Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 6 april 2006 - Strasbourg

11. Situationen i sydöstra Turkiet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om situationen i sydöstra Turkiet.

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen är bekymrad över händelserna i sydöstra Turkiet och över utbrotten av våld och terroristangrepp som har spridit sig till andra städer i landet. Vi övervakar situationen noga.

Enligt kommissionens information inleddes en våldsam attack den 28 mars, i staden Diyarbakir i sydöstra Turkiet, efter en begravning av PKK-medlemmar. Får jag påminna ledamöterna om att PKK tagits upp på Europeiska unionens förteckning över terroristorganisationer.

De första offren rapporterades den 29 mars i Diyarbakir och ytterligare dödsoffer rapporterades under de följande dagarna i hela regionen. Under helgen spred sig också upploppen till Istanbul, där en molotovcocktail slängdes in i en fullpackad citybuss. Tre civilpersoner dödades. Sedan dess har andra dödsoffer rapporterats, bland annat inom säkerhetsstyrkorna.

Låt mig uttrycka mig tydligt: Europeiska unionen fördömer entydigt terrorism. PKK är en terroristorganisation. Vi är djupt oroade över dess verksamhet i Turkiet den senaste tiden. Vi anser att vi är offer för dessa terrordåd. Men samtidigt beklagar vi djupt att människor omkommit, och uppmanar de turkiska myndigheterna att klargöra händelserna genom en omfattande utredning och genom att se till att säkerhetsstyrkorna visar den nödvändiga styrkan inför demonstranterna.

Folket i sydöstra Turkiet behöver inte våld och konfrontationer, de behöver fred, stabilitet och välstånd. Vi uppmanar den turkiska regeringen att på ett övergripande sätt – och inte bara ur säkerhetssynpunkt – ta itu med problemen i den här regionen och dess folk, som till största delen är av kurdiskt ursprung.

Den turkiska regeringen bör vidta åtgärder för att öka och garantera de ekonomiska, sociala och kulturella möjligheterna för alla turkiska medborgare. I det hänseendet ser vi fram emot uppföljningen av premiärminister Tayyip Erdogans tal i augusti 2005. Kommissionen påminner om och betonar att i enlighet med de politiska Köpenhamnskriterierna måste Turkiet garantera en kulturell mångfald och främja alla sina medborgares kulturella rättigheter, vilket fastställs i det reviderade anslutningspartnerskap som antogs av rådet i januari 2006.

Det är också viktigt att Turkiet främjar internflyktingars återvändande till sina ursprungliga bosättningsområden, garanterar en skälig kompensation för dem som drabbats av förluster och skador till följd av säkerhetssituationen, och tar itu med avskaffandet av ”village guard”-systemet.

Vi kommer att fortsätta att övervaka situationen i sydöstra Turkiet. Vi kommer att ta upp dessa frågor med de turkiska myndigheterna som en del av vår regelbundna övervakning av de politiska kriterierna. Jag ser fram emot en intressant debatt.

  Camiel Eurlings, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Den situation vi diskuterar här i eftermiddag är tragisk, eftersom de aktuella händelserna har varit mycket tråkiga för Turkiet och för de kurdiska medborgarna i Turkiet.

Låt oss vara tydliga: PKK är en terroristorganisation och det finns aldrig någon ursäkt för terrorism. Jag säger som parlamentariker att det nationella parlamentet i Nederländerna kämpade hårt för att PKK skulle föras upp på terroristförteckningen. Det kan aldrig finnas någon ursäkt för terrorism.

Samtidigt måste vi dock fråga oss själva om alla de som protesterar verkligen stöder våldet. Många analytiker har dragit en helt annan slutsats. De säger att majoriteten av det kurdiska folket inte vill ha våld, de vill bara ha en blomstrande framtid – med ekonomisk, social och kulturell utveckling – inom staten Turkiet. Nu, mer än någonsin, måste vi investera i dessa människor.

I parlamentets betänkande, som antogs i slutet av 2004, krävde vi utveckling i sydöstra Turkiet och ökade kulturella rättigheter för kurderna. Det måste sägas att premiärminister Erdogan sedan dess hållit imponerande tal. I denna svåra tid måste dessa ord dock mer än någonsin åtföljas av handling. Vi måste göra sociala och ekonomiska investeringar så att folket och deras familjer får en blomstrande framtid, och så att de inte vill ha våld för sina barn. Vi måste investera i ökad kulturell frihet. Om tv och radio i Turkiet avsatte mer sändningstid för kurdiska program, skulle Roj TV i Danmark inte vara lika viktig längre.

”Village guard”-systemet bör förvisso avskaffas och internflyktingar bör få hjälp att återvända till sina ursprungsregioner.

Nu är det dags för vishet i stället för stora ord. Det är dags för den turkiska regeringen att försöka finna samtalspartner som är respektabla och som vill ha fred. Jag vill nämna Osman Baydemir och Ahmet Türk, som är en av ledarna för Demokratiska samhällspartiet (DTP). Dessa människor måste fortsätta att ta ställning mot våldet, men om de fortsätter att göra det måste den turkiska regeringen kunna samarbeta med dem i stället för att inrikesministern hotar att ställa dem inför rätta. Jag tror att samarbete och vishet är vägen. Låt oss se till att de kurdiska medborgarna känner sig hemma i en turkisk stat. Det är den enda lösningen.

  Emine Bozkurt, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! För oss i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet ligger Turkiet mycket varmt om hjärtat, och därför är det hjärtskärande att se hur detta land plågas av våld. PSE-gruppen vädjar om att upptrappningen av våldet ska upphöra, och vi välkomnar premiärminister Recep Erdogans tillkännagivande om att han har för avsikt att bryta våldsspiralen genom att genomföra fler demokratiska och ekonomiska reformer.

Genom att göra detta har han räckt ut en hand till den kurdiska befolkningsgruppen som dock ännu inte har accepterat denna gest. PSE vill också fästa er uppmärksamhet på den vädjan från Diyarbakirs borgmästare till de kurder som använder våld att de ska överge denna strategi, eftersom min grupp eftertryckligt fördömer överdrivet våld. Om våldet upphör kan stridsvagnarna, och måste faktiskt, lämna gatorna i städerna och byarna i sydöstra Turkiet. Stridsvagnar på gatorna är inte vad människorna i EU vill se när de överväger möjligheten att Turkiet kan ansluta sig till Europeiska unionen. Jag vill understryka att alla i Turkiet, även kurderna, drar nytta av att Turkiets framsteg på vägen mot EU-medlemskap inte avbryts. Skydd av och respekt för allas mänskliga rättigheter är i själva verket ett oeftergivligt villkor för EU-medlemskap.

Vi får inte tillåta agitatorer att sabotera förhandlingarna innan de verkligen har kommit i gång på allvar. Det är olyckligt att det nuvarande våldet avbryter en period av närmande eftersom vissa framsteg redan hade gjorts, till exempel genom att den turkiska regeringen har möjliggjort kurdiska TV-sändningar. De överenskommelser som hade uppnåtts före utbrottet av våld nyligen måste utvecklas ytterligare och framför allt genomföras. Det som har satts på pränt måste omsättas i praktiken.

Avslutningsvis vill jag säga några ord om offren, för det är rätt att de blir ihågkomna och sörjda. Det får inte bli några fler offer. Jag vädjar till er att låta denna svåra stund i Turkiet bli en möjlighet till förnyad solidaritet i detta land, vilket det är i desperat behov av på den långa och svåra vägen mot ett EU-medlemskap.

  Sarah Ludford, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det finns uppenbarligen en ohelig allians – även om den inte är erkänd och även om den är oavsiktlig – mellan de turkiska säkerhetsstyrkorna, PKK och de europeiska motståndarna till Turkiets anslutning. De bidrar alla med sin del för att hindra Turkiets framsteg mot en EU-anslutning.

Den turkiska polisen och armén tjänar inte den turkiska regeringens intressen i sin omåttliga användning av våld mot dem som protesterar i Diyarbakir och andra städer. Byråkratins traditionella makt lyder inte under regeringens demokratiska kontroll. Faktum är att militären har ett egenintresse i att våldet fortsätter, eftersom det stärker dess makt, dess betydelse och dess resurser.

PKK använder terroristmetoder och har otvivelaktigt framkallat och orsakat en del av våldet nyligen, men dess mål att nå ett erkännande av det kurdiska folkets kulturella, språkliga och politiska identitet delas av många kurder som inte stöder våld. I detta hänseende ses PKK som frihetskämpar. Den utmaning som de turkiska myndigheterna misslyckas med är att skilja de orubbliga våldsmotståndarna från dem som vill följa en demokratisk väg till en politisk lösning.

En mycket hoppfull utveckling under de senaste dagarna har varit de mycket nyanserade kraven från personer som Ahmet Türk och från Osman Baydemir, som är borgmästare i Diyarbakir, på ett slut för våldet och på politiska diskussioner. Jag beklagar delvis att kommissionen inte sa någonting om att uppmuntra den turkiska regeringen att slå in på den vägen: inte bara på en väg mot sociala och ekonomiska framsteg, vilket naturligtvis behövs, inte bara på en väg mot erkännande av språkliga och kulturella rättigheter, utan på en väg där man faktiskt talar om en politisk dialog och en politisk lösning i den kurdiska regionen i sydöstra Turkiet för att bygga den turkiska staten.

Kommissionen verkar dra sig för att ge den turkiska regeringen denna uppmuntran. Vi måste alla samlas och uppmuntra premiärminister Erdogan att fortsätta där han tycktes börja i augusti förra året, men där han kört fast, säkerligen på grund av armén. Vi måste alla hjälpa honom att få igång den politiska dialogen om en lösning.

  Cem Özdemir, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans anförande. Jag vill på min grupps vägnar framföra vår djupa oro över situationen i Turkiet, som vi tagit del av i media. Under den senaste veckan har åtminstone 15 personer omkommit i konfrontationerna mellan demonstranter och de turkiska säkerhetsstyrkorna i sydöstra Turkiet och i terroristattacker i Istanbul. Vi fördömer starkt polisstyrkornas oproportionerliga användning av våld i Diyarbakir och Kiziltepe.

Men samtidigt fördömer vi starkt PKK:s provokationer, vars ledare medvetet framkallar våld och upplopp. Efter att tre kommunala bussar i Istanbul antänts utan några dödsoffer, dödades två unga systrar i söndags kväll när en buss angreps. Majoriteten av kurderna, som vill skapa ett drägligt liv i städerna eller återvända till sina byar, borde inte hållas gisslan av det cyniska ledarskap som associeras med PKK:s militära falang, och som vill trappa upp konflikten, liksom vissa personer inom byråkratins traditionella makt i Turkiet.

Mot bakgrund av händelserna nyligen har vi en känsla av att vissa av våra kolleger i Europaparlamentet inte berättade hela historien i de e-postbrev som nyligen cirkulerade. De ger intrycket av en svart eller vit situation där inga turkar vill ge fler rättigheter till kurderna och där alla kurder är förtryckta offer. Därför tror jag att det är viktigt att vi uppmärksammar den debatt som för närvarande pågår i det civila samhället i Turkiet bland turkiska och kurdiska intellektuella.

Låt mig påpeka vad de har sagt: till att börja med måste den kurdiska identiteten i Turkiet slutligen officiellt erkännas av den turkiska staten, för det andra har politiken för assimilering av kurder varit ett totalt misslyckande, för det tredje måste den turkiska staten se till att den vinner tillbaka kurdernas förtroende, och förtroendet hos alla turkiska medborgare, för det fjärde kan ingen fredlig situation uppstå när man insisterar på att PKK är statens officiella förhandlingspartner, eftersom det inte kommer att ske.

Jag avslutar med att citera en före detta borgmästare i Diyarbakir som just påpekat följande: ”Om vi ska få en verklig fred här, måste PKK anpassa sig till den nya världssituationen. Den turkiska staten blir mer demokratisk. Detsamma måste gälla för PKK. PKK måste ge upp idén om en väpnad kamp och inleda en respektfull dialog med kurder som tänker på ett annorlunda sätt. PKK måste också förnya sitt ledarskap. Denna organisation utformades med en kalla kriget-mentalitet. Den måste utvecklas.”

  Feleknas Uca, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Som företrädare för gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster och i synnerhet för min kollega Vittorio Emanuele Agnoletto, vill jag ge uttryck för min avsky över de våldsamma sammanstötningarna i sydöstra Turkiet. I över en vecka har vi sett fasansfulla bilder och fått fasansfulla rapporter från ett land som EU inledde anslutningsförhandlingar med i oktober 2005, vilket mina gruppkolleger och jag själv vid den tidpunkten samtyckte till. Även om Turkiet har påbörjat en reformprocess sedan anslutningsförhandlingarna med EU inleddes, kommer dessa reformer inte att räcka till för att lösa landets sociala och politiska problem och konflikter.

När det gäller dessa problem och konflikter är det en sak som bör vara uppenbar både för Turkiet och för oss alla, och det är att Turkiets demokratiska brister hade och fortfarande har ett nära samband med den kurdiska frågan. Så länge Turkiet försöker lösa detta problem med militära medel genom att förtrycka civilbefolkningen och undertrycka åsiktsfriheten kommer det nämligen inte att bli någon fred i landet och därigenom inte någon grundval för en demokratisk stat. Den klyfta som delar det turkiska samhället får inte tillåtas att bli ännu djupare så att den blir omöjlig att överbrygga.

Den turkiske statschefen Recep Erdogan har beskrivit morden på kvinnor och barn som nödvändiga ingripanden för att ta itu med terrorismen. Hittills har 15 människor mist livet, bland dem tre barn av vilka det yngsta bara var tre år. Av de 278 personer som hålls internerade i Diyarbakir är 91 under 18 år. Om de turkiska säkerhetsstyrkorna fortsätter att skjuta mot civila i Diyarbakir, Batman, Mardin och i många andra kurdiska städer och om dödstalen stiger ytterligare kommer denna klyfta att vidgas och utsikterna till en fredlig lösning bli mer avlägsna.

Nu är det hög tid för kommissionen och rådet att använda alla tillgängliga medel för att tvinga Turkiet att upphöra med våldet. Det är nödvändigt att diskutera möjligheten att skjuta upp anslutningsförhandlingarna om den turkiska regeringen och den turkiska armén fortsätter att åsidosätta demokratiska principer och kränka de mänskliga rättigheterna. Jag föreslår att en tillfällig delegation ska sändas till Turkiet för att skaffa sig grundliga kunskaper om vad som pågår där. Jag vädjar till alla som är inblandade i konflikten att avstå från våld i fortsättningen, och jag uppmanar den turkiska regeringen att acceptera kurdernas lagligt valda företrädare som förhandlingspartner och dra tillbaka de senaste anklagelserna mot dem.

Det kan inte – och får inte – längre tolereras att 20 miljoner kurder förvägras sina politiska och kulturella rättigheter och ett inflytande på hur deras samhälle utformas.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! De turkiska myndigheternas inställning till den senaste tidens händelser i Diyarbakir och deras sätt att hantera krisen i sydöstra Turkiet är oacceptabla ur Europaparlamentets synvinkel. Ett Turkiet som inte respekterar den kurdiska befolkning på 12 miljoner som bor inom landets territorium kommer inte heller att respektera kulturerna och religionerna i Europeiska gemenskapens länder.

Den turkiske premiärministern Recep Erdogans självförtroende är på gränsen till arrogans.

Låt honom inte inbilla sig att Europeiska unionen har några skyldigheter gentemot Turkiet. I själva verket, herr kommissionsledamot, anser jag att det är precis tvärtom. Med stöd av beslutet att inleda förhandlingar med Turkiet är jag övertygad om att EU nu har rätt att skjuta upp dessa förhandlingar.

  Konstantinos Hatzidakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Det är med beklagande vi ser utbrotten av våld i sydöstra Turkiet och det är med avsky vi ser hur soldater och oskyldiga civila mördas i Turkiet. Ändå får detta inte leda oss till slutsatsen att detta är det enda problemet i Turkiet. Det finns ett mycket stort problem när det gäller kurdernas rättigheter, och detta är någonting som vi inte får sopa under mattan i dagens debatt.

Turkiet har valt sina framtidsutsikter. Det har valt en framtid i EU, och tack vare dessa framtidsutsikter har vi sett en del framsteg under de senaste åren när det gäller de mänskliga rättigheterna för kurderna, en befolkningsgrupp vars blotta existens nätt och jämnt erkändes för några år sedan.

Men Turkiet måste fortsätta på den inslagna vägen. Arméns okontrollerade ingripande nyligen får inte leda till att kurderna berövas de rättigheter som de måste ha om Turkiet ska bli medlem av Europeiska unionen, och med det menar jag de rättigheter som medborgarna i EU:s stater åtnjuter.

Premiärminister Erdogan tillkännagav nyligen att Turkiet inte skulle göra avsteg från sitt mål för demokrati och utveckling och att landet skulle införa större friheter och mer demokrati, socialt bistånd, rättigheter och rättvisa på det sociala området. Detta tillkännagivande är helt i sin ordning, men det måste vara mer än bara ett tillkännagivande: det måste omsättas i praktiken.

Det krävs åtgärder på tre nivåer. För det första behövs det rättigheter, för det andra behövs det en ekonomisk och social politik och för det tredje måste armén, som har okontrollerade befogenheter, få sin makt begränsad. Om dessa åtgärder genomförs kommer Turkiet att ha tagit sina utsikter till EU-medlemskap på allvar, och om Turkiet lever upp till sina åtaganden både på detta område och på alla de andra områden som föreskrivs av Europeiska unionen kommer detta att gagna både kurderna och alla Turkiets medborgare.

Därför bör Turkiet inte tveka. Från och med nu måste Recep Erdogans ord åtföljas av handling.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Vi är ytterst oroade över det förnyade våld och de terrorhandlingar som har begåtts av den turkiska armén och PKK. Jag anser att vår debatt i dag måste utmynna i ett fördömande av terrorhandlingarna mot oskyldiga civila i Istanbul och andra städer och av de repressiva turkiska truppernas militära våld mot den kurdiska befolkningen.

De krafter som verkar för krig och för att armén till varje pris ska behålla sin makt bär ansvaret för situationen i sydöstra Turkiet. Dessa krafter och Turkiets armé uppfattar PKK:s aktioner som en lämplig förevändning för att fortsätta att ingripa i det politiska livet och att försöka definiera villkoren för lösningen av det kurdiska problemet. Å andra sidan utnyttjar PKK de allvarliga ekonomiska och sociala problem som fattigdomen och underutvecklingen leder till för att genom sina aktioner ge ännu mer näring åt våld och blodsutgjutelse.

Det är ett faktum, och det skulle vara ett politiskt misstag av oss att underskatta det, att Turkiets utsikter till EU-medlemskap banade vägen för Erdoganregeringens reformer. Men reformerna befinner sig fortfarande i ett tidigt skede, de är ofullständiga och drivs av det turkiska folkets historiska fruktan för det kurdiska folket.

Vi måste konsekvent och beslutsamt stödja den kurdiska befolkningsgruppens rättigheter i fråga om kultur, språk och utbildning. Vi måste stödja de politiska rättigheterna. Vi måste kräva en ändring av den vallag som förhindrar demokratisk representation för den kurdiska befolkningsgruppen i Turkiets politiska liv.

Det är det turkiska politiska ledarskapets och Erdoganregeringens ansvar att med mod och beslutsamhet fullfölja reformerna och att på ett friktionsfritt sätt integrera det kurdiska folket politiskt, ekonomiskt och socialt. En strategi för en fredlig lösning är avhängig av en dialog mellan de båda sidorna. Den förutsätter att båda sidor avstår från tanken att lösa konflikten med militära medel. Det kurdiska problemet kommer inte att lösas genom förtryck och våld utan genom demokratisk dialog, utveckling och rättigheter för det kurdiska folket.

Europeiska unionen har sitt politiska ansvar för att utforma en integrerad strategi för det kurdiska problemet i Turkiet:

- Den måste fortsätta att ständigt och konsekvent stödja Turkiets utsikter till EU-medlemskap, samtidigt som den utan eftergifter och opportunism kontrollerar att Turkiet uppfyller sina åtaganden.

- Den måste bekräfta sitt stöd för den turkiska statens territoriella integritet och enhet och fördöma PKK:s separatistiska strategi som leder till en återvändsgränd.

- Den måste ta initiativ för att inleda en demokratisk dialog om en politisk lösning av det kurdiska problemet och om att skapa garantier för den kurdiska befolkningsgruppens roll och rättigheter i Turkiets institutioner och samhälle.

Slutligen måste Europeiska unionen i samarbete med turkiska och kurdiska organ bidra till att formulera och genomföra ekonomiska och sociala återuppbyggnadsprogram för att bekämpa fattigdom och underutveckling, stödja institutionerna och det civila samhället och stödja de moderata demokratiska politiska krafterna i sydöstra Turkiet.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Situationen i sydöstra Turkiet är verkligen oerhört oroande, men torde inte förvåna någon. Våld och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna, som främst begås av den turkiska staten, har praktiserats till och från i denna region under årtionden och kommer att fortsätta att inträffa i många år framöver, om inte den turkiska regeringen inser att det kurdiska problemet inte bara kommer att försvinna genom att arméns generaler får fria händer att hantera problemet på det enda sätt de känner till: med brutalt våld.

Den turkiska regeringen måste förstå att de mänskliga rättigheterna för de miljontals kurder som bor i regionen måste respekteras fullt ut. De måste ha rätt att använda sitt eget språk, kurdiska, och att upprätthålla sina traditioner och sin kultur. Den turkiska regeringen måste vidare acceptera att det kurdiska folket har rätt till en viss självständighet. Om en sådan möjlighet skulle förhandlas fram skulle detta inte få negativa effekter för det turkiska folkets välfärd, utan inrättandet av en långvarig stabilitet skulle ge fred och välstånd i hela Turkiet. Dessutom måste den turkiska regeringen ta det modiga steget att gå med på den begäran som nyligen framfördes av Kurdiska demokratiska partiets ledare Massoud Barzani att acceptera Iraks federala struktur och tillkännage en allmän amnesti för PKK:s militanter.

Tayyip Erdogans regering har visat tecken på att de försöker uppnå drastiska demokratiska reformer i Turkiet. Vi vet att sådana reformer möts av ett stort motstånd inom det djupt förankrade militära etablissemanget. Det turkiska folket måste förstå att de som motsätter sig förändringar faktiskt är Turkiets verkliga fiender. Erdogan utkämpar en komplicerad strid mot arméns generaler, en strid som är full av faror. Vi måste uppmuntra och stödja honom, för om generalerna vinner kommer Turkiets framsteg mot demokratisering att stanna upp, liksom dess framsteg mot en EU-anslutning, och landet kommer återigen att sjunka ned i den militära totalitära kontrollens underutveckling.

  Alyn Smith (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag vill förklara mitt intresse för denna debatt, som beskyddare av kampanjen för fred i Kurdistan och som styrelseledamot i EUTCC (EU–Turkey Civic Commission). Jag stöder innerligt min gruppkollega Cem Özdemirs kommentarer om dialog och om att denna process inte är svart eller vit. Alla sidor har sina brister och vi i parlamentet måste fortsätta att uppmuntra då det behövs, och kritisera då det behövs. Jag vill också betona att vi måste bevaka vår egen integritet och se till att de berättigade farhågorna om de plågsamt långsamma framstegen för fredsprocessen i Kurdistan och i Turkiet som helhet inte blir en hemlig kod för de Europaparlamentsledamöter och de inom EU som är mer emot ett turkiskt EU-medlemskap än de är för demokrati.

Köpenhamnskriterierna utgör färdplanen. Köpenhamnskriterierna om erkännande av kulturella, historiska och politiska rättigheter är tydliga och har redan fastställts. Vi i parlamentet måste vara oförvitliga. EU måste, som en förkämpe för dialog och demokrati, se till att vi alltid kommer ihåg våra egna principer och vår egen roll som en ärlig, opartisk mäklare, som kan hjälpa till och kritisera där så behövs.

  Frederika Brepoels (PPE-DE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ända sedan Europeiska unionen inledde anslutningsförhandlingar med Turkiet har vi varje vecka fått rapporter om våld och allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och detta är ett faktum. Ni gav oss en lista, men jag vill uppmärksamma er på att de åldriga föräldrarna till Kurdiska institutets ordförande i Bryssel har mördats på ett brutalt sätt även om de andra offren naturligtvis inte bör glömmas.

Kommissionsledamot Olli Rehns första reaktion var att bekräfta sin tilltro till de turkiska myndigheterna, en inställning som jag finner något egendomlig eftersom alltmer tyder på att just dessa myndigheter spelade en aktiv roll i detta. Jag vet inte om ni har sett människorättsorganisationen IHD:s rapport om morden på paret Ferho, eller om den rättsliga undersökningen av bombattentatet i Şemdinli. Båda händelserna pekar i riktning mot den turkiska armén. När en offentlig åklagare för ett par veckor sedan ville undersöka om den biträdande arméchefen, som också förväntas bli arméchef, var direkt inblandad inlade armén omedelbart sitt veto. Det är alltså dessa myndigheter Europeiska kommissionen har blind tilltro till.

Jag måste säga, herr kommissionsledamot, att dessa händelser på ett tydligt och smärtsamt sätt visar att Turkiet inte alls eftersträvar en fredlig lösning av konflikten med kurderna. Turkiet vägrar helt enkelt att erkänna att de turkiska kurderna har kulturella och demokratiska rättigheter till självbestämmande. Ett land som förvägrar 15 miljoner medborgare alla politiska och kulturella rättigheter är inte vad jag skulle kalla en demokrati. Och som jag ser det kan ett land vars myndigheter är aktivt inblandade i allvarliga kränkningar av mänsklig och internationell rätt inte heller beskrivas som en konstitutionell stat. Om vi bortser från denna verklighet och inte sänder ett kraftfullt budskap från EU gör det oss till medbrottslingar.

Jag vill verkligen gärna veta vad kommissionen avser att göra i detta avseende. Kommer kommissionsledamot Olli Rehn äntligen att infria sitt löfte och låta skyddet av minoriteterna ingå i associeringsavtalet eller kommer han inte att göra det? Jag anser att ett mycket viktigt steg skulle kunna vara att Europeiska unionen gör vad Turkiet inte gör, eller vägrar att göra, nämligen att inleda en direkt och strukturell dialog om denna fråga med företrädare för den kurdiska befolkningsgruppen i Turkiet. Jag skulle vilja höra er uppfattning om detta.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Den största tjänst man kan göra folket i sydöstra Turkiet är enligt min åsikt att de kurdiska extremistgrupperna upphör med sin vålds- och terroristkampanj. Det är utmärkande för terroristkampanjer att deras offer till största delen består av vanliga civila som inte vill något annat än att ha en rimlig chans att uppfostra sina barn i en atmosfär av fred, stabilitet, frihet och ökat välstånd. Inget av detta kan genomföras när terrorister och upprorsmän eftersträvar sina egna själviska syften, förtrycker, trakasserar och mobiliserar kurdiska samhällen i Turkiet och utomlands, och försöker att hetsa den internationella opinionen mot de turkiska myndigheterna. Jag kan inte tänka mig att det finns särskilt mycket åsiktsfrihet i de områden som domineras av PKK.

Till och från har PKK, en organisation med rötter i kalla kriget, förkunnat en vapenvila. Den senaste inleddes i augusti förra året och varade mindre än en månad. Sedan dess har PKK fortsatt sin kampanj med våld och mord. Sedan förra helgen har över ett dussin människor dödats till följd av terroristvåld, vilket kommissionsledamoten och andra talare har nämnt. Under åren har terrorismens offer uppgått till tiotusentals personer.

Turkiets EU-anslutningsförhandlingar har nu inletts. Det är i sig en del av PKK:s kampanj. PKK är inte intresserade av ett stabilt, välmående och demokratiskt Turkiet som är vänt mot väst. De skulle föredra sin egen lilla marxiststat, och att leva i det förflutna.

Vi vill naturligtvis att reformer sker i Turkiet som en del av en moderniseringsdagordning, vi vill naturligtvis att stora ekonomiska förbättringar sker i sydöstra Turkiet. Jag känner enorm sympati för de människor som lever i fattigdom och rädsla. Vi vill att rimliga kurdiska problem ska lösas på ett rättvist och skäligt sätt genom förhandlingar. Inget av detta kan nås med hjälp av våld eller fortsatta hot om våld.

De kurdiska extremisterna måste sluta upp med sin terrorism. De turkiska myndigheterna kan sedan bemöta detta i en anda av välvilja.

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för denna mycket intressanta diskussion. Jag har lyssnat till era inlägg med stort intresse, och de har vederbörligen beaktats.

Jag tror att vi alla kan dra slutsatsen att situationen i sydöstra Turkiet är allvarlig, och vi ser därför alla fram emot att situationen ska hanteras kraftfullt genom en omfattande strategi som inte bara innefattar säkerhetsfrågor – vilket är berättigat – utan också den socioekonomiska utvecklingen i regionen och utvecklingen av kulturella rättigheter.

Jag vill därför hänvisa till premiärminister Tayyip Erdogans tal från augusti 2005 som jag nämnde tidigare där han betonade behovet av att lösa det han kallar ”den kurdiska frågan” på ett demokratiskt sätt. Kommissionen kommer att uppmuntra den turkiska regeringen och dess premiärminister att vidta åtgärder utifrån det åtagande de gjorde i detta tal i Diyarbakir.

Stabiliteten i regionen är nyckeln till att ta itu med dessa frågor på ett korrekt sätt, och de fortsatta terroristattackerna utgör ett allvarligt hot i detta hänseende. Samtidigt är det mycket viktigt att säkerhetsstyrkorna och myndigheterna är återhållsamma och inte använder överdrivet våld i sitt bemötande av civila.

Jag vill kommentera ett par frågor som togs upp av ledamöterna. Med hänsyn till händelserna i Semdinli skulle jag vilja säga att undersökningar pågår i domstolarna men också i parlamentet, och vi inväntar resultatet av dessa undersökningar och kommer att fortsätta att följa situationen.

Jag har noterat frågan om framsteg, och vi uppmuntrar kontinuerligt den turkiska regeringen att fortsätta med sina reformer och ge det kurdiska folket ökade rättigheter. Jag hänvisar till den aktuella utvecklingen, nämligen att man tillåter sändningar på kurdiska vid vissa tidpunkter i tv och på radio – det är åtminstone ett steg framåt. Vi förväntar oss att mer görs i detta hänseende.

Jag kan försäkra ledamöterna om att vi kommer att fortsätta att övervaka situationen i sydöstra Turkiet. Alla dessa frågor kommer att tas upp med de turkiska myndigheterna som en del av vår regelbundna övervakning av de politiska kriterierna.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.