Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om hiv, dags att leverera!
Louis Michel, ledamot av kommissionen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är glad över att tala till er i dag vid detta sista plenarsammanträde före sommaruppehållet.
Detta är också sista sammanträdet före den internationella aidskonferens som kommer att hållas i Toronto i augusti. Som ni vet kommer Toronto att innebära att kommissionen får en utmärkt plattform för att dela med sig av sin vision för att få bukt med det gissel som hiv/aids utgör.
Europeiska kommissionen är fortfarande mycket oroad över det problem som hiv/aids utgör. Trots våra insatser fortsätter detta gissel att spridas i världen. Tiotals miljoner människor har drabbats, och fler och fler flickor och unga kvinnor smittas. De värst drabbade länderna är fortfarande de fattigaste afrikanska länderna söder om Sahara. Här sjunker inte antalet smittade, utan sjukdomen fortsätter att undergräva alla utsikter till social och ekonomisk utveckling värd namnet.
Inför denna tragedi är Europeiska kommissionen mer beslutsam än någonsin att kraftfullt stödja sina partner i Afrika och på andra ställen. Vårt mål är att ge dem de redskap de behöver för att bekämpa denna pandemi genom att på ett effektivt sätt kombinera förebyggande åtgärder, behandling och vård. Förutom dessa åtgärder är vi fortfarande övertygade om att hiv/aids inte kan behandlas isolerat.
För det första kan kampen mot hiv/aids inte särskiljas från kampen mot andra sjukdomar som också är kopplade till fattigdom, framför allt malaria och tuberkulos. Dessutom visar hiv/aids på ett brutalt sätt vad de största hoten mot utveckling är: begränsad till gång till sociala tjänster, allt för stor ojämlikhet – oavsett om det rör sig om social ojämlikhet eller ojämlikhet mellan män och kvinnor – vanstyre och korruption, samt den ständigt låga nivån på den ekonomiska och tekniska utvecklingen. Med andra ord, statens uppenbara oförmåga att tillhandahålla grundläggande samhällsfunktioner.
Enda sättet att framgångsrikt bekämpa hiv/aids är om utvecklingsländernas ledare tar itu med alla dessa problem på samma gång. Detta integrerade förhållningssätt till hiv/aids är den främsta drivkraften för gemenskapens åtgärder och utgör grunden i den strategi som vi arbetar efter, i samarbete med medlemsstaterna och våra partner i det internationella samfundet.
Det viktigaste finansiella instrumentet som kommissionen förfogar över är den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria. I denna fond avsätts omkring 57 procent av medlen till kampen mot hiv/aids. Vi förespråkar användningen av denna globala fond eftersom den just nu är det snabbaste och effektivaste sättet att ge stöd som kan fördelas av mottagarlandet på ett integrerat sätt.
Ni vet säkert att kommissionen har en betydelsefull roll när det gäller att förvalta denna fond. I praktiken fungerar kommissionen som vice ordförande för fonden. Sedan fonden inrättades i slutet av 2001 har kommissionen bidragit med nästan 522 miljoner euro, eller 11 procent av de totala bidragen. Om vi räknar in EU-medlemsstaternas bidrag är vi helt klart denna fonds största bidragsgivare, med ungefär 60 procent av fondens totala bidrag. Jag vill också tala om att jag för några månader sedan deltog i kompletteringen av denna fond i London. Jag tänker inte dölja att vi var ganska besvikna över att deltagarna var något ljumma, till och med reserverade, när det gällde att fylla på fonden. Vi är långt ifrån vårt mål, och vi måste därför göra stora ansträngningar för att mobilisera givare.
Vi genomför därför en rad finansiella åtgärder, projekt och program. Bland dessa åtgärder prioriterar vi allmänt budgetstöd. Denna inställning ligger i linje med våra prioriteringar, som är att låta våra partner ta kontroll över sin egen politik och på så sätt sitt eget öde. I linje med detta har kommissionen sedan 2002 avsatt 2,4 miljarder euro enbart till den allmänna budgeten för Afrika, som är värst drabbat av hiv/aids.
Vi deltar givetvis i den pågående politiska dialogen med våra partner om hur denna fond används. Syftet med denna dialog är dessutom att uppmuntra dem att genomföra en integrerad strategi – särskilt genom att inkludera frågor om mänskliga rättigheter och goda styrelseformer. Här ingår även jämställdhet, diskriminering och våld mot kvinnor samt utbildning för flickor.
Förutom dessa insatser via den globala fonden och bilaterala åtgärder deltar kommissionen även aktivt i internationella forum som hanterar fattigdomsrelaterade sjukdomar – jag talar framför allt om Världshandelsorganisationen, FN:s generalförsamlings särskilda möte om hiv/aids, G8 samt konferenser som den i Toronto.
Kommissionen har spelat en avgörande roll för att se till att EU vid dessa tillfällen uppträder enat i denna fråga. Kommissionen har dessutom under flera år varit engagerad i en dialog med läkemedelsindustrin för att göra läkemedel tillgängliga för utvecklingsländerna till ett lägre pris. Denna dialog har burit frukt. Införandet av en graderad prisskala har inneburit att priset på vissa mediciner har sjunkit med 95 procent. Tack vare detta system kan utvecklingsländerna betala ett pris som de kan klara av, samtidigt som de företag som tillverkar dessa produkter undviker risken att deras produkter importeras tillbaka till de mycket lukrativa marknaderna i utvecklingsländerna. Så sent som 1999 kostade en fullständig antiviral hivbehandling 10 000 US-dollar. I dag kostar den 200 US-dollar.
Även vi håller på med forskning, tillsammans med industrin och medlemsstaternas forskningscenter. Våra insatser inriktas framför allt på att hitta mikrobicider och vacciner. Vi har dessutom lanserat ett partnerskap för att samordna medlemsstaternas forskningscenter så att kliniska tester kan göras snabbare och läkemedlen på så sätt kan komma ut på marknaden snabbare.
Herr talman, mina damer och herrar! Vi måste gå vidare i vår kamp mot hiv/aids så att vi kan erbjuda förebyggande åtgärder och behandling till alla som behöver det senast 2010. I detta sammanhang följer vi med stort intresse genomförandet av vissa medlemsstaters innovativa finansieringsmekanismer, framför allt skatt på flygbiljetter. Vi ser dessutom att privata stiftelser, exempelvis Bill Gates stiftelse, ökar sina bidrag till kampen mot hiv/aids, tuberkulos och malaria.
Kreativiteten i dessa lösningar, samt den privata sektorns ökade deltagande, ger mig visst hopp. Det speglar ett förverkligande som allt mer omvandlas till konkreta åtgärder för att bekämpa det hot som hiv/aids utgör och för att möta behovet av förebyggande åtgärder så att vår gemensamma framtid säkras. Vi får inte slappna av utan måste hela tiden fortsätta vårt arbete. Vi kan nå vårt slutmål – vård till alla dem som behöver och möjligheten för framtidens generation att växa upp utan att vara rädda för aids.
Jag är oerhört glad över vårt fortsatta samarbete med Europaparlamentet för att förverkliga detta mål. Tack för er uppmärksamhet.
John Bowis, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Kommissionsledamoten gör rätt i att belysa de framsteg som görs, men jag tror att han är den första att erkänna att den utmaning som hiv utgör blir allt större. Vi känner alla till de siffror som nämns i alla debatter, de 40 miljoner människor som lever med aids, de 20 miljoner som har dött av aids, de 12 miljoner barn som blivit föräldralösa på grund av aids, de 2,5 miljoner barn som lever med aids, men det finns nya aspekter.
Ett faktum är att omkring hälften av de människor som nu har aids och som är döende i sjukdomen är kvinnor. Ett av problem är de platser där aids ökar. Nu är Indien det land som har flest aids-fall. Det har gått om Sydafrika; här finns två tredjedelar av fallen i Asien, och ändå får bara 7 procent av de människor som behöver antiretroviral behandling sådan behandling i Indien.
Vi ser hur barn saknar den medicin mot hiv som de borde få. Bara ett av tjugo hiv-positiva barn får den behandling det behöver, och Global Movement for Children [den globala rörelsen för barn] rapporterade nyligen att fyra miljoner barn är i akut behov av cotrimoxazole, ett antibiotikum som bara kostar tre cent per barn per dag och som skulle kunna förhindra livshotande infektioner hos barn med hiv och barn födda av hiv-positiva mödrar.
På närmare håll, alldeles runt knuten, ser vi siffrorna i Östeuropa och Centralasien, där antalet smittade barn nästan har tjugofaldigats på mindre än 10 år, och mellan 2003 och 2005 har antalet döda i aids nästan fördubblats. Så, herr kommissionsledamot, vi instämmer med er i er resolution att göra mer. Vi vill att det ska göras mycket mer när det gäller förebyggande åtgärder. Vi har sett i Senegal och Uganda att en satsning på förebyggande åtgärder verkligen kan fungera och göra en skillnad. Vi måste se till att dessa åtgärder introduceras i synnerhet i Afrika och Asien.
Avslutningsvis måste vi satsa på forskning. Med forskning om ny medicin och nytt vaccin och med leverans av medicin kan de barn som jag har hänvisat till och som nu lever med och är döende i aids få hopp inför framtiden.
Anne Van Lancker, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack för att ni tillsammans med de få som är närvarande vill delta i denna debatt vid detta något ”hallucinatoriska” nattsammanträde. Jag hoppas att ni ändå kunde njuta av den mycket intressanta matchen mellan Frankrike och Portugal. Jag tackar även kommissionsledamoten för hans uttalande. PSE-gruppen i Europaparlamentet var lättad när det vid det FN-möte på hög nivå om hiv/aids som nyligen hölls i New York angavs att det behövs en hel del arbete om vi ska lyckas nå målet med universell tillgång till förebyggande hivåtgärder, behandling av hiv och vård av alla drabbade. Av den aidsrapport från FN som John Bowis citerade några exempel ur för en stund sedan framgår det tydligt att även om det har skett vissa framsteg måste vi öka våra ansträngningar.
Min grupp var därför besviken över att det politiska uttalande som gjordes innehöll så få specifika åtaganden. Det är därför denna debatt och mötet i Toronto är så viktigt. Här måste det internationella samfundet bevisa att det verkligen tar sitt åtagande på allvar. Denna plattform måste användas inte bara för att göra politiska utan även ekonomiska åtaganden. I Toronto måste de berörda länderna göra klart att de menar allvar med en global och sammanhållen hiv-/aidspolitik.
Just därför måste EU dra sitt strå till stacken. Det finns fyra specifika saker som jag vill höra från er, åtaganden som PSE-gruppen skulle vilja se på dagordningen i Toronto. Vi anser att de sex procenten för mänsklig och social utveckling inom det nya utvecklingsinstrumentet är något för lågt. Vi hoppas att denna procentsiffra ökas.
För det andra anser vi att det borde vara möjligt att spendera inte mindre än 50 procent av officiellt utvecklingssamarbete på millennieutvecklingsmålen, av vilka hiv/aids är ett av de viktigaste.
För det tredje anser vi att det inte är mer än rätt att EU åtar sig att bibehålla och helst öka sitt bidrag till den globala fonden.
För det fjärde skulle vi verkligen välkomna om kommissionen aktivt stödde de utvecklingsländer som åtar sig att prioritera grundläggande hälsovård och kampen mot hiv/aids. Precis som anges i FN-rapporten om aids vet vi vad som krävs för att stoppa frammarschen för aids. Nu behöver vi bara den politiska vilja och de medel som krävs för att göra detta.
Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag står i direkt kontakt med en vietnamesisk frivilligorganisation som kämpar mot spridningen av hiv/aids. Man har betonat vikten av obegränsad tillgång till antiretroviral medicin för mig, inte minst på grund av att många fler människor anmäler sig frivilligt till testning om det finns effektiv behandling tillgänglig för dem som testar positivt.
De har dock också sagt att det föreligger verkliga praktiska problem med Europeiska kommissionens stöd. Det är bara inom mycket lokala projekt på kommunal nivå som man kan få bukt med rädslan och diskrimineringen och få människor att tala öppet om sex och där man erbjuder rådgivning och stöd för enskilda personer. Ändå får dessa lokala frivilligorganisationer, vars arbete medför betydande framgångar i fråga om en förändrad hållning gentemot aids, ofta avslag på sina ansökningar om EU-medel.
Skulle kommissionen vara beredd att erbjuda ökat stöd i finansieringsprocessen och bättre respons på ansökningar från frivilligorganisationer?
Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! ”Time to deliver” – dvs. dags att hålla sitt ord – är mottot för den sextonde internationella konferensen om aids, som ska hållas i Toronto den 13 augusti i år. Herr kommissionsledamot! Även ni uttryckte er besvikelse över bristen på de internationella aktörernas och medlemsstaternas politiska vilja att tillhandahålla de finansiella resurser som krävs.
I FN:s rapport om aids från 2006 visas hur framgång kan nås i alla länder där det görs stora förebyggande insatser. Av rapporten framgår det emellertid även att det finns stora brister i förebyggandet av och kampen mot hiv/aids. Ett av de mest oroväckande inslagen i rapporten är utan tvekan att programmen för att förebygga hiv inte bara är bristfälliga utan att de, där de över huvud taget finns, inte når de grupper som löper störst risk att drabbas. Insatserna för att informera ungdomar är fortfarande otillräckliga. Detta är verkligen oroväckande när man betänker att det nu finns fler ungdomar än någonsin, och att ungdomar är mer mottagliga för infektioner än andra åldersgrupper.
För fem år sedan antog 189 stater enhälligt åtagandeförklaringen om hiv/aids – i sig självt något unikt – och åtog sig att möta det stora hot mot mänsklighetens utveckling som hiv/aids utgör.
Precis som redan har påpekats vet vi vad som måste göras för att komma till rätta med den stigande infektionstakten, för att förhindra att sjukdomen sprids ytterligare och för att behandla de som har insjuknat. Det saknas emellertid politisk vilja, och det är därför vi i vår resolution – i likhet med många företrädare för det globala civila samhället – är kritiska till det bleka och ganska vaga resultatet av högnivåmötet i New York i slutet av maj och början av juni. Vi uppmanar det internationella samfundet att använda den internationella konferensen i Toronto för att formulera tydliga och konkreta krav och mål.
Louis Michel, ledamot av kommissionen. – (FR) Herr talman! Det är alltid lite pinsamt att säga att man håller med föregående talare. Men precis som ni håller jag med om det mesta som precis har sagts. Trots detta, och för att vara helt objektiv, tänker jag komma med några kommentarer.
Det har påpekats att vi kan hitta de medel som behövs för att lösa detta viktiga problem om vi bara vill. Detta är en viktig fråga för mig. Karin Scheele uttryckte det på ett bra sätt: det handlar om politisk vilja. För egen del kan jag bara kämpa med argument och tal. Jag kan givetvis inte tvinga medlemsstaterna och de internationella givarna att bli generösare. Jag blev djupt chockad och förvånad över de små åtagandena i London. Om jag minns rätt sattes målet till 7 miljarder US-dollar, och vi fick ihop knappt 3,7 miljarder US-dollar. Detta är klart lägre än det ursprungliga målet. Vi måste därför fortsätta våra ansträngningar.
För det andra håller jag givetvis med John Bowis som förespråkar mer forskning på området. Det är uppenbart att mer forskning i slutändan kommer att göra det lättare för oss att snabbare utrota denna fruktansvärda sjukdom.
Fru Van Lancker! När det gäller att fastställa procenttalen skulle jag, även om jag i stora drag håller med er, vilja betona att vi inte själva fastställer dessa. De fastställs av våra partnerländer. Anslagsprincipen gäller, och vi kan bara uppmana våra partner att gå med på att avsätta en del av det utvecklingsstöd som vi ger till en sektor som den som diskuteras i kväll. Jag stöder er helt när ni säger sex procent, men det är inte enbart upp till oss att bestämma.
När det gäller det utvecklingsbistånd som är avsatt för millennieutvecklingsmålen tror jag verkligen att det inom ramen för det nya programmet – som vi arbetar på och för vilket vi behöver era bidrag – kommer att avsättas mer än 50 procent till millenniemålen. Jag är övertygad om – och jag har faktiskt blivit besatt av detta – att det konstigt nog är svårt att hitta personer som delar uppfattningen att många av utvecklingsländernas problem är kopplade till statens oförmåga, statens bristande förmåga att tillhandahålla sociala eller demokratiska tjänster, lika tillgång till utbildning för flickor, tillgång till hälsovård, tillgång till rättsväsendet samt tillgång till förvaltningen. Allt detta är ofta ofullständigt, och ibland saknas det helt och hållet. När vi ger staten i fråga de medel som krävs för att rent allmänt öka statens förmåga att tillhandahålla tjänster är det mycket lätt att förstå att dessa pengar även bidrar till att uppfylla millenniemålen.
När det gäller er kommentar om att bibehålla vårt bidrag till den globala fonden tänker vi absolut bibehålla detta bidrag. Jag vill också säga att vissa EU-medlemsstater föregick med gott exempel i London och bidrog med stora summor. Det är våra icke-europeiska partner som har varit lite långsamma i denna fråga.
Jag håller med er om att vi måste ge mer stöd till de länder som gör särskilda insatser, även om aids tyvärr inte stoppar vid gränserna. Vi måste därför se till att utbetalningarna av stödet blir avhängigt av vilket resultat dessa länder visar upp. Det är precis vad vi gör. Ni vet dessutom att i den tionde europeiska utvecklingsfonden ingår en särskild delbetalning som just är avsedd att stödja särskilda behov i en betydande kvantitet i relation till den summa som ursprungligen planerades, beroende på styrelseformerna, på det resultat som visas upp men även beroende på exempelvis de investeringar som partnerländer har gjort för att bekämpa aids.
Fru Hall! Ni tar upp lokala icke-statliga organisationer som anser att de inte har behandlats korrekt av kommissionen. Om ni tänker på specifika icke-statliga organisationer med specifika projekt, skulle jag vilja höra mer om dessa. Hur som helst konstaterar jag att kommissionens politik har varit att sprida krediterna mellan alla sorters projekt som var för sig, och på mikrolokal nivå, utan tvekan är viktiga. För att kunna hantera problemet i dess helhet ansåg vi i vilket fall som helst att det var viktigare för det internationella samfundet att ha en riktigt konsekvent gemensam strategi, baserad på en fast metod. Kommissionens politik har varit att försöka hantera betalningarna till den globala fonden på så sätt att det eventuellt skulle finnas ett ”tänkande huvud” som kunde skapa en global strategi. Hur som helst, om ett enskilt projekt är bra, varför inte finansiera det. Jag är emellertid övertygad om att om vi spred ut oss mellan alla möjliga projekt skulle vi inte vara så framgångsrika.
Detta är det val som kommissionen har gjort. Det hindrar mig emellertid inte från att vara öppen för diskussion – jag är inte trångsynt. Om vissa människor anser att vi bör ha fler små projekt är jag, även om dessa är bra, skeptisk till hur effektiv denna strategi är på lång sikt. När det kommer till att hantera storskaliga problem som det problem som vi talar om i kväll är jag personligen för ett mycket mer systematiskt förfarande. Om man sprider sina resurser bland många små projekt tappar man bort det systematiska globala synsättet och man blir ineffektivare. Det anser jag är oroväckande. Men om ni känner till de icke-statliga organisationer som har lämnat in dessa ansökningar, var snäll och visa dem för mig för jag vill inte verka godtycklig. Dessutom är det inte jag som bestämmer – administrationen lämnar över sina slutsatser till mig, och jag kan tyvärr inte studera varje enskild ansökan. Om vissa personer anser att deras ansökningar har behandlats orättvist är jag villig att titta på detta.
Avslutningsvis vet ni att jag, inom ramen för ett brett europeisk samförstånd, förespråkar ett gemensamt program där bidragen från europeiska givare, medlemsstaterna och kommissionen smälter samman. Om vi verkligen kunde lyckas med detta gemensamma programinitiativ, det vill säga tillsammans komma överens om gemensamma mål och besluta hur arbetet ska fördelas mellan oss, anser jag att vi skulle bli mycket effektivare, särskilt i kampen mot den fruktansvärda sjukdomen aids. Detta synsätt skulle bli mer konsekvent, och då skulle vi kanske få tillgång till en riktig EU-strategi, vilket vi tyvärr måste erkänna inte är fallet i dag. I dag är vi givare, vi investerar pengar i den globala fonden, vi finansierar denna fond, men vi har inte vår egen strategi för att bekämpa aids, förutom, som jag påpekade tidigare, vår plan att attackera på flera fronter samtidigt: ojämlikhet mellan könen, flickors utbildning, vård, tillgång till hälsovård, alla de problem som staten ombeds att lösa. Frånsett detta har vi inte lagt upp någon egentlig strategi för att bekämpa aids. Vi måste erkänna att det vi sysslar med är externa finansiella operationer. Om vi hade ett gemensamt program kanske vi därför skulle kunna genomföra en mera raffinerad strategi med ett mer direkt engagemang som tar hänsyn till de särskilda aspekterna – och till och med de lokala aspekterna – av detta problem.
Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag(1) som ingivits i enlighet med artikel 103.2.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.