Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2006/0044(AVC)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

A6-0246/2006

Debatter :

PV 06/09/2006 - 5
CRE 06/09/2006 - 5

Omröstningar :

PV 06/09/2006 - 7.4
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2006)0339

Debatter
Onsdagen den 6 september 2006 - Strasbourg EUT-utgåva

5. Albanien – Stabiliserings- och associeringsavtal med Albanien (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om

- rådets uttalande om Albanien och

- en rekommendation (A6-0246/2006) från Toomas Hendrik Ilves för utskottet för utrikesfrågor om förslaget till rådets och kommissionens beslut om ingående av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Albanien, å andra sidan

(8161/2006 – C6-0197/2006 – 2006/0044(AVC).

 
  
MPphoto
 
 

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman, mina damer och herrar! Det stabiliserings- och associeringsavtal som undertecknades den 12 juni var ett viktigt steg på Albaniens väg mot en framtid inom Europeiska unionen. Det gläder oss att Albanien har gjort framsteg i sina reformer så att samtalen om avtalet, som hade varat så länge, kunde slutföras. Tillsammans med de andra mekanismer som omfattas av stabiliserings- och associeringsavtalet kommer avtalet att skapa omfattande ramar för en vidareutveckling av förbindelserna mellan EU och Albanien. Interimsavtalet, som undertecknades samtidigt, är avsett att träda i kraft i början av november. Detta avtal omfattar handelsfrågorna i stabiliserings- och associeringsavtalet och därmed sammanhängande frågor och kommer att gälla fram till dess att medlemsstaterna har ratificerat själva stabiliserings- och associeringsavtalet. Det är viktigt att vi verkligen börjar använda interimsavtalet så snart det trätt i kraft.

Stabiliserings- och associeringsavtalet är mycket viktigt för Albaniens framtid. Detta avtal kommer att förbättra de ekonomiska och politiska förbindelserna mellan EU och Albanien och underlätta en nära relation med EU för Albanien. Albanien är det tredje landet på västra Balkan (efter Makedonien och Kroatien i före detta jugoslaviska republiken) med vilket EU har undertecknat ett stabiliserings- och associeringsavtal.

Att stabiliserings- och associeringsavtalet och interimsavtalet undertecknats innebär inte att arbetet är slutfört. Tvärtom börjar det verkliga arbetet faktiskt inte förrän nu.

Vi förväntar oss nu att Albanien ska uppvisa fortlöpande och faktiska framsteg i genomförandet av avtalen. Landet måste arbeta hårt för att föra de reformer vidare som är nödvändiga för en närmare relation med EU. Det är viktigt att framsteg görs i synnerhet på områden som mediernas frihet, återlämnande av egendom och utbetalning av kompensation, en mer effektiv offentlig administration och respekten för rättsstatsprincipen. Vi kommer att fortsätta att betona hur viktigt det är att Albanien, liksom de övriga länderna på västra Balkan, ökar sina ansträngningar för att förhindra korruption och organiserad brottslighet.

Det är möjligt att lokala val kommer att hållas i Albanien om sex månader, och Albanien bör se till att dessa val kan genomföras i enlighet med internationella normer.

För att de reformer som krävs för en närmare relation med EU ska utvecklas måste hela den politiska makten samarbeta. Det nuvarande politiska klimatet i Albanien är oroande och utgör ett allvarligt hot mot reformens utveckling. Vi vädjar till de berörda parterna att delta i en konstruktiv dialog och vi är glada över att vissa inledande resultat nåddes så sent som förra veckan.

Jag vill slutligen påminna alla om att Europeiska unionen vid Europeiska rådets möte i juni återigen ställde sig bakom EU-perspektivet i fråga om länderna på västra Balkan. Det innebär att också Albanien har en framtida plats i Europeiska unionen. Vi får dock inte glömma att varje lands framsteg mot en EU-anslutning står eller faller med dess egna insatser och ansträngningar att uppfylla EU:s krav. Stabiliserings- och associeringsavtalet och interimsavtalet ger Albanien de bästa möjliga ramarna för dess egna insatser. Unionen måste naturligtvis fortsätta att hjälpa till, men merparten av det arbete som återstår kan endast utföras av Albanien självt.

 
  
MPphoto
 
 

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Det är med stor glädje jag idag talar inför Europaparlamentet om stabiliserings- och associeringsavtalet med Albanien. Stabilitets- och associeringsavtalet är en viktig milstolpe på Albaniens väg mot EU och ett stort steg framåt för EU på västra Balkan. Det är början på en ny fas i EU:s relationer med Albanien och skapar en ny partnerskapsram inom ett antal områden.

Stabilitets- och associeringsavtalet utgör en viktig ekonomisk och politisk möjlighet. Ökad liberalisering av handeln kommer att innebära betydande ekonomiska förmåner för både Albanien och EU. Att anpassa Albaniens lagar efter EU-lagstiftningen kommer att föra Albanien närmare europeiska standarder och bidra till att ytterligare stärka banden mellan oss.

Att framgångsrikt genomföra stabiliserings- och associeringsavtalet kommer att bli Albaniens nästa stora utmaning. Det innebär mycket stora åtaganden när det gäller handel, rättsstaten, demokratiska standarder och grundläggande rättigheter, regionalt samarbete samt ny lagstiftning. Genom avtalet upprättas gemensamma strukturer för att främja dialogen och övervaka utvecklingen, inklusive en parlamentarisk kommitté. Denna kommitté kommer att kunna fortsätta det goda arbete som den nuvarande gemensamma parlamentarikerkommittén har utfört och den kommer att utgöra en viktig möjlighet att vägleda Albanien i enlighet med den europeiska parlamentariska demokratins bästa traditioner. Jag är säker på att kommittén också kommer att bidra till att uppnå en lägsta nivå av samförstånd i den politiska kulturen och betona det faktum att ett land som vill vara framgångsrikt i EU, eller under anslutnings- eller föranslutningsprocessen, behöver ett brett politiskt samförstånd om sina EU-ambitioner, liksom ett grundläggande samförstånd inom nationen kring den demokratiska kulturen. Det är viktigt att beakta detta när Albanien nu fortsätter sin väg mot EU.

Kommissionen välkomnar varmt rekommendationen från utskottet för utrikesfrågor om att parlamentet bör ge sitt samtycke till ingående av stabiliserings- och associeringsavtalet. I vår politiska dialog delar vi utskottets tonvikt på att uppmuntra Albanien att bygga vidare på de framsteg som görs i kampen mot korruption och organiserad brottslighet samt att med större beslutsamhet ta itu med frågor som valreformer, mediernas oberoende samt mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter. Vi välkomnar rekommendationerna från utskottet för internationell handel om att förbättra företagsklimatet i Albanien, vilket är nödvändigt för att Albanien ska kunna dra full nytta av avtalet.

Jag vill avsluta med att försäkra er om att Europeiska kommissionen, från EU:s sida, kommer att göra sitt yttersta för att man verkligen ska kunna dra full nytta av stabiliserings- och associeringsavtalet. Jag har gjort klart för våra albanska medarbetare att jag förväntar mig samma sak från dem.

 
  
MPphoto
 
 

  Toomas Hendrik Ilves (PSE), föredragande.(EN) Fru talman! Albanien är det europeiska land som har haft den svåraste övergången från kommunistisk diktatur till liberal demokrati. Landet tyngdes av stalinismen till långt in på 1980-talet. Det är därför viktigt att alla inser att Albanien har stått inför ännu större utmaningar än andra postkommunistiska länder som till exempel mitt hemland, där den stalinistiska diktaturens värsta övergrepp upphörde på 1950-talet.

Albanien har gjort enorma framsteg, vilket bevisas av undertecknandet av stabiliserings- och associeringsavtalet. Samtidigt bör inte Albanien vila på sina lagrar. För att bli en del av Europa måste det göra mer än så. Stabiliserings- och associeringsavtalet är en hållplats, inte en slutdestination.

Jag skulle vilja sammanfatta mitt betänkande på följande sätt. För det första ger stabiliserings- och associeringsavtalet och interimsavtalet Albanien en unik möjlighet att utvecklas till en konkurrenskraftig marknadsekonomi, en nödvändig förutsättning för att gå med i EU.

För det andra kräver verklig ekonomisk utveckling en stabil och öppen rättsmiljö. Detta innebär professionella och oberoende domstolar, en effektiv och politiskt objektiv kamp mot korruption och en kompetent, välfungerande offentlig administration.

För det tredje är det inte tillräckligt med en sund rättslig ram för ett land i förändring. Bra lagböcker hjälper föga om lagarna sedan inte upprätthålls. Framsteg måste ske i genomförandet av de antagna reformerna.

För det fjärde bör framstegen med att uppnå den standard som fastställts i stabiliserings- och associeringsavtalet, och därmed genomförandet av reformerna, övervakas av EU enligt konkreta riktlinjer.

Förutom dessa allmänna teman vill jag betona ett antal specifika punkter i betänkandet. Även om betänkandet stöder EU:s syn på Albanien i överensstämmelse med slutsatserna från rådets möte i Thessaloniki, betonar man att Albanien måste sträva efter att förverkliga EU:s värderingar och standarder som ett mål i sig. I betänkandet kräver man ett avtal om förenklade viseringsförfaranden med Albanien. Idag har ett litet land med europeiskt perspektiv mindre förmånliga viseringsregler med EU än ett större land utan några framtidsutsikter om EU-medlemskap, till exempel Ryssland.

I betänkandet uppmanas EU och Albanien att utnyttja kunskapen och erfarenheten hos kandidatländerna från 2004. Utmaningarna som Albanien står inför är inte unika. Det finns ingen anledning att återuppfinna hjulet när man har gratis tillgång till expertisen hos reformens hjulmakare från åtta postkommunistiska EU-medlemsstater.

Av betänkandet framgår att man i en färsk rapport från Amnesty International kritiserar Albanien för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i områden som tillgång till rättsligt försvar, problem med tortyr, brutalitet mot fångar och så vidare. Dessa brister måste korrigeras.

I betänkandet står det att vallagstiftningen måste reformeras. Detta innebär en pålitligare registrering av väljare och förändringar i systemet för att undvika förvrängningar i proportionalitetssystemet, som för närvarande kallas för ”Dushk-systemet” i Albanien. För förtroendet och demokratin kommer ärligt talat inte att överleva om väljarnas vilja inte respekteras. Jag anser att detta är en av de viktigaste demokratiska frågor som landet kämpar med idag.

I betänkandet understryks behovet av att Albanien fortsätter med sin ansvarsfulla attityd gentemot grannländerna, särskilt gentemot Kosovo och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Som vi vet finns det betydande albanska minoriteter i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, och Kosovo är så klart ett albanskt område. Vi välkomnar den attityd som Albanien hittills uppvisat genom att inte blanda sig i dessa problem.

Jag har tagit emot sex ändringsförslag. Jag kommer att infoga ändringsförslag 5 från André Brie och Erik Meijer om behovet att behandla frågan om slavhandeln med barn. Ändringsförslagen 1 och 2 är bra i princip men kommer enligt föredraganden att vara mer tillämpliga när Albanien har gjort mycket större framsteg i hanteringen av sina grundläggande problem, bland andra korruption, rättsstatsprincipen och ekonomiska reformer. Jag anser att ändringsförslag 3 om behandlingen av fångar redan tagits upp i betänkandet.

Avslutningsvis vill jag tacka alla som har bidragit till detta betänkande, i synnerhet Doris Pack som agerat som drivkraft bakom så mycket av parlamentets strategi för att få med Balkan i Europeiska unionen.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Panagiotis Beglitis (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel.(EL) Fru talman! Till att börja med förtjänar min vän Toomas Hendrik Ilves stora gratulationer för sitt mycket omfattande arbete med detta viktiga förslag, där han redogör för de nuvarande förbindelserna mellan Europeiska unionen och Albanien och lyfter fram alla stora problem och utmaningar som den albanska regeringen och de albanska politiska krafterna står inför.

Det är ett faktum att undertecknandet av stabiliserings- och associeringsavtalet öppnar en ny väg för Albanien mot Europa och mot EU-institutionerna, med integration i den europeiska familjen som slutmål. Det måste vi alltid komma ihåg. Det är vad som sägs i den EU-strategi som fastställdes i Thessaloniki, och trots att människor är utvidgningströtta anser jag att Europeiska unionen har allt strategiskt intresse av att stärka de europeiska framtidsutsikterna för länderna på Balkan.

En hel del återstår naturligtvis fortfarande att göra i Albanien, vilket Toomas Hendrik Ilves påpekade. Jag vill särskilt ta upp två eller tre saker. När det gäller att bekämpa korruption är vi naturligtvis alla överens. Men under inga omständigheter får den nuvarande albanska regeringen använda kampen mot korruptionen som ett svepskäl för att göra upp politiskt med de oppositionella krafterna. Detta är en allvarlig fråga som vi har upplevt med Albanien tidigare.

Den andra frågan gäller behovet av att omedelbart gå vidare med reformen av valsystemet och uppdatera röstlängderna. Detta är mycket viktigt, eftersom det kommer att bidra till att göra det politiska livet smidigare och stärka ett demokratiskt politiskt system.

Den tredje frågan handlar om respekten för mediernas frihet och naturligtvis om att förhindra att regeringen lägger sig i mediernas arbete. Här vill jag påpeka – och nu vänder jag mig till Olli Rehn – att regeringen de senaste dagarna har ökat sin inblandning i den albanska demokratiska oppositionens, eller mer specifikt socialistpartiets, kontakter med medierna. Herr Rehn! Jag hänvisar till tv-nätverket Top Channel, som hindras i sitt arbete av de albanska myndigheterna. Detta är också en fråga som vi måste lyfta fram.

Slutligen vill jag ta upp respekten för minoriteter. Albanien måste verkligen göra stora framsteg här. Det finns en grekisk minoritet som spelar en viktig roll och som är en tillgång för demokratiseringen av Albanien och den ortodoxa kyrkans verksamhet, och ärkebiskop Anastasios spirituella roll måste naturligtvis underlättas.

 
  
MPphoto
 
 

  Doris Pack, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, fru rådsordförande, herr Ilves! I ert betänkande, herr Ilves, visar ni stor empati och förståelse för den unga demokratin i Albanien, men också den fasta ståndpunkt som krävs när man betraktar detta land. Det är ett mycket bra betänkande och jag tackar er för det.

Många av er känner till att jag i fjorton år har observerat Albanien allteftersom det tagit sig ur en lång period av diktatur och närmat sig Europeiska gemenskapen.

Därför är jag särskilt glad över att vi i dag kan rösta om att godkänna detta stabiliserings- och associeringsavtal, som jag välkomnar som ett viktigt steg mot en förtroenderelation mellan Albanien och EU, som kommer att hjälpa Albanien och dess politiker att ge landet den politiska, ekonomiska och institutionella stabilitet som det behöver. Det kommer att bli mycket svårt att göra framsteg i den här riktningen. För att göra framsteg måste man nå de standarder som krävs enligt avtalet, och parlamentet och särskilt delegationen för dessa förbindelser, måste övervaka dessa framsteg fortlöpande och med största noggrannhet. Vi kommer också, som goda vänner, att göra vad vi gjort i många år och påpeka eventuella brister, däribland sådana som vi ännu inte upptäckt.

Även om jag tycker att vi verkligen ska välkomna att ett krig förklarats mot korruptionen i Albanien, anser jag också att alla politiska krafter måste hantera den här kampanjen med samma allvar, för annars kommer den inte att bli någon verklig och varaktig framgång. Under de senaste månaderna har ett antal kriminella grupper avslöjats och gripits. Detta är ett mycket bra resultat som sporrar till fler liknande åtgärder för att stoppa passförfalskare, narkotikalangare och andra och att dra dem inför rätta.

Regeringen gör ett strålande jobb på utbildningsområdet och ger därigenom de många unga albanerna lite mer av en framtid. Jag hoppas verkligen att regeringen kommer att göra allt i sin makt för att göra det möjligt för landets ungdomar att delta i Europeiska unionens nya utbildningsprogram efter 2007. Det är också bra att regeringen anstränger sig för att locka till sig de investeringar som landet behöver, även om detta naturligtvis kommer att vara beroende av de administrativa och rättsliga reformer som så innerligt behövs.

I vår resolution betonas också behovet att utrota användningen av blodshämnd, som fortfarande lever kvar i många delar av Albanien. Vårt krav på detta grundar sig på våra europeiska värderingar, som vi hoppas snart kommer att vägleda alla albaners tankar och gärningar.

Jag vill inte dölja att jag tyckte att mycket av det som hände i somras var mycket obehagligt, men utan att gå in på otrevliga detaljer skulle jag vilja betona att vad som verkligen behövs är en politisk dialog, och att en politisk mognad påvisas genom ett demokratiskt uppförande och inget annat.

De politiska krafterna på alla sidor bör också, en gång för alla, sluta att ständigt kräva att en internationell medlare ska lösa deras problem. De albanska politikerna är valda för att lösa problem på ett demokratiskt sätt och för att konstruktivt utföra den roll de tilldelats, oavsett om det innefattar att utöva ett regeringsansvar eller att verka i oppositionen. Under de senaste åren har vi sett hur fruktlösa bojkotter är, och det vore inte värt att satsa på sådana nu heller, eftersom det albanska folket sett nog av den typen av trick, och vad de vill ha är seriösa politiker som verkligen vill lösa problemen.

Därför är det så glädjande att de politiska krafterna enats om den tröttsamma frågan om röstlängder. Europeiska unionen har i åratal betalat en hel del pengar för att dessa förteckningar till slut ska utarbetas korrekt, och det visar sig fortfarande vara oerhört svårt. Lokala val ska hållas inom kort, och om resultaten ska vara acceptabla måste de bygga på i hög grad säkra uppgifter.

Jag tror att den pågående dispyten mellan regeringen och en privat tv-station endast kan lösas ordentligt om man följer lagstiftningen fullständigt.

Jag skulle sammanfattningsvis vilja påminna kammaren om att vi länge förespråkat enklare visumarrangemang för Albanien och för de andra länderna i Sydosteuropa, och därför välkomnar vi verkligen de återvändandeavtal som Albanien och EU enats om. Albanien är ett av de få länder som gjort detta, och en av de saker vi kräver i vår resolution är att de europeiska regeringarna ska agera snabbt för att göra det enklare för studenter, akademiker och affärsmän att få visum, och naturligtvis att ett mindre strängt visumsystem för alla medborgare ska införas så snart som möjligt. Brottslingar får antingen visum på ett tvivelaktigt sätt, eller så behöver de inget visum eftersom de känner till andra sätt att ta sig över gränserna, men de framgångsrika insatserna i Albanien för att bekämpa brottsligheten kan kanske göra det möjligt för de europeiska regeringarna att till sist utföra mirakel när det gäller visumtilldelningen.

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Fru talman! På min grupps vägnar skulle jag vilja tacka föredraganden, Toomas Hendrik Ilves, för hans arbete. Albanien är ett komplicerat land, och jag tror att han har rätt i sin analys och sina slutsatser om landet. Vi välkomnar också undertecknandet av stabiliserings- och associeringsavtalet och kommer att rösta för det här i dag.

I avtalet återspeglas hur mycket som nåtts genom ren ihärdighet, och man öppnar möjligheten att kandidera för ett EU-medlemskap på grundval av de avtal som ingicks i Thessaloniki. Vår grupp kommer att stödja Albanien på dess väg mot en europeisk integration.

Fram till början av 1990-talet var Albanien det mest isolationistiska landet på den europeiska kontinenten. Genom att underteckna detta avtal ansluter sig Albanien till flera andra länder på Balkan som gjort djärva framsteg under det gångna året. Kroatien förhandlar nu om EU-medlemskap, Makedonien har fått status som kandidatland och Bosnien och Hercegovina har också gjort tydliga framsteg.

Vi i vår grupp övervägde som hastigast att begära att omröstningen om detta avtal skulle skjutas upp, för att utöva vissa påtryckningar på de albanska myndigheterna och få dem att garantera att de kommande lokala valen kommer att avlöpa smidigt, men vi tror att man också kan vända på argumentet, genom att säga att om detta avtal undertecknas och om parlamentet godkänner det sporras alla parter i Albanien att uppföra sig korrekt och att fortsätta på vägen mot politiska och ekonomiska reformer, genom vilka vi kan arbeta med de kriterier som vi använde för de andra länder som arbetade för en framtid inom Europeiska unionen, och naturligtvis främst det första Köpenhamnskriteriet.

Vi får dock inte glömma att vi fortfarande har en lång väg att gå. Detta undertecknande innebär inte att den albanska regeringen, som har framställt avtalet som en viktig seger, kan vila på sina lagrar och jag hoppas att Albaniens befolkning är medveten om det.

Om vi ser till Köpenhamnskriterierna, som är det definitiva riktmärket för EU-medlemskap, borde den albanska regeringen uppmärksammas på ett antal saker. Jag har redan nämnt de lokala valen som vi förmodar att alla kommer att se till att hålla på ett fritt och rättvist sätt. Vi vill se till att de är fria och rättvisa, samtidigt som vi också hoppas att kommissionen och rådet kommer att hålla ett öga på saker och ting.

För det andra vill jag kommentera situationen för medierna. Fria och oberoende medier är oumbärligt för en öppen och stabil demokrati. Det är naturligtvis ett lands regering som ska se till att sådana medier finns, men vi måste slå fast att medierna är under ett visst tryck, delvis på grund av den föreslagna ändringen av lagen om elektroniska medier.

Det finns också vissa oklarheten kring domarkårens oberoende. Alla dessa frågor måste Europeiska unionen övervaka noga, också efter ratificeringen av stabiliserings- och associeringsavtalet.

Slutligen har vi lagt märke till en viss politisk polarisering i Albanien som oroar oss. Detta är inget nytt, men vi kan ändå inte se någon lösning i det hänseendet. Vi vill därför uppmana regeringen och oppositionen att anta en i huvudsak pragmatisk och konstruktiv strategi, för endast då kan Albanien fullt ut använda avtalets räckvidd.

 
  
MPphoto
 
 

  Jelko Kacin, för ALDE-gruppen. – (SL) Sedan Albanien öppnade upp sig för världen har det tagit många positiva steg framåt. Vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa förstår fullt ut de svårigheter som landet går igenom. Efter dess tioåriga lojalitet mot Kina har Albanien vaknat upp som det minst utvecklade landet i Europa. Därför förstår vi dess svårigheter. Framför allt är det så att de allvarliga ekonomiska kriser som drabbade det albanska samhället till följd av pyramidekonomin fortfarande i dag har efterverkningar som lyser igenom i de svårigheter som landet upplever.

Nu när Albanien undertecknat stabiliserings- och associeringsavtalet finns det dock nya utmaningar för både Albanien och EU. Albanien har ett nytt grannland, det självständiga Montenegro. Det kommer att få ett nytt grannland, det självständiga Kosovo. Ytterligare ett grannland, Makedonien, har beviljats status som kandidatland och väntar bara på ett datum för att inleda förhandlingarna. Alla dessa förändringar utgör en förbättring och den albanska politiska eliten borde dra nytta av dessa förändringar för att främja den ekonomiska men framför allt den sociala utvecklingen.

Rättsstatsprincipen kan inte grundas på hundraåriga traditioner som inte respekterar Europeiska unionens värderingar. Blodshämnd måste förvisas till historien, annars kommer Albanien inte att kunna närma sig EU.

Den albanska politiska eliten måste göra större ansträngningar att bekämpa korruption och bereda väg för en ekonomisk, politisk och rättslig utveckling. Vår största oro är dock att de har misslyckats med att bekämpa brottsligheten på ett antal mycket känsliga områden. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna, människohandel och övergrepp på barn är områden som undergräver de grundläggande värderingarna för Europeiska unionen och vår civilisation. Förhållandena i fängelserna är otillfredsställande. Under sådana omständigheter kan Albanien inte gå framåt och vi borde kritisera dem skarpt.

Utan tryckfrihet och yttrandefrihet kan Albanien inte göra sig en realistisk bild av sig själv. Så en förutsättning för att Albanien ska göra snabbare framsteg är tryckfrihet, vilket borde återspegla det albanska samhällets problem. Endast de som inser sina misstag kan rätta till dem. Så våra albanska vänner får inte bli sårade om vi är frispråkiga i våra diskussioner med dem, eftersom vi försöker att göra saker och ting som de måste se själva fullständigt klara för dem.

Jag vill också tacka föredraganden för hans arbete.

 
  
MPphoto
 
 

  Gisela Kallenbach, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Föredraganden Toomas Ilves får ett hjärtligt tack också från vår grupp, för det betänkande som han har lagt fram för oss är mycket balanserat och omfattande, men vi vill också gratulera Albanien och EU:s institutioner. Albanien håller verkligen på att göra stora framsteg efter att ha genomlevt decennier under en totalitär regim, och det betraktar vi som det bästa beviset på att integrationsprocessen med EU när allt kommer omkring faktiskt är en motor och ett incitament att genomföra mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen liksom att uppmuntra ekonomisk utveckling.

Vi vet alla att den här processen är långt ifrån färdig, och många ledamöter, tillsammans med kommissionsledamot Olli Rehn, har redan pekat på de verkligt avgörande aspekter som kan summeras under den övergripande rubriken ”genomförande av rättsstatsprincipen”. Jag vill också påminna er om att en EU-institution som vår behöver partnerskap och stöd om den ska kunna klara det här, och detta kräver i sin tur finansiering och personal.

I debatten om Kosovo tidigare framhöll vi att vår budget för perioden 2007–2013 inte precis är förtroendeingivande. Som mina kolleger har understrukit upprepade gånger behövs det också mer stöd på områden som förbättrade miljöförhållanden, hållbar energi- och transportinfrastruktur och inrättande av verkligt självständiga medier.

Slutligen har jag stora förhoppningar om att Albanien, efter att ha skaffat sig nyttiga erfarenheter i förhandlingarna om ett stabilitets- och associeringsavtal, verkligen ska spela en konstruktiv roll i regionen, och om landet förmedlar dessa erfarenheter till sina motsvarigheter i Kosovo kommer regionen som helhet att bli stabilare.

 
  
MPphoto
 
 

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Fru talman! Det område som albanerna lever i är Europas mest bortglömda. Albanerna var jordbrukare och herdar som hade lämnats kvar och som ingen ville ta med i beräkningen. När det ottomanska riket kollapsade för nästan hundra år sedan försökte både Serbien och Italien att skaffa sig permanent äganderätt till albanernas territorium. Det är ett under att det 1913, i det albanska territoriets mest ogästvänliga del, visade sig vara möjligt att skapa en självständig stat, även om den inte har varit så framgångsrik hittills.

Efter högerdiktatur, utländsk ockupation och vänsterdiktatur är det för närvarande kaoset och intoleransen de politiska partierna emellan som är mest uppenbart. Särskilt den norra delen av landet är osäker och missgynnad. De miljontals albaner som lever i områdena runt Albanien, längs Montenegros sydspets, i största delen av Kosovo och i nordvästra Makedonien, kämpar för språkrättigheter och självstyre, men som läget är nu förväntar de sig ingen positiv utveckling om de skulle göra gemensam sak med Albanien.

Dessutom skulle allmänheten föredra att hålla Albanien utanför Europeiska unionen. Landet är nu i huvudsak beryktat för handel med barn, pyramidaffärer, slöseri med energi, kränkningar av fångar och internationell brottslighet. Dess problem tycks omöjliga att lösa.

Under de förberedande diskussionerna framkom det att andra grupper är mer optimistiska än min grupp till utvecklingen i Albanien, och att de är mindre benägna att uppmana Albanien till förändring. Trots denna åsiktsskillnad håller min grupp med dem om att en fortsatt isolering och utestängning från det europeiska samarbetet inte är någon lösning på Albaniens enorma problem.

Löftet om utsikter till medlemskap i EU måste hållas. Under mellantiden, som kommer att bli ganska lång, behöver landet stöd för demokrati, utbildning, miljö och ekonomi. Jag tycker att det är beklagligt att förslaget till beslut verkar vara mer inriktat på utländska företag än på miljö, livsmedelssäkerhet och god förvaltningssed.

Enligt vår mening bör inte grannskapspolitiken och associeringsavtalen ensidigt tjäna de nuvarande EU-medlemsstaternas intressen, utan primärt hjälpa möjliga framtida EU-medlemmar att vinna mark.

 
  
MPphoto
 
 

  Salvatore Tatarella, för UEN-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Resolutionsförslaget om att ingå ett stabiliserings- och associeringsavtal med Republiken Albanien bör begrundas oerhört noggrant och betraktas som någonting oerhört positivt.

Jag vill meddela att gruppen Unionen för nationernas Europa kommer att rösta för resolutionen och att delegationen från italienska Nationella alliansen varmt välkomnar den. Det är väl känt att Italien bevakar den unga Republiken Albaniens framsteg ingående, med välvilja och intresse, särskilt efter president Sali Berishas klara och betryggande seger. Det här avtalet kommer att främja allt starkare och alltmer omfattande avtalsmässiga förbindelser mellan Albanien och Europeiska unionen. Det kommer helt klart att främja politisk, ekonomisk och institutionell stabilitet i landet och det kommer att främja Albaniens övergång till både en fullständig, pluralistisk demokrati med respekt för rättsstatsprincipen och en marknadsekonomi.

De främsta fördelarna med det här avtalet är att det skapas ett frihandelsområde, det seriösa åtagandet att samarbeta på områden som är av ömsesidigt intresse och framför allt främjandet av ett stabilare rättsligt klimat som kommer att göra utländska investerare trygga. Det är väl känt att regeringens järngrepp om den politiska och ekonomiska makten under den föregående perioden 1997–2005 kvävde marknadsekonomin och var till hinder för uppbyggnaden av samhället, där tolerans och släpphänthet gick hand i hand med korruption och ibland maffialiknande metoder.

Det finns mycket kvar att göra, och Albanien har gjort mycket, till exempel när det gäller att stoppa och jaga smugglare och förhindra människohandeln mellan Albanien och Italien. Kampen mot korruptionen och den organiserade brottsligheten måste fortsätta.

Albanien måste investera kraftigt i infrastruktur, transporter och turism, men kommissionen måste också göra mer: den måste tillhandahålla mer resurser, särskilt för transporter och korridor 8, eftersom vikten av infrastrukturnät bör betraktas som en nödvändig förutsättning för utveckling och sammanhållning. Sådana nätverk har potential att ge tillgång till alla delar av landet, så att varje område kan utnyttja sina resurser på bästa sätt, bearbeta dem och sälja sina produkter på marknaden.

 
  
MPphoto
 
 

  Georgios Karatzaferis, för IND/DEM-gruppen. – (EL) Fru talman! Om en observatör från Asien, Afrika eller Sydamerika hade varit här och följt den här debatten skulle vederbörande ha undrat över många saker. Samtliga talesmän för alla grupper har betecknat Albanien som ett land där brottsligheten gror, där det finns åtskilliga smugglare, där man handlar med barn. Samtidigt hör vi alla talesmännen säga, ja, Albanien måste gå med i den europeiska familjen. Jag tycker att det är lite konstigt. Men det är fakta och vi måste granska dessa fakta.

Jag ska börja med det som Olli Rehn sa: att kommissionen och rådet är samstämda. De har inte alltid varit samstämda, herr kommissionsledamot. I oktober 2002 sa kommissionen att inga anslutningsförhandlingar skulle inledas. Rådet framtvingade beslutet ensidigt och det är det som har lett till den situation som vi i dag befinner oss i. Jag säger det för att återupprätta sanningen och ställa saker och ting till rätta.

Vi greker är grannar med albanerna, och som ni vet känner en granne till mer om den som bor intill honom än någon som bor någon annanstans. Hur ligger det till här? Faktum är att Albanien självt drog på sig en diktatur som hör till de hårdare. När folken i Östeuropa betraktade Stalin som en diktator ansåg Albanien att han var mycket demokratisk och följde Mao Zedong. Detta har lämnat avtryck i människors, och – vad viktigare är – ledningens, DNA.

Sexton år har gått, 16 år av demokrati, och ändå har inte den främsta kyrkan i staden Premeti återlämnats till kristenheten. De använder den fortfarande som ett handelshus. Sexton år senare, i ett europeiskt land, ett land som bara ligger 500 kilometer från Österrike, herr minister. En kyrka som var en ortodox kyrka i sekler har inte återlämnats utan används fortfarande som ett handelshus. Vad kan man svara på det? Är det inte ett faktum att det är någonting som inte fungerar som det ska i det här landet?

Vi talar om ett land som förra året – inte tidigare, utan så sent som förra året – tog två månader på sig för att presentera valresultatet. Herr kommissionsledamot, herr minister! Kan ni föreställa er att Finland eller Österrike skulle ta två månader på sig för att presentera ett valresultat? Valet hölls i Albanien den 2 juli och resultatet presenterade den 2 september, vilket betyder att den demokratiska strukturen inte fungerar som den ska, att det är något fel på den statliga förvaltningen i det här landet.

Det finns grekiska entreprenörer i Albanien som inte erkänner Sali Berishas lagliga regering i dag, eller Fato Nanos igår, som landets ledning. De erkänner maffian, för maffian spränger deras byggen om de inte betalar skatter till den. Det finns grekiska företag som har investerat åtskilliga miljoner euro, och just eftersom de inte stod ut med maffian som tvingade på dem sina egna utpressarskatter överger de nu sina byggen och sina maskiner och flyttar ut.

Var tredje bil som den grekiska polisen kontrollerar vid gränsen innehåller hasch. Så stor andel är det. Hur kan vi ha ett sådant land som inte kan organisera sin stat? Jag håller med om att vi alla måste försöka hjälpa det här landet att finna sin väg, men om vi anser att det är moget är jag verkligen rädd att vi kommer att få problem. Tiden är ännu inte mogen.

Vi, Europas civiliserade folk, företrädarna för Europas folk, kommer hit och beslutar att inte släppa in Serbien i unionen, men att släppa in Albanien. Vi släpper inte in Serbien eftersom Carla del Ponte var emot det, men Carla del Ponte ville inte ha Kroatien, och om Österrike inte hade lagt in ett veto om Turkiet förra året hade Kroatien fortfarande varit kvar utanför unionen.

Så Carla del Ponte kommer och dikterar vilka länder som ska och inte ska bli medlemmar i Europeiska unionen. Är det inte så? Hur kan vi vilja ha Albanien och hålla Serbien utanför, Serbien som har en bättre organiserad stat, en högre utvecklingsnivå och mer kultur? Är det inte så? Nu, alldeles nyss, gjorde kommissionsledamoten ett elegant men betydelsefullt medgivande om att detta är skälet till att Serbien inte går med i Europeiska unionen.

Vi måste ta hänsyn till fakta, att det här är ett land med hög kriminalitet som regeringen inte kan styra. Regeringen har kanske ambitionen att styra det, men den klarar inte av det, eftersom det överstiger dess förmåga.

Inte heller handeln med barn kan styras. År 2006 har vi handel med barn, för Guds skull! Det finns en hel del narkotikahandel och naturligtvis finns det – vilket är en politisk fråga som jag tror att man med viss ledning kommer att få bukt med – en ohejdad chauvinism som inte bara begränsar sig till Kosovo eller Skopje, där det förekom oroligheter för några år sedan, utan som riktar sig mot Grekland. Hellenska republikens president kom på officiellt besök och de albanska muslimerna buade ut honom, och det förekom incidenter och var ett förskräckligt rabalder.

Därför måste vi granska frågan om den chauvinism som kännetecknar det här landet och frågan om pressfrihet. När ett land berövas pressfriheten berövas det sina grundläggande rättigheter. Därför måste vi tänka oss för ordentligt innan vi bestämmer oss. Det här landet behöver utbildning och en hård skolning innan det kommer med i Europeiska unionen.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: SARYUSZ-WOLSKI
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Alessandro Battilocchio (NI).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar på det nya italienska socialistpartiets vägnar, ett parti som stöder resolutionsförslaget. I åratal har bilden av Albanien i Italien varit en bild av skutor och motorbåtar fulla av desperata män och kvinnor som drivna av fattigdom och smärta utmattade når Adriakusten, sökande en framtid som inte är möjlig i deras eget land.

1995 var jag på ett internationellt frivillig- och solidaritetsläger under den mest kritiska och svåra perioden, och jag har fortfarande en levande bild inom mig av människornas tomma, kraftlösa ögon. I dag kan jag säga att Albanien håller på att förändras. Jag hade tillfälle att besöka landet för bara några månader sedan och fann en oerhörd frihetslängtan. Jag mötte oräkneliga unga studenter vid universitetet i Tirana som först och främst älskar sitt land. Det finns också en uppenbar längtan till Europa, särskilt hos den yngre generationen: de har ett behov, en önskan och en övertygelse om att de vill tillhöra en större familj och en gång för alla stänga det kapitel i historien då Albanien var isolerat från Europa och världen.

Jag anser att Albanien, örnarnas land, är en organisk del av Europa, och inte bara geografiskt. Vi har en särskild skyldighet att fortsätta att uppmuntra det demokratibygge som pågår och mer generellt genomföra samverkan och ett påtagligt samarbete med gemenskapens institutioner.

 
  
MPphoto
 
 

  Bernd Posselt (PPE-DE).(DE) Herr talman! Det är ett gott omen att vi antar avtalet med Albanien i dag, eftersom Franz Josef Strauß föddes den här dagen. Han var den första västerländska politiker som bröt Albaniens isolering genom att resa dit som privat medborgare. Alla som minns den tiden och det man då kunde åse i Albanien, och som sedan har besökt landet igen vid många tillfällen, vet vilken oerhörd utveckling Albanien har bakom sig.

Inget annat land i Europa har i modern tid varit så förtryckt och isolerat och utstått en sådan förföljelse, vare sig på grund av religion eller intellektuell frihet, trots att folket spelade en viktig roll i det medeltida Europas kulturhistoria. Ett exempel är albanen Skanderbeg, den siste store europé som kämpade för frihet från ottomanerna samt tillsammans med Prizrenligan under 1800- och 1900-talen, bara för att förrådas av Europa vid Berlinkongressen – med andra ord ett land som hörde till de första offren inte bara för fascismen utan också för kommunismen, och som inte har börjat komma tillbaka till sin plats vid det europeiska bordet förrän nu.

Så oavsett hur berättigad vår kritik är och bortsett från att demokratin och rättsstatsprincipen behöver stärkas måste vi erkänna att inget europeiskt folk i modern tid har haft det så svårt på vägen mot europeiska strukturer, och det är därför landet behöver all solidaritet vi kan erbjuda. Jag talar inte bara om staten här, utan också om infrastrukturen. Det här är ett land som behöver massivt stöd från oss när det gäller att bygga vägar, skapa gränsöverskridande band med Kosovo och ansluta sig till energiförsörjningsnät.

Om Kosovo kan samarbeta och kommunicera ordentligt över gränserna med sina grannar i Albanien och Montenegro kommer landet på lång sikt att bli mindre ensidigt beroende av Belgrad. Att bryta den isolering som landet brutalt utsattes för kommer att bli en omfattande uppgift för en generation, om inte fler, och jag kan inte annat än förundras över det mod med vilket Sali Berishas regering har tagit itu med detta. Jag är övertygad om att premiärminister Sali Berisha har lärt sig mycket av de misstag som begicks förr och att han har en helt annan inställning till saker och ting.

Hur nödvändig kritiken än är har vi all rätt att ha en något optimistisk syn och ge landet det stöd som det förtjänar, inte bara på grund av dess tragiska historia, utan också på grund av dess potential, som är betydande ekonomiskt sett: detta är ju ett ungt land med en ung befolkning, som talar många språk och har en ny inställning och som är beslutna att anta en utmaning som deras förfäder tragiskt nog förnekades.

 
  
MPphoto
 
 

  Libor Rouček (PSE).(CS) Mina damer och herrar! Jag är fast övertygad om att ingåendet av ett stabiliserings- och associeringsavtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Albanien är en god nyhet, trots en del av den kritik som vi har hört i dag. Det är en god nyhet för Albanien, en god nyhet för Sydostasien och naturligtvis en god nyhet för hela EU. Jag är övertygad om att avtalet kommer att bidra till den politiska, ekonomiska och institutionella stabiliseringen i Albanien liksom till att förstärka det civila samhället, demokratiseringsprocessen och reformerna av den statliga förvaltningen. Någonting som jag anser vara mycket betydelsefullt är den betoning på att utveckla ett regionalt samarbete som görs i avtalet, och jag vill inrikta mig på den punkten under några minuter. De huvudsakliga inslagen i detta samarbete skulle vara att förstärka den politiska dialogen med alla Albaniens grannar och att skapa ett frihandelsområde i Sydostasien.

De erfarenheter som de Centraleuropeiska länderna har av att ansluta sig till Centraleuropeiska frihandelsavtalet visar att det var just detta frihandelsområde som i stor utsträckning hjälpte till att bana vägen in i EU för dessa länder. En annan viktig aspekt av regionalt samarbete av det här slaget är det stegvisa införandet av grundläggande EU-friheter, däribland fri rörlighet för kapital, tjänster, varor och självfallet människor. Införandet av sådana friheter skulle förstärka det övergripande samarbetet i regionen betydligt, också samarbetet mellan Albanien och den tidigare nämnda f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Därför välkomnar jag varmt att det uttryckligen står i stabiliserings- och associeringsavtalet att Albaniens beredskap att ingå avtal av det här slaget med sina grannar kommer att vara ett av villkoren för att förbindelserna mellan Albanien och EU ska utvecklas ytterligare.

 
  
MPphoto
 
 

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL).(CS) Jag kanske inte hörde rätt, men jag är säker på att Albanien ligger på Balkan, inte i Sydostasien. Jag måste säga att jag baxnar ibland när jag läser parlamentets resolutionsförslag. Generellt sett håller jag med om att det viktigaste är att alla Balkanländerna har möjlighet att ingå avtal med EU. Ett stabiliserings- och associeringsavtal är första steget. Det är underbart att Europeiska rådet i Thessaloniki för tre år sedan, i juni 2003, befäste EU:s ståndpunkt i fråga om Albanien. Jag är inte helt säker på om de framsteg som har gjorts är jämförbara med andra länder i regionen. Man har inte sett över statens effektivitet, inte gjort någon utvärdering av den ekonomiska utvecklingen, situationen vid gränserna eller byggandet av riktiga ekonomiska och politiska strukturer. Det står klart att Albanien är ett stabilt land i jämförelse med Bosnien och Hercegovina. En jämförelse med Makedonien faller också positivt ut. Jag är förstås inte säker på att mycket genomsläppliga gränser, storskalig migration och problem med rättsskipningen, tillsammans med särskilda svårigheter i utrikeshandeln och en energiförsörjning som nästan har kollapsat, ens delvis kan accepteras för ett land som vill underteckna ett associeringsavtal med EU.

Jag förespråkar mer EU-stöd för att utveckla rättsväsendet, i begreppets vidaste mening, däribland praktiska åtgärder rörande tullen och finanspolisen, vilka kommer att bidra till att stabilisera rättsväsendet. Eftersom min grupp, gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, stöder att länderna på Balkan förs närmare EU kommer vi att stödja förslaget, trots våra invändningar i fråga om Albaniens beredskap att underteckna förslaget till avtal.

 
  
MPphoto
 
 

  Ryszard Czarnecki (NI). (PL) Herr talman! När jag vid ett möte med utrikesutskottet för två år sedan nämnde att en del albaner drömmer om ett ”Storalbanien” hade majoriteten av den tidens politiker ingen aning om vad jag talade om. För några månader sedan tog dock den albanska utrikesministern upp den här tanken och i slutet av augusti sa den albanska premiärministern att alla albaner på Balkan skulle vara integrerade inom det ”naturliga Albaniens” gränser, som han kallade det, 2013.

Enligt hans åsikt måste Makedonien först delas och de delar som bebos av en albansk minoritet slås samman med Albanien (var fjärde makedonsk medborgare är alban). Det är omöjligt att ignorera sådana utsagor och i slutänden uppstår frågan: vad kommer erkännandet av Kosovos självständighet att leda till? Är det inte ett steg på vägen mot att införliva regionen med detta ”Storalbanien”?

Jag var observatör vid det senaste parlamentsvalet i Albanien. Det var inte felfritt till hundra procent, men vi måste erkänna att albanerna har gjort framsteg på vägen mot demokrati.

 
  
MPphoto
 
 

  Georgios Papastamkos (PPE-DE).(EL) Herr talman! Stabiliserings- och associeringsavtalet med Albanien är en kreativ sammansmältning av landets önskan att få starkare europeisk inriktning och EU:s och medlemsstaternas önskan att i större utsträckning integrera Albanien med de europeiska strukturerna.

Genom detta avtal utvidgas den europeiska planen för säkerhet, stabilitet, demokrati, rättsstatsprincipen och skyddet för grundläggande rättigheter till att även omfatta västra Balkan. Detta är en plan för god förvaltningssed, respekt för minoriteters rättigheter och ett konsekvent utvecklande av goda grannförbindelser. Det är en plan för ekonomiska reformer samt utveckling och modernisering av infrastrukturer, som är öppen för gränsöverskridande samarbete och regional, ekonomisk och politisk integration.

I förslaget till Europaparlamentets resolution formulerar man fakta, listar bristerna och beskriver framtidsutsikterna. Utmaningen med de relativt nya dynamiska förbindelserna mellan Europeiska unionen och Albanien består i att Albanien gradvis ska anta gemenskapens regelverk för principer, värden, regler och uppförande. Den består också i att förstärka de offentliga institutionerna, öka den teknokratiska effektiviteten och slutgiltigt överbrygga förtroendeklyftan mellan dem som arbetar för reformer och Albaniens medborgare. Slutligen består utmaningen i att överbrygga klyftan mellan att formellt acceptera gemenskapens regelverk och att verkligen tillämpa det.

Inom ramen för de anpassningar som krävs tävlar man om att använda en administrativ, en polisiär och en rättslig modernisering i kampen mot den organiserade brottsligheten och korruptionen. Man söker också största möjliga deltagande av det civila samhället i den politiska processen och inrättandet av gångbara och tydliga mekanismer för marknadsekonomins funktion.

Mina tankar går i samma riktning som Doris Packs och Bernd Posselts tankar, men vi lägger till en anda av goda grannförbindelser, stöder den nya ramen för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Albanien och förväntar oss en snabbare anpassningstakt.

De fördelar som förväntas uppstå för både det albanska folket och unionen är uppenbara. Det enda som behövs är att Albanien på ett konsekvent och effektivt sätt ägnar sig åt sina europeiska framtidsutsikter.

Som ett sidospår, en utvikning från debatten om Albanien och en koppling till debatten om Kosovo tidigare, vill jag ställa en klar fråga till kommissionsledamot Olli Rehn, väktaren av gemenskapens legalitet, i egenskap av ledamot av kommissionen:

Vi har den erkända principen om respekt för mänskliga rättigheter. En annan erkänd princip i den internationella rätten är territoriell suveränitet. Kan ni säga mig hur förhållandet, viktningen, mellan dessa båda principer ser ut?

 
  
MPphoto
 
 

  Justas Vincas Paleckis (PSE).(LT) Jag vill tacka Toomas Hendrik Ilves för hans grundliga och detaljerade betänkande.

Albaniens väg mot EU är förmodligen den krokigaste av alla länders på kontinenten. 1900-talet var inte snällt mot landet, som var kört helt i botten när det gäller många ekonomiska och sociala indikatorer också före andra världskriget. Senare myntades begreppet ”albanisering” som en synonym till den isolationistiska politik som den dåvarande regimen bedrev och som också var förknippad med underutveckling. Ärren efter Albaniens isolering från världen är fortfarande mycket större än för någon annan postkommunistisk stat.

I dag lockas Albanien, precis som andra länder på västra Balkan, av EU:s dragningskraft. Denna lockelse påskyndar reformer, förstärker demokratin och de mänskliga rättigheterna och förbättrar därigenom medborgarnas liv. Under mitt besök i Albanien noterade jag emellertid den sprakande spänningen mellan majoriteten och oppositionen, som inte är inriktade på konkurrens utan snarare på att förgöra varandra. De lovar lätt bort halva statsbudgeten för att bekämpa korruption och brottslighet, men inga specifika resultat har ännu visat sig.

Ett regionalt samarbete för att komma bort ifrån det förflutnas spöken bör vara det område där Albanien visar att dess utrikespolitik är flexibel och har en europeisk karaktär. Det avgörande skedet i förhandlingarna om Kosovos status kommer att bli ett lackmustest som avslöjar om Tirana har en konstruktiv ståndpunkt eller raka motsatsen. Jag tvivlar inte på att detta också kommer att avgöra om Albanien är moget för ett medlemskap i EU, vilket hur som helst fortfarande ligger långt fram i tiden.

Genom att förverkliga stabiliserings- och associeringsavtalet och dela erfarenheterna från de stater som med framgång har närmat sig och gått med i EU bör Albanien få hjälp att komma fram till en avgörande punkt på vägen mot Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Philip Claeys (NI).(NL) Herr talman! Stabiliserings- och associeringsavtalet med Albanien ingicks i juni. I teorin är detta ett första steg mot anslutning till Europeiska unionen.

I många år tyngdes landet av den mest bakåtsträvande och diktatoriska formen av kommunism. Därför är det i sig bra att Albanien integreras med den stora europeiska familjen. Det finns dock andra instrument för att göra detta än EU-medlemskap, och det första instrument som man kommer att tänka på är den europeiska grannskapspolitiken.

Albanien har enorma problem. Ekonomiska problem, naturligtvis, och jag kan till exempel framhålla det faktum att inte mindre än 60 procent av den aktiva befolkningen arbetar inom jordbrukssektorn. Vi har problemet med organiserad brottslighet, människohandel och narkotikahandel. Vi har också problemet att det finns al Qaida-celler i Albanien. I ett företrädesvis muslimskt land som Albanien noterar vi också oacceptabla förfaranden, däribland blodsfejder.

EU:s absorptionsförmåga har diskuterats mer och mer under den senaste tiden, av goda skäl. Det råkar vara så att det faktiskt inte finns någon stödstruktur för anslutningen av ett land som Albanien, inte nu och inte om 15 eller 20 år, så det är bättre att vi inte ger albanerna förhoppningar som vi i EU inte kan infria.

Dessutom är allmänhetens motstånd mot en albansk anslutning ungefär lika stort som till en turkisk, enligt den senaste eurobarometern. Så det kommer inte att bli första gången som den allmänna opinionen i Europa verkar ha mer sunt förnuft än de som är ansvariga för politikens utformning.

 
  
MPphoto
 
 

  Konstantinos Hatzidakis (PPE-DE).(EL) Herr talman! Personligen tvivlar jag inte på att Albanien måste ha europeiska utsikter. Det är positivt både för landet och för Balkanområdet och hela sydöstra Europa. Om vi isolerar Albanien dömer vi landet att förbli i ett tillstånd vari och varifrån brottslighet och korruption blomstrar och exporteras. Jag anser inte att en sådan politik gagnar någon.

Tvärtom ger vi, genom en närmandepolitik och genom stabiliserings- och associeringsavtal, Albanien incitament att röra sig i riktning mot respekt för mänskliga rättigheter, ekonomiska reformer, en starkare rättsstat och demokratiska institutioner.

Det stämmer att Albanien generellt sett har gjort framsteg under de senaste åren, trots hindren och svårigheterna. Det är därför vi undertecknar stabiliserings- och associeringsavtalet i fråga. Icke desto mindre är det dock också sant att det finns en hel del problem i landet. Mina kolleger har redan nämnt korruptionen, problem med pressfriheten och hur röstlängderna och så vidare tas fram.

För min del vill jag kommentera tre enskilda frågor som jag anser vara av avgörande betydelse, och jag tror att de kan lösas genom ett samarbete mellan särskilt Europeiska kommissionen och Albanien.

Den första är Albaniens efterlevnad av bestämmelserna i Europarådets konvention om skydd för nationella minoriteter. Det har redan gjorts framsteg i fråga om att inrätta en statlig minoritetskommitté, att bevilja tillstånd för att till exempel etablera en privat grekisk-albansk skola i Himara och så vidare. Andra frågor återstår emellertid, herr kommissionsledamot, såsom översättningen av lagstiftningen till minoritetsspråken, skyltning med lokala traditionella namn, större personalresurser för minoritetsfrågor och så vidare.

Jag tycker att kommissionen direkt måste ägna sig åt de här frågorna och rapportera objektivt om dem i sin årsrapport i oktober.

Den andra frågan handlar om folkräkningen, en objektiv folkräkning som på ett riktigt sätt registrerar minoriteternas storlek och inte väcker tvivel på tillförlitligheten.

Den tredje frågan som jag vill understryka är återlämnandet av och ersättningen för egendom, eftersom det finns ett problem med bristande öppenhet, missbruk och oegentligheter i förfarandena, trots att lagen om detta antogs redan 2004. Särskilt i Himaraområdet finns det ett allvarligt problem med den grekiska minoritetens egendom.

Således understryker jag igen att jag tror på Albaniens europeiska framtid och röstar för det här avtalet, och anser att det är dags att gå från teori till praktik. Det är Europeiska kommissionens skyldighet att omsätta innehållet i texten i praktiken genom att sätta tryck på och samarbeta med de albanska myndigheterna.

 
  
MPphoto
 
 

  Vincenzo Lavarra (PSE).(IT) Herr talman, företrädare för kommissionen och rådet, mina damer och herrar! Rådets beslut om avtalet mellan EU och Albanien är ett mycket positivt steg. Jag gratulerar Toomas Hendrik Ilves och tror att avtalet kommer att göra det möjligt att utveckla mer direkta politiska förbindelser med Albanien i syfte att skapa en frihandelszon, fri rörlighet för arbetstagare, kapital och tjänster samt etableringsfrihet och att i framtiden på ett bestående sätt etablera sydöstra Europa som ett område med fred, demokrati och säkerhet.

I och med det här avtalet uppmanar vi Albanien att bringa sin lagstiftning mer i linje med Europeiska unionens, inte bara när det gäller den inre marknaden, utan också i fråga om rättvisa, säkerhet och respekt för rättigheter. Det är just på grund av det här avtalet som Albanien har gjort betydande framsteg och det är nu, enligt min mening, mer sannolikt att man kan lösa de många problem som fortfarande återstår i landet när det gäller vallagarna och mediernas frihet, liksom korruption och organiserad brottslighet.

För vår del ryms det här avtalet i ett vidare perspektiv, som framför allt har att göra med lanseringen av en europeisk-adriatisk strategi som bör innefatta återupptagandet av infrastrukturprojekt som korridor 8 och, mer generellt, strävan efter målet och den historiska uppgiften av utvidga EU. I strategiska termer måste projektet att ena kontinenten på grundval av principerna om demokrati, fred och utveckling inkludera Albanien och Balkanländerna som ledande aktörer i det nya Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Hubert Pirker (PPE-DE). (DE) Herr talman, företrädare för rådet! Jag vill fästa er uppmärksamhet på kapitel 7, som handlar om rättvisa, frihet och säkerhet, eftersom rättsstatsprincipen, de medborgerliga friheterna och den inre säkerheten helt enkelt är avgörande för ett lands säkerhet, och de ekonomiska investeringarna – som leder till både ekonomisk utveckling och social trygghet – är beroende av dessa faktorer.

Utvecklingen i Albanien har liknat den i andra stater som håller på att omvandlas. Den organiserade brottslighetens strukturer upprättades snabbare och effektivare än statens, och konsekvenserna är kännbara i hela Europa. Albanien är ett ursprungsland för internationella kriminella organisationer som handlar med narkotika och människor, som tvättar svarta pengar och därigenom finansierar terrorism, och det är också genom Albanien som sådana organisationer passerar. Eftersom det är så, och mot bakgrund av att vi drabbas av konsekvenserna, ligger ett gemensamt engagemang med Albanien i båda parters intresse.

Efter att ha sett det själv kan jag berätta för kammaren att Sali Berishas regering håller på att sätta igång på allvar genom att prioritera ett program för inre säkerhet och använda sina samarbetsarrangemang med EU, till exempel i polisprojekt med PAMECA (Police Assistance Mission of the EU to Albania), i tull- och rättsväsendeprojekt på parlamentsnivå och i synnerhet genom det stöd som stabilitetspakten för sydöstra Europa, ledd av den särskilde samordnaren Erhard Busek, ger. Det har skett påtagliga framsteg men problemen – och utmaningarna – är fortfarande enorma.

För Albanien är stabiliserings- och associeringsavtalet en milstolpe på vägen mot Europastandard. Det budskap som det skickar ut är inte bara politiskt, utan innebär också praktisk hjälp och samarbete. Nu måste Albanien fullgöra alla sina skyldigheter enligt detta avtal. Jag hoppas att landet kommer att utnyttja denna möjlighet att förbättra rättsväsendet, utbilda domare och åklagare, förbättra rättsskipningen och beivrandet av brottslighet, kontrollen av gränserna till havs och på land samt samarbetet mellan poliskårerna.

Jag hoppas också att det kommer att bli ett ökat samarbete mellan EU och sydöstra Europa, och jag skulle särskilt vilja se att Albanien spelar sin roll när det gäller att utveckla SECI-centrumet i Bukarest, som är en bas för samarbetet mellan poliskårer som kan bli grogrunden för någonting som liknar en sydosteuropeisk version av Europol och vara ett sätt att bekämpa den organiserade brottsligheten. Avtal, och genomförandet av avtal, är både en stor utmaning och en möjlighet, inte bara för Albanien utan också för oss, för Europeiska unionen som helhet.

 
  
MPphoto
 
 

  Józef Pinior (PSE). (PL) Herr talman! Stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater och Republiken Albanien är en stor bedrift från Europeiska unionens sida på vägen mot att integrera västra Balkan med Europeiska unionen.

Med sin befolkning på tre och en halv miljon muslimer i centrum av den europeiska kontinenten är Albanien en viktig bro när det gäller att bygga ett framtida Europa baserat på en blandning av kulturer och tolerans mot olika religiösa traditioner och civilisationer. Avtalet med EU ger Albanien möjlighet att modernisera sig, bygga en varaktig demokrati och genomföra ekonomiska reformer. En direkt fördel kommer att bli att det skapas ett frihandelsområde, en rättsstat och en fungerande marknadsekonomi.

På det här stadiet i förbindelserna mellan Europeiska unionen och Albanien har den politiska eliten och det albanska civilsamhället fått nya uppgifter och perspektiv. Jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på tre problem:

För det första frågan om hur man hanterar nationalismen och de strategiska politiska försöken att arbeta för ett Storalbanien i andra länder på västra Balkan som har riktat sig till den albanska befolkningen. Nu behöver Albanien omdirigera sina nationella intressen mot europeisk integration och fredlig samexistens inom Europeiska gemenskapen, och reflektera över sin egen historia och sin roll i den moderna världen. Landet måste gå den väg som andra europeiska nationer har gått under de senaste femtio åren.

Den andra frågan är rättsstatsprincipen, kampen mot organiserad brottslighet och arbetet för att utöka demokratin. Albanien måste se till att nationella, etniska och religiösa minoriteters rättigheter respekteras.

Det tredje problemet är kvinnornas rättigheter. Det behövs en effektiv politik som garanterar kvinnorna säkerhet och jämställdhet. Det måste sättas stopp för våldet mot kvinnor i familjerna, och de negativa företeelser som Amnesty International tog upp i sin rapport av den 30 mars i år måste elimineras.

 
  
MPphoto
 
 

  Simon Busuttil (PPE-DE). (MT) Jag vill också instämma med kollegerna och hjärtligt välkomna stabiliserings- och associeringsavtalet med Albanien. Genom detta avtal kommer Albanien att skapa sig en framtid i Europa. Jag är övertygad om att Albanien, som bröt sin politiska isolering för flera år sedan, nu genom detta avtal kommer att göra snabba framsteg, både ekonomiskt och socialt, och att detta kommer att ske utifrån ett europeiskt perspektiv. Det kommer emellertid inte att bli någon enkel resa.

Som framgår av det europeiska partnerskap som rådet antog med Albanien tidigare i år har Albanien många mål att nå, både på kort sikt och på flera års sikt. Det måste stå klart att det krävs ett övergripande och modigt reformarbete i landet, så att dessa mål kan nås. Det krävs så att säga en genomgripande reformering av många sektorer, särskilt när det gäller den albanska statliga förvaltningens administrativa förmåga. Det krävs större framsteg i fråga om det albanska folkets samhälleliga rättigheter och inom rättsväsendet. Att förändra ett land och ett samhälle på det här sättet är verkligen inte lätt, men det är inte omöjligt heller.

Mitt land, Malta, genomgick också en liknande förändring. Under en period som omfattar nästan tjugo år har landet genomgått en fantastisk omvandling. Den svåra väg som vi slog in på gjorde det dock möjligt för oss att uppfylla Köpenhamnskriterierna, så att vi kunde gå med i den europeiska familjen inom EU, precis som många andra länder gjorde. Albanien bör betrakta det här avtalet som ett oerhört viktigt steg som kommer att leda landet till dess naturliga hem, det vill säga till medlemskap i EU. I dag bör parlamentet sända ut ett klart budskap till det albanska folket, budskapet att Europaparlamentet noggrant följer den utveckling som berör det albanska folket, som kan räkna med vårt stöd och vår goda vilja.

 
  
MPphoto
 
 

  Agnes Schierhuber (PPE-DE).(DE) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag välkomnar att det här stabiliserings- och associeringsavtalet ingås mellan Albanien och Europeiska unionen. Det ligger utan tvivel i Europeiska unionens intresse att hjälpa länder som Albanien att skapa en större politisk, social och ekonomisk stabilitet, och när vi gör det får vi inte glömma det faktum att försöken att föra Albanien närmare EU är det naturligaste i världen, med tanke på att Albanien gränsar till Grekland, som är en av EU:s medlemsstater.

Trots de reformer som redan har genomförts finns det fortfarande stora utmaningar kvar för den albanska ekonomin, där jordbruket och därmed förknippade sektorer spelar en betydande roll och fortfarande står för en stor del – 24 procent – av bruttonationalprodukten. Många albaner lever av självförsörjningsjordbruk och bara några få produkter exporteras. Många jordbruk producerar inte tillräckligt för att bli konkurrenskraftiga.

Därför är det mycket viktigt att de standarder i fråga om veterinärkontroller, bekämpningsmedel samt märkning och registrering av djur som är tillämpliga på produkter som är avsedda för export förbättras och efterlevs. Därav följer att allt som kan göras för att bidra till att främja jordbrukets och landsbygdens utveckling ska stödjas, och att strukturella förändringar och de problem som uppstår när människor flyttar från landsbygden måste uppmärksammas särskilt.

Slutligen vill jag säga att jag betraktar stabiliserings- och associeringsavtalet som ett lämpligt instrument för att föra länder som Albanien närmare Europeiska unionen och dess värden.

 
  
MPphoto
 
 

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. – (FI) Herr talman, mina damer och herrar! För det första är jag mycket glad över att det finns ett starkt och brett engagemang i alla unionens institutioner, däribland parlamentet, för västra Balkans europeiska framtidsutsikter. En av de främsta praktiska åtgärderna i samband med att förstärka dessa utsikter är självfallet flexibilitet i fråga om visum, och vi stöder strävan att få bemyndigandet för samtal om ett avtal för visumflexibilitet antaget av rådet under det andra halvåret i år och att dessa samtal ska föras med alla länderna på västra Balkan någon gång under nästa år.

Som ofta har sagts i den här debatten har mycket gjorts för att förstärka det europeiska perspektivet i Albanien, men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Det är en sak att stifta lagar, men en helt annan att genomföra dem, för att inte tala om kulturella förändringar, som vanligen tar ännu längre tid. Det måste sägas än en gång att rådet förväntar sig att Albanien ökar sina insatser, i synnerhet när det gäller att främja pressfrihet, återlämnande av egendom och utbetalning av ersättning, förbättra administrationen och skyddet för minoriteter och se till att lokala val hålls i enlighet med internationella regler. Förändring, som Albanien redan har upplevt och kommer att uppleva igen, är inte lätt, och det betyder att det finns mycket arbete att göra. Det är främst Albanien som kan lösa den här situationen.

 
  
MPphoto
 
 

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag tror att det råder stor enighet här i parlamentet om hur välkommet detta nya steg är för Albanien och för vår politik för länderna på västra Balkan. Det är förvisso så att Albanien måste göra mer resoluta och bestämda reformansträngningar och även anstränga sig för att bygga upp välfungerande institutioner och en demokratisk kultur.

Jag håller med föredragande, Toomas Hendrik Ilves, om att detta är ett gyllene tillfälle för Albanien att reformera landet i enlighet med rättsstatsprincipen och alla demokratiska principer.

Precis som Doris Pack kände även jag av den spända situationen i landet i somras och oppositionens parlamentariska bojkott. Jag är dock glad att en ny politisk överenskommelse träffades i förra veckan som återspeglar en ny samsyn om medier och valreformer. Jag ser detta som ett tecken på att Albaniens politiska kultur mognat och detta är något som vi måste eftersträva ytterligare i framtiden.

Jag fick frågan om kommissionens ståndpunkt beträffande valreformen i Albanien. Kommissionen har understrukit, både till regeringen och till oppositionen, att det är nödvändigt att så snart som möjligt återuppta diskussionerna om en reform av valsystemet i den tillfälliga parlamentarikerkommittén. Vi har upprepat att reformdiskussionerna bör ta hänsyn till rekommendationerna från OSSE:s kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter, som fördes efter förra årets parlamentsval.

Jag håller helt med Konstantinos Hatzidakis om att stabiliserings- och associeringsavtalet hjälper oss att vägleda landet mot europeiska standarder när det gäller valreformen.

Man talar även om EU:s dragningskraft och vad vi anser om en eventuell medlemskapsansökan från Albanien. På kommissionens och EU:s vägnar har jag klargjort för de albanska politiska ledarna och för den albanska allmänheten att det krävs hållbara bevis på att stabiliserings- och associeringsavtalet tillämpats framgångsrikt, tillsammans med påtagliga bevis för att reformer inletts och genomförts under lång tid innan några ytterligare formella steg i riktning mot EU kan komma ifråga. Genomförande, genomförande och genomförande bör nu vara Albaniens ledmotiv när det handlar om landets EU-förhoppningar. Detta gäller framför allt behovet av att bekämpa den organiserade brottsligheten och korruptionen. Albaniens regering har visat prov på en stark vilja att göra verkliga framsteg inom detta område. Ansträngningarna måste fortsätta i samma omfattning och göras på ett sådant sätt att de inte kränker de demokratiska och grundläggande rättigheterna.

Kommission kommer att lägga fram en rapport om Albaniens framsteg inom ramen för årets utvidgningspaket i oktober eller november. Jag är mycket glad över att Europaparlamentet lagt ner mycket tid och energi på att övervaka och eftersträva en politisk dialog med Albanien. Jag är säker på att vi tillsammans kan nå positiva resultat när det gäller att vägleda Albanien mot dess europeiska framtid.

Jag håller helt med de ledamöter som har understrukit hur viktigt det är att underlätta viseringarna för länderna på västra Balkan, däribland Albanien. Kommissionen lade i juli fram sina förslag till förhandlingsmandat för länderna på västra Balkan när det gäller att förenkla av visumproceduren. Jag är mycket glad att det finska ordförandeskapet har för avsikt att se till att dessa mandat antas före årets slut.

Albanien har redan ett återtagandeavtal, så jag hoppas verkligen att ett avtal för att underlätta visumproceduren kan förhandlas fram snabbt och sedan snabbt förverkligas. Det skulle gynna civilsamhället och näringslivet – speciellt de små- och medelstora företagen – och även studenter, forskare och alla medborgare. Det skulle bidra till att göra det albanska civilsamhället mer europeiskt, vilket ju är vårt gemensamma mål.

 
  
  

(Sammanträdet avbröts kl. 11.55 och återupptogs kl. 12.)

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy