Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 5 september 2006 - Strasbourg

6. Kamp mot våld (Daphne) (2007-2013) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0193/2006) av Lissy Gröner för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män om förslaget och det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av det särskilda programmet ”Kamp mot våld (Daphne), förebyggande av narkotikamissbruk och information” för perioden 2007–2013, som en del av det allmänna programmet ”Grundläggande rättigheter och rättvisa” (KOM(2005)0122 – KOM(2006)0230 – C6-0388/2005 – 2005/0037A(COD)).

  László Kovács, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! På kommissionens vägnar skulle jag först av allt vilja uttrycka vårt tack till de två föredragandena, Lissy Gröner och Roberta Angelilli, för deras utmärkta arbete. Jag måste berätta för er att det gladde mig mycket att uppfylla min kollega i kommissionen Franco Frattinis önskan att ersätta honom, åtminstone i början av debatten, eftersom detta är ett mycket viktigt ämne och ett som ligger mig varmt om hjärtat.

Jag skulle också vilja berätta för er att kommissionen är mycket engagerad i Daphneprogrammet, i vilket det föreskrivs förebyggande av och kamp mot alla former av våld mot kvinnor, barn och ungdomar. Vi känner till att parlamentet också värderar det mycket högt. Daphne firar sitt tioårsjubileum, men kommissionens förslag utgör redan den tredje versionen av programmet. Under denna period har dess framgång erkänts vida omkring. Programmet har tjänat till att finansiera många projekt som har bidragit till att uppnå framgångar i kampen mot våldet.

Den hängivenhet för Daphne som parlamentet och många delar av civilsamhället uttrycker återspeglas i deras förslag att kommissionen borde sluta lägga fram åtgärder inom ramen för Daphne och insatser för att förebygga narkotikamissbruk under samma programrubrik. Som ni känner till har kommissionen tagit parlamentets önskemål till sig, och den 24 maj lade den fram två separata programförslag.

Även om Daphne II löper fram till slutet av 2008 är det viktigt att Daphne III antas i slutet av året så att de nya åtgärdsformerna som beskrivs i förslaget till beslut, liksom budgetanslagen, som är mycket högre än tidigare, kan användas direkt i början av nästa år.

Jag ser fram emot dagens debatt.

  Lissy Gröner (PSE), föredragande. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Enligt kommissionens ursprungliga förslag skulle Daphne vara ett gemensamt program för både bekämpning av våld och information om och förebyggande av narkotikamissbruk. För att få kommissionen att dra tillbaka sitt förslag krävdes en beslutsam kampanj, med gemensamma uttalanden från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och från kvinnoorganisationer, och jag känner mig verkligen lättad över att man har undvikit att blanda ihop frågorna om narkotika och våld, vilket har gjort att vi har kunnat fortsätta med Daphne som är ett av EU:s mest framgångsrika program.

Hittills har dock endast cirka 17 procent av de utmärkta förslag som har inkommit kunnat finansieras med medel från Daphne I och II, vilket visar på hur oerhört stort behovet är, och det är därför som utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män begär att ytterligare medel ska anslås till Daphne.

I dag sänder vi ut två mycket tydliga budskap. Det första är att EU kommer att fästa större vikt vid kampanjen mot våld och avstå från att koppla ihop den med andra aspekter. Det andra är att vi erkänner och stöder det värdefulla arbete som görs ute på fältet av organisationer som kvinnoorganisationer, många självhjälpsorganisationer och människorättsliga organisationer, ungdomsföreningar och deras nätverk.

Våldet ökar i vardagen, särskilt de gränsöverskridande aspekterna av våldet, och det är detta som Daphneprogrammet främst inriktas på, eftersom Daphne har blivit ett verktyg för att bemöta detta våld. Kvinnorörelsen gjorde frågor som våld i hemmet, övergrepp mot barn och handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande till en prioritering, och vi har kunnat utveckla många bra projekt för att ta itu med dessa saker, och samtidigt höja allmänhetens medvetande om dem – och inte bara sedan fotbolls-VM.

Daphne I och Daphne II har gett oss värdefull kunskap, och ett resultat av detta är att alla program har sammanfattats i en användarvänlig ”verktygsuppsättning” som vi nu kan tillhandahålla de olika yrkesorganisationerna. Rapporter tillhandahålls även många yrkesverksamma och kontakter långt utanför Europas gränser.

Nu har vi dock nya uppgifter att ta itu med. Genom Daphne III blir det gränsöverskridande ”nätverksarbetet” mycket viktigare. Nya saker händer på migrationsområdet, och det finns mycket viktigt arbete att utföra för att bekämpa människohandeln. Vi har föreslagit finansiellt stöd till ett nätverk av ombudsmän för barn, och ett enda nummer för hjälptelefonlinjen för barn inom Europa. Vi vill också förstärka de nätverk av organisationer som arbetar med att motverka våld på Internet. Dessa olika verksamheter bildar tillsammans en lång lista, så den begäran som gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster har gjort om att anslå 120 eller 125 miljoner euro för dessa verksamheter är fullständigt rimlig, och jag hoppas att parlamentet kommer att bidra till att tillgodose det behov som tydliggörs genom denna begäran.

Under den sista etappen av Daphne lyckades parlamentet säkra inrättandet av en helpdesk, och vi har haft en mycket positiv erfarenhet av detta. Denna helpdesk har hjälpt organisationer att knyta kontakter med varandra över gränserna och finna rätt personer att tala med. När vi överväger att inrätta en ”tankesmedja” bör vi också utnyttja den enorma kunskapsreserv som finns i organisationerna, och vi bör utnyttja och fördjupa denna kunskap.

Jag vill emellertid inte att en alltför stor börda ska placeras på Daphne, och jag ber er därför att vara försiktiga med ändringsförslag 56. Syftet med detta ändringsförslag är att tydligt fastställa Daphnes målgrupp som barn, kvinnor och ungdomar, och det bör klargöras att kategorier som socialarbetare, gränskontrollpersonal och polisen inte inbegrips. Mitt budskap till er är att det inte får råda något tvivel om att Daphne huvudsakligen inriktas på kvinnor, barn och ungdomar, även om andra grupper kan beröras, vilket klargörs i ändringsförslag 57 och andra.

Vi fortsätter att efterfråga ett europeiskt år mot våld mot kvinnor. Detta är något som man har efterlyst länge, inte minst inom ramen för Daphne I och II, och vi fortsätter envist och konsekvent att begära detta. Jag vill ta tillfället i akt för att be om att alla former av våld, utan tvetydigheter eller undantag, ska vara målsättningen. Detta är något som utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män har diskuterat med kommissionen, och jag hoppas att vi kommer att kunna nå en slutlig överenskommelse om detta med det finska ordförandeskapet vid årsslutet, eftersom vi verkligen är villiga och beredda att göra detta.

  Roberta Angelilli (UEN), föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag gratulera Lissy Gröner och mina ledamotskolleger som har arbetat med detta betänkande. Jag tackar även kommissionsledamoten för hans stöd och hans ord denna morgon. Jag är övertygad om att viktiga resultat kan nås när alla samarbetar, och så har varit fallet den här gången. Framför allt har Daphneprogrammets kontinuitet garanterats. Daphne är ett viktigt och värdefullt program för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och barn, som redan tidigare har gett betydande och i viss mån oväntade resultat. Dessutom har programmet garanterats en ad hoc-budgetpost som, vikit även föredraganden nämnde, helt riktigt skiljs från programmet för förebyggande av narkotikamissbruk.

Det är värt att nämna att ett antal viktiga prioriteringar har fastställts bland alla de möjliga målsättningarna för Daphne, däribland kampen mot våld i hemmet – som oroande nog är ett ständigt ökande problem – och det allvarliga problemet med könsstympning. En annan viktig sak har varit att man uttryckligen anger att begreppen ”barn” eller ”ungdomar” omfattar åldern från nyfödda till 18 år, även om åtgärderna självklart kan riktas mot unga människor upp till 25 år.

Det har också varit viktigt att uttryckligen ange att förebyggande av våld inte bara bör inriktas på ungdomar, kvinnor och riskgrupper, utan även på nyfödda: fall där spädbarn behandlas illa eller rentav överges ökar exponentiellt och är ofta förknippade med situationer av psykologisk och social misär. Sådana händelser kan förebyggas genom att tillhandahålla hjälp och stöd till mödrar och familjer som befinner sig i extremt svåra situationer.

Dessa målsättningar är helt klart ambitiösa, men de finansiella medel som anslås för dem är tyvärr otillräckliga. Avslutningsvis hoppas jag att Daphneprogrammets anslag kommer att ökas vid halvtidsöversynen av budgeten, och vi räknar även med era insatser, herr kommissionsledamot, för att åstadkomma detta.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Fru talman! När det gäller dagens betänkande måste vi tillstå att utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män genom att föreslå ett särskilt program för bekämpande av våld mot barn, ungdomar, kvinnor och högriskgrupper justerar förslaget till beslut om det samlade programmet i rätt riktning, som förutom att bekämpa våld och primitiva reaktioner mellan människor även har till syfte att främja förebyggande av narkotikamissbruk och information till allmänheten som en del av det allmänna programmet med titeln ”Grundläggande rättigheter och rättvisa”.

Föredraganden Lissy Gröner, utskottets ordförande Anna Záborská och alla ledamöterna fastställde lyhört och nästan enhälligt målsättningen att skydda den mest sårbara gruppen av våra parlamentsledamöter mot våld. Detta innebär dock inte att alla kategorier av personer som lider orätt och utsätts för våld inte kommer att skyddas utan åtskillnad.

Detta är skälet till att vår grupp, gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, inte håller med om de ändringsförslag som innehåller listor med exempel på och kategorier av offer. I de flesta av utskottets ändringsförslag vidareutvecklas slutsatserna från de två tidigare allmänt framgångsrika programmen, dvs. Daphne Ι och ΙΙ.

Med hänsyn till att finansieringen av Daphne ΙΙΙ enligt vår åsikt är tillfredsställande inom ramen för avtalet om budgetramen hoppas vi att resultaten av åtgärderna blir imponerande och att de bidrar till att få slut på våldet i det europeiska samhället, inte bara med 50 procent som föredraganden föreslår, utan om möjligt i sin helhet, genom systematiskt arbete och samarbete mellan myndigheter, lokala organ, organisationer och civilsamhället.

De övergripande åtgärderna kommer att bygga på tre principer: förebyggande, ständigt uppdaterad information, att ta itu med roten till det onda, gottgörelse/vård av offer och återintegrering/rehabilitering av våldsverkare.

Jag vill emellertid uppmärksamma att programmets framgång även kommer att bero på om man lyckas undvika att dela upp denna fråga i för många brännpunkter och om man kan undvika att blanda in den allmänna brottsligheten. Därför röstade Europeiska folkpartiet inte för ändringsförslag 69.

Positiva resultat väntas även genom att insyn skapas i samband med icke-statliga organisationers deltagande, som kan utföra mycket värdefullt arbete och bidra positivt till att läka såren från våldet. Dessa organisationer är European Federation for Missing and Sexually Exploited Children, som omfattar 19 organisationer, och European Children’s Network, som värderas högt i medlemsstaterna.

Vi hoppas att framgångarna med det nya programmet kommer att garantera programmens genomförbarhet när finansieringen upphör och att vi således kommer att kunna …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Katerina Batzeli, för PSE-gruppen. – (EL) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera Lissy Gröner, både till betänkandet och för hennes ständiga ansträngningar för att förstärka detta program. Om detta program inte genomförs så brett som det föreslås i Lissy Gröners betänkande vet vi alla att vi, varken ytligt eller materiellt, kommer att kunna bekämpa det våldsfenomen som förekommer på alla sociala nivåer, ett våld som sprids inom hela samhällsstrukturen och hela tiden ökar så att det omfattar allt större sociala grupper, och därför anser jag att EU bör öka sina insatser.

Jag vill betona att kommissionen gjorde rätt i att inte slå ihop Daphne ΙΙΙ-programmet med programmet för förebyggande av narkotikamissbruk, en ståndpunkt som den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och Lissy Gröner kraftfullt har stött.

Jag vill emellertid också påpeka att vi, när vi läste budgeten för 2007, blev förvånade av rådets ståndpunkt, som innebär en minskning av gemenskapsmedlen för Daphne ΙΙΙ jämfört med kommissionens förslag.

Vi får inte hyckla gentemot våldsoffren, som omfattar invandrare och flyktingar, barn och spädbarn, och därför bör vi stärka och utöka budgeten för Daphne ΙΙΙ, eftersom dessa föreslagna nedskärningar strider fullständigt mot åtagandena att ytterligare förstärka och förbättra programmet och garantera att programåtgärderna är effektiva.

För att en politik för att bekämpa våld mot kvinnor, barn och ungdomar ska vara effektiv och utgöra en prioritering för EU måste den, förutom lämplig planering och organisering av åtgärderna, förses med lämpliga resurser för genomförandet av dessa åtgärder.

  Maria Carlshamre, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Dafne är den unga kvinnan i den grekiska mytologin som jagades av guden Apollon. Hans avsikt var att våldta henne, men han misslyckades. I det ögonblick som Apollon rörde vid henne förvandlades Dafne till ett lagerträd, och hon räddade sig undan att bli våldtagen.

I Europaparlamentet står namnet Daphne för ett viktigt initiativ. För tio år sedan, under sensommaren 1996, exploderade Europa i och med kännedomen om det som kom att bli känt som Dutrouxaffären. Upptäckten av kropparna av ett antal saknade flickor i en stad i Belgien föranledde allvarliga frågor om vad vi gör för att skydda kvinnor och barn från de personer som missbrukar och utnyttjar dem i vinstsyfte.

I april 1997 samlades ett stort antal företrädare från icke-statliga organisationer, Europaparlamentet, Europeiska kommissionen, brottsbekämpande myndigheter och andra experter i Bryssel för en utfrågning om dessa ämnen. Det kanske viktigaste resultatet av denna utfrågning var ett åtagande från kommissionen om att genomföra initiativet Daphne. Vad det handlar om är att lägga kraft bakom orden, att ge kampen mot våld en väsentlig budget.

Idén bakom detta var mycket enkel: att ge ekonomiskt stöd till projekt som skulle sammanföra icke-statliga organisationer från minst två medlemsstater för samarbete inom forskning, insamling av uppgifter och analys, fastställande och utbyte av goda rutiner, utbyte av utbildning och nätverksaktiviteter, en ökning av medvetenheten samt informationskampanjer, men också direkta åtgärder för att stödja våldsoffer samt skapa riktlinjer och protokoll. Det verkar mycket enkelt, och vem skulle någonsin kunna vara emot det? Men, som vi alla känner till, kännetecknas vårt samhälle av en systematisk devalvering av de saker som kvinnor säger, gör och beslutar. Denna könsmaktsstruktur påverkar allt och framträder tydligast i fenomenet med mäns våld mot kvinnor. På grund av detta har Daphneinitiativet befunnit sig under ständigt hot ända sedan dess start. Det ska tydliggöras att vi inte bör blanda samman kampen mot våld med kampen mot narkotika. Det är helt enkelt två olika områden.

Det är kommissionen som driver Daphneprojektet, men i kammaren är det Lissy Gröner som borde ta emot beröm och stöd när vi diskuterar det ”återfödda” Daphneinitiativet. Hon är en av pionjärerna. Vi har naturligtvis en lång väg kvar att vandra innan vi når den nödvändiga nolltoleransen mot våld mot kvinnor och barn. Det långsiktiga värdet i Daphneinitiativet är det sätt på vilket det kan påverka gräsrotsorganisationer, djupt inbäddade i alla unionens medlemsstater. Målet är nolltolerans, och Daphne är ett medel för att nå det.

  Hiltrud Breyer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Även vi tackar föredraganden. Att man har förhindrat att Daphne slås ihop med kampanjen mot narkotikamissbruk anser jag vara en enorm framgång för kvinnorna i hela Europa. Genom att åstadkomma detta har parlamentet sänt en signal och betonar återigen att detta program för att bekämpa våld mot kvinnor, barn och ungdomar måste förbli fristående.

Daphne är ett litet men väldigt framgångsrikt program, som redan har möjliggjort stora framsteg i kampen mot våld mot kvinnor. Våld mot kvinnor är inte någon privat fråga, utan snarare en fråga om intern säkerhet. Den farligaste platsen för kvinnor är hemmet. ”Familjen” och ”hemmet” kan vara en symbol för lugn och trygghet för många, men för miljontals kvinnor är det i hemmet som de lider, misshandlas, torteras och till och med dödas.

De mänskliga rättigheterna gäller för alla människor av båda könen, och varken kultur eller traditioner kan rättfärdiga kränkningar av kvinnornas grundläggande rättigheter. Våld mot kvinnor är följaktligen inte bara är en kvinnofråga, den påverkar också män, som måste leva upp till sitt ansvar och agera för att ta itu med och sätta stopp för våld mot kvinnor, inte bara i krigsområden, utan även hemma i sovrummet.

Att fortsätta med Daphneprogrammet får dock inte vara det enda vi gör för att bekämpa våld mot kvinnor. Vi skulle vilja att kommissionen utarbetade ett fristående direktiv och på så sätt visar att kommissionen mycket starkt prioriterar kampanjen mot våld. Ett förslag i den riktningen har länge varit behövligt. Det är helt enkelt skandalöst att kommissionen blundar för kravet på ett sådant direktiv och nonchalerar behovet av harmonisering av EU-lagstiftningen. Det är faktiskt absolut nödvändigt att ett fristående direktiv antas, och på tal om detta skulle jag även gärna vilja att kommissionsledamoten sa något i dag om denna fråga som oroar parlamentet och som vi har antagit många resolutioner om, antingen med anledning av internationella kvinnodagen eller vid andra tillfällen.

Vi hoppas även att kommissionen och rådet kommer att kunna avsluta förhandlingarna om Daphne så snart som möjligt, så att programmet kan refinansieras i god tid för 2007. Det är även viktigt för oss, och särskilt vid en tidpunkt som denna, när kvinnorättskämpen Seyran Ateş har tvingats ge upp sin advokatpraktik i Tyskland efter hemska hotelser, att vi riktar uppmärksamheten på kränkningarna av invandrarkvinnors rättigheter, och förklarar att det kommer att råda ”nolltolerans” även för dem.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Fru talman! Jag vill först tacka föredraganden Lissy Gröner för ett utmärkt betänkande och för engagemanget i dessa frågor. Jag vill också tacka mina kolleger i jämställdhetsutskottet för engagemanget när det gäller att bekämpa våldet mot kvinnor.

Våldsutsatta kvinnor och barn behöver Daphne III-programmet. Mäns våld mot kvinnor förekommer i alla samhällsgrupper. Det går inte att peka ut särskilda grupper, särskilda faktorer som t.ex. alkohol- och drogmissbruk. Våld mot kvinnor och barn finns i hela samhället. Trots att undersökning efter undersökning bekräftar att våldet skär igenom alla samhällsgrupper, vägrar många fortfarande att se sanningen, nämligen att våldet finns överallt. Fortfarande frodas myter om att alkohol eller droger är inblandade. För att bekämpa våld mot kvinnor måste vi få bort dessa myter om att det är ”de där”, ”de andra” eller ”missbrukarna” som misshandlar kvinnor och barn. Det kan lika gärna vara vår granne, arbetskamrat eller släkting som utövar våldet.

Detta är ett av skälen till varför Daphneprogrammet måste delas upp i två separata program, nämligen ett särskilt program för förebyggande och bekämpande av våld mot kvinnor och barn och ett särskilt program för förebyggande av narkotikamissbruk och information. Skulle man göra ett gemensamt program för dessa två olika samhällsproblem, fortsätter man att förstärka myterna om att det finns ett samband mellan missbruk och mäns våld mot kvinnor. Det leder då till att man tror att om vi löser missbruksproblemen, så löser vi samtidigt våldsproblematiken. Så är det emellertid inte. Båda är samhällsproblem som måste lösas, men de kräver olika åtgärder. Jag noterar därför tacksamt att kommissionen har accepterat en uppdelning i separata program.

GUE/NGL-gruppen stödjer betänkandet fullt ut. Vi anser att det är speciellt viktigt att handeln med kvinnor och barn för sexuella ändamål också finns med i programmet. Det är viktigt, eftersom allt måste göras för att bekämpa dagens slavhandel. Det är dock också viktigt för att belysa att denna slavhandel är ytterligare ett uttryck för det våld som drabbar kvinnor och barn.

Det finns två begrepp i betänkandet som jag skulle vilja ändra benämningen på. Det gäller för det första begreppet ”våld i hemmet”. Jag anser att vi ska kalla det för vad det är, nämligen mäns våld mot kvinnor. Våldet mot kvinnor förekommer inte endast inom hemmets väggar. Kvinnor som lever i misshandelsförhållanden lever med denna fysiska och psykiska tortyr dygnet runt. Det andra begreppet som jag ifrågasätter är begreppet ”den privata sfären”. Det finns inget skäl att göra en uppdelning i en offentlig och en privat sfär. Våld mot kvinnor är kriminella handlingar, både när det sker offentligt och privat.

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Fru talman! Till att börja med vill jag nämna uppdelningen av Daphneprogrammet i två separata program. Detta skulle vara ett positivt steg om avsikten var att verkligen undersöka problemet med narkotikaberoende och våld samt förebyggandet av dessa problem, i stället för en självcentrerad uppfattning av problemet och ett misslyckande att inse vilka de verkliga orsakerna är till detta sociala ont.

Våld är ett allvarligt problem och, som med andra störningar, är det effektivaste sättet att bekämpa det att undanröja orsakerna och riskfaktorerna. Dessa omfattar neurobiologiska indikatorer samt karaktärsdrag som själviskhet, fientlighet, impulsivitet, irritabilitet, likgiltighet, låg intelligens, att hjärnan inte reagerar för stimuli, bristande respekt för värderingar samt antisocialt beteende.

Vi måste inse att de ökande problemen med växande aggressioner, psykiska störningar, underutvecklad personlighet och missbruk inte bara är följden av en hedonistisk livsstil utan även härrör från dominansen av en materialistisk världssyn, där vikten av individens andliga utveckling inte värderas. Den stora kunskapsmängd som hittills har samlats in motsvarar inte på långa vägar de grundläggande miljömässiga faktorer som påverkar utvecklingen av en välbalanserad personlighet. En av dessa faktorer är en sund och kärleksfull familj, företrädesvis en komplett familj med många barn, där barnen är önskade, älskade och lär sig att leva tillsammans med, och för, andra.

  Lydia Schenardi (NI). – (FR) Fru talman! Miljontals kvinnor faller offer för övergrepp av alla slag varje dag, däribland våld från familjemedlemmar, hotelser på arbetet, psykisk misshandel, sexuella övergrepp och tvångsprostitution.

Inom EU faller en av fem kvinnor offer för det som benämns som våld i hemmet, det vill säga våldshandlingar som begås av kvinnans man eller partner. Vi får emellertid inte glömma att det endast är de rapporterade våldsfallen som ingår i dessa siffror. Faktum är att rädsla, skam och begränsad tillgång till samhällstjänster alltför ofta är förklaringen till att en del våldshandlingar inte anmäls. Dessutom räknas inte en del typer av våld in eftersom de inte passar in i de etablerade definitionerna och inte anses utgöra ett brott på grund av att de betraktas som tabuförklarade.

Daphneprogrammet för att bekämpa våld mot kvinnor som parlamentet och rådet föreslog för över sex år sedan omfattar alla former av övergrepp, andra än våld i hemmet, som kvinnor runtom i världen utsätts för. I detta avseende bör det betonas att de allra flesta fall av övergrepp är relaterade till vissa kulturer och samhällen, särskilt islam och länder där islamisk lag tillämpas, och där stening, könsstympning, offer och tvångsäktenskap är en del av kulturen, religionen och sedvänjorna.

Insatserna inom ramen för Daphneprogrammet bör inriktas på kampen för kvinnors rätt till information och skydd samt straff för våldsverkarna, och bör bidra till att ändra en viss slags mentalitet och vissa barbariska sedvänjor som tråkigt nog fortfarande finns i många länder som styrs av islamisk lag.

  Amalia Sartori (PPE-DE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Även jag är nöjd med denna åtgärd. Under morgonens debatt här i kammaren gladde det mig att höra att många av ledamöterna nämnde ett behov som jag stöder helhjärtat: vi måste gå mot ett EU-direktiv mot våld.

Tiden är nu inne för att harmonisera lagstiftningen om denna fråga och, till dess att så sker, bör kommissionen utnyttja de verktyg som den säger att den är i färd med att utarbeta och omedelbart fastställa en mycket klar och strikt ståndpunkt om den politik som unionen och medlemsstaterna bör föra, så att vi kan inta en tydlig ståndpunkt när det gäller dessa frågor.

Det är sant att mycket har gjorts på jämställdhetsområdet under de senaste åren. De enskilda EU-medlemsstaterna har antagit lagstiftning inom många områden, men det finns några luckor kvar när det gäller just denna fråga. Vi måste föra en tydlig och väldefinierad politik i detta avseende eftersom vi, även om vi alla är överens om att föreslå nolltolerans mot våld, inte är helt eniga om de verktyg som bör användas för att åstadkomma detta. För att undanröja riskerna när det gäller denna politik måste de program som ska finansieras genom Daphne följaktligen motsvara en klar och strikt politik som har fastställts av unionen.

  Teresa Riera Madurell (PSE). – (ES) Fru talman! Även jag vill gratulera föredraganden till hennes arbete och säga att det var absolut avgörande att skilja Daphne III-programmet från programmet för förebyggande av narkotikamissbruk och information om detta enligt parlamentets begäran, för att Daphne ska fungera på lämpligt sätt. Det har varit en verklig framgång från föredragandens sida att åstadkomma denna uppdelning; detta har bidragit till att förstärka och synliggöra Daphneprogrammet, som är ett centralt instrument för att stödja kvinnoorganisationer som kämpar mot könsrelaterat våld.

Behovet av att öka budgetmedlen har redan nämnts, men jag vill betona vissa viktiga tillskott i Lissy Gröners betänkande: för det första att människohandel och tvångsprostitution specifikt inbegrips bland våldsformerna, och den mycket tydliga hänvisningen till könsstympning och hedersrelaterade brott som former av könsrelaterat våld som orsakar allvarliga hälsoeffekter. Våld mot kvinnor kan inte under några omständigheter rättfärdigas på grund av traditioner eller kulturella sedvänjor, och jag anser även att det är mycket viktigt att barn som ser sina mödrar bli utsatta för övergrepp inbegrips som offer för könsrelaterat våld.

Det är också mycket lämpligt att man i betänkandet påminner om att man måste ägna vissa kvinnogrupper särskild uppmärksamhet i samband med programmets genomförande, såsom flyktingkvinnor, invandrarkvinnor, kvinnor som lever i fattigdom, funktionshindrade kvinnor och äldre kvinnor, eftersom de löper förhöjd risk att utsättas för våld. Betänkandets förslag om att definitionen av den rättsliga grunden för att bekämpa våld mot kvinnor ska inbegripas bland de delar som ger europeiskt mervärde är också mycket viktigt. Samtidigt måste konkreta mål fastställas, till exempel att halvera antalet personer som faller offer för våld och människohandel under de kommande tio åren.

Mina damer och herrar! Ett europeiskt år mot kvinnovåld skulle otvivelaktigt bidra till att skapa medvetenhet kring denna fråga och för att utbyta god praxis. Det bör därför stödjas av Daphneprogrammet.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag stöder fullständigt föredragandens utmärkta förslag att dela de finansiella ramprogrammen i två separata program. Detta borde bidra till att säkerställa att de båda programmen blir mer inriktade samt att vart och ett ges den synlighetsnivå och finansiering som det förtjänar.

Daphneprogrammet har varit ett viktigt instrument när det gäller att väcka uppmärksamheten och bekämpa våldet mot kvinnor, barn och ungdomar. I Irland, liksom på andra platser, är våld mot kvinnor ett mycket stort problem, med statistik från olika rapporter som indikerar att en av fyra kvinnor har upplevt någon form av sexuellt våld i sitt liv. Finansiering från Daphne har haft en positiv inverkan på många irländska kvinnogrupper. Men tyvärr är den nationella finansieringen av de viktigaste tjänsterna för att hjälpa kvinnor och barn fortfarande inte tillräcklig. Det finns inte tillräckligt med skyddade bostäder för dem som befinner sig i riskzonen.

Jag skulle vilja nämna några av de föreslagna ändringsförslagen och mitt särskilda stöd för dem. Det gläder mig att se att det i ändringsförslag 14 nämndes att kvinnor med funktionshinder är särskilt sårbara för våld, tillsammans med andra sårbara grupper. Det är därför avgörande att se till att åtgärder vidtas för att skydda dem som lider av åtskillig diskriminering.

I ändringsförslag 14 nämns också kvinnor som lever i fattigdom i landsbygdsområden eller avlägset belägna samhällen. Mobila tjänster måste införas så att dessa kvinnor och barn kan få tillgång till de nödvändiga tjänsterna och skyddas från våld.

Det gläder mig också att se hänvisningar i detta betänkande till människohandel och tvångsprostitution, till barn som blir vittnen till våld, och till åtgärder särskilt utformade för att förhindra att spädbarn utnyttjas.

Ingen borde dock, enligt den slutliga analysen, oavsett om man är nyfödd eller äldre, medborgare eller invandrare, bosatt på landet eller i staden, befinna sig i farozonen för våld. Kampen mot våld borde egentligen placeras inom ramen för skyddet av de grundläggande rättigheter som garanteras av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

Slutligen skulle jag vilja ge mitt fulla stöd till främjandet av det europeiska året mot våld mot kvinnor: det är avgörande att höja medvetenheten.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Fru talman! För ett och ett halvt år sedan gick Spanien i täten för Europa i bekämpandet av mäns våld mot kvinnor, när Spanien antog och integrerade lagstiftning mot sådant våld. Icke desto mindre har 51 personer dödats hittills till följd av detta gissel, av detta slags våld. Därför kan vi naturligtvis inte vara nöjda.

Lagen var nödvändig och därför införde vi den, men som vi kan se räcker det inte med en lag. Kärnan till detta slags våld är djupt inrotad i människors tänkesätt och i de kulturer där dessa tänkesätt florerar, och ett år eller en bit papper är inte tillräckligt för att ändra på detta.

Daphneprogrammet, vars målsättning är att bekämpa alla former av våld, är därför ett grundläggande instrument, och vi varken kan eller får ge upp om det. Det finns många former av kvinnovåld som måste bekämpas: människohandel, fysiska och psykiska övergrepp, sedvänjor som kvinnlig omskärelse eller feminisering av fattigdomen, och många andra. Det krävs brådskande åtgärder och resurser för att bekämpa alla dessa våldsformer. De kommer emellertid aldrig att vara tillräckliga, oavsett hur många av dem som finns eller förefaller finnas.

Vi måste följaktligen återigen uppmana regeringarna att ta sig ur sin europeiska apati och inse att det inte går att göra mer saker med mindre pengar och att vi, när det gäller våld i allmänhet och mäns våld mot kvinnor i synnerhet, inte kan kräva storslagna åtgärder om vi inte tillhandahåller de hjälpmedel och resurser som behövs för att genomföra dem.

Att anslå medel till Daphneprogrammet och göra det till en politisk prioritering är inte bara en byråkratisk process. Vi får inte glömma att den grundläggande målsättningen med Daphneprogrammet är att rädda liv. Även om det inte är tillräckligt, precis som den spanska lagen mot könsrelaterat våld, är det dock nödvändigt.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Det är ytterst viktigt att detta betänkande av Lissy Gröner antas, och jag vill berömma henne för hennes arbete. Daphneprogrammet kan bidra till att förebygga och bekämpa våld mot barn, ungdomar och kvinnor och skydda offren, ett område som måste förstärkas. Genom att göra detta kommer de föregående Daphneprogrammen att ge kontinuitet, och omfattningen av dessa program kommer att utökas.

Våld mot kvinnor och det lidande, och ofta dödsfall, som det leder till kan inte tolereras längre. Detta är en kamp som kräver ständiga insatser och åtgärder, och den kampen får inte blandas ihop med andra åtgärder. För att kraftfullt försvara kvinnornas rättigheter måste Daphne III-programmet, vilket föreslås i det förslag vi nu behandlar, förbli separat, och det krävs även ökad finansiering om vi ska kunna motverka fysiskt, sexuellt och psykologiskt våld effektivare, däribland det våld som är förknippat med människohandel för sexuellt utnyttjande, våld i hemmet och hot om sådana handlingar, som kvinnor, ungdomar och barn är de huvudsakliga offren för.

Förebyggande åtgärder måste vidtas i form av medvetandehöjande kampanjer, till exempel ett europeiskt år mot kvinnovåld. Dessutom måste åtgärder vidtas till stöd för offren. För att fastställa tydliga och trovärdiga mål för en effektiv minskning av våldet måste den offentliga politiken vara mer aktiv, och det krävs ökat finansiellt stöd till de organisationer som är involverade i denna kamp. Det är anledningen till förstärkningen av det vi har föreslagit och som vi hoppas kommer att antas.

  Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) Fru talman! Först och främst vill jag gratulera Lissy Gröner till hennes betänkande som innehåller ett antal mycket positiva förslag. Jag avser främst att alla narkotikarelaterade frågor har tagits bort från förslaget. Narkotikamissbruk och våld har skiljts på goda grunder, trots en viss överlappning. Betoningen på kampen mot människohandel inom detta program är, enligt min åsikt, den andra stora vinsten. Jag vill dock ta tillfället i akt för att understryka vikten av verkligt agerande.

De insatser som många har gjort för att ingripa mot tvångsprostitution och människohandel inför fotbolls-VM har inte belönats med konstruktiva åtgärder från de berörda parterna. Man får hoppas att parlamentet och kommissionen tillsammans kan övertyga, och möjligtvis förmå medlemsstaterna, de icke-statliga organisationerna och medborgarna att respektera sina medmänniskors rättigheter för att minska omfattningen av sexuellt utnyttjande av detta slag.

Jag är mindre positiv till åsikterna om fördelningen av ansvarsområdena. Det är min djupa övertygelse att regeringarna inte får göra intrång i individens privatliv utan goda skäl. Det finns endast anledning till detta när de straffrättsliga gränserna har överskridits. Eftersom dessa gränser varierar mellan medlemsstaterna är det deras uppgift att garantera genomförandet i detta avseende.

Eftersom det är omöjligt att motivera att EU ska spela en aktiv roll inom detta område har min grupp begärt separata omröstningar om ett antal av dessa ändringsförslag, som jag kommer att vara för när dessa punkter har strukits.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! Det är chockerande att en av tre kvinnor i världen faller offer för våld vid något tillfälle i livet, och jag har ett antal kommentarer till detta.

Med tanke på de våldshandlingar som begås av ungdomar är det oacceptabelt att ungdomar ska tillåtas bära vapen, att de ska kunna använda dem för att skada andra och än värre, att partydroger och andra berusningsmedel får cirkulera bland dem. Därför är det nödvändigt att utbilda våra lärare i förebyggande av våld, stölder, vandalism och narkotikalangning.

En annan källa till våld är Internet, inte bara för att perversa individer ges möjlighet att knyta kontakter med sina potentiella offer, utan för att det på flera webbplatser går att finna detaljerade tips om hur man begår våldshandlingar. Jag anser att det är på detta område som brottsåtalen måste ökas.

Slutligen kan jag inte göra annat än att ta upp det våld som är allmänt utbrett inom invandrargrupper. Personer som kommer från kulturella miljöer med en helt annan inställning till våld – med vilket jag menar en arkaisk inställning – tror att de kan fortsätta att vara våldsbenägna även inom EU. Det är följaktligen nödvändigt att förhindra att potentiellt våldsamma individer får komma in i EU, och avstående från våld måste vara en prioriterad fråga i integrationen.

  Anna Záborská (PPE-DE). – (SK) Först och främst vill jag hälsa en delegation av kvinnor från staden Lazio i Italien som lyssnar till vår diskussion från åhörarläktaren hjärtligt välkomna.

Jag vill börja med att erinra om de framgångar som vi har nått gemensamt. Tack vare det nära och goda samarbetet mellan parlamentet och kommissionen har det som ursprungligen var ett tvådelat gemenskapsprogram – bekämpande av våld mot kvinnor och bekämpning av narkotikamissbruk – nu delats upp. På detta sätt har vi betonat hur ytterst viktiga vart och ett av dessa två områden faktiskt är. Jag vill tacka kommissionsledamot Franco Frattini och hans grupp och särskilt vår föredragande Lissy Gröner för hennes utmärkta arbete, samt mina utskottskolleger för deras samarbete. Jag är stolt över denna prestation.

Daphneprogrammet kommer emellertid inte att vara effektivt så länge som män – både män i hemmet och de män som är engagerade i politiken och det offentliga livet – inte aktivt bidrar till denna process. I detta avseende uppskattar jag de åtgärder som har vidtagits av de österrikiska och finska ordförandeskapen till stöd för mäns engagemang i främjandet av jämställdhet mellan kvinnor och män.

Dussintals bestämmelser har antagits sedan 1946, men trots det fortsätter våldet att öka. Jag hoppas att detta inte kommer att visa sig vara bara ännu en förordning, eftersom vi alla vet att vi inte kan lösa detta problem endast genom administrativa åtgärder och finansiering av kortsiktiga och enstaka kampanjer som riktas mot våld mot kvinnor och barn. Det räcker inte att bara ta itu med konsekvenserna. Vi måste inrikta oss på förebyggande och systematisk utbildning och främjande av respekt och människans värdighet. Det är det enda som kommer att ge resultat. Vi måste inrikta oss på behandling av våldsamma personer så snart de visar sig vara våldsbenägna. Annars kommer användningen av Daphnes medel att vara ineffektiv, om inte fullständigt värdelös.

Jag vill avsluta genom att nämna våld mot barn, som också behandlas i Daphneprogrammet. I detta ögonblick lanserar ett pedofilparti i Nederländerna sin agenda i syfte att legalisera pedofili och sexuell aktivitet med barn – om bara barnen ger sitt samtycke. Alla förhåller sig tysta i den här saken. Jag undrar varför …

Om vi inte kan tillämpa våra rättsliga instrument och med politikernas stöd stoppa övergrepp mot minderåriga kommer vi aldrig att vinna kampen mot våld mot kvinnor och barn.

  Pia Elda Locatelli (PSE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Först av allt vill jag tala om att jag är mycket nöjd med den överenskommelse som har nåtts mellan utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om att dela upp programmets innehåll som vi nu debatterar i två specifika program. Denna överenskommelse nåddes faktiskt av kommissionen, och jag tackar kommissionsledamot Franco Frattini för detta.

Mot bakgrund av detta vill jag uttrycka mitt stöd, mitt helhjärtade stöd, till Lissy Gröners betänkande, som jag gratulerar, och i samband med detta vill jag betona ett ändringsförslag som jag anser vara särskilt viktigt, nämligen att nationella, regionala och lokala myndigheter särskilt nämns som målgrupper för åtgärder för att höja medvetandet. Jag kommer också att förklara varför: för några dagar sedan i Milano förekom några fall av våld mot unga kvinnor, som naturligtvis orsakade indignation, men några kommentarer gjordes även som ännu en gång bekräftar en inställning som är ganska utbredd bland myndigheterna, nämligen att även offren på något sätt delvis har skulden för våldshandlingar.

Jag är säker på att ni alla minns den så kallade ”jeans”-domen. En av de kommentarer jag citerar är en kommentar från Roms prefekt, som förklarade att den senaste händelsen, när två franska flickor våldtogs efter att ha gått med på att lifta med två främlingar, berodde på obetänksamhet mer än något annat.

Även om prefektens avsikter otvivelaktigt var goda avslöjar detta uttalande en uppfattning om att när en kvinna våldtas är det, åtminstone delvis, hennes eget fel. Men är det ett brott att vara oförsiktig? Jag anser inte det, och jag skulle inte vilja att vi återgick till de tider när kvinnor fick stanna hemma på kvällarna för att inte vara oförsiktiga.

Jag vill även påpeka att vi talar om ett program för att garantera att EU skapar ett område med både frihet, och jag betonar ordet ”frihet”, säkerhet och rättvisa.

  Lena Ek (ALDE). – Fru talman, ärade ledamöter och åhörare! Det är ett stort nederlag att en sensommardag 2006 fortfarande behöva stå och tala om könsrelaterat våld, hedersmord och könsstympning. Det visar på att detta på något sätt faktiskt fortfarande är en accepterad företeelse i samhället och någonting som vi inte har kommit tillrätta med. Så länge vi inte är överens om att misshandel, såväl fysisk som psykisk, är en kränkning av mänskliga rättigheter även för kvinnor och barn, kommer miljoner kvinnor och barn att utsättas för just detta.

Ett sätt att visa att vi är överens om att signalera detta som ett oacceptabelt beteende är att godkänna och understryka de internationella dokument som finns: FN:s kvinnokonvention, FN:s barnkonvention, EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna samt verktyget Daphneprogrammet. Jag upprörs över att höra att IND/DEM-gruppen kommer att rösta emot delar av detta program.

Vare sig hot, våld eller andra kränkningar med fruktansvärda handlingar som könsstympning kan någonsin bortförklaras eller motiveras med hänvisning till tradition eller kultur. Det innebär att vi måste föra en diskussion på arbetsplatser, i skolor, vid köksbord och även med den fredsbevarande trupp som vi skickar ut i FN:s namn.

De länder som vi har avtal med behöver stöd. Jag talade med kvinnor i Kiev i Ukraina om detta i lördags. Jag har också diskuterat detta mycket med kvinnogrupper från Turkiet. Det finns mycket att göra på detta område. Många av förslagen i dagens betänkande är mycket bra.

Vi behöver också se över straffskalor. I Sverige är t.ex. maxstraffet för grovt sexuellt övergrepp mot barn detsamma som för grovt bokföringsbrott. Då kan man ju fundera över situationen.

I New York har man lyckats minska antalet brott mot kvinnor och våldet mot kvinnor. Jag ser detta som ett första steg för att vi skall kunna åstadkomma samma sak i Europa, men då krävs det att vi är överens om hur oacceptabel och fruktansvärd denna situation är.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Fru talman! Bara det faktum att vi talar om våld mot kvinnor 2006 visar att det går utför med oss. För 2 500 år sedan, i republiken Aten, under Sokrates tid, fanns det ingen brottslighet, det fanns inget våld mot kvinnor. Detta ansågs vara oacceptabelt, medan vi, 2 500 år senare, har detta våld, detta okontrollerade våld, mot kvinnor.

Vi måste därför vidta åtgärder. Jag vet inte om Daphneprogrammet är tillräckligt eller om det krävs något mer. Brottspåföljderna måste snabbt bli strängare. Straffen för de som våldtar kvinnor är inte stränga. I dag, 2006, har vi mer kvinnlig prostitution än vi hade för 50 år sedan, efter kriget.

Av alla kvinnor som kommer till vårt land i dag, till Grekland – som inte är något rikt land – från de före detta östblocksländerna, utvisas hälften. Detta är ett brott. För att vi ska kunna bekämpa kvinnovåldet måste vi följaktligen först och främst bekämpa den fattigdom som leder till våld.

Vi måste bekämpa narkotika effektivt. I mitt land finns det fler heroinrelaterade dödsfall än någon annanstans, och detta är det fattigaste landet inom euroområdet. Vi måste därför arbeta för effektivt förebyggande och effektiva straff av de skyldiga.

  Christa Prets (PSE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Som vi redan har hört här i dag är Daphne det viktigaste programmet som riktas mot våldsbekämpning, så det är desto viktigare att det ska vara åtskiljt från programmet för förebyggande av narkotikamissbruk. Att ha dessa två tillsammans på detta sätt skulle säkerligen ha lett till ännu fler missuppfattningar och till en oförmåga att förstå vad EU sysslar med egentligen, särskilt bland de personer som berörs av programmen, och jag är glad att detta inte kommer att ske.

Detta program är framgångsrikt och det måste fortsätta; det måste göras så synligt och förståeligt som möjligt för att bemöta det ökande våldet, och denna uppdelning av programmen är till stor hjälp för detta ändamål. Jag är även övertygad om att den fördubblade programbudgeten inte bara är uppmuntrande, utan även nödvändig, eftersom detta innebär att omfattningen av målen och åtgärderna kommer att breddas. Jag vill särskilt betona kampanjen mot människohandel, särskilt handel med kvinnor och barn, som kräver en hög grad av vaksamhet och mycket arbete med tanke på behovet av att utöka de befintliga nätverken och de finansiella medel som krävs för detta ändamål.

Jag vill följaktligen ge mitt uppriktiga stöd till Lissy Gröners förslag om att samarbetsprojekten för att bekämpa människohandel ska utvidgas till att omfatta tredjeländer, eftersom samarbetet med ursprungsländerna är centralt.

Trots allt detta är Daphne bara en droppe i havet. Det är särskilt i medlemsstaterna som kampanjen mot våld måste fortsätta med större kraft, och även måste befästas i lag. I detta avseende vill jag hänvisa till lagen om avhysning, som har tillämpats länge i Österrike, och även i många andra länder, enligt vilken de som begår våldshandlingar måste lämna hemmet. Jag vill också nämna den lag mot förföljelser som nu är i kraft i Österrike, vars målsättning är att hantera frågan om psykologiskt våld, något som fortfarande inte tas på allvar.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Andrzej Tomasz Zapałowski (IND/DEM). – (PL) I dag diskuterar vi ännu en gång kampen mot våld. Det kan förefalla onödigt att diskutera denna fråga igen. Inget kan dock vara längre från sanningen. Varje år utsätts tusentals kvinnor och barn för människohandel inom Europeiska unionens gränser för att bli föremål för sexuellt utnyttjande. Det talas mycket om förebyggande och om att hjälpa offren. Men varför agerar inte de organ som är ansvariga för att hantera detta fenomen?

En del åtgärder vidtas naturligtvis endast för syns skull. Detta ger inte mycket till resultat, utom rubriker i medierna. Och vad ska man säga om att det finns arbetsläger i stora EU-medlemsstater vid Medelhavskusten där 20 000 personer från andra medlemsstater arbetade, enligt pressen? De arbetade 15 timmar om dagen. De baracker där de bodde omgavs av taggtråd och patrullerades av vakter beväpnade med skjutvapen. Personer som inte ville arbeta mördades till och med. Våldtäkter, i mannens närvaro, förekom ofta.

Trots ingripande från diplomatiska tjänster och vädjanden från rymlingar ingrep polisen först efter några månader. Likväl drog de upplysta medborgarna i Europeiska unionen nytta av detta slavarbete. Är det möjligt att de lokala myndigheterna inte kände till detta? Det rörde sig trots allt om tusentals personer. Dessa händelser inträffade för några veckor sedan.

Vi diskuterar följaktligen viktiga frågor som borde ha lösts för länge sedan. En del personer, som socialdemokraternas ledare, skapar internationell kalabalik om kontroversiella demonstrationer som sker utan tillstånd, och ändå blundar vi för uppkomsten av en ny form …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Zita Gurmai (PSE). – (HU) Det är skamligt att kvinnovåld har blivit ett världsomfattande fenomen i dag, där de nationella gränserna inte har någon betydelse. Detta våld orsakar stort lidande och förstör tusentals kvinnors liv, och därigenom hela familjers liv. Bara i Europa faller en av fem kvinnor offer för våld, och konsekvenserna av detta kan mätas i de skador som orsakas deras fysiska och psykiska hälsa samt de skador som deras barn och familjemedlemmar tillfogas. Våldet kan nämligen både ligga på lur i till synes fridfulla familjehem och i intimiteten på arbetsplatsen, i de allt hårdare beteendena mellan könen, sexuella trakasserier, och i sin värsta form visar det sig i tvångsprostitution, som är den moderna världens version av slaveri.

Vi kan inte bortse från att oräkneliga former av våldsamt och sexuellt förnedrande beteende härrör från vissa sociala sedvänjor och traditioner som är oacceptabla för européer. Detta omfattar påtvingad könsstympning och sedvänjan tvångsgifte. Tråkigt nog har dessa oacceptabla beteendeformer även visat sig inom EU. Alla dessa fenomen utgör i grunden kränkningar av de mänskliga rättigheterna, som är en av gemenskapens och unionens hörnstenar. Försvaret av dessa rättigheter kräver samarbete mellan rättsvårdande och rättsliga myndigheter samt gemensamt agerande av medlemsstaterna och EU-institutionerna.

Daphne III-programmet kan räkna med ett omfattande stöd bland allmänheten eftersom vi i vår kampanj mot tvångsprostitution, bara under fotbolls-VM, kunde samla 100 000 underskrifter och fick stöd från kommissionsledamot Franco Frattini, samt frivilligt samarbete från poliskårerna i de berörda länderna. Om vi kan hålla idrotten ren bör vi även sträva efter att bevara lugnet och harmonin i familjelivet och finna den nödvändiga styrkan för gemenskapsåtgärder.

  Britta Thomsen (PSE). – (DA) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka föredraganden Lissy Gröner för hennes enastående betänkande om Daphne III-programmet. Kvinnovåld är ett stort och växande problem inom EU-länderna. Många kvinnor och deras barn får sina liv förstörda till följd av våld, och speciellt hot om våld. Varje år dör hundratals kvinnor i Europa till följd av våld i hemmet, och dessutom rapporteras ett stort antal fall av mordförsök. Det är därför ytterst viktigt att våld mot kvinnor och barn utgör en särskild punkt på EU:s dagordning. Våld mot kvinnor och barn är ett speciellt problem som kräver speciella initiativ och speciella lösningar.

Europaparlamentets förslag inriktas på de våldshandlingar som sker dag efter dag i hemmiljön och på de förändringar som kommer att tvinga de nationella parlamenten att ta ställning till dessa allvarliga frågor. Det finns ett behov av ett program som endast inriktas på våld och som kan bidra till att synliggöra detta problem och samtidigt bidra till att stimulera till en offentlig debatt om våld. De tabun och den tystnad som omger våldet måste bekämpas, och medlemsstaterna måste göra en massiv insats för att informera medborgarna – både offren och våldsverkarna – om hur man kan få hjälp. Tabuförklaringen av denna fråga är också ett stort hinder i vägen för förebyggande arbete, och vi måste öppna EU-medborgarnas ögon för de många våldsoffer som lever i daglig rädsla för attacker. Våld är ingen privat fråga, oavsett i vilken sfär av livet det förekommer, vem som begår våldshandlingarna och oberoende av om det sker inom familjen eller i det offentliga livet, eller om det rör sig om våld från statens sida.

Våld mot kvinnor tar sig många uttryck – fysiskt, psykologiskt och sexuellt våld, tvångsprostitution och handel med kvinnor. Det främsta målet för EU:s åtgärder för att motverka våld är att förebygga och bekämpa alla former av våld för att fullständigt eliminera denna form av brottslighet, som även utgör en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna. Kampen mot våld bör erkännas som en del av skyddet av våra grundläggande rättigheter och friheter.

  Iratxe García Pérez (PSE). – (ES) Fru talman! Vi måste först och främst välkomna det förslag som läggs fram på initiativ från Lissy Gröner och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Förslaget bidrar till att främja detta särskilda program. På så vis erkänns omfattningen av detta problem, och man föreslår särskilda åtgärder för att förebygga och bekämpa könsrelaterat våld.

Vi måste förse kvinnorna med de hjälpmedel och resurser som krävs för att kunna undkomma en verklighet som, år efter år, dödar hundratals kvinnor från alla unionens länder. Våld mot kvinnor och barn utgör en kränkning av de grundläggande rättigheterna, och dessutom får vi inte glömma att denna kränkning blir desto allvarligare när den drabbar vissa grupper, såsom minoriteter, människor som lever i fattigdom eller funktionshindrade personer.

Med tanke på den alarmerande statistiken över offren för detta våld måste vi genomföra en verklig social revolution, eftersom vi inte får glömma att det, bakom statistiken och siffrorna, finns tusentals kvinnors historier, kvinnor som varje dag måste utstå lidande från dem som begår övergrepp mot dem bara för att de är kvinnor. Vi måste följaktligen kraftfullt försvara ett särskilt program som bidrar till att vi kan göra framsteg mot att lösa ett socialt problem som alla offentliga makthavare måste agera för i syfte att främja en förändring som leder till ett mer jämställt samhälle.

Den spanska regeringen har infört en lag mot könsrelaterat våld, som innebär ett tydligt åtagande för att bekämpa detta sociala gissel. Även om det är sant att en lag inte kan få slut på den verklighet som kvinnor lider av från en dag till en annan, erbjuder den dock ett avsevärt stöd.

Det är i denna riktning som de övriga medlemsstaterna måste gå, och de måste göra kraftfulla åtaganden i övertygelsen om att det, om vi inte gör någonting åt detta nu, skulle innebära att vi vänder ryggen åt tusentals kvinnor som förväntar sig att vi ska reagera.

  Talmannen. – Nästa talare borde vara Katalin Lévai, men hon verkar inte heller vara närvarande i kammaren. Detta innebär att vi har nått slutet på talarlistan. När jag nu ger ordet till kommissionsledamot Franco Frattini vill jag be honom om ursäkt för den oordning som råder här just nu, som beror på att vi är ivriga att gå vidare till omröstningen. Icke desto mindre, herr kommissionsledamot, är föredraganden och hela kammaren intresserade av att lyssna till det ni har att säga oss.

Jag måste informera ledamoten att jag inte kan lägga till henne i slutet på talarlistan. Nej, jag är ledsen, men ni satt inte på er plats när jag ropade upp er. Detsamma gäller er, fru Kauppi.

(Applåder)

Fru Kauppi! Det är en fråga om artighet att vara här, inte bara under er talartid, utan också för att lyssna till andra.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja ta upp en ordningsfråga när det gäller att arbeta inom ramen för föredragningslistan. Jag kontaktade sammanträdestjänsten omkring kl. 11.15 i förmiddags. De talade om för mig att min talartid skulle senareläggas till kl. 21.00 i kväll.

Så snart som jag fick reda på att mitt namn hade kommit upp på listan skrev jag ut mitt tal, sprang till hissarna och kom hit, eftersom jag upptäckte att jag var tvungen att vara här före kl. 21.00! Jag förstår naturligtvis att jag inte kan utnyttja min talartid nu, men jag beklagar verkligen att sammanträdestjänsten meddelade ledamöterna så sent att debatten skulle fortsätta och inte avslutas kl. 11.30, som det var planerat. På det här sättet bör man inte behandla kolleger här i parlamentet.

  Talmannen. – Fru Kauppi! Jag är sedan länge ledamot av parlamentet. Jag vet att det är svårt att veta exakt när ens talartid kommer att infalla, men jag upprepar, och allra ödmjukast, att jag personligen – ni kanske är av en annan mening – anser det vara artigt att lyssna till debatten, att vara här före sin talartid. Om så vore fallet varje gång, så skulle detta inte kunna inträffa. Ert namn kom upp på skärmen, liksom andra ledamöters namn – som exempelvis Lidia Joanna Geringer de Oedenberg. De blev överraskade över att vissa kolleger inte var här, så deras talartid flyttades fram med fem minuter. Jag kan inte råda över detta. Jag kan bara uppmana alla som deltar i en debatt att vara här från debattens inledning. Om så vore fallet skulle inte detta hända er igen. Detta gäller alla som var frånvarande från kammaren när jag ropade upp deras namn. Jag ropade upp fem eller sex personer som inte var här i dag, och de kunde följaktligen inte yttra sig.

Vanligtvis när vi har mycket tid gläder det mig, som alla vice talmän, att lägga till namn i slutet av debatten. Men vi kan inte göra det i dag eftersom vi måste rösta om betänkandet.

Jag skulle nu vilja ge ordet till kommissionsledamot Franco Frattini.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag ber om ursäkt, men mitt plan ankom sent till Strasbourg i morse, vilket förhindrade mig att lyssna till den första delen av debatten. Min kollega László Kovács var dock här.

Allmänt sett kan jag säga att jag uppriktigt uppskattar de senaste månadernas samarbete mellan kommissionen och parlamentet om Daphneprogrammet. Jag riktar även mitt hjärtliga tack till föredraganden och ordföranden för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. De är väl medvetna om att jag, för ett år sedan, ända från början förklarade att jag stödde idén om att skilja den del av Daphne som handlar om bekämpande av våld mot kvinnor och barn från den del som handlar om förebyggande av narkotikamissbruk, för att undvika att blanda ihop dessa frågor i onödan.

Jag är mycket nöjd med att det råder en allmän enighet i detta avseende i dag, och att vi kommer att kunna inrikta oss mer seriöst och mer eftertryckligt, med cirka dubbelt så stor finansiering jämfört med tidigare, på frågan om att förebygga och reagera mot alla former av våld som drabbar barn och kvinnor.

Jag vill särskilt säga att kommissionen inte bara är redo, utan även mycket glad över att fortsätta det nära samarbetet med parlamentet om genomförandeåtgärderna, det vill säga att kontinuerligt informera parlamentet om anslagen för Daphneprogrammen och om de konkreta resultaten av de program och projekt som finansieras.

Det finns en viktig fråga som jag hörde några ledamöter nämna under den senare delen av debatten, nämligen medlemsstaternas och EU:s roll.

Fru talman, mina damer och herrar! Jag anser att denna fråga är särskilt viktig eftersom vi inte bara bör betona medlemsstaternas, polisens och domstolarnas roll när det gäller att förhindra och bestraffa våldshandlingar på nationell nivå. Det krävs ett kraftfullt fördömande av alla former av våld som alltmer drabbar kvinnor och barn även på EU-nivå.

Därför är Daphneprogrammet nödvändigt, och det är på så vis det ger mervärde. Detta minskar inte de nationella poliskårernas eller domstolarnas plikt att förhindra och bestraffa individuella våldsgärningar på nationell nivå. Men det är vår skyldighet att se till att EU kraftfullt fördömer brottslighet, som blir alltmer transnationell och riktas mot kvinnor – till exempel alla former av människohandel för tvångsprostitution – och mot barn – och i allt som rör det fasansfulla brottet pedofili, som alltmer blir en transnationell form av brottslighet. Den som fortfarande betvivlar detta kan vara säker på att det mervärde som tillförs av EU:s agerande på detta område framgår mycket tydligt.

Jag kommer nu bara att kort kommentera vissa ändringsförslag där några särskilda former av våld betonas. Vi måste vara försiktiga så att vi inte undantar andra våldsformer, men i vilken bemärkelse? I den bemärkelsen att vi, om det i förslaget till text endast hänvisas till vissa typer av åtgärder som kan beviljas finansiering inom ramen för Daphne, riskerar att undanta andra former av våld som också bör beviljas medel från Daphne. Jag skulle föredra en mer allmän formulering, som omfattar förebyggande av och reaktioner på alla former av våld, utan att uttryckligen ange några särskilda våldsformer, och följaktligen utan risk att undanta andra former.

Ett ändringsförslag handlar särskilt om den europeiska sammanslutningen European Federation for Missing and Sexually Exploited Children. I ett föreslaget kompromissändringsförslag, nr 72, bekräftas möjligheten att finansiera denna sammanslutning, men en annan organisation vid namn ENOC läggs till. Jag stöder kompromissändringsförslaget eftersom det å ena sidan gör att vi får möjlighet att bevilja medel till mycket specifika organisationer som redan är operativa, och genom att även ta med denna andra organisation görs omfattningen av möjliga stödmottagare å andra sidan lite bredare.

Två avslutande kommentarer: för det första har det talats mycket om en europeisk telefonlinje för att hjälpa barn i svårigheter. Detta initiativ är ytterst viktigt, och jag kan informera er om att vi redan förbereder ett förslag till rambeslut. Vi arbetade med detta – jag arbetade med detta – när jag lade fram meddelandet om barns rättigheter inför er i juni. Jag kan nu tala om för er att rambeslutet om en enda europeisk hjälptelefonlinje är under utarbetande, och vi kommer i själva verket att lägga fram det mycket snart. Det är ett initiativ som verkligen kommer att vara till stor hjälp, så jag tackar dem som även nämnde detta under debatten.

Den sista frågan har tagits upp av några ledamöter, nämligen förslaget att införa ett europeiskt direktiv mot kvinnovåld. Jag är mycket positivt inställd till denna idé och anser att den är mycket intressant, men det finns en sak som bekymrar mig: att finna den lämpliga rättsliga grunden. Vi kommer att finna en; jag vet inte om det finns en passande rättslig grund i fördragen för ett direktiv mot kvinnovåld, men om vi lyckas lösa denna aspekt med den rättsliga grunden kommer jag politiskt sett att vara mycket positivt inställd till idén att åtminstone harmonisera EU-riktlinjerna för att införa stränga straffpåföljder för fall av kriminellt våld mot kvinnor.

Detta är början av en tankeprocess som vi kan ta upp igen senare. Jag tackar alla som har deltagit i debatten, och jag är redo att fortsätta samarbetet med er om dessa frågor.

  Talmannen. – Tack så mycket, herr kommissionsledamot.

Kolleger! Jag skulle bara vilja påminna dem som inte var här tidigare om varför vi har haft problem med tidsplaneringen för debatten. Kommissionsledamot Peter Mandelson beslutade sig för att tala i 28 minuter i stället för de maximala 12 eller 15 minuterna. Vi måste klargöra dessa förhållanden i förbindelsen mellan parlamentet och kommissionen. Vi kan inte lösa det i dag, men det är detta som orsakar problem. Jag ber om ursäkt för att det har blivit nödvändigt att senarelägga omröstningen.

  Lissy Gröner (PSE), föredragande. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män vill tacka er och allvarligt uppmana er att göra det som ni har talat om genom att utarbeta ett rättsligt instrument för att aktivt bekämpa våld mot barn, kvinnor och ungdomar. I dag fick detta förslag stöd från nästan alla politiska grupper i parlamentet. Jag ber er att fortsätta denna debatt nu så vi kan nå resultat utan dröjsmål. Ni kan räkna med vårt samarbete.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Véronique Mathieu (PPE-DE). – (FR) Daphneprogrammet har lett till att avsevärda framsteg har kunnat göras i kampen mot våld mot kvinnor, ungdomar och barn. Daphne är ett centralt instrument för att höja medvetandet och för att införa god praxis och har gjort det möjligt att söka hjälp från icke-statliga organisationer, samtidigt som man ökar allmänhetens medvetande om våldsformer som länge har ansetts vara tabu.

Helt bortsett från dessa resultat, som måste befästas och främjas genom ökad finansiering, finns det konkreta bevis på mervärdet av de åtgärder som vidtas på EU-nivå, vilket påminner oss om att den ursprungliga tanken med EU är en politisk union som bygger på grundläggande värderingar, såsom skyddande av utsatta människor. Detta, snarare än ekonomisk makt, är det huvudsakliga syftet med EU:s åtagande i dag.

Frånsett de angivna ”målsättningarna för ambitiösa resultat” vill vi påpeka att det krävs tydliga och trovärdiga mål för att minska våldet ännu mer, eftersom mycket återstår att göra. Således kan vi bara välkomna de helpdesktjänster som tillhandahålls berörda organisationer, och det ökade stödet till ett utökat antal icke-statliga organisationer, vilket har blivit nödvändigt på grund av den internationella spridningen av den organiserad brottsligheten.

Vi vill påpeka att framgångarna med de Daphnefinansierade programmen faktiskt handlar om engagemanget hos de aktörer som utför den centrala uppgiften att nå ut till människorna samt uppföljningsarbete.

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman