Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2006/2058(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0249/2006

Ingivna texter :

A6-0249/2006

Debatter :

PV 05/09/2006 - 18
CRE 05/09/2006 - 18

Omröstningar :

PV 06/09/2006 - 7.6
CRE 06/09/2006 - 7.6
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2006)0341

Fullständigt förhandlingsreferat
Tisdagen den 5 september 2006 - Strasbourg EUT-utgåva

18. Förbättring av befolkningens psykiska hälsa – mot en strategi för psykisk hälsa i Europeiska unionen (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0249/2006) av John Bowis för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om förbättring av befolkningens psykiska hälsa. Mot en strategi för psykisk hälsa i Europeiska unionen (2006/2058(INI)).

 
  
MPphoto
 
 

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag är mycket glad över att parlamentet har tagit så aktiv del i samrådet om kommissionens grönbok om psykisk hälsa. Jag vill ta tillfället i akt att tacka föredraganden John Bowis för hans utmärkta betänkande.

Nästan ett år har gått sedan kommissionen lade fram sin grönbok om förbättring av befolkningens psykiska hälsa. Grönboken var också ett svar på Världshälsoorganisationens (WHO) ministerkonferens, där samtliga EU-medlemsstater deltog. I den deklaration som antogs uppmanade konferensen kommissionen att stödja genomförandet av grönboken.

I grönboken angavs psykisk hälsa som en mycket viktig komponent för folkhälsan i stort och en viktig förutsättning för livskvalitet inom EU. Befolkningens psykiska hälsa ansågs också som avgörande för att EU:s strategiska mål ska uppnås – välstånd, solidaritet, social sammanhållning och även rättvisa.

De europeiska värderingarna och den europeiska sociala modellen innebär krav på att de som lider av psykiska störningar ges nödvändigt stöd och att den sociala integreringen främjas. Detta är kanske ett av de mest grundläggande beskeden från såväl samrådsprocessen som betänkandet och resolutionen – att verka för social integrering och få bukt med den stigmatisering som är kopplad till psykiska problem är avgörande för vårt arbete med hela denna fråga.

Stigmatiseringen gör att människor med psykiska problem blundar för dem och avstår från att söka hjälp. Följden blir inte endast att de inte får behandling utan också att verkligheten bakom och tillförlitligheten i statistiken blir missvisande, vilket i sin tur innebär att frågan inte alltid tillmäts särskilt stor vikt i medlemsstaterna och regeringarna, eftersom siffrorna ibland kan förefalla låga och därmed vara vilseledande. Att ta itu med stigmatiseringen och den sociala integreringen är alltså inte endast en fråga om mänskliga rättigheter eller en skyldighet, utan kan även få praktiska konsekvenser för vårt arbete med att prioritera och lyfta fram åtgärder och verksamheter som syftar till att få bukt med problemet.

I grönboken angavs tre mål. Ett var att ta initiativ till en bred debatt om vikten av att undersöka om en strategi för psykisk hälsa bör utvecklas på EU-nivå och att fastställa de viktigaste punkterna i en sådan strategi. Vi hade ett mycket ingående samråd. Vi fick över 150 bidrag. Ett av de viktigaste bidragen kommer givetvis att vara Europaparlamentets resolution.

Det förslag till betänkande som har lagts fram inför dagens debatt tar upp den psykiska hälsan i all dess komplexitet. Jag välkomnar det stora antalet mycket konkreta förslag som ingår. Detta är mycket viktigt och till stor hjälp för oss i våra kommande åtgärder. Jag håller med om nästan samtliga punkter i betänkandet, och kommissionen kommer att i vederbörlig ordning beakta förslagen när den beslutar vilka åtgärder som ska vidtas framöver.

Just nu pågår arbetet med att analysera resultaten av samrådet, och från och med i går, om jag inte missminner mig, finns samtliga bidrag utlagda på vår webbplats för folkhälsa. Ett dokument med en sammanfattning av resultaten av samrådet kommer att sammanställas och offentliggöras under hösten. Jag kan redan nu konstatera att de preliminära resultaten av samrådet visade att stödet för en utveckling av en strategi för psykisk hälsa på EU-nivå är mycket starkt.

Jag hoppas under det första kvartalet nästa år lägga fram en vitbok från kommissionen med en strategi och ett förslag till ett hållbart samarbete mellan medlemsstaterna, de olika politikområdena och de berörda parterna. Jag har den bestämda uppfattningen att vad vi framför allt behöver i syfte att främja såväl psykisk hälsa inom gemenskapen som social integrering är dialog och samförstånd samt framför allt konkreta åtgärder. Detta är oerhört betydelsefullt.

Att öka kunskapen och utbyta metoder och god praxis är viktiga steg och kan på sikt vara mer effektiva än andra initiativ.

Jag ser fram emot debatten. Jag tackar än en gång parlamentet för initiativet.

 
  
MPphoto
 
 

  John Bowis (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag tackar kommissionsledamoten för de välkomnande ord som kommit betänkandet till del.

Världen över lever 450 miljoner människor med en psykisk störning. En av fyra av oss kommer att drabbas under vår livstid. I Europa begår 58 000 människor självmord varje år, och tio gånger så många försöker beröva sig livet. Fler människor dör helt i onödan genom självmord än i trafikolyckor och aids. Tre människor av hundra kommer att drabbas av depression – en av tre som uppsöker sin husläkare kommer att ha psykiska problem, men endast en av sex kommer att få denna diagnos. Detta betyder inte att två av tre kommer att ha en god psykisk hälsa – det betyder att vi kanske inte behöver, söker eller erbjuds behandling. Det kan betyda att vi utsätts för en olämplig behandling som innefattar läkemedel, behandlingsformer och kontakt med institutioner och lagar som i bästa fall inte gör någon skada men som i sämsta fall kan leda till fysiska och psykiska skador. Det innebär nästan undantagslöst att vi blir stämplade, att vi blir behandlade som omyndiga, att vi blir föraktade eller att folk är rädda för oss och att vi får uppleva ett större eller mindre utanförskap – i samhället, i familjen, på arbetet, under fritiden och rentav inom hälso- och socialvården.

Vår hela värld vänds upp och ned. Vi kan gömma oss men inte fly. Vi kan varken bidra med något till samhället eller leva ett fullvärdigt och meningsfullt liv på det sätt vi hade velat. Det betyder också att vi nätt och jämnt har skrapat på ytan när det gäller att få till stånd en politik som innebär att medborgarnas välbefinnande främjas redan från tidig ålder, genom vuxenålderns arbete och fritid, på äldre dagar och under de år som kännetecknas av en tilltagande skröplighet.

Därför välkomnar jag de resultat som uppnåtts av framför allt en rad ordförandeskap i rådet, som nu har inletts och nått sin höjdpunkt genom det finländska ordförandeskapet, och av kommissionen som utarbetade grönboken och som kommer att omsätta den i aktiv politik under de kommande månaderna.

När jag som barn för första gången kom i kontakt med psykisk sjukdom var det något man talade mycket tyst om. När jag för första gången kom i kontakt med politiska åtgärder mot psykisk ohälsa hade man inte fjärmat sig särskilt långt från lås och galler, tvångströjor, isoleringsrum, befogenheter att omhänderta människor, tvångsmedicinering med mera – åtminstone verkade det så. Stora framsteg har faktiskt gjorts inom den psykiska hälso- och sjukvårdspolitiken sedan 1960-talet, vilket innebär en humanare miljö och humanare former för terapi och behandling. Patienternas rörlighet har också ökat genom att de har flyttat till kommunalt boende eller tillbaka till det egna hemmet. Allmänheten har inte alltid varit positiv till detta. När man inte längre kunde ha inställningen ”det man inte ser behöver man inte bekymra sig om” sa man i stället ”han eller hon är psykiskt sjuk och bor granne med mig och mina barn”.

Om en modern och human politik för psykisk hälsa ska fungera måste den innefatta ett brett vårdutbud samt olika former av hälso- och socialvård, boende, utbildning, transporter och andra tjänster i nära samverkan. Det måste finnas ett förtroende mellan vårdgivarna, patienterna och familjerna, och det krävs resurser. För att komma i åtnjutande av dessa resurser krävs politisk medvetenhet, vilket i sin tur kräver allmänhetens samtycke och de yrkesverksammas stöd. En vård som inte får de yrkesverksammas, allmänhetens och politikernas stöd innebär ett dubbelt svek mot patienterna och deras familjer. Den utgörs varken av vård eller behandling som sig bör och får allmänheten att allt snabbare mista förtroendet, och därmed förstärks stämpeln.

Stämplingen grasserar i samtliga länder. Den är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Den är oavsiktlig och har sin upprinnelse i en fruktan som bygger på okunskap, men den är precis lika mycket till skada för den drabbade som vilka andra övergrepp som helst. Vi medverkar alla till att stämpla människor som, om de hade en fysisk sjukdom, skulle få vår sympati och vårt stöd. När det handlar om psykisk sjukdom vänder vi emellertid mycket ofta bort huvudet och hoppas att någon annan ska gripa in. Att leva med psykisk ohälsa är tillräckligt tungt som det är, utan att det ska behöva läggas sten på börda genom utestängning och stämpling. Därför måste vi lyssna på patienter och vårdtagare. De bör vara partner och inte endast patienter. Vi har lagstiftat mot diskriminering av människor med funktionshinder. Kanske borde vi göra samma sak för människor med psykiska sjukdomar, vare sig de vårdas på sjukhus eller lever ute i samhället.

Det är detta mitt betänkande handlar om. Det visar på en del av de förändringar som krävs. Om allmänheten känner tilltro kommer den att sätta press på regeringarna, som i sin tur kommer att investera i en bra vård. Detta gör det möjligt att få allmänhetens förtroende. Vi vet att neuropsykiatriska sjukdomar svarar för en tredjedel av alla fall av funktionshinder, 15 procent av kostnaderna för den slutna vården, en fjärdedel av läkemedelskostnaderna, hälften av socialarbetarnas arbetsbörda och så vidare. Jag vill vara säker på att om jag, min fru eller en medlem av min familj någon gång råkar ut för detta problem, vilket mycket väl kan hända någon av oss, jag då möter ett system där de blir omkramade i stället för bortstötta, älskade i stället för bortglömda, ett system där de inte möter okända människor eller inte vet var de befinner sig, ett system där de inte förvaras bakom ödsliga, kalla och främmande murar. Jag vill att de ska känna hopp, inte självuppfyllande förtvivlan. Om vi inser att vem som helst kan drabbas, och många av oss kommer också att drabbas, kommer vi att vinnlägga oss om att skapa en bättre vård.

Jag citerar i betänkandet följande ord av Stefan Heym på Alexanderplatz i Östberlin 1989:

Wir haben in diesen letzten Wochen unsere Sprachlosigkeit überwunden und sind jetzt dabei, den aufrechten Gang zu erlernen. (De senaste veckorna har vi övervunnit vår mållöshet och är nu i färd med att lära oss gå upprätt.)

Den stämpel som vidlåder psykiskt sjuka bidrar till ett förtryck som kan jämföras med den dåvarande regimen i Östtyskland. Den får oss att tystna och sänka huvudet, och det är vår uppgift att hjälpa människor med psykiska sjukdomar att återigen göra sin röst hörd, att återfå sin värdighet och självrespekt och på nytt gå med högburet huvud.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Kathy Sinnott (IND/DEM), föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (EN) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag har i många år arbetat med frågor som rör människor med funktionshinder och deras vårdgivare. Vissa framsteg har gjorts när det gäller en del av de människor som lider av vissa typer av funktionshinder. Sorgligt nog har dessa framsteg inte i någon större utsträckning kommit människor som lider av psykisk ohälsa till del.

Att döma av det livliga intresse som visats i utskottet för sysselsättning och sociala frågor känner ledamöterna väl till att psykiskt sjuka människor mitt ibland oss utsätts för omänskliga övergrepp, såsom institutionalisering och inläggning på sjukhus, tvångsmedicinering och annan medicinsk behandling, fysiska tvångsåtgärder samt även diskriminering i arbetslivet, utestängning från samhället och misstänksamhet från de offentliga inrättningarnas sida.

Lyckligtvis fanns det i utskottet en uppriktig känsla av att en förändring måste komma till stånd, att behandlingsformer måste lyftas fram som bidrar till att sjukdomen går tillbaka och människor tillfrisknar och som leder till att psykisk ohälsa motverkas och psykisk hälsa främjas. Slutligen måste alla vara överens om att varje människa har ett värde och förtjänar respekt och att denna respekt kräver att människor tillåts föra sin egen talan och fatta sina egna beslut närhelst det mänskligt att döma är möjligt.

I arbetet med att ta fram en strategi för psykisk hälsa inom EU bör vi först och främst fråga oss om detta kommer att bidra till ett bättre liv för någon människa. Jag vill gratulera John Bowis till betänkandet som innehåller många sanningar, exempelvis att läkemedel kan orsaka mer psykisk sjukdom än de botar, att barndomen har betydelse för den psykiska hälsan, vilket ställer krav på familjens stöd, och där arbetslivets såväl positiva som negativa inflytande betonas, liksom behovet av att samråda med dem som har tillfrisknat från psykisk ohälsa i syfte att ta reda på vad som ledde till att de tillfrisknade. Detta är en god början, men om strategin verkligen ska vara till hjälp för någon måste vi ta hänsyn till hela människan och därvid beakta sådant som näringsintag och misslyckanden, framför allt på studieområdet, och av denna anledning stöder jag särskilt Hiltrud Breyers ändringsförslag.

Vi måste också beakta begrepp som hittills har förbisetts, såsom hopp och fruktan, kreativitet och uttrycksförmåga, tro och andlighet. Det förvånar mig att vi kan skriva ihop en hel strategi utan att över huvud taget nämna orden ”ande” eller ”andlighet”. Vi måste acceptera att det i alla människors liv kommer stunder av kris, sorg och påfrestningar, och att vi när vi drabbas kan behöva både stöd och förståelse men inte nödvändigtvis en diagnos och ett läkemedel. Det är så viktigt att göra det rätta. När vi överväger självmord inser vi att det rätta kan vara en fråga om liv eller död.

 
  
MPphoto
 
 

  Marta Vincenzi (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män har haft en engagerad diskussion om strategin för psykisk hälsa. Det är svårt att på den korta tid jag har på mig sammanfatta diskussionens alla delar, men jag vill gärna betona den enhälliga omröstningen, där tre grundläggande punkter föreslås mycket kortfattat.

Den första punkten är det starka samförståndet kring förslaget att avinstitutionalisera den psykiatriska vården. Utskottet anser att målet att undanröja interneringen och segregeringen för psykiskt sjuka är ett framsteg i att bekräfta människors värdighet, och EU har också av denna anledning all rätt att agera här.

Den andra punkten är en stark betoning av en mängd olika förhållningssätt till behovet av förebyggande åtgärder och aktivt engagemang av användare och lokala enheter på alla nivåer i den övergripande strategin, och i ännu högre grad på det förebyggande området.

Den tredje punkten är en uppmaning att beakta könsdimensionen, som är det som framför allt saknas i grönboken. Vi hävdar att de föreslagna åtgärderna måste innefatta systematisk forskning med specifika kvinnostudier, eftersom problem som ätstörningar, neurodegenerativa sjukdomar, schizofreni, depression och självmord ännu inte har studerats ur ett könsperspektiv, vilket innebär att framstegen när det gäller förebyggande och behandling är mindre än nödvändigt. Förhoppningsvis går dock ändå utvecklingen framåt.

 
  
MPphoto
 
 

  Françoise Grossetête, för PPE-DE-gruppen.(FR) Herr kommissionsledamot! Jag vill först och främst tacka min kollega John Bowis, som har gjort en anmärkningsvärd insats i en särskilt viktig fråga som berör oss alla, eftersom en fjärdedel av alla EU-medborgare drabbas av psykisk ohälsa någon gång under sin livstid, med de omfattande följder detta får för de drabbades anhöriga. Jag är rädd att detta är en fråga som faktiskt berör alla. Psykisk hälsa berör oss alla, oavsett vem vi är.

Under mycket lång tid har vi dock blundat för dessa svårigheter. Psykisk ohälsa har bara betraktats som ett jobbigt skede i livet, om ens det. De drabbade har känt sig stigmatiserade, eftersom de har varit tvungna att dölja sitt lidande. Sådan betungande tystnad borde inte finnas längre i dag. Att våga tala om psykiska hälsoproblem är redan det att agera. Att tala om dessa sjukdomar är ett första steg i att bota flertalet av dem. Att isolera och diskriminera människor med psykiska hälsoproblem är som att hålla en laddad pistol mot deras huvuden. Jag tänker på den unge man med lovande framtidsutsikter vars liv plötsligt slogs i spillror när han på tröskeln till vuxenvärlden visade sig vara schizofren. Det var en sorg inte bara för honom utan också för hans familj. Antalet självmordsförsök borde få oss att fundera närmare på omfattningen av detta problem. En viss andel av de kriminella handlingarna är dessutom en följd av att vissa typer av psykiska hälsoproblem ökar.

Vår åldrande befolkning borde också få oss att stanna upp och fundera i dessa banor, eftersom ålder tyvärr åtföljs av ökad psykisk ohälsa. Detta måste vi beakta.

EU kan utveckla sina åtgärder för att förebygga psykisk ohälsa, men måste också hjälpa forskarna att bemöta detta problem för att bättre förstå de faktorer som styr den psykiska hälsan, särskilt under den tidiga barndomen, hantera patienternas framsteg mer effektivt, främja de lämpligaste tillgängliga läkemedlen och stödja insatserna för utbildning av hälsovårdspersonal.

Vuxna får inte samma omsorg som barn eller ungdomar. Vi kan även fundera över olika möjliga förhållningssätt som kan väljas beroende på om den berörda patienten är man eller kvinna. Vi får heller inte glömma läkarnas avgörande roll i tillsynen av patienterna. Läkare känner sig ibland mycket ensamma och osäkra på om de bör påtvinga patienter läkemedel eller låsa in dem.

Tillsammans med mina kolleger hoppas jag att kommissionen ska vidareutveckla denna strategi och återkomma till oss med förslag som bygger på de förslag vi ska rösta om i morgon. Det är avgörande att största vikt läggs vid psykisk hälsa i den europeiska hälsopolitiken och att psykiska sjukdomar ses på ett nytt sätt, där människor får den respekt och rättmätiga värdighet som alla människor förtjänar.

 
  
MPphoto
 
 

  Evangelia Tzampazi, för PSE-gruppen.(EL) Herr kommissionsledamot! Främjandet av psykisk hälsa är en fråga som inte bara berör psykiatriska patienter och deras anhöriga. Det är i grunden en samhällsfråga, eftersom vi alla någon gång drabbas av någon form av psykisk ohälsa som kan leda till stora ekonomiska och sociala problem.

Dagens debatt om betänkandet av min kollega John Bowis, vars utomordentliga arbete jag vill gratulera honom till, om jag får, är oerhört viktig. Offentliga samråd har inletts i EU om införandet av en strategi för psykisk hälsa. Åtgärder måste vidtas för förebyggande, diagnostisering på ett tidigt stadium och behandling av psykiska sjukdomar, som drabbar delar av befolkningen, för att begränsa de ekonomiska och sociala konsekvenserna för drabbade personer.

Dessa åtgärder måste samtidigt inriktas på bättre information och utveckling av lämpliga förhållningssätt och kompetens för att värna om den psykiska hälsan och bekämpa den stigmatisering som psykisk ohälsa medför.

Jag vill även betona behovet av fortlöpande utbildning i frågor rörande psykisk hälsa för personal inom primärvården, eftersom detta garanterar bästa möjliga hantering av dessa frågor.

Jag anser även att individualiserade metoder måste användas för att främja psykisk hälsa, med beaktande av målgruppernas särskilda behov, däribland de funktionshindrades. Vi måste stödja avinstutionalisering av människor med psykiska hälsoproblem, eftersom vårdresultatet blir bättre när dessa människor behandlas i samhället och långvariga vistelser på psykiatriska institutioner kan förvärra deras tillstånd.

 
  
MPphoto
 
 

  Jolanta Dičkutė, för ALDE-gruppen. (LT) Mina damer och herrar! Jag håller med Albert Camus om att det värsta inte är att förlora sitt liv. Det som är outhärdligt är att se sitt liv förlora all mening och att se den egna existensen tappa sitt syfte. Att leva utan syfte är omöjligt.

I en värld som ständigt förändras blir allt fler desillusionerade i fråga om sig själva och andra, och upplever stress, tycker att livet saknar mening, klarar inte av nya utmaningar och kan inte lösa sina problem. Nu söker vi i allt högre grad upp de specialister, psykologer och psykiatriker som vi undvek för ett tiotal år sedan. Det är ingen skam att erkänna att man behöver hjälp. Tyvärr stigmatiseras dock fortfarande människor som söker hjälp av samhället.

Den 10 september är Världsdagen för suicidprevention, och den 10 oktober är Världsdagen för psykisk hälsa. Är det inte paradoxalt att vi tvingas fästa samhällets uppmärksamhet på sådana smärtsamma problem varje månad?

Det är svårt att acceptera att antalet människor som lider av psykisk ohälsa ökar till och med när den psykiatriska vården tycks bli bättre. Ökningen av antalet självmord är katastrofal. Var fyrtionde sekund tar en människa sitt liv i världen, och var tredje sekund försöker en människa begå självmord. I mitt hemland Litauen förlorar varje år 1 500 människor livet till följd av självmord, vilket ger oss en tragisk förstaplats i Europa, till och med före Ryssland och andra länder i före detta Sovjetunionen.

Det är uppenbart att vi inte kan blunda för den rådande situationen. Omedelbart efter ministerkonferensen i Helsingfors började Litauen utarbeta en nationell politik för psykisk hälsa, som snart ska godkännas av parlamentet. Psykisk hälsa har dessutom fastställts som en prioriterad fråga i den nationella politiken. Det är ett av fyra områden som kommer att beviljas strukturfondsmedel för hälsovårdssektorn. Vi har insett att vi måste utforma samhällsbaserade vårdenheter som ett alternativ till permanenta vårdinstitutioner, vilket är en modern lösning på frågorna om mänskliga rättigheter.

Man kan inte lida i tysthet, ensam med sin egen sorg. Vi måste därför intensifiera våra insatser för att lösa de psykiska hälsoproblemen. Jag menar att EU:s grönbok ”Förbättring av befolkningens psykiska hälsa” är ett första viktigt steg i att finna en gemensam lösning. Det är inte bara behandling som är viktigt. För första gången talar vi om att främja psykisk hälsa, om att förebygga sjukdom och om tillfrisknande. Vi måste även utbyta information och bästa metoder med våra kolleger från andra länder och utveckla nätverk för informationsutbyte.

Vi har slutligen insett att lösningen på dessa problem inte bara ligger hos specialisterna. Samhället och varje enskild individ måste ta ansvar. Ledorden från Världsdagen för suicidprevention – ökad förståelse, nytt hopp – inrymmer förhoppningen hos dem som inte står likgiltiga inför andras lidande och förhoppningen att samhället ska bistå människor som har det svårt.

 
  
MPphoto
 
 

  Hiltrud Breyer, för Verts/ALE-gruppen.(DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag hoppas att denna grönbok äntligen ska sända en signal om att den psykiska hälsan i EU måste förbättras. Större politisk medvetenhet om EU-medborgarnas psykiska välbefinnande har saknats länge. Jag anser dock att det är allvarligt att det inte finns någon övergripande analys av orsakssambanden vare sig i betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet eller i kommissionens förslag.

Vi vet att miljöföroreningar, dålig kosthållning och livsmedelsallergier påverkar både det fysiska och det psykiska välbefinnandet. De effekter som giftiga kemikalier har på hormonbalansen är uppenbara. Det finns ett akut behov av att äntligen genomföra en analys av neurologiska störningar till följd av miljögifter och bekämpningsmedel, och av sambandet mellan koncentrationssvårigheter (ADD) och livsmedelsintolerans.

Vi vet också att till exempel högt begåvade barn och ungdomar ofta felaktigt ges psykiatrisk behandling på grund av att man inte förstår deras begåvning. Det måste finnas en bättre beredskap att hantera även denna fråga. Detta är även skälet till min oro över risken för att läkemedelsindustrin ska förstärka denna trend och lansera läkemedel som den enda lösningen.

Vi måste hantera frågan om behovet av en övergripande strategi som innefattar analys och behandling i stället för att i ännu högre grad medicinera och patologisera livsskeenden. Det är trots allt oacceptabelt att friska, livliga barn, barn som tidigare skulle ha betraktats som fullt friska, nu ska få diagnosen ADD eller ADHD och ordineras medicin. På samma sätt är det oacceptabelt att ungdomar exponeras för omfattande våld i medierna och därefter stämplas som psykiskt sjuka och ordineras medicin.

Vi måste också fråga oss själva om det någonsin kan finnas en garanti för lycka i vårt konsumtionssamhälle och om det därför är att ge en felaktig signal att automatiskt behandla människor med antidepressiva läkemedel varje gång de sörjer eller känner sig nere, vilket vi alla drabbas av någon gång.

Jag är därför oroad över att vi går fel väg med denna grönbok, och även med en vitbok. Vi borde analysera orsakssambanden och inte enbart lita till läkemedelsförskrivning. Parlamentets krav att läkemedel bara ska användas som en sista utväg, när orsakerna till den psykiska ohälsan har blivit ordentligt utredda, bör stå i centrum, och vi får inte bli lakejer åt läkemedelsindustrin och ägna oss åt att i ännu högre grad medicinera och patologisera livsskeenden och processer.

 
  
MPphoto
 
 

  Roberto Musacchio, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar John Bowis innerligt för det här betänkandet som är ett viktigt bidrag till ett bättre Europa där psykiatriska patienters värdighet respekteras, där de får stöd och hjälp att återgå till samhället samtidigt som oacceptabla former som segregering i mentalsjukhus upphör. Det blir kort sagt ett bättre Europa, eftersom en civilisation i stor utsträckning bedöms efter hur den i dessa situationer bemöter de svagaste och mest utsatta individerna.

För ett år sedan kom en grupp människor som vanligtvis kallas ”galna” hit till Strasbourg från Rom i buss tillsammans med mentalskötare och familjemedlemmar. De hade kommit hit för att tala med om oss om situationen i Italien: genom en lag uppkallad efter en psykiatriker, Franco Basaglia – som tyvärr inte finns bland oss längre och som kämpade för dem, dessa ”galna” män och kvinnor och för patienters värdighet – stängdes psykiatriska institutioner och inrättades ett alternativt, lokalt stöd- och rehabiliteringssystem som gjort att människor i Italien i dag har en bättre ställning. Dessa ”galna” män och kvinnor kom för att be oss införa systemet i Europa eftersom de på så sätt skulle känna sig som medborgare i detta Europa där de alltför ofta har varit, och fortfarande är, diskriminerade och berövade sina rättigheter.

Med det här betänkandet börjar vi i dag ge vårt svar på denna begäran, och vi kan berätta för dem att ”Ni är medborgare som alla andra”. Men för att det ska ske fullt ut måste det här arbetet som vi utfört med hela vårt hjärta, och arbetet i grönboken som kom till genom ett positivt samarbete mellan parlamentet och kommissionen, vändas till något betydelsefullt som också ger de olika länderna riktlinjer: med andra ord ett verkligt direktiv för ett Europa utan mentalsjukhus, som återupprättar alla psykiatriska patienters värdighet.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Det är ovanligt att frågan om rättigheter och etiska normer tas upp i en debatt om psykisk hälsa. Vissa personer ser till och med omoraliskt beteende som ett symptom på modernitet. Den typen av livsstil leder dock till störningar och förhindrar personlig utveckling. En person drivs också av biologisk stimulans från subkortikala delar av hjärnan som inte kontrolleras eller styrs av hjärnbarken där de mer utvecklade känslorna finns.

Hos dessa individer styrs tankeprocesser och intelligens av instinkter med underutvecklad moral och estetik och en oförmåga att hysa sociala eller patriotiska band. På så sätt kan en störd personlig och känslomässig utveckling påverka inte bara enskilda personer, utan även hela grupper och samhällen. Detta sammanfaller med en ökning av psykopatiska tendenser i samhället, vilket förstör det ytterligare och leder till ökade psykiska störningar och personlighetsförändringar.

Ett annat problem som dagens medicin möter i behandlingen av psykiska sjukdomar är att behandling av symtomen bara tar bort symtomen och ger inte någon verklig bot.

 
  
MPphoto
 
 

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Frågan om psykisk hälsa är inte något nytt fenomen, utan har diskuterats en hel del på senare i tid i Europa och USA. Jag skulle vilja betrakta frågan från arbetsmiljösynpunkt, eftersom arbetsmiljön bidrar till den försämrade psykiska hälsan. Insatserna för att förbättra våra regioners ekonomi och välstånd har lett till ändrade arbetsvillkor. Distansarbete, mer intensiv användning av kommunikationstekniker, ändrade arbetsrutiner, ökad rörlighet – allt har påverkat arbetstagarnas psykiska hälsa. Arbetslivets krav på flexibilitet, utbildning och kompetens har blivit hårdare med följden att medelålders och äldre arbetstagare inte kan anpassa sig till de ändrade villkoren. Den ständiga stressen ger upphov till psykiska problem.

Utöver de medicinska aspekterna av frågan måste de ekonomiska följderna av befolkningens försämrade psykiska hälsa bekräftas. Stress leder till högre sjukfrånvaro, sämre prestation på arbetet och problem bland kolleger på arbetsplatsen.

Eftersom folkhälsan står på medlemsstaternas nationella dagordningar och eftersom EU har begränsade befogenheter på området måste vi uppmärksamma de länder som har större problem och mindre tillgängliga medel för att avhjälpa problemet.

Trots det stora antalet självmord i Nordeuropa och Storbritannien anser jag att vi framför allt bör uppmärksamma de nya medlemsstaterna, där fem länder har den högsta självmordsfrekvensen inom EU. Länder i Mellan- och Östeuropa, inklusive Slovakien, har gått igenom stora förändringar, och deras medborgare har tvingats anpassa sig till en ny arbetsmiljö, skaffa ny kompetens och nya rutiner som överensstämmer med Västeuropas. De har mycket snabbt tvingats omskola sig och leda nya och mer sofistikerade processer, vilket påverkat framför allt medelålders och äldre arbetstagare negativt. Dessutom har ovannämnda länder drabbats av hög arbetslöshet, vilket också bidrar till försämrad psykisk hälsa.

Det har funnits förslag på att ett nytt organ ska inrättas för att behandla det här problemet. Jag håller inte med om det. Jag anser att det vore betydligt mer effektivt att omstrukturera de befintliga organen, däribland de som direkt hanterar frågor som rör psykisk hälsa.

 
  
MPphoto
 
 

  Avril Doyle (PPE-DE).(EN) Herr talman! Jag vill tacka både kommissionsledamoten för en utmärkt grönbok och John Bowis för hans betänkande som har tillfört ännu mer till vad som var en utmärkt början. Tack ska du ha, John. Ditt särskilda intresse och din känsla för detta ämne är en inspiration för många av oss här.

Tjänster på hälso- och sjukvårdsområdet hör till de enskilda medlemsstaternas behörighetsområde, men enligt artikel 152 har vi i EU ett uppdrag när det gäller främjande, förebyggande insatser och spridande av information. Detta är just vad denna debatt om grönboken kan åstadkomma: att sörja för att vi öppnar hela detta område, att vi inriktar oss på de stora problemen med stigmatisering och diskriminering och att vi utbyter erfarenheter om bästa förfaringssätt och epidemiologiska siffror inom detta område.

Herr kommissionsledamot! Ni nämnde att siffrorna inte visar vilken börda den psykiska ohälsan i själva verket är. På grund av stigmatiseringen och diskrimineringen är det många som inte söker behandling och hjälp. Jag håller fullständigt med er. Jag skulle faktiskt allvarligt vilja ifrågasätta våra data. Jag skulle säga att dessa data – om man är generös – antagligen svarar mot hälften av den börda som den psykiska ohälsan faktiskt skulle kunna innebära. De flesta anställda med akut eller kronisk depression, till exempel, döljer den för sina arbetsgivare av fruktan för negativa följder för deras karriärmöjligheter. Ett enormt viktigt bidrag vi kan göra här på detta synnerligen viktiga område är därför att öka medvetenheten, att förändra attityderna och framför allt att utbyta erfarenheter om bästa förfaringssätt.

Siffrorna är häpnadsväckande: 18 miljoner människor runt om i EU lider av allvarlig depression, och 58 000 av våra medborgare begår självmord varje år – en siffra som i stort sett svarar mot att två eller tre små städer i ett landsbygdsområde utplånas varje år. Tio gånger fler försöker begå självmord. Det är sannolikt att en av fyra bland oss kommer att uppleva psykiska hälsoproblem vid någon tidpunkt i våra liv, och över 27 procent av den vuxna befolkningen i EU drabbas årligen av psykiska hälsoproblem. Störningar som depression och ångest, inbegripet stress och ätstörningar, är de vanligaste psykiska hälsoproblemen. Det finns undersökningar där det på ett skrämmande sätt uppskattas att neuropsykiatriska störningar, främst depressioner, kommer att vara den främsta sjukdomsorsaken i den utvecklade världen 2020. En betydande del av dessa sjukdomar beror på att EU:s befolkning åldras, vilket kommer att innebära en särskild utmaning.

Psykisk ohälsa är möjlig att förebygga och behandla. Vi måste uppmuntra tidiga insatser och såsom min kollega John Bowis föreslog måste vi ännu en gång granska lagstiftningen om diskriminering för att se om vi kan låta diskrimineringen av människor med psykiska hälsoproblem ingå i detta paket. Vi måste göra allt vi kan med den behörighet vi har. Eftersom EU:s konstitutionsfördrag inte har nått den framgång som några av oss hade hoppats är vår behörighet tyvärr ganska begränsad. Detta hindrar oss dock inte från att tillämpa de punkter på dessa områden som finns i nuvarande EU-lagstiftning. Framför allt måste vi öppna detta ämne och inbegripa dem som lider av sjukdom på just detta område.

Att ignorera problemet och att inte erbjuda den hjälp och behandling som behövs kostar EU tre till fyra procent av vår BNP om året.

Tack, herr kommissionsledamot, för ert arbete och framför allt ett tack till min kollega John Bowis för hans utmärkta betänkande.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Dorette Corbey (PSE).(NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Europeiska unionen har inte många befogenheter på folkhälsoområdet och så bör det också förbli, eftersom folkhälsan framför allt är medlemsstaternas ansvar.

EU har dock en mycket viktig kompletterande funktion: gemensam forskningspolitik där folkhälsan är en viktig beståndsdel samt åtgärdsprogram för folkhälsan i syfte att förbättra kvaliteten på vård och behandlingsmetoder genom utbyte av uppgifter, sammanslagning av sakkunskap och genom att länderna drar lärdom av varandra.

Eftersom detta tillvägagångssätt har särskilt goda förutsättningar på folkhälsoområdet, herr kommissionsledamot, så välkomnar jag grönboken. Jag tackar också John Bowis för hans engagemang och delaktighet i detta. Han har skrivit ett utmärkt betänkande.

Det har påpekats flera gånger under kvällens lopp att en av fyra européer, eller hundra miljoner av oss, får en allvarlig sjukdom minst en gång i sitt liv. Detta är tragiskt och motsvarar också tre–fyra procent av BNP.

Psykiska problem omfattar en lång rad tillstånd och kan handla om allt från flickors och unga kvinnors ätstörningar, om alkoholism och narkotikamissbruk till beteendestörningar, depression och andra psykiska sjukdomar. Det är svårt att ta fram framgångsrika behandlingsmetoder för dessa sjukdomar. Ta till exempel narkotikamissbruk. På vilket sätt övervinner man narkotikamissbruk bäst? Med läkemedel, metadon, samtalsterapi eller ett Narcononprogram med bastubad och vitaminer? En seriös jämförelse av olika rehabiliteringsmetoders framgångar skulle vara användbar. Eller ta ätstörningar och depressioner: det finns framgångshistorier, men precis lika många misslyckanden.

Det som betyder något är att sakkunskap samlas, att praktiserande läkare drar lärdom av varandra, att patienter eller missbrukare blir medvetna om framgångsrika behandlingsmetoder. På så sätt är det också lämpligt att inrätta en europeisk grupp för samordning av sakkunniga dit patienter, missbrukare och vårdinstitutioner bör knytas. Den bör sedan omvandlas till en slags hjälpcentral med en webbplats där en av fyra européer med familjer kan söka hjälp när de drabbas av psykiska problem. Det är ett bra sätt för samarbetet inom EU att komma till sin rätt.

 
  
MPphoto
 
 

  Marios Matsakis (ALDE).(EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först vill jag framföra mina uppriktiga gratulationer till föredraganden för hans utmärkta arbete. John Bowis har på ett grundligt och framgångsrikt sätt behandlat alla de viktiga frågor som berör en strategi för psykisk hälsa i EU, och min grupp stöder helt hans betänkande.

När det gäller de ändringsförslag som har lagts fram kommer ALDE-gruppen att stödja ändringsförslagen 11 och 12 från PSE men med följande förslag till muntligt tillägg till vardera ändringsförslaget. I båda ändringsförslagen bör orden ”några av” föras in efter ordet ”i” så att texten lyder: ”i några av de nya medlemsstaterna”. Detta är nödvändigt eftersom det som nämns i ändringsförslagen inte gäller alla nya medlemsstater, och det skulle vara olämpligt och felaktigt att inte klargöra detta. Jag är säker på att alla som berörs kommer att kunna enas om denna lilla ändring.

När det gäller huvudinnehållet i betänkandet vill jag bara ännu en gång understryka ett par punkter. För det första att psykisk ohälsa är någonting ytterst vanligt. Det beräknas att ungefär 100 miljoner EU-medborgare kommer att drabbas av psykisk ohälsa under sin livstid. Den psykiska ohälsan verkar inte vara så vanlig i det dagliga livet eftersom de flesta människor väljer att dölja den. Nu är det dags att sluta förneka och skambelägga den psykiska ohälsan och att ta itu med den på ett öppet, rationellt och effektivt sätt.

För det andra har vi det faktum att den psykiska ohälsan tyvärr stigmatiseras i våra samhällen. Enligt min uppfattning beror stigmatiseringen på att vi har begränsade kunskaper om hur hjärnan, ett av våra främsta livsviktiga organ, fungerar. Hjärnan kan i likhet med andra livsviktiga organ som hjärtat och lungorna drabbas av sjukdom, vilket leder till dysfunktion. Ett hjärta som fungerar dåligt kommer att ge upphov till hjärtsjukdom. På samma sätt kommer en hjärna som fungerar dåligt att ge upphov till psykisk sjukdom. Den huvudsakliga skillnaden är enligt min uppfattning att vi kanske inte ännu kan identifiera exakt den anatomiska och/eller histologiska och/eller biokemiska anomali som ger upphov till en speciell dysfunktion hos hjärnan. Jag är säker på att vi kommer att kunna göra det i framtiden i takt med att våra vetenskapliga kunskaper inom neurologin och neurovetenskapen gör framsteg. Psykisk sjukdom bör därför inte vara någonting att skämmas över. Den psykiskt sjuka patienten är inte annorlunda än en hjärtpatient eller vilken annan patient som helst.

Avslutningsvis önskar och hoppas jag verkligen att betänkandet kommer att markera slutet på den mörka tiden i vårt sätt att förhålla oss till psykiska störningar och början på en ny tid som präglas av förståelse när det gäller såväl behandling som förebyggande av psykisk ohälsa.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean Lambert (Verts/ALE).(EN) Herr talman! Även jag vill gratulera John Bowis till hans utmärkta betänkande. Jag vill också säga att det inte bara är en jämställdhetsfråga: förvisso finns det också ett mycket starkt rasperspektiv förknippat med psykisk hälsa och psykisk sjukdom. Vi har åtminstone lämnat bakom oss den tid då sexuell läggning uppfattades som en mental störning, men som andra har sagt återstår det en enorm mängd arbete som måste göras. Som John Bowis själv påpekade har vi bara börjat skrapa på ytan när det gäller vad vi skulle kunna kalla främjande av psykiskt välbefinnande. Världshälsoorganisationen beskriver psykisk hälsa som ett tillstånd av välbefinnande där individen förverkligar sin förmåga, kan hantera de normala stressituationerna i livet, kan arbeta produktivt och fruktbart och kan lämna ett bidrag till det samhälle han eller hon tillhör.

Detta har enorma följder för den sociala integrationspolitik vi bedriver, och som ledamot av utskottet för sysselsättning och sociala frågor vill jag i likhet med andra ta upp arbetslivet och särskilt inrikta mig på punkt 27 i betänkandet. Den handlar inte bara om hur den psykiska hälsan påverkar en anställning utan om hur en anställning påverkar den psykiska hälsan. Som andra har sagt är stress den potentiellt främsta orsaken till frånvaro från arbetet. Europeiska arbetsmiljöbyrån har lagt ned ett stort arbete på denna fråga. Arbetsrelaterad stress, depression eller ångest som rapporterats av den anställde själv svarade nyligen i Storbritannien för närmare 13 miljoner förlorade arbetsdagar under ett år. Om detta hade varit resultatet av fysisk skada på arbetsplatsen skulle det ha blivit ett enormt rabalder.

Många företag saknar en policy för att hantera stress. Många företagsledare kan inte känna igen stressen hos sig själva, och de kan inte hantera den hos andra. Därför måste vi utveckla utbildningen på detta område, och vi måste få en kultur på arbetsplatserna där man kan erkänna stress, hantera den på ett seriöst sätt och arbeta med en uppläggning av arbetet som främjar psykiskt välbefinnande.

 
  
MPphoto
 
 

  Jiří Maštálka (GUE/NGL).(CS) Vi håller förstås med om att psykisk hälsa är en förutsättning för intellektuellt och känslomässigt självförverkligande och för att integrera människor i samhället. Den psykiska hälsan har dock på senare år inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet jämfört med andra områden. Kommissionens grönbok, och framför allt John Bowis enastående betänkande, fyller igen det tomrummet och innehåller en lång rad mycket bra förslag, inte bara till kommissionen, utan också till läkare och allmänhet.

I det här betänkandet fastställs de centrala problem på det psykiska hälsoområdet som ingår i ett större sammanhang, och så intensivt debatterade frågor som stigmatiseringen av psykiskt sjuka, patientbehandlingsmetoder och könsskillnaderna, som är så tydliga inom psykisk hälsa, belyses.

Jag skulle för det första vilja ta upp uppmaningen från John Bowis och kommissionen i grönboken om att förebyggande arbete är det effektivaste sättet att bekämpa den allt högre frekvensen av psykisk sjukdom. Detta borde vara en prioritering i vårt förebyggande synsätt. Just miljöns, sysselsättningens och familjens inverkan borde stå i centrum för vår uppmärksamhet och våra handlingsplaner eftersom dessa områden påverkar den psykiska hälsan, och här kan förebyggande insatser fungera.

Jag är också mycket glad över det viktiga omnämnandet av könsskillnader i fråga om psykisk hälsa, vilket inte togs upp i tillräckligt hög utsträckning i kommissionens grönbok. Kvinnor är mer benägna att söka vård och att äta mer läkemedel, som de har sämre förutsättningar att klara av. De utsätts också ofta för oönskade påtryckningar från sina närstående, vilket kan leda till psykisk kollaps.

Ett område som verkligen bör uppmärksammas i framtiden, inte bara av läkare och politiker, utan även allmänheten är stigmatiseringen av psykiskt sjuka. Den betoning som läggs på denna fråga i betänkandet ger en antydan om situationens allvar. Jag är positiv till föredragandens kommentarer och förslag. Jag anser visserligen att förslagen om bästa praxis är mycket positiva, och jag tror att de kommer att leda till högre normer – i egenskap av läkare ger jag dessa förslag mitt starka stöd – men i mitt land är tyvärr de aktuella programmen extremt dyra och därmed tråkigt nog inte prioriterade. Möjligheterna att inrätta gemensamma EU-program på detta område kan bidra till att lösa problemet.

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Tadeusz Masiel (NI).(PL) Herr talman! Jag lyckönskar John Bowis till hans utmärkta betänkande som hjälper oss att förstå hur viktig den psykiska hälsan är, inte bara för enskilda personer utan också för samhället.

Förebyggande insatser för att förhindra psykiska sjukdomar, psykoterapi för barn, vuxna och familjer, behandling av neurotiska besvär och främjandet av förebyggande psykiskt arbete är väldigt viktiga eftersom vi vet att verkliga psykiska störningar som psykoser kan behandlas, men inte botas. Det är värt att notera att det på det psykiatriska området inte finns några läkemedel som kan bota i ordets verkliga betydelse, och att de som finns upptäcktes av en slump.

I västvärldens civilisationer finns en ihållande tendens att gömma undan och förtränga förekomsten av svagheter, särskilt psykiska svagheter. Bara kroppsliga sjukdomar tolereras. Om vi kan lägga mer resurser på psykologernas och psykoterapeuternas arbete kan vi dock spara pengar på läkarbesök för behandling av kroppssjukdomar och på utgifter inom hälso- och sjukvården som helhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Antonios Trakatellis (PPE-DE).(EL) Herr talman! Enligt Världshälsoorganisationen är psykisk hälsa en förutsättning för att enskilda personer, samhällen och länder ska fungera och måste därför behandlas globalt utifrån nya grunder och med nya utgångspunkter som ger nytt hopp. Vi använder i detta hänseende uppgifter från Världshälsoorganisationen som riktlinjer och inleder för första gången en systematisk insats för att främja den psykiska hälsan.

De drabbades familjer som ger materiellt och moraliskt stöd till familjemedlemmar med psykiska problem drabbas, tillsammans med den sjuka personen, av de negativa följderna av stigmatiseringen och den diskriminering som följer med dessa sjukdomar. Därför behöver de få stöd från yrkesverksamma så att deras uppenbara behov kan uppfyllas. Dessutom är information och en systematisk kamp mot stigmatiseringen nödvändiga inslag när psykiska sjukdomar ska behandlas.

Lika viktigt är det att undersöka mekanismerna bakom och orsakerna till dessa sjukdomar och att förbättra tillhörande behandling, däribland utvecklingen av nya behandlingsmetoder. Här skulle jag vilja betona att den största skillnaden mellan dessa patienter och flertalet andra allvarliga tillstånd, som till och med kan leda till döden, är att de stör hjärnans funktioner, till exempel minnet, kognitiva funktioner och medvetenheten, med andra ord sådana funktioner som är oupplösligt förenade med människors personlighet. Denna personlighet undergrävs och kan i sista led förstöras vid flera av dessa tillstånd.

Om målet i form av förebyggande arbete och vård verkligen är en allvarligt menad prioritering är därmed också motsvarande mål för neuropsykologiska sjukdomar högsta prioritet om vi vill förhindra kärnan i det europeiska samhället från att undergrävas och förstöras, i synnerhet som detta samhälle är sammansatt av många äldre människor som, vilket vi känner till, är mer utsatta för nervsjukdomar.

Avslutningsvis vill jag berätta att jag hyser stark tilltro till att förebyggande insatser, tidig igenkänning och korrekt behandling betydligt minskar de personliga, ekonomiska och sociala konsekvenserna. Därför anser jag att vi genom att rösta för det utmärkta betänkandet av min käre vän John Bowis slår in på en väg som ger psykiska sjukdomar den tunga prioritering de förtjänar, vilket ger oss mer effektiva åtgärder mot denna moderna plåga.

 
  
MPphoto
 
 

  Justas Vincas Paleckis (PSE).(LT) Herr talman! Var vänlig ta emot mitt hjärtliga välkomnande av en sådan ovanligt ärlig och personlig redogörelse som detta förslag till betänkande. Betänkandet och de debatter som det gett upphov till är ett viktigt steg när det gäller Europaparlamentets stöd till kommissionen i arbetet med att utveckla en ny politik för psykisk hälsa som är så viktig för de nya EU-medlemsstaterna. Dåliga psykiska hälsoindikatorer, till exempel höga självmordsfrekvenser och hög frekvens av våld och missbruk, särskilt alkoholmissbruk, är inte ovanligt i sådana länder. De nya medlemsstaterna har ärvt ett ineffektivt system för psykiatrisk vård som bygger på stora psykiatriska institutioner vilka enbart bidrar till att förstärka social utslagning och stigmatisering. Även dessa institutioner är i dag underfinansierade och därmed instabila och utan möjlighet att utföra sina redan begränsade uppgifter.

Det finns uppenbart en brist i de gemenskapsbaserade tjänster som borde ingå i vårdstrukturer och sociala strukturer. Vi kan vanligtvis endast rapportera om enstaka framgångsrika fall från vårdhem för psykiatriska patienter, medan vård i hemmet och lokalt baserade tjänster i själva verket är mycket mer humana, mer förenliga med de mänskliga rättigheterna och mer kostnadseffektiva. Vi har ingen tradition med vård i hemmet som kan stödjas av samhället. Därför stretar det gamla systemet emot och vägrar släppa greppet.

Det ökande antalet barn som växer upp på statliga institutioner är särskilt oroande. Detta är ytterligare ett bevis på att det saknas alternativa system för hjälp till föräldrar i högriskgrupper att uppfostra och utbilda sina barn på rätt sätt.

Några nya medlemsstater har redan tagit de första stegen mot att genomföra bestämmelser som överensstämmer med EU:s principer. Litauen har utarbetat en politik för psykiatrisk hälsa som ska läggas fram för parlamentet för godkännande i år. Litauen har också inlett projektet ”Barns och ungdomars psykiska hälsa i ett utvidgat EU: utveckling av effektiv politik och praxis”. Projektet fick stöd av kommissionen, och i det har ingått 18 medverkande länder och 34 associerade partner.

 
  
MPphoto
 
 

  Marian Harkin (ALDE).(EN) Herr talman! Jag är glad att få tala om detta angelägna och väl genomtänkta betänkande, och jag gratulerar föredraganden.

För det första håller jag med om att mervärdet i en gemenskapsstrategi för psykisk hälsa framför allt finns på området förebyggande åtgärder och åtgärder för att öka medvetenheten och att alla förslag från kommissionen bör innefatta partnerskap och samråd med alla berörda parter.

Ett viktigt inslag i varje strategi kommer att vara att ta bort stigmatiseringen av psykisk sjukdom, och detta kommer att kräva en mångfacetterad strategi som omfattar information, utbildning, lagstiftning mot diskriminering, samhällsinriktade strategier och en ansvarsfull rapportering av medierna.

Jag stöder helt förslaget i betänkandet att medlemsstaterna bör samarbeta och genomföra effektiva strategier för att minska antalet självmord eftersom detta inte bara är en nationell eller europeisk utan också en global fråga.

I Irland är självmord den vanligaste dödsorsaken för personer mellan 18 och 24 år. Självmordsfrekvensen i denna åldersgrupp är tyvärr den högsta i EU. Sådana dödsfall drabbar familjerna hårt och skapar öppna sår i lokalsamhällena. En nyligen genomförd undersökning i mitt eget område North Leitrim och West Cavan med titeln ”Män vid gränsen” målade upp en sorglig bild av livets verklighet för många ensamstående äldre män: 56 procent av de tillfrågade sa att de kände någon som hade begått självmord. Eftersom jag alltid tycker om att sätta vår verksamhet här i samband med vad som händer i våra valkretsar gläder det mig att kunna säga att denna undersökning delvis finansierades av EU, och jag hoppas att undersökningens rekommendationer kommer att bidra till en förbättring av situationen.

Samtidigt som utgifterna för den psykiska hälsan hör till de enskilda medlemsstaternas behörighetsområde anser jag slutligen att vi måste uppmärksamma de betydande skillnaderna mellan de enskilda medlemsstaterna när det gäller utgifterna för den psykiska hälsan, och det är utan stolthet jag säger att våra nivåer i Irland är otillräckliga. Jag håller med föredraganden om att det krävs offentliga påtryckningar för att säkerställa en tillräcklig finansiering av åtgärder för att främja psykisk hälsa och förhindra psykisk sjukdom.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean-Claude Martinez (NI).(FR) Herr talman! En tsunami går över Europas ekonomi och samhällen, en jättevåg som är känd som psykisk sjukdom, men som jag hellre kallar neurologiska sjukdomar för att förhindra stigmatisering. Antalet patienter ökar ständigt, och vågen fylls på av den tydligt åldrande befolkningen och den heliga kon ultraliberal ekonomi, som i sig är ett slags neuros. Europeiska kommissionen har säkert en del att säga om detta, vilket även gäller föredraganden som i punkt 24 talar om isolering på landsbygden, arbetsvillkor, otrygga anställningar och arbetslöshet. Men vad är det som har lett till isolering på landsbygden om inte nedmonteringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, tillika i frihandelns namn? Vad är det som lett fram till arbetslösheten, om inte det politiska valet att gynna frihandeln? Vad är det som orsakar stress i arbetsmiljön, om inte ideologin om konkurrenskraft och konkurrens?

Det som behövs för att bota dessa neurologiska sjukdomar är samma sak som John Bowis efterlyser: sjukhus, individuell vård, specialistvård och varierad vårdpersonal – med andra ord investeringar, vilket dock förhindras av åtstramningsbudgeten – givetvis utarbetat för en ideologi med konkurrenskraft och frihandel.

Här går vi runt i cirklar eftersom orsaken till sjukdomarna är en felaktig filosofi om ekonomisk konkurrens, och det som krävs för att behandla den är investeringar, som samtidigt förhindras av samma filosofi. Det kanske krävs ett organ som ansvarar för att utforska psykets värld, men lösningen ligger troligen i att bota våra ledare. Jag har bara en sak till att säga. Det sades om Don Quijote från la Mancha att han hade läst så många böcker om riddare att hans hjärna torkade in. När det gäller våra ledare har de läst så mycket av Adam Smith och David Ricardo att de blivit galna.

 
  
MPphoto
 
 

  Christa Klaß (PPE-DE).(DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vår största tillgång är onekligen vår hälsa – både den fysiska och mentala.

Alltför ofta har hälsopolitiken förr och nu endast varit inriktad på olika aspekter av fysisk hälsa. Den är påtaglig, ofta till och med synlig, och många gånger lättare att behandla. Det är också mycket kostnadsintensivt att bara vidmakthålla fysisk hälsa. Tyvärr är det fortfarande ofta så att inte alla tillgängliga möjligheter har överkomliga priser i dag. Vårt vårdnätverk, från förebyggande vård till eftervård, ruinerar statskassorna.

Avsikten med detta betänkande, som jag lyckönskar John Bowis till, är inte att EU ska vara aktivt på vårdområdet. Vården ligger inom medlemsstaternas ansvarsområde och bör så förbli. Vi är dock positiva till att ge ut denna grönbok från kommissionen för att stimulera diskussionen om vikten av psykisk hälsa inom EU, vikten av att ha en strategi och prioriteringar. Vi vet nu att god psykisk hälsa också är en förutsättning för goda ekonomiska resultat.

Vi måste ställa frågor till oss själva och även söka svaren. Först och främst: Vem menar vi när vi talar om personer med ”dålig psykisk hälsa”? Varför söker 13 procent av européerna professionell hjälp på det här området? Varför begår så många människor inom EU självmord? Vi har hört siffrorna; vid utfrågningen nämndes siffran 58 000 varje år. Varför är samhället så sjukt? Vad är orsaken? Är kraven i vårt samhälle generellt för höga? Sedan har vi den stora frågan: vad händer med dessa missgynnade samhällsmedlemmar?

De här frågorna måste diskuteras för att öka medvetenheten. En sak är säker: det behövs även sociala förändringar för att förebygga dessa sjukdomar. Som vi vet är det svårt att hantera skärpan och konkurrensen i människors arbetsliv. Många saker är dock lättare att leva med om människor har en fristad, eller en chans att dra sig undan. Jag tänker framför allt på familjen som ger människor möjlighet att vila och ladda batterierna. Familjer behöver dock hjälp och stöd för att kunna uppfylla de viktiga sociala funktionerna.

En sak är säker: det går inte att kontrollera människor genom lagar, men det går och är verkligen nödvändigt att skapa sådana villkor där de och deras hälsa kan öka – psyke, kropp och själ. Låt oss därför ge stöd till familjer. Om detta är en av avsikterna med betänkandet är det ett steg i rätt riktning.

 
  
MPphoto
 
 

  Bogusław Sonik (PPE-DE).(PL) Herr talman! I många år har frågan om psykisk hälsa varit ett besvärligt ämne som fortfarande överskuggas av andra sjukdomar som drabbar vårt samhälle. Fenomenets omfattning i dag innebär dock att vi inte kan bortse från farorna med psykiska störningar.

Vi kan inte diskutera hälsotillståndet inom EU utan att ta hänsyn till dessa riskmoment. Statistiken visar den grymma sanningen. I genomsnitt 58 000 människor begår självmord varje år. Siffran är högre än antalet döda i bilolyckor, på grund av mord eller dödsfall i aids. Depression är i dag det allvarligaste problem som drabbar vårt samhälle. Det är ett problem som påverkar allt fler människor, framför allt ungdomar och i allt större utsträckning etniska minoriteter.

Ekonomiska analytiker uppskattar att dålig psykisk hälsa kostar EU:s invånare runt tre–fyra procent av BNP, framför allt till följd av försämrad produktivitet och tidig pensionering.

Därför är det viktigt att så snart som möjligt utarbeta och godkänna ett direktiv om psykisk hälsa och skyddet av civila och grundläggande rättigheter för människor som lider av psykiska problem. Genomförandet av direktivets principer kommer att bli den konkreta ramen för genomförandet av gemenskapens program. Förebyggande hälsovård som tar hänsyn till olika åldersgrupper bör också ha en viktig funktion i strategin för psykisk hälsa enligt mottot att förebyggande insatser är bättre än kurer. Det europeiska förbundet mot depression har ett pilotprogram som redan lyckats minska antalet självmord och självmordsförsök hos ungdomar med 25 procent. Därför måste vi tänka igenom frågan ordentligt och vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att ett beroende av modern teknik utvecklas.

I dag är vi nöjda med att ha tillgång till all slags teknik, att allt är möjligt, att vi har tusentals prylar till vårt förfogande. Men till vilket pris? Priset är att framför allt ungdomar blir beroende av sina skärmar och vägrar godta några skäl till att ta bort dem. Detta är vår tids utmaning, och vi måste bemöta den utmaningen. Att införa en gemensam samordnad EU-politik på området psykisk hälsa kommer att hjälpa oss att skapa lämpliga villkor för en harmonisk utveckling av allmänhetens psykiska hälsa. Den kommer att hjälpa människor att lära sig hantera svåra situationer, konflikter eller stressande villkor och skapa bättre relationer med andra människor.

 
  
MPphoto
 
 

  Richard Seeber (PPE-DE).(DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! I eftermiddags diskuterade vi ett rökfritt Europa. Åtgärder från kommissionen och hela Europa för den psykiska hälsan är dock ännu viktigare. I det sammanhanget är jag glad över att kommissionen tar upp frågan, och jag är också tacksam över att vår föredragande John Bowis tar upp den och lägger fram ett utmärkt betänkande.

Ett av de största problemen med psykisk hälsa är att ämnet är tabu i alla samhällen. Vi borde fråga oss varför det är så. Många skäl kan nämnas, men jag ska bara ta upp några av dem. För det första är vi nog alla rädda att en dag hamna i en liknande situation – särskilt när vi tänker på ålderdomen framför oss.

För det andra är psyket och själen centrum för vår mänsklighet. De definierar själva essensen av mänsklighet.

För det tredje går det inte att tillgripa vår kära mekaniska tolkning av vår miljö på det här området, eftersom det inte fungerar här. Detta är ett fenomen som orsakar starkt lidande, inte bara för enskilda personer, utan för samhället som helhet.

Jag har valt ut några siffror som verkligen är förskräckande läsning. Enligt en undersökning som gjorts av det tyska socialförsäkringsorganet Deutsche Angestellten-Krankenkasse ökade antalet psykiska problem på arbetsplatserna med 70 procent mellan 1997 och 2004. Mot bakgrund av att sjukfrånvaron tenderade minska under samma period ökade frånvaron på grund av psykisk ohälsa med mer än två tredjedelar. Psykisk stress står nu för tio procent av alla sjukdagar i Europas ekonomi.

Världshälsoorganisationen (WHO) uppger att 1990 var lunginflammation, diarrésjukdomar och spädbarnssjukdomar de tre största sjukdomarna globalt sett, men 2020 kommer de vanligaste sjukdomarna att vara ischemiska hjärtsjukdomar, depression, ångestneuroser och trafikolyckor. Produktionsbortfallet uppgår till miljarder euro. Undersökningar som gjorts för EU-15 – de gamla medlemsstaterna – visar att bortfallet ligger på 265 miljarder euro eller ungefär 3–4 procent av gemenskapens BNP.

EU som helhet är därför i sin fulla rätt att fråga sig vad vi tillsammans kan göra åt detta. Vi måste förstås komma ihåg att medlemsstaterna är mycket misstänksamma gentemot EU:s befogenheter och ansvarsområden. Jag anser ändå att mervärdet av åtgärder på EU-nivå är oerhört viktigt. John Bowis beskrev detta mycket bra i sitt betänkande. Vi får inte glömma modellen med bästa praxis eller de mer utförliga siffrorna, eller den stärkta forskningen och utvecklingen. Vårt tänkande bör i huvudsak riktas mot målgrupper så att vi kan nå fram till en lösning och därmed förhindra att EU-maskineriet stannar upp och proppen går ur.

 
  
MPphoto
 
 

  Frieda Brepoels (PPE-DE).(NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka kommissionsledamoten för grönboken och i än högre grad John Bowis för det viktiga arbete han gjort.

Det har visat sig bli ett mycket nyanserat betänkande. Inte undra på att det antogs så gott som enhälligt i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Vi hyser därför gott hopp om att betänkandet godkänns av en stark majoritet i kammaren i morgon. Vi hoppas också att det kan sätta den press som behövs på kommissionen så att den kan vidta nödvändiga åtgärder inom sin behörighet. Det framgår nämligen tydligt att mycket kan förbättras inom det psykiska hälsotillståndet i EU.

Patienterna har fortfarande inget att säga till om. Det finns fortfarande inget samarbete mellan olika vårdinrättningar, och sektorn lider av stor resursbrist. Mervärdet av en politik på EU-nivå som vi måste följa ligger huvudsakligen i att främja utbytet och samarbetet mellan medlemsstaterna. Vi måste framför allt kunna förbättra länkarna mellan de varierade och olika åtgärderna på medlemsstatsnivå, både nationellt och regionalt.

Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kommissionens grönbok har inte bara dragit i gång en debatt här i parlamentet; nationella och regionala regeringar har också uppmuntrats att frigöra mer resurser. Den nationella hälsoundersökningen i mitt land, i Flandern, visade att så många som en av fem flamländare har psykiska problem och en av åtta till och med allvarliga problem. Då beslutade den flamländske hälsoministern raskt att stärka de psykiatriska vårdinrättningarna ordentligt, framför allt inrättningar för de målgrupper som lider mest, det vill säga barn och ungdomar.

Patientorganisationerna hakade på. De bad företrädare för till exempel ADHD Europa att rikta in sig på ADHD-patienternas levnadsvillkor eftersom denna utvecklingsstörning hos barn ursprungligen inte ens nämndes i grönboken. Om tillståndet inte behandlas kan det leda till mycket skada och nöd, inte bara för patienten, utan också i form av vård- och omsorgskostnader, skolväsendet och hela det ekonomiska systemet.

Jag är därför glad över att vår föredragande var beredd att godkänna ett par viktiga tillägg i detta hänseende. Jag tackar också mina kolleger för deras stöd. Jag hyser nu gott hopp om att kommissionen, med utgångspunkt från det ovannämnda, vid slutet av året kan lägga fram förslag till en strategi för psykisk hälsa inom EU. Jag önskar att kommissionen kan göra det med framgång.

 
  
MPphoto
 
 

  Péter Olajos (PPE-DE).(HU) Först och främst vill även jag tacka John Bowis för möjligheten att tala i denna mycket viktiga fråga. Alla är rädda för sjukdomar, och de hemskaste sjukdomarna är onekligen de som hotar den psykiska hälsan.

Läkarvetenskapen och samhället har under en lång tid stått lika hjälplösa inför dessa problem och har reagerat genom att sopa frågan under mattan eller isolera offren. Lyckligtvis vet vi i dag att barn med inlärningssvårigheter inte är dåliga ungar, att de som drabbas av depression inte bara kan förväntas skärpa sig, och att med lämplig vård kan också individer med psykiska funktionshinder utvecklas markant. Samtidigt måste vi konstatera faktum att på samma sätt som skrivbordsarbete är dåligt för ryggen, eller användningen av kemikalier ökar mängden allergier, så gör stress, informationsöverflöd och bristen på stabila referenspunkter i vårt samhälle det svårare att bevara den psykiska hälsan. De flesta människor strävar i dag medvetet efter att ha en frisk kropp, men skyddet av vår psykiska hälsa får betydligt mindre uppmärksamhet.

Av den anledningen välkomnar jag att kommissionen har tagit de första stegen på väg mot en gemenskapsstrategi för förbättrad psykisk hälsa. Detta är särskilt viktigt för de nya medlemsstaterna, särskilt Ungern, eftersom den chock som följde med de plötsliga ekonomiska och sociala förändringarna har lett till problem som våra omoderna institutionella system, stora resursbrister och förlegade synsätt inte kan hantera på rätt sätt. Därtill har vi problem som är typiska för regionen, till exempel hög självmordsfrekvens.

I mitt land, Ungern, dog över 45 av 100 000 människor för egen hand när självmordsfrekvensen var som högst för 20 år sedan. Detta är siffror som chockade omvärlden. Enligt Världshälsoorganisationens uppgifter var självmordsfrekvensen 2000 i världen 16 av 100 000, vilket är en uppgång under de senaste 50 åren. För inte länge sedan hade vi vissa år färre döda i Europa på grund av trafikolyckor än på grund av självmord, vilket några av mina kolleger redan har nämnt. Men vi får inte tro att detta bara gäller Europa. Även i Förenta staterna ligger självmorden många gånger före mord som dödsorsak – 1997 registrerades till exempel en och en halv gång så många självmord som mord.

Den långa period då vår region varit eftersatt har inneburit att man i vårt land fortfarande anser att ett besök hos psykologen ska hållas hemligt. Det är inte heller ovanligt att barn med missgynnad bakgrund betraktas som psykiskt funktionshindrade. Många familjer får klara sig på egen hand utan effektiv hjälp utifrån när någon familjemedlem får allvarliga problem. Denna situation måste förändras, och det är därför jag stöder alla de ändringsförslag som uttryckligen anger att särskild uppmärksamhet måste ägnas åt psykiska hälsoproblem i de nya medlemsstaterna.

 
  
MPphoto
 
 

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE).(FI) Herr talman! Jag tackar först och främst min kollega John Bowis för hans arbete. Jag menar då inte bara det här betänkandet, utan alla hans bidrag och den kraft med vilken han har talat för det psykiska hälsoarbetet inom EU. Jag har varit ledamot av parlamentet i sju år, och under denna tid har John Bowis alltid hållit ämnet på dagordningen. Han är för mig ett lysande exempel på en politiker som förverkligar sin vision av en bättre värld med beslutsamhet och ihärdighet. Bara på detta vis kan saker och ting förändras: När man inte ger efter för godtyckliga politiska nycker och trender, utan själv vet vad man strävar efter och gör det.

Det är lätt att hålla tyst om psykiska problem. Det finns en stark stigmatisering kring den här typen av problem, och det kan till och med förekomma diskriminering, vilket i värsta fall kan förhindra någon från att söka vård. Korrekt information, öppenhet och den typ av kampanjer för psykisk hälsa som föreslås i betänkandet kommer att bidra till att skingra den här meningslösa stigmatiseringen. Vägen till mognad är mer gropig än någonsin. Tillväxten verkar hämmas av samhällets ökade osäkerhet. Det är bra att betänkandet visar medvetenhet om behovet av tidiga ingripanden och vikten av förebyggande arbete. För att förhindra psykiska problem hos framför allt barn och ungdomar måste vi investera mer tid och pengar i förebyggande åtgärder i dagvårdscenter, skolor, barnkliniker och inom skolhälsovården. Ungdomar som behöver hjälp kan vara benägna att låta saker och ting vara, eftersom de kanske inte vet vart de ska vända sig för att få hjälp. Barnets bakgrund, och framför allt familjen, är därför av största vikt.

Med rätt resurser har skolhälsovårdsenheter och barnkliniker mycket bra förutsättningar för att kunna upptäcka barn och ungdomar med problem och ge dem hjälp på ett tidigt stadium. I mitt land är till exempel psykiska problem vanligare bland ungdomar, medan statistiken visar att föräldrar till ett av fem barn har atypiska arbetstider. Skolbarn som lider av ångest kan få bra hjälp på skolan i form av gruppstöd, men det är oerhört viktigt att ge familjerna stöd under veckodagarna. Föräldrarnas och familjens stöd till barnet är en god grund för god psykisk hälsa. Att behandla ungdomarnas problem med läkemedel bör vara en sista utväg. Huvudfokus bör ligga på att fastställa och undanröja de sociala och miljörelaterade faktorer som står bakom smärtan.

Problemen försvinner inte bara för att vi tiger. Depression har kallats för den nya europeiska folksjukdomen. Ytterst få människor under 30 tog antidepressiva medel för 20 år sedan. Nu tar de lika mycket sådana medel som de äldre generationerna. Om inget omedelbart görs för ungdomarnas psykiska problem och om ingen uppmärksamhet ägnas åt att avhjälpa situationen vad gäller tillgången till hjälp blir det pris vi måste betala alldeles för högt. Kommissionens fina ord och intentioner i grönboken måste omvandlas till verkningsfull lagstiftning så fort som möjligt, och vi i parlamentet förväntar oss att snart få ett förslag till direktiv att debattera om.

 
  
MPphoto
 
 

  Thomas Ulmer (PPE-DE).(DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja stämma upp i lovorden till John Bowis. Än en gång har han visat att för honom är hälsovårdspolitik en passion snarare än en plikt.

Framgångsrik politik och framgångsrik psykoterapi har en sak gemensamt. Båda kräver ett stort mått av öppenhet, ärlighet, tålamod och engagemang. I dag diskuterar vi en intressant och vidsträckt fråga som till stor del har försummats inom Europeiska gemenskapen: psykisk hälsa.

WHO definierar hälsa som ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Det är också realistiskt att uppnå dessa tre mål i denna ordningsföljd. När det gäller psykisk hälsa kan vi se en dramatisk ökning av antalet psykiskt sjuka i EU. Det finns en rad olika symtom, orsaker, diagnoser och behandlingar både i termer av patogenitet och molekylärbiologi: depression, schizofreni, gränspsykos, bulimi, anorexi, fobier, neuroser och manier för att bara ta några exempel.

Jag tänker inte gå in på toxikologiska orsaker och miljöorsaker – det skulle fylla en egen mapp. Jag skulle vilja visa hur EU kan bidra med förebyggande åtgärder, hur vi kan lindra bördan för dem med psykisk ohälsa, hur vi kan upptäcka de inledande sjukdomssymtomen i tid och på så sätt förhindra att sjukdomen bryter ut.

Jag tänkte dela med mig av lite statistik. En av fyra kommer att bli sjuk, varje år begås det 58 000 självmord och tio gånger så många gör självmordsförsök. Vi ser självmord som något svårt, demoniskt, omöjligt att fatta och känner oss skyldiga att förhindra det.

Att ha en psykisk störning innebär att man blir stigmatiserad, medan psykisk ohälsa ofta ger en känsla av underlägsenhet. Europas historia är full av exempel på psykiatriska institutioner som missbrukats för politiska ändamål. Vi kan uppmana våra nationella regeringar att göra mer än tidigare. En sådan uppmaning innebär inte att vi bryter mot subsidiaritetsprincipen. Den är ett uttryck för att vi vill visa hur man kan agera och hur ett paneuropeiskt synsätt kan stärka den mänskliga värdigheten och minska diskrimineringen. Ett exempel är friska familjer där barn kan växa upp och lika möjligheter i hela unionen, både inom EU och i medlemsstaterna.

Vår strategi måste omfatta heltäckande behandling i närheten av var patienterna bor. Behandlingen måste vara holistisk, dvs. måste omfatta både kropp, själ och social miljö. Tvångsvård får bara komma i fråga som en sista utväg. Missbruk av alkohol och såväl lagliga som olagliga droger måste kontrolleras och ingå i denna globala strategi. Fokus här ska ligga på att förebygga.

Med detta betänkande inleder vi nu ett nytt kapitel. Förhoppningsvis utvecklas det inom kort till en vitbok.

 
  
MPphoto
 
 

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE).(EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Låt mig gratulera föredraganden, John Bowis, eftersom han med sitt systematiska arbete, vars resultat vi ser i betänkandet, har belyst den psykiska hälsans betydelse och den politik vi måste föra.

Den offentliga hälsovårdsstrategin måste även omfatta psykisk hälsa, både på grund av det personliga välbefinnandet och på grund av den sociala sammanhållningen och social fred och framåtskridande.

”En sund själ i en sund kropp” sa de gamla grekerna en gång i tiden för att visa att både psykisk och fysisk hälsa är väsentliga för mänsklig hälsa. Detta ordspråk är lika aktuellt och betydelsefullt i dag. Otaliga ledamöter har redan hänvisat till olika former av modern psykisk ohälsa.

Inom ramen för detta skulle jag vilja betona att särskild hänsyn måste tas till könsdimensionen, både vid forskning och när det gäller att förebygga och behandla psykoser. Forskningen har till och med visat att vissa biologiska förhållanden och, än viktigare, sociala omständigheter påverkar kvinnor annorlunda.

Vi måste ta hänsyn till könsdimensionen i utbildningen av och informationen till sjuksköterskor. Rent allmänt drabbas samhället och familjerna till dem som lider av psykisk ohälsa eftersom kvinnor med psykiska problem i många fall behandlas som överkänsliga personer och inte som personer som lider och som behöver särskild vård och omvårdnad.

Vi måste med andra ord även skydda de drabbade personerna och deras närmaste omgivning. Tack vare detta kommer de drabbade personernas närmaste också att bli bättre rustade och trovärdigare i den roll som de måste ta på sig för att hantera de problem som personerna i deras omgivning har.

Avslutningsvis skulle jag vilja nämna krigsoffer. De stora psykiska problem som de drabbas av kvalificerar dem för både utvecklingsstöd och humanitärt stöd, och i mer allmänna termer stöd för återuppbyggnad av områden, eftersom det för att återuppbygga områden framför allt krävs att det mänskliga psyket återuppbyggs.

 
  
MPphoto
 
 

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla ledamöterna för den mycket intressanta och nyttiga debatten. Jag kommer att fatta mig kort.

Den bästa slutsats man skulle kunna dra av dagens debatt är att det här såväl som i den övriga samrådsprocessen finns ett brett stöd för att utarbeta en ny strategi för psykisk hälsa. Detta är en mycket positiv signal för att kommissionen ska kunna gå vidare, för under hela det allmänna samrådsförfarandet, parlamentsförfarandet och samrådet med medlemsstaterna har det uttryckts lika stort stöd för dessa insatser. Sanningen är att det finns ett mervärde i ett initiativ och en strategi på EU-nivå, och därför avser vi att lägga fram en strategi mycket snart.

Bland annat är det mycket viktigt att vi främjar samarbete kring psykisk hälsa mellan medlemsstaterna, mellan aktörer och mellan olika sektorer. En viktig del i den nya strategin är att göra alla relevanta sektorer delaktiga i insatserna för att skapa en bättre folkhälsa. Som jag sa i början avser vi att låta den psykiska hälsan bli en huvudpunkt i vår hälsostrategi och i initiativen för att förbättra folkhälsan.

Skolor och arbetsplatser har ett större inflytande på det psykiska välbefinnandet än själva hälso- och sjukvårdssektorn. Det är också viktigt att ge utbildning i föräldraskap. Äldre människor måste få möjligheter att delta aktivt i det sociala livet.

Det är många mycket intressanta frågor som har tagits upp, och vi kommer att beakta dem när vi utarbetar strategin. Vi kommer att granska de förebyggande åtgärderna, och som ni känner till från tidigare debatter är min viktiga grundinställning och utgångspunkten för min strategi under denna ämbetsperiod att man bör främja förebyggande åtgärder och inte bara behandling.

Jämställdhetsaspekterna kommer att beaktas. När vi hade en liknande debatt om jämställdhetsaspekter på hälsan sa jag att vår politik från och med då skulle ta hänsyn till jämställdhetsaspekterna i alla våra hälsoinitiativ och på de olika områdena forskning, främjande, förebyggande åtgärder, vård, behandling och rehabilitering. På alla dessa områden kommer jämställdhetsaspekten att beaktas. Den kommer att återspeglas i det strategidokument som kommissionen kommer att utarbeta. Som jag sa kommer vi att diskutera förebyggande åtgärder och några av orsakerna av vilka en del, som till exempel åldrandet, är oundvikliga.

Åldrandet är en realitet och ett faktum. Vi har en åldrande befolkning. Vad det handlar om är att kunna åldras med bibehållen hälsa. Vi lever längre och vi måste få var friska under vår ålderdom, och den psykiska hälsan är en mycket viktig del av detta.

Mot bakgrund av alla de siffror och statistiska uppgifter som har nämnts här vill jag avslutningsvis säga att detta bara är toppen av isberget. Det är inte bara människor med psykisk ohälsa som berörs: det finns också familjer, vänner, arbetsgivare, anställda och kolleger. Sanningen är att hela samhället blir lidande som ett resultat av de psykiska hälsoproblemen. Det bästa resultatet av hela denna process, inbegripet strategin, skulle därför kanske vara att den psykiska hälsan görs till en prioritet, inte bara för Europeiska unionen – det anser jag att vi i kommissionen och Europaparlamentet redan har gjort – utan också för var och en av medlemsstaterna och för gemenskapen som helhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Filip Kaczmarek (PPE-DE).(PL) Herr talman! Jag skull vilja tacka John Bowis för hans heltäckande och detaljerade betänkande om förbättring av vår befolknings psykiska hälsa, dvs. strategin för psykisk hälsa i Europeiska unionen.

Psykiska hälsoproblem är gränslösa. Det är därför vi kan diskutera en strategi för psykisk hälsa i hela EU. I vilket fall som helst kan införandet av en gemensam strategi, som syftar till att skapa en samarbetsram mellan olika institutioner och övervaka hur denna genomförs, göra det lättare att på nationell nivå införa och tillhandahålla tjänster för personer med inlärningssvårigheter och personer som har psykiska störningar.

Genom åren har många mått på mänsklig värdighet utvecklats. Ett av dessa är vår attityd till personer som har psykiska störningar. Jag anser att kraven på att avstigmatisera problemet, eliminera fördomarna samt förändra de attityder och stereotyper som finns när det gäller psykiska störningar, är väldigt viktiga. När en politiker i Polen vill förolämpa en annan politiker säger han, eller antyder han, att den andre är psykiskt sjuk eller psykiskt störd. Tyvärr hänger sig t.o.m. vissa av Europaparlamentets ledamöter åt denna typ av beteende. Vi bör emellertid komma ihåg att personer som har psykiska störningar förtjänar att få vård och att behandlas på ett värdigt och humant sätt.

I länder med hög arbetslöshet drabbar detta problem ofta personer med funktionshinder. Därför är jag en varm anhängare av initiativ som syftar till att säkerställa att de som har drabbats av psykisk ohälsa inte diskrimineras och att personer med psykiska störningar integreras i samhället. Dessa åtgärder är extra betydelsefulla eftersom goda arbetsförhållanden påverkar den psykiska hälsan på ett positivt sätt.

 
  
MPphoto
 
 

  Jules Maaten (ALDE).(NL) EU står inför stora hot mot folkhälsan: cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, astma etc. Hit hör emellertid även psykisk ohälsa. Varför behandlas personer som lider av psykisk ohälsa annorlunda i förhållande till personer som har hjärtbesvär, aids eller cancer? När patienter alltmer ses som kunder, är bättre informerade och mer inblandade i beslutsfattandet bör attityden till psykisk hälsa ändras för att spegla denna trend.

För närvarande delar EU folkhälso- och hälsovårdsansvaret med medlemsstaterna. Medlemsstaterna har ansvar för nationella hälsovårdstjänster och hälsovårdssystem. EU har endast en sekundär roll på området. Jag är för att EU ges en större roll i folkhälsofrågor, just för att de är så viktiga för människor.

För att främja och stödja samarbetet mellan medlemsstaterna på området mental hälsa, och för att avlägsna skillnader mellan medlemsstaterna, vore det bra om EU vidtog åtgärder på området, exempelvis genom att inleda ett samarbete, främja konsekvens och skapa en plattform. På så sätt kan EU betyda något för medborgarna och förändra den negativa bild av byråkrati och krångel som många medborgare har av EU.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy