Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 6 september 2006 - Strasbourg

16. Gemenskapens anslutning till Haagkonferensen för internationell privaträtt – Europaparlamentets deltagande i Haagkonferensens arbete efter gemenskapens anslutning (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om

- en rekommendation (A6-0250/2006) av Diana Wallis för utskottet för rättsliga frågor om förslaget till rådets beslut om gemenskapens anslutning till Haagkonferensen för internationell privaträtt (KOM(2005)0639 7591/2006 – C6-0138/2006 – 2005/0251(AVC)), och

- en muntlig fråga (O-0076/2006 – B6-0324/2006) till kommissionen från Giuseppe Gargani för utskottet för rättsliga frågor om Europaparlamentets deltagande i Haagkonferensens arbete efter gemenskapens anslutning.

  Diana Wallis (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! Vi vet alla att EU:s medborgare rör på sig. Vi har uttryckligen uppmuntrat detta inom våra egna gränser genom principen om fri rörlighet. Emellertid är våra medborgare också rörliga i hela världen och de kan hamna i alla möjliga osannolika situationer och knipor där de ställs inför civilrättsliga problem vid olika domstolar. Sådant är det moderna livet. Så långt det är möjligt vill vi kunna erbjuda dem någon sorts visshet i dessa stunder av personlig kris.

I över 100 år har Haagkonferensen för internationell privaträtt outtröttligt arbetat med ett ständigt växande antal länder över hela världen för att upprätta en mängd internationella konventioner inom civilrättsliga områden, t.ex. försäljning av varor, testamentariska förordnanden, bortförande av barn, underhållningsskyldighet och trafikolyckor. De har strävat efter att skapa en sammanhängande rättslig ram i en alltmer rörlig värld.

När jag var praktiserande advokat refererade jag ofta till Haagkonventionerna för att hjälpa klienter i besvärliga situationer med en gränsöverskridande dimension. Dessa klienter hade anledning att vara tacksamma för att denna tämligen okända organisation fanns. Under de senaste åren som parlamentsledamot har jag haft förmånen att för parlamentets räkning vara närvarande vid många av mötena i Haag, att lära känna människorna bakom denna synbarligen ganska tekniska och oåtkomliga process och att se tjänstemännen och de nationella experterna i arbete, när de skisserar på och förhandlar fram mycket komplexa och tekniska överenskommelser för att stödja våra medborgare. Det är ett svårt arbete, med tanke på det allt större antal rättsliga traditioner och kulturella värderingar som är inblandade. Medan det kan förefalla vara ett tekniskt arbete ligger det mycket viktiga politiska beslut bakom många av dessa synbarligen torra rättsliga frågor. Detta arbete bör bli alltmer synligt för medborgarna och jag hoppas att vårt engagemang kommer att stödja denna process.

Hittills har gemenskapen företrätts av alla de enskilda medlemsstaterna. Utifrån mina egna begränsade iakttagelser tillför detta också en rikedom och en styrka till konferensens arbete tack vare mångfalden i våra egna rättsliga traditioner och våra egna komparativa rättsliga erfarenheter. Men mot bakgrund av gemenskapens nya befogenheter enligt Amsterdamfördraget står det samtidigt också klart att det finns all anledning för gemenskapen att fungera som en gemenskap inom konferensen. I varje praktiskt hänseende gör den redan detta genom gemensamma samordningsmöten, och konferensen verkar i varje fall genom konsensus. Därför ser jag absolut inget problem med att rekommendera mina kolleger att parlamentet ska ge sitt medgivande till gemenskapens anslutning till Haagkonferensen. Detta är något bra, en positiv utveckling som ligger rätt i tiden.

I slutet av motiveringen i min rekommendation finns dock en liten varning som förklaras mer i detalj i vår ordförandes resolutionsförslag. Om parlamentet ger gemenskapen dessa befogenheter minskar parlamentet kanske i viss utsträckning sin egen dyrköpta lagstiftningsmakt. Jag säger ”kanske” eftersom vi i kväll hoppas att kommissionsledamoten ska försäkra oss om att parlamentet kommer att fortsätta att vara fullt delaktigt i det framtida arbetet när nya konventioner förhandlas fram och nya eller gamla ratificeras av gemenskapen. Vi behöver finna nya arbetsmetoder där parlamentets ställning som medlagstiftare tillsammans med rådet till fullo respekteras.

Fastän det har varit trevligt att under de senaste åren delta i Haagkonferensens möten som ett slags särskild företrädare för parlamentet, behöver vi nu något mer formellt och översiktligt som speglar våra institutioners nya roll i denna process.

Jag antydde tidigare att de konventioner som förhandlas fram i Haag förtjänar mycket större uppmärksamhet. De förtjänar denna uppmärksamhet eftersom de inte endast leder till positiva resultat för våra medborgare utan också i allt större utsträckning inbegriper att man fattar politiska beslut och balanserar olika intressen. Detta är en verksamhet som fordrar större deltagande från parlamentet och jag vet att detta är något som Haagkonferensen också skulle välkomna. Det har hållits inledande diskussioner om en form av parlamentariskt forum, vilket är något som vi bör eftersträva.

Detta bör ändå inte ses som något som ändrar det faktum att parlamentet behöver vara helt inbegripet i gemenskapens lagstiftningsprocess i samband med konferensens verksamhet. Detta skulle ske genom ytterligare en verksamhet som vi har möjlighet att åta oss. Jag hoppas att mina kolleger kommer att instämma i att vi bör vara initiativtagare i detta avseende, och kanske vara värdar för ett första möte.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill ta tillfället i akt att tacka Diana Wallis för hennes betänkande och Giuseppe Gargani för den fråga han ställde tidigare i kväll.

Dessa båda är naturligtvis kopplade till varandra, och jag bekräftar att jag också varmt välkomnar rekommendationen i Diana Wallis betänkande att Europaparlamentet bör ge sitt samtycke till att gemenskapen ansluter sig till Haagkonferensen. Jag instämmer också i det som Diana Wallis säger i inledningen om betydelsen av Haagkonferensen och det arbete som har utförts under de senaste fem åren.

Det står dock helt klart att när gemenskapen ansluter sig till Haagkonferensen kommer att den att ha möjlighet att nå en ställning som faktiskt motsvarar dess nya roll som ledande aktör på den internationella scenen, det vill säga en aktör som behöver delta både praktiskt och formellt i Haagkonferensens verksamhet.

En anslutning kan innebära större enhetlighet – eller överensstämmelse – mellan de bestämmelser som tillämpas inom gemenskapen, inom Europeiska unionen, och de internationella instrument som håller på att utarbetas. Behovet av större enhetlighet motiverar och rättfärdigar att gemenskapen formellt ansluter sig till Haagkonferensen.

Som alla parlamentsledamöter är medvetna om kan gemenskapen, när Europaparlamentet väl har gett sitt samtycke, formellt ansluta sig till Haagkonferensen så snart två tredjedelar av de stater som är parter i konferensen har godkänt stadgeändringarna. Jag anser mig kunna säga er att denna majoritet kommer att ha nåtts i slutet av året, alltså ganska snart. En del medlemsstater har ännu inte tagit ställning, men jag är säker på att samtycke kommer att nås senast i december i år.

Både Diana Wallis och Giuseppe Gargani har betonat frågan om parlamentets roll efter det att gemenskapen formellt har anslutit sig till Haagkonferensen. Jag kan säga att jag, både personligen och på institutionens vägnar, kommer att verka för att garantera ett fullständigt samarbete med parlamentet även efter det att gemenskapen har anslutit sig till Haagkonferensen.

Vi vet alla att ramavtalet om förbindelserna mellan kommissionen och Europaparlamentet nyligen ändrades: i avtalet medges uttryckligen att parlamentet även på formell nivå deltar i förhandlingar om internationella avtal inom de områden som omfattas av gemenskapens befogenheter, och detta område faller absolut inom gemenskapens behörighet.

Jag kan försäkra Diana Wallis och alla ledamöter om att parlamentet ständigt kommer att hållas fullständigt underrättat om förhandlingarna och kommer att få delta i delegationerna och förhandlingarna. Som Diana Wallis mycket väl känner till instämmer jag helt och fullt i att när det gäller delegationerna är det fullständigt möjligt att tänka sig att vissa parlamentsledamöter kommer att delta i den formella delegationen. Slutligen vill jag säga att jag direkt kan bekräfta denna möjlighet och att den kommer att förverkligas när gemenskapen formellt har anslutit sig till Haagkonferensen.

  Jean-Paul Gauzès, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, ärade parlamentsledamöter! Att gemenskapen ansluter sig till Haagkonferensen för internationell privaträtt är definitivt en bra sak. Gemenskapen kommer att kunna delta aktivt i utformningen av konferensens prioriteringar och garantera att dessa överensstämmer med kommissionens arbetsprogram. Emellertid bör kompletterande åtgärder vidtas så snart som möjligt för att se till att det civilrättsliga området inte försvagas, utan att man håller fast vid de välbekanta målen om ökad politisk solidaritet inom ramen för gemensamma värderingar, principen om ömsesidigt erkännande av domar och skapandet av en integrerad inre marknad.

De kompletterande åtgärderna skulle bland annat kunna vara att rådet och parlamentet utformar ett mandat i frågor som rör medbeslutande, att en undersökning av de rättsliga och ekonomiska konsekvenserna görs i början av förhandlingarna och att en systematisk diskussion förs om huruvida det är lämpligt att infoga frånskiljandeklausuler i förslagen till konventioner.

Liksom föredraganden, som jag vill gratulera, anser jag att det är nödvändigt att parlamentet tillfrågas om utkasten till konventioner och utformningen av prioriteringar i konferensens arbetsprogram. Vidare får principen inte vara att gemenskapen systematiskt ansluter sig till alla befintliga konventioner. En anslutning till befintliga konventioner måste från fall till fall granskas av rådet och Europaparlamentet.

  Manuel Medina Ortega, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Efter kommissionsledamot Frattinis anförande har jag intrycket att vi har nått det mål som vi hade uppställt, trots att det har tagit lång tid.

För att sammanfatta sa kommissionsledamoten att parlamentets möjlighet att delta i förfarandet för ingående av överenskommelser inom ramen för Haagkonferensen fastställs i avtalet om den institutionella ramen och att Europaparlamentet därför formellt kommer att kunna delta i förhandlingarna. Framför allt sa han att det är möjligt för ledamöter från Europaparlamentet att delta i den formella delegationen. Jag tycker att vi till att börja med ska tacka kommissionsledamoten för hans generösa ord, eftersom det inte finns någon lagstadgad skyldighet att göra parlamentet delaktigt.

Vidare vill jag säga att jag instämmer i det som föregående talare sa, nämligen att det rättsliga samarbetet i civila ärenden numera, som en följd av Amsterdamfördraget, ingår i Europeiska unionens befogenheter, och att vi nu dessutom har Haagprogrammet för att genomföra det samarbetet. Detta är därför inte ett perifert område för Europeiska unionen, utan snarare ett väldigt centralt. Detta betyder att de tre institutionerna kommer att behöva börja arbeta med denna fråga och att det därför i allra högsta grad krävs ett samarbete.

Det resolutionsförslag som Giuseppe Gargani har lagt fram för utskottet för rättsliga frågor innehåller ett annat mycket intressant förslag, nämligen att det inte bara handlar om huruvida Europaparlamentet ska samarbeta med kommissionen vid förhandlingarna i Haagkonferensen, utan också om att inrätta ett slags parlamentariskt forum – en uppgift som Europaparlamentet skulle kunna åta sig – där vi skulle delta tillsammans med ledamöter från de nationella parlamenten. Lagstiftningen i Europeiska unionen på det privaträttsliga området är fortfarande till stor del nationell och därför skulle inrättandet av ett sådant parlamentariskt forum ge oss möjlighet att harmonisera ländernas ståndpunkter.

Det stora problemet med internationell privaträtt och med privaträtten i allmänhet är, som vi alla vet, att den inbegriper nationell lagstiftning som kommer från olika traditioner. I en tid när vi överväger att harmonisera, kodifiera och förenhetliga privaträtten skulle kanske inrättandet av ett parlamentariskt forum, för tillfället kanske med just detta som särskild målsättning, vara ett bra sätt att börja förmedla budskapet att EU-institutionerna inte är separerade från de nationella rättsliga traditionerna.

De av oss som har arbetat inom detta område har sett de enorma svårigheter som förhindrar framsteg inom privaträttens område, mot bakgrund av skillnaderna mellan de nationella traditionerna. Men det skulle vara väldigt positivt om detta förslag, som riktar sig mer till parlamentet än till kommissionen, förverkligades, för det skulle göra det möjligt för oss att åstadkomma en harmonisering av våra och de nationella parlamentens ståndpunkter och lägga fram dem för konferensen, där vi skulle delta.

  Ignasi Guardans Cambó, för ALDE-gruppen. – (ES) Herr talman! Det som vi idag debatterar visar verkligen Europeiska unionens mognad. För inte så många år sedan, när jag träffade personer som undervisade i internationell privaträtt vid olika universitet, var det mer eller mindre förbjudet att blanda internationell privaträtt eller privaträtt med EU-rätt, eftersom Europeiska unionen helt enkelt bara gällde fiske, internationell handel och konkurrens, men egentligen inte hade något med privaträttsliga frågor att göra.

I dag sysslar Europeiska unionen väldigt mycket med privaträttsliga frågor, eftersom Europeiska unionen idag, även om mycket fortfarande återstår att göra, sysslar med de privata konsekvenserna för EU:s medborgare – privaträtten, dess direkta inverkan på människors privatliv samt etableringsfrihetens och den fria rörlighetens inverkan på privaträtten avseende privatpersoner respektive bolag.

Allt detta föranledde att detta område infogades i Amsterdamfördraget, vilket möjliggjorde den situation där Europeiska unionen – eller Europeiska gemenskapen, för att vara exakt – fick de befogenheter som gjort det möjligt att utforma omfattande lagstiftning och omvandla sådana instrument till EU-lagstiftning som tidigare inte ingick i den lagstiftningen trots att de till viss del omfattades av gemenskapens befogenheter, exempelvis Brysselkonventionen.

I detta sammanhang är Europeiska unionens – gemenskapens, för att vara exakt – anslutning till Haagkonferensen ett mycket viktigt steg och visar, vill jag påstå, Europeiska unionens mognad. Vi har dock fortfarande lång väg kvar, bland annat när det gäller hur reglerna ska utformas: tredje pelaren, första pelaren etc. Nu är inte rätta tidpunkten att diskutera detta, men det kommer att förbättra kvaliteten på vår lagstiftning och kommer utan tvekan att göra det möjligt för Europeiska unionen att ta med sig sina egna prioriteringar till Haagkonferensen.

Trots att det är midnatt och väldigt få ledamöter är närvarande vill jag säga att detta är ett verkligt tecken och mått på Europeiska unionens mognad inom ett område som påverkar medborgarna mycket konkret.

  Daniel Strož, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! När det gäller förslaget till rådets beslut om Europeiska gemenskapens anslutning till Haagkonferensen för internationell privaträtt vill jag påpeka att detta är ett absolut nödvändigt steg, eftersom gemenskapen enligt Amsterdamfördraget ska ha befogenhet att vidta åtgärder för rättsligt samarbete i civilmål med en gränsöverskridande dimension, när sådana åtgärder främjar en effektivt fungerande inre marknad. Många av de åtgärder som gemenskapen har vidtagit, eller gör sig redo att vidta, sammanfaller med Haagkonferensens verksamhet. Eftersom antagandet av de nämnda interna instrumenten har resulterat i att de yttre befogenheterna har överförts från medlemsstaterna till gemenskapen inom de områden som dessa instrument reglerar, är det nödvändigt att gemenskapen blir fullvärdig medlem i Haagkonferensen. Jag anser också att en kontinuerlig förstärkning av rättssäkerheten för våra medborgare utan tvekan är en faktor här.

  Andrzej Jan Szejna (PSE) – (PL) Herr talman1 Sedan Amsterdamfördraget genomfördes har Europeiska unionens behörighet omfattat sådana åtgärder avseende rättsligt samarbete i gränsöverskridande civilmål som är nödvändiga för att den inre marknaden ska fungera effektivt. Faktum är att en rad rättsliga instrument redan har antagits inom detta område, och fler står på tur. Ett fullvärdigt medlemskap i Haagkonferensen för internationell privaträtt kommer också att ge EU behörighet att delta i förhandlingarna om Haagkonventionen inom de områden som omfattas av dess befogenheter. Detta kommer att göra det enklare att harmonisera EU:s bestämmelser med framtida internationella instrument, eftersom gemenskapen kommer att omfattas av de rättigheter och skyldigheter som härrör från sådana konventioner.

Att förvärva fullständigt medlemskap är dessutom ett viktigt steg mot en djupare europeisk integration, eftersom det ger EU en ny internationell roll inom området rättsligt samarbete i civilmål.

Jag är glad att ändringar har gjorts i konferensens stadga för att ge gemenskapen möjlighet att ansluta sig och att gemenskapen mycket snart kommer att godkännas som fullvärdig medlem.

Jag vill betona att kommissionsledamot Frattinis ord gladde mig, eftersom vi med tanke på parlamentet, som har spelat en aktiv roll i gemenskapens lagstiftningsprocess, och särskilt med tanke på utskottet för rättsliga frågor, som ansvarar för frågor som rör privaträtten, måste fästa särskild uppmärksamhet vid de förfarandemässiga ramar som anger metoderna och reglerna för det framtida samarbetet med parlamentet i frågor som gäller Haagkonferensen och för samrådet om förslag till konventioner.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.