Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : O-0082/2006

Ingivna texter :

O-0082/2006 (B6-0426/2006)

Debatter :

PV 06/09/2006 - 4
CRE 06/09/2006 - 4

Omröstningar :

Antagna texter :


Debatter
Onsdagen den 6 september 2006 - Strasbourg EUT-utgåva

4. EU:s beredskap inför den framtida rollen i Kosovo (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en muntlig fråga till rådet från Joost Lagendijk och Gisela Kallenbach för Verts/ALE-gruppen, Hannes Swoboda och Jan Marinus Wiersma för PSE-gruppen, Doris Pack för PPE-DE-gruppen och Elizabeth Lynne, Sarah Ludford och Jelko Kacin för ALDE-gruppen om EU:s beredskap inför den framtida rollen i Kosovo (O-0082/2006 – B6-0426/2006).

 
  
MPphoto
 
 

  Joost Lagendijk (Verts/ALE), frågeställare. – (NL) Herr talman! Får jag ställa en ordningsfråga? Avser inte rådet och ministern att först besvara den fråga som tagits upp? Den fråga som redan ställts till rådet är tydlig. Ledamöterna kommer att få tillfälle att kommentera rådets svar i vederbörlig ordning.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Jag måste påpeka att tjänsteenheterna har bekräftat att frågeställaren, innan rådet besvarar frågan, alltid ska redogöra för frågans huvudinnehåll innan själva frågan ställs.

 
  
MPphoto
 
 

  Joost Lagendijk (Verts/ALE), frågeställare. – (NL) Herr talman! Merparten av dessa frågor har uppkommit efter ett besök som en parlamentsdelegation gjorde i juni. Vid detta besök fick vi intrycket att trots att Europeiska unionen är närvarande och förbereder sig för den uppgift som vi alla vet kommer att vara avgörande för Kosovos framtid, finns det mycket att anmärka på inom ett flertal områden, både när det gäller hur mycket energi man lägger ner på denna uppgift och hur stor uppmärksamhet den ges. Detta omfattar ett antal frågor.

För det första anser vi att trots att Europeiska unionen tydligt förbereder sig noggrant på områdena för säkerhet och rättvisa, i syfte att överta FN:s och UNMIK:s uppgifter, är det inte på områdena för säkerhet och rättvisa som EU kommer att spela en viktig roll, hur viktiga dessa områden än må vara. Det är till exempel lika viktigt att samordna det internationella samfundets alla insatser och fortsätta att bidra till inrättandet av en civil administration och ytterst att övervaka respekten för de mänskliga rättigheterna.

Dessa mycket viktiga uppgifter kommer inom kort att vara EU:s ansvar, närmare bestämt då FN dragit sig tillbaka från området och förberedelserna inför detta är i full gång. Vår fråga till rådet och Europeiska unionen är följande: Är människor verkligen beredda att förbereda sig noggrant, och kan de verkligen göra det – det vill säga på alla dessa områden, och inte bara på de två första?

Dessa förberedelser borde enligt vår åsikt göras med kommissionens fullständiga samtycke och goda samarbete. Jag undrar, mer av intresse än för att jag är kritisk, om medlemsstaterna och kommissionen kan se till att en fullt utrustad kommissionsdelegation kan inrättas i tid.

Vi anser slutligen att det är mycket viktigt symboliskt sett att EU gör allt i sin makt för att hålla sin administration åtskild från FN:s UNMIK-administration. Vi kan inte kosta på oss att EU uppfattas som ett slags EU-MIK, vilket det ibland gör i Kosovo. Symbolerna, byggnaderna och hur saker och ting läggs fram måste visa att EU innebär en nystart i ett Kosovo som är annorlunda jämfört med när FN var där efter 1999.

Dessa frågor skulle vi vilja att kommissionen, och framför allt rådet, besvarar.

 
  
MPphoto
 
 

  Hannes Swoboda (PSE), frågeställare. – (DE) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! När vi ser tillbaka på denna regions historia kan vi konstatera att några katastrofala händelser ägt rum, däribland Miloševićs agerande i Kosovo, som nu har lett till att vi måste lösa denna komplexa och viktiga fråga för Europa.

Väst, och framför allt EU, har inte tolererat Miloševićs förtryck, fördrivningar och mord på framför allt personer ur den albansktalande befolkningen. Detta innebär dock även att vi har kämpat för värderingar i denna region som vi nu också måste upprätthålla. Jag hoppas att rådet fortsätter att beslutsamt ansluta sig till dessa värderingar och kräver att dessa värderingar iakttas.

Vilka är dessa värderingar? Omfattar de mänskliga rättigheter? Minoriteters rättigheter? Om jag får säga det handlar det först och främst om rätten till ett hemland. Även alla individer vars hemland är Kosovo måste få uppleva alla aspekter av en sådan rätt, inte bara när det gäller vardagen och hur man klarar sitt uppehälle, utan också, vilket är viktigare, när det gäller det kulturella och religiösa livet, som i denna region är mycket djuprotat, i synnerhet för den serbiska befolkningen.

Krävs det ett självständigt Kosovo för att kunna leva så här? Ja eller nej? Jag tror inte att det finns någon perfekt lösning. Det kanske vore perfekt om vi alla kunde leva tillsammans i ett Europa utan gränser mellan staterna och utan myndigheter. Jag tvivlar på att den framtidsutsikten är realistisk. Detta är därför en verkligt allvarlig fråga som vi måste ta itu med i kammaren. Vad jag säger är att en nationell enighet i Kosovo som, vilket redan nämnts, fullt ut skulle garantera de mänskliga rättigheterna och minoriteters rättigheter, inte skulle utgöra en lösning eller leda till något för Serbien eller den serbiska befolkningen som helhet heller.

Självständighet, som är något som skymtar vid horisonten vad Kosovo beträffar, måste därför vara mycket tydligt förknippat med villkor och europeiska normer. Jag hoppas att rådet i framtiden otvetydigt kommer att betona detta vid alla överläggningar. Det hade varit bättre för oss om den albanska majoriteten under de gångna månaderna redan hade visat att den fullt ut respekterar minoriteters rättigheter, och då pratar vi framför allt om den serbiska befolkningens rättigheter. Detta har bara delvis varit fallet. Vi måste därför kräva att detta ska uppfyllas fullt ut under självständighetsprocessen. I detta hänseende vädjar vi först och främst till Europeiska unionen.

För de av oss som var i Kosovo för inte så länge sedan var det faktiskt mycket uppmuntrande att många företrädare för den albanska majoriteten talade om en begränsat suveränitet som, särskilt under den första fasen, också måste accepteras av den albanska majoriteten. Vilken part kan begränsa denna suveränitet? Sannerligen inte Serbien, även om det kanske också ligger i Serbiens och dess befolknings intresse, utan först och främst EU.

Nu kommer jag till den fråga som min kollega Joost Lagendijk redan tagit upp. EU måste spela en central roll i det rättsliga systemet, på området för säkerhet, särskilt det polisiära området, men naturligtvis också i fråga om militär säkerhet. Ansvaret för att organisera hur EU spelar denna roll ligger hos rådet och naturligtvis hos våra kolleger i kommissionen, eftersom det vore förfärligt om Europa återigen vore internt oenigt angående denna region.

Nej, vi måste tala med en enda röst i denna region och stå upp för de mänskliga rättigheterna, för minoriteters rättigheter i ett framtida självständigt Kosovo, vilket innebär att begränsningen av suveräniteten kan upphävas om Kosovo och majoriteten där också agerar i enlighet med detta.

Nu kommer jag till min sista punkt. Det är naturligtvis svårt för Serbien att först behöva hantera Montenegros självständighet och nu Kosovos. Men om Serbien får EU:s stöd kan ett nytt Serbien uppstå som skulle visa sig vara en värdefull partner för alla EU-medlemsstater.

Jag vill därför uppmana er, fru rådsordförande, att verkligen göra allt i er makt, med stöd av kommissionen och Europaparlamentet, för att hjälpa Serbien att ta sig igenom denna svåra fas, som varken kan övervinnas genom att Kosovo ges en formell struktur i själva Serbien eller genom att två självständiga stater kan leva tillsammans i fred och vänskap.

 
  
MPphoto
 
 

  Doris Pack (PPE-DE), frågeställare. – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr kommissionsledamot och fru rådsordförande! Jag skulle vilja betona vad mina kolleger Hannes Swoboda och Joost Lagendijk sa. De har faktiskt täckt alla frågor redan, men jag skulle vilja ta upp vissa frågor mer i detalj.

Det finns fyra olika representationer i Kosovo. För det första Europeiska byrån för återuppbyggnad, som har gjort ett utmärkt arbete. Vi har den så kallade fjärde pelaren inom FN:s ramar där vi i grund och botten är ansvariga för de ekonomiska frågorna samt privatiseringsfrågan. Europaparlamentet har en delegation där och slutligen har vi också rådets representation. Allt detta finns i det lilla område som är Kosovo. Vi måste redan nu fråga oss hur allt detta ska organiseras, hur alla dessa organ ska kunna kommunicera med varandra överhuvudtaget.

Vi har nu en planeringsgrupp inom EU som vi kunde inrätta när vi befann oss i Kosovo, och som ansvarar för att garantera rättssäkerheten, men jag anser att allt detta är mycket begränsat. De uppgifter vi har framför oss är mycket mer omfattande. Vi gör inte omfattningen och vikten av vad vi har planerat för nästa år rättvisa om vi närmar oss allt detta på ett så begränsat sätt.

Vi måste försöka att bygga upp en kompetens. Vi måste hjälpa till med att bygga upp den civila förvaltningen. Vi måste se till att de mänskliga rättigheterna och minoriteters rättigheter iakttas. Hur kan vi göra det när det finns så många aktörer av vår kaliber, däribland OSSE, Europeiska ombudsmannen och andra?

FN, som också är representerat där på allas våra vägnar, har verkligen uträttat många bra saker genom UNMIK under de senaste åren, även om det också gjort en mängd misstag. Det är troligt att det inte gick att agera på något annat sätt under återuppbyggnaden av de civila och lokala administrationerna. Skulle vi lyckas bättre? Har vi överhuvudtaget några kvinnor och män som vill och kan engagera sig för att arbeta där, som kan skapa tillit och som är tillräckligt engagerade för att faktiskt utföra vad vi behöver på plats?

I vilken utsträckning kan vi, som Europeiska unionen, påverka de politiska krafterna i Kosovo? Vi vet att de avser att skapa en militär organisation. I vilken utsträckning har vi mer än enbart ytliga kontakter med regeringsorganen? Vilken roll kan EU:s trupper snart spela i Kosovo? Jag är medveten om att vi väntar på svar på alla dessa frågor och att ni ännu inte är kapabla att besvara dem, men jag vill säga till er att jag personligen är rädd för att vi inte är tillräckligt förberedda.

När vi flyttar över vårt fokus på grannstaten Bosnien och Hercegovina ser vi vilka svårigheter vi står inför där och den mängd problem som vi fortfarande måste ta itu med. Vi har en gemensam företrädare där som var, och faktiskt fortfarande är, allsmäktig, och som skulle kunna göra vad som helst som faktiskt endast kan uppnås i en demokrati genom att utgå från en demokratisk lagstiftning. Problemet är att vi nu har en situation i denna stat då man inte kan bemöta de nya utmaningarna, eftersom människor inte är vana vid att ta ansvar själva.

Vad vi behöver i Kosovo är hjälp med att låta Kosovoborna hjälpa sig själva. Med Kosovobor menar jag inte bara albaner, utan också serber som bor där och som vi faktiskt borde förvänta oss ska ta del i institutionerna. Det enda som jag anser saknas är påtryckningar på den serbiska regeringen i Belgrad att tillåta serberna i Kosovo att delta. Detta är det verkliga problemet. Om vi lyssnar på Oliver Ivanovic i Serbien vet vi vad han skulle vilja göra om han fick lov. Jag anser att allt som saknas är påtryckningar på den serbiska regeringen att ge serberna där möjligheten att bygga upp en framtid. Detta måste förvisso ske förr eller senare, eftersom Serbien inte längre är ansvarigt för dem.

Jag betonar vad min kollega Hannes Swoboda sa. Denna region kommer tillsammans med sina grannar att bli en del av EU. Vi måste därför se till att regionen kan lösa dessa uppgifter, att den respekterar de mänskliga rättigheterna och minoriteters rättigheter och att den, med vår hjälp, utvecklar all den administrativa förmåga som krävs för att också anta och införliva vår lagstiftning, och sedan finna en okomplicerad väg in i Europeiska unionen gemensamt med sina grannar, Serbien och Montenegro. Jag hoppas verkligen att vi kan ge detta stöd. Jag vågar mig dock på att framföra en viss tvekan i den frågan.

 
  
MPphoto
 
 

  Sarah Ludford (ALDE), frågeställare.(EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden Joost Lagendijk för att så lägligt ha tagit upp denna mycket aktuella fråga.

Det stämmer att vi i juni lämnade Pristina med en ganska stor oro över Europeiska unionens kapacitet att ta sig an den framtida utökade rollen i Kosovo och att klara av den. För om vi ser till ett annat territorium där det internationella samfundet tog på sig ett statsbildande och återuppbyggande ansvar, Afghanistan, kan man ana ett begynnande misslyckande. Vi måste lära oss av erfarenheten att åtagandet behöver vara fullständigt, välplanerat och konsekvent och inte halvhjärtat och underfinansierat. Kosovo som i framtiden i allt högre grad kommer att bli ett dyrt åtagande för Europeiska unionen skulle bli ännu dyrare med kaos, etniska konflikter och brottslighet. Vi måste behandla Kosovo som den framtida EU-medlem det är.

Den andra lärdomen är så självklar att vi knappast behöver se till Afghanistan eller Irak, nämligen uttrycket ”det är ekonomin, dumbom!” Den viktigaste utmaningen i Kosovo är den enorma arbetslösheten. Självklart måste status, konstitutionella frågor och den administrativa kapaciteten redas ut, och utmaningarna inom säkerhets- och polisarbetet är akuta. Social och ekonomisk utveckling är dock den centrala lösningen för fred och samlevnad. I detta sammanhang måste utbildning, jordbruksutveckling, förenklade viseringsförfaranden eller, under ideala förhållanden, liberalisering stå överst på agendan. Det är viktigt att visa serberna och övriga minoriteter, inklusive kosovoalbaner, att de kommer att få det bättre i framtiden.

Här skulle jag vilja nämna en idé. Det är inte min egen idé, utan jag har lånat den ifrån andra som har föreslagit att grunda ett internationellt universitet i Mitrovica enligt samma principer som för det sydösteuropeiska universitetet i Tetovo. Detta är en utmärkt idé och jag hoppas att vi kan hitta en rik donator som kan föra projektet framåt i det som sannolikt kommer att bli stadens två kommunstyrelser. Detta skulle kunna främja den ekonomiska utvecklingen i norra Kosovo.

Avslutningsvis vill jag mycket kort säga att det har funnits en del oro över så kallade extraordinära överlämnanden. Europarådets förre kommissionär för de mänskliga rättigheterna, José María Gil-Robles, sa att han någon gång under 2002 eller 2003 hade sett fångar i Guantánamo-liknande orangefärgade overaller, synbarligen häktade av KFOR, men att han då inte hade haft möjlighet att gå vidare med saken. Europarådets tortyrkommitté har faktiskt inte getts möjlighet att träffa fångarna i Kosovo. Detta är oacceptabelt när ett territorium förvaltas av ett internationellt samfund som gör anspråk på att upprätthålla de mänskliga rättigheterna. Jag hoppas att Europeiska unionen i framtiden kommer att se till att det inte råder några tvivel om att Kosovo respekterar internationell humanitär rätt och de mänskliga rättigheterna.

 
  
MPphoto
 
 

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Europeiska unionen är väl medveten om att statusförhandlingarna för Kosovo är en stor utmaning för det internationella samfundet. En positiv varaktig lösning ligger i Europeiska unionens eget intresse. Förhandlingarna om Kosovos status leds av FN:s särskilda sändebud Martti Ahtisaari. EU är fullständigt delaktigt i arbetet via sin särskilda representant. Likaså har unionen och det finländska ordförandeskapet i synnerhet, regelbunden direktkontakt med det särskilda sändebudet Ahtisaari, som nyligen redogjorde för situationen vid Europeiska rådets möte (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 17 juli.

FN:s särskilda sändebud försöker fortfarande att övertyga både Belgrad och Pristina att aktivt delta i förhandlingarna om centrala frågor, som exempelvis decentraliseringen av styret, det religiösa och kulturella arvet, ekonomiska frågor och minoriteters rättigheter. De direkta diskussionerna och samråden med experter fortsätter. Parternas åsikter går fortfarande isär, men processen har varit nyttig på så vis att den klargjort ståndpunkterna och bidragit till utforskningen av en gemensam grund för en framtida lösning.

Europeiska unionen stöder dessa mål fullt ut. Den har en ledande roll i frågor som rör förhandlingarnas ekonomiska aspekter via sin representant och kommissionen. EU är tillfreds med beslutet från FN:s generalsekreterares särskilda sändebud att gå vidare till de politiska diskussionerna om Kosovos status och uppmanar båda parter att konstruktivt delta i en ny förhandlingsrunda.

Europeiska unionen stöder fullt ut de kombinerade ansträngningar som gjorts av FN:s generalsekreterares särskilda sändebud för Kosovo och Kosovos tillfälliga självstyrande organ för att tillämpa normerna. Det finns också ett behov av att förbereda en fortlöpande övergång från reformprocessen enligt dessa normer till en process som är förenlig med ett införlivande i EU.

Efter att statusen fastställts kommer unionens delaktighet i Kosovo att omfatta tre områden. Dessa områden består av unionens deltagande genom en eventuell framtida civil närvaro, en eventuell civil krishanteringsinsats på rättsstatsområdet, särskilt i fråga om det polisiära och rättsliga systemet, och en EU-närvaro i syfte att stödja Kosovos framtidsutsikter inom EU. Förberedelserna pågår på tre områden. En planeringsgrupp inom EU som inrättats genom en gemensam EU-åtgärd har redan sänts till Kosovo för att förbereda en eventuell civil krishanteringsinsats på rättsstatsområdet, vilket jag nämnt.

Unionens framtida roll i Kosovo planeras i samarbete med Europeiska unionen. På så sätt kommer vi att använda alla till buds stående medel för att försöka att se till att EU agerar på ett konsekvent sätt.

En framtida internationell närvaro i Kosovo kommer inte att utformas som ett EU-uppdrag i Kosovo (EUMIK). När man funnit en lösning och då Förenta nationernas uppdrag i Kosovo (UNMIK) gradvis har upplösts, borde Kosovos egna institutioner själva ansvara för att hantera sina angelägenheter. Kosovo självt borde ta på sig ett lokalt egenansvar och ta ansvar för situationen. Syftet med de internationella åtgärderna bör vara att hjälpa Kosovos egna institutioner att ta fullständigt ansvar för Kosovos angelägenheter.

Europeiska unionen är mycket centralt delaktig i genomförandet av en lösning på frågan om Kosovos status. EU kommer att vara delaktigt i en framtida internationell närvaro och i en eventuell civil krishanteringsinsats, och kommer att stödja ansträngningarna att stärka stabiliteten och den socioekonomiska utvecklingen i Kosovo. EU:s framtida roll i regionen kommer naturligtvis också att kräva avsevärd finansiering. Unionen undersöker för närvarande hur dess deltagande kan garanteras om det blir aktuellt.

Det är EU:s och Kosovos gemensamma mål att se till att Kosovo blir en pålitlig partner som utarbetar närmare förbindelser med Europeiska unionen tillsammans med andra grannregioner. En central faktor här kommer att vara inrättandet av ett demokratiskt och multinationellt Kosovo, med en god grund för ekonomisk utveckling och ökad integration.

 
  
MPphoto
 
 

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Kosovo är helt klart en del av Europa. Det är inte vår bakgård utan vår framsida och på längre sikt ett framtida EU-område. Europeiska unionen har ett stort ansvar för Kosovos framtid.

I vårt gemensamma dokument om EU:s framtida roll i Kosovo som presenterades i juli i år klargjorde Javier Solana och jag att EU måste ta initiativ till en internationell närvaro efter att Kosovos status har fastställts. I dokumentet analyserades karaktären, storleken och ansvarsområdena för ett framtida internationellt engagemang. Där drogs även riktlinjer upp för EU:s roll efter att statusen fastställts samt praktiska tillvägagångssätt för att förverkliga Kosovos framtida EU-perspektiv.

Jag håller fullständigt med Paula Lehtomäki och de parlamentsledamöter som sa att FN:s uppdrag i Kosovo (UNMIK) inte bör bytas ut mot någon typ av EUMIK utan snarare en mer effektiv och strömlinjeformad internationell närvaro eller internationellt civiluppdrag.

Det gemensamma dokumentet, som godkändes av rådet, stöder president Martti Ahtisaaris arbete. En förhandlingslösning om Kosovos framtida status kan inte tas för given. FN:s sändebud för statusförhandlingarna behöver vårt fulla stöd för att kunna lägga fram ett omfattande paket som tillåter att FN:s säkerhetsråd kan besluta om vilken väg det ska ta. Det centrala som står på spel är skyddet av minoriteterna, särskilt den serbiska minoriteten i Kosovo.

Statusprocessens framgång kommer till betydande del att bero på EU:s förmåga och vilja att på ett snabbt och konkret sätt stödja en övergripande lösning. EU måste ge en tydlig signal om att vi kommer att stanna kvar i Kosovo och spela en nyckelroll i fastställandet av landets slutgiltiga status och för att stödja dess långsiktiga EU-perspektiv genom stabiliserings- och associeringsprocessen.

Befogenheterna hos den framtida internationella närvaron i Kosovo bör begränsas till att övervaka fastställandet av status. UNMIK:s övriga nuvarande maktbefogenheter bör som regel överlämnas till myndigheterna i Kosovo så att de kan leda landet med fullt ansvar och full ansvarsskyldighet.

När Kosovos status har fastställts är vårt mål att se till att Kosovo blir en pålitlig partner och utvecklas i riktning mot EU tillsammans med resten av regionen. EU kommer även i fortsättningen att behöva stödja Kosovos regering för att den ska kunna skapa en modern, öppen, marknadsorienterad och affärsvänlig miljö, grundat på EU-kompatibla strukturella reformer.

Avslutningsvis vet ni, i egenskap av medlemmar i budgetmyndigheten, att stabiliseringen av Kosovo kommer att bli kostsam. Jag håller fullständigt med Paula Lehtomäki om att vi i framtiden kommer att behöva lämpliga bestämmelser för att kunna täcka dessa kostnader. Kommissionen arbetar tillsammans med Världsbanken och de lokala myndigheterna för att på medellång sikt förbereda en utvecklingsplan och strategi för Kosovo. Efter statusfastställandet kommer vi att arrangera en givarkonferens för att mobilisera det internationella samfundets stöd för folket i Kosovo.

Låt oss komma ihåg att det är bättre att täcka kostnaderna för den ekonomiska och sociala utvecklingen än att skicka fler soldater till Balkan.

(Applåder)

Därför, kära vänner, är det ni som tillsammans med rådet håller i nycklarna. Eftersom Hans-Gert Poettering och andra eminenta parlamentsledamöter är närvarande denna morgon vill jag ta upp en viktig punkt. Rådets föreslagna nedskärningar i kommissionens personalbudget skulle helt enkelt omöjliggöra våra ansträngningar i Kosovo och västra Balkan.

(Applåder)

Rådets förslag skulle leda till att 1 700 tjänster i kommissionen försvinner, inledningsvis 170 tjänster under 2007. Be inte EU och kommissionen om fler ansträngningar för att garantera yttre och inre säkerhet, oavsett om det gäller i Kosovo, i Libanon eller på Kanarieöarna. Med bakbundna händer kan vi inget göra.

(Applåder)

EU:s politik och bistånd regnar inte från himlen utan kräver kompetent personal för att bli utförda. Det innebär också en kostnad.

Jag har en särskild vädjan till det finska ordförandeskapet. FN:s nuvarande sändebud för statusförhandlingarna kommer från Finland och kommissionen har gett mig särskilt ansvar för västra Balkan och Kosovo. Jag hoppas att rådet och ordförandeskapet inte omöjliggör vår uppgift att arbeta för fred och stabilitet i västra Balkan och Kosovo. Jag uppmanar Europaparlamentet att korrigera denna budgetmässiga återvändsgränd. Jag uppmanar även ordförandeskapet att lösa problemet så fort som möjligt utan onödiga förseningar, den här gången med hjälp av det berömda finska sunda förnuftet och inte envishet.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Bernd Posselt, för PPE-DE-gruppen.(DE) Herr talman! Under tolv års tid skapade Milošević-regimen, genom terror, massfördrivningar och försök till etnisk utrensning, en situation i Kosovo som i dag innebär att över 90 procent av befolkningen inte längre kan tänka sig att ha något att göra med Serbien i någon som helst institutionell form. Detta är den verklighet som vi måste utgå ifrån, och detta var också verkligheten när Nato ingrep i området. Detta innebär att vi inte kan bortse från att vi måste ta itu med att klargöra frågan om Kosovos status och att detta klargörande kommer att innefatta Kosovos nationella självständighet.

Å andra sidan bevittnar vi för närvarande en politik i Belgrad som måste ge upphov till oro. De serbiska politikerna vet precis vilket det faktiska läget för frågan om status är, men de vågar inte erkänna det för sitt eget folk. De försöker med andra ord att utmåla sig själva som offren. De vill i grund och botten att det internationella samfundet ska blotta Kosovo så att man kan få det att se ut som om detta är en handling mot det serbiska folket.

Om man tar del av den serbiska kyrkans nyhetsbrev kan man slå fast att de berörda biskoparna där tämligen öppet skriver om det faktum att den serbiska regeringen inte på något sätt vill klargöra frågan om status, eftersom det skulle förstöra möjligheterna att få tillbaka landet vid en gynnsam tidpunkt sett ur en världshistorisk aspekt. Det står i svart på vitt. Detta visar att hela frågan fortfarande är laddad. Men det visar också på den pressade situation som minoriteterna i Kosovo befinner sig i. Allt detta visar att en omfattande närvaro av EU och det internationella samfundet kommer att krävas en bra tid framöver.

Två saker krävs därför. Å ena sidan att frågan om status omgående klargörs. Jag håller verkligen med Sarah Ludford om att den viktigaste frågan är att bekämpa arbetslösheten hos detta nya folk, men ingen vill investera i Kosovo förrän frågan om status har lösts. Vi har därför redan förlorat alltför mycket tid i den här frågan. Jag tror att ett snabbt klargörande av frågan om status är en förutsättning för en ekonomisk uppgång och för att kunna avskaffa arbetslösheten och därigenom den största faran, nämligen radikalismen.

Å andra sidan måste dock denna självständighet till att börja med villkoras på medellång och lång sikt, också vad gäller frågorna om minoriteter, och jag anser att vi för vår del måste räkna med att vara närvarande under många år framöver. Med tanke på att UNMIK tyvärr, och detta måste sägas tydligt, har misslyckats med att utföra sina åtaganden på många områden ställer många i Kosovo sitt hopp till en europeisk förvaltning. Jag håller med kommissionsledamoten om att vi bör ge folket där så stort självstyre som möjligt.

Vi talar alltför lite om och med regeringen och de valda partierna i Kosovo, som ofta försvinner bakom de internationellt utnämnda personerna. Men å andra sidan kommer vår närvaro att krävas för att garantera demokratin, rättssäkerheten och freden i en strategiskt viktig del av Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Till att börja med skulle jag vilja instämma i vad mina kolleger i kammaren sagt under den första delen av denna debatt. Jag deltog också i den delegation som besökte Kosovo och Belgrad i Serbien.

Det är tydligt att denna del av Serbien, för Kosovo är fortfarande formellt en del av Serbien, går mot självständighet i en eller annan form. När man talar med lokalbefolkningen, och särskilt Kosovoalbanerna, är det omöjligt att dra någon annan slutsats, och jag vill instämma i Hannes Swobodas kommentarer om det ämnet: ett slags självständighet, som de själva kallar det, eller en begränsad suveränitet är oundvikligt oavsett om vi gillar det eller inte. Jag tror att alla är klart medvetna om detta, så vi bör vänja oss vid denna tanke, och säkerhetsrådet kommer troligen att fatta ett beslut i det hänseendet mot slutet av året.

Alla man talar med i Kosovo är övertygade om att det internationella samfundet, och naturligtvis Nato i första hand, kommer att behöva finnas kvar i många år. Nato ansvarar för den militära säkerheten. Man förväntar sig också att EU ska spela en viktig roll, och i det hänseendet finns ett antal centrala frågor.

För det första har vi skyddet av och rättigheterna för den serbiska minoriteten i Kosovo, som andra redan nämnt. En viktig sak i detta sammanhang, och jag bekräftar i det hänseendet vad som redan sagts, är att vi kan förvänta oss samarbete och öppenhet från både de kosovoalbaner och de serber som lever i Kosovo, och även Belgrad har naturligtvis en viktig roll. Det är uppenbart när man talar med befolkningen. Vi måste också se till att vi fortsätter att utöva påtryckningar på Serbien i det hänseendet.

Jag skulle vilja tillägga att om vi förmodar att självständighet, enligt min beskrivning, troligen är oundvikligt för Kosovo, måste vi fortfarande ta hänsyn till de känsliga frågorna för serberna och Serbien på ett eller annat sätt, och vi måste också undersöka vad vi kan erbjuda Serbien under årets lopp. Ett mer flexibelt utfärdande av visum kan också spela in i det sammanhanget, som ett bevis på att EU tar landets framtid i Europa på allvar.

Det är naturligtvis självklart att det internationella uppdraget också kommer att spela en viktig roll i den framtida ekonomiska utvecklingen och när det gäller att skapa en politisk stabilitet i ett möjligtvis självständigt Kosovo. Den ekonomiska utvecklingen är naturligtvis en viktig prioritet, vilket också framgår när man besöker området.

Jag anser att allt detta bör ses i ljuset av den europeiska framtid som faktiskt också erbjuds Kosovo, om man betänker de olika uttalandena, däribland de som gjordes vid toppmötet i Thessaloniki för ett antal år sedan.

Alla vet att EU i framtiden kommer att spela en större roll i Kosovo. När dess status väl fastställts förväntar sig alla att vi ska ta över FN:s uppgifter, men jag håller med om vad alla sagt om det: vi kommer att ha en annan roll och vissa uppgifter kommer att behöva omdefinieras. Det är trots allt uppenbart av diskussionerna med människor i Kosovo att många är kritiska till FN:s roll. Vad de hur som helst inte längre vill är att ha en internationell organisation som dikterar hur de ska styra sitt eget land. De vill äntligen styra sin egen region, sitt eget land, och det bör vi vara förberedda på. Mycket har sagts om detta, eftersom FN har klargjort sina avsikter att lämna regionen nästa år. Det är ett stort ansvar för Europeiska unionen.

EU måste spela en roll i utvecklingen av det polisiära systemet men kommer också att behöva övervaka utvecklingen av rättssystemet. Jag tror dessutom att det är viktigt att göra stora investeringar både i de administrativa strukturerna och i den ekonomiska utvecklingen, som redan nämnts. Europeiska unionen kan mycket väl vilja ta över Natos militära roll i sinom tid, liksom den gjorde i Bosnien.

Jag vill slutligen vända mig till kommissionsledamoten. Vad som slagit oss och vad vi undrar är om EU är tillräckligt förberett och om vi har tillräckligt med personal i Kosovo som kan axla detta stora och tunga ansvar nästa år. Jag vill komplettera er vädjan till det finländska ordförandeskapet och framföra en förhoppning om att det i sin strävan att engagera så många människor på ett positivt sätt, kommer att visa prov på finländsk envishet.

 
  
MPphoto
 
 

  István Szent-Iványi, för ALDE-gruppen.(HU) I dag vet alla att det internationella samfundet gjorde ett stort misstag när det ständigt sköt upp fastställandet av Kosovos status. Tiden har inte löst situationen utan har snarare komplicerat den i stället. Frågan om Kosovos status måste lösas så snart som möjligt, och i år. Om förhandlingarna är resultatlösa måste det internationella samfundet ta ansvar för att fatta ett beslut.

Vi kan tydligt se grunddragen för en lösning. Vi vet vad vi inte vill ha och vad vi vill ha. Vi vill inte ha ett återskapande av situationen före 1999 – det kan vi inte vilja. Det skulle bara ytterligare späda på krisen. Vi vill inte att Kosovo ska splittras, eftersom det skulle kunna ge upphov till en farlig kedjereaktion i regionen. Vi vill inte att Kosovo slutligen ansluter sig till ett av grannländerna, eftersom det inte heller skulle gagna stabiliteten. Kosovo kan gradvis återfå sin självständighet, sin status som självständig stat, beroende på i vilken grad det blir självgående och kan garantera de mänskliga rättigheterna, minoriteters rättigheter och de grundläggande rättsstatsprinciperna. Vi måste hjälpa Kosovo att nå och skapa dessa nödvändiga förutsättningar.

Jag håller med kommissionsledamoten om att den centrala frågan är garantin för minoriteters rättigheter, särskilt serbernas, men också romernas. Detta är av avgörande vikt för hela regionen. En av utgångspunkterna för krisen på Balkan var tillbakavisandet och åsidosättandet av minoriteters rättigheter. Vi måste finna en lösning som kan garantera ett omfattande självstyre för Kosovos serber och romer, en lösning som garanteras i konstitutionen och som det internationella samfundet ansvarar för och garanterar. Också Serbien måste förstå att dess farhågor om den serbiska minoritetens rättigheter i Kosovo visserligen är berättigade, men att dessa farhågor endast kan accepteras moraliskt om Serbien i sin tur garanterar minoriteterna i Serbien samma rättigheter, till exempel ungrare och slovaker i Vojvodina och albaner på andra platser i Serbien.

Sammanfattningsvis tog kommissionsledamoten upp en mycket viktig fråga: den roll som det internationella samfundet ska spela, och mer specifikt Europeiska unionen. Det är omöjligt att tänka sig att skapa ett livskraftigt Kosovo utan ett aktivt samarbete med Europeiska unionen. Vi måste hjälpa till att utforma de statliga regeringsorganen och att utveckla ekonomin. Tyvärr lämnas inget utrymme i 2007 års budget för detta. Ord och handling pekar återigen i olika riktningar. Vi talar om att vi vill agera, men samtidigt finns det ingen grund i budgeten för våra åtgärder. Jag ber parlamentet att i de aktuella budgetdebatterna stödja de förslag som syftar till att skapa de nödvändiga resurserna för en lösning i Kosovo – några av dessa förslag har jag själv lagt fram.

 
  
MPphoto
 
 

  Gisela Kallenbach, för Verts/ALE-gruppen.(DE) Herr talman! Det tycks ha varit exakt rätt tidpunkt att lägga fram denna parlamentsfråga i samband med resultatet av delegationens besök, för faktum är att det verkligen finns mycket mer att göra om vi verkligen ska vara förberedda på de uppgifter vi ska utföra. Jag är särskilt besviken över de förslag som rådet i dag lagt fram för oss, eftersom de inte är särskilt praktiska.

Det avgörande provet för oss har att göra med hur Europeiska unionen lyckas hantera situationen i vad kommissionsledamot Rehn så lämpligt kallade vår bakgård. Det stämmer nog att UNMIK inte bör ersättas av EUMIK, men jag vet av personlig erfarenhet att vi på ett stort antal områden fortfarande behöver en lång övervakningsprocess med våra partner. Detta behövs på varje nivå inom den civila förvaltningen, det behövs inom polisen, i utförandet av funktionerna inom rättssystemet och inte minst i skapandet av ett demokratiskt civilt samhälle, av vilket vi tyvärr hittills endast sett de första spirande skotten.

Jag stöder helhjärtat kommissionsledamot Rehns åsikt att vi – när det gäller finansiering och personal – inte är förberedda på den utmaning vi kommer att möta från och med nästa år, och därför ber jag rådet, och detta är brådskande, att lyssna på oss och vädja till medlemsstaterna att kanske göra det möjligt för oss att lösa situationen till viss del genom bilaterala fördrag och genom att tillhandahålla specialiserad personal.

Vi måste anpassa oss till det faktum att länderna i Västeuropa inom kort kommer att återsända ett mycket stort antal personer till Kosovo som för närvarande bor i deras länder – är vi överhuvudtaget beredda på det?

 
  
MPphoto
 
 

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen.(NL) Herr talman! Alla förväntar sig att den självständighet som den förkrossande majoriteten av befolkningen i Kosovo längtat efter inom ett år kommer att erkännas av många stater. Vad som är viktigt när den här frågan diskuteras är frågan om vilka villkor som självständigheten måste uppfylla och om hur serberna, romerna och andra minoriteter kommer att skyddas. Det är framför allt fortfarande ovisst vad som kommer att ske i fråga om den norra delen av Kosovo som åter vill höra till Serbien, och de nya lokala myndigheter som kanske måste skapas enbart för serberna.

Min grupp har dåliga minnen av Europeiska unionens inställning mellan 1989 och 1999. Ingen verkade intresserad av det fredliga massmotståndet under ledning av Ibrahim Rugova, som senare blev president, då alla serbiska statliga institutioner bojkottades och den albansktalande befolkningen inrättade sin egen regering och sitt eget skolsystem. Syftet med kriget 1999 var inte att befria Kosovo, utan att dominera Serbien i enlighet med andra europeiska och amerikanska krav.

Kosovos självständighet, som nu är oundviklig, är tyvärr inte ett val som motiveras av en strävan efter demokrati och lika rättigheter, utan den är resultatet av ett olycksfall i arbetet. Efter sju år är det tydligt för nästan alla att en fortsatt ockupation inte löser någonting, medan det skulle utlösa ett gerillakrig och enorma flyktingvågor om man lämnade tillbaka området till Serbien.

Jag håller med frågeställarna från de fyra andra grupperna om att Europeiska unionen nu måste spela en positiv roll i en fredlig och korrekt uppdelning av Serbien och när det gäller att skapa demokrati och bygga upp ekonomin i Kosovo.

 
  
MPphoto
 
 

  Marek Aleksander Czarnecki (NI) (PL) Herr talman! 1990-talet har etsat sig fast i vårt minne på grund av de monstruösa brott som våra grannar i söder begick. Världen chockades över hur brutala och omänskliga före detta grannar och släktingar kunde vara mot varandra.

De muslimska albanerna, som utgjorde 90 procent av befolkningen och som decimerades av polisen och den ortodoxa serbiska minoriteten, ”räddades” av Natostyrkornas militära ingripande 1999. Sedan dess har den etniska rensning som president Miloševićs blodtörstiga regim inledde upphört, men oräkneliga angrepp mot serbiska minoriteter har fortsatt.

I dag lever albanerna fortfarande under internationellt skydd i områden som påminner om getton, där de försöker att återskapa sina liv.

Rådet har fokuserat sina ansträngningar på frågan om en legitim regering. Det har dock ingen omfattande strategi för detta komplexa problem, särskilt inte när det gäller misslyckandet med att upprätthålla de mänskliga rättigheterna, skydda de nationella minoriteterna och ta hänsyn till människors rätt till ett hemland.

 
  
MPphoto
 
 

  Alexander Stubb (PPE-DE).(EN) Herr talman! Tre minuter är en underbart lång tid. Jag skulle vilja ta upp tre saker. För det första kommer en förlängning av förhandlingarna inte att skapa några förändringar i de grundläggande skillnaderna mellan Serbien och Kosovo. Det ena är för självstyre medan det andra vill ha självständighet. Därför anser jag det mycket viktigt att vi håller oss till tidtabellen och de tidsbegränsningar som kontaktgruppen har föreslagit och löser frågan innan slutet på det finska ordförandeskapet i slutet av 2006. Vi måste stå fast vid detta.

För det andra håller jag till stora delar med Bernd Posselt om att det inte finns något annat alternativ än självständighet, givetvis med vissa begränsningar när det gäller Kosovos suveränitet. För att kunna upprätthålla stabiliteten i regionen är det viktigt att det finns en internationell närvaro och framför allt att EU är redo att bibehålla en betydande närvaro under en viss tid.

För det tredje anser jag att västra Balkan på det hela taget är en smärtsam påminnelse om bristerna i vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Jag anser att vi inte ska upprepa de tidigare misstagen och därför måste vi vara bestämda i vårt stöd till FN:s särskilda sändebud, Martti Ahtisaari, som jag anser gör ett utmärkt arbete. Jag anser att EU:s bästa utrikespolitik brukar vara utvidgningspolitiken, och därför är det mycket viktigt att hålla förhoppningen om en framtida utvidgning vid liv för Kosovo och västra Balkan i allmänhet.

Avslutningsvis vill jag påpeka att det finska ordförandeskapet 1999 intressant nog inleddes med att den dåvarande presidenten Martti Ahtisaari förhandlade om fred i Kosovo och västra Balkan. Jag hoppas verkligen att det finska ordförandeskapet 2006 kommer att avslutas med en slutlig lösning av frågan om Kosovo och dess självständighet.

 
  
MPphoto
 
 

  Panagiotis Beglitis (PSE).(EL) Herr talman! Först skulle jag vilja välkomna både kommissionsledamot Rehns ärlighet och mod när det gäller rådets ståndpunkt i fråga om 2007 års budget. Mina damer och herrar! Låt oss vara uppriktiga. Europeiska unionen kan inte vara effektiv och pålitlig utan gemenskapsresurser på Balkan, och rådets förslag att minska gemenskapens resurser i 2007 års budget är enligt min åsikt ett oacceptabelt förslag som vi inte kan godta.

Trots detta vet vi nog alla att Europeiska unionen har en viktig roll att spela ”dagen efter”, under perioden efter fastställandet av Kosovos slutgiltiga status. Europeiska unionen har dock även en mycket allvarlig roll att spela i dag, och en roll när det gäller att definiera den slutliga styrelseformen.

Vi tror alla på och stöder ett fredligt, demokratiskt, mångetniskt och europeiskt Kosovo. Vi måste dock visa ett lika stort stöd för Serbien inom ramen för den europeiska strategi som rådet antog i Thessaloniki. Vi anser emellertid att vi inte får tappa besinningen genom att begränsa tidsfristerna för fastställandet av den slutliga statusen. Alla tankar på att ensidigt införa en lösning för Kosovo kan visa sig motverka sitt eget syfte. Europeiska unionen får inte upprepa sina misstag från 1990-talet. Den måste formulera en gemensam ståndpunkt.

Avslutningsvis skulle jag vilja nämna frågan om Serbien, som oroar mig särskilt eftersom vi här hört ledamöter av olika åsikt yttra sig. Vi kommer inte att nå någon fredlig lösning för Kosovo, och ingen fred, stabilitet eller säkerhet på Balkan, om vi inte har ett demokratiskt Serbien i Europeiska unionen.

Ur detta perspektiv anser jag att rådets beslut att skjuta upp förhandlingarna om stabiliserings- och associeringsavtalet är ett stort politiskt misstag för Europeiska unionen. Förhandlingarna måste inledas genast och vi måste naturligtvis, allteftersom de framskrider, kontrollera hur villkoren för ett samarbete med Internationella brottmålsdomstolen tillämpas. Det serbiska folket får inte straffas för sitt traumatiska förflutna under den enväldiga Milošević-regimen. I dag måste vi fastställa någon typ av plan för Serbien, för annars stärker vi de extrema nationalistiska grupperna.

Jag avslutar med situationen för minoriteters rättigheter i Kosovo. I alla rapporter från FN:s generalsekreterare på sista tiden beskriver FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och icke-statliga organisationer en drastisk situation för minoriteter, särskilt den serbiska minoriteten i Kosovo. Det handlar om att respektera resolution 1244 som antogs 1999. Det handlar om att tillämpa standarder. Vi måste äntligen gå i den riktningen.

 
  
MPphoto
 
 

  Jelko Kacin (ALDE). (SL) Europaparlamentet har spelat en ledande roll när det gäller att sända signaler om Kosovos framtida status. Utnämningen av det särskilda sändebudet för Kosovo är den signal som Belgrad och den internationella allmänheten behöver för att inse vilken som är den enda möjliga framtiden för Kosovo.

Det gläder mig verkligen att se att Hans-Gert Poettering också är här i dag, eftersom vi kommer att ha en svår uppgift framför oss under hans ordförandeskap i Europaparlamentet. Av det skälet anser jag att vår diskussion bör inriktas på vad parlamentet kan göra för att underlätta Kosovos framtid.

Vår första uppgift bör vara att garantera tydligare kommunikation med det serbiska parlamentet och hjälpa de serbiska politikerna att förstå att Kosovo redan har varit självständigt ganska länge.

För det andra måste vi ha ett direkt samarbete med det organ som kommer att skapa demokrati i Kosovo, nämligen dess provinsparlament. Den serbiska minoritetens deltagande i parlamentet är litet och styrs fortfarande i hög grad av politikerna i Belgrad. Dessutom är den romska minoriteten uppdelad i grupper av romer, ashkali och egyptier, mellan vilka meningsskiljaktigheter råder. Här kan Europaparlamentet bidra i stor utsträckning, och rådet kan bidra i ännu högre grad.

Jag vill påminna er om att många EU-medlemsstater för tillfället inte erkänner UNMIK:s pass. Kosovos medborgare kommer till Europeiska unionen med UNMIK-pass och vi avvisar dem eftersom vi inte erkänner deras handlingar. Kommissionsledamot Frattini och rådet borde göra mer för att minska antalet sådana händelser i framtiden.

Det tredje problem vi står inför är bristen på respekt för olika kulturer i Kosovo, och i det sammanhanget spelar den serbiska ortodoxa kyrkan en mycket negativ roll. Så länge som den serbiska ortodoxa kyrkan vägrar att se framåt, kommer vi att ha stora svårigheter med att övertyga den serbiska folkgruppen i Kosovo om att den måste integreras i Kosovos demokratiska institutioner.

Den centrala frågan rör dock Kosovos status. Vi har erbjudit västra Balkan en europeisk framtid. Vi är dock väl medvetna om att endast stater kan ansluta sig till Europeiska unionen. Ett Kosovo som inte är en stat kan inte delta i en anslutningsprocess. Så länge som vi misslyckas med att lösa frågan om Kosovos status och när det gäller att se till att det blir en egen stat kommer vi att ljuga för oss själva och allmänheten i sin helhet.

Därför skulle jag vilja avsluta mitt anförande genom att uppmana alla ledamöter i Europaparlamentet att göra sina röster hörda och se till att frågan om status får en lösning nu och inte skjuts upp till nästa år.

 
  
MPphoto
 
 

  Bart Staes (Verts/ALE).(NL) Herr talman, fru Lehtomäki, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vid beviljandet av ansvarsfrihet för 2004 års budget i april uttalade sig parlamentet vid två tillfällen mycket uttryckligt om Europeiska byrån för återuppbyggnad av före detta Jugoslavien och Kosovo. I kammaren gjordes uttryckligen ett uttalande om att Europeiska byrån för återuppbyggnad inte borde fasas ut enligt en tidigare fastställd tidsplan, utan avvecklas beroende på de ekonomiska och politiska förutsättningarna och den ekonomiska och politiska utvecklingen.

Det är dock exakt på detta sätt som kommissionen nu väljer att fasa ut Europeiska byrån för återuppbyggnad och överföra dess uppgifter till delegationerna. Fem månader efter parlamentets resolution och fem månader efter parlamentets uttryckliga uttalanden tar kommissionen ingen hänsyn till vad vi sa.

Jag skulle vilja fråga kommissionsledamot Rehn varför han ignorerar detta uttalande från parlamentet. Varför väljer han att låta den expertis som finns inom denna byrå smälta bort som snö i solen?

Varför väljer han inte att använda de personer som för närvarande arbetar för byrån i Pristina som en första EU-kärngrupp av personer som snart kommer att kunna vägleda Kosovos självständighet från mycket nära håll och med stor expertis och sakkunnighet? Det vill jag att han talar om för oss.

 
  
MPphoto
 
 

  Tobias Pflüger (GUE/NGL). (DE) Herr talman! Det är inte irrelevant att säga att en orsak till den nuvarande situationen i Kosovo är Natos anfallskrig mot Jugoslavien, i vilket många EU-medlemsstater deltog och i vilket deras bomber dödade civila. Varför hotas då den serbiska minoriteten i Kosovo i dag? Det har också att göra med denna situation, och med den ensidiga inställning som EU-medlemsstaterna intog vid det tillfället.

En annan orsak är att människor deporteras till Kosovo, trots att många människor anser att situationen där är fullständigt olidlig. Fler deportationer är planerade, och kommissionen måste göra det helt tydligt att detta inte är acceptabelt. Joachim Rücker har fått ansvaret för UNMIK. Jag vet inte om det är en god idé med tanke på att han tidigare främst varit ansvarig för privatiseringarna där, som inte gagnat Kosovos befolkning ett dugg.

Vad jag vill veta är hur kommissionen rent praktiskt ser på Kosovos framtida status. Vad jag hittills har hört är mycket otillfredsställande. Kommissionsledamot Rehn hade rätt när han sa att medel bör avsättas för den sociala och ekonomiska utvecklingen, snarare än för militära ändamål, och det instämmer jag fullständigt i.

 
  
MPphoto
 
 

  Karl von Wogau (PPE-DE).(DE) Herr talman, mina damer och herrar! Att lösa frågan om status ligger inte enbart i Kosovos intresse, utan också i EU:s intresse.

En lösning av frågan beror dock på om vi kan finna sätt att skydda minoriteterna – och då menar jag alla minoriteter – på ett trovärdigt sätt, eftersom det blivit tydligt vid våra många besök där att människor fortfarande är rädda, och händelserna under de senaste åren har visat att dessa rädslor fortfarande är berättigade. Detta är något vi måste ta hänsyn till, och därför måste Europeiska unionen fortfarande vara delaktig i området, för det första för att bygga upp poliskåren, vilket är mycket viktigt, och för det andra för att bygga upp rättssystemet och förvaltningen. Jag delar nämligen kommissionsledamot Rehns åsikt att det är här resurser måste göras tillgängliga, men Kosovos ekonomiska utveckling kommer först och främst att vara beroende av fred, stabilitet och fungerande institutioner, och det är detta våra insatser framför allt måste inriktas på.

Detta kommer också att innebära att frågan om vilka militära styrkor som ska skydda Kosovo när det väl blivit självständigt måste lösas, och jag kan mycket väl tänka mig att man väljer en liknande lösning för Kosovo som den som valdes för Bosnien och Hercegovina, och att KFOR ersätts av europeiska väpnade styrkor. När vi besökte landet ställde jag denna fråga till premiärministern, och av hans svar framgick tydligt att ingen hade funderat över den frågan fram till dess.

Ökad delaktighet för Europeiska unionen i detta område vore också i linje med vår säkerhetspolitik – eller med den säkerhetspolitik som jag förespråkar. Det är viktigt att vi i detta skede av utvecklingen av vår säkerhetspolitik riktar våra ansträngningar mot vårt geografiska grannskap, och stabiliseringen av Balkan fortsätter att vara vår viktigaste uppgift.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Józef Pinior (PSE).(PL) Fru talman! Att integrera västra Balkan i Europeiska unionen är en av de viktigaste utmaningarna för EU-politiken under de kommande åren.

Frågan rör ett område i Europa som är bebott av flera nationaliteter och etniska grupper, folkgrupper som är splittrade på grund av sitt land, sin religion och historia och på grund av Jugoslaviens blodiga splittring på 1990-talet. Kosovo är EU-politikens gordiska knut i detta område.

FN-uppdraget förbereder sig nu för att lämna Kosovo. Det innebär att Europeiska unionen måste vara beredd att axla sin roll där 2007. Den första utmaningen för Europeiska unionen i denna nya situation kommer att vara Kosovos ännu ej definierade status. De samtal som FN nyligen ledde i Wien den 24 juli ledde inte till något genombrott. Serbien, som formellt erkänner Kosovo, samtyckte inte till självständighet för provinsen. De albanska myndigheterna i Kosovo är inte beredda att acceptera ens det mest generella självstyre.

I en märklig form av psykologiskt krig har de serbiska myndigheterna under de senaste dagarna anklagat FN:s särskilda sändebud för Kosovos framtida status, Martti Ahtisaari, för att vara partisk i förhandlingarna. Å andra sidan sa den albanske premiärministern Koço Danajs politiske rådgivare att alla albaner som lever på Balkan 2013 ska enas och integreras i ett naturligt Albanien.

Händelserna i somras, som överskuggar konflikten i Mellanöstern, utgör ett stort problem som EU:s institutioner måste hantera under de kommande månaderna.

En annan utmaning är att organisera EU:s framtida uppdrag i Kosovo. Detta problem hänger samman med finansiering, struktur, bemanning och framför allt EU:s politiska strategi på västra Balkan. Inget annat land och ingen internationell organisation kommer att ersätta Europeiska unionen i dess historiska uppgift att garantera demokrati, fred och social välfärd utifrån respekten för mångfald i denna del av kontinenten.

 
  
MPphoto
 
 

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE).(FI) Fru talman! I rapporterna om Kosovo beskrivs provinsen som gettoiserad. Inget mångetniskt samhälle har inrättats. Under flera års internationell administration har de olika etniska grupperna koncentrerat sig till sina egna områden. Ett centralt skäl till att standarder inte har uppnåtts, trots den stora ansträngning som gjorts, är att Kosovo är en av den europeiska organiserade brottslighetens främsta fristäder. Den internationella människohandeln och handeln med territorier och vapen frodas i Kosovo. Inget gjordes åt detta 1999, då problemet upptäcktes: vi var tvungna att vänta till 2005. Nu har de globala aktörerna i programmet dock för lite tid och för lite personal för sina många ansvarsområden. Vi måste därför öka våra ansträngningar att ta itu med problemet med brottsligheten.

Jag vill slutligen säga att nu när EU också riktar sin uppmärksamhet på Libanon, borde vi fundera över hur medvetna vi egentligen är om vad som skett i Kosovo, och om vi kan dra några lärdomar av detta inför insatsen i Libanon.

 
  
MPphoto
 
 

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL).(EL) Fru talman! Den oroväckande situationen och utarmningen av människorna i före detta Jugoslavien är resultatet av utländska ingripanden och av det orättvisa och ojusta krig som Nato inledde med deltagande av flera EU-länder.

Era uttalanden om att skydda de mänskliga rättigheterna är fulla av hyckleri. Målen för detta krig är tydliga i dag. Det var att splittra Jugoslavien och dela upp det, och det lyckades ni med genom en utländsk ockupation av Bosnien och Hercegovina och Kosovo, och genom att skapa protektorat.

I dag följer ni inte ens era egna uttalanden och åtaganden om att inte sträva efter ett självständigt Kosovo. Skapandet av ett protektorat, av en självständig stat främjas i Kosovo genom närvaron av en enorm militär styrka och en stor amerikansk bas, så att ni kan kontrollera området och flytta på gränserna.

Vi anser att den enda lösning som är möjlig är att alla utländska trupper lämnar Balkan, och att människorna i området finner en lösning på sina problem. Avslutningsvis vill jag råda er att titta på historien: på samma sätt som folken på Balkan fördrev utländska erövrare, kommer de att fördriva de nya erövrarna.

 
  
MPphoto
 
 

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE).(HU) Det är uppenbart att det är oundvikligt att Kosovo blir självständigt, men den sortens självständighet som detta handlar om kommer att få en långsiktig effekt på stabiliteten i hela Sydosteuropa. Europeiska unionen har ingen uppfattning om denna fråga, utan i praktiken stapplar EU bara fram i händelsernas spår.

Det skulle vara mycket viktigt att till slut anta en konsekvent strategi för en lösning för Kosovo. Lösningen bör vara värdig och inte straffa serberna och öppet belöna albanerna. En sådan lösning skulle sakna värdighet och destabilisera regionen, det vill säga Sydosteuropa, vilket innefattar Grekland, Ungern och kandidatländerna Bulgarien och Rumänien. Vi kan inte stabilisera Kosovo på bekostnad av att vi destabiliserar regionen. För närvarande talar alla om minoriteter, men ingen har lagt fram någon hoppingivande strategi. Detta är desto mer intressant eftersom Martti Ahtisaari och Olli Rehn båda är finländare – och Finland har ett exemplariskt minoritetssystem. Jag kan inte tänka mig en situation som skulle lugna Kosovoserberna så länge som den norra delen inte har territoriellt självstyre och den södra delen inte har ett system för eget självstyre.

Decentraliseringsprocessen har inte tänkts igenom i sin helhet. Självstyre ger inga garantier i detta hänseende. Vad gäller kompensation för Serbien är EU-medlemskap, som vi mycket väl vet, inte någon särskilt lockande möjlighet med tanke på hur trötta människor är på EU. Detta måste vi också beakta, precis som vi måste reflektera över att Milošević berövat både Kosovo och Vojvodina deras självstyre. Alla talar om Kosovos självständighet, men ingen nämner minoriteterna i Vojvodina eller situationen för muslimerna i Sandjak. Jag är rädd att vi går emot en dålig lösning om vi inte lyckas utarbeta en sund och värdig strategi för minoriteterna. Jag delar min kollega von Wogaus alla farhågor.

 
  
MPphoto
 
 

  Joost Lagendijk (Verts/ALE).(NL) Fru talman, herr kommissionsledamot, men framför allt, herr rådsordförande! Skulle jag kunna få försöka att sammanfatta de centrala punkterna i slutet av debatten?

Jag tror att ni, och då vänder jag mig till ministern, lade märke till att merparten av de frågor som togs upp och de kommentarer som gjordes angående denna fråga har sin grund i en genuin oro över det faktum att man i EU – jag tvivlar inte på att ni verkligen inser vad som måste göras, men jag är ändå oroad – inte kommer att kunna slutföra alla de komplicerade uppgifter som man kommer att stå inför inom den tid som är tillgänglig, dvs. tre till sex månader och inte år.

Liksom många ledamöter anser jag att EU verkligen inte får misslyckas, för det vore skadligt för både regionen och EU och det är något som vi inte har råd med. Om ni säger, och kommissionsledamoten bekräftar det, att EU:s uppgift är att övervaka och överföra befogenheter, då tror jag att jag, tillsammans med merparten av ledamöterna i kammaren, skulle stödja detta, men det är svårare än det ser ut.

Det är en ny typ av roll, där vi å ena sidan måste släppa taget om vissa saker, och å andra sidan måste behålla kontrollen i ett splittrat samhälle där inte alla problem kommer att lösas i och med självständigheten. För tillfället tror alla i Kosovo fortfarande att självständighet skulle lösa allt. Detta kommer inte att vara fallet för exempelvis de ekonomiska problemen.

När det gäller en militär närvaro hoppas jag innerligt att all vederbörlig uppmärksamhet på Libanon och Kongo inte kommer att leda till att människor tror att saker och ting kommer att lösa sig i Kosovo, och att vi kan hantera saker och ting här med färre trupper. Det kommer inte att vara fallet under de första åren.

Jag kan inte göra annat än stödja kommissionsledamoten i hans begäran till rådet att inte be kommissionen om mer och samtidigt ställa mindre medel och personal till förfogande. Ni och vi kan inte be kommissionen att spela en avgörande roll i Kosovo med mindre personal.

Jag hoppas verkligen att Finlands president, den finländska kommissionsledamoten och den finländska förhandlaren kommer till denna slutsats, och för att främja det är jag helt beredd att, på hela parlamentets vägnar och på egen bekostnad, besöka ett ställe där de flesta finländare kommer till värdefull insikt, nämligen bastun.

 
  
MPphoto
 
 

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman, mina damer och herrar! En lösning av statusen är det bästa alternativet för Kosovo, och därför bör vi med alla till buds stående medel stödja FN:s särskilda sändebud Ahtisaari i hans ansträngningar att finna en sådan lösning.

En ovillkorlig förutsättning för en varaktig lösning är, liksom nämnts så många gånger i denna debatt, att vi kan lösa frågan om minoriteter, och det är något av ett flergenerationsproblem. Närvaron av Natos KFOR-trupper är viktig för närvarande, men nu och i framtiden måste vi särskilt uppmärksamma vikten av det nära sambandet mellan militära och civila insatser. Europeiska unionen förbereder sig, utöver allt annat, för en enorm civil krishanteringsinsats i Kosovo. Denna insats kommer att ha en aldrig tidigare skådad omfattning och vara inriktad på polisväsendet och rättssäkerheten. Vi kommer att behöva ett stort antal experter från EU:s medlemsstater för att genomföra denna insats, och det kommer att vara en utmaning för oss att finna ett så stort antal experter.

Planeringsgruppens arbete är ännu inte slutfört, men avsikten är att deras rapport ska överlämnas till rådets arbetsgrupp i slutet av månaden. Förberedelserna går alltså framåt på många sätt och inom många olika sektorer, men vi kan säkerligen se till att göra dem ännu smidigare.

Det har i kammaren också flera gånger hänvisats till rådets förslag till budget för nästa år, i synnerhet när det gäller rådets effektivisering av användningen av personalresurserna. Ordförandeskapet är fast beslutet att finna en lösning som kommer att tillfredsställa alla parter, men det kommer naturligtvis också att behöva lyssna på de övriga medlemsstaternas åsikter.

Förresten anser jag inte att situationen är så dyster som vi har tenderat att tro, särskilt genom kommissionsledamotens mycket känslosamma anförande. Enligt rådets åsikt är utvidgningen ett klart prioriterat område, och vi föreslår följaktligen inte några personalnedskärningar där. I denna misskrediterade budget för nästa år ökas faktiskt de administrativa utgifterna med 3,4 procent. De nedskärningar som eftersträvas för perioden 2007–2013 är onekligen mycket ambitiösa, men eftersom kommissionen samtidigt planerar ökningar för utvidgningen, kommer det hur som helst att finnas mer personal inom kommissionen 2013 än 2007, även om vi kommer att övervaka denna ambitiösa trend. Hur som helst kommer det att finnas mer personal 2013 än nästa år. Vi försöker finna, och vi är beslutna att finna, lösningar som kommer att garantera att det finns tillräckligt med personal för att hantera viktiga frågor. Det är naturligtvis självklart.

Slutligen, för att lugna er något och med tanke på att den finska bastun nämndes här, vill jag säga att hur bra det finländska ordförandeskapets interna samordning än går, kommer jag inte att göra Martti Ahtisaari eller Olli Rehn sällskap i bastun.

 
  
MPphoto
 
 

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag är något besviken över Paula Lehtomäkis konservativa tolkning av bastukulturen.

Jag vill tacka er alla för en mycket saklig och ansvarstagande debatt som tydligt visar att parlamentet helt stöder framtidsutsikterna om en europeisk integrering av västra Balkan och Kosovo. Som flera talare har påpekat är det mycket viktigt att vi nu fullt ut stöder ansträngningarna att slutföra statusprocessen inom den föreslagna tidtabellen. Vi vinner ingenting på att förlänga processen.

Det är också sant att fred och lämpliga institutioner lägger grunden för bättre ekonomiska villkor och skapandet av sysselsättning, något som Kosovo är i desperat behov av. En arbetslöshet på mellan 40 och 50 procent skapar tyvärr en väldigt gynnsam grogrund för brottslighet och korruption.

Vi måste ge kosovanerna de verktyg de behöver för att kunna hjälpa sig själva. Rättssäkerhet och ett väl fungerande företagsklimat är nödvändiga förutsättningar för ekonomiska framsteg i Kosovo.

Samtidigt finns det ytterligare ett förhandsvillkor: oavsett det exakta resultatet av fastställandet av landets slutgiltiga status så måste det innefatta fördragsslutande befogenheter för Kosovo. Som Jelko Kacin sa är fördragsslutande befogenheter nödvändiga för att vi ska kunna förhandla med Kosovo och göra landet till en del av stabiliserings- och associeringsprocessen. Kosovo i sin tur behöver fördragsslutande befogenheter för att få till stånd uppgörelser och avtal med de internationella finansinstituten, vilket är ytterligare en nödvändig förutsättning för att göra ekonomiska framsteg och förbättra sysselsättningssituationen.

Serbien är med all säkerhet ett viktigt land för stabiliteten i västra Balkan, kanske rentav det viktigaste. Den största tjänst som Serbien kan göra serberna i Kosovo är att på ett mycket konstruktivt sätt delta i samtalen för att se till att minoriteterna verkligen är skyddade när resultatet av Kosovos slutgiltiga status läggs fram.

Serbien har bestämda och konkreta framtidsplaner på att gå med i Europeiska unionen. Vi är villiga att återuppta förhandlingarna om stabiliserings- och associeringsavtalet den dagen då Serbien bestämmer sig för att fullt ut samarbeta med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien, alltså arrestera och förflytta Radko Mladic. Det är nu upp till Serbien, för Serbien kan förverkliga denna europeiska ambition och därmed frigöra den enorma ekonomiska, kulturella och intellektuella potential som finns i landet.

Jag vill korrigera ett missförstånd som inte har uppstått här men som ofta gör det, nämligen att rådet och kommissionen skulle konkurrera om västra Balkan. Detta är verkligen inte fallet. Rådet och kommissionen konkurrerar inte utan har ett brett och djupgående samarbete för stabilitet och demokrati i västra Balkan. Vi arbetar mycket bra sida vid sida med Javier Solana, och det gör även kommissionens avdelningar. När det gäller rättsstaten till exempel behöver vi detta samarbete eftersom ansvaret för rättsstaten, det vill säga den provisoriska utbildningen av domare och poliser, delas av rådet, medlemsstaterna och kommissionen. Vi behöver således samarbete för att kunna arbeta på ett förståndigt sätt, och det har vi med Javier Solana och hans medarbetare.

Angående Jan Marinus Wiersmas fråga om resurser finns det bortsett från Kosovo även andra aktuella frågor, till exempel Libanon. Det är er uppgift att i egenskap av budgetmyndighet lösa resursfrågan på ett framgångsrikt sätt. Jag är mycket tacksam för att det finska ordförandeskapet är villigt att spela en mycket konstruktiv roll i denna väldigt svåra fråga.

Jag håller verkligen med om att stabiliseringen av västra Balkan är den främsta prioriteringen i utvecklingen av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Som Joost Lagendijk mycket riktigt sa så har vi inte råd att misslyckas i detta pilotmål.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Debatten är avslutad.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy