Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 4 juli 2006 - Strasbourg

17. Radioaktivt avfall och använt kärnbränsle (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0174/2006) av Esko Seppänen för utskottet för industrifrågor, forskning och energi om förslaget till rådets direktiv om övervakning och kontroll av transporter av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle (KOM(2005)0673 C6-0031/2006 2005/0272(CNS)).

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Det förslag som behandlas i Esko Seppänens betänkande syftar till att ändra och ersätta rådets direktiv 92/3/Euratom om ett enhetligt administrativt förfarande inom gemenskapen för transport av radioaktivt bränsle.

Jag vill inledningsvis påminna om förslagets olika syften, nämligen dels att uppnå överensstämmelse med övrig gemenskapslagstiftning om strålskydd och med internationella konventioner, dels att tydliggöra förfaranden och förenkla utformningen av och formuleringarna i det befintliga direktivet. Ett annat syfte är att höja säkerheten genom att för det första uttryckligen ta med transporter av använt kärnbränsle för upparbetning i direktivet – samma kontrollförfarande tillämpas numera på alla transporter av använt bränsle, oavsett vilket syfte som angetts – och för det andra genom att generellt tillämpa förfarandet för automatiskt medgivande. Det förutsätts att transitmedlemsstaten och bestämmelsemedlemsstaten har gett sitt samtycke efter en rimlig tidsfrist.

I förslaget beaktas erfarenheterna från tillämpningen av det befintliga direktivet. Vidare beaktas fullt ut yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) av den 9 juni 2005, liksom de informella diskussionerna i rådet och parlamentet under 2005.

Jag vill tacka föredraganden Esko Seppänen för hans förtjänstfulla betänkande som har fått starkt stöd av utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Ändringsförslagen syftar huvudsakligen till att förtydliga kommissionens förslag och mottas därför med tacksamhet.

Jag är med andra ord övertygad om att rådet i vederbörlig ordning kommer att beakta innehållet i parlamentets yttrande i den mån det kan bidra till att förbättra direktivet. Kommissionen kommer att se positivt på att införliva ändringsförslagen från Esko Seppänens betänkande i direktivet.

Jag vill uppmana er att anta den rekommendation som lagts fram av utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, eftersom det är det bästa sättet att främja de gemensamma målen. Rekommendationen innebär att säkerheten förbättras i det enhetliga förfarande inom gemenskapen som tillämpas för kontroll av transporter av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle.

Jag ser fram emot den kommande debatten.

  Esko Seppänen (GUE/NGL), föredragande. – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack för era intressanta åsikter. Detta betänkande antogs av utskottet med mycket stor majoritet och jag vill tacka utskottets ledamöter, som föreslog många bra ändringar till förslaget, för deras mycket goda samarbete.

När vi arbetade med betänkandet ansåg jag det vara viktigt att insistera på att man skriver in i EU:s lagstiftning att varje medlemsstat har rätt att förbjuda import av använt kärnbränsle för deponering. Denna princip är inskriven i IAEA:s gemensamma konvention om säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle och om säkerheten vid hantering av radioaktivt avfall. Europaparlamentet godkände vid ett tillfälle den gemensamma konventionen och Euratom har undertecknat den. Därmed accepteras principen att en medlemsstat inte behöver ta emot utländskt använt kärnbränsle mot sin vilja för förvaring på sin egen mark allmänt inom EU.

Även om frågan i princip är tämligen enkel är den inte det i praktiken. Det har funnits motstånd i kommissionen mot idén att denna rättighet för medlemsstaten ska skrivas in i gemenskapens lagstiftning. Kommissionen kan mycket väl känna sig bunden av en typ av resonemang som innebär att den fria rörligheten för varor, som står inskriven i fördraget, också ska gälla använt bränsle för deponering. Enligt detta sätt att se är använt kärnbränsle detsamma som vilken vara som helst. Enligt gemenskapens fördrag måste varor tillåtas fri rörlighet inom EU och därför ska medlemsstaterna inte ges rätten i EU:s primärrätt att förbjuda importen från andra länder av utbränt kärnbränsle om medlemsstaten lagrar sitt eget använda kärnavfall på egen mark. Även inom denna sektor verkar det finnas en önskan om fri handel.

Ledamöterna i vårt utskott ställde sig bakom föredraganden när det gällde detta. Medlemsstaternas rätt att förbjuda införsel av använt kärnbränsle har nu skrivits in i direktivets artiklar i Europaparlamentets betänkande. Eftersom det har skrivits in i artiklarna har bestämmelsen rättslig verkan. Om det i stället enbart hade skrivits in i ingressen, skulle det inte ha fått samma rättsliga status. Det skulle bara ha beskrivit en politisk vilja utan rättslig verkan.

Denna princip och hela betänkandet antogs av utskottet med så brett stöd att betänkandet inte hade behövt öppnas för några ändringsförslag i kammaren. Ändå stöder jag kravet från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen att diskutera en ändring av direktivet i kammaren. Enligt min mening bör de ange sina skäl till varför medlemsstaterna själva ska hantera deponeringen av använt kärnbränsle utan att tillåta att radioaktivt avfall eller använt kärnbränsle skickas utanför EU för upparbetning eller deponering.

Låt mig som grund för den åsikten hänvisa till Europeiska unionens expertis när det gäller kärnteknik och unionens strikta bestämmelser om säkerheten. Jag är rädd för att det förekommer lägre standarder och en slappare lagstiftning i eventuella externa mottagarländer. Om kärnkraften ska användas tar man enorma strålningsrisker och de riskerna måste kontrolleras i de länder som producerar kärnenergi. Problem som vi kan lösa gemensamt inom Europeiska unionen får inte flyttas över på tredjeland. Av den anledningen stöder jag de många ändringsförslag som lagts fram av De gröna även om de inte fick ett tillräckligt stort allmänt stöd i utskottet.

  Werner Langen, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill tacka kommissionen för att den var villig att dra tillbaka det första förslaget och för att den sedan tog hänsyn till vad som sagts i debatten i denna kammare i sitt andra förslag. Detta har lett till att vi har kunnat mötas på halva vägen. Detsamma gäller föredraganden, som var villig – även om hans entusiasm sedan dess har svalnat något – att arbeta tillsammans med de stora politiska grupperna och kommissionen för att hitta en förnuftig framkomlig väg.

Betänkandet som vi nu har framför oss är förnuftigt, och det är ett som vi kan stödja, även om vi anser att ändringsförslagen som lagts fram av De gröna inte förtjänar det. Som helhet betraktat får Esko Seppänens förslag till betänkande stöd från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Däremot kommer vi att avvisa innehållet i de ändringsförslag som lagts fram på nytt, i strid med vår ursprungliga överenskommelse. Detta gör vi på grundval av artiklarna 31 och 32 i Euratomfördraget som handlar om hälsa och säkerhet. Låt mig påpeka att detta inte är ett medbeslutandeförfarande och att ni endast behöver samråda med oss.

Nya fakta har beaktats, till exempel det utökade tillämpningsområdet för utbrända bränslestavar, deponering och upparbetning eller förfarandet för automatiskt medgivande till transporter av material inom och utanför gemenskapen.

Vi kan inte gå med på förslagen från De gröna. Framför allt kan ändringsförslag 23, som innehåller krav på en mycket omfattande förhandsinformation, inte betraktas som något annat än en uppmaning till omfattande demonstrationer och Rebecca Harms underströk att sådana skulle äga rum. Efter att ha misslyckats med att få detta antaget en gång tidigare har hon nu tagit upp förslaget igen. Diskussionen skulle bli mycket ärligare och mer givande om vi kunde finna en gemensam plattform när det gäller den fortfarande olösta frågan om slutförvaring, i stället för att inta låsta positioner där den ena sidan av kammaren alltid har rätt och den andra alltid har fel.

Jag vill tacka Esko Seppänen för hans vilja att möta oss på halva vägen och jag anser att vi i stort sett kan stödja betänkandet i dess nuvarande form.

  Vincenzo Lavarra, för PSE-gruppen. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kommissionens förslag till direktiv om kontrollen av transporter av radioaktivt avfall är välavvägt och beaktar många av de förslag som Europaparlamentet framförde under diskussionen om det tidigare förslaget.

Jag lovordar detta försök att uppdatera det tidigare direktivet och förtydliga det vad gäller förfaranden och terminologi. Att frågan om använt kärnbränsle nu tas upp i direktivet är också lovvärt. Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet kan därför i stort sett stödja texten och vi vill lyckönska Esko Seppänen till hans betänkande och bidrag.

Vi har begärt en separat omröstning om ändringsförslag 6, eftersom vi anser att det inte går att undanta de begränsningar och kontroller som nämns genom hela direktivet från bestämmelserna i transitländernas regelverk.

Ändringarna som föreslagits av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen bygger på en oro som vi alla kan dela. Trots det anser jag att gränserna för export sätts redan i kommissionens text – i artikel 13 för att vara mer exakt – särskilt till de länder som inte förfogar över tillräckliga tekniska, rättsliga eller administrativa resurser för att kunna garantera en säker deponering av radioaktivt avfall. Vi kommer därför att rösta mot De grönas ändringsförslag.

Jag stöder också förslagets struktur och vill tacka kommissionen och Esko Seppänen för deras arbete.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag lyckönskar föredraganden till det krävande arbetet med att sammanställa ett mycket förtjänstfullt betänkande om ett så komplicerat och kontroversiellt ämne. De ändringsförslag som införts i betänkandet innebär helt klart en betydande förbättring av kommissionens senaste förslag och utgör tveklöst en viktig förbättring av det ursprungliga direktivet om övervakning och kontroll av transporterna av radioaktivt avfall.

En av föredragandens mest anmärkningsvärda insatser som har bidragit till att avsevärt förbättra kommissionens ståndpunkt är att han har tagit bestämd ställning för att alla länder ska ha rätt att förbjuda att utländskt använt kärnbränsle slutgiltigt lagras i förvaringsrum i eller ovanpå dess mark. Denna rätt är grundläggande och allomfattande.

Endast ett fåtal något tveeggade frågor återstår enligt min uppfattning fortfarande att lösa. Jag ska inskränka mig till att nämna två sådana områden som egentligen hör ihop. Den exakta definitionen av kärnavfall och använt kärnbränsle är fortfarande i viss mån oklar, vilket betyder att visst kärnavfall, beroende på det angivna syftet, ibland kan betraktas som använt kärnbränsle och tvärtom. Detta kan leda till förvirring. I alla händelser betraktas båda dessa riskfyllda ämnen egendomligt nog i lagens mening fortfarande som varor. Följaktligen kan en medlemsstat i förekommande fall och efter att endast ha mottagit en enkel underrättelse om detta åläggas att medge transporter av ytterst farliga leveranser genom sitt territorium till lands, till sjöss eller i luften och därmed utsätta medborgarna för den eventuella risken av en förödande olycka med radioaktiv kontaminering. Detta sker utan att den aktuella staten har någon som helst rätt att förhindra sådana transporter.

Jag vet att det är allt annat än lätt att finna en lösning på detta problem och att genomföra lösningen, men vi måste på något sätt komma fram till ett tillvägagångssätt där medlemsstaterna ges full information och har sista ordet när det gäller att efter moget övervägande godta eller vägra transporter av kärnmaterial eller för den delen riskfyllt material över huvud taget genom sitt territorium.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag börjar med att tacka Esko Seppänen för att han är så medveten om problemen när det gäller marknadsvillkoren för en så svår produkt som kärnavfall eller utbrända bränslestavar.

Låt mig än en gång förklara två ändringsförslag från min grupp som är av särskild betydelse för mig, nämligen ändringsförslagen 24 och 25. De behandlar särskilt exporten av kärnavfall och utbrända bränslestavar till tredje land. Jag är framför allt bekymrad över transporterna till Ryssland. De som håller sig uppdaterade om dessa ting har redan hört talas om Majak eller Tjeljabinsk. Det är platser i Uralbergen dit inte bara Sovjetunionens avfall, utan också och i allt högre grad, europeiskt avfall skickats under decennier för upparbetning eller lagring och där olyckor ständigt inträffar.

Det är dock inte bara när olyckor inträffar, utan också under normal drift av anläggningen som enorma mängder radioaktivitet släpps ut. Dessa utsläpp ger upphov till allvarliga föroreningar i Uralbergens floder och sjöar, dessutom i betydligt större utsträckning än det man kan finna i vissa delar av undantagszonen kring Tjernobyl. Den situation som vi har hamnat i gör det omöjligt med dubbla standarder. Eftersom sådana anläggningar inte skulle kunna drivas i EU, bör vi inte heller skicka vårt avfall dit för lagring, deponering eller upparbetning. Det kan dessutom egentligen inte längre påvisas att upparbetning – det vill säga den fortsatta återvinningen av detta radioaktiva material – fortfarande görs där, eftersom allmänheten inte har tillgång till någon som helst begriplig redovisning av vad som upparbetas och återanvänds.

Om vi fortsätter att tillåta att tusentals ton kärnavfall från Europeiska unionen skickas till Ryssland, tar vi själva på oss ett ansvar som till och med och hela tiden är större än det som – jag understryker, eftersom det inte är nu som exporten påbörjas – vi redan bär för den fruktansvärt dåliga miljön i området kring Majak och Tjeljabinsk och hälsoproblemen hos de människor som bor där. Jag är helt övertygad om att ansvaret för att lösa problemen med kärnavfallet generellt sett åligger de medlemsstater som dumpar sina problem i resten av världen. Det är inte Ryssland som har ansvaret för vårt kärnavfall. Det är våra egna respektive länder.

  Kartika Tamara Liotard, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Först och främst måste jag gratulera min gruppkollega Esko Seppänen för hans utmärkta betänkande. Han gör rätt i att betona medlemsstaternas primära ansvar när det gäller förvaring eller upparbetning av kärnavfall, och de har sannerligen ett sådant ansvar när det gäller att vägra ta emot kärnavfall från andra länder. Även om detta är en grundläggande rättighet som inte under några omständigheter får undermineras av en EU-förordning, så anser jag att ett nationellt ansvar går ännu längre. De länder som producerar kärnavfall kan aldrig frånsäga sig sitt ansvar när det gäller att se till att avfallet behandlas och förvaras korrekt, även om det sker i ett annat land.

Det sätt på vilket EU:s medlemsstater i dag skickar sitt skräp till länder som Ryssland enbart för att det ska lagras där under mycket otillfredsställande förhållanden är helt enkelt en skandal. Det är lokalbefolkningen och miljön som drabbas av Europeiska unionens vårdslösa hantering av sitt kärnavfall. Om länderna väljer att använda en så farlig och miljöfientlig energikälla som kärnkraft, bör man kräva att de själva tar hand om sitt eget avfall i stället för att dumpa det hos människor i fattiga länder utanför EU.

De som verkligen vill göra något konkret för att ta itu med kärnavfallsproblemet i Europeiska unionen bör i första hand tänka på varifrån avfallet kommer. Annars för de en hopplös kamp. Det är särskilt nedslående att se hur kärnkraften, efter en välförtjänt period i energidebattens utkanter, nu smyger tillbaka in på EU:s dagordning. Eftersom kärnkraften varken är miljövänlig, säker eller prisvärd utgör den nämligen inte något acceptabelt alternativ och avfallsproblemet är ett bra exempel på varför den inte är det.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tala om för kommissionsledamoten att när jag studerar betänkandet, där det klart och tydligt framgår att radioaktivt avfall är livsfarligt, undrar jag varför vi fortfarande betraktar kärnkraft som ett alternativ och till och med, vilket jag har sett i samband med viss ny lobbyverksamhet, påstår att kärnenergi är ett ”grönt” alternativ.

Direktivet riktar sig endast till de medlemsstater som aktivt bidrar till produktionen av kärnenergi och till dem som godtar avfallet. Irland varken producerar eller slutbehandlar kärnavfall. Vi har lämnats utanför betänkandet, men vi måste ändå få skydd eftersom vi har den brittiska upparbetningsanläggningen Sellafield i omedelbar närhet av våra kuster.

Irländska sjön – det smala vattendrag som utgör gräns mellan oss och Sellafield – har genom verksamheten vid Sellafield blivit den mest radioaktiva vattenmassan i världen. Sellafield expanderar, och förberedelser pågår för att ta hand om allt större mängder radioaktivt avfall för slutbehandling. Allt avfall från det europeiska fastlandet kommer med största sannolikhet att fraktas över Irländska sjön och därmed utsätta oss för ökade risker. Vi som är bosatta i Irland verkar inte ha något att säga till om i denna fråga. Vi behandlas som passiva åskådare. Ingen frågar efter vårt samtycke. Vi kan vägra att godta bränslet, men när våra grannar godtar det slipper vi inte undan riskerna. Vi har som land valt att avstå från kärnkraft. Detta bör respekteras såväl när det gäller att godta avfall som i fråga om risken för att avfall transporteras över våra vatten.

När det gäller rökning har lagstiftarna äntligen erkänt betydelsen av passiv rökning och har vidtagit åtgärder för att skydda de människor som uppehåller sig i rökarnas närhet. Vi måste erkänna de risker som alla, inte endast ursprungsländerna och bestämmelseländerna som har ekonomisk vinning av kärnkraftsindustrin, utsätts för i samband med slutbehandling, transport och återtransport.

  Alejo Vidal-Quadras (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det gläder mig att, efter över ett och ett halvt år i parlamentet, kammaren äntligen ska rösta om Esko Seppänens betänkande. I utskottet uppnådde vi en bred majoritet kring de ändringsförslag som var nödvändiga för att förbättra kommissionens förslag. Vi tror även att rådet är berett att acceptera dem.

Låt mig särskilt understryka det nya systemet för meddelande om och tillstånd för transporter av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle som jag anser maximerar tillämpningen av förfarandet för automatiskt medgivande som Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ursprungligen framhöll som ett viktigt element i en korrekt fungerande inre marknad.

Dessutom överensstämmer de ändringsförslag som röstades fram i utskottet helt med förslagets ursprungliga mål, som är att bringa den gällande lagstiftningen i överensstämmelse med Internationella atomenergiorganets gemensamma konvention. Europaparlamentet har därför insisterat på att troget återge definitionerna i den gemensamma konventionen, liksom direktivets tillämpningsområde.

När det gäller de ändringsförslag som lagts fram av Rebecca Harms vill jag kommentera ett par saker. För det första att den gemensamma konventionen innehåller mycket tydliga villkor för medlemsstaternas rätt att exportera radioaktivt avfall och använt kärnbränsle. För det andra motsäger hennes krav på att informationen om transporter av dessa ämnen ska göras offentlig hennes argument i utskottet, där hon varnade för riskerna med att dessa ämnen skulle hamna i fel händer. Jag är säker på att Rebecca Harms förstår de risker som uppkommer om den känsliga informationen görs tillgänglig för alla.

Herr talman! Jag vill tacka Esko Seppänen för hans utmärkta arbete och alla skuggföredragandena för deras utmärkta insatser och deras samarbete under hela processen och jag vill upprepa mitt stöd för de ändringsförslag som godkänts i utskottet. Låt oss hoppas att kammaren är medveten om att vad vi röstar om i morgon inte handlar om att säga ”ja” eller ”nej” till kärnkraften, utan snarare om ett förslag om att göra transporten av dessa ämnen säkrare.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag vill lyckönska föredraganden och betona att det direktiv som diskuteras är viktigt för varje medlemsstat i Europeiska unionen, framför allt för dem som driver kärnkraftverk. Kommissionens förslag att samarbeta kring transporter och slutförvaringen av kärnavfall eller använt kärnbränsle är framsynt och återspeglar Europeiska unionens anda av solidaritet. Samtidigt råder det ingen tvekan om att inspektionen av transporter av radioaktivt avfall och systemet med förhandstillstånd måste bli striktare.

Sedan Litauen nu har stängt reaktor nummer ett i Ignalinas kärnkraftverk och har planer på att stänga ner även den andra inom loppet av tre år står landet inför problemet att förvara sitt använda kärnbränsle. Avfallet är nu temporärt nedgrävt i särskilda områden. Om det beslutas att ett nytt modernt kärnkraftverk ska byggas i Ignalina med stöd av grannländerna, kommer det direktiv som nu diskuteras att bli ännu viktigare för hela regionen.

Jag vill också betona behovet av att uppmuntra vetenskaplig forskning om neutralisering av kärnavfall. Detta skulle också kunna bli en prioriterad fråga i EU:s sjunde ramprogram för forskning.

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Frankrike rörde upp en våg av indignation då de klassificerade transporterna av radioaktivt avfall som statshemligheter. Lokalt valda representanter och lokalsamhällen vägrades därmed rätten att få information om när tåg som innehöll mycket farligt radioaktivt material passerade över deras mark.

Så sent som den 16 maj 2006 anhölls en fransk privatperson av polisen på grund av att han var i besittning av en konsekvensanalys av EPR-projektets förmåga att klara en katastrof som omfattade förlusten av ett trafikflygplan, också klassificerat som en statshemlighet.

Om Europaparlamentets utskott för industrifrågor, forskning och energi i vaga ord antar Frankrikes idé att ”information om transporter … hanteras med vederbörlig hänsyn och skyddas mot eventuellt missbruk”, så föreslår det faktiskt att man institutionaliserar statshemligheter på EU-nivå.

Kommer Europaparlamentet, världsmästare i att främja och kräva insyn och demokratisk kontroll på den internationella arenan, att backa från vad det har sagt och gjort och göra ett undantag för kärnenergifrågan? Europaparlamentet skulle förlora en hel del trovärdighet om den skulle göra mörkläggning till regel när det gäller högaktivt radioaktivt avfall.

Vi vet att nedgrävning inte är lösningen när det gäller hanteringen av kärnavfall. Det är därför vi förkastar planerna på att bygga en europeisk avstjälpningsplats för kärnavfall i Bure, i min region, eller någon annanstans. Att gå med på förslaget att delegera hanteringen av kärnavfall till tredjeländer – som Ukraina eller Ryssland – är dessutom oansvarigt. Tanken är moraliskt förkastlig när det handlar om kärnavfall som, låt oss inte glömma det, måste övervakas för all framtid.

Under tiden är den godtagbara lösningen – och detta är det svar jag vill ge mina ledamotskolleger från Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater – att lagra avfallet i kärnkraftverk. Det är det enda stället där avfallet är säkert, för att inte nämna det faktum att en sådan åtgärd skulle stoppa järnvägs- och vägtransporterna av avfall kors och tvärs genom Europeiska unionen.

Slutligen är frågan: hur länge ska Europeiska unionens medborgare behöva vänta på att information från kärnenergisektorn ska anses vara öppen?

  Romana Jordan Cizelj (PPE-DE). – (SL) Mina damer och herrar! Om vi inte garanterar stabiliteten i vårt system, antar tydliga regler och uppfyller våra internationella åtaganden inom energiområdet kommer allt prat om ekonomisk tillväxt, ökad sysselsättning och konkurrenskraft för EU att sakna förankring i en konkret verklighet.

Vare sig vi tycker om det eller inte är genomförandet av Lissabonstrategins mål ofrånkomligt kopplat till energifrågan, inklusive frågan om kärnkraft. Den kärnkraft som genereras i EU:s 154 reaktorer svarar faktiskt för minst 30 procent av elkraften. När kärnkraftsmotståndarna och faktiskt också delar av allmänheten konfronteras med dessa siffror uttrycker de sin oro för kärnavfallet. Nu är tiden inne att ändra det nuvarande direktivet från 1992 om övervakning och kontroll av transporter av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle så att det bättre stämmer överens med utvecklingen i det moderna samhället, vilket är exakt vad kommissionens förslag gör.

Särskilt lovvärt är förenklingen av det nuvarande direktivet, den tydliga definitionen av förfaranden och definitionen om språkanvändning. Dessutom förenklar dagens snabba tekniska utveckling återanvändning och materialåtervinning av så mycket som 96 procent av allt högaktivt radioaktivt avfall. Av den anledningen stöder jag förslaget om harmonisering av förfarandena vid hanteringen av använt kärnbränsle, oavsett vilket förfarande som kommer att användas under den kommande perioden. Jag anser bestämt att detta dokument förtjänar vårt stöd.

Tillåt mig slutligen uttrycka en förhoppning om att vi kommer att handla konsekvent och konstruktivt och att vi kommer att hålla fast vid yttrandet från det behöriga utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Jag hoppas också att vi inte kommer att belasta direktivet i Europaparlamentet med ytterligare text eller ändringsförslag i onödan och därmed göra det svårt att genomföra redan innan vi ens formellt har börjat.

  András Gyürk (PPE-DE). – (HU) När det gäller hälsa och säkerhet utgör artiklarna 31 och 32 i Euratomfördraget inte bara den rättsliga grunden för den lag som ska ändras, utan också en skyldighet för oss.

Med tanke på EU-medborgarnas hälsa och säkerhet måste vi hålla lagstiftningen om kärnenergi aktuell. Genom att anta Esko Seppänens betänkande anser jag bestämt att vi gör tillräckligt för att uppfylla den skyldighet vi har, och att vi gör direktiv 92/3/Euratom mer effektivt.

Jag anser det vara extremt viktigt att lagstiftningen är välavvägd i flera avseenden. Först och främst garanteras en tät övervakning av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle, som nu upparbetas, utan obefogade begränsningar och förbud. För det andra garanteras medborgarnas säkerhet utan att man samtidigt ålägger ekonomiska aktörer en oproportionerlig börda.

Till sist, även om förordningen utökar lagstiftningens tillämpningsområde avviker den inte från subsidiaritetsprincipen. Även om den nya lagstiftningen med andra ord ger människor nya garantier, förblir medlemsstaterna ansvariga för att utforma bestämmelser som är särskilt anpassade efter sina nationella särdrag, samt för att se till att de myndigheter som garanterar ett verkställande av dessa bestämmelser fungerar. Det senare innebär dock att förutom att gemensamt förbättra lagstiftning som ger en stabil grund för säkerheten är det också nödvändigt att se till att de nationella myndigheter som utgör detta ramverk fungerar effektivt, så att varje enskild EU-medborgare kan åtnjuta den ökade säkerhet som erbjuds av det nya direktivet.

Allt detta är extremt viktigt också för Europeiska unionens framtida energiförsörjning, eftersom vi bör vara medvetna om att en framgång för denna komplicerade process också är nyckeln till människors förtroende för kärnenergin.

  Paul Rübig (PPE-DE). (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka kommissionen för dess initiativ, eftersom det är mycket lämpligt just nu att den ägnar de viktiga frågorna i Europeiska unionen lite uppmärksamhet, bland annat säkerhetsnormerna och de extrema risker som denna teknik innebär och behovet av ökad kunskap om att de nu existerande säkerhetsnormerna skiljer sig kraftigt åt och i många fall behöver bättre övervakning, det vill säga det som kallas en granskning av likar, eller någon liknande åtgärd där de granskas objektivt och öppet.

Som jag ser det är frågan vad som gäller på detta område för samråd mellan kommissionen, Europaparlamentet och de berörda medlemsstaterna eller vad som pågår i fråga om den nya strategin, där rådets arbetsgrupp för kärnenergi i själva verket rycker åt sig makten och behandlar de andra parterna i den europeiska beslutsfattande processen på ett sätt som i dag är helt oacceptabelt. Vi bör försöka upprätta en balans genom att genast ta ansvar för den övervakning och insyn som blir allt nödvändigare inom detta extremt känsliga område, i stället för att vänta på att en olycka ska inträffa någonstans och först då börja leta efter de ansvariga eller skyldiga.

Vi bör också ta konkurrensen på allvar, beakta frågor som exempelvis vilka kostnader som uppstår vid transport och deponering av avfall och även i samband med säkerheten vid dessa transporter och de normer enligt vilka detta ska utföras. Det är här Europeiska unionen måste agera och jag ber er alla, mot bakgrund av att Euratomfördraget har varit på plats i femtio år, att starta en seriös debatt och placera frågorna om säkerhet och insyn i centrum.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Som framgått av dagens debatt är stödet starkt för föredragandens betänkande. Jag vill än en gång tacka Esko Seppänen för hans utmärkta betänkande som stöds av en stor majoritet i utskottet för industrifrågor, forskning och energi.

När det gäller frågan om förbud för all export av radioaktivt avfall och använt bränsle från gemenskapen vill jag erinra om artikel 13.1 c i förslaget till direktiv, där export av radioaktivt avfall och använt bränsle fortsättningsvis förbjuds till länder som inte har den administrativa och tekniska kapacitet som krävs för att på ett säkert sätt hantera det använda bränslet eller det radioaktiva avfallet. Kommissionen kommer att utfärda stränga regler om detta.

Det är medlemsstaternas sak att i enlighet med de stränga riktlinjer som kommissionen kommer att utfärda fatta beslut i varje enskilt fall om att medge transporter till ett tredjeland. Detta är svaret på den fråga som aktualiserades under debatten.

Det är min bestämda uppfattning att vi måste behandla energifrågor med största möjliga öppenhet. Detta gäller även kärnenergi.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl.12.30.