Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 6 april 2006 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 10.00.)

2. Immuniteten för en ledamot: se protokollet

3. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

4. Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingens arbete under 2005 (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0063/2006) av Thierry Cornillet för utskottet för utveckling om den gemensamma parlamentariska AVS-EG-församlingens arbete under 2005 (2005/2104(INI)).

  Thierry Cornillet (ALDE), föredragande. – (FR) Herr talman! Betänkandet om den gemensamma parlamentariska AVS-EG-församlingens arbete under 2005 står faktiskt på dagordningen. Jag kommer inte att gå tillbaka och behandla betänkandet i detalj, utan kommer bara att hänvisa till två sammanträden, det i Bamako i april 2005 och det i Edinburgh i november 2005, utan att förglömma nästa sammanträde, vilket kommer att hållas i Wien i juni 2006. Jag skulle vilja påpeka här i parlamentet hur värdefullt det är att de sammanträden som anordnas inom EU hålls i det land som innehar ordförandeskapet, såsom var fallet detta år. Det förefaller faktiskt mycket logiskt att upprätthålla och bevara detta system som antogs för två år sedan.

Jag skulle också vilja belysa det gedigna bidraget från våra kolleger från AVS-länderna, och vi måste gratulera dem för detta. Vi genomförde sex gemensamma uppdrag samtidigt, och tillåt mig att för första gången – men inte sista – betona adjektivet ”gemensamma”. Det är väsentligt att både den ständiga församlingen och delegationerna delar en gemensam vision. Att göra motsatsen skulle över huvud taget inte vara motiverat. Jag skulle också vilja påpeka att det har hållits ett allt större antal horisontella omröstningar mellan AVS-länderna och EU:s representation. Enligt min åsikt bör förfarandet med separat omröstning användas så lite som möjligt utan att det nödvändigtvis behöver tas bort från arbetsordningen. När nu detta sagts vill jag konstatera att målet på lång sikt skulle vara att hålla ett allt större antal omröstningar som gör det möjligt att säkra en AVS-EU-majoritet.

Vidare verkar det som om våra kolleger från AVS-länderna är mindre involverade i vad vi skulle kunna kalla en ”intellektuell” roll. Med detta menar jag att vi är överens med dem om att det som var en utgift för oss – nämligen EU:s del av utgifterna för AVS-budgeten – är en inkomst för dem. Vidare blir behovet av parlamentarisk kontroll på dessa två nivåer allt klarare för dem. För detta syfte har vi, för vår del, efterfrågat en budgetering av Europeiska utvecklingsfonden (EUF) för att garantera parlamentarisk kontroll av användningen av denna gemenskapsutgift. Men parlamenten i AVS-länderna måste samtidigt se till att de belopp som de anser vara inkomster underställs parlamentarisk kontroll. Detta är en gemensam kamp som vi måste utkämpa om det mycket viktiga behovet av parlamentarisk kontroll ska erkännas.

När det gäller framtiden för AVS välkomnar jag ändringen av Cotonouavtalet. Budgeten för den tionde Europeiska utvecklingsfonden uppgår nu till 22 682 miljarder euro. Vi har redan klagat här i parlamentet över det beloppet, vilket inte lever upp till våra förväntningar på 24 miljarder euro. Det österrikiska ordförandeskapet har redan svarat oss. Jag hyser inga tvivel om att mina kolleger parlamentsledamöterna snart kommer att diskutera denna fråga för att kräva en justering. Det handlar inte om att upprepa samma frågor i det oändliga, men vi förväntar oss mer kraftfulla svar än dem som vi har fått.

Europeiska utvecklingsfondens överskott utgör också ett problem. Fram till i dag uppgår det till nästan 11 miljarder euro, vilket naturligtvis ger upphov till frågor om metoden och ambitionen i de projekt som hanteras. Det är oförlåtligt att 11 miljarder euro inte skulle ha spenderats i länder som har sådana extremt uppenbara behov.

Hur kommer Europeiska utvecklingsfondens framtid att te sig? Om vi lever upp till våra politiska åtaganden under 2010 och om vi lyckas avsätta 0,56 procent av vår BNP till utvecklingsstöd, kommer EU att bevilja ytterligare 50 miljarder euro per år till denna budget, fast EU hade gjort ett politiskt åtagande att endast avsätta halva det beloppet, eller 25 miljarder euro, till Afrika. Om man följer denna politiska linje står det ganska klart att det ytterligare stöd som tillgängliggörs faktiskt kommer att motsvara en årlig budget för Europeiska utvecklingsfonden. Men om vårt sätt att använda de budgetmedlen skulle undersökas skulle detta ändå bara ge upphov till frågor.

Vidare undrar jag över den del av stödet till utvecklingsländer som kommer att förvaltas av EU och som kommer att uppgå till omkring 20 procent. I detta fall, även om mitt ordval är lite starkt, kommer Europeiska utvecklingsfondens status att reduceras till ett mindre betydande stödinstrument. Problemet med budgeteringen av EUF, som är absolut nödvändig och behöver göras så snart som möjligt, blir då ännu mer akut, liksom även dess ”fungibilitet” eller utbytbarhet. Med detta menas möjligheten att ge mycket ambitiösa regionala projekt, såsom järnvägsinfrastruktur, en plats i EU:s allmänna system för samarbete. Detta skulle göra det möjligt att garantera samordning mellan medlemsländerna och EU. Europeiska utvecklingsfonden kan bli det hjälpmedlet för samordning, och den gemensamma parlamentariska församlingen kan bli en särskild kontrollfaktor, med tanke på att samtliga av de minst utvecklade länderna i världen är medlemmar av den gemensamma parlamentariska församlingen.

Slutligen finns framför allt problemet med att förstå EU:s politik. Det jag nyss beskrev som en gemenskapsutgift som är öronmärkt för utvecklingsstöd tillhandahålls av våra skattebetalare. Med tanke på detta måste vi agera tydligt. Det inte är bra om populisterna får tag på de siffror som jag har presenterat för er och upprört frågar: ”Vad i all världen gör ni med alla pengarna?” Därför är det viktigt att denna fråga ses och förstås utifrån ett politiskt perspektiv.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Föredraganden har sammanställt ett utmärkt betänkande om den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingens arbete. Han har sammanfattat all senare utveckling i församlingen på ett mycket bra sätt. Den blir helt klart en allt starkare parlamentarisk pelare för AVS–EG-samarbetet. Inrättandet av de permanenta utskotten och det gemensamma utarbetandet av rapporter från både AVS- och EU-ledamöter i församlingen har lett till mer frekventa och intensiva kontakter mellan parlamentarikerna.

Församlingen har blivit ett fullt utvecklat forum, där man öppet hanterar frågor som berör AVS- och EU-parlamentariker, där ett brett samförstånd om många utvecklingsfrågor växer fram och där röster från enskilda parlament har blivit ett sällsynt undantag. Detta ramverk har gjort att församlingen kan diskutera och nå överenskommelser inom en lång rad frågor, från förvaltning till finans och handelsfrågor.

I resolutionen uppmanas församlingen att anordna möten mellan EU- och AVS-parlamentsledamöter på regional och subregional nivå för att förstärka regional integration och främja samarbetet mellan nationella parlament. Kommissionen är redo att bidra till arbetet för att dessa arrangemang ska bli framgångsrika.

Sammanfattningsvis vill jag understryka att kommissionen delar er åsikt om församlingens roll som en modell för samarbete. Min kollega, Louis Michel, har deltagit i alla församlingsmöten sedan han tillträdde sitt ämbete. Kommissionsledamot Michel ser också fram emot att delta i församlingens nästa möte, som kommer att hållas i Wien i juni i år.

  Michael Gahler, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Låt mig börja med att uttrycka mitt varma tack till Thierry Cornillet för hans uttömmande betänkande om våra aktiviteter under det gångna året. Jag har naturligtvis deltagit i många av dessa aktiviteter i egenskap av förste europeiske vice ordförande för församlingen. Jag vill också redan från början rikta ett lika varmt tack till våra två ordförande – den europeiska ordföranden Glenys Kinnock, som är med oss i dag, och i hennes frånvaro Sharon Hay-Webster, för deras stora engagemang under det gångna året. Det har varit exemplariskt och vi ser fram emot deras fortsatta arbete. Det främsta målet för den parlamentariska församlingen är att förstärka Cotonouavtalets parlamentariska dimension. De många saker som vi gör tillsammans är avsedda att hjälpa våra motparter att vinna inflytande i sina egna länder och få samma självförtroende som vi under åren har uppnått i förbindelserna med våra regeringar och den verkställande myndigheten.

Våra gemensamma erfarenheter och våra resor tillsammans till olika platser har fått oss att dra samma slutsatser, till exempel när det gäller reformen av marknadsorganisationen för socker. Det är bra att kommissionsledamoten med ansvar för jordbruk är med oss i dag, eftersom hon känner siffrorna utan och innan och vet vad vi inom EU gör för att minska den effekt som reformen av den gemensamma marknadsorganisationen för socker har, och hur lite som finns tillgängligt för de berörda länderna i jämförelse med detta. Utifrån detta är det tydligt att vår reform har en direkt påverkan på dessa länder, varav jag själv har besökt två – Guyana and Jamaica. I Guyana kan vi, utan att vilja det, bidra till att hela landet destabiliseras om vi inte minskar effekten av vår reform genom att se till att Guyana kompenseras på lämpligt sätt.

Det finns en annan viktig aspekt som jag skulle vilja framhäva. Vi uppmanar kommissionen att avsätta en lämplig del av EU:s utvecklingsbistånd för den politiska utbildningen av parlamentariker och andra personer i ledarställning, vilket skulle göra det möjligt att utveckla den typ av politiska kultur som kommer att stärka ett ansvarsfullt styre på lång sikt i dessa länder.

Slutligen skulle jag vilja nämna den officiella kontakt som vi etablerade med det panafrikanska parlamentet i slutet av förra året. Jag hade då möjlighet att, för den gemensamma parlamentariska församlingen AVS-EU, diskutera med Sharon Hay-Webster, och jag har sedan dess blivit ordförande för denna ad hoc-delegation. Det är viktigt att vi skapar en medvetenhet i Afrika om att de delar ett gemensamt öde och om den viktiga roll som detta parlament kan spela i Afrika i detta hänseende.

  Marie-Arlette Carlotti, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Betänkandet från min kollega parlamentsledamoten Thierry Cornillet åskådliggör kvaliteten på det arbete som gjorts av den gemensamma parlamentariska församlingen under 2005.

Den gemensamma parlamentariska församlingen är ett permanent forum för politisk dialog som tenderar att bli ett instrument för förebyggande åtgärder, konfliktlösning och stöd för den demokratiska processen. Den gemensamma parlamentariska församlingens roll är därför mycket värdefull i samband med Cotonouavtalet. Den är ett unikt verktyg för dialog mellan nord och syd. I framtiden måste den arbeta mer effektivt, särskilt när det gäller att hantera större krissituationer såsom den i Darfur, förutsatt att den får resurserna för att göra detta. Detta är framför allt EU:s ansvar. EU måste politiskt prioritera detta partnerskap med AVS-länderna, genom att respektera sina åtaganden i de pågående förhandlingarna om det belopp som ska tilldelas den tionde Europeiska utvecklingsfonden och genom att slutligen avstå från att ge med den ena handen och ta tillbaka med den andra, vilket sockerreformen har visat.

Låt oss slutligen, genom att ge den gemensamma parlamentariska församlingen den politiska respekt som den förtjänar, definitivt driva igenom det som fastställts i Cotonouavtalet, dvs. att församlingen ska mötas i EU i det land som innehar EU-ordförandeskapet. Vi får inte välkomna våra AVS-partner på ett halvhjärtat sätt, eftersom detta skulle vara en uppenbart dålig politisk signal från vår sida. Emellertid är detta också den gemensamma parlamentariska församlingens eget ansvar. Den måste göra framsteg med sin reform och sina arbetsmetoder, och nästa steg i utvecklingen skulle kunna leda till att regionala konferenser hålls. Detta mål skulle kunna sättas upp till början av 2007.

Avslutningsvis har vi som medlemmar i den gemensamma parlamentariska församlingen även ett politiskt ansvar, genom att till exempel avstå från separat omröstning, vilket inte bara skulle stå i motsats till den gemensamma parlamentariska församlingens gemensamma karaktär, utan också är det medel som numera alltför ofta används för att påverka resultatet av en omröstning. Jag finner allt detta i Thierry Cornillets betänkande och därför anser jag att det utgör en färdplan för oss för 2006.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Hur man ska hjälpa länderna i Afrika och i andra delar av utvecklingsvärlden är en avgörande faktor för att garantera en mer välbärgad, och därför även mer stabil, värld.

Vad Afrika behöver är framför allt respekt för rättstatsprincipen, avtalsrätten och rätten till privat ägande. Under sådana förhållanden kommer ekonomin att utvecklas och blomstra. Detta är väldigt svårt att åstadkomma när många av regeringarna är socialistiska, kvasisocialistiska eller bara kleptokratier. Det internationella biståndets historia i dessa länder handlar tyvärr om bortkastade pengar, förskingring och korruption.

Om EU verkligen vill hjälpa dessa länder bör man inte bidra till att konsolidera korrupta system genom mer bistånd. I stället bör man uppmuntra fri handel och sänka handelshindren och tullarna, till och med avskaffa de handelshinder och tullar som bromsar den ekonomiska utvecklingen i dessa länder.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Den goda avsikten med Cotonouavtalet från 2000 var att ge AVS-länderna hjälp från EU för att ta sig upp ur rännstenen. Även om det i dag står tämligen klart att avtalet kommer att förlängas, finns det ändå ett antal fel med det och jag ska sammanfatta dessa.

Det finns fortfarande sex diktaturer bland AVS-länderna, nämligen Zimbabwe, Ekvatorialguinea, Sudan, Swaziland, Kuba och Eritrea. Det är ett faktum att dessa länders diktatorer utgör ett hinder för deras ekonomiska utveckling. Den gemensamma parlamentariska församlingen, och särskilt dess utskott för politiska frågor, måste prioritera frågan om att arbeta för att skapa verkliga demokratier i dessa länder. Samtidigt finns det bland AVS-länderna också ett antal länder där religiösa traditioner fortfarande går före rättsstatsprincipen. Den humanitära tragedin i Darfur är en direkt konsekvens av detta, tillsammans med andra faktorer. I vissa av länderna räknas kvinnors rättigheter inte alls och könsstympning av kvinnor är fortfarande – trots det som redan har gjorts för att motverka detta – en daglig företeelse.

Det var i Cotonouavtalet som det först erkändes att korruption är ett hinder för utveckling. Korruptionen förekommer fortfarande, den har ännu inte utrotats, och den utgör ett allvarligt hinder för att möta de behov som de minst gynnade i dessa länder har. Låt mig avsluta med att citera den indiske Nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen: ”hittills har aldrig hungersnöd uppstått i ett demokratiskt land”. Det följer då att vi förutom principen ”stöd till handel” också behöver överväga idén ”stöd till demokrati”.

  Maria Martens (PPE-DE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag anser att vi med tillfredställelse kan se tillbaka på det gångna året och på de överenskommelser som uppnåddes av den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen i Bamako och i Edinburgh. Bra betänkanden har antagits och förmågan att hantera betungande uppgifter har ytterligare förbättrats tillsammans med kvaliteten på den politiska dialogen. Detta är viktigt om vi vill hjälpa till att bygga upp en politisk stabilitet, vilket är vad vi åstadkommer genom att stärka parlamenten.

I slutändan är det dock begreppet äganderätt som betyder något i utvecklingssamarbetet i AVS-länderna, och detta kommer vi att använda som utgångspunkt för vårt arbete. Det är fortfarande länderna själva som bär det främsta ansvaret för sin egen utveckling. Genom dialog i den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen hoppas vi att ytterligare kunna främja gott styre, demokrati och skyddandet av de mänskliga rättigheterna. Jag vill tillägga att jag också är nöjd med denna veckas möte – vilket man redan har hänvisat till – som Europaparlamentets ad hoc-delegation hade med det panafrikanska parlamentet, vilket kan vara ytterligare ett verktyg.

I dag vill jag be om att man fäster särskild uppmärksamhet vid två projekt som har pågått under det gångna året och som kommer att fortsätta under nästa år, nämligen avtalen om ekonomiskt partnerskap och reformen av sockermarknaden. Båda dessa projekt kommer att ha en stor effekt både på EU och på AVS-länderna. Vi måste se till att man i båda fallen fortsätter att hjälpa till att förbättra AVS-ländernas ekonomiska läge. I det avseendet kommer ett bra samråd med dem att vara av väsentlig betydelse och detta måste också inbegripa deras parlament.

Parlamentet behandlar samarbetet mellan AVS-länderna och EU som en särskilt viktig fråga, eftersom detta samarbete omfattar en gemensam parlamentsförsamling bestående av 77 medlemmar från Europaparlamentet och 77 medlemmar från AVS-ländernas olika parlament. Vi debatterar tillsammans och antar resolutioner tillsammans i vad som är ett unikt och värdefullt arrangemang. För att nå fred och politisk och ekonomisk stabilitet i dessa länder krävs det inte bara finansiella investeringar från vår sida utan också investeringar i kontakter som ägnas åt överläggningar och dialog, för att lära känna varandra bättre och förstå varandra bättre. I detta kan vi inte investera nog mycket.

Jag ser fram emot det 11:e mötet i Wien i juni i år, och jag hoppas att det kommer att bli framgångsrikt. Jag tackar föredraganden för detta enastående betänkande och för nöjet att arbeta tillsammans med honom.

  Glenys Kinnock (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Thierry Cornillet för hans utmärkta och omfattande betänkande, där alla frågor som togs upp i debatten i morse behandlades.

Om man har följt vår gemensamma parlamentariska församling ett antal år, vilket jag har gjort i ungefär 12 år, har man fått se en väldigt uppmuntrande ökning av självförtroendet, mognaden och till och med av behandlingen av frågor som rör handeln och den politiska dialogen, som vi ser som väldigt viktig.

Någon sa att allting i Afrika var fruktansvärt och att ingenting blev bättre. Vi kan nog inte ställa upp på det uttalandet. Visst finns det begränsningar, men vi är där och arbetar med parlamentariker efter Cotonou-avtalet på ett unikt sätt. Det finns ingen annan församling för nord och syd som vår, som har samma möjlighet att arbeta med förvaltning, demokrati och mänskliga rättigheter, så det är vad vi gör.

När det gäller Europeiska utvecklingsfonden (EUF) vill jag bara kortfattat säga att vi är oroliga och vi hade en debatt vid sammanträdesperioden i Bryssel för några veckor sedan. Många av oss är oroade över situationen i de utomeuropeiska länderna och territorierna i samband med EUF. Vi oroas över att Östtimor inte har tillåtits ansluta sig till AVS–EG-gemenskapen, och vi har flera andra frågetecken. Vi förundras alltid över de administrativa kostnaderna på 3 eller 4 procent. Jag förstår inte varför kommissionen måste betala sig själv för det arbete man utför. Jag tycker att det är ganska märkligt.

Låt mig kort tala om socker, en fråga som kommissionsledamoten ju har varit direkt inblandad i. Till helgen reser jag till Afrika, till Swaziland och Mauritius, för att än en gång se över sockerfrågorna i dessa länder. Kommissionsledamoten måste vara medveten om att de belopp som nu är budgeterade, från 130 miljoner euro till 170 miljoner euro 2013, är betydligt lägre än vad kommissionsledamoten hade lovat, nämligen 190 miljoner euro. Min egen regering talade om 230 miljoner euro. De kommer att få 1,1 miljard euro vid årsslutet 2013 i slutet av budgetplanen. Hur kan detta anses förståndigt? Vi uppmanar kommissionsledamoten att se över detta och försöka få det att fungera bättre. Sluta med att skjuta upp denna fråga och öka istället beloppen i budgetkategorin för dessa länder.

Frågan gäller inte bara arbetstillfällen inom sockerindustrin, vilket kommissionsledamoten måste känna till eftersom vi bråkade tillräckligt om det i EU, utan också övrig utveckling som är beroende av och som ökar kring den anställningskällan. Uppehället för tusentals och åter tusentals står på spel i de 18 sockerprotokollsländerna. Ni kan lita på att vi kommer att fortsätta att ta upp den här frågan i den gemensamma parlamentariska församlingen.

Vårt arbete pågår. Våra utskott gör ett bra arbete och jag tror att vi lugnt kan säga att den gemensamma parlamentariska församlingen bara kan växa sig starkare i framtiden. Vi kommer att fortsätta att slåss för EUF, handel och andra frågor och prioriteringar som vi delar med övriga parlamentariker i den gemensamma parlamentariska församlingen.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Det finns många saker i AVS-delegationens rapport som jag i egenskap av ledamot bör ge positiv uppmärksamhet. Jag talar nu därför inte så mycket om den situation som gäller AVS-länderna, utan om själva delegationens arbete.

För det första är jag tacksam gentemot Europaparlamentets presidium för dess beslut att godkänna att den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingens möte skulle hållas i Edinburgh. Mötet blev en framgång och Förenade kungariket, det land som just då innehade ordförandeskapet, och staden Edinburgh förtjänar beröm för att de anordnade evenemanget så väl. Jag hoppas att det även i framtiden kommer att vara möjligt att anordna den gemensamma parlamentariska församlingens möten i det land som innehar ordförandeskapet, eftersom platsen där mötena hålls tillför ett verkligt mervärde. Detta gäller även det faktum att mötena hålls genom rotation bland EU- och AVS-länderna.

Det var också utmärkt att företrädare för AVS och EU hade möjlighet att delta i det informella ministermötet för utvecklingssamarbete som anordnades av det brittiska ordförandeskapet i oktober. Förhoppningsvis kommer denna praxis också att fortsätta när mitt land, Finland, tar över ordförandeskapet i juli.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen fyller en viktig funktion i genomförandet av den politiska dialogen i enlighet med artikel 8 i Cotonouavtalet. Målet är att stärka demokrati, god förvaltning och de mänskliga rättigheternas ställning. Det enda som är lite besvärligt är att våra möten alltid delvis sammanfaller med utskottsveckan. För mig har detta inneburit att jag aldrig har haft möjlighet att vara närvarande under ett helt möte. Jag vet inte om andra ledamöter delar samma åsikt, men jag skulle tro att det skulle vara enklare att komma ifrån under den vecka när parlamentsgrupperna håller sina möten. Det skulle kanske vara värt att pröva den möjligheten.

Jag är också glad över att ständiga utskott har inrättats. Detta har lett till ett bättre samarbete uppåt i beslutskedjan mellan Europaparlamentet och AVS-medlemmarna. Jag insåg hur praktiskt systemet var när jag själv skrev ett betänkande.

  Ana Gomes (PSE). – (PT) Jag skulle först vilja berömma Thierry Cornillet för hans betänkande, och den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingens medordförande för hennes hårda arbete och engagemang i församlingens arbete.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på de slutsatser som nåddes vid det kvinnoforum som ägde rum i anslutning till församlingen under det avslutande sammanträdet i Edinburgh i november. Diskussionen berörde frågan om människohandeln med kvinnor och flickor från utvecklingsländer och från Europas fattigaste länder till de rikaste delarna av Västeuropa. Denna människohandel omfattar ungefär 600 000–800 000 kvinnor per år över de internationella gränserna, vilket motsvarar mer än hela befolkningen i vissa AVS-länder, till exempel Kap Verde, Djibouti och Komorerna.

Kvinnoforumet skapade en bro mellan ursprungsländer och destinationsländer. Debatten var livlig, med stort deltagande från gruppen från AVS-länderna. I slutsatserna uppmanade deltagarna den gemensamma parlamentariska församlingen att utarbeta en rapport för att identifiera de åtgärder som behövs för att bekämpa detta gissel i alla AVS-länder, inklusive europeiska, afrikanska och karibiska länder.

Det bör noteras att forumet arrangerades i anslutning till den gemensamma parlamentariska församlingens möte och att detta forum inte tilldelas några resurser. Därför uppmanar jag parlamentets avdelningar och ordförandekonferensen att överväga att avsätta medel för en sådan positiv och resultatinriktad organisation. På ett mer allmänt plan diskuterade den gemensamma parlamentariska församlingen förra året situationen i Darfur och i Västafrika. Däremot behandlades inte rättsstatsprincipens och i valprocessens sammanbrott, och de allvarliga kränkningarna av mänskliga rättigheter i länder som har en symbolisk nyckelroll såsom Etiopien, där Afrikanska unionen har sitt högkvarter.

Det har däremot skett en viktig utveckling i kampen mot straffrihet i Afrika. Till exempel har diktatorn Charles Taylor arresterats och förts inför rätta. Andra diktatorer såsom Hissène Habré, och den tidigare etiopiska diktatorn Mengistu Haile Mariam, som för närvarande skyddas av AVS-länder som Zimbabwe och Senegal, måste också ställas inför rätta. Dessa är ytterligare fall där församlingen kan spela en nyckelroll i att få slut på straffriheten i Afrika.

Apropå detta måste jag säga att det skulle vara mycket nyttigt om debatterna var mer uppriktiga. Ibland finns det AVS-länder som agerar mer som sina regeringars ambassadörer och mindre som kritiker av situationen i sina länder. Jag har intrycket att vi som parlamentsledamöter har en plikt att hitta sätt att stödja våra motparter från AVS-länder som är beslutna att säga sanningen, och att uppmuntra dem att agera för att genomdriva förändringar och ett bättre styre i sina länder.

  John Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag tror att vi kan se AVS-gemenskapen som mognande också, vilket kan låta som en beskrivning av ett långvarigt förhållande, men det stämmer att vi känner varandra, vi förstår varandra, ibland hetsar vi upp varandra, ibland ser vi varandras skönhetsfläckar, men vi lär oss att värdesätta varandras egenskaper.

Mitt budskap till AVS är att vi i princip fortfarande önskar att AVS-delegater bara ska vara parlamentsledamöter och inte ambassadörer, och helst från regerings- och oppositionspartier, vilket skulle spegla balansen i Europaparlamentets delegation bättre. Jag är inte säker på om Europaparlamentet en vacker dag kommer att sammanträda med Afrikanska parlamentet, givetvis inklusive staterna i Västindien och Stilla havet, men vi måste helt klart dra vårt strå till stacken för att stödja och utveckla idén om Afrikanska parlamentet.

Mitt budskap till Europaparlamentet är att Reach har visat oss hur nära våra respektive arbeten påverkar övrigas. Vi höll värdefulla diskussioner i Bamako och i Edinburgh och jag är säker på att parlamentet kommer att ta AVS-ländernas åsikter i beaktande. Men ofta lagstiftar vi av de rätta anledningarna i Europaparlamentet utan att ha hört åsikterna från AVS, eftersom vi inte har lyssnat. Det är därför jag vill säga till kommissionsledamoten att AVS inte bara är för vår gode vän Louis Michel, utan för alla ledamöterna i kommissionen.

Det gläder mig att parlamentet har avslagit ordförandeskapets förslag om var i EU den senaste gemensamma parlamentsförsamlingen skulle hållas. Det var rätt av oss att genomföra mötet i det land som innehar ordförandeskapet, precis som vi roterar våra möten i den gemensamma parlamentsförsamlingen i AVS-länderna. Det ger AVS-ledamöterna en möjlighet att se olika aspekter av olika program i EU, som forskningen kring malariavaccin i Edinburgh. På samma sätt lärde vi oss mycket av att se ökenspridningen kring Niger, och hur finansieringen av vaccin förverkligades på ett utmärkt sätt i Mali, där vi kunde se hur de människor som påverkas mest faktiskt drog nytta av det arbete som utfördes. Hotet om influensapandemin och den verkliga fågelinfluensapandemin visar exakt hur viktigt det är att vi fortsätter att arbeta nära tillsammans – EU och länderna i AVS – för vårt gemensamma bästa.

(Applåder)

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! Jag skulle också vilja instämma i gratulationerna till föredraganden, Thierry Cornillet, som i sitt betänkande har gett en mycket bra överblick över det goda arbete som gjorts av den gemensamma parlamentariska församlingen.

Många talare har nämnt det kvinnoforum som äger rum vid varje möte med den gemensamma parlamentariska församlingen, och jag skulle vilja göra samma sak. Den grundliga diskussionen om de politiska och ekonomiska problem som är specifika för kvinnor i AVS-länderna är till stor hjälp, inte bara för själva kvinnoforumet, utan också för församlingens följande debatter i plenum. Jag behöver bara påminna parlamentet om den intressanta debatten om könsstympning som ägde rum i Bamako i Mali, vilket är ett land där denna företeelse ännu inte är förbjuden i lag. Diskussionen pågick i flera timmar och vi lyckades även få den sänd i radio.

Jag skulle nu vilja dela några tankar med er om det arbete som utskotten har gjort. Deras arbete har lett till att AVS-EU-församlingens arbete har förbättrats betydligt, i och med att färre ändringsförslag läggs fram under sammanträdet. Den högre grad av förtroende som etablerats mellan Europaparlamentariker och AVS-ländernas företrädare innebär dessutom att kompromisser oftare uppnås. Jag vill ändå upprepa något som redan har sagts, nämligen att det är viktigt att tänka på planeringen för utskottens möten i EU, vilka hålls i Bryssel. Det är ibland en verklig skam att vi måste delta i omröstningar i våra egna specialiserade utskott, vilka kan pågå i timtal, och därmed förhindras att delta i de intressanta och viktiga debatterna i AVS-EU-utskotten. Detta tolkas ibland felaktigt som ett tecken på bristande intresse.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag håller med talarna om att den gemensamma parlamentariska församlingen har blivit ett accepterat och respekterat diskussionsforum. De resolutioner som antagits av församlingen bidrar till och med till att debatter som går utanför detta forum inleds. John Bowis nämnde resolutionen om Reach, som antogs här i november förra året, och som har lett till en mer koncentrerad diskussion om det inflytande som Reach har på utvecklingsländerna.

Nästa gemensamma parlamentariska församling ser också ut att bli intressant. Där kommer man att ta upp sådana viktiga frågor som den regionala integrationens roll i främjandet av fred och säkerhet, problemet med energifrågan i AVS-länderna och fiskets sociala och miljömässiga aspekter i utvecklingsländerna. Jag vet genom min kollega, Louis Michel, att han verkligen ser fram emot att delta vid dessa möten.

När de gäller sockerfrågan, känner jag väl till frågan om bidragen till sockerprotokollsländerna. Vi har diskuterat detta tidigare. Jag skulle bara vilja betona att 40 miljoner euro finns tillgängliga för 2006. Vad som är viktigare är att vi inte glömmer att den prissänkning som man kommit överens om i EU inte kommer att ha någon effekt för AVS-länderna förrän 2008. De har ytterligare två år på sig att försöka anpassa produktionen med hjälp av pengarna från EU. Ni vet att det kommer att finnas betydande bidrag tillgängliga från 2007 till 2013.

Vi har visat i EU att vi även har ett ansvar gentemot de länder som kommer att påverkas av intern lagstiftning när det gäller behovet – som jag är säker på att alla känner – av att anpassa vår jordbrukspolitik till en mer global handel.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Alyn Smith (Verts/ALE). – (EN) Den gemensamma parlamentariska AVS-EG-församlingen har utfört ett stort arbete för att fördjupa våra kontakter med AVS-länderna och ger dem en avgörande koppling till våra överläggningar, särskilt eftersom vi snart kommer att behandla frågan om våra handelsbestämmelser, som alltför ofta snarare bromsar än bidrar till utvecklingen. Skottland har gått i bräschen med att vädja om förändringar 2005 med Utrota fattigdomen nu-marschen, G8-mötet i Gleneagles i somras och vi gladde oss naturligtvis åt att vara värdland för AVS-EG-mötet i Edinburgh. Det som krävs nu är att våra medlemsländers regeringar förvandlar de vackra orden till handling och att utvecklingspolitiken blir en fråga om att arbeta för att utveckla länder genom rättvis handel, och inte bara en fråga om att dela ut bistånd, så att vi alla kan förbättras.

5. Biståndets effektivitet och korruptionen i utvecklingsländerna (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0048/2006) av Margrietus van den Berg om biståndets effektivitet och korruptionen i utvecklingsländerna (2005/2141(INI)).

  Margrietus van den Berg (PSE), föredragande. – (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag är glad att vi här i parlamentet i dag har en seriös debatt om en fråga som inte alltid är lätt att diskutera inom ramen för en debatt om utvecklingssamarbete. Om man ser det kvantitativt är EU världens största givare, men det har funnits en växande global medvetenhet under de senaste åren om att det sätt som stödet riktas på är minst lika viktigt som dess kvantitet.

Förra årets Parisförklaring om biståndseffektivitet utgör en viktig referenspunkt för att agera på det här området. Kommissionen har nyligen svarat på denna genom ett paket med åtgärder som gäller biståndets effektivitet, vilket vi snart kommer att diskutera i utskottet för utveckling och samarbete.

I mitt eget initiativbetänkande, som vi ska rösta om i dag, finns ett antal viktiga rekommendationer om hur man ska göra biståndet mer effektivt. Biståndets effektivitet beror i stor utsträckning på god förvaltning, i frånvaro av korruption. Det är inte bara så att biståndspengar försvinner genom korruption, utan korruption är också ett hinder för utveckling och har en oproportionerlig effekt på samhällets fattigaste medlemmar. Detta gör att det blir svårare, och ibland omöjligt, att få tillgång till grundläggande samhällstjänster, såsom grundläggande utbildning och hälso- och sjukvård.

Korruption är ett enormt problem på global nivå. Uppskattningar som Världsbanken gjort tyder på att över 1 biljon US-dollar – dvs. 1 000 miljarder – betalas ut i mutor varje år. I Afrika, världens fattigaste kontinent, är det belopp som uppskattas gå förlorat 148 miljarder US-dollar, vilket motsvarar mer eller mindre 25 procent av kontinentens BNP, och korruption finns på alla samhällsnivåer och nästan alla påverkas av den: politiker, statstjänstemän, medier, multinationella företag och det internationella givarsamfundet. Ansvaret för god förvaltning och effektivt bistånd delas av givarsamfundet och utvecklingsländerna själva. ”Det krävs två för att dansa tango.” I mina förslag behandlas det som vi – EU, kommissionen och medlemsstaterna – kan göra i praktiken, helst tillsammans med världssamfundet som helhet.

Mitt huvudsakliga förslag är att man upprättar en svart lista över korrupta regimer, som inte bör få ytterligare lån från banker eller andra finansinstitutioner. De som lånar ut pengar till regeringar på en sådan lista skulle utsätta sig själva för skuldrisken och skulle inte ha möjlighet att be världssamfundet att lösa ut dem. Detta skulle förhindra att folket blir de slutliga offren för personer som Marcos, Kabila, Abacha eller några av deras efterföljare.

Jag föreslår också att en liten del – 0,5 procent – av det belopp som betalas ut direkt till ett lands regering ska betalas som budgetstöd till väktare från det civila samhället. Sådana grupper, som tillhör det organiserade civilsamhället, är aktiva i den offentliga övervakningen av regeringens inkomster och utgifter när det gäller utvecklingsmålen. Det måste också finnas stöd – som skulle tas från samma belopp – för nationella parlament, vilket skulle ge dem möjlighet att bättre utöva sin övervakande funktion tillsammans med väktarna.

Ett annat förslag är att företag som visar sig ha varit inblandade i korruption när det gäller projekt i utvecklingsländer därefter bör uteslutas från upphandlingar inom EU. Också här föreslår jag att man sammanställer en svart lista över sådana företag. De som kan visa att det har skett en förbättring, till exempel genom förändringar i ledningen, skulle få en andra chans och tas bort från listan.

Slutligen får inga medlemsstater inom EU dröja längre med att ratificera FN:s antikorruptionsfördrag, vilket går tillbaka till 2003. För närvarande har endast två av dem gjort detta: Frankrike och Ungern. Denna situation måste förändras. Detta fördrag är den första internationella överenskommelsen om att använda internationell lag som ett medel för att bekämpa korruption, genom att till exempel förhindra och straffbelägga penningtvätt, snabbt frysa finansiella tillgångar i utländska banker, och konfiskera tillgångar där korruption bevisats.

Dessa är några av de förslag som jag har fört fram i mitt betänkande. De representerar självklart bara några av de åtgärder som EU kan vidta för att hantera det enorma problem som korruptionen utgör för samhället, men låt oss – kommissionen, parlamentet och medlemsstaterna – prioritera dessa, så att vi inte längre bara klandrar utvecklingsländerna utan även erkänner att vi också har handlat fel. Det kommer att bli intressant att höra hur kommissionen svarar på dessa praktiska förslag, eftersom det – som sagt – ”krävs två för att dansa tango”.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! För det första vill jag tacka föredraganden för hans utmärkta betänkande. Kommissionen är särskilt angelägen om att garantera att det bistånd vi förfogar över kommer till sin rätt genom att bekämpa och slutligen utrota fattigdomen, och i det avseendet är förvaltningen av finansiella tillgångar avgörande. Därav beslutet att göra förvaltning i allmänhet till ett horisontellt och centralt tema i programmet för det tionde EUF-mötet, eftersom kampen mot korruption bara kan lyckas om den integreras i en bredare plan för kapacitetsuppbyggnad.

I det sammanhanget delar vi den syn som föredraganden Margrietus van den Berg har på vikten och omfattningen på problemet. Korruptionen är sannerligen ett stort hinder för utvecklingen. Den drabbar de fattigaste i utvecklingsländerna hårdast. Den ligger bakom politisk instabilitet och brott mot de mänskliga rättigheterna och den leder till att de resurser som finns tillgängliga för utvecklingsbistånd minskar.

För det andra håller vi med om att korruption är ett väldigt invecklat fenomen, som måste hanteras genom en mängd olika åtgärder. Det är viktigt med internationella åtgärder, och det påpekas i betänkandet att FN:s konvention mot korruption fortfarande inte har ratificerats av flera av våra medlemsländer. Vi måste jobba med organisationerna i den privata sektorn och vi behöver civila väktare i samhället.

I våra biståndsprogram har vi flera olika åtgärder för att stödja god förvaltning, som reformer av rättsystemet, stöd till de högre revisionsorganen, bistånd till civilsamhället och stöd till nationella parlament, vilket debatterades vid den senaste gemensamma parlamentariska AVS-EG-församlingen. Vi stöder redan väktare i civilsamhället, till exempel internationella insynsavdelningar i vissa länder.

För det tredje har vi budgetstödet, vilket Margrietus van den Berg med rätta lägger särskild vikt vid, inte för att det är särskilt utsatt för korruption, utan för att det är en del av lösningen. Budgetstödets stora fördel är att det direkt bemöter en stor korruptionskälla i många länder, nämligen den svaga förvaltningen av de offentliga finanserna.

Vårt budgetstöd går bara till de länder som tydligt visar att de vill reformera systemet för sina offentliga finanser, och genom att förstärka känsliga områden som offentlig upphandling är detta ett viktigt bidrag i kampen mot korruptionen. Bidrag i projektform är däremot i stort baserade på offentlig upphandling, men kan inte bidra till att hantera svagheterna i systemet.

Ni känner till den speciella rapporten från revisionsrätten om förvaltningen av offentliga finanser inom ramarna för budgetstöd i AVS-länderna, vilken stöder kommissionens synsätt. Jag vill också understryka vikten av harmoniseringsplanen, som stod i fokus vid forumet för biståndseffektivitet i Paris i mars i år, och som betonar vikten av att stärka mottagarländernas system för förvaltning och kontroll av finanser, vilket är just en av de saker som vi gör. Men jag vill säga ett varningens ord också: budgetstödet är inte öronmärkt för någon särskild sektor, men reformåtgärder och mål inom en viss sektor kan bidra till att etablera villkoren för bidragen som självklart betalas ut till den allmänna budgeten.

För det fjärde betonas även vikten av att förbättra insynen vid offentliga upphandlingsförfaranden i våra partnerländer i Parisförklaringen om biståndseffektivitet. Dessa förfaranden är ofta en källa till korruption.

Min sista punkt rör våra kolleger på fältet. En av de avgörande målsättningarna med processen för att överlåta bestämmanderätten är att se till att biståndet kontrolleras närmare på fältet och att få ut så mycket som möjligt av den detaljerade lokala kunskapen hos våra medarbetare i landet. Delegationerna kan kontrollera att biståndet används som det ska. Dessutom behöver vi nu externa revisioner för vissa sorters kontrakt innan vi kan genomföra den slutgiltiga utbetalningen, och ett omfattande system för att programmera externa revisioner introducerades 2003, vilket omfattar revisioner som kommer att inledas av både högkvarter och delegationer.

Sammanfattningsvis instämmer vi i mycket av Margrietus van den Bergs analys. Vi anser att man borde ägna mer uppmärksamhet åt frågorna kring offentliga upphandlingar, och vi menar att vissa av de föreslagna åtgärderna behöver ses över och diskuteras närmare.

  Nirj Deva, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera min kollega Margrietus van den Berg till ett utmärkt och värdefullt betänkande. Det råder ingen tvekan om att bekämpande av korruption vid tilldelningen av utvecklingsbestånd är ett av de största hindren vi står inför när det gäller att nå millennieutvecklingsmålen.

Eftersom oron för att millennieutvecklingsmålen är bristfälligt finansierade ökar, måste vi garantera att biståndet når utvecklingsländerna och att det blir effektivt fördelat. Med ökande biståndsnivåer växer oron för att politiker och myndighetspersoner kommer att missbruka pengar som är tänkta för de fattiga i världen. Som Margrietus van den Berg sa, är korruptionen utbredd och påverkar varenda sektor och byråkrati.

Men vi måste komma ihåg att detta inte på något sätt enbart är ett problem för utvecklingsländerna. Det finns ett gemensamt argument att bistånd inte bör gå genom regeringarna. Men vi ökar budgetstödet och det gläder mig att höra vad kommissionsledamoten har sagt om att förstärka institutionerna för att eliminera korruption genom budgetstöd och reformer av den offentliga sektorn.

En omfattande omstrukturering av statsförvaltningar och förvaltningen av offentliga finanser är nödvändig. Ofta ligger ansvaret för dessa förändringar på ett fåtal statstjänstemän. Statstjänstemän i utvecklingsländerna, som lever på låga löner i den offentliga sektorn, får kämpa för att hålla sina familjer från fattigdomen. De utsätts för mutor och måste ofta arbeta svart för att komplettera sina inkomster. Hur kan vi förvänta oss att dessa människor ska genomföra de nödvändiga reformerna om de inte får lön därefter?

Jag föreslår kommissionsledamoten att vi erkänner och bekräftar omkring 200 statstjänstemän i vartenda utvecklingsland som nyckelaktörer i beslutsfattandet och inkluderar dem i budgetstödet. Varför inte följa Singapores exempel och ge dessa statstjänstemän extra kompletteringsinkomster, som är jämförbara med vår standard, så att de inte frestas att ta emot mutor för att kunna ge sina familjer de levnadsförhållanden som de vant sig vid?

Vi måste även avreglera. Regleringen är korruptionens moder. Dokumentens makt tvingar folk att söka tillstånd, och tillstånden söks och köps genom korruption. Om vi avreglerar så mycket som möjligt i utvecklingsländerna kommer vi att ha en chans att ta itu med detta problem. Reglering användes trots allt som ett kolonialt verktyg: dokumentets makt gentemot soldaten i byn, som skulle genomföra den imperialistiska överhetens befallningar. När självständigheten kom behöll dessa länder den kontrollen. De avreglerade det imperialistiska styret och därför har korruptionen fått fäste, eftersom man har lagt reglering på reglering. Vi måste se till att de nationella parlamenten i utvecklingsländerna får tillräcklig undersökningskapacitet för att kunna se över korruptionen hos myndigheterna.

Vi är på rätt väg. Jag gratulerar Margrietus van den Berg för hans utmärkta betänkande och det gläder mig att höra vad kommissionsledamoten har sagt.

  Ana Gomes, för PSE-gruppen. – (PT) Herr talman! Jag skulle först vilja berömma Margrietus van den Berg för hans utmärkta, viktiga och lägliga betänkande. EU och dess medlemsstater bidrar med över hälften av det offentliga utvecklingsstödet totalt sett. Efter de beslut som fattades vid Europeiska rådets vårmöte 2005 och under G8-mötet i Gleneagles är det meningen att det internationella stödet ska öka avsevärt under de kommande tio åren.

För att verkligen uppnå millennieutvecklingsmålen måste lämpliga öppenhetsmekanismer införas i detta sammanhang för att se till att utvecklingsbiståndet verkligen når de människor som det är avsett att hjälpa. Precis såsom anges i betänkandet av Margrietus van den Berg är en lämplig förvaltning av utvecklingsbiståndet nödvändig för att mottagarländerna ska styras på ett bra sätt. Jag skulle vilja ta upp exemplet Etiopien, där det trots det faktum att landet är den största mottagaren av externt bistånd, vilket uppgår till nästen 25 procent av landets offentliga budget, har funnits allvarliga problem med rättsstatsprincipen, demokratin och de mänskliga rättigheterna.

I enlighet med artiklarna 96 och 97 i det reviderade Cotonouavtalet kan allvarliga fall av korruption leda till politiska samråd. EU bör inte dra sig för att använda detta instrument. På medellång och lång sikt är det naturligtvis av avgörande betydelse att skapa ett dynamiskt civilt samhälle med en fri och objektiv press. Det är endast på detta sätt som utvecklingsländernas medborgare kan avslöja korrumperade regeringar och befria sig från dem. På ett mer praktiskt plan måste EU utöva påtryckningar på utvecklingsländernas parlament och regeringar för att de ska öka kontrollen av de militära utgifterna.

Skuggbudgetar och parallella budgetar är i sig en form av korruption, eftersom de direkt påverkar den inre, den regionala och även den globala säkerheten. Den bristande öppenheten på detta område är ett tydligt exempel på sambandet mellan korruption, länder som gått i konkurs och säkerhet. När vi talar om korruption talar vi med andra ord också om krig och fred, och detta problem är inte i sig begränsat till utvecklingsländer med tanke på att vårt eget EU och de västerländska regeringarna allt som oftast har en roll i detta. G8-länderna står exempelvis för mer än 80 procent av världens vapenexport.

Jag välkomnar de insatser som EU:s medlemsstater gjort för att se till att unionens vapenexport är förenlig med importländernas tekniska och ekonomiska förmåga enligt EU:s uppförandekod för vapenexport. Det är viktigt att garantera att pengar till utveckling inte går till vapen. Tyvärr väntar vi fortfarande på en detaljerad rapport från medlemsstaterna om genomförandet av bestämmelserna i uppförandekoden.

Inom detta skumma område av vapen, korruption och våld har Europa ett ansvar att garantera att de vapen som säljs av europeiska företag och europeiska regeringar når sina lagliga mottagare, och endast dessa, och att de inte kommer i händerna på brottslingar, miliser eller regeringar som utövar förtryck. Medlemsstaterna, däribland mitt eget land, har genomfört Europeiska rådets gemensamma ståndpunkt om vapenförhandling från 2003 på ett ofullständigt sätt, vilket innebär att det fortfarande finns lagliga kryphål på detta område i Europa. Om vi inte förstärker vapenkontrollen inom våra egna gränser kommer det att bli svårt att bekämpa korruption på detta område i utvecklingsländerna.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Mina gratulationer till Margrietus van den Berg för hans utmärkta betänkande. Gisslet med korruption är varken nytt eller sällsynt. Människor har sysslat med korruption sedan urminnes tider och den är utbredd både bland utvecklingsländer och utvecklade länder – den enda skillnaden är att den i de utvecklade länderna används mer professionellt och mer elegant och den därför är svårare att upptäcka.

När korruptionen alltså är så vanlig och utbredd, hur effektiva har försöken från internationell nivå för att försöka dämpa den egentligen varit? Inte särskilt effektiva alls, är jag rädd. Det belopp på 1 biljon US-dollar som man tror betalas ut som mutor i dag är inte mindre än motsvarande belopp under föregående år. Det är faktiskt större. Anledningen är enkel: korruption kan inte kontrolleras endast genom att underteckna konventioner och deklarationer, utan enbart genom att alla som berörs med hård hand inför sådana konventioner och deklarationer. Därför måste vi i den utvecklade världen föregå med gott exempel.

Vi måste syna oss själva också, när vi dömer ut korruptionen i utvecklingsvärlden. Vi måste också kritiskt granska våra egna affärer och analysera oss själva genom att ställa enkla frågor. Hur pass fritt från korruption är ett system som efter vad som påstås låter statstjänstemän från Förenta staterna på högsta nivå – jag tänker på namn som Dick Cheney och Donald Rumsfeld – vara inblandade och ha personliga intressen i företag som får mångmiljardkontrakt i Irak och Afghanistan? Hur fritt från korruption är det att hustrun till premiärministern i Förenade kungariket, Cherie Blair, arbetar för en stor advokatbyrå och tar upp politiskt högst känsliga fall, som direkt berör och påverkas av politiska beslut som fattas av hennes make? Bör inte det romerska ordstävet att Caesars hustru inte bara ska vara ärlig, utan även uppfattas vara ärlig, gälla även här? Hur fritt från korruption är ett system där FN-tjänstemän och andra berörda personer, bland andra sonen till FN:s generalsekreterare, anklagas för att vara inblandade i skandaler i olja-mot-mat-programmet?

Och närmare oss själva, hur fritt från korruption kan systemet anses vara när ledamöter i Europaparlamentet eller andra EU-institutioner, eller deras nära släktingar, som är inblandade i lagstiftningsarbete samtidigt sitter i styrelser eller äger aktier i företag som kommer att göra stora vinster på sådan lagstiftning? Är det tillräckligt att vi bara visar intresse för denna fråga?

För det sista vill jag rikta uppmärksamheten mot två ändringsförslag från Girts Valdis Kristovskis om skäl N och punkt 22. Syftet med dessa ändringar är att rätta till ett misstag som begicks i det ursprungliga betänkandet i skäl N, där Cypern inte fanns med i listan över de medlemsländer i EU som ännu inte har ratificerat OECD-konventionen från 1997. Cypern har faktiskt upprepade gånger försökt att delta i OECD, men Turkiet har hindrat landets deltagande, på grund av politiska skäl som inte har med denna fråga att göra. Genom att rösta för dessa två ändringar gör vi det möjligt för Malta, Litauen, Lettland och Cypern att ratificera OECD-konventionen.

  Marie-Hélène Aubert, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag vill också tacka Margrietus van den Berg för hans utmärkta betänkande. Han kommer att överösas med beröm för betänkandet, och det är det minsta man kan begära. Det är tydligt att kampen mot korruption är helt avgörande, inte bara för att gemenskapens bistånd ska vara effektivt, utan också för att det ska vara trovärdigt. Hur ska vi kunna övertyga medborgarna eller medlemsstaterna om att vi bör ge mer bistånd om korruptionen finns kvar? Detta är också förutsättningen för en rättsstat och en ekonomi. Detta är följaktligen en central kamp som vi måste föra till ända slutet, en kamp som har blivit mer komplicerad genom globaliseringen av ekonomin, eftersom kapital kan flyttas lätt och även på grund av det nya förfarandet för budgetstöd på EU-nivå.

Föredraganden belyser på ett bra sätt alla frågor rörande korruption som det nya systemet för budgetstöd ger upphov till, liksom det nu allt större problemet med den ökade pressen på råvaror, särskilt på grund av den bristande tillgången på olja. Det finns därför skäl att frukta att förnyade försök kommer att göras för med korruptionens hjälp få tillgång till de sista återstående reserverna av fossila bränslen, och att antalet konflikter som har samband med vapenhandel och vapensmuggling kommer att öka. Vapen och olja är faktiskt de två stora makroekonomiska områden där korruptionen ökar mest.

Föredraganden betonar därför helt riktigt två frågor: öppenhet och ansvar. Öppenhet är faktiskt, om något, en grundläggande faktor för att få en klar och tydlig bild av hur budgetarna används. På detta område måste vi vara betydligt mer entusiastiska i vårt stöd till vissa initiativ som t.ex. Publish What You Pay (”Offentliggör vad ni betalar”) eller initiativet om gruvindustrierna, vilka dock tyvärr endast grundades på frivilligt deltagande. Vi måste göra framsteg på detta lagstiftningsområde i stället för att bara lita på ekonomiska och politiska aktörers goda vilja att, om de så önskar, offentliggöra de medel eller lån som de beviljar till de berörda regeringarna.

Budgetering av inkomster från olja och gruvdrift är också en grundläggande aspekt av budgetinsynen, men från Europeiska unionens sida måste det vara ett krav, så att budgetstöd inte kan beviljas till en regering som inte på ett tydligt sätt offentliggör vinsterna från olja, gruvdrift och skogsindustri. Allmänheten kan inte förstå varför EU fortsätter att stödja länder som rimligen borde ha en ansenlig budget som kan finansiera statsutgifterna utan problem.

I betänkandet påpekas slutligen att regeringarnas militära utgifter också måste offentliggöras. De nationella parlamenten och det civila samhällets roll måste helt enkelt stärkas, också finansiellt, genom ökat stöd som gör det möjligt för både parlamenten och det civila samhället att fylla en funktion på detta område.

Min sista punkt gäller insynen hos de olika givarna. Regeringarna i dessa länder får bidrag också från städer, regioner och stater, på alla nivåer, och vi saknar en databas där det kan anges vad som verkligen betalas av ett visst land till en viss stat, region eller stad. Vi har inte tillgång till sådan information i dag, och det gör också att korruptionen fortsätter.

Avslutningsvis anser jag därför att vi som sagt måste få ordning på saker och ting, och att fall som rör korruption också är en del av de aktuella frågor som Europeiska unionen ställs inför. Att utöva makt och finansiera det politiska livet är lika betydelsefullt i nord som i syd.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

  Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att Margrietus van den Bergs anförande var utmärkt. Det råder inga tvivel om att det är ett huvudmål att utrota korruption om vi vill garantera att biståndet används effektivt, och Margrietus van den Berg har beskrivit de instrument som behövs för att möjliggöra detta: öppenhet, deltagande och ansvar.

Parlamenten och det civila samhället spelar en avgörande roll, och förfaranden som medger mer insyn och spridning av information är en central faktor. Det är dessutom nödvändigt att de sociala aktörerna blir mer delaktiga i arbetet med att definiera strategier mot fattigdom, där deltagandet fortfarande inte är så stort, inte heller på nationell nivå. Slutligen är särskild finansiering nödvändig för att övervaka samarbetsåtgärderna.

Jag anser att det är omöjligt att tala om korruption i utvecklingsländer utan att se på det andra sidan av myntet: I vilken grad är vi, som utvecklade länder, ansvariga för korruptionen i dessa länder och vilken nytta drar vi av den? Marios Matsakis gav några mycket tydliga exempel. Detta betyder dock inte att påtryckningarna ska mildras beträffande den korruption som många ledare och regeringar i utvecklingsländer, och ibland också icke-statliga organisationer, faktiskt gör sig skyldiga till.

Kampen mot korruption i mottagarländerna måste också utvidgas till korruption i företag från industriländerna, och kampen mot personer som gör sig skyldiga till korruption bör vara en del av ett effektivt och öppet partnerskap. Givarländers institutioner som är belägna i mottagarländer måste åta sig att bekämpa fenomenet på plats, genom att peka ut företag där det förekommer korruption och förvisa dem till det land de tillhör, som Margrietus van den Berg även sa, och de måste ha modet att agera när korruptionen lurar inom våra egna institutioner på plats. Förutom att korruption är en fråga om etik, utgör den också en kostnad som alla måste betala, inbegripet skattebetalarna i EU.

Att inte binda bistånd är en annan viktig aspekt på sambandet mellan korruption och effektivt bistånd. Obundet bistånd – vilket är nödvändigt av etiska skäl – garanterar större insyn i förfarandena samt i tilldelningen och förvaltningen av kontrakt, och skulle också öka biståndets värde. Siffrorna är väldigt tydliga: bundet bistånd innebär i medeltal en ökad kostnad för varor och tjänster på mellan 15 och 30 procent, och ökar till så mycket som 40 procent för livsmedelsbistånd.

Det skulle vara mycket värt om vi kunde komma fram till en lämplig definition av offentligt utvecklingsbistånd. Jag anser att offentligt utvecklingsbistånd, som ofta sväller ut på grund av att omfattande belopp ges till skuldavskrivning, fredsbevarande åtgärder, fredsframtvingande och konfliktförebyggande insatser, till invandrares återvändande till hemlandet och gränskontroll, inte får ändras.

I den här typen av scenario kan budgetstöd bli en viktig kanal för stöd till de fattigaste, mest skuldtyngda länderna, i syfte att utrota fattigdomen och nå millennieutvecklingsmålen. Jag anser dock att det är avgörande – vilket dessutom hävdas i trepartsdokumentet om ett europeiskt samförstånd om EU:s utvecklingspolitik – att medlemsstaternas regeringar och gemenskapens institutioner försöker samarbeta med varandra och harmonisera sin politik, vilket även gäller de internationella finansinstituten, inte bara för att bli den ledande givaren i världen, utan också den mest ansvarsfulla givaren och den mest kompetenta när det gäller att utarbeta politiska åtgärder för att få slut på de ökande utlandsskulderna i den södra delen av världen, och därmed bidra till att utrota fattigdomen och, om jag får vara så djärv, även bidra till att utrota vissa orättvisor, och kanske också krig.

  Hélène Goudin, för IND/DEM-gruppen. – Herr talman! Internationell solidaritet och att därmed kunna hjälpa människor i utvecklingsländer ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag anser att bistånd är ett viktigt redskap i denna kamp för en bättre värld. EU:s biståndspolitik är i sig mycket dålig. Men den motarbetas även av andra politikområden. För det första bedriver EU en jordbrukspolitik där absurda subventioner ges till relativt sett rika bönder. Detta samt de tullar som EU har på jordbruksprodukter från fattiga länder leder till att jordbrukspolitiken aktivt motarbetar biståndet.

För det andra leder EU:s handelspolitik till att fattiga länder berövas möjligheten att komma in på vår marknad med sina konkurrenskraftiga produkter. Ett aktuellt och belysande exempel på denna typ av skadlig protektionism är de tullar på skor EU nyligen infört mot bl.a. Vietnam. För det tredje och sista anser jag att utvecklingssamarbete bör bedrivas på medlemsstatsnivå. Samordning av insatser är självklart alltid en central fråga när det gäller bistånd för att det ska bli så verkningsfullt som möjligt.

Denna koordinering borde dock ske på FN-nivå, där givare från hela världen, inte bara från EU, arbetar tillsammans för att få ett effektivt bistånd som de facto leder till fattigdomsminskning. Detta skulle verkligen leda till att världens fattiga länder får det bättre, vilket borde vara biståndets huvuduppgift.

  Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar verkligen Margrietus van den Bergs betänkande om biståndets effektivitet och korruptionen i utvecklingsländerna och jag vill gratulera honom för det.

Korruption är det enskilt största hindret för att få fram bistånd till de fattiga. Vi måste fråga oss varför EU fortsätter att kanalisera biståndet genom korrupta regimer. Hur kan vi stå vid sidan av och se svälten i många afrikanska länder, medan deras ledare vältrar sig i fördelarna av enorm rikedom? EU måste starkt ta ställning mot regeringar som utövar uppenbart korrupta förvaltningsmetoder.

Det behövs större insyn. EU är världens största biståndsgivare. EU har ett ansvar för att övervaka och godkänna hur biståndet används. Mer bistånd måste kanaliseras direkt till specifika projekt, i stället för att gå direkt in i de nationella skattkistorna, så att det är helt klart var pengarna används. En etablering av väktare i civilsamhället i utvecklingsländerna måste övervägas allvarligt, och jag uppmanar kommissionen att avsätta en lämplig procentandel av biståndet för sådana väktare.

Utbildningen måste förbättras och antalet kvinnor som genomgår högre utbildning måste öka för att de ska få möjligheten att delta mer i politiken. Vem som helst som har varit i Afrika vet vilken viktig roll kvinnorna har. De kunde ha en ännu viktigare roll om de tilläts det, så detta måste ses över och uppmuntras.

En viktig fråga som utvecklingsländerna står inför är hur myndighetspersoner olagligt förskaffar offentliga medel och lagrar dem i offshorekonton. Jag uppmanar de finansiella institutioner som innehar dessa medel att frysa eller konfiskera dem. De vet varifrån pengarna kommer. Om jag sätter in 10 000 euro på mitt bankkonto i Irland är bankdirektören skyldig att fråga mig varifrån pengarna kommer. I dessa länder sätter man in miljoner utan att någon frågar någonting.

Jag vill att korrupta regimer eller privatpersoner ska svartlistas, för att hindra dem från att låna stora summor pengar från rika länder. Först när de har tagit ett märkbart steg mot demokrati bör de strykas från listan.

Vi måste även syna oss själva. Ta fallet med Kenya och skandalen med Anglo Leasing. John Githongo, som är antikorruptionskampanjens ledare, var tvungen att lämna landet på grund av vad han hittade och han har bett att brittiska medborgare ska undersökas i samband med denna skandal.

Personer i Europa är inblandade i bedrägerier och falska företag som lånar och ger pengar till Afrika, och de måste stoppas. För ett antal år sedan genomfördes en kampanj i alla europeiska länder. I Irland stiftade vi en lag som innebar att personer som var inblandade i sexbrott i länder i tredje världen kunde ställas inför rätta i sitt hemland. Samma sorts lagstiftning skulle kunna införas i EU med hänsyn till korruption, så att vem som helst i EU som är inblandad i korruption eller mutning av myndighetspersoner i Afrika eller något annat land i tredje världen kunde och borde ställas inför rätta enligt lagstiftningen i deras hemland.

Det är sådant vi måste se över om vi ska bli av med korruptionen. Vi kan inte bara skylla på afrikanerna. Vi måste se på oss själva och hur vi själva är inblandade i sådana här system.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Nästan alla AVS-länder ligger nästan längst ner på listan i den senaste utgåvan av indexet för uppfattningen om korruptionsgraden (Corruption Perception Index), ett ofta använt mått som organisationen Transparency International ger ut, och vi bör inte vara förvånade över detta. Det som verkligen är en besvikelse är var AVS-länderna stod i indexet och var de står nu, för det har knappt skett någon förbättring alls under de senaste fem åren.

Betänkandet är bra och klargör att utrotning av korruption kan leda till en betydande ökning av Afrikas bruttonationalprodukt. När man tänker på att korruptionen främst drabbar de fattigaste innebär detta skillnaden mellan liv eller död för många afrikaner, och därför är det en fråga om liv eller död att fortsätta kampen mot korruption med tillräckliga resurser i stället för att bara förutsätta att endast ett fåtal framstående personer är delaktiga i den och att kampen mot korruption därför är av sekundär vikt.

Lika viktigt är att direkt budgetstöd hanteras varsamt, eftersom det finns risk för att EU skriver ut blankocheckar till utländska organ som EU inte har någon kontroll över. Låt oss prioritera budgetstöd till projekt som drivs av icke-statliga organisationer, som inte bara kan nå påtagliga resultat, utan även kan garantera resultaten och tillämpa kvalitetsnormer.

  Michael Gahler (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag ansluter mig till de föregående talarna och uttrycker min uppskattning för Margrietus van den Berg och hans utmärkta betänkande, som belyser de många och varierade omständigheter som kan göra vårt bistånd mindre effektivt, medan korrumperade strukturer blomstrar.

Det är naturligtvis främst de som sitter vid köttgrytorna i dessa länder som är de aktiva i brottsligheten, men det blir mycket snart uppenbart att förskingrade medel måste förvaltas någonstans, och det är här vi i Europa snabbt kommer in i bilden. Det är ofta våra banker som erbjuder diktatorer konton där de kan gömma undan sina pengar, och det är ofta europeiska företag som står i maskopi med strukturer i deras länder, i slutänden på bekostnad av de människor som bor där.

Låt oss alltså se till att vi noggrant kontrollerar vart budgetstödet går. Jag tvivlar på att vi i EU verkligen kan ge budgetstöd till 28 länder, och att organen där fungerar på ett sådant sätt att vi kan lita på dem. Låt oss använda de rättsliga medel som finns tillgängliga för att undersöka vart de svarta pengarna har tagit vägen, och låt oss för de människors bästa som bor i dessa länder se till att pengarna går tillbaka dit. Låt oss se över vår lagstiftning för att hindra företag från att göra skatteavdrag för mutor som driftskostnader, och låt oss offentligt namnge och skämma ut de personer i Europa som gör så här; att namnge och skämma ut dessa personer är ett bra sätt att få bort korruptionen. Låt oss också göra bruk av artikel 96 i Cotonouavtalet för att vidta åtgärder mot regimer som notoriskt ägnar sig åt korruption. Jag vill understryka det Ana Gomes sa om detta ämne. Jag skulle vilja se alla dessa människor – och även deras makor och makar – för alltid utestängas från möjligheten att få visum till Europa för att komma hit på shoppingresor och använda de pengar de stal från sitt eget folk.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! Stödens effektivitet och kampen mot korruption går som en röd tråd genom många debatter, men särskilt genom den debatt som vi har fört sedan i går kväll. På dagens föredragningslista står Margrietus van den Bergs betänkande om biståndets effektivitet och korruptionen i utvecklingsländerna. Även jag vill stämma in i gratulationerna och tacka honom för det han skrivit. Hans betänkande och det han säger i inledningen visar på ett mycket bra sätt att det är nödvändigt att bekämpa och förebygga korruptionen för att förhindra att den fortsätter.

I en tid då vi måste förstå att det behövs en avsevärd ökning av utgifterna för utvecklingssamarbete måste vi allvarligt diskutera vad som kan göras för att bekämpa korruptionen, så att den inte längre kan tjäna som en enkel ursäkt.

Korruption är både ett globalt och komplext fenomen. Det är inte bara i utvecklingsländerna man kan hitta orsakerna till korruption. OECD:s konvention om bekämpande av bestickning av utländska offentliga tjänstemän är ett viktigt sätt att inrikta sig på sambandet mellan korruption i våra egna länder och korruption i utvecklingsländerna. Jag anser att vi – dvs. Europeiska unionen – måste göra allt som står i vår makt för att se till att Lettland, Litauen och Malta – som är medlemsstater i EU – ratificerar denna konvention så snart som möjligt.

Jag skulle vilja säga något annat om direkt budgetstöd. Det finns en ökande tendens inom EU att välja direkt budgetstöd istället för projekt, och även om det i grunden är förståeligt, finns det mycket som är tveksamt med denna typ av stöd, vilket verkligen har framkommit i dag. Det är tveksamt om vi har tillräcklig kapacitet och tillräckligt med personal till vårt förfogande för att garantera den omfattande övervakning som är nödvändig.

  Gabriele Zimmer (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Också jag vill gratulera Margrietus van den Berg till hans betänkande, där han tar upp en av de allra hetaste potatisarna på området för utvecklingssamarbete. Att det är nödvändigt att agera för att ta itu med detta framgår tydligt av Afrikanska unionens uppskattningar, som visar att korruptionen leder till att de nationella ekonomierna i Afrika rånas på cirka 150 miljarder US-dollar per år, vilket motsvarar en fjärdedel av deras bruttonationalprodukt.

Jag skulle vilja inleda med att ta upp samma perspektiv som Michael Gahler hänvisade till – att belysa behovet av att vidta åtgärder för vår egen del, även när det är som mest smärtsamt för oss. Mutor för omkring en miljard betalas ut varje år – av vem? Vem är det som ser denna typ av betalningar som en investering och överför beloppen till väl skyddade konton i förhoppning om att göra ännu större vinster? Även om det är viktigt att uppmana våra partner att bekämpa korruptionen och stödja dem i denna kamp, borde vår främsta uppgift vara att få bort de personer i våra egna länder som först kan betala sådana stora summor i mutor och sedan använda dem till att ruinera Afrika och andra delar i världen.

Jag vill uttryckligen betona artikel 15 i FN:s konvention mot korruption, enligt vilken Europeiska unionens medlemsstater måste göra bestickning till en straffbar handling. I mitt eget land, Tyskland, var det tills helt nyligen möjligt att göra skatteavdrag för mutor, och det är ännu inte straffbart att betala mutor.

Vi i parlamentet bör sopa bort denna illaluktande smuts framför vår egen dörr först. Precis som ni, som alla i utvecklingsutskottet, stöder jag kampanjen ”Offentliggör vad ni betalar” (Publish What You Pay), och skulle vilja gå så långt som att begära att de multinationella företagen ska tvingas att offentliggöra information om betalningar till regeringar.

Bland andra som drar nytta av mutor och vars verksamhet vi måste få slut på finns de banker som erbjuder sina tjänster genom att göra sådana överföringar, och som sedan kan glädja sig åt konton som är överfyllda av mutor. Detta kan inte tillåtas i EU, och därför bör vi uppmana EU och medlemsstaterna att stänga vägarna för smutsiga pengar också utanför sina gränser. När vi har kriminaliserat bestickning här hemma, när vår egen levnadsstandard inte ens delvis finansieras genom vinster från korruption längre, när vi inte längre lovordar våra banker för att de gör vinster genom förvaltning av korruptionspengar och när vi ser till att våra undersökande organ förses med resurser för att söka efter dem som betalar mutor – då kan vi hålla huvudet högt inför våra partner och uppmana dem att på samma sätt bidra till att bekämpa korruption.

  Bastiaan Belder (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Jag stöder betänkandet av Margrietus van den Berg. Korruption förhindrar att stöden blir så effektiva som de kan bli. Därför är det önskvärt att fortsätta kampen mot korruptionen, och i detta betänkande presenteras konkreta och rationella instrument för att förstärka kontrollmaskineriet, vilket leder till förbättrad lagstiftning för att bekämpa korruption. Den rättsliga ramen är dock inte den enda faktorn. Att avfärda korruption som ett socialt fenomen visar vilka värden som är rådande i ett samhälle. Det är därför civila organisationer i samhället, och i synnerhet religiösa ledare, som måste uppmanas att axla sitt ansvar för att främja gott ledarskap och bekämpa korruption.

Denna debatt måste bli något mer än en rent teoretisk diskussion. Både länderna och de biståndsorganisationer som ger stöd måste kunna lita på att deras pengar används effektivt och till det ändamål de är avsedda för. En expert som jag sökte upp för att få höra hans åsikt om van den Bergs betänkande sa till mig i förrgår att betänkandet var utmärkt och att han hoppades att den nederländska regeringen skulle anta det utan ändring. Jag kan inte ge Margrietus van den Berg en bättre komplimang.

  Marek Aleksander Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! Enligt Världsbankens beräkningar betalas över en miljard US-dollar ut i mutor varje år världen över. Afrikanska unionens beräkningar visar att korruptionen kostar de afrikanska ekonomierna över 25 procent av Afrikas årliga BNP.

När vi diskuterar korruption i utvecklingsländer får vi dock inte glömma bort den skamliga praxis som fram till nyligen har tillämpats i länder som t.ex. Förenta staterna, Danmark och Tyskland, nämligen att låta företag ta upp dessa utgifter som skatteavdrag. Denna praxis har också tillämpats i central- och östeuropeiska länder, däribland Polen.

Korruption är ett allvarligt hot mot utvecklingen. För att förstå problemet och hitta en effektiv lösning är det av avgörande betydelse att vidta kraftfulla åtgärder som t.ex. att upprätta en svart lista, vilket skulle hindra banker från att tillhandahålla medel i form av lån till korrumperade regeringar eller deras företrädare.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I går kväll nämndes ordet korruption flera gånger under debatten om Världshälsodagen 2006. Nu på morgonen debatterar vi omfattningen och bredden av den. Jag gratulerar föredraganden till ett utmärkt betänkande.

Vissa ledamöter har nämnt det globala problemet korruption. Jag tror att vi lurar oss själva om vi säger att det bara är ett problem för utvecklingsvärlden. Jag skulle tro att de har lärt sig av den utvecklade världen: vi bör skämmas över att vi har lärt dem en del knep. Därför är vi skyldiga dem och oss själva att tvätta vår egen smutsiga byk. Jag stödjer min kollega, Eoin Ryan, som menade att bankerna och de finansiella institutionerna måste ses över i hela den här processen, för om det inte finns någonstans att stoppa undan pengarna kanske de inte skulle vara så korrupta.

I morse talade jag med några biståndsorganisationer som har lång erfarenhet på området. Deras viktigaste budskap är att vi måste bygga upp kapaciteten inom systemen och civilförvaltningen i utvecklingsländerna, och sedan bygga in detta i alla våra biståndsprogram. De sa även att detta är en långsiktig process och att vi inte kommer att nå resultat direkt. Jag tror att en stor del av våra kraftåtgärder mot korrupta personer är att slå ut dem inom den utvecklade världen först och sedan kanske hjälpa till med att avskaffa korruptionen i utvecklingsvärlden.

Vad vi än gör, så får vi inte straffa dem som behöver vårt bistånd, våra pengar och vår hjälp allra mest. När vi talar om hanteringen av korruption får jag alltid en känsla av att det blir de som kommer att bli lidande igen. Det är det ena budskapet. Låt oss bygga in det i våra program, men låt oss se till att fortsätta vårt biståndsarbete, så att det når rätt människor och att de inte blir lidande.

  Robert Evans (PSE). – (EN) Herr talman! I sina inledande kommentarer nämnde Margrietus van den Berg, liksom andra också har gjort, de enorma summor pengar som vi pratar om. Vi måste vara realistiska här i parlamentet om vad vi kan göra. I betänkandet tar man upp några aspekter där vi kan göra skillnad. Jag skulle vilja fokusera på parlamentens roll.

Europaparlamentet har väletablerade kontakter med parlament i många länder i världen, de länder som avses här. Ibland är parlamenten problemet. Det kan jag godta. Men i andra fall, vilket föregående talare påpekade, kan nationella parlament uteslutas, de kan kringgås i processen och korrupta myndighetspersoner kan få tag på biståndspengarna utan att regeringen är inblandad. Därför menar jag att vi borde göra mer för att stödja demokratiskt valda regeringar och hjälpa dem förstärka de mekanismer i deras länder som fördelar biståndet och se till att de pengar som doneras används brett.

Eoin Ryan hänvisade till en väldigt intressant punkt i betänkandet: att det finns bevis för att korruptionen minskar när andelen kvinnor i parlamentet ökar. Vi kan uppmuntra det. Vi kan göra mer i demokratier för att garantera att fler och fler kvinnor blir valda. Jag var väldigt stolt över att ingå i Europaparlamentets delegation till Afghanistan för att stödja deras första parlamentsval. Där såg vi kvinnor rösta på andra kvinnor. Ju mer vi kan göra för att hjälpa kvinnor och parlament att utvecklas, desto bättre.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (ET) Korruption är en biprodukt till ett svagt styrelsesystem, men uppstår också då det saknas tydliga värderingar. Det är därför mycket viktigt ur praktisk synvinkel att ett samhälle har en etisk ram och bra metoder för att lösa detta problem.

Svaga moraliska principer gynnar både automatiska transaktioner och undanhållandet av sådana transaktioner. De som ger stöd frestas att tro att deras pengar används till det avsedda ändamålet. De som tar emot stöden lyckas ofta få oss att tro att så också är fallet. Korruption i samband med beviljande av stöd är särskilt allvarligt med tanke på att de människor som stöden är avsedda för befinner sig i nöd och får lida dubbelt. De förlorar inte bara det materiella stöd som de skulle ha fått, utan berövas också hoppet om att förbättra sitt liv och hoppet om solidaritet.

Det är därför vår skyldighet att konsekvent visa, och ännu viktigare, förhindra korruptionen och den godtrogenhet som följer i dess spår. Revisionsrätten anser att det i Europeiska kommissionens stödprogram inte tas tillräcklig hänsyn till riskerna för korruption.

Jag skulle vilja visa på två exempel. För det första EU:s stöd till den självstyrande palestinska myndigheten. I dag måste vi medge att ett av huvudskälen till att den extremistiska rörelsen Hamas kom till makten var den djupt rotade korruptionen inom den föregående administrationen. För det andra ger kommissionen humanitärt bistånd till Tjetjenien. Vad har gjorts för att fastställa om medlen verkligen når de lokala invånarna som lider av den offentliga korruptionen?

Slutligen skulle jag vilja betona ett par viktiga punkter i detta mycket bra betänkande. Medlemsstaterna måste ratificera FN:s konvention mot korruption. För det andra bör budgetstöd endast beviljas till regeringar som tydligt strävar efter att höja standarden i förvaltningen av den offentliga sektorns finanser. Det gläder mig att företrädaren stöder den linjen. En viss procent av det stöd som beviljas bör tilldelas stödjande organisationer som övervakar det civila samhället.

Och till sist, huvudproblemet, som är att utöva påtryckningar på länder där det finns finansiella centra för att frysa och återsända olagliga medel som placerats där av korrumperade ledare. Det är ett mycket svårt krav, men att genomföra det är ett test som kommer att utvisa om vi verkligen menar allvar med att bekämpa korruption.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Kampen mot korruption är verkligen en kamp för fred och demokrati, en kamp mot fattigdom och en kamp för att befästa civilsamhället i utvecklingsländerna. Sambanden mellan demokrati och ekonomisk utveckling i utvecklingsländer har visat detta och Amartya Sen, en framstående intellektuell person och vinnare av Nobelpriset i ekonomi, har bekräftat detta i sin bok bättre än någon annan.

Det är verkligen förvånande att bekämpningen av korruption ofta har varit tabu, både inom världssamfundet och i Europeiska unionen. Det beror på att medlemsstaterna av egoistiska politiska skäl har ansett det vara viktigare att utöva inflytande och inrikta sig på internationella kundrelationer.

Genomförandet av millennieutvecklingsmålen har betraktats som ett misslyckande. Ingen har dock talat om vilken roll korruptionen har haft i detta misslyckande. Jag anser att världssamfundet borde fastställa ett nytt utvecklingsmål: demokratiska styrelseformer och bekämpning av korruption.

Som avslutning vill jag tillägga att EU, och särskilt Europeiska kommissionen, måste upprätta strikta villkorsmekanismer i den nya utvecklingsstrategi som formulerats för Afrika. EU måste samarbeta med FN, internationella finansorganisationer och icke-statliga organisationer, så att vi tillsammans kan bekämpa detta fenomen genom att lägga tyngdpunkten på att stärka det civila samhället och de oberoende medierna.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Enligt Världsbankens uppskattningar betalas 1 miljard US-dollar ut i mutor varje år världen över. Föreställ er hur många utmärkta initiativ som skulle kunna finansieras med detta belopp. Varje år skulle 1 miljard US-dollar kunna användas till att hjälpa dem som verkligen behöver stöd.

Korruption begränsar de fattigas tillträde till varor. Den minskar de offentliga tjänsternas effektivitet och framför allt leder den till att medborgarna förlorar förtroendet för dem som har makten. Europeiska unionen bör som största biståndsgivare till utvecklingsländer spela en särskilt aktiv roll för att garantera öppenhet i stödprogram som finansieras av gemenskapens budget.

Det är därför inte tillräckligt att upprätta en internationell svart lista över korrumperade regeringar. Politiker, offentligt anställda, icke-statliga organisationer, internationella företag och medier bör alla bli delaktiga i kampen mot korruption. Det är endast genom att samordna verksamheten bland de internationella givarna som stöden kan användas mer effektivt, och därigenom förhindra att stöden missbrukas eller att korrupta offentliganställda lägger beslag på dessa stödpengar.

Det betänkande som utarbetats av Margrietus van den Berg är därför ett mycket viktigt dokument, och det har kommit mycket lägligt. Jag vill gratulera honom till ett utmärkt arbete.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar dagens debatt. Jag tycker att det är viktigt att understryka att problemet med bedrägerier aldrig kan anses vara löst. En ständig vaksamhet på alla nivåer och i alla sammanhang är nödvändig inom det högriskområde som den externa verksamheten utgör. Denna verksamhet utförs i dåligt förvaltade länder, där motverkande krafter och kapacitet saknas på civilsamhällelig nivå.

Eftersom korruption inte kan isoleras inom styret är kommissionens taktik för att förhindra och bekämpa den dubbel. Den består av att integrera goda styrelsemetoder i alla EU-finansierade program och projekt å ena sidan, och att genomföra specifika programingripanden å andra sidan.

Landsstrategidokument och nationella vägledande program mellan EU och mottagarländerna inkluderar vanligtvis specifika ingripanden på områdena för rättstatsprincipen, demokratisering, offentlig förvaltningsreform, offentlig finansförvaltning och förstärkning av civilsamhället.

Nu ska jag kommentera några frågor som har tagits upp i dag. När det gäller diskussionen om företag måste vi se till att företag inte tjänar på korruption. Vi måste göra vårt bästa. Vi kan förbjuda företag att delta i våra anbud om de har blivit fällda för bedrägeri eller korruption. Vi kan även avsluta ett projekt som har finansierats om vi upptäcker korruption någonstans längs vägen. Vi använde det alternativet en gång för ett projekt i Zimbabwe.

När det gäller stödet för nationella parlament, ser kommissionen förstärkningen av nationella parlaments vägledande roll som ett viktigt medel för att försöka förbättra effektiviteten i stort och inverkan av våra försök för utveckling i dessa länder. Genom EUF och budgeteringen för Sydafrika har till exempel kapaciteten hos de nationella parlamenten i hela 11 AVS-länder stärkts till den totala summan 35 miljoner euro sedan 2000.

När det gäller väktare stämmer det att vi arbetar med organisationer inom den privata sektorn. Det vore värre om vi inte hade dessa väktare.

Flera ledamöter tog upp frågan om insyn, och det är en avgörande fråga. Det är därför vi stöder flera program inom området för budgetvägledande funktioner. Främjandet av en effektiv och öppen budget och offentlig finansiering är själva kärnan i våra budgetstödsprogram.

Slutligen uppmuntrar kommissionen till bredast möjliga deltagande för institutioner på olika nivåer, särskilt på parlamentsnivå, genom den permanenta dialogen med partnerländernas regeringar och de olika regionerna. Jag har noterat åsikten att kvinnors deltagande utgör ett positivt inflytande.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer strax att äga rum, kl. 12.00.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag märker att vi slutade 20 minuter tidigare i dag. Jag kanske kan föreslå att talmannen får, eller får förfoga över, möjligheten att fortsätta debatten genom att tillämpa ”catch the eye-förfarandet” om vi slutar så tidigt, så att vi kan utnyttja parlamentets tid mer effektivt.

  Talmannen. – Jag vidarebefordrar gärna det förslag ni just kom med. Det kan verkligen vara ett effektivt sätt att använda vår arbetstid.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.40 och återupptogs kl. 12.00.)

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

6. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.

(För resultatet av omröstningen och andra detaljer: se protokollet.)

6.1. Förenklad ordning för personkontroll vid de yttre gränserna (omröstning)

6.2. Förenklad ordning för personkontroll vid de yttre gränserna (omröstning)

6.3. Marknadsstödjande undantagsåtgärder (fjäderfäsektorn) (omröstning)

6.4. Fluorerade växthusgaser (omröstning)

– Före omröstningen:

  Avril Doyle (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Mot bakgrund av det ensidiga uttalande som kommissionen gjorde under tisdagskvällens plenardebatt om regleringen av vissa fluorerade växthusgaser, på grund av att denna text inte lades fram under förlikningen och att den äventyrar andan i förlikningsavtalet och eftersom jag anser att kommissionen brister i respekt och nonchalerar parlamentets och rådets tydliga vilja, begärde jag i går att omröstningen om de två betänkandena om fluorerade växthusgaser skulle skjutas upp. Jag begärde att den åtminstone skulle skjutas upp till i dag för att vi och våra kolleger i alla de politiska grupperna skulle få tid att undersöka de allvarliga konsekvenserna för oss som lagstiftare av vad vi anser vara en överträdelse mot parlamentet på grund av den interna rivaliteten mellan två generaldirektörer inom kommissionen.

Kommissionens roll som fördragets väktare och initiativtagare till lagstiftning respekteras fullt ut av parlamentet och det är inte nödvändigt att ständigt upprepa detta. Som lagstiftare kräver vi likaså att alla avdelningar och tjänster inom kommissionen visar full respekt för vår funktion.

Att tillbringa timmar med att diskutera reglering och förbindelserna mellan kommissionen och Europaparlamentet leder ingenstans om detta ignoreras av kommissionen och dess företrädare här i kammaren.

(Applåder)

Jag skulle officiellt vilja läsa upp ett brev som förlikningskommitténs ordförande professor Antonios Trakatellis och jag själv skrev i går till ordförande José Manuel Barroso:

”Vi skriver för att uttrycka vår besvikelse över innehållet i uttalandet om den slutliga texten i förordningen om fluorerade växthusgaser som ensidigt framställts av kommissionen under Europaparlamentets plenarsammanträde den 4 april 2006.”

”Som ni vet är förordningen ett viktigt steg mot att nå de mål som fastställs i Kyotoprotokollet och i linje med det europeiska klimatförändringsprogrammet. Vi är rädda att kommissionens förordning var ett försök att äventyra den komplicerade politiska överenskommelse som nåtts mellan Europaparlamentet och rådet, med kommissionens stöd.”

”Den 31 januari uttryckte både Europaparlamentet och rådet en tydlig vilja att nå en politisk lösning på problemet med nationella åtgärder, varav vissa redan har antagits av vissa medlemsländer, för att minska utsläppen av fluorerade växthusgaser. Detta uttalande gjordes i sista sekunden och kan inte anses vara ett positivt steg i processen för att anta en gemenskapslagstiftning. Vi hoppas verkligen att kommissionen kommer att fundera noggrant över nästa steg, inte bara ur ett rent juridiskt perspektiv, utan också i enlighet med andan i den överenskommelse som nåddes i förlikningen.”

Brevet är undertecknat av professor Antonios Trakatellis och mig själv.

I går kväll fick jag en personlig försäkran från Günter Verheugen, kommissionsledamot med ansvar för näringsliv och industri och dessutom vice ordförande i kommissionen, att – och jag citerar honom med hans tillåtelse: ”Om den nya förordningen träder i kraft kommer jag att föreslå kommissionen att den avbryter överträdelseförfarandena mot Österrike och Danmark.”

(Applåder)

I god tro vill jag be kommissionsledamot Markos Kyprianou, som finns i kammaren i dag som företrädare för kommissionen, att för kommissionens räkning bemöta de allvarliga farhågor som har uppstått till följd av tisdagskvällens uttalande.

(Applåder)

  Talmannen. – Som ni förstår, mina damer och herrar, är detta en viktig fråga. Vi väntar nu på ett uttalande från kommissionen – dvs. från kommissionsledamot Markos Kyprianou – och sedan kan vi besluta om hur vi ska gå vidare.

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag noterar de påpekanden som framförts av Avril Doyle. Jag vill på kommissionens vägnar återigen försäkra parlamentet om att kommissionen åtar sig att utvärdera de överträdelseförfaranden som har inletts om användningen av fluorerade växthusgaser i Danmark och Österrike, och att den kommer att ta hänsyn till den senaste överenskommelsen som nåddes under förlikningen. Därför kan omröstningen ske här i dag.

  Talmannen. – Eftersom jag ser att föredraganden är nöjd med uttalandena från kommissionsledamöterna Günter Verheugen och Markos Kyprianou kan vi nu gå vidare till omröstningen.

6.5. Utsläpp från luftkonditioneringssystem i motorfordon (omröstning)

6.6. Särskild rapport från Europeiska ombudsmannen till följd av ett klagomål mot Europaskolorna (omröstning)

6.7. Situationen i flyktinglägren i Malta (omröstning)

6.8. Valet i Vitryssland (omröstning)

– Före omröstningen:

  Talmannen. – Vi kommer nu till punkten om valet i Vitryssland. På Europaparlamentets vägnar vill jag varmt välkomna den kandidat som deltog i detta val och som kämpade för demokratin i Vitryssland, Aljaksandr Milinkevitj, som sitter på åhörarläktaren. Ni är mycket varmt välkommen!

(Parlamentet gav kandidaten i det vitryska presidentvalet stående ovationer.)

Herr Milinkevitj! Som ni ser vill vi alla, i alla partier, att det ska råda demokrati i vårt grannland Vitryssland, och det är vad vi önskar. Vi önskar er allt gott där hemma.

6.9. Valet i Ukraina (omröstning)

– Före omröstningen om punkt 8:

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Alla politiska grupper nådde en överenskommelse här i tisdags kväll om att ändra ett ord i punkt 8 från ”integration” till ”perspektiv”, vilket gör att denna punkt överensstämmer med betänkandet om den europeiska grannskapspolitiken, som jag var föredragande för, och med Elmar Broks betänkande om utvidgningen. Utan att kanske inse det känsliga i detta, beslutade sammanträdestjänsten på något mystiskt sätt för att på egen hand skriva dit ordet ”strävan” i stället, utan att först rådfråga de politiska grupperna. Kan vi ändra den gemensamma texten till ordet ”perspektiv” som vi kom överens om?

(Applåder)

(Det muntliga ändringsförslaget godkändes.)

– Efter slutomröstningen:

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Jag ska fatta mig kort. Vi har just antagit resolutioner om valen i Vitryssland och Ukraina. Jag anser att parlamentet på sin föredragningslista borde lägga till en resolution om presidentvalet i Frankrike, eftersom det senaste valet 2002 ledde till påtryckningar på den allmänna opinionen och våldsamma demonstrationer.

(Talmannen avbröt talaren.)

6.10. Världshälsodagen (omröstning)

6.11. Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingens arbete under 2005 (omröstning)

6.12. Biståndets effektivitet och korruptionen i utvecklingsländerna (omröstning)

  Talmannen. – Omröstningen är avslutad.

7. Röstförklaringar

Betänkande: Cashman (A6-0060/2006)

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Enligt de nu gällande bestämmelserna kan inte uppehållstillstånd som utfärdats av Schweiz eller Liechtenstein erkännas för transitresor till eller för korttidsvistelse inom Schengenområdet.

Detta innebär att tredjelandsmedborgare för vilka visum är obligatoriskt för att få tillträde till Schengenområdet måste ansöka om visum, trots att de har ett sådant uppehållstillstånd.

Med tanke på att migrerande arbetstagare och deras familjer under vissa perioder förflyttar sig, särskilt under semesterperioder – vilket rörde sig om cirka en halv miljon människor i Schweiz 2003 – är konsulaten i vissa medlemsstater kraftigt överbelastade, och de personer som berörs drabbas av långa väntetider och betungande formaliteter.

Jag stöder därför att ett förenklat system inrättas för transitresor för dessa personer, för det första för att de inte utgör någon som helst risk för olaglig invandring eller är något hot mot säkerheten, eftersom de har kontrollerats av de schweiziska och liechtensteinska myndigheterna i samband med utfärdandet av uppehållstillstånden. Jag stöder också systemet eftersom bestämmelserna bör vara ömsesidiga med tanke på att dessa länder har haft liknande undantag för innehavare av uppehållstillstånd som har utfärdats av EU:s medlemsstater.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. – (DE) Jag önskar genom denna röstförklaring ge mitt stöd till detta förslag, som enligt min mening gör det möjligt att avsevärt förbättra detta förfarande. Konsekvenserna av den nuvarande situationen är att ett enormt arbete måste utföras av medlemsstaternas konsulat i Schweiz och Liechtenstein, och att kostnaderna drabbar tredjelandsmedborgare. Detta system är otillfredsställande och måste ändras.

När uppehållstillstånd utfärdas genomför både Schweiz och Liechtenstein noggranna undersökningar och förhör, och är mycket noggranna när det gäller säkerhetsaspekten. Jag skulle också vilja påpeka att både Schweiz och Liechtenstein i varje enskilt fall tillämpar samma stränga säkerhetsnormer som andra stater som tillhör EU.

Det är viktigt för mig att denna röstförklaring stöder Schweiz och de personer i Schweiz som arbetar för att Schweiz ska ansluta sig till Europeiska unionen. Om Schweiz skulle ansluta sig till EU skulle jag välkomna detta mycket starkt, eftersom Schweiz är liktydigt med höga krav och bland annat har utmärkt sig genom att ha en transportpolitik som många medlemsstater borde se som ett exempel på hur saker och ting bör skötas.

Marknadsstödjande undantag för fjäderfäsektorn

  Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. – Vi noterar att de länder som har en stark djurskyddslagstiftning för att garantera bra villkor för djuren och samtidigt minska risken för smittspridning, samt därmed också minska risken för att människors hälsa ska påverkas negativt, inte har drabbats av minskad försäljning av kycklingkött.

Vi vill därför i den uppkomna situationen understryka behovet av att stärka djurskyddet och livsmedelssäkerheten för att livsmedelsproducenterna rättmätigt ska kunna förtjäna konsumenternas förtroende. EU bör därför agera för att uppnå detta.

Dock vill vi i den akuta situationen inte riskera att uppfödare döljer smitta eller på annat sätt ökar risken för smittspridning av rädsla för att drabbas ekonomiskt. Därför stödjer vi i den uppkomna situationen ändå att uppfödare som drabbas ska kunna kompenseras ekonomiskt.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi är besvikna över att våra förslag förkastades, i vilka vi förespråkade att gemenskapens finansiering för kompenserande marknadsåtgärder skulle uppgå till 100 procent, vilket var fallet med svinpest och BSE, med tanke på den allvarliga socioekonomiska situationen i vissa länder och svårigheten att garantera samfinansiering.

Vi röstade dock för ändringsförslagen, eftersom det i dem föreslås stöd till producenter, och trots att det föreslås en 50-procentig samfinansiering för de begränsningar av den fria rörligheten som kan uppstå till följd av åtgärder som syftar till att bekämpa spridning av djursjukdomar, föreslås faktiskt en 100-procentig finansiering från gemenskapen för allvarliga marknadsstörningar på grund av sjunkande förtroende bland konsumenterna till följd av risker för människors eller djurs hälsa.

Följaktligen har en grundläggande del av vad vi föreslog säkrats, och vi förväntar oss därför att kommissionen och rådet godkänner parlamentets beslut.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Vi röstar nej till Europaparlamentets ändringsförslag. Vi anser att det är för tidigt att ta ställning till vilken skada fågelköttsbranschen drabbas av i samband med en fågelpandemi. Det är typiskt för detta parlament att så fort något oväntat händer, ropar man efter ekonomiskt stöd för lagerhållning av varor, ekonomisk kompensation för livsmedelsdestruktion och finansiering av informationskampanjer för att återfå konsumenternas förtroende. Vi ser ingen anledning till att i detta nu tillgodose dessa krav.

Hur långt skall planekonomin få gå inom livsmedelsbranschen? Konsumenterna måste alltid äta och kan de inte äta fågelkött så gynnas andra livsmedelsbranscher i stället. Vi anser att marknaden mycket väl kan anpassa sig till rådande situation. Fjäderfäsektorn får svagare skäl att vidta förebyggande åtgärder om de får löften om kompensation i förväg.

Betänkande: Doyle (A6-0087/2006)

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag talar på uppdrag av Österrikiska folkpartiets delegation, och jag skulle vilja lägga fram en röstförklaring om Avril Doyles betänkande. Den österrikiska delegationen ger betänkandet sitt stöd uttryckligen på det villkor som Avril Doyle tillkännagav och som hon lade fram på grundval av kommissionsledamot Markos Kyprianous uttalande. Vi fördömer kraftfullt det ensidiga uttalande som kommissionen gjorde när kompromissen uppnåddes mellan rådet och parlamentet, och mot bakgrund av det uttalande som gjorts i dag förutsätter vi att överträdelseförfarandena mot Danmark och Österrike kommer att stoppas till följd av den nya lagstiftningen.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det jag vill säga om Avril Doyles betänkande är att det är mycket viktigt för oss alla att målen i Kyotoprotokollet uppnås.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Avril Doyles betänkande om det gemensamma utkastet till Europaparlamentets och rådets förordning om vissa fluorerade växthusgaser, eftersom det fastställs en rättslig ram för sådana gaser med höga utsläppsnivåer. Några av dessa gaser är mer skadliga än koldioxid och kan stanna kvar i atmosfären i 50 000 år.

För att uppfylla målen i Kyotoprotokollet och skydda miljön kommer denna förordning att bidra till att garantera återvinning, regenerering eller skrotning av utrustning som innehåller fluorerade gaser, samt bättre information till Europas konsumenter om den globala uppvärmningspotential som dessa gaser har.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Den överenskommelse som uppnåtts i förlikningskommittén är mycket tillfredsställande och innebär stora förbättringar avseende utsläpp av gaser i atmosfären.

Den dubbla rättsliga grund som fastställdes är lämplig för denna typ av förordning, eftersom den ger vissa medlemsstater möjlighet att behålla en strängare miljölagstiftning utan att balansen på EU:s inre marknad rubbas. Att begränsa utsläpp och läckor förefaller mig vara det bästa sättet att uppfylla målet att minska utsläppen av växthusgaser i atmosfären.

Skyldigheten att varje år rapportera om certifieringen av ansvarig personal till kommissionen och politiken för att återvinna eller återanvända utrustning är åtgärder som jag varmt välkomnar.

Jag instämmer därför i det beslut som fattats av förlikningskommittén.

  Karin Scheele (PSE), skriftlig. – (DE) På uppdrag av delegationen från Österrikes socialdemokratiska parti (SPÖ), och som partiets företrädare i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet skulle jag vilja säga att Österrike och Danmark har infört förbud mot användning av fluorerade växthusgaser. Möjligheten att behålla strängare bestämmelser måste garanteras i denna lagstiftning.

I det utkast som förlikningskommittén har lagt fram föreskrivs att medlemsstaterna får behålla strängare nationella krav tills årsslutet 2012. Denna åtgärd är möjlig i enlighet med artikel 95.10 i fördraget och garanterar att Österrike och Danmark kan behålla sina strängare åtgärder tillfälligt. Detta innebär också att det vetenskapliga beviset enligt artikel 94.4 inte behöver läggas fram. En mer restriktiv tolkning av säkerhetsklausulen måste förkastas, eftersom medlemsstaternas bestämmanderätt inte på något sätt får försvagas.

  Kathy Sinnott (IND/DEM), skriftlig. – (EN) Det öppnades en ny återvinningsstation i Cork i januari. Jag passerade den i lördags kväll och la märke till vilken imponerande hög kylskåp som redan hade samlats där på mindre än tio veckor. Dessa berg av åldrande kylskåp, och i varmare klimat luftkonditioneringsapparater, ligger och rostar i vartenda befolkningsområde i EU.

En stark lagstiftning om fluorerade växthusgaser borde ha kommit för länge sedan för att rätta till det förgångna och skydda klimatet i framtiden. Jag gratulerar alla parter i denna process för att ha nått en överenskommelse för att skydda hårdare lagar i länder som Danmark, och för märkningsfrågor. Även om jag noterar att kommissionen tvekade anser jag att vi måste lita på vad den säger. Jag ser fram emot den dag då EU uppfyller sina åtaganden om fluorerade växthusgaser enligt Kyotoavtalet.

Betänkande: Doyle (A6-0090/2006)

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Den överenskommelse som nåddes i förlikningskommittén är tillfredsställande och innebär betydande förbättringar beträffande utsläpp av gaser i atmosfären.

Att begränsa användningen av HFC-134a och andra gaser med stora växthuseffekter i nya fordon som kommer ut på marknaden från och med 2011, och att detta utökas till att omfatta alla fordon från och med 2017, är åtgärder som kommer att leda till en betydande minskning av utsläppen.

Eftersom alternativen till denna gas fortfarande är på utvecklingsstadiet är det lämpligt att tillåta användning av HFC-152a, förutsatt att detta ingår i ett gradvist avskaffande.

Jag instämmer därför i förlikningskommitténs beslut.

Situationen i flyktinglägren i Malta (B6-0241/2006)

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Återigen chockas vi av rapporterna om flyktingar och berättelserna från offren för samvetslösa människosmugglare. Många människor har ingenting annat kvar att förlora än livet, och även det förlorar de mycket ofta då de reser mot Europa, som de ser som landet med guld och gröna skogar. Även om de når sitt mål måste de arbeta oupphörligt för att betala tillbaka skulderna till människosmugglarna enligt oacceptabla villkor och bland annat som prostituerade. Enda sättet att bryta denna onda cirkel är genom en restriktiv gemensam invandringspolitik.

För detta behöver vi naturligtvis fortfarande flyktingläger utanför Europa, eftersom våra egna läger i Europa ofta är överfyllda och allvarligt våld bryter ut mellan människor från olika kulturer där. Bland annat av detta skäl, och också för att flyktingarna inte ska föreställa sig att de kan komma in i EU olagligt, har jag röstat nej till denna resolution.

  Romano Maria La Russa (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är verkligen en positiv utveckling att parlamentet har sagt sin mening om invandraranläggningarna i Malta, och dessutom bara några dagar efter det besök som utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor gjorde, där jag deltog som ledamot.

Den resolution som har antagits, och som är produkten av alla gruppers ovärderliga bidrag, visar hur allvarlig situationen är för flyktingarna, som lever under omänskliga förhållanden, praktiskt taget utan sanitär utrustning eller möjligheter till personlig vård. I resolutionen klargörs det dock att EU i hög grad bär ansvaret för det som händer på Malta. Det är självklart att delegationens besök på mottagningsenheter i EU inte syftar till att rangordna enheterna som bra eller dåliga. Även om situationen i Malta när det gäller flyktingarnas levnadsförhållanden är långt ifrån så dålig som situationen på Lampedusa påminner den om den italienska ön i fråga om storlek och mottagningskapacitet.

Jag uppmanar därför rådet att inta en tydlig och stark ståndpunkt, så att vi, naturligtvis i enlighet med solidaritetsprincipen, så snart som möjligt kommer fram till en rättvis invandringspolitik som syftar till att förhindra att kostnaderna för dessa vågor av olagliga invandrare endast tynger budgeten i ett fåtal stater i södra Europa, med tanke på att dessa invandrare absolut inte kan försörja sig själva ekonomiskt.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Junilistan motsätter sig en gemensam enhetlig europeisk asyl- och flyktingpolitik. Därför anser vi inte detta vara en fråga för Europaparlamentet. Vi anser att medlemsstaterna själva ska vara fria att avgöra hur deras immigrations- och asylpolitik ska se ut, så länge den är i överensstämmelse med gällande internationell rätt. Mänskliga rättigheter får inte kränkas.

Vi värnar om en human flyktingpolitik och motsätter oss att asylsökande placeras i anläggningar för frihetsberövande.

Vi röstar nej till resolutionen i sin helhet.

Valet i Vitryssland (B6-0234/2006)

  Zita Pleštinská (PPE-DE) – (SK) Plenardebatten i Aljaksandr Milinkevitjs närvaro har gett uttryck för Europaparlamentets solidaritet med Vitrysslands folk i deras kamp mot en totalitär makt och för frihet och en ny framtid. I sin resolution förklarar Europaparlamentet i otvetydiga ordalag att presidentvalet har manipulerats. Det låter som en varningsklocka för diktatorns sätt att med vapen bekämpa en fredlig demonstration som folket i Vitryssland ville genomföra. Dessa människor har slutat att vara rädda, trots att de inte vet vad som väntar dem.

Europaparlamentets uppmärksamhet koncentreras på de gripna oppositionsledarna och vi kräver att de frisläpps omedelbart. I resolutionen erkänns den stora entusiasmen hos de ungdomar som nu har kastats ut från universiteten. Dessa ungdomar behöver hjälp, eftersom de kommer att skapa landets framtid. Slovakien har redan anslutit sig till de länder som har lovat att hjälpa sådana studenter, och de kommer nu att kunna avsluta sina studier i Slovakien. Genom att rösta för denna resolution ville jag också uppmärksamma behovet av nya val i Vitryssland så snart som möjligt. Även om Aleksandr Lukasjenko vann valet genom valfusk har han inte vunnit över sina motståndare. Isoleringen av Lukasjenko som person kommer att leda till hans nederlag.

Slutligen skulle jag vilja uttrycka min övertygelse om att det förslag som jag lade fram här i parlamentet om att den 16:e i varje månad tända ett ljus kl. 16.00 för att visa solidaritet med Vitrysslands folk kommer att behövas, och att alla kommer att glädjas över att visa denna gest. Jag tror att solidaritetens låga aldrig kommer att kunna släckas i Europaparlamentet.

  Esko Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr talman! Punkt 2 i resolutionen ledde till att vi blev tvungna att rösta om två olika frågor. Det var inte något problem för mig att anta och stödja den första frågan, men den andra frågan var problematisk, och jag avstod därför.

Enligt min åsikt var inte valen i Vitryssland fria, men resultaten var inte förfalskade. Presidentvalen i Förenta staterna som ägde rum före detta val – dvs. inte de senaste valen, men valen dessförinnan – var däremot fria, men i det fallet var resultaten förfalskade. Parlamentet tog inte ställning till det. Jag hoppas att parlamentet också tar ställning i presidentvalen i de oljeproducerande länderna Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan och Azerbajdzjan och andra länder där valen inte är fria och resultaten har förfalskats.

  Jean-Claude Martinez (NI), skriftlig. – (FR) Ukraina hade en orange revolution, men livet där har fortsatt att vara grått. Moskva hade en vit revolution, och där kan man se ett tydligt resultat: medellivslängden har sjunkit med tio år, befolkningen minskar, brottsligheten har blivit vanligare, sjukvårdssystemet har förstörts och några få makthavare plundrar landet på tillgångar för egen vinning. Om något mer händer kommer liberalismens brott att likna kommunismens brott.

Vi får inte ta ifrån Vitryssland alla glädjeämnen som marknaden ger. Även vitryssarna har rätt till fria medier och militär och politisk oligarki med arbetslöshet, passiv dödshjälp för gamla, kulturellt förfall, ekonomisk stagnation, brutal individualism och social isolering i släptåg.

Det är fullt förståeligt att Europaparlamentet är tillfreds med den mediepolitiska demokrati som leds av de stora herrarna Berlusconi, Bouygues, Lagardère och Murdoch. Också Vitryssland har rätt till nationalliberal fattigdom, till försämringar och en demokrati som styrs av medierna.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Jag företrädde min grupp i förhandlingarna om kompromissresolutionen om Vitryssland. Mitt råd att alla gemensamt skulle skriva under denna resolution fick inte gehör, och enligt min åsikt var formuleringarna i vissa avsnitt inte idealiska.

Huvudsaken är dock att återvalet av president Aleksandr Lukasjenko, vilket åstadkommits genom hot och bedrägerier, inte bör erkännas av omvärlden. Oppositionsrörelser och publikationer behöver omvärldens stöd och de studenter som flyr från landet måste erbjudas möjlighet att studera på sitt eget språk. Jag har framfört denna åsikt här i parlamentet tidigare, liksom i demonstrationer utanför parlamentet. Tyvärr förefaller det som att min grupp inte enhälligt kan stödja en resolution med detta innehåll. De som motsätter sig denna resolution har troligen rätt just nu när de säger att arbetstagare och pensionärer i Vitryssland har en bättre social trygghet än sina motsvarigheter i de andra före detta Sovjetrepublikerna. Det kommer dock bara att vara på detta sätt så länge som Ryssland tror att de kan knyta Vitryssland till sig genom att tillhandahålla billig olja. Social trygghet rättfärdigar inte diktatur eller valfusk. Mitt parti, det socialdemokratiska partiet, avskyr diktaturer. Endast socialismen har en framtid som en demokratisk rörelse i öppen konkurrens med andra åsikter, och verkligen inte i form av diktatur. Jag står fast vid mitt stöd för denna resolution.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Partiet Kommounistiko Komma Elladas röstar nej till den gemensamma resolution som lagts fram av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, och uttrycker sin solidaritet med Vitrysslands folk.

Denna resolution är en uppenbar inblandning i ett oberoende lands inre angelägenheter, den bryter mot alla former av internationell lag och är detsamma som en krigsförklaring mot ett folk som reser sig mot imperialistisk grymhet.

Europaparlamentet, som har valts av 30 procent av EU-medborgarna försöker att undervisa människor i demokrati, av vilka 93 procent deltog i valen och 80 procent har utsett presidenten. Europeiska rådet vägrar den valde presidenten Aleksandr Lukasjenko inresa till EU, Europaparlamentet åtar sig att frikostigt finansiera Aljaksandr Milinkevitj som påstår sig företräda folket, men som trots den stora summa pengar han fick, förvånande nog endast lyckades få ihop 6 procent av rösterna, och 2 000 betalda ”demonstranter” till de ”imponerande demonstrationerna”.

Man kan förstå de ursinniga reaktionerna från imperialismens politiska företrädare, eftersom omfattande finansiering och åtgärder inte lyckades skapa ”orange”, ”rosa”, ”gröna” och ”gula” revolutioner. Efter det stolta svaret från Vitrysslands folk försöker de att med hjälp av terrorism, förtal och fascistliknande sanktioner isolera landet och dess folk.

Arbetarrörelsen och gräsrötterna måste fördöma de imperialistiska planerna och stå sida vid sida med folket i deras kamp och för deras rättigheter att fatta beslut om sin framtid och välja sitt eget öde.

  Jonas Sjöstedt och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. – Vänsterpartiets delegation i GUE/NGL tar skarpt avstånd från Lukasjenkoregimen och dess brott mot de demokratiska och mänskliga rättigheterna.

Vi anser att presidentvalet i Vitryssland bröt mot flera grundläggande principer för demokratiska och rättvisa val, därför röstar vi för resolutionen.

Det innebär inte att vi stöder varje enskild formulering i resolutionen, men det avgörande för oss är att protestera mot de förbrytelser som sker mot de demokratiska och mänskliga rättigheterna i Vitryssland.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Herr talman! Situationen i Vitryssland blir allt allvarligare för varje dag, och vi måste fortsätta att nära följa utvecklingen där. Även om det är varje lands oinskränkta rätt att sköta sina egna affärer, så förutsätter detta att det finns ett rättvist och fritt samhälle, och i Vitryssland är detta uppenbart inte fallet. Det är passande att vi uttrycker vår oro och vårt fortsatta stöd för demokrati och dialog i Vitryssland i dag, och vi måste fundera på starkare åtgärder i framtiden om förtrycket fortsätter.

Valet i Ukraina (B6-0235/2006)

  Zita Pleštinská (PPE-DE) – (SK) Parlamentsvalet i Ukraina har blivit en mycket viktig milstolpe efter den konsolidering som inleddes med den orange revolutionen. Under detta val har ukrainarna visat att de vårdar den frihet som de vann genom att gå ut på gatorna och demonstrera. De bekräftade tydligt sin önskan att bli en del av Europeiska unionen utifrån gemensamma grundläggande principer och kriterier. Det är lovvärt att Europaparlamentet inte bara har begränsat sig till att stödja den orange revolutionen utan att det också hela tiden följer utvecklingen i Ukraina genom sina observatörer.

Den parlamentariska demokratin får inte tas för given. Den måste byggas upp successivt och den måste vårdas. Som närma granne ligger det i Slovakiens intresse att det går bra för Ukraina. Slovakien kommer att hjälpa Ukraina att komma dit där det hör hemma, det vill säga bland EU:s medlemsländer. Detta kommer naturligtvis inte att ske över en natt, och Europeiska unionen bör därför erbjuda ett slags partnerskap som skulle främja Ukrainas utsikter till EU-medlemskap. Den gemensamma resolutionen bevisar att Europaparlamentet är politiskt moget och har förmåga att ingå en politisk överenskommelse som bygger på brett samförstånd och därigenom att sända en tydlig signal till det ukrainska folket. Jag har därför röstat för resolutionen.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Jag kommer att rösta för denna resolution. På annandag jul 2004 besökte jag Kiev som en av parlamentets observatörer när presidentvalet genomfördes på nytt, då den orange revolutionen vann en jordskredsseger. De löften som gavs har dock inte infriats fullt ut, eftersom tidigare allierade drar sig ur och korruption påträffas bland dem som lovar att avskaffa den. Jag kan bara hoppas att detta nya val kommer att leda till att alla politiker i Ukraina förstår att de måste dra lärdom av situationen om Ukraina ska kunna ansluta sig till Europas demokratiska nationer genom att gå vidare med ett partnerskap.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) I resolutionen talas det föraktfullt om resultatet av valet i Vitryssland, som inte erkänns. Valet i Ukraina, som hölls i en situation präglad av våld och valfusk specifikt riktat mot Ukrainas kommunistparti, betecknas däremot som ”demokratiskt”. De ”internationella observatörerna” och företrädarna för EU och imperialismen såg inte morden på två aktiva medlemmar i kommunistpartiet, angreppen mot partiets kontor och avskrivningen av 200 000 väljare i Luganskregionen som inte röstade, eller valfusket på Krim.

Detta berodde naturligtvis inte på att rapporterna om ”valets demokratiska giltighet” skrevs före valet. Sådana länder som har underkuvats av imperialism och ockupationsregeringar, som till exempel Irak och Afghanistan, och de politiska krafter som säljer ut sina arbetares och sina länders intressen till kapitalet betraktas som demokratiska av EU och Europaparlamentet. Därför välkomnar de resultaten i Ukraina även om deras valda företrädare inte vann.

”Operation demokrati”, som främjas av USA och EU genom deras transnationella och internationella organisationer, innebär i grund och botten att man påtvingar länderna kapitalism och knyter dem till det imperialistiska lägret.

De politiska krafter som stöder, samtycker till och tolererar denna politik är medskyldiga och gemensamt ansvariga gentemot folket.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Herr talman! Den orange revolutionen var en tid med så många förhoppningar, och ändå är det tydligt att övergången till en fungerande demokrati fortfarande är plågsam för Ukraina. Vi här i kammaren måste spela vår roll, liksom vi gjorde under själva den orangea revolutionen, även om vi i dag måste fortsätta att stödja framstegens och demokratins krafter i Ukraina. EU har bäst förutsättningar att ikläda sig rollen som ärlig medlare, rådgivare och till och med vän för Ukraina, och vi måste fullfölja vårt engagemang i den här processen och det gläder mig att stödja denna resolution i dag.

Världshälsodagen (B6-0228/2006)

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Resolutionen aktualiserar det mycket allvarliga problemet att den utvecklade världen håller på att suga upp de utbildade eliterna i utvecklingsländerna, särskilt inom den medicinska sektorn.

Vi bevittnar i själva verket en mycket skrämmande situation. I mitt land Frankrike har det uppstått en mycket stor personalbrist på grund av bristande förutseende när det gäller den åldrande befolkningens behov av hälso- och sjukvård, oinspirerade karriärmöjligheter och tillämpningen av 35-timmarsveckan på de offentliga sjukhusen. Men genom en antagningsbegränsning begränsas fortfarande tillträdet till dessa yrken, och vi rekryterar läkare och sjuksköterskor från utlandet. Samtidigt har människorna i utvecklingsländerna inte tillgång till hälso- och sjukvård, och vi använder stora belopp till humanitära hjälpinsatser, ofta inom begränsade områden. Detta är fullständigt vansinnigt, särskilt med tanke på att tillgång till hälso- och sjukvård nu är en av de främsta orsakerna till den omfattande olagliga invandringen. Den franska ön Mayotte, som håller på att översvämmas av människor, är ett tydligt exempel på detta.

Jag vill ta tillfället i akt och kritisera den invandringslag som har ”valts” av Nicolas Sarkozy. Den innebär att denna utflyttning av eliter kommer att organiseras i stor skala, vilket i sin tur leder till att utvecklingen i de länder dessa eliter kommer från hämmas ytterligare. Utvandringen kommer att öka automatiskt samtidigt som ett odugligt utbildningssystem har gett upp ambitionen att utbilda en generation som döms till arbetslöshet eller till arbeten utan utvecklingsmöjligheter.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Den globala kampen mot sjukdomar och fattigdom är en mycket angelägen fråga som kräver ett omfattande internationellt engagemang. Vi är dock av uppfattningen att frågan inte bör hanteras inom ramarna för EU-samarbetet. Vi anser att kampen mot ohälsa bör drivas av respektive medlemsstat i unionen samt inom ramarna för Världshälsoorganisationen WHO.

Junilistan eftersträvar ett begränsat EU-samarbete inom detta område och skulle helst se att biståndspolitiken åternationaliserades. Vi motsätter oss vidare att unionen skall ha inflytande och utvidga sin kompetens i frågor som redan hanteras av andra internationella organisationer. Vi röstar därför nej till denna resolution.

Betänkande: van den Berg (A6-0048/2006)

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Betänkandet tar upp en mycket central fråga i EU:s bistånd, dess ineffektivitet. Junilistans ståndpunkt är att bistånd ej ska bedrivas av EU, utan av varje medlemsstat.

EU:s bistånd är, precis som föredraganden påpekar, ineffektivt. Samtidigt som relativt sett stora belopp läggs på att bedriva en utvecklingspolitik i EU:s regi, finns det och införs nya handelshinder av EU, som gör det omöjligt för världens fattiga länder att komma in på EU-marknaden med sina produkter. Dessutom är EU:s gemensamma handels- jordbrukspolitik mycket skadlig eftersom utvecklingsländerna därmed inte kan konkurrera med sina jordbruksprodukter till följd av tullar och subventioner.

Om betänkandet hade gällt bistånd på medlemsstatsnivå hade vi självfallet röstat för det, eftersom ineffektivitet och korruption är två stora hinder för ett gott och verkningsfullt utvecklingssamarbete. Nu handlar det emellertid om bistånd i EU:s regi, varför vi har röstat emot betänkandet i sin helhet.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta betänkande om biståndets effektivitet och korruptionen i utvecklingsländerna. Korruption är en biprodukt av en svag regering. Eftersom korruption ofta innebär att staten har en viktig roll, definieras den ibland som ett missbruk av offentliga befogenheter för privata syften. Svaga institutioner och förvaltningar med begränsad ansvarsskyldighet gör det ofta möjligt för politiker eller statstjänstemän att felaktigt använda offentliga tillgångar.

Jag anser att det är av avgörande vikt att stärka parlamentets roll för att vi ska kunna föra vidare reformerna av förvaltningen av de offentliga finanserna och att det borde finnas reglerande och förstärkande mekanismer inom parlamentet för att ställa regeringen till svars.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Herr talman! Jag vill också gratulera föredraganden till hans betänkande, där han tar upp en fråga som är avgörande för biståndsområdet, men som ändå ofta förbises. Bistånd och utvecklingsfinansiering, som är så välment, leder ofta till korruption på ett mycket oroande sätt. För att se till att våra skattebetalare och medborgarna i mottagarländerna får valuta för sina pengar måste vi fortsätta att utreda detta. Jag stöder helhjärtat rekommendationerna i betänkandet och är glad att kunna stödja det i dag.

  Talmannen. – Röstförklaringarna är avslutade.

8. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 12.45 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS ROCA
Vice talman

9. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

10. Föredragningslista för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

11. Situationen i sydöstra Turkiet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om situationen i sydöstra Turkiet.

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen är bekymrad över händelserna i sydöstra Turkiet och över utbrotten av våld och terroristangrepp som har spridit sig till andra städer i landet. Vi övervakar situationen noga.

Enligt kommissionens information inleddes en våldsam attack den 28 mars, i staden Diyarbakir i sydöstra Turkiet, efter en begravning av PKK-medlemmar. Får jag påminna ledamöterna om att PKK tagits upp på Europeiska unionens förteckning över terroristorganisationer.

De första offren rapporterades den 29 mars i Diyarbakir och ytterligare dödsoffer rapporterades under de följande dagarna i hela regionen. Under helgen spred sig också upploppen till Istanbul, där en molotovcocktail slängdes in i en fullpackad citybuss. Tre civilpersoner dödades. Sedan dess har andra dödsoffer rapporterats, bland annat inom säkerhetsstyrkorna.

Låt mig uttrycka mig tydligt: Europeiska unionen fördömer entydigt terrorism. PKK är en terroristorganisation. Vi är djupt oroade över dess verksamhet i Turkiet den senaste tiden. Vi anser att vi är offer för dessa terrordåd. Men samtidigt beklagar vi djupt att människor omkommit, och uppmanar de turkiska myndigheterna att klargöra händelserna genom en omfattande utredning och genom att se till att säkerhetsstyrkorna visar den nödvändiga styrkan inför demonstranterna.

Folket i sydöstra Turkiet behöver inte våld och konfrontationer, de behöver fred, stabilitet och välstånd. Vi uppmanar den turkiska regeringen att på ett övergripande sätt – och inte bara ur säkerhetssynpunkt – ta itu med problemen i den här regionen och dess folk, som till största delen är av kurdiskt ursprung.

Den turkiska regeringen bör vidta åtgärder för att öka och garantera de ekonomiska, sociala och kulturella möjligheterna för alla turkiska medborgare. I det hänseendet ser vi fram emot uppföljningen av premiärminister Tayyip Erdogans tal i augusti 2005. Kommissionen påminner om och betonar att i enlighet med de politiska Köpenhamnskriterierna måste Turkiet garantera en kulturell mångfald och främja alla sina medborgares kulturella rättigheter, vilket fastställs i det reviderade anslutningspartnerskap som antogs av rådet i januari 2006.

Det är också viktigt att Turkiet främjar internflyktingars återvändande till sina ursprungliga bosättningsområden, garanterar en skälig kompensation för dem som drabbats av förluster och skador till följd av säkerhetssituationen, och tar itu med avskaffandet av ”village guard”-systemet.

Vi kommer att fortsätta att övervaka situationen i sydöstra Turkiet. Vi kommer att ta upp dessa frågor med de turkiska myndigheterna som en del av vår regelbundna övervakning av de politiska kriterierna. Jag ser fram emot en intressant debatt.

  Camiel Eurlings, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Den situation vi diskuterar här i eftermiddag är tragisk, eftersom de aktuella händelserna har varit mycket tråkiga för Turkiet och för de kurdiska medborgarna i Turkiet.

Låt oss vara tydliga: PKK är en terroristorganisation och det finns aldrig någon ursäkt för terrorism. Jag säger som parlamentariker att det nationella parlamentet i Nederländerna kämpade hårt för att PKK skulle föras upp på terroristförteckningen. Det kan aldrig finnas någon ursäkt för terrorism.

Samtidigt måste vi dock fråga oss själva om alla de som protesterar verkligen stöder våldet. Många analytiker har dragit en helt annan slutsats. De säger att majoriteten av det kurdiska folket inte vill ha våld, de vill bara ha en blomstrande framtid – med ekonomisk, social och kulturell utveckling – inom staten Turkiet. Nu, mer än någonsin, måste vi investera i dessa människor.

I parlamentets betänkande, som antogs i slutet av 2004, krävde vi utveckling i sydöstra Turkiet och ökade kulturella rättigheter för kurderna. Det måste sägas att premiärminister Erdogan sedan dess hållit imponerande tal. I denna svåra tid måste dessa ord dock mer än någonsin åtföljas av handling. Vi måste göra sociala och ekonomiska investeringar så att folket och deras familjer får en blomstrande framtid, och så att de inte vill ha våld för sina barn. Vi måste investera i ökad kulturell frihet. Om tv och radio i Turkiet avsatte mer sändningstid för kurdiska program, skulle Roj TV i Danmark inte vara lika viktig längre.

”Village guard”-systemet bör förvisso avskaffas och internflyktingar bör få hjälp att återvända till sina ursprungsregioner.

Nu är det dags för vishet i stället för stora ord. Det är dags för den turkiska regeringen att försöka finna samtalspartner som är respektabla och som vill ha fred. Jag vill nämna Osman Baydemir och Ahmet Türk, som är en av ledarna för Demokratiska samhällspartiet (DTP). Dessa människor måste fortsätta att ta ställning mot våldet, men om de fortsätter att göra det måste den turkiska regeringen kunna samarbeta med dem i stället för att inrikesministern hotar att ställa dem inför rätta. Jag tror att samarbete och vishet är vägen. Låt oss se till att de kurdiska medborgarna känner sig hemma i en turkisk stat. Det är den enda lösningen.

  Emine Bozkurt, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! För oss i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet ligger Turkiet mycket varmt om hjärtat, och därför är det hjärtskärande att se hur detta land plågas av våld. PSE-gruppen vädjar om att upptrappningen av våldet ska upphöra, och vi välkomnar premiärminister Recep Erdogans tillkännagivande om att han har för avsikt att bryta våldsspiralen genom att genomföra fler demokratiska och ekonomiska reformer.

Genom att göra detta har han räckt ut en hand till den kurdiska befolkningsgruppen som dock ännu inte har accepterat denna gest. PSE vill också fästa er uppmärksamhet på den vädjan från Diyarbakirs borgmästare till de kurder som använder våld att de ska överge denna strategi, eftersom min grupp eftertryckligt fördömer överdrivet våld. Om våldet upphör kan stridsvagnarna, och måste faktiskt, lämna gatorna i städerna och byarna i sydöstra Turkiet. Stridsvagnar på gatorna är inte vad människorna i EU vill se när de överväger möjligheten att Turkiet kan ansluta sig till Europeiska unionen. Jag vill understryka att alla i Turkiet, även kurderna, drar nytta av att Turkiets framsteg på vägen mot EU-medlemskap inte avbryts. Skydd av och respekt för allas mänskliga rättigheter är i själva verket ett oeftergivligt villkor för EU-medlemskap.

Vi får inte tillåta agitatorer att sabotera förhandlingarna innan de verkligen har kommit i gång på allvar. Det är olyckligt att det nuvarande våldet avbryter en period av närmande eftersom vissa framsteg redan hade gjorts, till exempel genom att den turkiska regeringen har möjliggjort kurdiska TV-sändningar. De överenskommelser som hade uppnåtts före utbrottet av våld nyligen måste utvecklas ytterligare och framför allt genomföras. Det som har satts på pränt måste omsättas i praktiken.

Avslutningsvis vill jag säga några ord om offren, för det är rätt att de blir ihågkomna och sörjda. Det får inte bli några fler offer. Jag vädjar till er att låta denna svåra stund i Turkiet bli en möjlighet till förnyad solidaritet i detta land, vilket det är i desperat behov av på den långa och svåra vägen mot ett EU-medlemskap.

  Sarah Ludford, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det finns uppenbarligen en ohelig allians – även om den inte är erkänd och även om den är oavsiktlig – mellan de turkiska säkerhetsstyrkorna, PKK och de europeiska motståndarna till Turkiets anslutning. De bidrar alla med sin del för att hindra Turkiets framsteg mot en EU-anslutning.

Den turkiska polisen och armén tjänar inte den turkiska regeringens intressen i sin omåttliga användning av våld mot dem som protesterar i Diyarbakir och andra städer. Byråkratins traditionella makt lyder inte under regeringens demokratiska kontroll. Faktum är att militären har ett egenintresse i att våldet fortsätter, eftersom det stärker dess makt, dess betydelse och dess resurser.

PKK använder terroristmetoder och har otvivelaktigt framkallat och orsakat en del av våldet nyligen, men dess mål att nå ett erkännande av det kurdiska folkets kulturella, språkliga och politiska identitet delas av många kurder som inte stöder våld. I detta hänseende ses PKK som frihetskämpar. Den utmaning som de turkiska myndigheterna misslyckas med är att skilja de orubbliga våldsmotståndarna från dem som vill följa en demokratisk väg till en politisk lösning.

En mycket hoppfull utveckling under de senaste dagarna har varit de mycket nyanserade kraven från personer som Ahmet Türk och från Osman Baydemir, som är borgmästare i Diyarbakir, på ett slut för våldet och på politiska diskussioner. Jag beklagar delvis att kommissionen inte sa någonting om att uppmuntra den turkiska regeringen att slå in på den vägen: inte bara på en väg mot sociala och ekonomiska framsteg, vilket naturligtvis behövs, inte bara på en väg mot erkännande av språkliga och kulturella rättigheter, utan på en väg där man faktiskt talar om en politisk dialog och en politisk lösning i den kurdiska regionen i sydöstra Turkiet för att bygga den turkiska staten.

Kommissionen verkar dra sig för att ge den turkiska regeringen denna uppmuntran. Vi måste alla samlas och uppmuntra premiärminister Erdogan att fortsätta där han tycktes börja i augusti förra året, men där han kört fast, säkerligen på grund av armén. Vi måste alla hjälpa honom att få igång den politiska dialogen om en lösning.

  Cem Özdemir, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans anförande. Jag vill på min grupps vägnar framföra vår djupa oro över situationen i Turkiet, som vi tagit del av i media. Under den senaste veckan har åtminstone 15 personer omkommit i konfrontationerna mellan demonstranter och de turkiska säkerhetsstyrkorna i sydöstra Turkiet och i terroristattacker i Istanbul. Vi fördömer starkt polisstyrkornas oproportionerliga användning av våld i Diyarbakir och Kiziltepe.

Men samtidigt fördömer vi starkt PKK:s provokationer, vars ledare medvetet framkallar våld och upplopp. Efter att tre kommunala bussar i Istanbul antänts utan några dödsoffer, dödades två unga systrar i söndags kväll när en buss angreps. Majoriteten av kurderna, som vill skapa ett drägligt liv i städerna eller återvända till sina byar, borde inte hållas gisslan av det cyniska ledarskap som associeras med PKK:s militära falang, och som vill trappa upp konflikten, liksom vissa personer inom byråkratins traditionella makt i Turkiet.

Mot bakgrund av händelserna nyligen har vi en känsla av att vissa av våra kolleger i Europaparlamentet inte berättade hela historien i de e-postbrev som nyligen cirkulerade. De ger intrycket av en svart eller vit situation där inga turkar vill ge fler rättigheter till kurderna och där alla kurder är förtryckta offer. Därför tror jag att det är viktigt att vi uppmärksammar den debatt som för närvarande pågår i det civila samhället i Turkiet bland turkiska och kurdiska intellektuella.

Låt mig påpeka vad de har sagt: till att börja med måste den kurdiska identiteten i Turkiet slutligen officiellt erkännas av den turkiska staten, för det andra har politiken för assimilering av kurder varit ett totalt misslyckande, för det tredje måste den turkiska staten se till att den vinner tillbaka kurdernas förtroende, och förtroendet hos alla turkiska medborgare, för det fjärde kan ingen fredlig situation uppstå när man insisterar på att PKK är statens officiella förhandlingspartner, eftersom det inte kommer att ske.

Jag avslutar med att citera en före detta borgmästare i Diyarbakir som just påpekat följande: ”Om vi ska få en verklig fred här, måste PKK anpassa sig till den nya världssituationen. Den turkiska staten blir mer demokratisk. Detsamma måste gälla för PKK. PKK måste ge upp idén om en väpnad kamp och inleda en respektfull dialog med kurder som tänker på ett annorlunda sätt. PKK måste också förnya sitt ledarskap. Denna organisation utformades med en kalla kriget-mentalitet. Den måste utvecklas.”

  Feleknas Uca, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Som företrädare för gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster och i synnerhet för min kollega Vittorio Emanuele Agnoletto, vill jag ge uttryck för min avsky över de våldsamma sammanstötningarna i sydöstra Turkiet. I över en vecka har vi sett fasansfulla bilder och fått fasansfulla rapporter från ett land som EU inledde anslutningsförhandlingar med i oktober 2005, vilket mina gruppkolleger och jag själv vid den tidpunkten samtyckte till. Även om Turkiet har påbörjat en reformprocess sedan anslutningsförhandlingarna med EU inleddes, kommer dessa reformer inte att räcka till för att lösa landets sociala och politiska problem och konflikter.

När det gäller dessa problem och konflikter är det en sak som bör vara uppenbar både för Turkiet och för oss alla, och det är att Turkiets demokratiska brister hade och fortfarande har ett nära samband med den kurdiska frågan. Så länge Turkiet försöker lösa detta problem med militära medel genom att förtrycka civilbefolkningen och undertrycka åsiktsfriheten kommer det nämligen inte att bli någon fred i landet och därigenom inte någon grundval för en demokratisk stat. Den klyfta som delar det turkiska samhället får inte tillåtas att bli ännu djupare så att den blir omöjlig att överbrygga.

Den turkiske statschefen Recep Erdogan har beskrivit morden på kvinnor och barn som nödvändiga ingripanden för att ta itu med terrorismen. Hittills har 15 människor mist livet, bland dem tre barn av vilka det yngsta bara var tre år. Av de 278 personer som hålls internerade i Diyarbakir är 91 under 18 år. Om de turkiska säkerhetsstyrkorna fortsätter att skjuta mot civila i Diyarbakir, Batman, Mardin och i många andra kurdiska städer och om dödstalen stiger ytterligare kommer denna klyfta att vidgas och utsikterna till en fredlig lösning bli mer avlägsna.

Nu är det hög tid för kommissionen och rådet att använda alla tillgängliga medel för att tvinga Turkiet att upphöra med våldet. Det är nödvändigt att diskutera möjligheten att skjuta upp anslutningsförhandlingarna om den turkiska regeringen och den turkiska armén fortsätter att åsidosätta demokratiska principer och kränka de mänskliga rättigheterna. Jag föreslår att en tillfällig delegation ska sändas till Turkiet för att skaffa sig grundliga kunskaper om vad som pågår där. Jag vädjar till alla som är inblandade i konflikten att avstå från våld i fortsättningen, och jag uppmanar den turkiska regeringen att acceptera kurdernas lagligt valda företrädare som förhandlingspartner och dra tillbaka de senaste anklagelserna mot dem.

Det kan inte – och får inte – längre tolereras att 20 miljoner kurder förvägras sina politiska och kulturella rättigheter och ett inflytande på hur deras samhälle utformas.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! De turkiska myndigheternas inställning till den senaste tidens händelser i Diyarbakir och deras sätt att hantera krisen i sydöstra Turkiet är oacceptabla ur Europaparlamentets synvinkel. Ett Turkiet som inte respekterar den kurdiska befolkning på 12 miljoner som bor inom landets territorium kommer inte heller att respektera kulturerna och religionerna i Europeiska gemenskapens länder.

Den turkiske premiärministern Recep Erdogans självförtroende är på gränsen till arrogans.

Låt honom inte inbilla sig att Europeiska unionen har några skyldigheter gentemot Turkiet. I själva verket, herr kommissionsledamot, anser jag att det är precis tvärtom. Med stöd av beslutet att inleda förhandlingar med Turkiet är jag övertygad om att EU nu har rätt att skjuta upp dessa förhandlingar.

  Konstantinos Hatzidakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Det är med beklagande vi ser utbrotten av våld i sydöstra Turkiet och det är med avsky vi ser hur soldater och oskyldiga civila mördas i Turkiet. Ändå får detta inte leda oss till slutsatsen att detta är det enda problemet i Turkiet. Det finns ett mycket stort problem när det gäller kurdernas rättigheter, och detta är någonting som vi inte får sopa under mattan i dagens debatt.

Turkiet har valt sina framtidsutsikter. Det har valt en framtid i EU, och tack vare dessa framtidsutsikter har vi sett en del framsteg under de senaste åren när det gäller de mänskliga rättigheterna för kurderna, en befolkningsgrupp vars blotta existens nätt och jämnt erkändes för några år sedan.

Men Turkiet måste fortsätta på den inslagna vägen. Arméns okontrollerade ingripande nyligen får inte leda till att kurderna berövas de rättigheter som de måste ha om Turkiet ska bli medlem av Europeiska unionen, och med det menar jag de rättigheter som medborgarna i EU:s stater åtnjuter.

Premiärminister Erdogan tillkännagav nyligen att Turkiet inte skulle göra avsteg från sitt mål för demokrati och utveckling och att landet skulle införa större friheter och mer demokrati, socialt bistånd, rättigheter och rättvisa på det sociala området. Detta tillkännagivande är helt i sin ordning, men det måste vara mer än bara ett tillkännagivande: det måste omsättas i praktiken.

Det krävs åtgärder på tre nivåer. För det första behövs det rättigheter, för det andra behövs det en ekonomisk och social politik och för det tredje måste armén, som har okontrollerade befogenheter, få sin makt begränsad. Om dessa åtgärder genomförs kommer Turkiet att ha tagit sina utsikter till EU-medlemskap på allvar, och om Turkiet lever upp till sina åtaganden både på detta område och på alla de andra områden som föreskrivs av Europeiska unionen kommer detta att gagna både kurderna och alla Turkiets medborgare.

Därför bör Turkiet inte tveka. Från och med nu måste Recep Erdogans ord åtföljas av handling.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Vi är ytterst oroade över det förnyade våld och de terrorhandlingar som har begåtts av den turkiska armén och PKK. Jag anser att vår debatt i dag måste utmynna i ett fördömande av terrorhandlingarna mot oskyldiga civila i Istanbul och andra städer och av de repressiva turkiska truppernas militära våld mot den kurdiska befolkningen.

De krafter som verkar för krig och för att armén till varje pris ska behålla sin makt bär ansvaret för situationen i sydöstra Turkiet. Dessa krafter och Turkiets armé uppfattar PKK:s aktioner som en lämplig förevändning för att fortsätta att ingripa i det politiska livet och att försöka definiera villkoren för lösningen av det kurdiska problemet. Å andra sidan utnyttjar PKK de allvarliga ekonomiska och sociala problem som fattigdomen och underutvecklingen leder till för att genom sina aktioner ge ännu mer näring åt våld och blodsutgjutelse.

Det är ett faktum, och det skulle vara ett politiskt misstag av oss att underskatta det, att Turkiets utsikter till EU-medlemskap banade vägen för Erdoganregeringens reformer. Men reformerna befinner sig fortfarande i ett tidigt skede, de är ofullständiga och drivs av det turkiska folkets historiska fruktan för det kurdiska folket.

Vi måste konsekvent och beslutsamt stödja den kurdiska befolkningsgruppens rättigheter i fråga om kultur, språk och utbildning. Vi måste stödja de politiska rättigheterna. Vi måste kräva en ändring av den vallag som förhindrar demokratisk representation för den kurdiska befolkningsgruppen i Turkiets politiska liv.

Det är det turkiska politiska ledarskapets och Erdoganregeringens ansvar att med mod och beslutsamhet fullfölja reformerna och att på ett friktionsfritt sätt integrera det kurdiska folket politiskt, ekonomiskt och socialt. En strategi för en fredlig lösning är avhängig av en dialog mellan de båda sidorna. Den förutsätter att båda sidor avstår från tanken att lösa konflikten med militära medel. Det kurdiska problemet kommer inte att lösas genom förtryck och våld utan genom demokratisk dialog, utveckling och rättigheter för det kurdiska folket.

Europeiska unionen har sitt politiska ansvar för att utforma en integrerad strategi för det kurdiska problemet i Turkiet:

- Den måste fortsätta att ständigt och konsekvent stödja Turkiets utsikter till EU-medlemskap, samtidigt som den utan eftergifter och opportunism kontrollerar att Turkiet uppfyller sina åtaganden.

- Den måste bekräfta sitt stöd för den turkiska statens territoriella integritet och enhet och fördöma PKK:s separatistiska strategi som leder till en återvändsgränd.

- Den måste ta initiativ för att inleda en demokratisk dialog om en politisk lösning av det kurdiska problemet och om att skapa garantier för den kurdiska befolkningsgruppens roll och rättigheter i Turkiets institutioner och samhälle.

Slutligen måste Europeiska unionen i samarbete med turkiska och kurdiska organ bidra till att formulera och genomföra ekonomiska och sociala återuppbyggnadsprogram för att bekämpa fattigdom och underutveckling, stödja institutionerna och det civila samhället och stödja de moderata demokratiska politiska krafterna i sydöstra Turkiet.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Situationen i sydöstra Turkiet är verkligen oerhört oroande, men torde inte förvåna någon. Våld och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna, som främst begås av den turkiska staten, har praktiserats till och från i denna region under årtionden och kommer att fortsätta att inträffa i många år framöver, om inte den turkiska regeringen inser att det kurdiska problemet inte bara kommer att försvinna genom att arméns generaler får fria händer att hantera problemet på det enda sätt de känner till: med brutalt våld.

Den turkiska regeringen måste förstå att de mänskliga rättigheterna för de miljontals kurder som bor i regionen måste respekteras fullt ut. De måste ha rätt att använda sitt eget språk, kurdiska, och att upprätthålla sina traditioner och sin kultur. Den turkiska regeringen måste vidare acceptera att det kurdiska folket har rätt till en viss självständighet. Om en sådan möjlighet skulle förhandlas fram skulle detta inte få negativa effekter för det turkiska folkets välfärd, utan inrättandet av en långvarig stabilitet skulle ge fred och välstånd i hela Turkiet. Dessutom måste den turkiska regeringen ta det modiga steget att gå med på den begäran som nyligen framfördes av Kurdiska demokratiska partiets ledare Massoud Barzani att acceptera Iraks federala struktur och tillkännage en allmän amnesti för PKK:s militanter.

Tayyip Erdogans regering har visat tecken på att de försöker uppnå drastiska demokratiska reformer i Turkiet. Vi vet att sådana reformer möts av ett stort motstånd inom det djupt förankrade militära etablissemanget. Det turkiska folket måste förstå att de som motsätter sig förändringar faktiskt är Turkiets verkliga fiender. Erdogan utkämpar en komplicerad strid mot arméns generaler, en strid som är full av faror. Vi måste uppmuntra och stödja honom, för om generalerna vinner kommer Turkiets framsteg mot demokratisering att stanna upp, liksom dess framsteg mot en EU-anslutning, och landet kommer återigen att sjunka ned i den militära totalitära kontrollens underutveckling.

  Alyn Smith (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag vill förklara mitt intresse för denna debatt, som beskyddare av kampanjen för fred i Kurdistan och som styrelseledamot i EUTCC (EU–Turkey Civic Commission). Jag stöder innerligt min gruppkollega Cem Özdemirs kommentarer om dialog och om att denna process inte är svart eller vit. Alla sidor har sina brister och vi i parlamentet måste fortsätta att uppmuntra då det behövs, och kritisera då det behövs. Jag vill också betona att vi måste bevaka vår egen integritet och se till att de berättigade farhågorna om de plågsamt långsamma framstegen för fredsprocessen i Kurdistan och i Turkiet som helhet inte blir en hemlig kod för de Europaparlamentsledamöter och de inom EU som är mer emot ett turkiskt EU-medlemskap än de är för demokrati.

Köpenhamnskriterierna utgör färdplanen. Köpenhamnskriterierna om erkännande av kulturella, historiska och politiska rättigheter är tydliga och har redan fastställts. Vi i parlamentet måste vara oförvitliga. EU måste, som en förkämpe för dialog och demokrati, se till att vi alltid kommer ihåg våra egna principer och vår egen roll som en ärlig, opartisk mäklare, som kan hjälpa till och kritisera där så behövs.

  Frederika Brepoels (PPE-DE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ända sedan Europeiska unionen inledde anslutningsförhandlingar med Turkiet har vi varje vecka fått rapporter om våld och allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och detta är ett faktum. Ni gav oss en lista, men jag vill uppmärksamma er på att de åldriga föräldrarna till Kurdiska institutets ordförande i Bryssel har mördats på ett brutalt sätt även om de andra offren naturligtvis inte bör glömmas.

Kommissionsledamot Olli Rehns första reaktion var att bekräfta sin tilltro till de turkiska myndigheterna, en inställning som jag finner något egendomlig eftersom alltmer tyder på att just dessa myndigheter spelade en aktiv roll i detta. Jag vet inte om ni har sett människorättsorganisationen IHD:s rapport om morden på paret Ferho, eller om den rättsliga undersökningen av bombattentatet i Şemdinli. Båda händelserna pekar i riktning mot den turkiska armén. När en offentlig åklagare för ett par veckor sedan ville undersöka om den biträdande arméchefen, som också förväntas bli arméchef, var direkt inblandad inlade armén omedelbart sitt veto. Det är alltså dessa myndigheter Europeiska kommissionen har blind tilltro till.

Jag måste säga, herr kommissionsledamot, att dessa händelser på ett tydligt och smärtsamt sätt visar att Turkiet inte alls eftersträvar en fredlig lösning av konflikten med kurderna. Turkiet vägrar helt enkelt att erkänna att de turkiska kurderna har kulturella och demokratiska rättigheter till självbestämmande. Ett land som förvägrar 15 miljoner medborgare alla politiska och kulturella rättigheter är inte vad jag skulle kalla en demokrati. Och som jag ser det kan ett land vars myndigheter är aktivt inblandade i allvarliga kränkningar av mänsklig och internationell rätt inte heller beskrivas som en konstitutionell stat. Om vi bortser från denna verklighet och inte sänder ett kraftfullt budskap från EU gör det oss till medbrottslingar.

Jag vill verkligen gärna veta vad kommissionen avser att göra i detta avseende. Kommer kommissionsledamot Olli Rehn äntligen att infria sitt löfte och låta skyddet av minoriteterna ingå i associeringsavtalet eller kommer han inte att göra det? Jag anser att ett mycket viktigt steg skulle kunna vara att Europeiska unionen gör vad Turkiet inte gör, eller vägrar att göra, nämligen att inleda en direkt och strukturell dialog om denna fråga med företrädare för den kurdiska befolkningsgruppen i Turkiet. Jag skulle vilja höra er uppfattning om detta.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Den största tjänst man kan göra folket i sydöstra Turkiet är enligt min åsikt att de kurdiska extremistgrupperna upphör med sin vålds- och terroristkampanj. Det är utmärkande för terroristkampanjer att deras offer till största delen består av vanliga civila som inte vill något annat än att ha en rimlig chans att uppfostra sina barn i en atmosfär av fred, stabilitet, frihet och ökat välstånd. Inget av detta kan genomföras när terrorister och upprorsmän eftersträvar sina egna själviska syften, förtrycker, trakasserar och mobiliserar kurdiska samhällen i Turkiet och utomlands, och försöker att hetsa den internationella opinionen mot de turkiska myndigheterna. Jag kan inte tänka mig att det finns särskilt mycket åsiktsfrihet i de områden som domineras av PKK.

Till och från har PKK, en organisation med rötter i kalla kriget, förkunnat en vapenvila. Den senaste inleddes i augusti förra året och varade mindre än en månad. Sedan dess har PKK fortsatt sin kampanj med våld och mord. Sedan förra helgen har över ett dussin människor dödats till följd av terroristvåld, vilket kommissionsledamoten och andra talare har nämnt. Under åren har terrorismens offer uppgått till tiotusentals personer.

Turkiets EU-anslutningsförhandlingar har nu inletts. Det är i sig en del av PKK:s kampanj. PKK är inte intresserade av ett stabilt, välmående och demokratiskt Turkiet som är vänt mot väst. De skulle föredra sin egen lilla marxiststat, och att leva i det förflutna.

Vi vill naturligtvis att reformer sker i Turkiet som en del av en moderniseringsdagordning, vi vill naturligtvis att stora ekonomiska förbättringar sker i sydöstra Turkiet. Jag känner enorm sympati för de människor som lever i fattigdom och rädsla. Vi vill att rimliga kurdiska problem ska lösas på ett rättvist och skäligt sätt genom förhandlingar. Inget av detta kan nås med hjälp av våld eller fortsatta hot om våld.

De kurdiska extremisterna måste sluta upp med sin terrorism. De turkiska myndigheterna kan sedan bemöta detta i en anda av välvilja.

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för denna mycket intressanta diskussion. Jag har lyssnat till era inlägg med stort intresse, och de har vederbörligen beaktats.

Jag tror att vi alla kan dra slutsatsen att situationen i sydöstra Turkiet är allvarlig, och vi ser därför alla fram emot att situationen ska hanteras kraftfullt genom en omfattande strategi som inte bara innefattar säkerhetsfrågor – vilket är berättigat – utan också den socioekonomiska utvecklingen i regionen och utvecklingen av kulturella rättigheter.

Jag vill därför hänvisa till premiärminister Tayyip Erdogans tal från augusti 2005 som jag nämnde tidigare där han betonade behovet av att lösa det han kallar ”den kurdiska frågan” på ett demokratiskt sätt. Kommissionen kommer att uppmuntra den turkiska regeringen och dess premiärminister att vidta åtgärder utifrån det åtagande de gjorde i detta tal i Diyarbakir.

Stabiliteten i regionen är nyckeln till att ta itu med dessa frågor på ett korrekt sätt, och de fortsatta terroristattackerna utgör ett allvarligt hot i detta hänseende. Samtidigt är det mycket viktigt att säkerhetsstyrkorna och myndigheterna är återhållsamma och inte använder överdrivet våld i sitt bemötande av civila.

Jag vill kommentera ett par frågor som togs upp av ledamöterna. Med hänsyn till händelserna i Semdinli skulle jag vilja säga att undersökningar pågår i domstolarna men också i parlamentet, och vi inväntar resultatet av dessa undersökningar och kommer att fortsätta att följa situationen.

Jag har noterat frågan om framsteg, och vi uppmuntrar kontinuerligt den turkiska regeringen att fortsätta med sina reformer och ge det kurdiska folket ökade rättigheter. Jag hänvisar till den aktuella utvecklingen, nämligen att man tillåter sändningar på kurdiska vid vissa tidpunkter i tv och på radio – det är åtminstone ett steg framåt. Vi förväntar oss att mer görs i detta hänseende.

Jag kan försäkra ledamöterna om att vi kommer att fortsätta att övervaka situationen i sydöstra Turkiet. Alla dessa frågor kommer att tas upp med de turkiska myndigheterna som en del av vår regelbundna övervakning av de politiska kriterierna.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

12. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (artikel 115 i arbetsordningen)

12.1. Darfur (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om sex resolutionsförslag om Darfur⁽¹⁾.

  Bernd Posselt (PPE-DE), författare. – (DE) Herr talman! Vi har vid upprepade tillfällen diskuterat Darfur, men inte under den senaste tiden, trots att situationen där har förvärrats på ett beklagligt och tragiskt sätt. Enligt Jan Egeland, FN:s biträdande generalsekreterare med ansvar för Darfur, har över 200 000 människor fördrivits från sina hem och över 96 byar bränts ned under de få månaderna sedan årsskiftet – och allt detta över ett år efter att de internationella insatserna för att få slut på detta inleddes. Detta visar hur otroligt svagt världssamfundet är när det gäller Darfur, och när FN:s biträdande generalsekreterare förhindrades att resa till krisområdet över huvud taget visar det att regimen i Khartoum på ett mycket flagrant sätt trotsar och ignorerar världssamfundet, och därigenom gör det till åtlöje.

Därför är det verkligen hög tid att vi upphör med våra återkommande svaga protester. Vad som krävs är i stället att Förenta nationerna, Nato, USA, Europeiska unionen och Afrikanska unionen (AU) sätter sig vid förhandlingsbordet för att äntligen genomföra en samlad Darfurpolitik som är något mer än bara pappersresolutioner. Vad som krävs är alltså ett långt mer omfattande ingripande än vi har sett hittills.

Det är naturligtvis framför alla andra AU som måste göra någonting, men vi kan inte själva stå som passiva åskådare när ett folkmord genomförs helt öppet, och så har Förenta staterna öppet beskrivit det, även om de inte har dragit de nödvändiga slutsatserna av detta. Vad vi har att göra med här är helt enkelt ett folkmord. Just nu håller vi sorgliga minneshögtider för att minnas hur folkmorden i Rwanda och Burundi började – och vi blundade också för dessa folkmord. I dag säger alla att vi borde ha ingripit då. Vi befinner oss i en liknande situation i dag. Vi tittar bort, vi handlar inte och vi utnyttjar inte de medel vi har till vårt förfogande – även om de är svaga nog – utan i stället nöjer vi oss med muntliga protester.

Därigenom blir Darfur en skam, inte bara för den sudanesiska regimen utan också för de internationella institutionerna och EU-institutionerna. Därför är jag mycket glad att vi här i parlamentet kommer tillbaka till denna fråga igen. För att uttrycka det enkelt måste det stå fullständigt klart för oss att mer eller mindre normala förbindelser med Sudan kommer att vara möjliga endast om landet infriar sina löften och tillåter de internationella institutionerna att utföra sitt arbete där.

  Fiona Hall (ALDE), författare. – (EN) Herr talman! När en delegation från utskottet för utveckling besökte Darfur i september 2004, chockades vi över att själva få se människor som sökte skydd under grenar, eftersom deras by hade bombats. Vi kämpade vid den tidpunkten hårt för att Afrikanska unionens övervakningsuppdrag skulle utökas, och i oktober 2004 utökades det faktiskt till att omfatta skydd av civila som stod under omedelbara hot.

Det tragiska är att det 18 månader senare fortfarande sker bombningar, angrepp och våldtäkter, trots att Afrikanska unionen har gjort allt den kunnat, både i fredssamtalen i Abuja och på plats i Darfur. Afrikanska unionens trupper är helt enkelt inte tillräckliga för att kontrollera det omfattande våld som äger rum, särskilt nära gränsen till Tchad och i korridoren mellan Tawila och Graida. Därför måste FN omgående ingripa i Darfur. FN måste stödja Afrikanska unionen under återstoden av dess mandat och vara redo att ta över i oktober 2006.

Sudans regering säger att detta är kolonialism. Det är det inte. Det är ett sorgligt erkännande av det faktum att de tidigare försöken att hålla tillbaka våldet har misslyckats rejält. Till och med de humanitära insatserna i Darfur hotas nu, eftersom tillträdet till de humanitära organen hindras. Med över 3,5 miljoner människor som är beroende av livsmedelsstöd och läkemedel, kan vi inte bara stå och titta på. Våldet måste upphöra.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), författare. – Herr talman! Sedan jag först blev invald har vi diskuterat situationen i Sudan. Vad är det som händer där? Tänk er att en enda vän blir dödad och vilken tragedi och elände det är. Tänk er då att det är 180 000 vänner som idag har dött i konflikten. Tänk er en enda vän som får sitt hus uppbränt och tvingas bort från sitt hem, hur känns inte det? Tänk er då att de tårarna multipliceras med 2 miljoner i Darfur idag. Tänk er en enda släkting som blir våldtagen, och att det upprepas tiotusentals gånger. Det är den omfattning på den humanitära katastrof som drabbar Sudan.

Vad gör då regeringen? I resolution på resolution kräver vi att de ska avväpna Janjaweed-gerillan, och ingenting händer. I resolution på resolution kräver vi att de ska samarbeta med det internationella samfundet för att hjälpa sin egen befolkning, men väldigt lite händer. Saken blir inte bättre av att man vägrar FN:s sändebud Jan Egeland att åka till Darfur när han anser det lämpligt. Kommissionen ger redan idag 160 miljoner euro i bistånd, mitt eget land 330 miljoner svenska kronor i bistånd. Om dessa pengar ska göra någon nytta så krävs det samarbete från regimen, inte att de motarbetar våra insatser. Jag tycker att vi ska driva igenom ett vapenembargo oavsett vad Ryssland och Kina säger, och att alla vi länder som ställer upp på ett vapenembargo ska hjälpas åt och hjälpa till att förhindra att vapenembargot bryts.

För övrigt, att fängsla kvinnor som gör motstånd mot våldtäkt är en absurd situation, och dessa fyra unga kvinnor ska naturligtvis genast släppas fria.

  Margrietus van den Berg (PSE), författare. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! I Darfur befinner sig miljoner människor på flykt. Flyktinglägren är överfyllda efter en kaotisk massflykt av människor i nöd som har anfallits av rebeller och av Janjawidmilisen och som ofta kan berätta om plundring och våldtäkt. Detta är en hopplös situation. Afrikanska unionen är alltför svag och den sudanesiska regeringen verkar stödja Janjawid och vara ovillig att ge den internationella rätten, företrädd av Afrikanska unionen och Förenta nationerna, en chans. Den verkar få stöd i detta av Kina och Ryssland.

I går blev det bekant att Jan Pronk, FN:s särskilda sändebud i Darfur, avgår från sin post. Om till och med Jan Pronk, som jag känner som en oförbätterlig handlingsmänniska och optimist, inte längre ser några möjligheter för fredsprocessen då är det verkligen dags för oss att slå larm. I Darfur pågår en brutal konflikt utan tidigare motstycke, en konflikt som ger Europeiska unionen ett tillfälle att visa vilken roll den kan spela utanför Europa. Det folkmord som pågick i hundra dagar i Rwanda skildras under den här veckan i en fotoutställning. Denna händelse står som symbol för hela världssamfundets misslyckanden.

Nu sätts vi på prov ännu en gång. Medan Kina och Ryssland inlägger sitt veto mot varje insats försöker Afrikanska unionen fortfarande förmå den sudanesiska regeringen att samarbeta, men det är alltför lite, alltför sent och det sker alltför långsamt. Nu är det EU-trojkans uppgift att genom pengar och med stöd av AU:s fredsstyrka etablera en verklig närvaro för att ge logistiskt stöd, tillgång till livsmedelsbistånd och skydd för folket. Denna kaotiska massaker, som kännetecknas av en grym intressekonflikt utan motstycke, måste äntligen upphöra. Dagens vädjan från Europaparlamentet i en utmärkt gemensam resolution anger en tydlig riktning och ger incitament till Javier Solana, rådet, kommissionen och även till våra regeringar. Trovärdigheten i EU:s roll i världen står på spel.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), författare. – (CS) Det är ett egendomligt faktum att det inte talades särskilt mycket om Darfur innan olja påträffades i södra Sudan. Jordbrukarna skötte sina åkrar, boskapsuppfödarna vallade sina djur. Det är uppenbart att Darfurregionen har en speciell dragningskraft för en del människor. Utbrytningsförsök av potentiellt rika regioner i Afrika är ingenting nytt. Låt oss inte glömma Biafra, Katanga och andra problematiska delar av en kontinent som är rik på naturresurser. Där det inte finns någon sådan rikedom finns det inte heller så enorma problem. Vi kommer faktiskt inte bara att finna ryska och kinesiska vapen i regionen utan vi kommer också att finna vapen från andra länder i de utländska militärbaserna i Tchad.

Den intressanta aspekten är att vi är oroade över att FN:s generalsekreterare inte har släppts in i Darfur. När liknande händelser inträffade i Eritrea godkände parlamentet humanitärt bistånd till regeringen. Varför kan vi inte under punkt 7 i vår resolution kräva att EU, USA och andra ska bidra till att lösa situationen även i Eritrea? Även om den sudanesiska regimen inte är något mönster i fråga om demokrati skulle det vara fel att tillgripa våld för att lösa konflikten. Jag stöder resolutionen, dock med dessa reservationer.

  Ari Vatanen, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Mina kolleger har redan hänvisat till att vi har diskuterat denna fråga om och om igen. När det gäller mänskliga rättigheter och värdet av den mänskliga värdigheten handlar det om variabel geometri: när något sker nära oss tycker vi att mänskligt liv har betydelse, men när det sker långt bort får vi inte till det.

Jag har ofta kört bil i denna del av världen. Jag känner till den karga naturen; jag vet hur människorna lever – eller snarare överlever – under dessa förhållanden, till och med när ingen konflikt råder. De svälter och lider brist på mat och på dricksvatten. Man kan inte föreställa sig hur hårt deras liv är. Nu torteras och dödas de i hundratusentals och resten har flytt från sina hem, och vi ska utfärda ytterligare en resolution. Det visar hur maktlöst världssamfundet är när det handlar om mänskligt lidande. Detta är vad vi uppnår.

Hur många fler konflikter behöver vi? Inte ens på Balkan fick vi till det förrän det var alldeles för sent. Och nu ligger Darfur alldeles för långt borta. Kina och Ryssland blockerar mycket cyniskt våra ansträngningar i Förenta nationerna. Sudans skamliga regim – jag är ledsen över att behöva använda ett så odiplomatiskt språk – blockerar ansträngningarna i FN, och vi är maktlösa.

Inför internationella konflikter eller problem behöver vi ett internationellt styre. Annars kommer de kommande generationerna säga till oss: ”Ni hade problemet framför er. Ni såg de mörka molnen på horisonten och gjorde ingenting.”

  Ana Maria Gomes, för PSE-gruppen. – (PT) Jag besökte Darfur i september 2004 som deltagare i en delegation från parlamentet och såg tragedins omfattning, som Fiona Jane Hall sa tidigare. Efteråt stödde vi här i parlamentet och i EU den roll som Afrikanska unionen har försökt spela för att lösa konflikten. Den har dragit ut på tiden i över tre år nu, den har lett till 200 000 dödsoffer och till att två miljoner människor har blivit hemlösa eller flyktingar.

Förenta nationernas uppdrag i Sudan (UNMIS) har gått så långt det kan och i samtalen i Abuja sker inga framsteg. Konflikten har förvärrats och sprider sig till det angränsande Tchad. Jan Egeland förhindrades att besöka Darfur – ännu en oförskämdhet mot FN av den sudanesiska regimen, för att inte nämna de fruktansvärda krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som begås av Sudans trupper, inbegripet Janjawidmilisen. Vi får inte låta oss skrämmas av Khartoums provocerande hot att förvandla Darfur till en begravningsplats för FN-trupper.

Världssamfundet får inte svika sitt ansvar att skydda. I enlighet med kapitel VII i FN-stadgan måste det därför utan dröjsmål sända en stark, välutrustad stabiliseringsstyrka och därigenom bereda marken för en fredsbevarande FN-insats av lämplig omfattning. I båda fallen bör EU medverka i betydande omfattning.

Alla medlemmar i FN:s säkerhetsråd måste leva upp till sitt ansvar, även sådana länder som Kina som har stött den korrumperade, brottsliga diktaturregimen i Khartoum. Ett annat villkor för en varaktig lösning av konflikten är att de som begått brotten i Darfur berövas sin straffrihet. Därför är det mycket viktigt att stödja Internationella brottmålsdomstolens undersökningar och att tillämpa hårdare sanktioner mot Khartoum genom en strikt tillämpning av vapenembargot och genom införande av embargo på oljeexport.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Mina kontakter som står i förbindelse med människorna på plats i södra Sudan informerar mig om att en situation utvecklas just nu som kräver vår omedelbara uppmärksamhet. Medan regeringen i Khartoum hävdar att den ingår fredsavtal, vilket vi vet att den inte gör, finansierar den LRA – Lord’s Resistance Army – från norra Uganda, så att denna organisation kan fullfölja folkmordet i deras ställe.

LRA belägrar byar i södra Sudan: de dödar de vuxna och tar barnen. Unga flickor förs bort för att bli sex- och arbetsslavar och säljs, handlas med och ges bort som gåvor till LRA:s vapenhandlare. Unga pojkar terroriseras in i ett verkligt slaveri som vakter och soldater. LRA är endast en liten styrka, men den växer allt mer eftersom de unga pojkar som förs bort används som soldater.

Planteringssäsongen är nu inne i södra Sudan. De civila borde så sina grödor, men det kan de inte på grund av hoten från LRA, som återigen stöds av deras egen regering. Om ingenting sås kommer det att leda till svält. Situationen är kritisk, och de behöver vårt skydd nu. Vi måste fråga oss själva: om Ryssland och Kina kan stödja regeringen, varför kan vi inte stödja det lidande sudanesiska folket?

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! Ännu en gång diskuterar vi Darfur här i Europaparlamentet. Det verkar vara ett slags ”historia utan slut”.

Det är med sorg vi måste erkänna att den sudanesiska regeringen bär det fulla ansvaret för att det fortfarande pågår strider i området. Regeringen i Khartoum respekterar varken internationella avtal eller Förenta nationernas befogenheter och betraktar FN:s senaste fredsuppdrag som en återgång till kolonialismen. Men det bör påpekas att det enda skälet till att den sudanesiska regeringen vågar uppföra sig på detta sätt är att den inte har isolerats av världssamfundet. Som talarna före mig sa förser länder som Ryssland detta land med vapen.

Låt oss kalla tingen vid deras rätta namn. Vad vi har att göra med i Darfur är ett folkmord som bör fördömas på ett otvetydigt sätt av FN. Det är synnerligen olämpligt att en del länder, som till exempel Ryssland, blockerar säkerhetsrådets arbete i denna fråga. Europaparlamentet bör utöva påtryckningar på den internationella opinionen så att Darfur upphör att vara en symbol för våld och misshandel.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! Kriget i Darfur, i västra Sudan, har pågått sedan 2003. Det är ett förödande inbördeskrig som har lett till de skrämmande höga siffrorna 200 000 döda och tre miljoner flyktingar, vilket observatörerna beskriver som ett ”Rwanda i slow motion”.

Europeiska unionen och Förenta staterna har uttryckt sitt stöd för att FN-trupper ska överta fredsuppdraget från Afrikanska unionen, vars trupper på 7 000 man är helt otillräckliga för uppdraget. FN:s särskilda sändebud i Sudan Jan Pronk sammanfattar situationen i bittra ordalag och säger att FN:s fredsansträngningar i Darfur har misslyckats och att alltför lite har gjorts alltför sent. En del länder behandlar Sudan med silkesvantar. Även om det rör sig om olika länder är orsaken nästan alltid densamma: råvaror och råolja.

I vår resolution uppmanas FN:s säkerhetsråd enträget att sammanträda för att diskutera våldet i Darfur och för att leva upp till sitt ansvar att skydda civilbefolkningen.

  John Attard-Montalto (PSE). – (EN) Herr talman! Jag anser att vi alla bör känna oss en aning skamsna, eftersom vi lever i ett så kallat diplomatiskt samhälle och i en så kallad diplomatisk kultur som anses vara en av de mest högtstående kulturerna i världshistorien. Ändå står vi bara hjälplöst och ser på när offren – kvinnor, barn och oskyldiga människor – regelrätt avrättas. Vi talar om det, vi diskuterar det, och vi försöker lura oss själva att tro att FN gör något åt det.

FN saknar förmåga att ingripa. Vi inser att FN, när det har att göra med en regim som inte skyr några medel, vare sig det handlar om kärnvapeninnehav i ett land eller folkmord eller försök till folkmord på oskyldiga människor i ett annat, inte ens kan besöka den plats där ohyggligheterna utspelar sig. Å andra sidan åser vi hur ett lands militär på eget initiativ ingriper, vilket skedde i Irak. Och nu vill vi att amerikanerna och européerna ska rädda de oskyldiga människorna i Darfur, medan vi samtidigt fördömer amerikanerna för händelserna i Irak, vars regim inte tillhörde de mest framstående.

Jag konstaterar avslutningsvis att läget är så allvarligt att en tredjedel av flyktingarna i mitt land Malta kommer från Darfur, och vi hade en debatt och en omröstning om detta under denna sammanträdesperiod. Detta är ett exempel på hur förtvivlat läget är.

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen är ytterst oroad över läget i Darfur, där den senaste öppna konflikten på den afrikanska kontinenten utspelar sig. Återkommande stridigheter bryter hela tiden ut mellan de krigförande parterna och civilbefolkningen. I första hand är det kvinnor och barn som drabbas hårdast av det oavbrutna våldet och den ständiga otryggheten.

Trots att det värsta skräckscenariot har avvärjts genom Afrikanska unionens (AU) resoluta ingripande kan det nuvarande bekymmersamma läget inte pågå mycket länge till. Närmare tre miljoner människor är beroende av livsuppehållande humanitärt bistånd, men möjligheten för biståndsorganisationerna att ta sig in i länderna är liksom säkerhetsförhållandena begränsade och hindras av det ständigt pågående våldet, där även direkta attacker mot hjälporganisationerna ingår.

Konflikten sprider sig nu snabbt till grannlandet Tchad och skulle kunna äventyra den känsliga medlingsprocessen i Sudan, som inleddes genom undertecknandet av det omfattande fredsavtalet mellan Khartoum och Sudanesiska folkets befrielserörelse (SPLM) den 9 januari 2005. Det råder internationell enighet om att den enda framkomliga vägen är en politisk lösning av konflikten i Darfur. Kommissionen, medlemsstaterna och världssamfundet stöder oförbehållsamt Afrikanska unionens mål att snabbt nå fram till ett fredsavtal under samtalen i Abuja. Detta skulle även underlätta en smidig övergång av det nuvarande militära ansvaret från Afrikanska unionen i Darfur till FN. En ofrånkomlig åtgärd som AU självt inte är främmande för men som fortfarande stöter på motstånd från Sudans sida.

Kommissionen anser att det nu, under Afrikanska unionens ledning och med stöd av världssamfundet, är hög tid att parterna med hjälp av speciella riktmärken och tydligt definierade ansvarsuppgifter upprättar en färdplan för fred i Darfur och hur övergången mellan Afrikanska unionen och FN ska gå till. Detta skulle göra det möjligt för världssamfundet att utnyttja alla till buds stående politiska påtryckningsmedel, bland annat sanktioner, för att påskynda hela processen.

Trots detta måste en hållbar politisk medling i Darfur också bygga på rättvisa och internationellt stöd för uppbyggnad av regionen. I detta sammanhang är det viktigt att Khartoum och rebellerna genom sin medverkan bidrar till Internationella brottmålsdomstolens (ICC) arbete med Darfur och att givarsamfundet är berett att tillhandahålla en omedelbar fredsdividend så snart ett positivt resultat uppnås vid fredssamtalen i Abuja.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

Talmannen. – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.

(1) Se protokollet.

12.2. Irak: den assyriska folkgruppen, situationen i fängelserna (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om sex resolutionsförslag om Irak: assyriska gemenskapen och situationen i fängelserna i Irak⁽¹⁾.

  Nicholson of Winterbourne (ALDE), författare. – (EN) Herr talman! I den resolution som ni har fått er förelagd behandlas framför allt två mycket viktiga frågor som rör mänskliga rättigheter och som innebär att två särskilt utsatta grupper löper allvarliga risker i dagens Irak. Den första frågan rör de religiösa minoriteterna, den andra fångarnas situation.

När det gäller de religiösa minoriteterna har de kristna nyligen utsatts för en rad överfall, och samtidigt har hjälpen uteblivit för de flyktingar som råkar vara kristna och assyrier och som har flytt till de närliggande länderna Syrien och Jordanien.

Jag vill direkt slå fast att den religiösa förföljelsen inte har sina rötter i islam. Profeten Muhammed, frid över hans minne, förklarade att de kristna var hans anhängare muslimernas bästa vänner. I den heliga Koranen finns tydliga uttalanden som visar att man hyser respekt för andra trosinriktningar. De som gör sig skyldiga till överfallen är anarkister som missbrukar islams namn i syfte att i anarkistisk anda återinföra en diktatur med sig själva vid makten.

Vad kan vi göra åt detta? Vi kan som i vår skarpa och eftertryckliga resolution uppmana dem som för närvarande har makten på alla nivåer i Irak att skydda de religiösa minoriteterna och – vilket vi säger i denna resolution – att de i synnerhet ska skydda de kristna assyrierna. Vi inom EU kan stödja och uppmana världssamfundet att stödja flyktingarna i grannländerna Syrien och Jordanien som, enligt vad jag har hört, nu uppgår till hundratusentals personer. Jag uppmanar er att stödja denna resolution.

När det gäller den andra frågan, som rör fångars rättigheter, vill vi påminna alla om att rättstaten kräver att lagen om fångars rättigheter respekteras. Detta är ingen i världssamfundet okunnig om, inte heller Iraks regering. Låt oss därför kräva att politiska och övriga fångars rättigheter respekteras fullt ut och låt EU stödja införandet av rättsstaten på alla nivåer, det vill säga ett rättssystem som innebär ett stöd för den av irakierna valda regeringen.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), författare. – (ES) Herr talman! Sedan invasionen i Irak i mars 2003 har tusentals människor gripits av utländska trupper, främst från Förenta staterna och Förenade kungariket.

I många av dessa fall har det inte ens framförts några specifika anklagelser, och dessa människor har förvägrats de rättsliga och juridiska garantier som rättssäkerheten kräver.

Enligt olika källor befinner sig 15 000 människor fortfarande i USA:s interneringscentra i Irak, och ett okänt antal personer är inte kontaktbara och deras vistelseort är okänd till och med för Röda korset, vilket är en tydlig och flagrant kränkning av internationell rätt. De är vad vi ibland kallar ”spökfångar”. Tusentals av dessa människor har dessutom befunnit sig i denna situation i över ett år.

Rapporterna och vittnesmålen om tortyr, förödmjukelser och misshandel inte bara ökar, utan kommer allt oftare och är alltmer oroväckande.

Till detta måste vi lägga den förföljelse som drabbar vissa grupper på grund av deras religiösa tillhörighet. Detta har påpekats och jag anser att det framhålls på ett helt korrekt sätt i resolutionen.

Förutom assyrierna, som nämns speciellt i resolutionen, anser jag att vi också bör ta hänsyn till andra icke-muslimska minoritetsgrupper som till exempel jeziderna och turkmenerna.

Under alla omständigheter vill jag lägga fram två förslag som jag anser är grundläggande, även om de inte finns med i kompromissresolutionen.

För det första vill jag uppmana de multinationella styrkorna och de irakiska myndigheterna att offentliggöra namnen på de personer som hålls internerade, att ge dem de juridiska ombud som är nödvändiga och att tillåta dem att ta emot besök från sina familjer, något som också krävdes nyligen när det gäller Guantánamo.

För det andra anser jag att parlamentet högt och tydligt ska kräva att alla de som har anklagats för brott mot den internationella rätten, som till exempel tortyr och olaglig internering, ska ställas inför rätta.

Mina damer och herrar! Detta har ett nära samband med de frågor vi sysslar med i det tillfälliga utskottet om CIA:s påstådda användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar.

  Glyn Ford (PSE), författare. – (EN) Herr talman! Jag vill på PSE-gruppens vägnar framhålla att vi alla är insatta i den fasanfulla situationen i Iraks fängelser. Vi känner alla till vad som hände i Abu Ghraib-fängelset och på andra platser. Vi stöder oförbehållsamt resolutionen, där krav ställs på att fängelseförhållandena ska överensstämma med internationella normer. Vi kommer att rösta för det ändringsförslag som innehåller en begäran om att namnen på de fängslade ska offentliggöras och att de ska tillåtas att ta emot besök av sina familjer. Vi uppmanar också det irakiska parlamentet att godkänna FN:s konvention mot tortyr.

Jag vill framför allt tala om den assyriska frågan. Eftersom jag stöder och stöds av den kampanj som går under namnet ”Rädda assyrierna!”, vars hedersordförande är lord George Carey, den förre ärkebiskopen av Canterbury, känner jag väl till det glömda folket i Irak. Vi hör talas om sunnierna, shiiterna och kurderna, men har någon sagt ett ord om de 800 000 assyrier som lever i Irak? De utgör 8 procent av befolkningen, men den siffran hade varit avsevärt högre om inte många för att undgå förföljelse hade flytt till Jordanien och Syrien, där de lever under fruktansvärda omständigheter.

Vi kräver att de irakiska myndigheterna fördömer alla våldshandlingar mot assyrierna, kaldéerna, syrianerna och övriga kristna minoriteter i Irak. Vi kräver att de irakiska myndigheterna och den multinationella krishanteringsstyrkan söker upp de som gör sig skyldiga till brott mot dessa människor och att de gör det lättare för assyrierna att återvända och på nytt bosätta sig i trygga omgivningar, där deras sedvänjor och levnadssätt respekteras. Vi kräver också att det konstitutionella utskottet i Iraks representantråd i sina förslag till ändringar av konstitutionen slår vakt om samtliga irakiska gruppers kulturella och religiösa rättigheter.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), författare. – (DE) Herr talman! Enligt de senaste uppgifterna hålls minst 14 000 fångar internerade i Irak utan att någon bestämd anklagelse har riktats mot dem. Amnesty International skräder inte orden när organisationen säger att ockupationsmakterna – USA och Förenade kungariket – genom att hålla dessa människor internerade direkt bryter mot internationell rätt och att de inte har lärt sig läxan från Abu Ghraib.

Det råder ingen tvekan: dessa fångar i Irak är en del av ockupationspolitiken. Det är ockupationen av Irak som är det verkliga politiska problemet, och detta bör vi säga utan omsvep.

En hel rad EU-medlemsstater är tyvärr direkt inblandade i denna ockupation – bland dem Förenade kungariket och Polen. EU är självt delaktigt i vad som pågår i Irak bland annat i form av Eurojust-Lex-programmet, som behöver revideras enligt min åsikt. Om det nuvarande rättssystemet ska bedömas utifrån det enorma antalet människor i fängelse kan programmet nämligen knappast vara effektivt i någon egentlig mening.

Vi måste således klart och tydligt kräva att ockupationen av Irak och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i landets fängelser ska upphöra, och det är Europaparlamentet som måste framföra detta krav i mycket tydliga ordalag.

  Bernd Posselt (PPE-DE), författare. – (DE) Herr talman! Jag måste redan från början säga att jag anser att det är en skandal att Tobias Pflüger inte hade ett ord att säga om den svåra situationen för de kristna i Irak, även om detta kanske är förståeligt om man betänker att hans parti fortfarande lever av pengarna från en annan stat där de kristna utsattes för svår förföljelse, nämligen DDR.

Jag måste ändå tala om för honom att det finns många punkter där jag håller med honom. Jag kritiserade – och jag kritiserar fortfarande – öppet interventionen i Irak och jag anser att vi på ett mycket objektivt sätt måste bedöma vad den har lett till. Det huvudskäl för denna intervention som anfördes av dem som försökte rättfärdiga den var att det var nödvändigt att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna under Saddam Husseins brutala regim. Det har faktiskt skett en del förbättringar, men tyvärr måste vi notera att ett antal förhållanden också har förvärrats.

Det som bör nämnas först av dessa förhållanden är mycket viktigt: interventionen ledde till att man rubbade den mycket komplicerade etniska balansen i en konstlad stat som skapades av kolonialmakterna efter första världskriget, och att ingen har någon aning om hur man ska skapa en lämplig stat i Irak.

De som har drabbats hårdast av allt detta är de mindre talrika folken och särskilt de små minoriteterna som till exempel assyrierna och andra små etniska grupper. Jag är verkligen förvånad över att så många här i parlamentet finner det så svårt att tillvarata de kristnas rättigheter och tala till deras försvar. Här finns en minoritet som förföljs för sin kristna tros skull. Vem ska föra deras talan om inte detta vårt Europa, vars invånare till 85 procent är kristna?

Vi här i parlamentet måste visa solidaritet med alla dem som förföljs, med alla vilkas mänskliga rättigheter kränks, men det borde finnas något slags naturligt band mellan det huvudsakligen kristna Europa och de mycket gamla kristna minoriteterna i denna region, som har haft en mycket svår historia och som drabbas särskilt svårt av de instabila förhållanden som råder i dag. De förföljs därför att de är kristna, och deras förföljare är extremistiska element som missbrukar islam av politiska skäl för att underkuva och förslava de minoriteter som de inte tycker om, vilket Baroness Nicholson of Winterbourne formulerade på ett så utmärkt sätt. Det är en politiserad islam som förföljer dessa minoriteter.

Vi har all rätt att vara kritiska mot förhållandena i fängelserna. Efter att vi har störtat en diktatur och när vi nu håller på att bygga upp demokrati och rättssäkerhet – ett mål som jag stöder och som behöver massor av stöd från EU – måste vi ha klart för oss att vi sedan måste vara villiga att bedömas enligt lämpliga kriterier. Situationen för fångarna och rättssystemet är de första stegen på vägen till en fungerande rättsstat, och detta gäller särskilt de fängelser som sköts av andra än av irakierna själva.

När allt kommer omkring måste man säga att de mänskliga rättigheterna är oförytterliga, och att blunda är inte något effektivt sätt att försvara de mänskliga rättigheterna.

  Michał Tomasz Kamiński (UEN), författare. – (PL) Herr talman! Mitt parti och jag har alltid stött och stöder fortfarande de västerländska demokratiernas intervention i Irak för att försvara grundläggande värden och grundläggande mänskliga rättigheter. Eftersom jag stöder Förenta staternas och de andra demokratiska staternas intervention i Irak måste jag säga att det är med stor oro och sorg jag lyssnar på antydningar om brott mot de mänskliga rättigheterna av en regering som antogs vara demokratisk och som skulle ha gett Irak demokrati.

Vi befinner oss faktiskt i en olycklig situation om vi efter att ha störtat Saddam Husseins diktatur fortfarande får se kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Irak. Även om jag inte håller med många av talarna före mig och ogillar användningen av ordet ”invasion” för att beskriva vad som hände i Irak, är det just därför jag i detta fall måste medge att vi bör agera gemensamt här i parlamentet och tydligt kräva att både de västerländska demokratierna och den nya demokratiska regeringen i Irak ska respektera de mänskliga rättigheterna. Det är nämligen bara respekten för de mänskliga rättigheterna som kommer att legitimera de aktioner som även mitt land stödde, oavsett vilken regering som har suttit vid makten vid det aktuella tillfället.

Jag vill också mycket tydligt säga att det är berömvärt att parlamentet har funnit styrkan att uppträda till försvar för en kristen minoritet. Vi måste också inse att kristna inte bara förföljs i Irak utan runtom i världen, och vi som européer bör uppträda till försvar för den befolkningsgrupp som talaren före mig nämnde.

I Europa av i dag, och särskilt inom Europeiska unionen, är minoriteternas rättigheter garanterade. Religiösa minoriteter, muslimer och alla andra minoriteter som man kan föreställa sig och som finns på vår kontinent har sina rättigheter garanterade. Det är normen och det är en del av de landvinningar som EU representerar. Det är också ett uttryck för den europeiska civilisationens nuvarande tillstånd.

Just därför har vi rätt att kräva mänskliga rättigheter för de kristna. Det som händer i Irak drabbar ett mycket gammalt folk från regionen, och detta är särskilt viktigt att påpeka. Det är ett folk vars kristna och etniska rötter, som är oupplösligt förbundna med irakisk mark, är djupt förankrade i historien. Det är inte ett invandrat folk, de är inte några inkräktare. De är ursprungsbefolkningen i dessa områden.

Som så ofta är fallet här i parlamentet innebär resolutionen en kompromiss som stöds över partigränserna. Jag hoppas att vi i resolutionen på ett lika otvetydigt sätt både kommer att kräva att den nya irakiska demokratiska regeringen ska respektera de mänskliga rättigheterna och att alla invånare i Irak ska garanteras religiös frihet.

  Józef Pinior, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! Under de senaste månaderna har vi sett en ökning av våldet mot religiösa minoriteter i Irak. Den 29 januari utsattes till exempel fyra kyrkor och Vatikanens ambassadbyggnad i Bagdad för attacker, liksom två kyrkor i Kirkuk. Tre människor dödades, bland annat en fjortonårig pojke, och många fler skadades. Detta våld riktar sig särskilt mot den assyriska folkgruppen samt mot andra kristna minoriteter. Den assyriska folkgruppen härstammar från ett gammalt folk som befolkade dessa trakter och den hotas av tvångsförflyttning. Till följd av detta riskerar världskulturen att gå miste om den assyriska kulturen i Irak.

Den fråga som fortfarande är viktigast i samband med återuppbyggnaden av Irak är att garantera rättsstaten. Den politiska situationen har många av inbördeskrigets kännetecken och får inte förvärras till ett smutsigt krig, där de styrkor som upprätthåller lag och ordning kontinuerligt använder sig av tortyr, människor tas som gisslan och laglöshet kännetecknar kampen mot rebellstyrkorna. Irak behöver fler domare, en professionell poliskår och ett straffrättsligt system som uppfyller internationella normer.

Det irakiska ministeriet för mänskliga rättigheter och EU:s integrerade rättsstatsuppdrag för Irak, Eurojust Lex, bör spela en särskilt viktig roll när det gäller att åtgärda detta problem. Europeiska unionen måste nu besluta sig för att utvidga uppdragets mandat med avseende på utbildningen av irakiska styrkor för upprätthållande av lag och ordning samt rättsmedicin.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! ”Närmare tre år efter det att Förenta staterna och deras allierade invaderade Irak och störtade Saddam Husseins regering är situationen i Irak fortsatt mycket svår.” Så lyder den första meningen i Amnesty Internationals senaste rapport om fängslande och tortyr i Irak. Väldokumenterade rapporter som denna och ett flertal andra är sannerligen en ohygglig läsning med sina exempel på godtyckliga fängslanden och utbredd tortyr, där brutal misshandel ingår, ben i kroppen krossas och elchocker används, naglar dras ut, fastkedjade människor hängs upp i taket, bränder anläggs, och där våldtäkt och sexuellt utnyttjande förekommer, liksom anfallande hundar, utomrättsliga avrättningar och en hel del annat.

Dessa avskyvärda brott begås inte i den ondskefulle Saddam Husseins fängelser utan i fängelser som kontrolleras och drivs av Förenta staterna och Storbritannien. Vi klandrade med all rätt Saddam Hussein för det som hände för drygt tre år sedan. Måste vi nu inte klandra George W. Bush och Tony Blair och i sin tur ställa dem till svars för den flagranta bristen på respekt för mänskligt liv och värdighet i fängelserna i Irak i dag? Vi i västländerna måste trots allt se till att vi går i bräschen för de högsta normerna och inte gör oss skyldiga till omänsklig behandling av de medmänniskor vars liv ligger i våra händer.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Under lång tid var Irak underkastat en fruktansvärd regim, fruktansvärd för dess motståndare, fångar, minoriteter och till och med för den stora majoriteten. Vi kommer snart att genom direkt erfarenhet få svaret på frågan om externa ingripanden verkligen kan förbättra en sådan situation. Det kan mycket väl ha varit fallet för en handfull grupper, såsom kurderna i norr, som redan för länge sedan genomförde en faktisk brytning med Irak, och även de politiska motståndare som hade flytt landet.

För de flesta människor är Irak inte en stat som de är delaktiga i, utan snarare ett slagfält för externa intressen och de mycket olika intressen och åsikter som shiiter, sunnimuslimer, kurder och de kristna minoriteter som levde i området redan före den islamiska eran har, och som, till skillnad från de övriga grupperna, inte har ett eget territorium som skulle kunna ingå som en del i en förbundsstat.

Även om vi fullständigt delar Bernd Posselts oro för denna grupp, finns det ingen som under nuvarande omständigheter kan erbjuda en verklig lösning. De utländska ockupanterna har låtit fängelsesystemet förvärras ytterligare, har tillåtit återinförande av dödsstraffet och kan inte erbjuda en framtid för en stor majoritet av befolkningen. Även om det är rätt att i förslaget till resolution identifiera ett antal brister, är förslaget fortfarande alltför optimistiskt och bidrar egentligen inte till en lösning på problemen. Det är viktigt att vi av denna erfarenhet lär oss att militära ingripanden inte löser någonting.

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Dagens debatt gäller den assyriska folkgruppen i Irak och problemet med tortyr i irakiska fängelser. Även om enskilda soldater som deltar i de internationella styrkor som ockuperar Irak har dömts för brott mot fångarnas mänskliga rättigheter, kommer det ökade våldet mot de kristna från islamiska extremister. De använder utpressning, attackerar kyrkor och utför andra handlingar som hotar existensen för den äldsta assyriska folkgruppen i dessa områden, den folkgrupp som talar kaldeisk arameiska.

Massakrer på det assyriska folket är inget nytt, eftersom det sedan 200-talet finns uppgifter om 33 sådana, men de har blivit allt vanligare på senare tid. Angrepp och våld är emellertid inte ett sätt att lösa de komplexa problemen i detta område. Våld föder våld, precis som angrepp föder angrepp. Situationen kräver därför nationell dialog, acceptans av religiösa skillnader och, som det anges i resolutionen, krävs det att de som begår våldsamheterna identifieras och ställs inför rätta. Det måste bli enklare för flyktingar att återvända hem, och irakierna måste också få verklig hjälp att bygga upp sitt land på nytt.

Våld är inte en bra eller långsiktig lösning på problem någonstans i världen. Därför vädjar vi om respekt för de mänskliga rättigheterna och den mänskliga värdigheten.

  Marek Aleksander Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! I den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter anges att ingen får arresteras godtyckligt och att ingen får frihetsberövas utom i sådan ordning som föreskrivs i lag. Det är vad som anges i lagstiftningen, men hur ser verkligheten ut?

Det är allmänt känt att förhållandena i fängelserna i Irak långt ifrån uppfyller de humanitära och sanitära normerna. Tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling används. De amerikanska myndigheterna skryter om att de utreder alla rapporter om olämplig behandling av fångar. Pentagon säger att disciplinära åtgärder har vidtagits mot 200 soldater som anklagas för inkorrekt behandling av fångar under de senaste åren. Om vi vill så ett frö till demokrati i detta land, kommer vi absolut inte att kunna göra det så länge som våra företrädare där begår övergrepp i stället för att komma med hjälp.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL). – (CS) Den humanitära katastrofen i Irak är ett resultat av Förenta staternas och deras ”villiga koalitions” angrepp mot landet. I det fall att några av er inte är medvetna om vilka länder det handlar om, står Förenade kungariket och Polen främst i ledet, åtföljda av ytterligare ett antal länder. Bland annat har företrädare från dessa länder utbildat irakisk polis och jag är säker på att de har använt denna möjlighet för att uppmana poliserna att upprätthålla internationella normer för hur fångar ska behandlas. Jag är också säker på att fångarna har underrättats enligt punkt 9b i denna resolution om hur de på ett effektivt sätt kan överklaga inför domstol. Jag tror att de övriga förfaranden som det helt korrekt hänvisas till i resolutionsförslaget också har diskuterats med dem. Tyvärr har jag ännu inte sett några poliser i Irak som har protesterat mot fångarnas situation eller den dåliga behandlingen av minoriteter. Vi måste därför inta en fast ståndpunkt i dessa frågor och anta resolutionsförslaget i dess ändrade lydelse. Det vore därför lämpligt om kriterierna i resolutionen kunde användas som en grundval för riktlinjerna för framtida förhandlingar om stöd till dagens ockupationsstyrkor och marionettregimen. Jag stöder resolutionen.

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Vi är alltmer oroade över det etniska och religiösa våldet och risken för en eventuell upptrappning av det i Irak. Iraks bristande respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstaten inger världssamfundet allvarlig oro. Alla etniska och religiösa grupper i Irak, däribland assyrierna, har rätt till skydd och rätt att utöva sina etniska, religiösa, politiska, administrativa och kulturella rättigheter.

EU stöder utvecklingen av ett säkert, tryggt och demokratiskt Irak med ett parlament och en regering som valts med stöd av en författning där respekten de för grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna för hela det irakiska folket garanteras. Detta är ett av EU:s viktigaste mål enligt strategin på medellång sikt från juni 2004. Målet är precis lika aktuellt nu som då.

Kommissionen betonar vikten av ett effektivt skydd och främjande av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna och uppmanar Iraks regering att vidta lämpliga åtgärder. Detta bör också innefatta ett avskaffande av dödsstraff, som till EU:s stora besvikelse återinfördes av de irakiska myndigheterna 2004.

Vi delar världssamfundets inställning och uttrycker den djupaste oro över de påstådda fallen av tortyr och omänsklig behandling av irakiska fångar. Vi fördömer samtliga fall av övervåld mot fångar i Irak, såväl från de irakiska som från de multinationella styrkornas sida, eftersom detta strider mot internationell humanitär rätt, och vi kräver att de skyldiga ställs inför rätta. Vi har uppmärksammat att Förenade kungariket, Förenta staterna och de irakiska myndigheterna har inlett ett antal utredningar med anledning av rapporterna om övervåld, och en del av de som bär ansvaret för tortyr och omänsklig behandling har redan fått sina domar. Vi betonar åtagandena i Genèvekonventionerna, enligt vilka tortyr eller omänsklig behandling är ett allvarligt brott mot dessa konventioner.

Irak och världssamfundet måste samarbeta i syfte att återupprätta respekten för internationell rätt, där mänskliga rättigheter och humanitära normer ingår.

EU har åtagit sig att aktivt stödja en stabilisering av förhållandena i Irak. Kommissionen och EU:s medlemsstater samarbetar för att stärka rättsstaten genom ett projekt inom den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP), som har fått namnet EUJUST LEX. Det är ett samordnat rättstatsuppdrag som innebär att utbildning på förvaltningsområdet och brottsutredningsområdet tillhandahålls i EU:s medlemsstater till 770 högre tjänstemän och personer i chefsställning inom rättsväsendet, polisen och fångvården i Irak. En mycket viktig del av detta projekt är utbildning om mänskliga rättigheter.

Vi stöder dessutom främjandet av de mänskliga rättigheterna, där arbetet med att förhindra tortyr och rehabilitera tortyroffer utgör ett viktigt inslag, och i samarbete med FN stöder vi valprocesserna och arbetet med konstitutionen.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i slutet av debatterna.

(1) Se protokollet.

12.3. Egypten: fallet Ayman Nour (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om sex resolutionsförslag om affären Ayman Nour i Egypten.

  Nicholson of Winterbourne (ALDE), författare. – (EN) Herr talman! I denna skarpa resolution riktas parlamentets uppmärksamhet mot en hårt drabbad parlamentsledamot, oppositionspartiet Al-Ghads ledare Ayman Nour, och en begäran framförs om att de egyptiska myndigheterna ska beakta våra synpunkter.

Inom EU är vi med all rätt stolta över våra mycket goda och djupgående förbindelser med Egypten. Egypten delar ju som bekant ordförandeskapet med oss i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA), och vi har i samarbete med Egypten dragit upp riktlinjerna för den europeiska grannskapspolitiken, som syftar till att stärka den politiska dialogen och integrationen med Egypten som ju är primus inter pares – den främste bland likar – inom Arabförbundet, och på så sätt främja fred och stabilitet. Egypten bidrar starkt till att underlätta denna uppgift.

Vi beklagar därför djupt att doktor Ayman Nour greps efter det senaste presidentvalet och parlamentsvalet i Egypten i november och december förra året. Det är svårt att förstå att de anklagelser för vilka han har dömts till fem års fängelse skulle vara sanna. Ayman Nour har hundratals, för att inte säga tusentals anhängare. Det är helt obegripligt att han skulle ha gjort sig besväret eller känt behov av att förfalska en del av de 50 namnunderskrifter som krävdes för att hans kandidatur skulle vara juridiskt giltig. Vi är allvarligt bekymrade över hans försämrade hälsotillstånd och över att hans nådeansökan ska behandlas av en domare som skulle kunna tänkas hamna i en besvärande intressekonflikt, och vi vill allvarligt påminna Egyptens regering och de egyptiska domstolarna om att de mänskliga rättigheterna utgör grundvalen för det partnerskaps- och associeringsavtal mellan EU och Egypten som vi sätter så oerhört stort värde på.

Vi vill med skärpa framhålla att vår inställning till fullo överensstämmer med Egyptens egna lagar, och vi kräver därför att Egyptens regering återigen undersöker detta och reglerar den rättsliga ramen så att oppositionskandidaterna tillåts ställa upp i val, och kanske kan valet av domare i fallet Ayman Nour till och med omprövas.

  Alyn Smith (Verts/ALE), författare. – (EN) Herr talman! Vi måste ha klart för oss att detta är den tredje resolutionen där de mänskliga rättigheterna i Egypten i allmänhet och doktor Ayman Nours situation i synnerhet behandlas.

Ayman Nour dömdes till fem års fängelse för påstådd förfalskning av sitt politiska partis registreringshandlingar. Han kom på andra plats i det senaste presidentvalet, och han kvarhålls nu i fängelse, där hans hälsa försämras alltmer. Det är i viss mån positivt att hans fall kommer att tas upp på nytt av kassationsdomstolen den 18 maj 2006, men vi måste hålla ett vakande öga på rättegången. I skäl I i resolutionen förbinder vi oss att sända en ad hoc-delegation som åtminstone kommer att göra ett försök att träffa honom om det är så att rättegången utmynnar i ett beslut om fortsatt fängsligt förvar. För åtminstone min grupp står det emellertid klart att han omgående bör försättas på fri fot, eftersom de brott han anklagas och också har dömts för tycks sakna förankring i verkligheten.

Den egyptiska regeringen bör vara förvissad om att vi kommer att följa fallet med stort intresse. Fallet Ayman Nour tyder på att Egypten allmänt sett har omfattande problem med efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna, och det är i detta sammanhang som resolutionen innebär att vissa konkreta åtgärder läggs fram. I punkterna 7 och 8 i resolutionen, som jag vill be kommissionsledamoten att yttra sig om i eftermiddag, uppmanar vi kommissionen att inrätta ett särskilt underutskott för mänskliga rättigheter inom ramen för associeringsavtalet mellan EU och Egypten. Det brister i efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i Egypten, och detta måste vi ta itu med. Ett särskilt utskott som ska övervaka och verkställa handlingsplanen kommer på ett mer påtagligt sätt att sätta kraft bakom de vackra ord som parlamentet alltför ofta uttalar.

Egypten är såväl en värderad samarbetspartner till EU och parlamentet i fredsprocessen i Mellanöstern som en allierad på en rad områden och tillika en utvecklingspartner, men vi måste kunna erkänna att Egypten inte lever upp till våra normer. Vi måste om så krävs utnyttja associeringsavtalet för att på ett målinriktat sätt medverka till att utveckla och bygga upp det civila samhället i Egypten, till gagn för det egyptiska folket och med sikte på ett mer konstruktivt partnerskap mellan EU och Egypten.

  Carlos Carnero González (PSE), författare. – (ES) Herr talman! Jag anser att den viktigaste punkten i detta resolutionsförslag är den nästnästsista punkten där det står ”Europaparlamentet uppmanar Egypten att engagera sig i en process för demokrati, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna, så att landet kan axla en ledande roll i regionen som en framtida modell för parlamentarisk demokrati”.

Egypten är grundläggande i Mellanöstern, är avgörande i Medelhavsområdet och är, och måste fortsätta att vara, en privilegierad partner till Europeiska unionen. Av alla dessa skäl är det emellertid nödvändigt att Egypten är en demokrati. Tyvärr visar fall som Ayman Nour att det inte ännu är så.

Jag träffade Ayman Nour vid det första mötet i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet, efter det att den hade inrättats i mars 2005, i Kairo. Tack vare påtryckningar från oss frigavs han. Jag träffade honom tillsammans med Edward McMillan-Scott och Hélène Flautre. Han är demokrat, enligt min åsikt måste han friges, och det finns inget mer att säga.

Detta är vad vi vill att kassationsdomstolen ska göra när den sammanträder i maj, som en tydlig signal om att Egypten kommer att tillåta yttrandefrihet, föreningsfrihet och tankefrihet, och att alla kommer att kunna uttrycka sina åsikter fritt under framtida val.

  Erik Meijer (GUE/NGL), författare. – (NL) Herr talman! Egyptens stabilitet har länge baserats på en enpartistat. Efter Nasser-eran företräder partiet inte längre en gemensam ideologi, utan endast de gemensamma intressena för dem som sitter vid makten. Det är numera möjligt för enskilda utomstående personer att delta i valen utanför statsmaktens monopol, förutsatt att de inte utgör något hot mot de etablerade makthavarna. Det är därför som motkandidaterna alltid löper risk att bli förföljda, hotade eller fängslade. Framför allt ges de ingen chans att omge sig med en välstrukturerad och permanent rörelse.

Det undantagstillstånd som infördes 1981 är fortfarande ett viktigt instrument för att upprätthålla denna situation. Denna gång var det Ayman Nour, f.d. parlamentariker och tidigare presidentkandidat, som blev dess offer. På grund av att Egypten bidrar till stabiliteten i Mellanöstern, särskilt genom den fredliga samexistensen med grannlandet Israel sedan 1978, har det förekommit anmärkningsvärt lite kritik från Europa mot denna situation. Tvärtom: Europeiska unionen eftersträvar goda förbindelser med alla stater längs Medelhavskusten. Vi i min grupp stöder helhjärtat kravet på att Egypten ska bli mer demokratiskt, att det ska bli ett slut på undantagstillståndet och att det inte längre ska läggas hinder i vägen för motkandidater.

  Ari Vatanen (PPE-DE), författare. – (FR) Herr talman! Jag vill lägga fram ett muntligt ändringsförslag om att infoga en ny punkt 5a. Texten lyder: ”5a. Europaparlamentet uppmanar till frigivning av Ayman Nour”.

(EN) Herr talman! Vi fick i morse besök av den vitryske oppositionsledaren Alexander Milinkevich. I motsats till Ayman Nour är han på fri fot, trots att de båda männen befinner sig i en liknande situation i sina respektive länder. Alexander Milinkevich berättade att när han begav sig till en valdebatt måste han ha med sig eget dricksvatten. Alla människor har ju en medfödd längtan efter att dricka det rena vattnet från demokratins källa, och det som Alexander Milinkevich gör i Vitryssland är detsamma som Ayman Nour försöker göra i Egypten. Han försöker ge det egyptiska folket hopp. Han vill ge nytt hopp åt de människor som tror på en framtid i frihet.

Egypten spelar en på många sätt avgörande roll i Mellanöstern. Om landet inte visar vägen mot demokratisering för de övriga länderna i regionen kommer dess framtida öde att vara beseglat på förhand. Egypten spelar en viktig roll genom sina förbindelser med Förenta staterna och sin konstruktiva strategi gentemot Israel, men om förbindelserna med EU ska fördjupas måste landet ta ytterligare steg i riktning mot demokrati. Det egyptiska folket har gjort sig förtjänt av demokrati.

Varför sitter Ayman Nour i fängelse? Han sitter där efter grundlösa anklagelser och utan någon som helst anledning – det enda skälet är att han vågade utmana president Hosni Mubarak. Om vi vill att demokratin i Egypten ska få ordentligt fäste måste vi se till att Ayman Nour friges. Om han friges kommer detta även att frigöra de demokratiska krafterna i regionen, vilket också är viktigt för den framtida stabiliteten i denna del av världen.

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar parlamentsledamöternas intresse för de mänskliga rättigheterna i våra grannländer, i första hand i Egypten och i fallet Ayman Nour.

Kommissionen har på nära håll följt rättegången mot Ayman Nour, ledare för det egyptiska oppositionspartiet Al-Ghad, sedan han första gången greps i februari 2005. När Ayman Nour i december förra året dömdes till fem års fängelse reagerade EU som bekant med att framhålla att fängslandet sände negativa signaler om det demokratiska reformarbetet i Egypten.

Vi menar att fallet bör ses såväl mot bakgrund av demokratiseringsprocessen i Egypten som i förhållande till rättsväsendets oberoende ställning. Kommissionen förväntar sig att kassationsdomstolen prövar fallet i enlighet med det egyptiska rättsväsendets regler och internationella rättsliga normer. Kommissionen är beredd att inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken inleda en politisk dialog med Egypten om mänskliga rättigheter. Förhandlingarna om en handlingsplan är långt framskridna. Vi hyser gott hopp om att kunna göra ytterligare framsteg under de närmaste veckorna, och vi hoppas kunna slutföra förhandlingarna inom några månader.

Jag vill besvara Alyn Smiths fråga med att konstatera att ett antal underutskott kommer att inrättas inom ramen för associeringsavtalet i syfte att övervaka genomförandet av handlingsplanen. Underutskotten kommer att behandla politiska reformer och reformer som rör mänskliga rättigheter i Egypten.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i slutet av debatterna, det vill säga om en stund.

13. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.

(För resultatet av omröstningen och andra detaljer: se protokollet.)

13.1. Darfur (omröstning)

13.2. Irak: den assyriska folkgruppen, situationen i fängelserna (omröstning)

13.3. Egypten: fallet Ayman Nour (omröstning)

- Före omröstningen:

  Ari Vatanen (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag vill lägga fram ett muntligt ändringsförslag om att infoga en ny punkt 5a. Texten lyder: ”5a. Europaparlamentet uppmanar till frigivning av Ayman Nour”.

Detta ändringsförslag har godkänts av de viktigaste politiska partierna.

(Det muntliga ändringsförslaget godkändes.)

Talmannen. – Omröstningen är avslutad.

14. Beslut om vissa dokument: se protokollet

15. Skriftliga förklaringar införda i registret (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet

16. Inkomna dokument: se protokollet

17. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

18. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

19. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 16.50.)

Lissabonstrategin är inriktad på att förbättra konkurrenskraften bland de europeiska företagen och på att öka den ekonomiska tillväxten i EU. Ett påskyndande av bredbandsupptagningen bland de små och medelstora företagen skulle ge dessa företag möjlighet att snabbare än tidigare nå kunder och leverantörer och är därför en fråga av central betydelse när det handlar om att höja nivåerna på tillväxt och konkurrenskraft i EU.

Kan rådet tänka sig att organisera en konferens i samband med det österrikiska ordförandeskapet under vilken man skulle utreda vilka utmaningar och hinder som föreligger i anslutning till de små och medelstora företagens bredbandsupptagning och fundera över på vilka sätt man kan trygga tillgången till bredband, detta i synnerhet för små och medelstora företag i mer avlägsna områden?

De siffror som tagits fram 2005 visar att 90 procent av befolkningen i Europeiska unionens städer, men endast 62 procent av Europas landsbygdsbefolkning, har tillgång till digitala bredband.

Kan rådet ange vilka åtgärder som vidtagits för att garantera att denna obalans i fråga om tillgången till bredband i Europa rättas till inom kortast möjliga tidsperiod?

(DE) Säkra bredbandsnät med hög hastighet är av mycket stor vikt för kommissionens strategi ”i2010” för att främja tillväxt och sysselsättning i den digitala ekonomin. Tillgången till bredbandstjänster fungerar som katalysator för genomförandet av följande mål i strategin i2010: i) färdigställande av ett enda europeiskt informationsområde som främjar en öppen och konkurrenskraftig inre marknad för informationssamhället och media och ii) uppnår ett omfattande europeiskt informationssamhälle som främjar tillväxt och sysselsättning på ett sätt som ligger i linje med en hållbar utveckling och prioriterar bättre offentliga tjänster och bättre livskvalitet. Att överbrygga den digitala klyftan inom bredbandsområdet, med andra ord säkerställa utbredd tillgång till och användning av bredbandstjänster, kräver skiftande, ömsesidigt avtalade och sammanhängande åtgärder på olika administrativa nivåer.

Alla de nationella reformprogram (NRP) som har lämnats in av medlemsstaterna till kommissionen efter nylanseringen av Lissabonstrategin förra året rör tillhandahållande och utvidgning av bredband, och konkurrens betraktas som den viktigaste drivkraften för utveckling av bredbandsteknik. I mindre utvecklade områden inom unionen bidrar å andra sidan offentlig finansiering till att påskynda införande av bredband. Många NRP lade fram omfattande bredbandsprogram (AT, IE, EE, FI, FR, HU, IT, LU, LT, PT, SI, ES), och ämnet bredbandsanslutningar för små och medelstora företag hanteras inom bredbandsstrategierna för medlemsstaterna, kommissionen och rådet.

Som rådet betonade i sina slutsatser av den 1 december 2005 är strategin i2010 ett gemensamt ansvar mellan medlemsstaterna, EU:s institutioner och intressenter. Eftersom detta är fallet uppmanade rådet kommissionen att bland annat ”se över inverkan av digital konvergens på skapande, spridning och distribution av europeiskt innehåll och, i förekommande fall, lägga fram förslag för att främja en rik och diversifierad marknad för digitalt innehåll, ökad användning av bredband och utveckling av nästa generations nät” och ”förbereda ett europeiskt initiativ om e-integration under 2008 och behandla frågor som rör [bland annat] regionala skillnader”. Vidare uppmanade rådet medlemsstaterna att ”främja skapandet av avancerade skarvfria nät genom snabbt genomförande av nationella strategier i syfte att öka bredbandstäckningen och multiplattformsåtkomst, och stimulera införandet, när så är lämpligt med användning av EU:s strukturfonder, enligt kommissionens riktlinjer”, samt att ”främja effektiv användning av IKT av offentliga tjänster och företag (särskilt små och medelstora företag) genom att främja de färdigheter som behövs för deras användning, med främjande av interoperabilitet och öppna standarder, effektiva offentliga tjänster online genom att införa organisatorisk förändring”. Det föreslagna programmet för konkurrenskraft och innovation (CIP) innehåller även ett program för IKT, däribland åtgärder för att förbättra samtrafikförmågan, och undersöks för närvarande av Europaparlamentet och rådet.

I sitt meddelande av den 20 mars 2006 med titeln ”Bridging the Broadband Gap”, anför kommissionen följande: ”Fördelarna med bredband är sådana att en bristand tillgång till det är en fråga som snabbt bör lösas.” Meddelandet innehåller en rad olika instrument som syftar till att förbättra tillgången till bredband. En av kommissionens slutsatser är att lokala/regionala myndigheter har bäst förutsättningar att planera bredbandsprojekt som tar hänsyn till lokala behov och tekniska krav. Åtgärder kan innefatta ett stärkande av nationella bredbandsstrategier (som en del av kommissionens strategi för tillväxt och sysselsättning samt den övergripande strategin i2010), förbättrad delning av god praxis, inte minst genom insamlande och gemensam användning av information och projekt och inbjudningar att lämna in anbud avseende utvidgningen av bredbandstjänster, samt upprättande av innovativa, långtgående alleuropeiska pilotprojekt. Ett antal instrument finns redan tillgängliga på EU-nivå, däribland genomförandet av regelverket för elektronisk kommunikation, som syftar till att främja konkurrens och anpassa statliga ingripanden till konkurrensreglerna. Kommissionens meddelande grundar sig på rapporten från ”Digital Divide Forum” av den 15 juli 2005 och det efterföljande offentliga samrådet, och innefattar förslag om ytterligare politiska riktlinjer för medlemsstaterna och kommissionen. Rådet kommer så småningom att se över alla förslag och undersöka om ytterligare åtgärder bör övervägas.

Två viktiga konferenser i detta ämne kommer att hållas under det österrikiska ordförandeskapet. Den årliga konferensen om Europeiska stadgan för småföretag kommer att äga rum i Wien den 13 och 14 juni 2006, där status för stadgans genomförande kommer att diskuteras, och i april kommer ett seminarium om ”IKT-verktyg för lämnande av information, råd och tjänster till små och medelstora företag på landsbygden” att hållas i Oulu (Finland).

På längre sikt, och med tanke på den nära förestående granskningen av regelverket för elektroniska kommunikationer (kommissionens förslag förväntas komma i slutet av 2006), kommer rådet att ta full hänsyn till konvergensaspekten på bredbandsteknik och se till att planerna på en öppen, konkurrenskraftig och innovativ marknad för elektroniska kommunikationstjänster behandlas på rätt sätt.

Har rådet noterat slutsatserna i Ahoa-rapporten, där det uppges att Europa inte har dragit fördel av tillämpningen av informations- och kommunikationstekniken utan håller på att bli en förlorare eftersom de stora företagen globaliserar sin forskning och utveckling? Hur tänker rådet hantera denna situation?

(DE) Ledamoten håller säkert med om att informations- och kommunikationsteknik (IKT) bidrar väsentligt till tillväxt och sysselsättning i Europa och därför är en viktig resurs för att uppnå Lissabonmålsättningarna. Vidare är investeringar i forskning och innovation av största vikt för att IKT-sektorn skall kunna fortsätta att bidra till ekonomin, på både kort och lång sikt.

År 2005 lade kommissionen fram sin strategi ”i2010” för ett europeiskt informationssamhälle, vars andra pelare är innovation och investeringar i forskning. Som svar till kommissionen betonade rådet i sina slutsatser i december 2005 att strategin i2010 var en fråga för vilken medlemsstaterna, EU:s institutioner och de intresserade parterna bar ett gemensamt ansvar. Rådet bad kommissionen och medlemsstaterna att främja investeringar i forskning och utveckling inom området för IKT och ge mer stöd till forskning och innovation genom att främja privata investeringar och samarbete mellan forsknings- och innovationsprogram.

Efter offentliggörandet av Aho-rapporten uppmanade Europeiska rådet vid sitt vårtoppmöte medlemsstaterna att anslå mer offentlig finansiering till innovativ forskning och att främja den privata sektorns investeringar i FoU för att göra mer och bättre resurser tillgängliga för forskning och innovation. Det begärde även en innovationsstrategi för EU med bred grund för att omvandla investeringar i kunskap till produkter och tjänster. I detta sammanhang uppmanade det kommissionen och medlemsstaterna att kraftfullt genomföra den nya strategin i2010.

Kommissionens förslag till beslut om upprättande av ett ramprogram för konkurrenskraft och innovation (2007–2013) diskuteras för närvarande av Europaparlamentet och rådet. För informationssamhället har kapitel II i detta förslag (”IKT-stödprogrammet”) till syfte att främja innovation genom en mer omfattande användning av IKT och genom investering i detta område. Programmets bestämmelser fungerar som instrument för att stödja de åtgärder som föreskrivs i strategin i2010. När det gäller gemenskapens stöd för forskning och teknisk utveckling känner ledamoten till att kommissionens förslag till sjunde ramprogrammet för närvarande diskuteras av Europaparlamentet och rådet enligt medbeslutandeförfarandet. Det föreslås att forskning och teknisk utveckling inom IKT-sektorn skall vara en av de främsta prioriteringarna i detta program.

Slutligen kan det även uppmärksammas att det österrikiska ordförandeskapet den 22–23 mars 2006 anordnade en konferens i Wien om ”Investing in ICT Research and Innovation”. Syftet med konferensen var att följa upp kommissionens initiativ i2010 och fastställa praktiska åtgärder för att öka EU:s innovativa förmåga inom IKT-sektorn. För närvarande utarbetas en slutrapport om resultaten av konferensen och rekommendationerna från de framstående delegaterna.

Skulle det vara möjligt att även för Transrapid bilda ett konsortium av det slag som inrättats för Galileo och Airbus?

(DE) Som ledamoten mycket riktigt uppmärksammar har företag tidigare slagit samman sina resurser i konsortier i syfte att driva satellitnavigationssystemen Galileo och upprätta Airbus Industrie. På samma sätt har Siemens och ThyssenKrupp förenat sitt arbete med Transrapid i ett gemensamt företag med namnet Transrapid International.

Mellan 1997 och 2000 genomförde Transrapid International genomförbarhetsstudier av möjligheten att använda Transrapids system med elektromagnetisk levitation i system för snabb transit i Central- och Östeuropa och vidare österut. Dessa studier fick ekonomiskt stöd av Europeiska gemenskapen, som även 2003 tillhandahöll medel från TEN-T-budgeten för en studie av en möjlig länk mellan den viktigaste tågstationen i München och stadens flygplats.

Om ytterligare åtgärder på EU-nivå till stöd för Transrapids utveckling i Europa visar sig nödvändig är rådet säkert på att kommissionen kommer att ta initiativ till de åtgärder som behövs.

Vilka åtgärder vidtas för närvarande för att skapa alternativ till vägtransporterna, med hänsyn till att miljöaspekterna spelar en allt viktigare roll? Kommer ytterligare investeringar att göras i transporter, i synnerhet i städer med allvarliga trängselproblem? Kommer rådet, i ljuset av de metoder som går ut på att enskilda bilar bidrar till de sociala och miljömässiga kostnaderna (såsom de framgångsrika trängselavgifterna i London), att uppmuntra medlemsstaterna att vidta liknande åtgärder för att minska trängseln i städerna och öka utnyttjandet av kollektiva transportsätt?

Vilka åtgärder kommer ordförandeskapet att vidta i samband med direktivet om vägavgifter (1999/62/EG⁽¹⁾) och den modell för integrering av externa kostnader som skall utarbetas av kommissionen?

(DE) Ledamoten har ställt ett antal frågor om förhållandet mellan miljö och transport.

Ekonomisk tillväxt och den resulterande ökningen av efterfrågan på transport har en effekt inom ett antal områden, med följder när det gäller trafikstockningar, trafiksäkerhet, hälsoproblem och miljöskador. Som svar på 2001 års vitbok ”Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden” godkände rådet en övergång från vägtransport till mer miljövänliga transportsätt, exempelvis rena bussar, fartyg och järnvägstransporter. Bland de relevanta konkreta åtgärderna finns riktlinjer som ger prioritet till transeuropeiska järnvägsnät och inlandsnät av vattenvägar och lagstiftning om öppnandet av marknaden för järnvägstransporttjänster i Europa.

I syfte att besluta om de lämpligaste åtgärder att vidta i framtiden väntar rådet på meddelandet om halvtidsöversynen av vitboken. Eftersom denna förväntas överlämnas av kommissionen inom kort har det österrikiska ordförandeskapet redan planer på att lägga fram meddelandet vid rådets möte den 8–9 juni 2006 och hålla en diskussion om det.

Rådet stöder användningen av de transeuropeiska transportnäten, Europeiska regionala utvecklingsfonden och Sammanhållningsfonden som EU-instrument för investeringar i transport. I enlighet med subsidiaritetsprincipen får städer med omfattande trafikstockningar ansöka till kommissionen om finansiering. Den totala budget som är tillgänglig för dessa instrument för perioden 2007–2013 kommer naturligtvis att bero på utgången av diskussionerna om budgetplanen.

När det gäller uttaget av avgifter för användningen av vägar antog Europaparlamentet och rådet ett direktiv den 27 mars 2006 om ändring av det gällande direktivet om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer (Eurovignette). En särskilt anmärkningsvärd punkt i detta ändringsdirektiv är en ny bestämmelse enligt vilken en höjning av vägtullavgifter tillåts för vissa sektioner av det transeuropeiska vägtransportnätet i bergregioner som lider av akut trafiköverbelastning eller vars användning av fordon orsakar betydande skador på miljön. De intäkter som genereras genom höjningen skall investeras i prioriterade TEN-projekt (främst järnvägsprojekt), vilket kommer att bidra till att minska problemet. Förutom denna bestämmelse om korsfinansiering av alternativ infrastruktur föreskrivs i direktivet även ytterligare möjligheter att tillämpa olika avgifter inom det transeuropeiska nätet för att uppnå miljömål, och det anges att medlemsstaterna har friheten att ta ut avgifter för att bekämpa trafiköverbelastning och/eller miljöeffekter (exempelvis Londons trängselavgift).

Enligt detta direktiv skall kommissionen även inom två år lämna in en modell för bedömningen av externa kostnader. Modellen skall om så är lämpligt åtföljas av lagstiftningsförslag, som – om de lämnas in – skall granskas av rådet.

När det gäller programmet Marco Polo II har Europaparlamentets och rådets ståndpunkter närmat sig varandra avsevärt. Anser ordförandeskapet att det mot denna bakgrund är möjligt att nå en överenskommelse redan vid första behandlingen?

(DE) I april 2005 antog rådet en delvis allmän ståndpunkt om förslaget till parlamentets och rådets förordning om inrättandet av det andra Marco Polo-programmet om beviljande av ekonomiskt gemenskapsstöd till förbättring av godstransportsystemets miljöprestanda (Marco Polo II).

Stödprogrammet Marco Polo II, som har till syfte att underlätta en övergång till alternativa transportsätt, har särskild betydelse och särskilt hög prioritet med tanke på den oproportionerliga ökningen av vägtransporterna. Om man tänker på att Marco Polo II mellan 2007 och 2013 kommer att kunna medföra en överföring av cirka 140 miljarder ton per kilometer från vägarna till transportsätt med mindre miljöeffekt, med motsvarande minskning av koldioxidutsläppen om 8 400 miljoner kg och en miljörelaterad och social nytta som uppgår till 5 miljarder euro är det enkelt att se hur viktigt detta program är.

Den 15 december 2005 antog Europaparlamentets utskott för transport och turism sin egen ståndpunkt om förslaget, och ordförandeskapet har redan inlett granskningen av de ändringsförslag som parlamentet föreslog.

Det är mycket riktigt så – som ledamoten påpekar – att parlamentets och rådets ståndpunkter har närmat sig varandra mycket. Ordförandeskapet är oroat över att enighet skulle kunna uppnås redan vid första behandlingen, trots att de ändringsförslag som parlamentet har lagt fram ännu inte har diskuterats i tillräcklig detalj av rådet. Det bör uppmärksammas att de ekonomiska aspekterna på det förslag som avses ovan inte kan lösas förrän enighet har nåtts om budgetplanen för 2007–2013, och att det finns ett behov av ett efterföljande program som fortsätter sömlöst efter det första Marco Polo-programmet. Ordförandeskapet ser fram emot att ledamöterna fortsätter med sitt konstruktiva stöd i detta avseende.

Vilka åtgärder kommer ordförandeskapet att vidta när det gäller antagandet av en handlingsplan för inlandssjöfarten?

(DE) Eftersom främjandet av inre vattenvägar har förklarats som en prioritet för det österrikiska ordförandeskapet och dessutom godkänts av flera medlemsstater välkomnar ordförandeskapet kommissionens meddelande om ett integrerat europeiskt åtgärdsprogram för transport på inre vattenvägar, som överlämnades till Europaparlamentet och rådet den 17 januari 2006. Detta meddelande utgjorde ett viktigt bidrag till mötet på hög nivå om inre vattenvägar som hölls av ordförandeskapet i Wien den 14 och 15 februari 2006, där företrädare för medlemsstaterna, tredjeländer, kommissionen och industrin deltog.

En punkt på dagordningen för rådets möte den 27 mars 2006 var exklusivt avsatt för inlandssjöfart, då Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande, hade möjlighet att förklara kommissionens meddelande för transportministrarna, och vicekansler Hubert Gorbach, för ordförandeskapet, rapporterade om mötet på hög nivå i Wien. Det var vid detta tillfälle som vicekanslern bekräftade det österrikiska ordförandeskapets avsikt att vid rådets möte den 8–9 juni 2006 anta slutsatser avseende detta meddelande, som skulle grunda sig på resultaten från högnivåmötet.

De områden som ligger längst bort från de centrala delarna av Europeiska unionen har svårt att ta del av vetenskaplig och teknisk utveckling. Detta gäller till exempel polarområden, öområden, randområden och yttersta randområden. Vilka åtgärder tänker rådet vidta för att kompensera denna obalans och främja utvecklingen av den tekniska och innovativa potential som finns i dessa regioner?

(DE) Problemen i de regioner som ligger längst från kontinenten erkänns inte bara i EG-fördraget, utan hänsyn tas även i de föreskrifter som för närvarande förhandlas som en del av ”åtgärdspaketet för sammanhållningspolitiken”. Deras svårigheter bekräftades även av Europeiska rådet när det sammanträdde den 15–16 december 2005, då det även avsatte ytterligare medel för dem som en del av budgetplanen för 2007–2013. Specifika bestämmelser finns även för dessa regioner i förslagen till förordningar om struktur- och sammanhållningsfonderna.

Det interinstitutionella avtalet och ”lagstiftningspaketet för sammanhållningspolitiken” är dock fortfarande föremål för förhandlingar, vars slutresultat när det gäller området i fråga inte kan uteslutas av ordförandeskapet, och därför kan det inte ge ledamoten omfattande information.

Känner man vid rådet till det manifest som den franska tankesmedjan ”Institut Montaigne” avgett, som bland annat innehåller en begäran om att Europaparlamentets ledamöter skall sammanträda enbart i Bryssel och inte tvingas resa mellan Bryssel och Strasbourg och om att parlamentsbyggnaden i Strasbourg istället skall användas till EU:s första akademiska expertcenter eller ett tekniskt forskningscenter?

Avser ordförandeskapet att uppmärksamma den franska rådsmedlemmen på denna intressanta rekommendation från hans egen medlemsstat?

(DE) Rådet har inte läst det manifest som nämns av ledamoten.

Ledamoten påminns om att platsen för Europaparlamentets säte styrs av artikel 289 i EG-fördraget, där det föreskrivs att ”sätet för gemenskapens institutioner skall fastställas av medlemsstaternas regeringar i samförstånd”. Enligt punkt a i den enda artikeln i protokoll 8 till EG-fördraget skall Europaparlamentet ”ha sitt säte i Strasbourg där de tolv månatliga plenarsammanträdena, inklusive budgetsammanträdet, skall hållas”.⁽¹⁾

Kan rådets nuvarande ordförandeskap ange vilka lagstiftningsärenden som har diskuteras i rådet bakom stängda dörrar och utan insyn för medier eller allmänheten sedan 1 januari 2006?

(DE) Rådet vill påpeka att alla frågor som det skall diskutera och/eller godkänna, oavsett om de avser lagstiftning eller ej, finns antingen i dess provisoriska dagordning eller i förteckningen över A-punkter. Dessa dagordningar och förteckningar är, om de är i omlopp, tillgängliga för media och allmänheten före varje möte i rådet via rådets offentliga register⁽¹⁾.

Vidare anges alla frågor i vilka det skall vara en offentlig debatt eller offentliga överläggningar tydligt i den provisoriska dagordningen för det aktuella mötet i rådet eller, när så är lämpligt, i förteckningen över A-punkter, som offentliggörs före varje möte i rådet.

Information om vilka frågor som har diskuterats i rådet, och huruvida diskussionerna har varit offentliga, är därför lättåtkomlig för allmänheten.

Kommissionen har nyligen avslöjat sina planer på att skapa ett europeiskt tekniskt institut i världsklass för att öka EU:s ekonomiska konkurrenskraft och ta upp kampen med exempelvis Förenta staternas Massachusetts Institute of Technology (MIT). Samtidigt påpekade man att Kina och Indien kommer att bli nya deltagare i kunskapsspelet. Förutom de berömda Indian Institutes of Technology och Indian Institutes of Management finns det ett tjugotal andra framstående centrum för naturvetenskap, teknik, medicin och humaniora.

I ett yttrande till utrikesutskottets betänkande om ett strategiskt partnerskap mellan EU och Indien (A6-0256/2005) efterlyste utskottet för internationell handel stöd för att främja dialog och samarbete om naturvetenskap och teknik, där en viktig faktor skulle vara att utöka kontakterna och utbytet mellan olika universitet. Hur ser rådet på dessa förslag när det gäller det europeiska teknikinstitutet? Vad tror rådet att Indien och EU inom ramen för det strategiska partnerskapet kan erbjuda varandra i detta avseende?

(DE) Naturligtvis har rådet uppmärksammat betänkandet av den 1 augusti 2005 från utskottet för utrikesfrågor (AFET) och Europaparlamentets resolution av den 29 september 2005 om det strategiska partnerskapet mellan EU och Indien.

Rådet lägger särskild betydelse vid ett närmare samarbete mellan Europeiska unionen och Indien inom många områden, däribland universitetsutbildning. I den gemensamma handlingsplanen mellan EU och Indien (dokument 11984/05) uppges att EU och Indien anser att samarbete mellan högre utbildningsinstitutioner och studentutbyten spelar en viktig roll för att öka kunskapsnivån på båda sidorna. Det föreslås därför att nya initiativ på grundval av befintliga program planeras mellan Indien och EU:s medlemsstater för att ge studenter på båda sidorna större möjligheter att studera på universitet i den andra regionen.

När det gäller det föreslagna europeiska teknikinstitutet bör det emellertid särskilt uppmärksammas att EU:s stats- och regeringschefer ännu inte har intagit en formell ståndpunkt när det gäller kommissionens planer och att ett detaljerat förslag av kommissionen om upprättandet av ett sådant institut inte förväntas förrän senare under året. Det är därför sannolikt ännu för tidigt att bedöma den troliga effekten av ett sådant institut och dess troliga roll för att främja detta samarbete.

I mitten av maj 2006 kommer Ryssland att överta ordförandeskapet för Europarådet för det kommande halvåret. Organisationen består av 46 medlemsländer och säger sig bland annat verka för försvaret av mänskliga rättigheter.

Den första gay pride-festivalen hade planerats att genomföras i Moskva i slutet av maj, bara en vecka efter att Ryssland övertagit ordförandeskapet för Europarådet. Nu har denna festival förbjudits. Stadens borgmästare har tidigare sagt sig vara emot firandet på grund av dennes uppfattning att homosexualitet skulle vara onaturligt.

Har rådet framfört kritik till Ryssland avseende förbudet mot gay pride-festivalen och vilka åtgärder är rådet redo att ta för att landet skall respektera mänskliga rättigheter, inklusive församlings- och demonstrationsfrihet?

(DE) Rådet delar ledamotens oro när det gäller läget för mötes- och yttrandefriheten i Ryssland och bekräftar sin ståndpunkt att diskriminering på grund av sexuell läggning inte är acceptabel.

Det föreligger ingen konkret motivering för förbudet mot att anordna en Gay Pride-festival i Moskva, ett arrangemang som har sin motsvarighet i många av EU:s medlemsländer. Frågan är om detta förbud är förenligt med Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och andra liknande överenskommelser på området för mänskliga rättigheter, till exempel FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.

Rådet överväger att ta upp denna fråga vid nästa möte med sina ryska samtalspartner.

Anser rådet att konkurrenskraften och den hållbara ekonomiska tillväxten eventuellt kan vara betjänta av en uttalad politik för att stävja den negativa demografiska utvecklingen i Europeiska unionen?

Vilka konkreta åtgärder planerar det österrikiska ordförandeskapet att vidta för att främja en förening av familje- och yrkesliv, och för att skapa mer gynnsamma förhållanden och avlägsna hindren som gör att medborgarna i Europa inte skaffar sig så många barn som de önskar?

(DE) Jag vill tacka ledamoten för denna relevanta fråga avseende ett problem som hade särskild betydelse för det österrikiska ordförandeskapet när det förberedde Europeiska rådets vårtoppmöte.

Negativ befolkningstillväxt har under lång tid gett upphov till oro för Europeiska unionen, och anpassningen till den har blivit en politisk prioritet för ett allt större antal medlemsstater. EU har därför de senaste åren utvecklat politiska strategier i syfte att hjälpa till att förutse de förändringar som följer av en längre förväntad livslängd tack vare betydande framsteg inom sjukvården och förbättringar av livskvaliteten i Europa, ett större antal personer i arbete efter 60 års ålder och konsekvent låga födelsetal.⁽¹⁾ Efter kommissionens presentation i mars 2005 av dess grönbok med titeln ”Befolkningsförändringar och nya solidariska band mellan generationerna” höll rådet i december samma år en allmän diskussion i ämnet ”Befolkning och humankapital”. De olika bidragen till denna debatt rörde främst behovet av att förbättra arbetarnas färdigheter och kvalifikationer genom livslångt lärande, med konceptet ”arbete måste vara mödan värd”, genom att säkerställa en lämplig hantering av migrationsflödena och behovet av att förena arbete och familjeliv.

Såvitt jag känner är detta ämne även särskilt betydelsefullt för Europaparlamentet och jag vill i detta sammanhang hänvisa till er resolution om bidraget till Europeiska rådets vårtoppmöte 2006 om Lissabonstrategin, särskilt till den del av den som avser den åldrande befolkningen och de demografiska utmaningarna. I slutet av mars debatterade ert parlament även frågan om de demografiska utmaningarna och om solidaritet mellan generationerna.

Rådet anser att konkurrenskraft och ekonomisk utveckling kan främjas i Europa trots dessa negativa trender och att EU och dess medlemsstater har förmåga att anpassa sig till sådana förändringar. Det har därför gett sitt stöd till politiska åtgärder och strategier som syftar till att bidra till lösningen av detta problem, särskilt med hjälp av den reviderade Lissabonstrategin, genom vilken EU skall förses med den nödvändiga ramen för att skapa arbetstillfällen för människor, särskilt för fler kvinnor, ungdomar och äldre.

Som jag redan har nämnt togs denna fråga upp vid Europeiska rådets möte den 23–24 mars. För att hantera de rådande negativa demografiska trenderna i Europa uppmanade Europeiska rådet, i linje med den gemensamma rapporten om sysselsättningen 2005/06, som det antog den 10 mars, medlemsstaterna att anta en syn på arbete som kretsar kring livscykeln, vilken skulle förenkla övergången från en form av sysselsättning till en annan, öka antalet arbetstimmar, utveckla en förutseende och förebyggande politik som skulle uppmuntra människor att söka avlönat arbete, och fokusera detta på de personer som har mindre färdigheter och lägre lön, minska ungdomsarbetslösheten och genomföra strategier för aktivt åldrande. Alla dessa åtgärder bör även ta hänsyn till situationen för invandrare och minoriteter. Europeiska rådet godkände även Europeiska jämställdhetspakten och enades om att tillgången till barnomsorg av hög kvalitet i linje med medlemsstaternas mål bör förbättras.

Europeiska rådet uppmanade medlemsstaterna att ge uppmärksamhet åt ämnet ”Flexicurity – Flexibility through security” och agera i enlighet med ett integrerat flexicurity-begrepp i reformen av arbetsmarknaden och socialpolitiken. Avsikten här är att uppnå ett balanserat förhållande mellan flexibilitet och social trygghet i Europa. Dessa två principer bör inte betraktas som alternativ utan i stället som ömsesidigt kompletterande element. Den flexibilitet som krävs för internationell konkurrenskraft kan bara uppnås på arbetsmarknaden på grundval av fungerande trygghets- och försäkringssystem.⁽²⁾

Vid mötet den 10 mars presenterade kommissionen för rådet tidsplanen för 2006–2010 för likställande av kvinnors och mäns möjligheter. Denna tidsplan innehåller sex prioriteringar, nämligen följande: lika ekonomisk självständighet för kvinnor och män, främjande av möjligheten att förena arbetsliv och privat-/familjeliv, främjande av lika deltagande av kvinnor och män i beslutsprocesserna, utrotning av sexuellt våld och sexrelaterad människohandel, avlägsnande av könsstereotyper i samhället och främjande av lika möjligheter utanför EU. Dessa mål och kärnverksamhet som hör samman med dem har till syfte att främja harmonin mellan arbets- och familjeliv.

Jag är säker på att ledamoten håller med mig om att dessa frågor är mycket komplexa och att en gemensam ansträngning av alla berörda därför behövs för att det skall vara möjligt att lösa de problem som Europa just nu står inför.

Enligt en studie som OECD nyligen gjort minskar stödet till utbildning allt mer inom EU och länder som Frankrike och Tyskland är inte längre med på listan över de ledande på utbildningsområdet. Tvärtom står just dessa länder i centrum för kritiken och deras utbildningssystem karaktäriseras i denna studie som medelmåttiga. I andra änden av skalan återfinner man av europeiska länder Finland, och de asiatiska länderna, där Sydkorea, Kina och Indien står i främsta ledet. Dessa länder har under de senaste åren investerat allt mer i sina utbildningssystem, vilket i dag bär frö. OECD-studien visar på ett konkret sätt att EU när det gäller utbildning har hamnat på efterkälken jämfört med Asien, och av detta följer att om EU vill stärka sin konkurrenskraft på området så måste man investera mer pengar i att reformera utbildningen.

Har EU för avsikt att stödja skapandet av konkurrenskraftiga utbildningssystem med höga kvalitetskrav, grundade på jämställdhet och hållbar utveckling, genom att främja de investeringar som i så fall krävs inom den offentliga och privata sektorn?

(DE) Rådet försäkrar herr Mavrommatis att det delar den oro som uttrycks i hans fråga och att det – i den mån det är behörigt att göra det – strävar efter att lösa denna oro på högsta nivå. Det är nu allmänt vedertaget att Europeiska rådet genom sitt antagande av Lissabonstrategin 2000 och av arbetsprogrammet ”Utbildning 2010” 2002, har inlett en process genom vilken utbildning allt mer har trätt i förgrunden för EU:s ekonomiska och socialpolitiska program. År 2005 antog rådet, inom ramen för den förnyade Lissabonstrategin, integrerade riktlinjer enligt vilka medlemsstaterna uppmanas att öka och optimera sin investering i humankapital och styra in sina utbildnings- och vidareutbildningssystem till nya kvalifikationskrav. Tydliga bevis på denna utveckling gavs slutligen genom det faktum att EU:s utbildningsministrar i februari 2006 godtog den gemensamma lägesrapporten om framstegen under arbetsprogrammet, som skall genomföras till fullo i enlighet med Europeiska rådets önskemål, och av det faktum att utbildningsämnet fick en framträdande position i slutsatserna i Europeiska rådets vårmöte 2006.

Mot bakgrund av de växande socioekonomiska och demografiska utmaningarna i en globaliserad värld vill rådet därför hålla med Manolis Mavrommatis om att förstklassiga utbildningssystem, som är både effektiva och rättvisa, är en faktor som är avgörande för att öka EU:s konkurrenskraft och ekonomiska resultat och att de samtidigt främjar social sammanhållning. När det gäller de reformer som krävs under arbetsprogrammet ”Utbildning 2010” kan stora framsteg redan ses, eftersom medlemsstaterna anstränger sig mer för att genomföra sammanhängande och omfattande strategier för ett livslångt lärande som skall ge alla de färdigheter och kvalifikationer som de behöver. Ytterligare arbete måste dock utan tvekan utföras, och i detta sammanhang kommer finansieringsfrågan utan tvekan att ha avgörande betydelse.

I detta sammanhang bör det därför påpekas att Europeiska rådet i sina senaste slutsatser uppmanar medlemsstaterna att i linje med nationella seder underlätta universitetens tillgång till kompletterande privata finansieringskällor och avlägsna hindren för offentlig-privata partnerskap med företag. Dessutom uppmanas medlemsstaterna att göra allt de kan för att skapa närmare band mellan universitet, forskning och industrin och på så sätt öka investeringarna och potentialen för innovation och konkurrens. På så sätt kommer EU att kunna hävda sig bland de bästa i världen. Kommissionens förestående rapport till Europeiska rådet om universitetsutbildning bör vara mycket relevant i detta sammanhang, eftersom rapporten framför allt kommer att handla om triangeln utbildning-forskning-innovation, samt kopplingarna mellan universitet och industrin.

Med tanke på svårigheterna att nå en överenskommelse i frågan om individuella undantag från arbetstidsdirektivet 93/104/EG⁽¹⁾, kan rådet försöka nå en separat överenskommelse i den särskilda frågan om jourtid?

(DE) Rådet delar ledamotens åsikt att det är nödvändigt att anta specifika EU-bestämmelser så snart som möjligt när det gäller jourtid, med hänsyn till EG-domstolens rättspraxis.

Därför har rådet, som ledamoten tveklöst känner till, redan arbetat konsekvent under de nederländska, luxemburgska och brittiska ordförandeskapen för att nå enighet i denna fråga, med hänsyn till det ändrade förslaget från kommissionen, som även innehåller bestämmelser om den känsliga frågan om undantag.

Det österrikiska ordförandeskapet är fast beslutet att utforska alla vägar för att nå en balanserad övergripande enighet på grundval av kommissionens förslag i juni 2006.

Att skapa en kunskapsbaserad ekonomi i Europa måste vara en av EU:s centrala politiska prioriteringar om Lissabonstrategin skall kunna genomföras. Därför skulle jag vilja veta om Europeiska rådet kan ange vilka nya initiativ som kommer att omfattas av det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling 2007–2013 för att se till att den nya teknikens fördelar blir tillgängliga i alla delar av EU, i synnerhet EU:s perifera delar?

(DE) Rådet delar ledamotens åsikt avseende Lissabonstrategins betydelse för att bygga upp en kunskapsbaserad ekonomi. Ramprogrammet för forskning är ett avgörande gemenskapsinstrument för att uppnå detta mål. Som ledamoten vet diskuterar Europaparlamentet och rådet som de två lagstiftande institutionerna för närvarande kommissionens förslag till det sjunde ramprogrammet (2007–2013).

I väntan på Europaparlamentets yttrande och det interinstitutionella avtalet om budgetplanen nådde rådet en ”delvis generell infallsvinkel” till ramprogrammet vid sitt möte den 28 november 2005 – den motsvarande texten är tillgänglig för allmänheten. Såsom anges i förslaget till beslut skall programmet ”för att bidra till inrättandet av ett kunskapsbaserat samhälle […] genomföras i linje med de allmänna målen i artikel 163 i EG-fördraget och grundas på det europeiska området för forskningsverksamhet”. Därför diskuterar de två institutionerna nu det bidrag som detta program kan ge till den kunskapsbaserade ekonomin.

På frågan om hur fördelarna med ny teknik kan göras tillgängliga i alla delar av Europa hänvisas ledamoten särskilt till avsnitten ”Kunskapsregioner” och ”Forskningspotential” under rubriken ”Kapacitet” i programmet, vilka innehåller följande målsättningar:

”Att stärka de europeiska regionernas forskningspotential, särskilt genom att främja och stödja utvecklingen i hela Europa av forskningsdrivna kluster som binder samman universitet, forskningscentrer, företag och regionala myndigheter” och

”Att stimulera genomförandet av det utvidgade EU:s hela forskningspotential genom att frigöra och utveckla forskningspotentialen i EU:s konvergensregioner och yttersta randområden, samt bidra till att stärka forskarnas förmåga att framgångsrikt delta i forskningsverksamhet på EU-nivå”.

Det kan även påminnas om att det planerade ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation (2007–2013) jämsides med detta ramprogram också har till syfte att stödja införandet av ny teknik över hela gemenskapen.

I den amerikanska kongressen har man behandlat Förenta staternas ”strategi för nationell säkerhet” som befäster den amerikanska utrikespolitikens inriktning på krig i förebyggande syfte och angrepp på ”fienden” innan Förenta staternas intressen hinner skadas. Den här ”försvarsdoktrinen” rymmer användning av våld, ”ständig krigsföring” och angrepp i förebyggande syfte mot olika mål, länder, nätverk etc. Hot om användning av våld omnämns i samband med länder som är medlemmar i FN (Kuba, Nordkorea, Syrien, Vitryssland, Zimbabwe, Burma/Myanmar och Iran).

Fördömer rådet Förenta staternas aggressiva politik – en politik som kränker principerna i FN:s grundstadga och utgör ren utpressning och sann terrorism gentemot tredje länder som är medlemmar i FN?

(DE) Den infallsvinkel som beskrivs i Förenta staternas strategi för nationell säkerhet (NSS) och fyraårsöversyn av försvaret (QDR) faller under de amerikanska myndigheternas suveräna ansvar. Det ankommer inte på rådet att uttrycka någon åsikt om innehållet i dessa dokument. Europeiska unionen kommer att fortsätta att gå vidare på grundval av sina egna principer och av sin egen infallsvinkel som, såsom anges i EU:s säkerhetsstrategi, grundar sig på förebyggande av konflikter, en fredlig lösning av kriser och effektiv multilateralism.

Om det är så att rådet är missnöjt med den nuvarande porositet som kännetecknar EU:s samtliga externa gränser, vilka omedelbara åtgärder föreslår det för att hejda den ”inre blödning” som utgörs av ökad narkotikahandel, handel med illegala immigranter och handel med varumärkesförfalskade varor samt den ”yttre blödningen” i form av handel med stulna varor och återbetalningar av mervärdesskatt, vilka alla småningom leder till att vårt samhälle förblöder?

(DE) Det österrikiska och det framtida finländska ordförandeskapet lägger största vikt vid frågan om gränskontroller. Särskilt uppmärksamhet riktas för närvarande och kommer i framtiden att riktas mot utvecklingen av ett integrerat gränsskydd vid de yttre gränserna och ett ökat samarbete med ursprungs- och transitländerna för olagliga invandrare, i enlighet med Haagprogrammet och i den övergripande strategin för migration: Prioriterade åtgärder med inriktning på Afrika och Medelhavsområdet. Det pågående nationella och internationella samarbetet mellan de ansvariga myndigheterna och grannstaterna vid de yttre gränserna inom brottsbekämpande och utbyte av information kommer också att fortsätta att spela en viktig roll i framtiden.

Den nyligen inrättade europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser spelar en nyckelroll i detta sammanhang. Denna byrå är ansvarig för samordningen av det operativa samarbetet mellan medlemsstaterna inom hanteringen av de yttre gränserna, bland annat genom gemensamma operationer vid land-, havs- och luftgränser. Ett antal gemensamma operationer har redan ägt rum och andra planeras inom en nära framtid. Byrån genomför även riskanalyser, ger hjälp till medlemsstaterna vid utbildningen av nationella gränsvakter och i omständigheter som kräver mer tekniskt och operativt stöd. Byrån kommer även att ge medlemsstaterna det nödvändiga stödet för att organisera gemensamma operationer för återvändande.

Det bör emellertid påpekas att ansvaret för kontroll och övervakning av de yttre gränserna är en fråga för medlemsstaterna. För att stödja medlemsstaterna i denna uppgift diskuterar rådet för närvarande en rad olika ytterligare åtgärder som nämns i Haagprogrammet och den övergripande strategin för migration. Dessa omfattar särskilt den föreslagna fonden för de yttre gränserna och inbegripandet av biometriska identifierare i resehandlingar.

Dessutom samarbetar tullmyndigheterna i medlemsstaterna ännu kraftfullare och effektivare i syfte att hantera narkotikasmuggling, förfalskade varor osv. Trots att den operativa verksamheten fortfarande faller inom de nationella myndigheternas rättsliga behörighet fortsätter arbetsgruppen för tullsamarbete den långa traditionen av gemensamma tullåtgärder. OLAF och Europol ger det nödvändiga stödet för dessa åtgärder, och när så är möjligt sker ett samarbete med andra myndigheter, exempelvis polis och gränsskyddsstyrkor.

Valerij Judin, en företrädare för Ukrainas kommunistiska parti, mördades den 10 mars i Nikolskoje av en fanatisk anhängare till den ”orangea revolutionen”. Dådet är en följd av ukrainska nationalisters allt vanligare provokationer och tilltagande våld mot företrädare för partiet. Under de senaste veckorna och under valkampanjen har ett flertal av kommunistpartiets regionalkontor attackerats och partiföreträdare misshandlats.

Fördömer rådet dessa händelser som ett resultat av den allmänna politik som förs av Ukrainas regering, som har EU:s stöd och som bland annat har upphöjt nationalismen till statspolitik och sår hat mellan människor?

(DE) I sina relationer med tredjeländer har rådet alltid fördömt våldshandlingar av alla slag som begås av politiska krafter.

Med särskild hänsyn till kampanjen i samband med parlamentsvalet i Ukraina den 26 mars 2006 har rådet gått vidare helt på grundval av den information som det fick från OSSE:s valobservatörsuppdrag i Kiev och av sina 52 långtidsobservatörer som används i hela landet, samt på grundval av rapporterna från ambassaderna i EU:s medlemsstater, av Europeiska kommissionens delegation i Ukraina och av andra internationella organisationer i valupptakten på den faktiska valdagen.

Rådet kände inte till det specifika fall som Athanasios Pafilis nämnde. På grundval av den information som har lämnats av de ovan nämnda organisationerna, samt på grundval av rapporter i nationella och internationella medier har ordförandeskapet gjort följande uttalande: ”Europeiska unionen hälsar med tillfredsställelse de preliminära slutsatserna från det OSSE/ODIHR-ledda internationella valobservatörsuppdraget avseende det ukrainska valet till Verchovna Rada den 26 mars 2006. Observatörsgruppens slutsats var att valet varit fritt och rättvist och konsoliderat det demokratiska genombrottet i Ukraina. Europeiska unionen välkomnar detta val, som utgör ett bevis på Ukrainas engagemang för en verkligt demokratisk process. Det gav befolkningen möjlighet att med full kännedom om förhållandena välja mellan tydliga alternativ och att vid valurnorna fritt och rättvist uttrycka sin vilja. Det ukrainska folket har tagit eget ansvar för sin demokrati. Detta utgör en milstolpe i den demokratiska valprocess som inleddes med de politiska händelserna runt presidentvalet 2004 i Ukraina. Genom valet till Rada i Ukraina har en ny och mycket välkommen standard fastställts för val i regionen i sin helhet”.

OSSE förklarade den 20 mars 2006 att presidentvalet i Vitryssland den 19 mars 2006 inte levde upp till internationella normer för fria och rättvisa val. Observatörer från OSS har emellertid förklarat att presidentvalet i Vitryssland var fritt och öppet för insyn. Rysslands president har lyckönskat Lukasjenko till återvalet. I ett pressmeddelande från Kreml konstaterar Putin att valresultatet vittnar om att väljarna litar på Lukasjenkos politik.

Det råder inga tvivel om att Ryssland håller Lukasjenkos regim vid liv, både i politiskt och ekonomisk hänseende. Har rådet mot denna bakgrund för avsikt att öka påtryckningarna på Ryssland för att få landet att minska sitt villkorslösa stöd till Lukasjenkos diktatoriska regim? Om så är fallet, vilka åtgärder kommer rådet att vidta?

(DE) Ämnet Vitryssland diskuteras regelbundet i den politiska dialogen mellan Europeiska unionen och Ryssland. Senast i upptakten till det senaste presidentvalet uttryckte rådet vid många tillfällen för Ryssland sin oro över kränkningen av grundläggande mänskliga rättigheter och demokratiska standarder i Vitryssland. Även på OSSE-nivå tar EU upp ämnet om situationen i Vitryssland och uppmanar kraftfullt detta land att uppfylla sina skyldigheter gentemot OSSE. Problemen i Vitryssland diskuteras även med företrädare för Ryssland i möten som inbegriper EU-trojkan.

När det gäller de ekonomiska förbindelserna mellan Ryssland och Vitryssland vill vi även rikta er uppmärksamhet mot tillkännagivandena nyligen av Gazprom, enligt vilka priserna på den gas som skall levereras till Vitryssland under 2007 skall höjas. Det är för närvarande 39 euro per 1 000 kubikmeter, vilket ligger långt under det pris som betalas av EU:s medlemsstater eller de länder som gränsar till Vitryssland. EU kommer att övervaka utvecklingen noga.

EU har även, i samband med presidentvalet i Vitryssland, uppmanat Ryssland att använda sitt inflytande på Vitryssland och främja uppfyllandet av mänskliga rättigheter och demokrati i detta land. Så länge situationen i Vitryssland inte förbättras kommer dessa uppmaningar att fortsätta att göras.

Vad gör ordförandeskapet för att föra konceptet för ett utvidgat Europa vidare på ett effektivt sätt?

(DE) Detta svar, som framställdes av ordförandeskapet, och inte är bindande för vare sig rådet eller rådets ledamöter, lämnades inte muntligt på frågestunden till rådet vid Europaparlamentets plenarsammanträde i Strasbourg i april 2006.

EU:s österrikiska ordförandeskap lägger särskild vikt vid utvecklingen och genomförandet av den europeiska grannskapspolitiken. Ordförandeskapet har ett nära samarbete med kommissionen och rådets sekretariat och övervakar noga genomförandet av de handlingsplaner under grannskapspolitiken som avtalades redan förra året med Ukraina, Moldavien, Israel, Jordanien, Marocko, den palestinska myndigheten och Tunisien.

Ordförandeskapet har för avsikt att så snart som möjligt avsluta förhandlingarna avseende handlingsplaner som berör Egypten, Libanon, Armenien, Azerbajdzjan och Georgien.

Det som är mycket viktigt för den vidare utvecklingen av den europeiska grannskapspolitiken är Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet. Ett tidigt godtagande av den motsvarande förordningen och genomförandebestämmelserna ges hög prioritet av ordförandeskapet. Det bör betraktas som särskilt brådskande med tanke på Tacis-förordningens automatiska upphörande den 1 januari 2007.

Europaparlamentet spelar en avgörande roll i denna process och ordförandeskapet hoppas på ett konstruktivt samarbete i syfte att uppnå enighet om ett kompromissdokument vid första behandlingen så att instrumentet kan träda i kraft den 1 januari 2007. På så sätt skulle en friktionsfri övergång från de nuvarande grannskapsprogrammen (2005–2006) till de nya gränsöverskridande samarbetsprogrammen (2007–2013) vara möjlig.

Den etiopiska regeringen kränker rutinmässigt de mänskliga rättigheterna för att avskräcka från och straffa avvikande åsikter. Oberoende journalister, utgivare och förläggare fortsätter att utsättas för trakasserier och hot. Alla ledare för det främsta oppositionspartiet sitter i fängelse, med undantag för dem som har bosatt sig utomlands. Under de senaste 14 åren har tusentals etiopier dödats, torterats och godtyckligen arresterats utan att förövarna har straffats, och hundratals personer har försvunnit.

Kommer rådet att utöva påtryckningar mot den etiopiska regeringen på grund av dess meritlista när det gäller mänskliga rättigheter?

(DE) I sitt svar på muntlig fråga H-0110/06, ställd vid frågestunden i mars 2006 av en ledamot i detta parlament, presenterade ordförandeskapet EU:s ståndpunkt om läget för de mänskliga rättigheterna i Etiopien.

Som Johan Van Hecke säkert kommer ihåg har rådets ordförandeskap i sitt svar redan förklarat att den politiska dialogen med Etiopien i enlighet med artikel 8 i Cotonouavtalet regelbundet gett EU:s företrädare tillfälle att uttrycka sin djupa oro över situationen för de mänskliga rättigheterna i detta land, vid flera tillfällen i personliga samtal med premiärminister Meles Zenawi. EU:s företrädare har talat om läget för de personer som är fängslade. De har även krävs att alla som arresterades under eller till följd av demonstrationerna i juni och november skall släppas och att deras anhöriga och advokater, tillsammans med företrädare för humanitära organisationer, skall garanteras tillgång till dem. EU:s företrädare har besökt fängslade personer i flera läger och fängelser.

Jag vill påpeka för Johan Van Hecke att arbete har utförts för att garantera en oberoende internationell övervakning av rättegångarna mot oppositionsledare och andra. EU:s företrädare har även uttryckligen uppmanat regeringen att förhindra alla trakasserier av oppositionen och av organisationer i det civila samhället av säkerhetsstyrkor. På politisk nivå har EU även krävt att en villkorslös dialog skall inledas mellan regering och opposition samt uppmanat den politiska ledningen att se till att privata medier kan arbeta fritt.

EU kommer att fortsätta att noggrant övervaka läget i Etiopien och ta upp dessa frågor med myndigheterna, och då kräva att de fängslade personernas rättigheter respekteras och att alla problem som rör de fängslade personernas mänskliga rättigheter skall lösas.

Österrikes förbundskansler, dr. Wolfgang Schüssel, sade den 18 januari 2006 i Strasbourg inför Europaparlamentet i sin presentation av ordförandeskapets program: ”Vi måste lyssna när en del av våra medborgare klagar över den felaktiga användningen av EU-medel eller slöseriet med resurser inom vissa program. Det finns lösningar på dessa missförhållanden i form av oberoende granskningar. Vi måste lyssna när vissa människor efterlyser större insyn i EU:s beslutsfattande – till exempel i rådets lagstiftningsarbete – eller kräver att tilldelade medel skall offentliggöras så att människorna vet vem som faktiskt har tilldelats medlen. Och varför inte? Det är inte mer än rätt att sådan information offentliggörs. Detta är de europeiska skattebetalarnas pengar. Vi måste arbeta tillsammans för att det ska bli så.”

Vilka åtgärder har vidtagits på grund av detta uttalande? När kan man, särskilt i Österrike, räkna med att tilldelningen av subventionerna kommer att offentliggöras? Anser rådets ordförande sig fortfarande bunden av sitt löfte (”Det är inte mer än rätt att sådan information offentliggörs”), särskilt med avseende på jordbrukssubventionerna, som ju redan är tillgängliga i detalj för allmänheten i många EU-medlemsstater?

(DE) Som svar på Hans-Peter Martins fråga vill rådet påpeka att gemenskapens budget enligt artikel 274 i EG-fördraget genomförs av Europeiska kommissionen, medan medlemsstaterna måste samarbeta med kommissionen för att garantera att resurserna används i enlighet med principen om god ekonomisk förvaltning.

Rådet vill rikta Hans-Peter Martins uppmärksamhet mot kommissionens arbete, och särskilt arbetet av GD Kommunikation. Genom offentliggörandet av den förteckning över bidrag som har lämnats av detta generaldirektorat de senaste åren, och mer specifikt 2003 och 2004, skall öppenheten i budgetfrågor ökas och mottagarna av gemenskapens bidrag och ekonomiska resurser göras mer ansvariga.

Hans-Peter Martin kan hitta mer information på GD Kommunikations webbplats http://europa.eu.int/comm/dgs/communication/grants/index_de.htm och på webbplatsen Europa http://europa.eu.int/grants/index_de.htm under rubriken ”Bidrag från EU”. På dessa webbplatser får allmänheten en övergripande bild över metoderna för gemenskapens finansiering inom de olika relevanta politikområdena.

Vilka insatser kommer man att via strukturfonderna göra på öar och landsbygd samt i geografiskt avlägset belägna områden med anledning av det år som är tillägnat rörlighet för arbetstagare?

Finns det några konkreta handlingsplaner som syftar till att stärka infrastrukturen och på detta sätt bidra till att bättre utnyttja humankapitalet i dessa utsatta områden?

(FR) Frågan om arbetstagarnas rörlighet i EU:s avlägset belägna områden är en del av en större process av överväganden om Europeiska året för arbetstagares rörlighet. Mot denna bakgrund har en debatt inletts som omfattar de olika intressenterna, till exempel offentliga myndigheter och socioekonomiska aktörer, i syfte att se över villkoren för arbetstagarna inom EU. Målet är att säkerställa företrädet för rätten till rörlighet och att stärka de befintliga instrumenten, (det europeiska nätverket för sysselsättning och rörlighet för arbetstagare (EURES) och strukturfonderna) och att därigenom skapa en miljö som främjar rörligheten.

Strukturfonderna tillgodoser en betydande del av öbefolkningen, där över 95 procent kan beviljas stöd i enlighet med mål 1 och 2.

Under den nuvarande programperioden 2000–2006 ger strukturfonderna i enlighet med strukturfondernas mål 1 och 2 ett stort ekonomiskt stöd till öar, landsbygdsområden och geografiskt avlägsna områden där utvecklingen släpar efter eller till mindre gynnade områden eller till områden som är på tillbakagång.

Målet för regionalpolitiken är att främja en hållbar utveckling i dessa områden och att se till att de som lever och arbetar där fortsätter att vara verksamma under bästa möjliga villkor. Med Europeiska socialfonden (ESF) kan även kostnaderna medfinansieras för att placera en praktikant eller en utbildare, när utbildningen i fråga sker i en avlägsen region.

Under den kommande programperioden 2007–2013, då tonvikten ligger på att utveckla humankapitalet inom området för forskning och förnyelse, kommer det att bli möjligt att finansiera utplaceringen av utbildare och praktikanter samt andra verksamheter, till exempel att koppla ihop människor och företag inom dessa områden med nätverk för transport och vatten och med elektricitets- och telekommunikationstjänster.

Utvecklingspolitiken täcker alla landsbygdsområden inom gemenskapen, inbegripet öar och geografiskt isolerade områden, både för den nuvarande programperioden 2000–2006 och för nästa programperiod 2007–2013. Landsbygdområdena utgör ungefär 90 procent av EU-området. Den viktigaste prioriteringen av ett antal åtgärder enligt mål 3, mångfald och livskvalitet i landsbygdsområdena, kommer att vara skapandet av nya arbetstillfällen och bättre livskvalitet inom dessa områden.

Slutligen innehåller Europeiska fiskerifondens mål 4 åtgärder som syftar till att skapa arbetstillfällen och förbättra arbetsvillkoren i EU:s fiskeområden.

Kan kommissionen ange, med hänsyn till budgetplanen för 2007–2013, vilken roll den tänker ge de lokala myndigheterna i Europa i samband med förvaltningen och driften av EU:s olika stödprogram?

(EN) När det gäller sammanhållningspolitiken och landsbygdsutvecklingen uppmuntrar kommissionen till att man respekterar och genomför partnerskapsprincipen som utgör en grundläggande del i genomförandet av EU:s sammanhållningspolitik. Denna princip kräver ett nära samarbete mellan kommissionen och myndigheter i medlemsstaterna på såväl nationell som regional och lokal nivå under de olika stadierna i genomförandet av strukturfonderna och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU).

Partnerskapet med lokala myndigheter ingick redan i riktlinjerna för reformen av strukturfonderna och landsbygdsutvecklingspolitiken från 1988 och stärktes genom de åtföljande reformerna av EU:s sammanhållnings- och landsbygdsutvecklingspolitik, genom att utvidga partnerskapets omfattning och antalet partner.

Under nästa programperiod kommer partnerskapsprincipen att genomföras i enlighet med bestämmelserna i rådets framtida förordningar för 2007–2013. Kommissionen försöker i sitt förslag att förstärka principen eftersom den anser att de regionala och lokala myndigheternas medverkan bidrar till att legitimera beslutsprocessen genom att införa ett nedifrån och upp-orienterat förhållningssätt. Regionala och lokala myndigheter kan genom sin medverkan och informationsspridning även bidra till öppenheten i besluten och i beslutsprocessen. Dessutom bidrar de regionala och lokala myndigheternas medverkan till att utveckla den institutionella kapaciteten på territoriell nivå. För att främja de lokala eller regionala myndigheternas medverkan måste deras institutionella kapacitet stärkas, deras medvetenhet om EU:s strukturpolitik ökas och en effektivare dialog mellan de olika myndigheterna skapas.

Det regelverk som föreslagits för perioden 2007–2013 har många likheter med det nuvarande regelverket när det gäller de lokala myndigheternas medverkan eftersom det låter medlemsstaterna genomföra partnerskapsprincipen i enlighet med nationell praxis. Det finns en rad goda exempel där regionala och lokala myndigheter kan spela en aktivare roll i framtiden:

De urbana åtgärderna vars framgång är beroende av de lokala myndigheternas medverkan både i programmens utformning och förvaltning. Kommissionen föreslår att medlemsstaterna ges möjlighet att inom de regionala programmen delegera förvaltningsansvaret vidare till dessa myndigheter;

De sociala integrationsåtgärder som samfinansieras av Europeiska socialfonden (ESF) är i regel småskaliga, lokala, nedifrån och upp-projekt som har haft stor inverkan på lokal nivå och som i tillämpliga fall kommer att prioriteras för ESF-åtgärder;

Gränsöverskridande och interregionala samarbetsprogram ger ökad möjlighet för lokala myndigheter att aktivt delta i planering och förvaltning av program och åtgärder;

Lokala myndigheter räknas som mellanorgan, vilket ger dem ett stort ansvar och medverkan i programmens och åtgärdernas genomförande inom ramen för strukturfonderna.

Det nya regelverket innebär nya möjligheter för de lokala myndigheterna genom ökad användning av globalt stöd.

Lokala myndigheter kan få stöd tack vare det nya Jessica-initiativet (gemensamt europeiskt stöd till hållbara investeringar i stadsområden) som är ett ramverk för ökat samarbete mellan kommissionen och Europeiska investeringsbanken, Europeiska centralbanken och andra internationella finansinstitut när det gäller finansieringslösningar för hållbar utveckling i stadsområden. Initiativets mål är att leverera färdiga lösningar till finansieringsprojekt för stadsförnyelse och utveckling genom att använda en kombination av bidrag och lån.

I landsbygdsutvecklingsområden (diversifiering av landsbygdsekonomin, förbättring av livskvaliteten i landsbygdsområden) kan de lokala myndigheterna spela en nyckelroll när det gäller att genomföra lokala utvecklingsstrategier.

Under gemenskapsinitiativet för landbygdens utveckling är de lokala aktörernas medverkan (inbegripet de lokala myndigheterna) en förutsättning för de partnerskaps- och nedifrån och upp-åtgärder som lokala åtgärdsgrupper föreslagit mot bakgrund av att deras lokala utvecklingsstrategier godkänts inom de regionala utvecklingsprogrammen.

Kan kommissionen ange när den tänker klassificera de olika regionerna i Europa med hänsyn till fastställandet av EU:s strukturfonder för perioden 2007–2013?

(EN) Enligt avdelning I, kapitel III ”Geografiskt stödberättigande”, artiklarna 5, 6 och 7 bis i förslaget till rådets förordning om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden⁽¹⁾ gäller följande:

Enligt ”konvergensmålet” och övergångsstödet skall kommissionen omedelbart efter förordningens ikraftträdande anta förteckningen över de stödberättigade regionerna. De regioner som är berättigade till stöd från strukturfonderna enligt målet ”regional konkurrenskraft och sysselsättning” är områden som inte omfattas av målen ”konvergens” eller ”stöd under en övergångsperiod”.

Enligt målet om ”Europeiskt regionalt samarbete” gäller följande:

När det gäller gränsöverskridande samarbete skall kommissionen omedelbart efter förordningens ikraftträdande anta förteckningen över de stödberättigade regionerna;

När det gäller interregionalt samarbete, nätverk för samarbete och erfarenhetsutbyte är hela unionens territorium berättigat till stöd;

När det gäller transnationellt samarbete skall kommissionen anta förteckningen över stödberättigade transnationella områden.

Att uppnå ekonomisk konvergens inom EU är en politisk nyckelprioritering för de olika EU-medlemsstaterna. Kan Europeiska kommissionen exakt upplysa om vilka åtgärder som den håller på att utarbeta, i samband med genomförandet av Lissabonstrategin, för att uppnå ekonomisk konvergens inom Europeiska unionens territorier?

(EN) I artikel 158 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen slås fast att unionen skall ”sträva efter att minska skillnaderna mellan de olika regionernas utvecklingsnivåer och eftersläpningen i de minst gynnade regionerna eller öarna, inbegripet landsbygdsområdena”. Detta antyder att investeringar som finansieras av regionalpolitiken bör ha en permanent och hållbar inverkan när det gäller real ekonomisk konvergens.

Vi har både finansiella och rättsliga medel för att åstadkomma detta.

I ett ekonomiskt perspektiv bygger regionalpolitiken på principen om att koncentrera investeringarna till de fattigaste områdena i EU. Den här principen bekräftades i rådets slutsatser från december 2005, där man enades om att ungefär 82 procent av resurserna skulle koncentreras till de 35 procent av befolkningen som bor i de minst utvecklade medlemsstaterna och regionerna.

Regionalpolitiken bygger dels på att det finns tillgängliga medel för ekonomiska överföringar och dels på den lagstiftning som avgör hur och var dessa medel skall användas. Under nästa budgetperiod ges högsta prioritet åt de investeringar som bidrar mest – och på ett hållbart sätt – till Lissabonagendans tillväxt-, sysselsättnings- och konkurrensmål.

I enlighet med kommissionens föreslagna allmänna förordning bör resurserna i Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden användas till investeringar i fysiskt kapital och i humankapital enligt de prioriteringar som anges i Gemenskapens strategiska riktlinjer. I väntan på att förordningen antas och i syfte att skapa förutsättningar för medlemsstaterna att hinna förbereda nya program till början av 2007 beslutade kommissionen att presentera ett utkast av riktlinjerna för rådet och parlamentet i juli 2005. Riktlinjerna bygger på för Lissabonstrategin relevanta ”integrerade riktlinjer” och anger tre övergripande prioriteringar:

- att göra EU och dess regioner mer attraktiva att investera och arbeta i,

- att göra EU till ett område med hög tillväxt, konkurrenskraft och innovation,

- att återskapa full sysselsättning i EU genom fler och bättre jobb.

Dessutom krävde Europeiska rådet i december 2005 på kommissionens rekommendation att det skulle fastställas öppna mål för att garantera att en minimiandel av de resurser som finns tillgängliga under sammanhållningspolitiken stöder Lissabonstrategin. Ett fastställande av dessa andelar, så kallad ”öronmärkning”, innebär att minst 60 procent av resurserna i konvergensregionerna och 75 procent i övriga regioner bör investeras i Lissabonstrategins genomförande under nästa budgetperiod. Trots att öronmärkningen enligt slutsatserna från EU-toppmötet i december endast är obligatorisk för de medlemsländer som var medlemmar i unionen före utvidgningen i maj 2004 försöker kommissionen enträget övertyga de nya medlemsländerna att anta öronmärkningssystemet på frivillig basis.

Slutligen är ett av de viktigaste målen för den nya programperioden att maximera hävstångseffekten av de regionalpolitiska investeringarna. I dag har regionalpolitiken en hävstångseffekt på 1,5 euro av det privata kapitalet (för varje euro som EU bidrar med) i mål 1-regioner och 3 euro i mål 2-regioner. I framtiden måste dessa insatser intensifieras. I syfte att få en större finansiell hävstångseffekt uppmuntrar kommissionen till en bättre och bredare användning av offentlig-privata partnerskap i projekt som finansieras av regionalpolitiken.

Under nästa period skall målet om real konvergens eftersträvas genom en koncentration av resurserna i investeringar i de minst utvecklade medlemsländerna och regionerna och genom en mer målinriktad och disciplinerad metod i enlighet med Gemenskapens strategiska riktlinjer och öronmärkningsåtgärderna.

ICBAN har ansvar för att betala ut omkring 25 miljoner euro av Interreg IIIA-programmets medel för stimulansåtgärder i Nordirland och Republiken Irland. Sammansättningen av ICBAN:s styrelse domineras av representanter för katolikerna i Nordirland.

Accepterar kommissionen att ICBAN inte kan ses uppfylla principen om jämlikhet på ett tillfredsställande sätt?

(EN) Enligt det gränsöverskridande Interreg II-programmet mellan Irland och Nordirland som var i kraft mellan 1994 och 1999 fick tre gränsgrupper stöd för att utveckla strategier och integrerade planer för gränsområdet. Gränsgrupperna omfattar 18 lokala myndighetsdistrikt på båda sidor om gränsen. I syfte att kunna utveckla sina roller beslutade gränsgrupperna att bilda och främja bildandet av Interreg IIIA-partnerskap för att skapa en ny modell för gränsöverskridande samarbete för strategisk utveckling under det nuvarande Interreg IIIA-programmet för 2000–2006.

ICBAN (Irish Central Border Area Network) är tillsammans med Interreg IIIA-partnerskapen för den östra respektive nordvästra gränsregionen de tre nuvarande gränsöverskridande Interreg IIIA-partnerskapen som verkar för att genomföra åtgärderna 1, 2 och 3 i prioritet 1.

Dessa partnerskap har aktivt verkat för att utföra sina strategiska och operativa ansvarsuppgifter i programmet och förvaltningsmyndigheten som har insett partnerskapens viktiga roll har varit aktiv när det gäller att utveckla och främja dem.

Den uppdatering av programmets halvtidsöversyn⁽¹⁾ som utförts av oberoende utvärderare stöder denna bedömning. Utvärderarna konstaterar följande:

Medverkan från de tre Interreg IIIA-partnerskapen, vilka ansvarar för att tillhandahålla 30 procent av programmedlen, är ett unikt inslag i det nuvarande programmet. De av gränsgrupperna bildade partnerskapen stöder ett nedifrån och upp-orienterat förhållningssätt och består av en blandning av lagstadgade och arbetsmarknadspartner. Partnerskapen har gett programmet mervärde genom att bidra med lokal kunskap och expertis och garanterar ett stort inflytande för lokala nätverk. Dessutom har partnerskapens arbete och de många projekt som finansieras inom programmet gett en gemensam ”utdelning” genom att stimulera dialogen över gränserna och arbetet mellan samhällen, och har bidragit till att uppnå fredsprogrammets mål och till att lägga fram det gemensamma kapitlet. På samma sätt har programmet inneburit en unik möjlighet för regeringarnas departement, både i norr och i söder, att medverka i ett riktigt gränsöverskridande samarbete.

När det gäller ICBAN har de medverkande medlemsstaterna valt partnerskapet som ett av medlen för att genomföra det gränsöverskridande programmet mellan Irland och Nordirland. Utifrån den information som kommissionen har till sitt förfogande, särskilt när det gäller resultaten av halvtidsöversynen av programmet, har ICBAN:s arbete varit mer än tillfredsställande.

Ett gemensamt mål för initiativet Jeremie och stödordningarna för små och medelstora företag är att stärka de små och medelstora företagens konkurrenskraft och tillväxt, något som också är ett centralt mål i Lissabonstrategin. Inom ramen för Jeremie kan medlemsstaternas utgifter till Europeiska investeringsbanken och andra liknande organ samfinansieras via Europeiska regionala utvecklingsfonden, medan utgifter för förskotteringar till små och medelstora företag inom ramen för stödordningarna inte kan samfinansieras. Vad anser kommissionen om detta?

(EN) Initiativet för gemensamma europeiska resurser för mikroföretag till medelstora företag (Jeremie)⁽¹⁾, som verkar inom ramen för de nationella och regionala sammanhållningsprogrammen och som stöds av Europeiska unionens strukturfonder under perioden 2007–2013, är utformat för att främja större tillgång till finansiering och riskkapital för små och medelstora företag och för att utveckla mikrokredit. Några av Jeremies främsta kännetecken är för det första att de resurser som de operativa programmen tillför Jeremies fonder förväntas generera ytterligare lånekapital eller eget kapital från internationella finansinstitut, finansiella mellanhänder eller andra investerare, och för det andra att det stöd som erbjuds genom riskkapital, lån eller garantifonder för att utveckla mikroföretag och små och medelstora företag (SMF) inom Jeremie måste kunna återbetalas och återanvändas även efter programperioden 2007–2013 är slut.

I syfte att skapa förutsättningar för både hävstångseffekt och återanvändning (vilket innebär att samma bidrag ur Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) normalt sett kan användas mer än en gång för att stödja företag) har kommissionen föreslagit att återbetalningen av de bidrag som förvaltningsmyndigheterna ger inom operativa program till fonder eller utvecklingsfonder inom initiativet Jeremie enligt ERUF-reglerna bör kunna ske genom löpande betalningar.

Dessa särskilda kännetecken gäller inte förhandsbetalningar till stöd för projekt i form av icke återbetalningspliktiga bidrag till företag. Vad som är en lämplig hantering av det senare när det gäller frågan om löpande ERUF-betalningar fortsätter att vara föremål för förhandlingar i rådets arbetsgrupp för strukturåtgärder.

I detta sammanhang bör det uppmärksammas att förslaget till förordningen för 2007–2013 i dag medger förhandsbetalningar ur strukturfonderna, vilket frigör resurser till myndigheterna omedelbart efter det att de operativa programmen antagits. Sådana förhandsbetalningar varierar från 5 procent till 10,5 procent av strukturfondernas totala bidrag under sjuårsperioden, vilket motsvarar mellan 40 och 70 procent av den årliga tilldelningen. Avsikten med unionens förhandsfinansiering av programmen är att ge medlemsstaterna nödvändiga likvida medel för att i sin tur kunna förhandsfinansiera projekt på lämpligt sätt eller göra förhandsbetalningar.

De operationella programmen förbereds som bäst i medlemsstaterna och regionerna. I synnerhet när det gäller användningen av medel i gränsregioner är det viktigt att samordna programmen med grannlandet.

Anser kommissionen att det är möjligt att göra samordningen till en regel och på så sätt uppnå europeiskt mervärde? På vilket sätt kan detta gränsöverskridande, regionala tänkande stärkas?

(EN) Innan medlemsstaterna utarbetar de operativa programmen på nationell och/eller regional nivå, håller de just nu på att färdigställa de nationella strategiska referensramarna (NRSF) som bygger på det förslag till strategiska riktlinjer för sammanhållning som utarbetats av kommissionen⁽¹⁾.

Det finns ingen standardpraxis som kommissionen följer för att samordningen av alla programmen skall garantera ett mervärde för hela EU.

Trots det är det medlemsstaternas ansvar att garantera enhetlighet mellan angränsande program och NRSF är ett verktyg som kan användas för detta ändamål.

Dessutom har strukturfonderna stött ett gränsöverskridande samarbete mellan gränsregioner i över 15 år. Det kommer att fortsätta under nästa programperiod. Samarbetet organiseras genom integrerade samarbetsprogram som samtidigt täcker båda sidor om gränsen. Uppenbarligen samordnas de projekt som genomförs inom programmen automatiskt på båda sidor om gränsen. I vissa fall där det finns mer än ett program per gräns hålls nära kontakt mellan de angränsande programmen för att garantera samordning och för att undvika dubbelinsatser.

När det gäller de större finansieringsbelopp som finns tillgängliga under målen ”konvergens” och ”regional konkurrenskraft och sysselsättning” som är huvudpunkten i frågan genomförs programmen på nationell eller regional basis inom medlemsstaten i fråga och har därför inte nödvändigtvis samordnats med andra sidan gränsen ännu.

Med tanke på de finansieringsbelopp som finns tillgängliga under nästa programplaneringsperiod, särskilt för de nya medlemsstaterna, håller kommissionen med ledamoten om att en sådan samordning verkligen skulle bidra till ett ökat europeiskt mervärde. Samordning av till exempel stora miljö- och transportprojekt som ligger nära gränserna kan bara vara till fördel för alla parter.

Kommissionen avser därför att ta upp frågan under programplaneringsförhandlingarna med medlemsstaterna och regionerna för att kunna bedöma vilka åtgärder som bör vidtas för att garantera den nödvändiga samordningen under programmens genomförande.

Dessutom anser kommissionen att de gränsöverskridande programmen skulle kunna bidra till denna samordning eftersom programmen är en av de främsta mötesplatserna för båda sidor om en viss gräns. En sådan samordnande roll för samarbetsprogrammen skulle säkerligen kunna utökas i framtiden under förutsättning att medlemsstaterna och regionerna i fråga verkligen vill det.

Hur avser kommissionen att gå tillväga för att göra de nya regionalpolitiska initiativen Jaspers, Jeremy och Jessica, vilkas syfte är att hjälpa medlemsstaterna att tillgodogöra sig medel ur strukturfonderna och Sammanhållningsfonden, allmänt kända, förståeliga och lättillgängliga för samtliga intresserade parter, bl.a. på lokal nivå?

(EN) Kommissionen håller med kommissionsledamoten om att det är av största vikt att se till att det finns en bred kännedom om de nya initiativen Jaspers (gemensamt stöd till projekt i de europeiska regionerna), Jeremie (gemensamma europeiska resurser för mikroföretag till medelstora företag) och Jessica (gemensamt europeiskt stöd till hållbara investeringar i stadsområden) i medlemsstaterna och regionerna. Den har därför gjort en kommunikationssatsning som bygger på fyra huvudpunkter.

För det första lanserades de tre initiativen vid en stor konferens som kommissionen anordnade med runt 500 deltagare från regioner, finansinstitut och arbetsmarknadspartner i Bryssel den 24 november 2005. Kommissionen tänker ta vara på alla tillfällen, som evenemang på temat europeisk sammanhållningspolitik ger för att förklara Jaspers, Jeremie och Jessica.

För det andra har kommissionen tillsammans med Europeiska investeringsbankgruppen och andra berörda internationella finansinstitut hållit fackmöten både i medlemsstaterna själva och i Bryssel för att informera de nationella och regionala myndigheterna om initiativen Jaspers, Jeremie och Jessica. Deltagarna har bland annat varit förvaltningsmyndigheter och (i Jaspers fall) stora sektoriella departement såsom transport och miljö, och (i Jeremies fall) finans- och ekonomidepartement och regionala finansinstitut.

För det tredje utvecklar kommissionen moderna informationstekniska verktyg, vilket omfattar att skapa webbplatser och webbsidor om Jaspers, Jeremie och Jessica. En webbplats om Jaspers finns redan på Internet⁽¹⁾. Preliminära versioner av webbplatserna för Jeremie och Jessica har utarbetats och beräknas kunna offentliggöras på Internet under de närmaste veckorna.

För det fjärde har kommissionens tjänsteavdelningar, mot bakgrund av den första diskussionsrundan nyligen om de nationella strategiska referensramarna (NRSF) om regionalpolitik för perioden 2007–2013, systematiskt gjort förvaltningsmyndigheterna i medlemsstaterna uppmärksamma på de nya möjligheter som Jaspers, Jeremie och Jessica erbjuder. Det kommer de att fortsätta göra i kommande diskussionsrundor om NRSF och om de operativa programmen i sig under 2006.

Kommissionen är också tacksam för det stöd och de stora bidrag till initiativens kommunikationssatsningar som parlamentet, Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har gett.

Europeiska kommissionen har planerat att stärka regionernas roll (i Polen vojvodskap) när det gäller tilldelning av medel från Europeiska unionen. Denna stärkning av regionernas behörighet lär behöva ske på bekostnad av regeringarna. Kommer dessa planer att genomföras redan 2007? Hur kommer principerna för tilldelning av detta stöd att förändras inom triangeln kommissionen-regeringar-regioner?

(FR) Kommissionen har åtagit sig att behålla och stärka partnerskapet under varje skede av genomförandet av den nya generationen av strukturfonder.

Den stöder det aktiva engagemanget från regionerna, de lokala myndigheterna och övriga partner som deltar i att planera och fastställa utvecklingsprioriteringarna. Denna fråga grundas på artikel 10 i det förslag till en allmän förordning som för närvarande diskuteras i rådet.⁽¹⁾

Vid Europeiska rådets möte i december betonade man betydelsen av forskning som en förutsättning för konkurrenskraft och sysselsättning, både på det regionala planet och vid användningen av strukturfondsmedlen. Hur tänker kommissionen organisera forskningen inom de regionala programmen och strukturfondsprogrammen? Finns det något samarbete mellan kommissionens generaldirektorat för regionalpolitik respektive forskning för att garantera strategiska forskningsresurser och en positiv utveckling? Om så är fallet, vad består detta samarbete av?

(EN) Målsättningen för EU:s sammanhållningspolitik är att bidra till att närma sig målen i Lissabonstrategin. Forskning, utveckling och innovation kommer att spela en viktig roll i den framtida sammanhållningspolitiken. De är sålunda exempel på de prioriteringar som föreslås för konvergensregioner, för konkurrens- och sysselsättningsregioner och för EU:s regionala samarbetsmål.

De föreslagna riktlinjerna för forskning och utveckling under sammanhållningspolitikens nästa finansieringsperiod omfattar ett bättre samarbete, både mellan företag och mellan företag och offentlig forskning och universitet, stödforskning och stödutveckling i små och medelstora företag, ett bättre gränsöverskridande och transnationellt forskningssamarbete och förstärkning av relevant kapacitetsuppbyggnad, däribland IKT, infrastrukturer och humankapital.

Framtida program inom sammanhållningspolitiken kan bygga på rika och omfattande erfarenheter från den nuvarande finansieringsperioden, under vilken omkring 10,5 miljarder euro kommer att investeras i forskning, teknisk utveckling och innovation. De tre främsta investeringsområdena är projekt för tillämpad forskning och forskning före en introduktion på marknaden, forsknings- och innovationsinfrastrukturer och stöd för överföring av innovation och teknik. Sju av tio euro som tas ur strukturfonderna till dessa investeringar används i regioner som släpar efter i utvecklingen.

En mycket viktig del av strategin att investera mer i forskning och utveckling är investeringar i humankapital. Strukturfonderna kommer att medfinansiera en lång rad åtgärder som kommer att direkt bidra till detta och se till att det finns en samverkan för koherenta strategier på nationell och regional nivå.

Den nationella strategiska referensramen för sammanhållningspolitikens nästa finansieringsperiod håller på att utarbetas och givetvis är andra verksamheter välkomna att delta, vilket också generaldirektoratet för forskning gör. De viktigaste inslagen för forskningsdelen i dokumenten, liksom för de kommande operativa programmen, är välutvecklade och ambitiösa strategier, såsom EU-stödda åtgärder vidtagna genom programmen regional framsyn och innovativa åtgärder, ett förbättrat samarbete och en förbättrad samordning mellan offentlig och privat forskning i syfte att söka efter resultatinriktad forskning som banar väg för innovation och ökande forskningsinvesteringar från utlandet.

Förutom att sammanhållningspolitiken har en främjande och mer strategisk hållning till forskning, utveckling och innovation ger samarbetet mellan generaldirektoraten för forskning respektive regionalpolitik resultat även åt andra hållet eftersom den regionala aspekten uttryckligen införts som en hörnsten i det sjunde ramprogrammet. Den kommer att ingå i ett av ramprogrammets fyra program, kapacitetsprogrammet, om att främja möjligheterna till forskning och innovation i hela Europa. Det omfattar bland annat utvecklingen och användningen av infrastrukturer för forskning och forskningsåtgärder för små och medelstora företag inom särskilda områden. Det sistnämnda som följaktligen utgör en länk mellan å ena sidan forskning och innovation och å andra sidan kommersialisering och på så vis driver fram tillväxt och arbetstillfällen stöds av båda dessa politiska program från respektive synvinkel.

På parlamentets initiativ har pilotprojektet kunskapsregioner under de två perioderna för förslagsinfordran utvecklats på ett sätt som gör att det kommer att vara ett projekt vid sidan om det sjunde ramprogrammet. I det föreslagna projektet om frigörande av forskningspotential i EU:s konvergensregioner stöds dessutom köp av utrustning och lansering av konferenser om såväl tekniköverföring som överflyttning av forskningspersonal.

Denna uppräkning är inte uttömmande men visar att betydliga framsteg har gjorts inom samarbetet med att förena regionalpolitiken och forskningen och detta från båda håll. Detta kommer att leda till en avsevärd ökning av bidragen till alla de tre nivåer som anges i Aho-rapporten⁽¹⁾: marknadsvillkor som främjar forskning och utveckling, en större rörlighet för forskare och skapandet av ledande marknader inom hela EU för de viktigaste teknikerna.

I enlighet med regeln om automatiska återtaganden (”n+2”) skall anslagen till Polen från EU:s strukturfonder för perioden 2004–2006 (totalt belopp på cirka 8,6 miljarder euro) utnyttjas före slutet av 2008, annars måste de återbetalas till EU.

Den polska regeringen offentliggjorde nyligen en prognos över de utgifter som skall finansieras genom strukturfonderna. Enligt de mest optimistiska prognoserna kommer Polen att kunna utnyttja högst 43,2 procent av det tilldelade beloppet, det vill säga 3,7 miljarder euro, före utgången av 2006. Detta innebär att cirka 4,9 miljarder euro skall utnyttjas de kommande två åren.

Anser kommissionen det möjligt för Polen att uppfylla skyldigheten att fördela resten av anslaget innan fristen löper ut? Vilka är de grundläggande misstag som de polska myndigheterna begått när det gäller de utgifter som skall finansieras genom strukturfonderna?

(EN) Målet att i slutet av 2006 ha använt 43,2 procent av de totala medel som tilldelats från strukturfonderna för perioden 2004–2006 innebär att risken för ett automatiskt återtagande enligt n+2-regeln av alla tilldelade medel för 2004 och två tredjedelar av de tilldelade medlen för 2005 undviks. I praktiken vore detta ett mycket bra resultat för Polen eftersom utbetalningarna av de tilldelade medlen för perioden 2004–2006 inte skall fördelas jämnt från 2004 till slutet av 2008 (slutdatumet för att kräva utbetalning under strukturfonderna enligt n+2-regeln).

Med andra ord kan man knappast vänta sig att Polen eller någon av de andra nya medlemsstaterna före utgången av 2006 har använt 60 procent av de totala medel som tilldelats från strukturfonderna under nuvarande programperiod. Anledningen till detta är att det från det att tilldelningen görs tar tid innan arbetet kan inledas på grund av projekturval, anbudsförfarande och slutande av avtal.

Som exempel kan tas att kommissionen inom det största operativa programmet (OP), det integrerade regionala operativa programmet (IROP), nu har tagit emot krav på mer än 200 miljoner euro vilket betyder att ett automatiskt återtagande av de medel som tilldelats detta program under 2004 inte längre kommer på fråga.

När det gäller de stora problemen med genomförandet av strukturfonderna i Polen beror de till största delen på bristen på erfarenhet när det gäller tillämpning av gemenskapsrätten (regler om offentlig upphandling och miljökonsekvensutredning). En annan sorts problem utgörs av alltför komplicerade och byråkratiska förfaranden, särskilt när det gäller betalningsindrivning och utfärdande av intyg. Detta är dock långt ifrån ovanligt i nya eller till och med gamla medlemsstater och det finns belägg för att många av de initiala problemen nu har övervunnits och att effektiva åtgärder vidtas.

Hur stor andel av de strukturfondsmedel som tilldelats enligt Irlands innevarande nationella plan kommer att användas för forskning och innovation, och hur ser denna siffra ut i förhållande till genomsnittet för EU?

Med tanke på det kommande sjunde ramprogrammet för forskning, vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att främja utnyttjandet av strukturfonderna för forskning och innovation i framtiden?

(EN) Den andel av strukturfonderna som under perioden 2000–2006 anslagits till forskning och innovation i Irland kan uppskattas till 7 procent av de totala strukturfondsanslagen (eller lite mer än 200 miljoner euro). Detta ligger något över EU-genomsnittet på uppskattningsvis 5 procent av de totala anslagen till forsknings- och innovationsåtgärder.

Den nya generationens sammanhållningspolitiska program under perioden 2007–2013 har som mål att öka koherensen mellan sammanhållningspolitiken och Lissabonagendan och mellan sammanhållningspolitiken och annan gemenskapspolitik. Samverkan med forskningspolitiken har därför givits mycket stor uppmärksamhet. Den yttrar sig på två sätt:

För det första föreslår vi i gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållningspolitiken en ökning och förbättring av FTU-investeringar genom strukturfonderna. Riktlinjerna fastställer fyra investeringsprioriteringar i detta avseende:

att stärka samarbetet mellan företag och mellan företag och institutioner för offentlig forskning/högre utbildning genom att stödja bildandet av regionala och transregionala expertgrupper,

att stödja FTU-åtgärder i små och medelstora företag (SMF) och göra FTU-tjänster på offentligfinansierade forskningsinstitutioner tillgängliga för små och medelstora företag,

att stödja regionala gränsöverskridande och transnationella initiativ som har som mål att stärka forskningssamarbete och kapacitetsuppbyggnad inom prioriterade områden av EU:s forskningspolitik,

att stärka kapacitetsuppbyggnaden inom FoU, däribland informations- och kommunikationsteknik, infrastruktur för forskning och humankapital inom områden med betydande tillväxtpotential.

En samverkan med sjunde ramprogrammet för forskning framgår av såväl de allmänna målen som särskilda länkar. Det allmänna målet kommer att vara uppbyggnad av forsknings- och innovationskapacitet i alla regioner för att på så sätt öka konkurrenskraften och möjliggöra ett deltagande i sjunde ramprogrammet.

För det andra kommer det att finnas särskilda komplement när det gäller:

vissa investeringsområden (t.ex. stora europeiska forskningsinfrastrukturer, potentialökning i forskningsgrupper i konvergensregioner, framväxande och redan befintliga expertcentrum, utbildning och villkor för forskare);

genomförandet av de forskningsstrategier som utvecklas under sjunde ramprogrammets kunskapsregioner.

De olika områdena inom politiken kommer sålunda att förenas under hela utformandet av handlingsplanen för, och genomförandeperioden av, strukturfondsprogrammen.

Är kommissionen bekymrad över nivån på tillgångsinflationen i vissa medlemsstater, och har den diskuterat detta med regeringarna i de berörda medlemsstaterna eller med Europeiska centralbanken?

(EN) Tillgångspriserna i EU har ökat oavbrutet under de senaste åren vilket återspeglar en global trend. En stor del av ökningen av tillgångspriserna kan tillskrivas den mycket goda likviditet som har varit utmärkande för det internationella finansiella systemet sedan slutet av 1990-talet. Likviditetsökningen har förenats med mycket låga kortfristiga räntesatser och har uppmuntrat investerare att trissa upp priset på långfristiga tillgångar i jakten på högre avkastning.

I en del medlemsstater har tillgångspriserna – inklusive bostadspriserna – stigit mycket snabbt och har nått mycket höga nivåer med historiska mått mätt. Det är svårt att avgöra i vilken utsträckning dessa marknader kan vara övervärderade. En sådan hög tillgångsvärdering måste dock kontrolleras omsorgsfullt eftersom det finns risk för att en plötslig justering på dessa marknader skulle kunna få allvarliga konsekvenser för ekonomin i dessa medlemsländer.

Totalt sett, såsom inom euroområdet eller EU som helhet, uppstår det likväl inga särskilda risker i samband med en sådan utveckling av tillgångspriserna.

Kommissionen följer regelbundet situationen på tillgångsmarknaderna i samband med den ekonomiska övervakningen av EU och medlemsstaterna. Med detta som utgångspunkt har kommissionen möjlighet att diskutera utvecklingen av tillgångspriser med finansministrarna och Europeiska centralbanken vid Ekofinrådets och eurogruppens månatliga möten.

Kommissionen har vid ett flertal tillfällen påpekat att den potentiella tillväxtnivån i den europeiska ekonomin ligger på ca 2 procent medan motsvarande siffra för USA är 4 procent och för flertalet asiatiska länder 8–9 procent.

Vad anser kommissionen att denna låga potentiella tillväxtnivå i den europeiska ekonomin beror på? Anser kommissionen att en så låg potentiell tillväxtnivå bidrar till utvecklingen i det utvidgade EU? Är kommissionen oroad över att denna svaga potentiella tillväxtnivå inte är tillräcklig för att skapa sysselsättning och därmed inte kan sänka arbetslöshetsnivåerna? Anser kommissionen att vissa europeiska regeringars resonemang och protektionistiska åtgärder bidrar till att minska Europeiska unionens potentiella tillväxt?

(EN) När det gäller potentiell tillväxt släpar EU verkligen efter flera av sina främsta konkurrenter. Orsakerna kan vara ett lägre arbetskraftsutnyttjande och en varaktig nedgång i produktivitetstillväxten. Många analytiker är eniga om att denna djupt otillfredsställande situation till stor del återspeglar en strukturell svaghet i EU:s ekonomi. Lissabonstrategin kom till för att ta itu med dessa svagheter och för att öka den potentiella tillväxttakten. Sedan lanseringen av Lissabonstrategin år 2000 har det dock visat sig vara svårt att göra samtidiga framsteg på båda områdena. Sysselsättningens tilltagande bidrag till ökningen av EU:s bruttonationalprodukt (BNP) utjämnades inledningsvis av en minskning av bidraget från arbetskraftproduktiviteten.

Kommissionens analys visar att det försämrade resultatet för arbetskraftsproduktiviteten kan tillskrivas en lägre investering per anställd och en dämpning av takten för tekniska framsteg. Det förstnämnda kan delvis förklaras med att arbetstillfällen skapas i högre takt och att nyskapade arbetstillfällen tenderar att vara lågproduktiva sådana. För övrigt är svaga investeringsincitament även förenade med ett dåligt företagsklimat, särskilt när det gäller reglering. Det sistnämnda återspeglar EU:s industristruktur med en förhållandevis liten andel åtgärder av högt mervärde och som inte har varit snabb att anpassa sig till det ökande trycket från globaliseringen och den därmed förenade ökningen av tekniska framsteg.

Lissabonstrategin lanserades på nytt förra året – som en strategi för tillväxt och arbetstillfällen – med en tydlig inriktning på att underlätta genomförandet av åtgärder som främjar en ökning av tillväxten och sysselsättningen, vilket har fastställts i de integrerade riktlinjerna. Den baseras på samverkan mellan medlemsstaterna och EU:s institutioner. Denna omfattande och samordnade strategi som innefattar reformåtgärder på arbets-, produkt- och tjänstemarknaderna på både nationell nivå och gemenskapsnivå är även EU:s främsta instrument för att ta itu med konsekvenserna av en åldrande befolkning och utmaningarna med globaliseringen.

Avsikten med tillväxt- och sysselsättningsstrategin är att främja arbetsmarknadsreformer som skulle garantera arbetare ett relevant skydd och samtidigt låta marknaden anpassa sig snabbt efter förändringar av de ekonomiska förhållandena. Ytterligare åtgärder är avsedda att förbättra kvaliteten på humankapital och främja FoU- och innovationsverksamheterna. I synnerhet kommer även främjandet av ett livslångt lärande för lågutbildade arbetstagare att bidra till att förstärka produktivitetsökningen. Dessutom är det väsentligt att förbättra affärsvillkoren, inbegripet en bättre reglering, och att främja en sund marknadskonkurrens.

När det gäller den förnyade tillväxt- och sysselsättningsstrategin lade medlemsstaterna fram sina nationella reformprogram under hösten 2005. Kommissionen har utvärderat programmen i sin årliga lägesrapport. I rapporten föreslår den även en betoning på snara reformer inom de fyra områdena kunskap och innovation, företagsklimat och regelverk, hantering av globalisering och åldrande, liksom energipolitik. Europeiska rådets vårmöte stöder kommissionens årliga lägesrapport och genomförandet av de nationella reformprogrammen och gemenskapens Lissabonprogram på gemenskapsnivå är nu på gång.

Tillväxt- och sysselsättningsstrategins effekt på EU-ekonomins tillväxtpotential kommer troligtvis att vara betydande. En ny undersökning på uppdrag av kommissionen har visat att ett fullständigt genomförande av målen i tillväxt- och sysselsättningsstrategin skulle kunna öka EU:s BNP per capita med nästan en fjärdedel. Detta visar vilken stor positiv potential omfattande reformer har liksom alternativkostnaden för att inte vidta dem.

Alla statliga åtgärder som skulle kunna påverka den inre marknaden negativt skulle gå stick i stäv med målsättningen att öka effektiviteten genom optimal resursfördelning och att utnyttja EU-ekonomins tillväxtpotential i största möjliga mån.

Med tanke på den grekiska ekonomins utveckling och trovärdighet är det synnerligen viktigt att på nytt granska taken för det offentliga underskottet och den offentliga skulden efter Eurostats beslut om sättet på vilket man fört upp försvarsutgifterna. Detta eftersom det sätt som regeringen 2004 valde för att föra in uppgifterna gjorde att de offentliga utgifterna från tidigare år belastades med mer än tre procent, vilket skapar ett felaktigt intryck av att Grekland skulle ha gått med i EMU utan att uppfylla villkoren och förpliktelserna gentemot EU.

Anser kommissionen inte att Grekland borde revidera uppgifterna om sina försvarsutgifter även för perioden 2000-2003, så att landets offentliga underskott inte skulle framstå som om det hade överstigit tre procent, och för att göra kommissionen, Eurostat och den grekiska regeringen trovärdiga, så att man skulle förstå att det faktum att Grekland klarade av att uppfylla villkoren för EMU inte var något som skedde med hjälp av förfalskade uppgifter, utan var resultatet av en gemensam politik som hedrar EU, inte bara på det internationella planet utan även ur de internationella bankvärderarnas synvinkel sett?

Inom ramarna för öppenhet och möjlighet till insyn förefaller det fullständigt ändamålsenligt att kommissionen ger ut de uppgifter som den grekiska regeringen från och med mars 2004 har översänt till Eurostat om försvarsutgifterna, samt den skrivelse som Eurostat har översänt till den grekiska regeringen angående värdepapperiseringen.

(EN) Ledamoten finner information om de uppgifter om försvarsutgifter från mars 2004 som den grekiska regeringen har skickat till Eurostat i Eurostats rapport om revideringen av uppgifterna om Greklands offentliga underskott och skulder som offentliggjordes den 22 november 2004 och finns på Eurostats webbplats⁽¹⁾.

Rapporten visar hur grekiska myndigheter har tillämpat reglerna om redovisning av försvarsutgifter från 1995 och framåt och innehåller även den korrespondens som förekommit mellan Eurostat och Greklands nationella statistiska service (NSSG) i ärendet.

Som Eurostat förstår det hade Grekland tidigare, fram till 2004, beslutat att redovisa försvarsutgifter vid tidpunkten för den faktiska fysiska leveransen.

Som framgår av Eurostats rapport om revideringen av uppgifterna om Greklands offentliga underskott och skulder som offentliggjordes den 22 november 2004, sidan 17, hade det trots det gjorts medgivanden om att endast en förhållandevis liten del av leveranserna tagits upp. Detta resulterade i en allvarlig undervärdering av det offentliga underskottet på grund av att NSSG och finansdepartementet över huvud taget inte hade tagit emot någon leveransinformation sedan 1997. Eurostat godkände beslutet att redovisa försvarsutgifter enligt kontantmetoden på grund av att det tidigare varit omöjligt att korrekt genomföra leveransmetoden. Bytet till redovisning enligt kontantmetoden avgjordes följaktligen av hänsyn till genomförbarhet snarare än av metodologiska skäl. Mot bakgrund av att leveransinformation är konfidentiell i Grekland var redovisning enligt kontantmetoden det enda sättet att garantera att alla utgifter hade redovisats.

Som framgår av Eurostats nyhetsmeddelande nr 31/2006, daterat den 9 mars 2006, om redovisning av utgifter för försvarsutrustning, finns det inget behov av att revidera de uppgifter om försvarsutgifter som regeringen tidigare lämnat eftersom medlemsstater skulle kunna välja att inte ändra redovisningsmetod för perioden 2002–2004, för det fall kontrakt endast omfattar i förväg gjorda betalningar.

Enligt ett Eurostatbeslut som offentliggjordes den 9 mars i år skall medlemsstaternas försvarsutgifter bokföras då materielen levereras och inte då den köps. Med tanke på att försvarskostnaderna utgör en stor del av de nationella utgifterna är det emellertid förståeligt att felaktiga bokföringsmetoder kan skapa en bild av att ett lands offentliga underskott överstiger den föreskrivna gränsen på tre procent.

I Grekland ändrade den nuvarande regeringen 2004 bokföringsmetoderna för försvarsutgifter på ett sätt som inte är förenligt med Eurostats beslut, och därför överstiger det offentliga underskottet för perioden 2000–2003 skenbarligen treprocentsgränsen.

Mot bakgrund av Eurostatbeslutet undrar jag: Bör inte den grekiska regeringen se över bokföringsmetoderna för landets försvarsutgifter under åren 2000–2003 så att det inte skapas ett intryck av att Grekland gått med i EMU på grundval av falska uppgifter?

(EN) I Eurostats nyligen fattade beslut som offentliggjordes den 9 mars 2006 föreskrivs det för långsiktiga kontrakt om köp av försvarsutrustning att: när det gäller försvarsutrustning som byggs upp under flera år infaller tidpunkten för den statliga utgiften och sålunda effekten på det offentliga underskottet vid tidpunkten för den faktiska fysiska leveransen av slutprodukten istället för vid ägarskiftet som ofta sker under uppbyggnadsprocessen.

Samtidigt har Eurostat för det fall källuppgifter saknas förutsett att det är en godtagbar metod att, som tillfällig lösning och i avvaktan på en förbättring av bokföringsmässiga källuppgifter, redovisa statliga försvarsutgifter enligt kontantmetoden eller att hämta dem från information enligt denna metod. Denna lösning är endast godtagbar i följande tre fall:

a) om kontantuppgifterna har justerats enligt iakttagna och riktiga uppgifter om inkomster och utgifter förenade med de aktuella kontrakten; eller

b) om kontantinformation endast används för små leveranser eller justeras för stora leveranser; eller

c) om tidpunkten för betalningen infaller i nära anslutning till leveransen (inom ett år från tidpunkten för leveransen).

Som Eurostat förstår det hade Grekland tidigare, fram till 2004, beslutat att redovisa försvarsutgifter vid tidpunkten för den faktiska fysiska leveransen.

Som framgår av Eurostats rapport om revideringen av uppgifterna om Greklands offentliga underskott och skulder som publicerades den 22 november 2004, sidan 1, hade det trots det gjorts medgivanden om att endast en förhållandevis liten del av leveranserna tagits upp. Detta resulterade i en allvarlig undervärdering av de offentliga utgifterna på grund av att Greklands nationella statistiktjänst och finansdepartementet över huvud taget inte hade tagit emot någon leveransinformation sedan 1997. Eurostat godkände beslutet att redovisa försvarsutgifter enligt kontantmetoden på grund av att det tidigare varit omöjligt att korrekt genomföra leveransmetoden. Bytet till redovisning enligt kontantmetoden avgjordes följaktligen av hänsyn till genomförbarhet snarare än av metodologiska skäl. Med hänsyn till att leveransinformation är konfidentiell i Grekland var redovisning enligt kontantmetoden det enda sättet att garantera att alla utgifter hade redovisats.

Ledamoten finner ytterligare information om redovisning av utgifter för försvarsutrustning i ovannämnda rapport (sidorna 15–18) som är tillgänglig för allmänheten på Eurostats webbplats.

Som framgår av Eurostats nyhetsmeddelande nr 31/2006, daterat den 9 mars 2006, om redovisning av utgifter för försvarsutrustning, finns det inget behov av att revidera de uppgifter om försvarsutgifter som regeringen tidigare lämnat eftersom medlemsstater skulle kunna välja att inte ändra redovisningsmetod för perioden 2002–2004, för det fall kontrakt endast omfattar i förväg gjorda betalningar.

I mars 2005 rekommenderade rådet uttryckligen Ungern att vidta effektiva åtgärder för att uppnå de mål med budgetunderskottet som fastställts i konvergensprogrammet. I sitt beslut av den 8 november 2005 slog rådet tydligt fast att tiden för och genomförandet av alla skattesänkningar skall förenas med villkoret att målen med underskotten i det uppdaterade konvergensprogrammet från december 2004 har uppnåtts (beslut 2005/843/EG⁽¹⁾).

Härvidlag betonade rådet att den politik som ligger till grund för programmets utformning i budgetmässigt hänseende måste styrkas för att garantera dess överensstämmelse med den korrigering av det alltför stora underskottet som skall ske senast 2008. Vidare befarar rådet att resultatet för budgeten kan komma att förvärras betydligt om inte de skattemässiga åtgärder som skall vidtas för att finansieringsmålen skall uppfyllas fastställs och noga genomförs. Det är mot denna bakgrund som rådet anser att effektiva finanspolitiska åtgärder måste vidtas.

Slutligen påpekar rådet att om inga effektiva åtgärder har vidtagits i enlighet med artikel 104.7 skall rådet fatta ett beslut i detta syfte.⁽²⁾ Kommissionen ansvarar för den finanspolitiska övervakningen och skall se till att förfarandet vid alltför stora underskott genomförs. Kan kommissionen, i ljuset av ovannämnda rekommendation, ge svar på följande fråga: Vilka konsekvenser skulle det få för Ungern om ytterligare skattesänkningar införs trots rådets rekommendationer?

(EN) Frågan refererar till två aspekter av budgetövervakning, förfarande vid alltför stora underskott (EDP) och utvärderingen av stabilitets- och konvergensprogrammen, som båda är relevanta för Ungern.

På grundval av en rekommendation från kommissionen har rådet två gånger riktat en rekommendation till Ungern i enlighet med artikel 104.7 i EG-fördraget. Första gången gjordes det i juli 2004 och sedan åter i mars 2005. I den senare rekommenderade rådet verkligen Ungern att bland annat ”förena tiden för och genomförandet av alla skattesänkningar med villkoret att målen med underskotten […] har uppnåtts”. I båda fallen beslutade sig rådet sedan i enlighet med artikel 104.8 i EG-fördraget, efter en rekommendation från kommissionen, att de åtgärder som vidtagits av Ungern som svar på rekommendationerna inte var effektiva.

Eftersom Ungern ännu inte deltar i euroområdet är de två stegen i EDP i enlighet med artikel 104.9 och 11 i EG-fördraget, och särskilt möjligheten att genomföra sanktioner inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten, inte tillämpliga. Rådet kan dock på rekommendation av kommissionen utfärda en ny rekommendation grundad på artikel 104.7 i EG-fördraget. En sådan rekommendation skulle ta hänsyn till alla relevanta nya utvecklingar, såsom ett anpassat konvergensprogram uppdaterat för att framläggas den 1 september 2006. Kommissionen följer Ungerns budgetutveckling och politik mycket noggrant.

Schengenavtalen och den brittiska regeringens beslut angående dessa ger upphov till en dramatisk situation i området kring Calais. En oavbruten ström av över 200 migranter som är på flykt undan krig och misär och som fallit offer för den internationella maffia som bedriver människohandel koncentreras till Calaisis i hopp om att kunna åka över till England. Denna situation är framför allt outhärdlig för dessa migranter som lever under fruktansvärda förhållanden. Den lokala befolkningen utsätts även för svåra prövningar, och situationen får omfattande ekonomiska följder som allvarligt påverkar sysselsättningen. Europeiska unionen är till fullo ansvarig för denna situation.

Vad har kommissionen mot denna bakgrund för avsikt att göra för att sätta stopp för denna katastrofala situation och hjälpa de migranter som blivit offer för olika maffior samt åtgärda de ekonomiska skador som drabbat området Calaisis?

(EN) Kommissionen måste erkänna att den situation som lyfts fram av ledamoten och som rör migranter som stannar olagligt i Calaisområdet inte är något nytt.

Det är dock nödvändigt att vara helt klar över vad som redan har gjorts för att ta itu med denna situation, vem som har ansvaret för att handskas med migranterna, och hur vi kan ta itu med problemet på det globala sätt som ledamoten kräver.

För fyra eller fem år sedan gav tillflyktsorten vid Sangatte tillfälligt skydd åt migranter. Detta förklarade varför människor beslutade sig för att genomföra farliga resor över Europa. En del hoppades på att återförenas med vänner eller släktingar. En del hoppades på att fly fattigdomen. En del sökte arbete. En del kom undan förföljelse och/eller rasdiskriminering.

De lösningar som då hittades – att lägga ned tillflyktsorten; att bevilja Förenade kungariket arbetstillstånd för vissa migranter; att skicka tillbaka vissa till deras ursprungsländer och att behandla asylansökningar för dem som begärde internationellt skydd – var effektiva på kort sikt. Dessa lösningar var inget universalmedel. De tog inte itu med migrationens ursprungsorsaker eller andra skäl som fick människor att lämna sina egna länder och som ledamoten hänvisar till. EU:s invandringspolitik försöker ta itu med ursprungsorsakerna till migration och hitta varaktiga lösningar på de problem som flera medlemsstater står inför.

Förenade kungariket är inte en del av Schengenområdet och kontrollerna vid dess gränser är resultatet av ett självständigt, lagligt politiskt val. Kommissionen har ingen makt eller några befogenheter att tvinga Förenade kungariket att ändra sin politik i detta avseende. En sak är dock tydlig. Det finns inget samband mellan det faktum att Förenade kungariket inte deltar i Schengen och de allvarliga problemen i Calais.

Dessa frågor är komplexa och djupt rotade. Det krävs en rad omfattande åtgärder, både på nationell nivå och EU-nivå, för att ta itu med dem på ett effektivt sätt.

För dem som kan begära skydd har situationen förändrats betydligt sedan Sangatte. EU har gått med på ett åtgärdspaket för asylfrågor för att se till att de som söker skydd i vilket EU-land som helst garanteras miniminormer när det gäller villkoren vid mottagning, att avgöra när medborgare i tredjeland skall betraktas som flyktingar samt förfarandegarantier. Denna uppsättning åtgärder tar också itu med frågan om vilket land som bör ha ansvaret att avgöra en asylbegäran.

Vår gemensamma invandrings- och asylpolitik utvecklades 2004 i och med antagandet av Haag-programmet – Europeiska rådets arbetsplan för rättsliga och inrikes frågor som antogs i november 2004. Haag-programmet främjar en heltäckande strategi för att fullborda ett gemensamt europeiskt asylsystem, främja laglig migration i ekonomiskt syfte, stärka integreringsåtgärderna och införa nya viktiga åtgärder för att kraftfullt bekämpa olaglig invandring.

Som svar på Haag-programmet, den 1 september 2005, antog kommissionen en rad politiska förslag som innefattade ett direktiv om gemensamma normer för att skicka tillbaka medborgare från tredjeländer och konkreta idéer som syftade till att ta itu med olaglig invandring och dess ursprungsorsaker genom att stärka kopplingarna mellan invandring och utvecklingspolitik i ursprungs- och transitländerna.

När det gäller ledamotens oro för människohandelns offer har EU intensifierat sina ansträngningar för att ta itu med frågan om människohandel, däribland smugglingen av migranter, i den politiska dialogen med tredjeländer. Denna strategi stöder initiativ som motarbetar människohandel i tredjeländer genom utvecklingssamarbete och andra instrument.

En EU-plan om bästa metoder, normer och förfaranden för att bekämpa och förebygga människohandel antogs av rådet i december 2005.

Den globala strategi som kommissionen lade fram i september 2005 godkändes i stora drag av Europeiska rådet i december 2005 i deras dokument om prioriterade åtgärder riktade mot Afrika och Medelhavsområdet.

I detta dokument prioriteras:

Ökat operativt samarbete mellan medlemsstaterna, i första hand för att ta itu med olaglig invandring i Medelhavsområdet och rädda liv till sjöss,

utveckla dialog och samarbete med Afrika, inbegripet gemensamma ansträngningar för att bekämpa olaglig invandring, och andra åtgärder för att ta itu med invandringens ursprungsorsaker,

samarbete med grannländer, särskilt i Nordafrika för att förebygga olaglig invandring och förbättra kapaciteten i deras asylsystem och metoder för att hantera laglig arbetskraftsmigration utifrån dem.

Kommissionen, i nära samarbete med medlemsstaterna och den europeiska gränsförvaltningsbyrån⁽¹⁾ arbetar för närvarande med genomförandet av dessa åtgärder. Den kommer att utarbeta en skriftlig rapport om dessa åtgärder i slutet av 2006.

Kommissionen har för avsikt att lägga fram ett nytt meddelande i vår där man kommer att utvärdera de åtgärder som vidtagits fram till nu, fastställa behovet av ytterligare initiativ och sätta upp framtida prioriteringar för att kraftfullt bekämpa olaglig invandring.

Mer långsiktiga EU-strategier och förslag tar naturligtvis tid att komma överens om och genomföra – men det finns ett mer omedelbart och konkret stöd som EU kan erbjuda för att ta itu med situationen i Calaisregionen.

Frankrike har tillgängliga medel i Europeiska flyktingfonden för att hjälpa landet att hantera alla invandrare som begär asyl och EU-medel finns nu tillgängligt för att hjälpa till med att skicka tillbaka olagliga invandrare till deras ursprungsländer.

De nu gällande programmen ERF, ARGO, AENEAS och de ”förberedande åtgärderna för återsändande” finns alla tillgängliga för att öka medlemsstaternas förmåga att handskas med invandring och besläktade frågor.

Från och med 2007 bör situationen förbättras avsevärt i och med antagandet av de nya fonderna för solidaritet och hantering av migrationsströmmar, som kommissionen föreslagit för perioden 2007–2013 och som inkluderar en fond för de yttre gränserna, en europeisk flyktingfond liksom en europeisk fond för återsändande och en integrationsfond.

Som tillägg till nu gällande AENEAS-program kommer en del av EU:s finansiella instrument för yttre förbindelser också att ägnas migrationsrelaterade frågor.

När det gäller gottgörelsen för de ekonomiska skador som de olagliga invandrarnas närvaro i Calais-området eventuellt kommer att orsaka – är det först nödvändigt att dokumentera vad man exakt menar med sådana ”ekonomiska skador” och bevisa den koppling till olaglig invandring som den ärade ledamoten förutsätter. Kommissionen bör naturligtvis understryka att medlemsstaterna själva helt bär ansvaret för de konkreta operativa åtgärderna för att handskas med olagliga invandrare på deras territorium och med illegalt arbete. Kommissionen deltar inte i brottsbekämpande åtgärder på fältet och man har under flera år uppmuntrat medlemsstaterna att, inom ramen för de mål som fastställdes i Lissabon, tackla problemet med olagligt arbete, som inte bara fungerar som pullfaktor för migranterna utan även undergräver förtroendet för EU:s migrationspolitik.

Med sitt förslag till direktiv om en marin strategi (KOM(2005)0505 slutlig) vill kommissionen att den marina miljöns tillstånd skall förbättras till 2021. Det preciseras emellertid inte tillräckligt vilka åtgärder som skall vidtas för att målen i strategin skall uppnås.

För att det skall kunna föras en integrerad politik för den marina miljön på gemenskapsnivå krävs gemensamma indikatorer för att fastställa gott miljötillstånd. Har det skett några framsteg i denna fråga? Har det gjorts någon beräkning av medlemsstaternas kostnader för genomförandet av strategin, utöver administrativa kostnader? Hur kan man se till att strategin även genomförs i tredjeländer som delar hav med medlemsstater? Har ett eventuellt pilotprojekt för genomförandet av strategin övervägts?

(EN) Målet med förslaget till direktiv om en marin strategi⁽¹⁾ är att uppnå ett ”gott miljötillstånd” i EU:s marina miljö till 2021. I det föreslagna direktivet fastställs inte specifika åtgärder som skall vidtas för att uppnå detta mål. Detta rättfärdigas av de olikartade förhållandena, problemen och behoven i EU:s olika marina regioner som kräver skräddarsydda lösningar, så planeringen och verkställandet av åtgärderna överlämnas till regional nivå. En mer normgivande strategi skulle förbise de olikartade situationerna i Europa.

När det gäller kostnaderna uppskattar man i konsekvensbedömningen⁽²⁾ att de administrativa och politiska kostnaderna uppgår till ungefär 90 miljoner euro för inledningsfasen och strax över 70 miljoner euro efter denna period. Eftersom åtgärdsprogrammen kan se mycket olika ut för varje enskild marin region, så kommer även följderna, kostnaderna och fördelarna att vara olika. I förslaget till direktiv kräver man detaljerade konsekvensbedömningar av de åtgärder som vidtagits för att se till att det blir kostnadseffektivt.

I dagsläget befinner sig EU inte i en stark ställning för att göra överenskommelser med tredjeländer man delar hav med. Samverkan med dem sker huvudsakligen inom de regionala havskonventionerna. EU-medlemsstaterna anstränger sig oftast inte till det yttersta för att samordna sina handlingar om det inte finns tydliga EU-riktlinjer. Den marina strategin tillhandahåller en plattform genom vilken EU kommer att framföra sina åsikter till tredjeländer på ett mer effektivt sätt. Detta kommer att förbättra vårt förhandlingsläge. Strategin kommer även att bli en del av det gemensamma regelverk som många tredjeländer måste anpassa sin lagstiftning efter som en del av grannskapspolitiken eller de bilaterala avtalen med EU. Vi räknar med att detta kommer att få ytterligare en positiv inverkan på den marina miljöns tillstånd i EU:s hav.

När det gäller införandet av ett pilotprojekt för att genomföra strategin har vi inte till dags dato övervägt detta. Kommissionen kommer att fortsätta uppmuntra insatser för att stimulera utbyten och korsbefruktning mellan de regionala havskonventionerna.

Den grönbok om havs- och sjöfartspolitik som kommer att antas av kommissionen före slutet av årets första hälft kommer att ta upp frågor och föreslå svar med avseende på ytterligare åtgärder för att utveckla hållbara marina aktiviteter på grundval av det ekosystemsbaserade förvaltande som föreslås i den marina strategin.

Kommissionen reagerade i en skrivelse av den 3 mars 2006 på den skriftliga frågan E-4819/05. Det svar som följde på den tre månader långa handläggningstiden gav emellertid inga upplysningar i ärendet. Frågan upprepas därför i form av en muntlig fråga:

Varför har dessa konton upprättats? Hur många konton känner kommissionen till som uppfyller bekräftelseblankettens kriterier? Inom vilka generaldirektorat, avdelningar och enheter förs dessa konton? Hur stora belopp uppgår kontona till, varifrån kommer intäkterna och vilka har utgiftsändamålen varit? Vilka personer har haft teckningsrätt, och hur har förfarandena stämts av inom kommissionen? Varför har kontona förts utanför budgeten? Kan personlig vinning uteslutas i samtliga fall? Hur planerar kommissionen att gå tillväga om kommissionen har kännedom om samtliga konton?

Hur bedömer kommissionen dessa förfaranden?

(EN) Kommissionen kommer inom kort att ha gjort klart en granskning som den påbörjade i slutet av oktober 2005 av de bankkonton som har öppnats eller skötts av personal annan än kommissionens räkenskapsförare.

Denna granskning hade två syften:

att bekräfta förekomsten av alla kommissionens tillgångar och skulder i form av bankkonton som använts i EU-budgetens syften,

att klargöra reglerna med kommissionens olika utanordnare när det gäller öppnandet och användandet av dessa bankkonton för att utvärdera deras fortsatta användbarhet.

För att åstadkomma detta måste man skilja mellan de bankkonton som har öppnats inom EU:s gränser och de som har öppnats utanför EU.

De konton som har öppnats utanför EU sköts till största delen gemensamt av de stater som undertecknat Cotonouavtalet med kontrasignering av de ansvariga för gemenskapens delegationer för Europeiska utvecklingsfondens (EUF) projekt och program. De är fortfarande under granskning och slutförandet av denna kontroll kommer att ta lite mer tid

18 bankkonton identifierades inom EU:s gränser. Dessa konton fyller olika syften:

att förvalta försäljningsintäkterna från publikationer,

att följa de nationella rättsliga kraven (en omtvistad leasinggaranti för en delegationsbyggnad, de lokalt anställdas pensionsavgiftskälla, bestritt kravförfarande),

att tillhandahålla små lån för personal i brådskande behov av hjälp enligt villkoren i interinstitutionella kommittén för sociala åtgärder (som innefattar EG-domstolen, parlamentet, Revisionsrätten och kommissionen och leds av EG-domstolens personalavdelningschef),

att förvalta ”restaurang- och Economatverksamheterna” i Bryssel, Luxemburg och Ispra,

Kontona innehas av Publikationsbyrån (4), Eurostat (2), GD Kommunikation (2), GD Personal och administration (1), Infrastruktur- och logistikbyrån i Bryssel (5), Infrastruktur- och logistikbyrån i Luxemburg (3) och Gemensamma forskningscentret i Ispra (1).

Inget oväntat har således dykt upp i denna granskning. Inga oegentligheter har hittats och ingen personlig vinning har konstaterats. Öppnandet av ett konto för en omtvistad leasinggaranti för delegationen i Prag skulle ha gjorts officiellt av räkenskapsföraren och det skulle ha stängts, om inte en konflikt hade uppstått. Detta konto är fortfarande öppet i kommissionens räkenskaper. Det har dock redovisats på rätt sätt och ingen ekonomisk förlust eller personlig vinning har heller i detta fall konstaterats.

Kommissionen har gett parlamentet en komplett förteckning över dessa konton och deras tillstånd från och med den 30 november 2005. Denna förteckning innehåller detaljer om de rättsliga grunder enligt vilka de öppnades och sköts. Där det är möjligt kommer de konton som inte egentligen längre behövs att stängas.

En sådan granskning gjordes redan 2002 men inte så i detalj. Den upprepades 2005 i linje med moderniseringen av kontona och övergången till ett periodiserat redovisningssystem för att identifiera alla kommissionens tillgångar och skulder.

Kommissionen fann denna inventarieövning användbar och kommer att upprepa den regelbundet. Kommissionen räknar med att bekräfta egenskaperna hos de konton som nämnts av kommissionens delegationer senast i slutet av april 2006.

Direktiv 89/48/EEG⁽¹⁾ om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier införlivades i det spanska rättsystemet genom det kungliga dekretet 1665/9991. Det verkar som om detta gjordes på ett felaktigt sätt, vilket har föranlett kommissionen att utfärda ett motiverat yttrande riktat till den spanska regeringen.

Kan kommissionen specificera vilka felaktigheter som var orsaken till detta yttrande? Har dessa problem redan lösts eller kommer kommissionen nu att gå vidare till EG-domstolen?

(EN) Kommissionen har fått flera klagomål där man påpekat att det kungliga dekretet 1665/1991 av den 25 oktober 1991 som införlivade direktiv 89/48/EEG tillämpades på ett felaktigt sätt av de spanska myndigheterna när det gäller erkännandet av examensbevis för ingenjörer.

Efter att ha fått ett akademiskt erkännande av deras spanska examensbevis från ett italienskt universitet gjorde personerna i fråga den statliga italienska prövning som ger rätten att arbeta som ingenjör i Italien. Därför besitter de en italiensk yrkeskvalifikation och är fullt kvalificerade att arbeta inom yrket i fråga i Italien.

Deras ansökan om ett spanskt erkännande av deras italienska yrkeskvalifikationer utgör inte något kringgående av det system för erkännande som upprättats i direktiv 89/48/EEG. Kommissionen anser att vägran att erkänna den italienska yrkeskvalifikationen i fråga strider mot direktivet.

Dessutom gör de spanska myndigheterna tillgången till alla prövningar för befordran inom den offentliga sektorn beroende av erkännandet (av de spanska myndigheterna) av de akademiska examensbevis som erhållits i andra medlemsstater. Detta krav strider också mot direktiv 89/48/EEG som ger gemenskapsmedborgare som är fullt kvalificerade och innehar det godkända examensbeviset för att utöva ett yrke i en annan medlemsstat rätten att utöva samma yrke i denna medlemsstat under samma villkor som de nationella medborgarna. Ingenjörer som är fullt kvalificerade för att utöva ingenjörsyrket i Italien och som har fått sina yrkeskvalifikationer erkända i Spanien behöver med andra ord inte få något ytterligare akademiskt erkännande av sin titel om spanska medborgare som utövar samma yrke inte kräver det.

Kommissionen inledde ett överträdelseförfarande mot Spanien och skickade ett motiverat yttrande den 5 juli 2005 som Spanien svarade på den 20 september 2005.

Spaniens svar är under granskning och kollegiet kommer under sitt kommande sammanträde om överträdelseförfaranden att besluta om vilka ytterligare åtgärder som skall vidtas.

Enligt EU:s nya riktlinjer för regionalt stöd kommer den andel av Förenade kungarikets befolkning som lever i stödberättigade områden att minska från 30,9 procent till 23,9 procent. Instämmer kommissionen med att arbetslöshetsnivåerna bör vara en indikator för vilka regioner som skall vara stödberättigade? Hur avser kommissionen för övrigt att se till att det verkligen är de områden som behöver stöd som får det och bör man inte också beakta andra indikatorer, såsom bruttomervärde per arbetstagare, arbetslöshetsnivåer, antal sysselsatta per 1000 invånare samt geografiska enheter såsom NUTS–områden och kommuner?

(EN) När det gäller de nya riktlinjerna för nationellt regionalt stöd för 2007–2013 bör man skilja mellan de indikatorer som används för att utse regionerna i artikel 87.3.a (de regioner som är i störst behov av stöd i EU och som därför kan vara antagbara för den högsta nivån av stöd) och de indikatorer som används för att utse regionerna i artikel 87.3.c (de regioner som trots att de fortfarande ligger efter när det gäller regional utveckling jämförelsevis är mindre missgynnade och därför kan vara antagbara för en lägre nivå av stöd).

För att se till att förslagen är i överensstämmelse med den regionala sammanhållningspolitiken har kommissionen, med de allra flesta medlemsstaters samtycke, fortsatt att identifiera regioner som är antagbara i enlighet med artikel 87.3.a i EG-fördraget på grundval av regional bruttonationalprodukt (BNP) per capita (i köpkraftstandard). Att välja någon som helst annan strategi skulle innebära att reglerna för statligt stöd inte skulle vara förenliga med strukturfondsförordningarna.

Å andra sidan har medlemsstaterna en bred marginal när det gäller rätten att bestämma vilka regioner som kan utses som antagbara för stöd enligt artikel 87.3.c, förutsatt att man vidtar de säkerhetsåtgärder som behövs för att se till att stödet är riktat på ett tillbörligt sätt. Det är varje medlemsstats ansvar att bevisa att de föreslagna områdena relativt sett är i större behov av ekonomisk utveckling än andra områden och använda erkända indikatorer såsom BNP per capita, sysselsättnings- eller arbetslöshetsnivåer, eller lokal produktivitet eller kompetensindikatorer. Inom ramen för den totala befolkningstäckning som är tillåten för varje medlemsstat är det medlemsstatens eget ansvar att bestämma både metoden för att utse de regioner som är antagbara för stöd och de ekonomiska indikatorer man skall använda för att rikta in sig på regionala skillnader, även där dessa skillnader är mycket begränsade till ett visst område.

Kommissionen har inrättat en högnivågrupp för konkurrenskraft, energi och miljö, som består av de fyra relevanta kommissionsledamöterna, fyra ministrar som företräder rådet och ett antal företrädare för intressegrupper som arbetar på områdena industri, energi och miljö. Jag konstaterar att ingen av dessa företrädare är från de nya medlemsstaterna. Jag skulle därför vilja ställa följande frågor till kommissionen:

Vad är syftet med högnivågruppen och vilka är dess uppgifter?

Vilka befogenheter har gruppen?

Anser kommissionen att det inte finns några sådana betydande skillnader mellan de nya och gamla medlemsstaterna att det skulle vara motiverat att högnivågruppens sammansättning sker enligt geografiska kriterier?

Hur kommer gruppen att kunna lägga fram initiativ för harmoniserad lagstiftningsverksamhet, som tar hänsyn till den faktiska situationen i EU-25 samt som ger samma fördelar till och ställer samma krav på både nya och gamla medlemsstater?

Hur avser kommissionen att främja samverkan mellan EU-25 i strävan efter att uppnå Lissabonstrategins mål? Avser kommissionen att inrätta en annan grupp som består av företrädare för intressegrupper från de gamla medlemsstaterna?

(EN) Inrättandet av en högnivågrupp för konkurrenskraft, energi och miljö tillkännagavs av kommissionen i dess meddelande av den 5 oktober 2005, ”Genomförandet av gemenskapens Lissabonprogram: en politisk ram för att stärka EU:s tillverkningsindustri – mot en mer integrerad industripolitisk strategi”. Den är en del av sju tillkännagivna eller redan upprättade sektorsöverskridande initiativ som syftar till att ta itu med de gemensamma utmaningarna över grupperingarna av olika industrier för att skapa stabila långsiktiga rambestämmelser för de olika sektorerna. Gruppen har inrättats genom kommissionens beslut av den 23 december 2005 i enlighet med de regler som upprättats i meddelande C(2005)2817 och kommissionens interna arbetsdokument SEK(2005)1004 som anger de allmänna bestämmelser och förfaranden som är tillämpliga för kommissionens expertgrupper (t.ex. i fråga om struktur, sammansättning och behörighetsregler).

Högnivågruppens övergripande syfte är att främja större sammanhållning mellan målsättningarna för konkurrenskraft, energi och miljö. Gruppens huvudsakliga uppgift är att ge råd till kommissionen, liksom till beslutsfattarna och intressenterna för att främja bestående politiska och rättsliga initiativ inom områdena för konkurrenskraft, energi och miljö genom närmare samordning. Den kommer också att ge råd om hur man skapar ett mer stabilt och förutsägbart regelverk inom berörda politikområden.

Gruppen har bara en rådgivande roll utan några andra befogenheter. Högnivågruppen är inte en kommitté för så kallat kommittéförfarande. Den kommer inte att försvaga lagstiftarens ställning eller begränsa kommissionens initiativrätt. Detta är inte en interinstitutionell samordnings- eller förhandlingsgrupp. Kommissionen kommer inte att begära ett formellt ställningstagande från de andra inblandade institutionerna och man har ingen avsikt att kringgå de interinstitutionella förfarandena i EG-fördraget.

Gruppens företrädare har erbjudits platserna på grund av deras personliga kompetens och ansvar inom områdena för industri, energi och miljö. Inte ens ministrarna i gruppen företräder sina regeringar. Fokus ligger på att man frivilligt bidrar med sin personliga kunskap och inte på den geografiska spridningen av företrädarna i gruppen. Kommissionen har dessutom försökt samla ihop dem med bakgrund i de specifika områdena för att råda kommissionen i hur man kan hitta en lämplig avvägning mellan allmänna/privata intressen och även mellan det civila samhällets och industrins intressen, snarare än att betrakta de nationella intressena eller den geografiska avvägningen. Gruppen kommer att samla information om situationen i EU-25, bland annat genom utfrågningar och genom att samla skriftligt material. På så sätt ser man till att gruppens råd grundar sig på den faktiska situationen i EU-25. Kommissionen har inga planer på att inrätta några andra grupper inom detta område.

Det finns ingen direkt koppling mellan gruppens aktiviteter och de nya rättsliga initiativen. Enligt principerna för bättre regleringar måste nya initiativ genomgå en konsekvensbedömning. En sådan konsekvensbedömning kan utvisa behovet att ta itu med de nya medlemsstaternas behov av specifika krav och en sådan konsekvensbedömning ligger helt utanför gruppens ramar.

Högnivågruppen skall inte duplicera andra gruppers, kommittéers eller forums redan befintliga arbete och gruppens aktiviteter fokuseras inte på Lissabonstrategin. När det gäller Lissabonstrategin finns det specifika forum där diskussioner om sätten att uppnå dess mål, inklusive en granskning av de nationella reformplanerna, äger rum. I fråga om målen i Lissabonstrategin finns det inga grupper som enbart tar itu med de specifika utmaningarna för EU-10 eller EU-15.

Efter tjugo års förhandlingar har EU och USA slutit ett avtal som reglerar handeln med vin mellan dem. I avtalet slås fast att europeiska viner, t.ex. champagne, portvin och sherry, namnskyddas på den amerikanska marknaden. Vidare skall EU tillåta import av amerikanska viner som tillverkats med metoder som inte är godkända i gemenskapslagstiftningen. Men för att dessa billigt framställda amerikanska viner verkligen skall kunna importeras till EU – något som väckt en storm av protester bland EU:s vinproducenter – så föreskrivs det att de amerikanska metoderna måste godkännas i förväg av den europeiska vinindustrin.

Kommer det vin som har producerats enligt de amerikanska framställningsmetoderna att få en varningsmärkning så att de europeiska konsumenterna alltid kommer att vara medvetna om att de köper ett vin som är av lägre kvalitet än europeisk standard? Omfattar namnskyddet på den amerikanska marknaden även grekisk retsina och andra grekiska viner, och hur kommer man att kontrollera att det inte sker någon export till USA av förfalskade viner som bär europeiska etiketter?

(EN) När det gäller vintillverkningsmetoder kommer viner som importeras från Förenta staterna och säljs till europeiska konsumenter att vara märkta enligt gemenskapsreglerna, precis som EU-vinerna. Sedan är det konsumenten som gör valet.

Det skulle inte ligga i gemenskapens bästa intresse att ägna sig åt obefogad negativ diskriminering av viner från alla de tredjeländer som gemenskapen har förhandlat fram ett avtal med, särskilt när parterna måste fortsätta förhandlingarna för att uppnå ytterligare ömsesidiga fördelar i framtiden.

När det gäller frågan om gemenskapens ”ursprungsbenämningar” (gemenskapens geografiska ursprungsbeteckningar) såsom å ena sidan ”Nemea”, å andra sidan de 17 europeiska namn på viner som i Förenta staterna är allmänt kända som tvetydiga ursprungsbeteckningar, som exempelvis Retsina, är situationen följande:

- Gemenskapens ”ursprungsbenämningar” kommer i Förenta staterna att erkännas och skyddas genom Förenta staternas bestämmelser om märkning.

- När ändringen av den rättsliga ställningen för EU:s 17 kända namn på viner, som för närvarande anses som tvetydiga ursprungsbeteckningar i den amerikanska lagstiftningen, antas av senaten kommer dessa 17 gemenskapsbenämningar att vara reserverade för viner som har sitt ursprung i gemenskapen.

Eftersom det är ytterst viktigt för EU:s vinsektor att man ändrar statusen för dessa EU-viner i Förenta staterna har de viktigaste bestämmelserna i avtalet för Förenta staterna kopplats till denna ändring, särskilt godkännandet av de andra vintillverkningsmetoder som finns i Förenta staterna. Denna koppling skapar ett verkligt incitament för kongressen att agera.

Kontrollen kommer att utföras i synnerhet av den amerikanska myndighet som är ansvarig för märkning.

I sin rapport KOM/2005/0430 slutlig om hur direktiv 94/55/EC⁽¹⁾, 95/50/EC⁽²⁾ och 2003/28/EC⁽³⁾ om transporter av farligt gods efterlevs, uppgav kommissionen att Grekland, Frankrike och Luxemburg inte hade lämnat in någon rapport alls. Kommissionsbeslut 111–112/2004 gav länderna ett år på sig att ta hänsyn till de senaste ändringarna. Vilka har idag följt tidsplanen? Vilka länder har rapporterat in nya data efter 2002 om antalet kontroller och funna brister och vad var siffrorna?

Farligt gods får endast köras över Öresundsbron nattetid mellan kl. 22.00–06.00, men under den tiden har Skånepolisen dragit in alla kontroller. Hamnen i Helsingborg har ett postfack nattetid där man förväntas stanna och lämna in rapporter. Säkerhetsrådgivare saknas i mer än hälften av Sveriges kommuner, tragiskt nog inget unikt dåligt facit i EU.

Hur avser kommissionen agera för att underlätta för länderna att skydda sina medborgare för de tusentals ton livsfarligt gods som rör sig över gränserna mellan länderna?

(EN) Enligt rådets direktiv 95/59/EG⁽⁴⁾ om enhetliga förfaranden för kontroller av vägtransporter av farligt gods skall medlemsstaterna för varje kalenderår, senast 12 månader efter årets slut, sända kommissionen en rapport om de kontroller som genomförts av vägtransporter av farligt gods.

Vid tillämpningen av kommissionens direktiv 2004/112/EG⁽⁵⁾ av den 13 december 2004 om anpassning till den tekniska utvecklingen av rådets direktiv 95/50/EG skall man i rapporten använda de nya standardformulären för överträdelser och sanktioner. Medlemsstaternas rapporter för 2005 skall sändas in under 2006.

Rapporter som baseras på den gamla modellen, som av många ansågs som otillräcklig, har kommit in enligt följande:

2003 från Österrike, Belgien, Danmark, Tyskland, Spanien, Irland, Sverige, Slovenien och Förenade kungariket.

2004 från Österrike, Belgien, Tjeckien, Danmark, Tyskland, Grekland, Spanien, Finland, Ungern, Irland, Litauen, Slovenien och Förenade kungariket.

Kommissionen förväntar sig att få in övriga rapporter i vederbörlig ordning.

Gemenskapens bestämmelser om vägtransporter av farligt gods som har varit i kraft sedan 1994 baseras på internationella överenskommelser. Med tanke på att uppskattningsvis 620 miljoner ton farligt gods transporteras på vägarna (EU15: ca 5 procent av alla vägtransporter) anses det allmänt att detta transportsätt har fungerat bra.

Genomförandet av gemenskapslagstiftningen är medlemsstaternas ansvar. Kommissionen har ingen anledning att misstänka att svenska myndigheter inte tillämpar lagstiftningen korrekt.

Kommissionen vill påpeka att lagstiftningen inte kräver att kommunerna utser säkerhetsrådgivare för farligt gods. Den kräver inte heller permanenta kontroller vid broar eller andra infrastrukturinstallationer.

Nyligen fick en grupp parlamentsledamöter från Balearerna, tillhörande olika politiska grupper, inte resa till Sahara på grund av, enligt det flygbolag som anlitats för uppgiften, påtryckningar från de marockanska myndigheterna.

Fallet med ledamöterna från Balearerna är inte unikt; det har inträffat andra liknande fall med andra delegationer med spanska ledamöter under de senaste månaderna. Denna gång är händelsen dock allvarligare, eftersom avvisandet inte skedde när de kom fram till destinationen, utan till och med innan de steg på planet från Las Palmas på Gran Canaria.

Marocko hindrade alltså, enligt flygbolaget, ledamöterna från att stiga ombord på planet på spanskt, och således europeiskt, territorium.

Har Europeiska kommissionen någon information om denna händelse? Avser kommissionen att inleda någon undersökning om det inträffade eller att fatta något beslut beträffande Marocko för att säkerställa att denna situation inte upprepas? Kommer kommissionen att begära information från den spanska regeringen, mot bakgrund av den passivitet som denna händelse utan tidigare motsvarighet bemötts med?

(EN) Kommissionen var inte medveten om detta specifika fall men har fått uppgifter om liknande nyligen inträffade fall där utländska delegationer blivit nekade besök till Västsahara.

Kommissionen kan inte inleda någon undersökning av ett sådant fall som ledamoten har redogjort för. Men kommissionen följer noggrant utvecklingen i området. Kommissionen och EU-medlemsstaterna har vid flera tillfällen tagit upp frågan om Västsahara med de marockanska myndigheterna inom ramen för den politiska dialogen mellan EU och Marocko på olika nivåer.

Det är inte möjligt att genomföra Lissabonstrategin utan effektiva europeiska transportnät. Vid Europeiska rådets möte i Essen 1994, i kommissionens beslut 1692/96/EG⁽¹⁾ och 884/2004/EG⁽²⁾ samt i rapporten från högnivågruppen ledd av Karel van Miert fastställdes gemenskapens riktlinjer för TEN-T och 30 prioriterade projekt.

Kommissionens mycket begränsade budgetförslag på 20,3 miljarder euro för de transeuropeiska transportnäten inom ramen för budgetplanen för perioden 2007–2013 samt utseendet av samordnare för de 6 projekt som valts ut bland de totalt 30 transeuropeiska transportnätsprojekten ger upphov till viss oro när det gäller det framtida genomförandet av de 24 återstående projekten.

Hur avser kommissionen att finansiera de återstående 24 projekten, däribland det för den sociala och ekonomiska utvecklingen i Centraleuropa strategiska projekt nr 23 – Gdansk–Warszawa–Brno/Bratislava–Wien? Hur kommer Galileoprojektet att finansieras med tanke på de bristande resurserna för detta ändamål i budgeten för TEN-T och de minskande resurserna i den föreslagna budgeten för EU:s sjunde ramprogram?

(FR) Samtal pågår för perioden 2007–2013 för att utforma villkoren för en överenskommelse om den nya budgetplanen på interinstitutionell nivå.

Kommissionen kommer att dra lämpliga slutsatser från slutresultaten. Den kommer att ta hänsyn till de tillgängliga medlen och försöka föreslå prioriteringar för sektorer med högsta mervärde, framför allt gränsöverskridande sektorer.

Utnämningen av sex europeiska samordnare av det transeuropeiska transportnätverket kommer inte att få någon skadlig inverkan på finansieringen av specifika prioriterade projekt. Samordnarnas huvuduppgift blir att bistå vissa projekt som för närvarande har svårt att göra framsteg.

Kommissionen vill också påpeka att arbetet på det transeuropeiska transportnätverket inom de nya medlemsstaternas område, till exempel huvuddelen av projekt nr 23, Gdansk – Warszawa – Brno/Bratislava – Wien, skulle kunna finansieras genom sammanhållningsfonderna och Europeiska regionala utvecklingsfonden.

Slutligen vill kommissionen upplysa ledamoten att det kommer att finnas en särskild rubrik för den framtida finansieringen av Galileoprojektet. Följaktligen bör fonder som sorterar under budgetrubriken för det transeuropeiska transportnätverket eller under rubriken för det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling inte tas med i beräkningen för de faser som gäller utveckling och kommersiell hantering av projektet.

Kommissionen beslutade idag att införa skyddstullar på skor från Kina och Vietnam.

Den danska regeringen har genomfört en studie som visar att kostnaderna för konsumenterna i EU är åtta gånger större än vinsterna för producenterna, och totalt förlorar unionen över 2,4 miljoner euro om kommissionen inför dessa tullar. Totalt kan de svenska konsumenterna räkna med att betala nästan 60 miljoner kronor mer för sina skor.

Har kommissionen gjort en annan kostnadsbedömning än den danska regeringen? Om så är fallet, hur ser den bedömningen ut och på vilka grunder är den gjord? Om kommissionen har gjort en motsvarande bedömning som den danska studien, hur kan kommissionen då hävda att man tagit vederbörlig hänsyn till konsumenterna?

(EN) I samband med antidumpningslagstiftningen måste kommissionen ta hänsyn till det övergripande europeiska intresset när den avgör hur den skall bemöta dumpning. Kommissionen inser att varje åtgärd kan innebära vissa kostnader - även om de är små - för importörerna och för de europeiska konsumenterna, och principen om gemenskapsintresset kräver att man väger dessa kostnader noggrant och agerar utifrån ett brett europeiskt intresse.

Kommissionen är medveten om att studier om hur åtgärderna inverkar på konsumenterna och andra ekonomiska aktörer har genomförts av den danska regeringen. Kommissionen kan dock inte kommentera resultaten, inte minst eftersom detaljerna i studierna inte gjorts tillgängliga för oss.

Vad kommissionen kan göra är däremot att dela med sig av de slutsatser den dragit när det gäller åtgärdernas inverkan i allmänhet på konsumenterna i Europeiska unionen.

När man bedömer åtgärders konsekvenser för konsumentpriserna måste man ta hänsyn till den stora marginal som finns mellan importpriserna, på vilka åtgärderna tillämpas, och konsumentpriserna.

På den preliminära nivå som föreslagits skulle tullavgiften bli strax över 1,5 euro på de genomsnittliga importpriserna på omkring 9 euro per par. Men denna tullavgift på 1,5 euro utgör endast en bråkdel av konsumentpriserna, eftersom skorna säljs för mellan 40 och 120 euro i detaljhandeln.

Med tanke på marginalerna i leverantörskedjan tror kommissionen att det finns utrymme i branschen att betala en liten avgift på importkostnaderna genom att fördela den på olika varusortiment och inom distributionskedjan. Det är därför realistiskt att tro att tullavgiften i genomsnitt inte utgör mer än 1 euro per par. Och det bör betonas att detta fall endast gäller nio par skor av varje hundra par skor som köps av EU-konsumenterna - en bråkdel av varusortimentet.

Naturligtvis bör den sammanlagda effekten av åtgärderna även ses i ljuset av hur stor den europeiska skomarknaden faktiskt är. På grossistnivå står skomarknaden för omkring 13 miljarder euro och förmodligen för mer än det dubbla på konsumentnivå.

Slutligen bör det betonas att importpriserna på skor från Kina och Vietnam har sjunkit med mer än tjugo procent under de senaste fem åren, samtidigt som vi har tydliga bevis för att detaljhandelns priser för samma skor har legat kvar på den tidigare prisnivån eller till och med ökat något.

Sammanfattningsvis anser kommissionen att de åtgärder som föreslagits utgör en balanserad lösning. Tullavgiften korrigerar skadan men ger samtidigt importörerna helt klara spelregler och innebär en mycket liten tilläggskostnad för konsumenterna.

Den offentliga upphandlingen av bygg- och anläggningsarbeten, leveranser och tjänster sker sedan 2004 inom en ny europeisk, samordnad ram. Denna ram är förenklad, mer öppen för insyn och mer konkurrenskraftig. Ramens effektivitet bromsas emellertid upp av de intresserade parterna som gör meningslösa och tidsödande invändningar och lämnar in överklaganden av förfarandemässig, administrativ och rättslig natur – detta på nationell och europeisk nivå, som sedermera bedöms som fruktlösa och endast leder till att infrastrukturprojekt som finansieras med europeiska medel inte slutförs i tid.

Har kommissionen för avsikt att ta initiativ till lagstiftning – åtminstone vad gäller offentliga arbeten och tjänster som rör de transeuropeiska näten – som skulle göra den samordnade lagstiftningsramen till en mer strikt reglerande ram, i syfte att få till stånd en starkare administrativ integrering av denna förvaltning på många nivåer, det vill säga på europeisk, nationell och regional nivå, vilket slutligen skulle öka förvaltningens effektivitet och förse ingripandet från gemenskapens sida med ett mervärde?

(EN) Den rättsliga ramen för offentlig upphandling moderniserades, förenklades och klargjordes verkligen grundligt genom antagandet av lagstiftningspaketet 2004: direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG⁽¹⁾. Eftersom tidsfristen för införlivandet av dessa direktiv i den nationella lagstiftningen gick ut först den 31 januari 2006 verkar det för tidigt att dra några slutsatser om huruvida dessa direktiv behöver ändras eller inte.

Har kommissionen fått fullständiga svar från de åtta medlemsstater som den skickade en formell underrättelse till för bristande tillämpning av EU:s habitatdirektiv när det gäller skydd av valar, delfiner och tumlare?

Är kommissionen i så fall nöjd med dessa svar eller avser den att driva frågan vidare?

(EN) I december 2005 inledde kommissionen ett överträdelseförfarande mot åtta medlemsstater på grundval av att de inte hade lyckats uppfylla sina åtaganden i enlighet med artikel 11 i direktiv 92/43/EEG som rör bevarandet av livsmiljöer samt vilda djur och växter⁽¹⁾. Kommissionen anser att dessa medlemsstater inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att övervaka valdjurens bevarandestatus.

Berörda medlemsstaters nationella myndigheter har svarat på den formella underrättelsen. Kommissionens tjänster granskar nu medlemsstaternas svar i syfte att undersöka om ett effektivt övervakningssystem har upprättats.

Den tredje bärplockningssäsongen sedan Polen blev medlem av Europeiska unionen närmar sig. Trots att de polska ledamöterna av Europaparlamentet sedan början av det polska medlemskapet har uppmärksammat den mycket svåra situationen på bärmarknaden, har kommissionen hittills inte föreslagit någon lösning som skulle kunna förbättra denna situation. Den 11 maj 2005 antog Europaparlamentet en resolution om en förenkling av den gemensamma organisationen av bärmarknaden, i vilken kommissionen bl.a. uppmanades att ge ett kraftfullare stöd till producentorganisationerna och att införa importbegränsningar på bärmarknaden. Kommissionen efterkom inte dessa uppmaningar under 2005 och inget talar för att de kommer att efterkommas under 2006. Är det på grund av detta dags för en tredje kris på den polska bärmarknaden?

(EN) Kommissionen är medveten om att den polska bärmarknaden har haft problem de senaste två regleringsåren på grund av de låga priserna på många produkter.

I linje med de slutsatser som drogs av rådets ordförandeskap i november 2004 när det gäller förenklingen av den gemensamma organisationen av frukt- och grönsaksmarknaden har kommissionen gjort en granskning av gemenskapens marknad för bär avsedda för industriell bearbetning. Denna granskning är nu i sitt slutskede och kommer att förse debatten med information om reformen av den gemensamma organisationen av frukt- och grönsaksmarknaden. Kommissionen har för avsikt att anta dess förslag före årsslutet.

Kommissionen inledde dessutom, på Polens begäran i juli 2005, en undersökning som avser skyddsåtgärder för import av frysta jordgubbar. På begäran av den polska djupfrysningsindustrins fackförbund i januari 2006 inledde kommissionen en antidumpningsundersökning gällande import av samma produkt med ursprung i Folkrepubliken Kina. Båda undersökningarna pågår och inga slutsatser kan dras i detta skede.

Den 20 mars inledde Libanons militärdomstol rättegången i det fall som öppnats av den militäre åklagaren mot advokaten och människorättsaktivisten Muhamad Mugraby, föranlett av dennes uttalanden inför Europaparlamentet den 4 november 2003.

Enligt f.d. kommissionsledamot Chris Patten och ledamöter av Europaparlamentet var uppgifterna från Muhamad Mugraby viktiga och korrekta och på intet sätt kränkande.

Står kommissionen fortfarande bakom kommissionsledamot Chris Pattens ståndpunkt? Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit för att tillse att bestämmelserna om mänskliga rättigheter i associeringsavtalet med Libanon respekteras? Vilka mått och steg har kommissionen vidtagit för att driva igenom att åtalet mot Muhamad Mugraby dras tillbaka, sedan beslutet att ställa honom inför rätta blev känt?

(EN) Kommissionen är fullt medveten om omständigheterna kring Dr Muhamad Mugrabys fall, som den tar på stort allvar.

Kommissionens delegation i Beirut följer utvecklingen av fallet med stor uppmärksamhet tillsammans med medlemsstater och parlamentet och genom kontakter med människorättsorganisationer. Delegationen har också tidigare regelbundet träffat Dr Muhamad Mugraby för att höra hans åsikter, och kommer att fortsätta göra det.

Kommissionen anser att det är fullständigt oacceptabelt att någon åtalas för att fritt ha uttryckt en åsikt och detta inför en EU-institution som parlamentet.

Tillsammans med medlemsstater och med parlamentets stöd arbetar kommissionen i riktning mot en förstärkt politisk dialog med Libanon för ett samarbete inom mänskliga rättigheter och demokratisering inom ramen för associeringsavtalet och den europeiska grannskapspolitiken.

Kommissionen skall just inleda förhandlingar med den libanesiska regeringen om en handlingsplan för den europeiska grannskapspolitiken och där kommer vi att prioritera att ta itu med frågor som mänskliga rättigheter och demokrati. Handlingsplanens syfte kommer också att vara att ta itu med behovet att utveckla ett oberoende och opartiskt rättsväsende. Vi är övertygade om att handlingsplanen kommer att bli ett användbart verktyg för att stödja regeringen när den tar itu med viktiga och nödvändiga reformer inom dessa områden.

Genom associeringsavtalet och handlingsplanen för grannskapspolitiken kan vi ytterligare stödja Libanons respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i linje med dess internationella åtaganden.

Kommissionen har tagit upp Dr Muhamad Mugrabys fall vid flera tillfällen med den libanesiska regeringen. Bland annat gjorde EU-trojkan en hänvändelse till de libanesiska myndigheterna den 22 december för att uttrycka EU:s oro över anklagelserna mot honom.

Kommissionen kommer att fortsätta att följa fallet noggrant genom sin delegation i Libanon tillsammans med medlemsstaterna och parlamentet och vi kommer att fortsätta våra ansträngningar och vår dialog med regeringen för att säkra full respekt för de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna.

Kommer kommissionen utan dröjsmål att lägga fram ett förslag om ändring av direktiv 2002/95/EG⁽¹⁾ i syfte att föreskriva undantag för traditionella orgelpipor?

(EN) Direktiv 2002/95/EG om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter⁽²⁾ – RoHS-direktivet – förbjuder bland annat användningen av bly i nya elektriska och elektroniska produkter som kommer ut på gemenskapsmarknaden efter den 1 juli 2006.

RoHS-direktivet täcker produkter som är beroende av eller genererar, överför eller mäter elektrisk ström eller elektromagnetiska fält, liksom produkter som faller under bilaga IA till direktiv 2002/96/EG (avfall från elektriska och elektroniska produkter) som inte överskrider de särskilda voltgränser som nämns i artikel 3.1 i direktivet. I dess dokument för vanligaste frågor (FAQ,) som offentliggörs på webbplatsen Europa,⁽³⁾ tillhandahåller kommissionen (inte rättsligt bindande) vägledning för medlemsstaterna om tolkningen av detta direktiv.

Kommissionen granskar för närvarande om, och i så fall i vilken utsträckning, orgelpipor täcks av RoHS-direktivet. I detta syfte har kommissionen som ett första steg rådfrågat medlemsstaternas experter i Kommittén för anpassning till den tekniska utvecklingen för att få en överblick av det nationella läget. När kommissionen har slutfört sin granskning kommer den att offentliggöra resultaten i det ovannämnda FAQ-dokumentet.

Kommissionen vill tydliggöra att även om det visar sig att orgelpipor täcks av RoHS-direktivet kommer det inte att påverka de orgelpipor som redan var ute på marknaden före den 1 juli 2006 eller de reparationer som görs efter detta datum. I detta fall kan tillverkare av ”nya” orgelpipor som kommer ut på marknaden efter den 1 juli 2006 ansöka om undantag.

Slutligen bör det uppmärksammas att kommissionen har åtagit sig att granska RoHS-direktivet senast till 2008 för att förenkla och klargöra dess bestämmelser i den mån det är lämpligt. För att förbereda denna granskning har kommissionen inlett en undersökning om de aktuella problemen med genomförandet av detta direktiv, däribland dess tillämpningsområde.

Kommissionen har i sitt skriftliga svar på fråga H-0066/06 av den 15 februari 2006 reagerat undvikande på frågan om avskaffande av pris- och tillgångsregleringen inom telekommunikationssektorn.

Sålunda har vi fortfarande inte fått något svar på frågan om kommissionen i samband med den kommande revideringen av de befintliga bestämmelserna för telekommunikationssektorn kommer att passa på att i sitt förslag till direktiv föreskriva ett avskaffande av den sektorsspecifika pris- och tillgångsregleringen eller åtminstone ange en klar och tydlig tidpunkt för ett sådant avskaffande.

Vidare kan man framför allt vid en europeisk jämförelse av marknadssituationen på bredbandsområdet ställa sig frågan om det är sant att efterfrågan på bredbandsanslutningar i flera europeiska stater har höjts med hjälp av skatteförmåner och omfattande regionalstöd ur EU:s kassa. Vilken roll spelar denna utveckling med tanke på en bedömning av marknadssituationen och på vilket sätt tar kommissionen hänsyn till denna utveckling i samband med marknadsjämförelser?

(EN) När det gäller den första delen av ledamotens fråga som handlar om avskaffandet av pris- och tillgångsregleringen anser kommissionen inte att det är lämpligt att föreslå ett avhopp från sektorspecifik pris- och tillgångsreglering som en del av den kommande översynen. Det är redan en grundprincip i det nuvarande regelverket att denna reglering skall upphöra så snart det finns effektiv konkurrens på den berörda marknaden. Därför är det inte möjligt att i förväg fastställa en bestämd dag då regleringen kan avskaffas. Genom att iaktta denna princip får vi den efterlysta stabilitet och förutsebarhet som är viktiga förutsättningar för investering och innovation inom sektorn för elektronisk kommunikation.

När det gäller den andra delen av frågan har bredband anammats snabbare än någon annan kommunikationsteknik under senare tid. Antalet bredbandslinjer har fyrdubblats under de senaste tre åren, och spridningsgraden inom EU med 25 medlemsländer hade i januari 2006 nått upp till 13 procent av befolkningen.

Betydelsen av statligt stöd för bredbandsteknikens spridning är av olika skäl svår att mäta. För det första är det svårt att särskilja effekten av statligt stöd från effekten av konkurrens och andra socioekonomiska faktorer. För det andra ges statligt stöd ofta på regional och lokal nivå, medan bredbandsstatistik vanligen är tillgänglig på nationell nivå. Ett exempel på mätbar effekt kommer från Italien, där ekonomiska incitament (75 euro för bredbandsanslutning i bostäder och företag) möjliggjorde fler än 350 000 nya anslutningar 2004.

Regionalt stöd har beviljats i de minst utvecklade regionerna av Europeiska unionen, särskilt i landsbygdsområden. Bredband tenderar att saknas i avlägsna och glest befolkade områden, eftersom det är just dessa förhållanden som leder till höga driftsättningskostnader. I januari 2005 hade bredband nått ut till över 90 procent av hushållen och företagen i tätbebyggda områden, men endast till 62 procent i landsbygdsområden. Endast cirka 8 procent av hushållen abonnerar på bredband i landsbygdsområden, vilket kan jämföras med i genomsnitt 18 procent i tätbebyggda områden.

I landsbygdsområden finns det i allmänhet ett positivt samband mellan tillgången på bredband och efterfrågan: i de länder där bredbandsteknik är mer allmänt tillgänglig har den anammats i högre grad. Det innebär att bristande tillgång hindrar potentiella användare och att statligt stöd till införandet av bredband i dessa områden sannolikt har en positiv inverkan på anammandet av tekniken.

Kommissionen genomför marknadsjämförelser i olika sammanhang. För det första analyserar kommissionen utvecklingen av anammandet av bredbandstekniken för sin rapport om genomförandet⁽¹⁾. I rapporten om genomförandet granskas regleringens inverkan på spridningen på de berörda marknaderna. En marknadsanalys genomförs på nationell nivå för att bedöma om befintliga leverantörer eventuellt har ett betydande marknadsinflytande. I analysen görs ingen åtskillnad mellan marknadsinträde som stimulerats av regionalt stöd och inträde som åstadkommits av marknadskrafterna.

För det andra jämför kommissionen marknader i fråga om bredbandstillgänglighet. I exempelvis rapporten Digital Divide Forum beskrivs flera exempel på regionalt stöd, men analysen är inte heltäckande ⁽²⁾. Regionalt stöd anmäls inte alltid till kommissionen.

Kommissionen har nyligen antagit meddelandet ”Bridging the broadband gap”⁽³⁾ som ett led i genomförandet av i2010-initiativet. I meddelandet erinrar kommissionen om bredbandsklyftorna och de instrument som är tillgängliga på EU-nivå för att hjälpa till att överbrygga dem (regleringsinstrument, konkurrenspolitik, sammanhållningsfonder) och föreslår en förstärkning av informationsutbytet om de bästa metoderna och om nationella bredbandsstrategier. Förutom de nationella bredbandsstrategierna, som förväntas ge information om konkreta åtgärder, kommer information från regioner och fler exempel att sammanställas på en webbplats. Informationen kommer förhoppningsvis att bidra till uppföljningen av olika regionala och lokala initiativ och underlätta analysen av deras effekt.

Det är uppenbart att kommissionen erkänner behovet av att främja fler offentlig-privata partnerskap i kampen mot organiserad brottslighet och terrorism. Tänker kommissionen därför på lång sikt tillhandahålla tillräckliga resurser, som ett politiskt erkännande av problemets tilltagande omfattning, samt anta och följa en konsekvent och hållbar strategi, i stället för den osäkra årsbaserade strategi och medelstilldelning som hittills tillämpats?

(EN) Kommissionen vill först tacka ledamoten för hans intresse och medverkan i arbetet i Commission on Public Private Partnership against Organised crime and Terrorism.

I utkastet till ramprogram om ”Säkerhet och skydd för friheter” för perioden 2007–2013 framhålls utvecklandet av offentliga-privata partnerskap som ett långsiktigt instrument i arbetet för att förbättra säkerheten i Europa. Längre fram nämns stöd för att stimulera, främja och utveckla strategier, dialog och partnerskap i fråga om brottsförebyggande som en av tre huvudområden för förebyggande av och bekämpning av brott i förslaget till ett rådsbeslut om inrättandet av ett särskilt program, ”Förebyggande och bekämpande av brott”, som kommissionen lade fram i april 2005 och som också kommer att gälla för perioden 2007–2013.

Kommissionen planerar för närvarande en handlingsplan om offentligt-privat partnerskap mot organiserad brottslighet och terrorism, som kommer att inbegripa inrättandet av en permanent, strategisk plattform för offentligt-privat partnerskap inom detta område. Kommissionen har således den bestämda avsikten att planera sin verksamhet så att denna plattform vidmakthålls och fortlöpande förbättras, och därigenom få till stånd en sammanhållen strategi inom området för offentligt-privat partnerskap.

Antingen på rekommendation av den grekiska regeringen eller också med dess medgivande, och i syfte att få in ansökningar från de grekiska jordbrukarna beträffande deras rättigheter i enlighet med systemet för enhetligt stöd, så kräver den allgrekiska föreningen för jordbrukskooperativ (PASEGES) att de grekiska jordburkarna skall betala ett belopp motsvarande 3 procent av sina rättigheter. Det här kravet, som utöver det faktum att det rör sig om rena utpressningen också är olagligt och oberättigat, innebär alltså att man vill innehålla en viss del av de direkta stöden som jordburkarna har rätt till. Men samtidigt är det enligt förordningen i fråga förbjudet att göra innehåll på detta sätt, eftersom utgifterna för förvaltning av det enhetliga stödet är en offentlig utgift.

Känner kommissionen till den här frågan? Vad gör kommissionen för att sätta stopp för utpressningen av stödberättigade jordbrukare och se till att ovan nämnda krav om innehåll slopas?

(EN) I artikel 28 i rådets förordning (EG) nr 1782/2003 anges tydligt att, om inte annat föreskrivs i den förordningen, skall hela utbetalningen från de stödsystem som närmare definieras i förordningen göras till stödmottagaren.

Både kommissionen och revisionsrätten har stött på fall av det slag som ledamoten nämner under tidigare revisioner i Grekland.

I detta sammanhang har kommissionen dragit slutsatsen att så länge som betalningarna i sin helhet görs till stödmottagarens bankkonton är en avgift som stödmottagaren skall betala till sin kooperativa organisation för administrativa tjänster som den organisationen tillhandahåller godtagbart, förutsatt att det är fråga om ett frivilligt, privat arrangemang mellan varje enskild stödmottagare och dennes kooperativa organisation.

Sådana privata arrangemang behandlas inte i någon av de lagtexter som styr den gemensamma jordbrukspolitiken.

Enligt den nya turkiska försvarsdoktrin som nyligen fastställdes av Turkiets nationella säkerhetsråd skulle en utvidgning av Greklands territorialvatten i Egeiska havet till 12 sjömil utgöra orsak till krig. I försvarsdoktrinen heter det också att en ständig militär närvaro på Cypern, som är en av Europeiska unionens medlemsstater, är en nödvändighet.

Överensstämmer den turkiska försvarsdoktrinen och den turkiska hållningen gentemot två av Europeiska unionens medlemsstater, Grekland och Cypern, med europeiska principer och värderingar, och med det politiska uppträdande som förväntas av ett kandidatland, vilket Turkiet de facto är? Försvårar den här turkiska hållningen processen för landets anslutning till Europeiska unionen, eller gör den det inte?

(EN) Enligt vad kommissionen känner till fastställs den turkiska försvarsdoktrinen i det dokument om den nationella säkerhetspolitiken som Turkiets nationella säkerhetsråd antog i oktober 2005. Så vitt känt är detta dokument inte offentligt och kommissionen har inte mottagit någon kopia.

Kommissionen känner inte till att någon förändring nyligen har skett av säkerhetspolitiken i frågor som gäller grannländerna.

I sin lägesrapport om Turkiet 2005 rapporterade kommissionen att både parlamentets talman och utrikesminister Abdullah Gül visserligen hade uppgett att hänvisningen till ”orsak till krig” i samband med en möjlig utvidgning av territorialvattnet i Egeiska havet kanske skulle komma att släppas men att det ännu inte fanns någon uppföljning av saken.

I fråga om Cypern har den turkiska regeringen vid flera tillfällen angett att den fortsätter att stödja en helhetslösning i linje med den plan som lagts fram av Förenta nationernas generalsekreterare.

Kommissionen vill också påminna om att dessa frågor även tas upp som prioriteringar i det reviderade partnerskapet för anslutning med Turkiet (som antogs genom rådets beslut av den 23 januari 2006) om en fredlig lösning av gränstvister och om Cypern⁽¹⁾.

I många regioner i Europa, särskilt där jorden är dålig, har jordbruket övergivits därför att det för närvarande inte är lönsamt. Den här marken skulle kunna användas för att producera biomassa och växter från vilka biobränslen kan framställas. Produktion och försäljning av dessa produkter skulle kunna vara en värdefull inkomstkälla för lantbrukarna. Detta skulle tjäna två syften: biomassa som är framtidens energikälla skulle få ett kraftfullt stöd och landsbygdsregionerna skulle få en stabilare ekonomisk framtid. Att ställa om lantbruket medför dock kostnader. I Polen är detta ett problem bland annat i provinsen Swietokrzyskie och regionerna i söder. Kan dessa producenter, med tanke på de begränsade resurserna i regionen, vara berättigade till stöd från programmet för utveckling av förnybara energikällor om de börjar producera biobränsle och biomassa?

(EN) Så som nyligen angavs i handlingsplanen för biomassa⁽¹⁾ och biobränslestrategin⁽²⁾ är kommissionen överens med ledamoten om att en ökad användning av jordbruksgrödor för energiändamål bör gynnas.

Kommissionen fullföljer detta mål genom insatser för att främja forskning och utveckling, utveckla tekniska standarder och upprätta ett lämpligt regelverk för handel med biomassa.

Dessutom har Europeiska unionen antaget ett biobränsledirektiv ⁽³⁾ och ett direktiv om elektricitet från förnybara energikällor⁽⁴⁾. Enligt dessa direktiv skall medlemsstaterna främja förnybar energi och fastställa nationella vägledande mål för dess användning. Energi från biomassa är den dominerande källan till förnybar energi inom transportområdet och har även en viktig roll att spela – tillsammans med vindkraft – i elsektorn.

Medlemsstaterna genomför dessa direktiv genom åtgärder som skattebefrielser för biobränslen, biobränsleskyldigheter för bränsleleverantörer, fasta priser (”feed-in tariffs”) för elproduktion från förnybar energi samt gröna certifikat. Dessa åtgärder verkar genom att stimulera efterfrågan på förnybar energi. Kommissionen undersöker för närvarande utrymmet för liknade åtgärder inom uppvärmning, men man bör vara medveten om att problemen är annorlunda där och kanske svårare att lösa genom gemenskapslagstiftning.

På utbudssidan har gemenskapen inte något särskilt stödprogram för förnybar energi men det finns redan stödinstrument som kommer att fortsätta under nästa programperiod och som medlemsstaterna kan besluta att utnyttja mer. Kommissionens viktigaste instrument för att stödja projekt för förnybar energi är fonderna för regional utveckling och landsbygdsutveckling. I detta sammanhang har kommissionen föreslagit energieffektivitet, främjande av förnybar energi och hållbara transportsystem som strategiska prioriteringar för nästa budgetperiod. I gemenskapens strategiska riktlinjer för landsbygdsutvecklingen under nästa programperiod⁽⁵⁾ är dämpande av klimatförändringen ett framträdande mål för politiken, och i förordningen om landsbygdsutveckling⁽⁶⁾ föreskrivs flera åtgärder för att bidra till att detta mål uppnås. Kommissionen uppmanar medlemsstaterna och regionala myndigheter att ta initiativ inom dessa områden.

Inom ramen för reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken 2003 har ett särskilt stöd till energigrödor införts. Stödbeloppet är 45 euro per hektar för en garantiareal på högst 1 500 000 hektar för EU med 25 medlemsstater. I de åtta nya medlemsstaterna (däribland Polen), som har valt att tillämpa systemet för enhetlig arealersättning, kan dock detta stödsystem inte tillämpas enligt nuvarande regler. Dessa nya medlemsstater kan dock bestämma sig för att bevilja sina jordbrukare en kompletterande, nationell direktbetalning för energigrödor efter att ha fått kommissionens medgivande. Polen utnyttjade denna möjlighet 2005 och fick tillstånd att från den nationella budgeten bevilja en betalning på 55,46 euro/hektar för skottskog med kort omloppstid på en areal av högst 5 500 hektar. Enligt uppgift planerar Polen att bevilja kompletterande, nationella direktbetalningar för energigrödor även under 2006.

Kommissionen skall lämna en rapport till rådet senast den 31 december 2006 om genomförandet av systemet för stöd till energigrödor och om så är lämpligt lägga fram förslag med beaktande av genomförandet av EU:s biobränsleinitiativ. Dessa förslag kan leda till ytterligare justeringar av systemet.

Jag har i en tidigare fråga till kommissionen (H-0052/06) påtalat nedskärningarna i finansieringen av de transeuropeiska transportnäten (från 20 miljarder euro till 7 miljarder euro) i budgetplaneringen för 2007-2013, och uttryckt oro över att förverkligandet av de 30 prioriterade projekten är försenat. Tyvärr fick jag inget klart svar avseende den nya budgetplaneringen.

Jag undrar om kommissionen förfogar över någon bedömning av hur genomförandet av de prioriterade projekten framskridit hittills? I synnerhet undrar jag över de projekt som gäller Grekland, det vill säga projekt nr 7, vägförbindelsen Igoumenitsa-Patra-Aten-Sofia-Budapest, som omfattar Via Egnatia och motorvägen Pathe (Patra-Aten-Thessaloniki), projekt nr 21 om havsförbindelsen mellan Sydeuropa och Östeuropa (Adriatiska havet-Joniska havet-östra Medelhavet-Cypern), projekt nr 22 om järnvägsnätet Aten-Sofia-Budapest-Wien och projekt nr 29 om en järnvägsförbindelse avseende Joniska havet-Adriatiska havet.

Kommer de eventuella nedskärningarna i finansieringen att påverka genomförandet av de prioriterade projekt som gäller Grekland? Vilka alternativa förslag lägger kommissionen fram i ett sådant fall för att garantera förverkligandet av de transeuropeiska transportnäten?

(FR) Kommissionen vill påpeka att, när budgetplanen för 2007–2013 har antagits, kommer budgetmyndigheten att på årlig basis vara ansvarig för fastställandet av beloppen och för att anslag inte beviljas inom de olika gemenskapliga utgiftsposterna.

Kommissionen vill också påpeka att initiativet till och ansvaret för förverkligandet av de prioriterade projekt som gäller de transeuropeiska transportnäten ligger hos de berörda medlemsstaterna. Enligt det program som har lagts fram av de grekiska myndigheterna har följande tidsplan fastställts för de grekiska prioriterade projekten.

Prioriterat projekt nr 7: Projektet via Egnatia förväntas vara avslutat före slutet av 2008 och motorvägen Tathe senast 2013,

Prioriterat projekt nr 21: Arbete planeras för några av de viktiga grekiska hamnarna för 2007–2013,

Prioriterat projekt nr 22: Järnvägslinjen Aten – Promahonas beräknas vara färdig senast 2013,

Prioriterat projekt nr 29: Byggandet av sträckan Kozani – Igoumenitsa är planerat till 2007–2012 och sträckan Ioannina – Kalamata till 2009–2014.

Under perioden 2000–2006 använde Grekland transeuropeiska transportnätsanslag för samfinansiering av undersökningar, medan arbetet har samfinansierats med hjälp av Europeiska regionala utvecklingsfonden och sammanhållningsfonderna. Eftersom de prioriterade projekten i Grekland till stor del samfinansieras med hjälp av strukturfonderna skulle varje minskning av de transeuropeiska nätverksanslagen få jämförelsevis liten effekt på utvecklingen av dessa projekt.

Vid utfrågningen under plenarsammanträdet den 14 mars 2006 besvarade kommissionsledamot Olli Rehn endast delvis fråga H-0098/06⁽¹⁾ om internationella adoptioner, då han enbart hänvisade till de framsteg som gjorts i förbindelse med Rumänien men inte gav något svar på frågan om förhållandena i Bulgarien.

Kan kommissionen konkret informera om situationen för de adoptionsärenden som inletts i medlemsstater, och som fortfarande är under behandling i Bulgarien? Det är välkänt att Bulgarien 2002 ratificerade konventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. I juli 2003 trädde den nya familjelagen i kraft och interna adoptionsbestämmelser antogs. För att inte bryta mot principerna om rättssäkerhet och om förbud mot retroaktiv tillämpning bör Bulgarien dock uppfylla sina skyldigheter och avsluta de adoptionsärenden som pågår innan den nya lagstiftningen träder i kraft. Tänker kommissionen begära att Bulgarien uppfyller gällande gemenskapsbestämmelser och därmed garanterar goda styrelseformer och respekt för barnets rättigheter?

(EN) Kommissionen övervakar regelmässigt skyddet av barn i fråga om Bulgarien. Framstegen kommer att utvärderas i den kommande, heltäckande övervakningsrapporten i maj 2006. Kommissionen har alltid framhållit att levnadsvillkoren på institutioner måste förbättras, att alternativa vårdformer som fosterhem måste utvecklas och att en verklig politik för barnomsorg måste främjas i Bulgarien. Kommissionen kommer att fortsätta att framföra detta budskap till de bulgariska myndigheterna, särskilt i samband med den ingående uppföljningen av utvecklingen i ovannämnda övervakningsrapport.

Enligt kommissionens senaste information har antalet internationella adoptioner av bulgariska barn fortsatt att sjunka under 2005. Dessutom har antalet nationella adoptioner inom Bulgarien ökat något. Det är dock svårt att verifiera dessa uppgifter och således att rapportera tillförlitliga siffror, eftersom en nationsomfattande databas över nationella adoptioner ännu inte har upprättats i Bulgarien.

Kommissionen kommer att fortsätta att utnyttja varje tillfälle att uppmuntra de bulgariska myndigheterna att öka insynen i förfarandena, särskilt i fråga om internationella adoptioner.

Sedan Kina anslöt sig till WTO har vissa EU-länders textilindustri fullkomligt tillintetgjorts av kinesiska textilprodukter och andra kinesiska produkter. EU begränsar importen av endast 10 kategorier av kinesiska textilprodukter, men importen av produkter såsom strumpor och strumpbyxor, kappor, jackor, kavajer och linnetyg ökar lavinartat. Detta innebär att tillverkningen av dessa produkter kommer att flyttas ut från EU. Att importen från Kina ökar betyder dock inte att den totala importen av dessa varor till EU ökar, eftersom utvecklingsländer såsom Indonesien, Bangladesh m.fl. trängs bort från den europeiska marknaden. Enligt de särskilda bestämmelserna för textilsektorn, vilka antogs i samband med att Kina undertecknade WTO-protokollet, har kommissionen gjort ett politiskt åtagande att inte längre tillämpa några handelshinder gentemot Kina. Det finns emellertid andra mekanismer, till exempel den tillfälliga skyddsmekanism som gäller för import av vissa produkter (Transitional Product-Specific Safeguard Mechanism) från Folkrepubliken Kina. Överväger inte kommissionen att tillämpa dessa åtgärder?

Kommissionen har genomfört en studie om textil- och konfektionssektorn och dess expansionsmöjligheter. Studien visar på det allt större hot som den kinesiska exporten utgör, den kinesiska statens företagsstöd, förekomsten av hela sektorer som finansieras av staten samt överträdelser av WTO-avtalet mot subventioner. I studiens slutsatser ifrågasätts möjligheten att ge Kina ställning som marknadsekonomi. Vad anser kommissionen om att ge Kina ställning som marknadsekonomi?

(EN) Ett av skälen till att Kina har börjat vinna marknadsandelar över hela världen och i EU under de senaste åren är landets komparativa fördelar, t.ex. låga arbetskraftskostnader, vilket har lockat investeringar i arbetsintensiva industrier (Kina står för 60 procent av världens textilmaskinpark). De kinesiska framgångar inom textil- och konfektionssektorn beror således inte på Kinas medlemskap i Världshandelsorganisationen (WTO). Tvärtom, som WTO-medlem måste Kina följa de internationellt överenskomna handelsnormerna, dvs. lojala handelsseder.

EU:s politik kan inte anses accelerera utflyttningen och utläggningen inom textilsektorn. Under 2005 ökade EU:s import av textilier och konfektion en aning, med andra ord en liknande trend som under föregående år.

Kommissionen delar ledamotens oro vad gäller Kinas ställning som marknadsekonomi. Denna fråga är relevant i samband med politiken för att försvara handeln. Kommissionen tar upp frågan bland annat i EU:s och Kinas arbetsgrupp för marknadsekonomi, som inrättades 2004. Samtidigt som framsteg kan urskiljas inom vissa områden, finns det fortfarande områden som lämnar utrymme för betydande förbättringar. I WTO:s kommitté för subsidier har kommissionen tillsammans med andra WTO-medlemmar upprepade gånger uttryckt sina farhågor för den snedvridning av handeln som kinesiska subventioner orsakar och påmint Kina om dess skyldighet till öppenhet på detta område enligt WTO-reglerna.

I fråga om handelspolitiken specifikt för textilier och konfektion upprepar kommissionen motiveringen för den överenskommelse som kommissionen träffade 2005, och som fick medlemsstaternas stöd vid Corepers möte den 7 september. Kompromissen i juni och september 2005 (samförståndsavtalet av den 10 juni, kompletterat den 5 september) är en överenskommelse som gäller en gång för alla. Kommissionen anser att denna generella överenskommelse ger en rimlig avvägning mellan det berättigade behovet att skydda EU:s industri och behovet av ytterligare frist för anpassningen till en kvotfri värld. Den avspeglar också den svåra balans som kommissionen var tvungen att hitta mellan detaljhandelns, importörernas, producenternas och konsumenternas intressen i EU:s medlemsländer.

Kommissionen anser att en allmän överenskommelse av detta slag är att föredra framför ett ensidigt införande av kvantitativa begränsningar, vilket Kinas särskilda WTO-skyddsmekanism medger. Kommissionen vill undvika ett läge med ständiga förhandlingar i våra allmänna förbindelser med Kina. Ovannämnda allmänna överenskommelse ger aktörerna, inbegripet EU:s industri, ett visst mått av klarhet och förutsebarhet. Alla andra alternativ skulle ha varit till nackdel för båda parter. Avtalet omfattar dessutom de mest känsliga EU-produkterna (de tio kategorier som nämns i frågan). Det är det mest gynnsamma möjliga i en situation där över hälften av medlemsstaterna har sträckt sig mycket långt för att acceptera kvantitativa begränsningar som är till nackdel för deras detaljhandel, och därigenom visat sin solidaritet. Att återuppta förhandlingarna är inte möjligt. Det är vad vi maximalt kan få Kina att gå med på i fråga om begränsningar av landets export med hänsyn till dess WTO-förpliktelser.

Andra WTO-medlemmar (t.ex. Förenta staterna och Brasilien) har följt EU:s strategi och har uppnått liknande överenskommelser. Både Förenta staternas och Brasiliens avtal omfattar 2008, med det bör uppmärksammas att avtalen trädde i kraft först 2006 (i Brasiliens fall dock inte ännu), och inte omfattar år 2005, vilket EU:s avtal gör.

EU har nyligen upprättat en svart lista över de utländska flygbolag som inte anses uppfylla säkerhetsbestämmelserna och som därför fått flygförbud i det europeiska luftrummet. Denna lista omfattar praktiskt taget samtliga kongolesiska flygbolag, med Hewa Bora Airways som enda undantag. Detta bolag flyger sedan fyra år på linjen mellan Kinshasa och Bryssel utan någon incident och anses således uppfylla alla internationella flygbestämmelser.

Kan kommissionen upplysa om enligt vilka kriterier som de kongolesiska bolagen uppfördes på den svarta listan över de flygbolag som inte får flygtillstånd? Kan detta beslut ändras och kommer denna lista att uppdateras regelbundet?

(FR) I samverkan med experterna från kommittén för luftsäkerhet anser kommissionen att de civila luftfartsmyndigheterna i Demokratiska republiken Kongo, trots de ansträngningar som nyligen har gjorts, fortfarande har svårt att efterleva de gällande säkerhetsbestämmelserna. Dessa brister tillhör de gemensamma kriterier som kommissionen måste ta hänsyn till när den bestämmer om ett flygbolag bör underkastas totalt eller partiellt förbud.

Andra brister hos Hewa Bora Airways (HBA) har uppenbarats tidigare. Även dessa problem tillhör de kriterier som kommissionen måste ta hänsyn till. Trots detta har Belgien och HBA kommit med upplysningar som visar att, i fråga om detta bolag, dessa brister till stor del har åtgärdats när det gäller ett av flygplanen. Belgien har också informerat kommissionen om sin avsikt att genomföra systematiska inspektioner med avseende på HBA.

Därför har kommissionen beslutat att uppföra alla flygbolag som är registrerade i Demokratiska republiken Kongo utom HBA på listan över flygbolag som är utsatta för totalt flygförbud (Bilaga A i förordning (EG) nr 474/2006. HBA får fortsätta sin verksamhet inom gemenskapen, men bara med den utrustning som nämns i bilaga B i ovan nämnda förordning.

Gemenskapsförteckningen uppdateras när det behövs. Inspektioner äger rum minst en gång var tredje månad. När listan uppdateras kan det innebära att ett flygbolag tas bort om det har åtgärdat de brister som ledde till att det en gång uppfördes på förteckningen.

Jag har i en tidigare fråga (E-4745/05) tagit upp problemet med de höga kostnaderna för mobiltelefonitjänster i Grekland (höga anslutnings- och nätavgifter). Kommissionen bekräftade detta i sitt svar och påpekade samtidigt att den uppmanat den grekiska regleringsmyndigheten (den nationella kommittén för telekommunikationer och postväsendet – EETT) att mer aktivt ägna sig åt problemet och uppmana mobiltelefonioperatörerna att sänka anslutningsavgifterna till en lägre nivå, anpassad till kostnaderna under en 18-månaders period. Problemet är mycket stort i Grekland eftersom genomsnittskostnaden för samtal när man har en anslutning, enligt uppgift, rör sig mellan 15 och 18 cent per talad minut, samtidigt som motsvarande utgift i det övriga EU beräknas röra sig mellan 9 och 11 cent.

Mot bakgrund av det faktum att lag 3431/2006 redan har offentliggjorts och att Grekland genom denna införlivas med gemenskapens ram undrar jag om kommissionen kan upplysa mig om på vilket sätt man rent konkret ämnar gå till väga i kontakten med EETT, i syfte att påskynda förfarandena på ett sätt som utan onödigt tidsspill skulle leda till lägre avgifter, under en kortare period än den period om 18 månader som man hittills räknat med?

(EN) Marknaden för samtalsterminering för mobila nät identifierades i kommissionens rekommendation om ”relevanta marknader”⁽¹⁾ (ingår i EU:s regelverk för elektronisk kommunikation⁽²⁾) som en marknad där förhandsreglering kan komma i fråga. Ramdirektivet⁽³⁾ ger de nationella regleringsmyndigheterna skyldighet att granska marknaden.

Den grekiska regleringsmyndigheten (den nationella kommittén för telekommunikationer och postväsendet – EETT) identifierade problemet med höga priser för samtalsterminering redan före ikraftträdandet av den nationella lagstiftningen om genomförandet av EU-regelverket. I juli 2004 anmälde EETT sitt förslag till åtgärder i fråga om marknaden för terminering av mobilsamtal. Som ledamoten påpekar har kommissionen uppmanat EETT att ytterligare sänka termineringsavgifterna.

Eftersom den grekiska lagen 3431/2006 om genomförande av ovannämnda regelverk nyligen har trätt i kraft väntar sig kommissionen nu att EETT skall vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra de föreslagna åtgärderna på den berörda marknaden, så som EETT tillkännagav i sitt pressmeddelande av den 23 mars 2006. Detta inbegriper en sänkning av de avgifter för samtalsterminering i allmänna mobiltelefonnät som tas ut av de enskilda grekiska mobiloperatörerna samt en förkortad glidbana.

Gatorna i franska städer fylls av hundratusentals studerande, skolelever och arbetare vars protester mot lagen om första anställning växer allt mer, både i intensitet och storlek. Lagen ger arbetsgivarna rätt att utan ersättning och utan motivering avskeda unga arbetstagare upp till 26 år. Andra medlemsstater har redan vidtagit, eller uppmanas vidta, liknande folkfientliga åtgärder. Det här sker inom ramarna för Lissabonprocessen. Syftet är att främja flexibiliteten på arbetsmarknaden och därigenom öka monopolföretagens vinster.

De här stora och utdragna massprotesterna visar med skärpa att den arbetande klassen och ungdomarna i Frankrike, och arbetarna i medlemsstaterna generellt, inte tänker ställa upp på en så mörk framtid avseende sin anställningsbarhet och sitt arbete som den som storkapitalets politik har reserverat för dem.

Anser kommissionen att Lissabonstrategin strider mot arbetstagarnas intressen och bedömer kommissionen situationen som sådan att denna strategi nu möts av massprotester? Har kommissionen för avsikt att ändra uppfattning med avseende på allt detta?

(EN) Med anledning av debatten i Frankrike om införandet av mer flexibla anställningsavtal för ungdomar (dvs. ”Contrat Première Embauche”), vill kommissionen hänvisa ledamoten till sin analys av flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden.

Inom ramen för den på nytt lanserade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning har kommissionen ansett att den nuvarande avvägningen mellan flexibilitet och trygghet i många medlemsstater har lett till en tilltagande uppdelning av arbetsmarknaden som riskerar att öka otryggheten i anställningarna, skada en hållbar integrering på arbetsmarknaden och begränsa ackumuleringen av humankapital. Större uppmärksamhet bör därför ägnas åt att skapa verkliga förutsättningar för ”flexicurity”, dvs. att kombinera flexibilitet och social trygghet.

Med beaktande av att varje medlemsstat startar från olika utgångspunkter har kommissionen identifierat fyra faktorer som den anser väsentliga för att få en bra avvägning mellan flexibilitet och social trygghet på arbetsmarknaden.

För det första att det finns avtalsförhållanden som är tillräckligt flexibla för både arbetstagare och arbetsgivare. Ett övermått av olika anställningsformer bör undvikas och anställningsformerna bör fortsätta att vara så lika att en övergång mellan dem underlättas.

För det andra bör man genom en aktiv arbetsmarknadspolitik stödja anställningsbyten och även övergång från arbetslöshet och sysslolöshet till arbete.

För det tredje bör system för livslångt lärande göra det möjligt för arbetstagarna att vara anställningsbara under hela sitt arbetsliv.

För det fjärde bör moderna sociala trygghetssystem ge arbetstagarna tillräckligt stöd under perioder av frånvaro från arbetsmarknaden och underlätta rörlighet och omställning på arbetsmarknaden.

Kommissionen vill också hänvisa ledamoten till slutsatserna från Europeiska rådet den 23–24 mars 2006, där det överhängande behovet av att förbättra ungdomars situation på arbetsmarknaden och minska ungdomsarbetslösheten betydligt återigen framhålls.

Hur många EU-tjänstemän har pensionerats i enlighet med artikel 22 i bilaga XIII i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna? Hur många EU-tjänstemän har pensionerats i enlighet med artikel 23 i bilaga XIII i tjänsteföreskrifterna? Hur stor minimipension har en EU-tjänsteman som är bosatt i Österrike eller Tyskland?

(FR) Sedan den 1 maj 2004⁽¹⁾, när de nya förordningarna trädde i kraft, har 908 EU-tjänstemän pensionerats i enlighet med artikel 22 i bilaga XIII i tjänsteföreskrifterna. Detta omfattar alla institutioner, det vill säga kommissionen, parlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén, domstolen, revisionsrätten och byråerna. Det bör uppmärksammas att denna bestämmelse bara innehåller regler för den normala pensioneringen av tjänstemän som var i tjänst före den 1 maj 2004.

239 tjänstemän har pensionerats i enlighet med artikel 23 i bilaga XIII (förtidspensionering).

Bestämmelserna gäller minimipension. I fråga om det minimibelopp som skall betalas ut som pension finns det emellertid ingen enhetlig procentsats som gäller generellt.

I enlighet med artikel 77.4 i tjänsteföreskrifterna beräknas den individuella minimipensionen på grundval av hur länge personen har arbetat inom en EU-institution. Detta minimibelopp motsvarar 4 procent per tjänsteår i EU-institutionerna av grundlönen för en tjänsteman i lönegrad 1, löneklass 1 och uppgår för närvarande till 2 393,13 euro.

När det gäller förtidspension i enlighet med artikel 23 i bilaga XIII i tjänsteföreskrifterna kommer detta belopp att minskas ytterligare i enlighet med de regler som har fastställts i artikel 9 i bilaga VIII och i artikel 23 i bilaga XIII i tjänsteföreskrifterna, och i varje fall till högst 70 procent av den sista grundlönen, i enlighet med artikel 77.2 i tjänsteföreskrifterna.

Pensionen kan dessutom beröras av en korrigeringskoefficient baserad på det land där personen är bosatt mot bakgrund av levnadsomkostnaderna i olika länder, trots att detta bara gäller en del av pensionen som baseras på den andel av pensionsrättigheterna som har förvärvats före den 1 maj 2004. För Tyskland och Österrike uppgår den till 101 respektive 107,1 mot 100.

Medelhavet är det viktigaste turistmålet i hela världen. Naturrikedomen i området är samtidigt föremål för en rad aktiviteter av många slag, och därför av stor ekonomisk och social betydelse för alla medlemsstater i unionen och för länderna i regionen som helhet.

Den kontinuerliga nedgraderingen av miljön som årligen registreras av Europeiska miljöbyrån, och som fram för allt föranleds av det urbana och industriella avfallet och av sjöfartsverksamheten, har bland annat drabbat naturrikedomen på ett negativt sätt och lett till en förvaltning av fiskeresurserna som inte är hållbar med tanke på miljön. Vilka åtgärder ämnar kommissionen vidta, utöver främjandet av det regionala samarbetet i handlingsplanen för Medelhavet inom ramen för FN:s miljöprogram, dels för att effektivt genomföra gemenskapens lagstiftning inom EU:s territorium och dels för att främja tillämpning av gemenskapens regelverk i frågor som rör skydd av miljö och hav i länderna kring Medelhavet? Varför lägger inte kommissionen fram förslag om uttryckliga och förpliktigande klausuler och åtgärder i avtalen om partnerskap med länderna i Medelhavet samt i anslutning till Barcelonaprocessen?

(EN) Kommissionen har tagit en rad viktiga initiativ för att förbättra samarbetet med partnerländerna i Medelhavsområdet och därigenom bidra till ett ökat skydd av Medelhavsmiljön.

Utvidgningen av unionen 2004 föranledde kommissionen att föreslå EU:s numera antagna grannskapspolitik, i enlighet med vilken handlingsplaner redan har överenskommits med fem partnerländer i Medelhavsområdet. Överläggningar pågår med ytterligare två partnerländer.

Handlingsplanerna inom grannskapspolitiken handlar om konkret samarbete för att förstärka god miljöstyrning i partnerländerna, angripa specifika miljöproblem (t.ex. vattenhushållning, avfallshantering, havsmiljön, ökenutbredning, naturskydd, luftkvalitet, hållbar sjöfart) samt ett kraftigt stöd för internationellt och regionalt miljösamarbete (inbegripet ratificering och genomförande av multilaterala miljöavtal, däribland Kyotoprotokollen och Barcelonakonventionen med dess protokoll).

Genomförandet av handlingsplanerna sker inom ramen för de miljö- och transportunderkommittéer som inrättats i enlighet med associeringsavtalen. I detta sammanhang kommer vi att både stödja och övervaka genomförandet av de överenskomna åtgärderna i handlingsplanerna, bland annat att partnerländerna uppfyller sina förpliktelser enligt Barcelonakonventionen och andra relevanta, rättsligt bindande miljöavtal. Framtida finansiering från EU:s budget för perioden 2007–2013 kommer också att vara viktigt här.

Vid toppmötet i samband med Barcelonaprocessens tioårsdag i november 2005 kom man överens om en femårsplan för målinriktad samarbete med partnerländerna. Ett av de överenskomna målen är att ”rena Medelhavet senast 2020”. Kommissionen håller på att utarbeta ett förslag till tidsplan för åtgärder för att uppnå det målet. Det därav följande initiativet ”Horizon 2020” förväntas främja finansieringen av regionens miljöinfrastruktur. Syftet kan även vara att förbättra partnerländernas miljöförvaltningar och främja miljöforskning, om dessa frågor inte redan hanteras inom ramen för genomförandet av grannskapspolitikens handlingsplaner. Syftet med Horizon 2020 är att samla alla viktiga miljöaktörer i Medelhavsområdet, exempelvis inom handlingsplanen för Medelhavet, för ett gemensamt mål. Rådet och parlamentet kommer att informeras om arbetsprogrammet genom ett meddelande under 2006.

Kommissionen har gjort skyddet av havsmiljön till en av sina prioriterade områden genom antagandet av EU:s havsstrategi, ⁽¹⁾ som kommer att utgöra pelaren i den framtida havspolitiken. I strategin ingår ett lagstiftningsinitiativ i syfte att inleda en process varigenom EU-medlemsstaterna kommer att samarbeta sinsemellan och även med stater utanför EU för att utveckla och genomföra regionala strategier för att skydda och bevara havsmiljön. Detta kommer oundvikligen att vara beroende av ett bättre utnyttjande och genomförande av alla berörda delar av EU:s miljöpolitik (badvatten, habitatdirektivet, ramdirektivet för vatten etc.) och även berörda delar av regionalpolitiken (t.ex. de som utvecklats inom handlingsplanen för Medelhavet).

I den grönbok om havspolitik som kommissionen skall anta under det första halvåret i år kommer att vi att ta upp frågor och ge förslag om fortsatta åtgärder för att utveckla hållbara havsverksamheter i Medelhavet på grundval av den ekosystembaserade förvaltning som föreslås i havsstrategin.

Till följd av det protokoll om förebyggande och bekämpning av förorening, som antogs i januari 2002 och som trädde i kraft i mars 2004, antog kontraktsparterna till Barcelonakonventionen en särskild strategi 2005. Denna strategi kommer att genomföras av Regional Marine Pollution Emergency Response Centre for the Mediterranean Sea (REMPEC) som arbetar inom ramen för handlingsplanen för Medelhavet. REMPEC verkar för att överbrygga avståndet mellan de Medelhavsländer som är EU-medlemmar och de som inte är det genom att främja ett konsekvent, effektivt och enhetligt genomförande av berörda internationella konventioner och regler för att förbättra havsmiljön i Medelhavsregionen genom att förebygga förorening från fartyg. Därför startades i januari 2006 SAFEMED-projektet⁽²⁾ (4,5 miljoner euro från MEDA⁽³⁾) för att främja att ovanstående mål uppnås.

Den föreslagna lagstiftningen samt det faktum att ovanstående strategier kräver samarbete från stater som inte är EU-medlemmar, gör denna process ytterst användbar som plattform för regionalt miljösamarbete.