Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 4 juli 2006 - Strasbourg

5. ERUF, ESF, Sammanhållningsfonden (allmänna bestämmelser) – Inrättandet av Sammanhållningsfonden – Europeiska socialfonden – Europeiska regionala utvecklingsfonden – Europeisk gruppering för territoriellt samarbete (EGTS) (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om

- rekommendationen från utskottet för regional utveckling om förslaget till rådets förordning om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1260/1999 (09077/2006 – C6-0192/2006 – 2004/0163(AVC)) (Föredragande: Konstantinos Hatzidakis) (A6-0224/2006),

- rekommendationen från utskottet för regional utveckling om förslaget till rådets förordning om inrättandet av Sammanhållningsfonden och om upphävande av förordning (EG) nr 1164/94

(09078/2006 – C6-0191/2006 – 2004/0166(AVC)) (Föredragande: Alfonso Andria) (A6-0226/2006),

- andrabehandlingsrekommendationen från utskottet för sysselsättning och sociala frågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska socialfonden och om upphävande av förordning (EG) nr 1784/1999

(09060/4/2006 – C6-0188/2006 – 2004/0165(COD)) (Föredragande: José Albino Silva Peneda) (A6-0220/2006),

- andrabehandlingsrekommendationen från utskottet för regional utveckling om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska regionala utvecklingsfonden och om upphävande av förordning (EG) nr 1783/1999

(09059/4/2006 – C6-0187/2006 – 2004/0167(COD)) (Föredragande: Giovanni Claudio Fava) (A6-0225/2006), och

- andrabehandlingsrekommendationen från utskottet för regional utveckling om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om europeiska grupperingar för territoriellt samarbete (EGTS)

(09062/2/2006 – C6-0189/2006 – 2004/0168(COD)) (Föredragande: Jan Olbrycht) (A6-0227/2006).

  Konstantinos Hatzidakis (PPE-DE), föredragande. – (EL) Herr talman! Som grek anser jag att jag med rätta kan säga att vi är i slutet av ett maratonlopp av debatter och förhandlingar som inte inleddes 2004 när kommissionen lade fram sitt förslag om utkastet till allmän förordning, utan ännu tidigare, år 2001, när vi inledde den första debatten om framtiden för strukturfonderna för perioden 2007–2013.

Parlamentet var närvarande under hela detta förfarande och satte sin stämpel på debatterna och förhandlingarna: på de i inledningsskedet inofficiella samråden som parlamentet hade med Europeiska kommissionen, på den tredje sammanhållningsrapporten som kom därefter och om interimsrapporten om den förordning som vi röstade igenom förra sommaren.

Parlamentet sände ut ett dubbelt budskap i alla dessa debatter. För det första att Europeiska unionen behövde en trovärdig sammanhållningsbudget. Jag tror att vi var en av de krafter som stjälpte vissa partiers strävan att begränsa budgeten för den nya programperioden.

Det andra budskapet var att vi behövde en effektiv förordning utan onödiga administrativa bördor och, å andra sidan, en förordning som skulle bidra till att EU-medborgarnas pengar användes till ett gott syfte.

I januari inledde vi förhandlingar för att påverka det slutliga resultatet efter Europeiska rådets diskussioner, och för att införliva några av våra grundläggande ståndpunkter.

Jag vill betona den konstruktiva inställning som både Europeiska kommissionen och kommissionsledamot Danuta Hübner haft, liksom det österrikiska ordförandeskapet, i dessa förhandlingar och vill tacka båda sidor för samarbetet med Europaparlamentet.

I dag uppmanas vi att säga ja eller nej till den text som förhandlats fram. Som föredragande för den allmänna förordningen uppmanar jag mina kolleger att godkänna denna text och att säga ja av följande grundläggande skäl.

Under förhandlingarna om budgetplanen säkrade parlamentet ytterligare 300 miljoner euro för gränsöverskridande och interregionalt samarbete. Parlamentet lyckades dessutom att sammankoppla finansiering av projekt med tillträde för människor med funktionshinder. För första gången har det föreskrivits att projekt inte finansieras om det inte först garanteras att människor med funktionshinder har tillträde till dem.

Vi har också varit framgångsrika när det gäller det civila samhällets deltagande. Trots rådets motstånd i början kommer miljöaktörer, icke-statliga organisationer och andra organ också att kunna delta i övervakningskommittéer för att företräda det civila samhället. Tack vare lobbying från parlamentets sida kommer infrastruktur i regioner som inte längre är konvergensregioner i mål 1 också att finansieras med kommissionens godkännande. Detta är något som alla dessa har begärt.

Vi har också sett till att det finns en särskild artikel om hållbar utveckling och miljön. Med andra ord har vi uppnått det som vi i flera år har kallat att göra strukturfonderna grönare. Det finns en stark rättslig grund för att inte orsaka ytterligare skador på miljön genom strukturfonderna.

Samtidigt har vi stärkt stadspolitiken. Medlemsstaterna är skyldiga att ha mer detaljerade planer för städerna. Denna skyldighet inbegriper att lägga fram en särskild förteckning över de städer som väljs ut för att ta itu med relevanta problem. Vi undertecknade också en gemensam förklaring tillsammans med kommissionen om en interimsundersökning av konsekvenserna av att frigöra anslag på grundval av N+2- eller N+3-regeln, eftersom problem kan uppstå till följd av denna regel.

Innebär detta att vi är helt nöjda? Ärligt talat är det inte så. Som exempel vill jag hänvisa till det brittiska ordförandeskapets bonussystem, som i viss mån har ändrat förordningens sammanhängande logik. Jag vill också hänvisa till att vi inte lyckades få igenom våra åsikter om den så kallade prestationsreserven med återanvändning av frigjorda anslag på grundval av N+2- eller N+3-regeln. Ytterligare försening skulle också innebära att programmens start försenades, vilket inte skulle vara bra för regionerna och de mindre gynnade medlemsstaterna. Också detta är ett övertygande skäl för oss att säga ja till denna förordning.

I dag går vi från teori till praktik. Uppriktigt sagt kan även den bästa förordning ha problem om den inte tillämpas korrekt. Den största utmaning som vi står inför, särskilt kommissionen, medlemsstaterna och regionerna, är att se till att denna förordning nu tillämpas korrekt. Det finns utmaningar både för de gamla medlemsstaterna, som inte får upprepa tidigare misstag, och för de nya medlemsstaterna, som inte får upprepa misstag som vissa gamla medlemsstater gjort i samband med tilldelning och användning av medel.

Parlamentet kommer att delta under hela detta förfarande för att övervaka och uppmana till strukturella framsteg som alltid ska vara till förmån för de mindre gynnade medlemsstaterna och regionerna i Europeiska unionen.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Alfonso Andria (ALDE), föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Efter mer än ett år når vi nu slutet av ett intensivt arbete som genomförts i nära samarbete med ledamöterna i mitt utskott och företrädare för rådet och kommissionen, vilka jag vill tacka. Jag vill också tacka det österrikiska ordförandeskapet samt särskilt och hjärtligt tacka kommissionsledamot Danuta Hübner som alltid har visat att hon är lyhörd för parlamentets önskemål och en vilja att diskutera och föra en konstruktiv dialog. Detta är den verkliga drivkraften bakom meningsutbytet mellan de båda institutionerna.

Europaparlamentet talade med en röst vid förhandlingsbordet med rådet och kommissionen, och arbetade utanför partitillhörighet och ursprungsländer. På så sätt lyckades parlamentet i större utsträckning påverka resultatet av förhandlingen, och bidrog i betydande grad till att förbättra bestämmelsernas ursprungliga utformning. Trots att rådet förkastade några viktiga förslag som parlamentet lagt fram anser jag personligen att texterna på ett adekvat sätt uppfyller behoven i en utvidgad union. Tack vare de tre institutionernas gemensamma insatser kommer omröstningen denna förmiddag att innebära att EU får tillgång till nya rättsliga instrument som är avgörande för att öka solidariteten och den ekonomiska och sociala sammanhållningen.

Beträffande förordningen om inrättandet av Sammanhållningsfonden, för vilken jag är föredragande, vill jag betona vikten av att öka budgeten, vilket parlamentet kämpade för, från 18 miljarder euro för perioden 2000–2006 till något mer än 61,5 miljarder euro för nästa programperiod. Detta är ett svar på de mottagande medlemsstaternas stora finansiella behov inom miljö- och transportsektorerna med särskilt fokus på hållbar utveckling genom en form av balanserad men flexibel fördelning, det vill säga att man kan anta det sätt på vilket fonden används för att uppfylla varje medlemsstats behov.

Förutom de transeuropeiska nätverken kommer det att vara möjligt att använda Sammanhållningsfonden för projekt inom transportområdet, vilket inbegriper stadstrafik, järnväg, inre vattenvägar och sjötransporter, multimodala program och åtgärder som främjar en hållbar utveckling och förbättrar den miljömässiga dimensionen med särskild tyngdpunkt på nyckelsektorerna energieffektivitet och förnybara energikällor.

Parlamentets ingående arbete har lett till positiva resultat på flera punkter. Jag vill bara ta upp några av dem, som rör både förordningen om inrättande av Sammanhållningsfonden och den allmänna förordningen som Konstantinos Hatzidakis är föredragande för och jag är skuggföredragande för i min grupp. I artikel 14 i den allmänna förordningen finns en särskild hänvisning till tillträde för funktionshindrade. Detta måste från och med nu gälla allt arbete som finansieras med gemenskapsmedel. Vi har lyckats få större erkännande för miljöskydd och hållbar utveckling, vilket Konstantinos Hatzidakis just betonade. Jag är nöjd på dessa två punkter, även om jag skulle ha velat att en detaljerad hänvisning också hade gjorts i huvudtexten i förordningen om Sammanhållningsfonden. Hänvisningen har i alla fall tagits med i den allmänna förordningen, och redan det är ett betydelsefullt och viktigt resultat.

Sedan, beträffande det så kallade partnerskapet, kommer organ som företräder det civila samhället att bli delaktiga i större omfattning, icke-statliga organisationer och föreningar som verkar för jämställdhet mellan kvinnor och män, och i frågor som rör sammanhållningspolitik.

Slutligen, beträffande förordningen om Europeiska regionala utvecklingsfonden, som Giovanni Claudio Fava är föredragande för och jag är skuggföredragande för, ser jag mycket positivt på att en hänvisning införs till den allmänna säkerheten beträffande konvergensmålet som en garanti mot att förfaranden för utgifter som rör strukturfonderna infiltreras av den organiserade brottsligheten. Parlamentets ingripande har dessutom inneburit att den urbana dimensionen uppmärksammas i större utsträckning – ett ämne som ligger Jean Marie Beaupuy, mig själv och så många andra av oss varmt om hjärtat – och har betonat på vilket sätt ett sunt program för investering och förvaltning av fonderna för städer kan styra den ekonomiska och sociokulturella förnyelsen av förorterna och den omgivande landsbygden, vilka är de verkliga krafterna för hållbar och bestående utveckling i regionerna.

Avslutningsvis vill jag göra ett tillägg till vad Konstantinos Hatzidakis sa och uppmana parlamentet att stödja hela paketet med förordningar som diskuteras i dag, och att rösta för dem.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), föredragande. – (PT) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Förfarandet som leder till antagande av den nya förordningen om Europeiska socialfonden förtjänar parlamentets stöd.

Vid första behandlingen lade vi fram 84 ändringsförslag till kommissionens ursprungliga förslag. Bland dessa ändringsförslag vill jag betona en sak: i kommissionens ursprungsversion fastställdes en rad åtgärder som man satte som mål att finansiera, men åtgärderna varierade beroende på om den region som skulle få del av finansieringen var en region inom konvergensmålet eller en region inom konkurrens- eller sysselsättningsmålet.

Jag motsätter mig denna regionala åtskillnad som princip, eftersom den när den tillämpas leder till att det skapas en europeisk socialfond med två hastigheter och att det kommer att innebära en form av indirekt diskriminering av arbetstagare som får stöd från fonden beroende på i vilken region de arbetar. Både kommissionen och rådet har godtagit mitt argument.

Andra betydelsefulla ändringsförslag som rådet och kommissionen slutligen godkände rör användningen av pengar från Europeiska socialfonden för finansiering av arbetsmarknadens parters verksamhet. Jag har alltid varit emot kommissionens ursprungliga förslag och har föreslagit en mer flexibel men striktare alternativ lösning, där en lämplig summa från Europeiska socialfonden skulle öronmärkas för att stärka kapaciteten hos arbetsmarknadens parter, och där det skulle specificeras att verksamheten skulle gälla utbildning, åtgärder för integrering av nätverk och ökad social dialog. Även på denna punkt har både kommissionen och rådet godtagit vår ståndpunkt.

Med det normala förfarandet för andra behandlingen av denna nya förordning fanns det stor risk för att den nödvändiga rättsliga grund som skulle göra det möjligt för medlemsstaterna att utnyttja anslaget från Europeiska socialfonden från den 1 januari 2007 inte skulle vara införd i tid. Det österrikiska ordförandeskapet insåg betydelsen av detta och kontaktade mig för att inleda samtal som syftade till att förkorta den tid som lagstiftningsförfarandet normalt tar. Med värdefull hjälp av skuggföredragandena kunde jag analysera de ändringar som rådet hade lagt fram och att lägga fram fem punkter för rådet som inte hade godkänts vid första behandlingen, men som vi anser är mycket viktiga.

Dessa punkter var följande: främjande av den sociala integrationens roll, åtagande från medlemsstaternas sida att stödja prioriterade åtgärder, åtagande från medlemsstaternas sida att främja åtgärder på innovationsområdet, åtagande från medlemsstaternas sida att stödja gränsöverskridande och interregionala åtgärder och att se till att en lämplig summa pengar finns tillgänglig för utbildning och nätverk bland arbetsmarknadens parter. Jag är mycket nöjd över att rådet har samtyckt till våra förslag. Jag vill därför, herr talman, rekommendera att den gemensamma ståndpunkten antas utan ändringar, och vill samtidigt tacka det österrikiska ordförandeskapet för dess engagemang.

Herr talman! Globalisering och teknisk och demografisk utveckling har lett till långtgående förändringar på en rad levnadsområden i samhället. Den viktigaste politiska frågan för framtiden är hur beslut ska fattas om förändringarnas inriktning, och i detta hänseende medger jag att mycket av innehållet i detta betänkande är resultatet av hårt arbete, och också ingående reflektioner om värderingar som till stor del sammanfattar min syn på politik som en offentlig tjänst.

Beträffande värderingar är jag en av dem som anser att den fria marknaden aldrig i sig kan fungera som en drivkraft för det europeiska projektets kärna. Jag är en stark förespråkare för detta projekt som grundas på värden som fred, social rättvisa, frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Jag vill därför att ni ska veta att detta var ytterligare en inspirationskälla för den nya förordningen om Europeiska socialfonden. Slutligen vill jag uttrycka min tacksamhet för den utmärkta samarbetsvilja som visats under hela detta förfarande och tacka kommissionsledamot Vladimir Špidla, som är i kammaren i dag. Jag vill också tacka kommissionens avdelningar för deras vilja att finna lösningar som infördes i den slutliga versionen, men som inte lades fram ursprungligen. Jag vill slutligen tacka skuggföredragandena Karin Jöns, Elisabeth Schroedter och Ilda Figueiredo, och jag vill offentligt uttrycka min uppskattning för den hjälp som vice talman Luigi Cocilovo bidragit med i denna fråga.

  Giovanni Claudio Fava (PSE), föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har kommit till slutet av en resa som började i juli 2004 då kommissionen lade fram sina förslag om de nya strukturfonderna som, vilket jag vill betona, parlamentet alltid har stött, försökt förbättra och under alla omständigheter har försvarat genom att betona vissa aspekter som vi anser viktiga, vilka rör kvalitet, utgifter, hållbar utveckling, miljöskydd, jämställdhet, tillträde för funktionshindrade, offentlig säkerhet och gränsöverskridande samarbete.

Vi har arbetat vid sidan av kommissionen och rådet för att se till att denna resa avslutas snabbt, men också, vilket jag upprepar, för att förbättra några känsliga punkter som vi anser vara viktiga för på vilket sätt regionerna och de lokala myndigheterna kommer att använda strukturfonderna.

Jag vill kort påpeka det bidrag vi gett på några specifika punkter. För det första samrådsförfarandet: Vi kämpade för att förfarandet skulle utvidgas och stödjas och för att det vid sidan om institutionella och administrativa ämnesområden skulle införas nya ämnesområden som i grunden är viktiga: jag syftar på icke-statliga organisationer och det civila samhället. Vi anser att samrådsförfarandet är en god utbildning i demokrati och framför allt en stor resurs beträffande ansvar. Att utvidga ansvaret i förvaltningen av strukturfonderna är en av de största politiska utmaningar som Europeiska unionen står inför.

Vi har inriktat oss på rättvisa, det vill säga, att vi vill förhindra ett Europa i två hastigheter, vilket skulle bana vägen för geografiskt diskriminerande åtgärder. Vi vet att den europeiska utmaningen för sammanhållning är svår. Utvidgningen har ökat klyftan mellan olika geografiska områden i Europa, och vi ansåg att det var viktigt att överbrygga klyftan och att få till stånd ekonomisk och social balans mellan alla länder i Europeiska unionen, att förhindra risken för ett Europa i två hastigheter.

Vi har koncentrerat oss på ett antal prioriteringar, och har antagit kommissionens förslag för att undvika att strukturfonderna och den regionala utvecklingsfonden, som jag har ansvar för, blir någon sorts ”inköpslista” som alla har tillgång till för alla möjliga behov. I stället har vi koncentrerat oss på kvaliteten på några få mål och har försäkrat oss om att kvalitet kommer före kvantitet, och vi har också gjort så med utgångspunkt från den erfarenhet som var och en av oss har lagt på minnet.

Vi har hållit oss till principen om additionalitet: strukturfonderna är en form av mervärde, som inte får ersätta statens löpande, normala utgifter i medlemsstaterna. På så sätt måste vi koncentrera oss mer på kvalitetsfrågor när det gäller utgifter, som en form av mervärde.

Slutligen, Lissabon: Lissabon representerar, herr talman, mina damer och herrar, inte bara ett konkurrenskraftigt EU som kan bära upp sin egen ekonomi och fullfölja målet med full sysselsättning av god kvalitet. Det representerar också ett EU som slutligen kan investera i kunskap, materiell infrastruktur, sakkunskap, processer och teknisk innovation och allt som i dag är strukturfondernas kärna.

Europaparlamentets bidrag har varit av praktisk natur, också på ett antal särskilda punkter på så sätt att parlamentet särskilt har uppmärksammat miljöfrågor, hållbar utveckling, stadspolitiken, små och medelstora företag, som är ryggraden i EU:s ekonomi, samt säkerhet. Vi är nöjda över att ett yttrande har föreslagits som omfattar vår begäran om att särskilt uppmärksamma säkerheten, i syfte att EU:s utgifter inte ska kunna användas till organiserad brottslighet.

Herr talman! Vi är endast delvis nöjda därför att, som ni och alla ledamöter vet, vi inte anser att budgetmedlen är tillräckliga för de utmaningar vi står inför, trots utvidgningen och trots det förslag som den föregående kommissionen lade fram, ett förslag som kanske är mer generöst och mer inriktat på behoven för det utvidgade EU med 25 medlemsstater. Jag anser, såsom andra ledamöter har gjort, att det är värt att återigen betona Europaparlamentets ansvarskänsla. Parlamentet har alltid försökt att samarbeta effektivt och till fullo med de andra EU-institutionerna, det har undvikit förlikningsförfarandet och att äventyra den kommande programperioden.

Jag vill tacka Europeiska kommissionen, kommissionsledamot Danuta Hübner och det österrikiska ordförandeskapet. De har handlat i samma samarbetsanda som oss. Det är nu upp till våra länder att agera. Vi har de lämpliga instrumenten. Vi borde kunna använda dem på ett bra sätt.

  Jan Olbrycht (PPE-DE), föredragande. – (PL) Herr talman! Lagstiftningsarbetet med ett paket förordningar om sammanhållningspolitiken för åren 2007–2013 avslutas i dag. Vi minns alla den livliga debatten om sammanhållningspolitikens roll och betydelse i Europeiska unionen för fullföljandet av målen i Lissabonstrategin liksom försöken att gradvis begränsa sammanhållningspolitiken och till och med åternationalisera den.

I dag diskuterar vi de frågorna som om de tillhörde det förflutna, men det är nyttigt för oss i Europaparlamentet att erinra oss att tillämpning av solidaritetsprincipen genom bland annat sammanhållningspolitiken är en väsentlig del av Europeiska unionens verksamhet. Dess form må förändras, den kan anpassas efter nya mål, men att urholka den är att förneka den grund på vilken gemenskapen verkar. Genomförandet av sammanhållningspolitiken förutsätter inte bara att vissa fonders struktur och hur de ska användas definieras. Det förutsätter framför allt en definition av de aktuella målen. Detta måste sedan följas av steg för att anpassa den politiska metoden och genomförandestrategierna liksom av praktiska åtgärder.

I enlighet med fördragen kan den sociala och ekonomiska sammanhållningspolitiken genomföras med hjälp av gemensamma ekonomiska resurser. Den kan emellertid också genomföras utan dem, genom gemensam verksamhet i olika medlemsstater som syftar till att liknande mål ska uppnås. Under den nuvarande programperioden utgör gemensamma gränsöverskridande verksamheter en del av gemenskapsinitiativet Interreg. Initiativet uppmuntrar till samarbete i gränsregioner, transnationellt och interregionalt samarbete. Erfarenheter från Interregverksamheter visar att gränsöverskridande initiativ som kommer gemensamt från lokala och regionala organ i flera medlemsstater har stor betydelse för dem eftersom de skapar nätverk för samarbete och bygger upp ömsesidig tillit. Vi kan dra slutsatsen att dessa verksamheter, som tar små ekonomiska resurser i anspråk, ger avsevärt mervärde.

Under den nya programperioden bör man dra nytta av denna positiva erfarenhet. Initiativ som vanligtvis förknippas med Interreg har därför integrerats i sammanhållningspolitiken, inom ramen för mål 3. Det finns också ett behov av att skapa nya lagliga och organisatoriska möjligheter för samarbetspartner. Det är också upphovet till den innovativa idén om att skapa ett nytt rättsligt instrument som skulle stödja all verksamhet i gränsregioner samt transnationell och interregional verksamhet. Det centrala i detta initiativ är att man ger samarbetspartner som inte alltid använder EU-medel ett instrument som gör det lättare för dem att organisera olika verksamheter, inklusive gränsöverskridande samhällsservice.

I enlighet med den föreslagna förordningen kommer, när väl målen och principerna för samarbetet har upprättats, offentliga myndigheter och offentliga organ som skapats med stöd därav inom Europeiska unionen, med andra ord regionala, lokala och nationella myndigheter, att kunna underteckna ett lämpligt avtal, i förordningen kallat konvention. De kommer därefter att kunna registrera den nya institutionen som europeisk gruppering för territoriellt samarbete. Det kommer att vara en juridisk person som erkänns i hela EU, när alla medlemsstater har informerats.

I och med den nya förordningen införs ett nytt rättsligt prejudikat. Det gäller systemrelaterade frågor och har därför mötts av många uttryck för oro, förbehåll och till och med protester. Arbetet med förordningen har varit ett exempel på ett konsekvent framåtskridande mot kompromisslösningar som har krävt många eftergifter och svåra beslut. Det är värt att betona att den föreslagna lösningen garanterar medlemsstaterna full kontroll över tillkomsten av och verksamheten i europeiska grupperingar för territoriellt samarbete (EGTS). Den kompromiss som har uppnåtts har inte förändrat vare sig själva kärnan i den nya lösningen eller dess nyskapande form.

Dagens omröstning avslutar lagstiftningsarbetet och skapar nya möjligheter. Framför allt är det ett sätt att uttrycka vår uppskattning till alla dem som under många år har byggt upp en sant europeisk, decentraliserad form för internationellt samarbete. Som föredragande från en medlemsstat som blev medlem i EU under den senaste utvidgningen har jag haft tillfälle att gå i närkamp med komplexiteten i lagstiftningsprocessen. Därför vill jag särskilt tacka följande för deras oerhört konstruktiva och positiva samarbete: kommissionsledamot Danuta Hübner, företrädarna för Generaldirektoratet för regionalpolitik, företrädarna för de ordförandeskap som avlöste varandra, särskilt det österrikiska ordförandeskapet, kansliet vid utskottet för regional utveckling, de politiska rådgivarna och också mina medarbetare och sakkunniga från Polen.

  Talmannen. Det är ett stort nöje för mig att för första gången välkomna till parlamentet det finska tjänstgörande ordförandeskapet som företräds av Hannes Manninen, den finska regeringens region- och kommunminister.

  Hannes Manninen, rådets ordförande. (FI) Herr talman, ledamöter i Europaparlamentet! Det är en stor ära att få tala här i ert parlament som företrädare för ordförandeskapet i EU:s ministerråd. Betydelsen av detta tillfälle framhävs av möjligheten att delta i den slutliga utformningen av det paket med förordningar som är centrala för unionens sammanhållning och regionala utveckling. Det finska ordförandeskapets mål kommer att läggas fram av premiärminister Matti Vanhanen i morgon.

Först vill jag tacka Europaparlamentet för det mycket omfattande samarbetet med rådet. Överläggningarna om förordningar om sammanhållningspolitiken har krävt två års hårt arbete för de olika institutionerna. Om parlamentets kammare i dag röstar om förordningspaketet i enlighet med utskottens rekommendationer kan reformen av sammanhållningspolitiken och genomförandet av den nya programperioden gå vidare som planerat vid början av 2007.

Europaparlamentet har spelat en nyckelroll i beslutet om innehållet i unionens nya sammanhållningspolitik. I de olika sätt som man har närmat sig frågan på har parlamentet särskilt betonat betydelsen av frågor som är väsentliga för det offentliga och det civila samhället såsom partnerskap, beaktande av miljövärden och funktionshindrades delaktighet i genomförandet av programmen. Det var en nödvändig förutsättning för parlamentet att medlemsstaterna för en konsekvent linje avseende kriterier för beräkning av gemenskapens medfinansiering och hantering av mervärdesskatt. Parlamentet var också aktivt när det gäller att upprätta förordningarna om europeiska grupperingar för territoriellt samarbete.

Jag har här nämnt endast ett fåtal exempel på frågor som parlamentet har arbetat för att föra fram. Flertalet av de ändringsförslag som parlamentet har fört fram har övervägts i dagens debatt om förslagen till förordningar.

Vid sidan av antagandet av förordningarna behöver vi också strategiska riktlinjer i gemenskapen om sammanhållningspolitiken innan den rättsliga grunden för genomförandet av programmen slutligen läggs fast. Medlemsstaterna kommer att upprätta sina nationella strategiska referensramar på grundval av sådana riktlinjer, och det kommer att vara vägledande för utarbetandet av regionala utvecklingsprogram.

Vi har föreslagit en ambitiös tidtabell för antagandet av riktlinjerna för sammanhållningspolitiken. Jag har förtroende för de olika parternas samarbetsvilja, och jag hoppas att de givande mönstren för samarbete med Europaparlamentet kommer att bestå. Parlamentets utskott för regional utveckling färdigställde sitt betänkande om de strategiska riktlinjerna i maj. Vårt mål är att fastslå rådets ställningstagande någon gång i juli, så att Europaparlamentet kan diskutera dokumentet direkt när höstens sammanträdesperiod börjar. Om alla parter åtar sig att följa en snabb tidsplan finns alla möjligheter att de strategiska riktlinjerna för sammanhållningspolitiken kommer att vara färdiga senast i oktober. I det fallet kan kommissionen anta de samlade programplaneringsdokumenten, så att de kan börja tillämpas i början av 2007.

Ikraftträdandet av gemenskapens strategiska riktlinjer om förordningarna och sammanhållningen kommer att vara det viktigaste målet i fråga om regional utveckling under det finska ordförandeskapet.

Europaparlamentet har arbetat med stor beslutsamhet och flexibilitet i reformen av sammanhållningspolitiken. Det har samtidigt varit möjligt att förhandla om det interinstitutionella avtalet, förordningarna och de strategiska riktlinjerna. Jag vill tacka er för ert konstruktiva samarbete. Jag vill rikta ett särskilt tack till utskottet för regional utveckling för dess sakkunniga tillvägagångssätt.

Jag vill också tacka föregående ordförandeskap och kommissionen och kommissionsledamöterna för deras värdefulla arbete med att genomföra reformerna av sammanhållningspolitiken. Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén förtjänar också beröm för det sätt som de har fört frågan framåt på genom att ta upp frågor som ligger nära regionerna och folket.

Jag är säker på att den föreslagna rättsliga grunden kommer att utgöra en utmärkt utgångspunkt för att genomföra en europeisk sammanhållningspolitik som är effektiv och tar hänsyn till regionernas särarter.

(Applåder)

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att tacka er för det stöd och den uppmuntran ni alltid ger och för den roll som Europaparlamentet har spelat i förberedelsen av en reform av sammanhållningspolitiken.

Låt mig först av allt säga hur mycket vi uppskattar er roll när det gäller att säkra en betydande finansieringsram. För det andra uppskattar vi ert bidrag till att åstadkomma en ny arkitektur och även nya verktyg för denna politik. Ni har insisterat på att man ska etablera ett ambitiösare mål för territoriellt samarbete. Detta mål ger ett stort och tydligt europeiskt mervärde, särskilt i samband med Europeiska unionens utvidgning. Målet att stärka samarbetet mellan länder och mellan regioner som drabbades mest av nedskärningarna i Europeiska rådets beslut från december 2005. Jag är säker på att ökningen med 4 procent av de ekonomiska resurserna för att uppnå detta mål kommer att hjälpa oss att vara effektivare och att verka mer kraftfullt för att föra samman europeiska regioner över hela kontinenten.

Dessutom vill jag tacka er för ert stöd för utvecklingen av ett unikt verktyg med syfte att överkomma de problem som medlemsstater, regioner och lokala myndigheter möter när de företar gränsöverskridande, transnationella eller interregionala samarbetsåtgärder, vare sig de finansieras av strukturfonder eller inte. För första gången någonsin kommer EU att ha en lämplig rättslig ram för ökat gränsöverskridande, interregionalt och transnationellt samarbete.

För det tredje uppskattar jag det ni har gjort för att säkerställa att sammanhållningspolitiken ska gälla alla regioner och medlemsstater och att den ska bidra till fler och bättre arbetstillfällen och snabbare ekonomisk tillväxt. I detta sammanhang är jag också mycket glad över att ni välkomnade våra ansträngningar för att skapa nya stödverktyg såsom ”Jeremie” och ”Jessica”, vilka kommer att leda till att nya samarbetspartner och ny expertis tas in från europeiska finansinstitut. Detta kommer att inrikta sig på marknadens värderingar, och det kommer att få strukturfonderna att arbeta mycket hårdare.

Tillåt mig att utnyttja detta tillfälle för att uttrycka mitt personliga tack till föredragandena Konstantinos Hatzidakis, Alfonso Andria, José Albino Silva Peneda, Giovanni Claudio Fava och Jan Marian Olbrycht och att säga hur mycket vi uppskattade den roll Constanze Angela Krehl spelade som föredragande för budgetramen samt hennes arbete med gemenskapens strategiska riktlinjer. Tillåt mig också att tacka Jean Marie Beaupuy. Utan hans engagemang skulle den urbana dimensionen troligen inte vara så framträdande i vår nya politik.

Det var ett nöje att arbeta med Gerardo Galeote Quecedo, ordförande för utskottet för regional utveckling. Jag vill ge honom ett stort tack för hans engagemang. Han verkade hela tiden i en mycket konstruktiv och samarbetsvillig anda, och vi delade samma principer och prioriteringar genom hela förhandlingarna.

Tillsammans har vi lyckats undvika en politik baserad på ett system med dubbla standarder i tillämpningen av reglerna för berättigande till moms som inte är återvinningsbar, och i tillämpningen av principen av den totala stödberättigande kostnaden som grund för medfinansiering.

Vi kommer inte att ha två skilda typer av sammanhållningspolitik för EU, en för de gamla och en för de nya medlemsstaterna. Jag anser att detta inte skulle ha stämt överens med våra ansträngningar att få till stånd en effektiv och sammanhängande politik med öppenhet, sund ekonomisk förvaltning och med förenklade regler.

Parlamentet betonade liksom vi behovet av att stärka partnerskapsprincipen. Tillsammans har vi stärkt den roll som frivilligorganisationerna, det lokala och civila samhället och miljöorganisationerna har i vår politik. Med ert stöd har vi också stärkt bestämmelserna om icke-diskriminering och hållbar utveckling. Men det finns ett antal frågor där vi har misslyckats att helt övertyga våra medlemsstater om deras mervärde. Jag avser här idén om en EU-reserv, vår avsikt att göra den urbana dimensionen bindande och parlamentets idé om att återvinna de potentiellt utestående åtaganden som tilldelats sammanhållningspolitiken.

I enlighet med parlamentets uppmaning har kommissionen utarbetat en gemensam förklaring i vilken kommissionen åtar sig att presentera en utvärdering av genomförandet av budgeten för strukturfonderna och sammanhållningsfonden under programperioden 2007–2013, inklusive konsekvenserna av genomförandet av regeln om tillbakadragande av återtagandet.

Vårt största problem under de kommande månaderna är att säkerställa att de nya väl utformade sammanhållningsprogrammen kommer att starta i tid. Mycket återstår att göra. Vi arbetar tillsammans med det finska ordförandeskapet för att säkerställa att gemenskapens strategiska riktlinjer om sammanhållning kan antas av rådet efter det att Europaparlamentet har yttrat sig. Jag räknar med att vi kan uppnå detta i slutet av september eller i början av oktober. Medlemsstaterna kommer då att formellt presentera sina nationella strategier för hur de avser att utnyttja sammanhållningspolitiken. Därefter kommer vi att diskutera de operativa programmen i detalj, med ett slutligt antagande av kommissionen.

För att spara tid har kommissionen redan inlett informella diskussioner. Vi har redan fått utkast till de nationella programmen från 21 medlemsstater.

Gradvis slutför vi förberedelsen av den nya generationen 2007–2013, men vi måste tänka långsiktigt för att säkerställa att sammanhållningspolitiken fortsätter att stödja konvergensen och EU:s ekonomiska och sociala modernisering. Den fjärde sammanhållningsrapporten – som ska publiceras under våren nästa år – och forumet om sammanhållning som ska hållas då kommer att vara viktiga steg, där idéerna för framtiden kommer att klargöras.

Jag ser fram emot er debatt, och jag är övertygad om att ert beslut i dag kommer att låta oss framgångsrikt slutföra förberedelserna för den nya generationen av vår gemensamma sammanhållningspolitik.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. (CS) Herr talman, mina damer och herrar, herr rådsordförande! Precis som min kollega i kommissionen Danuta Hübner vill jag tacka för ert stöd de senaste åren. I dag, nästan två år efter kommissionens förslag, ska ni rösta om paketet med förordningar om sammanhållningspolitiken. Tack vare ert arbete och ert stöd är det ett väl avvägt paket som innebär en verklig förändring. Europeiska socialfonden (ESF), som fyller 50 år 2007, kommer att behålla sin roll. Den kommer att fortsätta vara ett instrument som tillhandahåller direkt stöd till individuella medborgare och därmed ett centralt inslag för att föra unionen närmare medborgarna. Fonderna, särskilt ESF, måste emellertid också verka för gemenskapens prioriterade mål mycket tydligare än förut. Kommissionens insatser kommer att kanaliseras i arbetet med att se till att de prioriterade målen med medlen från fonderna och nylanseringen av Lissabonstrategin går hand i hand. Vid en tidpunkt då det finns nya uppgifter att ta itu med i samband med utvidgningen, befolkningsförändringar och globaliseringen är detta av central betydelse. I detta avseende vill jag peka på de tre huvuddelarna i den nya ESF-förordningen.

För det första behöver vi naturligtvis ett strategiskt förhållningssätt. Under programprocessen kommer kommissionen så småningom att sluta ett avtal med medlemsstaterna och regionerna om de huvudsakliga prioriterade målen, som kommer att vara helt i överensstämmelse med den nylanserade Lissabonstrategin.

För det andra kräver den nya versionen uppenbarligen att resurserna koncentreras på gemenskapens mål i EU:s sysselsättningsstrategi, inklusive viktiga mål för sysselsättning när det gäller social delaktighet, utbildning och yrkesutbildning. För att lyckas är det mycket viktigt att resurserna koncentreras.

För det tredje kommer stödet till humankapital att göra det möjligt för ESF att väsentligt bidra till att bygga upp ett kunskapsbaserat samhälle. Stöd för en utbildad, kvalificerad och anpassningsbar arbetskraft och till innovation är avgörande om vi ska kunna öka sysselsättning, produktivitet i arbetet, tillväxt, social sammanhållning och social trygghet.

Dessutom prioriteras i denna förordning, också tack vare parlamentets orubbliga stöd, en förbättring av institutionernas kapacitet i konvergensregionerna och länder som är berättigade till stöd från Sammanhållningsfonden. Det är min fasta tro att denna prioritering kommer att spela en central roll för att förbättra verksamheten i offentlig förvaltning och därigenom höja konkurrenskraften och stärka utvecklingen av hållbara jobb och stöd för social integration. Jag vill också framhålla att ESF har till uppgift att minska ojämlikheten i sysselsättning på nationell, regional och lokal nivå. Att inrätta lämpliga kvalifikationer på alla dessa nivåer är en väsentlig del av och insats för tillväxt- och utvecklingsstrategin. Dessa beståndsdelar är självfallet endast delar i en helhet.

Tack vare parlamentet har formuleringarna skärpts på ett antal områden. Fonden kommer hädanefter att spela en nyckelroll när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män och lika möjligheter, genom särskilda projekt och tillämpningen av dessa principer på alla livets områden. Fonden kommer också att stödja projekt som särskilt syftar till att bekämpa diskriminering på arbetsplatsen som kan kopplas till det prioriterade målet att förbättra den sociala integreringen av de medborgare som har det sämst ställt, särskilt när det gäller att tillhandahålla varaktiga arbetstillfällen. Dessa praktiska åtgärder hjälper människor att utveckla åtgärder som är samhällsnyttiga och visar hur fonden leder till en spridning av de värderingar som ligger till grund för den europeiska sociala modellen. Europeiska socialfonden kommer att tillhandahålla särskilt stöd för arbetsmarknadens parter i konvergensregionerna. Tack vare parlamentet är den nuvarande formuleringen helt otvetydig, vilket jag välkomnar. Det aktiva engagemanget från arbetsmarknadens parter är därför en nödvändig förutsättning för en väl avvägd, harmonisk socioekonomisk utveckling. Dessutom vill jag tacka parlamentet för dess aktiva stöd för att se till att särskilda bestämmelser om partnerskap finns med i den nya allmänna förordningen. Det är en central princip som gäller alla de fonder vi talar om. Principen möjliggör för aktörer i det civila samhället att vara delaktiga på alla nivåer, det vill säga arbetsmarknadens parter, det civila samhället, frivilligorganisationer och organisationer för jämställdhet.

Man kan därför dra slutsatsen att ett resultat utöver det vanliga har uppnåtts. Således vill jag ta tillfället i akt att tacka utskottet för sysselsättning och sociala frågor, under ledning av Jan Andersson, som har gett kommissionen stort stöd. Vid den första behandlingen utarbetade man närmare 100 ändringsförslag till förordningen, av vilka de flesta godtogs av kommissionen. I detta avseende vill jag lyckönska huvudföredraganden, José Albino Silva Peneda. Vi arbetade tillsammans för att nå ett särskilt resultat, och nu vill jag rikta in mig på framtiden.

Under de kommande månaderna kommer medlemsstaterna att lägga fram sina nationella strategiska referensramar och operativa program för kommissionen. Medlemsstaterna kommer således att fatta viktiga strategiska beslut om framtida investeringar med allmänna medel. De flesta medlemsstaterna har redan gjort goda framsteg i utarbetandet av dessa dokument. Det finns dock en viss aspekt som enligt min uppfattning kan bli en källa till oro, vilket framkommit i kontakter med medlemsstaterna. Det verkar som om ESF:s investeringar i ett stort antal medlemsstater i vår största tillgång, nämligen våra medborgare och deras kvalifikationer, skulle vara något lägre än de borde vara. Detta är mycket viktigt, eftersom man måste hitta en balans mellan investeringar i fysiskt kapital och investeringar i människor. Det sätt på vilket vi nu investerar i våra arbetstagare i form av yrkesutbildning, så att de kan anpassa sig till nya utmaningar, i utbildning för unga och gamla och i stöd till arbetslösa i syfte att hjälpa dem att hjälpa sig själva, kommer att bidra till att forma vår framtid. Det kommer i slutändan att ha det allra största inflytandet på våra medborgares välstånd. Kommissionen kommer att göra allt som är nödvändigt för att se till att diskussionerna med medlemsstaterna mynnar ut i ett välavvägt resultat i linje med de prioriterade målen för gemenskapens politik och med EU-medborgarnas gemensamma intressen.

Herr talman, mina damer och herrar, herr rådsordförande! Jag vill ännu en gång uttrycka min tacksamhet och uppskattning för ert stöd och era lyckosamma insatser. Det är min fasta övertygelse att vi i dag tar ett nytt steg framåt, som kommer att leda till en effektiv sammanhållningspolitik i EU.

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (PL) Herr talman! När vi förberedde yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor om förslaget till rådets förordning om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden behandlade vi 32 rekommendationer.

I vårt yttrande koncentrerade vi oss huvudsakligen på hur man skulle ta hänsyn till funktionshindrade vid genomförande av projekt som delvis finansierades med pengar från strukturfonderna. Vi krävde också att kvalifikationskriterierna för finansiering inom ramen för ”regional konkurrenskraft och sysselsättning” skulle breddas när det gäller tillgänglig utbildningsnivå i en viss medlemsstat. Vi krävde också att de administrativa procedurerna för användningen av strukturfonder skulle förenklas. Större belopp borde betalas ut i förskott till mottagarna i början av genomförandet av operativa program. Processen med flera fonder bör bibehållas, vilket innebär möjligheter att erhålla stöd för program från mer än en fond. Vi föreslog också smärre förändringar i rapporteringsprocesserna, eftersom vi är övertygade om att överdriven byråkrati inte kommer att bidra till att EU-fonderna utnyttjas effektivt. De är när allt kommer omkring grunden för utveckling i många regioner.

Alla våra rekommendationer har självfallet inte godtagits, men så går det till i parlamentsarbetet, och kompromisser är grunden för beslut i en gemenskap med en sådan mångfald som Europeiska unionen. Vi ser dock resultatet av vårt gemensamma arbete som positivt. Vi välkomnar särskilt lösningarna för funktionshindrade, arbetsmarknadsorganisationer och frivilligorganisationer liksom de oerhört förnuftiga förslagen när det gäller mervärdesskatt för vissa verksamheter.

Med hänsyn till det stöder jag Konstantinos Hatzidakis förslag om att rösta för den föreslagna förordningen.

  Gerardo Galeote, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill särskilt lyckönska de fyra föredragandena i fråga om de regionala fonderna, och det är inte enbart av artighet utan därför att de har gjort ett utmärkt arbete, målmedvetet och skickligt, som har resulterat i att många ändringsförslag har införlivats med den slutliga texten, som rådet redan har uttalat att man godkänner. Det har varit en ära för mig att leda dessa debatter och därmed bevittna denna framgång.

Det är synd att vissa medlemsstaters regeringar har varit omedgörliga och att rådet inte har kunnat godta den institutionella förklaring som enbart är avsedd att inleda en debatt om överdrifterna i sammanhållningspolitiken.

Herr talman, mina damer och herrar! Efter diskussionerna i rådet i december i fjol om budgetplanen och nu om förordningarna om fonderna har vi börjat befara att vissa regeringar vill ifrågasätta den mest synliga och framgångsrika EU-politiken: sammanhållningspolitiken.

Jag är övertygad om att den stora majoriteten européer är för solidaritet och att vårt parlament, alltid hand i hand med Europeiska kommissionen – och jag vill ge ett särskilt erkännande åt kommissionsledamot Danuta Hübners arbete – kommer att stå som en garant för denna viktiga pelare i europeisk integration och uppbyggnad.

  Constanze Angela Krehl, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru Hübner, herr Špidla, herr Manninen, mina damer och herrar! I dag, efter månader av förhandlingar och överläggningar, kommer Europaparlamentet att anta förordningarna om sammanhållningspolitiken. Jag menar att sammanhållningspolitiken är ett av de viktigaste, mest positiva och framför allt ett av de mest synliga av EU:s politikområden. Det innebär att den utgör en enorm utmaning för oss.

Ojämlikheterna i enskilda länder har vuxit, och vi EU-politiker har därmed ett stort ansvar gentemot folket. Människor är rädda för att förlora jobbet, och de är rädda för globaliseringen. Om vi ska kunna göra det mesta möjliga av de tillfällen som globaliseringen erbjuder EU, måste vi dock hjälpa de svagaste i de nya och de gamla medlemsstaterna.

I detta läge vill jag också tydligt understryka de sociala aspekterna av sammanhållningspolitiken ännu en gång. Vi driver inte en sammanhållningspolitik för humankapitalet, som det sägs i EU-jargongen, utan vi driver en politik för människor. Det innebär att vi måste sätta människorna i centrum och sålunda i själva verket kraftigt stärka den sociala aspekten.

Vi behöver välutbildade människor. Människor måste ha tillgång till programmet för livslångt lärande. De måste integreras, de måste känna att vi finns till för dem. Jag menar att Europaparlamentet har varit framgångsrikt i förhandlingarna. Ett resultat av det är att det kommer att bli mer delaktighet i framtiden. Ett resultat av det är att medlemsstater inte kommer att behandlas olika. Hållbarhet kommer att vara något som betonas för oss och inte ses som något nödvändigt ont.

Den urbana dimensionen måste stärkas, precis som parlamentet väsentligt har stärkt den territoriella sammanhållningen, jämställdheten och icke-diskrimineringen. Det innebär att vi med rent samvete kan säga att Lissabonstrategin står i centrum för vår sammanhållningspolitik och att folket i vår union verkligen har framtidsutsikter.

Tyvärr har vi på en punkt inte lyckats: vi misslyckades med att få de nödvändiga medel som vi föreslog, och vi har inte lyckats få med återvinning, återanvändning av oanvända medel i sammanhållningspolitiken. Vi vill dock ha något att göra under de kommande åren, och därför kommer vi att fortsätta att kämpa för det.

Herr Manninen! Som föredragande för de strategiska riktlinjerna kommer jag och mina kolleger att göra allt vi kan för att se till att vi kan hålla denna ambitiösa tidtabell och anta dessa riktlinjer i oktober.

(Applåder)

  Jean Marie Beaupuy, för ALDE-gruppen. (FR) Herr talman, fru Hübner, herr Špidla, herr Manninen, mina damer och herrar! Jag kan vittna om styrkan och rikedomen i de meningsutbyten som har skett de senaste månaderna och de senaste två åren, som i dag har utmynnat i texter som mina kolleger och jag tror och hoppas om en stund kommer att antas av Europaparlamentet med mycket stor majoritet.

Jag vill betona att min grupp, under hela den debatten, har ägnat största möjliga uppmärksamhet åt att dessa texter ska bli effektiva. De anföranden som just har hållits har förtydligat de olika områden där detta är särskilt viktigt.

Constanze Angela Krehl har just pekat på att strukturfonderna är ett bevis på solidaritet med de minst gynnade regionerna, så att de kan uppnå en genomsnittsnivå av välstånd. Som exemplen Irland, Spanien och Portugal och andra länder har visat bidrar utvecklingen av de regioner som får bidrag från strukturfonderna till utvecklingen av EU som helhet, på grund av de investeringar som de regionerna kan göra.

I dag, fru Hübner, herr Manninen, kommer vi att övergå till den andra fasen. Efter den teoretiska fasen med utarbetandet av strukturfonderna går vi nu in i förberedelsefasen. Låt mig räkna upp tre villkor – när det gäller utbildning och för att stimulera till handling och, om jag får säga så, lockande incitament – som är nödvändiga för att förberedelsefasen ska lyckas.

När det gäller utbildning vet jag att ni, fru Hübner, tillsammans med era medarbetare redan har organiserat ett antal möten för att sprida kunskap. Vi måste verkligen utveckla kommunikationsstrategin, och det dokument som ni just har offentliggjort har den inriktningen. Vi måste också sprida kunskapen om bra praxis. Medlemsstaterna, regionerna och de olika aktörer som förbereder projekt måste ha verkligt god kunskap om olika praxis för att kunna förbereda sina projekt ordentligt.

Låt oss, för det andra, lära oss hur vi ska hantera de olika incitament som finns tillgängliga. Ni vet – och med all anledning – att det är möjligt att få tillgång till fonder för tekniskt bistånd inom ramen för strukturfonderna. Vi har noterat att en del av de fonderna tidigare inte användes, eller användes på ett dåligt sätt. Från och med nu fram till slutet av 2006 och hela 2007 måste fonderna för tekniskt bistånd användas för att förbereda projekt som kan berättiga till stöd.

För det tredje är, som vi säger i Frankrike, ”rädslan för polisen visdomens början”. De olika medlemsstaterna, projektledare och regioner etcetera måste påminnas om att de, om de inte följer reglerna i förordningarna, inte kommer att kunna få stöd från strukturfonderna. Jag beklagar naturligtvis att vissa medlemsstater, som mina kolleger har påpekat, på senare tid har vägrat att återlämna medel som inte kan användas inom de angivna perioderna.

Avslutningsvis måste jag, som ordförande i tvärgruppen, framhålla att Europeiska unionen slutligen har insett behovet av att använda strukturfonderna på stads- och regionsnivå. Däri, och inom ramen för Lissabonöverenskommelsen, ligger garantin för att nå större framgång under kommande år.

Fru Hübner, herr Špidla, herr Manninen! Ni kan vara förvissade om att vi, tillsammans med våra kolleger i Europaparlamentet, ska bidra till att strukturfonderna blir en framgång, dock utan att göra avkall på vår försiktighet.

  Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, kommissionsledamöter! Även jag vill börja med att, på min grupps vägnar, tacka våra kolleger och särskilt föredragandena för deras nära samarbete. Jag menar att det var avgörande att parlamentet i förhandlingarna enades i försvaret av regionernas intressen och de människor som bor där.

Det var framför allt parlamentet som såg till att sammanhållning är och förblir det verkliga målet för strukturfonderna, eftersom den som äventyrar den ekonomiska och sociala sammanhållningen angriper själva hjärtat i Europeiska unionens integrationsförmåga. Tillräckligt många har försökt.

En grupp med sex medlemsstater bör nämnas först i detta sammanhang. De såg till att det blev massiva nedskärningar i strukturfonderna och var därmed de första som ifrågasatte ekonomisk och social sammanhållning.

Sedan följde kommissionen efter i stor stil. Kommissionsordförande José Manuel Barroso letade efter pengar att betala Lissabonstrategin med, så han tog för sig ur strukturfonderna. Plötsligt, vid slutet av förhandlingarna, dök en lista upp i dokumenten som förband medlemsstaterna att använda strukturfonderna för att genomföra Lissabonstrategin. Det verkliga målet för strukturfonderna, att skapa sammanhållning mellan regioner och att fortsätta deras uthålliga utveckling, blev plötsligt av underordnad betydelse. Jag anser att det är en skandal, inte bara att parlamentet blev förbigånget när listan med öronmärkning fördes in i dokumenten utan överläggningar utan också att kommissionen, som fördragens väktare, själv tänkte offra den ekonomiska och sociala sammanhållningen i strid med fördragen. Därför är det en mycket stor framgång för parlamentets del att åtminstone det horisontella målet om hållbar utveckling finns stadfäst i förordningen.

Jag vill också ännu en gång fästa uppmärksamheten på principen om partnerskap, för det är oerhört viktigt att det civila samhället är delaktigt vid sidan av arbetsmarknadens parter och att medlemsstaterna måste rådgöra med miljöorganisationer och företrädare för jämställdhet. Jag förväntar mig att kommissionen följer det.

Slutligen vill jag välkomna kommissionsledamot Siim Kallas initiativ om öppenhet. Han kan räkna med vårt stöd. I framtiden kommer alla medlemsstater att vara tvungna att redovisa vilka som tar emot medel ur strukturfonder och hur besluten fattas.

  Pedro Guerreiro, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Sedan förhandlingarna om strukturfonderna för 2007–2013 inleddes har vi betonat att en väl grundad, proaktiv regionalpolitik i EU är en förutsättning för att regionala obalanser på EU-nivå ska kunna minskas och för äkta konvergens mellan medlemsstaterna.

När det gäller gemenskapsbudgeten bör regionalpolitiken vara ett instrument för välbehövlig, rättvis omfördelning som åtminstone kommer att minska den inre marknadens negativa effekter på de ekonomiskt minst utvecklade länderna och regionerna. Följaktligen måste vi inta en kritisk hållning till denna allmänna förordning om strukturfonder som tolkar det interinstitutionella avtalet i lagstiftningstermer när det gäller belopp, mål och tillämpningsregler för strukturfonderna för 2007–2013. Detta avtal innebär en minskning av strukturfonderna från 0,41 procent av gemenskapens BNI 2000–2006 till 0,37 procent för 2007–2013 trots att behovet av sammanhållning är större till följd av utvidgningen och trots att utvecklingen, mot bakgrund av ekonomisk och social ojämlikhet, borde gå uppåt snarare än nedåt. Däri ligger också anledningen till att till exempel de regioner som drabbats av den statistiska effekten, som Algarveregionen i Portugal, inte har kompenserats fullt ut, vilket vi anser vara oacceptabelt.

Vi vänder oss också mot att sammanhållningspolitiken underordnas målen i den så kallade Lissabonstrategin, inklusive målet att minst 60 procent av fonderna i konvergensregioner och 75 procent i de andra regionerna ska gå till projekt som stadgas i Lissabonstrategin. Med andra ord, sammanhållningen får spela andra fiolen efter konkurrenskraft.

Slutligen vill jag ställa mig bakom Jacky Henins inlägg om vissa gränsregioner, som Hainaut i Frankrike och Belgien, där man har olika tillgång till strukturfonderna. Denna situation måste rättas till så att regionen kan växa på ett harmoniskt sätt.

  Mieczysław Edmund Janowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! På Gruppen Unionen för nationernas Europas vägnar vill jag uttrycka min beundran för alla föredragande. Detta maratonlopp, herr Hatzidakis, har krävt stora insatser men resulterat i en förståndig kompromiss.

Att vi har lyckats nå en politisk överenskommelse där man tar hänsyn till en majoritet av de invändningar som Europaparlamentet har uttryckt, är i sig en framgång. Vi måste vara medvetna om att tiden går fort och att enskilda medlemsstater behöver tid att förbereda sina lagstiftningssystem för att kunna ta dessa fonder i anspråk innan budgetplanen för 2007–2013 träder i kraft. Medlemsstaterna behöver samordna dessa åtgärder med sina nationella strategiska referensramar. Unionens resurser används tillsammans med de enskilda medlemsstaternas egna ekonomiska resurser liksom de regionala och lokala myndigheternas ekonomiska resurser. Om vi använder den strategin i fråga om fonderna kommer vi att se många nya möjligheter öppnas för oss. Vissa jämför de möjligheterna till positiva åtgärder med den hjälp som en gång Marshallplanen erbjöd. Det är ingen överdrift. Alla medlemsstater räknar med dessa nya möjligheter, däribland de länder som utan egen förskyllan upplevde många år av stagnation bakom järnridån. Polen är ett av dessa länder, och det gäller särskilt vojvodskapen i öster.

Europeiska unionen behöver nu verklig inre solidaritet. Unionen behöver politisk, ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. Vi bor i regioner med väsentligt olika nivåer i utveckling och välstånd. Det är värt att minnas att omkring 27 procent av EU:s befolkning, närmare bestämt 123 miljoner människor, bor i områden där BNP per capita är lägre än tre fjärdedelar av genomsnittet i EU. Vi behöver självfallet också möta de utmaningar som globalisering, konkurrens, vetenskap och teknik innebär och ta itu med befolkningskrisen, en åldrande befolkning, ett växande antal funktionshindrade och invandring. Vi måste vara säkra på att en riktig användning av dessa fonder bidrar till att lösa en del av de problemen.

Slutligen vill jag fästa er uppmärksamhet på behovet av tillsyn av den antagna lagstiftningen och, om nödvändigt, snabba åtgärder. Inte en euro får slösas bort. Inte en enda möjlighet får gå förlorad. Det är det bästa sättet att föra EU närmare medborgarna.

  Vladimír Železný, för IND/DEM-gruppen. – (CS) Herr talman! Med dagens debatt ser vi slutet på en över 14 månader lång förhandlingsprocess angående allmänna regler om uttag av resurser från fonderna. Det vi har framför oss är en vettig kompromiss. För de nya medlemsstaterna innebär den ett minskat behov av medfinansiering, något som gjort det omöjligt att på ett effektivt sätt hämta medel ur fonderna. Det kommer till exempel att innebära en minskning med 15 procent för Tjeckien. Privata medel kan utgöra en del av medfinansieringen. Icke återbetalbar mervärdesskatt kommer att bli en kostnad som berättigar till stöd, och den absurda N+2-regeln kommer åtminstone en tid att bli N+3. Projekt med subventionerade bostäder som har ett direkt miljösamband kommer att bli en kostnad som berättigar till stöd från fonderna. Detta låter som de standardvillkor som de ursprungliga medlemmarna i Europeiska gemenskapen har använt i tiotals år. De tio nya medlemsstaterna förvägrades dem emellertid, kanske i förhoppning om att det skulle vara möjligt att göra den redan svåra processen med att få ut EU-stöd ännu svårare, trots att dessa medel var en del av de löften som gavs i förhandlingarna om anslutningsvillkor.

Som tur är för de nya medlemsstaterna är det inte bara parlamentet som på ett orättvist sätt delas upp i nya och gamla medlemsstater utan även rådet, som har införlivat den kompromissen i de nya reglerna. Om vi låter rådet ensamt ta ansvaret för att utarbeta förståndiga kompromisser, kommer vi att bli en överflödig institution som bara utnyttjar röstreglerna för enskilda delegationer för att driva igenom regler som kommer att göra EU ännu mindre integrerat. Den långa förhandlingsprocessen på 14 månader, som här i parlamentet inte lett till något, har bara tjänat till att visa hur saker i EU skulle utvecklas om vi antog den europeiska konstitutionen med majoritetsbeslut, ett beslut som faktiskt är giltigt här. Majoriteten här i parlamentet från de ursprungliga medlemsstaterna skulle tvinga på regler på de svaga, de små, de fattiga och de nya. En beslutsprocess som gynnar konsensus och veto, som leder till förståndiga kompromisser i rådet, skulle avlägsnas från ekvationen.

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Jag välkomnar de ändringsförslag angående strukturfonderna som rådet antog i förhandlingarna nyligen. Till skillnad från parlamentet visade rådet en mycket högre grad av realism och kännedom om medlemsstaternas verkliga behov. Jag välkomnar varmt att rådet avser att betala ut icke återbetalbar mervärdesskatt från Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF). Likaså välkomnar jag som goda nyheter för medborgarna att ERUF kommer att finansiera utgifter för bostäder, om än i begränsad omfattning. För det tredje och slutligen vill jag säga att det återigen, tyvärr tack vare rådet, har skett en förändring i fråga om automatiskt tillbakadragande. Med andra ord har vi gått från den gamla kända N+2-regeln till N+3. Medlemsstaterna befinner sig nu i ett mycket bättre läge för att förverkliga projekt och få pengar.

Mina damer och herrar! Den enda slutsats som går att dra av detta är att rådet har visat långt större solidaritet än parlamentet i förhandlingarna om strukturfonderna. Jag tror fullt och fast att vi bör stödja rådets ställningstagande i stället för att fundera ut smarta vägar att ändra på reglerna och budgeten under finansieringsprocessen.

  Rolf Berend (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr minister, mina damer och herrar! Som skuggföredragande vill jag huvudsakligen ta upp Europeiska utvecklingsfonden.

Vid den första behandlingen antog Europaparlamentet ett stort antal ändringsförslag som avsevärt förändrade kommissionens förslag, särskilt när det gäller stärkandet av den urbana dimensionen, större skydd för miljön och kulturarvet, icke-diskriminering och behandlingen av funktionshindrade, och de flesta av dessa framgår i Konstantinos Hatzidakis betänkande. Möjligheten att använda medel från ERUF för att bidra till byggandet av subventionerade bostäder godtogs också.

Den gemensamma ståndpunkten, som antogs enhälligt av rådet, är därför en tillfredsställande kompromiss. Flertalet ändringsförslag som antogs av Europaparlamentet övertogs antingen helt eller delvis eller också godtogs andemeningen i dem. En av de viktigaste förändringarna, som också återspeglar resultatet av toppmötet i december 2005 om budgetplanen, är givetvis att icke återbetalbar mervärdesskatt berättigar till stöd då privat medfinansiering finns. För att undvika dubbla normer – och det är en av de framgångar som parlamentet har uppnått – under den kommande perioden kommer detta stöd att gälla alla medlemsstater.

Min grupp menar därför, mot bakgrund av brådskan, att inte bara ERUF-förordningen utan hela paketet med strukturfondsförordningar borde antas så snabbt som möjligt, så att det inte blir någon ytterligare försening i förberedelserna med de operativa programmen som är så viktiga för oss i regionerna och så att projekten i regionerna kan börja snarast.

Mot bakgrund av att parlamentet har gått segrande ur förhandlingarna rekommenderar vi att den gemensamma ståndpunkten godtas utan ytterligare ändring.

  Alain Hutchinson (PSE). (FR) Herr talman, fru Hübner, herr Špidla, herr Manninen, kolleger! Låt mig först av allt göra en allmän kommentar: Jag vill framhålla den fantastiska anda som präglade arbetet i utskottet för regional utveckling vid arbetet med de tre förslagen – som i dag läggs fram för parlamentet i plenum – om ändring av förordningarna.

Det förefaller mig som om den allt annat än generösa budgetplanen för 2007–2013 inte har hindrat oss från att förbättra lagstiftningsinstrumenten i denna reform – en reform som är mycket viktig för oss som socialister i EU, eftersom den är ett uttryck för solidaritet regioner emellan.

Vårt arbete har gjort det möjligt att lägga vikten vid behovet – som Jean Marie Beaupuy nämnde för en liten stund sedan – av att stötta stadsutveckling i regionerna. I det avseendet är det värt att lyfta fram den ökande koncentrationen av medborgare till städerna. Vi har också på ett bättre sätt kunnat ta hänsyn till den särskilda situationen i de regioner som har erfarit den smärtsamma verkligheten bakom denna statistik och som kommer att åtnjuta ett övergångsstöd.

Vid sidan av det svaga budgetstödet för denna reform vill jag nämna ytterligare två besvikelser. Den första är bara en halv besvikelse, eftersom den gäller den begränsade rätten till stöd för byggkostnader – som jag kämpade mycket hårt för att få till stånd. Det är en anledning att fira, men det är beklagligt att den rätten till stöd bara finns i länder som gick med i unionen efter den 1 maj 2004. Den åtskillnaden mellan länder är som jag ser det farlig. Den är också orättvis eftersom bostadsbristen är mycket allvarlig i vissa stora städer i andra medlemsstater också.

Den andra besvikelsen: Jag förstår inte varför det har skett en inskränkning i den period då ett företag inte får omlokalisera sin verksamhet om företaget har fått stöd ur strukturfonder. Den perioden fastställdes till sju år av kommissionen i dess inledande förslag och bekräftades i omröstningen här i parlamentet, och mot bakgrund av händelser under senare tid, i synnerhet förlusten av arbetstillfällen i EU på grund av omlokaliseringar, vill jag be kommissionen att ännu en gång läsa det betänkande om omlokaliseringar som parlamentet antog i mars.

  Mojca Drčar Murko (ALDE). – (SL) Förordningen om europeiska grupperingar för territoriellt samarbete har genomgått många förändringar i debatten om paketet med sammanhållningslagstiftningen. Det är förståeligt eftersom detta är ett rättsligt instrument av den nya generationen som kan stödja initiativ till regionala gränsöverskridande partnerskap vilka begränsas genom olika nationella lagstiftningar.

Det slutliga svaret på frågan om detta är ett lämpligt sätt att stimulera geografisk sammanhållning kan dock endast erhållas genom praktisk erfarenhet. Svaret kommer att bero på omständigheterna i de enskilda länderna. Har de en central regering eller ett federalt system? Är de stora eller små? Har de deltagit i partnerskap under många år eller har de nyss börjat med gränsöverskridande samarbete?

De nya grupperingar som införs i och med förordningen kommer med all sannolikhet att byggas omkring områden med särskilda gemensamma intressen. Fördelen med dem är, jämfört med tidigare gränsöverskridande partnerskap, att de höjer ribban när det gäller tillämpningen av obligatorisk lagstiftning och därigenom ökar ansvaret för de organ som ingår i partnerskapet, och samtidigt skärper det ekonomiska ansvaret för förvaltningen av gemensamma resurser.

Vi har anledning att tro att extra budgetmedel kommer att vara ett viktigt bidrag till den territoriella sammanhållningen i Europeiska unionen.

  Gisela Kallenbach (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Sammanhållningsfonden är ett idealiskt sätt att få gehör för en av Europeiska unionens viktigaste grundprinciper, solidaritet mellan medlemsstater, till människor där de befinner sig. Jag välkomnar varmt att detta stöd riktas mera mot hållbar utveckling och att hållbara stadstransporter, energieffektivisering och användningen av förnybar energi räknas som nyckelområden.

Avgörande för mig förblir dock hur principerna omsätts i verkligheten. Här har jag stora förhoppningar på kommissionen. Tillsammans med regionala aktörer kommer vi att undersöka om de stödberättigade miljö- och transportsektorerna verkligen är väl avvägda, om projekt strider mot miljöförordningar, om Göteborgsmålen uppfylls och om det finns verklig delaktighet och inte bara en formell inbjudan till berörda parter när program och projekt utarbetas.

  Bairbre de Brún (GUE/NGL). – (Talaren talade iriska.)

(EN) Jag välkomnar Favabetänkandet och Olbrychtbetänkandet, och jag tackar alla föredragande. Särskilt välkomnar jag insatserna för att stärka föreskrifternas sociala och miljömässiga aspekter. När vi diskuterar dessa fonder har vi i allmänhet kämpat hårt för att se till att frivilligorganisationernas roll stärks, att större hänsyn tas till miljön och att man betonar vikten av tillgänglighet för funktionshindrade.

I samband med att jag välkomnar Jan Marian Olbrychts betänkande om en europeisk gruppering för territoriellt samarbete, vill jag betona att detta kommer att vara till enorm nytta för gränsregioner och för delade länder såsom mitt eget. Stöd från strukturfonderna bör vara gemenskapsbaserat och i gemenskapens regi, med alla delar av gemenskapen helt involverade i processen.

I min egen valkrets kan vi lära oss mycket av hur andra länder överlämnar beslut till lokalsamhällen och lokala demokratiska strukturer. Jag ser fram emot att följa processen med de nya europeiska grupperingarna. I Irland kommer dessa att vara extra viktiga i gränsgrevskap och i den nordvästra regionen, där man har upplevt förluster, underinvestering och arbetslöshet.

  Talmannen. Låt mig informera kammaren om att det inte var problem med tolkarna den här gången. Bairbre de Brún inledde på iriska. Iriska är nu ett officiellt språk. I går beslöt presidiet att iriska också kan talas i plenum om man meddelar det i förhand.

  Guntars Krasts (UEN). – (LV) Detta är definitivt ett fall där arbete av och samarbete mellan kommissionen, ordförandeskapet och parlamentet kan bedömas som positivt. Det finns i dag anledning att hoppas på att farhågorna att den utdragna diskussionen om budgetplanen skulle leda till förseningar i genomförandet av strukturfonderna kommer att visa sig sakna grund. Jag vill i sammanhanget betona att det är särskilt viktigt att tillämpa gemenskapens strategiska riktlinjer på sammanhållningspolitiken och också avsluta arbetet med statligt stöd och lagstiftning om statligt och privat partnerskap. Jag menar att den kompromiss som uppnåtts om Sammanhållningsfonden och de stora ERUF-projekten under övergångsfasen, då man tillämpar N+3-principen, är otillräcklig och att den måste bibehållas även efter 2010 fram till 2013. Jag instämmer därför inte med den åsikt som uttrycks i parlamentets betänkande om Sammanhållningsfondsförordningar, att N+2-principen bör tillämpas på alla fonder inklusive Sammanhållningsfonden. Man måste ta med i beräkningen att de nya medlemsstaterna saknar praktisk erfarenhet och arbetskraft för att hantera sådana projekt, och därför kommer N+2-principen att vara svår att tillämpa. Jag stöder tanken att sammanhållningspolitiken och Lissabonstrategin länkas närmare samman. Båda dessa riktlinjer syftar till att öka den ekonomiska tillväxten och konkurrenskraften i fråga om sysselsättning

  Graham Booth (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Förra gången jag såg en utskrift på budgeten för struktur- och sammanhållningsfonderna för perioden 2007–2013 uppgick den till 336 miljarder euro, med en exakt tilldelning till var och en av de 25 medlemsstaterna plus till de två som står på tur i kön, Bulgarien och Rumänien. Från brittisk synvinkel är detta inte någon skön läsning, så jag ställde följande fråga till utskottet för regional utveckling.

Jag har noga studerat budgeten för 2007–2013, ett totalbelopp på 336 miljarder euro, som jag kallar plan A, och jag ser att 139 miljarder euro av totalsumman delas ut till de åtta senaste av de nya medlemsstaterna och 22 miljarder euro till Bulgarien och Rumänien, medan knappa 12 miljarder euro tilldelas Storbritannien under den här perioden. Har ni en plan B om Storbritannien skulle besluta sig för att gå ur EU och följaktligen upphäva sitt bidrag? Det blev förstås dödstyst, men det här är inte en omöjlig situation.

En begäran om utträde från allmänheten förefaller mycket sannolik när den brittiska allmänheten till slut inser vart dess pengar går, särskilt då hälsovården har alltför lite pengar.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Enandeprocessen inom Europa är långtifrån fullbordad. Regioner i de nya medlemsstaterna kommer att fortsätta att släpa efter den ”gamla unionen” när det gäller den ekonomiska och sociala utvecklingen under många år framöver. Samtidigt måste vi, som Europeiska unionen, möta de utmaningar som globaliseringen innebär. Det är därför det brådskar att anpassa vår politik till en föränderlig verklighet.

Jag välkomnar att Europeiska socialfonden, som kommissionsledamoten påminde oss om, lägger tyngdpunkten på utbildning och på ett avskaffande av ojämlikheterna i sysselsättningen. Fonden har också beslutat att investera i mänskligt kapital genom att ge funktionshindrade människor möjligheter. Nya förordningar om fonder – och fonder har alltid lett till optimism hos medborgarna – kommer att visa att unionen kan fungera effektivt även utan en ny konstitution, inom ramen för de befintliga fördragen.

  Ambroise Guellec (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Med ordförandens ord, denna debatt kanske är prosaisk, men den är viktig, eftersom det vi diskuterar utgör mer än 35 procent av EU:s budget, och jag tror att det skulle vara givande att ägna hela förmiddagen åt ett ämne som det. Därmed skulle vi också ha kunnat undvika den situation som vissa ledamöter befinner sig i, med bara en minut för att hantera ett omöjligt uppdrag. Jag har för min del två minuter, och jag är tacksam till dem som tillät mig den tiden.

Regionalpolitiken är som vi vet mycket viktig för de nya medlemsstaterna. Den är också viktig för de andra, men nu är det genomförandet som räknas, vilket vår allmänne föredragande Konstantinos Hatzidakis och kommissionsledamoten nyss sade. Genomförandet måste naturligtvis ske, men det behöver inte nödvändigtvis bli enhetligt: de regionala prioriteringarna måste variera på samma sätt som hindren för utveckling.

Vi skriver alla under på Lissabonstrategin, men medlen för att den ska lyckas – vilket den ännu inte har gjort – kan definitivt inte vara desamma över hela territoriet. Det gäller för alla medlemsstater, inte bara de nyaste: tillgänglighet för de perifera regionerna och enklaverna är även fortsättningsvis en förutsättning för konkurrenskraft och därmed för att göra det möjligt för oss att få dem att uppfylla EU:s generella mål.

Det är därför, som jag ser det, en strikt tillämpning av öronmärkningen av anslagsbeloppen, och den därmed förknippade risken att ytterligare förvärra ojämlikheterna mellan och inom regioner, skulle vara ett misstag. Det är mycket viktigt att regionalpolitiken är synlig för och omtyckt av medborgarna, för att undvika ytterligare besvikelser när de tillfrågas om unionens framtid – det är helt enkelt nödvändigt att de känner sig delaktiga i den regionala utvecklingens framåtskridande. I det avseendet har vi fortfarande mycket kvar att göra.

  Iratxe García Pérez (PSE). – (ES) Herr talman! Dagens debatt utgör kulmen för parlamentets arbete i den mycket viktiga frågan om sammanhållningspolitiken, en politik som omfattar mer än 300 000 miljoner euro, vilket tydligt visar att vi talar om en av EU-projektets prioriteringar. Avlägsnandet av territoriella skillnader, stöd för infrastrukturer och den ekonomiska och sociala utvecklingen för våra folk och regioner har utgjort grunden för detta arbete.

Vi i parlamentet införde stora förändringar i de förordningar genom vilka denna politik genomförs och vilka har förbättrat dess innehåll väsentligt när det gäller miljö, tillgänglighet för handikappade och det civila samhällets engagemang.

Vi har insett skillnaderna mellan regioner inom Europeiska unionens territorium – landsbygdsregioner, stadsregioner, öar, yttre randområden, regioner med minskande befolkning och så vidare. Var och en av dessa kräver specifika initiativ.

Vi bör glädjas över genomförandet av en teknisk fond inom ramen för Europeiska regionala utvecklingsfondens arbete, i syfte att avlägsna den tekniska klyftan, samt över ”utfasningen” i Sammanhållningsfonden, för att komma närmare konvergens och bekräfta att trots att det är tydligt att länder med större behov kräver privilegierad behandling finns det andra regioner och medlemsstater som måste göra framsteg i denna riktning.

Det är tillräcklig anledning att stödja denna politik till fullo. Det är det enda sätt på vilket vi kan göra framsteg med tanken att mer sammanhållning även innebär mer Europa.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Först av allt skulle jag vilja gratulera alla föredragande för deras entusiasm och engagemang. Jag håller verkligen med Konstantinos Hatzidakis om att de alla sprungit ett maratonlopp.

Jag måste på det hela taget medge en viss besvikelse över den slutliga budgeten. Den är verkligen mindre än vad kommissionen och parlamentet rekommenderade. Jag anser att detta kommer att påverka fondernas konvergensmål. Såvitt gäller parlamentets arbete är jag emellertid nöjd. Vi har lyckats genomföra många förbättringar. Jag skulle särskilt vilja nämna partnerskap, som är mycket viktigt eftersom det inkluderar det civila samhället, partner på miljöområdet och icke-statliga organisationer i nära samarbete med alla parter. Detta är ett konkret exempel på hur Europa kan föras närmare sina medborgare genom att engagera dem i planeringen och genomförandet av programmen, även om jag håller med Gisela Kallenbach om att detta måste vara verklighet, snarare än skenbart.

Jag är också särskilt belåten över att fonderna kommer att stödja åtkomligheten för funktionshindrade och främja integreringen av jämställdhetsperspektivet: Detta är ett konkret exempel på hur artikel 13 kan omsättas i handling.

  Alyn Smith (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Den här dagen representerar avslutningen på ett bra arbete som parlamentet och kommissionen gjort, samt ett mindre bra arbete av rådet, särskilt ett antal medlemsstater inom det, och sorgligt nog finns mitt eget land bland dem. Jag försäkrar er, kolleger, om att jag inte kommer att börja med att be om ursäkt för Förenade kungarikets regerings kortsynta elakhet, eftersom jag bara har en minuts talartid.

Det är inte det här paketet vi ville ha, men det finns mer att gilla än att ogilla i det. En förstärkning av principen om partnerskap kommer att behöva försvaras även i fortsättningen. Statistisk effekt har mycket stor betydelse för regionerna runtom i Europa. Åtkomligheten för funktionshindrade och det avgörande slopandet av dubbla normer mellan de så kallade ”gamla” och ”nya” medlemsstaterna välkomnas.

Europa handlar inte längre om kol och stål eller jordbruk och fiske, utan om solidaritet och sammanhållning; det handlar om att EU tillför mervärde till regional utveckling i hela EU. Det här paketet för oss vidare, och min grupp kommer att stödja det.

  Kyriacos Τriantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Resultaten av Europeiska unionens strukturella politik, såsom den tillämpas i dag, är begränsade, eftersom den i huvudsak är ett uttryck för den sociala politiken i den ekonomiska modellen med fri konkurrens som härrör från Lissabon- och Göteborgsstrategierna.

Utvidgningen 2004 medförde ett brådskande behov av att förändra de nuvarande kriterierna för beviljande av anslag, för att ta hänsyn till att de sociala och ekonomiska skillnaderna mellan de 25 medlemsstaterna har ökat. Skillnaderna växer så mycket att kriterierna inte längre gäller för regioner som fortfarande har samma strukturella problem.

Tyvärr har kommissionen och rådet inte tagit några avgörande steg i denna riktning. Låt oss inte glömma att Europeiska kommissionen i EU med 15 medlemsstater i huvudsak strävade efter att tillfredsställa önskemålen hos de gamla medlemsstaterna när det gällde hur anslagen fördelades och hur varje medlemsstats bidrag beräknades.

Den viktigaste punkt som saknas i de nya förslagen är en förändring i strukturfondernas filosofi, från deras nuvarande hjälpfunktion till ett sätt att verkligen främja social och ekonomisk utveckling, så att de kan bli verkliga socialpolitiska redskap och för att rätta till den bristande jämlikheten mellan länder och regioner.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! Genom att ta till orda i debatten om förordningarna om utgifterna från strukturfonderna vill jag rikta er uppmärksamhet på tre viktiga utelämnanden när det gäller denna fråga. För det första är anslagen för åtaganden i enlighet med artikel 1B, det vill säga utgifter för tillväxt och sysselsättning, mer än 30 miljarder euro lägre än det som tidigare föreslogs. Det måste ha lett till stora nedskärningar av resurserna till enskilda länder. I Polens fall uppgår dessa nedskärningar till mer än 3 miljarder euro.

För det andra ledde tvisten inom rådet, som pågick i flera månader, till allvarliga förseningar i antagandet av budgetramen. Det har bidragit till att vi diskuterar förordningar om strukturfonderna först under andra halvåret 2006. För det tredje kommer denna försening att innebära att gemenskapens så kallade strategiska stödram inte kommer att upprättas förrän hösten 2006 och de nationella strategiska referensramarna, som har framställts av enskilda medlemsstater, inte kommer att upprättas förrän 2007. Denna situation kommer att innebära att förfarandena för programresurser från specifika fonder kommer att försenas väsentligt. Därför kommer 2007 tyvärr att i stor utsträckning bli ett bortkastat år när det gäller användningen av strukturfonderna.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Alla dessa paket är i huvudsak döda bokstäver om vi inte lättar på Maastrichtindikatorerna. Maastrichtindikatorerna är så kvävande att det är som att ge ett glas vatten till en person med en snara runt halsen.

Mitt land är det enda land i Europa som övervakas, ungefär som en valutafond. Det innebär att vi inte kan samfinansiera paketen för att få tillgång till dem. Vi misslyckades med att få en tredjedel av det tredje paketet, vilket lett till att vi säljer tillgångar, egendom och företag så att vi kan existera som en stat. Vi kommer inte heller att kunna få pengar från det fjärde paketet, eftersom vi övervakas.

Låt oss till sist lätta på Maastrichtindikatorerna, så att vi kan ta upp anslagen, så att vi kan vara aktiva som medborgare och som stater. Det är en gåva som inte är en gåva. För närvarande motsvarar de belopp som vi inte lyckades få från det tredje paketet hälften av de pengar som mitt land lägger på utbildning och vård.

Förbättra vår levnadsstandard för Guds skull!

  Peter Baco (NI). – (SK) Mina damer och herrar! I dag debatterar vi och i morgon kommer vi att uppmanas att godkänna de väl formulerade betänkandena om strukturfonderna för perioden 2007–2013. I detta sammanhang och som medborgare i Slovakien, en ny medlemsstat i Europeiska unionen, inser jag den stora betydelsen hos det strukturella stöd som ges av de ekonomiskt starka medlemsstaterna till de nya medlemmarna. Vi uppskattar verkligen detta stöd till Slovakiska republiken – vi är tacksamma och står i tacksamhetsskuld för det. Jag är särskilt glad över att det i avtalet mellan Europaparlamentet och rådet finns ett stöd för de åtgärder som har föreslagits av nya medlemsstater, vilka även kallas N+3-reglerna, som särskilt avser frågor som mervärdesskatt och bostäder. Detta är en bra och efterlängtad lösning, vilket framgår av att alla parlamentsledamöter från de nya medlemsstaterna röstade för dessa förslag under första behandlingen i parlamentet. Därför förefaller De grönas betänkande om de allmänna bestämmelserna i Sammanhållningsfonden vara ett dokument som vi skulle klara oss bättre utan, och jag rekommenderar inte att vi godkänner det.

  Markus Pieper (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Den europeiska strukturpolitiken har ett säkert perspektiv för perioden 2007–2013. Äntligen! Kompromissen var en lång och långtråkig process, men resultaten är tydliga – de svagaste regionerna kommer att gynnas av den europeiska solidariteten. I de ekonomiskt starkare regionerna stöder vi regional konkurrenskraft. I gränsregionerna betonar EU stödet för gränsöverskridande samarbete.

På detta sätt strävar EU efter att hjälpa de berörda regionerna att ge sig i kast med de strukturella förändringarna och lösa den höga arbetslösheten. Det är en utmaning, särskilt när tillväxttakten i många länder är lägre än förväntat, och de resurser som används bara uppgår till några få procentenheter av mottagarländernas bruttonationalprodukt.

Det är en ännu större anledning till varför vi nu måste kräva att EU-pengar även används på det sätt som EU kräver, att de inte kastas bort på konsumtionsutgifter, inte används för att finansiera oväntade vinster när företagen går in, och inte missbrukas av statliga eller halvstatliga myndigheter i andra syften än de strukturpolitiska.

Det är därför vi behöver en genomförandeförordning för strukturfonderna som skapar öppenhet. Vi måste alla veta, och vi vill veta, exakt vad de europeiska skattebetalarnas pengar används till. Parlamentet måste stödja kommissionen i detta förnuftiga initiativ, eftersom struktur- och regionalpolitiken inte kan bli framgångsrik om vi inte använder EU-pengar på ett kontrollerat och målinriktat sätt för de mest akuta problemen.

  Karin Jöns (PSE). – (DE) Herr talman, herr Špidla, fru Hübner! Kommissionens och rådets godtagande av de flesta av parlamentets ändringsförslag om reformen av Socialfonden visar verkligen hur väl detta parlament har arbetat. Att vi till slut även har nått en bra kompromiss om alla de omtvistade punkterna visar också hur väl det österrikiska ordförandeskapet i rådet bedrev förhandlingarna. Alla de 25 staterna kan verkligen vara mycket nöjda med resultaten av denna reform.

Grund- och vidareutbildning och omskolning inom framtidsyrken kommer att fortsätta att få stöd framöver. Stöd ges dock även för första gången till att hitta bättre sätt att förena arbete och familj, eftersom vi, som vi alla vet, måste göra mer än att bara erbjuda tillräckligt många förskole- och fritidshemsplatser om vi vill få in fler kvinnor i arbetslivet. Det vi behöver är nya sätt att arbeta och nya stödformer som är specifikt inriktade på detta.

Det behövs dock även en närmare koppling med den europeiska sysselsättningsstrategin, och det sociala utanförskapet måste minskas. Med tanke på de 20 miljoner arbetslösa och de 68 miljoner människor som lever i fattigdom i Europeiska unionen måste särskild uppmärksamhet i framtiden även riktas mot integrationen av socialt missgynnade grupper. Detsamma gäller för handikappade personer och nu, på begäran av parlamentet, även för asylsökande och inte bara för erkända flyktingar.

Här bör det även påpekas att det i framtiden naturligtvis även kommer att vara möjligt att ha projekt för att bekämpa främlingsfientlighet och rasism i utbildningsinrättningar och på arbetsplatsen.

En god allmän utbildning är en grundförutsättning för god yrkesutbildning, och det är därför som pengar från Socialfonden nu även kan användas för att reformera utbildningssystemen. När det gäller de nya medlemsstaterna anser jag att det är särskilt viktigt att vi har tagit in stärkandet av den sociala dialogen och därmed av sociala partner. I framtiden kommer ingen att kunna smita undan, erfarenheten talar för sig. Acceptansen har varit högre när sociala partner har varit inblandade i hög grad i utvecklingen av sysselsättningsprogram.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Paavo Väyrynen (ALDE). – (FI) Herr talman! De lagstiftningsreformer som hör samman med strukturfonderna har haft ett tillfredsställande resultat. Det var ingen enkel uppgift, eftersom de nya och gamla medlemsstaternas åsikter och intressen måste förenas. Å andra sidan måste hänsyn tas till behoven i de södra och norra regionerna i de gamla medlemsstaterna.

Som den ledamot i utskottet som företräder det nordligaste landet försökte jag särskilt se till att de glesbefolkade regionerna i norra Sverige och Finland skulle uppnå en rättvis position. Utskottet nådde en inställning som stödde tanken på att dra en parallell mellan dessa nordliga regioner och de perifera regionerna. Samarbetet mellan kommissionen, rådet och parlamentet medförde att en lösning om finansieringen skulle nås, vilken skulle skydda de glesbefolkade regionernas ställning under den senare finansieringsperioden. I framtiden måste vi se till att detta stöd blir lika permanent som de naturliga villkor som utgör grunden för den.

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi röstar för en ytterligare omfördelning av medlen, på grundval av rekommendationer som våra föredragande har försökt att optimera, särskilt i en tid av budgetnedskärningar, avseende fördelningen av resurser och huvudmålsättningar.

Utvidgning innebär fler mindre utvecklade regioner att stödja och därför färre resurser än tidigare för de mindre utvecklade regionerna i de länder som anslöt sig tidigare. Detta får inte underskattas, såsom ofta är fallet.

Trots ett delvis godtagande av vissa förslag förefaller syftet att stödja regionalpolitik som grundar sig på konkurrenskraft, sysselsättning, miljöskydd och stöd för de handikappade tillräckligt fokuserat.

Det transeuropeiska transportnätet är också fortfarande en av de prioriterade åtgärderna. I detta sammanhang beklagar jag att jag måste påpeka att det i förhållande till mitt land inte alls är klart huruvida den nuvarande regeringen kommer att kunna få alla att utgå från samma punkt, så att Italien inte utesluts från det transeuropeiska transportnätet. Om det skulle hända skulle det även marginalisera Italiens roll i Medelhavsområdet.

Jag kommer att rösta för en omfördelning av medlen eftersom de regionala och sociala utvecklingsfonderna och Sammanhållningsfonden trots allt utgör en möjlighet för södra Italien.

  Oldřich Vlasák (PPE-DE). – (CS) Herr talman, ärade kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Efter de långa månaderna av ändlösa förhandlingar om budgetplanen har vi nu ett definitivt förslag till förordning om strukturfonderna. Man måste dock medge att dessa dokument utgör en kompromiss som genom de motstridiga nationella intressena växte fram med stor svårighet. Jag vill därför lovorda föredragandena, särskilt Konstantinos Hatzidakis och Jan Olbrycht, som ledde den svåraste delen av diskussionen, för deras arbete, för deras hjälpsamhet och för deras förmåga att ta vara på alla deltagarnas intressen.

Jag anser personligen att om människor ska kunna identifiera sig med EU måste de göras fullt medvetna om bidraget i de enskilda medlemsstaterna. Frågan om bostäder är ett av de mest brådskande problemen i den trängande frågan om bostadsbehoven. Om inte säkra bostäder av hög kvalitet kan erbjudas kan människor inte arbeta ordentligt. Jag är därför glad över att vi inom ramen för förhandlingarna med rådet och kommissionen lyckades få igenom våra ändringsförslag när det gäller lämpligheten hos utgifter inom området för renoveringar av sociala bostäder. Jag anser också att det är av avgörande betydelse att bana väg för högre investeringar inom vårdsystemet. Den uppenbara regeln att bara friska människor kan vara ekonomiskt aktiva gäller här. Som före detta borgmästare välkomnar jag också att kommissionen betonat strukturpolitikens stadsdimension, som är starkare i den nya lagstiftningen. När allt kommer omkring är det här våra städer, och de har en bättre uppfattning om vilka aktiviteter och projekt som bör stödjas till förmån för slutanvändarna. Jag är dock rädd att stadsdimensionen och partnerskapsprincipen bara kommer att upprätthållas på papper. När det gäller Tjeckiska republiken vet jag hur motvillig staten är att bjuda in våra städer att fatta beslut om vilken form de operativa programmen ska ha – och det gäller även för regionerna. Jag anser därför att det skulle vara gynnsamt för kommissionen att analysera i vilken utsträckning stadsdimensionen uppnås i de enskilda medlemsstaterna.

  Zita Gurmai (PSE). – (HU) Robert Schumanns och Jacques Delors dröm slår in. Europeiska unionen har inte längre gränser som delar folk och nationer och orsakar konflikter, vilket utgör ett handelshinder, samt ett politiskt och kulturellt närmande.

EU:s medborgare kan i allt större utsträckning bo inom gränserna för naturliga regioner, vilka inte har bildats genom politiskt tyranni och flyttade gränser efter krig, utan har uppstått till följd av en naturlig och historisk utveckling. I subsidiaritetens anda använder regioner ofta gränsöverskridande samarbete för att bedriva sin normala verksamhet. Det är en av EU:s främsta bedrifter.

När Rumänien och Bulgarien ansluter sig till EU 2007 och Kroatien ansluter sig senare kommer detta gränsöverskridande samarbete att få ännu större betydelse för Ungern. För de ungerska samhällen som lever nära Ungern, men utanför dess gränser, en ungersk befolkning på flera miljoner personer som bor i Rumänien, Slovakien och andra grannländer, har en gemensam utveckling haft stor inverkan på omvandlingen av gränser till virtuella gränser.

Gemensam planering och gemensamt genomförande stärker deras identitet, liksom samarbetet med människor som har levt sida vid sida i århundraden. De bidrar till att skingra fördomar som har orsakat etniska problem och minoritetsproblem under lång tid. De historiska regioner där de centraleuropeiska folken och nationerna har levt tillsammans i århundraden återställs. De ekonomiska behoven förstärker sammanhållningen mellan de nationer som lever i den gemensamma europeiska familjen.

Det gränsöverskridande samarbetet i Europa är en logisk och bra lösning för att upprätta ett rimligt samarbete mellan de mångfacetterade civila organisationerna och lokala myndigheter och statliga organ på olika platser, och för att utvidga principen om lika möjligheter. Jag kan inte annat än stödja detta, och jag är glad över att Europeiska unionen stöder detta i hög grad.

  Nathalie Griesbeck (ALDE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är också glad över presentationen av paketet om nästan 308 miljarder euro, som i sig motsvarar mer än en fjärdedel av EU:s totala budget.

Trots att vissa ledamöter i detta parlament anser att det är beklagligt att rådet förkastade prestationsreserven, som skulle ha gjort det möjligt för oss att stärka den ekonomiska hävstångseffekten, kan vi denna morgon säga att de betänkanden som har lagts fram för plenarsammanträdet är tillfredsställande på så sätt att de gör att vi kan gå framåt för att vara fullt fungerande i januari 2007. Nu är det upp till oss att se till att anslagen spenderas på ett så effektivt sätt som möjligt. Det är även upp till oss att främja de projekt som ger störst mervärde, och särskilt att ge dem större öppenhet för att visa våra medborgare vad EU gör för dem.

Avslutningsvis vill jag, eftersom vi måste hålla våra anföranden mycket korta, påminna er om att vi efter den långa striden om budgetplanen nu måste vinna kampen om EU:s egna medel. När vi kräver mer pengar är det på grund av att många av oss är övertygade om att det Europa som vi bygger upp inte bara är ett Europa av fred och sammanhållning efter utvidgningen, utan även det lämpligaste området i dag för att bekämpa effekterna av globalisering, genom att främja inte bara tillväxt utan även sysselsättning för våra europeiska medborgare.

  László Surján (PPE-DE). – (HU) [Början av anförandet är omöjligt att höra.] …och tack vare att vi har bra föredragande har vi lyckats komma ikapp. Det är nu upp till de nationella regeringarna om den nya regionalpolitiken ska kunna inledas 2007. Deras uppgift är att se till att de nationella utvecklingsplanerna är färdiga och grundar sig på samförstånd och, särskilt i de nya medlemsstaterna, väger upp den brist på framsteg som vi har sett de senaste åren. De har hittills inte varit framgångsrika, men de kan nå framgång nu.

Jag välkomnar att raden av ”julklappar” som de nya medlemsstaterna fått – vid tidpunkten för rådets förhandlingar i december endast i syfte att förvärva röster – nu även görs tillgängliga för EU-15. Dessa fördelar är nu tillgängliga för alla medlemsstater. Jag är glad över att parlamentet även har hittat ett sätt att stödja den systematiska pånyttfödelsen av områden som bebos av mindre välbärgade. Genom att genomföra detta har parlamentet även kunnat hantera den speciella situationen med snabb, överdriven privatisering av bostäder i ett antal nya medlemsstater.

Jag stöder allt arbete för att säkerställa en fullständig öppenhet. När stöd är inblandat finns det också en risk för korruption. Öppenheten är särskilt viktig i länder som har kontrollerats av ett enpartisystem i årtionden, för att undvika att det ens verkar som att de styrande partierna fortsätter med det tidigare enda partiets ledningsmetoder och praxis för fördelning av pengar.

Bra lagar upprättas, men vi måste ha en halvtidsöversyn av hur framgångsrik sammanhållningspolitiken är. Om det behövs kommer vi att vara redo att göra det ännu bättre.

  Magda Kósáné Kovács (PSE). – (HU) Även jag vill ansluta mig till mina kolleger och välkomna det konstruktiva samarbetet mellan rådet och parlamentet.

Jag välkomnar att rådet och parlamentet inom Europeiska socialfonden inte bara har stött effektivitet och konkurrenskraft vid skapande av sysselsättning, utan även att sårbara grupper i samhället omfattas. Konkurrenskraft och social sammanhållning kan i själva verket enbart uppfattas som gemensamma mål, och det är därför vi är européer. Det är på detta sätt vi kan se till att uppdelningarna inte delar Europa i två delar – i nya och gamla medlemsstater, vilket många förutsåg – samtidigt som det garanteras att intern fattigdom och brist på framtidsutsikter försvinner även inom de enskilda medlemsstaterna.

Utifrån ramförordningen kan vi nu ställa frågan om vad som skulle garantera en europeisk livskvalitet för varje EU-medborgare. Jag kommer själv att försöka hjälpa till att svara på detta.

  Antonio López-Istúriz White (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Det förslag från kommissionen och rådet som vi diskuterar i dag i kammaren i andra behandlingen är ett tydligt resultat av vårt åtagande när det gäller utvidgningen av Europeiska unionen.

Jag kan och måste dock uttrycka min oro för det faktum att begäran från Europeiska unionens öregioner om ett erkännande av deras strukturella problem inte har tagits in. Dessa problem är en följd av öregionernas geografiska, naturliga och permanenta villkor och särskilda kännetecken, vilka dämpar deras ekonomiska utveckling.

I förklaring nr 30 i Amsterdamfördraget bekräftades att de strukturella nackdelar som drabbat öarna bör ersättas genom specifika åtgärder till förmån för dessa regioner, i syfte att integrera dem i den inre marknaden på samma villkor som de andra europeiska regionerna, förbättra deras tillgång till de kontinentala marknaderna och skapa en balans när det gäller territorier, sektorer och tid i deras ekonomiska verksamhet.

De specifika åtgärder som är nödvändiga för att kompensera de naturliga, strukturella, geografiska och permanenta nackdelar som drabbat dessa öregioner har emellertid inte heller i detta fall vidtagits. Det är just dessa problems permanenta karaktär som gör dessa specifika åtgärder nödvändiga för att underlätta och rätta till den oundvikliga merkostnaden för att vara öar.

Av alla dessa orsaker vill jag, herr talman, fördöma det faktum att vid upprättandet av förordningarna om fonderna har ingen hänsyn tagits till behovet att genomföra en mer intensiv sammanhållningspolitik i de regioner som har drabbats av dessa naturkatastrofer, såsom öarna. Detta har skett i fallet med de yttre randområdena, vilka har behandlats gynnsamt.

Det vi ber om för andra öregioner, även om de ligger långt ifrån kontinentala Europa, är åtgärder som liknar dem som vidtas för de yttersta regionerna. Vi talar inte om att bevilja privilegier, utan om att kompensera för de uppenbara svårigheter som drabbar våra öar.

  Bernadette Bourzai (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först lovorda våra föredragandes och kollegers hårda arbete, som har gjort det möjligt att förbättra kommissionens förslag när det gäller partnerskap, icke-diskriminering och framför allt balansen mellan regionerna i de gamla och nya medlemsstaterna.

Det är dock beklagligt att de belopp som är avsatta för denna viktiga EU-politik inte stämmer överens med våra ambitioner.

Stadspolitiken har därtill ofta diskuterats, vilket inte varit fallet för landsbygden, vars framtid nu hör samman med GJP:s andra pelare, trots att dess anslag har skurits ned dramatiskt. Vi måste därför se till att strukturfonderna i praktiken stämmer väl ihop med den nya jordbruksfonden för landsbygdsutveckling.

Slutligen tycker jag att det är beklagligt att rådet har beslutat att öronmärka de regionalpolitiska anslagen för Lissabonmålsättningarna i hög grad, och dessutom att de egentligen inte konsulterade parlamentet avseende klassificeringen av utgifterna.

Vi måste fortsätta att vara försiktiga, för att se till att de operativa programmen i våra regioner är tillräckligt flexibla för att ta hänsyn till strukturella investeringar, som fortfarande är nödvändiga, och till social solidaritet.

Avslutningsvis vill jag påminna er om att samtidigt som denna reform naturligtvis måste bidra till konkurrenskraftsmålen, måste den framför allt bidra till ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.

  Francesco Musotto (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Dagens beslut innebär att EU harbeslutat sig för att investera i en sammanhållningspolitik med mycket goda utsikter, genom att 308 miljarder euro anslås till målsättningar som hör samman med konvergens, social sammanhållning och främjande av territoriell sammanhållning.

123 miljoner människor i Europeiska unionens 25 medlemsstater, det vill säga 27 procent av den totala befolkningen, bor i regioner med en BNP per capita på mindre än 75 procent av EU-genomsnittet. Av dessa bor två femtedelar i regioner som hör till de gamla medlemsstaterna. Sammanhållningspolitiken bidrar till att fördela fördelarna med europeisk ekonomisk utveckling, genom att förutse förändringar och stödja områden med svårigheter, ofta av strukturella eller geografiska orsaker. Denna sammanhållningspolitik bidrar till att begränsa de negativa effekterna av globaliseringen.

Man kan bara stödja den senaste reformen av strukturfonderna, de avgörande instrumenten för sammanhållningspolitiken, eftersom den leder till ökad effektivitet, öppenhet och större ansvar. Ledningssystemet har förenklats, med införandet av differentiering och proportionalitet i samband med god ekonomisk ledning, i linje med den begäran om förenkling som har lämnats av de viktigaste aktörerna i sammanhållningspolitiken – medlemsstaterna.

Den nya reformen grundar sig på prioriteringarna från Lissabon och Göteborg – sysselsättning och forskning, innovation och hållbar utveckling. Avsikten har varit att investera i mänskligt kapital, innovation och främjande av kunskapssamhället, företagande, miljöskydd och andra områden utöver dessa. Det finns faktiskt otaliga nya element, såsom skapandet av tre nya målsättningar – minskande av antalet strukturfonder, stärkande av partnerskapet, fördelning av större ekonomiska resurser till öar och regioner med geografiska handikapp och skydd för våra ”utfasningsregioner”, som snart inte längre kommer att omfattas av konvergensmålsättningen.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Dagens debatt utgör kulmen på två års arbete angående reformen av strukturfonden. I dag kan vi säga att vi efter svåra förhandlingar om budgetplanen och hela lagstiftningspaketet om sammanhållningspolitiken har uppnått en bra kompromiss. För åren 2007–2013 har nästan 36 procent av Europeiska unionens budget öronmärkts för strukturmedel. Det motsvarar faktiskt 308 miljarder euro. Denna siffra är lägre än vi hade hoppats, men den ger en grund för att upprätta långsiktiga utvecklingsplaner, vilket är särskilt viktigt för de fattigaste regionerna i Europa.

Nya förordningar kommer att underlätta strävan efter en enklare sammanhållningspolitik som ligger närmare medborgarna och där särskild hänsyn tas till problemen i de nya medlemsstaterna. Bland dessa problem finns kriterier för betalning av mervärdesskatt, kommunala frågor, skapande av lika möjligheter för handikappade och hänsyn till deras behov. Att skapa territoriell sammanhållning i ett EU med stora skillnader mellan utvecklingsnivåerna blir ingen enkel uppgift. Trots att vi redan har en rättslig ram och öronmärkta medel behöver vi ändå ett helhjärtat engagemang från våra nationella och lokala beslutsfattare för att på bästa sätt kunna utnyttja den unika möjlighet som vi har skapat tillsammans för att främja EU:s regionala utveckling. Jag vill lyckönska alla föredragandena. Detta är ytterligare ett stort steg framåt i Europas historia.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Arbetslösheten i euroområdet kanske är lägre än någonsin, men den är ändå 8,8 procent, och det är därför som strukturfonderna och Socialfonden måste sättas i arbete för att förbättra möjligheterna att anställa människorna i vårt Europa. Jag är tacksam för de ändringar som har gjorts och vill även tacka föredraganden, José Albino Silva Peneda, som har inlett denna debatt med stort engagemang och stor energi.

Socialfonden är nu koncentrerad på globaliseringen och på att förbättra människors anställningsmöjligheter. Den kan bidra till att ge dem tillgång till arbete, förebygga arbetslöshet, förlänga arbetslivet och få in fler personer – framför allt kvinnor och äldre – i arbetslivet.

  Gábor Harangozó (PSE). – (HU) Sammanhållningspolitiken skulle kunna vara en symbol för den europeiska mentaliteten, eftersom den grundar sig på öppen solidaritet som sträcker sig till varje region i Europa, särskilt om medlen åtföljs av förordningar som gör att även Europas fattigaste regioner kan utnyttja de utvecklingsmöjligheter som ges.

För två år sedan anslöt sig tio nya medlemsstater till Europeiska gemenskapen, varav de flesta hade fattiga regioner. Regionerna i dessa länder har följt en annan utvecklingsväg än länderna i våra medlemsstater i väst. Till följd av det har de också haft olika problem som vi har varit tvungna att lösa. Genom det arbete som vi har utfört de senaste två åren, vilket bland annat har innefattat större debatter och kamper, har vi lyckats skapa en flexibel, effektiv lagstiftning som även kan lösa de nya regionernas problem. Vi har all anledning att fira detta avtal.

Om vi vinner omröstningen i morgon kommer vi att kunna skapa exempellösa utsikter för alla Europas regioner. Vi kan skapa arbetstillfällen, bygga vägar och renovera bostäder. Vi kan faktiskt börja bygga upp ett nytt Europa, och föra östra och västra Europa närmare varandra inte bara politiskt, utan även när det gäller våra medborgares livskvalitet.

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Regionalpolitiken överträffas bara av jordbruksbudgeten när det gäller vilken som är den viktigaste europeiska investeringen för integration och för att uppnå Lissabon- och Göteborgsmålsättningarna. De medel som ska betalas enligt konkurrenspolitiken inom områden som omfattas av målsättning 2 utgör exempelvis, tillsammans med budgetarna för forskning och utveckling, grunden för en utveckling av sammanhållningspolitiken fram till 2013, liksom, tror jag, därefter.

Trots att öppenheten och framställningen av resultat, som vi har hört i dag, kommer att betonas de närmaste åren, inte minst i debatten om halvtidsöversynen 2010, vill européerna ha ett Europa som är synligt och greppbart. Det är det som plan D – där D står för utveckling – handlar om. Den handlar om mer än att bara pumpa ut pengar ur fonder, tvärtemot det som medlemsstaterna säger när de under tiden samlar in mer pengar med knappt någon ansvarskänsla för det, och främjandet av EU är inte på gång.

Jag har en fråga till kommissionsledamot Hübner: kan hon framställa fler initiativ på allmänhetens vägnar, såsom regionerna och städerna just har gjort? Allmänheten och regionalpolitiska partner ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Stavros Arnaoutakis (PSE). – (EL) Herr talman! Jag vill lyckönska föredragandena för det utmärkta arbete som de har utfört under hela denna period. Sammanhållningsverktygen, strukturfonderna, är det som för Europa nära medborgarna.

Det är särskilt viktigt att Europaparlamentet genom långa och svåra förhandlingar lyckades införa kvalitativa förändringar av texterna i förordningarna, förändringar som kommer att bidra till att förbättra livskvaliteten för medborgarna och skapa åtgärder och planer som inte kommer att leda till skillnader, förändringar som främjar en hållbar utveckling och demokratisering av förfaranden för att använda medlen genom ett utvidgat partnerskap och deltagande av företrädare för det civila samhället.

I tider av kris och EU-skepticism är sådana framgångar viktiga och vi måste alla arbeta inte bara för att främja dem, utan även för att se till att de tillämpas på rätt sätt.

Den nya programperioden är besvärlig. De resurser som avsätts för sammanhållning är otillräckliga och ojämlikheten när det gäller utvecklingen är akut. Det är därför mycket viktigt att ha decentraliserade, flexibla förfaranden med så lite byråkrati som möjligt, vilka medför att dessa resurser når slutanvändarna i mindre utvecklade regioner i de gamla och nya medlemsstaterna och inte återbetalas till de rika länderna.

  Hannes Manninen, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna i Europaparlamentet för deras omfattande och förtjänstfulla bidrag. Det visar att parlamentet har tagit ett grundligt och skiftande intresse i dessa frågor.

Det har varit angenämt att notera att en till stor del förenande faktor är tanken att sammanhållningspolitiken inte bör genomföras som ett mål i sig själv. Huvudsyftet är i stället att skapa jämlikhet mellan människor, till förmån för dem, och att uppnå konkreta resultat.

En annan central fråga, som jag nämnde i mitt inledningsanförande, är partnerskap och det civila samhället. En tredje fråga som är värd att nämna är miljö, hållbar utveckling och säkerhet. Alla dessa faktorer kommer att föra Europeiska unionen närmare folket, som ett sätt att hjälpa dem, och de kommer att utgöra en möjlighet att föra allmänheten och Europeiska unionen närmare varandra.

Dessutom vill jag kort ta upp två frågor: återvinningen av icke förbrukade resurser, samt Lissabonmålsättningarna och strukturfonderna.

För första gången antog rådet en inställning i frågan om återvinningen av icke förbrukade resurser när det förhandlade om det interinstitutionella avtalet, och denna inställning var negativ. På grund av upprepade krav från utskottet för regional utveckling om att det skulle göra det tog det land som innehade ordförandeskapet ännu en gång upp frågan till debatt av rådets ständiga representanters kommitté. Denna kommitté avslog vid tidpunkten Europaparlamentets förslag nästan enhälligt. Delegationerna vägrade också att göra något uttalande i frågan.

Som jag har förstått saken ska parlamentet och kommissionen göra ett gemensamt uttalande i denna fråga. Jag anser att det är ett bra sätt att gå vidare. Rådet kommer dock inte att kunna gå med på innehållet i uttalandet, eftersom det inte finns någon genuin önskan i medlemsstaterna att diskutera återvinningen av icke förbrukade resurser halvvägs in i programperioden.

Jag anser inte att Lissabonmålsättningarna om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning bör betraktas som motsatser inom den sociala och regionala dimensionen. Tvärtom kommer Lissabonmålsättningarna, när de väl har genomförts på rätt sätt, att garantera att särskilda regionala egenskaper beaktas och att en effektiv sammanhållningspolitik kommer att följas även i framtiden.

Mina åsikter i frågan kan debatteras mer ingående vid sammanträdet i utskottet för regional utveckling nästa måndag i Bryssel, där jag kommer att delta. Avslutningsvis vill jag tacka alla varmt för deras omfattande samarbete.

(Applåder)

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja ta upp fem korta punkter med er.

För det första skulle jag vilja säga att den process som fört oss till förberedelsestadiet för nästa generation sammanhållningspolitik tydligt bevisar att gemenskapsmetoden fungerar och att EU:s institutioner har kapacitet att nå samstämmighet när det behövs.

För det andra ser jag att vi i dag har en politik för gemenskapens hela territorium, en politik som är anpassad till de utmaningar som globalisering, utvidgning och en ökad mångfald medför, som är förenlig med principen om grundläggande rättvisa, som kan anpassas till de mycket olika regionala sammanhangen och som svarar mot territoriernas och städernas behov.

För det tredje lämnar jag den här debatten fullt medveten om era problem: de som rör specifika situationer i enskilda regioner, de som rör behovet av flexibilitet i olika aspekter och de som rör sambandet mellan Lissabonmålen och sammanhållningspolitiken. Vi kommer att ha dem i åtanke, både vid programförhandlingarna och under genomförandet.

För det fjärde är jag säker på att Europaparlamentets ledamöter kommer att spela en aktiv roll för att främja den här politiken i valkretsarna genom en dialog med invånarna och alla parter. Vi räknar verkligen med er.

För det femte består utmaningen nu i att arbeta för att ett genomförande görs i tid, att stärka strukturerna för förvaltning och finansiell kontroll i medlemsstaterna och regionerna och dela de erfarenheter som gjorts, att dra största möjliga nytta av de goda erfarenheterna och att undanröja risken för återkommande problem.

Vi har gjort den här politiken till en stor bidragsgivare till plan D, och vi är öppna för att fortsätta att arbeta vidare på den tillsammans mer er.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. (CS) Mina damer och herrar! Jag har deltagit i er debatt med intresse och jag välkomnar varmt att social sammanhållning betonas. Jag känner att huvudprioriteringen för närvarande är att bana väg för det effektivaste praktiska genomförandet av EU:s struktur- och sammanhållningspolitik. Vi måste även föra en dialog med medborgarna som är så öppen som möjligt, och utveckla ett så omfattande partnerskapsbegrepp som möjligt, vilket i praktiken är vad som har betonats och förts fram i förslagen. Jag anser att när vi går till genomförandestadiet kommer vi att gå in i nästa viktiga fas, det vill säga framställningen av ytterligare strategier. Jag ser mycket fram emot att samarbeta med er för att genomföra dessa strategier och söka efter kontrollmekanismer, samt söka nya strategier. Livet står trots allt inte stilla och nya utmaningar kommer utan tvekan att uppstå.

  Talmannen. Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum om några minuter.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Regionerna är Europas byggstenar. Kulturella skillnader och främjandet av regional mångfald är bland unionens främsta kännetecken. Jag är därför glad över att mer än en tredjedel av unionens budget har anslagits till strukturfonderna för den nya perioden 2007–2013.

Stödet för en regional identitet, samtidigt som konvergens på EU-nivå eftersträvas med hänsyn till utvecklingen och förbättringen av villkoren för tillväxt och sysselsättning, är faktiskt en nödvändig förutsättning för att uppnå Lissabonmålsättningarna och ge ekonomin ett uppsving, särskilt på lokal och regional nivå. Det är faktiskt de småskaliga realiteterna i Europa som driver marknaden, och tanken på att stärka konkurrenskraften och engagemangen på denna nivå, genom att främja partnerskapet mellan offentliga, privata och icke-statliga aktörer som verkar på regional nivå kan bara främja den ekonomiska återhämtningen och det skulle gynna unionen som helhet. Jag hoppas att regionerna kommer att anta denna utmaning och lyckas omvandla de förslag och resurser som lämnas av dessa institutioner till definitiva planer för ekonomisk och social utveckling, med det främsta syftet att uppnå fullständig sysselsättning och en klok, hållbar användning av de rikliga högkvalitativa mänskliga, konstnärliga och naturliga resurser som står till vårt förfogande.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Strukturfonderna är mycket viktiga som garanti för att det ökade välstånd som den inre marknaden gett upphov till fördelas jämnt och att mindre välmående regioner får hjälp att komma ikapp.

Att skapa en marknad på EU-nivå förutsätter ett europeiskt ansvar för att försäkra att alla regioner drar full nytta av det.

Mina egna valkretsar Yorkshire och Humber har dragit en oerhörd nytta av de europeiska strukturfonderna. Södra Yorkshire har nått den högsta nivån på penningmängdmål, ”mål 1”. En stor del av resten av regionen har också fått utdelning. Vi kommer att välkomna kommissionsledamot Danuta Hübner till regionen senare i år för att visa några av de imponerande projekt som har finansierats.

Även om anslutningen av de nya medlemsstaterna har lett till en omfokusering av de ekonomiska medlen är jag glad över att det nya paketet för de kommande sju åren innebär en fortsatt, fast mindre, utdelning till Yorkshire och Humber.

  Bogdan Golik (PSE). – (PL) Jag vill uttrycka mitt stöd för kommissionens förslag om upprättandet av ett rättsligt instrument för gemenskapen i form av den europeiska grupperingen för territoriellt samarbete. Jag stöder helhjärtat detta initiativ. Det härstammar från ett behov av att förbättra de nuvarande lösningarna och lösa svårigheter i det territoriella samarbetet till följd av de olika rättsliga systemen och förfarandena.

Jag är övertygad om att detta nya initiativ kommer att göra det gränsöverskridande, interregionala och internationella samarbetet enklare och effektivare. Målsättningen i fördraget att uppnå större social och ekonomisk sammanhållning blev särskilt viktig efter den 1 maj 2004, då Europeiska unionen välkomnade 10 nya medlemsstater, däribland Polen. De fattigaste regionerna i Europeiska unionen ligger just inom dessa nya medlemsstaters gränser. Vi kan dock inte bara se på dem ur rent ekonomisk synvinkel. Vi måste se det kulturella arbetet i dessa regioner och hur mycket de har att erbjuda sina samarbetspartners. Rättsliga och administrativa problem bör inte tillåtas hämma framstegen och de bör lösas på ett effektivare sätt än vad som har varit fallet hittills.

Jag hoppas att förordningen om upprättandet av den europeiska grupperingen för territoriellt samarbete, som representerar nästan två års lagstiftningsarbete, liksom den gemensamma ståndpunkten av rådet och de utmärkta betänkanden som har upprättats av Jan Olbrycht och antagits av Europaparlamentet kommer att göra det möjligt för oss att uppnå detta mål och skapa en modell för europeisk integration som grundar sig på solidaritet och harmoni.

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Europeiska rådet lade i december 2005 grunden för programmet för strukturfonderna fram till 2013. Det paket som avsattes för de fyra franska utomeuropeiska departementen har behållits på samma nivå som perioden 2000–2006, tack vare 2,83 miljarder euro.

Jag vill betona denna nästan helt stadiga siffra, som beror på de franska utomeuropeiska departementens rättigheter i enlighet med konvergensmålsättningarna och på deras status som yttre randområden, vid en tid då alla regioner på det franska fastlandet, och många regioner i EU, tyvärr har sett sitt stöd skäras ned betydligt.

Frankrike, Spanien och Portugal lyckades få ett specifikt anslag för att ta hänsyn till de merkostnader som hör samman med de yttre randområdenas nackdelar. Jag anser att bristen på synbarhet för denna nya åtgärd i den allmänna förordningen är beklaglig.

Jag uppmanar Europeiska kommissionen att visa en viss grad av flexibilitet i genomförandet av detta stöd, vars förfaranden framgår av ERUF-förordningen, eftersom dessa extra driftskostnader inte lämpar sig för matematiska beräkningar.

De utomeuropeiska departementen lyckas mycket bra när det gäller hanteringen av EU:s strukturella stöd, på så sätt att de använder de medel som tillhandahålls dem regelbundet och väl. Det är upp till dem att fortsätta att använda dessa medel på ett bra sätt.

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman