Israel eller på Västbanken. Vem vinner? Ingen!

Låt oss överväga några exempel: fågelinfluensan. Om den drabbar Gaza drabbar den Israel. Man kan inte stoppa den mer än det ensidiga tillbakadragandet från Israel kunde. Det är omöjligt. Inte ens Israel kan göra detta. Omständigheterna är följaktligen sådana att Europeiska unionen kan tvinga regeringarna att förhandla på grund av att intressen som är mycket viktiga för dem kräver detta, och miljön är ett sådant exempel.

För det andra och när det gäller färdplanen, varför inte göra kvartetten till en kvintett? Låt oss innefatta Arabförbundet, låt oss ta kvartetten tillsammans med Arabförbundet och låt oss inleda förhandlingarna med att säga: ”Arabförbundet är närvarande, så Mahmud Abbas och Israel måste förhandla samtidigt med kvartetten och Arabförbundet.” Det kanske inte skulle vara någon dålig idé. Följaktligen kan och måste vi vara påhittiga, vi måste vara intelligenta och säga saker tydligt. Skiljemuren är inte bara en säkerhetsfråga, den är en territoriell erövring, den är ensidig och den strider mot alla EU:s principer, precis som vägran att erkänna Israel stred mot EU:s principer. De strider båda mot EU:s principer, och detta kräver en förklaring. En mur som har byggts innanför gränserna från 1967 är en sak, men som muren står i dag utgör den en territoriell erövring och detta kan vi inte godta.

Avslutningsvis vill jag säga en sak: vi måste vara mycket tydliga gentemot båda sidor i vårt agerande och göra dem fullt medvetna om att våra principer är våra principer. På så sätt kommer vi att få dem att förhandla med varandra.

Jag har en sista kommentar om Mahmud Abbas: det är sant att han valdes, men för min del kommer jag från ett land där en viss Jacques Chirac valdes med stöd av 82 procent av rösterna, en man som, trots detta, nu stöds av en mycket liten del av den franska befolkningen.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, fru Ferrero-Waldner, herr Solana! De som har god insikt i det israeliska samhället försäkrar oss om att majoriteten av landets befolkning efter valen nu är beslutna att godta, vare sig de gör det villigt eller inte, tanken på att ockupationen av de palestinska territorierna i alla avseenden är ett dödläge som måste brytas.

Den nye premiärministern följer tyvärr sin företrädares strategi, nämligen en ensidig separation på grundval av fullbordade faktum som hindrar skapandet av en livskraftig palestinsk stat å ena sidan, och förtrycket av det palestinska folket i ett försök att få dem att kapitulera å andra sidan. Denna politik är oansvarig.

I går citerade den största israeliska dagstidningen Haaretz FN i sin rubrik ”Gaza står inför en katastrof”. I Nablus på Västbanken får unga under 30 år inte längre lämna sin stad! Kalandia, i hjärtat av det palestinska territoriet, har just förvandlats till en gränsterminal! Östra Jerusalem är omringat! Vad är då meningen med förslaget att förhandla med ledaren för den palestinska myndigheten som, kan jag tillägga, alla gör sitt bästa för att misskreditera, vilket var fallet under den våldskupp som nyligen genomfördes i Jeriko?

I detta sammanhang är det nästan rörande att se fredsinitiativ uppstå i de palestinska och de israeliska samhällena, såsom initiativet Soldater för fred, som kommer att inledas officiellt på måndag. Detta initiativ omfattar före detta officerare från den israeliska armén som har förenat sig med tidigare stridande från Palestina, och som på grundval av sina respektive erfarenheter funnit den gemensamma övertygelsen att lösningen på regionens problem endast kan vara politisk och bygga på de relevanta FN-resolutionerna från 1967 och framåt.

Vi hyllar alla dessa mäns och kvinnors klarsynthet och mod. Men vad förväntar de sig av EU? Endast bistånd är inte tillräckligt: alla nationer behöver frihet precis lika mycket som de behöver bröd. Faktum kvarstår att ett indraget bistånd, även om det bara sker delvis och på en tillfällig basis, skulle leda till att allt hopp om en rättvis fred skulle släckas under ännu en lång tid framöver, eftersom detta skulle leda till att de sista återstoderna av Palestinas sociala, administrativa och säkerhetsmässiga strukturer faller samman.

Vilken roll bör EU nu spela mer allmänt? Javier Solana nämnde nyss Europeiska rådet i Venedig 1980, som är en bra referenspunkt. Faktum är att det faktiskt har förflutit 25 år sedan ett annat avgörande ögonblick i Mellanösterns historia, när vi kunde axla vårt ansvar. Vid den tidpunkten hade vi officiellt erkänt PLO och antagit principen ”två folk, två stater”. Enligt min åsikt kräver den nuvarande situationen ett fortsatt starkt agerande från EU:s sida. Detta agerande måste syfta till att ge nya och tydliga referenspunkter som skapar framtidsutsikter som bygger på lag och ordning och på att återupprätta hoppet bland de fredsbevarande styrkorna i regionen. Det var i den andan jag föreslog att vi skulle kunna få vår egen institution att agera som en katalysator: parlamentet skulle kunna besluta att hålla sin talmanskonferens i Östra Jerusalem i syfte att sända ett verkligt fredsbudskap till alla nyckelaktörer där.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Maktkampen mellan Hamas och al-Fatah i de palestinska territorierna håller på att komma till ett avgörande. De våldsamma händelserna i Gaza den senaste helgen talar för sig själva i det avseendet, och olika palestinska ministrars agerande på Västbanken samtidigt ger knappast någon antydan om att det finns någon offentlig myndighet eller lag och ordning över huvud taget.

Hur tror rådet och kommissionen att de kan retirera från sin inblandning som bidrar till att skapa denna djupa inre palestinska splittring? Det finns inte precis någon seriös talesman på den palestinska sidan som under de omständigheterna kan matcha Ehud Olmert, som har vunnit segern vid de israeliska valurnorna. Det får i alla fall inte råda något tvivel hos oss om att Hamas, en terrorrörelse, har diskvalificerat sig själv.

Det växande terrorhotet genom al-Qaidacellernas infiltrering på Gazaremsan och iranska aktiviteter i nära samarbete med Hizbollah i södra Libanon bådar inte gott för Israels säkerhet. Hur bedömer rådet och kommissionen sprängkraften i dessa hot, och vilka åtgärder överväger man gentemot Egypten och Libanon som båda faktiskt har undertecknat associeringsavtal med Europeiska unionen?

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Efter den dundrande framgången för terrorrörelsen Hamas i det palestinska parlamentsvalet fanns risken att den israeliska väljarkåren skulle reagera genom att gå till ytterligheter, vilket de uppenbarligen inte gjorde, eftersom det nya Kadimapartiet vann valet. När de flesta väljare i Israel nu har röstat för att man ska gå vidare med fredsprocessen är frågan självfallet vad som händer härnäst. Oavsett hur den nya israeliska regeringen sätts samman har problemet med Hamas kommit för att stanna.

Javier Solana säger att intentionen inte får vara att den nya palestinska myndigheten ska misslyckas. Det är självfallet sant i viss utsträckning eftersom det palestinska valet gick rättvist och demokratiskt till. Det är dock uppenbart att den nya palestinska myndigheten måste erkänna Israels rätt att existera, iaktta alla gällande överenskommelser och avstå från allt användande av våld. Det är EU:s officiella ståndpunkt, och jag kan bara hoppas att vi inte avviker från den. Europeiska unionen är trots allt delvis ansvarig för Hamas valseger.

Vi var alltför otydliga i stödet till den palestinska myndigheten och fortsatte med det i så gott som obegränsad omfattning, trots att vi var fullt medvetna om problemet med inhemsk korruption, trots att vi kände till problemet med vissa palestinska skolböcker som hetsade till hat, trots att vi aldrig helt kunde sluta tvivla på att inga skattepengar från EU användes för att finansiera terrorhandlingar. Av det följer att hela denna nya situation ger Europeiska unionen tillfälle att återupprätta sin egen trovärdighet.

  Elmar Brok (PPE-DE), ordförande för utskottet för utrikesfrågor. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr höge representant! Under valen i både Palestina och Israel var det fortfarande uppenbart för mig, trots de olika resultaten, att den stora majoriteten av medborgare på båda sidor är moderata, att de vill ha fred och att de vill att våldet ska upphöra.

Det är viktigt att nå en överenskommelse som kommer att bestå. Det måste därför vara en förhandlingslösning, för endast förhandlingslösningar som båda sidor accepterar kan bestå. Det är viktigt för oss att bidra till det och särskilt för kvartetten att vara närvarande i regionen mer än tidigare, genom ledarna, för att ge nödvändiga säkerhetsgarantier och uppmuntran.

I detta sammanhang är det uppenbart för mig att Palestina måste vara en livskraftig stat och att vi därför måste fortsätta att bidra med humanitärt bistånd. I vilken utsträckning det kan gå via den självstyrande myndigheten återstår att se. Jag läste på den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua att den nye palestinske utrikesministern hade sagt: ”Jag hoppas att vår dröm om en självständig stat på hela det historiska palestinska territoriet en dag kommer att förverkligas, och jag är säker på att det inte finns utrymme för staten Israel där.” I dagens läge är det inte gott att höra sådana uttalanden. Det kanske är ett felcitat, men om det är så måste det i alla händelser rättas, så att processen kan fortsätta i rätt riktning.

Det är alldeles klart att avstående från våld och erkännande av Israels rätt att existera också i fortsättningen kommer att vara två av de oumbärliga förutsättningarna för goda förbindelser med en palestinsk regering som vill ha vårt stöd – särskilt ekonomiskt stöd. Vi måste förstå hur viktig den uppgiften är: det finns ett samband mellan fred i området och fred i världen.

Därför borde vi hjälpa den nya gruppen att åstadkomma ett genombrott i den nya situationen efter valet.

  Emilio Menéndez del Valle (PSE). – (ES) Herr talman, herr Solana, fru Ferrero-Waldner! Det vi behöver göra är att uppnå fred, en rättvis fred och två livskraftiga stater, och Hamas gör vissa fredliga uttalanden där man gör gällande att man accepterar processen och – även om det fortfarande är indirekt, som jag ser det – att man erkänner Israel.

Som ni vet riktade dess utrikesminister följande ord till Kofi Annan i går, med anspelning på en tvåstatslösning: ”Vi ser fram mot att leva i fred och säkerhet […] sida vid sida med våra grannar i denna heliga del av världen.”

Finansministern har sagt att Hamas avsikt är att utöka banden till väst och också nå en uppgörelse med Israel. Och jag tror att premiärministern ger ett erkännande åt kvartetten när han säger: ”Vår regering kommer att vara beredd att föra en dialog med den internationella kvartetten om hur man ska få slut på konflikten och upprätta lugn i området. Vår regering kommer inte att spara någon möda för att uppnå en rättvis fred i området.”

Jag menar att unionen är skyldig att ta hänsyn till denna nya verklighet och att följa en strategi som kan leda ut ur det nuvarande dödläget – för två folk, för två livsdugliga stater och för en rättvis fred.

  Hannu Takkula (ALDE). – (EN) Herr talman! Genom resultatet i det israeliska valet uttryckte det israeliska folkets sitt svar. Alla partier i Knesset är engagerade i fredsprocessen och en majoritet sa ja till den konvergensplan som föreslagits av Ehud Olmert, i vilken en tvåstatslösning föreslås.

När det gäller fredsprocessen i Mellanöstern vill jag säga att vi, när vi betraktar de palestinska valen, måste komma ihåg att demokrati inte bara handlar om en fri valurna och eller om själva processen. Vi kan inte definiera och godkänna ”demokrati” som en ”terroristregering som valdes demokratiskt”, som i det palestinska fallet. Demokrati handlar om EU:s värden fred och respekt, inte om att vilja att ens granne ska försvinna från världskartan, vilket den nye palestinske utrikesministern Mahmoud Al-Zahar gav uttryck för i veckan. Han sa: ”Jag drömmer om att hänga upp en stor världskarta där Israel inte finns med.”

EU måste kräva att den palestinska regeringen avstår från våld, erkänner staten Israel och de relevanta överenskommelserna samt stöder färdplanen. I annat fall bör EU inte på något sätt legitimera Hamas. Nu när Israel inte har någon partner på den palestinska sidan behöver landet vårt fulla stöd för att fortsätta sitt engagemang för fredsprocessen.

  Adamos Adamou (GUE/NGL). – (EN) Herr talman! För några dagar sedan förbjöds amerikanska diplomater att ha någon kontakt med tjänstemän i något palestinskt statligt organ kontrollerat av Hamas. Samtidigt drog Kanada in stödet till den palestinska myndigheten och president George W. Bush uppgav att han inte skulle acceptera att stödja en Hamasledd regering. Man måste dock inse att Hamas valdes i ett fritt och rättvist val.

Jag välkomnar de uttalanden som Ismail Haniyeh nyligen gjorde om att hans regering skulle samarbeta med Mahmoud Abbas, vilket verkar ge Hamas en mjukare framtoning. I går gjorde utrikesdepartementet samma uttalande.

Vi måste fortsätta att stödja kvartettens uttalanden om att den nya palestinska regeringen måste ta ställning för principerna om icke-våld, erkänna Israel och godkänna tidigare överenskommelser och åtaganden, inklusive färdplanen. Vi får aldrig glömma att om vi drar in stödet till palestinierna så skulle det se ut som om vi direkt bestraffade det palestinska folket för deras val. Följaktligen skulle vi öka deras lidande. Europaparlamentet måste bidra till alla tänkbara ansträngningar för att återställa freden, inte bara mellan israeler och palestinier, utan också i Mellanösternregionen i stort.

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Ni presenterade Javier Solana som den höge representanten för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Vilken gemensam utrikes- och säkerhetspolitik? Kanske det var den som fanns i den föreslagna konstitutionen för Europa som så fullständigt avvisades av fransmännen och nederländarna i förra årets folkomröstningar, och som skulle avvisas av britterna om de fick möjligheten.

EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik har ingen legitimitet. Javier Solana har ingen legitimitet att i praktiken verka som EU:s utrikesminister. Javier Solana talar som om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik är ett fullbordat faktum. Om och om igen tar EU illegitimt på sig rollen och karaktären av en politisk stat. Detta är inte en debatt om hur man ska lösa problemen i Mellanöstern. Detta är en debatt om hur man ska främja ett illegitimt Europas förenta stater.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman, herr Solana! Av en tillfällighet har val nyligen ägt rum i flera oroliga delar av världen som Vitryssland, Ukraina, Palestina och Israel. Europeiska unionen spelar en central roll i alla dessa områden. Detta bör välkomnas eftersom Förenta staterna inte längre är någon objektiv aktör i konflikten Israel–Palestina.

Herr Solana, jag menar att ni har fått i uppgift att uttrycka de åsikter som unionen som helhet och alla politiska grupper som är representerade här i parlamentet står bakom. Israel har upplevt vad det innebär att vara en statslös nation. Israel skapade sin stat med våld och borde därför föregå med gott exempel genom att gå med på bildandet av en palestinsk stat. Endast då kan man kräva att Hamas erkänner staten Israel.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Jag är mycket glad över de uttalanden som den höge representanten och kommissionsledamoten har gjort. Ni talar för övrigt för majoriteten här i kammaren och för EU:s majoritet, och vissa andra måste acceptera det.

Jag är också mycket glad över den vikt som lades vid behovet av en förhandlingslösning. Det är sant att vi måste förhandla, men det betyder att Hamas och Israel också måste vara beredda att göra det. Israel förhandlade inte om Gaza. Självklart måste vi också utreda anledningarna till att Hamas vann valet. Under åratal har en annan regering, nämligen al-Fatahs, försvagats, delvis genom egen förskyllan – bland annat genom korruption och andra omständigheter – men också genom Israels vägran att acceptera den som en förhandlingspartner. Inte ens efter Yassir Arafats död, när Mahmoud Abbas blev president – och det var under tillbakadragandet från Gaza – blev den accepterad. Det krävs två för en förhandling, och båda sidor måste vara villiga.

För det andra måste Israels rätt att existera i ett fredligt klimat och inom rimliga gränser självfallet erkännas, men Israel måste också acceptera, åtminstone i princip, att FN:s resolution om dess gränser är riktig. Det är helt uppenbart att justeringar fortfarande kommer att behöva göras – det vet vi alla, om vi är realistiska – men om inte ens principen accepteras kommer det att bli svårigheter.

Det tredje som jag vill ta upp är att vi måste göra allt vi kan för att förbättra situationen i Gaza, också ekonomiskt, så att Gaza kan klara sig på egen hand. Det kan inte garanteras enbart genom tillbakadragandet av trupper.

Slutligen: vi är djupt oroade över utvecklingen i östra Jerusalem. Vi välkomnar Kadima och dess medlemmars förnuftiga inställning, men när det gäller östra Jerusalem är de inte kloka nog att erkänna både att Jerusalem är Israels huvudstad och att palestinierna har anspråk på östra Jerusalem. Det bör fortsättningsvis vara en tydlig politik inom Europeiska unionen.

ORDFÖRANDESKAP: SARYUSZ-WOLSKI
Vice talman

  Sajjad Karim (ALDE). – (EN) Herr talman! Tillsammans med valet av Hamas kommer valet i Israel att ha ett avgörande inflytande på utsikterna till fred i Mellanöstern. Det israeliska valet betraktades av många som en folkomröstning om unilaterala insatser för att etablera permanenta gränser. Emellertid ger 25 procent av väljarna tydligen inte partiet Kadima ett sådant mandat, och även om det skulle få större stöd i Knesset kan ett ensidigt tillbakadragande från Västbanken och det ensidiga uppdragandet av gränser som inte är i enlighet med gränserna från 1967 inte vara någon lösning.

Bara genom en fredlig, framförhandlad uppgörelse kan man ta itu med de legitima och långvariga problemen i färdplansprocessen. Alla partier måste följa en strategi med positivt engagemang, i enlighet med kvartettens budskap, vilket inbegriper samtal med den nya palestinska myndigheten.

Det är inte någon lätt sak att förvänta sig att världssamfundet ska inlåta sig med dem som ännu inte har avsagt sig våld, men tills den tiden kommer har vi inget altarnativ om vi vill göra framsteg. Ge dem ett alternativ till fruktlöst våld och en anledning att anta utmaningen. Om vi i stället förvärrar deras läge kommer de bara att göra ännu större motstånd.

Om en konstruktiv förbindelse med EU och internationellt tryck kunde få Ariel Sharon att gå från sin tidiga politiska bana till det arv han har nu har gett till Kadima, så visar detta bestämt att man genom positiva åtaganden kan förändra också skenbart oföränderliga förhållningssätt.

  Luisa Morgantini (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Efter tre dagars regnande i de ockuperade områdena gav muren, som enligt vad ni alla har sagt är olaglig, upphov till vattenmassor som förde med sig de döda kropparna efter två bröder i Bilin. Israeliska soldater förhindrade utgrävningar för att släppa ut vattnet. Anfallen mot norra Gaza har förstört jordbruksområden och dödat civila. Nablus och Hebron är omringade, och där görs intrång.

Vi har faktiskt ett stort ansvar, och vi kan inte hålla på och upprepa klyschan om två folk och två stater. Det finns inte två folk och två stater: det finns en stat och någonting som håller på att utvecklas, ett territorium som hela tiden slits sönder, både genom den olagliga muren och genom våld. Kadima och Labourpartiet kan stå för en möjlighet. Jag är för att man undersöker alla möjligheter, men inte utan att tala om det: vi måste fråga och vi måste fråga med kraft.

Under två år har Hamas nu förklarat och respekterat eldupphör, och avbrutit sin verksamhet. Låt oss vara överdrivet tydliga på den punkten: de senaste två åren har Hamas inte påbörjat någon verksamhet och får aldrig mer göra det. Låt oss emellertid inte – som vi har gjort sedan 1980 – fortsätta upprepa frasen om två folk och två stater, medan vi hela tiden bevittnar vad det innebär, nämligen helt enkelt stöld av palestinskt land.

Vi måste vara aktiva när det gäller Hamas, men också när det gäller Israel, så att man förstår att det internationella samfundet betyder någonting.

  Mario Borghezio (IND/DEM). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Hamas må ha skrudat sig i fårakläder, men under fårakläderna kan vargen fortfarande skymtas, om det verkligen är sant att inrikesminister Said Siam de senaste dagarna för första gången gjort avsteg från en vana som president Yassir Arafat introducerade för att bidra till sekulariseringen av landet och uppmuntrat synbara tecken på en talibanisering av Palestina enligt Hamas linje, genom att tillåta palestinska polismän att bära skägg. Det går mot den palestinska polisens tidigare riktlinjer och är ett sätt att visa full respekt för den lära som tillskrivs Muhammed enligt vilken man ska låta skägget växa och klippa mustaschen för att skilja sig från de otrogna.

Det är därmed en talibaniseringsprocess som är ganska oroande i en tid då al-Qaida verkligen upptäckts inom staten Israels gränser, efter att man identifierat en potentiell saudiarabisk självmordsbombare. Situationen ser på det hela taget oerhört oroande ut. Inte heller kan utrikesminister al-Zahars uttalanden, som publicerats vida omkring av den internationella pressen, där han ingöt förhoppningar om en öppen attityd gentemot ett erkännande av Israel och därmed tvåstatspolitiken, ses som särskilt uppmuntrande eller betryggande, med tanke på att samma person bara några dagar tidigare gjorde ett otroligt uttalande om att han drömde om att få hänga upp en fin världskarta på väggen hemma där staten Israel inte fanns med.

Talibaniseringen av Palestina ger anledning till oro. EU måste öppna ögonen för denna mycket påtagliga fara.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! När man står inför det faktum att den palestinska regeringen är i händerna på terroristgruppen Hamas och med tanke på dess vägran att avstå från våld och erkänna Israel, tycks det mig rätt och nödvändigt att Israel ensidigt vidtar åtgärder för att definiera och försvara sina egna gränser. Att göra något annat skulle vara att misslyckas med att tillhandahålla säkerhet för landets medborgare och det måste vara den främsta målsättningen för varje regering.

Jag uppmanar därför Israel att oavsett internationella påtryckningar vara bestämt och konsekvent i detta avseende. Inget gott kommer någonsin av att ge efter för terrorister eller deras politiska företrädare. Jag hoppas att Israel, EU och Javier Solana inte kommer att vackla när det gäller att följa en sådan linje och att de inte kommer att tveka när det gäller att insistera på att den enda vägen framåt är att Hamas avstår från våld och erkänner Israel.

  Monika Beňová (PSE). – (SK) Herr Solana, fru kommissionsledamot! Bland alla de ämnen som diskuteras här har jag fokuserat på Javier Solanas ord för att beskriva situationen i de palestinska territorierna och i Israel. Vi kan härleda två fakta från den beskrivningen: Palestinierna styrs av Hamas, en organisation som är ovillig att acceptera de grundläggande principerna i internationell rätt, men situationen i Israel är annorlunda. Valet där kan ge upphov till en regering som framför allt vill ta itu med de sociala och ekonomiska frågor som alla som lever i demokratiska samhällen ser som de viktigaste frågor som en regering har att lösa.

Det oaktat står Europeiska unionen inför en skrämmande utmaning. Utmaningen är, oavsett hur vi ser på Hamas – och jag är säker på att de flesta av oss ser Hamas som en terroristorganisation – att ni, som våra högsta representanter för utrikes förbindelser, måste hitta ett sätt att samarbeta med Hamasregeringen.

Då vi går den vägen fram vill jag bara be att ni inte glömmer bort att allt ekonomiskt stöd från EU till palestinierna måste villkoras med att den palestinska regeringen respekterar Israels existens. Jag skulle också vilja be er att fråga Kofi Annan exakt vad som sades om Israels existens i det brev som han fick från den palestinske utrikesministern.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Utgången av valet nyligen i Israel legaliserade i stort sett det ensidiga dikterandet av villkor för varje lösning av Palestinaproblemet. Det är ingen tillfällighet att det politiska ledarskapet i Israel oftare använder ordet ”säkerhet” och mycket mer sällan ordet ”fred”, eftersom fred kräver förhandling och smärtsamma kompromisser.

Säkerhet är, å andra sidan, förbundet med ett ensidigt fastställande av gränsernas slutgiltiga status, med fortsatt ockupation av östra Jerusalem, med bosättningarna på Västbanken och med skammens mur.

Jag menar att Israels strategiska plan, som stärkts av den nya politiska situationen i de palestinska territorierna, inte skapar förutsättningar för fred. Den leder inte till någon livsduglig palestinsk stat. Den bidrar tvärtom till att skapa en virtuell stat med icke sammanhängande områden utan säkra gränser.

Europeiska unionen gör rätt i att ställa upp villkor för Hamas. Vi ser dock inte att Europeiska unionen fastställer några villkor för Israel, för även Israel nonchalerar Osloöverenskommelsen, även Israel nonchalerar villkoren i färdplanen.

I dag har både Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner dryftat frågan om Europeiska unionen bör vara mer realistisk. Vi måste fortsätta i samma pålitliga tankebanor om vi ska vara en effektiv europeisk union.

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill inleda med att gratulera Israels arbetarparti till deras plats i regeringen. De är socialdemokrater, de är vårt systerparti och jag välkomnar påståendet i deras partiprogram att ”ockupationen urholkar det israeliska samhällets moral”, tillsammans med Amir Peretz tal i Herzliya till stöd för respekt för internationella gränser. I båda uttrycks ett engagemang som är mycket viktigt för att göra framsteg.

Jag tackar både kommissionsledamoten och den höge representanten för att de denna eftermiddag har upprepat EU:s engagemang för en framförhandlad, inte en ensidig, lösning. Till kommissionsledamoten upprepar jag vad vi sagt i våra privata diskussioner. Medan det är helt rätt av henne att ställa upp villkor för EU-stöd till den palestinska myndigheten, ber jag henne att utarbeta planer för att undvika en humanitär katastrof på de palestinska territorierna om Hamas inte agerar så snabbt som vi alla hoppas.

Jag ber Javier Solana att tänka på hur lätt det var att stänga gränsövergången i Raffa – som skulle garanteras av EU – under de insatser som Israel nyligen genomförde. Jag ber honom också fundera över lagligheten i Israels innehållande av tullavgifter till den palestinska myndigheten, som garanteras enligt Parisavtalet. Dessa är rättsliga förpliktelser som EU och kvartetten har en skyldighet att uppfylla.

  Edith Mastenbroek (PSE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja komma med några korta kommentarer. För det första, när det gäller de tre krav som Javier Solana lade fram, stöder jag alla tre men jag är rädd att de är ofullständiga. Jag menar att vi inte bara bör kräva att Hamas respekterar existerande överenskommelser, inklusive erkännandet av staten Israel. Vi bör också kräva att Hamas till fullo respekterar det demokratiska beslutsfattandet i palestinsk politik, av vilket detta var resultatet. Vi måste kräva att Hamas inte kränker palestiniernas mänskliga rättigheter. Vi bör ge vårt fulla stöd till de palestinska kvinnor som nyligen demonstrerade för sina rättigheter på internationella kvinnodagen.

Javier Solana sa att Hamas inte kan ändra det förflutna, men de kan ändra framtiden. Det var Ariel Sharon som en gång sa att när man väl befinner sig i maktposition förändras ens perspektiv på världen dramatiskt, och vissa av världens ledare har trätt fram och beskrivit honom som en fredens man. Vi kan inte utesluta möjligheten att Hamas kommer att växa med uppgiften. Men det är inte något jag skulle satsa mina sista slantar på. Därför behöver vi en långsiktig strategi.

Det är min förhoppning att det palestinska folket kommer att rösta bort Hamas vid nästa val i Palestina, och det enda parti som kommer att ha möjlighet att vinna över Hamas är al-Fatah. Den unga generationen i al-Fatah, dvs. de som är under 50, kräver interna reformer och jag anser att det är rätt. Denna generation har potential att återknyta al-Fatah till folket på gatan. Jag stöder helt och hållet deras mål och uppmanar alla mina kolleger att leta efter sätt att stödja denna reformrörelse.

  Pierre Schapira (PSE). – (FR) Herr talman! Jag vill börja med att göra några iakttagelser. För det första har det demografiska problemet varit i centrum för den politiska debatten, för det andra finns inte längre utopin om det stora Israel, för det tredje har den sociala frågan varit i centrum för debatten i Israel och för det fjärde påverkade inte Hamas valet i Israel.

Israelerna har, omedvetet men en gång för alla, erkänt existensen av två stater. Nu är det tid att förhandla, men det måste sättas tryck på Hamas så att organisationen ogiltigförklarar sin stadga och slutligen erkänner Israel som en giltig förhandlingspartner. Annars, mina damer och herrar, kommer det att bli en ensidig politik från båda sidor.

Den allmänna opinionen i de båda länderna är för fred. EU måste dra fördel av det eftersom EU nu har en mycket viktig uppgift att fullfölja. Det finns förväntningar på EU, och när det gäller bistånd till palestinierna upprepar jag att EU måste fortsätta att bevilja bistånd för annars väntar en katastrof i Palestina.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) För det första skulle jag vilja tacka de många talarna här för att de helt ställer sig bakom våra försök att fortsätta fredsprocessen. Också under denna svåra period måste vi försöka göra allt vi kan. Emellertid vilar det största ansvaret på de två parterna och vi – världssamfundet – måste stödja dem i denna process. Jag upprepar att det måste vara en framförhandlad – inte en ensidig – lösning och jag tror att detta har klargjorts mycket tydligt.

Vi håller alla med om att det är viktigt att Hamas respekterar de tre villkoren: de måste avstå från våld, erkänna staten Israels existens och stå fast vid existerande överenskommelser som ingåtts av tidigare regeringar. Det är också av stor vikt att den internationella kvartetten förblir enad. Detta kommer inte alltid att vara lätt men vi kommer att göra vårt bästa för att stå eniga.

För det andra är humanitärt stöd helt nödvändigt. I tidigare analyser har vi sett att ungefär hälften av vårt stöd har utgjorts av olika former av humanitärt stöd, vilket inte har gått genom den palestinska myndigheten. Därför kommer detta stöd att fortsätta genom FN-organisationer och internationella organisationer. Vi kommer att finna sätt att göra detta genom icke-statliga organisationer, men vi kommer också att behöva se över vår hållning och hitta några alternativa mekanismer. Vi arbetar på det här. Men eftersom detta är en mycket svår fråga måste vi fundera på exakt vad vi kan göra.

Vi måste också vara helt förvissade om – och det är något vi måste undersöka – att vårt stöd inte går till terroristerna. Därför måste vi finna den rätta balansen, vilket inte är lätt.

Naturligtvis måste vi också stödja Mahmoud Abbas. Han är för närvarande vår samtalspartner. Möjligheten finns, så vi måste försöka att stärka hans ställning så mycket vi kan. Men återigen, var tålmodiga eftersom vi fortfarande håller på att utarbeta detaljerna.

Ryssland har klargjort att man vid mötet med Hamas höll sig inom ramen för kvartettens uttalande från den 30 juni. Ryssarna sa att det var viktigt att tala med Hamas för att komma in på rätt linje redan innan regeringen bildades. Tyvärr har vi hört att Hamas inte har uppfyllt alla villkor, fastän man här och där har tagit några första steg.

Låt mig också säga något om östra Jerusalem. Vi är särskilt bekymrade över bosättningsaktiviteter och uppförandet av skyddsbarriären i och runt östra Jerusalem, vilket äventyrar en framtida angränsande palestinsk stat och som också hotar att kraftigt försvåra de slutliga förhandlingarna om landets status. Varje överenskommelse om stadens status måste förhandlas fram av de två parterna och bör inte i förväg bestämmas av nya faktorer på marken, som jag nämnde tidigare. Uttalanden från rådet och från kvartetten har gjort detta fullkomligt tydligt.

Vi är redo att stödja parterna på lämpligt sätt, om vi blir ombedda. Det första steget från Israels sida bör vara att upphöra att diskriminera palestinierna i städerna. Det finns ett avsevärt antal av dessa faktorer.

När det gäller skyddsbarriären har EU vid flera tillfällen uppgett att man, samtidigt som man till fullo erkänner Israels rätt att skydda sina medborgare mot terroristattacker, är särskilt bekymrat över den linje som märkts ut för skyddsbarriären på den ockuperade Västbanken. Denna avviker avsevärt från den gröna linjen, leder till orättmätig konfiskering av palestinska landområden och till drastiska inskränkningar i rörlighet och tillgång.

Vi uppmanar åter Israel att stoppa byggandet av och riva skyddsbarriären på de ockuperade palestinska områdena, inklusive i och runt östra Jerusalem.

(Applåder)

  Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja påminna parlamentsledamöterna om att något mycket viktigt har ägt rum i dessa val. Genom valen i både Palestina och Israel har en ny politisk klass skapats. De politiska partier som har dominerat livet i Israel och Palestina under de senaste 20 åren har försvunnit eller fått mycket låga röstsiffror. Nya partier som bildades för bara några månader sedan har kommit fram. Nya personer har trätt fram som ledare. Vad betyder det? Det betyder troligen många saker, men åtminstone för oss bör det betyda något nytt, vad ledarskapet beträffar. Vi måste se hoppfullt på denna rörelse och se om vi kan utnyttja situationen för att göra framsteg i processen.

Jag har intrycket och den djupa övertygelsen att dessa valresultat innebär en radikal förändring i båda samhällenas struktur. Från palestiniernas sida finns troligen ingen önskan att ha en icke-sekulär regering. Jag vill verkligen betona detta. Jag tror inte att majoriteten av det palestinska folket röstade för Hamas för att de ville ha en religiös regering som ledare för den palestinska myndigheten. Jag tror att de röstade emot andra saker som har ett närmare samband med ett förtryck där saker inte görs på rätt sätt, där det finns korruption och där en riktig organisation saknas.

Vi måste göra en ansträngning nu och göra vårt yttersta för att se till att Palestina, som troligen är den mest sekulära delen av Mellanöstern, inte återgår till något som majoriteten av det palestinska folket sannolikt inte vill ha. Men samtidigt måste det finnas personer i regeringen som kan åstadkomma de resultat som majoriteten av folket vill ha: socialt skydd, avsaknad av korruption, demokrati osv. Det är här som vi måste utöva vårt största inflytande.

Det är samma sak i Jerusalem, samma sak i Israel. När man ser att premiärministern kommer att bli Ehud Olmert och inte Ariel Sharon är det verkligen mycket imponerande. Vilken djupgående förändring som har ägt rum på så kort tid. Den person som ledde Kadima och Likud, det parti som har styrt i Jerusalem under mer än 20 år, ligger nu på sjukhus. Det finns ett nytt parti med en ny ledare som ingen väntade sig skulle vara ledare i dag.

Öppnar nu detta möjligheter? Låt mig tro det. Ska vi utnyttja dessa möjligheter? Jag vill tro att vi kommer att utnyttja dessa möjligheter. När jag talar med Ehud Olmert, vilket jag ofta gör, säger jag till honom att unilateralism inte är en möjlighet. Det har vi redan sett. Det var inte möjligt att göra ett ensidigt tillbakadragande från Gaza. I slutändan var israelerna först tvungna att vända sig till världssamfundet, och sedan måste de vända sig till den palestinska sidan, eftersom det är omöjligt att reda ut en situation som är så sammansatt och att göra det ensam.

Daniel Cohn-Bendit sa att det är hemskt att fågelinfluensan riskerar att sprida sig från Israel till Palestina. Det har gjorts ett uttalande i dag om att vi måste se till att fågelinfluensan inte sprider sig från en plats till en annan. Samma person sa inte att fattigdom inte får sprida sig från en plats till en annan, att lidande inte får sprida sig från plats en till en annan. Ibland verkar det som om vi är mer bekymrade över spridningen av fågelinfluensan än över det lidande, det elände och den tragedi som har pågått där i åratal. Folken är åtskilda av en barriär, som kanske inte stoppar fågelinfluensan men som hindrar människor från att röra sig från en plats till en annan.

(Applåder)

Detta är något mycket ledsamt. Vi måste ha möjlighet att göra båda sakerna – att samarbeta så att fågelinfluensan inte sprider sig, och att se till att folk kan röra sig, att arbetstagare kan röra sig och att framsteg kan nås. Jag menar att detta är mycket viktigare.

1980 sa vi något mycket viktigt, något som har upprätthållits. För inte så länge sedan sa vi att vi anser att 1967 års gränser är utgångspunkten för förhandlingarna. Jag vill upprepa detta i dag här i parlamentet. Detta är något som vi är redo att försvara. Vi är redo att acceptera förändringar av gränserna som de flesta samtycker till – från båda parters sida. Men vi kan inte tänka oss en lösning som inte innehåller villkoret att förhandlingarna måste utgå från 1967 års gränser.

Jag skulle också vilja säga att alla måste ges möjligheten att ändra sig. Daniel Cohn-Bendit har ändrat sig. Jag har ändrat mig. Hur många i den här kammaren har ändrat sig? Jag tror att denna ändring hos oss alla har varit av godo. Varför tror vi inte att människor kan förändras till det bättre?

Nu måste vi ge dem denna möjlighet, men vi måste vara mycket hårda fram till den tidpunkt då de ändrar sig. Vi måste säga dem att om de ändrar sig så kommer de att ha möjligheten att vara en del av laget. Men om de inte ändrar sig kommer de tyvärr inte att kunna ingå i det. Som jag sa tidigare är det mycket svårt att ändra det förflutna. Ingen kan ändra det förflutna. Man kan bara se saker i ett annat ljus, vilket många gör. I framtiden kan vi däremot ändra oss. Vi måste agera för att skapa villkor så att människor kan handla annorlunda i framtiden.

Jag skulle vilja se att Hamas ändrar sig och erkänner Israel. Det är omöjligt att förhandla om man inte erkänner att den andra har rätt att existera. Detta måste också vara ömsesidigt. Det är omöjligt att förhandla om man inte vill förhandla och om man samtidigt vill ha en pistol i fickan. Då är det inte förhandling. Detta är den typ av budskap som vi måste föra fram.

Vi behöver också verka för mångfald i det palestinska samhället. Det har varit det mest sekulära samhället och fortsätter att vara sekulärt, inte ett påtvingat religiöst samhälle som det har framställts i vissa uttalanden från Hamas. Det är en mycket viktig sak och vi måste för första gången tänka på detta. En grupp som tillhör det Muslimska brödraskapet har kommit till makten på demokratisk väg. Vi behöver fundera över detta eftersom det har skett i Palestina. Det kan ske också på andra platser, och vi måste överväga hur vi ska hantera det. Jag skulle gärna vilja att dessa faktorer övervägs inte bara av tankesmedjor, utan också av politiska aktörer inom EU.

Jag är hoppfull och jag skulle vilja att ni också är hoppfulla. Låt oss tillsammans se om vi kan uppfylla de förhoppningar som jag är säker på att ni har.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

(Applåder)

De har bjudits in av Europaparlamentets talman som ett tecken på Europaparlamentets stöd för demokrati och frihet i Vitryssland. Aljaksandr Milinkevitj ledde på ett modigt sätt presidentvalskampanjen under svåra förhållanden som skapats av en diktatorisk regering i Vitryssland. Han försvarade mänskliga rättigheter, demokrati och det civila samhället och kämpade för värden som också vi delar.

(Applåder)

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Alexandra Dobolyi (PSE). – (HU) Vad har egentligen hänt i samband med valen? Enligt min uppfattning är det som egentligen har hänt att valen har inneburit en förändring av Sharons och hans efterträdare Olmerts plan, till gagn för ytterligare tillbakadragande från Västbanken, och därigenom har Israels religiösa identitet bevarats.

Arvet efter Sharon innehåller tre uppgifter:

- Den palestinska sidan vill inte sluta ett permanent fördrag med Israel. Mahmud Abbas skulle vara villig att göra det, men kan inte. Hamas skulle kunna göra det, men vill inte.

- Israel måste upprätta sina gränser ensidigt, de facto.

- Gränsen måste upprättas utmed den ”åtskiljande” muren och inkludera de stora judiska bosättningarna på Västbanken. Detta skulle innebära ett smärtsamt och radikalt tillbakadragande av omkring 70 000 bosättare.

Om man vidtar den åtgärden kan tre separata kantoner upprättas, och vi kan vara övertygade om att detta ”någonting” skulle leda till en misslyckad stat.

Det är här som vi, EU, måste tydliggöra för våra israeliska vänner att det inte längre ligger i deras intresse, eftersom det med säkerhet kommer att leda till ytterligare palestinsk revolt, och alla vet vad det innebär.

Arabförbundet har en intressant inställning i frågan. Arabförbundet skulle vilja se en fred grundad på 1967 års gränser för Israel. Kanske borde vi också se närmare på förhandlingarna mot den bakgrunden och se om det är den väg som leder till en säker fred i framtiden.

Jag är alltmer övertygad om att Israels säkerhet inte är beroende av om man bibehåller bosättningarna utan av om man löser konflikten.

  Cristiana Muscardini (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Utgången av det senaste israeliska valet bekräftar att den väg som premiärminister Sharon slagit in på, mot ett slags fred i Mellanöstern som både palestinier och israeler kan acceptera, är den rätta vägen, delvis därför att det kanske är den enda möjliga. Problemet är nu om den nya palestinska regeringen kommer att kunna fortsätta på den inslagna vägen trots Hamas seger i det senaste parlamentsvalet.

Europeiska unionen måste vidta åtgärder för att bli huvudaktören i en fredsprocess där vi upprepade gånger har sett EU spela en allt annat än aktiv roll som medlare, en roll som EU fått genom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Att uppnå en verklig fred i ett av de sköraste områdena i det globala geopolitiska landskapet är endast möjligt genom verkliga garantier för de båda ländernas säkerhet, och därmed genom politiska åtgärder från EU som inte bara kan garantera utveckling och dialog utan också är mer bestämda i fördömandet av terrorism och våld från dem som än i dag vill radera ut staten Israel från kartan.

Makthavarna inom ramen för gemenskapsinstitutionernas gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik måste leva upp till de verkliga förväntningarna på utökade förhandlingar med syfte att se till att all dialog genomförs ordentligt och att båda befolkningarnas politiska och sociala rättigheter skyddas ordentligt.

11. Valen i Vitryssland (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalande om valet i Vitryssland.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Europaparlamentet har ofta diskuterat Vitryssland – med all anledning, tyvärr. Jag vill påminna er om att ni, direkt efter valet, hade en mycket seriös och mycket övertygande särskild debatt i frågan, som jag också hade äran att delta i. Rådet har också, med nödvändighet, haft Vitryssland på dagordningen någon tid, eftersom landet ger stor anledning till oro.

Det som Vitrysslands folk nu tvingas gå igenom är tragiskt, och vi måste i dag uttrycka vår solidaritet med dem. Jag vet att ni gör det, liksom rådet och naturligtvis kommissionen. Jag vill också instämma med talmannen och varmt välkomna Aljaksandr Milinkevitj och uttrycka min glädje över att han är här under denna debatt. Jag hoppas att han samlar ännu mer mod i och med det stöd som alla EU:s institutioner ger honom, hans anhängare och de tappra männen och kvinnorna i Vitryssland. Jag vill påminna er om att Europeiska rådets ordförande, förbundskansler Schüssel, talade om Aljaksandr Milinkevitj i förmiddagens debatt och sa: ”vi är skyldiga honom allt tänkbart politiskt och ekonomiskt stöd varhelst det behövs”. Jag vill betona detta.

Redan före valet var rådet djupt oroat över situationen i Vitryssland och varnade tydligt regeringen, särskilt president Lukasjenko, för att trampa på de mänskliga rättigheterna samt för att inte respektera människors mötesrätt och mötesfrihet och deras demonstrationsrätt. Rådet framhöll också att Europeiska unionen inte skulle acceptera att en minister obegripligt nog hotade att behandla demonstranter som terrorister. Som vi vet, och som observatörerna från OSSE/ODIHR bekräftade, var valet inte demokratiskt. Det är högst olyckligt, eftersom jag minns att några här uttryckte förhoppningen att valet skulle utgöra en vändpunkt.

Europeiska unionen som helhet och särskilt rådet kan nu huvudsakligen göra två saker: För det första måste vi göra tydligt att vi inte kommer att tolerera ett sådant uppträdande. Därför måste vi vidta särskilda åtgärder mot dem som är ansvariga för de händelserna. Rådet – nu också Europeiska rådet – har i princip beslutat att vidta vederbörliga åtgärder mot dem som är ansvariga för kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och de demokratiska reglerna i Vitryssland. Rådet förbereder nu ett beslut för att genomföra det. Ett viseringsförbud kommer att utfärdas för ett antal människor, däribland presidenten själv, som Europeiska rådet också särskilt uttalade i den deklaration som bifogades slutsatserna.

(Applåder)

Rådet ser också närmare på möjligheten till ytterligare åtgärder, men jag vet att ni håller med om att vi alltid måste se till att vidtagna åtgärder inte skadar befolkningen. Vi vill inte vidta några åtgärder som skadar folket och inte de ansvariga. Det andra som EU kan och måste göra – och som rådet också redan har diskuterat – är därför att vidta särskilda åtgärder för att hjälpa befolkningen. Jag är säker på att kommissionsledamot Ferrero-Waldner kommer att göra ett detaljerat uttalande och räkna upp de särskilda åtgärder som kan vidtas.

Medlemsstaterna har också en skyldighet, och jag säger detta mycket tydligt till alla medlemsstater: när det gäller att ge unga människor möjlighet att studera i våra länder och när det gäller att hjälpa det civila samhället måste också vi medlemsstater, jämsides med Europeiska unionen – och kommissionen vidtar särskilda åtgärder härvidlag – vidta särskilda åtgärder. Som förbundskansler Schüssel sa i förmiddags har en grupp stater, däribland Österrike, redan beslutat att inrätta särskilda stipendier för unga från Vitryssland, för att ge dem möjlighet att resa till våra länder och se hur demokratiska länder fungerar, för att lära och ta med sig budskapet hem att EU stöder dem och inte har glömt bort dem. Budskapet om att vi inte har glömt bort folket, att vi vill hjälpa dem och att vi stöder dem är också helt nödvändigt.

Avslutningsvis vill jag säga att vi aldrig får tröttna på att kräva att regeringen friger dem som har fängslats. Vi måste påminna dem om att allt som dessa människor har gjort är att utnyttja en av sina mänskliga rättigheter, nämligen rätten att demonstrera och fritt uttrycka sin åsikt. Rådet kommer att fortsätta göra det. Vi kommer inte att lämna Vitrysslands folk i sticket, och vi kommer inte att vila förrän – som Ursula Plassnik sa – våren kommer till det landet.

(Applåder)

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill inleda med att säga att det är ett nöje att se Aljaksandr Milinkevitj här. Vi hade ett möte i morse, så dagen började bra, och jag fick direkt höra vad det vitryska folket känner. Därför menar jag att det var mycket viktigt att ha denna diskussion i dag, eftersom vi alla har sett hur händelserna i Minsk bekräftade Alexander Lukasjenkos föresats att vinna det här valet under alla omständigheter. Jag minns vad Aljaksandr Milinkevitj sa till mig i dag, att även om det verkar som om valen vanns av Lukasjenko så har i verkligheten det vitryska folket vunnit och Lukasjenko har börjat förlora valen. Detta är mycket viktigt för framtiden.

Tyvärr är detta precis vad vi hade väntat oss. Vad som däremot var mindre väntat var att de pluralistiska krafterna kunde stråla samman i en sådan utsträckning. Jag beundrar deras mod. Vi hoppas att vi kommer att kunna fortsätta att ge så mycket stöd som möjligt till de demokratiska krafterna.

I den officiella rapporten från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR) drogs slutsatsen att valen uppenbart inte uppfyllde OSSE:s normer för demokratiska val. Detta särskilt på grund av den godtyckliga användningen av insatser från statsmaktens sida och omfattande interneringar, åsidosättande av grundläggande rättigheter som mötes-, förenings- och yttrandefrihet, och problem med förhandsröstningen, rösträkningen och röstsammanställningen. Det är tydligt att vi alla anser att valen var fundamentalt bristfälliga. Särskilt beklagar vi vägran att tillåta registrerade parlamentariska observatörer från OSSE och EU, däribland ledamöter av Europaparlamentet. Vi har framfört detta.

Vi fördömer skarpt det våldsamma undertryckandet av protester och interneringen av fredliga demonstranter, däribland Alexander Kozulin, Mariusz Maszkiewicz – Polens förre ambassadör i Vitryssland – och alla de andra okända studenter, hantverkare och arbetare som gick ut på gatorna för att demonstrera.

Vi ställer oss helt bakom vad rådets ordförande sa – det är mycket viktigt att vi inför riktade sanktioner som inte påverkar befolkningen men som kommer att påverka dem som är ansvariga för de bristfälliga valen. Vi måste överväga vad som kan göras. Kommissionen deltar i förberedelserna.

Inför framtiden måste vi fortsätta att stödja det civila samhället. Vi måste fortsätta med denna strategi, eftersom vi vill stå på folkets sida och verka för deras bästa. Men samtidigt vill vi inte samarbeta med regeringen – eller vi vill åtminstone samarbeta med den så lite som möjligt.

I linje med rådets slutsatser kommer vi att fortsätta att stödja demokratiseringen genom våra olika stödverktyg. Vi har också arbetat särskilt på mediesidan, eftersom vi vet att det är mycket viktigt att människor fattar sina egna beslut. De nuvarande tv- och radioprogram som stöds av EU utgör ett viktigt bidrag till demokratiseringen, men bidrar också till EU:s synlighet i Vitryssland, vilket har diskuterats i dag. Det finns fortfarande mycket som behöver göras – förbättringar måste göras – men vi måste fortsätta med dessa projekt. Jag håller med om att vi behöver se vad vi kan göra för att stödja de studenter som relegerades från universiteten. Kanske inte vid nästa rådsmöte, men i en nära framtid, kommer vi att fastställa program som kommissionen och rådet säkert kommer att stödja.

Vi har redan beviljat finansiering till Vilnius universitet, eftersom universitetet i Minsk har stängts, och vi har försökt att ge de unga en chans. Kontakter mellan olika folk är mycket viktiga för att förbättra möjligheten till samarbete.

Vi måste göra allt vi kan mot förtryck, å ena sidan genom uttalanden som vi offentliggör genom rådet, och å andra sidan genom att göra vår hållning tydlig i våra möten med Ryssland och påpeka att vi vill ha ett Vitryssland där mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen respekteras.

(Applåder)

  Bogdan Klich, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman! Dagens debatt är i själva verket en fortsättning av den som fördes för två veckor sedan. Jag vill påminna kammaren om att vi vid det tillfället med glans bestod provet i solidaritet med vitryssarna. Vi reagerade helt riktigt med att fördöma förtrycket och med att kräva att de som arresterats och dömts skulle släppas fria. Viktigast av allt, vi stödde de demonstranter som utövade sina medborgerliga rättigheter på Oktobertorget. Det är också betydelsefullt att kommissionen, rådet och parlamentet för fjorton dagar sedan talade med en röst. Vi måste fortsätta med det gentemot Vitryssland.

Tiden för politiska uttalanden är emellertid förbi, och det är nu dags för handling. Diagnos har ställts och behandlingen måste inledas. Det innebär att rådet och kommissionen måste fatta ett antal modiga beslut. Det gläder mig att både Hans Winkler och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner redan har nämnt några av dem, men jag skulle vilja ta upp några andra frågor.

För det första: Om vi anser att valet var odemokratiskt följer därav att Alexander Lukasjenko inte har något mandat att sitta kvar vid makten en tredje period. Det innebär i sin tur att vi måste framföra ett tydligt krav på att presidentvalet görs om, något som den vitryska oppositionen länge har krävt.

För det andra måste listan över enskilda personer som förbjudits att resa in i Europeiska unionen utökas till att omfatta olika kategorier av människor som är ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna och friheterna. Följaktligen måste listan omfatta inte bara företrädare för lokala, regionala och nationella myndigheter utan även universitetsrektorer, som bär ansvaret för avstängning av studenter som demonstrerat, och redaktörer som bär ansvar för regeringsvänlig propaganda.

För det tredje bör viseringspolitiken gentemot vitryska medborgare mildras så snart som möjligt. Det skulle göra det möjligt för oss att tillämpa principen om att inte isolera det vitryska samhället samtidigt som vi isolerar ledarskapet. Det måste bli lättare för vitryssar att resa, och det är därför nödvändigt att vi underlättar viseringsprocessen för dem.

För det fjärde måste vi göra vår röst hörd i internationella organisationer som FN och OSSE och kräva att politiska fångar släpps fria. En polsk diplomat, Mariusz Maszkiewicz, hålls för närvarande som politisk fånge i Minsk, och jag är glad över att kommissionsledamoten nämnde honom i dag. Jag litar på att rådet kommer att agera skyndsamt för att se till att han släpps så snart som möjligt.

För det femte är det mycket viktigt att Vitryssland kommer med på dagordningen för nästa toppmöte EU–Ryssland, eftersom Ryssland kan utöva politiska och ekonomiska påtryckningar på Vitryssland och det kan bidra till en uppmjukning av regimen i landet. Unionen kan, för sin del, sätta tryck på Ryssland för att uppmuntra landet att använda sitt inflytande över Vitryssland på det viset. Rådet måste se till att de instrument som står till förfogande används på lämpligt sätt för detta ändamål.

Slutligen: Om informationsmonopolet ska brytas upp behöver vi verkligen stödja radiostationer och framtida tv-stationer som sänder till Vitryssland. Det är också viktigt att agera förnuftigt i detta avseende, och jag ber därför att inga fler bidrag ska slösas på initiativ som inte når Vitrysslands folk.

(Applåder)

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag vill på min grupps vägnar framföra en varm välkomsthälsning till Aljaksandr Milinkevitj, presidentkandidat från Vitryssland, och via honom hälsa till och uttrycka mitt stöd för oppositionen och alla dissidenter i Vitryssland, särskilt dem som har arresterats och fängslats.

Det sades redan för två veckor sedan att vi inte får acceptera resultatet av valet som ett resultat av en fri och demokratisk process. Jag vill parafrasera kommissionsledamoten och tillägga att Alexander Lukasjenko inte vann, utan att folket i Vitryssland förlorade. Det är en viktig slutsats att dra. Vi måste också fastslå att Alexander Lukasjenko inte kan göra anspråk på demokratisk legitimitet, och det är därför bra att Europeiska unionen har vidtagit synbara åtgärder. Genom att utfärda ett viseringsförbud för honom har vi skickat budskapet till honom att vad oss anbelangar är det bättre ju tidigare han avgår, och han kan definitivt inte räkna med att vi ska erkänna honom. Vi vill inte träffa honom eller tala med honom mer. Det var det första jag ville ta upp. Jag stöder en utvidgning av viseringsförbudet till andra makthavare och personer i Vitryssland. Vi måste noga tänka efter hur vi kan driva detta så långt som möjligt, och vi emotser förslag från kommissionen och rådet i det avseendet.

Vi kan också överväga alternativ för att frysa tillgångar i syfte att komma åt den styrande eliten i Vitryssland. Det är viktigt att slå fast här i dag att vi måste stå fast vid alla de slutsatser vi drog efter valet i Vitryssland. Vi måste hela tiden följa utvecklingen i landet. Jag var själv aktiv i Vitryssland under fem år, som Bogdan Klichs företrädare och ordförande för delegationen. Det förekom uppenbarligen valfusk i det föregående presidentvalet också, men intresset för Vitryssland dalade tydligt efter några månader. Vi är skyldiga, som institution men också som parlament, att fortsätta rikta vår uppmärksamhet mot landet kontinuerligt.

Jag var mycket nöjd med kommissionsledamotens anmärkning om dialogen med Moskva. Jag skulle också vilja höra hur Hans Winkler anser att vi kan föra upp denna punkt på dagordningen vid våra möten med Ryssland med tanke på att – som jag redan har sagt – Vladimir Putins lyckönskningar till Alexander Lukasjenko framfördes otroligt snabbt även denna gång.

Det skulle vara bra, när det gäller ytterligare åtgärder, att övertala kommissionen och rådet att ägna sig åt nytänkande. Vad kan vi komma med, utöver befintliga instrument, för att främja kontakter mellan människor här och människor där? Det är till exempel mycket svårt för oss Europaparlamentsledamöter att resa till Vitryssland. Vilka särskilda, kreativa åtgärder kan vi vidta för att på ett eller annat sätt upprätta mänsklig kontakt, det praktiska stödet till folket i Vitryssland? Jag skulle vilja avsluta genom att säga att vi måste hålla ut och definitivt inte ge intryck av att vi kommer att lämna Aljaksandr Milinkevitj och hans folk i sticket. Vi måste hålla ut och ge frågan så mycket uppmärksamhet som vi kan uppbåda här i parlamentet.

(Applåder)

  Jeanine Hennis-Plasschaert, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande! Med all respekt måste jag säga – eftersom jag inser att rådets språkbruk redan är relativt kraftfullt – att uttalandena i viss utsträckning gör mig besviken. Det är fortfarande otydligt när och hur de föreslagna sanktionerna och åtgärderna faktiskt kommer att genomföras av alla medlemsstater, och också kommissionen.

Att man utvidgar viseringsförbudet till regeringsföreträdare är självfallet strålande, men hur ska man göra med domare och polistjänstemän med flera som är inblandade i kränkningarna? Kommer de också att bli föremål för ett viseringsförbud? Vad hände med idén om att införa en flexibel politik, samtidigt och med omedelbar verkan, för billiga visum för vanliga vitryska medborgare, särskilt för studenter? Eller med idén om att frysa utländska tillgångar, att bättre styra finansiella program till särskilda verksamheter, att stötta den oberoende pressen och så vidare? När och hur kommer något att göras åt detta? I slutändan kommer vi inte särskilt långt med vackra ord. Det är underbart när vi uttrycker solidaritet i ord, men det vi behöver är konkreta handlingar. Det jag såg fram emot att höra var datum, statistik, tidsramar och kalla fakta.

Som Jan Marinus Wiersma pekade på för en stund sedan är Rysslands roll för övrigt underexponerad. Vladimir Putin gratulerade Alexander Lukasjenko till hans seger utan att ens höja på ögonbrynen. Det är också han som håller industrins hjul rullande, med billiga råvaror. I slutet av april kommer vi att veta om Vladimir Putin fortsätter att erbjuda Vitryssland absurt låga gaspriser. Allting kommer att bero på vilket intresse Ryssland har i Beltransgas, det vitryska företaget. Ekonomisk vinning är alltså målet.

Jag skulle återigen vilja uppmana rådet och kommissionen att tala klarspråk med Vladimir Putin om vad EU står för. Nu måste vi få i gång påtryckningarna, inte minst i samband med energitoppmötet i G8-gruppen som ska hållas i Sankt Petersburg i mitten av juli, men hittills har rådet intagit en oerhört försiktig inställning. Jag vill därför fråga rådet om man är rädd för att inta en tydlig ståndpunkt som kan stå i konflikt med andra prioriterade mål, till exempel den egna energiförsörjningen.

(Applåder)

  Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill inleda med att på gruppen De gröna/Europeiska fria alliansens vägnar varmt välkomna våra gäster från Vitryssland, Aljaksandr Milinkevitj och Vincuk Viacorka. Vår grupp har den största respekt för vad den aktiva oppositionsrörelsen i Vitryssland har åstadkommit och för det mod den visat. Trots hot om våld protesterade ni mot valfusket i fredliga demonstrationer. Vi menar också att Alexander Lukasjenko inte längre har några lagliga anspråk på makten, och vi beundrar den självständighet, det lugn och den tydlighet som ni, herr Milinkevitj, visade när ni hanterade den svåra situationen på Oktobertorget och i Kupala-parken. Många gratulationer till denna bedrift!

Vi såg i tv-utsändningarna hur de fredliga demonstranterna brutalt greps av polisen. För många av era anhängare blev arrestering, fängelsestraff och avstängning från universitetet följden av att de helt enkelt utövade sin rätt att uttrycka sig fritt, en grundläggande rättighet som är självklar i länderna i Europeiska unionen. Vi tror dock att de utgör den nya makten i landet och att de kan ge Vitryssland demokrati och ekonomisk återhämtning. Vi hoppas att frihetsandan ska leva vidare i Vitryssland.

Tack, herr Winkler, för att ni tar till er många av våra önskemål. Lämna inte dem som grep demonstranter på ett så brutalt sätt utanför vid utvidgningen av viseringsförbudet. De måste vara med på listan. Kom också ihåg – som andra redan har sagt – att Vladimir Putin stöder Alexander Lukasjenko och att detta måste vara centralt i diskussionerna med Ryssland.

(Applåder)

  Jonas Sjöstedt, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! Vår partigrupp anser att valet i Vitryssland var odemokratiskt. Oppositionen förhindrades med en rad olika metoder att verka på ett rimligt sätt. Media kontrolleras av Lukasjenka-regimen. Detta klargörs i vårt förslag till resolution. I detta läge är det viktigt att omvärlden har nära kontakter med demokratiska krafter i Vitryssland, som folkrörelser och fria fackföreningar. Det vitryska folket får inte isoleras. Trots Lukasjenkas antidemokratiska metoder finns det fortfarande ett betydande folkligt stöd för honom. Det beror delvis på den relativa sociala jämlikheten och tryggheten i landet. Men social trygghet, som ju är någonting gott, kan aldrig ursäkta inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Som talesman för gruppen Unionen för nationernas Europa vill också jag varmt välkomna Aljaksandr Milinkevitj och Vincuk Viacorka till Europaparlamentet i dag. Det är min uppriktiga förhoppning att ni, mina herrar, en dag kommer att kunna inta era egna platser här i kammaren.

Vi vet mycket väl vad vi anser om Alexander Lukasjenkos diktatur. EU hyser inte längre några tvivel eller farhågor i fråga om en isoleringspolitik, konfrontation gentemot ledarna och samtidigt öppenhet gentemot det vitryska folket. Det blir dock ingenting av våra ädla planer om vi inte tar ett större politiskt ansvar för Vitrysslands framtid. Om vi delegerar alltför mycket av ansvaret för förändringsprocessen till Ryssland kommer våra ansträngningar att vara förgäves.

Demokrati under Rysslands beskydd kommer att bli en halvmesyr, precis som det är i Ryssland. Alltför mycket rysk inblandning i förändringsprocessen kommer att hindra viktiga geopolitiska förändringar i området. Politisk och ekonomisk stabilitet kan inte uppnås utan förändringar av detta slag och utan verkliga kopplingar mellan Vitryssland och EU. Därmed behöver vi inte endast instrument för att ge omedelbart bistånd till oppositionen utan också en bred politisk plan för ett nytt Vitryssland, och vi behöver det nu. En sådan plan måste möjliggöra för Vitryssland att inta sin rättmätiga plats i Europa.

(Applåder)

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Det är värt att minnas, hur märkligt det än kan te sig, att Europeiska unionen och Polen har en gemensam gräns med Vitryssland. Dessutom har Europa, Polen och Vitryssland en gemensam historia, och också en gemensam framtid – det är jag förvissad om.

Parlamentet har på senare tid gjort ganska mycket för att stödja den framväxande vitryska demokratin. Aljaksandr Milinkevitj och Vincuk Viacorka som är med oss här i dag menar att slutet för diktatorn är nära. Vi kan inte vänta på kommande val. Det är dags för nådastöten mot ett system som möter demokrati med våld.

Vitryssarna är ett enastående fredligt och tålmodigt folk. Demokratin utvecklas mycket långsamt, men när allt kommer omkring kan EU vara övertygat om att Vitryssland kommer att visa sig vara en trovärdig samarbetspartner och garant för fred för lång tid framöver.

  Camiel Eurlings (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag vill också varmt välkomna Aljaksandr Milinkevitj. Det är en stor ära att ha honom här ibland oss, men det är också mycket viktigt att han är här, för detta är inte bara en stund av fruktan och hot utan också ett unikt tillfälle att känna hopp. Aljaksandr Milinkevitj uttalade kloka ord den 19 mars: Folket i Vitryssland har mist sin fruktan, och president Lukasjenko gör rätt i att känna fruktan, för inte ens den mest välrustade diktator kan stå emot det hjältemodiga folk som kastat av sig munkavlen.

Vi i EU måste nu skicka de riktiga signalerna. Det betyder att vi måste prioritera begränsningarna i viseringsreglerna och frysningen av tillgångar, och att vi också måste se i en annan riktning. Vi måste erbjuda möjligheter för studenter och de människor som inte kan stanna i Vitryssland. Vi måste se till att de kan studera här och förbereda sig för ett nytt och demokratiskt Vitryssland.

Jag vill också be er att överväga sanktioner på vapenexportområdet som kommer att träffa den vitryske presidentens ömma punkt. Presidentens tillgångar kommer till stor del från vapenexporten. En eller två miljarder årligen, och en rejäl del av de medlen möjliggör för presidenten och hans kumpaner att sko sig. När det gäller vapenexporten kan det vara idé att övertala EU och dess allierade att vidta tuffa sanktioner, även med syfte att hindra presidentens tillgångar från att växa ännu mer, eftersom det inte kommer att påverka folket. Det är inte mycket vi kan göra för att förhindra vapenexport från Vitryssland.

Som ordförande i Europaparlamentets delegation för förbindelserna med Ryssland vill jag göra en sista kommentar. Varje land har rätt att gynna vissa kandidater eller vissa regeringar. Det är också sant i fråga om Ryssland, men det är oacceptabelt att en OSSE-medlem helt enkelt ignorerar OSSE-observatörernas slutsatser. OSSE har uttalat att valet varken var fritt eller rättvist, och Ryssland kan inte svara genom att säga att det var fritt och genom att helt enkelt gratulera president Lukasjenko. Det är därför viktigt att man lägger till den frågan på dagordningen för vårt möte med Ryssland och också på dagordningen för toppmötet med G8. Det är gott och väl att president Putin uppmanar president Lukasjenko att förhindra våld, men det räcker inte på långa vägar. Om Ryssland vill framstå som ett demokratiskt land måste landet smälta in i Europas värdegemenskap och försvara demokrati och de mänskliga rättigheterna.

(Applåder)

  Monika Beňová (PSE). – (SK) Ingen här kan tvivla på att Alexander Lukasjenkos regering är odemokratisk. Även jag välkomnar Aljaksandr Milinkevitj och gör gemensam sak med mina kolleger i stödet för oppositionen i Vitryssland.

Men enbart muntligt stöd räcker inte, och jag menar därför att vi också måste vidta andra åtgärder. Vissa åtgärder kan vidtas av kommissionen, vissa kan vidtas av rådet och vissa kan vidtas av oss Europaparlamentsledamöter. Dessa åtgärder måste inbegripa ett höjt medvetande hos det vitryska folket, eftersom ett välinformerat civilt samhälle är ett samhälle där man har större möjligheter att fullfölja viktiga förändringar. Som Europaparlamentsledamot från Slovakien, ett land som har stått inför en liknande situation under många år tidigare, kan jag definitivt bekräfta att det stämmer.

Jag menar också att det är nödvändigt att tänka igenom frågan om viseringskrav mycket noga, eftersom vi säkert inte kommer att höja medvetandet hos det vitryska folket om vi hindrar dem från att resa till EU-länder och se en annan bild än den Alexander Lukasjenko målar upp via sina medier.

  Janusz Onyszkiewicz (ALDE). – (PL) Herr talman! Den allmänna opinionen i Europeiska unionen är att vi bara har begränsade möjligheter att utöva påtryckningar på Alexander Lukasjenkos regim eftersom unionen bara spelar en obetydlig roll i vitrysk politik och ekonomi. Så är inte alls fallet.

År 2004 exporterade Vitryssland 10 procent mindre till EU än till Ryssland, men bara det senaste året exporterade man 12 procent mer till unionen än till Ryssland. Det är uppenbart att Europeiska unionen håller på att bli en allt viktigare faktor för den vitryska ekonomin. Det finns därför goda grunder för oss att tro att vi faktiskt kan påverka händelserna i Vitryssland.

Bogdan Klich har redan nämnt särskilda vägar för att utöva inflytande. Jag vill bara ta upp en sak. Alexander Lukasjenko har vidtagit åtgärder för att försvåra för vitryssar att resa ut ur landet. Ytterligare pålagor har införts. Det är inte lätt för unga att resa utomlands, och hinder har uppställts till och med för människor som vill lämna landet för att få medicinsk behandling. I gengäld måste vi göra mer än att underlätta, och det jag tänker på är kriterierna för att få visum. Vi behöver gå mycket längre. Vi måste begränsa tröskeln för ekonomiska medel och visumkostnaderna. Vi skulle till och med kunna gå så långt som att införa fria visum. Sammanfattningsvis skulle jag vilja betona att vi måste ändra inriktning. Ett antal hinder måste tas bort när det gäller ekonomiskt stöd till Vitryssland. Jag vädjar till Benita Ferrero-Waldner att upplysa oss om de formella hinder som hindrar oss från att agera flexibelt, om det nu finns några sådana hinder. Parlamentet kommer att hjälpa till. Jag tänker avsluta med en sentens, mina damer och herrar. Som engelsmän och amerikaner säger: we should put our money where our mouth is.

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Eftersom ett val innebär att man presenterar alternativ och erkänner dessa varpå ett frivilligt val äger rum – den kandidat som verkar bäst blir vald – så är det inte något för diktaturer. Om man röstar under omständigheter som i praktiken eliminerar varje fritt val så bör det inte kallas val. Det som nyligen skedde i Vitryssland var bara en röstning som, tillsammans med rösträkningen, var i händerna på samma gamla ledare. Detta gav ingen demokratisk legitimitet. Vem är Alexander Lukasjenko i dag? Han ter sig mer och mer som en ledare utsedd av den allryske härskaren att än en gång genomgå det välkända ohederliga och orättvisa valförfarandet och att fortsätta sin verksamhet på plats.

Här måste det sägas att den nya post-sovjetiska militärunionen av förenade diktaturer i Moskva, Minsk och Tasjkent inte är vägen mot en bättre framtid för de tre staterna och nationerna.

Vi har sett en ny demokrati födas i Vitryssland, som är ett land med band till Europa, inte ett eurasiatiskt land. Eftersom Ryssland nu självt föredrar post-sovjetisk auktoritär nationalism framför något slags ”orange” förnyelse finns det en växande fara att Vitryssland kommer att tvingas gå samman med Vladimir Putins Ryssland. Grunden för detta har lagts i förväg. Hela världen bör varnas för detta.

Om vi inte vill att Aljaksandr Milinkevitj ska försvinna för alltid – något som har hänt med oppositionsledare i Vitryssland för flera år sedan och vilket händer i Tjetjenien varje dag – då är resolutionen om Vitryssland ett steg i rätt riktning. Första steget är att uppmana FN att inrätta en internationell kommission för att undersöka tidigare brott begångna av terrorregimen i Vitryssland, för att på så sätt hindra att nya brott begås i dag. Vincuk Viacorka är här i dag, tillfälligt frigiven från fängelset. Men ingen vet vad som kan hända där vilken dag som helst.

  Joseph Muscat (PSE). – (MT) Vårt arbete under den närmaste tiden måste präglas av uthållighet och envishet. Minskregimen hoppas att historien om Vitryssland så småningom kommer att blekna bort i internationella medier. De hoppas att européerna kommer att glömma folkets – våra bröders – våndor. Det får inte hända, och vi, Europaparlamentet, har en skyldighet att hålla minnet av dessa händelser levande och att vara det samvete som påminner de andra EU-institutionerna, så att ingen glömmer dessa människors rop. Som jag sa under den förra sammanträdesperioden är jag glad att kunna notera den uppmärksamhet som min vädjan har fått om att vi måste ta hand om de studenter som skickades bort från sina universitet därför att de deltog i demonstrationer och att vi i våra länder måste se till att de får utbildning. Vi måste dessutom gå ännu längre. Det gläder mig därför att förslaget om frysning av tillgångar har antagits. Det är ett av de förslag som delegationen för förbindelserna med Vitryssland kom med för länge sedan, och jag är säker på att ännu fler förslag skulle komma fram om man tittade närmare på den handlingsplan vi lade fram för mer än ett år sedan. Herr Milinkevitj, vi kommer aldrig att låta er försvinna.

  Árpád Duka-Zólyomi (PPE-DE). – (HU) Vi står inför en svår situation efter presidentvalet i Vitryssland. Vi måste vara medvetna om att Alexander Lukasjenko känner att hans ställning är säker, sedan han vunnit valet. De följande åren kommer han att göra ännu större insatser för att försöka befästa sin makt. I det avseendet måste vi komma ihåg en mycket viktig faktor: sambandet med Ryssland, det nära samarbetet mellan Lukasjenkoregimen och ryska federationen samt Lukasjenkoregimens – och Vitrysslands – beroende av Ryssland i fråga om ekonomi och energi. Följaktligen är det, om Europeiska unionen vill finna en effektiv lösning, mycket viktigt att få med den frågan på dagordningen i de bilaterala förhandlingarna med Ryssland.

De internationella påtryckningarna måste också utökas. I det avseendet förtjänar Natos pressmeddelande av den 31 mars uppmärksamhet. Inte bara Alexander Lukasjenko utan också alla företrädare för hans regering måste isoleras i så stor omfattning som möjligt. Villkoren för olika bidrag måste bli tydliga och noga kontrollerade, och vi måste på ett konsekvent sätt undvika att ens oavsiktligt delta i eller stödja framgångar för eller ett befästande av Lukasjenkos regim.

Ett av våra prioriterade mål är att ge såväl de vitryska demokratiska krafterna under ledning av Aljaksandr Milinkevitj som frivilligorganisationerna moraliskt stöd och också ett väl avvägt, konkret ekonomiskt bistånd. I första hand är det den vitryska nationen som måste väckas och informeras – av tv, radio, på Internet och med andra medel – om att det inte är någon sann demokrati, en stat byggd på rättsstatsprincipen. Att bjuda in två företrädare för den vitryska oppositionen, Aljaksandr Milinkevitj och Vincuk Viacorka, som suttit fängslad, var ett utmärkt initiativ. Tala om för diktaturregimen att vi alla ger vårt fulla stöd till våra två gäster. Jag litar på att ni alla kommer att stödja det förslag till resolution som lagts fram.

  Aloyzas Sakalas (PSE). – (LT) Jag stöder Hans Winklers och Wallners ståndpunkter och vill själv ta upp fyra saker. För det första är Alexander Lukasjenko inte den laglige presidenten, eftersom valet i Vitryssland var orättvist, och han kan därför inte tituleras så i Europaparlamentets dokument. Lukasjenko bör inte heller kallas president här i kammaren. För det andra måste indoktrineringen av det vitryska folket via medierna, som kontrolleras av Lukasjenko, bekämpas genom fortlöpande tv-sändningar från Litauen, Polen och även Ukraina till hela Vitryssland, inte bara en del av landet. Det är genom tv, inte radio, som man kan påverka människors medvetande i störst utsträckning. För det tredje måste vi använda alla tillgängliga medel för att stärka den samlade vitryska oppositionen. För det fjärde måste vi ständigt påminna Rysslands president Vladimir Putin om att ett av skälen till att den vitryska regimen ännu inte har fallit är stödet från Ryssland, som har ett ansvar för detta.

  Barbara Kudrycka (PPE-DE). – (PL) Herr talman! För tio år sedan publicerades en fin berättelse av den vitryska författaren Vasil Bykov. Den hette på engelska Fall in love with me, soldier. Där beskriver författaren, givetvis symboliskt, hur Vitryssland identifierar sig med den europeiska civilisationen och bejakar ett liknande värdesystem, och alltså tar avstånd från ideologier som grundas på hat.

På Oktobertorget visade det vitryska folket att de hade känt igen den allmänna regeringspropagandan med dess lögner och osanningar om EU för vad den var. Under några dagar blev detta torg frihetens brohuvud, från vilket det vitryska folket uppmanades att kräva sin nationella identitet. I sina ansträngningar att återuppväcka den nationella identiteten fick oppositionen stöd av framstående kreativa och talangfulla personer från Vitrysslands kulturella och litterära värld. Jag kan nämna Vasil Bykov, Uladzimir Arlov och Slawomir Adamowicz. Till och med ungdomar från den moderna popkulturen gav sitt stöd. Det är därför upp till oss att avliva den allmänt spridda myten i Europa att det vitryska folket har blivit så till den grad förryskade att de inte har något intresse av att återta sin egen identitet, som grundar sig på den egna kulturen, det egna språket och de egna nationella symbolerna.

Exakt vilket stöd kan EU ge här? De 2 miljoner euro som kommissionen har anslagit till fria medier är bara en droppe i havet. Det är inte mycket jämfört med de 60 miljoner US-dollar som president Lukasjenko har satsat på omfattande propaganda, indoktrinering och statliga medier bara i år.

Förutom stöd till fria medier och oberoende journalister krävs resurser för andra syften, och jag ska nämna några av dessa. Stöd bör ges till oberoende förlag som ger ut material på det vitryska språket. Jag tänker inte bara på stöd till politiska och forskningsinriktade publikationer, utan även vitrysk litteratur. Stipendier bör göras tillgängliga för vitryska forskare och personer som ägnar sig åt kreativ konst, t.ex. författare, poeter och konstnärer, så att dessa personer kan överleva och fortsätta med sitt arbete. Det behövs även stipendier för studenter som relegerats från högre läroanstalter och studenter som inte vill sugas in i det statliga systemet och bli fullständigt indoktrinerade, utan hellre utbilda sig vid privata högre läroanstalter i Vitryssland eller EU.

Enda sättet att bemöta regimer som fängslar personer bara för att de har skrivit en dikt är att ge omfattande stöd till tankefrihet och kreativitet. Sammanfattningsvis och när det gäller att fastställa metoder och enheter för att ge ekonomiskt stöd till ett fritt Vitryssland uppmanar jag kommissionsledamoten att se till att personer med god kunskap om och förståelse av Vitryssland, dess förhållanden, problem och nationella identitet, som jag nämnde tidigare, engageras i berörda beslutsorgan.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman! fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dag har parlamentet åter sänt ett kraftfullt budskap, och i våra anföranden finns något som jag anser är avgörande och som jag är tacksam för, nämligen att ni stöder och välkomnar kommissionens och rådets ansträngningar. Det är viktigt att Europeiska unionen agerar samfällt i denna fråga och sänder rätt budskap. Rådet och även kommissionen, det är jag säker på, kommer att fortsätta att verka i denna riktning.

Bogdan Klich och andra efter honom har tagit upp frågan om att utöva inflytande på Ryssland. Jag vill påminna er om att det redan framgår tydligt i det uttalande som fogats till Europeiska rådets slutsatser att vi måste hitta sätt att engagera våra internationella partner, i synnerhet Vitrysslands andra grannländer, i diskussionen. Det råder inget som helst tvivel om att denna fråga givetvis även måste tas upp med Ryssland, som är ett viktigt grannland för Vitryssland. Ni kan vara tryggt förvissade om att rådet inte kommer att undvika denna fråga i kontakterna med Ryssland – vi har precis debatterat mänskliga rättigheter och det kommer fler tillfällen. Vi har även ställt den förhoppningsvis retoriska frågan: Är vi rädda? Jag kan bara svara nej, vi är inte rädda. Vi är helt på det klara med vilka våra värden är och vi försvarar dem kraftfullt.

Många av er har påpekat att uppmjukningen av viseringsbestämmelserna måste gälla specifikt och konkret för de personer vi vill ta emot här för att visa hur västerländsk demokrati fungerar. Det ger givetvis upphov till vissa administrativa frågor. Vi arbetar med detta – vi vill bjuda in rätt personer och ge dem möjlighet att komma hit. Omvänt har det också krävts under debatten att vi måste se till att rätt personer, nämligen de ansvariga, hamnar på listan över personer som inte ska beviljas visum.

Skillnaden mellan det viseringsförbud som fanns redan före valet och den nuvarande situationen är att tidigare var det endast tjänstemän som påverkades, medan vi nu gör exakt det som många av er har krävt: vi vill inrikta oss på de ansvariga politikerna. Någon frågade vad rådet kommer att göra nästa vecka, den 10 april. Vi kommer närmare bestämt att anta en sådan förteckning och sedan finns det inte längre några hinder för genomförandet.

Rådet vill även undersöka andra möjliga sanktioner och åtgärder, och vi måste då verkligen vara mycket försiktiga så att vi inte vidtar några åtgärder som i slutändan får precis motsatt verkan. Vi får inte utsätta människor för onödiga risker med våra åtgärder. Vi vill skydda dem, även Aljaksandr Milinkevitj, och vi vill sända ett tydligt budskap om att vi stöder befolkningen och dem som utövar sina rättigheter.

Ni kan därför vara tryggt förvissade om att rådet med stort allvar och stor kraft kommer att fortsätta att arbeta mycket specifikt med de åtgärder som slutligen vidtas och genom vilka vi kommer att nå det mål vi alla strävar efter, nämligen demokratisering och inlemmande av detta land i EU:s grannskapsprogram. Det är trots allt vad detta handlar om. Vi måste säga till människor och visa dem att de vinner på att villkoren uppfylls, så att även detta land, precis som Ukraina och andra länder, kan inlemmas i EU:s grannskapsprogram.

Ett annat mål för detta land är att komma med i Europarådet, eftersom Vitryssland är det enda land som fortfarande inte är medlem. Det går inte för närvarande, eftersom endast länder som vill och kan respektera de mänskliga rättigheter som anges i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna kan bli medlem i Europarådet. Avsikten är att Vitryssland en dag ska kunna bli medlem och rådet kommer att fortsätta att arbeta för att nå detta mål.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag tror att det huvudsakliga budskapet här är att vi vill ha möjlighet att inkludera Vitryssland i grannskapspolitiken. Det är vad vi skulle vilja göra, med alla de fördelar det skulle innebära för befolkningen och landet. Låt mig besvara några av de specifika frågor som åter tagits upp i diskussionen.

När det gäller Vitryssland beviljar vi, genom Europeiskt initiativ för demokrati och mänskliga rättigheter, stöd till icke-statliga organisationer registrerade utanför Vitryssland, för aktiviteter till förmån för Vitryssland. Detta är inte naturligt eftersom vi enligt våra regler normalt bara kan samarbeta med icke-statliga organisationer i själva landet, så vi har försökt att finna en flexiblare lösning. Vi kommer att bevara denna flexibilitet under de kommande åren. Inom ramen för samma instrument kommer ytterligare 420 000 euro snart att göras tillgängliga för icke-statliga organisationer lokaliserade utanför Vitryssland, och förslagsinfordringar är redan på gång.

Med våra framtida stödverktyg, som enligt budgetplanen kommer att ersätta Europeiskt initiativ för demokrati och mänskliga rättigheter samt det decentraliserade samarbetet för nästa period, kommer stöd att kunna beviljas utanför Vitryssland. Dessutom slutför vi för närvarande ett förslag till stödstrategi för de kommande åren.

Medieprojektet nämndes. Det var mycket viktigt att starta med det medieprojekt som vi har finansierat. Vi har finansierat fem områden inom media: tv, radio, Internet, stöd till den oberoende tryckta pressen och utbildning av journalister under de kommande 24 månaderna. Vi måste fortsätta med detta. De dagliga radiosändningarna och tv-programmen varje vecka till Vitryssland startade i februari och omedelbart – ungefär två veckor efter det att vi hade undertecknat kontraktet – försökte vi att göra allt för att upplysa Vitrysslands befolkning om detta. Både på radio- och tv-området kommer vi att tillhandahålla oberoende, tillförlitlig och förhoppningsvis mycket balanserad information om Vitryssland, samt om EU, skillnaderna mellan dess 25 medlemsstater och om våra förbindelser med Vitryssland. Vi i kommissionen kommer att fortsätta att utveckla samarbetet med andra givare inom ramen för detta projekt och radioprogram sänds nu av flera tekniska leverantörer, både på FM- och AM-frekvens – jag vet att det är annan fråga – och via Internet, vilket inkluderar möjligheten till nedladdning.

När det gäller förenklad visering vet vi att detta är något som har efterfrågats. Den allmänna ståndpunkt om förenklad visering som antogs av rådet i december förra året innebär att förenklad visering, i motsats till återtagandeavtal, inte ska erbjudas tredjeländer på förhand. Trots denna allmänna gemensamma ståndpunkt letar vi efter möjligheter att underlätta kontakter mellan EU:s och Vitrysslands folk genom åtgärder som tar bort viseringsavgiften, vilket avgörs från fall till fall. Detta har ännu inte beslutats, men det är ett ärende som är på gång. I detta avseende ger redan det existerande regelverket samt åtgärder som håller på att utarbetas det manöverutrymme som krävs, så att medlemsstaterna förhoppningsvis kan undanta viseringsavgifter för besökare från Vitryssland.

När det gäller studenterna lutar vi slutligen väldigt mycket åt att underlätta vitryska studenters tillgång till landets universitet. Vi delar helt den synpunkt som många av er har uttryckt, nämligen att vi måste hjälpa studenterna, inte minst eftersom de har utgjort plattformen, basen och den stora massan av fredliga demonstranter efter valen, men också eftersom befästandet av demokratin i stor utsträckning kommer att vila på deras axlar. Vi kan därför underlätta studenternas tillträde till våra universitet, förutsatt att alla medlemsstater och kommissionen samarbetar och förutsatt att vi kan hitta någon form av samordning mellan medlemsstaterna och oss, och jag tror att kommissionen är beredd att göra det.

Detta kommer också att kräva finansiella resurser, vilket vi är beredda att överväga. Vi har Tempus-programmet och Erasmus-programmet och jag tror att vi, tillsammans med de insatser som medlemsstaterna gör, kan göra mycket.

Slutligen är Ryssland, som Hans Winkler redan har sagt, alltid viktigt i den politiska dialogen eftersom vi samtalar om våra gemensamma grannar. Dessa inkluderar södra Kaukasien, Ukraina, Moldavien och Vitryssland. Ordförande José Manuel Barroso talade med kraft den 17 mars och påminde president Vladimir Putin om vår välkända hållning till demokratisering, men varnade också för att vi inte skulle acceptera våld på valdagen. Det förekom ingen blodspillan på valdagen, men Ryssland måste förstå att andra ledare än president Lukasjenko inte skulle hota den speciella förbindelsen med Vitryssland. Ni kan vara förvissade om att vi kommer att fortsätta att verka för er och med er i den här frågan.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Filip Andrzej Kaczmarek (PPE-DE). – (PL) Europeiska unionen fäster stor vikt vid respekten för de mänskliga rättigheterna och införandet av demokrati runtom i världen. EU måste dock ägna särskild uppmärksamhet åt utvecklingen i de närmaste grannländerna. Europas sista diktatur har åter visat sin ondskefulla natur på ett smärtsamt sätt. Olagliga val, trakasserier av politiska meningsmotståndare och undertryckande av mötes- och yttrandefriheten är sådant som den vitryska regimen ägnar sig åt.

Vi stöder den vitryska oppositionen eftersom den kämpar för något som vi tar för givet, nämligen demokrati och frihet. Den kämpar även för nationens självständighet som är hotad av diktatorns sjuka ambitioner, som strider mot nationens intressen. Vi stöder oppositionen inte bara för att vi delar dess politiska åsikter utan för att vi stöder de mål som den strävar efter att nå.

Vi bör även göra allt som står i vår makt för att göra livet besvärligt för regimen och Alexander Lukasjenko. Människor som inte respekterar de värden som är viktiga för oss bör inte kunna dra nytta av deras genomförande. Diktatorns anhängare måste inse att det inte finns någon plats för dem i Europa. Europa tillhör dem som respekterar frihet, demokrati och rättsstatsprincipen.

Aljaksandr Milinkevitj sa att diktaturen inte kommer att vara länge och att förändringens vindar blåser. Jag hoppas uppriktigt att det ska visa sig att han har rätt, för den vitryska nationens och hela Europas skull. Låt oss hoppas att frihetskämparna får styrka av sin optimism och lyckas störta tyrannen.

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

(1) Se protokollet.

12. Valen i Ukraina (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionen uttalande om valet i Ukraina.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vilken skillnad! För bara några minuter sedan diskuterade vi det så kallade valet i ett land där det är uppenbart att valet varken var fritt, rättvist eller demokratiskt, vilket var vad de internationella observatörerna kom fram till. Tvärtom talar vi nu om ett land där demokratin gjort ofantliga framsteg och där Europeiska unionen i hög grad har varit bidragande.

Parlamentsvalet i Ukraina den 26 mars var raka motsatsen till valet i Vitryssland demokratiskt sett. Förutom några få tekniska problem och brister var valet fritt och rättvist och de ukrainska väljarna kunde rösta utan några hinder, efter att ha blivit väl informerade i en aktiv, öppen och rättvis valkampanj som bevakades av en fri press. Detta höll de internationella observatörerna med om.

Det är en stor framgång för oss alla – en framgång för Europa, för EU, för OSSE och för Europarådet. Vi välkomnar att valet verkligen genomfördes under sådana förhållanden som vi vill se.

Valet visade också att Ukrainas folk har tagit ansvaret för demokratin i sitt eget land. Detta är en milstolpe i processen att befästa en demokrati som inleddes med den orangefärgade revolutionen. En sak som jag anser särskilt viktig och som gör det så lämpligt att debatterna om Vitryssland och Ukraina hålls så tätt är att valet satte en välkommen ny norm för valen i hela regionen och därmed har blivit en förebild för regionen och andra länder i unionen.

Tekniska problem och brister förekom, men inte i en omfattning som bör ge oss anledning till oro. Vi förväntar oss att myndigheterna ska klara av att lösa dessa problem själva, så att de inte uppstår igen vid nästa val.

Till skillnad från hur det är med Vitryssland har Europeiska unionen nu möjlighet att intensifiera sina insatser för att stärka partnerskapet med Ukraina. Detta partnerskap bygger på gemensamma värden som kommer till uttryck i styrkan hos Ukrainas demokrati och reformer. I detta avseende var valet ett viktigt steg som banade vägen för samråd om ett nytt och mer omfattande avtal med Ukraina, i stället för partnerskaps- och samarbetsavtalet.

Vi stöder gärna den nya ukrainska regeringen i dess ansträngningar att påskynda reformprocessen. Vi kommer att bidra med vad vi kan för att se till att programmet finns kvar och fungerar inom ramen för grannskapspolitiken och åtgärdsplanen och att Ukraina fortsätter att göra demokratiska framsteg – här har landet redan kommit långt – men också ekonomiska, social och politiska framsteg. Det vill vi i Europeiska unionen bidra till.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (DE) Herr talman! Jag ska fatta mig ännu kortare, eftersom rådsordföranden redan har sagt allt som behöver sägas. Valet var mycket riktigt fritt och rättvist, vilket vi verkligen kan glädja oss åt. President Viktor Jusjtjenko hade ställt upp detta mål och han nådde det verkligen.

Nu återstår att se vilken slags koalition som kommer att bildas. Förhandlingar om en koalition pågår och de är inte lätta, men det är viktigt att vi klargör nu att vi gärna samarbetar med vilken koalition det än blir, bara den vill fortsätta samarbetet med EU och utvecklas i vår riktning. Det är mycket viktigt att vi direkt talar om att vi vill ge Ukraina möjligheten till en närmare överenskommelse, där WTO-frågan spelar en särskilt viktig roll. När Ukraina väl har blivit medlem i WTO kan vi få ett frihandelsområde, vilket är absolut nödvändigt för fortsatta framsteg i Ukraina.

Mer än så finns nog inte att säga. Det är dock självklart att vi vill fortsätta samarbetet med Ukraina när landet närmar sig EU, inom grannskapspolitikens ram.

  Charles Tannock, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag hade förmånen den 26 mars att observera det ukrainska parlamentsvalet på uppdrag av parlamentet och delegationen från min politiska grupp, PPE-DE-gruppen. Vi anser alla att dessa val hölls på ett exemplariskt sätt. Jag fick personligen uppfattningen att valen på många sätt var bättre utformade än i mitt eget land, Förenade kungariket.

För det första krävde ukrainska tjänstemän noggranna identitetskontroller av alla röstande, något som vi inte gör i Förenade kungariket. För det andra hade vallokalerna genomskinliga förseglade valurnor av plast, över vilka officiella observatörer höll uppsikt allt eftersom de fylldes på under dagen, och dessa räknades på plats. I mitt hemland är valurnorna av svart trä, inga observatörer tillåts i vallokalerna och våra valurnor transporteras av tjänstemän, men utan observatörer, till ett centraliserat rösträkningskontor. Dessutom har Ukraina inga poströster, vilka i mitt hemland, Förenade kungariket, har pekats som föremål för fusk. Det enda mindre problem vi påträffade, vilket speglade den stora entusiastiska uppslutningen av dem som ville delta i valet, var att vissa vallokaler var en aning överfulla.

Jag välkomnar också observatörs- och mediebevakningsrapporterna, av vilka det tydligt framgår att hela kampanjen fördes i en anda av öppenhet och rättvis tillgång till medier, både från regeringens och oppositionspartiernas sida.

Jag har alltid försvarat Ukraina som ett modernt europeiskt land som är berättigat att, i sinom tid och enligt artikel 49 i EG-fördraget, ansöka om EU-medlemskap. Detta ligger fortfarande en bit fram i tiden, med tanke på den utvidgningströtthet som nu har infunnit sig och vissa medlemsstaters oro för att stöta sig med Ryssland. Detta representerar vare sig min grupps hållning eller parlamentets hållning.

Inte desto mindre måste EU under tiden gemensamt göra mer för att erkänna att Ukraina har visat politisk mognad genom att till fullo respektera europeiska normer för demokrati, mänskliga rättigheter samt rättsstatsprincipen. Vi måste nu belöna denna oåterkalleliga process.

En ny regering bildas nu i Kiev, men jag är säker på att den, oavsett vilken sammansättning den kommer att ha, kommer att fortsätta att gå i riktning mot europeisk integration. Detta är anledningen till att vi i vår resolution uppmanar rådet och kommissionen att utarbeta planer som går bortom formuleringarna i partnerskaps- och samarbetsavtalet och som syftar till ett frihandelsområde och ett område där man kan resa visumfritt, särskilt om Ukraina snart kan gå med i WTO. I bästa fall skulle detta ta sig uttryck i ett associeringsavtal, fast kommissionen – vilket jag som föredragande för den europeiska grannskapspolitiken skulle kunna gå med på – i stället först och främst logiskt skulle kunna argumentera för ett grannskapsavtal inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken. I varje fall måste ukrainarna föras närmare Europa, som de med rätta tillhör. Det är nu tydligt för oss alla att det kvarvarande arvet från den orangea revolutionen, nämligen en varaktig demokrati och fria medier, finns kvar.

  Marek Maciej Siwiec, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! Tillsammans är vi många, ingen kan besegra oss – med det slagordet vann Ukrainas folk sin frihet för arton månader sedan på Frihetstorget. De vann kampen om ett bättre land. Den 26 mars i samma land ställde samma folk, arton månader äldre och klokare, frågan om hur freden ska vinnas. Sjuttio procent av ukrainarna gick till val i trygg förvissning om att inga röster skulle förfalskas eller förspillas. Det var inledningen på deras kamp för fred.

Jag hade förmånen att leda de företrädare för Europaparlamentet som ingick i gruppen av internationella observatörer. De fann att valet var fritt och rättvist. Ukrainas demokrati bestod kvalitetsprovet, delvis tack vare Europaparlamentets insatser. Jag vill tacka företrädarna för alla politiska grupper som deltog i observationsuppdraget och som nyligen var i Ukraina. Vi kan glädja oss åt ett väl utfört arbete.

När det gäller den politiska situationen i Ukraina efter valet så är endast fem partier representerade i parlamentet. En skoningslös utrensning har skett av små och svaga partier som endast var lojala mot sina ledare. Viktor Janukovitj och Regionpartiet vann, men de basunerar inte ut sin seger från hustaken. Den orangefärgade koalition som leds av Julia Tymosjenko, Jurij Jechanurov och Alexander Moroz fick över hälften av platserna i högsta rådet och får bära ett tungt ansvar för den gångna och framtida utvecklingen i Ukraina. Den geografiska och politiska splittringen i landet har fördjupats, även om skillnaderna mellan de olika partiernas program ofta är små.

Hur blir det i framtiden? Ukraina behöver en stark koalition och en stabil regering. Det vore önskvärt att eventuella koalitioner och nya regeringar i Ukraina i framtiden inte grundas på historiska händelser som det som hände på Frihetstorget, utan på ett djärvt reformprogram. President Viktor Jusjtjenko har en särskilt viktig roll och en skyldighet att nå goda resultat. Förutom att hålla ihop den orangefärgade koalitionen måste han samla det ukrainska folket för att ta itu med det som är mest akut, nämligen ett nationellt reformprogram. Detta kan inte åstadkommas genom att tvinga på minoriteten majoritetens vilja. Enda sättet är att komma överens med minoriteten. Ukrainas ledare måste lära sig att kompromissa och samarbeta. De måste också förstå att det är deras uppgift att komma överens i vissa frågor, trots åsiktsskillnaderna.

Den resolution som lagts fram avspeglar det samförstånd som finns i Europaparlamentet i frågor som rör Ukraina. I resolutionen läggs även ansvaret på alla som vill verka för framsteg i Ukraina, inklusive Europaparlamentets ledamöter och EU:s institutioner.

  Šarūnas Birutis, för ALDE-gruppen. – (LT) Efter att ha observerat det förra presidentvalet och det senaste valet noterar jag välkomna förändringar i Ukrainas demokratiseringsprocess. Valkampanjens öppenhet, insynen i själva valprocessens organisation, väljarnas engagemang och goda vilja – detta var den samlade slutsats som alla internationella observatörer och ukrainarna själva kom fram till. Det är mycket viktigt att demokratiseringsprocessen inte avstannar nu. Det finns vissa saker som ger anledning till oro: underblåsandet av nationella stämningar, den utbredda korruptionen, hindren för utländska investeringar, det stora antalet oligarker på vallistorna och fokuseringen på personer i stället för valmanifest – allt detta är en kvarleva från Sovjettiden. Det är viktigt att detta inte står i vägen för framstegsvänliga processer. Det är framför allt här vårt moraliska stöd behövs. Vi måste utbyta positiva erfarenheter så mycket som möjligt. Länder som Litauen, som kommer från samma Sovjetläger, är särskilt lämpade för denna roll. EU måste öka möjligheterna för människor att samarbeta inom kultur och utbildning eller helt enkelt samarbeta medborgare emellan. Vi måste hjälpa Ukraina tillbaka in i den europeiska familjen. Ett europeiskt associeringsavtal vore ett realistiskt sätt att sträcka ut en hjälpande hand till Ukraina.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Vad var det viktigaste jag lade märke till som valobservatör i Ukraina? Det var den totala hängivenhet med vilken många medborgare utövade sin rätt att rösta fritt, denna rättighet som de kämpade för ett år tidigare. Det var närmast en chock att komma tillbaka till Tyskland efter detta val och se hur liten betydelse denna rättighet har nu för tyskarna och hur få som verkligen värdesätter den.

Den slutsats jag drar av detta är att EU har enormt mycket att vinna på den process som pågår i Ukraina. Vi kan inte fortsätta som om ingenting har hänt, vilket är en attityd som har smugit sig in i förbindelserna mellan EU och Ukraina bara ett år efter den orangefärgade revolutionen. Jag har intrycket att det finns en risk för att Kiev tappar tilltron till EU, bland annat med tanke på författaren Jurij Andruchovytjs rörande tal i Leipzig. Det får inte hända. Därför vill jag rikta följande uppmaning till er, fru Ferrero-Waldner, och till rådet: Ni måste vara mer exakta och ambitiösa i era erbjudanden till Ukraina. Ni får inte låta uttalandet av den förre kommissionsledamoten för utvidgningen, Günter Verheugen, stå oemotsagt. Han sa att det inte skulle finnas någon plats för Ukraina i EU ens om tjugo år. Ingen person i ansvarsställning inom EU bör yttra sig så kategoriskt offentligt.

  Michał Tomasz Kamiński, för UEN-gruppen. – (PL) Jag instämmer till fullo med föregående talare. Även jag vill uppmana kommissionen att lägga fram en mycket starkare och mer specifik text om Ukrainas framtida EU-medlemskap.

Det är svårt att hitta ett mer glädjande, övertygande och uppmuntrande exempel på demokratisk framgång i Europas korta och nya historiska era. Hur mycket demokratin betyder fick vi klart för oss inte minst genom att 70 procent av Ukrainas befolkning utövade sin rösträtt, en rätt som ifrågasattes och hotades i hela landet för bara arton månader sedan. I EU betraktar vi ofta demokratin som något ganska ordinärt som vi inte behöver värna om.

Jag vill säga att jag finner det helt och hållet lämpligt att talarna i denna debatt inte kommenterar valresultatet i Ukraina och följderna av den ukrainska nationens sätt att rösta. När Europaparlamentets ledamöter engagerade sig i valet för arton månader sedan var det inte för att stödja vissa kandidater. Vi stödde det ukrainska folket i deras krav på att få uttrycka sin åsikt fritt. Denna rätt respekterades i det senaste valet och Ukrainas folk gick till val. Nu behöver de vårt stöd när de anträder resan mot Europeiska unionen.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Som tidigare talare har påpekat är Ukraina Europeiska unionens närmaste granne och landet har blivit en parlamentarisk demokrati. Demokratier tar dock lång tid att bygga upp och de måste vårdas. En sund fri marknadsekonomi är en av demokratins grundpelare och däri ligger den största utmaningen för våra östliga grannar.

Ukraina behöver stöd och försäkringar om att EU kommer att behandla landet öppet och välkomnande. Detta innebär att vi måste stödja inte bara de värden som vi värnar om utan även de intressen vi har gemensamma med Ukraina.

För det första kan Ukraina stödja EU:s energipolitik. Landet har egna naturgasreserver och Europas största naturgasfält. Olja och gas från Kaspiska havet kan transporteras till EU via Ukraina utan att andra länder behöver blandas in. Detta kräver gemensamma investeringar i rörledningar, med stöd av Europeiska investeringsbanken, grannskapspolitiken och de transeuropeiska näten. För det andra kommer EU:s gemensamma marknad för varor att bli väsentligt större i takt med att EU successivt öppnar upp sin ekonomi för Ukraina. För det tredje kan EU-investeringar i Ukraina visa sig särskilt lönsamma med tanke på landets välutbildade arbetskraft och mottagliga marknad. För det fjärde saknar Ukraina demografiska problem, till skillnad från de övriga europeiska länderna. För det femte kommer ett oberoende, demokratiskt och helt marknadsinriktat Ukraina att stabilisera läget utanför Europas östliga gräns. Positiva politiska och ekonomiska förändringar i grannländerna kommer också att stimuleras.

Låt mig upprepa att vi måste tänka inte bara på de centrala värden vi värnar om utan även på våra intressen. Det är viktigt att främja dessa och att ingå ett associeringsavtal med Ukraina så snart som möjligt. Principen om fri visering för ukrainska medborgare bör också antas snarast.

  Thijs Berman (PSE). – (NL) Herr talman! För femton månader sedan kämpade Ukraina för demokrati, medan landet den här gången förde en demokratisk kamp, vilket är en oändlig skillnad. Det är ett framsteg, ett framsteg som förtjänar vår beundran och djupaste respekt. EU spelar en väsentlig roll i detta. Det är exakt vad kommissionens delegation i Kiev gör, utomordentligt väl dessutom. Detta konkreta stöd från kommissionen och medlemsstaterna måste nu förstärkas på bilateral nivå. Banden måste nu stärkas på ett ambitiöst sätt. Det finns visst stöd för detta, men inte tillräckligt.

Där EU var för fegt för att faktiskt fördöma Vladimir Putins okänsligt cyniska attityd gentemot Vitryssland måste vi nu sända ett positivt budskap till Ukrainas folk för att visa dem att deras val till förmån för demokratin också leder till konkreta förbättringar i deras dagliga liv.

  Grażyna Staniszewska (ALDE). – (PL) Herr talman! Jag är säker på att EU inte ångrar sin roll när det gällde att lösa konflikten i Ukraina för flera månader sedan. Det var tack vare EU:s engagemang som blod inte behövde spillas i detta land. Det var också tack vare EU som demokratin började utvecklas i Ukraina, om än långsamt. Demokratin finns dock fortfarande kvar och det senaste valet var en stor framgång.

Frågan är nu vad som händer härnäst. Kan vi göra något mer för att hjälpa Ukraina? Hans Winkler försäkrade oss nyss att det finns en vilja att göra detta. Jag menar att EU klart och tydligt måste säga att Ukraina har rätt till EU-medlemskap. Det är hög tid att EU gör ett uttalande med denna innebörd, även om unionen givetvis måste fastställa svåra och krävande kriterier som vi kan räkna med att det kommer att ta lång tid för Ukraina att uppfylla. Ett sådant uttalande krävs inte desto mindre, eftersom bara ett erbjudande av den kalibern kan stimulera inhemska krafter att utveckla demokratin och den fria marknadsekonomin.

  Inese Vaidere (UEN). – (LV) Mina damer och herrar! Jag hade möjligheten att observera parlamentsvalet i Ukraina, där atmosfären var väsensskild från den förbittring som präglade presidentvalet. Den här gången var valet fritt och demokratiskt och genomsyrades av samma slags atmosfär som i våra egna länder.

Valet var dock inte förskonat från tekniska problem. Felaktiga röstlängder och det faktum att parlamentsvalet organiserades samtidigt som lokala val på olika nivåer gjorde att röstförfarandet blev långt och komplicerat. Ukraina borde även införa en gräns för de politiska partiernas kampanjutgifter inför valet, för att begränsa eventuell korruption och säkra rättvis konkurrens.

Det ukrainska folkets jämförelsevis svaga stöd för den orangefärgade revolutionens förkämpar kan förklaras av att reformtakten varit för långsam under det gångna året. Det är dock intressant att Rysslands påtryckningar i samband med gasleveranser och blockeringen av exporten från Ukraina omedelbart ökade stödet för de demokratiska krafterna, tvärt emot Rysslands intentioner. Det är bara dessa krafter som kan säkra fortsatta reformer. På valkvällen bekräftade Julia Tymosjenko sin vilja att bilda en orange koalition med Vårt Ukraina-blocket, där socialdemokraterna ingår.

EU å sin sida bör bekräfta att Ukrainas strävanden att integreras i Europa uppskattas. Jag vill uppmana kommissionen att ge Ukraina allt tänkbart stöd för att landet ska kunna åtgärda sin begränsade administrativa kapacitet, bekämpa korruptionen effektivt, minska oligarkernas inflytande på politiken och reformera rättsväsendet och därmed stärka demokratin.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Det är med stor glädje jag gratulerar Ukraina till att det val som ägde rum den 26 mars var demokratiskt, fritt, rättvist och i överensstämmelse med internationella demokratiska normer. Bara detta är en stor seger för det ukrainska folket när det bygger upp ett civilt samhälle, särskilt när man drar sig till minnes händelserna i december 2004, som var mycket oroande men som utmynnade i ett demokratiskt presidentval, liksom att Ukraina under de senaste två åren framgångsrikt har genomfört demokratiska reformer. Nu kan vi bara hoppas att koalitionen, som en majoritet av medborgarna har gett sitt förtroende i valet, kommer att kunna enas och bilda en koalitionsregering som kan fortsätta de demokrati- och marknadsreformer som redan inletts, och att demokratin kan stärkas.

Strax efter valet sa Javier Solana att EU tänker inleda samarbete med Ukraina för att stödja politiska och ekonomiska reformer som främjar rättssäkerheten, befästa de marknadsekonomiska principerna i landet och, sist men inte minst, stödja en effektivare kamp mot korruptionen och skuggekonomin. EU, liksom Förenta staterna, stöder och kommer att fortsätta att stödja Ukrainas mål att bli medlem i WTO och strävar efter att påskynda landets anslutning till denna organisation. Ukraina måste också fullgöra sitt egen uppgift i regionen. Med detta menar jag att lösa Moldavien–Transnistrien-problemet, och här förtjänar Ukraina EU:s stöd. Enligt resultatet av en sociologisk undersökning som genomfördes i Ukraina i förra månaden är 42,9 procent av befolkningen för EU-medlemskap, medan den amerikanske presidenten George Bush har klargjort att Förenta staterna är redo att stödja Ukraina under dess integrering i EU och Nato. Och hur kommer EU självt att bemöta detta? Hur ska vi bemöta det ukrainska folkets och deras folkvaldas förväntningar? Är vi i Europaparlamentet beredda att föra en konstruktiv debatt om Ukrainas europeiska integrering eller ens det europeiska perspektivet? Jag menar att den framtida utvecklingen återigen är beroende av det ukrainska folkets politiska vilja och beslutsamhet liksom deras ansträngningar, eftersom Ukraina är en del av Europa hur vi än ser på saken. Enligt artikel 49 i EU-fördraget har alla europeiska stater rätt att ansöka om medlemskap i EU.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Herr talman! Jag skulle bara vilja besvara några frågor.

Herr Tannock! Jag är djupt imponerad av er rapport om valen. Jag skulle inte gå så långt som att jämföra Ukrainas vallag med våra länders lag, eftersom olika länder har olika vallagar. Men det viktiga är att valen i Ukraina verkligen var rättvisa och demokratiska och jag anser att detta är väsentligt.

(DE) Jag var också imponerad av den stora entusiasm som beskrivs i valobservatörernas rapport. För att bevara denna entusiasm och tilltron till Europeiska unionen måste vi, dvs. Europeiska unionen, vidta särskilda åtgärder. Vi är redo att göra detta. Jag instämmer till fullo i att det inte är förnuftigt att tala om särskilda tidsfrister, men för att undvika att snubbla måste vi gå ett steg i taget och inte försöka springa innan vi kan gå.

Nästa steg är att utöka samarbetet. Det finns ett särskilt behov av detta och rådet kommer att göra det i samarbete med kommissionen. Detta gör vi för att hjälpa Ukraina att vidareutveckla och genomföra nödvändiga reformer.

Michał Tomasz Kamiński hade helt rätt i att det inte är vår uppgift att bedöma valen och partierna. Vi kan dock med tillfredsställelse notera att de som förespråkar ett närmare förhållande med EU vann och har majoritet. Vi bör därför sträcka ut en hand till dem.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (DE) Herr talman! Jag ska också fatta mig kort. Jag vill bara försäkra er att vi verkligen inte kommer att låta detta bli ett rutinärende. Det är tråkigt att Rebecca Harms redan har gått, eftersom jag hade velat säga det till henne personligen. Det är just genom att utnyttja denna möjlighet till djupare och starkare enighet som detta blir möjligt. När man ser på vad allt detta innefattar – långt ifrån bara utökad politisk dialog – så handlar det i grunden om samarbete i juridiska frågor och det särskilt viktiga området rättsliga och inrikes frågor.

För det första är det energipolitiken, som är en särskilt viktig fråga för oss, som också nämndes under debatten och som vi alla anser vara en allt viktigare aspekt av utrikespolitiken. Sedan är det frihandelsavtalet, som jag nämnde tidigare. Här kan vi alltså inte fortsätta som om ingenting har hänt.

För det andra har jag som kommissionsledamot med ansvar för dessa frågor alltid varit extremt tydlig i mina uttalanden, kanske alltför tydlig i vissa personers ögon. Jag vill betona detta: Jag har alltid sagt att man inte kan sia om framtiden.

För närvarande arbetar vi dock inom grannskapspolitikens ram, där medlemskap inte är ett alternativ. Mer exakt än så kan jag inte vara. Det innebär dock inte att vi inte kommer att fortsätta att arbeta med Ukraina med stor kraft och entusiasm, som rådsordföranden sa.

Vi är mycket nöjda med valet. Det innebär ett enormt framsteg och jag är glad över att så många av er var där som observatörer och instämmer i detta.

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

(1) Se protokollet.

13. Åtgärder för att förbättra trafiksäkerheten (SAFETY) och säkerhetsåtgärder inom transportsektorn samt deras finansiering (SECURITY) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionen uttalande om åtgärder för att förbättra trafiksäkerheten (SAFETY) och säkerhetsåtgärder inom transportsektorn samt deras finansiering (SECURITY).

  Hubert Gorbach , rådets ordförande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka er för att trafiksäkerheten står på dagordningen i dag. Som ni vet lägger det österrikiska ordförandeskapet särskilt stor vikt vid att göra människorna i samtliga EU-länder ännu mer medvetna om denna fråga än de redan är, och avsikten är att bidra med ytterligare en viktig hörnsten till EU:s gemensamma trafiksäkerhetspolitik.

Detta var skälet till att ordförandeskapet kallade till det informella mötet i Bregenz i Österrike den 2–3 mars. Tanken var att två hela dagar skulle ägnas åt trafiksäkerhet på EU-nivå och allt övrigt lämnas därhän. Under mötet och under otaliga bilaterala diskussioner lyckades vi göra rättvisa åt det österrikiska ordförandeskapets motto, nämligen att främja gränsöverskridande trafiksäkerhet och skapa en transeuropeisk trafiksäkerhetskultur.

Jag är därför mycket tacksam för kommissionens redogörelse för halvtidsöversynen av det europeiska åtgärdsprogrammet för trafiksäkerhet, som transportministrarna diskuterade under sitt informella möte den 2–3 mars, som jag redan nämnt, samt vid rådets (transport) möte nyligen i Bryssel den 27 mars. Jag vill passa på att redan nu meddela att det österrikiska ordförandeskapet också vill att de slutgiltiga slutsatserna om trafiksäkerhet ska antas vid ministerrådets formella möte i Luxemburg den 9 juni.

Det europeiska åtgärdsprogrammet för trafiksäkerhet, som inleddes 2003 och som syftar till att halvera antalet dödsolyckor i EU till 2010, innehåller trafiksäkerhetsmål för EU för perioden 2003–2010 och omfattar 60 åtgärder som ska genomföras i hela unionen. Flertalet av dessa åtgärder berör inte lagstiftningen. Betoningen av trafiksäkerheten som en prioriterad fråga fortsätter alltså, något som fastställdes redan i vitboken om transport från 2001.

Grunden för alla dessa trafiksäkerhetsinsatser är det långsiktiga målet att inga fler EU-medborgare ska dödas eller skadas allvarligt i trafikolyckor i framtiden. Det krävs fortfarande betydande gemensamma insatser för att vi ska kunna närma oss detta mål. Av den halvtidsöversyn som gjorts av det europeiska åtgärdsprogrammet för trafiksäkerhet, som vice ordförande Jacques Barrot lade fram vid det möte jag nämnde tidigare, framgår tydligt att EU visserligen är på rätt väg, men att det går alldeles för långsamt

Jag vill bara nämna några av de intressanta siffror som Jacques Barrot redan har lagt fram för oss. Målet att antalet trafikolyckor med dödlig utgång ska uppgå till cirka 25 000 till år 2010, även om detta i sig är fruktansvärt, skulle mycket väl kunna nås om vi gjorde större framsteg redan nu. Om vi utgår från det vi har åstadkommit hittills så kommer denna siffra att uppgå till 32 500. Nu måste vi intensifiera alla våra insatser för att i största möjliga mån nå det ambitiösa mål vi har ställt upp.

En framgångsrik transportpolitik bygger på tre viktiga faktorer: människor, fordon och infrastruktur. Under det möte jag nämnde tidigare hade vi möjlighet att diskutera alla dessa faktorer i detalj. En sak som ger anledning till oro och som jag verkligen vill understryka i dag är utvecklingen när det gäller antalet dödade motorcyklister och mopedförare. Det är den enda grupp där antalet dödsolyckor ökar i stället för att sjunka. Om utvecklingen inte vänds kommer det visserligen bara att inträffa hälften så många dödsolyckor 2010, men en tredjedel av dessa kommer att drabba motorcyklister. Motsvarande siffra i dag är en sjättedel.

När det gäller infrastrukturen måste EU vara medvetet om sitt ansvar för att ställa lämpliga instrument till förfogande för infrastrukturoperatörerna, eftersom detta är en förutsättning för att vi ska kunna minska risken för dem som färdas på våra europeiska vägar. Beträffande fordonen bör det understrykas att modern e-säkerhetsteknik i hög grad kan bidra till högre trafiksäkerhet. Syftet med e-säkerhetstekniken är att säkra en intelligent koppling mellan människa och maskin och att bespara förarna rutinmässiga åtgärder.

En av de saker som diskuterades vid rådets informella möte i Bregenz i Österrike var frågan om allmänhetens medvetenhet. I Bregenz hade vi en mycket kort och koncentrerad möjlighet att studera och jämföra våra europeiska kollegers verksamheter för att öka allmänhetens medvetenhet. Utvärderingen av de olika kampanjverksamheterna visade att mycket faktiskt kan åstadkommas genom riktade informationskampanjer. I Österrike har vi också gjort mycket inom detta område de senaste åren. Vi har ruskat om människor, tänkt eller fått människor att tänka efter och slutligen, det viktigaste av allt, påverkat människor att ändra sitt beteende på ett sätt som leder till ökad trafiksäkerhet, färre dödsolyckor och färre skadade och lemlästade i trafikolyckor.

Vi enades också om att en gemensam europeisk kampanj för ökad medvetenhet om denna fråga kan få synergieffekter och större verkan. Mot bakgrund av en opinionsundersökning fann vi att frågor som rattfylleri och risken för att somna vid ratten bör prioriteras. Jag är glad att kunna meddela att kommissionen har lovat att bistå, främst organisatoriskt och givetvis inom ramen för gällande bestämmelser, och att den har föreslagit att högnivågruppen för trafiksäkerhet ska få i uppdrag att utarbeta ett förslag om detta.

Kommissionens avsikt att även införa en europeisk trafiksäkerhetsdag är också helt i linje med våra gemensamma mål för förbättrad trafiksäkerhet. Jag är säker på att ett sådant initiativ också kommer att bidra till att öka allmänhetens medvetenhet i Europa. Här vill jag särskilt tacka kommissionens vice ordförande Jacques Barrot för hans speciella engagemang.

Viktiga insatser har gjorts sedan 2001 för att öka säkerheten på Europas vägar. Flera lagstiftningsåtgärder har vidtagits både på teknik- och regleringsområdet, t.ex. bestämmelser om bilbälten, digitala färdskrivare, kör- och viloperioder, körkort och regler för lastbilschaufförer i yrkestrafik. Initiativ som CARS 21 och den europeiska trafiksäkerhetsstadgan, som ökar medvetenheten hos europeiska lokala myndigheter, regioner, företag, sammanslutningar osv., bör också nämnas i detta sammanhang. Vice ordförande Jacques Barrots arbete och initiativ, som innefattar redan aviserade förslag om strålkastare på dagen, speglar för döda vinkeln och infrastruktur, kommer att bidra till att göra våra vägar säkrare i EU.

Avslutningsvis vill jag säga att om problemen i vissa medlemsstater med stor andel transittrafik i hög grad överskrider genomsnittet i EU så bör vi börja där siffrorna inte sjunker kraftigt eller där dödsolyckorna i vissa fall fortfarande ökar, för varje dödsfall på europeiska vägar är ett dödsfall för mycket.

Jag vill tacka parlamentet för att jag har fått möjlighet att tala om den viktiga trafiksäkerhetsfrågan i dag, och jag vill säga att vi oförtrutet måste fortsätta våra ansträngningar för att göra Europas vägar så säkra som möjligt och därigenom förhindra stort lidande och sorg.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande – (FR) Herr talman, herr Gorbach, mina damer och herrar! Den debatt vi nu för gäller två frågor: trafiksäkerhet och säkerhetsåtgärder inom transportsektorn.

Jag vill upprepa det som Hubert Gorbach sa i sitt utmärkta inlägg och tacka honom för hans personliga engagemang i denna viktiga fråga om trafiksäkerheten. Tack så mycket, herr Gorbach, för att ni tog upp detta stora problem med trafiksäkerhet som en viktig punkt i det österrikiska ordförandeskapets prioriteringar.

Liksom jag själv fick göra när jag efter fem år gjorde vår bedömning på grundval av det program som EU satte som mål 2002, måste vi konstatera att i de länder som i dag utgör Europeiska unionen omkom 50 000 människor på vägarna 2001. Det gemensamma mål som föreslogs 2001 och som uppdaterades i dag är att siffran 25 000 dödsfall inte ska överskridas 2010. 25 000 liv ska räddas!

Hur långt har vi kommit med detta? År 2005 registrerades 41 600 dödsfall. Det motsvarar en minskning med 17,5 procent på fyra år. Avsevärda framsteg har gjorts, särskilt i vissa medlemsstater, men det räcker inte. Som ni sa, herr Gorbach, riskerar vi att antalet omkomna i unionen stiger till 32 500 till 2010 om vi inte ser till att ge ökad drivkraft åt trafiksäkerhetspolitiken. Det krävs ökade ansträngningar, och skillnaderna mellan medlemsstaterna måste rättas till.

Det österrikiska ordförandeskapet har möjliggjort framsteg för oss med ett avtal om EU-körkort, och det vill jag än en gång uttrycka min tacksamhet för. Jag vill påpeka att förutom detta körkort finns det körkort för mopeder och ett progressivt körkort för de tyngsta motorcyklarna. Det skulle göra det möjligt för oss att minska antalet dödsolyckor där motorcyklar är inblandade, vilka ökar med alarmerande hastighet.

Förutom denna bedömning och förutom de framsteg som gjorts under detta ordförandeskap kommer kommissionen att 2006 lägga fram nya initiativ som ska inkluderas i den handlingsplan som jag kommer att föreslå i den reviderade vitboken.

För det första ett förslag till direktiv om hanteringen av trafiksäkerheten i det transeuropeiska nätet. Det handlar inte om att vi ska förklara hur en väg ska göras säkrare, utan om att EU ska bekräfta, i var och en av medlemsstaterna, att stor uppmärksamhet ägnas åt säkerheten när en ny väg byggs, eller när en befintlig väg förbättras.

För det andra ett förslag till direktiv som möjliggör gränsöverskridande rättsliga åtgärder i de allvarligaste fallen av brott mot trafikföreskrifterna: fortkörning, rattonykterhet och körning utan säkerhetsbälte. Det får inte vara så att den som allvarligt bryter mot lagen kan undvika bestraffning enbart genom att åka över gränsen.

Slutligen kommer vi, som ni sa, herr Gorbach, att åtgärda en brist i den nuvarande lagstiftningen när det gäller de speglar som ska visa döda vinkeln och som är anbringade på befintliga tunga fordon. Vi strävar också efter att utveckla idén om ett tredje positionsljus att användas dagtid. I vissa medlemsstater vill man redan ha möjlighet att begära denna extra utrustning för bilar. Tillsammans med min kollega Günter Verheugen kommer vi nu att undersöka hur denna fråga ska behandlas och vilka åtgärder som bör vidtas när det gäller rekommendationerna från CARS 21-gruppen, som har gjort upp en lista över en mängd säkerhetsutrustning som kan vara mycket fördelaktig för fordon på EU:s vägar.

Som sammanfattning av denna första punkt vill jag bekräfta att vi i fortsättningen kommer att bedöma de framsteg som gjorts när det gäller trafiksäkerheten på årsbasis. Hubert Gorbach nämnde också idén om en Europeisk trafiksäkerhetsdag och kampanjer för medvetandegörande. Alla dessa evenemang måste genomföras på EU-nivå. Jag kan bekräfta för parlamentet att vi arbetar tillsammans med ordförandeskapet i alla dessa frågor.

Om ni tillåter ska jag nu ta upp frågan om säkerheten för olika transportsätt, inklusive den svåra frågan om hur de ska finansieras. Jag vet att denna fråga oroar Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Efter händelserna den 11 september 2001 föreslog kommissionen en ramförordning som skulle innehålla gemensamma bestämmelser för civil flygtrafiksäkerhet. Parlamentets och rådets stöd var avgörande för att detta lagstiftningsförfarande skulle kunna slutföras med framgång. Förordningen åtföljdes av en interinstitutionell förklaring, där våra tre institutioner återigen bekräftade sin beslutsamhet att förbättra kvaliteten på flygsäkerhetssystemen i gemenskapen. Vidare föreföll det nödvändigt att förhindra varje snedvridning av den interna och externa konkurrensen.

Slutligen noterade de tre institutionerna kommissionens avsikt att låta undersöka hur finansieringen av säkerheten delas upp mellan offentliga myndigheter och operatörer. Kommissionen lovade att förmedla resultaten till Europaparlamentet och rådet, inklusive de förslag som skulle komma fram i samband med denna undersökning. En liknande ståndpunkt intogs när förordningen om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar antogs 2004. I förordningen konstaterades att den dåvarande enhetliga tillämpningen av säkerhetsåtgärder gav upphov till viktiga frågor, som alltid hängde samman med finansieringen. I det avseendet fick kommissionen också inleda en undersökning med målet att informera Europaparlamentet och undersöka alla förslag som kunde vara värda att läggas fram.

Kommissionen införde från och med 2004 ett inspektionssystem som i hög grad har bidragit till att förbättra flygsäkerheten. Hittills har kommissionen utfört 69 inspektioner i samtliga medlemsstater. Mot bakgrund av dessa inspektioner föreslog kommissionen i slutet av 2005 en ändring av förordning 2320/2002, vilken för närvarande granskas av utskottet för transport och turism, och som ni, herr Costa, är föredragande för. Tillsammans med detta förslag till ändring lade kommission fram den första årsrapporten om genomförandet av den nuvarande förordningen, samt de viktigaste resultaten av inspektionerna.

Jag vill dessutom påpeka att den föreskrivande kommittén som inrättades i enlighet med ramförordningen från 2002 har arbetat hårt och gjort det möjligt att anta åtta genomförandeförordningar. Kommissionen har också påbörjat två mycket viktiga undersökningar, som har bekräftat vikten av finansieringsfrågan.

När det gäller flygväsendet slutfördes undersökningen 2004. Resultaten publicerades på kommissionens webbsida. Undersökningen av finansieringen av sjösäkerheten kommer snart att avslutas, och ni kommer att få resultaten så snart de är tillgängliga.

När det gäller skyddsregler för den civila luftfarten visar undersökningen att kostnaderna för denna säkerhet inom unionen, som då bestod av 15 medlemsstater, varierade mellan 2,5 miljarder och 3,6 miljarder euro 2002. Vi kan betrakta detta som ett högt belopp, samtidigt som vi framhäver att flygplats- och säkerhetsavgifterna tillsammans med skatterna utgjorde 1–2 procent av det genomsnittliga biljettpriset för transporter inom gemenskapen.

Undersökningen belyste också några skillnader i finansieringsmetoderna. Det finns stora skillnader när det gäller statens roll. Undersökningen visade också på en viss brist på insyn i fråga om försäkringsavgifter. I det avseendet måste jag förklara för parlamentet att jag har beslutat att ordna ett möte mellan alla flygbolag, som kommer att hållas i morgon och i övermorgon. Mötet kommer huvudsakligen att koncentreras på flygplatsavgifter, men det kommer säkert att avspegla säkerhetsproblemen och de därmed sammanhängande kostnaderna.

I fråga om sjösäkerheten bekräftar undersökningens preliminära resultat också att kostnaderna är avsevärda, även om utgifterna inom sjösektorn är ganska begränsade i förhållande till de totala kostnaderna. EU har fler än 1 200 hamnar och omkring 3 700 hamnanläggningar, för vilka den genomsnittliga investeringen i säkerhetsåtgärder enligt rapporten uppgår till mer än 400 000 euro, där de löpande kostnaderna överskrider 200 000 euro om året. När det gäller fartygens säkerhet var den genomsnittliga investeringen 100 000 euro, med löpande kostnader på omkring 25 000 euro per år.

Detta är fakta i samband med detta komplexa problem. Jag inser att det är ett stort problem, men jag måste också medge att det nu är svårt att säkert säga att vi kan finna en lösning som kan tillämpas av samtliga. Därför måste vi tillsammans fundera över dessa säkerhetsproblem och över det sätt som de ska finansieras på, och det gläder mig att höra era bidrag i frågan. Detta är ett problem som uppenbarligen måste behandlas mycket noggrant i framtiden.

Herr talman, mina damer och herrar! Detta var vad jag ville ha sagt, och jag vill tacka er och det österrikiska ordförandeskapet för att vi fått hålla denna debatt om trafiksäkerheten och säkerhetsproblemen.

  Georg Jarzembowski, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag är införstådd med er fråga, och vi bör diskutera i presidiet hur vi kan komma fram till ett förnuftigt förfarande och samtidigt respektera institutionernas alla konstitutionella rättigheter. Det kan inte vara rätt att rådet och kommissionen tillsammans talar i 25 minuter i en debatt som ska räcka i 30 minuter. När ska de faktiskt debattera med oss? Om de två institutionerna vill debattera med varann, så kan de ju göra det i rådet.

Men jag vill återgå till frågans kärnpunkt. Trafiksäkerheten är inte frågans kärnpunkt. Tack för det som ni sa, herr vicekansler, jag håller med er. Kärnpunkten är den enkla frågan: hur kan vi betala säkerhetsåtgärderna inom flygväsendet? Problemet togs upp i Costabetänkandet. Det var hög tid att diskutera det. Får jag påminna er om att vi i Europaparlamentet 2002 kom överens om att de flygsäkerhetsåtgärder som terrorismen föranleder bör betalas av medlemsstaterna. Åtgärder mot terrorism är en offentlig funktion och utgifter för dem är därför också en offentlig funktion. Eftersom vi inte kunde enas bestämde vi oss i lagstiftningsförfarandet 2002 om den grundläggande förordningen för åtminstone ett interinstitutionellt avtal om att kommissionen skulle lägga fram ett förslag till offentlig finansiering av sådana flygsäkerhetsåtgärder.

Herr vice ordförande! Ni vet hur mycket jag respekterar er, men jag förväntar mig inte att ni ska lägga fram undersökningar, utan att ni ska presentera en klar rapport med klara lagstiftningsförslag. Efter fyra år bör ni kunna säga när ni kommer med ett slutgiltigt förslag – ni skulle kanske åtminstone kunna vara så vänlig att ta itu med det. Det ryktades att det skulle ske i april. Nu säger man i slutet av året. Efter fyra år kan detta inte längre tolereras.

Herr rådsordförande! Jag vill också ha ett tydligt uttalande från er: om vi är överens om att de ytterligare åtgärderna efter 2001 var åtgärder mot terrorismen, anser ni då också att dessa åtgärder ska finansieras av staten? Ja eller nej? Vi anser att det bör vara så.

  Saïd El Khadraoui, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Eftersom jag delar Georg Jarzembowskis åsikt anser jag att temat trafiksäkerhet förtjänar en särskild debatt, och att vi är intresserade av att utvidga den vid ett annat tillfälle.

Jag vill begränsa mig till frågan om finansieringssäkerhet. Sedan angreppen den 11 september har säkerheten inom transportsektorn blivit en viktig fråga, både för EU och för alla andra, och detta av goda skäl. Vi har tittat på hamnsektorn. Genom EU-lagstiftningen har säkerheten vid flygplatserna ändrats så att den inte längre går att känna igen, och det gläder mig att kunna se att andra åtgärder är på gång.

Men om vi vill anta en sund säkerhetspolitik bör vi inte bara dra upp gemensamma riktlinjer för säkerheten, vilka givetvis bör tillämpas överallt på samma sätt. Vi måste också vara klara över vem som ska betala räkningen för allt detta. Vi behöver därför gemensamma EU-bestämmelser för detta, tillsammans med lika villkor. Vi får inte ha en situation där man i en medlemsstat lägger hela kostnaden på passagerarna, medan man i en annan låter större delen av kostnaderna bäras av staten. En förordning om detta är särskilt brådskande eftersom kostnaderna för nya säkerhetsåtgärder fortsätter att öka oproportionerligt. Således har flygplatsen i Bryssel sedan 2001 fördubblat det säkerhetstillägg som debiteras varje passagerare. Vi har nu också börjat arbeta på en ny lagstiftning.

Men som redan uppgetts formulerades en interinstitutionell förklaring i ämnet så långt tillbaka som 2002. Denna åtföljdes av en utfästelse om att en lösning på finansieringsproblemet skulle läggas fram inom kort. Kommissionen lovade att lägga fram ett meddelande om en strategi för att ta itu med detta problem i slutet av 2005. Vi väntar fortfarande på detta meddelande. För en tid sedan ryktades det att vi kunde förvänta oss det i slutet av april, vilket visade sig vara fel. Jag vill fråga kommissionsledamoten när detta meddelande kommer.

Under dessa förhållanden är det faktiskt svårt för oss, som medlagstiftare, att göra vårt jobb ordentligt. Vi kanske diskuterar ändringen av förordning 2320, men vi har ingen aning om vart vi är på väg i fråga om en viktig delfråga. Herr kommissionsledamot! Jag kan acceptera att det är svårt, men ni bör lägga fram ett antal idéer så snart som möjligt och ge oss möjlighet att hålla en genomgripande debatt.

  Paolo Costa, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! På mitt språk täcker ordet sicurezza betydelsen av de två engelska orden safety och security. Men det verkar som om dagens förvirring inte enbart kan tillskrivas den språkliga faktorn.

Dessa två frågor är alltför viktiga för att behandlas gemensamt. Jag måste emellertid medge att när det gäller ordets ”safety”-aspekt är det tack vare parlamentets bidrag som det har gjorts grundläggande framsteg i fråga om körtid och körkort.

Jag vill bara göra en kommentar: det största bidraget till trafiksäkerheten som vi kunde komma med vore förmodligen att se till att färre människor använde vägarna. Om vi arbetade snabbare och mer intensivt på det tredje järnvägspaketet skulle vi därför kanske lyckas lämna ett viktigare bidrag till säkerheten än genom något av de andra förslag som har diskuterats idag.

Men när det gäller ordets ”security”-betydelse, och finansieringen – vilket är ett problem som rör mig direkt som föredragande för denna åtgärd – undrar jag följande: Kan vi fortsätta att ändra förordningen i enlighet med de standarder som definierar säkerheten utan att besvara den fråga som våra medborgare ställer, nämligen vem som ska betala för det? Detta anser jag är nyckelfrågan. Det är ganska svårt att svara ”ja”, delvis därför att vi också har insett att säkerheten är en enskild fråga, att det inte finns 25 typer av säkerhet och att det inte är möjligt för varje medlemsstat att upprätta sin egen säkerhet.

Men om det finns en enda säkerhet för alla länder så kan vi inte göra något annat än att definiera normativa, eventuellt enhetliga, åtgärder, och på ett klart och öppet sätt bestämma hur de ska betalas. Det skulle då också kunna finnas tilläggsåtgärder, som är strängare och endast tillämpas i särskilda länder. Men hur skulle vi även i det fallet kunna garantera att dessa oberoende åtgärder inte negativt påverkar eller får återverkningar på de andra ländernas säkerhet?

Medan vi väntar går verkligheten vidare. Det vi har i dag är i själva verket en grundsäkerhet som finansieras genom biljettpriser och extra biljettkostnader, och som är mer eller mindre samfinansierad av medlemsstaterna i enlighet med de säkerhetsnivåer som de vill inrätta. Detta system måste regleras på ett annat sätt. Jag anser att medlemsstaterna bör betala åtminstone för de överskjutande åtgärderna och att det är viktigt att det finns klarhet i den grundläggande nivån för samfinansiering mellan operatörerna, eller ännu hellre mellan medlemsstaterna. Vi måste följa åtminstone dessa principer för att kunna fortsätta vårt arbete.

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Dagens debatt går tillbaka på en mycket allvarlig fråga från utskottet för transport och turism om finansieringen av nuvarande och framtida säkerhetsåtgärder. Jag vill kommentera detta. Transportsäkerheten kunde också ha diskuterats tillsammans med Titleybetänkandet.

Det diskuteras nu, och vi talar i första hand inte bara om finansiering av ytterligare åtgärder i enskilda stater, som vill ha ökad säkerhet vid flygplatserna, utan också – och det är allvarligt – det totala systemet. Vi hade utlovats en diskussion här som borde ha gett oss grundvalen för denna debatt. Nu uppmanar man parlamentet att lägga fram förslag. Jag är säker på att vi alla är överens om att vi vill ha en bra grundval för att kunna göra detta.

Vi talar inte bara om flygväsendet. De tragiska händelserna i Madrid har gett oss anledning att reflektera över att andra transportmedel står inför samma utmaning. Men om vi vill ha rättvis konkurrens mellan de olika transportsätten måste det också finnas rättvisa bestämmelser för finansieringen av säkerhetsåtgärderna. Min fråga är därför: när kan vi förvänta oss att få undersökningen? Är denna aspekt inkluderad i den, och kan vi räkna med att kunna göra upp bra planer för fortsatta åtgärder på grundval av undersökningen?

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr rådsordförande, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Vi kan bara ge människorna en positiv bild av EU om vi har så många specifika exempel som möjligt på att åtgärder på EU-nivå definitivt ger medborgarna ett mervärde.

Ökad säkerhet i transportsektorn, särskilt på vägarna, kommer att gynna hundratals miljoner EU-medborgare genom ökad säkerhet, färre olyckor och mindre mänskligt lidande. Halvtidsöversynen, som flera gånger har nämnts, visar detta. Men den visar också att vi fortfarande har mycket arbete framför oss.

Om vi betraktar det på så vis är det viktigt att vi gör förnyade ansträngningar. Men det är också särskilt viktigt att alla projekt och alla åtgärder är välorganiserade. Den föreslagna kombinationen av politiska åtgärder verkar förnuftig men kommer också att kosta pengar. I detta sammanhang måste vi försöka se till att EU-medel används förnuftigt, passande och ekonomiskt. Det är naturligtvis också viktigt att de knappa EU-medlen i slutändan hamnar hos människorna och inte sipprar bort någonstans.

När jag säger detta tänker jag inte alls på förskingring, bedrägerier etc., utan jag tänker på att särskilt inom flygväsendet tjänar de flesta flygplatserna och flygplatsoperatörerna en hel del pengar. Det är fyra år sedan vi kom överens om offentlig samfinansiering i det interinstitutionella avtalet, och om vi nu skaffar fram medel – vilket kommer att ta en del tid – är jag nästan säker på att medborgarna inte får del av dessa pengar, utan att vi kommer att få en ny avgift och sedan, förmodligen som motvikt till den, andra nya avgifter. Om vi väljer denna metod och använder oss av offentliga medel bör vi därför se till att människor och flygpassagerare faktiskt kommer att få någon faktisk nytta av dem.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Fru talman, herr vicekansler, herr vice kommissionsordförande! Jag känner mig nu ganska förvirrad. Eva Lichtenberger har redan sagt att dagens ämne skulle vara transportsäkerhet och allt som hänger samman med det, vilket också var vad utskottet för transport och turism avsåg. Nu lyssnar jag till vicekanslern och där finns inte ett ord om transportsäkerhet. Enligt min åsikt är det inte så man ska behandla parlamentet. Åtminstone borde en del av ert inlägg ha handlat om denna fråga. När allt kommer omkring är det vad parlamentet önskade. Jag förstår inte varför det inte blev så, för jag förmodar att den 11 september inte gick er spårlöst förbi. Den enda anledningen är kanske att rådet inte är intresserat av ämnet. Men det vore ett felaktigt synsätt.

När det gäller innehållet håller jag naturligtvis med mina kolleger om att bekämpning av terrorismen helt klart är ett ansvar för staten och att det måste fastslås klara linjer för detta. Det måste klargöras att i vissa länder betalar skattebetalaren för det, i andra länder flygbolagen, i åter andra flygplatserna och passagerarna. Därför vill jag att kommissionen vidtar åtgärder ganska snabbt, så att vi kan behandla denna fråga i praktiken och som lagstiftare se till att situationen är klar och att det inte finns någon snedvridning av konkurrensen på detta område.

  Hubert Gorbach , rådets ordförande. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag ska göra mitt bästa för att fatta mig kort. Det österrikiska ordförandeskapet har planerat att behandla frågan om finansieringen av säkerhetsåtgärder vid nästa möte med rådets arbetsgrupp, som äger rum i morgon den 6 april, och att särskilt diskutera hur man ska fortsätta behandla denna fråga, särskilt som kommissionen nu har meddelat att man inte kommer att lägga fram sin undersökning i frågan förrän i slutet av 2006. I vart fall är det viktigt med nära kontakter mellan rådets ordförandeskap, kommissionen och parlamentet i denna fråga, särskilt som vi snabbt vill nå en överenskommelse med parlamentet. Jag ska gladeligen i detalj diskutera alla frågor som rör finansieringen som rådets ordförandeskap ser på dem, men vi har inte tid för det i dag. Jag har försökt att rapportera om vägsäkerheten, som rådet har fokuserat på under de senaste veckorna och månaderna, och att göra det i nära samarbete med kommissionen, som har koncentrerat sig mer på finansieringen av säkerheten inom flygväsendet, till exempel.

Hur svår denna fråga om finansieringen är visas av att det också finns olika synpunkter inom Europaparlamentet, vilket framgår av Costabetänkandet och även av det som ni sa, herr Jarzembowski. Naturligtvis vet jag lika bra som ni att vi måste ha klara bestämmelser, även om det bara handlar om att ha rättvisa konkurrensvillkor och insyn. Jag anser också att detta verkligen handlar om bekämpning av terrorismen, och det måste vara en nationell funktion, för om den överläts åt flygbolagen skulle ansvaret återigen ligga hos passagerarna, och jag anser inte att det är dit det hör. Passageraren har rätt till lämpligt skydd mot hot, i en eller annan form. Det är därför jag helt klart anser att allt detta är en nationell funktion, och det måste vi inse.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande – (FR) Fru talman, herr Gorbach, mina damer och herrar! I motsats till vad en av er sa är jag väl medveten om vikten av både vägtrafiksäkerhet och säkerhetsproblem. Vi arbetar med denna frågor, och jag har lyssnat mycket noga till det som sagts i denna debatt.

Jag vill påpeka att kommissionen i sitt meddelande om konsekvenserna för trafikflyget av attentaten den 11 september redan har påpekat att de offentliga myndigheterna bör ta sitt ansvar för att stärka vissa säkerhetsåtgärder som de offentliga myndigheterna beslutade om efter dessa angrepp, som var angrepp på hela samhället och inte bara på dem som hörde till transportsektorn. Jag tror att jag delar Paolo Costas åsikt om denna distinktion, som förmodligen alltid kommer att vara en av de ledande principerna för EU-institutionernas framtida politik.

Fru talman! Som jag sa har undersökningar om flygtransportsäkerheten genomförts, och resultaten av undersökningarna om sjötransporter kommer snart att meddelas parlamentet. Det som dessa undersökningar avslöjar – och jag nämnde några siffror tidigare – är att kostnaderna för säkerhetsåtgärderna kan bli höga även om de verkar obetydliga i förhållande till den totala transportkostnaden. Trots allt är de, i absoluta begrepp, kostnader, och jag sa tidigare här i kammaren att vi säkert kommer att ta upp denna fråga i morgon och övermorgon under mötet mellan EU:s transportföretag och flygplatserna.

Det stämmer att olika medlemsstater har olika synsätt på finansieringen, att det finns en viss brist på öppenhet och att vi måste försöka bedöma och tillrättalägga all snedvridning av konkurrensen.

Herr Jarzembowski, herr El Khadraoui och fru Lichtenberger! Jag noterar er otålighet. Jag vill påpeka att kommissionen, medan den väntar på resultaten av sjötransportundersökningen, är i färd med att sammanställa en rapport som ska vara klar till sommaren och som är ett svar på det interinstitutionella meddelandet om förordningen om genomförande av gemensamma bestämmelser för flygsäkerheten, samt på förordningen om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar. Låt mig försäkra er att vi kommer att ha färdigställt denna rapport till början av sommaren.

Jag hoppas att jag kommer att kunna dra nytta av dagens debatt, även om den har varit alltför kort för att täcka alla aspekter i frågan. Jag vill tacka parlamentet för dess engagemang i denna viktiga fråga, och ordförandeskapet för att det gjort det möjligt för oss att ta upp denna komplicerade men mycket viktiga fråga.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

14. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till rådet (B6-0017/2006).

Följande frågor har ställts till rådet.

Del I

Fråga nr 1 av Bogusław Sonik (H-0213/06)

Angående: Kränkningar av samvets- och religionsfrihet i Kina

Det finns anledning till stor oro över problemet med förföljelser av kristna i Kina. Trots att samvets- och religionsfrihet garanteras i Folkrepubliken Kinas konstitution, förföljs, fängslas och torteras kinesiska kristna av de kommunistiska myndigheterna.

Av analyser och underrättelser från många människorättsorganisationer framgår det att förföljelse på grund av kristen tro är allmänt förekommande och har skett i stor skala sedan 2001. Det gäller särskilt provinserna Zhejiang, Jiangsu och Hebei. Antalet kristna i Kina uppskattas till så mycket som 70 miljoner, vilket mycket väl visar vikten och omfattningen av problemet. Det är otillåtligt att tolerera ett sådant beteende från kinesiska myndigheters sida och att ställa sig likgiltig till kränkningar och mänskligt lidande på grund av tro i det tjugoförsta århundradet.

Vilka åtgärder avser rådet att vidta till skydd för de grundläggande rättigheterna samvets- och religionsfrihet i Kina? Kommer frågan om förföljelser att tas upp på ministernivå mellan företrädare för EU och Kina?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! Som svar på Bogusław Soniks fråga vill jag börja med att säga att rådet i hög grad delar ledamotens oro. Det var också därför som rådet för flera år sedan skisserade ett antal nyckelområdet där EU vill göra framsteg i dialogen.

Dessa omfattar särskilt det obegränsade utövandet – både offentligt och privat – av religionsfrihet, samt tro och respekt för kulturella rättigheter och religiös frihet i Tibet och Xinjiang. Religiös frihet har därför klart betonats på agendan vid möten mellan EU och Kina, inte bara vid dialogmöten, utan också på högre nivåer.

Jag kan bekräfta av egen erfarenhet, både från mitt tidigare arbete som juridisk rådgivare, då jag också var ansvarig för mänskliga rättigheter, och i min nuvarande befattning, att dessa ämnen i själva verket tas upp på ett stort antal nivåer.

I linje med rådets slutsats har EU regelbundet tagit upp inte bara förföljelsen av kristna, restriktionerna för hemkyrkor och utdelning av biblar i fängelser, utan också förföljelsen av buddister, muslimer och medlemmar av Falun Gong-rörelsen, ett ämne som kommer upp vid många tillfällen i EU. Vi har också klargjort att vi anser att dessa förfaranden bryter mot Kinas internationella åtaganden.

Ganska nyligen diskuterades religionsfrihet i detalj vid dialogerna i september 2004 och oktober 2005, och EU-trojkan har besökt Tibet och Xinjiang i samband med dialogen. EU har regelbundet uppmanat Kina att efterkomma rekommendationerna från FN:s särskilda rapportör och FN:s kommittéer för religions- och trosfrihet. EU har också kontinuerligt tagit upp särskilda fall och uppmanat de kinesiska myndigheterna att undersöka rapporter om tortyr och lämna information om domstolsutslag. Resultaten av dessa samtal har hittills varit att medan EU välkomnade tillfället att genomföra detaljerade samtal med relevanta ministrar, myndigheter etc., upptäckte man att mycket av oron över begränsningen av religionsfrihet i Kina bekräftades.

2005 sände Kina en officiell inbjudan till FN:s särskilda rapportör om religions- och trosfrihet, och EU ser med förväntan fram emot att få datum för besöket bekräftat. Det måste sägas att denna inbjudan i sig själv är ett mycket stort steg framåt. EU kommer att fortsätta att på alla nivåer uppmana till äkta tros- och religionsfrihet i Kina, inte minst som en del av processen för ratificering och genomförande av den internationella pakten om civila och politiska rättigheter.

  Filip Andrzej Kaczmarek (PPE-DE), suppleant för frågeställaren. – (PL) Tack så mycket för det nyttiga svaret. Bogusław Sonik ville emellertid också slå fast huruvida rådet var nöjt med den kinesiska sidans svar. När allt kommer omkring är detta inte ett nytt problem. Det är bra att det finns på agendan vid trojkamöten och möten på hög nivå, men Bogusław Sonik hoppades uppenbarligen att man skulle kunna utöva starkare tryck på den kinesiska sidan för att försäkra sig om att dessa villkor genomfördes.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Jag kan uppriktigt tala om för ledamoten att vi aldrig kommer att bli nöjda förrän alla internationella åtaganden har uppfyllts. Därför måste vi vid upprepade tillfällen komma med förfrågningar och hänvisa till enskilda fall. Situationen är fortfarande inte tillfredsställande. Det är också därför som vi kommer att fortsätta att ta upp denna fråga på alla nivåer.

Om ni uppmanar oss att använda oss av fler påtryckningar, måste jag fråga er vilka påtryckningar det är meningen att EU ska använda mot Kina. Politiska påtryckningar innebär väl att ta upp frågor och påminna om dem vid upprepade tillfällen? Ja! Andra möjligheter, där EU inte konfronterar Kina direkt – och jag anser att de är viktiga – är internationella organ, FN, och hittills kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Det kommer säkert även i fortsättningen att vara en fråga för FN:s råd för de mänskliga rättigheterna. Jag har redan nämnt att FN:s särskilda rapportör har en speciell roll här. Allt detta är nivåer och kanaler som denna fråga kan tas upp genom. Vi kommer inte att bli nöjda förrän man har uppnått fullständig tros- och religionsfrihet.

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Jag lyssnade mycket noga till Hans Winklers svar, men bland de punkter han tog upp är det en som jag vill fokusera på, nämligen att förföljelsen inte riktar sig enbart mot katoliker utan också mot andra religioner.

Jag vill fråga om rådet är medvetet om rapporten om Falun Gong, enligt vilken det finns ett dödsläger i Sujiatunområdet i provinsen Liaoning, där Falun Gong-fångar massakreras, och om rådet har för avsikt att granska denna rapport om allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Kina.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Jag har aldrig sagt – eftersom det vore fel – att våra ansträngningar enbart rör katoliker eller kristna. Religionsfrihet är en mänsklig rättighet som gäller alla religioner inom den demokratiska ramen. Falun Gong är ett specialfall, särskilt som vi känner till, som ni nämnde, att man tillämpar förnedring och tortyr. Vi följer naturligtvis detta med stor oro, och tar också upp frågan gång på gång.

Ni nämnde omskolningslägren. Vi har tagit upp dem också, inte bara i samband med religionsfrihet utan rent allmänt. Från kinesisk sida har man i många år känt till att omskolningsläger länge har varit en nagel i ögat på oss i EU, eftersom de förvisso inte motsvarar de normala internationella normerna för mänskliga rättigheter. Ni kan därför vara förvissad om att vi också försöker få ett slut på undertryckandet av Falun Gong-trosläran och dess anhängare.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Jag tackar rådsordföranden. Finns det inte, bortsett från framställningar som alltid verkar klinga för döva öron, något mer resolut som EU skulle kunna göra specifikt inom handelsområdet? I handelsavtal med Kina och andra länder har vi alltid klausuler om mänskliga rättigheter, men vi är så rädda att tillämpa dem att de lika gärna skulle kunna utelämnas.

Ni frågar vad mer vi kan göra. Är det inte dags att visa större beslutsamhet och att överväga handelssanktioner, om det är nödvändigt och om det är det enda som kommer att leda till att mänskliga rättigheter respekteras. Vad är det för mening med att ha en klausul om vi inte handlar i enlighet med den?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (EN) Jag håller inte med ledamoten om att våra vädjanden klingar för döva öron. Man har gjort och fortsätter att göra framsteg och vi tror att de medel vi använder leder till en förbättring.

Jag är tveksam inför att tala om sanktioner eftersom vi måste använda de medel som verkar mest lovande. Jag tror att dialog är det bästa medlet eftersom jag starkt tvivlar på att vi skulle uppnå det önskade resultatet om vi började tala om handelssanktioner. Jag menar att vi är på rätt spår. Vi gör framsteg. Vi bör fortsätta på detta spår och så småningom kommer vi att göra ännu större framsteg.

Tro mig, vi tar upp dessa frågor inte bara genom det österrikiska ordförandeskapet, utan genom alla medlemsstater i deras bilaterala kontakter, genom EU som helhet, genom rådet, och inom ramen för FN. Det är mycket tydligt att detta i slutändan är det bästa sättet att fortskrida.

  Talmannen. –

Fråga nr 2 av Dimitrios Papadimoulis (H-0223/06)

Angående: Illegal avlyssning av telefonsamtal

Grekland skakas just nu av en skandal som rör avlyssning av mobiltelefonsamtal. Enligt vittnesmål inför det parlamentariska undersökningsutskottet har det framkommit att företaget Ericsson, som levererat Vodafones mjukvara, tillsammans med mjukvaran hade installerat en icke-aktiverad avlyssningsfunktion. Denna funktion tillhandahålls eventuellt även av andra konkurrerande företag till företagskunder över hela Europa. Den mjukvara via vilken avlyssningen skedde aktiverade den installerade avlyssningsfunktionen och den skulle kunna installeras hos vilket annat företag som helst i Europa som använder samma mjukvara.

Med tanke på frågans dignitet när det gäller medlemsstaternas säkerhet och medborgarnas rättigheter, undrar jag på vilka företag i medlemsstaterna man har installerat och aktiverat mjukvara för legal avlyssning? Tänker rådet utreda om det även i andra medlemsstater förekommer liknande illegal avlyssning av samtal? Har rådet för avsikt att förbjuda mjukvaruföretagen att installera mjukvara för avlyssning hos mobiltelefoniföretagen, om detta inte har föregåtts av ett godkännande från nationella myndigheter och information till abonnenterna?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! Som svar på Dimitrios Papadimoulis fråga måste jag först säga att rådet aldrig har diskuterat de händelser han nämner. Jag måste också påpeka att det är kommissionens uppgift att se till att man uppfyller fördragen och de villkor som unionens organ har antagit på grundval av dessa fördrag. Om kommissionen anser att en medlemsstat har misslyckats med att uppfylla ett åtagande enligt gemenskapslagstiftningen, kan kommissionen naturligtvis hänvisa frågan till EG-domstolen för beslut, och det är vad den gör.

Fru talman! Jag vill nu säga något om det rättsliga läget. Jag förmodar att ledamoten är fullt medveten om det rättsliga läget, och jag skulle därför föredra att inte nämna varje enskilt direktiv utan bara nämna ett fåtal, till exempel direktiv 95/46 om dataskydd, och några andra, exempelvis ett som kräver att operatörer av offentligt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster ska vidta lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att garantera säkerheten för sina tjänster. Det finns också en mängd andra gemenskapsbestämmelser. Om dessa gemenskapsbestämmelser inte uppfylls, har kommissionen inte bara rätt utan också skyldighet att inleda lämpliga åtgärder, och det gör den.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), frågeställare. – (EL) Fru talman! Det ping-pong-spel som ni spelade med kommissionen och er antydan att den borde göra mera är intressant.

Men den telefonavlyssningsskandal som har skakat mitt land är en skandal som rör avlyssning av telefonerna hos premiärministern, ministrar och högre tjänstemän inom försvaret.

Jag är förvånad över att den uppenbara EU-dimensionen inte oroade er inom rådet. Hur kan ni vara så säker, herr minister, på att era telefonsamtal inte avlyssnas?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! Jag tror på rättsstatsprincipen. Bestämmelserna är tydliga. Det finns nationella myndigheter och EU-myndigheter som övervakar att dessa bestämmelser följs.

Naturligtvis är ingen av oss immun mot lagöverträdelser. Men det viktiga är att de ansvariga EU-myndigheterna vidtar lämpliga åtgärder när gemenskapslagstiftningen överträds. Rådet har ingen makt här. Om kommissionen anser att bestämmelserna är olämpliga, är det enbart kommissionen som har rätt att föreslå att de ska ändras.

Det är så EU fungerar, och det vore bra om vi håller fast vid dessa förfaranden, som är föreskrivna i fördragen.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag vill ställa en mer filosofisk fråga. Om lagen skulle utvidgas på ett sådant sätt att den medgav avlyssning av både ministrar och presidenter, vilket skedde i Litauen, och om detta på något vis skulle bidra till en strängare bekämpning av korruption, brottslighet och maktmissbruk, skulle ni då fortfarande anse att en sådan metod är riskabel och att vi måste tänka mer på medborgarnas rättigheter?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Jag vet inte om det var en filosofisk fråga. Jag är inte en filosof, jag är jurist. Jag vill besvara er fråga så här. Kränkningar av medborgerliga rättigheter måste alltid vara en viktig fråga för oss, inte bara abstrakt utan helt specifikt, vare sig det gäller olaglig avlyssning av telefonsamtal eller något annat. De bestämmelser som vi har, både nationella bestämmelser och EU-bestämmelser, finns till för att förhindra detta. Om de inte kan förhindra detta måste vi dra lämpliga slutsatser av det. Det verkar för mig vara det logiska svaret på er fråga och på frågan från den grekiske ledamoten.

Såvitt jag känner till och enligt den senaste kommissionsrapporten från förra året har Grekland för övrigt ännu inte aviserat några åtgärder för att genomföra det aktuella direktivet, och kommissionen har därför vidarebefordrat ärendet till EG-domstolen, vilket bara visar att systemet fungerar. Även Österrike anklagas gång på gång för att bryta mot fördragen. Vi har fått tillfälle att kommentera detta. Det är så systemet fungerar, och hur det bör fungera, enligt min åsikt.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Jag delar er tro på rättsstatsprincipen, herr Winkler. Men jag är säker på att ni fortfarande minns den obehagliga buggningsskandalen i Justus Lipsius-byggnaden, där flera delegationers kontor buggades, särskilt några hos det nuvarande ordförandeskapet i rådet. När det upptäcktes varifrån avlyssningen gjordes, rann hela frågan ut i sanden.

Fanns det en slutlig rapport i frågan, och vilka åtgärder har vidtagits för att förhindra att denna byggnad avlyssnas?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Ärligt talat, herr Seeber, vet jag inte. Jag har inget svar på er särskilda fråga om hur det ärendet avslutades, men jag anser ändå att det som är fel förblir fel. Det faktum att något olagligt hände bör inte ifrågasätta hela rättssystemet. Jag kan inte ge er något definitivt svar i fråga om den händelsen. Den inträffade också före det österrikiska ordförandeskapet, och det österrikiska ordförandeskapet kände sig därför inte heller manat att vidta några särskilda åtgärder i ärendet. Dessutom förmodar jag att lämpliga åtgärder vidtogs och vidtas för att förhindra att sådana händelser upprepas.

  Talmannen. –

Fråga nr 3 av Panagiotis Beglitis (H-0252/06)

Angående: Turkiets nya nationella säkerhetsdoktrin och protokollet till tullunionen mellan EU och Turkiet

I en intervju nyligen i den österrikiska tidskriften Profil bekräftade den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan åter att hans regering inte tänker ratificera tullunionens tilläggsprotokoll och kopplade än en gång ihop denna fråga med antagandet av förordningen om handel med den turkcypriotiska gemenskapen. Samtidigt har tidningen Hürriyet avslöjat den nya nationella säkerhetsdoktrinen, som antagits av det turkiska ministerrådet efter att först ha godkänts av det nationella säkerhetsrådet. Enligt den trovärdiga tidningen betraktar den turkiska politiska ledningen numera det som en ”krigsorsak” om Grekland utövar sin folkrättsligt erkända rätt att utsträcka territorialvattnet i Egeiska havet till 12 sjömil och fortsätter samtidigt att motsätta sig ett nyöppnande av teologiskolan i Halki.

Med tanke på att sådana ståndpunkter på ett flagrant sätt strider mot EU-institutionernas beslut och mot kandidatlandet Turkiets åtaganden och med tanke på militärens ständiga interventioner i det politiska livet undrar jag: Tänker ministerrådet fatta det enhälliga beslut som krävs och ge kommissionen mandat att under det österrikiska ordförandeskapet inleda anslutningsförhandlingar om de första kapitlen?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! Som svar på Panagiotis Beglitis fråga vill jag först säga att rådet naturligtvis är väl medvetet om de frågor han tar upp. Ratificeringen och den följande tillämpningen av tilläggsprotokollet som anpassar Ankaraavtalet till anslutningen av EU:s 10 nya medlemsstater är också en prioritet, och faktiskt en prioritet på kort sikt för det reviderade anslutningspartnerskapet, som man enades om i januari 2006.

Dessutom konstaterade Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater i sin förklaring den 21 september 2005 att unionen skulle övervaka om tilläggsprotokollet tillämpades i alla EU:s medlemsstater utan begränsningar och utan åtskillnad, och man skulle göra en bedömning av detta 2006. Som ni vet är tillämpningen av protokollet ett villkor för att förhandlingar om de aktuella kapitlen ska inledas. Om protokollet inte genomförs fullt ut kommer detta utan tvivel att hindra framstegen i förhandlingarna som helhet. Rådet kommer att granska de framsteg som gjorts i frågan under året.

I fråga om de olösta gränstvisterna vill jag hänvisa till motsvarande beslut som fattades av Europeiska rådet vid dess möte i Helsingfors 1999 och mötet i Bryssel i december 2004. Det råder naturligtvis inget tvivel om att Turkiet, om det ansöker om medlemskap, måste dela EU:s värderingar och målsättningar enligt fördragen. Landet måste visa ett tydligt engagemang för att skapa goda grannförbindelser och lösa gränstvister i enlighet med principen om fredlig lösning av tvister, som föreskrivs i FN-stadgan.

Dessa frågor utgör en del av innehållet i förhandlingarna, prioriteras på kort sikt i anslutningspartnerskapet och tas systematiskt upp under möten inom ramen för den politiska dialogen med Turkiet.

När det gäller nyöppnandet av det teologiska Halki-institutet är detta något som EU kraftfullt fortsätter att begära av Turkiet. Religionsfrihet rent allmänt, som vi redan har talat om i dag, är ett av de områden där fortsatta framsteg måste göras till en brådskande fråga och där konkreta åtgärder nu måste vidtas. Genomförandet av en lag som ska behandla alla svårigheter för icke-muslimska religiösa minoriteter och religiösa samfund i enlighet med nuvarande EU-normer är en av prioriteringarna på kort sikt i anslutningspartnerskapet.

Jag träffade ordföranden för den turkiska författningsdomstolen för bara två dagar sedan, och jag tog också upp frågan då. Hon försäkrade mig att författningsdomstolen har vidtagit åtgärder som rör den juridiska statusen för religiösa samfund och deras möjligheter att förvärva egendom, och att dessa åtgärder faktiskt har fått eller kommer att få laga kraft. Det är förvisso en fråga som vi tar upp regelbundet.

Mot bakgrund av detta kan rådet försäkra ledamoten att vi fortsätter att ägna oss åt dessa frågor under de pågående reformerna i Turkiet, och när vi gör det kommer vi att ta hänsyn till slutsatserna från rådets möte i december 2004, till förhandlingsramen för Turkiet och till det reviderade partnerskapet för anslutning. Framstegen i reformerna och hur Turkiet uppfyller sina åtaganden enligt fördraget kommer naturligtvis att påverka förhandlingsprocessen.

Men i nuläget kan jag naturligtvis inte föregripa de slutsatser som rådet kommer att komma fram till i sina fortsatta överläggningar i dessa frågor.

  Panagiotis Beglitis (PSE), frågeställare. – (EL) Herr minister! Tack så mycket för ert svar, men vi måste vara ärliga, för jag befarar att EU fortfarande sänder dubbla budskap till Turkiet.

Å ena sidan säger vi att tillämpningen av protokollet är ett åtagande på kort sikt för Turkiets del, under de närmaste ett eller två åren. Å andra sidan säger vi att tillämpningen av protokollet är ett villkor för att förhandlingarna om de aktuella kapitlen rörande tullunionen ska fortsätta.

Jag frågar er, herr minister: Vad kommer EU att göra om Turkiet är berett eller villigt att påbörja kapitlet med förhandlingar om tullunionen inom fem år? Kommer vi att ge det en flyktväg?

För det andra svarade ni inte på min fråga om arméns roll i det politiska livet i Turkiet. Detta är ett politiskt kriterium, och vi kan se i dag att armén fortsätter att spela en ledande roll i det turkiska politiska systemet.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Jag håller inte med om att vi inom EU:s ministerråd sänder dubbla budskap. Det pågår ett tydligt förfarande, och det görs framsteg. Allt kommer i vederbörlig ordning att behandlas, och de olika punkterna kommer givetvis att beaktas i enlighet med tidigare beslut.

Rådet överlägger dessutom ständigt och kommer givetvis att komma fram till en slutsats. Alla är inte alltid helt överens i rådet. Underhandsinformation ges emellertid endast om det råder samförstånd. Det är min bestämda uppfattning att rådet konsekvent och metodiskt arbetar för att nå framgång i förhandlingarna och har som mål att fullgöra sina skyldigheter samt att arbetet kommer att fortsätta. Jag har som bekant mycket klart framhållit att skyldigheterna måste fullgöras.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Jag vill fråga hur ordförandeskapet hanterar de klagomål som Turkiet har framfört och hur arbetet med att slutföra förhandlingarna om en tullunion i anslutning till problemet med Cypern fortskrider. Har ni gett ett klart svar på denna fråga?

När det gäller institutet i Halki undrar jag hur länge man förväntas ha tålamod och vänta.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Det är inte en fråga om huruvida vi är nöjda eller missnöjda med ett svar. Det handlar om huruvida skyldigheterna fullgörs. Skyldigheterna måste fullgöras. Som jag konstaterade redan i mitt svar på den ursprungliga frågan beror framstegen i förhandlingarna i mycket hög grad på i vilken utsträckning skyldigheterna fullgörs, inte på vad som sägs i uttalandena. Om en skyldighet har fullgjorts eller inte beror inte på vilket svar som har getts.

När det gäller det teologiska institutet i Halki är detta en begäran som vi med jämna mellanrum framför. Frågan har givetvis också samband med hur förhandlingarna om de grundläggande fri- och rättigheterna avlöper, vilket tas upp i ett särskilt kapitel.

  Talmannen. –

Fråga nr 4 från Paulo Casaca (H-0254/06)

Angående: Förföljelse av människorättsaktivisten Muhamad Mugraby

Den 20 mars inledde Libanons militärdomstol rättegången i det fall som öppnats av den militäre åklagaren mot advokaten och människorättsaktivisten Muhamad Mugraby, föranlett av dennes uttalanden inför Europaparlamentet den 4 november 2003.

Enligt f.d. kommissionsledamot Chris Patten och ledamöter av Europaparlamentet var uppgifterna från Muhamad Mugraby viktiga och korrekta och på intet sätt kränkande.

Samma dag träffade rådet Libanons premiärminister för att diskutera frågor kopplade till samarbetsavtalet mellan EU och Libanon.

Kan rådet bekräfta att det vid detta möte på nytt betonade att denna rättegång strider mot den bestämmelse i avtalet som rör respekt för mänskliga rättigheter? Vilka garantier kan rådet ge för att förföljelsen av denne jurist och förkämpe för de mänskliga rättigheterna i Libanon kommer att upphöra?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! Jag vill besvara frågan genom att först och främst slå fast att fallet Muhamad Mugraby inte togs upp vid utrikesministrarnas möte med Libanons premiärminister Fuad Siniora, som ägde rum under rådets sammanträde den 20 mars. Jag deltog personligen vid detta möte.

I anslutning till Fuad Sinioras mycket kortvariga besök i Bryssel gavs det möjlighet att betona att EU stöder Libanons oberoende, suveränitet och demokrati vid en avgörande tidpunkt i landets historia. Detta sammanträde, där samtliga utrikesministrar deltog, var inte rätt tillfälle att ta upp fallet Muhamad Mugraby.

Detta utesluter emellertid inte att rådet arbetar intensivt med fallet Muhamad Mugraby. Rådet har redan vid flera tillfällen fört detta på tal med Libanons regering, bland annat i samband med en framställan till de libanesiska myndigheterna, där EU uttryckte sin oro över de anklagelser som riktats mot Muhamad Mugraby.

Jag vill också mycket klart framhålla att det är rådets bestämda uppfattning att en person inte under några omständigheter får ställas inför rätta för att lugnt och stillsamt ha utövat sin rätt att fritt uttrycka sin åsikt, särskilt inte inför en EU-institution som Europaparlamentet. Vi kommer därför att fortsätta att noga bevaka fallet.

  Paulo Casaca (PSE), författare. – (PT) Jag är djupt bestört över att detta inte togs upp vid mötet med premiärministern, och jag vill fråga om rådet anser att militärdomstolen i Beirut är påverkad av antieuropeiska strömningar. Anklagelsen mot Muhamad Mugraby grundas på att han besvarade en fråga från Europaparlamentet, vilket är ett grundskott mot institutionernas verksamhet och mot vår möjlighet att ställa frågor till personer som är beredda att samarbeta med oss. Jag vill därför fråga om rådet inte betraktar detta som så allvarligt att det finns anledning att tillämpa de människorättsklausuler som ingår i avtalen med Libanon.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Jag instämmer fullkomligt i att fallet är mycket allvarligt. Ärendet togs upp i samband med ett relativt kort lunchmöte, vilket emellertid inte innebär att vi inte tar det på allvar. EU ska som bekant inom kort inleda förhandlingar med Libanons regering om en handlingsplan som ska ingå i den europeiska grannskapspolitiken, och som alltid i anslutning till sådana handlingsplaner ska vi givetvis prioritera frågan om mänskliga rättigheter och demokrati.

I handlingsplanen kommer också kravet på att inrätta ett oberoende och opartiskt rättsväsen att tas upp. Den kommer att vara ett användbart instrument till stöd för regeringen i det viktiga och nödvändiga reformarbetet på dessa områden.

Ni nämnde associeringsavtalet som trädde i kraft den 1 april. Vi förfogar alltså nu över ytterligare ett nytt instrument för att utveckla och intensifiera dialogen om mänskliga rättigheter med Libanons regering.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Jag vill uppriktigt lyckönska min vän Paulo Casaca till frågan, men jag vill tillägga att ett flertal framstående journalister och framträdande intellektuella som kämpade på vänsterns sida i Libanon har mördats.

Det handlar inte endast om att i EU:s namn nu inleda ett samarbete med Libanon. Det handlar inte endast om att tillämpa FN:s säkerhetsråds resolutioner i Syrienfrågan.

Jag anser att rådet och ordförandeskapet bör sätta press på Libanon och den nya libanesiska regeringen så att de mänskliga rättigheterna respekteras, och jag anser att ordförandeskapet bör ta ställning i frågan.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Jag kan mycket kort besvara frågan. Jag är helt enig med parlamentsledamoten. Att fullgöra skyldigheterna i anslutning till de initiativ som vi vet har inletts och de åtgärder som har vidtagits inom FN i Syrienfrågan är inte den enda frågan utan en bland många andra. För EU:s vidkommande handlar det framför allt om att fullgöra skyldigheterna på människorättsområdet. Frågan kommer att tas upp, och vi tar den på allvar. Vi förfogar nu över de nödvändiga verktygen för att omgående och på största allvar ta upp dessa frågor, vilket vi också kommer att göra.

  Talmannen. –

Fråga nr 5 från Georgios Toussas (H-0259/06)

Angående: Kränkning av mänskliga rättigheter på Guantanamo

Över 400 intellektuella, bland dem 7 Nobelpristagare, har genom en skrivelse till Förenta staternas regering påtalat frågan om de massiva och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter som sker i namn av ”kriget mot terrorismen”. De kräver att militärbasen Guantanamo och alla andra läger för godtyckligt häktade fångar stängs och fördömer det bruk av kidnappning och tortyr som förekommer med EU:s medlemsstaters och andra länders regeringars goda minne, då de tillåtit CIA:s hemliga fängelseverksamhet och flygningar.

Fördömer rådet Förenta staternas försök att hindra att den här frågan som handlar om uppenbara kränkningar av de mänskliga rättigheterna tas upp i FN:s råd för mänskliga rättigheter? Instämmer rådet i kravet om att militärbasen Guantanamo bör stängas?

Del II

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! Eftersom detta är något som ligger mig personligen mycket varmt om hjärtat kan jag kanske få börja med att säga att rådet ständigt pläderar för att samtliga internationella normer för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt ovillkorligen ska upprätthållas, inte minst, och jag är angelägen om att framhålla detta, i anslutning till kampen mot terrorism. Rådet har även gett uttryck för detta i lagstiftningsakter och lagstiftningsprogram, bland annat i rambeslutet av den 13 juni 2002 om kampen mot terrorismen och i EU:s strategi för bekämpning av terrorism av den 1 december 2005.

Utrikesministrarna diskuterade frågan om militärbasen Guantánamo under en middag i samband med rådets sammanträde i Bryssel den 22–23 mars och framhöll då bland annat att Guantánamo fortfarande ger anledning till allvarlig oro. De påpekade att regeringscheferna i några av de länder som är nära allierade med Förenta staterna har begärt att Guantánamobasen ska stängas och att dessa krav var motiverade och framfördes vid rätt tidpunkt. Ministrarna i en del EU-länder påpekade dessutom att de redan tidigare hade uttryckt sin oro under sammanträden i Bryssel med Förenta staternas utrikesminister. Jag konstaterar också att rådets ordförande, utrikesminister Ursula Plassnik, den 22 mars offentligt deklarerade att EU:s medlemsstater och Förenta staternas allierade redan vid ett flertal tillfällen hade begärt att Guantánamobasen skulle stängas. Hon menade vidare att kraven var berättigade och viktiga men att de inte var tillräckliga.

Enligt principen om allas likhet inför lagen har EU sedan en tid tillbaka fört en målmedveten juridisk dialog med Förenta staterna i syfte att se till att internationell humanitär rätt och de mänskliga rättigheterna beaktas i kampen mot terrorismen. Vi tar för givet, och jag hänvisar återigen till Ursula Plassniks uttalande, att Guantánamobasen snart kommer att tillhöra det förflutna. Uttalandet är ett erkännande av att kampen mot terrorismen måste bedrivas på ett sätt som är trovärdigt och förenligt med de mänskliga rättigheterna, och vi måste stå fast vid detta, särskilt när vi som företrädare för EU lägger fram olika lösningar.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), suppleant för frågeställaren. – (EL) Herr rådsordförande! Ibland talar ni klarspråk, som i morse när ni lovade att vidta åtgärder mot det ni kallade kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, och ibland talar ni i gåtor.

Vi har två direkta frågor.

Den första frågan lyder: Försöker Amerikas förenta stater förhindra att frågan om stängningen av militärbasen Guantánamo tas upp i FN:s råd för mänskliga rättigheter? Håller ni med om att frågan bör tas upp eller motsätter ni er detta?

Den andra fråga som jag vill be er att ge ett tydligt svar på, eftersom ni gav mig ett undvikande svar, lyder: Håller ni nu med om att Guantánamobasen bör stängas och, om så är fallet, vilka åtgärder kommer ni inom rådet att vidta mot Förenta staterna i syfte att påverka landet att stänga Guantánamobasen?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (DE) Jag vill klart och tydligt framhålla att vi inom rådet absolut inte tillämpar någon dubbelmoral. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna tas upp så snart de inträffar. Frågan om huruvida förhållandena vid Guantánamobasen är förenliga med relevanta bestämmelser i internationell rätt och särskilt internationell humanitär rätt har tagits upp med Förenta staterna. Jag har också återgett det uttalande av rådets ordförande där hon uttryckte förhoppningen om att Guantánamo snart kommer att tillhöra det förflutna.

Vi har som företrädare för rådet även ställt oss bakom insatserna från FN:s särskilde rapportör om tortyr, Manfred Novak, i syfte att förhindra godtyckliga arresteringar och omänsklig behandling. Vi tar givetvis upp frågan med företrädare för Förenta staterna, däribland främst med presidenten och utrikesministern. Det stämmer absolut inte att vi försöker sopa problemet under mattan.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Förra veckan tog den amerikanska högsta domstolen upp ett fall mot militärkommissionerna och man undersöker frågan. Självklart bryter de mot internationella normer om rättvisa rättegångsregler, de är inte självständiga gentemot den verkställande makten och bevismaterial undanhålls försvaret. De har uppenbarligen erkänt att bekännelser under tortyr förekommer, och det finns inga oberoende överklagandeinstanser.

Kan rådets ordförande bestämt fastslå att rådet är emot dessa militära domstolar? Återigen, var vänlig och besvara specifikt om ni kommer att utöva påtryckningar på Förenta staternas regering att stänga Guantánamo Bay. Det är det svar vi behöver.

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (EN) För det första får och bör vi inte kommentera det nationella domstolssystemet om det finns lagliga vägar tillgängliga i landet att hantera frågan. Ni nämnde högsta domstolen. Högsta domstolen och andra domstolar i Förenta staterna har vid upprepade tillfällen prövat frågan om lagligheten hos ett antal incidenter i lägret. Jag menar att rättssystemet i Förenta staterna är väl rustat för att hantera denna fråga.

Jag säger bestämt att vi hoppas att lägret i Guantánamo snart kommer att tillhöra det förflutna.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Finns det många, om ens några, medlemsstater som skulle säga i rådet att de motsätter sig ett strängare fördömande av Guantánamolägret? Vilka medlemsstater motsätter sig att man vidtar mer konkreta åtgärder i frågan?

  Hans Winkler, rådets ordförande. – (EN) I de diskussioner som ägde rum vid utrikesministerns middag i samband med Europeiska rådet var det ingen som motsatte sig någonting. Det var helt uppenbart att detta var allas gemensamma ståndpunkt. Därför är det inte frågan om att någon motsätter sig någonting, eftersom det som jag har sagt klart och tydligt är alla medlemsstaters ståndpunkt.

  Talmannen. – Eftersom de behandlar samma ämne kommer följande frågor att tas upp tillsammans.

Fråga nr 6 från Robert Evans (H-0015/06)

Angående: Ersättning till passagerare

Mot bakgrund av domstolens beslut om ersättning till flygpassagerare (10 januari 2006), vilka åtgärder överväger rådet att vidta för att garantera att konsumenterna verkligen åtnjuter det skydd och de rättigheter som denna lag avser?

Fråga nr 7 från Eoin Ryan (H-0228/06)

Angående: Flygpassagerarnas rättigheter

Kan rådet ange om det tänker lägga fram några nya förslag till förbättring av rättigheterna för de europeiska flygbolagens passagerare?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! När det gäller dessa frågor, och särskilt den fråga som Robert Evans ställde, kan rådet bekräfta att det har uppmärksammat den dom som avkunnades av Europeiska gemenskapernas domstol den 10 januari 2006 i fallet IATA och European Low Fares Airline Association mot Department for Transport. Rådet konstaterar med tillfredsställelse att domstolen fastslog att det vid prövningen av de frågor som av den nationella domstolen hänskjutits för förhandsavgörande inte framkom någon omständighet som påverkar giltigheten av artiklarna 5, 6 och 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91.

Jag vill även påpeka att passagerarna genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 garanteras vissa rättigheter om de nekas ombordstigning eller om flygningarna är inställda eller försenade. I artikel 16 i förordningen (”Överträdelse”) åläggs varje medlemsstat att utse ett organ som ansvarar för genomförandet av förordningen inom dess territorium. Detta organ ska vid behov vidta de åtgärder som är nödvändiga för att garantera att passagerarnas rättigheter respekteras.

I artikeln föreskrivs också att passagerare kan lämna in klagomål om en påstådd överträdelse av bestämmelserna i förordningen till ett sådant behörigt organ, och slutligen föreskrivs i artikel 16.3 att de påföljder som medlemsstaterna fastställer för överträdelse av bestämmelserna i denna förordning ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Det åligger därför i första hand medlemsstaterna och de nationella organ som ansvarar för genomförandet att se till att passagerarna verkligen får sina rättigheter enligt förordningen tillgodosedda när de lämnar in ett klagomål.

(Talmannen avbröt talaren.)

Enligt artikel 211 i EG-fördraget är kommissionen dessutom skyldig att se till att bestämmelserna i förordningen tillämpas i praktiken. Rådet övervakar noga att förordningen tillämpas. Det kommer att detaljstudera det betänkande om förordningens genomförande och resultat som kommissionen enligt artikel 17 ska lägga fram senast den 1 januari 2007.

Med anledning av framför allt Eoin Ryans fråga vill rådet framhålla att det i samarbete med Europaparlamentet i anslutning till medbeslutandeförfarandet 2004 utfärdade den aktuella förordningen om assistans till passagerare vid nekad ombordstigning.

Jag vill även nämna att rådet inom kort och likaledes i anslutning till medbeslutandeförfarandet med parlamentet kommer att anta en förordning om rättigheterna för passagerare med funktionshinder och rörelsehinder.

Det bör slutligen påpekas att kommissionen har initiativrätt att föreslå lagstiftningsakter i syfte att stärka flygpassagerarnas rättigheter och att inga nya förslag har lagts fram. Rådet tänker därför inte inom den närmaste framtiden anta ytterligare lagstiftningsakter på detta område.

  Robert Evans (PSE), frågeställare. – (EN) Med oerhört stor respekt för rådets ordförande måste jag säga att svaret var mycket bristfälligt, eftersom allt han gjorde var att upprepa EG-domstolens beslut, som jag mycket väl känner till.

Vi har tagit upp det här förut, men flygbolagen låter fortfarande bli att betala. Jag har en hel dossier med dokumentation om flygbolag som inte betalar ut ersättning som folk uppenbarligen har rätt till. Ni sa att rådet tittar närmare på frågan, men det hjälper inte. Min fråga var alltså: vad gör rådet eller vilka åtgärder överväger rådet att vidta för att garantera att besluten följs och att konsumenterna får hjälp och åtnjuter de rättigheter som de uppenbarligen har, i enlighet med EG-domstolens beslut?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Jag vill återigen betona att detta är en fråga för medlemsstaterna. Rådet kan i samband med rådsmöten endast framhålla att bestämmelserna, som faktiskt är både klara och entydiga, ska övervakas ordentligt och att medlemsstaterna ska kräva att de respekteras. Vi kan tyvärr inte göra mer, men vi ska bevaka detta, eftersom rättsläget är klart. Den enkla sanningen är att det är den berörda medlemsstaten som är ansvarig i varje särskilt fall och att den också ska utöva detta ansvar.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr minister, mina damer och herrar! Alla vi som ofta är ute på flygresor känner väl till hur det går till på flygplatserna, där klagomål ibland bara slängs direkt i papperskorgen och konsumenterna många gånger har problem med att hävda sig. Finns det någon möjlighet att inrätta ett skiljedomsförfarande eller tillsätta en ombudsman för att ta hand om dessa klagomål på rätt sätt?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Om händelser som dessa blir allt vanligare skulle detta givetvis vara ett möjligt sätt att lösa frågan och därmed tillgodose passagerarna eller konsumenternas intressen. Jag vill emellertid påpeka för parlamentsledamoten att även detta är en fråga för den berörda medlemsstaten. Jag kan endast lova ledamoten att jag ska se till att rådet diskuterar frågan och uppmärksamma rådet på att detta är ett möjligt alternativ om klagomålen skulle bli så omfattande att det blir nödvändigt att vidta åtgärder.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Liksom Paul Rübig vill jag ta upp något som händer oss alla i stort sett dagligen. En stor europeisk flygplats i Frankfurt tillhandahåller på begäran en broschyr där innebörden av rådets och parlamentets förordning förklaras. En noggrann genomläsning av texten, som grovt räknat sammanlagt omfattar 10–15 nästan fullskrivna A 4-sidor, ger vid handen att passagerarna överhuvudtaget inte har några rättigheter.

Är rådet berett att tillsammans med parlamentet vända sig till kommissionen och påpeka att den faktiskt är skyldig att se till att lagstiftningen efterlevs?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Att passagerarnas rättigheter respekteras är, liksom samarbetet med parlamentet, mycket viktigt för mig, och jag svarar därför obetingat ja på parlamentsledamotens fråga.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Det gläder mig att den förre talaren fick information. När mitt flyg ställdes in av Air France i söndags kväll på Gatwickflygplatsen gavs inga instruktioner eller några rättigheter alls till oss. Jag förstår att detta är en fråga för medlemsstaterna, men kan ni vara vänlig och använda ert inflytande och försöka be medlemsstaterna att se till att lagstiftningen följs? För närvarande följs den inte. Om passagerare inte ens får någon information om ersättning, vad kan de då göra?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Jag kan endast för parlamentsledamoten upprepa mitt tidigare svar på följdfrågan, nämligen att jag självklart är beredd att – med era egna ord – använda mitt inflytande och påpeka för medlemsstaterna att detta är viktiga frågor som måste tas på allvar. Jag ska ta upp frågan till diskussion i rådet.

  Talmannen. – Eftersom de behandlar samma ämne kommer följande frågor att tas upp tillsammans.

Fråga nr 8 från Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (H-0051/06)

Angående: Finansiering av transeuropeiska transportnät

Den politiska överenskommelse som nåddes om budgetplanen 2007–2013 vid Europeiska rådets möte i december 2005 innebär att kommissionens ursprungliga förslag på 20 miljarder euro i anslag för finansieringen av de transeuropeiska transportnäten reduceras till 7 miljarder euro.

Med tanke på hur viktiga de transeuropeiska transportnäten är för Lissabonstrategin och för att den inre marknaden skall fungera undrar jag: Anser rådet att det med ett belopp på 7 miljarder euro är möjligt att genomföra de 30 prioriterade projekt som planerats för den närmaste framtiden? Håller rådet med om att en sådan avsevärd minskning med två tredjedelar av de ursprungliga anslagen skulle fungera som en bromskloss för hela transportsektorn, detta med tanke på att vissa av projekten redan fått problem med genomförandet, och hur tänker rådet hantera denna fråga under den kommande sexmånadersperioden? Tänker det verka för att vissa prioriterade program ses över eller läggs ner?

Fråga nr 9 från Bernd Posselt (H-0209/06)

Angående: Höghastighetstågförbindelsen ”Magistrale für Europa” och Brennertunneln

Vad anser ordförandeskapet om utvecklingsmöjligheterna och tidsplanen för höghastighetstågförbindelsen ”Magistrale für Europa” från Paris via Strasbourg till Budapest och dess viktigaste förgrening från München via Brennertunneln till Rom, särskilt när det gäller den tyska och österrikiska delen av de båda järnvägssträckorna?

Fråga nr 10 från Stanisław Jałowiecki (H-0237/06)

Angående: Genomförande av TEN-T-projekt

Det är inte möjligt att genomföra Lissabonstrategin utan effektiva europeiska transportnät. Vid Europeiska rådets möte i Essen 1994, i kommissionens beslut 1692/96/EG⁽¹⁾och 884/2004/EG⁽²⁾samt i rapporten från högnivågruppen ledd av Karel van Miert fastställdes gemenskapens riktlinjer för TEN-T och 30 prioriterade projekt.

Det är mycket oroväckande att det för den sociala och ekonomiska utvecklingen i Centraleuropa strategiska projekt nr 23 – Gdansk–Warszawa–Brno/Bratislava–Wien inte är medtaget i kommissionen förslag till samordnare för de 6 projekt som valts ut bland de totalt 30 transeuropeiska transportnätsprojekten.

Kommer det österrikiska ordförandeskapet att prioritera projektet för att förbinda Östersjöländerna med Centraleuropa? I vilken fas befinner sig genomförandet av detta projekt? Hur kommer det att finansieras?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Fru talman! Jag vill besvara frågorna om de transeuropeiska näten (TEN) på följande sätt.

När det gäller den begärda finansieringen har kommissionen efter överenskommelsen vid rådets möte i december inlett en bedömning av möjligheterna till finansiellt stöd från gemenskapen inom den nya ramen. När bedömningen är klar kommer rådet skyndsamt att återuppta diskussionerna i syfte att snarast, och senast i slutet av året, uppnå en överenskommelse om det slutliga antagandet av förslaget.

När det gäller transportområdet i vid bemärkelse förtjänar det att understrykas att gemenskapens finansiella stöd på området för transeuropeiska transportnät är avsett för den samfinansiering av projekt som ofta genomförs inom ramen för samarbetet mellan såväl nationella och offentliga som privata myndigheter i medlemsstaterna. Finansiellt stöd från gemenskapen kan faktiskt bidra till att underlätta möjligheten till finansiellt stöd från offentliga och privata myndigheter på nationell nivå och främja samordning mellan olika nationella åtgärder, särskilt när det gäller gränsöverskridande sektioner. Ansvaret för att projekten kommer till stånd vilar emellertid fortfarande på de berörda medlemsstaterna, men givetvis även på de deltagande aktörerna.

Om genomförandet av ett projekt av gemensamt intresse avsevärt försenas kan kommissionen enligt Europaparlamentets och rådets beslut nr 1692/96/EG om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet samråda med de berörda medlemsstaterna och med vederbörlig hänsyn till kompetensfördelningen anta lämpliga åtgärder. När det gäller den översyn av förteckningen över prioriterade projekt som anges i beslutet kan kommissionen utnyttja sin initiativrätt och lägga fram lagstiftningsförslag inom ramen för den rapport om genomförandet av riktlinjerna som kommissionen ska lämna in vartannat år.

I frågan om finansieringen av budgetposten för de transeuropeiska näten (TEN) i budgetplanen för 2007–2013 vill jag rent allmänt slå fast att jag, när det gäller finansieringen av de transeuropeiska nätprojekten under denna period, redan när jag på uppdrag av ordförandeskapet den 25 januari framträdde inför parlamentets utskott för transport och turism förespråkade att de transeuropeiska näten om möjligt bör få ytterligare anslag i budgetplanen. Jag har följaktligen också förklarat för beslutsfattarna och förhandlarna att frågan är viktig och brådskande, och jag har påpekat att det inte, när tillväxtstrategier och skapande av sysselsättning på EU-nivå tillkännages, går att bortse från den fria rörligheten och hållbarheten, för vilka utbyggnaden av de transeuropeiska näten är en nödvändig förutsättning. Jag gläder mig åt att en kompromiss kunde uppnås vid gårdagens trepartsmöte. Förhoppningen är att vi genom att utnyttja alla till buds stående medel nu åtminstone kan se till att neddragningen av resurserna till de transeuropeiska näten för perioden 2007–2013 blir mindre kännbar. Som ordförande för rådet (transport, telekommunikation och energi) har jag personligen ständigt framhållit att det är viktigt att de prioriterade transeuropeiska nätprojekten genomförs, och jag har också, som jag redan har nämnt, klargjort detta för de förhandlingsansvariga och i förekommande fall utövat påtryckningar när detta kunde påverka ärendet i positiv riktning.

Jag gläder mig åt att en överenskommelse åtminstone för tillfället har uppnåtts, och jag hoppas som sagt att vi nu kan ta itu med åtminstone de viktigaste projekten.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE), frågeställare. – (EL) Herr talman! Tack för den information som ni har gett oss både i dag och i parlamentets utskott för transport och turism.

Mot bakgrund av behovet av att utveckla de transeuropeiska näten och genomföra den fria rörligheten på den inre marknaden, liksom allt annat ni nämnde undrar jag kort och gott om 7 miljarder euro räcker för att uppnå dessa mål?

Om målen är så viktiga och penningbristen så skriande, vad tänker rådet föreslå för att hjälpa oss att täppa till hålen i budgeten, utöver en allmän vädjan om samarbete mellan den offentliga och den privata sektorn?

Jag undrar dessutom hur många procent av det ökade beloppet på cirka 500 miljoner euro som är avsedda för energisektorn och hur många procent som är avsedda för transportsektorn.

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Sammanlagt 7,3 miljarder euro har anslagits till transportsektorn. Parlamentsledamoten har helt rätt i att vi för att genomföra de prioriterade transeuropeiska näten också måste genomföra och inte endast fundera på innovativa finansieringsmodeller. Jag tänker då på att privata finansiärer och investerare skulle kunna delta. Detta är det enda sättet. Vi kommer dessutom tveklöst att tvingas till prioriteringar, och efter några år kommer vi att kunna avgöra om de projekt som först är färdiga att dras igång också är de som sannolikt har de största möjligheterna att bli genomförda. Den allt överskuggande uppgiften för de ansvariga i de olika råden kommer därför att vara att se till att de prioriterade transeuropeiska nät som har angetts som viktiga för sysselsättningen och den ekonomiska utvecklingen får det nödvändiga och relevanta godkännandet och därmed kan börja byggas.

  Bernd Posselt (PPE-DE), författare. – (DE) Herr rådsordförande! Min fråga hänförde sig speciellt till tidsramen för höghastighetstågförbindelsen ”Magistrale für Europa” från Paris via Strasbourg och München till Wien samt förgreningen via Brennertunneln till Rom. Jag vill ställa en fråga till rådets ordförande om projektet i allmänhet och förbindelserna från München till Wien och Rom i synnerhet.

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Som svar på Bernd Posselts fråga vill jag säga att rådets ordförandeskap anser att utbyggnaden av de båda järnvägsförbindelserna i projekt nr 17 från Paris via Strasbourg, Stuttgart och Wien till Bratislava och projekt nr 1 från Berlin via München och Verona till Palermo är av mycket stor betydelse för att motverka trafikstockningar på vägarna, särskilt sådana som orsakas av tunga lastfordon.

Detta är storskaliga projekt som syftar till att skapa balans mellan olika transportsätt och bidra till ett hållbart transportsystem inom EU. De gränsöverskridande projekten bidrar dessutom till att underlätta den ekonomiska integrationen på den inre marknaden.

Eftersom parlamentsledamotens fråga särskilt gällde tidsramen kan jag meddela att utbyggnaden av de båda förbindelserna beräknas vara avslutad 2015. Det slutliga beslutet om dessa stora gränsöverskridande projekt och hur snabbt de kan genomföras beror dock givetvis på budgetplanen för 2007–2013 och, som jag tidigare nämnt, i viss mån på kravet på att få till stånd privat finansiering.

Så snart en överenskommelse har nåtts om den budget som krävs måste en långsiktig plan upprättas för genomförandet av dessa betydande projekt. Sammanfattningsvis vill jag understryka att det är min fasta övertygelse, särskilt när det gäller den nordsydgående transitleden för projekt nr 1 från Berlin via München och Verona till Palermo, att det första spadtaget kommer att ha tagits senast i slutet av året och att vi då ska kunna inleda arbetet. Jag tog själv det första spadtaget för den viktigaste delen av projektet, nämligen Brennertunneln, och under de senaste tre och ett halvt åren har jag i samarbete med min ministerkollega Pietro Lunardi gjort allt som står i min makt för att föra projektet så här långt. Jag anser att en samlad insats är påkallad och nödvändig i fråga om båda dessa viktiga förbindelser.

  Stanisław Jałowiecki (PPE-DE), frågeställare. – (PL) Jag fick inget svar på min fråga som särskilt gällde förbindelsen mellan Gdansk och Wien. Denna sektion är särskilt viktig, eftersom den helt klart är en central del av transportnätet för att länka samman de nya centraleuropeiska medlemsstaterna och EU:s gamla medlemsstater. Två andra länkar befinner sig på planeringsstadiet. Jag tänker på rutten Paris–Wien och den prioriterade järnvägsförbindelsen ”Rail Baltica” som kommer att gå från Antwerpen via Warszawa till Helsingfors. Inget har ännu beslutats om den mycket viktiga sektion som min fråga gällde, och därför ställde jag en fråga till vicekanslern.

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Jag diskuterar gärna den muntliga frågan H-0237/06 av Stanisław Jałowiecki också. Som ni säkert vet har Europaparlamentet och rådet beslutat om gemenskapens riktlinjer för utvecklingen av det transeuropeiska transportnätet. Enligt de riktlinjerna ska arbetet på transportprojekt nr 23 – den förut nämnda järnvägslinjen Gdansk–Warszawa–Brno/Bratislava–Wien – bli klart under perioden 2010–2015. Rådets ordförandeskap anser att denna linje är ytterst viktig, eftersom den bidrar till uppkomsten av kommersiella företag längs med sträckan och främjar en övergång till alternativa färdsätt för långa transporter. Meningen är också att den ska ta hänsyn till rörlighetskraven hos dem som reser regionalt.

I juli förra året – dvs. 2005 – utnämndes sex Europasamordnare för att påskynda arbetet med att förverkliga de fem prioriterade järnvägslinjerna och införandet av Europeiska tågledningssystemet. Järnvägslinjen nr 23 är inte ett av dessa högst prioriterade projekt, men just nu kan inte ordförandeskapet föregripa ett beslut om vilka järnvägslinjer som blir prioriterade projekt i framtiden och om en andra grupp Europasamordnare kommer att utnyttjas – jag beklagar detta.

Järnvägslinjen i transportprojekt nr 23 är en del av de nationella reformprogrammen (NRP) i Tjeckien, Polen och Slovakien. Preliminära ekonomiska beräkningar har redan utförts och byggplaner samt miljökonsekvensbedömningar har påbörjats. Jag vill också tillägga att storskaliga investeringar för sträckan Wien–Venedig, som också nämndes i den här frågan, planeras i Österrike.

Låt mig också upprepa det som redan tidigare sagts åtskilliga gånger idag om att ett slutgiltigt beslut om järnvägslinjen nr 23 även beror på om man kommer överens om budgetplanen 2007–2013 och på mängden privatkapital som satsas.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr rådsordförande! ”Magistrale für Europa” påverkar oss i högsta grad, eftersom den löper rakt igenom Strasbourg, Europeiska unionens huvudstad. Tror rådsordföranden att samordnaren kommer att ha möjlighet att rapportera regelbundet till rådet (transport, telekommunikation och energi) om de framsteg som gjorts med samordningen?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Herr Rübig! Jag tycker att det verkar vara en god idé att den ansvarige samordnaren, som självklart måste vara välinformerad, ska motivera sina beslut och ställas till svars inför denna kammare och även inför de ansvariga berörda parlamentsledamöterna. Jag ska med glädje ta upp och vidarebefordra detta förslag.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Kommissionen har föreslagit 6 samordnare för 6 av de 30 projekten. Det verkar vara som hos Orwell, att det finns djur som är mer jämlika i projekten för transeuropeiska transportnät. När ska kommissionen lägga fram den andra fasen för de näst mest privilegierade projekten? När ska ni göra detta i rådet?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Det är som jag tidigare har sagt. Totalt finns det trettio projekt inom de transeuropeiska näten och de är placerade i ett prioriteringssystem där de sex högst prioriterade projekten har tilldelats samordnare. Av erfarenhet vet vi dock att det kommer att ske förseningar här och var och sen kommer prioriteringssystemet att behöva omprövas. Jag har därför betonat att prioriteringssystemet är bra och viktigt. Högnivågruppen under ledning av Karel van Miert har gjort ett strålande jobb här.

Vi måste dock vara flexibla, eftersom järnvägslinjerna inte enbart är viktiga för den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen utan också för tillämpningen av den princip som anges i olika vit- och grönböcker om att flytta över godstransporterna från väg till järnväg. Vi måste erbjuda konkreta projekt även för detta. Jag är övertygad om att vi tillsammans kan säkra de medel som behövs för detta, inklusive det som kommer att krävas efter den kommande perioden. Jag hyser ett starkt förtroende för den innovativa potentialen och för de strategier som nämndes tidigare att också utnyttja privata medel. Då kan projekten genomföras snabbare än vad som annars hade varit möjligt, till fromma för inte bara ekonomi och sysselsättning utan också framför allt för miljön och för de människor som bor längs med järnvägslinjerna.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Jag är mycket tacksam för att vicekanslern var först med att ta upp frågan om budgetplanen. I kväll har vi faktiskt kommit överens om att avsätta ytterligare 500 miljoner euro i direkt finansiering för TEN-projekt och ytterligare 500 miljoner euro för att få lån från Europeiska investeringsbanken. Han har därmed fått 7,3 miljarder euro.

Min fråga till vicekanslern handlar om ett centralt projekt för Europeiska unionen och Österrike, nämligen Brennertunneln. Kan han säga oss hur han ser på de framsteg som gjorts i detta projekt inom ramen för TEN, eftersom detta projekt är så viktigt för Europeiska unionen?

  Hubert Gorbach, rådets ordförande. – (DE) Herr Karas! Jag ska med glädje göra det. Situationen kring Brennertunneln, dvs. själva hjärtat i järnvägslinjen Berlin–Palermo, är följande. Kommissionen har lovat att vara med och finansiera denna första tunnel till 50 procent – vilket är en stor summa. Investeringsvolymen för denna första tunnel uppgår till cirka 450 miljoner euro. Vi befinner oss för närvarande i fas 2, den förberedande fasen. I sommar kommer vi att börja borra den första pilottunneln och göra vårt yttersta för att genomföra fas 3 – själva byggandet av Brennertunneln – under högst två och ett halvt till tre år, så att vi kan garantera att den är klar senast 2015 i enlighet med det internationella fördraget mellan Italien och Österrike. Som jag tidigare har sagt är det fullt möjligt att tjäna in några år, om vi verkligen är ambitiösa i vår strävan mot dessa mål, så att hjärtat i denna järnvägslinje – Brennertunneln – i bästa fall kan stå färdig 2013.

Jag vill dock också betona här att om de berörda medlemsstaterna är överens och kommissionen ger dem sitt maximala stöd – vilket kommissionens vice ordförande Jacques Barrot, som också har förhört sig om situationen på plats, precis har gjort – kommer vi att göra sådana framsteg. Jag litar också bergfast på att kommissionen och Europeiska unionen kommer att klara den återstående gemensamma finansieringen.

  Manolis Mavrommatis (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Jag hade en fråga som jag hoppades få ett svar på och jag trodde att det skulle finnas tillräckligt med tid för att hinna med den. Tyvärr deltog så många parlamentsledamöter i diskussionen kring en specifik fråga att vi inte hinner behandla min fråga.

Som ni ser har jag väntat här i en och en halvtimme och tyvärr verkar det som om frågan kommer att besvaras skriftligen.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Fru talman! En ordningsfråga : varje månad hamnar jag utanför frågestunden även om min fråga är med bland de första tolv eller tretton frågorna. Att man behandlar tre frågor tillsammans och sedan bara kommer igenom tio frågor säger verkligen något om parlamentet. Någonting måste göras åt detta. Jag är hitsänd av människor för att ställa frågor. Vi är 700. Att man kommer igenom så få frågor speglar verkligen på ett skrämmande sätt parlamentet och systemet. Jag skulle vilja be att detta förmedlas till presidiet, för någonting måste göras åt det.

  Talmannen. – Jag beklagar. Jag har noterat vad ni har sagt, men vi får ofta problem med minskad tid för frågestunden på grund av att andra debatter drar över.

De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 20.05 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

(1) EGT L 228, 9.9.1996, s. 1.

(2) EUT L 167, 30.4.2004, s. 1.

15. Världshälsodagen (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om ett yttrande av kommissionen om Världshälsodagen.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Den världsomfattande bristen på läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal har nått en krisnivå i många delar av världen. Åldrande befolkningar i Europa, Förenta staterna och de flesta välbärgade länderna tillsammans med alltmer sofistikerade medicinska behandlingar som kräver specialutbildad personal innebär att efterfrågan på hälso- och sjukvårdspersonal i industriländerna överstiger utbudet. Och efterfrågan på hälso- och sjukvårdspersonal överstiger inte bara vår interna kapacitet att frambringa läkare och sjuksköterskor: den innebär också en stor påfrestning på den internationella marknaden för hälso- och sjukvårdspersonal.

Bristen på hälso- och sjukvårdspersonal i rika nationer är dock inte ens i närheten av den allvarliga brist som råder i många delar av Afrika, där bristen på hälso- och sjukvårdspersonal ofta kan innebära skillnaden mellan liv och död. Med mindre än en sjukvårdsanställd per 1 000 människor i Afrika, jämfört med fler än 10 sjukvårdsanställda per 1 000 människor i Europa är det knappast förvånande att de upprörande och oacceptabla dödssiffrorna för barn och deras mödrar fortsätter. Fler än ett barn av fem dör före sin femårsdag, och fler än en mor av hundra dör av graviditetskomplikationer i många afrikanska länder. Utvecklingen mot millennieutvecklingsmålen i Afrika går oacceptabelt långsamt, med omvänd utveckling i vissa länder som en följd av hiv/aids. Ansvaret för att ta hand om de sjuka läggs på familjer och samhällen som har mycket små resurser för att klara av den stora bördan.

I Världshälsorapporten 2006 koncentreras den internationella uppmärksamheten till bristen på hälso- och sjukvårdspersonal. Denna rapport välkomnas varmt. Den sätter strålkastarljuset på en kris som har utvecklats under många år men som nu förmodligen utgör det främsta hindret för att nå de hälsorelaterade millennieutvecklingsmålen – att begränsa mödra- och barndödligheten och att få kontroll över smittsamma sjukdomar som hiv/aids, tbc och malaria. Utan läkare, sjuksköterskor, farmaceuter och annan hälso- och sjukvårdspersonal kommer det att bli omöjligt att förbättra vården eller att leva upp till våra åtaganden om att öka tillgången till grundläggande hälso- och sjukvårdstjänster.

Anledningarna till krisen är komplicerade. Det har varit en ständig underinvestering i hälso- och sjukvården i utvecklingsländerna under många år, även i utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal. Många länder i Afrika försöker fortfarande driva sin hälso- och sjukvård med en budget som understiger 10 euro per capita – det är mycket mindre än det minimum på 30 euro som anses nödvändigt för att tillhandahålla grundläggande hälso- och sjukvårdstjänster.

Men problemet är inte bara bristen på investeringar i Afrika. Många länder i Europa och på andra ställen har underinvesterat och inte planerat tillräckligt för utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal för att möta de åldrande befolkningarnas behov. Den rika världen kan locka till sig hälso- och sjukvårdspersonal från andra länder. Konsekvensen för fattiga länder är att de utbildar hälso- och sjukvårdspersonal som lämnar landet, och i själva verket tillhandahåller de ett omvänt stöd till hälso- och sjukvården i industriländerna, genom att axla bördan med utbildningskostnaderna.

Att utbilda ytterligare hälso- och sjukvårdspersonal är bara en del av lösningen. Många vårdanställda som är utbildade vill inte arbeta i de fattigaste och mest avlägsna områdena, där behoven är störst. Det finns ett mönster av inre migration från landsbygds- till stadsområden, från den offentliga till den privata sektorn och från fattiga länder till rikare grannländer och sedan vidare till den rikare, industrialiserade världen. Det är dock svårt att klandra den enskilde när man har sett de villkor som de tvingas arbeta under. Vi måste få större förståelse för hälso- och sjukvårdspersonalens bevekelsegrunder och skapa stimulanssystem som uppmuntrar dem att arbeta där behoven är störst.

Drivande faktorer som dåliga arbetsförhållanden, låga löner – som utbetalas oregelbundet, brist på läkemedel och utrustning samt bristen på karriärmöjligheter bidrar tillsammans till att hälso- och sjukvårdspersonalen flyttar. Det är faktiskt förvånande att det fortfarande, med de dåliga förhållandena, finns en hård kärna av hängiven sjukvårdspersonal i många afrikanska länder som fortsätter att göra ett fantastiskt jobb under mycket svåra omständigheter. Det är viktigt att inte glömma det som har uppnåtts och den utvecklingsbara insatsen av många sjukvårdsanställda, som fortsätter att tjäna sitt folk trots utmaningarna i jobbet och arbetsmiljön.

Faktorer som lockar till migration – bättre löner i rika länder, bättre arbetsförhållanden och större trygghet, som ibland kombineras med aggressiva rekryteringsmetoder från privata rekryteringsföretag – spelar också en betydande roll för den ökande rörligheten hos sjukvårdspersonal.

Alla dessa frågor har beskrivits i kommissionens meddelande till parlamentet om EU:s strategi för att åtgärda bristen på personal inom hälsosektorn i utvecklingsländer. Om vi ska få bukt med krisen måste lösningar börja utvecklas i de länder som berörs mest, och dessa lösningar måste främja planering och finansiering av utbildning, stöd och finansiering av sjukvårdspersonal och bättre tjänstgöringsvillkor. Det är nödvändigt att nationella åtgärder stöds av regionala och globala åtgärder, där man delar med sig av kunskaper och bästa metoder, där man delar med sig av utbildningsresurser och där man förändrar internationella rekryteringsstrategier för att göra dem mer etiska. Det är viktigt att vi granskar våra egna utbildningsprogram för sjukvårdspersonal och ökar vår egen produktionskapacitet för att bli mer självförsörjande.

Kommissionen har lett och samordnat utvecklingen av ett sammanhållet europeiskt svar. Meddelandet om personal inom hälsosektorn har debatterats, och kraftfulla slutsatser kommer att antas av rådet. EU:s medlemsstater har enats om en åtagandeförklaring som kommer att läggas fram på Världshälsodagen. Detta bör visa för resten av världen att EU tar den här frågan på allvar och kommer att stödja en betydande åtgärd till svar på krisen.

  John Bowis, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag står bakom vartenda ord som kommissionsledamoten har sagt här i kväll när vi högtidlighåller årets Världshälsodag med WHO:s utvalda tema – den skrämmande bristen på hälso- och sjukvårdspersonal.

I Europa har vi 3 läkare per 1 000 personer, och, som kommissionsledamoten nämnde, vi har ändå inte tillräckligt med sjukvårdspersonal. I Afrika har de färre än 5 läkare per 100 000 personer. I Europa är det vårt fel, och i Afrika är det också alltför ofta vårt fel. Och varför är det vårt fel? Därför att industriländerna tar 63 000 läkare och sjuksköterskor per år från utvecklingsländerna och bara skickar tillbaka 1 300 till dessa länder. Det är en oetisk, omoralisk obalans. Vi måste göra mycket mer i Europa för att rekrytera och behålla hälso- och sjukvårdspersonal genom utbildning, lön, arbetsförhållanden, forskningsmöjligheter och så vidare, men vi måste göra så mycket mer i utvecklingsländerna och framför allt måste vi stoppa rovdriften på deras yrkeskunskaper.

Afrika söder om Sahara har omkring 750 000 anställda i hälso- och sjukvården för 682 miljoner människor. I Europa är proportionen 15 gånger högre. Afrika söder om Sahara har 1 miljon för få anställda i hälso- och sjukvården. Ghana har bara 1 500 läkare till sin befolkning på 20 miljoner. Två tredjedelar av de unga läkarna i landet lämnar landet inom tre år efter examen, och ändå vilar 25 procent av världens sammanlagda börda av sjukdomar och ohälsa på Afrika samtidigt som endast 0,6 procent av världens sjukvårdspersonal finns där.

I Förenade kungariket, mitt land, kommer två tredjedelar av de nya läkarna och 40 procent av de nya sjuksköterskorna från utlandet. Det är något som vi borde skämmas för, och vi måste lova att ge uttryck för våra skuldkänslor genom att stoppa denna rovdrift och genom att se till att vi, tillsammans med Afrikas folk, bidrar till den hälso- och sjukvård och den sjukvårdspersonal som de är i förtvivlat behov av.

  Margrietus van den Berg, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Så här inför Världshälsodagen är det ett nöje att tänka på Europeiska unionens insats för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Inte mindre än tre av dessa åtta mål handlar om hälso- och sjukvård, kampen mot sjukdomar som till exempel aids och malaria, minskad barnadödlighet och minskad dödlighet för mödrar i samband med graviditet och förlossning. Världen, och i synnerhet Afrika, ligger verkligen långt efter på dessa områden. Varje år dör över en miljon barn i världen i malaria, sex miljoner dör före sin femårsdag på grund av matbrist eller en obalanserad kost av dålig kvalitet och två till tre miljoner barn dör i sjukdomar som skulle ha kunnat förebyggas med vaccinering. År 2005 dog en kvinna i minuten till följd av komplikationer i samband med graviditet och förlossning.

Flera gånger har kommissionen och medlemsstaterna lovat att ge högsta prioritet åt hälso- och sjukvården i utvecklingsländerna. Trots alla dessa fina löften har de misslyckats att uppfylla och införliva dem i den årliga budgetplanen. Inte ens fem procent av Europeiska utvecklingsfondens budget går årligen till grundläggande hälso- och sjukvård. Detta går verkligen stick i stäv mot Europaparlamentets åtagande och önskemål att 20 procent av de totala utvecklingsfonderna ska gå till grundläggande utbildning och grundläggande hälso- och sjukvård. Dessa ord måste följas av handling.

När vi beviljar budgetstöd måste vi dessutom bli mycket strängare när det gäller utgiftskriterierna. Inget budgetstöd bör ges till de länder som inte är kvalificerade på grund av dåliga styrelseformer. Där budgetstöd ges måste det inriktas på specifika sektorer, med andra ord tydligt riktas in på hälso- och sjukvården eller utbildning. Det får heller inte råda något som helst tvivel om att pengarna verkligen går till hälsovård, vilka syften de finansierat och vilka resultat det gav. En särskild procentenhet ska gå till kostnaderna för bevakning från ett särskilt övervakningsorgan. Detta är vi skyldiga EU:s skattebetalare och mottagarländernas människor och parlament. Finansieringen bör i själva verket inte enbart komma från EU:s program, utan det kan ofta vara effektivare om den sker gemensamt med organisationer som Världshälsoorganisationen, FN:s aidsprogram Unaids, UNFPA och globala initiativ som till exempel den globala fonden.

Europeiska unionen bör garantera finansieringen av projekt för sexuell och reproduktiv hälsovård som saknar medel sedan Förenta staternas president stoppat medlen till dessa projekt. Detta står i skarp kontrast till de 12 miljarder som Förenta staterna investerar i en absurd kampanj för avhållsamhet före äktenskapet och trohet gentemot partnern. Den amerikanska kongressen konstaterade idag att denna kampanj skapar förvirring och hämmar redan existerande kampanjer. Många kvinnor och flickor har dött på grund av denna extrema politik. Europeiska unionen kan inte och bör faktiskt inte tolerera detta. Jag hoppas att mina kolleger i de andra politiska grupperna i parlamentet inte kommer att ställa sig på Bushs sida, utan snarare på de miljontals kvinnornas och flickornas sida.

Förutom att öka utgifterna bör vi också ta itu med hälso- och sjukvården i utvecklingsländerna på ett strukturellt och integrerat sätt. Tillgång till grundläggande tjänster som till exempel hälso- och sjukvård är det viktigaste för de allra fattigaste, men denna tillgång är oftast ofullständig på grund av bristen på expertis och infrastruktur vid källan. Vi bör därför investera i logistik och social infrastruktur, kunskapsöverföring och utbildning av lokal personal samt grundläggande utbildning. Siktet ska vara inställt på att överföra grundläggande kunskap inom områden som hygien, rent dricksvatten och hälsosam mat. Inte förrän det finns en grundläggande struktur kan fattigdomsrelaterade sjukdomar och andra onödiga dödsorsaker elimineras på ett verkligt strukturellt sätt.

I vår resolution gör vi rätt i att fokusera på att personalbristen inom sjukvården ofta beror på kompetensflykt, ett fenomen som innebär att de mest kvalificerade och erfarna läkarna och sjuksköterskorna bestämmer sig för att arbeta någon annanstans i världen. Vi måste aktivt förhindra denna kompetensflykt genom att ingå avtal med sektorer och länder och främja cirkulär migration, där människor återvänder till sina hemländer efter en kort vistelse utomlands, genom att utbilda och överföra kunskap samt genom att skapa bättre arbetsvillkor.

Till sist hindrar korruption och dåliga styrelseformer i många länder att en stor del av de pengar som satsas på hälso- och sjukvård hamnar hos de allra fattigaste. Studier har visat att i länder som till exempel i Tchad når endast 1 procent av de allmänna medel som satsas på hälso- och sjukvård fram till sin destination.

Detta leder mig fram till mitt eget betänkande om biståndets effektivitet och korruptionen i utvecklingsländerna som kommer att debatteras under morgondagen. Goda styrelseformer och kampen mot korruption är väsentliga om vi ska uppnå millennieutvecklingsmålen. Både givar- och mottagarländerna bör anstränga sig till det yttersta för att åstadkomma detta inom de närmaste åren.

I denna kammare kan jag inte nog understryka betydelsen av millennieutvecklingsmålen, speciellt för hälso- och sjukvården och utbildningen. Det är nu absolut nödvändigt att fördubbla den budget som avsätts för detta. På så sätt fördubblar vi chanserna för de allra fattigaste i världen, hjälper dem att ta sig ur sin fattigdom och bli friska. Utrota fattigdomen!

  Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar kommissionsledamotens sammanfattning av de komplicerade aspekterna av detta problem. Världshälsodagen är ett bra tillfälle för begrundan. Vi har millennieutvecklingsmålen och många avsiktsförklaringar från regeringar och parlament i hela världen, men tyvärr finns fortfarande en stor klyfta mellan retoriken och verkligheten där ute. På alltför många ställen dör människor bara därför att det inte finns grundläggande medicinska resurser som kunde ha räddat deras liv till en mycket låg kostnad. Jag ska bara nämna en plats: området runt ekvatorn i Demokratiska republiken Kongo, där dödstalen bland befolkningen är katastrofala, inte på grund av hungersnöd eller ens det närvarande våldet och osäkerheten, som i östra Kongo, utan enbart på grund av att medicinska resurser är obefintliga i detta vackra men otillgängliga skogsområde.

Vi måste verkligen titta närmare på kommissionens utgifter för hälso- och sjukvård och fråga varför en så låg procentandel av Europeiska utvecklingsfondens budget är öronmärkt för hälso- och sjukvårdssektorn, som Margrietus van den Berg just har pekat på. Så är det trots att parlamentet har begärt att en femtedel av de sammanlagda utvecklingsfonderna ska gå till grundläggande hälso- och sjukvård och grundläggande utbildning.

Jag vill nu gå över till frågan om hälso- och sjukvårdspersonal. Det är inte bara en fråga om otillräcklig finansiering: det är ett område där EU:s medlemsstater aktivt undergräver hälso- och sjukvården i utvecklingsländerna genom att stjäla deras utbildade medicinska personal. Medlemsstater har undertecknat förbindelser om att inte aktivt rekrytera hälso- och sjukvårdspersonal från de fattigaste nationerna, men i praktiken hittar de vägar att kringgå dessa löften. I Förenade kungariket har till exempel National Health Service, den allmänna hälso- och sjukvården, regler för rekrytering av sjukvårdspersonal, men de gäller bara för arbetstagare som rekryteras direkt av NHS. Reglerna gäller inte för sjuksköterskor som rekryteras genom privata förmedlingar. Förmedlingsjobben är ofta lågkvalificerade jobb, så dessa sjuksköterskor drar inte ens nytta av de specialistkunskaper de skulle kunna skaffa medan de är i Europa. Resultatet är förödande. I Swaziland finns ungefär 3 000 sjuksköterskor, och Swaziland utbildar ungefär 100 per år. Upp till 80 sjuksköterskor per år ger sig dock av, enbart till Förenade kungariket. Till det kommer det stora antal swaziländska sjuksköterskor som dör av aids: 300 stycken dog av aids åren 2003–2004.

Medlemsstaterna måste täppa till kryphålen i sina regler för rekrytering av hälso- och sjukvårdspersonal och få till stånd en effektiv planering för arbetskraften inom vården så att de inte längre frestas att stjäla utbildad personal från just de länder där man har ett så förtvivlat behov av bättre hälso- och sjukvård.

  Marie-Hélène Aubert, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Om man har möjlighet att analysera de ofta flyktiga egenskaperna eller effektiviteten hos dessa världsdagar som ägnas en eller annan stor sak, blir slutsatsen följande. De innebär en möjlighet för oss att å ena sidan belysa en dramatisk situation och bristen på sjukvårdspersonal i söder, en fråga som vi vanligtvis ägnar minimal uppmärksamhet, och att å andra sidan lägga fram förslag som ska tillämpas på kort, medellång eller lång sikt. Därav behovet av att införa dessa hälsomål inom ramen för den fleråriga finansiella planeringen, vilket skulle göra det möjligt att öka förutsägbarheten för EU:s medel, något som är en allvarlig brist idag, och ge mer praktiskt stöd till nationella strategier för att öka antalet sjukvårdsanställda.

Man får dock inte glömma att det problem som vi diskuterar idag inte handlar om otur på grund av rena tillfälligheter. Bristen på sjukvårdspersonal är istället resultatet av så kallade strukturanpassningsprogram som brutalt har drivits av de internationella finansinstituten och som har lett till att den offentliga hälso- och sjukvården och utbildningssystemen i flera länder har kollapsat. Det är därför ganska skenheligt att 2006 tala om beslutsamhet att öka sjukvårdspersonalen under de kommande åren, samtidigt som den makroekonomiska politik som förts på annat håll har haft en skadlig inverkan på samma mänskliga resurser i över tio år. Trots det välkomnar vi denna uppmärksamhet, hur sent den än kommer, kring det trängande behovet av att investera i personalresurser, utan vilka ingen utvecklingspolitik, hur välmenande den än är, kan genomföras.

Därför anser vi att Europeiska unionens åtgärder på detta område bör fokusera på tre punkter. För det första, vilket redan har nämnts, det öronmärkta beloppet för hälsofrågor inom ramen för officiellt utvecklingsstöd, som för närvarande ligger runt fem procent. Detta är sorgligt otillräckligt och framtidsutsikterna är inte alls särskilt uppmuntrande. Det behövs minst 20 procent, inte minst för att täcka lönekostnaderna för utbildning och för alla de frågor som tidigare nämnts. För det andra bör man sätta stopp för de budgetrestriktioner som tvångsmässigt införts av de internationella finansinstituten. Här måste Europeiska unionen använda sitt inflytande, särskilt när det gäller lönetaket och rekryteringen till den offentliga sektorn. Till sist krävs det etiska regler för att få slut på skandalen med en tudelad rekryteringsstrategi i norr i fråga om status och lön. Sådan rekrytering som sker i flera av våra medlemsstater måste bekämpas och principen om ursprungsland måste avskaffas.

Avslutningsvis litar vi på att dessa generösa avsiktsförklaringar verkligen kommer att genomföras tack vare det fasta åtagandet ifrån EU:s institutioner och särskilt Europaparlamentet och tack vare den kampanj som frivilligorganisationer och EU:s civilsamhälle har dragit igång.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Tillgång till hälso- och sjukvård är en grundläggande mänsklig rättighet. Ändå är stora delar av jordens befolkning inte garanterade detta.

FN:s millennieutvecklingsmål är att minska dödligheten bland barn som dör före sin femårsdag med två tredjedelar, minska dödligheten bland mödrar med tre fjärdedelar, stoppa spridningen och vända utvecklingen när det gäller aids, malaria och andra mycket svåra sjukdomar. Tiden är inne att förhindra att flera miljoner barn och kvinnor dör på grund av bristen på grundläggande hälso- och sjukvård, mödrars och barns hälsa, sexuell och reproduktiv hälsa, vatten och sanitära infrastrukturer samt utbildning, inklusive utbildning inom hälso- och sjukvårdssektorn.

För att detta ska ske krävs ökad solidaritet mellan de mest utvecklade länderna. Vi anser det därför vara av yttersta vikt att ge aktivt stöd för utbildning av läkare i utvecklingsländerna och tillgång till medicinsk utbildning för studenter från landsbygden och de mest avlägsna områdena. Jag vill framhäva det anmärkningsvärda exemplet Kuba, där man gratis utbildar tusentals läkare och annan sjukvårdspersonal för att arbeta i Afrika och Latinamerika.

På samma sätt är det viktigt att alla i Europeiska unionen får tillgång till högkvalitativa, kostnadsfria och offentliga hälso- och sjukvårdstjänster, något som inte alltid är fallet på grund av den makroekonomiska strategin i stabilitets- och tillväxtpakten. I vissa länder har det förekommit en del allvarliga bakslag, till exempel i Portugal, något som förvärrar fattigdomen och den sociala utslagningen.

Därför har vi lagt fram ett antal ändringsförslag till den gemensamma resolutionen som förhoppningsvis kommer att antas. Vad som behövs inför Världshälsodagen är att denna debatt följs av handling.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! I EU har vi ett ökande behov av välutbildade engagerade läkare, sjuksköterskor, terapeuter och tekniker. En åldrande befolkning, en allt större utbredning av sjukdomar och behandlingar av dessa innebär en större efterfrågan på hälso- och sjukvårdspersonal. Men vi får inte bara se på vårt behov av hälso- och sjukvård utan också på behoven hos dem som tillhandahåller den. Vad de först och främst behöver är säkerhet. Vi måste göra allt för att skydda dem från sjukdomar och olyckor, särskilt skador från nålstick och exponering för smitta. Det är nästan en tradition att läkare och sjuksköterskor överutnyttjas, men trött och stressad personal är långt mer utsatt för faror. Vaccin har en roll att spela i skyddet av hälso- och sjukvårdspersonal, men när vi ger mandat för immunisering av vår hälso- och sjukvårdspersonal måste vi också erkänna och ersätta dem som har drabbats av funktionsnedsättande biverkningar.

I Irland har vi kraftigt begränsat och begränsar fortfarande antalet unga irländare som utbildas inom medicin, vård, farmakologi och behandlingar. När vi – vilket är oundvikligt – får personalbrist i vården löser vi problemet genom att hyra in personal från andra länder. Nu har vi råd med det, och de skickliga yrkesmännen ger ett lyft till vår hälso- och sjukvård. Våra sjukhus och vår hälso- och sjukvård är bemannad med personal från Indien, Filippinerna, Sydafrika och många andra länder. Jag har fått höra från några av dem att de ser det som en stor möjlighet att arbeta i ett EU-land, men jag undrar om vi någonsin ägnar en tanke åt dem som blir kvar, särskilt de sjuka.

Rörligheten bland hälso- och sjukvårdspersonal är definitivt något som gagnar oss, men medan liv räddas i industriländerna går de förlorade i de mindre utvecklade länderna. En zambisk statstjänsteman beskrev för mig de svårigheter som Zambia har att behålla läkare. Dess regering skickar lovande studenter till EU för utbildning, men när utbildningen väl är avklarad så kommer de inte tillbaka eller när de gör det så blir de varse att deras mycket högteknologiska utbildning stämmer dåligt överens med arbetet i miljöer med lite utrustning och få läkemedel. De ger sig av i frustration. Vi måste ta itu med detta problem snarast.

Det för mig in på min sista punkt. Jag skulle vilja fråga vilken rätt ledamöterna menar att vi har att fördöma en annan suverän nation på grund av dess vägran att finansiera projekt som landet inte står bakom. Jag syftar på Förenta staternas politik gentemot Mexico City där man kräver att frivilligorganisationer, som ett villkor för att få stöd från Förenta staterna, inte får utföra eller främja abort som en familjeplaneringsmetod i andra nationer. Genom att fördöma Förenta staternas sätt att fördela sitt utlandsbistånd förutsätts i ändringsförslag 5 ett mandat som parlamentet och unionen helt enkelt inte har.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Den 7 april varje år högtidlighåller vi Världshälsodagen. I år är temat hälso- och sjukvårdspersonal, som kommer att stå i fokus under det kommande decenniet. Även om världens problem omfattar bristen på sjukvårdspersonal i utvecklingsländerna samt malaria och hiv, står också Europeiska unionen inför stora problem inom hälso- och sjukvårdssektorn, speciellt i EU:s nya områden.

Efter anslutningen till Europeiska unionen har de tio nya medlemsstaterna fått uppleva en kompetensflykt i form av en massiv utvandring av läkare och sjuksköterskor till Västeuropa. Som ett resultat av detta råder det brist på läkare i de nya medlemsstaterna. Vi har framför allt förlorat unga flerspråkiga människor som beslutat sig för att arbeta i de västra delarna av Europeiska unionen dit de lockats av bättre villkor. Chanserna att de skulle återvända är extremt små.

Samtidigt som vi uppmärksammar Världshälsodagen får vi tråkigt nog höra nyheten om en stor strejk på ett av de största sjukhusen i Slovakien och ett efter ett följer de andra sjukhusen efter. Anledningen till strejken är de odrägliga arbetsvillkor som våra läkare och sjuksköterskor måste utstå. En läkare i Slovakien tjänar någonstans mellan 350 till 500 euro i månaden, medan en sjuksköterska får ut 250 till 300 euro. Under dessa omständigheter kommer det som något av en överraskning att vår högt kvalificerade personal är villiga att stanna i sitt hemland överhuvudtaget. De tjänar 2 euro i timmen för nattskiftsarbete, vilket är riktigt skamligt. Vi måste därför se till att dessa människor får adekvata löner.

  Cristina Gutiérrez-Cortines (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Låt mig välkomna dem som tagit detta exceptionella initiativ, eftersom det är många som är inblandade i beslutskedjan.

Jag vill i synnerhet ta upp två frågor, för det första problemet med utbildning i ursprungslandet. Jag anser att ett av Europeiska unionens problem är att vi inte har utarbetat någon strategi för biståndspolitiken när det gäller hälsa, speciellt i fråga om utbildning. Å ena sidan anser jag att vi i Europeiska unionen har tillämpat en väldigt självcentrerad politik med begränsad antagning på de flesta universitet och vårdskolor, med avsikt att garantera sysselsättning för våra studenter men utan att ta hänsyn till det faktum att Europeiska unionens framtidsutsikter och behov skulle komma att överskrida vår kapacitet att ge vård. Detta är anledningen till att läkare och sjuksköterskor från andra länder behövs.

Detta leder klart och tydligt till den kompetensflykt som det så ofta talas om idag. Samtidigt anser jag dock att när det gäller strategin för utvecklingsstöd bör universitet skapas vid sjukhusen. Investeringspolitiken får inte begränsas till vägar utan måste också bidra till sjukhus och personalutbildning. Vidare måste det finnas ett särskilt program som ger resultat.

Det finns en fråga som bekymrar mig oerhört, eftersom jag har sett det med egna ögon: svårigheterna med att dela ut mediciner och den korruption som finns i samband med utdelningen. Vi känner till svårigheterna som sjukhusen brottas med i Kamerun och i andra länder när de ska utföra sitt arbete och få tillgång till mediciner. Ofta lägger de människor som delar ut aidsmediciner, som skickats dit gratis, till extra kostnader vid utdelningen.

Därför anser jag att Europeiska unionen i sina program måste fördela mer pengar till utbildning, men samtidigt på ett effektivare sätt kontrollera bidragsutdelning och förhindra korruption, som är ett ständigt hinder. Då kan man få slut på frustrationen hos de människor som behandlar de sjuka.

  Glenys Kinnock (PSE). – (EN) Herr talman! Det är intressant statistik att det finns fler sjuksköterskor från Malawi som bor i Manchester i Förenade kungariket än i Malawi och att det finns fler läkare från Etiopien som bor i Chicago än det finns i Etiopien. Totalt saknas uppskattningsvis 820 000 läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal. Personella resurser är givetvis en central del i alla hälsovårdssystem, men i verkligheten fortsätter rekryteringen av sjukvårdspersonal och gisslet med hiv/aids att förlänga den kris som redan drabbar väldigt ömtåliga hälsovårdssystem i utvecklingsländerna.

Som ni sa, fru kommissionsledamot, lämnar många utvecklingsländerna därför att de har låga löner, dåliga arbetsvillkor, små utsikter till befordran och brist på utbildning i utvecklingsländerna. Dessutom har de en press på sig att ta hand om ett stort antal patienter med hiv/aids och andra mycket svåra sjukdomar.

Den här kompetensflykten är det största hindret mot att tillhandahålla kvalitetsvård i Afrika. Länder förlorar sina mest kvalificerade och erfarna sjuksköterskor. Förra året miste Kenya 3 000 legitimerade sjuksköterskor, mestadels till Förenta Staterna och Förenade kungariket. Det finns ett nettokunskapsflöde ut från Afrika, där vårdpersonal beslutar sig för att åka dit de kan tjäna pengar och föra sin karriär framåt. Många kvinnor som jag har mött i Förenade kungariket, som jobbar på äldreboenden osv. gör detta därför att de vill tjäna pengar att skicka hem för att försörja sina barn i hemlandet. En följd blir att de länder som förlorar arbetstagare inte har det kompetensområde som behövs för att utbilda sina ungdomar och utveckla sina ekonomier. Vi i Europeiska unionen måste leta efter sätt att kompensera de här länderna som i så stor utsträckning utarmas på den kompetens som de behöver.

Jag välkomnar kommissionens omedelbara uppmärksammande av krisen. Vi hoppas att vi kommer att få se strategier, och det är nästa steg, som tacklar grundorsakerna till det problem som vi talar om i kväll. Problemet är att Afrika, trots den fruktansvärda sjukdomsbördan där, bara har 0,6 procent av världens legitimerade sjukvårdspersonal. Hur kan det vara acceptabelt när pressen på hälsovård och sjukdomsutbredningen är så enorm där?

Jag är bekymrad över kommissionsledamot Frattinis förslag nyligen att främja rekrytering av högutbildade invandrare, däribland införandet av ett ”grönt kort” för forskare, ingenjörer och läkare. Parlamentet måste uppmana till ett aktivt slut på rekryteringen av sjukvårdspersonal. Parlamentet uppmanar helt riktigt Europeiska unionen att utöva påtryckningar för en global uppförandekod om etisk rekrytering. Håller ni, fru kommissionsledamot, med om att det här är något som kommissionen borde göra för att försöka ta itu med denna kris, som kvällens debatt handlar om?

Den andra sidan av myntet är att vi i Europa har en åldrande befolkning och minskande födelsestal. Vi försöker därför dra till oss sjukvårdspersonal från andra länder för att ta itu med våra egna problem. Det är väldigt svårt för utvecklingsländerna att höja lönerna till nivåer som är jämförbara med den industrialiserade världens. Finansieringen måste i stället inriktas på hälsovårdssystemet och ansträngningar göras för att decentralisera hälsovården och stödja den regionala utvecklingen.

Jag anser också, vilket ingen annan har nämnt, även om det står i resolutionen, att videokonferenser är ett mycket viktigt sätt att ta itu med den här frågan på. Jag var nyligen i Mauretanien och såg hur sjukvårdspersonalen vid ett mycket litet sjukhus i ett av landets ökenområden kontaktade franska läkare för att rådgöra om diagnoser på patienterna. Detta är något som vi också kunde titta på och satsa mer seriöst på än vad vi gör för närvarande.

När det gäller praktiserande sjuksköterskor så borde dessa ges mer status än de har nu i utvecklingsländerna. Detta är väldigt viktigt, liksom att se vad länder som Uganda gör, som ska decentralisera hälsovården och flytta ut den från storstäderna till landsbygden.

Vi har en mycket stor uppgift framför oss om vi verkligen ska kunna uppfylla millennieutvecklingsmålen. Det är en stor uppgift när det gäller hälsa och vi behöver ge ett bidrag. När det gäller budgetplanen, som vi nu diskuterar, har vi verkligen inget annat val än att leva upp till det som sagts i debatterna och uppfylla de åtaganden som ni har diskuterat i kväll.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Bra hälsa är ovärderligt och det är alltså inte förvånande att vi i den utvecklade världen investerar så mycket i hälsovård och att vi förväntar oss att få bästa möjliga behandling när helst behovet uppstår. Men för att ha ett effektivt hälsovårdssystem i gång behöver vi sjukvårdspersonal, folk som är välutbildade, engagerade och hängivna i vården av sina medmänniskor. Sjukvårdspersonalen är navet i våra hälsovårdssystem och vi är dem skyldiga mer än vad ord kan uttrycka.

Tyvärr är emellertid hälsosituationen i utvecklingsvärlden helt och hållet och skamligt annorlunda. Där är god hälsa snarare ett undantag än en regel. Låt mig ge er några siffror för att illustrera detta. En riktlinje som kan användas för att bedöma hälsovården i ett land är, som redan nämnts, spädbarnsdödligheten. Det är en måttstock på hur många spädbarn som dör per 1 000 levande födslar. Spädbarnsdödligheten i länder som Sverige, Tyskland eller Frankrike, och faktiskt i de flesta EU-länderna, är omkring fem dödsfall per 1 000 levande födslar. Motsvarande siffror i länder som Moçambique, Sierra Leone och Liberia är omkring 140 dödsfall per 1 000 levande födslar, och i Angola är det omkring 200 dödsfall per 1 000 levande födslar. Med andra ord är chansen att ett spädbarn dör i Angola 4 000 procent större än i ett EU-land. En för tidigt född eller sjuk baby i Angola har nästan ingen chans alls att överleva.

I många länder i tredje världen saknas grundläggande hälsovård nästan helt och hållet och den modiga sjukvårdspersonal som finns i de här länderna måste kämpa emot alla odds för att rädda liv. De måste stå ut med brist på infrastruktur, brist på utrustning, brist på medicin och brist på förståelse för hygien hos befolkningen. De blir ofta förföljda, arresterade, torterade eller mördade när de hamnar i lokala krig eller i sociala uppror. Att jobba inom sjukvården i de här områdena är liktydigt med att vara en hjälte. Dessa personer förtjänar inte bara vår beundran och respekt, utan vårt aktiva stöd, och vi måste göra vårt yttersta för att förse dem med all den hjälp som de behöver. Vi är skyldiga dem det och vi är skyldiga vårt samvete det.

  Hiltrud Breyer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Mottot för Världshälsodagen är ”Samarbete för hälsa”. Trots detta finns tyvärr inte mycket av det samarbetet kvar. Samarbetet innebär huvudsakligen ”kompetensflykt”. Vi har hört dramatiska och gripande uppgifter idag som borde få oss att skämmas. De visar klart att Europeiska unionen står inför en kris inom hälso- och sjukvårdssektorn som vi – i Europeiska unionen – inte hanterar orsaken till utan istället försöker lösa med hjälp av kompetensflykt från dessa länder.

Den största hälsofrågan i Europeiska unionen är kampen mot livsstilsrelaterade sjukdomar, som kan anses bero på närings- och miljöfaktorer. Situationen i utvecklingsländerna är däremot att människor dör av sjukdomar som vi så lätt kan bota. I samband med barnafödande utvecklar till exempel kvinnor fistlar som ett resultat av förlossningar, som vi redan sagt flera gånger tidigare råder det helt enkelt brist på barnvaccin och de mest grundläggande åtgärderna vidtas inte.

Samtidigt vet vi att den demografiska utvecklingen kommer att förvärra problemet. I takt med att vårt samhälle åldras ökar bristen på personer som utbildar sig inom vårdyrkena. Det är därför jag också anser att Europeiska unionen behöver vara förutseende genom att äntligen vidta åtgärder för att motverka denna dramatiska utveckling.

De ekonomiska resurserna har redan nämnts. Vi har talat en hel del om Afrikas länder i dag, men jag får intrycket av att resurserna pumpas in i andra länder, speciellt när det gäller utvecklingspolitiken. Vi har idag hört att kommissionen inte har någon strategi – det gröna kortet har precis tagits som exempel igen. Kommissionsledamoten har sagt vackra ord idag, samtidigt som hennes kolleger inom andra kompetensområden ofta gör det motsatta eller följer en politik som förvärrar istället för att tackla den här utvecklingen och bidra till en lösning.

Kommissionen har också varit tyst när det gäller tvisterna kring patenten för aidsmediciner i Afrika. Europeiska unionen borde ha varit mer högljudd i sitt fördömande av giganterna inom läkemedelsindustrin som ser på medan människor går en fruktansvärd död till mötes som ett resultat av patenten.

Jag hoppas att kommissionsledamotens ord följs av handling. Vad vi behöver är inte vackra ord för att Världshälsodagen närmar sig, utan en strategi och en verklig lösning på problemet. Jag hoppas att vi har börjat om här i kväll och att detta blir ett nytt avstamp. När allt kommer omkring var vi alla överens om målet: vad vi behöver är konkret handling för att kunna lösa problemet.

  Gabriele Zimmer (GUE/NGL). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! ”Samarbete för hälsa” är ett förtjusande motto för Världshälsodagen, så länge som det också tas på fullaste allvar av alla dem som talar, producerar pressmeddelanden eller framför budskap med anledning av den 7 april. I detta avseende vill jag stödja föregående talare.

Detta gäller särskilt hälso- och sjukvårdspersonalen, som Världshälsodagen 2007 är tillägnad. Enligt min uppfattning måste Europaparlamentet också ta itu med problemet att ”samarbeta för hälsa” och att kraven på bättre arbetsvillkor för hälso- och sjukvårdspersonalen inom Europeiska unionen inte tas på fullt allvar. Det motsatta stämmer bättre.

Jag vill bara göra fyra påpekanden. Det första är att debatten om arbetstidsdirektivet och om hälsovårdsreformer har försämrat och fortsätter att försämra arbetsvillkoren för hälso- och sjukvårdspersonalen. Jag vill påminna kammaren om tvisten om erkännandet av jourtjänst som arbetstid som fortfarande pågår och den tyska sjukhuspersonalens strejk som har hållit på i flera veckor nu och förlamar flera tyska sjukhus, vilket också allvarligt försämrar vården för medborgarna. Tillgången till hälso- och sjukvårdstjänster begränsas eller försvåras för miljontals människor, och den varken förbättras eller skyddas på något som helst sätt.

Min andra anmärkning är att trots utvidgningen av Europeiska unionen och de växande hälsoproblemen har avsättningarna för hälso- och konsumentskydd i den budgetplan som antogs av Europeiska rådet i december 2005 skurits ner i jämförelse med den nuvarande perioden.

Min tredje anmärkning gäller vårens toppmöte mellan stats- eller regeringscheferna om Lissabonstrategin som hålls bara några dagar innan den årliga Världshälsodagen. Där spelar hälsofrågorna endast en underordnad roll. Det som debatteras är ökad konkurrens, större påfrestningar och stress för individen, faktorer som är väl kända för sina skadliga hälsoeffekter på majoriteten av befolkningen.

Med tanke på denna situation vill jag ta mig friheten att göra en fjärde anmärkning. I förrgår inledde kommissionen ett offentligt samråd om skapandet av en europeisk försvarsmaterielmarknad. Detta tydliggör den verkliga politiska betydelsen av dagens debatt om Världshälsodagen. Vapen är ett tydligt sätt att förstöra hälsan. I detta sammanhang vill jag dock även uppmärksamma den växande betydelsen av militära aspekter i utvecklingspolitiken, vars huvudsakliga syfte faktiskt är att förbättra folkhälsan i fattiga länder.

Jag anser att det finns tillräckliga skäl – och även tillräckligt material – för en debatt i syfte att förbättra hälsan hos EU:s medborgare och öka EU:s bidrag till en förbättring av världshälsan.

I samband med det vill jag också uttryckligen vädja om att man granskar den alternativa Världshälsorapporten, Global Health Watch 2005–2006, som framför allt pläderar för utökning, kvalitativ förbättring och demokratisering inom folkhälsoområdet. Den beskriver hälso- och sjukvårdspersonalen som livsnerven i hälsovården. Därför är det inte kostnaden, kapitalet eller den tvivelaktiga produktiviteten som är av primär betydelse utan hälso- och sjukvårdspersonalens kvalificerade, ansvarsfulla åtagande. Deras personliga förutsättningar, yrkeskunnighet och sociala kompetens samt deras åsikter och råd bör beaktas.

Av detta skäl föreslår jag ett offentligt samråd med hälso- och sjukvårdspersonal där man kan ställa följande frågor: Vad anser ni vara den vanligaste anledningen till sjukdom eller vad är särskilt skadligt för folkhälsan? Vad är det som mest hindrar er från att utnyttja er sakkunskap maximalt till gagn för folkhälsan? Vad anser ni behöver ändras i det politiska ramverket för att ni ska få möjlighet att arbeta bättre och kunna förbättra folkhälsan? Sett ur ert perspektiv, vad bör Europeiska unionen göra för att öka bidraget till världshälsan, få bukt med hiv/aids och andra epidemier och bekämpa hälsoeffekterna av svält, vattenbrist och miljöförsämring?

  Urszula Krupa (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Parollen för årets Världshälsodag är ”Samarbete för hälsa”. Som vi alla vet är hälsa en mångfasetterad fråga. Jag skulle kunna hänvisa till dess komplicerade medicinska och sociala dimensioner men dess politiska dimension är särskilt betydelsefull. Hälsa är därför inte enbart en fråga som rör enskilda människor. Varje medborgares hälsa bör ha högsta prioritet i varje land.

Det är oacceptabelt att minska de ekonomiska resurserna och därmed beröva miljontals människor grundläggande sjukvård och förvärra situationen för de fattigaste och mest sårbara samhällsgrupperna. Det är särskilt oacceptabelt att ta ifrån dem som inte kan försvara sig själva den vård som de behöver eller drastiskt skära ned på sådan vård. Jag tänker på ofödda barn, äldre och allvarligt sjuka personer.

Det räcker inte att endast komma med den ena appellen efter den andra och fira Världshälsodagar. Hälso- och sjukvårdspersonalen måste utbildas ordentligt. För dessa individer är det plikttrogna arbetet inom hälsosektorn både en tjänst och ett kall. Utan dem är det omöjligt att garantera en effektiv hälso- och sjukvård, och nu hänvisar jag inte enbart till de fattiga länderna. Med dagens globalisering och otyglade liberalism är det av särskild vikt att tillämpa etiska och moraliska principer när det gäller läkemedel och hälso- och sjukvård, för att därmed göra det möjligt för varje individ att bli behandlad med värdighet och respekt och att främja hans eller hennes hälsa.

I grund och botten är det underliggande problem som drabbar dagens hälso- och sjukvård en världsbild grundad på materialistiska värderingar. Detta innebär att finans- och affärsintressen har fått fria tyglar till skada för människornas liv och hälsa. Den enorma ekonomiska klyftan mellan de nya medlemsstaterna och de gamla, där lönerna är klart högre och arbetsvillkoren utomordentligt bra, har resulterat i en utvandring av kvalificerad sjukvårdspersonal. I Polen är villkoren för professionell utbildning och utveckling rätt gynnsamma, men den sannolika ersättningen är oattraktiv, därav kompetensflykten.

Jag är bekymrad över hur ett eventuellt förslag om införandet av etiska regler för rekrytering skulle se ut. Jag undrar vilka kriterier som skulle fastställas för dessa regler för att göra det enklare eller svårare för arbetstagare att emigrera. Jag hoppas verkligen att alla sådana kriterier inte blir innehållsrelaterade, så de fattiga länderna slipper förlora ännu fler framstående specialister.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Som vi har hört i dag är läget för EU:s hälso- och sjukvårdstjänster mycket otillfredsställande, men det är mycket värre i Afrika. En av de nyckelfrågor som måste hanteras när det gäller Afrika är att se till att aidsoffren kan dra nytta av generiska läkemedel. De är visserligen mycket billigare, men de är fortfarande för dyra för afrikaner.

John Bowis tog upp en annan viktig fråga som gäller Afrika, nämligen att uppmuntra personer som är utbildade i Europeiska unionen att återvända till sina hemländer där de i högsta grad behövs. Vad som behöver ske i Europeiska unionen är att öka rörligheten hos både patienter och hälso- och sjukvårdstjänster. I Polen till exempel är det svårt för sjuksköterskor att hitta ett arbete som ger mer än 250 euro i månaden, samtidigt som sjukhusavdelningar i Belgien stängs på grund av bristen på sjuksköterskor.

Förutom rörlighet är det viktigt att harmonisera erkännandet av medicinska och paramedicinska kvalifikationer. På det hela taget saknar Europeiska unionen en gemensam hälsostrategi och hälsopolitik.

Till sist skulle jag vilja nämna frågan om ytterligare investeringar i forskningsprogram, till exempel cancerforskning. Det är skamligt att sådant ska behöva finansieras via tv-evenemang. Pengarna borde istället komma från nationella budgetar eller kanske europeiska program. Vi bevisade att vi var kapabla att agera inför det plötsliga hotet från fågelinfluensan, men vi verkar inte kunna få bukt med dödliga sjukdomar som vi har haft med oss under en väldigt lång tid.

  Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Rätten till hälsa har ett universellt värde. Utomordentliga framsteg har gjorts under de senaste 50 åren. Samtidigt har dock kostnaderna fortsatt att stiga, och trots detta har vi stora svårigheter att erkänna att förebyggande hälsovård kostar betydligt mindre än sjukvård. Vi upplever en verklig hälsokris på grund av bristen på förutseende och speciellt på grund av en rent bokslutsmässig strategi för hälsopolitiken.

Rätten till hälsa har som sagt ett universellt värde. Det är inte bara Europeiska unionen som påverkas utan också resten av världen, där utvecklingsländerna drabbats hårdast. Konsekvenserna av den väldokumenterade bristen på utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal – läkare, sjuksköterskor och så vidare – inom Europeiska unionen blir att medlemsstaterna vänder sig till läkare i utvecklingsländerna och därigenom förvärrar bristerna i de länderna.

Jag vill ta upp tre huvudpunkter. För det första är det nödvändigt att utbilda hälso- och sjukvårdspersonal i utvecklingsländerna och att med alla medel se till att de stannar. För att detta ska ske krävs det en bättre planering av hälsovårdssystemen i Europeiska unionen och Förenta staterna.

För det andra har det förekommit några fruktansvärda pandemier i världen under åtskilliga decennier. Utvecklingsländerna är de mest sårbara, eftersom de varken har resurser för att informera och väcka medvetenhet eller tillräckligt med läkemedel för att stoppa sjukdomar som aids, malaria och tuberkulos. Detta beror uteslutande på personalbrist.

För det tredje hade jag velat att vår resolution varit mer exakt på vissa nyckelpunkter, till exempel tillgången till läkemedel. Även här anser jag att bristen på personal är avgörande, eftersom det inte finns någon på plats som kan agera som samlande punkt. Jag välkomnar därför att vissa av EU:s företag i solidaritet med befolkningen i dessa länder distribuerar viktiga läkemedel eller vacciner. Med tanke på vad vi vet om svårigheterna att genomföra en sådan utdelning i dessa länder, som i stort sett saknar infrastruktur och kvalificerad personal och där det ibland råder total brist på politisk vilja, blir den ofrånkomliga slutsatsen att Europeiska unionen måste göra allt för att stödja dessa åtgärder och till och med gå längre. Tyvärr är kommissionens förslag sorgligt otillräckliga, och saker och ting kommer inte att förbättras av den berömda överenskommelsen om budgetplanen. Vilka kommer då att drabbas av detta? De huvudsakliga offren för våra brister är de mest sårbara individerna, inklusive kvinnor och barn.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! I övermorgon den 7 april är det Världshälsodagen, som i år tillägnas hälso- och sjukvårdspersonalen. Detta är ett bra tillfälle att kräva rättvisa och bra arbetsvillkor för dessa arbetstagare och att uppmärksamma bristen på hälso- och sjukvårdspersonal.

När vi talar om rättvisa och goda arbetsvillkor så talar vi självklart inte bara om utvecklingsländerna, även om vi ägnar dem speciell uppmärksamhet, utan också om Europeiska unionen. Särskilt den kommande debatten om arbetstidsdirektivet – som redan har nämnts idag – kommer att avslöja hur allvarligt Europeiska unionen och Europaparlamentet ser på frågan om rättvisa arbetsvillkor för människor inom detta område och det värde som ges offentliga tjänster och hälsovård av god kvalitet.

Bristen på sjukvårdspersonal är ett globalt fenomen som har flera orsaker: kommissionen redogör för detta, och detsamma sker i den resolution som vi kommer att anta i morgon. Det har även diskuterats ingående att särskilt utvecklingsländerna – där de afrikanska länderna utgör det värsta exemplet – drabbas av den kompetensflykt som orsakas av rika länders rekryteringsmetoder.

Jag anser att man döljer en viktig punkt när det gäller bristen på sjukvårdspersonal. Många länder sparar in på offentliga utgifter och följaktligen saknas också viktiga poster inom hälso- och socialtjänstsektorn – antingen är de vakanta eller inte inrättade överhuvudtaget. Många predikar fördelarna med en nedbantad, nästan anorektisk, stat men de nämner inte dess effekter på hälsosystemets funktion.

Jag hoppas att ändringsförslag 6 kommer att antas av en majoritet i morgon så att vi får en heltäckande analys av bristen på sjukvårdspersonal i de olika länderna i världen. Hälso- och sjukvården i utvecklingsländerna har också drabbats av de drastiska budgetnedskärningarna i den sociala sektorn på grund av olika makroekonomiska reformer, som strukturanpassningsprogrammen. De internationella finansinstituten behöver ompröva sin politik, till exempel den att ständigt lägga tonvikten vid privatisering av verksamheter inom den offentliga sektorn i utvecklingsländerna.

Ändringsförslag 7 avslöjar en annan viktig orsak till bristen på sjukvårdspersonal och otillräckliga hälsoutgifter i utvecklingsländerna, i synnerhet i de afrikanska länderna. Jag vill verkligen inte tona ned faktorer som korruption eller bristen på politisk vilja som har nämnts, men det är också sant att dessa länders externa skuldsättning kraftigt minskar deras möjligheter att avsätta tillräcklig resurser för den sociala sektorn och hälsovården.

Tre av de åtta millennieutvecklingsmålen är hälsorelaterade: att minska barndödligheten, förbättra mödrars hälsa och tackla hiv/aids. Det internationella samfundet inklusive Europeiska unionen måste se till att tillräckliga ekonomiska resurser står till förfogande för att ta itu med hiv/aids. Vi vet att enbart ett fåtal av de ekonomiska åtaganden som gjordes vid den internationella konferensen i Kairo om befolkning och utveckling i själva verket har förverkligats. Vi vet också att hiv/aids-pandemin är mycket större än vad som då förmodades.

Det är viktigt att ge tillräckliga resurser till främjandet av reproduktiv hälsa, vilket också är anledningen till min vädjan om ett majoritetsstöd från kammaren för ändringsförslag 5. Dessutom har Fiona Hall redan påpekat att hiv/aids-pandemin förtar effekterna av investeringar i flera av de afrikanska länderna.

  Nicholson of Winterbourne (ALDE). – (EN) Herr talman! Världshälsodagen påminner oss om att tillgången till hälsa är det mest önskvärda enskilda målet som alla människor önskar nå. Ändå är omfattningen av utmaningen att nå global hälsa stor i dag och utsikterna att nå de internationella målen är små. Årligen dör fyra miljoner barn innan de är en månad gamla. Ytterligare fyra miljoner barn dör av diarré eller lunginflammation. Malaria orsakar åtminstone ännu en miljon barns död och totalt mer än tio miljoner barn dör varje år till följd av förhållanden som vi effektivt kan åtgärda.

Dessa problem är skandalösa mot bakgrund av 2000-talets globala välfärd. Ändå finns det nya hälsoutmaningar såsom sars och fågelinfluensa, som är förenade med den tilltagande globaliseringen av marknaderna. I många länder har hiv/aids redan börjat omintetgöra de blygsamma framsteg som gjorts sedan 1980-talet och hotar i dag hela samhällens överlevnad.

Världens gensvar, som visserligen är imponerande jämfört med andra områden, är långt ifrån tillräckligt. Men allt är inte svart. Världen har också fått se helt nya framsteg inom vetenskap och kunskap och i dag vet vi hur vi ska behandla majoriteten av världens sjukdomar. Många av lösningarna är billiga och lågteknologiska. Därför är det ansvar som vilar på oss ännu större och vi måste fokusera på hur dessa insatser kan gynna dem som behöver dem. Hälsa är en central del i millennieutvecklingsmålen och det måste erkännas av alla att hälsa är centralt för utveckling och för kampen för att minska fattigdomen, samt ett viktigt mått på mänskligt välbefinnande.

Det tydliga budskapet från 2005 och millennieutvecklingsmålen handlar om hälsovårdssystem. Vi kommer inte att kunna börja göra riktiga framsteg förrän vi äntligen tar hälsovårdssystemen på allvar. Utan en grundläggande systemkapacitet i samtliga länder kommer det att vara omöjligt att göra vad som på ett politiskt plan redan har överenskommits, nämligen att satsa mer på förebyggande av sjukdomar och kontrollprogram för att minska dödligheten bland barn och mödrar och att minska hiv/aids, tbc och malaria.

Centralt för varje hälsovårdssystem är människorna som arbetar i och för det; att ha rätt personer anställda med rätt kunskap på rätt plats och som gör rätt saker är grundläggande för att kunna hantera alla utmaningar på hälsoområdet i ett land. Detta innefattar emellertid också administrationen av hälsovård, alla uppgifter som regeringar utför för att försöka uppnå hälsomålen, hållbar hälsofinansiering, kompetent och effektiv hälso- och sjukvård och tillämpning av kunskap, teknik och infrastruktur på hälsoområdet. Eftersom bristen på sjukvårdspersonal är särskilt alarmerande är den överordnade uppgiften att förbättra alla dessa aspekter på en och samma gång.

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Enligt ett ordspråk som också används i mitt land kan pengar köpa allt utom god hälsa. Samtidigt vet vi mycket väl att hälsa ofta tyvärr är en fråga om pengar. Detta är förvisso sant när det gäller offentlig hälso- och sjukvård.

Detta är det problem vi står inför nu när Världshälsodagen i år uppmärksammar oss på bristen på vårdpersonal i hela världen. Enligt WHO orsakas bristen av en underfinansiering av utbildning, lönenivåer, arbetsvillkor och förvaltningssystem för vårdpersonal i flera årtionden. Dessutom kommer det förmodligen att bli en ökad efterfrågan på läkare i EU på grund av befolkningsutvecklingen.

Den totala bristen på pengar är bara en del av det problem som offentlig hälso- och sjukvård står inför. Den andra delen är avsaknaden av uppskattning av vårdpersonalen i samhället och avsaknaden av prestige i yrket. Antalet som utbildar sig till läkare och sjuksköterskor minskar ständigt eftersom deras genomsnittliga lön och sociala ställning inte motsvarar svårigheterna och betydelsen av deras yrkeskall. Därför måste uppskattningen av offentlig hälso- och sjukvård återupprättas så fort som möjligt. Vårdpersonalens migration är redan ett avsevärt problem. Bristen på läkare i England åtgärdas delvis genom att man tar dit läkare från Ungern, där bristen i sin tur åtgärdas med läkare och sjuksköterskor från Rumänien, som i sin tur försöker ersätta dem med läkare och sjuksköterskor från Moldavien. Och denna långa uppräkning kan fortsätta. Det är uppenbart att problemet är allvarligare i utvecklingsländerna men det finns mycket att göra även i Europa.

En annan aspekt av problemet på löneområdet är det utbredda gratifikationssystemet i vissa medlemsstater. Detta är både rättsligt och moraliskt oacceptabelt. Det är förödmjukande för både patienter och läkare och det skapar också ytterligare ojämlikhet i den offentliga vårdsektorn. Därför bör detta avskaffas snarast möjligt.

På det hela taget måste vi tillhandahålla mer pengar och skapa större uppskattning och tydligare villkor för att se till att vår standard inom den offentliga vården i EU inte försämras under de kommande åren utan i stället förbättras. Jag hoppas att Världshälsodagen kommer att göra oss än mer uppmärksamma på detta område och föra oss närmare en lösning.

  Antonios Trakatellis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag ska koncentrera mig på tre saker eftersom mycket har sagts som jag håller med om.

För det första måste vi i dag när vi debatterar Världshälsodagen koncentrera oss på förebyggande åtgärder. Förebyggande åtgärder och att satsa stora belopp på förebyggande åtgärder är mycket viktigt eftersom det begränsar förekomsten av sjukdomar och i förlängningen kostnaderna för behandling och sjukhusvård, med uppenbara positiva resultat både för medborgarna och för den offentliga plånboken. Att förbättra befolkningens hälsa främjar utan tvekan utvecklingen, stärker medborgarna genom att se till att de får ett längre, bättre och mer produktivt liv och utgör förutsättningen för ekonomiskt välstånd.

För det andra vill jag att vi riktar vår uppmärksamhet mot dem som har gett oss innovativa behandlingar och medicinering, vaccination och kunskap i allmänhet för att kunna bekämpa sjukdomar och mot dem som arbetar med de sjuka – läkare, sjuksköterskor och alla inom vårdyrket. Vi måste ägna oss åt denna sektor för att se var bristerna finns, så att sektorn håller en tillfredsställande kvalitet. Naturligtvis måste vi också använda ny kunskap och teknik såsom distansmedicin, vilket är viktigt om vi vill erbjuda moderna tjänster.

För det tredje och sista vill jag ta upp den otillräcklighet som i dag finns i vårdsektorn. Till och med inom EU förekommer otillräcklighet, och naturligtvis finns det otillräckligheter också globalt i dag. Dödsfall förekommer, förekomsten av sjukdom är hög och jag anser att EU bör ta sig an denna fråga och investera pengar i denna sektor då ingen kan vara lycklig mitt i bland olyckliga.

Med dessa tre punkter och i enighet med allt som har sagts av mina vänner vill också jag hylla de människor som arbetar med de sjuka och erbjuder dessa utmärkta tjänster.

  Thomas Ulmer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I år är Världshälsodagen tillägnad vårdpersonalen. I hela världen finns 35 miljoner arbetare inom vården, ungefär 4 miljoner av dessa finns i Tyskland och mer än 12 miljoner i EU. Dessa siffror visar i sig att den södra delen av vår planet har en långt ifrån tillfredsställande tillgång. Det finns en tydlig skillnad mellan industriländer och utvecklingsländer när det gäller människors möjlighet att få tillgång till vårdtjänster. På kort sikt vore det mycket lämpligt att tillhandahålla dubbelt eller flera gånger så mycket resurser i form av akut bistånd. Det absolut nödvändiga är emellertid en ökning av personalstyrkan, både i EU och i utvecklingsländerna.

Eftersom vi har ont om tid vill jag bara ta upp förhållandena i EU. Föregående talare har redan kommenterat situationen i utvecklingsländerna och de har mitt fulla stöd.

Jag vill välja ut fyra europeiska frågor. För det första att ett åldrande samhälle för med sig nya utmaningar, nya sjukdomar, nya behandlingar och ett växande behov av vård och omsorg som vi redan nu håller på att förlora förmågan att tillfredsställa till fullo.

För det andra behöver vårdyrkenas färdigheter och kvaliteter förbättras om vi ska uppnå de kriterier på utmärkt kvalitet som vi själva fastställer. Det krävs en kraftigt ökad utbildning inom alla vårdsektorns områden för att vi ska kunna uppfylla dessa krav.

För det tredje behöver vi stärka samarbetet inom EU. Även om vårdpolitiken spelar en underordnad roll krävs det ett positivt ingripande från vår sida. Vårdpolitiken får inte reduceras till en penningfråga, även om dessa ord säkerligen får mina kolleger i Berlin att rodna.

För det fjärde måste vi bevara vårdpersonalens hälsa genom att ge dem rimliga arbetstider och arbetsbördor och minska antalet fall av utbrändhet. I detta sammanhang vill jag vädja till kommissionen att anta parlamentets ståndpunkt om arbetstidsdirektivet.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Temat för Världshälsodagen i övermorgon är arbetstagare i vårdsektorn. Årets ämne är mycket passande eftersom vi står inför hotet om en världsomfattande pandemi. De problem som kopplas till tillgång på vårdpersonal och arbetsvillkor påverkar både utvecklings- och industriländerna.

Att rikta uppmärksamheten mot vårdpersonalens status är rätt sätt att komma tillrätta med grunden för hälsoproblemen och att försöka förebygga dem. Att investera i förebyggande åtgärder är alltid det bästa alternativet när det gäller både befolkningen och ekonomin. Det är vettigt att investera i vardagliga strukturer som bidrar till människors hälsa och inte bara i arbetet med att bota i efterhand.

Vi behöver den politiska viljan att erkänna vårdpersonalens behov och bemöta dem. Utbildade läkare och sjuksköterskor räddar människoliv. Om inte deras färdigheter uppskattas och får stöd kommer till exempel FN:s millenniemål inte att uppnås. Uppskattningen måste också återspeglas i lön och arbetsvillkor.

Vårdpersonalens färdigheter sätts särskilt på prov i och med nya hot mot hälsan såsom fågelinfluensan. De anställda i vården måste under alla omständigheter vara säkra på att de inte utsätts för infektionsrisk i onödan i sitt arbete. En möjlig global pandemi skulle också innebära att personalen skulle ställas inför svåra etiska frågor. Även om man inledningsvis utgår från att alla är vaccinerade och får de läkemedel de behöver kan det uppstå en situation där exempelvis en del av ett vaccinparti saknas. Frågor om prioriteringar i vården kräver en grundläggande etisk debatt som en grund för fortsatt arbete.

Hotet om pandemier försätter utvecklingsländerna i en särskilt svår situation eftersom malaria och hiv redan skapar en förödelse utan like. Jag håller i högsta grad med om uppmaningen i resolutionen om att förbättra inriktningen på biståndet så att det används till mänsklig och social utveckling.

  Lívia Járóka (PPE-DE). – (HU) I samband med Världshälsodagen vill jag också uppmärksamma er på en annan viktig dag, internationella romdagen som firas den 8 april. Jag vill tala om romerna.

Den romska befolkningsgruppen är ung, födelsetalen är höga liksom dödligheten. En europeisk roms förväntade livslängd är tio år kortare än majoritetsbefolkningens. Antalet romska patienter är flera gånger högre än det genomsnittliga antalet från majoritetsgrupperna i befolkningen. Antalet TBC-patienter är tio gånger högre, antalet patienter med tumörsjukdomar fyra gånger högre, med järnbrist och blodsjukdomar tio gånger högre, antalet cerebrovasculära sjukdomar sex gånger högre, antalet patienter som lider av essentiell hypertoni är fyra gånger högre och antalet patienter med hjärtsjukdomar är femton gånger högre i dag i EU. Även om dessa uppgifter har hämtats från en ungersk rapport återspeglar de tyvärr den allmänna bilden i EU.

Ett av många skäl till att den förväntade livslängden för romer är tio år kortare än för icke-romer är den diskriminering de utsätts för i den offentliga hälso- och sjukvården. Och här måste jag nämna den fråga som flera av er redan har väckt i dag, nämligen utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal. Är de tillräckligt utbildade för att kunna behandla sina patienter utan diskriminering? (Tyvärr kan vi inte tala så mycket i dag om romska patienter och läkare. Jag hade gärna deltagit i en debatt även om denna fråga, men tyvärr är det omöjligt.)

Vi firar internationella romdagen den 8 april över hela världen och i samband med detta antog vi en resolution i Europaparlamentet förra året i vilken vi uppmärksammade det oroande hälsoläget för romer. Under det år som har gått har varken kommissionen eller medlemsstaterna vidtagit några åtgärder för att rätta till detta i den offentliga hälso- och sjukvården eller för att åtgärda den arbetslöshet som drabbar romer eller deras uteslutning från områdena för ekonomi, boende och utbildning. Vi ber kommissionen att så snart som möjligt lägga fram en grönbok om romernas olidliga situation för att sätta stopp för deras utestängning från offentlig hälso- och sjukvård och för att se till att de extremt dåliga vårdtjänster de erbjuds kommer upp till europeisk standard.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Detta är kanske en av de viktigaste debatter vi har haft i parlamentet. Jag beklagar att det på grund av den sena timmen inte finns mer folk här som lyssnar på denna förfärliga statistik för döda små barn, mödrar, onödiga dödsfall på grund av sjukdomar som vi så lätt kan bota. Jag vill tacka kommissionen och mina kolleger för att de uppmärksammar de förskräckliga sjukdomar som finns i världen och för att de försöker väcka medvetenhet om den förfärliga utvecklingen framöver.

Jag kommer från Irland, ett land som vi exporterade sjuksköterskor från för inte så länge sedan, därför att det saknades jobb till dem. I dag importerar vi tyvärr folk till hälso- och sjukvården i stor mängd, därför att vi har en sådan brist på kompetens. Vi tänker inte på de länder vars arbetskraft vi stjäl, därför att våra motiv är själviska: vi behöver ta hand om oss själva. Fast vi tar in folk utifrån ser vi ändå dagligen folk på våra akutmottagningar som ligger på britsar under oacceptabla förhållanden, som i många avseenden liknar villkoren i tredje världen. Så problemen är påtagliga och utbredda.

Jag var i Malawi förra året. Jag bevittnade något som en av mina kolleger redan har talat om: bristen på sjuksköterskor, vilka nu finns i Manchester, och de förfärliga följderna av detta i landet. Det är svårt att veta hur problemet ska lösas, men kanske skulle vi se på sjukvårdspersonalens jobb och värdera det högre än vad vi gör för tillfället, även när det gäller att respektera och belöna dem.

Någon frågade hur vi kan kompensera utvecklingsvärlden för att vi stjäl deras bästa arbetskraft. Det är en mycket stor moralisk fråga som rör hur vi tar de bästa, men förkastar de andra. Vi måste göra något. Vi ska snart debattera fågelinfluensa och marknadsstödjande åtgärder. Gud hjälpe oss om vi drabbas av en mänsklig pandemi och ser hur ansträngd vår hälso- och sjukvård kommer att bli över världen.

Jag skulle vilja läsa upp vad Världshälsoorganisationen vill att vi gör på fredag, dagen som vi talar om: ”väcka medvetenhet om detta ständiga problem” – krisen med sjukvårdspersonal – ”och bygga upp ett stöd för att garantera att sjukvårdspersonal arbetar där de behövs, när de behövs, med rätt kompetens för att tillhandahålla högsta möjliga hälsonivå för människor överallt”. Jag hoppas att vi kommer att uppnå detta.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag är väldigt imponerad över de passionerade bidragen till den här mycket viktiga frågan.

Den process som kommissionen leder för att utveckla EU-åtgärder för att lösa personalkrisen visar vikten av ökad europeisk samordning. Medlemsstaternas och kommissionens kollektiva åtagande kan antas ha mycket större inverkan än om kommissionen och medlemsstaterna arbetar var för sig.

Svaret på personalkrisen speglar den princip som fastställts i Europeiskt samförstånd om utveckling. Medlemsstaterna har åtagit sig att öka den totala nivån på utvecklingsbiståndet genom att närma sig målet med ett ODA på 0,7 procent av BNI, vilket kommer att förstärka budgeten och påskynda utvecklingen. Men det är Europeiska gemenskapens samordnade strävan som kommer att garantera att de ökade resurserna används effektivare genom att tillhandhålla ett samordnat, enhetligt stöd för nationellt ledda och utvecklade planer.

Vi tror att ett bättre samordnat och mer sammanhängande genomförande av vår gemensamma europeiska politik, som speglar åtagandena i Parisdeklarationen om biståndseffektivitet, ger de bästa medlen för en drastisk ökning av utgifterna för mänsklig och social utveckling. Detta behöver prioriteras av medlemsstaterna och speglas i vår gemensamma politik.

Det är därför kommissionen har föreslagit ett paket med konkreta åtgärder för ett effektivare bistånd. Paketet kommer att göra det möjligt för Europeiska unionen att ge mer, snabbare och bättre bistånd.

Vid konferensen om biståndseffektivitet i Paris åtog sig Europeiska unionen att öka andelen bistånd som ges som budgetstöd. Åtagandet innefattar möjligheten att öka biståndet för både det allmänna och sektorsvisa budgetstödet, vid behov kompletterat med projektfinansiering. De delegationer som fattar programplaneringsbeslut för det tionde EUF kommer därför att kunna välja mellan olika stödformer för agera i enlighet med de nationellt fastställda prioriteringarna. Det finns ett avsevärt utrymme för nationellt beslutsfattande och nationell programplanering för att öka satsningarna på hälso- och socialsektorn genom särskilt budgetstöd, om detta prioriteras på nationell nivå.

Jag skulle bara vilja svara på några av de mer specifika frågor som ställts.

På frågan om en uppförandekod kan jag bekräfta att kommissionen är beredd att beakta hur en europeisk uppförandekod för etisk rekrytering av sjukvårdspersonal kan utvecklas och genomföras. På frågan om skräddarsydd medicin, som ställdes av två ledamöter, stöder vi för närvarande en studie om möjligheten att försöka förbättra användningen av de tillgängliga satsningarna som en del av vårt partnerskap med Afrikanska unionen.

Korruption är verkligen ett hinder för utveckling och skadar särskilt tillhandahållandet av viktiga sociala tjänster, som hälsovård. Som ni vet kom vi överens om behovet av att ta itu med det här problemet genom en rad åtgärder. I morgon kommer vi att ha massor av tid för fördjupad diskussion, då vi kommer att diskutera Margrietus van den Bergs utmärkta betänkande om den här frågan.

Flera medlemsstater har nämnt frågan om omfattningen av det utvecklingsbistånd som beviljas för mänsklig och social utveckling. Den mesta finansieringen från kommissionen tilldelas genom nationell programplanering. För närvarande delas över 20 procent av kommissionens biståndsbudget ut till social infrastruktur. Dessutom är allmänt budgetstöd förenat med framsteg som mäts genom hälsoindikatorer och är därför en mekanism för att stödja och stärka prioriteringar av millennieutvecklingsmålen på nationell nivå.

Kommissionen kommer att öka andelen utvecklingsbistånd som ges som budgetstöd och försöka stärka förbindelsen mellan budgetstöd och framsteg mot millennieutvecklingsmålen. Beslutet om andelen stöd från länder till mänsklig och social utveckling är ytterst en fråga för nationella regeringar. Kommissionen kommer att fortsätta att betona vikten av mänsklig och social utveckling för ekonomisk tillväxt och fattigdomsminskning i sin politiska dialog med regeringarna.

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2⁽¹⁾.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdag kl.12.00.

(1) Se protokollet.

16. Marknadsstödjande undantagsåtgärder (fjäderfäsektorn) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är förslaget till rådets förordning om ändring av förordningarna (EEG) nr 2771/75 och (EEG) nr 2777/75 avseende tillämpningen av extraordinära åtgärder för att stödja marknader (fjäderfäsektorn) (KOM(2006)0153 – C6-0111/2006 – 2006/0055(CNS)).

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Under de senaste veckorna och månaderna har vi vant oss vid full bevakning i pressen av nya utbrott av fågelinfluensa. Det senaste utbrottet bekräftades i dag på en kalkonfarm i Sachsen. Vi har kunnat följa sjukdomens utveckling på kartan då vi sett den spridas från ett land till ett annat. Vi är alla berörda, antingen direkt eller indirekt.

Vi, och särskilt fjäderfäbranschen, står inför en verklig krissituation, som kräver snabba åtgärder. Det är därför vi är här i kväll. Jag skulle därför först av allt vilja tacka Europaparlamentet för att ha accepterat kommissionens begäran om ett brådskande förfarande. Jag är särskilt tacksam mot ordföranden för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, Joseph Daul, samt resten av utskottet för deras snabba bidrag och yttrande över kommissionens förslag. Detta är ett tydligt vittnesbörd om att vi vid behov kan agera snabbt.

De många fallen av fågelinfluensa i Europeiska unionen har inte lämnat oss oberörda. Även om huvudsakligen vilda fåglar har drabbats av fågelinfluensa har den redan haft ett starkt negativt inflytande på den europeiska konsumtionen av fjäderfäkött i många medlemsstater. Inverkan på priserna har varierat från en medlemsstat till en annan, men i allmänhet har priserna pressats och i en del fall sjunkit avsevärt. Resultatet av detta är att marknaden för fjäderfäkött befinner sig i en exceptionellt allvarlig situation och att många inom fjäderfäbranschen har allvarliga svårigheter.

Vi har redan agerat. Sedan början på krisen förra hösten har kommissionen använt exportbidrag för att stödja marknaden. Men effekterna av de här åtgärderna har varit begränsade, inte minst eftersom vi har mött importrestriktioner på vår export till många tredjeländer. Det är tydligt att vi inte kan hantera fjäderfäköttkrisen effektivt enbart genom exportbidrag.

Medlemsstater har också anmält eller tagit initiativ till eventuell användning av statligt stöd. Det finns en mängd stödmöjligheter genom statligt stöd, såsom kris- eller omstruktureringsstöd till jordbrukare som stött på svårigheter. Dessa regler är utformade för att ge ett snabbt, effektivt stöd till de aktörer i branschen som verkligen är i behov av det. Vi kommer, mot bakgrund av problemet, att granska alla förslag så snabbt som möjligt och ta hänsyn till både behovet av snabb hjälp och behovet av att undvika snedvridning av konkurrensen. Vi behöver emellertid också behandla alternativa åtgärder på EU-nivå. Och därför har vi konstaterat att vi är hindrade av den rådande lagstiftningen. Vår nuvarande gemensamma marknadsorganisation omfattar åtgärder som medger speciellt marknadsstöd då veterinära restriktioner har införts.

Ramarna för vår nuvarande gemensamma marknadsorganisation medger emellertid inte att kommissionen agerar till följd av en kris som orsakats av bristande förtroende hos konsumenterna. Och det är exakt där vi befinner oss i dag. Därför måste det befintliga regelverket ändras för att tillhandahålla den rättsliga grunden för nya marknadsstödjande åtgärder för branschen. Vi föreslår därför att det rådande extraordinära marknadsstöd som fastställts i artikel 14 i förordningen om den gemensamma organisationen av marknaden utvidgas till att omfatta stödåtgärder i fall där allvarliga marknadsstörningar orsakats av konsumenternas reaktion på risker för folkhälsan eller djurs hälsa. Vårt förslag innebär också en fördelning av det ekonomiska ansvaret mellan medlemsstaterna och gemenskapsbudgeten och skulle bara införas på begäran av medlemsstaterna.

Vi tar nu det första steget. Vi fyller luckan i lagstiftningen. När vårt förslag slutligen antagits kommer medlemsstaterna att bli tvungna att föreslå praktiska steg som passar deras speciella situation. Vi tror att detta kommer att medge största möjliga flexibilitet och därför vara det effektivaste svaret på den rådande krisen och på framtida liknande situationer, om sådana skulle uppstå.

Det finns ingen tid att förlora. Tack vare Europaparlamentets konstruktiva inställning och det snabba förfarande som valts för behandlingen av detta förslag bör vi nu kunna garantera ett slutligt antagande av rådet under de kommande veckorna. Det här kommer att vara ett betydelsefullt steg mot att genomföra de åtgärder som fjäderfäbranschen så desperat efterfrågar.

  Neil Parish, för PPE-DE gruppen. – (EN) Herr talman! I kväll talar vi om marknadsstödjande undantagsåtgärder för en väldigt framgångsrik industri i EU. Vi har omkring fem miljarder kycklingar i EU. Det är en industri som inte är subventioneras genom den gemensamma jordbrukspolitiken. Vi står, som kommissionsledamoten sa, inför en minskning av konsumenternas förtroende för kycklingkött. I en del medlemsstater har vi sett konsumtionen minska med upp till 70 procent. Det råder inget tvivel om att vi måste marknadsföra hur säkert kycklingkött är, särskilt när det är riktigt tillagat. Vi har sammanställt mycket bra åtgärder inom EU för att bidra till att utrota sjukdomen då den kommer till Europa. Slutligen behöver vi verkligen minska produktionen och komma till rätta med efterfrågan på kycklingkött.

En av fjäderfäindustrins fördelar är att tiden från befruktningen av ett ägg till dess att kycklingen är färdig att ätas kan vara så kort som nio veckor. Därför är det möjligt att minska produktionen. Jag tror inte att exportbidrag är svaret på denna kris. Problemet är att om ni lägger ut en massa extra kycklingkött på världsmarknaden, som redan är mättad, och om ni inte är försiktiga med att använda allmänna medel för att subventionera det, så upptäcker ni kanske att köttet återkommer till den europeiska marknaden. Jag tror att den framtida lösningen är att minska utbudet och sedan försöka öka efterfrågan för att få industrin på fötter igen.

Det är inte enbart fjäderfäbranschen som lider, utan också spannmålssektorn, eftersom fem miljarder kycklingar äter en förskräcklig massa vete. Slutligen håller jag med er, fru kommissionsledamot, om att den framtida lösningen måste vara samfinansiering, där medlemsstaterna och kommissionen svarar för 50 procent vardera. Jag tror att det kommer att vara den framtida lösningen för en stor del av jordbrukssektorn.

  Katerina Batzeli, för PSE-gruppen. – (EL) Herr talman! Jag vill börja med att betona att kommissionen har hanterat fågelinfluensan på ett metodiskt, kontrollerat och effektivt sätt.

Tyvärr har emellertid bristen på information till konsumenterna, kommunikationspolitiken och mediernas roll samt avsaknaden av direkta nationella åtgärder, särskilt kontrollåtgärder, bidragit till att konsumenterna förlorat förtroendet, och i många fall kommer det förmodligen att ta lång tid att vinna det tillbaka.

Följderna hittills i EU är en 35-procentig minskning av försäljningen av fjäderfä och ägg med avsevärda skillnader medlemsstaterna emellan. I Grekland har konsumtionen sjunkit 65 procent de senaste tio månaderna och lager på 20 000 ton har ackumulerats, medan det i Frankrike, den störste fjäderfäproducenten, finns lager på 25 000 ton.

Kommissionen och de nationella regeringarna måste vidta interventionsåtgärder omedelbart och marknadskrisen måste hanteras med de effektivaste ekonomiska och sociala åtgärderna för fjäderfä- och kläckningsanläggningar. Resultaten av fågelkrisen är också, som min vän Neil Parish sa, viktiga för spannmålssektorn. Därför föreslår vi, förutom ändringen i artikel 14 i förordningarna om organisationen av marknaden för fjäderfä och ägg, följande:

- för det första att brådskande åtgärder kopplade direkt till veterinärmedicinska åtgärder ska finansieras till 50 procent;

- för det andra att i de fall då konsumtionsminskningen är förknippad med förlorat förtroende hos konsumenterna ska finansieringen till 100 procent bestå av gemenskapsmedel;

- för det tredje att främja marknadsåtgärder som att bevilja stöd till lager under den tid som krävs för att marknaden ska stabiliseras och

- slutligen att ge stöd till lagerrensning och kompensation för att ägg och fjäderfä förstörs.

Dessa åtgärder kommer att jämna ut tillgång och efterfrågan på marknaden.

Jag vill särskilt framhäva kommissionens uttalande att det också behövs tillåtligt statsstöd på nationell nivå till landets fjäderfäuppfödare och till fjäderfäanläggningar i deras egenskap av små och medelstora företag. Gemenskapsstöd och nationellt stöd måste tillhandahållas omedelbart. Det är redan sent och många företag kan därför tvingas stänga. I Grekland kommer detta att leda till många sociala problem eftersom de sysselsätter 15 000 människor.

Herr talman, herr kommissionsledamot! Om jag får skämta: om regeringarna och kommissionen väntar med att vidta effektiva åtgärder och att ingripa kommer fågelinfluensan att förvandlas till arbetstagarinfluensa.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) I ett antal länder har produktionen drabbats avsevärt och i vissa fall har den helt upphört. Tusentals ton fjäderfäkött har lagrats i kylanläggningar, vilket är dyrt, och det finns ingen marknad för att konsumera detta.

Fjäderfäproducenterna går därför igenom svåra tider. I en del länder har fjäderfä- och äggproduktionen drabbats oerhört hårt trots att det inte ens har förekommit några fall av fågelinfluensa. Därför är det grundläggande att man ger stöd till producenter och att gemenskapens finansiering av kompenserande marknadsåtgärder bestäms till 100 procent, liksom fallet var för svinpest och galna kosjukan, mot bakgrund av hur allvarlig den socioekonomiska situationen är i många länder och svårigheten att garantera medfinansiering.

Vi har också föreslagit finansiering av fjäderfäupprensning medan marknaden är inaktiv för att motverka kostnaderna för nedkylning. En långsiktig informationskampanj måste också lanseras i hela EU för att vinna tillbaka konsumentförtroendet. Det slår mig att detta också skulle kunna vara ett finansieringsförslag för EU självt.

  Jeffrey Titford, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag är något förbryllad av Europeiska unionens inställning till rädslan för fågelinfluensa. För mig verkar det som om EU har gjort en höna av en fjäder. Det finns inte alls något bevis för att fågelinfluensan har muterat och kan överföras mellan människor. Faktum är att det finns väldigt lite bevis för att den kan överföras från fåglar utan betydande direkt kontakt med kvarlevorna av döda fåglar.

Trots detta har det varit braskande rubriker i Förenade kungariket om 320 000 möjliga dödsfall och kroppar som läggs i massgravar. I dag startade en övning i ett fullskaligt utbrott av fågelinfluensa, som involverar flera hundra personer i grevskapet Norfolk, med den dramatiska titeln ”operation Hawthorn”. Det teatraliska sätt som saken hanteras på skapar en hysterisk stämning och EU har spelat sin roll genom att hålla väl bevakade, internationella toppmöten för att diskutera fågelinfluensakrisen. EU vill nu avsätta 5 miljoner euro under de kommande fem åren för marknadsstödjande undantagsåtgärder för att hantera den föregivna krisen. Det tycks till och med finnas ett öppet åtagande om mer pengar till 2011.

Jag tycker att det verkar som om EU och en del nationella myndigheter, med få eller inga skäl, har skapat en kraftig allmän rädsla som allvarligt skadat fjäderfäindustrin. Ursäkta min cynism, men det verkar också vara ett smidigt sätt för EU att marknadsföra sig självt som en engagerad organisation.

Vad vi egentligen har att göra med här är ett häftigt utbrott av allmän hysteri, som orsakats av högst smittsam och överdriven publicitet från nationella myndigheter och Europeiska unionen. Vi måste allesammans kort och gott sluta att flaxa omkring som huvudlösa kycklingar och börja granska frågan med något slags objektivitet.

Om vi ska anslå de här stora penningsummorna så borde de användas till att framställa pedagogiskt material som kan spridas till allmänheten. Genom detta material skulle allmänheten få veta att det faktiskt inte finns någon risk med kyckling som är riktigt tillagad och att kyckling är absolut säkert att köpa i stormarknaderna och äta på restaurangerna.

Låt oss upphöra med att skapa en kris av ett teaterstycke.

  Janusz Wojciechowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Ur medicinsk synvinkel tycks det som vi håller på att vinna kriget mot fågelinfluensan eftersom mycket få utbrott av sjukdomen har konstaterats och endast isolerade fall där människor är inblandade har rapporterats. Vad medierna anbelangar däremot har frågan hanterats på ett högst otillfredsställande sätt. Ingen pålitlig och objektiv information om hotet om en epidemi fördes fram, inte heller informerade man om hur man skulle skydda sig i händelse av en epidemi. Massmedia skapade rubriker av varje död svan man hittade.

Fågelinfluensan framställs som ytterligare ett förebud om domedagen. Den information mannen på gatan får är anekdotisk, oorganiserad och ofta felaktig. Veterinärernas åtgärder tenderar att strida mot sunt förnuft. Slakt på hela flockar av tamfåglar tycks äga rum bara för syns skull, bara för att det ska se ut som att man gör något. Detta är knappast meningsfullt eftersom miljontals vilda fåglar kan sprida sjukdomen obehindrat. Dessutom har det förekommit många fall av tanklös grymhet. Vi har alla sett på våra tv-skärmar hur levande fåglar stoppas ned med huvudet före i säckar som sedan hanteras som om de vore potatissäckar. Dessutom har ogrundad information spridits om att fågelinfluensan också skulle kunna smitta från katt till människa. Detta ledde till flera fall av dålig behandling av katter.

Mot bakgrund av detta är det knappast förvånande att fjäderfämarknaden har gripits av panik och hotas av katastrof. Därför är det helt riktigt att stödja marknaden. Detta initiativ förtjänar vårt fulla stöd och jag tänker då också på de ändringsförslag som syftar till att öka stödnivån. Jag vill särskilt uppmärksamma ändringsförslaget från UEN-gruppen som syftar till att höja stödnivån i de nya medlemsstaterna där lantbrukare och uppfödare sitter i en särskilt svår sits eftersom de bara får delvisa direktutbetalningar.

Bästa sättet att stödja fjäderfäsektorn är att erbjuda pålitlig information och lugna marknaden. Det bästa är om kommissionen gör detta eftersom kommissionen förmodligen åtnjuter större förtroende än nationella myndigheter i krissituationer av detta slag. Kommissionen bör tydligt informera om hur sjukdomen sprids. I synnerhet bör kommissionen bestämt klargöra att konsumtion av fjäderfäkött inte utgör någon hälsorisk. Medierna bör också ombedjas att lägga band på sig och undvika att skapa panik.

Det finns också saker att lära av denna kris. Om liknande situationer skulle uppstå i framtiden måste medborgarna erbjudas pålitlig information i ett mycket tidigare skede.

  Joseph Daul (PPE-DE). – (FR) Herr talman! För att försöka att spara tid ska jag fatta mig mycket kort i kväll. Jag vill helt enkelt tacka kommissionen för att man handlade så snabbt förra veckan på rådets förslag. Parlamentet visade att också det var effektivt, och om alla institutioner bestämmer sig står det klart att vi kan fatta de rätta besluten inom åtta dagar efter en naturkatastrof och komma till offrens hjälp.

Dessutom håller jag med mina kolleger i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, och vi har redan talat en hel del om fågelinfluensan. För en gångs skull har vi handlat snabbt och ingen kan säga att det var EU:s fel att uppfödarna måste vänta på att få ersättning.

  Rosa Miguélez Ramos (PSE). – (ES) Herr talman! Jag tittade med storögd beundran på Joseph Daul som talade mycket väl och på kort tid. Jag önskar att jag kunde göra detsamma.

I vilket fall som helst, fru kommissionsledamot, vill även jag gratulera kommissionen till dess snabba agerande i samband med problemen för fjäderfä- och äggmarknaden. Sedan har även vi reagerat med den skyndsamhet som krävdes av oss för att dessa två förordningar skulle kunna ändras och för att kommissionen skulle få en rättslig grund för sitt agerande.

Men som ni påpekade, fru Fischer Boel, har denna kris för närvarande inte orsakats av ett epidemiutbrott, eftersom någon epidemi inte har förekommit i majoriteten medlemsstater och eftersom det för närvarande inte finns några restriktioner för fjäderfäs rörlighet inom EU, utan som ni mycket riktigt påpekade har den snarare orsakats av att man förlorat konsumenternas förtroende och av den påföljande konsumtionsminskningen.

I detta avseende befinner vi oss i en komplex situation som bara har börjat men som är mycket lik de två marknadskriser som drabbade nötköttet efter utbrottet av galna kosjukan. Vid båda tillfällena vidtogs stödåtgärder på gemenskapsnivå och finansierades till 100 procent. Därför har min grupp lagt fram två ändringsförslag till kommissionens förslag i detta avseende.

Vi accepterar att hälsoåtgärderna medfinansieras med 50 procent, men vi vill att de marknadsstödjande åtgärderna för att avhjälpa den kris som orsakats av förlusten av konsumentförtroendet ska vara av gemenskapskaraktär och därför finansieras till 100 procent ur EU-budgeten.

Fru kommissionsledamot! Vi anser som sagt att denna medfinansieringsmekanism, dvs. bidrag från medlemsstaterna för åtgärder som alltid har varit helt och hållet gemenskapsåtgärder, skulle utgöra ett allvarligt prejudikat inom den gemensamma jordbrukspolitiken och skulle kunna äventyra hela principen om den inre marknaden.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Europeiska unionen har stor erfarenhet av att komma ur krissituationer. Den har vidtagit undantagsåtgärder för att stödja marknaden vid ett antal tillfällen i det förflutna, särskilt i samband med galna kosjukan och mul- och klövsjuka. Vi ställs nu inför uppgiften att ta itu med fågelinfluensan.

Fjäderfäproduktionens betydelse för livsmedelssektorn får inte underskattas. Det är nödvändigt att vidta undantagsåtgärder. Allt som återstår att fatta beslut om är hjälpens omfattning och bidragens storlek. Tillämpningen har hittills varierat. Gemenskapen har ersatt en skiftande procentuell andel av de förluster som medlemsstaterna har åsamkats, vanligen mellan 50 och 100 procent.

I den förordning som vi har framför oss i dag förutsätts också ett betydande stöd för fjäderfäsektorn. Inofficiella diskussioner visar att förslaget att gemenskapen ska ersätta 50 procent av medlemsstaternas kostnader har starkt stöd. Tyvärr är ”lika” emellertid inte detsamma som ”rättvis”, särskilt inte med tanke på att de gamla medlemsstaterna får 100 procent i direkta utbetalningar till jordbruket, medan de nya medlemsstaterna nätt och jämnt får 30 procent. Därför anser jag att en princip bör antas om att de medlemsstater som får 100 procent i utbetalningar till jordbruket ska få ersättning för 50 procent av de kostnader som de har åsamkats och att länder som inte får full ersättning och stöder sitt jordbruk med medel ur sin egen budget ska få åtminstone 75 procent.

Vi måste vara konsekventa. Antingen är talet om ett solidariskt Europa bara tomt prat eller också börjar vi att skapa det. Om vi ska skapa ett solidariskt Europa måste detta ge socialt och ekonomiskt utslag. I regel visar människor sitt rätta jag i svåra, dramatiska och katastrofala situationer. Det sägs ofta att det går bäst att bedöma en människas värde utifrån hans eller hennes beredskap att dela med sig till andra. Härav följer att vår union av nationer och stater kommer att dömas efter hur omfattande dess garantier om en rättvis fördelning av kostnader och intäkter är, liksom efter den grad av solidaritet och rättvisa som den visar.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Vi har på sistone hört talas om fågelinfluensa bland vilda fåglar nästan dagligen. Detta är verkligen en sjukdom som främst drabbar vilda djur, men kan den uteslutande begränsas till vilda fåglar? Det finns inget tydligt svar på den frågan, men vi vet i alla fall att sjukdomen förekommer bland besättningar av tamhöns.

Fjäderfäsektorn har mycket specifika förutsättningar. Inom EU fungerar den enligt marknadsprinciper, och därför finns det bara begränsade möjligheter att stödja den. Därför måste man finna ett sätt att stödja fjäderfäsektorn i krissituationer. Detta stöd måste ges på ett sätt som gör att det inte inkräktar på marknadens principer och får endast användas i undantagssituationer, när marknaden är i kris.

Ett vidgat synsätt krävs, där man tar hänsyn till jordbrukets speciella villkor och behovet av särskilda åtgärder på vissa jordbruksmarknader i specifika situationer, när sådana åtgärder och stöd utifrån är uppenbart nödvändiga. Jag anser att detta är ett bra tillfälle för oss att dra lärdom. Vi behöver finna ett sätt att tillhandahålla särskilda stödinstrument inom den gemensamma jordbrukspolitiken för att främja denna sektor.

  Stéphane Le Foll (PSE). – (FR) Herr talman! Även jag välkomnar de åtgärder som har föreslagits i kväll och som förhoppningsvis blir godkända vid morgondagens omröstning. Det var nödvändigt att vidta åtgärder med tanke på att denna kris berör ett stort antal bönder i somliga länder, för att inte nämna sektorn som sådan och alla som arbetar inom den.

Jag vill också säga några ord om hur man ska gå till väga när man genomför dessa åtgärder, särskilt de som berör förvaltningen av marknaden. På detta område hoppas jag, som min grupp just har nämnt, att vi på tal om samfinansiering kommer att ge företräde åt en finansiering som till 100 procent ligger på EU-nivå.

Dessutom slår det mig att det är dags för EU att överväga hur vi tillämpar försiktighetsprincipen när det gäller hälsoproblem eller andra problem som kan beröra enskilda länder och kontinenten som helhet. Jag anser faktiskt att om EU inte tillämpar försiktighetsprincipen är risken stor att kriser kommer att drabba hela sektorer, både inom industrin och inom jordbruket, till följd av en rad problem och på grund av att inte alla stater har all information eller handskas med informationen på bästa sätt, vilket har varit fallet under de senaste månaderna. Vi uppmanar då jordbrukssektorn och Världshandelsorganisationen, i detta fall fjäderfäsektorn, att ställa upp och ge kompensation för sådant som inte beror på strukturer eller jordbrukssektorn, utan snarare är ett utslag av panik, vilket med rätta har omnämnts med hänvisning till specifika exempel i kväll.

Jag anser därför att vi behöver en gemensam EU-politik för att hantera krissituationer och försäkra oss om att åtgärder vidtas på EU-nivå och är tillämpliga över hela linjen. Denna speciella kris är ett exempel som bör skapa ett prejudikat för framtiden. Det bör få oss att fundera både på jordbruket och, vilket är viktigare, på andra sektorer såsom folkhälsa i syfte att hädanefter tillämpa försiktighetsprincipen på EU-nivå.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det är bra att vi gör något för att hjälpa fjäderfäindustrin. Tyvärr har vi erfarenhet av andra fall där konsumenternas förtroende för vissa livsmedel minskat.

I Irland har vi inte haft några fall eller rapporter om fågelinfluensa hos vilda eller andra sorters fåglar, men vi har drabbats av minskad konsumtion med upp till 20 procent. Europa har anklagats för att göra en höna av en fjäder, men sanningen är att vi befinner oss i en väldigt svår situation.

Jag håller med kommissionen. Hur kan vi uppmärksamma fågelinfluensan så att vi inte drabbas av en mänsklig pandemi och så att vi kan granska problemet med vilda fåglar, och samtidigt undvika att skrämma konsumenterna? Det är en extremt svår balans. Jag tror att parlamentsledamöterna kan spela en roll genom att effektivt och utan panik tala om vad som sker runtom i Europeiska unionen och varför vi vidtar åtgärder. Det finns en väldigt stor brist på kunskap hos konsumenterna.

Problemet är att vi har stora mängder kycklingkött på lager. Exportbidrag kanske inte är svaret, därför att marknader har stängts för oss. Vi behöver förvalta lagren. De utgör ett mycket stort problem så länge de finns. Jag anser att avveckling av kläckägg är en del av lösningen, men jag oroar mig över att ni skulle kunna gå för långt.

Låt oss hoppas att denna kris är kortvarig, snarare än långvarig och att vi kan bygga upp förtroendet och konsumtionen igen. Jag tror att det är vad vi alla strävar efter. Fjäderfäbranschen runtom i Europeiska unionen är emellertid glad över att EU vidtar åtgärder. Dessa måste omfatta klar, exakt och panikdämpande information till konsumenterna.

  Bogdan Golik (PSE). – (PL) Herr talman! Jag stödde med glädje kommissionens initiativ om undantagsåtgärder till stöd för fjäderfä- och äggsektorn, och jag är säker på att många andra ledamöter kände likadant. Ett snabbt och beslutsamt agerande är vad som krävs.

Trots att EU hade haft tid på sig att förbereda sig för fågelinfluensans ankomst lyckades vi inte hindra att paniken spred sig. Till en början drabbades endast vilda fåglar, och när de första fallen av smitta bland tamfågelbesättningar bekräftades föll efterfrågan på fjäderfä drastiskt. I några länder föll efterfrågan med så mycket som 70 procent. Försäljningen och exporten minskade och vissa länder införde importrestriktioner och förbjöd import av fjäderfä från gemenskapen. Denna omfattande panik underblåses av medierna som ofta underlåter att ge pålitlig information. I stället för att informera och lugna allmänheten förvärrar de bara situationen.

Fågelinfluensan i sig utgör ingen allvarlig fara för uppfödarna. Huvudproblemet är medierna och den panik som blir följden av bristen på sammanhängande information från EU.

Jag välkomnar det faktum att kommissionen har föreslagit marknadsstödjande undantagsåtgärder för fjäderfäsektorn för att hantera konsumenternas tappade förtroende för denna sektor. Icke desto mindre kan förslaget att medfinansiera 50 procent av kostnaderna få negativ inverkan på konkurrensen inom EU och innebära ett steg tillbaka mot en nationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Vi bör också komma ihåg att sjukdomar inte känner några gränser, vilket betyder att en högvirulent stam av fågelinfluensa lätt kan sprida sig över gränserna och bli ett problem för gemenskapen som helhet och inte bara för ett enskilt land.

Under sådana omständigheter bör 100 procents stöd garanteras. Det är enda sättet att vinna detta slag. Med delfinansiering når vi inget resultat. Vad som krävs är ett beslutsamt agerande på EU-nivå. Församlingen kanske erinrar sig att 100 procents finansiering gjordes tillgänglig när det gällde BSE. Varför föreslår inte kommissionen liknande villkor när det gäller fågelinfluensan?

Det är värt att tillägga att det förslag från kommissionen som nu diskuteras bara är en rad tillfälliga åtgärder som bara kan gälla under en begränsad tidsperiod. De garanterar inte stabiliteten på marknaderna i långsiktiga undantagssituationer. Därför behövs ett nytt sammanhållet försäkringssystem, ett krav som vid upprepade tillfällen har framförts i kammaren.

  María Esther Herranz García (PPE-DE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Tack för att ni är här i kväll. Jag vill särskilt uttrycka min stora tillfredsställelse över kommissionens snabba behandling av detta ämne, som jag anser är viktigt för alla inom EU, såväl konsumenter som producenter.

Det gläder mig att hänsyn har tagits till det prisfall och även den minskade konsumtion som vi ser i Europeiska unionen. Detta gläder mig, eftersom konsumenterna förlorar förtroendet av rädsla att bli smittade med en sjukdom som vi alla vet att vi inte kan få på det sättet. Icke desto mindre kan ett förlorat förtroende få dem att sluta konsumera produkter som ägg och kyckling, och detta skulle naturligtvis vara mycket dåliga nyheter.

Jag anser att vi måste skilja mellan veterinärmedicinska åtgärder och marknadsmässiga åtgärder. Ni föreslår en marknadsmässig åtgärd, som enligt ert beslut för första gången ska vara samfinansierad. I det fallet kan jag inte gratulera er: jag anser att 50 procent är otillräckligt.

Ni torde erinra er att 100 procent betalades ut 1997 när det gällde BSE. Samma sak hände i fråga om mul- och klövsjukan. Detta är därför det första exemplet på samfinansiering av marknadsåtgärder, vilket, som min kollega har sagt, skulle kunna leda till obalans på marknaden, snedvridning av konkurrensen och en dold återgång till nationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken, vilket skulle kunna leda till mycket dåliga resultat för alla, även för dem som är skeptiska till den gemensamma jordbrukspolitiken, eftersom en återgång till nationalisering skulle leda till mycket mer av den protektionism som de anser att vi redan har för mycket av. Jag tycker att de som är skeptiska till den nuvarande gemensamma jordbrukspolitiken bör tänka på detta.

Jag anser därför att dessa bidrag inte bör samfinansieras och vi har därför lagt fram ett ändringsförslag som jag hoppas att parlamentet kommer att stödja i morgon.

Det är regeringarnas sak att avgöra om detta bidrag ska sökas eller ej. Om bidraget är 50 procent skulle många regeringar dra sig för att söka.

Det förefaller mig som om det grundläggande problemet är att det inte finns några pengar vare sig för att finansiera krisåtgärder eller för att finansiera den gemensamma jordbrukspolitiken, eftersom den överenskommelse som vi har i själva verket är förfärlig och det i framtiden kommer att vara ännu mycket värre med tanke på den stundande budgetplanen.

Finns det inte tillräckligt med pengar? Då måste regeringarna via rådet se till att pengar görs tillgängliga.

  Marc Tarabella (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den förlust av inkomster som drabbar aktörer inom fjäderfäsektorn till följd av allmänhetens minskade förtroende kan komma att uppgå till 50 eller 60 procent.

Mot denna bakgrund har kommissionen föreslagit förändringar i bestämmelserna om tillämpningen av de marknadsstödjande undantagsåtgärderna. Sådana åtgärder väntar sig de aktörer som har drabbats av konsumenternas känslomässiga reaktion, och här förtjänar kommissionen beröm för att den har handlat så snabbt. Men att försöka öka exportvolymen för att komma till rätta med den nuvarande nedgången i konsumtion på den egna inre marknaden går stick i stäv med principen om livsmedelssuveränitet.

Är det därför rimligt att, som några medlemsstater har gjort, förespråka slakt av friska fjäderfäbesättningar i syfte att reglera tillgången? En sådan åtgärd skulle bara gynna de stora företag som har omlokaliserat sin verksamhet till Brasilien. Detta är den signal de behöver för att förnya sitt lager på den europeiska marknaden. Vad som behövs är att aktivera en skyddsklausul för att spärra importen av fjäderfä som produceras industriellt utanför EU, särskilt med tanke på att fågelinfluensaviruset tycks bli allt intensivare ju mer industrialiserad sektorn är. I Asien har Laos, där det inte finns några industrialiserade lantbruk, skonats, till skillnad från angränsande länder som Vietnam och Thailand.

Jag vill betona att de nödvändiga försiktighetsåtgärder som vi med rätta vidtar i våra länder får större effekt på traditionella lantgårdar, som är mer inriktade mot högkvalitativ produktion av fjäderfä, än på industrialiserade lantbruk, som gynnas av extra stöd. Ett exempel på detta är de isoleringspåbud som utgör en begränsning för små lantbruk med frigående fjäderfäbesättningar.

Slutligen, med tanke på tidigare kriser som allvarligt har påverkat jordbruket, såsom bovin spongiform encefalopati (BSE) 1997 och dioxin 1999 – låt vara att dessa problem var totalt annorlunda jämfört med fågelinfluensan: Skulle det inte vara lämpligt att bilda en särskild kommission i förebyggande syfte, denna gång med uppgift att upptäcka orsakerna till kriserna för att hindra dem hellre än att försöka bota dem?

  Albert Jan Maat (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag skulle vilja stödja det som Joseph Daul, ordföranden för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, hade att säga och gratulera kommissionsledamoten hjärtligt för att hon så snabbt inte bara har lagt fram en handlingsplan utan även har lämnat okonventionella förslag till lösning på de problem som för närvarande hemsöker fjäderfäindustrin. Hon har verkligen förstått att EU måste sätta till alla klutar för att ta itu med denna kris. Spridningen av fågelinfluensa genom flyttfåglar och det hot som viruset utgör för människor visar verkligen att samhället har all anledning att sätta stopp för sjukdomen och se till att fjäderfäsektorn inte dukar under.

Det är ju helt galet att vaccinering mot fågelinfluensan för att skydda människor och djur fortfarande ska vara ett tabubelagt ämne. Det ofta upprepade argumentet att vaccinering leder till försäljningsproblem har nästan förvandlats till en självuppfyllande profetia, för så länge EU som en blomstrande gemensam marknad gömmer sig bakom detta argument kommer en världsomspännande vaccinering i sig att behandlas som en smittsam sjukdom.

Med tanke på själva förslaget skulle jag vilja säga att Europeiska kommissionen hittills alltid av goda skäl har vidtagit och finansierat marknadsåtgärder, för på det sättet har den gemensamma marknaden stärkts och en snedvridning av konkurrensen har förhindrats. Kommissionen föreslår nu en samfinansiering på upp till 50 procent. Jag måste, även på mitt partis, de nederländska kristdemokraternas (CDA) vägnar, säga att kommissionen med tanke på sin begränsade finansiella ram förmodligen har valt det bästa alternativet genom att förorda samfinansiering. Icke desto mindre vill jag be kommissionen att göra ordentliga utfästelser om att undvika en snedvridning av konkurrensen bland medlemsstaterna. CDA vill också att denna förordning ska bidra till att följderna mildras för de länder som tillämpar vaccinering och drabbas av förluster på marknaden, och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har lagt fram ett ändringsförslag med den innebörden, som jag hoppas att kammaren kommer att ge sitt enhälliga stöd.

  Thijs Berman (PSE). – (NL) Herr talman! Även jag vill gratulera kommissionsledamoten till hennes uthållighet. Hela kvällen har hon tagit del av ett envist missförstånd som präglar parlamentsledamöternas arbete. Europeiska unionen är inte ett försäkringsbolag. När företagare är utsatta för risker bör de ta försäkringar, vilket de faktiskt kan göra. När Frankrike hemsöktes av mul- och klövsjukan tillhandahöll den franska regeringen ett fördelaktigt lån med låg ränta, och boskapsuppfödningsindustrin ersatte sedan med hjälp av en katastroffond, som man själv hade bildat, den skada som uppstod, och det är så det bör gå till.

EU kan inte göras ansvarigt för all skada som drabbar en sektor, vilken industri det än må gälla. Om ett solitt försäkringssystem saknas för fjäderfäuppfödning har vi inget annat val än att skrida till handling. Det är EU:s enda alternativ. Men vilka åtgärder kan EU vidta? Man kan inte höja exportsubventionerna, för det skulle vara en skandal. Det skulle vara oacceptabelt att flytta våra problem till utvecklingsländerna. Det skulle även snedvrida världsmarknaden och gå stick i stäv med förhandlingar och avtal inom Världshandelsorganisationen.

Vad vi kan göra är att uppmana medlemsstaterna att i händelse av en kris garantera fjäderfäuppfödarna fördelaktiga lån av det slag som jag har talat om. När jag betraktar de åtgärder som kommissionen förordar kan jag i någon mån se varifrån de kommer, men jag anser att vi först måste kräva att ett solitt försäkringssystem inrättas för fjäderfäuppfödarna själva, för då kommer företagarna att ta sitt eget ansvar, vilket är något de kan känna äkta stolthet över.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Kommissionen har handlat klokt och riktigt och i god tid. Vi har en utmärkt kommissionsledamot. Så länge ni är kommissionsledamot är EU:s jordbruk i goda händer.

Konsumtionen av kyckling har fallit med 30 procent inom EU, men i Ungern har den bara fallit med 15 procent, eftersom regeringen har vidtagit bestämda åtgärder för att vinna konsumenternas förtroende. Jag instämmer helt i kommissionens förslag. Kommissionen har antagit en utmärkt plan för marknadsåtgärder.

Jag anser att marknadsföring och att återvinna konsumenternas förtroende är minst lika viktigt, vilket flera ledamöter, bland dem Joseph Daul, ordförande för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, har framhållit. Därför stöder jag till fullo betänkandet och jag håller med om att vi måste hjälpa EU:s fjäderfäuppfödare. Jag instämmer också när det gäller samfinansiering, eftersom vi, de nya medlemsländerna, redan har erfarenhet av sådan: Vi samfinansierar direkta utbetalningar till 30 procent varje år, och jag anser att det är rimligt att tillämpa samfinansiering även i detta fall.

Därför stöder jag till fullo Mariann Fischer Boels ansträngningar och jag vill än en gång uttrycka min tacksamhet på de europeiska och ungerska fjäderfäuppfödarnas vägnar.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att uppriktigt tacka er för det breda stöd vi fick för denna ändring av den gemensamma marknadsorganisationen. Jag ska nu ta upp några saker rörande de 23 ändringsförslagen. I ändringsförslagen 1, 2 och 22 bad ni om en lista på olika stödåtgärder, som skulle läggas till i rådets förordning. Som jag sa tidigare är det viktigt att ge medlemsstaterna en viss flexibilitet. De ska själva bestämma vilka verktyg de vill använda. Jag vill inte binda dem till händer och fötter, utan jag har tydligt sagt att det är viktigt att vi försöker angripa problemen ovanifrån. Men ytterst lämnar jag det till medlemsländerna. Några av de åtgärder som finns i era olika ändringsförslag går i samma riktning. Jag skulle emellertid vilja nämna ett av dem som rör finansieringen av en informationskampanj: det här hör faktiskt till en helt annan rättslig ram. Därför tror jag att några av de andra föreslagna åtgärderna förtjänar att tittas på.

Jag måste återigen understryka att syftet med denna ändring av förordningen är att försöka fylla den lucka i lagen som vi har haft och sedan låta medlemsstaterna ge förslag på olika möjligheter som de anser vara mest effektiva för dem. Därför kan jag inte, även om jag sympatiserar med vissa av de åtgärder ni har föreslagit, godta eller genomföra dem i förordningen såsom föreslagits.

Några av er nämnde samfinansiering, som föreslås i 11 av era ändringsförslag. Vi hade möjlighet att diskutera denna fråga vi ett flertal tillfällen då vi ändrade vår förordning när det gäller marknadsstödjande undantagsåtgärder. Kommissionen anser att samfinansiering av marknadsstödjande åtgärder är ett viktigt sätt att garantera att medlemsstaterna tar sin del av ansvaret för att hantera olika kriser som hör ihop med hälsofrågor. Vi använder sådan samfinansiering i våra veterinära åtgärder, och vi har mer än tio års erfarenhet av samfinansiering av relaterade marknadsstödjande undantagsåtgärder. Det är inte lämpligt att ändra denna strategi nu och jag är därför inte beredd att godta dessa ändringsförslag.

När det gäller den informationskampanj som ni efterfrågade i ändringsförslagen 1, 2, 16, 17 och 22, så är det inte denna typ av åtgärd som passar in i det här förslaget. Det finns emellertid en förordning från rådet om internt främjande av europeiska jordbruksprodukter och jag har bett mina avdelningar att utarbeta ett ändringsförslag till den nuvarande förordningen från kommissionen, så att generisk marknadsföring av kycklingkött blir berättigat till europeisk finansiering när detta är lämpligt. Det skulle vara slöseri med pengar att starta en marknadsföringskampanj nu, men jag kan försäkra er om att när tidpunkten är den rätta kommer alla juridiska frågor att avgöras, så att vi genast kan ingripa.

När det gäller ändringsförslagen 8, 9 och 23 tror jag inte att det är nödvändigt att utesluta vissa åtgärder på djurskyddsgrunder. Slakt av djur är inte en prioritering i de avsedda åtgärderna och kommissionen kommer att föreslå åtgärder i linje med olika djurskyddsnormer. Jag kan inte heller godta ändringsförslag 7 om exportbidrag. Kommissionen använder exportbidrag med försiktighet och med hänsyn till våra olika uppgifter inom våra internationella åtaganden rörande detta instrument.

När det gäller mjuka lån utesluter jag på det här stadiet inte några potentiella nationella förslag, förutsatt att de inte förstör eller snedvrider konkurrensen. Detta står helt klart och jag kan lova att jag, vilket redan sker, kommer att behandla alla förslag som läggs på mitt skrivbord från de olika medlemsstaterna så snabbt som möjligt.

När det gäller vaccinering ska medlemsstater som beslutar sig för en vaccinationspolitik noggrant undersöka de konsekvenser en sådan åtgärd kan få för deras internationella handel. Handelsproblem som skapas av vaccinering kan inte, enligt min mening, utgöra skäl för att använda marknadsstödjande undantagsåtgärder enligt den nya artikel 14.

Låt mig ta upp artikel 14 i den befintliga lagtexten från rådet, som varit föremål för en fråga: medlemsstaterna ska garantera att följden inte blir snedvridning av konkurrensen mellan producenter i olika medlemsstater när producenter bidrar till medlemsstaternas kostnader. Jag skulle helt enkelt vilja betona att det var denna betydelse som var föremål för vår diskussion förra året om samfinansiering.

När det gäller arbetsmetoder är Europeiska unionens snabba handläggning av detta förslag slutligen ännu ett tecken på dess tillförlitlighet som en värdefull partner som hanterar de problem som kan uppstå inom jordbrukssektorn.

Än en gång, det har varit ett stort nöje för mig att samarbeta med er.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdag, kl. 12.00.

17. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

18. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.20.)