Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 5 september 2006 - Strasbourg

14. En europeisk social modell för framtiden (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0238/2006) av Proinsias De Rossa och José Albino Silva Peneda för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om en europeisk social modell för framtiden (2005/2248(INI)).

  Proinsias De Rossa (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Det initiativbetänkande som jag har utarbetat tillsammans med José Albino Silva Peneda, med nödvändigt stöd från vår respektive personal, är ett mycket viktigt bidrag till den pågående debatten om Europas framtid och den roll som Europas sociala modell kan spela i att ge nytt liv åt enandet av vår kontinent.

Det råder i dessa dagar inga tvivel om att skapandet av EU har varit en mycket effektiv och framgångsrik fredsprocess. Vad man inte lika lätt erkänner är att det även har varit en framgångsrik process i riktning mot välstånd. I sin bok ”Den europeiska drömmen” kommenterar Jeremy Rifkin den anmärkningsvärda återhämtningen bland europeiska länder efter andra världskriget. Att Europa gick om Förenta staterna i fråga om tillväxt i ett halvt sekel fram till mitten av 1990-talet, genom att utveckla och få till stånd en betydande social infrastruktur som bidrog till att välstånd kunde delas gemensamt, var en anmärkningsvärd prestation.

Denna framgång grundade sig inte på djungelns lag, utan på ett socialt kontrakt genom vilket arbetande människor delade på det välstånd som skapats, och deras beroende av samhället skulle även gynnas genom tillhandahållandet av allmänna offentliga tjänster.

Vi befinner oss nu i en ny period – en helt ny teknisk revolution, en revolution i fråga om vår befolknings åldersstruktur och globaliseringen av kapital – där det finns ett växande behov av att skapa en transnationell demokrati som på ett effektivt sätt kan styra dessa nya fenomen.

I betänkandet erkänner man att de utmaningar vi står inför inte kan tas itu med genom återupplivade dogmer, vare sig vänsterns eller högerns. Det är inte samma sak som att säga att det inte finns några filosofiska skillnader längre, men det är att hävda att dessa skillnader håller på att omdefinieras av de objektiva villkoren i den värld vi lever i just nu.

I betänkandet upprepas att Europas grundläggande värderingar, såsom jämlikhet, solidaritet, fördelning och icke-diskriminering, omsorg om unga, äldre och sjuka genom allmänna offentliga tjänster, måste försvaras i de nödvändiga reformer som redan är i gång. Man upprepar även att vår sociala modell inte är ett hinder för konkurrenskraft och tillväxt, utan att det i själva verket är en nödvändig beståndsdel om vi ska åstadkomma den sorts hederliga europeiska samhälle som våra medborgare uppenbarligen önskar. Vidare konstateras åter att konceptet ”flexibel säkerhet”, som min kollega Poul Nyrup Rasmussen banade väg för i Danmark, kan bidra till att underlätta reformer eftersom människor förhindras från att drabbas av fattigdom till följd av dessa, och om det anpassas efter varje medlemsstats behov kan det vara ett viktigt verktyg i processen.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), föredragande. – (PT) Jag vill börja med att säga att det EU vi i dag känner grundades utifrån en vision, med det huvudsakliga målet att erövra och upprätthålla fred. Under ett halvt århundrade har Europa på den internationella arenan blivit liktydigt med fred, demokrati, solidaritet, välstånd och utveckling.

Det europeiska projektets främsta mål är fred, vilket utan tvekan uppnåtts, så övertygande att vi nu tar värdet i denna stora seger för givet, eftersom drygt sextio år av fred har kommit att bli ett normaltillstånd. Vi talar om en fred som bottnar i frihet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och rättsstaten. Låt oss jämföra den europeiska sociala modellen med andra situationer. Ett oss närliggande exempel är de totalitära kommunistregimernas experiment och stora lurendrejeri, som i årtionden fråntog många europeiska medborgare deras rätt till frihet, som de flesta nu lyckligtvis har återfått.

Dagens islamiska fundamentalism och dess brutala verklighet är ett annat exempel på en rörelse mycket långt bort från de centrala värden som den europeiska sociala modellen bygger på. Betänkandet handlar i huvudsak om värden. Dessa värden tillämpas på olika sätt i olika länder, och vi betonar därför att den europeiska sociala modellen utgörs av enhetliga värderingar och en mångfald av system.

Globalisering, teknisk utveckling och demografiska förändringar utgör den huvudsakliga grunden till de problem de sociala trygghetssystemen i EU:s olika medlemsstater i mer eller mindre hög grad står inför. Därför finns ett behov av snabba reformer. Antingen kan den europeiska sociala modellen överleva, om vi agerar, eller så kommer den att bryta samman, om vi väljer att inte göra något.

Om den ekonomiska tillväxten är svag vet vi att alla strukturella reformer på förhand är dömda att misslyckas. Därför har vi i betänkandet lagt stor vikt vid medlemsstaternas genomförande av Lissabonstrategin och vid behovet att fullborda den inre marknaden. Följande områden måste prioriteras i de reformer som ska genomföras: ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, livslångt lärande, mer tid för att leva ett aktivt liv, balans mellan arbetsliv och familjeliv, förändrade finansieringsmöjligheter och bekämpning av fattigdom och social utslagning.

På konkurrenskraftens område rekommenderar vi att små och medelstora företag och innovation uppmärksammas i högre grad. De allmänna riktlinjer för reformerna som har genomförts och som betonas i vårt betänkande vittnar om ett reforminriktat synsätt som är stadigt rotat i den europeiska sociala modellens centrala värden. Dessa värden måste nu mer än någonsin genomsyra alla politiska åtgärder.

Det är därför mycket viktigt för oss att parlamentet bekräftar att de reformer som behöver genomföras i de olika sociala trygghetssystemen inte under några omständigheter får påverka de centrala värden som utgör grunden för den europeiska sociala modellen. Parlamentets beslut angående innehållet i detta betänkande kommer därför att få betydelse utanför unionen eftersom det ger en politisk signal om att vi försvarar de värden som är viktiga, inte bara för Europa, utan för hela världen. Jag vill i detta sammanhang nämna att Internationella arbetsorganisationen uttryckligen har hänvisat till den europeiska sociala modellen som en möjlig inspirationskälla för framväxande nya stormakter.

Till sist vill jag nämna min medföredragande Proinsias De Rossa, och tacka honom för det mycket goda samarbetsklimat som har rått mellan oss, som har gett oss möjlighet att hitta arbetsformer som varit både stimulerande och trevliga.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. – (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag säga att jag är tacksam över detta tillfälle att diskutera Europas sociala framtid tillsammans med er. Det är utan tvekan en viktig fråga för EU:s medborgare.

EU:s statschefer har vid flera tillfällen slagit fast att de värnar om de europeiska värdena och vill utveckla europeiska sociala modeller. Den europeiska sociala modellen klarar att kombinera ekonomisk tillväxt med låg arbetslöshet och social sammanhållning, och ger en stabil grund. Utifrån den grunden kan vi sedan söka vägar för att anta utmaningarna med globaliseringen och vår åldrande befolkning.

Den europeiska sociala modellen måste också kontinuerligt ses över. Vi måste underlätta för medborgarna att anpassa sig till förändringar. Vi måste visa vårt stöd för EU:s konkurrenskraft och högre sysselsättningsnivåer och dessutom bekämpa fattigdom och utslagning. Vi måste se till att de sociala trygghetssystemen är långsiktigt hållbara och ligger på en rimlig nivå. Alla dessa delmål samverkar sinsemellan.

För det framtida sociala Europa är det av avgörande betydelse att Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning oförtröttligt sätts i verket. Ska de europeiska välfärdssamhällena kunna bestå måste konkurrenskraften förbättras, arbetslösheten minska och produktiviteten höjas. Ett av det finländska ordförandeskapets mål är att stärka förutsättningarna för ekonomisk tillväxt i Europa.

Under de närmaste veckorna förväntar vi oss att kommissionen ska lägga fram ett meddelande om den demografiska utvecklingen i Europa. Dessa frågor diskuterades vid ett informellt möte mellan EU:s ministrar inom området sysselsättning, socialpolitik samt hälso- och sjukvård i Helsingfors i juli. En av det finländska ordförandeskapets slutsatser från dessa samtal var att den förändrade åldersstrukturen hos befolkningen nu inte enbart bör ses som en utmaning. Den är också ett tecken på hur väl de europeiska välfärdssystemen fungerar. Stora befolkningsgrupper har fått förmånen att njuta ett längre och friskare liv. Även om slutsatserna rörande utrymmet för ekonomisk tillväxt och hållbara offentliga finanser mycket väl kan bli mindre positiva, är ändå en långsiktig och proaktiv reformpolitik av största vikt.

Diskussionen om arbetsmarknaden är en väsentlig del av den europeiska sociala modellen. Finlands premiärminister Matti Vanhanen och kommissionens ordförande José Manuel Barroso kommer att hålla ett extra socialt trepartstoppmöte i Lahtis den 20 oktober. Syftet är att fortsätta diskussionen om hur vi ska hantera de strukturella förändringarna i Europa. Vi behöver hitta en balans mellan flexibilitet och trygghet och göra stora satsningar på kunskap och spetskompetens. Genom att underlätta för kvinnor och män att förena arbete och familjeliv kommer vi samtidigt att skapa en modell för att mer effektivt anta globaliseringens och den åldrande befolkningens utmaningar. Att på detta sätt förena arbete och familjeliv hänger också nära samman med genomförandet av Lissabonstrategin. Det betonades vid Europeiska rådets toppmöte under våren 2006 i samband med att rådet antog den europeiska jämställdhetspakten.

Unionen är en tongivande internationell aktör som strävar efter att främja demokrati, mänskliga rättigheter och en hållbar utveckling. Kommissionen har just presenterat ett meddelande om ”anständigt arbete”. Det är mycket viktigt för EU och Internationella arbetsorganisationen (ILO) att samarbeta inom detta område. Ett världsomfattande arbete för att främja anständiga arbetsvillkor kommer också att öka produktiviteten i utvecklingsländerna.

Under sitt ordförandeskap vill Finland stärka EU:s förmåga att anpassa sig till det globala konkurrenstrycket. Ökad konkurrenskraft inom EU är nära kopplat till värnandet om de europeiska välfärdssamhällena. Europa kan vara både konkurrenskraftigt och socialt utvecklat, men då krävs det att vi kontinuerligt anstränger oss och är beredda på förändringar.

Som premiärminister Matti Vanhanen sa här i kammaren i juli har vi också tagit fasta på EU-medborgarnas rädsla för globaliseringen. Gemensamma värden och social rättvisa kommer att spela en central roll för att dämpa den rädslan.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka José Albino Silva Peneda och Proinsias De Rossa för deras betänkande om en europeisk social modell för framtiden. Betänkandet ger ett användbart och tänkvärt bidrag till den diskussion som initierades vid Europeiska rådets möte i Hampton Court i oktober 2005. Det viktigaste är dock att man återigen understryker det sociala Europas betydelse och behovet av att skydda och utveckla den europeiska sociala modellen.

Mina damer och herrar! Diskussionen om den europeiska sociala modellen är till sin natur komplex och erbjuder ett antal olika infallsvinklar. Jag anser att parlamentets betänkande i dess ursprungliga version anlägger ett brett perspektiv och för fram de viktigaste aspekterna. Med er tillåtelse vill jag delge er några funderingar.

För det första slås det slutgiltigt fast att den europeiska sociala modellen bygger på en särskild uppsättning gemensamma värden. Självklart kan den konkreta tillämpningen av dessa värden skilja sig åt. När vi talar om värden talar vi om något värdefullt. Annorlunda uttryckt, om vi är övertygade om att det finns värden som är centrala för den europeiska modellen så säger vi också att vi är beredda att anstränga oss för att skydda och utveckla dessa värden.

När vi talar om den europeiska sociala modellen är ett av de adjektiv vi brukar använda europeisk. Jag menar att den europeiska sociala modellen tydligt bygger på europeisk integration. Utan den finns inget hopp om framsteg på den internationella arenan, oavsett vilka medlemsstater vi talar om. Den europeiska integrationen är följaktligen en grundsten i den europeiska sociala modellen, och man kan också vända på steken och säga att den europeiska sociala modellen är en av grundstenarna i den europeiska integrationen. Med tanke på att den europeiska integrationen geografiskt sett är ett komplicerat begrepp skulle vi kunna hålla en rad vittomspännande debatter, även om vi i princip hittar den europeiska sociala modellen där vi också hittar gränserna för den europeiska integrationen. Den finns där vi har en uppsättning värden som har godkänts av de enskilda medlemsstaterna. Det finns självklart andra värden som kan räknas dit, och det är självklart en fråga som kan ge upphov till många diskussioner. Dessa är enligt min mening grundkomponenterna i denna diskussion i parlamentet och de huvudsakliga skälen till att den är så viktig.

Jag delar föredragandenas synsätt att det är viktigt att inte bara se socialpolitiken och politiken som en börda, utan snarare som en positiv, proaktiv faktor för att skapa jobb, främja tillväxt och stärka den sociala sammanhållningen. EU kan inte bli konkurrenskraftigt utan att vara starkt på det sociala området. EU kan inte bli konkurrenskraftigt utan en social politik. Det är missriktat att tro att vi skulle vinna någon sorts fantastisk fördel om vi gjorde oss av med denna grundtanke. Den åsikten uttrycks enligt min mening mycket tydligt i betänkande, vilket gläder mig.

Det gläder mig också att parlamentets och rådets ståndpunkter på många punkter sammanfaller, exempelvis i deras bedömning av situationen. Europa måste reformera sin politik om man vill slå vakt om sina värden. Att bevara status quo är ingen lösning; att bevara status quo är i det långa loppet helt bortkastat. Vi måste också inse att vi parallellt med ett innovativt och öppet Europa också har ett Europa med närmare 20 miljoner arbetslösa. Situationen på arbetsmarknaderna håller gradvis på att förbättras, och nyligen låg den siffran närmare 18 miljoner, en ganska avsevärd förbättring på 2 miljoner. Vi har ett Europa med fattigdom, ett Europa med barnfattigdom, vi har en stagnerande tillväxt och ett Europa med alltför mycket social utslagning. Ska EU fortsätta att spela en aktiv roll och bevara sin ekonomiska styrka inbegriper de utmaningar vi måste tackla framöver även problemet med den åldrande befolkningen, som hotar den finansiella hållbarheten i våra samhällssystem, och globaliseringen, som framför allt väcker rädsla hos länder med hög arbetslöshet och som samtidigt bekräftar nödvändigheten av strukturella reformer.

Jag vill tacka parlamentet för dess förslag, som jag vill sammanfatta i ett ord: förnyelse – eller kanske förbättring är ett bättre ord. Vi behöver förnya för att kunna bevara utbildnings- och hälsovårdssystem av hög kvalitet och tillhandahålla anständiga arbeten och anständiga pensioner till alla medborgare. Kommissionen och medlemsstaterna har påbörjat förnyelseprocessen och reformerna som en del av nystarten för Lissabonstrategin. Jag vill i det sammanhanget tacka föredragandena för att de betonat behovet av att hitta en balans mellan den ekonomiska dimensionen å ena sidan och sysselsättning och social trygghet å den andra. EU förfogar över en rad olika instrument som kan hjälpa medlemsstaterna att gå vidare med förnyelsearbetet. Denna lagstiftning kommer att främja ekonomisk utveckling och genomförande av åtgärder för att värna våra gemensamma värden och vår livskvalitet, ge befogenheter för att övervaka att gemenskapens rättigheter följs och tillhandahålla de medel som krävs för att stödja unionens ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållning.

Merparten av förslagen i betänkandet har en slående likhet med kommissionens nuvarande åtgärder. De omfattar åtgärder relaterade till den demografiska utvecklingen, som kommer att tas upp i de förslag som ingår i den grönbok om demografiska frågor som jag har för avsikt att presentera i oktober. De omfattar även åtgärder i anslutning till vad som brukar kallas flexicurity, det vill säga flexibilitet kombinerad med trygghet. Här har kommissionen inlett förhandlingar med berörda parter, förhandlingar som väntas leda fram till antagandet av gemensamma principer i slutet av 2007. Dessutom har vi åtgärder som hänför sig till tjänster i allmänhetens intresse, som kommissionen kommer att ta upp i ett meddelande som ska färdigställas före årets utgång, med utgångspunkt i parlamentets betänkande. Det finns även likheter med de åtgärder som resulterat av kommissionens meddelande från juni 2006 med titeln ”En agenda för EU-medborgaren – EU ska visa resultat”, där kommissionen åtog sig att under 2007 genomföra en grundlig utvärdering av de faktiska förhållandena i Europeiska gemenskapen och lansera ett program med inriktning på en strategi för rättigheter och solidaritet, inom ramen för vilket man också ska undersöka möjligheten att inrätta en förteckning över de europeiska medborgarnas rättigheter.

Till sist vill jag än en gång tacka föredragandena för deras betänkande, som är framtidsinriktat och innehåller en del användbara förslag. Kommissionen kommer att ge sina reaktioner under de närmaste månaderna i samband med de huvudinitiativ jag nyss nämnt. Mina damer och herrar! Låt mig få återknyta till inledningen. Den europeiska sociala modellen bygger på tanken att det är möjligt att förena politisk demokrati, ekonomisk effektivitet och lönsamhet med solidaritet.

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL), föredragande för yttrandet från utskottet för industri, forskning och energi. – (CS) Mina damer och herrar! Tidigare sågs hela det sociala utgiftsområdet som en bifråga, en fråga om omfördelningar. Jag menar att de senaste årens erfarenheter har visat att det inte handlar om utgifter, utan snarare om investeringar, och det gläder mig att vi diskuterar detta betänkande under det finländska ordförandeskapet. Det tidiga nittiotalets kriser i Finland övervanns genom att man investerade i människor, på ett liknande sätt som danskarna gjorde på biskop Grundtvigs tid.

Den amerikanske ekonomen Richard Florida har i sina senaste verk uppmärksammat den kreativa klassen och den kreativa ekonomin. Vi måste skapa ett nätverk som kan fånga upp alla slags kompetenser i det europeiska samhället och driva utvecklingen framåt. Enligt min åsikt måste vi se den europeiska sociala modellen som ett valfrihetens område och inte som en fråga om likriktning. Det bör finnas utrymme för olika livsstilar, för när vi spekulerar i billig arbetskraft, som i de asiatiska ekonomierna, krymper valmöjligheterna och därmed minskar också utbudet av möjligheter till ekonomisk tillväxt.

  Emine Bozkurt (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. – (NL) Herr talman! Jag vill tacka José Albino Silva Peneda och Proinsias De Rossa för deras arbete och betänkandet om den europeiska sociala modellen. Jag är glad över att bidraget från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män har tagits på allvar och även avspeglas i betänkandet.

Kvinnor kan inte undvaras i den sociala modellen, och inte heller på arbetsmarknaden. Inte för inte har vi i EU beslutat att öka kvinnornas andel på arbetsmarknaden. Trots det är kvinnorna fortfarande ofta borta från arbetsmarknaden och har också alldeles för lite utrymme i den sociala modellen.

Kvinnor drabbas oftast hårdast av illa fungerande samhällssystem. Om det saknas resurser till barnomsorg eller vård av sjuka, gamla och funktionshindrade är det ofta kvinnor, hustrur och mödrar som stannar hemma för att ta hand om dem.

Därför förespråkar jag en modell som beaktar kvinnornas situation, en modell där regeringen hjälper till där så behövs inom rimliga kostnadsgränser. Jag är motståndare till en modell som ställs upp i Bryssel och som med alla medel ska genomföras över hela EU. Vad jag dock vill se är en social solidaritet inom EU under mottot ”en för alla och alla för en”.

Det avspeglas också i den text vi i dag diskuterar, och därför röstar jag för betänkandet från José Albino Silva Peneda och Proinsias De Rossa.

  Ria Oomen-Ruijten, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman! När man ser sig omkring i samhället och talar med människor framgår det tydligt att de är bekymrade över globaliseringens effekter och över globaliseringen i sig, och att det finns en oro för att man ska drabbas, på grund av den ihållande arbetslösheten i vissa medlemsstater. De kan se den demografiska utvecklingens negativa effekter, och det gör människor väldigt tveksamma, även i diskussioner om den europeiska sociala modellen.

De undrar hur hållbart allt det vi i dag har egentligen är. Kan vi upprätthålla pensionerna, arbetslöshetsersättningen när den behövs, och den nuvarande välfärdsnivån? Det är den sortens oro jag talar om.

Den centrala frågan är om de sociala trygghetssystemen, som är mycket olika men alla grundade på vissa gemensamma värden, kan leverera vad som utlovades när de först inrättades.

Jag är mycket glad över att två kolleger i parlamentet, Proinsias De Rossa och José Albino Silva Peneda, trots olika politisk bakgrund, har lyckats lägga fram ett utmärkt betänkande som kan tjäna som underlag för en kommande diskussion. För detta är jag dem mycket tacksam.

I centrum för den europeiska sociala modellen står behovet av ekonomisk utveckling, för utan den kan vi inte ge eller garantera social trygghet. Vi vill kunna garantera att människor får grundläggande sociala behov tillgodosedda, men vi måste självklart också skaffa oss medel för att kunna göra det. Det ska ske i en fortlöpande process där den sociala tryggheten omorganiseras så att medborgarna får vad de kan förvänta sig.

Det finns olika modeller, och vår modell skiljer sig från andra i det att den bygger på en social marknadsekonomi och faktiskt även på en kristen social undervisning. Jag är tacksam för de många sunda rekommendationerna i betänkandet.

  Jan Andersson, för PSE-gruppen. – Herr talman! Jag vill börja med att tacka de två föredragandena som har gjort ett mycket gott arbete tillsammans. Det har blivit ett bra betänkande. Jag får ofta frågan hemma i Sverige om det verkligen finns en europeisk social modell och om det inte är så att vi har olika modeller. Jag säger då att det stämmer att våra sociala system skiljer sig åt men att de också har en hel del gemensamt, och att det är det som är den europeiska sociala modellen. Vi har alla system som bygger på solidaritet med människor som blir arbetslösa, sjuka eller arbetsskadade. Vi har alla en offentlig sektor där vi finansierar det som är gemensamt, i något olika grad. Vi har också arbetsmarknadens parter och det civila samhället som spelar en stor roll i processen när vi utformar våra samhällen. Det är de gemensamma kännetecknen.

Om den sociala modellen bygger på gemensamma värderingar inom olika system, kan vi lära av varandra under den process som vi nu befinner oss i. Det är ju inte så att den sociala modellen eller de olika sociala systemen är oföränderliga. Som så många andra har sagt här i debatten, måste de ständigt förändras, inte värderingsmässigt utan själva systemen.

De två stora utmaningarna nu är dels den demografiska utvecklingen, dels globaliseringen. Den demografiska utvecklingen handlar om att vi skall vara solidariska också med nästa generation. Nästa generation skall således inte behöva betala orimligt mycket av det den producerar till oss som går i pension och behöver mycket sjukvård. Därför måste vi skapa hållbara pensionssystem.

Vi måste emellertid också se till att vi skapar en arbetsmiljö som gör att människor kan vara kvar på arbetsmarknaden, vilket bland annat innebär rimliga arbetstider. Vi måste ha en kompetensutveckling som gör att också den äldre arbetskraften kan vara med i förändringen när det gäller kompetensutveckling och liknande, och därmed kan vara kvar i arbete. På så sätt får vi fler personer på arbetsmarknaden. Kanske behöver vi också ta in fler personer från länder utanför Europa i framtiden, vilket antagligen blir fallet.

När det gäller globaliseringen finns det två vägar att gå. Den ena vägen är att vi anpassar oss till de konkurrerande ekonomierna i Kina och Indien, det vill säga lönemässigt, när det gäller villkoren på arbetsmarknaden etc. Den andra vägen är att vi faktiskt försöker konkurrera genom att ha välutbildad personal, genom forskning och utveckling m.m. som gör att vår arbetskraft och de produkter den producerar är de bästa i världen. Det förutsätter dock trygghet på arbetsmarknaden, eftersom det innebär förändring och omstrukturering. Människor som är med i en föränderlig arbetsmarknad måste känna sig trygga, ”trygga i förändring” vet jag att det finska ordförandeskapet kallar det för i stället för flexicurity, men det är samma sak. Om du är trygg, är du också med i ett förändringsarbete och en utveckling av Europa. Då kan vi utveckla de sociala systemen till en produktiv faktor i förändringsarbetet.

  Patrizia Toia, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I de senaste månadernas diskussion om den ökade politiska integrationen i Europa, dess toppar och vågdalar, har vi ofta sagt att Europa måste ge folk en mer rättvisande bild av det europeiska projektet, dess syfte och, skulle jag vilja säga, nödvändigheten av att det finns: ett resultatinriktat EU, som utformats särskilt för att ge människor en verklig förståelse för EU:s existensberättigande.

Den sociala dimensionen måste emellertid också lyftas fram vid sidan av tillväxtdimensionen och kunskapsdimensionen, som vi alltid talar högt om. Samtidigt måste vi ingående undersöka vad EU ska utvecklas till, så att vi tydligt kan tala om för EU:s medborgare huruvida EU:s framtid – och inte bara dess historia och 1900-talets historia, som vi alla känner till och har upplevt – fortfarande kommer att ha denna prioritering, detta utmärkande kännetecken som har präglat de olika modellerna och systemen i medlemsstaterna.

Det är just på EU-nivå som vi måste ta detta steg. De landvinningar som hittills gjorts i olika länder och medlemsstater ställs nu inför utmaningar som inte lär kunna klaras genom isolerade åtgärder. Utan tvekan – jag säger detta till dem som är rädda för att Bryssel ska besluta allting: vad, hur och med en enda metod – utan tvekan, helt klart och utan några som helst tvivel ska befogenheterna och ansvaret för socialpolitiken ligga hos medlemsstaterna och besluten om hur mycket eller vilken typ av inkomster som ska spenderas på våra socialsystem, beroende på om tonvikten ligger mer vid social trygghet eller utbildning eller ersättning, måste fattas på nationell nivå.

Det råder ingen tvekan om att detta är nationella beslut, och även jag är av åsikten att mitt land bör bestämma vilken sorts välfärdsstat man vill skapa, men jag anser det också vara nödvändigt att anta en gemensam strategi på EU-nivå vad avser vissa grundläggande rättigheter som måste garanteras. Jag vill påminna om att det är fråga om sociala rättigheter som vi inkluderade i rättighetsavsnittet i förslaget till konstitution. Det är här vi måste börja, med en gemensam strategi för att lägga fast vissa riktlinjer, just på grund av att våra nationella samhällssystem står inför sin allvarligaste utmaning: den ekonomiska och finansiella konkurrensen. Vi vill att konkurrenskraft och social sammanhållning ska gå hand i hand och utgöra två sidor av samma mynt i en integrerad samhällsutveckling.

Därför tycker jag att dagens debatt är viktig. Därför tycker jag också att den bör stå på EU:s agenda, även om somliga kanske ifrågasätter detta, eftersom det bara är ett initiativbetänkande om denna fråga. Det räcker inte att diskutera institutionella modeller; det räcker inte att tala om vilken sorts styrelseformer som behövs. Vi måste diskutera konkurrensmodellen för vår fria ekonomi.

Medborgarna vill också veta detta när de gör sina politiska val och när de gör eller avstår från att göra de ekonomiska val vi kommer att be dem att göra för att gynna högre sysselsättning eller av andra skäl. De kommer att undra om dessa sociala rättigheter i alla händelser är ett utmärkande kännetecken för alla välfärdssystem som de olika länderna kommer att tillämpa.

  Sepp Kusstatscher, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag är säker på att alla i princip är överens om den europeiska sociala modellen, även om det de säger bara är tomma ord. Vem kan vara motståndare till en gemensam värdegrund, eller vara emot fred, social rättvisa, frihet, jämställdhet och så vidare?

I EU-politiken finns det gott om fina principer och riktlinjer, men i vardagslivet vid sidan om råder fortfarande en bister verklighet med målsättningen att göra kortsiktiga vinster och där samvetslöst utnyttjande och konkurrens är vardag. Många är passiva åskådare till eller blundar inför att få blir rikare, och allt fler människor blir allt fattigare.

I detta dokument hänvisas bara i förbigående till de mest allvarliga sociala problemen, såsom extrem fattigdom, diskriminering mot invandrare och de långtidsarbetslösas grymma öde. I dokumentet belyses inte ojämlikhet och orättvisor tillräckligt starkt, och detta måste bero på subsidiaritetsprincipen – även om den i grunden är en bra princip. Om det man kallar harmonisering av ekonomin ska anses som det mest självklara i världen borde EU också säga ja till harmoniseringsåtgärder på det sociala området och börja harmonisera skatterna och sedan övergå till att diskutera minimiinkomster, grundinkomster och medborgarlön, och att sedan i synnerhet säga ja till harmonisering av pensionssystemen.

Rättvisa kan endast vara en giltig princip i EU om lagstiftningen i hela Europa ger fullständigt skydd åt de svagaste samhällsmedborgarna.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Denna debatt är mycket viktig med tanke på frågans allvar, den så kallade ”Europeiska sociala modellen”, dvs. de ekonomiska, sociala och arbetsrättsliga rättigheter som arbetstagarna har fått genom årtiondena, något som inte kommissionen tar hänsyn till. Absolut inte, faktiskt.

Det bakomliggande temat i betänkandet är att sociala trygghetssystem hindrar den ekonomiska utvecklingen och att de är ohållbara på grund av de demografiska utmaningar som globaliseringen och den världsomfattande konkurrensen ger upphov till. I betänkandet betonas djupgående strukturella reformer som i praktiken kommer att leda till att de offentliga sociala trygghetssystemen kollapsar, och därigenom skulle det främsta vapen som vi har till förfogande för att värna om social integration, bekämpa fattigdom, ojämlik inkomstfördelning, osäkra arbeten och arbetslöshet samt för att främja arbetstagarnas värdighet omintetgöras.

På detta sätt vill föredragandena i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet fortsätta med sin politik som stöder Europas företagsledare och storföretagens intressen genom att öppna nya affärsområden och låta en betydande del av finansieringen av pensionssystemen ligga i händerna på privata vinstintressen. Trenden har alltså gått in på en allt mer nyliberal väg inom den så kallade Lissabonstrategin och stabilitetspakten.

Detta är inte vad de mer än 72 miljoner människor som lever i fattigdom och mer än 18 miljoner arbetslösa hade hoppats på. Det behövs en ändring av denna politik. Det var detta vi tänkte på när vi lade fram våra ändringsförslag som vi hoppades skulle antas.

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Även jag vill instämma med mina kolleger och tacka de två föredragandena för deras arbete med detta mycket viktiga betänkande. Jag välkomnar även kommissionsledamoten till kammaren, eftersom kommissionen så småningom kommer att behöva börja genomföra några av de saker som vi talar om här.

En av huvudpunkterna i debatten är att man slutligen har erkänt att den europeiska sociala modellen inte existerar om vi inte kan skapa ekonomiskt välstånd tillsammans med sysselsättningsvillkor för att garantera arbeten, säkerhet och rättigheter efter dessa arbeten.

Som min kollega Jan Andersson helt riktigt påpekade finns det inte en modell, utan en mängd olika modeller. Det enda de har gemensamt är behovet av solidaritet mellan människorna inom de enskilda länderna och över hela EU. Idén att skydda de som är mest utsatta i vårt samhälle är själva kärnpunkten i det som den europeiska sociala modellen bör handla om. När man betraktar listan över frågor och områden som behöver omfattas kommer det naturligtvis alltid att uppstå svårigheter, vare sig det gäller långtidsarbetslöshet, ungdomsarbetslöshet, kvinnlig arbetslöshet, tillgång till socialvård, skydd när det gäller tillgång till bostäder, tillgång till utbildning eller under senare tid den annalkande demografiska situationen och pensionskrisen.

Hur man än försöker hitta lösningar för att ta itu med de problem som finns så finns det en sak som vi bör lära oss av den praktiska erfarenhet vi nu har av ett antal av dessa olika sociala modeller, och det är att en storlek inte passar alla. Det finns ett behov av att tillåta flexibilitet inom dessa modeller, och att garantera att de grundläggande värderingarna, som att sätta människan i centrum för vad den sociala modellen handlar om, förblir det viktigaste. Men när vi talar om harmonisering av beskattning eller harmonisering av minimilön så strider det uppenbarligen mot skapandet av jämlikhet, eftersom länder där man för närvarande har lägre löner och ett högt socialt skydd skulle kunna förlora sin konkurrenskraft. Affärsverksamheter och företag skulle lockas bort med förlorade arbetstillfällen som följd. Därför behövs denna flexibilitet.

Jag stöder betänkandet i allmänhet, och jag är glad över de synpunkter det ger upphov till. Ett ständigt aktuellt problemområde är behovet att garantera en länk mellan ekonomisk utveckling och skapandet av välstånd, som i sin tur sedan måste användas till socialt skydd. Man kan inte ha det ena utan det andra, och när vi talar om att höja skatter så kan man ha de högsta skatterna i världen, men om det inte finns företag som anställer människor och betalar skatt så kan man inte heller erbjuda något socialt skydd.

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Betänkandet omfattar tio olika områden, praktiskt taget alla EU-områden, från fred och säkerhet till mänskliga rättigheter och från Lissabon till Laeken. Det är således en strävan, ett försök att hitta en grogrund.

När jag var yngre spelade jag rugby, och jag minns en match som inte gick bra. Lagkaptenen samlade ihop oss och bad oss att ha mer laganda. En tom gest eftersom laganda inte är något som kan framkallas: den uppstår genom spelets natur, dvs. att kombinera olika tekniker, att spela för varandra, att täcka upp för varandras misstag och den sociala stämningen efter matchen.

Av samma skäl är det ingen idé att föredragandena samlar ihop oss för att rösta för en europeisk social modell. Om alla de olika delarna, betänkandena, fördragen, reglerna och bestämmelserna och så vidare är värdefulla och tillämpas av hela detta lag av nationer så kommer den europeiska sociala modellen att uppstå av sig själv. Därför är detta betänkande irrelevant!

I skäl O i betänkandet nämns uttryckligen att det konstitutionella fördraget bör återspegla konceptet för den sociala modellen – och omfatta samma områden. Följaktligen är den europeiska konstitutionen också irrelevant, liksom död!

I betänkandet betonas medlemsstaternas roll och behörigheter, särskilt deras roll i att säkra arbeten som leder till ekonomisk tillväxt och välstånd. Man kommenterar skillnaderna mellan de europeiska medlemsstaterna och säger att vi måste respektera deras traditioner, vilket den finska presidenten stödde i förmiddags. Men allt detta kommer att fösas åt sidan och gå förlorat om EU väljer den dåraktiga vägen mot en konstitution.

Slutligen kanske ni förstår att jag betvivlar uppriktigheten i betänkandet, som innefattar följande mening: ”Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna att fördjupa samarbetet och utbytet av bästa praxis”. För ett år sedan påpekade jag i kammaren att en av EU:s viktigaste egenskaper var att varje medlemsstat kunde bidra med bästa praxis för att dela med sig till alla de andra. Men när jag tog upp detta i utskottet för sysselsättning och sociala frågor under debatten om arbetstidsdirektivet och försökte bidra med bästa praxis från en medlemsstat – Storbritannien – sa föredraganden bestämt att de inte ville att jag skulle dumpa mina idéer på dem.

  Roger Helmer (NI). – (EN) Herr talman! För ett år sedan talade den brittiske premiärministern Tony Blair inför kammaren och ställde en viktig fråga: vad är det för social modell som ger 20 miljoner arbetslösa över hela EU? Det var en bra fråga, och hittills har jag inte fått svaret.

Den europeiska sociala modellen är välmenande, den är medlidsam, den syftar till att göra gott, och ändå har den gett upphov till ett reglerings- och skatteklimat som hindrar företag, raserar välståndet och undergräver konkurrenskraften. Det är dags att acceptera verkligheten: en mans arbetsskydd är en annan mans arbetslöshet. Den sociala modellen är djupt diskriminerande. De som har arbete favoriseras medan de som inte har det diskrimineras. Om vi vill uppnå Lissabonmålen, om vi vill kunna möta globaliseringens utmaningar, om vi vill ha tillväxt och arbetstillfällen och konkurrenskraft och välstånd så måste vi börja avveckla den europeiska sociala modellen.

  Csaba Őry (PPE-DE). – (HU) Den europeiska sociala modellen står inför stora utmaningar som särskilt rör förändringar i den ekonomiska miljön och den sociala omvandlingen. Flera ändringar i denna riktning har redan nämnts här i dag.

Enligt min åsikt är en av nyckelfrågorna behovet av att skapa fler arbeten. När det gäller den sociala modellen är det därför viktigt att betona följande: endast fler arbeten, och därför helt uppenbart, stöd till små och medelstora företag kan göra det möjligt att ens tala om förändringar i den sociala modellen. Det gläder mig att höra vad kommissionsledamot Vladimír Špidla också sa, att detta är en fråga om att bevara de europeiska värderingarna. För att lyckas med detta är det tydligt att strukturella förändringar i den europeiska sociala modellen också är nödvändiga. Huvudfrågan är med vilken EU-strategi och i vilken takt dessa förändringar kan uppnås.

Jag anser i detta hänseende att vi måste harmonisera EU-politiken, och jag välkomnar särskilt det mål som ställts upp i betänkandet: en förstärkt öppen samordningsmetod så att de nationella parlamenten och Europaparlamentet kan ha en mer aktiv roll i detta. Jag är övertygad om att ett bättre samarbete och gemensamma ställningstaganden i samförstånd är nödvändigt i de stora politiska frågorna. Gemensamma uttalanden från EU och politik som är skräddarsydd för varje medlemsstat är därför den strategi vi måste följa. För framtidsutsikterna är denna förklaring tillräckligt pragmatisk och visar tydligt att vi måste samarbeta. Problemen kan bara lösas genom att samla våra krafter, inte genom att splittra dem.

Jag anser att detta är ett bra och försvarbart betänkande, och jag ber så många ledamöter som möjligt att med så bred uppslutning som möjligt stödja betänkandet.

  Stephen Hughes (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera de två föredragandena som har gjort ett utmärkt arbete.

Förra hösten, under det brittiska ordförandeskapet och under upptakten till det extra toppmötet på Hampton Court, yttrade sig medlemmar av min regering motsägelsefullt om idén med den europeiska sociala modellen. Å ena sidan sa de att det inte existerade någon europeisk social modell – vi har 25 olika nationella sociala modeller – å andra sidan sa de att om det fanns en europeisk social modell så var den ett kontinentalt fenomen och en kvarnsten om halsen på ett antal medlemsstaters ekonomier.

Roger Helmer påminde oss om Tony Blairs uttalande i kammaren. I själva verket har flera ministrar sagt samma sak, och de läser uppenbarligen ur samma manus – dvs. vill vi verkligen ha en social modell där 20 miljoner skickas in i arbetslöshet? Om Roger Helmer lyssnade till debatten skulle han ha fått ett svar på det påståendet från Blair, eftersom detta betänkande avslöjar dessa lögner. I den allra första väsentliga punkten betonas att vi faktiskt har en europeisk social modell som återspeglar allmänna värderingar som bygger på bevarandet av fred, social rättvisa, jämlikhet, solidaritet, främjande av frihet och demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. I betänkandet klargörs att modellen är allt annat än en börda eller en kvarnsten, utan ska ses som en positiv faktor för EU:s ekonomiska tillväxt, inte bara genom att den skapar ökad produktivitet och konkurrenskraft, utan också genom att den skapar social sammanhållning och bättre levnadsvillkor för medborgarna samt garanterar rätten till grundläggande rättigheter och friheter. Det stämmer helt och hållet, och om vi ser det på det viset blir socialpolitiken en produktiv faktor – temat för det nederländska ordförandeskapet för några år sedan.

I betänkandet erkänner man också det som ett antal personer har sagt, nämligen att det finns ett tydligt behov av att modernisera och anpassa modellen för att möta alla de utmaningar vi står inför: demografiska och teknologiska förändringar, globaliseringen och så vidare. Föredragandena understryker även att reform och modernisering av modellen måste syfta till att bevara och förstärka de värderingar som ligger till grund för den. Det är mycket viktigt. I Storbritannien skakar många på huvudet åt vad de ser som alltför långsamma framsteg när det gäller modernisering och reform i ett antal kontinentala europeiska länder. Vad de tenderar att glömma bort är det brutala, omänskliga och destruktiva sätt som reformen sköttes på under Thatcheråren i Storbritannien. Det som ett antal kontinentala länder försöker göra är att delta i reformprocessen genom samförstånd, samtidigt som den europeiska sociala modellens grundläggande värderingar bevaras. Det är på det sättet det bör göras, och det är ett sätt som jag beundrar mycket.

En sista punkt: jag beklagar att PPE-DE-gruppen har lagt fram ett ändringsförslag till punkt 23 som syftar till att ta bort en specifik hänvisning till behovet av att kommissionen lägger fram en ram för tjänster av allmänt intresse. Jag hoppas verkligen att ändringsförslaget inte godtas, för det hade underlättat betydligt om vi hade haft detta ramverk när tjänstedirektivet antogs. Vi behöver fortfarande ett ramverk, och jag hoppas att kommissionen kommer att ta hänsyn till uppmaningen i betänkandet.

  Bernard Lehideux (ALDE). – (FR) Herr talman! Åtgärder från Europeiska unionen anses alltför ofta av våra medborgare vara ingrepp i deras dagliga liv. Dessutom har de ibland rätt. De som ville att konstitutionen skulle förkastas vägrade dock att se att texten skulle ha klargjort unionens och medlemsstaternas makt.

Medborgarna vill faktiskt ha ett Europa som bemöter deras angelägna och praktiska oro, men bara då det är den mest lämpade institutionen som gör det. I denna mening är ett socialt Europa en av många prioriteringar. Vår plikt är att fastställa en ram som – ni sa det själv, herr kommissionsledamot – är modern och balanserad, och som garanterar att de sociala standarderna ligger på hög nivå, men som ger medlemsstaterna tillräckligt handlingsutrymme.

Mina damer och herrar! Låt oss upphöra med dessa ofruktbara debatter mellan dem som ser ordet ”social” som en synonym till återinförande av statlig kontroll och dem som i långa betänkanden föreslår åtgärder som är omöjliga att genomföra och motverkar sitt syfte. Vi måste så snart som möjligt samarbeta, precis som vi gjorde med tjänstedirektivet, för att definiera denna ram, t.ex. genom att börja med att anta texter om arbetstider, tjänster i allmänhetens intresse och ställningen för ömsesidigheten inom EU.

  Gabriele Zimmer (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Det är synd att detta betänkande om en europeisk social modell för framtiden inte för oss särskilt mycket framåt. Ingen av de sociala modeller som finns i EU har hittills ens börjat att fungera som det påstås att de gör och skapa de villkor enligt vilka varje människa verkligen kan leva ett liv i värdighet som hon själv bestämmer över. Enligt min åsikt är de stora utmaningarna, inte minst för EU:s inre marknad, att avskaffa fattigdomen, undanröja de sociala skillnaderna och vidta kraftfulla åtgärder för att skydda klimatet.

Jag anser därför att den ekonomiska och monetära unionen behöver kompletteras med en europeisk social union, en åtgärd som kan införas genom att t.ex. för det första skapa en mekanism för att bekämpa social dumpning, för det andra genom att fastslå sociala minimistandarder i hela EU och för det tredje genom att inrätta europeiska sociala trygghetssystem som gör att fattigdom blir omöjligt. Det är beklagligt att det i föreliggande betänkande om en europeisk social modell för framtiden inte finns några förslag med verkligt innehåll för att åstadkomma ett verkligt socialt Europa som grundas på solidaritet.

  Ģirts Valdis Kristovskis (UEN). – (LV) Jag skulle vilka påpeka att detta betänkande naturligtvis innehåller både några välgrundade yttranden och ganska stötande prognoser, men jag vill tala om att var och en av Europas medlemsstater har sociala system som skiljer sig åt i social bemärkelse, men två särskilda grupper av människor. Jag företräder ett land där det finns människor som deltog i saneringen efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, och nu behöver dessa människor hjälp. De deltog tidigare i att hantera följderna av olyckan medvetna om att de räddade mänskligheten och att de hjälpte Ukraina med sitt arbete, och därmed också Europa. I dag har den lettiska staten inga resurser. Det lettiska samhället kan inte hjälpa dessa människor nu när de har blivit invalider.

Den andra gruppen är människor från Lettland och från andra baltiska och östeuropeiska länder som på grund av Sovjetunionens ockupation sändes till koncentrationsläger. Dessa människor berövades ett normalt liv, fick ingen utbildning, genomlevde en period som slavar och arbetade som slavar. Därför är det omöjligt i dag med de resurser som Lettland har och som de andra baltiska staterna har att rehabilitera dessa människor socialt. Om vi nu talar om den europeiska sociala modellen och om solidaritet, så anser jag att denna också måste innehålla socialt skydd för dessa grupper, ett skydd som till sin karaktär är överstatligt och som inte borde lämnas som en börda att bära för endast ett land – länder som faktiskt redan är de fattigaste staterna i Europa.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Vi måste erkänna att vi verkligen har rört till det i frågan om välfärdsstaten. Sanningen är att vi för några år sedan stiftade ganska många lagar utan att ha förmågan att se att människors livslängd ökar. Då, för 40 år, sedan innebar en infarkt döden. Nu tas en infarkt om hand i en rutinmässig operation.

På samma sätt tänkte vi inte för några år sedan, för tio år sedan då vi undertecknade världshandelsavtalet, på att våra produkter är belastade med en välfärdskostnad medan produkter som tillverkas i Indien och Kina, där hälften av världens arbetskraft finns, inte har några sådana kostnader. Följaktligen översvämmas Europa av kinesiska produkter, våra företag läggs ned och i morgon kommer vi inte att kunna erbjuda denna välfärdsstat.

Sanningen är att vi antingen kommer att gå i konkurs, eller så kommer vi inte att kunna vara lika trygga som medborgare. Detta är fakta. Vi måste därför se hur vi kan hantera situationen på ett realistiskt sätt. Vi sätter skygglappar framför ögonen på folk. Vi kommer inte att kunna stå vid vårt ord.

Nu säger vi att vi måste få pengar från arbetsgivarna, men arbetsgivarna har redan tvingats ned på knä på grund av kinesiska och indiska produkter. Vi måste därför se sanningen i ögonen. Tekniken ska visa oss vägen. För 40 år sedan, när jag var barn, arbetade vi på fälten på sommaren, och 50 människor fanns där för 0,2 hektar. Nu är det en maskin med en förare.

Vi förlorar arbeten till tekniken. Hur kan vi därför trygga denna levnadsstandard i dag? Vi måste finna lösningar som inte är tydliga enligt vårt sätt att tänka. Vi måste inse att vi gjorde ett misstag när vi för tio år sedan genom världshandelsavtalet inte beaktade denna faktor, nämligen deras billiga produkter som i dag dränker marknaden och håller våra produkter borta från affärernas hyllor.

Detta är ett allvarligt misstag som vi kommer att få betala för. Vi måste berätta sanningen för Europas medborgare, att vi inte kan göra kineser till européer och att vi tyvärr måste göra européer till kineser.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Låt mig få tala om den europeiska sociala modellen ur en medborgares synvinkel som kommer från en ny medlemsstat. Det sägs att vetenskapsmännen har identifierat fyra olika modeller, nämligen den skandinaviska, den anglosaxiska och den kontinentala modellen samt Medelhavsländernas modell. Även om de skiljer sig åt har de vissa gemensamma drag. Jag skulle också vilja tillägga att det finns ytterligare en modell, den postkommunistiska modellen, som inte passar in i någon av de andra modellerna. Den postkommunistiska modellen karaktäriseras av att det inte finns någon modell alls, där personalen i livsmedelsaffärerna arbetar till kl. tio på kvällen, t.o.m. den första maj, eller arbetar 24 timmar om dygnet för 200 euro i månaden.

Därför är inrättandet av en ny social modell som är gemensam för hela Europa och där regler tillämpas åtminstone på en grundläggande nivå framför allt något som ligger i medborgarnas intresse i de nya medlemsstaterna. Tyvärr är det i de nya medlemsstaterna som vi ser de största skillnaderna mellan arbetets kvalitet och betalningen för det. Tillgången till sjukvård är mycket dålig, det saknas ett minimalt socialt stöd för dem med otillräckliga resurser, bidragen till de funktionshindrade och pensionerna är mycket låga och slutligen finns det ett dolt avgiftssystem för tillträde till högre utbildning.

Sorgligt nog är det i de nya medlemsstaterna som tillgången på arbete är som minst och de arbeten som finns är av låg kvalitet; lönen är oftast mellan 200 och 500 euro i månaden medan levnadsomkostnaderna nästan är lika höga som i resten av Europa. Tyvärr är det i Polen, i landet där fackföreningsrörelsen ”Solidaritet” verkade, som vi har de arbetstagare som har det sämsta arbetsrättsliga skyddet i hela Europeiska unionen. Jag hoppas att den europeiska sociala modellen kommer att garantera att de fattigaste medborgarna inte behöver vara rädda för nyheten om en fortsatt utvidgning eller införandet av euron.

Med tanke på detta är det nödvändigt för oss alla att Europeiska unionen spelar en mer betydelsefull roll. Den europeiska sociala modellen bör syfta till att öka förtroendet för EU-institutionerna, särskilt bland de fattigaste medborgarna.

  Thomas Mann (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Två ledamöter av Europaparlamentet från olika politiska grupper har tillsammans utarbetat ett betänkande om en europeisk social modell för framtiden, och deras insatser har lett till resultat. I den europeiska sociala modellen definieras en gemensam värdegrund, men också mångfalden i de nationella systemen. De värderingar som vägleder oss är bl.a. solidaritet, social rättvisa, tillträde till utbildning och sjukvård, men det sätt på vilket de genomförs i praktiken är medlemsstaternas behörighet, vilka har olika modeller, den nordiska, anglosaxiska, kontinentala modellen eller Medelhavsländernas modell. Både globalisering och störande demografiska trender gör att de nationella sociala trygghetssystemen i hög grad utsätts för risker.

Här måste långtgående reformer genomföras om hållbar finansiering ska kunna garanteras. Systemen måste bli mer dynamiska och får inte längre vara så rigida som de har varit. Något som jag finner lovvärt i betänkandet är främjandet av små och medelstora företag som fortsätter att skapa de flesta jobben och lärlingsplatserna samt flexibilitet och säkerhet, den innovativa strategi som kombinerar flexibla arbetsmarknader, modern organisering av arbetet, säkerhet och socialt skydd.

Det finns dock tre problemområden, och det är inte bara tyskarna i gruppen för Europeiska folkpartiet som klassar dem som sådana. Det första området finns i punkterna 13 och 14, där den öppna samordningsmetoden diskuteras, vilken inte får bli ett nytt lagstiftningsförfarande, utan kan godtas endast om den begränsas till utbyte av erfarenhet och bästa praxis. Både de nationella parlamenten och arbetsmarknadens parter måste delta i den.

Det andra problemområdet återfinns i punkt 23, där det anges ett brådskande behov – en begäran som ursprungligen kommer från Stephen Hughes – ett ramdirektiv om tjänster i allmänhetens intresse, men det är uppenbart att det nuvarande läget i förhandlingarna kännetecknas av stagnation.

För det tredje finns fonden för globaliseringsanpassning i punkt 31. Vi förkastar idén om att omflyttning av företag skulle finansieras från EU-nivå. Vi behöver varken omfattande förfaranden för godkännande eller ny byråkrati, och vi behöver verkligen inte privatisering av offentliga medel. Åtgärder för att ge de arbetstagare som påverkats av globaliseringen ytterligare utbildning och omskolning är acceptabelt, men ingenting annat är det. Vi räknar med att Europaparlamentet stöder denna linje, och om parlamentet gör det kan vi rösta för att anta betänkandet i sin helhet.

  Alejandro Cercas (PSE). – (ES) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att gratulera de ledamöter som har utarbetat detta betänkande om en så viktig fråga som är kärnan i den europeiska integrationen. Det är ett mycket positivt betänkande, eftersom de stora politiska grupperna här i parlamentet och den stora majoriteten av ledamöterna har lyckats fortsätta att arbeta tillsammans om en gemensam strategi och ett gemensamt åtagande. Jag anser att vi i dag har en mycket lämplig möjlighet att än en gång säga att den stora majoriteten av ledamöterna i Europaparlamentet ser den europeiska sociala modellen som en del av en odelbar helhet och att det kommer att fortsätta att vara så i framtiden.

Ett välgjort och förnuftigt betänkande, ett välgjort betänkande som betraktar det förflutna och ser att vi genom vår modell har gjort de största ekonomiska och sociala framstegen i Europa och nått det viktigaste stadiet i de framstegen. Det är ett välgjort betänkande därför att det gör det möjligt för oss att se på framtiden inte bara på ett defensivt sätt, utan också på ett proaktivt sätt, så att de stora utmaningarna och globaliseringen blir en framgång. Det finns dessutom inget skäl till att inte påpeka att man i betänkandet har betonat det mervärde som unionen ger denna modell, där naturligtvis Europa inte har ambition att utföra medlemsstaternas uppgifter, även om unionen har rättslig behörighet att komplettera och stödja de åtgärder som behövs för att nå de gemensamma målen för sysselsättning och social välfärd.

Vi har många verktyg, däribland lagstiftning, genom vilka vi på ett förnuftigt sätt kan kämpa för de grundläggande målen och försvara arbetstagarnas grundläggande rättigheter och förhindra social dumpning. Vi vill ha en ny form av globalisering för hela världen – en globalisering där vi inte har någon social dumpning och mekanismer som förstör arbetstagarnas villkor. Unionen måste förhindra att detta fenomen uppstår på unionens territorium.

Herr talman! Jag ska avsluta med att säga att jag är säker på att vår reformerade modell har en framtid, men jag är också säker på följande: Inte heller Europas ekonomi kommer att ha någon framtid om inte den sociala modellen respekteras.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Herr talman! För det första vill jag säga att jag av princip inte uppskattar att de två största politiska grupperna utarbetar gemensamma betänkanden. Jag anser att det gör att andra grupper utestängs från början.

När det gäller betänkandet är det på det hela taget okej. Jag vet att det låter snålt, men det gläder mig att subsidiaritetsprincipen har nämnts och att vi uppmanar medlemsstaterna att agera och inte EU. Men jag har allvarliga förbehåll när det gäller att tala om en europeisk social modell över huvud taget. Jag vet att vi har gemensamma mål, men vi har inte gemensamma system bland medlemsstaterna – som andra har nämnt – för att uppnå dessa mål. Det bör vi enligt min mening inte heller ha, därav min oro.

Jag vet att andra har tagit upp detta, men jag vill inte att man ska tycka att vi, om betänkandet röstas igenom, vill arbeta i riktning mot en enda europeisk social modell i stället för att respektera den mångfald som vi har för närvarande. Gemensamma sociala mål, ja; en gemensam social modell, nej.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL). – (EN) Herr talman! Först och främst är jag tacksam för denna diskussion. Det finns två klassiska plattityder som förs fram varje gång EU:s sociala modell eller sociala politik diskuteras. Den första är att det sociala EU står i centrum för projektet. Den andra är att detta helt enkelt handlar om att skapa ekonomiska resurser och att en stigande konjunktur kommer att gynna alla. Båda dessa påståenden betvivlas i högsta grad, och om man beaktar statistiken över den fattigdom, hemlöshet och social utslagning som råder i unionen förstår man varför.

I själva verket har det sociala EU till stor del varit en ”utsmyckning” eller ett ”komplement” till den mer allmänna strategin för unionen. Jag anser att vi, om vi ska ha en verklig och givande diskussion om den sociala politiken, är tvungna att ställa de grundläggande och svåra frågorna om EU:s makroekonomiska politik. Vad har avregleringarna och privatiseringarna inneburit för de marginaliserade samhällsgrupperna? Hur ska det bli med den välfärdsstat som smygande håller på att överges? Och är det underligt att det finns en sådan påfallande djup klyfta mellan EU:s medborgare och unionen, när vi för en politik som berövar folket sina medborgerliga rättigheter?

Jag hoppas innerligt att detta betänkande kommer att tjäna som en språngbräda för den mycket djupare diskussion och analys som vi behöver.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Erfarenheten visar tydligt att den europeiska ekonomiska modellen är ohållbar, ja faktiskt fullständigt ohållbar. Den sociala modellen borde fungera som ett säkerhetsnät eller en språngbräda för medborgare som inte kan arbeta på grund av tillfälliga svårigheter, ålderdom eller sjukdom. Den har i stället blivit en bekväm viloplats för dem som inte vill arbeta. Den europeiska sociala modellen är en övning i högsint populism och drivs genom skuldsättning i många länder. Den uppmuntrar inte personligt ansvar, den motiverar inte människor att förbättra sina kvalifikationer och sin prestationsförmåga. Den uppmuntrar till lättja och bristande ansvar, den gör människor passiva och likgiltiga och leder slutligen till att företagen lämnar EU, vilket leder till hög arbetslöshet i medlemsstaterna.

Det nuvarande populistiska sociala systemet är säkert ett sätt för politiker att vinna röster, men det kommer inte att leda till framtida välstånd för våra medborgare. Det måste klart sägas att den europeiska sociala modellen inte är en självklar rättighet, vilket politikerna vill få oss att tro. Den är bara en tillfällig bonus på grund av ekonomisk effektivitet.

  Mihael Brejc (PPE-DE). – (SL) Det finns en bred enighet här om att det inte finns en enda social modell i Europa, utan vi har snarare 25 modeller. På samma sätt finns det ett samförstånd kring att socialpolitiken är medlemsstaternas behörighetsområde. Eftersom det råder enighet kring detta är inte frågan huruvida det är möjligt att få till stånd en enhetlig modell, utan snarare huruvida det är förnuftigt att över huvud taget eftersträva en sådan.

Jag tycker att det är viktigt att man i detta betänkande belyser vissa grundläggande gemensamma värderingar och mål för europeiska sociala modeller som t.ex. jämställdhet, icke-diskriminering, solidaritet och allmänt tillträde till utbildning, sjukvård och andra offentliga tjänster. För medborgarna är dessa väsentliga beståndsdelar i en framgångsrik ekonomi och för ett jämställt samhälle. Medlemsstaterna gör därför fortlöpande insatser för att harmonisera ekonomisk effektivitet, konkurrens och social rättvisa. De sätt som vi använder för att göra detta kommer naturligtvis att variera.

Socialpolitiken är inte en ekonomisk börda, utan en positiv aspekt av ekonomisk tillväxt i Europeiska unionen, eftersom den leder till social sammanhållning, ökar levnadsstandarden och garanterar grundläggande rättigheter och jämställdhet. Socialpolitiken är en viktig faktor för social fred, politisk stabilitet och ekonomiska framsteg.

Det är just denna fråga som tas upp i detta betänkande då man uppmanar till reformering av de ekonomiska och sociala systemen, så att de kan möta de utmaningar som de demografiska förändringarna, globaliseringen och snabba tekniska utvecklingen innebär. Europeiska unionen spelar givetvis en viktig roll här genom att samordna olika insatser för genomförande av Lissabonstrategin, förbereda gemensamma riktlinjer för tillväxt och sysselsättning och säkerställa en viss grad av samordning på socialförsäkringsområdet. Inställningen i detta betänkande är att social trygghet varken är förbehållet högern eller vänstern, utan att det är nödvändigt för ett modernt samhälle.

Varje medlemsstat i Europeiska unionen söker efter den lämpligaste modellen, och detta betänkande är en passande drivkraft och utgångspunkt för förändring av medlemsstaternas sociala modeller. Jag vill tacka de båda föredragandena.

  Françoise Castex (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle också vilja börja med att gratulera de båda föredragandena till deras arbete. Med detta betänkande, som stöds av utskottet för sysselsättning och sociala frågor – jag vill betona detta – tar vi ett stort kliv framåt mot en definition av en europeisk social modell: en balanserad kombination av vad som är ekonomiskt nödvändigt och vad som är nödvändigt för att uppnå social rättvisa.

Alltför många européer lider av att unionen inte skyddar dem eller deras offentliga tjänster, och att den inte tillräckligt uppmärksammar globaliseringens konsekvenser. Många upplever hot mot de mest grundläggande strukturella delarna i deras sociala modell. Mot bakgrund av detta lidande är det naturligtvis vårt ansvar att garantera värderingar, men också att bevisa vår vilja genom konkreta åtgärder. Det skulle strida mot våra värderingar och respekt att söka efter de lägsta kostnaderna för arbetskraft, de fogligaste anställda, de lägsta skatterna och de slappaste normerna beträffande miljö, social trygghet, hälsa och välfärd hos våra konkurrenter. Tvärtom bidrar vår identitet och vår styrka till våra utmärkta arbetsvillkor inom produktionen.

Betänkandet visar att vi bortom våra olikheter har en gemensam tro på ett samhälle som inte enbart styrs av marknadens lagar, utan också bygger på solidaritet, omfördelning av resurser och skydd för våra medmänniskor, dvs. vårt mänskliga kapital, det dyrbaraste och viktigaste kapital vi har. Europa har visat att social trygghet, skydd mot risker i livet och rätten till pension för alla har varit en del av ett recept som har varit bra för medborgarna, bra för samhället, bra för ekonomin och ett system som kommer att finnas kvar på den väg som vi ska gå i framtiden.

  Jan Jerzy Kułakowski (ALDE). – (PL) Herr talman! Vi är inne på ett mycket viktigt ämne, men jag är inte säker på att vi har gått in på det tillräckligt djupt, och vi kommer att återkomma till det igen mer än en gång i framtiden. Jag vill dock uttrycka min uppskattning för föredragandenas arbete och resultatet av deras arbete.

Jag är en av dem som anser att det finns en europeisk social modell. Den är dock en sammansatt snarare än enhetlig modell. Det är en modell där många erfarenheter grundas på gemensamma värderingar. Denna modell bör förbättras och anpassas till dagens utmaningar, men förbättringarna får inte leda till att den försvagas.

Det är framför allt dessa slutsatser vi bör dra av denna mycket viktiga debatt.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Medföredraganden Proinsias De Rossa talade om behovet av ett ”anständigt samhälle”. Frasen stämde bra överens med, och upprepades i, rådets uttalande om behovet av ”social rättvisa”. Jag hoppas att parlamentets båda sidor kommer att enas om betydelsen av dessa fraser, samt enas om att de inte enbart ska utgöra tomma ord, utan begrepp med verklig innebörd. Jag hoppas också att man från parlamentets båda sidor kommer att erkänna betydelsen av att de gäller för alla i en verklig social integration. Med andra ord: att dessa fraser inte enbart ska omfatta de som förvärvsarbetar eller de som inte kan arbeta, utan också de som vill arbeta men som inte kan hitta en sysselsättning på grund av de alltför många hinder som ligger i vägen.

Förutom den första medföredraganden skulle jag därför också vilja gratulera den andra medföredraganden, José Albino Silva Peneda. I sitt anförande nämnde han behovet av att reformera den sociala modellen. Den frasen snappades upp av kommissionsledamoten själv, som talade om behovet av en reform. Jag imponerades särskilt av kommissionsledamotens anmärkning när han sa att status quo inte är ett alternativ. Han hänvisade uttryckligen till de 20 miljoner arbetslösa, för de utgör verkligen en ständig påminnelse om den största sociala orättvisan av alla. Någonting måste göras. Vi måste bidra till detta.

Enligt min mening är nyckelordet ”reformer”. Jag har lagt fram ett ändringsförslag tillsammans med ett dussintal kolleger från olika länder att i ändringsförslag 1 till skäl F infoga frasen ”modernisera och reformera”. Den positiva nyheten är att Stephen Hughes i eftermiddags bekräftade att PSE-gruppen kommer att stödja denna fras. Vi har från parlamentets sida en chans att visa att vi alla stöder denna fras, och att den inte saknar innebörd utan har ett verkligt underlag. Våra väljare vill se en reform. Låt oss i morgon visa att vi också vill det, och att vi röstar för en sådan reform.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar möjligheten att kortfattat svara på debatten så här långt.

Jag måste säga att jag är lättad över att Derek Roland Clark och Roger Helmer anser att betänkandet är omotiverat. Jag var nämligen orolig över att betänkandet fick alltför mycket beröm, och att jag således måste ha gjort något fel om även de ansåg att betänkandet var godtagbart. Det gläder mig verkligen.

Jag är förvånad och förbluffad över att vissa av mina kolleger på vänsterkanten i GUE/NGL-gruppen också tycks anse att betänkandet är omotiverat. Detta kanske är en reflektion på mitt påpekande att skiljelinjen mellan vänster och höger håller på att förändras i vår moderna värld, inte att det saknas olikheter, men att skiljelinjerna förändras.

Brian Crowley välkomnade betänkandet. Med risk för att förlora en röst måste jag emellertid säga att han kanske missförstår det, för även om frågan om stödet till de fattiga är viktig som en del av EU:s sociala modell instämmer jag inte – vilket han tycks göra – med teorin att en stigande konjunktur kommer att gynna alla, för i själva verket gör den inte det. Vi har inte tid att gå in på detta. Det tycks mig emellertid som om påpekandet att den sociala politiken är nödvändig för ett välmående EU är en integrerande del av betänkandet. Det handlar således inte om det ena eller det andra, eller om att det ena ska ge det andra: vi måste åstadkomma båda, och vi måste hitta möjligheter att göra det genom en reform.

  Iles Braghetto (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Våra sociala trygghetssystem tycks allt oftare hamna i svårigheter. Återkommande ekonomiska kriser, demografiska förändringar och invandring tvingar oss att tänka över den europeiska sociala modellen, delvis därför att Europeiska unionen består av både de rikaste och högst utvecklade områdena i världen samtidigt som det i unionen finns andra områden som kännetecknas av stor fattigdom och förindustriell utveckling. Det är skälet till varför vi vill åstadkomma en modell som kan leda utvecklingen och välståndet framåt, så att flertalet får del av detta. Hur ska denna modell se ut? Begreppet subsidiaritet måste sättas i centrum för förhållandet mellan människorna, samhället och staten. På så sätt kan alla Europas medborgare uttrycka sin egen frihet som garanteras genom institutioner som inte utövar förtryck.

Social solidaritet måste främjas, så att sociala framsteg och ökat välstånd styrs av respekt för varje individs värdighet och genom att samhällsgrupper kan ge hjälp åt människor i svårigheter. Detta kan varken anförtros åt offentliga institutioner som ges en exklusiv roll eller åt självreglerande marknadskrafter, utan åt tre typer av solidaritet: individuell solidaritet som sprider positiva värderingar bland människor, samhällsgruppers solidaritet som organiserar sig i sociala nätverk och institutionell solidaritet med få nödvändiga och generellt accepterade regler, åt en stat som kan göra det mesta av hela samhällets energi.

De europeiska företagen är också en del av denna modell, eftersom full sysselsättning är en hörnsten i den sociala modellen. Små och medelstora företag är särskilt viktiga stödben i ett system där ekonomiskt entreprenörskap kombineras med styrkan i samhällets struktur i arbetet mot en ny europeisk social modell som i många olika former och genom olika slags organisatoriska system främjar allas välfärd.

  Ana Mato Adrover (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Detta betänkande som vi diskuterar i dag om en europeisk social modell för framtiden, om vilket enighet har uppnåtts mellan de två stora politiska grupperna, något som jag särskilt vill bekräfta – och jag vill särskilt nämna att José Silva Peneda och Proinsias De Rossa har gjort stora insatser – är goda nyheter, eftersom det är avsett att bidra till solidaritet, större social sammanhållning, högre livskvalitet och en mer hållbar framtid för Europas sociala trygghetssystem.

Det råder inget tvivel om att medborgarnas Europa, som vi alla eftersträvar, kräver alltmer samordnad politik som gör det möjligt för oss att hantera de nya utmaningar som vi dagligen ställs inför. Demografiska förändringar med högre livslängd, som har nämnts här i eftermiddag, gör oss t.ex. tvungna att införa ny politik, inte bara sjukvårdspolitik, utan också social- och sjukvårdspolitik som gör det möjligt för oss att kombinera högre livslängd med bättre livskvalitet.

Full sysselsättning, tillfälliga arbeten, ungdomsarbetslöshet och kvinnors arbetslöshet kräver en ambitiös sysselsättningspolitik som främjar stabilitet och trygga arbeten. Detsamma gäller integrering av kvinnor på arbetsmarknaden, där vi behöver innovativa modeller för att förena arbetsliv och familjeliv och för att öka arbetstidens flexibilitet. Vi måste också hantera invandringen som jag ser mer som en utmaning än som ett problem. Denna sommar har vi mer än någonsin blivit vittnen till den dramatiska invandringen i mitt land, och den orsakar allvarliga mänskliga problem. Utan att ta hänsyn till attityden hos den spanska socialistiska regeringen, som har gett upphov till falska förväntningar och därför har bidragit till att förvärra detta allvarliga problem, påverkar denna situation hela Europa och kräver därför från vår sida effektiva åtgärder genom samarbete.

Jag anser att det är viktigt att vi funderar över en europeisk invandringspolitik, och det är viktigt att vi säger det i dag när vi talar om den europeiska sociala modellen, eftersom fenomenet invandring starkt kommer att påverka den europeiska sociala modellen i hela Europa. Jag anser därför att vi borde fortsätta att arbeta för denna europeiska sociala modell och samtidigt beakta de utmaningar vi ställs inför, särskilt när det gäller invandring.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Mina damer och herrar! Jag är tacksam för att jag har fått möjlighet att delta i denna mycket livliga debatt där vi tittat på den europeiska sociala modellen ur flera perspektiv. Jag tror att jag kan sammanfatta min åsikt på följande sätt: de röster som har en negativ inställning till den europeiska sociala modellen tycks vara i minoritet, medan en majoritet har yttrat sig för den europeiska sociala modellen och anser den vara en betydelsefull del av våra liv. Också kommissionen ställer sig huvudsakligen positiv till denna modell.

Mina damer och herrar! Jag skulle vilja återkomma till några av de viktiga punkter som kom upp i denna debatt, så att jag kan använda den tid som tilldelats mig för att belysa de viktigaste områdena. Jag anser att det är viktigt att erkänna att EU i sig självt är en mycket originell produkt, en mycket originell politisk enhet som inte bara kan beskrivas i de termer som vanligen används inom statsvetenskap. Det är inte korrekt att beskriva EU som ett internationellt fördrag eller att tala om unionen i normala politiska termer. Detsamma gäller den europeiska sociala modellen. Den är alldeles för komplex för att rationaliseras till ett enkelt tema. Jag vill därför uttrycka min uppskattning för föredragandena som har utarbetat en text som går in på frågan på djupet enligt min mening.

Ett annat stort ämne i denna långtgående debatt var insikten om att den europeiska sociala modellen inte bara är ett statistiskt begrepp, utan att den huvudsakligen grundas på aktivt deltagande, och i vissa fall på arbete. Anledningen till detta är att arbete, mina damer och herrar, som vi har hört i dag, är mer än bara ett jobb. Det har en tydligt definierad etisk egenskap, och det är just denna etiska verksamhet och etiska solidaritet som stöder den sociala modellen, något som framkom tydligt under debatten.

Mina damer och herrar! Jag kommer att notera resultatet av er omröstning med intresse, och som jag redan har sagt passar många strategier och ståndpunkter som redan har utarbetats av kommissionen in på det som har diskuterats här. Tack så mycket, mina damer och herrar, José Albino Silva Peneda och Proinsias De Rossa, för att ni gav mig möjlighet att delta i denna debatt.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Gábor Harangozó (PSE). – (EN) Reformen av EU:s sociala modell står i dag i centrum för debatten i EU. I själva verket finns det ett stort antal utmaningar inom de sociala förändringar som följer av behovet att anpassa sig till globaliseringen, den demografiska utvecklingen och de tekniska innovationerna. I detta skede stöder vi föredraganden när han betonar att unionen inte enbart bör bevara, utan också förstärka, de gemensamma europeiska värderingarna, dvs. fredsbevarande, social rättvisa, jämlikhet, solidaritet, främjandet av frihet och demokrati, samt respekt för de mänskliga rättigheterna. Samtidigt bör man också komma ihåg att den nödvändiga förutsättningen för social rättvisa är ekonomiskt välstånd. Unionen måste uppfylla medborgarnas förväntningar och bemöta den ökade oron för sysselsättningen, den nuvarande låga tillväxttakten och behovet av att reformera systemen för socialt skydd. Föredraganden gör klokt i att betona att det är dags att kräva en EU-omfattande förnyelse av den sociala dialogen, samtidigt som man fördjupar samarbetet och utbytet av bästa praxis genom den förbättrade öppna samordningsmetoden som ett effektivt policyskapande instrument inom området för sysselsättning, socialt skydd, social utslagning, jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden, pensioner och hälsovård.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE). – (PT) Det kan inte förnekas att den europeiska sociala modellen var en avgörande faktor under återuppbyggnaden av ett demokratiskt Europa under efterkrigstiden och att många miljoner människor har dragit nytta av dess framgång.

Det kan dock inte heller förnekas att den sattes upp under en period av överbefolkning och relativt liten rörlighet inom företags- och industrisektorerna. Detta måste tas upp i dag i en tid då befolkningen minskar avsevärt, då världens ekonomi är mycket konkurrenskraftig och då det råder konstant efterfrågan på användbara resurser.

Reformer är desto nödvändigare med tanke på att antalet relativt nya sociala faktorer ökar som t.ex. de ohållbara pensionssystemen, långtidsarbetslöshet, ungdomsarbetslöshet och arbetslöshet bland kvalificerade personer.

Den gradvisa minskningen av statens makt och omdefinieringen av statens modell, större frihet för ekonomierna och uppmuntran till privata initiativ, kreativitet, konkurrenskraft och investeringar spelar en central roll för att möta utmaningen att hantera den nya verkligheten.

Trots behovet av flexibilitet och behovet av att begränsa vissa rättigheter som tidigare generationer såg som självklara, anser jag också att det är viktigt att de mest sårbara grupperna i samhället skyddas och stöds.

  Magda Kósáné Kovács (PSE). – (HU) José Silva Penedas och Proinsias De Rossas förslag är utmärkt inte bara i professionella och politiska termer, utan också som en moralisk prestation.

Enligt vår åsikt innebär inte den europeiska sociala modellen att luckorna i fördelningssystemen stängs. I betänkandet anses den sociala modellen vara ett viktigt sätt att upprätthålla de europeiska värderingarna som vi endast kan bevara om Europa fortsätter att följa den väg som sattes upp i Amsterdam och Lissabon. Om Europa inte gör det kommer de avgörande besluten att fattas inom den falska klyftan mellan konkurrens och solidaritet. Om uppdraget ska lyckas är det nödvändigt att se ekonomisk konkurrenskraft och människors trygghet som ömsesidigt beroende av varandra, vilka tillsammans skapar villkoren för ett liv i mänsklig värdighet.

Vi vill särskilt tacka författarna till förslaget för att de formulerat yttrandet på ett sådant sätt att de nya medlemsstaterna också kan identifiera sig med det. I analysen av Penedas och De Rossas betänkande avslutas debatten om huruvida sammanhållningens syfte kan förenas med andra, sekundära mål. Yttrandet är entydigt. Europas identitet och trovärdighet är beroende av huruvida vi tillåter länder, regioner och socialt sårbara grupper att gå under. Reformen av den sociala modellen är endast ett redskap och inte ett ändamål i sig. Den är ett redskap för att möta de nya utmaningar som ett multinationellt Europa, globaliseringen och informationsexplosionen ger upphov till.

I yttrandet behandlas behovet av att undvika fattigdomsfällan som i synnerhet hotar de nya medlemsstaterna, särskilt som en allvarlig fråga som tynger Europas samvete. Vi vet att den åldrande befolkningen i Europa själv framkallar de hot som gör människors framtid allt mer hopplös. Det största av dess hot är barns fattigdom. Det Europa som det talas om i detta yttrande kan inte tyst acceptera en fattigdomsfälla som slukar kommande generationer.

  Katalin Lévai (PSE). – (HU) Jag vill gratulera föredraganden för den djupgående och tankeväckande analysen av det sociala Europa. Jag instämmer i att den sociala modellen först och främst gäller värderingar. Dessa värderingar, som den gamla kontinenten är så stolt över, ställs inför allvarliga hot som endast kan avvärjas genom gemensamma insatser.

Även om ekonomisk tillväxt och ökad konkurrenskraft verkligen är förutsättningar för att trygga de insatser som gjorts på det sociala området, kan de inte längre själva få de sociala grupper på fötter som har fallit emellan eller som inte kan hålla takten med eller ens delta i den alltmer accelererade konkurrensen. Tvärtom ökar de dessa sociala klyftor. En skrämmande påminnelse om detta är i Västeuropa den tragiska situationen med flyktingar, och i Östeuropa romerna.

Skapandet av arbetstillfällen kan om det inte finns lämpliga garantier ändå leda till fällan att människor utnyttjas. Skapandet av en neutral arena leder inte av sig självt till verklig jämställdhet och lika möjligheter för dem som från början har nackdelar. Tvärtom bevarar det och t.o.m. ökar skillnaderna. Förutsättningarna för att minska dessa orättvisor är det stora systemet för socialt stöd och framför allt att göra utbildning av hög kvalitet tillgänglig för alla.

Segern för de grupper som är konkurrenskraftiga är dock också en förlust. De tydliga skillnaderna och en allt större nedgång gör samhället instabilt, och den sammanbindande vävnaden rivs sönder. Upploppen i Frankrike visade oss att också det allra största välstånd inte kan skydda dig i mitten av en arg folksamling. Samtidigt kommer inte heller sänkning av lönerna till lägst möjliga nivå att göra ett socialt missnöjt samhälle attraktivt för entreprenörer. Även om jag instämmer i att källan till prövningarna av det sociala Europa och möjliga lösningar ligger i ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft kan vi av det skälet inte göra misstaget att behandla dessa som absoluta och slutgiltiga mål. Detta uttrycktes kanske bäst av den f.d. ordföranden för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, Robin Cook: Ekonomin måste alltid tjäna människorna, och aldrig ska människor tjäna ekonomin.