Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 6 september 2006 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Begäran om återförvisning till utskott: se protokollet

4. EU:s beredskap inför den framtida rollen i Kosovo (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en muntlig fråga till rådet från Joost Lagendijk och Gisela Kallenbach för Verts/ALE-gruppen, Hannes Swoboda och Jan Marinus Wiersma för PSE-gruppen, Doris Pack för PPE-DE-gruppen och Elizabeth Lynne, Sarah Ludford och Jelko Kacin för ALDE-gruppen om EU:s beredskap inför den framtida rollen i Kosovo (O-0082/2006 – B6-0426/2006).

  Joost Lagendijk (Verts/ALE), frågeställare. – (NL) Herr talman! Får jag ställa en ordningsfråga? Avser inte rådet och ministern att först besvara den fråga som tagits upp? Den fråga som redan ställts till rådet är tydlig. Ledamöterna kommer att få tillfälle att kommentera rådets svar i vederbörlig ordning.

  Talmannen. – Jag måste påpeka att tjänsteenheterna har bekräftat att frågeställaren, innan rådet besvarar frågan, alltid ska redogöra för frågans huvudinnehåll innan själva frågan ställs.

  Joost Lagendijk (Verts/ALE), frågeställare. – (NL) Herr talman! Merparten av dessa frågor har uppkommit efter ett besök som en parlamentsdelegation gjorde i juni. Vid detta besök fick vi intrycket att trots att Europeiska unionen är närvarande och förbereder sig för den uppgift som vi alla vet kommer att vara avgörande för Kosovos framtid, finns det mycket att anmärka på inom ett flertal områden, både när det gäller hur mycket energi man lägger ner på denna uppgift och hur stor uppmärksamhet den ges. Detta omfattar ett antal frågor.

För det första anser vi att trots att Europeiska unionen tydligt förbereder sig noggrant på områdena för säkerhet och rättvisa, i syfte att överta FN:s och UNMIK:s uppgifter, är det inte på områdena för säkerhet och rättvisa som EU kommer att spela en viktig roll, hur viktiga dessa områden än må vara. Det är till exempel lika viktigt att samordna det internationella samfundets alla insatser och fortsätta att bidra till inrättandet av en civil administration och ytterst att övervaka respekten för de mänskliga rättigheterna.

Dessa mycket viktiga uppgifter kommer inom kort att vara EU:s ansvar, närmare bestämt då FN dragit sig tillbaka från området och förberedelserna inför detta är i full gång. Vår fråga till rådet och Europeiska unionen är följande: Är människor verkligen beredda att förbereda sig noggrant, och kan de verkligen göra det – det vill säga på alla dessa områden, och inte bara på de två första?

Dessa förberedelser borde enligt vår åsikt göras med kommissionens fullständiga samtycke och goda samarbete. Jag undrar, mer av intresse än för att jag är kritisk, om medlemsstaterna och kommissionen kan se till att en fullt utrustad kommissionsdelegation kan inrättas i tid.

Vi anser slutligen att det är mycket viktigt symboliskt sett att EU gör allt i sin makt för att hålla sin administration åtskild från FN:s UNMIK-administration. Vi kan inte kosta på oss att EU uppfattas som ett slags EU-MIK, vilket det ibland gör i Kosovo. Symbolerna, byggnaderna och hur saker och ting läggs fram måste visa att EU innebär en nystart i ett Kosovo som är annorlunda jämfört med när FN var där efter 1999.

Dessa frågor skulle vi vilja att kommissionen, och framför allt rådet, besvarar.

  Hannes Swoboda (PSE), frågeställare. – (DE) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! När vi ser tillbaka på denna regions historia kan vi konstatera att några katastrofala händelser ägt rum, däribland Miloševićs agerande i Kosovo, som nu har lett till att vi måste lösa denna komplexa och viktiga fråga för Europa.

Väst, och framför allt EU, har inte tolererat Miloševićs förtryck, fördrivningar och mord på framför allt personer ur den albansktalande befolkningen. Detta innebär dock även att vi har kämpat för värderingar i denna region som vi nu också måste upprätthålla. Jag hoppas att rådet fortsätter att beslutsamt ansluta sig till dessa värderingar och kräver att dessa värderingar iakttas.

Vilka är dessa värderingar? Omfattar de mänskliga rättigheter? Minoriteters rättigheter? Om jag får säga det handlar det först och främst om rätten till ett hemland. Även alla individer vars hemland är Kosovo måste få uppleva alla aspekter av en sådan rätt, inte bara när det gäller vardagen och hur man klarar sitt uppehälle, utan också, vilket är viktigare, när det gäller det kulturella och religiösa livet, som i denna region är mycket djuprotat, i synnerhet för den serbiska befolkningen.

Krävs det ett självständigt Kosovo för att kunna leva så här? Ja eller nej? Jag tror inte att det finns någon perfekt lösning. Det kanske vore perfekt om vi alla kunde leva tillsammans i ett Europa utan gränser mellan staterna och utan myndigheter. Jag tvivlar på att den framtidsutsikten är realistisk. Detta är därför en verkligt allvarlig fråga som vi måste ta itu med i kammaren. Vad jag säger är att en nationell enighet i Kosovo som, vilket redan nämnts, fullt ut skulle garantera de mänskliga rättigheterna och minoriteters rättigheter, inte skulle utgöra en lösning eller leda till något för Serbien eller den serbiska befolkningen som helhet heller.

Självständighet, som är något som skymtar vid horisonten vad Kosovo beträffar, måste därför vara mycket tydligt förknippat med villkor och europeiska normer. Jag hoppas att rådet i framtiden otvetydigt kommer att betona detta vid alla överläggningar. Det hade varit bättre för oss om den albanska majoriteten under de gångna månaderna redan hade visat att den fullt ut respekterar minoriteters rättigheter, och då pratar vi framför allt om den serbiska befolkningens rättigheter. Detta har bara delvis varit fallet. Vi måste därför kräva att detta ska uppfyllas fullt ut under självständighetsprocessen. I detta hänseende vädjar vi först och främst till Europeiska unionen.

För de av oss som var i Kosovo för inte så länge sedan var det faktiskt mycket uppmuntrande att många företrädare för den albanska majoriteten talade om en begränsat suveränitet som, särskilt under den första fasen, också måste accepteras av den albanska majoriteten. Vilken part kan begränsa denna suveränitet? Sannerligen inte Serbien, även om det kanske också ligger i Serbiens och dess befolknings intresse, utan först och främst EU.

Nu kommer jag till den fråga som min kollega Joost Lagendijk redan tagit upp. EU måste spela en central roll i det rättsliga systemet, på området för säkerhet, särskilt det polisiära området, men naturligtvis också i fråga om militär säkerhet. Ansvaret för att organisera hur EU spelar denna roll ligger hos rådet och naturligtvis hos våra kolleger i kommissionen, eftersom det vore förfärligt om Europa återigen vore internt oenigt angående denna region.

Nej, vi måste tala med en enda röst i denna region och stå upp för de mänskliga rättigheterna, för minoriteters rättigheter i ett framtida självständigt Kosovo, vilket innebär att begränsningen av suveräniteten kan upphävas om Kosovo och majoriteten där också agerar i enlighet med detta.

Nu kommer jag till min sista punkt. Det är naturligtvis svårt för Serbien att först behöva hantera Montenegros självständighet och nu Kosovos. Men om Serbien får EU:s stöd kan ett nytt Serbien uppstå som skulle visa sig vara en värdefull partner för alla EU-medlemsstater.

Jag vill därför uppmana er, fru rådsordförande, att verkligen göra allt i er makt, med stöd av kommissionen och Europaparlamentet, för att hjälpa Serbien att ta sig igenom denna svåra fas, som varken kan övervinnas genom att Kosovo ges en formell struktur i själva Serbien eller genom att två självständiga stater kan leva tillsammans i fred och vänskap.

  Doris Pack (PPE-DE), frågeställare. – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, herr kommissionsledamot och fru rådsordförande! Jag skulle vilja betona vad mina kolleger Hannes Swoboda och Joost Lagendijk sa. De har faktiskt täckt alla frågor redan, men jag skulle vilja ta upp vissa frågor mer i detalj.

Det finns fyra olika representationer i Kosovo. För det första Europeiska byrån för återuppbyggnad, som har gjort ett utmärkt arbete. Vi har den så kallade fjärde pelaren inom FN:s ramar där vi i grund och botten är ansvariga för de ekonomiska frågorna samt privatiseringsfrågan. Europaparlamentet har en delegation där och slutligen har vi också rådets representation. Allt detta finns i det lilla område som är Kosovo. Vi måste redan nu fråga oss hur allt detta ska organiseras, hur alla dessa organ ska kunna kommunicera med varandra överhuvudtaget.

Vi har nu en planeringsgrupp inom EU som vi kunde inrätta när vi befann oss i Kosovo, och som ansvarar för att garantera rättssäkerheten, men jag anser att allt detta är mycket begränsat. De uppgifter vi har framför oss är mycket mer omfattande. Vi gör inte omfattningen och vikten av vad vi har planerat för nästa år rättvisa om vi närmar oss allt detta på ett så begränsat sätt.

Vi måste försöka att bygga upp en kompetens. Vi måste hjälpa till med att bygga upp den civila förvaltningen. Vi måste se till att de mänskliga rättigheterna och minoriteters rättigheter iakttas. Hur kan vi göra det när det finns så många aktörer av vår kaliber, däribland OSSE, Europeiska ombudsmannen och andra?

FN, som också är representerat där på allas våra vägnar, har verkligen uträttat många bra saker genom UNMIK under de senaste åren, även om det också gjort en mängd misstag. Det är troligt att det inte gick att agera på något annat sätt under återuppbyggnaden av de civila och lokala administrationerna. Skulle vi lyckas bättre? Har vi överhuvudtaget några kvinnor och män som vill och kan engagera sig för att arbeta där, som kan skapa tillit och som är tillräckligt engagerade för att faktiskt utföra vad vi behöver på plats?

I vilken utsträckning kan vi, som Europeiska unionen, påverka de politiska krafterna i Kosovo? Vi vet att de avser att skapa en militär organisation. I vilken utsträckning har vi mer än enbart ytliga kontakter med regeringsorganen? Vilken roll kan EU:s trupper snart spela i Kosovo? Jag är medveten om att vi väntar på svar på alla dessa frågor och att ni ännu inte är kapabla att besvara dem, men jag vill säga till er att jag personligen är rädd för att vi inte är tillräckligt förberedda.

När vi flyttar över vårt fokus på grannstaten Bosnien och Hercegovina ser vi vilka svårigheter vi står inför där och den mängd problem som vi fortfarande måste ta itu med. Vi har en gemensam företrädare där som var, och faktiskt fortfarande är, allsmäktig, och som skulle kunna göra vad som helst som faktiskt endast kan uppnås i en demokrati genom att utgå från en demokratisk lagstiftning. Problemet är att vi nu har en situation i denna stat då man inte kan bemöta de nya utmaningarna, eftersom människor inte är vana vid att ta ansvar själva.

Vad vi behöver i Kosovo är hjälp med att låta Kosovoborna hjälpa sig själva. Med Kosovobor menar jag inte bara albaner, utan också serber som bor där och som vi faktiskt borde förvänta oss ska ta del i institutionerna. Det enda som jag anser saknas är påtryckningar på den serbiska regeringen i Belgrad att tillåta serberna i Kosovo att delta. Detta är det verkliga problemet. Om vi lyssnar på Oliver Ivanovic i Serbien vet vi vad han skulle vilja göra om han fick lov. Jag anser att allt som saknas är påtryckningar på den serbiska regeringen att ge serberna där möjligheten att bygga upp en framtid. Detta måste förvisso ske förr eller senare, eftersom Serbien inte längre är ansvarigt för dem.

Jag betonar vad min kollega Hannes Swoboda sa. Denna region kommer tillsammans med sina grannar att bli en del av EU. Vi måste därför se till att regionen kan lösa dessa uppgifter, att den respekterar de mänskliga rättigheterna och minoriteters rättigheter och att den, med vår hjälp, utvecklar all den administrativa förmåga som krävs för att också anta och införliva vår lagstiftning, och sedan finna en okomplicerad väg in i Europeiska unionen gemensamt med sina grannar, Serbien och Montenegro. Jag hoppas verkligen att vi kan ge detta stöd. Jag vågar mig dock på att framföra en viss tvekan i den frågan.

  Sarah Ludford (ALDE), frågeställare. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden Joost Lagendijk för att så lägligt ha tagit upp denna mycket aktuella fråga.

Det stämmer att vi i juni lämnade Pristina med en ganska stor oro över Europeiska unionens kapacitet att ta sig an den framtida utökade rollen i Kosovo och att klara av den. För om vi ser till ett annat territorium där det internationella samfundet tog på sig ett statsbildande och återuppbyggande ansvar, Afghanistan, kan man ana ett begynnande misslyckande. Vi måste lära oss av erfarenheten att åtagandet behöver vara fullständigt, välplanerat och konsekvent och inte halvhjärtat och underfinansierat. Kosovo som i framtiden i allt högre grad kommer att bli ett dyrt åtagande för Europeiska unionen skulle bli ännu dyrare med kaos, etniska konflikter och brottslighet. Vi måste behandla Kosovo som den framtida EU-medlem det är.

Den andra lärdomen är så självklar att vi knappast behöver se till Afghanistan eller Irak, nämligen uttrycket ”det är ekonomin, dumbom!” Den viktigaste utmaningen i Kosovo är den enorma arbetslösheten. Självklart måste status, konstitutionella frågor och den administrativa kapaciteten redas ut, och utmaningarna inom säkerhets- och polisarbetet är akuta. Social och ekonomisk utveckling är dock den centrala lösningen för fred och samlevnad. I detta sammanhang måste utbildning, jordbruksutveckling, förenklade viseringsförfaranden eller, under ideala förhållanden, liberalisering stå överst på agendan. Det är viktigt att visa serberna och övriga minoriteter, inklusive kosovoalbaner, att de kommer att få det bättre i framtiden.

Här skulle jag vilja nämna en idé. Det är inte min egen idé, utan jag har lånat den ifrån andra som har föreslagit att grunda ett internationellt universitet i Mitrovica enligt samma principer som för det sydösteuropeiska universitetet i Tetovo. Detta är en utmärkt idé och jag hoppas att vi kan hitta en rik donator som kan föra projektet framåt i det som sannolikt kommer att bli stadens två kommunstyrelser. Detta skulle kunna främja den ekonomiska utvecklingen i norra Kosovo.

Avslutningsvis vill jag mycket kort säga att det har funnits en del oro över så kallade extraordinära överlämnanden. Europarådets förre kommissionär för de mänskliga rättigheterna, José María Gil-Robles, sa att han någon gång under 2002 eller 2003 hade sett fångar i Guantánamo-liknande orangefärgade overaller, synbarligen häktade av KFOR, men att han då inte hade haft möjlighet att gå vidare med saken. Europarådets tortyrkommitté har faktiskt inte getts möjlighet att träffa fångarna i Kosovo. Detta är oacceptabelt när ett territorium förvaltas av ett internationellt samfund som gör anspråk på att upprätthålla de mänskliga rättigheterna. Jag hoppas att Europeiska unionen i framtiden kommer att se till att det inte råder några tvivel om att Kosovo respekterar internationell humanitär rätt och de mänskliga rättigheterna.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Europeiska unionen är väl medveten om att statusförhandlingarna för Kosovo är en stor utmaning för det internationella samfundet. En positiv varaktig lösning ligger i Europeiska unionens eget intresse. Förhandlingarna om Kosovos status leds av FN:s särskilda sändebud Martti Ahtisaari. EU är fullständigt delaktigt i arbetet via sin särskilda representant. Likaså har unionen och det finländska ordförandeskapet i synnerhet, regelbunden direktkontakt med det särskilda sändebudet Ahtisaari, som nyligen redogjorde för situationen vid Europeiska rådets möte (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 17 juli.

FN:s särskilda sändebud försöker fortfarande att övertyga både Belgrad och Pristina att aktivt delta i förhandlingarna om centrala frågor, som exempelvis decentraliseringen av styret, det religiösa och kulturella arvet, ekonomiska frågor och minoriteters rättigheter. De direkta diskussionerna och samråden med experter fortsätter. Parternas åsikter går fortfarande isär, men processen har varit nyttig på så vis att den klargjort ståndpunkterna och bidragit till utforskningen av en gemensam grund för en framtida lösning.

Europeiska unionen stöder dessa mål fullt ut. Den har en ledande roll i frågor som rör förhandlingarnas ekonomiska aspekter via sin representant och kommissionen. EU är tillfreds med beslutet från FN:s generalsekreterares särskilda sändebud att gå vidare till de politiska diskussionerna om Kosovos status och uppmanar båda parter att konstruktivt delta i en ny förhandlingsrunda.

Europeiska unionen stöder fullt ut de kombinerade ansträngningar som gjorts av FN:s generalsekreterares särskilda sändebud för Kosovo och Kosovos tillfälliga självstyrande organ för att tillämpa normerna. Det finns också ett behov av att förbereda en fortlöpande övergång från reformprocessen enligt dessa normer till en process som är förenlig med ett införlivande i EU.

Efter att statusen fastställts kommer unionens delaktighet i Kosovo att omfatta tre områden. Dessa områden består av unionens deltagande genom en eventuell framtida civil närvaro, en eventuell civil krishanteringsinsats på rättsstatsområdet, särskilt i fråga om det polisiära och rättsliga systemet, och en EU-närvaro i syfte att stödja Kosovos framtidsutsikter inom EU. Förberedelserna pågår på tre områden. En planeringsgrupp inom EU som inrättats genom en gemensam EU-åtgärd har redan sänts till Kosovo för att förbereda en eventuell civil krishanteringsinsats på rättsstatsområdet, vilket jag nämnt.

Unionens framtida roll i Kosovo planeras i samarbete med Europeiska unionen. På så sätt kommer vi att använda alla till buds stående medel för att försöka att se till att EU agerar på ett konsekvent sätt.

En framtida internationell närvaro i Kosovo kommer inte att utformas som ett EU-uppdrag i Kosovo (EUMIK). När man funnit en lösning och då Förenta nationernas uppdrag i Kosovo (UNMIK) gradvis har upplösts, borde Kosovos egna institutioner själva ansvara för att hantera sina angelägenheter. Kosovo självt borde ta på sig ett lokalt egenansvar och ta ansvar för situationen. Syftet med de internationella åtgärderna bör vara att hjälpa Kosovos egna institutioner att ta fullständigt ansvar för Kosovos angelägenheter.

Europeiska unionen är mycket centralt delaktig i genomförandet av en lösning på frågan om Kosovos status. EU kommer att vara delaktigt i en framtida internationell närvaro och i en eventuell civil krishanteringsinsats, och kommer att stödja ansträngningarna att stärka stabiliteten och den socioekonomiska utvecklingen i Kosovo. EU:s framtida roll i regionen kommer naturligtvis också att kräva avsevärd finansiering. Unionen undersöker för närvarande hur dess deltagande kan garanteras om det blir aktuellt.

Det är EU:s och Kosovos gemensamma mål att se till att Kosovo blir en pålitlig partner som utarbetar närmare förbindelser med Europeiska unionen tillsammans med andra grannregioner. En central faktor här kommer att vara inrättandet av ett demokratiskt och multinationellt Kosovo, med en god grund för ekonomisk utveckling och ökad integration.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Kosovo är helt klart en del av Europa. Det är inte vår bakgård utan vår framsida och på längre sikt ett framtida EU-område. Europeiska unionen har ett stort ansvar för Kosovos framtid.

I vårt gemensamma dokument om EU:s framtida roll i Kosovo som presenterades i juli i år klargjorde Javier Solana och jag att EU måste ta initiativ till en internationell närvaro efter att Kosovos status har fastställts. I dokumentet analyserades karaktären, storleken och ansvarsområdena för ett framtida internationellt engagemang. Där drogs även riktlinjer upp för EU:s roll efter att statusen fastställts samt praktiska tillvägagångssätt för att förverkliga Kosovos framtida EU-perspektiv.

Jag håller fullständigt med Paula Lehtomäki och de parlamentsledamöter som sa att FN:s uppdrag i Kosovo (UNMIK) inte bör bytas ut mot någon typ av EUMIK utan snarare en mer effektiv och strömlinjeformad internationell närvaro eller internationellt civiluppdrag.

Det gemensamma dokumentet, som godkändes av rådet, stöder president Martti Ahtisaaris arbete. En förhandlingslösning om Kosovos framtida status kan inte tas för given. FN:s sändebud för statusförhandlingarna behöver vårt fulla stöd för att kunna lägga fram ett omfattande paket som tillåter att FN:s säkerhetsråd kan besluta om vilken väg det ska ta. Det centrala som står på spel är skyddet av minoriteterna, särskilt den serbiska minoriteten i Kosovo.

Statusprocessens framgång kommer till betydande del att bero på EU:s förmåga och vilja att på ett snabbt och konkret sätt stödja en övergripande lösning. EU måste ge en tydlig signal om att vi kommer att stanna kvar i Kosovo och spela en nyckelroll i fastställandet av landets slutgiltiga status och för att stödja dess långsiktiga EU-perspektiv genom stabiliserings- och associeringsprocessen.

Befogenheterna hos den framtida internationella närvaron i Kosovo bör begränsas till att övervaka fastställandet av status. UNMIK:s övriga nuvarande maktbefogenheter bör som regel överlämnas till myndigheterna i Kosovo så att de kan leda landet med fullt ansvar och full ansvarsskyldighet.

När Kosovos status har fastställts är vårt mål att se till att Kosovo blir en pålitlig partner och utvecklas i riktning mot EU tillsammans med resten av regionen. EU kommer även i fortsättningen att behöva stödja Kosovos regering för att den ska kunna skapa en modern, öppen, marknadsorienterad och affärsvänlig miljö, grundat på EU-kompatibla strukturella reformer.

Avslutningsvis vet ni, i egenskap av medlemmar i budgetmyndigheten, att stabiliseringen av Kosovo kommer att bli kostsam. Jag håller fullständigt med Paula Lehtomäki om att vi i framtiden kommer att behöva lämpliga bestämmelser för att kunna täcka dessa kostnader. Kommissionen arbetar tillsammans med Världsbanken och de lokala myndigheterna för att på medellång sikt förbereda en utvecklingsplan och strategi för Kosovo. Efter statusfastställandet kommer vi att arrangera en givarkonferens för att mobilisera det internationella samfundets stöd för folket i Kosovo.

Låt oss komma ihåg att det är bättre att täcka kostnaderna för den ekonomiska och sociala utvecklingen än att skicka fler soldater till Balkan.

(Applåder)

Därför, kära vänner, är det ni som tillsammans med rådet håller i nycklarna. Eftersom Hans-Gert Poettering och andra eminenta parlamentsledamöter är närvarande denna morgon vill jag ta upp en viktig punkt. Rådets föreslagna nedskärningar i kommissionens personalbudget skulle helt enkelt omöjliggöra våra ansträngningar i Kosovo och västra Balkan.

(Applåder)

Rådets förslag skulle leda till att 1 700 tjänster i kommissionen försvinner, inledningsvis 170 tjänster under 2007. Be inte EU och kommissionen om fler ansträngningar för att garantera yttre och inre säkerhet, oavsett om det gäller i Kosovo, i Libanon eller på Kanarieöarna. Med bakbundna händer kan vi inget göra.

(Applåder)

EU:s politik och bistånd regnar inte från himlen utan kräver kompetent personal för att bli utförda. Det innebär också en kostnad.

Jag har en särskild vädjan till det finska ordförandeskapet. FN:s nuvarande sändebud för statusförhandlingarna kommer från Finland och kommissionen har gett mig särskilt ansvar för västra Balkan och Kosovo. Jag hoppas att rådet och ordförandeskapet inte omöjliggör vår uppgift att arbeta för fred och stabilitet i västra Balkan och Kosovo. Jag uppmanar Europaparlamentet att korrigera denna budgetmässiga återvändsgränd. Jag uppmanar även ordförandeskapet att lösa problemet så fort som möjligt utan onödiga förseningar, den här gången med hjälp av det berömda finska sunda förnuftet och inte envishet.

(Applåder)

  Bernd Posselt, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Under tolv års tid skapade Milošević-regimen, genom terror, massfördrivningar och försök till etnisk utrensning, en situation i Kosovo som i dag innebär att över 90 procent av befolkningen inte längre kan tänka sig att ha något att göra med Serbien i någon som helst institutionell form. Detta är den verklighet som vi måste utgå ifrån, och detta var också verkligheten när Nato ingrep i området. Detta innebär att vi inte kan bortse från att vi måste ta itu med att klargöra frågan om Kosovos status och att detta klargörande kommer att innefatta Kosovos nationella självständighet.

Å andra sidan bevittnar vi för närvarande en politik i Belgrad som måste ge upphov till oro. De serbiska politikerna vet precis vilket det faktiska läget för frågan om status är, men de vågar inte erkänna det för sitt eget folk. De försöker med andra ord att utmåla sig själva som offren. De vill i grund och botten att det internationella samfundet ska blotta Kosovo så att man kan få det att se ut som om detta är en handling mot det serbiska folket.

Om man tar del av den serbiska kyrkans nyhetsbrev kan man slå fast att de berörda biskoparna där tämligen öppet skriver om det faktum att den serbiska regeringen inte på något sätt vill klargöra frågan om status, eftersom det skulle förstöra möjligheterna att få tillbaka landet vid en gynnsam tidpunkt sett ur en världshistorisk aspekt. Det står i svart på vitt. Detta visar att hela frågan fortfarande är laddad. Men det visar också på den pressade situation som minoriteterna i Kosovo befinner sig i. Allt detta visar att en omfattande närvaro av EU och det internationella samfundet kommer att krävas en bra tid framöver.

Två saker krävs därför. Å ena sidan att frågan om status omgående klargörs. Jag håller verkligen med Sarah Ludford om att den viktigaste frågan är att bekämpa arbetslösheten hos detta nya folk, men ingen vill investera i Kosovo förrän frågan om status har lösts. Vi har därför redan förlorat alltför mycket tid i den här frågan. Jag tror att ett snabbt klargörande av frågan om status är en förutsättning för en ekonomisk uppgång och för att kunna avskaffa arbetslösheten och därigenom den största faran, nämligen radikalismen.

Å andra sidan måste dock denna självständighet till att börja med villkoras på medellång och lång sikt, också vad gäller frågorna om minoriteter, och jag anser att vi för vår del måste räkna med att vara närvarande under många år framöver. Med tanke på att UNMIK tyvärr, och detta måste sägas tydligt, har misslyckats med att utföra sina åtaganden på många områden ställer många i Kosovo sitt hopp till en europeisk förvaltning. Jag håller med kommissionsledamoten om att vi bör ge folket där så stort självstyre som möjligt.

Vi talar alltför lite om och med regeringen och de valda partierna i Kosovo, som ofta försvinner bakom de internationellt utnämnda personerna. Men å andra sidan kommer vår närvaro att krävas för att garantera demokratin, rättssäkerheten och freden i en strategiskt viktig del av Europa.

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Till att börja med skulle jag vilja instämma i vad mina kolleger i kammaren sagt under den första delen av denna debatt. Jag deltog också i den delegation som besökte Kosovo och Belgrad i Serbien.

Det är tydligt att denna del av Serbien, för Kosovo är fortfarande formellt en del av Serbien, går mot självständighet i en eller annan form. När man talar med lokalbefolkningen, och särskilt Kosovoalbanerna, är det omöjligt att dra någon annan slutsats, och jag vill instämma i Hannes Swobodas kommentarer om det ämnet: ett slags självständighet, som de själva kallar det, eller en begränsad suveränitet är oundvikligt oavsett om vi gillar det eller inte. Jag tror att alla är klart medvetna om detta, så vi bör vänja oss vid denna tanke, och säkerhetsrådet kommer troligen att fatta ett beslut i det hänseendet mot slutet av året.

Alla man talar med i Kosovo är övertygade om att det internationella samfundet, och naturligtvis Nato i första hand, kommer att behöva finnas kvar i många år. Nato ansvarar för den militära säkerheten. Man förväntar sig också att EU ska spela en viktig roll, och i det hänseendet finns ett antal centrala frågor.

För det första har vi skyddet av och rättigheterna för den serbiska minoriteten i Kosovo, som andra redan nämnt. En viktig sak i detta sammanhang, och jag bekräftar i det hänseendet vad som redan sagts, är att vi kan förvänta oss samarbete och öppenhet från både de kosovoalbaner och de serber som lever i Kosovo, och även Belgrad har naturligtvis en viktig roll. Det är uppenbart när man talar med befolkningen. Vi måste också se till att vi fortsätter att utöva påtryckningar på Serbien i det hänseendet.

Jag skulle vilja tillägga att om vi förmodar att självständighet, enligt min beskrivning, troligen är oundvikligt för Kosovo, måste vi fortfarande ta hänsyn till de känsliga frågorna för serberna och Serbien på ett eller annat sätt, och vi måste också undersöka vad vi kan erbjuda Serbien under årets lopp. Ett mer flexibelt utfärdande av visum kan också spela in i det sammanhanget, som ett bevis på att EU tar landets framtid i Europa på allvar.

Det är naturligtvis självklart att det internationella uppdraget också kommer att spela en viktig roll i den framtida ekonomiska utvecklingen och när det gäller att skapa en politisk stabilitet i ett möjligtvis självständigt Kosovo. Den ekonomiska utvecklingen är naturligtvis en viktig prioritet, vilket också framgår när man besöker området.

Jag anser att allt detta bör ses i ljuset av den europeiska framtid som faktiskt också erbjuds Kosovo, om man betänker de olika uttalandena, däribland de som gjordes vid toppmötet i Thessaloniki för ett antal år sedan.

Alla vet att EU i framtiden kommer att spela en större roll i Kosovo. När dess status väl fastställts förväntar sig alla att vi ska ta över FN:s uppgifter, men jag håller med om vad alla sagt om det: vi kommer att ha en annan roll och vissa uppgifter kommer att behöva omdefinieras. Det är trots allt uppenbart av diskussionerna med människor i Kosovo att många är kritiska till FN:s roll. Vad de hur som helst inte längre vill är att ha en internationell organisation som dikterar hur de ska styra sitt eget land. De vill äntligen styra sin egen region, sitt eget land, och det bör vi vara förberedda på. Mycket har sagts om detta, eftersom FN har klargjort sina avsikter att lämna regionen nästa år. Det är ett stort ansvar för Europeiska unionen.

EU måste spela en roll i utvecklingen av det polisiära systemet men kommer också att behöva övervaka utvecklingen av rättssystemet. Jag tror dessutom att det är viktigt att göra stora investeringar både i de administrativa strukturerna och i den ekonomiska utvecklingen, som redan nämnts. Europeiska unionen kan mycket väl vilja ta över Natos militära roll i sinom tid, liksom den gjorde i Bosnien.

Jag vill slutligen vända mig till kommissionsledamoten. Vad som slagit oss och vad vi undrar är om EU är tillräckligt förberett och om vi har tillräckligt med personal i Kosovo som kan axla detta stora och tunga ansvar nästa år. Jag vill komplettera er vädjan till det finländska ordförandeskapet och framföra en förhoppning om att det i sin strävan att engagera så många människor på ett positivt sätt, kommer att visa prov på finländsk envishet.

  István Szent-Iványi, för ALDE-gruppen. – (HU) I dag vet alla att det internationella samfundet gjorde ett stort misstag när det ständigt sköt upp fastställandet av Kosovos status. Tiden har inte löst situationen utan har snarare komplicerat den i stället. Frågan om Kosovos status måste lösas så snart som möjligt, och i år. Om förhandlingarna är resultatlösa måste det internationella samfundet ta ansvar för att fatta ett beslut.

Vi kan tydligt se grunddragen för en lösning. Vi vet vad vi inte vill ha och vad vi vill ha. Vi vill inte ha ett återskapande av situationen före 1999 – det kan vi inte vilja. Det skulle bara ytterligare späda på krisen. Vi vill inte att Kosovo ska splittras, eftersom det skulle kunna ge upphov till en farlig kedjereaktion i regionen. Vi vill inte att Kosovo slutligen ansluter sig till ett av grannländerna, eftersom det inte heller skulle gagna stabiliteten. Kosovo kan gradvis återfå sin självständighet, sin status som självständig stat, beroende på i vilken grad det blir självgående och kan garantera de mänskliga rättigheterna, minoriteters rättigheter och de grundläggande rättsstatsprinciperna. Vi måste hjälpa Kosovo att nå och skapa dessa nödvändiga förutsättningar.

Jag håller med kommissionsledamoten om att den centrala frågan är garantin för minoriteters rättigheter, särskilt serbernas, men också romernas. Detta är av avgörande vikt för hela regionen. En av utgångspunkterna för krisen på Balkan var tillbakavisandet och åsidosättandet av minoriteters rättigheter. Vi måste finna en lösning som kan garantera ett omfattande självstyre för Kosovos serber och romer, en lösning som garanteras i konstitutionen och som det internationella samfundet ansvarar för och garanterar. Också Serbien måste förstå att dess farhågor om den serbiska minoritetens rättigheter i Kosovo visserligen är berättigade, men att dessa farhågor endast kan accepteras moraliskt om Serbien i sin tur garanterar minoriteterna i Serbien samma rättigheter, till exempel ungrare och slovaker i Vojvodina och albaner på andra platser i Serbien.

Sammanfattningsvis tog kommissionsledamoten upp en mycket viktig fråga: den roll som det internationella samfundet ska spela, och mer specifikt Europeiska unionen. Det är omöjligt att tänka sig att skapa ett livskraftigt Kosovo utan ett aktivt samarbete med Europeiska unionen. Vi måste hjälpa till att utforma de statliga regeringsorganen och att utveckla ekonomin. Tyvärr lämnas inget utrymme i 2007 års budget för detta. Ord och handling pekar återigen i olika riktningar. Vi talar om att vi vill agera, men samtidigt finns det ingen grund i budgeten för våra åtgärder. Jag ber parlamentet att i de aktuella budgetdebatterna stödja de förslag som syftar till att skapa de nödvändiga resurserna för en lösning i Kosovo – några av dessa förslag har jag själv lagt fram.

  Gisela Kallenbach, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Det tycks ha varit exakt rätt tidpunkt att lägga fram denna parlamentsfråga i samband med resultatet av delegationens besök, för faktum är att det verkligen finns mycket mer att göra om vi verkligen ska vara förberedda på de uppgifter vi ska utföra. Jag är särskilt besviken över de förslag som rådet i dag lagt fram för oss, eftersom de inte är särskilt praktiska.

Det avgörande provet för oss har att göra med hur Europeiska unionen lyckas hantera situationen i vad kommissionsledamot Rehn så lämpligt kallade vår bakgård. Det stämmer nog att UNMIK inte bör ersättas av EUMIK, men jag vet av personlig erfarenhet att vi på ett stort antal områden fortfarande behöver en lång övervakningsprocess med våra partner. Detta behövs på varje nivå inom den civila förvaltningen, det behövs inom polisen, i utförandet av funktionerna inom rättssystemet och inte minst i skapandet av ett demokratiskt civilt samhälle, av vilket vi tyvärr hittills endast sett de första spirande skotten.

Jag stöder helhjärtat kommissionsledamot Rehns åsikt att vi – när det gäller finansiering och personal – inte är förberedda på den utmaning vi kommer att möta från och med nästa år, och därför ber jag rådet, och detta är brådskande, att lyssna på oss och vädja till medlemsstaterna att kanske göra det möjligt för oss att lösa situationen till viss del genom bilaterala fördrag och genom att tillhandahålla specialiserad personal.

Vi måste anpassa oss till det faktum att länderna i Västeuropa inom kort kommer att återsända ett mycket stort antal personer till Kosovo som för närvarande bor i deras länder – är vi överhuvudtaget beredda på det?

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Alla förväntar sig att den självständighet som den förkrossande majoriteten av befolkningen i Kosovo längtat efter inom ett år kommer att erkännas av många stater. Vad som är viktigt när den här frågan diskuteras är frågan om vilka villkor som självständigheten måste uppfylla och om hur serberna, romerna och andra minoriteter kommer att skyddas. Det är framför allt fortfarande ovisst vad som kommer att ske i fråga om den norra delen av Kosovo som åter vill höra till Serbien, och de nya lokala myndigheter som kanske måste skapas enbart för serberna.

Min grupp har dåliga minnen av Europeiska unionens inställning mellan 1989 och 1999. Ingen verkade intresserad av det fredliga massmotståndet under ledning av Ibrahim Rugova, som senare blev president, då alla serbiska statliga institutioner bojkottades och den albansktalande befolkningen inrättade sin egen regering och sitt eget skolsystem. Syftet med kriget 1999 var inte att befria Kosovo, utan att dominera Serbien i enlighet med andra europeiska och amerikanska krav.

Kosovos självständighet, som nu är oundviklig, är tyvärr inte ett val som motiveras av en strävan efter demokrati och lika rättigheter, utan den är resultatet av ett olycksfall i arbetet. Efter sju år är det tydligt för nästan alla att en fortsatt ockupation inte löser någonting, medan det skulle utlösa ett gerillakrig och enorma flyktingvågor om man lämnade tillbaka området till Serbien.

Jag håller med frågeställarna från de fyra andra grupperna om att Europeiska unionen nu måste spela en positiv roll i en fredlig och korrekt uppdelning av Serbien och när det gäller att skapa demokrati och bygga upp ekonomin i Kosovo.

  Marek Aleksander Czarnecki (NI) – (PL) Herr talman! 1990-talet har etsat sig fast i vårt minne på grund av de monstruösa brott som våra grannar i söder begick. Världen chockades över hur brutala och omänskliga före detta grannar och släktingar kunde vara mot varandra.

De muslimska albanerna, som utgjorde 90 procent av befolkningen och som decimerades av polisen och den ortodoxa serbiska minoriteten, ”räddades” av Natostyrkornas militära ingripande 1999. Sedan dess har den etniska rensning som president Miloševićs blodtörstiga regim inledde upphört, men oräkneliga angrepp mot serbiska minoriteter har fortsatt.

I dag lever albanerna fortfarande under internationellt skydd i områden som påminner om getton, där de försöker att återskapa sina liv.

Rådet har fokuserat sina ansträngningar på frågan om en legitim regering. Det har dock ingen omfattande strategi för detta komplexa problem, särskilt inte när det gäller misslyckandet med att upprätthålla de mänskliga rättigheterna, skydda de nationella minoriteterna och ta hänsyn till människors rätt till ett hemland.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Tre minuter är en underbart lång tid. Jag skulle vilja ta upp tre saker. För det första kommer en förlängning av förhandlingarna inte att skapa några förändringar i de grundläggande skillnaderna mellan Serbien och Kosovo. Det ena är för självstyre medan det andra vill ha självständighet. Därför anser jag det mycket viktigt att vi håller oss till tidtabellen och de tidsbegränsningar som kontaktgruppen har föreslagit och löser frågan innan slutet på det finska ordförandeskapet i slutet av 2006. Vi måste stå fast vid detta.

För det andra håller jag till stora delar med Bernd Posselt om att det inte finns något annat alternativ än självständighet, givetvis med vissa begränsningar när det gäller Kosovos suveränitet. För att kunna upprätthålla stabiliteten i regionen är det viktigt att det finns en internationell närvaro och framför allt att EU är redo att bibehålla en betydande närvaro under en viss tid.

För det tredje anser jag att västra Balkan på det hela taget är en smärtsam påminnelse om bristerna i vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Jag anser att vi inte ska upprepa de tidigare misstagen och därför måste vi vara bestämda i vårt stöd till FN:s särskilda sändebud, Martti Ahtisaari, som jag anser gör ett utmärkt arbete. Jag anser att EU:s bästa utrikespolitik brukar vara utvidgningspolitiken, och därför är det mycket viktigt att hålla förhoppningen om en framtida utvidgning vid liv för Kosovo och västra Balkan i allmänhet.

Avslutningsvis vill jag påpeka att det finska ordförandeskapet 1999 intressant nog inleddes med att den dåvarande presidenten Martti Ahtisaari förhandlade om fred i Kosovo och västra Balkan. Jag hoppas verkligen att det finska ordförandeskapet 2006 kommer att avslutas med en slutlig lösning av frågan om Kosovo och dess självständighet.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Först skulle jag vilja välkomna både kommissionsledamot Rehns ärlighet och mod när det gäller rådets ståndpunkt i fråga om 2007 års budget. Mina damer och herrar! Låt oss vara uppriktiga. Europeiska unionen kan inte vara effektiv och pålitlig utan gemenskapsresurser på Balkan, och rådets förslag att minska gemenskapens resurser i 2007 års budget är enligt min åsikt ett oacceptabelt förslag som vi inte kan godta.

Trots detta vet vi nog alla att Europeiska unionen har en viktig roll att spela ”dagen efter”, under perioden efter fastställandet av Kosovos slutgiltiga status. Europeiska unionen har dock även en mycket allvarlig roll att spela i dag, och en roll när det gäller att definiera den slutliga styrelseformen.

Vi tror alla på och stöder ett fredligt, demokratiskt, mångetniskt och europeiskt Kosovo. Vi måste dock visa ett lika stort stöd för Serbien inom ramen för den europeiska strategi som rådet antog i Thessaloniki. Vi anser emellertid att vi inte får tappa besinningen genom att begränsa tidsfristerna för fastställandet av den slutliga statusen. Alla tankar på att ensidigt införa en lösning för Kosovo kan visa sig motverka sitt eget syfte. Europeiska unionen får inte upprepa sina misstag från 1990-talet. Den måste formulera en gemensam ståndpunkt.

Avslutningsvis skulle jag vilja nämna frågan om Serbien, som oroar mig särskilt eftersom vi här hört ledamöter av olika åsikt yttra sig. Vi kommer inte att nå någon fredlig lösning för Kosovo, och ingen fred, stabilitet eller säkerhet på Balkan, om vi inte har ett demokratiskt Serbien i Europeiska unionen.

Ur detta perspektiv anser jag att rådets beslut att skjuta upp förhandlingarna om stabiliserings- och associeringsavtalet är ett stort politiskt misstag för Europeiska unionen. Förhandlingarna måste inledas genast och vi måste naturligtvis, allteftersom de framskrider, kontrollera hur villkoren för ett samarbete med Internationella brottmålsdomstolen tillämpas. Det serbiska folket får inte straffas för sitt traumatiska förflutna under den enväldiga Milošević-regimen. I dag måste vi fastställa någon typ av plan för Serbien, för annars stärker vi de extrema nationalistiska grupperna.

Jag avslutar med situationen för minoriteters rättigheter i Kosovo. I alla rapporter från FN:s generalsekreterare på sista tiden beskriver FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och icke-statliga organisationer en drastisk situation för minoriteter, särskilt den serbiska minoriteten i Kosovo. Det handlar om att respektera resolution 1244 som antogs 1999. Det handlar om att tillämpa standarder. Vi måste äntligen gå i den riktningen.

  Jelko Kacin (ALDE). – (SL) Europaparlamentet har spelat en ledande roll när det gäller att sända signaler om Kosovos framtida status. Utnämningen av det särskilda sändebudet för Kosovo är den signal som Belgrad och den internationella allmänheten behöver för att inse vilken som är den enda möjliga framtiden för Kosovo.

Det gläder mig verkligen att se att Hans-Gert Poettering också är här i dag, eftersom vi kommer att ha en svår uppgift framför oss under hans ordförandeskap i Europaparlamentet. Av det skälet anser jag att vår diskussion bör inriktas på vad parlamentet kan göra för att underlätta Kosovos framtid.

Vår första uppgift bör vara att garantera tydligare kommunikation med det serbiska parlamentet och hjälpa de serbiska politikerna att förstå att Kosovo redan har varit självständigt ganska länge.

För det andra måste vi ha ett direkt samarbete med det organ som kommer att skapa demokrati i Kosovo, nämligen dess provinsparlament. Den serbiska minoritetens deltagande i parlamentet är litet och styrs fortfarande i hög grad av politikerna i Belgrad. Dessutom är den romska minoriteten uppdelad i grupper av romer, ashkali och egyptier, mellan vilka meningsskiljaktigheter råder. Här kan Europaparlamentet bidra i stor utsträckning, och rådet kan bidra i ännu högre grad.

Jag vill påminna er om att många EU-medlemsstater för tillfället inte erkänner UNMIK:s pass. Kosovos medborgare kommer till Europeiska unionen med UNMIK-pass och vi avvisar dem eftersom vi inte erkänner deras handlingar. Kommissionsledamot Frattini och rådet borde göra mer för att minska antalet sådana händelser i framtiden.

Det tredje problem vi står inför är bristen på respekt för olika kulturer i Kosovo, och i det sammanhanget spelar den serbiska ortodoxa kyrkan en mycket negativ roll. Så länge som den serbiska ortodoxa kyrkan vägrar att se framåt, kommer vi att ha stora svårigheter med att övertyga den serbiska folkgruppen i Kosovo om att den måste integreras i Kosovos demokratiska institutioner.

Den centrala frågan rör dock Kosovos status. Vi har erbjudit västra Balkan en europeisk framtid. Vi är dock väl medvetna om att endast stater kan ansluta sig till Europeiska unionen. Ett Kosovo som inte är en stat kan inte delta i en anslutningsprocess. Så länge som vi misslyckas med att lösa frågan om Kosovos status och när det gäller att se till att det blir en egen stat kommer vi att ljuga för oss själva och allmänheten i sin helhet.

Därför skulle jag vilja avsluta mitt anförande genom att uppmana alla ledamöter i Europaparlamentet att göra sina röster hörda och se till att frågan om status får en lösning nu och inte skjuts upp till nästa år.

  Bart Staes (Verts/ALE). – (NL) Herr talman, fru Lehtomäki, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vid beviljandet av ansvarsfrihet för 2004 års budget i april uttalade sig parlamentet vid två tillfällen mycket uttryckligt om Europeiska byrån för återuppbyggnad av före detta Jugoslavien och Kosovo. I kammaren gjordes uttryckligen ett uttalande om att Europeiska byrån för återuppbyggnad inte borde fasas ut enligt en tidigare fastställd tidsplan, utan avvecklas beroende på de ekonomiska och politiska förutsättningarna och den ekonomiska och politiska utvecklingen.

Det är dock exakt på detta sätt som kommissionen nu väljer att fasa ut Europeiska byrån för återuppbyggnad och överföra dess uppgifter till delegationerna. Fem månader efter parlamentets resolution och fem månader efter parlamentets uttryckliga uttalanden tar kommissionen ingen hänsyn till vad vi sa.

Jag skulle vilja fråga kommissionsledamot Rehn varför han ignorerar detta uttalande från parlamentet. Varför väljer han att låta den expertis som finns inom denna byrå smälta bort som snö i solen?

Varför väljer han inte att använda de personer som för närvarande arbetar för byrån i Pristina som en första EU-kärngrupp av personer som snart kommer att kunna vägleda Kosovos självständighet från mycket nära håll och med stor expertis och sakkunnighet? Det vill jag att han talar om för oss.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Det är inte irrelevant att säga att en orsak till den nuvarande situationen i Kosovo är Natos anfallskrig mot Jugoslavien, i vilket många EU-medlemsstater deltog och i vilket deras bomber dödade civila. Varför hotas då den serbiska minoriteten i Kosovo i dag? Det har också att göra med denna situation, och med den ensidiga inställning som EU-medlemsstaterna intog vid det tillfället.

En annan orsak är att människor deporteras till Kosovo, trots att många människor anser att situationen där är fullständigt olidlig. Fler deportationer är planerade, och kommissionen måste göra det helt tydligt att detta inte är acceptabelt. Joachim Rücker har fått ansvaret för UNMIK. Jag vet inte om det är en god idé med tanke på att han tidigare främst varit ansvarig för privatiseringarna där, som inte gagnat Kosovos befolkning ett dugg.

Vad jag vill veta är hur kommissionen rent praktiskt ser på Kosovos framtida status. Vad jag hittills har hört är mycket otillfredsställande. Kommissionsledamot Rehn hade rätt när han sa att medel bör avsättas för den sociala och ekonomiska utvecklingen, snarare än för militära ändamål, och det instämmer jag fullständigt i.

  Karl von Wogau (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Att lösa frågan om status ligger inte enbart i Kosovos intresse, utan också i EU:s intresse.

En lösning av frågan beror dock på om vi kan finna sätt att skydda minoriteterna – och då menar jag alla minoriteter – på ett trovärdigt sätt, eftersom det blivit tydligt vid våra många besök där att människor fortfarande är rädda, och händelserna under de senaste åren har visat att dessa rädslor fortfarande är berättigade. Detta är något vi måste ta hänsyn till, och därför måste Europeiska unionen fortfarande vara delaktig i området, för det första för att bygga upp poliskåren, vilket är mycket viktigt, och för det andra för att bygga upp rättssystemet och förvaltningen. Jag delar nämligen kommissionsledamot Rehns åsikt att det är här resurser måste göras tillgängliga, men Kosovos ekonomiska utveckling kommer först och främst att vara beroende av fred, stabilitet och fungerande institutioner, och det är detta våra insatser framför allt måste inriktas på.

Detta kommer också att innebära att frågan om vilka militära styrkor som ska skydda Kosovo när det väl blivit självständigt måste lösas, och jag kan mycket väl tänka mig att man väljer en liknande lösning för Kosovo som den som valdes för Bosnien och Hercegovina, och att KFOR ersätts av europeiska väpnade styrkor. När vi besökte landet ställde jag denna fråga till premiärministern, och av hans svar framgick tydligt att ingen hade funderat över den frågan fram till dess.

Ökad delaktighet för Europeiska unionen i detta område vore också i linje med vår säkerhetspolitik – eller med den säkerhetspolitik som jag förespråkar. Det är viktigt att vi i detta skede av utvecklingen av vår säkerhetspolitik riktar våra ansträngningar mot vårt geografiska grannskap, och stabiliseringen av Balkan fortsätter att vara vår viktigaste uppgift.

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Fru talman! Att integrera västra Balkan i Europeiska unionen är en av de viktigaste utmaningarna för EU-politiken under de kommande åren.

Frågan rör ett område i Europa som är bebott av flera nationaliteter och etniska grupper, folkgrupper som är splittrade på grund av sitt land, sin religion och historia och på grund av Jugoslaviens blodiga splittring på 1990-talet. Kosovo är EU-politikens gordiska knut i detta område.

FN-uppdraget förbereder sig nu för att lämna Kosovo. Det innebär att Europeiska unionen måste vara beredd att axla sin roll där 2007. Den första utmaningen för Europeiska unionen i denna nya situation kommer att vara Kosovos ännu ej definierade status. De samtal som FN nyligen ledde i Wien den 24 juli ledde inte till något genombrott. Serbien, som formellt erkänner Kosovo, samtyckte inte till självständighet för provinsen. De albanska myndigheterna i Kosovo är inte beredda att acceptera ens det mest generella självstyre.

I en märklig form av psykologiskt krig har de serbiska myndigheterna under de senaste dagarna anklagat FN:s särskilda sändebud för Kosovos framtida status, Martti Ahtisaari, för att vara partisk i förhandlingarna. Å andra sidan sa den albanske premiärministern Koço Danajs politiske rådgivare att alla albaner som lever på Balkan 2013 ska enas och integreras i ett naturligt Albanien.

Händelserna i somras, som överskuggar konflikten i Mellanöstern, utgör ett stort problem som EU:s institutioner måste hantera under de kommande månaderna.

En annan utmaning är att organisera EU:s framtida uppdrag i Kosovo. Detta problem hänger samman med finansiering, struktur, bemanning och framför allt EU:s politiska strategi på västra Balkan. Inget annat land och ingen internationell organisation kommer att ersätta Europeiska unionen i dess historiska uppgift att garantera demokrati, fred och social välfärd utifrån respekten för mångfald i denna del av kontinenten.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Fru talman! I rapporterna om Kosovo beskrivs provinsen som gettoiserad. Inget mångetniskt samhälle har inrättats. Under flera års internationell administration har de olika etniska grupperna koncentrerat sig till sina egna områden. Ett centralt skäl till att standarder inte har uppnåtts, trots den stora ansträngning som gjorts, är att Kosovo är en av den europeiska organiserade brottslighetens främsta fristäder. Den internationella människohandeln och handeln med territorier och vapen frodas i Kosovo. Inget gjordes åt detta 1999, då problemet upptäcktes: vi var tvungna att vänta till 2005. Nu har de globala aktörerna i programmet dock för lite tid och för lite personal för sina många ansvarsområden. Vi måste därför öka våra ansträngningar att ta itu med problemet med brottsligheten.

Jag vill slutligen säga att nu när EU också riktar sin uppmärksamhet på Libanon, borde vi fundera över hur medvetna vi egentligen är om vad som skett i Kosovo, och om vi kan dra några lärdomar av detta inför insatsen i Libanon.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! Den oroväckande situationen och utarmningen av människorna i före detta Jugoslavien är resultatet av utländska ingripanden och av det orättvisa och ojusta krig som Nato inledde med deltagande av flera EU-länder.

Era uttalanden om att skydda de mänskliga rättigheterna är fulla av hyckleri. Målen för detta krig är tydliga i dag. Det var att splittra Jugoslavien och dela upp det, och det lyckades ni med genom en utländsk ockupation av Bosnien och Hercegovina och Kosovo, och genom att skapa protektorat.

I dag följer ni inte ens era egna uttalanden och åtaganden om att inte sträva efter ett självständigt Kosovo. Skapandet av ett protektorat, av en självständig stat främjas i Kosovo genom närvaron av en enorm militär styrka och en stor amerikansk bas, så att ni kan kontrollera området och flytta på gränserna.

Vi anser att den enda lösning som är möjlig är att alla utländska trupper lämnar Balkan, och att människorna i området finner en lösning på sina problem. Avslutningsvis vill jag råda er att titta på historien: på samma sätt som folken på Balkan fördrev utländska erövrare, kommer de att fördriva de nya erövrarna.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Det är uppenbart att det är oundvikligt att Kosovo blir självständigt, men den sortens självständighet som detta handlar om kommer att få en långsiktig effekt på stabiliteten i hela Sydosteuropa. Europeiska unionen har ingen uppfattning om denna fråga, utan i praktiken stapplar EU bara fram i händelsernas spår.

Det skulle vara mycket viktigt att till slut anta en konsekvent strategi för en lösning för Kosovo. Lösningen bör vara värdig och inte straffa serberna och öppet belöna albanerna. En sådan lösning skulle sakna värdighet och destabilisera regionen, det vill säga Sydosteuropa, vilket innefattar Grekland, Ungern och kandidatländerna Bulgarien och Rumänien. Vi kan inte stabilisera Kosovo på bekostnad av att vi destabiliserar regionen. För närvarande talar alla om minoriteter, men ingen har lagt fram någon hoppingivande strategi. Detta är desto mer intressant eftersom Martti Ahtisaari och Olli Rehn båda är finländare – och Finland har ett exemplariskt minoritetssystem. Jag kan inte tänka mig en situation som skulle lugna Kosovoserberna så länge som den norra delen inte har territoriellt självstyre och den södra delen inte har ett system för eget självstyre.

Decentraliseringsprocessen har inte tänkts igenom i sin helhet. Självstyre ger inga garantier i detta hänseende. Vad gäller kompensation för Serbien är EU-medlemskap, som vi mycket väl vet, inte någon särskilt lockande möjlighet med tanke på hur trötta människor är på EU. Detta måste vi också beakta, precis som vi måste reflektera över att Milošević berövat både Kosovo och Vojvodina deras självstyre. Alla talar om Kosovos självständighet, men ingen nämner minoriteterna i Vojvodina eller situationen för muslimerna i Sandjak. Jag är rädd att vi går emot en dålig lösning om vi inte lyckas utarbeta en sund och värdig strategi för minoriteterna. Jag delar min kollega von Wogaus alla farhågor.

  Joost Lagendijk (Verts/ALE). – (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot, men framför allt, herr rådsordförande! Skulle jag kunna få försöka att sammanfatta de centrala punkterna i slutet av debatten?

Jag tror att ni, och då vänder jag mig till ministern, lade märke till att merparten av de frågor som togs upp och de kommentarer som gjordes angående denna fråga har sin grund i en genuin oro över det faktum att man i EU – jag tvivlar inte på att ni verkligen inser vad som måste göras, men jag är ändå oroad – inte kommer att kunna slutföra alla de komplicerade uppgifter som man kommer att stå inför inom den tid som är tillgänglig, dvs. tre till sex månader och inte år.

Liksom många ledamöter anser jag att EU verkligen inte får misslyckas, för det vore skadligt för både regionen och EU och det är något som vi inte har råd med. Om ni säger, och kommissionsledamoten bekräftar det, att EU:s uppgift är att övervaka och överföra befogenheter, då tror jag att jag, tillsammans med merparten av ledamöterna i kammaren, skulle stödja detta, men det är svårare än det ser ut.

Det är en ny typ av roll, där vi å ena sidan måste släppa taget om vissa saker, och å andra sidan måste behålla kontrollen i ett splittrat samhälle där inte alla problem kommer att lösas i och med självständigheten. För tillfället tror alla i Kosovo fortfarande att självständighet skulle lösa allt. Detta kommer inte att vara fallet för exempelvis de ekonomiska problemen.

När det gäller en militär närvaro hoppas jag innerligt att all vederbörlig uppmärksamhet på Libanon och Kongo inte kommer att leda till att människor tror att saker och ting kommer att lösa sig i Kosovo, och att vi kan hantera saker och ting här med färre trupper. Det kommer inte att vara fallet under de första åren.

Jag kan inte göra annat än stödja kommissionsledamoten i hans begäran till rådet att inte be kommissionen om mer och samtidigt ställa mindre medel och personal till förfogande. Ni och vi kan inte be kommissionen att spela en avgörande roll i Kosovo med mindre personal.

Jag hoppas verkligen att Finlands president, den finländska kommissionsledamoten och den finländska förhandlaren kommer till denna slutsats, och för att främja det är jag helt beredd att, på hela parlamentets vägnar och på egen bekostnad, besöka ett ställe där de flesta finländare kommer till värdefull insikt, nämligen bastun.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman, mina damer och herrar! En lösning av statusen är det bästa alternativet för Kosovo, och därför bör vi med alla till buds stående medel stödja FN:s särskilda sändebud Ahtisaari i hans ansträngningar att finna en sådan lösning.

En ovillkorlig förutsättning för en varaktig lösning är, liksom nämnts så många gånger i denna debatt, att vi kan lösa frågan om minoriteter, och det är något av ett flergenerationsproblem. Närvaron av Natos KFOR-trupper är viktig för närvarande, men nu och i framtiden måste vi särskilt uppmärksamma vikten av det nära sambandet mellan militära och civila insatser. Europeiska unionen förbereder sig, utöver allt annat, för en enorm civil krishanteringsinsats i Kosovo. Denna insats kommer att ha en aldrig tidigare skådad omfattning och vara inriktad på polisväsendet och rättssäkerheten. Vi kommer att behöva ett stort antal experter från EU:s medlemsstater för att genomföra denna insats, och det kommer att vara en utmaning för oss att finna ett så stort antal experter.

Planeringsgruppens arbete är ännu inte slutfört, men avsikten är att deras rapport ska överlämnas till rådets arbetsgrupp i slutet av månaden. Förberedelserna går alltså framåt på många sätt och inom många olika sektorer, men vi kan säkerligen se till att göra dem ännu smidigare.

Det har i kammaren också flera gånger hänvisats till rådets förslag till budget för nästa år, i synnerhet när det gäller rådets effektivisering av användningen av personalresurserna. Ordförandeskapet är fast beslutet att finna en lösning som kommer att tillfredsställa alla parter, men det kommer naturligtvis också att behöva lyssna på de övriga medlemsstaternas åsikter.

Förresten anser jag inte att situationen är så dyster som vi har tenderat att tro, särskilt genom kommissionsledamotens mycket känslosamma anförande. Enligt rådets åsikt är utvidgningen ett klart prioriterat område, och vi föreslår följaktligen inte några personalnedskärningar där. I denna misskrediterade budget för nästa år ökas faktiskt de administrativa utgifterna med 3,4 procent. De nedskärningar som eftersträvas för perioden 2007–2013 är onekligen mycket ambitiösa, men eftersom kommissionen samtidigt planerar ökningar för utvidgningen, kommer det hur som helst att finnas mer personal inom kommissionen 2013 än 2007, även om vi kommer att övervaka denna ambitiösa trend. Hur som helst kommer det att finnas mer personal 2013 än nästa år. Vi försöker finna, och vi är beslutna att finna, lösningar som kommer att garantera att det finns tillräckligt med personal för att hantera viktiga frågor. Det är naturligtvis självklart.

Slutligen, för att lugna er något och med tanke på att den finska bastun nämndes här, vill jag säga att hur bra det finländska ordförandeskapets interna samordning än går, kommer jag inte att göra Martti Ahtisaari eller Olli Rehn sällskap i bastun.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag är något besviken över Paula Lehtomäkis konservativa tolkning av bastukulturen.

Jag vill tacka er alla för en mycket saklig och ansvarstagande debatt som tydligt visar att parlamentet helt stöder framtidsutsikterna om en europeisk integrering av västra Balkan och Kosovo. Som flera talare har påpekat är det mycket viktigt att vi nu fullt ut stöder ansträngningarna att slutföra statusprocessen inom den föreslagna tidtabellen. Vi vinner ingenting på att förlänga processen.

Det är också sant att fred och lämpliga institutioner lägger grunden för bättre ekonomiska villkor och skapandet av sysselsättning, något som Kosovo är i desperat behov av. En arbetslöshet på mellan 40 och 50 procent skapar tyvärr en väldigt gynnsam grogrund för brottslighet och korruption.

Vi måste ge kosovanerna de verktyg de behöver för att kunna hjälpa sig själva. Rättssäkerhet och ett väl fungerande företagsklimat är nödvändiga förutsättningar för ekonomiska framsteg i Kosovo.

Samtidigt finns det ytterligare ett förhandsvillkor: oavsett det exakta resultatet av fastställandet av landets slutgiltiga status så måste det innefatta fördragsslutande befogenheter för Kosovo. Som Jelko Kacin sa är fördragsslutande befogenheter nödvändiga för att vi ska kunna förhandla med Kosovo och göra landet till en del av stabiliserings- och associeringsprocessen. Kosovo i sin tur behöver fördragsslutande befogenheter för att få till stånd uppgörelser och avtal med de internationella finansinstituten, vilket är ytterligare en nödvändig förutsättning för att göra ekonomiska framsteg och förbättra sysselsättningssituationen.

Serbien är med all säkerhet ett viktigt land för stabiliteten i västra Balkan, kanske rentav det viktigaste. Den största tjänst som Serbien kan göra serberna i Kosovo är att på ett mycket konstruktivt sätt delta i samtalen för att se till att minoriteterna verkligen är skyddade när resultatet av Kosovos slutgiltiga status läggs fram.

Serbien har bestämda och konkreta framtidsplaner på att gå med i Europeiska unionen. Vi är villiga att återuppta förhandlingarna om stabiliserings- och associeringsavtalet den dagen då Serbien bestämmer sig för att fullt ut samarbeta med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien, alltså arrestera och förflytta Radko Mladic. Det är nu upp till Serbien, för Serbien kan förverkliga denna europeiska ambition och därmed frigöra den enorma ekonomiska, kulturella och intellektuella potential som finns i landet.

Jag vill korrigera ett missförstånd som inte har uppstått här men som ofta gör det, nämligen att rådet och kommissionen skulle konkurrera om västra Balkan. Detta är verkligen inte fallet. Rådet och kommissionen konkurrerar inte utan har ett brett och djupgående samarbete för stabilitet och demokrati i västra Balkan. Vi arbetar mycket bra sida vid sida med Javier Solana, och det gör även kommissionens avdelningar. När det gäller rättsstaten till exempel behöver vi detta samarbete eftersom ansvaret för rättsstaten, det vill säga den provisoriska utbildningen av domare och poliser, delas av rådet, medlemsstaterna och kommissionen. Vi behöver således samarbete för att kunna arbeta på ett förståndigt sätt, och det har vi med Javier Solana och hans medarbetare.

Angående Jan Marinus Wiersmas fråga om resurser finns det bortsett från Kosovo även andra aktuella frågor, till exempel Libanon. Det är er uppgift att i egenskap av budgetmyndighet lösa resursfrågan på ett framgångsrikt sätt. Jag är mycket tacksam för att det finska ordförandeskapet är villigt att spela en mycket konstruktiv roll i denna väldigt svåra fråga.

Jag håller verkligen med om att stabiliseringen av västra Balkan är den främsta prioriteringen i utvecklingen av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Som Joost Lagendijk mycket riktigt sa så har vi inte råd att misslyckas i detta pilotmål.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

5. Albanien – Stabiliserings- och associeringsavtal med Albanien (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om

- rådets uttalande om Albanien och

- en rekommendation (A6-0246/2006) från Toomas Hendrik Ilves för utskottet för utrikesfrågor om förslaget till rådets och kommissionens beslut om ingående av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Albanien, å andra sidan

(8161/2006 – C6-0197/2006 – 2006/0044(AVC).

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman, mina damer och herrar! Det stabiliserings- och associeringsavtal som undertecknades den 12 juni var ett viktigt steg på Albaniens väg mot en framtid inom Europeiska unionen. Det gläder oss att Albanien har gjort framsteg i sina reformer så att samtalen om avtalet, som hade varat så länge, kunde slutföras. Tillsammans med de andra mekanismer som omfattas av stabiliserings- och associeringsavtalet kommer avtalet att skapa omfattande ramar för en vidareutveckling av förbindelserna mellan EU och Albanien. Interimsavtalet, som undertecknades samtidigt, är avsett att träda i kraft i början av november. Detta avtal omfattar handelsfrågorna i stabiliserings- och associeringsavtalet och därmed sammanhängande frågor och kommer att gälla fram till dess att medlemsstaterna har ratificerat själva stabiliserings- och associeringsavtalet. Det är viktigt att vi verkligen börjar använda interimsavtalet så snart det trätt i kraft.

Stabiliserings- och associeringsavtalet är mycket viktigt för Albaniens framtid. Detta avtal kommer att förbättra de ekonomiska och politiska förbindelserna mellan EU och Albanien och underlätta en nära relation med EU för Albanien. Albanien är det tredje landet på västra Balkan (efter Makedonien och Kroatien i före detta jugoslaviska republiken) med vilket EU har undertecknat ett stabiliserings- och associeringsavtal.

Att stabiliserings- och associeringsavtalet och interimsavtalet undertecknats innebär inte att arbetet är slutfört. Tvärtom börjar det verkliga arbetet faktiskt inte förrän nu.

Vi förväntar oss nu att Albanien ska uppvisa fortlöpande och faktiska framsteg i genomförandet av avtalen. Landet måste arbeta hårt för att föra de reformer vidare som är nödvändiga för en närmare relation med EU. Det är viktigt att framsteg görs i synnerhet på områden som mediernas frihet, återlämnande av egendom och utbetalning av kompensation, en mer effektiv offentlig administration och respekten för rättsstatsprincipen. Vi kommer att fortsätta att betona hur viktigt det är att Albanien, liksom de övriga länderna på västra Balkan, ökar sina ansträngningar för att förhindra korruption och organiserad brottslighet.

Det är möjligt att lokala val kommer att hållas i Albanien om sex månader, och Albanien bör se till att dessa val kan genomföras i enlighet med internationella normer.

För att de reformer som krävs för en närmare relation med EU ska utvecklas måste hela den politiska makten samarbeta. Det nuvarande politiska klimatet i Albanien är oroande och utgör ett allvarligt hot mot reformens utveckling. Vi vädjar till de berörda parterna att delta i en konstruktiv dialog och vi är glada över att vissa inledande resultat nåddes så sent som förra veckan.

Jag vill slutligen påminna alla om att Europeiska unionen vid Europeiska rådets möte i juni återigen ställde sig bakom EU-perspektivet i fråga om länderna på västra Balkan. Det innebär att också Albanien har en framtida plats i Europeiska unionen. Vi får dock inte glömma att varje lands framsteg mot en EU-anslutning står eller faller med dess egna insatser och ansträngningar att uppfylla EU:s krav. Stabiliserings- och associeringsavtalet och interimsavtalet ger Albanien de bästa möjliga ramarna för dess egna insatser. Unionen måste naturligtvis fortsätta att hjälpa till, men merparten av det arbete som återstår kan endast utföras av Albanien självt.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Det är med stor glädje jag idag talar inför Europaparlamentet om stabiliserings- och associeringsavtalet med Albanien. Stabilitets- och associeringsavtalet är en viktig milstolpe på Albaniens väg mot EU och ett stort steg framåt för EU på västra Balkan. Det är början på en ny fas i EU:s relationer med Albanien och skapar en ny partnerskapsram inom ett antal områden.

Stabilitets- och associeringsavtalet utgör en viktig ekonomisk och politisk möjlighet. Ökad liberalisering av handeln kommer att innebära betydande ekonomiska förmåner för både Albanien och EU. Att anpassa Albaniens lagar efter EU-lagstiftningen kommer att föra Albanien närmare europeiska standarder och bidra till att ytterligare stärka banden mellan oss.

Att framgångsrikt genomföra stabiliserings- och associeringsavtalet kommer att bli Albaniens nästa stora utmaning. Det innebär mycket stora åtaganden när det gäller handel, rättsstaten, demokratiska standarder och grundläggande rättigheter, regionalt samarbete samt ny lagstiftning. Genom avtalet upprättas gemensamma strukturer för att främja dialogen och övervaka utvecklingen, inklusive en parlamentarisk kommitté. Denna kommitté kommer att kunna fortsätta det goda arbete som den nuvarande gemensamma parlamentarikerkommittén har utfört och den kommer att utgöra en viktig möjlighet att vägleda Albanien i enlighet med den europeiska parlamentariska demokratins bästa traditioner. Jag är säker på att kommittén också kommer att bidra till att uppnå en lägsta nivå av samförstånd i den politiska kulturen och betona det faktum att ett land som vill vara framgångsrikt i EU, eller under anslutnings- eller föranslutningsprocessen, behöver ett brett politiskt samförstånd om sina EU-ambitioner, liksom ett grundläggande samförstånd inom nationen kring den demokratiska kulturen. Det är viktigt att beakta detta när Albanien nu fortsätter sin väg mot EU.

Kommissionen välkomnar varmt rekommendationen från utskottet för utrikesfrågor om att parlamentet bör ge sitt samtycke till ingående av stabiliserings- och associeringsavtalet. I vår politiska dialog delar vi utskottets tonvikt på att uppmuntra Albanien att bygga vidare på de framsteg som görs i kampen mot korruption och organiserad brottslighet samt att med större beslutsamhet ta itu med frågor som valreformer, mediernas oberoende samt mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter. Vi välkomnar rekommendationerna från utskottet för internationell handel om att förbättra företagsklimatet i Albanien, vilket är nödvändigt för att Albanien ska kunna dra full nytta av avtalet.

Jag vill avsluta med att försäkra er om att Europeiska kommissionen, från EU:s sida, kommer att göra sitt yttersta för att man verkligen ska kunna dra full nytta av stabiliserings- och associeringsavtalet. Jag har gjort klart för våra albanska medarbetare att jag förväntar mig samma sak från dem.

  Toomas Hendrik Ilves (PSE), föredragande. – (EN) Fru talman! Albanien är det europeiska land som har haft den svåraste övergången från kommunistisk diktatur till liberal demokrati. Landet tyngdes av stalinismen till långt in på 1980-talet. Det är därför viktigt att alla inser att Albanien har stått inför ännu större utmaningar än andra postkommunistiska länder som till exempel mitt hemland, där den stalinistiska diktaturens värsta övergrepp upphörde på 1950-talet.

Albanien har gjort enorma framsteg, vilket bevisas av undertecknandet av stabiliserings- och associeringsavtalet. Samtidigt bör inte Albanien vila på sina lagrar. För att bli en del av Europa måste det göra mer än så. Stabiliserings- och associeringsavtalet är en hållplats, inte en slutdestination.

Jag skulle vilja sammanfatta mitt betänkande på följande sätt. För det första ger stabiliserings- och associeringsavtalet och interimsavtalet Albanien en unik möjlighet att utvecklas till en konkurrenskraftig marknadsekonomi, en nödvändig förutsättning för att gå med i EU.

För det andra kräver verklig ekonomisk utveckling en stabil och öppen rättsmiljö. Detta innebär professionella och oberoende domstolar, en effektiv och politiskt objektiv kamp mot korruption och en kompetent, välfungerande offentlig administration.

För det tredje är det inte tillräckligt med en sund rättslig ram för ett land i förändring. Bra lagböcker hjälper föga om lagarna sedan inte upprätthålls. Framsteg måste ske i genomförandet av de antagna reformerna.

För det fjärde bör framstegen med att uppnå den standard som fastställts i stabiliserings- och associeringsavtalet, och därmed genomförandet av reformerna, övervakas av EU enligt konkreta riktlinjer.

Förutom dessa allmänna teman vill jag betona ett antal specifika punkter i betänkandet. Även om betänkandet stöder EU:s syn på Albanien i överensstämmelse med slutsatserna från rådets möte i Thessaloniki, betonar man att Albanien måste sträva efter att förverkliga EU:s värderingar och standarder som ett mål i sig. I betänkandet kräver man ett avtal om förenklade viseringsförfaranden med Albanien. Idag har ett litet land med europeiskt perspektiv mindre förmånliga viseringsregler med EU än ett större land utan några framtidsutsikter om EU-medlemskap, till exempel Ryssland.

I betänkandet uppmanas EU och Albanien att utnyttja kunskapen och erfarenheten hos kandidatländerna från 2004. Utmaningarna som Albanien står inför är inte unika. Det finns ingen anledning att återuppfinna hjulet när man har gratis tillgång till expertisen hos reformens hjulmakare från åtta postkommunistiska EU-medlemsstater.

Av betänkandet framgår att man i en färsk rapport från Amnesty International kritiserar Albanien för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i områden som tillgång till rättsligt försvar, problem med tortyr, brutalitet mot fångar och så vidare. Dessa brister måste korrigeras.

I betänkandet står det att vallagstiftningen måste reformeras. Detta innebär en pålitligare registrering av väljare och förändringar i systemet för att undvika förvrängningar i proportionalitetssystemet, som för närvarande kallas för ”Dushk-systemet” i Albanien. För förtroendet och demokratin kommer ärligt talat inte att överleva om väljarnas vilja inte respekteras. Jag anser att detta är en av de viktigaste demokratiska frågor som landet kämpar med idag.

I betänkandet understryks behovet av att Albanien fortsätter med sin ansvarsfulla attityd gentemot grannländerna, särskilt gentemot Kosovo och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Som vi vet finns det betydande albanska minoriteter i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, och Kosovo är så klart ett albanskt område. Vi välkomnar den attityd som Albanien hittills uppvisat genom att inte blanda sig i dessa problem.

Jag har tagit emot sex ändringsförslag. Jag kommer att infoga ändringsförslag 5 från André Brie och Erik Meijer om behovet att behandla frågan om slavhandeln med barn. Ändringsförslagen 1 och 2 är bra i princip men kommer enligt föredraganden att vara mer tillämpliga när Albanien har gjort mycket större framsteg i hanteringen av sina grundläggande problem, bland andra korruption, rättsstatsprincipen och ekonomiska reformer. Jag anser att ändringsförslag 3 om behandlingen av fångar redan tagits upp i betänkandet.

Avslutningsvis vill jag tacka alla som har bidragit till detta betänkande, i synnerhet Doris Pack som agerat som drivkraft bakom så mycket av parlamentets strategi för att få med Balkan i Europeiska unionen.

(Applåder)

  Panagiotis Beglitis (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (EL) Fru talman! Till att börja med förtjänar min vän Toomas Hendrik Ilves stora gratulationer för sitt mycket omfattande arbete med detta viktiga förslag, där han redogör för de nuvarande förbindelserna mellan Europeiska unionen och Albanien och lyfter fram alla stora problem och utmaningar som den albanska regeringen och de albanska politiska krafterna står inför.

Det är ett faktum att undertecknandet av stabiliserings- och associeringsavtalet öppnar en ny väg för Albanien mot Europa och mot EU-institutionerna, med integration i den europeiska familjen som slutmål. Det måste vi alltid komma ihåg. Det är vad som sägs i den EU-strategi som fastställdes i Thessaloniki, och trots att människor är utvidgningströtta anser jag att Europeiska unionen har allt strategiskt intresse av att stärka de europeiska framtidsutsikterna för länderna på Balkan.

En hel del återstår naturligtvis fortfarande att göra i Albanien, vilket Toomas Hendrik Ilves påpekade. Jag vill särskilt ta upp två eller tre saker. När det gäller att bekämpa korruption är vi naturligtvis alla överens. Men under inga omständigheter får den nuvarande albanska regeringen använda kampen mot korruptionen som ett svepskäl för att göra upp politiskt med de oppositionella krafterna. Detta är en allvarlig fråga som vi har upplevt med Albanien tidigare.

Den andra frågan gäller behovet av att omedelbart gå vidare med reformen av valsystemet och uppdatera röstlängderna. Detta är mycket viktigt, eftersom det kommer att bidra till att göra det politiska livet smidigare och stärka ett demokratiskt politiskt system.

Den tredje frågan handlar om respekten för mediernas frihet och naturligtvis om att förhindra att regeringen lägger sig i mediernas arbete. Här vill jag påpeka – och nu vänder jag mig till Olli Rehn – att regeringen de senaste dagarna har ökat sin inblandning i den albanska demokratiska oppositionens, eller mer specifikt socialistpartiets, kontakter med medierna. Herr Rehn! Jag hänvisar till tv-nätverket Top Channel, som hindras i sitt arbete av de albanska myndigheterna. Detta är också en fråga som vi måste lyfta fram.

Slutligen vill jag ta upp respekten för minoriteter. Albanien måste verkligen göra stora framsteg här. Det finns en grekisk minoritet som spelar en viktig roll och som är en tillgång för demokratiseringen av Albanien och den ortodoxa kyrkans verksamhet, och ärkebiskop Anastasios spirituella roll måste naturligtvis underlättas.

  Doris Pack, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, fru rådsordförande, herr Ilves! I ert betänkande, herr Ilves, visar ni stor empati och förståelse för den unga demokratin i Albanien, men också den fasta ståndpunkt som krävs när man betraktar detta land. Det är ett mycket bra betänkande och jag tackar er för det.

Många av er känner till att jag i fjorton år har observerat Albanien allteftersom det tagit sig ur en lång period av diktatur och närmat sig Europeiska gemenskapen.

Därför är jag särskilt glad över att vi i dag kan rösta om att godkänna detta stabiliserings- och associeringsavtal, som jag välkomnar som ett viktigt steg mot en förtroenderelation mellan Albanien och EU, som kommer att hjälpa Albanien och dess politiker att ge landet den politiska, ekonomiska och institutionella stabilitet som det behöver. Det kommer att bli mycket svårt att göra framsteg i den här riktningen. För att göra framsteg måste man nå de standarder som krävs enligt avtalet, och parlamentet och särskilt delegationen för dessa förbindelser, måste övervaka dessa framsteg fortlöpande och med största noggrannhet. Vi kommer också, som goda vänner, att göra vad vi gjort i många år och påpeka eventuella brister, däribland sådana som vi ännu inte upptäckt.

Även om jag tycker att vi verkligen ska välkomna att ett krig förklarats mot korruptionen i Albanien, anser jag också att alla politiska krafter måste hantera den här kampanjen med samma allvar, för annars kommer den inte att bli någon verklig och varaktig framgång. Under de senaste månaderna har ett antal kriminella grupper avslöjats och gripits. Detta är ett mycket bra resultat som sporrar till fler liknande åtgärder för att stoppa passförfalskare, narkotikalangare och andra och att dra dem inför rätta.

Regeringen gör ett strålande jobb på utbildningsområdet och ger därigenom de många unga albanerna lite mer av en framtid. Jag hoppas verkligen att regeringen kommer att göra allt i sin makt för att göra det möjligt för landets ungdomar att delta i Europeiska unionens nya utbildningsprogram efter 2007. Det är också bra att regeringen anstränger sig för att locka till sig de investeringar som landet behöver, även om detta naturligtvis kommer att vara beroende av de administrativa och rättsliga reformer som så innerligt behövs.

I vår resolution betonas också behovet att utrota användningen av blodshämnd, som fortfarande lever kvar i många delar av Albanien. Vårt krav på detta grundar sig på våra europeiska värderingar, som vi hoppas snart kommer att vägleda alla albaners tankar och gärningar.

Jag vill inte dölja att jag tyckte att mycket av det som hände i somras var mycket obehagligt, men utan att gå in på otrevliga detaljer skulle jag vilja betona att vad som verkligen behövs är en politisk dialog, och att en politisk mognad påvisas genom ett demokratiskt uppförande och inget annat.

De politiska krafterna på alla sidor bör också, en gång för alla, sluta att ständigt kräva att en internationell medlare ska lösa deras problem. De albanska politikerna är valda för att lösa problem på ett demokratiskt sätt och för att konstruktivt utföra den roll de tilldelats, oavsett om det innefattar att utöva ett regeringsansvar eller att verka i oppositionen. Under de senaste åren har vi sett hur fruktlösa bojkotter är, och det vore inte värt att satsa på sådana nu heller, eftersom det albanska folket sett nog av den typen av trick, och vad de vill ha är seriösa politiker som verkligen vill lösa problemen.

Därför är det så glädjande att de politiska krafterna enats om den tröttsamma frågan om röstlängder. Europeiska unionen har i åratal betalat en hel del pengar för att dessa förteckningar till slut ska utarbetas korrekt, och det visar sig fortfarande vara oerhört svårt. Lokala val ska hållas inom kort, och om resultaten ska vara acceptabla måste de bygga på i hög grad säkra uppgifter.

Jag tror att den pågående dispyten mellan regeringen och en privat tv-station endast kan lösas ordentligt om man följer lagstiftningen fullständigt.

Jag skulle sammanfattningsvis vilja påminna kammaren om att vi länge förespråkat enklare visumarrangemang för Albanien och för de andra länderna i Sydosteuropa, och därför välkomnar vi verkligen de återvändandeavtal som Albanien och EU enats om. Albanien är ett av de få länder som gjort detta, och en av de saker vi kräver i vår resolution är att de europeiska regeringarna ska agera snabbt för att göra det enklare för studenter, akademiker och affärsmän att få visum, och naturligtvis att ett mindre strängt visumsystem för alla medborgare ska införas så snart som möjligt. Brottslingar får antingen visum på ett tvivelaktigt sätt, eller så behöver de inget visum eftersom de känner till andra sätt att ta sig över gränserna, men de framgångsrika insatserna i Albanien för att bekämpa brottsligheten kan kanske göra det möjligt för de europeiska regeringarna att till sist utföra mirakel när det gäller visumtilldelningen.

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Fru talman! På min grupps vägnar skulle jag vilja tacka föredraganden, Toomas Hendrik Ilves, för hans arbete. Albanien är ett komplicerat land, och jag tror att han har rätt i sin analys och sina slutsatser om landet. Vi välkomnar också undertecknandet av stabiliserings- och associeringsavtalet och kommer att rösta för det här i dag.

I avtalet återspeglas hur mycket som nåtts genom ren ihärdighet, och man öppnar möjligheten att kandidera för ett EU-medlemskap på grundval av de avtal som ingicks i Thessaloniki. Vår grupp kommer att stödja Albanien på dess väg mot en europeisk integration.

Fram till början av 1990-talet var Albanien det mest isolationistiska landet på den europeiska kontinenten. Genom att underteckna detta avtal ansluter sig Albanien till flera andra länder på Balkan som gjort djärva framsteg under det gångna året. Kroatien förhandlar nu om EU-medlemskap, Makedonien har fått status som kandidatland och Bosnien och Hercegovina har också gjort tydliga framsteg.

Vi i vår grupp övervägde som hastigast att begära att omröstningen om detta avtal skulle skjutas upp, för att utöva vissa påtryckningar på de albanska myndigheterna och få dem att garantera att de kommande lokala valen kommer att avlöpa smidigt, men vi tror att man också kan vända på argumentet, genom att säga att om detta avtal undertecknas och om parlamentet godkänner det sporras alla parter i Albanien att uppföra sig korrekt och att fortsätta på vägen mot politiska och ekonomiska reformer, genom vilka vi kan arbeta med de kriterier som vi använde för de andra länder som arbetade för en framtid inom Europeiska unionen, och naturligtvis främst det första Köpenhamnskriteriet.

Vi får dock inte glömma att vi fortfarande har en lång väg att gå. Detta undertecknande innebär inte att den albanska regeringen, som har framställt avtalet som en viktig seger, kan vila på sina lagrar och jag hoppas att Albaniens befolkning är medveten om det.

Om vi ser till Köpenhamnskriterierna, som är det definitiva riktmärket för EU-medlemskap, borde den albanska regeringen uppmärksammas på ett antal saker. Jag har redan nämnt de lokala valen som vi förmodar att alla kommer att se till att hålla på ett fritt och rättvist sätt. Vi vill se till att de är fria och rättvisa, samtidigt som vi också hoppas att kommissionen och rådet kommer att hålla ett öga på saker och ting.

För det andra vill jag kommentera situationen för medierna. Fria och oberoende medier är oumbärligt för en öppen och stabil demokrati. Det är naturligtvis ett lands regering som ska se till att sådana medier finns, men vi måste slå fast att medierna är under ett visst tryck, delvis på grund av den föreslagna ändringen av lagen om elektroniska medier.

Det finns också vissa oklarheten kring domarkårens oberoende. Alla dessa frågor måste Europeiska unionen övervaka noga, också efter ratificeringen av stabiliserings- och associeringsavtalet.

Slutligen har vi lagt märke till en viss politisk polarisering i Albanien som oroar oss. Detta är inget nytt, men vi kan ändå inte se någon lösning i det hänseendet. Vi vill därför uppmana regeringen och oppositionen att anta en i huvudsak pragmatisk och konstruktiv strategi, för endast då kan Albanien fullt ut använda avtalets räckvidd.

  Jelko Kacin, för ALDE-gruppen. – (SL) Sedan Albanien öppnade upp sig för världen har det tagit många positiva steg framåt. Vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa förstår fullt ut de svårigheter som landet går igenom. Efter dess tioåriga lojalitet mot Kina har Albanien vaknat upp som det minst utvecklade landet i Europa. Därför förstår vi dess svårigheter. Framför allt är det så att de allvarliga ekonomiska kriser som drabbade det albanska samhället till följd av pyramidekonomin fortfarande i dag har efterverkningar som lyser igenom i de svårigheter som landet upplever.

Nu när Albanien undertecknat stabiliserings- och associeringsavtalet finns det dock nya utmaningar för både Albanien och EU. Albanien har ett nytt grannland, det självständiga Montenegro. Det kommer att få ett nytt grannland, det självständiga Kosovo. Ytterligare ett grannland, Makedonien, har beviljats status som kandidatland och väntar bara på ett datum för att inleda förhandlingarna. Alla dessa förändringar utgör en förbättring och den albanska politiska eliten borde dra nytta av dessa förändringar för att främja den ekonomiska men framför allt den sociala utvecklingen.

Rättsstatsprincipen kan inte grundas på hundraåriga traditioner som inte respekterar Europeiska unionens värderingar. Blodshämnd måste förvisas till historien, annars kommer Albanien inte att kunna närma sig EU.

Den albanska politiska eliten måste göra större ansträngningar att bekämpa korruption och bereda väg för en ekonomisk, politisk och rättslig utveckling. Vår största oro är dock att de har misslyckats med att bekämpa brottsligheten på ett antal mycket känsliga områden. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna, människohandel och övergrepp på barn är områden som undergräver de grundläggande värderingarna för Europeiska unionen och vår civilisation. Förhållandena i fängelserna är otillfredsställande. Under sådana omständigheter kan Albanien inte gå framåt och vi borde kritisera dem skarpt.

Utan tryckfrihet och yttrandefrihet kan Albanien inte göra sig en realistisk bild av sig själv. Så en förutsättning för att Albanien ska göra snabbare framsteg är tryckfrihet, vilket borde återspegla det albanska samhällets problem. Endast de som inser sina misstag kan rätta till dem. Så våra albanska vänner får inte bli sårade om vi är frispråkiga i våra diskussioner med dem, eftersom vi försöker att göra saker och ting som de måste se själva fullständigt klara för dem.

Jag vill också tacka föredraganden för hans arbete.

  Gisela Kallenbach, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Föredraganden Toomas Ilves får ett hjärtligt tack också från vår grupp, för det betänkande som han har lagt fram för oss är mycket balanserat och omfattande, men vi vill också gratulera Albanien och EU:s institutioner. Albanien håller verkligen på att göra stora framsteg efter att ha genomlevt decennier under en totalitär regim, och det betraktar vi som det bästa beviset på att integrationsprocessen med EU när allt kommer omkring faktiskt är en motor och ett incitament att genomföra mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen liksom att uppmuntra ekonomisk utveckling.

Vi vet alla att den här processen är långt ifrån färdig, och många ledamöter, tillsammans med kommissionsledamot Olli Rehn, har redan pekat på de verkligt avgörande aspekter som kan summeras under den övergripande rubriken ”genomförande av rättsstatsprincipen”. Jag vill också påminna er om att en EU-institution som vår behöver partnerskap och stöd om den ska kunna klara det här, och detta kräver i sin tur finansiering och personal.

I debatten om Kosovo tidigare framhöll vi att vår budget för perioden 2007–2013 inte precis är förtroendeingivande. Som mina kolleger har understrukit upprepade gånger behövs det också mer stöd på områden som förbättrade miljöförhållanden, hållbar energi- och transportinfrastruktur och inrättande av verkligt självständiga medier.

Slutligen har jag stora förhoppningar om att Albanien, efter att ha skaffat sig nyttiga erfarenheter i förhandlingarna om ett stabilitets- och associeringsavtal, verkligen ska spela en konstruktiv roll i regionen, och om landet förmedlar dessa erfarenheter till sina motsvarigheter i Kosovo kommer regionen som helhet att bli stabilare.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Fru talman! Det område som albanerna lever i är Europas mest bortglömda. Albanerna var jordbrukare och herdar som hade lämnats kvar och som ingen ville ta med i beräkningen. När det ottomanska riket kollapsade för nästan hundra år sedan försökte både Serbien och Italien att skaffa sig permanent äganderätt till albanernas territorium. Det är ett under att det 1913, i det albanska territoriets mest ogästvänliga del, visade sig vara möjligt att skapa en självständig stat, även om den inte har varit så framgångsrik hittills.

Efter högerdiktatur, utländsk ockupation och vänsterdiktatur är det för närvarande kaoset och intoleransen de politiska partierna emellan som är mest uppenbart. Särskilt den norra delen av landet är osäker och missgynnad. De miljontals albaner som lever i områdena runt Albanien, längs Montenegros sydspets, i största delen av Kosovo och i nordvästra Makedonien, kämpar för språkrättigheter och självstyre, men som läget är nu förväntar de sig ingen positiv utveckling om de skulle göra gemensam sak med Albanien.

Dessutom skulle allmänheten föredra att hålla Albanien utanför Europeiska unionen. Landet är nu i huvudsak beryktat för handel med barn, pyramidaffärer, slöseri med energi, kränkningar av fångar och internationell brottslighet. Dess problem tycks omöjliga att lösa.

Under de förberedande diskussionerna framkom det att andra grupper är mer optimistiska än min grupp till utvecklingen i Albanien, och att de är mindre benägna att uppmana Albanien till förändring. Trots denna åsiktsskillnad håller min grupp med dem om att en fortsatt isolering och utestängning från det europeiska samarbetet inte är någon lösning på Albaniens enorma problem.

Löftet om utsikter till medlemskap i EU måste hållas. Under mellantiden, som kommer att bli ganska lång, behöver landet stöd för demokrati, utbildning, miljö och ekonomi. Jag tycker att det är beklagligt att förslaget till beslut verkar vara mer inriktat på utländska företag än på miljö, livsmedelssäkerhet och god förvaltningssed.

Enligt vår mening bör inte grannskapspolitiken och associeringsavtalen ensidigt tjäna de nuvarande EU-medlemsstaternas intressen, utan primärt hjälpa möjliga framtida EU-medlemmar att vinna mark.

  Salvatore Tatarella, för UEN-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Resolutionsförslaget om att ingå ett stabiliserings- och associeringsavtal med Republiken Albanien bör begrundas oerhört noggrant och betraktas som någonting oerhört positivt.

Jag vill meddela att gruppen Unionen för nationernas Europa kommer att rösta för resolutionen och att delegationen från italienska Nationella alliansen varmt välkomnar den. Det är väl känt att Italien bevakar den unga Republiken Albaniens framsteg ingående, med välvilja och intresse, särskilt efter president Sali Berishas klara och betryggande seger. Det här avtalet kommer att främja allt starkare och alltmer omfattande avtalsmässiga förbindelser mellan Albanien och Europeiska unionen. Det kommer helt klart att främja politisk, ekonomisk och institutionell stabilitet i landet och det kommer att främja Albaniens övergång till både en fullständig, pluralistisk demokrati med respekt för rättsstatsprincipen och en marknadsekonomi.

De främsta fördelarna med det här avtalet är att det skapas ett frihandelsområde, det seriösa åtagandet att samarbeta på områden som är av ömsesidigt intresse och framför allt främjandet av ett stabilare rättsligt klimat som kommer att göra utländska investerare trygga. Det är väl känt att regeringens järngrepp om den politiska och ekonomiska makten under den föregående perioden 1997–2005 kvävde marknadsekonomin och var till hinder för uppbyggnaden av samhället, där tolerans och släpphänthet gick hand i hand med korruption och ibland maffialiknande metoder.

Det finns mycket kvar att göra, och Albanien har gjort mycket, till exempel när det gäller att stoppa och jaga smugglare och förhindra människohandeln mellan Albanien och Italien. Kampen mot korruptionen och den organiserade brottsligheten måste fortsätta.

Albanien måste investera kraftigt i infrastruktur, transporter och turism, men kommissionen måste också göra mer: den måste tillhandahålla mer resurser, särskilt för transporter och korridor 8, eftersom vikten av infrastrukturnät bör betraktas som en nödvändig förutsättning för utveckling och sammanhållning. Sådana nätverk har potential att ge tillgång till alla delar av landet, så att varje område kan utnyttja sina resurser på bästa sätt, bearbeta dem och sälja sina produkter på marknaden.

  Georgios Karatzaferis, för IND/DEM-gruppen. – (EL) Fru talman! Om en observatör från Asien, Afrika eller Sydamerika hade varit här och följt den här debatten skulle vederbörande ha undrat över många saker. Samtliga talesmän för alla grupper har betecknat Albanien som ett land där brottsligheten gror, där det finns åtskilliga smugglare, där man handlar med barn. Samtidigt hör vi alla talesmännen säga, ja, Albanien måste gå med i den europeiska familjen. Jag tycker att det är lite konstigt. Men det är fakta och vi måste granska dessa fakta.

Jag ska börja med det som Olli Rehn sa: att kommissionen och rådet är samstämda. De har inte alltid varit samstämda, herr kommissionsledamot. I oktober 2002 sa kommissionen att inga anslutningsförhandlingar skulle inledas. Rådet framtvingade beslutet ensidigt och det är det som har lett till den situation som vi i dag befinner oss i. Jag säger det för att återupprätta sanningen och ställa saker och ting till rätta.

Vi greker är grannar med albanerna, och som ni vet känner en granne till mer om den som bor intill honom än någon som bor någon annanstans. Hur ligger det till här? Faktum är att Albanien självt drog på sig en diktatur som hör till de hårdare. När folken i Östeuropa betraktade Stalin som en diktator ansåg Albanien att han var mycket demokratisk och följde Mao Zedong. Detta har lämnat avtryck i människors, och – vad viktigare är – ledningens, DNA.

Sexton år har gått, 16 år av demokrati, och ändå har inte den främsta kyrkan i staden Premeti återlämnats till kristenheten. De använder den fortfarande som ett handelshus. Sexton år senare, i ett europeiskt land, ett land som bara ligger 500 kilometer från Österrike, herr minister. En kyrka som var en ortodox kyrka i sekler har inte återlämnats utan används fortfarande som ett handelshus. Vad kan man svara på det? Är det inte ett faktum att det är någonting som inte fungerar som det ska i det här landet?

Vi talar om ett land som förra året – inte tidigare, utan så sent som förra året – tog två månader på sig för att presentera valresultatet. Herr kommissionsledamot, herr minister! Kan ni föreställa er att Finland eller Österrike skulle ta två månader på sig för att presentera ett valresultat? Valet hölls i Albanien den 2 juli och resultatet presenterade den 2 september, vilket betyder att den demokratiska strukturen inte fungerar som den ska, att det är något fel på den statliga förvaltningen i det här landet.

Det finns grekiska entreprenörer i Albanien som inte erkänner Sali Berishas lagliga regering i dag, eller Fato Nanos igår, som landets ledning. De erkänner maffian, för maffian spränger deras byggen om de inte betalar skatter till den. Det finns grekiska företag som har investerat åtskilliga miljoner euro, och just eftersom de inte stod ut med maffian som tvingade på dem sina egna utpressarskatter överger de nu sina byggen och sina maskiner och flyttar ut.

Var tredje bil som den grekiska polisen kontrollerar vid gränsen innehåller hasch. Så stor andel är det. Hur kan vi ha ett sådant land som inte kan organisera sin stat? Jag håller med om att vi alla måste försöka hjälpa det här landet att finna sin väg, men om vi anser att det är moget är jag verkligen rädd att vi kommer att få problem. Tiden är ännu inte mogen.

Vi, Europas civiliserade folk, företrädarna för Europas folk, kommer hit och beslutar att inte släppa in Serbien i unionen, men att släppa in Albanien. Vi släpper inte in Serbien eftersom Carla del Ponte var emot det, men Carla del Ponte ville inte ha Kroatien, och om Österrike inte hade lagt in ett veto om Turkiet förra året hade Kroatien fortfarande varit kvar utanför unionen.

Så Carla del Ponte kommer och dikterar vilka länder som ska och inte ska bli medlemmar i Europeiska unionen. Är det inte så? Hur kan vi vilja ha Albanien och hålla Serbien utanför, Serbien som har en bättre organiserad stat, en högre utvecklingsnivå och mer kultur? Är det inte så? Nu, alldeles nyss, gjorde kommissionsledamoten ett elegant men betydelsefullt medgivande om att detta är skälet till att Serbien inte går med i Europeiska unionen.

Vi måste ta hänsyn till fakta, att det här är ett land med hög kriminalitet som regeringen inte kan styra. Regeringen har kanske ambitionen att styra det, men den klarar inte av det, eftersom det överstiger dess förmåga.

Inte heller handeln med barn kan styras. År 2006 har vi handel med barn, för Guds skull! Det finns en hel del narkotikahandel och naturligtvis finns det – vilket är en politisk fråga som jag tror att man med viss ledning kommer att få bukt med – en ohejdad chauvinism som inte bara begränsar sig till Kosovo eller Skopje, där det förekom oroligheter för några år sedan, utan som riktar sig mot Grekland. Hellenska republikens president kom på officiellt besök och de albanska muslimerna buade ut honom, och det förekom incidenter och var ett förskräckligt rabalder.

Därför måste vi granska frågan om den chauvinism som kännetecknar det här landet och frågan om pressfrihet. När ett land berövas pressfriheten berövas det sina grundläggande rättigheter. Därför måste vi tänka oss för ordentligt innan vi bestämmer oss. Det här landet behöver utbildning och en hård skolning innan det kommer med i Europeiska unionen.

ORDFÖRANDESKAP: SARYUSZ-WOLSKI
Vice talman

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar på det nya italienska socialistpartiets vägnar, ett parti som stöder resolutionsförslaget. I åratal har bilden av Albanien i Italien varit en bild av skutor och motorbåtar fulla av desperata män och kvinnor som drivna av fattigdom och smärta utmattade når Adriakusten, sökande en framtid som inte är möjlig i deras eget land.

1995 var jag på ett internationellt frivillig- och solidaritetsläger under den mest kritiska och svåra perioden, och jag har fortfarande en levande bild inom mig av människornas tomma, kraftlösa ögon. I dag kan jag säga att Albanien håller på att förändras. Jag hade tillfälle att besöka landet för bara några månader sedan och fann en oerhörd frihetslängtan. Jag mötte oräkneliga unga studenter vid universitetet i Tirana som först och främst älskar sitt land. Det finns också en uppenbar längtan till Europa, särskilt hos den yngre generationen: de har ett behov, en önskan och en övertygelse om att de vill tillhöra en större familj och en gång för alla stänga det kapitel i historien då Albanien var isolerat från Europa och världen.

Jag anser att Albanien, örnarnas land, är en organisk del av Europa, och inte bara geografiskt. Vi har en särskild skyldighet att fortsätta att uppmuntra det demokratibygge som pågår och mer generellt genomföra samverkan och ett påtagligt samarbete med gemenskapens institutioner.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det är ett gott omen att vi antar avtalet med Albanien i dag, eftersom Franz Josef Strauß föddes den här dagen. Han var den första västerländska politiker som bröt Albaniens isolering genom att resa dit som privat medborgare. Alla som minns den tiden och det man då kunde åse i Albanien, och som sedan har besökt landet igen vid många tillfällen, vet vilken oerhörd utveckling Albanien har bakom sig.

Inget annat land i Europa har i modern tid varit så förtryckt och isolerat och utstått en sådan förföljelse, vare sig på grund av religion eller intellektuell frihet, trots att folket spelade en viktig roll i det medeltida Europas kulturhistoria. Ett exempel är albanen Skanderbeg, den siste store europé som kämpade för frihet från ottomanerna samt tillsammans med Prizrenligan under 1800- och 1900-talen, bara för att förrådas av Europa vid Berlinkongressen – med andra ord ett land som hörde till de första offren inte bara för fascismen utan också för kommunismen, och som inte har börjat komma tillbaka till sin plats vid det europeiska bordet förrän nu.

Så oavsett hur berättigad vår kritik är och bortsett från att demokratin och rättsstatsprincipen behöver stärkas måste vi erkänna att inget europeiskt folk i modern tid har haft det så svårt på vägen mot europeiska strukturer, och det är därför landet behöver all solidaritet vi kan erbjuda. Jag talar inte bara om staten här, utan också om infrastrukturen. Det här är ett land som behöver massivt stöd från oss när det gäller att bygga vägar, skapa gränsöverskridande band med Kosovo och ansluta sig till energiförsörjningsnät.

Om Kosovo kan samarbeta och kommunicera ordentligt över gränserna med sina grannar i Albanien och Montenegro kommer landet på lång sikt att bli mindre ensidigt beroende av Belgrad. Att bryta den isolering som landet brutalt utsattes för kommer att bli en omfattande uppgift för en generation, om inte fler, och jag kan inte annat än förundras över det mod med vilket Sali Berishas regering har tagit itu med detta. Jag är övertygad om att premiärminister Sali Berisha har lärt sig mycket av de misstag som begicks förr och att han har en helt annan inställning till saker och ting.

Hur nödvändig kritiken än är har vi all rätt att ha en något optimistisk syn och ge landet det stöd som det förtjänar, inte bara på grund av dess tragiska historia, utan också på grund av dess potential, som är betydande ekonomiskt sett: detta är ju ett ungt land med en ung befolkning, som talar många språk och har en ny inställning och som är beslutna att anta en utmaning som deras förfäder tragiskt nog förnekades.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Jag är fast övertygad om att ingåendet av ett stabiliserings- och associeringsavtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Albanien är en god nyhet, trots en del av den kritik som vi har hört i dag. Det är en god nyhet för Albanien, en god nyhet för Sydostasien och naturligtvis en god nyhet för hela EU. Jag är övertygad om att avtalet kommer att bidra till den politiska, ekonomiska och institutionella stabiliseringen i Albanien liksom till att förstärka det civila samhället, demokratiseringsprocessen och reformerna av den statliga förvaltningen. Någonting som jag anser vara mycket betydelsefullt är den betoning på att utveckla ett regionalt samarbete som görs i avtalet, och jag vill inrikta mig på den punkten under några minuter. De huvudsakliga inslagen i detta samarbete skulle vara att förstärka den politiska dialogen med alla Albaniens grannar och att skapa ett frihandelsområde i Sydostasien.

De erfarenheter som de Centraleuropeiska länderna har av att ansluta sig till Centraleuropeiska frihandelsavtalet visar att det var just detta frihandelsområde som i stor utsträckning hjälpte till att bana vägen in i EU för dessa länder. En annan viktig aspekt av regionalt samarbete av det här slaget är det stegvisa införandet av grundläggande EU-friheter, däribland fri rörlighet för kapital, tjänster, varor och självfallet människor. Införandet av sådana friheter skulle förstärka det övergripande samarbetet i regionen betydligt, också samarbetet mellan Albanien och den tidigare nämnda f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Därför välkomnar jag varmt att det uttryckligen står i stabiliserings- och associeringsavtalet att Albaniens beredskap att ingå avtal av det här slaget med sina grannar kommer att vara ett av villkoren för att förbindelserna mellan Albanien och EU ska utvecklas ytterligare.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL). – (CS) Jag kanske inte hörde rätt, men jag är säker på att Albanien ligger på Balkan, inte i Sydostasien. Jag måste säga att jag baxnar ibland när jag läser parlamentets resolutionsförslag. Generellt sett håller jag med om att det viktigaste är att alla Balkanländerna har möjlighet att ingå avtal med EU. Ett stabiliserings- och associeringsavtal är första steget. Det är underbart att Europeiska rådet i Thessaloniki för tre år sedan, i juni 2003, befäste EU:s ståndpunkt i fråga om Albanien. Jag är inte helt säker på om de framsteg som har gjorts är jämförbara med andra länder i regionen. Man har inte sett över statens effektivitet, inte gjort någon utvärdering av den ekonomiska utvecklingen, situationen vid gränserna eller byggandet av riktiga ekonomiska och politiska strukturer. Det står klart att Albanien är ett stabilt land i jämförelse med Bosnien och Hercegovina. En jämförelse med Makedonien faller också positivt ut. Jag är förstås inte säker på att mycket genomsläppliga gränser, storskalig migration och problem med rättsskipningen, tillsammans med särskilda svårigheter i utrikeshandeln och en energiförsörjning som nästan har kollapsat, ens delvis kan accepteras för ett land som vill underteckna ett associeringsavtal med EU.

Jag förespråkar mer EU-stöd för att utveckla rättsväsendet, i begreppets vidaste mening, däribland praktiska åtgärder rörande tullen och finanspolisen, vilka kommer att bidra till att stabilisera rättsväsendet. Eftersom min grupp, gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, stöder att länderna på Balkan förs närmare EU kommer vi att stödja förslaget, trots våra invändningar i fråga om Albaniens beredskap att underteckna förslaget till avtal.

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! När jag vid ett möte med utrikesutskottet för två år sedan nämnde att en del albaner drömmer om ett ”Storalbanien” hade majoriteten av den tidens politiker ingen aning om vad jag talade om. För några månader sedan tog dock den albanska utrikesministern upp den här tanken och i slutet av augusti sa den albanska premiärministern att alla albaner på Balkan skulle vara integrerade inom det ”naturliga Albaniens” gränser, som han kallade det, 2013.

Enligt hans åsikt måste Makedonien först delas och de delar som bebos av en albansk minoritet slås samman med Albanien (var fjärde makedonsk medborgare är alban). Det är omöjligt att ignorera sådana utsagor och i slutänden uppstår frågan: vad kommer erkännandet av Kosovos självständighet att leda till? Är det inte ett steg på vägen mot att införliva regionen med detta ”Storalbanien”?

Jag var observatör vid det senaste parlamentsvalet i Albanien. Det var inte felfritt till hundra procent, men vi måste erkänna att albanerna har gjort framsteg på vägen mot demokrati.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Stabiliserings- och associeringsavtalet med Albanien är en kreativ sammansmältning av landets önskan att få starkare europeisk inriktning och EU:s och medlemsstaternas önskan att i större utsträckning integrera Albanien med de europeiska strukturerna.

Genom detta avtal utvidgas den europeiska planen för säkerhet, stabilitet, demokrati, rättsstatsprincipen och skyddet för grundläggande rättigheter till att även omfatta västra Balkan. Detta är en plan för god förvaltningssed, respekt för minoriteters rättigheter och ett konsekvent utvecklande av goda grannförbindelser. Det är en plan för ekonomiska reformer samt utveckling och modernisering av infrastrukturer, som är öppen för gränsöverskridande samarbete och regional, ekonomisk och politisk integration.

I förslaget till Europaparlamentets resolution formulerar man fakta, listar bristerna och beskriver framtidsutsikterna. Utmaningen med de relativt nya dynamiska förbindelserna mellan Europeiska unionen och Albanien består i att Albanien gradvis ska anta gemenskapens regelverk för principer, värden, regler och uppförande. Den består också i att förstärka de offentliga institutionerna, öka den teknokratiska effektiviteten och slutgiltigt överbrygga förtroendeklyftan mellan dem som arbetar för reformer och Albaniens medborgare. Slutligen består utmaningen i att överbrygga klyftan mellan att formellt acceptera gemenskapens regelverk och att verkligen tillämpa det.

Inom ramen för de anpassningar som krävs tävlar man om att använda en administrativ, en polisiär och en rättslig modernisering i kampen mot den organiserade brottsligheten och korruptionen. Man söker också största möjliga deltagande av det civila samhället i den politiska processen och inrättandet av gångbara och tydliga mekanismer för marknadsekonomins funktion.

Mina tankar går i samma riktning som Doris Packs och Bernd Posselts tankar, men vi lägger till en anda av goda grannförbindelser, stöder den nya ramen för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Albanien och förväntar oss en snabbare anpassningstakt.

De fördelar som förväntas uppstå för både det albanska folket och unionen är uppenbara. Det enda som behövs är att Albanien på ett konsekvent och effektivt sätt ägnar sig åt sina europeiska framtidsutsikter.

Som ett sidospår, en utvikning från debatten om Albanien och en koppling till debatten om Kosovo tidigare, vill jag ställa en klar fråga till kommissionsledamot Olli Rehn, väktaren av gemenskapens legalitet, i egenskap av ledamot av kommissionen:

Vi har den erkända principen om respekt för mänskliga rättigheter. En annan erkänd princip i den internationella rätten är territoriell suveränitet. Kan ni säga mig hur förhållandet, viktningen, mellan dessa båda principer ser ut?

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag vill tacka Toomas Hendrik Ilves för hans grundliga och detaljerade betänkande.

Albaniens väg mot EU är förmodligen den krokigaste av alla länders på kontinenten. 1900-talet var inte snällt mot landet, som var kört helt i botten när det gäller många ekonomiska och sociala indikatorer också före andra världskriget. Senare myntades begreppet ”albanisering” som en synonym till den isolationistiska politik som den dåvarande regimen bedrev och som också var förknippad med underutveckling. Ärren efter Albaniens isolering från världen är fortfarande mycket större än för någon annan postkommunistisk stat.

I dag lockas Albanien, precis som andra länder på västra Balkan, av EU:s dragningskraft. Denna lockelse påskyndar reformer, förstärker demokratin och de mänskliga rättigheterna och förbättrar därigenom medborgarnas liv. Under mitt besök i Albanien noterade jag emellertid den sprakande spänningen mellan majoriteten och oppositionen, som inte är inriktade på konkurrens utan snarare på att förgöra varandra. De lovar lätt bort halva statsbudgeten för att bekämpa korruption och brottslighet, men inga specifika resultat har ännu visat sig.

Ett regionalt samarbete för att komma bort ifrån det förflutnas spöken bör vara det område där Albanien visar att dess utrikespolitik är flexibel och har en europeisk karaktär. Det avgörande skedet i förhandlingarna om Kosovos status kommer att bli ett lackmustest som avslöjar om Tirana har en konstruktiv ståndpunkt eller raka motsatsen. Jag tvivlar inte på att detta också kommer att avgöra om Albanien är moget för ett medlemskap i EU, vilket hur som helst fortfarande ligger långt fram i tiden.

Genom att förverkliga stabiliserings- och associeringsavtalet och dela erfarenheterna från de stater som med framgång har närmat sig och gått med i EU bör Albanien få hjälp att komma fram till en avgörande punkt på vägen mot Europa.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Stabiliserings- och associeringsavtalet med Albanien ingicks i juni. I teorin är detta ett första steg mot anslutning till Europeiska unionen.

I många år tyngdes landet av den mest bakåtsträvande och diktatoriska formen av kommunism. Därför är det i sig bra att Albanien integreras med den stora europeiska familjen. Det finns dock andra instrument för att göra detta än EU-medlemskap, och det första instrument som man kommer att tänka på är den europeiska grannskapspolitiken.

Albanien har enorma problem. Ekonomiska problem, naturligtvis, och jag kan till exempel framhålla det faktum att inte mindre än 60 procent av den aktiva befolkningen arbetar inom jordbrukssektorn. Vi har problemet med organiserad brottslighet, människohandel och narkotikahandel. Vi har också problemet att det finns al Qaida-celler i Albanien. I ett företrädesvis muslimskt land som Albanien noterar vi också oacceptabla förfaranden, däribland blodsfejder.

EU:s absorptionsförmåga har diskuterats mer och mer under den senaste tiden, av goda skäl. Det råkar vara så att det faktiskt inte finns någon stödstruktur för anslutningen av ett land som Albanien, inte nu och inte om 15 eller 20 år, så det är bättre att vi inte ger albanerna förhoppningar som vi i EU inte kan infria.

Dessutom är allmänhetens motstånd mot en albansk anslutning ungefär lika stort som till en turkisk, enligt den senaste eurobarometern. Så det kommer inte att bli första gången som den allmänna opinionen i Europa verkar ha mer sunt förnuft än de som är ansvariga för politikens utformning.

  Konstantinos Hatzidakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Personligen tvivlar jag inte på att Albanien måste ha europeiska utsikter. Det är positivt både för landet och för Balkanområdet och hela sydöstra Europa. Om vi isolerar Albanien dömer vi landet att förbli i ett tillstånd vari och varifrån brottslighet och korruption blomstrar och exporteras. Jag anser inte att en sådan politik gagnar någon.

Tvärtom ger vi, genom en närmandepolitik och genom stabiliserings- och associeringsavtal, Albanien incitament att röra sig i riktning mot respekt för mänskliga rättigheter, ekonomiska reformer, en starkare rättsstat och demokratiska institutioner.

Det stämmer att Albanien generellt sett har gjort framsteg under de senaste åren, trots hindren och svårigheterna. Det är därför vi undertecknar stabiliserings- och associeringsavtalet i fråga. Icke desto mindre är det dock också sant att det finns en hel del problem i landet. Mina kolleger har redan nämnt korruptionen, problem med pressfriheten och hur röstlängderna och så vidare tas fram.

För min del vill jag kommentera tre enskilda frågor som jag anser vara av avgörande betydelse, och jag tror att de kan lösas genom ett samarbete mellan särskilt Europeiska kommissionen och Albanien.

Den första är Albaniens efterlevnad av bestämmelserna i Europarådets konvention om skydd för nationella minoriteter. Det har redan gjorts framsteg i fråga om att inrätta en statlig minoritetskommitté, att bevilja tillstånd för att till exempel etablera en privat grekisk-albansk skola i Himara och så vidare. Andra frågor återstår emellertid, herr kommissionsledamot, såsom översättningen av lagstiftningen till minoritetsspråken, skyltning med lokala traditionella namn, större personalresurser för minoritetsfrågor och så vidare.

Jag tycker att kommissionen direkt måste ägna sig åt de här frågorna och rapportera objektivt om dem i sin årsrapport i oktober.

Den andra frågan handlar om folkräkningen, en objektiv folkräkning som på ett riktigt sätt registrerar minoriteternas storlek och inte väcker tvivel på tillförlitligheten.

Den tredje frågan som jag vill understryka är återlämnandet av och ersättningen för egendom, eftersom det finns ett problem med bristande öppenhet, missbruk och oegentligheter i förfarandena, trots att lagen om detta antogs redan 2004. Särskilt i Himaraområdet finns det ett allvarligt problem med den grekiska minoritetens egendom.

Således understryker jag igen att jag tror på Albaniens europeiska framtid och röstar för det här avtalet, och anser att det är dags att gå från teori till praktik. Det är Europeiska kommissionens skyldighet att omsätta innehållet i texten i praktiken genom att sätta tryck på och samarbeta med de albanska myndigheterna.

  Vincenzo Lavarra (PSE). – (IT) Herr talman, företrädare för kommissionen och rådet, mina damer och herrar! Rådets beslut om avtalet mellan EU och Albanien är ett mycket positivt steg. Jag gratulerar Toomas Hendrik Ilves och tror att avtalet kommer att göra det möjligt att utveckla mer direkta politiska förbindelser med Albanien i syfte att skapa en frihandelszon, fri rörlighet för arbetstagare, kapital och tjänster samt etableringsfrihet och att i framtiden på ett bestående sätt etablera sydöstra Europa som ett område med fred, demokrati och säkerhet.

I och med det här avtalet uppmanar vi Albanien att bringa sin lagstiftning mer i linje med Europeiska unionens, inte bara när det gäller den inre marknaden, utan också i fråga om rättvisa, säkerhet och respekt för rättigheter. Det är just på grund av det här avtalet som Albanien har gjort betydande framsteg och det är nu, enligt min mening, mer sannolikt att man kan lösa de många problem som fortfarande återstår i landet när det gäller vallagarna och mediernas frihet, liksom korruption och organiserad brottslighet.

För vår del ryms det här avtalet i ett vidare perspektiv, som framför allt har att göra med lanseringen av en europeisk-adriatisk strategi som bör innefatta återupptagandet av infrastrukturprojekt som korridor 8 och, mer generellt, strävan efter målet och den historiska uppgiften av utvidga EU. I strategiska termer måste projektet att ena kontinenten på grundval av principerna om demokrati, fred och utveckling inkludera Albanien och Balkanländerna som ledande aktörer i det nya Europa.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, företrädare för rådet! Jag vill fästa er uppmärksamhet på kapitel 7, som handlar om rättvisa, frihet och säkerhet, eftersom rättsstatsprincipen, de medborgerliga friheterna och den inre säkerheten helt enkelt är avgörande för ett lands säkerhet, och de ekonomiska investeringarna – som leder till både ekonomisk utveckling och social trygghet – är beroende av dessa faktorer.

Utvecklingen i Albanien har liknat den i andra stater som håller på att omvandlas. Den organiserade brottslighetens strukturer upprättades snabbare och effektivare än statens, och konsekvenserna är kännbara i hela Europa. Albanien är ett ursprungsland för internationella kriminella organisationer som handlar med narkotika och människor, som tvättar svarta pengar och därigenom finansierar terrorism, och det är också genom Albanien som sådana organisationer passerar. Eftersom det är så, och mot bakgrund av att vi drabbas av konsekvenserna, ligger ett gemensamt engagemang med Albanien i båda parters intresse.

Efter att ha sett det själv kan jag berätta för kammaren att Sali Berishas regering håller på att sätta igång på allvar genom att prioritera ett program för inre säkerhet och använda sina samarbetsarrangemang med EU, till exempel i polisprojekt med PAMECA (Police Assistance Mission of the EU to Albania), i tull- och rättsväsendeprojekt på parlamentsnivå och i synnerhet genom det stöd som stabilitetspakten för sydöstra Europa, ledd av den särskilde samordnaren Erhard Busek, ger. Det har skett påtagliga framsteg men problemen – och utmaningarna – är fortfarande enorma.

För Albanien är stabiliserings- och associeringsavtalet en milstolpe på vägen mot Europastandard. Det budskap som det skickar ut är inte bara politiskt, utan innebär också praktisk hjälp och samarbete. Nu måste Albanien fullgöra alla sina skyldigheter enligt detta avtal. Jag hoppas att landet kommer att utnyttja denna möjlighet att förbättra rättsväsendet, utbilda domare och åklagare, förbättra rättsskipningen och beivrandet av brottslighet, kontrollen av gränserna till havs och på land samt samarbetet mellan poliskårerna.

Jag hoppas också att det kommer att bli ett ökat samarbete mellan EU och sydöstra Europa, och jag skulle särskilt vilja se att Albanien spelar sin roll när det gäller att utveckla SECI-centrumet i Bukarest, som är en bas för samarbetet mellan poliskårer som kan bli grogrunden för någonting som liknar en sydosteuropeisk version av Europol och vara ett sätt att bekämpa den organiserade brottsligheten. Avtal, och genomförandet av avtal, är både en stor utmaning och en möjlighet, inte bara för Albanien utan också för oss, för Europeiska unionen som helhet.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman! Stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater och Republiken Albanien är en stor bedrift från Europeiska unionens sida på vägen mot att integrera västra Balkan med Europeiska unionen.

Med sin befolkning på tre och en halv miljon muslimer i centrum av den europeiska kontinenten är Albanien en viktig bro när det gäller att bygga ett framtida Europa baserat på en blandning av kulturer och tolerans mot olika religiösa traditioner och civilisationer. Avtalet med EU ger Albanien möjlighet att modernisera sig, bygga en varaktig demokrati och genomföra ekonomiska reformer. En direkt fördel kommer att bli att det skapas ett frihandelsområde, en rättsstat och en fungerande marknadsekonomi.

På det här stadiet i förbindelserna mellan Europeiska unionen och Albanien har den politiska eliten och det albanska civilsamhället fått nya uppgifter och perspektiv. Jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på tre problem:

För det första frågan om hur man hanterar nationalismen och de strategiska politiska försöken att arbeta för ett Storalbanien i andra länder på västra Balkan som har riktat sig till den albanska befolkningen. Nu behöver Albanien omdirigera sina nationella intressen mot europeisk integration och fredlig samexistens inom Europeiska gemenskapen, och reflektera över sin egen historia och sin roll i den moderna världen. Landet måste gå den väg som andra europeiska nationer har gått under de senaste femtio åren.

Den andra frågan är rättsstatsprincipen, kampen mot organiserad brottslighet och arbetet för att utöka demokratin. Albanien måste se till att nationella, etniska och religiösa minoriteters rättigheter respekteras.

Det tredje problemet är kvinnornas rättigheter. Det behövs en effektiv politik som garanterar kvinnorna säkerhet och jämställdhet. Det måste sättas stopp för våldet mot kvinnor i familjerna, och de negativa företeelser som Amnesty International tog upp i sin rapport av den 30 mars i år måste elimineras.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (MT) Jag vill också instämma med kollegerna och hjärtligt välkomna stabiliserings- och associeringsavtalet med Albanien. Genom detta avtal kommer Albanien att skapa sig en framtid i Europa. Jag är övertygad om att Albanien, som bröt sin politiska isolering för flera år sedan, nu genom detta avtal kommer att göra snabba framsteg, både ekonomiskt och socialt, och att detta kommer att ske utifrån ett europeiskt perspektiv. Det kommer emellertid inte att bli någon enkel resa.

Som framgår av det europeiska partnerskap som rådet antog med Albanien tidigare i år har Albanien många mål att nå, både på kort sikt och på flera års sikt. Det måste stå klart att det krävs ett övergripande och modigt reformarbete i landet, så att dessa mål kan nås. Det krävs så att säga en genomgripande reformering av många sektorer, särskilt när det gäller den albanska statliga förvaltningens administrativa förmåga. Det krävs större framsteg i fråga om det albanska folkets samhälleliga rättigheter och inom rättsväsendet. Att förändra ett land och ett samhälle på det här sättet är verkligen inte lätt, men det är inte omöjligt heller.

Mitt land, Malta, genomgick också en liknande förändring. Under en period som omfattar nästan tjugo år har landet genomgått en fantastisk omvandling. Den svåra väg som vi slog in på gjorde det dock möjligt för oss att uppfylla Köpenhamnskriterierna, så att vi kunde gå med i den europeiska familjen inom EU, precis som många andra länder gjorde. Albanien bör betrakta det här avtalet som ett oerhört viktigt steg som kommer att leda landet till dess naturliga hem, det vill säga till medlemskap i EU. I dag bör parlamentet sända ut ett klart budskap till det albanska folket, budskapet att Europaparlamentet noggrant följer den utveckling som berör det albanska folket, som kan räkna med vårt stöd och vår goda vilja.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag välkomnar att det här stabiliserings- och associeringsavtalet ingås mellan Albanien och Europeiska unionen. Det ligger utan tvivel i Europeiska unionens intresse att hjälpa länder som Albanien att skapa en större politisk, social och ekonomisk stabilitet, och när vi gör det får vi inte glömma det faktum att försöken att föra Albanien närmare EU är det naturligaste i världen, med tanke på att Albanien gränsar till Grekland, som är en av EU:s medlemsstater.

Trots de reformer som redan har genomförts finns det fortfarande stora utmaningar kvar för den albanska ekonomin, där jordbruket och därmed förknippade sektorer spelar en betydande roll och fortfarande står för en stor del – 24 procent – av bruttonationalprodukten. Många albaner lever av självförsörjningsjordbruk och bara några få produkter exporteras. Många jordbruk producerar inte tillräckligt för att bli konkurrenskraftiga.

Därför är det mycket viktigt att de standarder i fråga om veterinärkontroller, bekämpningsmedel samt märkning och registrering av djur som är tillämpliga på produkter som är avsedda för export förbättras och efterlevs. Därav följer att allt som kan göras för att bidra till att främja jordbrukets och landsbygdens utveckling ska stödjas, och att strukturella förändringar och de problem som uppstår när människor flyttar från landsbygden måste uppmärksammas särskilt.

Slutligen vill jag säga att jag betraktar stabiliserings- och associeringsavtalet som ett lämpligt instrument för att föra länder som Albanien närmare Europeiska unionen och dess värden.

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. – (FI) Herr talman, mina damer och herrar! För det första är jag mycket glad över att det finns ett starkt och brett engagemang i alla unionens institutioner, däribland parlamentet, för västra Balkans europeiska framtidsutsikter. En av de främsta praktiska åtgärderna i samband med att förstärka dessa utsikter är självfallet flexibilitet i fråga om visum, och vi stöder strävan att få bemyndigandet för samtal om ett avtal för visumflexibilitet antaget av rådet under det andra halvåret i år och att dessa samtal ska föras med alla länderna på västra Balkan någon gång under nästa år.

Som ofta har sagts i den här debatten har mycket gjorts för att förstärka det europeiska perspektivet i Albanien, men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Det är en sak att stifta lagar, men en helt annan att genomföra dem, för att inte tala om kulturella förändringar, som vanligen tar ännu längre tid. Det måste sägas än en gång att rådet förväntar sig att Albanien ökar sina insatser, i synnerhet när det gäller att främja pressfrihet, återlämnande av egendom och utbetalning av ersättning, förbättra administrationen och skyddet för minoriteter och se till att lokala val hålls i enlighet med internationella regler. Förändring, som Albanien redan har upplevt och kommer att uppleva igen, är inte lätt, och det betyder att det finns mycket arbete att göra. Det är främst Albanien som kan lösa den här situationen.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag tror att det råder stor enighet här i parlamentet om hur välkommet detta nya steg är för Albanien och för vår politik för länderna på västra Balkan. Det är förvisso så att Albanien måste göra mer resoluta och bestämda reformansträngningar och även anstränga sig för att bygga upp välfungerande institutioner och en demokratisk kultur.

Jag håller med föredragande, Toomas Hendrik Ilves, om att detta är ett gyllene tillfälle för Albanien att reformera landet i enlighet med rättsstatsprincipen och alla demokratiska principer.

Precis som Doris Pack kände även jag av den spända situationen i landet i somras och oppositionens parlamentariska bojkott. Jag är dock glad att en ny politisk överenskommelse träffades i förra veckan som återspeglar en ny samsyn om medier och valreformer. Jag ser detta som ett tecken på att Albaniens politiska kultur mognat och detta är något som vi måste eftersträva ytterligare i framtiden.

Jag fick frågan om kommissionens ståndpunkt beträffande valreformen i Albanien. Kommissionen har understrukit, både till regeringen och till oppositionen, att det är nödvändigt att så snart som möjligt återuppta diskussionerna om en reform av valsystemet i den tillfälliga parlamentarikerkommittén. Vi har upprepat att reformdiskussionerna bör ta hänsyn till rekommendationerna från OSSE:s kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter, som fördes efter förra årets parlamentsval.

Jag håller helt med Konstantinos Hatzidakis om att stabiliserings- och associeringsavtalet hjälper oss att vägleda landet mot europeiska standarder när det gäller valreformen.

Man talar även om EU:s dragningskraft och vad vi anser om en eventuell medlemskapsansökan från Albanien. På kommissionens och EU:s vägnar har jag klargjort för de albanska politiska ledarna och för den albanska allmänheten att det krävs hållbara bevis på att stabiliserings- och associeringsavtalet tillämpats framgångsrikt, tillsammans med påtagliga bevis för att reformer inletts och genomförts under lång tid innan några ytterligare formella steg i riktning mot EU kan komma ifråga. Genomförande, genomförande och genomförande bör nu vara Albaniens ledmotiv när det handlar om landets EU-förhoppningar. Detta gäller framför allt behovet av att bekämpa den organiserade brottsligheten och korruptionen. Albaniens regering har visat prov på en stark vilja att göra verkliga framsteg inom detta område. Ansträngningarna måste fortsätta i samma omfattning och göras på ett sådant sätt att de inte kränker de demokratiska och grundläggande rättigheterna.

Kommission kommer att lägga fram en rapport om Albaniens framsteg inom ramen för årets utvidgningspaket i oktober eller november. Jag är mycket glad över att Europaparlamentet lagt ner mycket tid och energi på att övervaka och eftersträva en politisk dialog med Albanien. Jag är säker på att vi tillsammans kan nå positiva resultat när det gäller att vägleda Albanien mot dess europeiska framtid.

Jag håller helt med de ledamöter som har understrukit hur viktigt det är att underlätta viseringarna för länderna på västra Balkan, däribland Albanien. Kommissionen lade i juli fram sina förslag till förhandlingsmandat för länderna på västra Balkan när det gäller att förenkla av visumproceduren. Jag är mycket glad att det finska ordförandeskapet har för avsikt att se till att dessa mandat antas före årets slut.

Albanien har redan ett återtagandeavtal, så jag hoppas verkligen att ett avtal för att underlätta visumproceduren kan förhandlas fram snabbt och sedan snabbt förverkligas. Det skulle gynna civilsamhället och näringslivet – speciellt de små- och medelstora företagen – och även studenter, forskare och alla medborgare. Det skulle bidra till att göra det albanska civilsamhället mer europeiskt, vilket ju är vårt gemensamma mål.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.55 och återupptogs kl. 12.)

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman

6. Förbud mot sälprodukter i Europeiska unionen (skriftlig förklaring)

  Talmannen. – Jag vill meddela att den skriftliga förklaringen 38/2006 från Carl Schlyter, Paulo Casaca, Karl-Heinz Florenz, Mojca Drčar Murko och Caroline Lucas om förbud mot sälprodukter i Europeiska unionen har undertecknats av en majoritet av parlamentets ledamöter. Följaktligen kommer den, i enlighet med artikel 116 i arbetsordningen, att vidarebefordras till mottagarna och publiceras i protokollet från sammanträdet den 26 september 2006.

  Carl Schlyter (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! I våras åkte jag med en grupp europeiska journalister för att följa en säljakt. Vår bil prejades av vägen, vår helikopter fick inget starttillstånd och vi blev tvingade att stanna på hotellet på grund av en ilsken folkmassa. Trots allt detta lyckades vi bevittna den grymma jakten på mycket unga sälungar, varav många blev lämnade skadade på isen. Klimatförändringar och minskad ismassa hotar deras överlevnad eftersom de behöver skydd av is när de diar.

Europa är den största marknaden för sälprodukter. Jag tackar hjärtligt de kolleger som skrivit under resolutionen. Senaste gången EU minskade marknaden för sälprodukter på 80-talet ledde detta till att jakten i det närmaste försvann. Detta krav är en utökning av förbudet och kommer i slutändan ge miljöturismen en chans att ersätta masslakt.

Jag uppmanar kommissionen att lägga fram ett lagförslag så snabbt som möjligt för att se till att nästa års jakt med början i mars blir mindre omfattande.

Jag tackar er alla så mycket.

(Applåder)

7. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstning.

(För resultatet av omröstningen och andra detaljer: se protokollet.)

7.1. Fiskeriavtalet EG/Komorerna (omröstning)

7.2. Fiskeriavtalet EG/Seychellerna (omröstning)

7.3. Skydd av personuppgifter (omröstning)

– Före omröstningen:

  Martine Roure (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Man kan säga att detta verkligen är ett betänkande som är fullt av nyheter. Jag vill framhålla för er att alla ändringsförslagen i betänkandet antogs enhälligt vid vårt sammanträde i juni, att vi anser att skydd av uppgifter är nära förknippat med VIS och SIS II, och att vi därför behöver det här instrumentet snabbt. Vi hade en moralisk förpliktelse som kom från rådet. Det finska ordförandeskapet uppmanar oss att sköta den här frågan som en del av debatten om framtiden för området med frihet, säkerhet och rättvisa, som ska hållas under den andra sammanträdesperioden i september.

I och med att skydd av uppgifter är en politisk fråga som vårt parlament prioriterar skulle jag vilja att rådet gör ett formellt åtagande i kammaren att skyndsamt anta rambeslutet och göra allt som står i dess makt för att göra parlamentet delaktigt i debatterna. Därför uppmanar jag mina kolleger att vara snälla att skjuta upp omröstningen om den här lagstiftningsresolutionen till nästa sammanträdesperiod i september.

(Parlamentet godkände förslaget att skjuta upp omröstningen.)

7.4. Stabiliserings- och associeringsavtal med Albanien (omröstning)

7.5. En europeisk social modell för framtiden (omröstning)

7.6. Förbättring av befolkningens psykiska hälsa – mot en strategi för psykisk hälsa i Europeiska unionen (omröstning)

– Före omröstningen om ändringsförslag 48:

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det finns inte bara människor med allvarliga psykotiska störningar i EU, utan även människor som lider av ett antal psykologiska störningar. Därför vill jag göra följande muntliga ändringsförslag till punkt 48 så att det skulle stå ”Europaparlamentet anser att begreppet 'behandling' bör förstås i en vid bemärkelse, inbegripande den psykoterapi som utförs av fullt behöriga specialister …” Detta förändrar inte så mycket men tillför något som återspeglar det vi möter i våra samhällen.

  John Bowis (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Det kan jag godkänna.

(Parlamentet avvisade det muntliga ändringsförslaget.)

– Före omröstningen om ändringsförslagen 11 och 12:

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja göra ett kort muntligt ändringsförslag till ändringsförslagen 11 och 12. I varje ändringsförslag före orden ”de nya medlemsstaterna”, bör orden ”vissa av” läggas till så att texten ser ut som följer: ”i vissa av de nya medlemsstaterna”. Syftet är att göra texten faktamässigt korrekt eftersom det som texten i de två ändringsförslagen refererar till inte berör alla medlemsländer, utan bara vissa.

  John Bowis (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Det kan också godkännas.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

7.7. Handlingsplan 2006–2008 för förenkling och förbättring av den gemensamma fiskeripolitiken (omröstning)

7.8. Budgetförordningen för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (omröstning)

– Före omröstningen:

  Ingeborg Gräßle (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I dag ska vi avhålla den tredje omröstningen om budgetförordningen under en sexmånadersperiod, och för att vi inte ska slösa med tiden ber jag er att rösta för ett snabbt svar från parlamentet till rådet, som jag ber – faktiskt uppmanar – att äntligen inleda en dialog med parlamentet om budgetförordningen. Vi har väntat länge nog, och för att budgeten ska kunna träda i kraft senast vid den begärda tidpunkten i slutet av året måste vi sätta igång nu. Endast då kan flerårsprogrammen och tillämpningsföreskrifterna för dem dra nytta av de förenklade förfarandena i den nya budgetförordningen. Med sin förhalningstaktik gör rådet det mindre sannolikt att det kommer att bli möjligt att utnyttja bidragsmedel direkt och fullfölja bidragsförfarandena enklare och utan dröjsmål. Jag kräver att förhandlingar inleds.

(Applåder)

7.9. Stabiliserings- och associeringsavtal EG/Albanien (omröstning)

  Talmannen. – Jag förklarar omröstningen avslutad.

8. Röstförklaringar

- Betänkande (A6-0242/2006) av Capoulas Santos

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet om fiskeavtalet EG/Komorerna. Den senaste gången vi röstade om detta ämne för ett par år sedan lade jag till ett ändringsförslag om en gemensam åtgärd mellan EG och Unionen Komorerna för att skydda ”urtidsfisken” kvastfeningen, som man trott varit utdöd i tiotals miljoner år, men som återupptäcktes i de djupa haven utanför Komorerna på 1940-talet. Så vitt jag vet gjordes nästan ingenting åt detta. Jag hoppas att det denna gång kommer att göras verkliga försök att skydda denna unika återstod från äldre geologiska perioder.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om ingåendet av ett partnerskapsavtal mellan Unionen Komorerna och Europeiska gemenskapen.

Avtalet utgör en del av den nya partnerskapsstrategin i fråga om den externa dimensionen av den gemensamma fiskepolitik som EU vill genomföra. Syftet med avtalet är att utveckla och förbättra fiskets villkor i Unionen Komorerna, som bör kunna dra nytta av en del av den finansiering som EU tillhandahåller för att skapa ny infrastruktur och teknik som bättre klarar en hållbar hantering av landets fiskeresurser.

EU kommer för sin del att, i ytterligare ett tredjeland, garantera fiskemöjligheter som kommer att bidra till att hålla landets långdistansfiskeflotta i gång.

Ett tråkigt inslag är att parlamentet inte har ombetts att avge sitt yttrande om lagstiftningsförslaget om det här avtalet förrän nu, trots att det bifogade protokollet om detta antogs av parlamentet i oktober 2005 som en del av ett separat förfarande.

- Betänkande (A6-0241/2006) av Estévez

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Mot bakgrund av slutsatserna från rådets möte i juli 2004 om den nya strategin för internationella fiskeavtal måste vi återställa formler som har försvunnit, såsom systemet med gemensamma företag som oförklarligt togs bort. Detta var mycket framgångsrikt när det gällde att utveckla fiskeekonomierna i olika länder.

Därmed har det blivit viktigt att anpassa de nuvarande avtalen till den rådande filosofin som framgår av slutsatserna från fiskerådet 2004.

En av de faktorer som jag anser vara avgörande för att dessa nya avtal ska få framgång är att myndigheterna i tredjeländer blir mer delaktiga i en mer miljöinriktad övervakning av deras resurser.

Därför anser jag att betänkandet ska antas. På så sätt kommer principerna bakom den gemensamma fiskepolitiken att hållas högt.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Herr talman! Fiskeavtalen exporterar bara vår katastrofala politik till utvecklingsvärlden. De kan endast rättfärdigas om man lever i den spegelvända värld som den gemensamma fiskepolitiken utgör. Detta är en politik som har orsakat så mycket skada på fiskesamhällen, fiskbestånd och den utökade miljön inom våra egna vatten. Därför röstade jag emot betänkandet.

- Betänkandet (A6-0246/2006) av Ilves

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi röstade för Ilvesbetänkandet om stabiliseringsavtalet mellan Europeiska unionen och Albanien och anser att det bara är mer integration, och till och med ett skyndsamt införlivande av Albanien med Europeiska unionen, som är det bästa svaret på Balkanländernas, liksom naturligtvis Albaniens, problem.

De händelser som skakade Balkan på 1990-talet bör ha lärt oss att nationalstaters egenintresse aldrig är en del av lösningen. Efter Kosovo är chamfrågan den sista stora nationella frågan som rör albansktalande folk. När det gäller cham, liksom när det gäller Kosovo, är vi radikaler bland de första i kammaren som påtalar brotten mot detta folks rättigheter.

Det här avtalet lägger grunden till en dialog om de kulturella rättigheterna för cham som bor i Grekland och återlämnandet av deras egendom. Denna dialog får inte enbart grunda sig på tanken på en konfrontation mellan motstridiga nationella intressen, utan snarare på deltagande av EU och internationella institutioner.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! Korruption, 1800-talsmässiga maffiaförfaranden, islamism … i dag lider Albanien fortfarande av efterverkningarna av 50 års stalinistisk diktatur. Landet är inte på något sätt redo att gå med i Europeiska unionen, även om det till skillnad från till exempel Turkiet självfallet historiskt sett tillhör den europeiska civilisationens gemenskap. En sund grannskapspolitik bör dock räcka för att odla detta historiska europeiska band. Denna grannskapspolitik bör också räcka för att ta itu med de enorma problem som landet har och som utesluter alla möjligheter att gå med i EU. Därför bör vi inte främja uppkomsten av falska förväntningar hos albanerna.

Följaktligen röstade jag emot den här resolutionen om stabiliserings- och associeringsavtalet med Albanien, eftersom den är ett första steg – och låt oss inte dras med några missuppfattningar här – mot en anslutning av Albanien, och EU väljer att ignorera allmänhetens åsikter, som i fallet med Turkiet.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. Trots bra texter om social ekonomi, överväger tyvärr det negativa i detta betänkande som framstår som tillväxtförhärligande. De offentliga propagandakampanjer för att sälja budskapet om behovet av reformering av välfärdssamhället som föreslås och kraven på en utökad inre marknad i jakt på en ohållbar tillväxt är otidsenliga. Det finns referenser till utkastet till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa som en förstärkning av det sociala Europa när detta tvärtemot inneburit ytterligare steg mot den nyliberala inre marknaden och militär upprustning. Det är att ljuga för väljarna.

- Betänkande (A6-0238/2006) av Silva Peneda – De Rossa

  Milan Cabrnoch (PPE-DE). – (CS) Herr talman! Ledamöterna från det tjeckiska samhällsdemokratiska partiet röstade emot betänkandet om en europeisk social modell för framtiden. I betänkandet påpekar man med rätta att det inte finns någon riktig europeisk social modell, och ändå beskriver man talande nog en rad värden som vi gemensamt har och påvisar de problem som varje land måste lösa på det socialpolitiska området. Betänkandet är en god utgångspunkt för en framtida debatt, men vi stöder inte den lösning som man lägger fram. Vi instämmer inte i stödet för den föreslagna europeiska konstitutionen, som nu har tillbakavisats, i betänkandet. Enligt vår mening kommer betänkandet att leda till konkurrensbegränsning på det sociala området och på skatteområdet, och till att medlemsstaterna förlorar sin suveränitet på dessa områden.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Jag röstade emot Peneda/De Rossabetänkandet med motiveringen att den europeiska sociala modellen bara är möjlig att uppnå om antalet arbetslösa och antalet människor som lever under fattigdomsgränsen reduceras. Det vi bland annat måste göra är att vidta långsiktiga åtgärder för att ta itu med problemen med en nedmonterad social service och lönedumpning, och i synnerhet klargöra för oss själva att en social modell inte kan bygga på deltidsarbete och löner som ligger på existensminimum. Därför behöver vi fler som arbetar heltid och höga minimistandarder i hela Europa.

Det är de stater där den sociala tryggheten ger ett starkt skyddsnät – av vilka Österrike är en – som når gränserna för vad som är ekonomiskt möjligt, och det är därför det är viktigt för den sociala modellens överlevnad och arbetskraften i alla länder att övergångsperioderna för arbetsmarknaden, för arbetstagare från de nya medlemsstaterna i öst, iakttas strikt.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet av mina kolleger José Albino Silva Peneda och Proinsias De Rossa om den europeiska sociala modellen, eftersom det är mycket viktigt att våra medborgare förstår att den europeiska integrationen ger vår strävan att bygga en humanistisk civilisation en social dimension. Vi måste naturligtvis göra mer när det gäller koherensen i vår modell för hållbar utveckling där ekonomisk tillväxt, sociala ambitioner och respekten för miljön sammanförs. I detta betänkande redogör man för några mycket lovande initiativ som jag stöder, samtidigt som jag är övertygad om att Europaparlamentet i sin vishet har förkastat förslaget att lagstifta om tjänster av allmänt intresse, eftersom det nu är tydligt att detta inte är rätta tiden för en sådan åtgärd. Jag tror verkligen att en rättvis och balanserad social modell är en central faktor för unionens ekonomiska prestationer, samtidigt som en överdriven betoning av socialpolitiken å andra sidan skulle förstöra den ekonomiska tillväxten och med tiden vara kontraproduktiv, eftersom det inte skulle finnas tillräckliga medel för att finansiera sociala åtgärder. I den här frågan måste vi vara tydliga om hur vi ska använda Europeiska unionen, och vi får inte dölja verkligheten för våra medborgare, och särskilt inte för de unga.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE), skriftlig. (EN) Konservativa ledamöter motsätter sig många punkter i detta betänkande, till exempel hänvisningarna till skattesamordning och konstitutionen. Därför har jag begärt en separat omröstning med namnupprop om dessa punkter för att helt och hållet tydliggöra vår ståndpunkt. Det hade varit lätt att rösta emot hela betänkandet bara på grund av dessa stycken. Det som är bra med betänkandet är dock att vi arbetat hårt för att få med hänvisningar till Lissabonagendan, att fullborda den inre marknaden och att involvera de nationella parlamenten, och detta är första gången som dessa punkter har godtagits i ett betänkande om sociala frågor.

Nyckeln till hur vi slutligen röstade var reformbehovet. Mitt ändringsförslag 1 gick särskilt ut på det och togs emot väl av kollegerna i PPE-DE-gruppen. Som tack för vårt beslut att i slutändan lägga ned våra röster istället för att rösta emot, så gick socialisterna med på att ta med detta ändringsförslag. Vinsten har blivit att en majoritet av ledamöterna för första gången formellt erkänt att den europeiska sociala modellen faktiskt behöver reformeras. Detta är en verklig prestation, ledd av de brittiska konservativa. Utmaningen för oss nu består i att samarbeta för att se till att detta genomförs.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi är mycket besvikna över att de som talar så mycket om en anständig europeisk social modell än en gång faktiskt har antagit ett betänkande som i verkligheten ger klartecken för och legitimerar en process som redan pågår i ett antal medlemsstater, nämligen nedmonteringen av höga sociala standarder, nedtrappningen av arbetstagarnas och allmänhetens rättigheter till ett offentligt, generellt socialt trygghetssystem med hög kvalitet samt urgröpningen av den allmänna tillgången till offentliga tjänster av hög kvalitet på områden som hälso- och sjukvård, utbildning och bostäder.

Vi beklagar att de ändringsförslag som vi lade fram har tillbakavisats. I dem framförde vi vår djupa övertygelse att en stat med ett sunt socialt skyddsnät som bygger på höga standarder i fråga om miljö, sociala frågor och arbetsmarknad och som kännetecknas av progressiv beskattning och omfördelning av inkomster och välstånd ger en god ekonomisk utveckling.

Vi beklagar också att vårt förslag till en makroekonomisk ram för att stödja hållbar utveckling, med en ökad inhemsk efterfrågan som är miljövänlig och förenlig med full sysselsättning så att ekonomisk och social sammanhållning uppstår, tillbakavisades.

Därför röstade vi emot betänkandet.

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. I detta betänkande föreslår föredragandena en mängd åtgärder som bör vidtas för att lösa problem som gäller sysselsättning och socialpolitik. Delar av dessa förslag må vara lovvärda i sig, men vi från Junilistan betonar dock med kraft att vi anser att de politiska områden som betänkandet behandlar fullt ut skall tillhöra medlemsstaternas kompetens. Jag förkastar hänvisningar till konstitutionen, synpunkter på medlemsstaternas skattesystem, åsikter om pensionsreformer och pekpinnar om hur medlemsstaterna borde agera för att uppnå ökad välfärd.

Jag delar uppfattningen i skäl N att medlemsstaterna skall ha kompetensen vad gäller finansiering och beslutsfattande i fråga om tjänster av allmänt intresse, men tvingades rösta nej till detta skäl på grund av hänvisningen till konstitutionen.

Jag har därmed röstat nej till betänkandet i sin helhet.

  Jean Lambert (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Verts/ALE-gruppen stödde det slutgiltiga betänkandet om den europeiska sociala modellen idag, inte för att det är ett perfekt betänkande, utan för att det är en viktig markör för parlamentet när det gäller hur viktig den sociala dimensionen är för EU-utvecklingen.

Vi beklagar att man ständigt betonar ekonomisk tillväxt utan hänsyn till vilken kvalité och effekt en sådan tillväxt har. Lissabonprocessen är för min grupp inte den enda vägen framåt eftersom den inte tar tillräcklig hänsyn till hur viktig den sociala dimensionen i dess vidaste betydelse är – det handlar inte bara om sysselsättning, utan om den frivilliga och sociala delen av livet. Vi beklagar att ramdirektivet för tjänster av allmänt intresse inte fick majoritetsstöd: vi måste verkligen hitta en väg för att kunna skilja mellan nödvändiga nyckeltjänster som tillhandahålls för allmänhetens bästa från de tjänster som vi själva väljer.

Betänkandet erkänner dock vikten av att inga reformer av de sociala systemen medför en tillbakagång utan tillfredsställer de grundläggande behoven. En trygg inkomst är viktig för att uppnå det målet. Vi hoppas att betänkandet kommer att vara ett värdefullt redskap i våra diskussioner med rådet och kommissionen och att annan lagstiftning ska skydda och inte undergräva ett det sociala EU.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Under lång tid var Västeuropa en modell för ekonomisk och social framgång, byggd på ett blomstrande jordbruk, ett mäktigt näringsliv, dynamiska och homogena folk samt solida nationalstater som garanterade sina invånare både fri företagsamhet och socialt skydd.

I tjugo år har Bryssels Europa utan gränser, med våra regeringars hjälp, utelämnat våra industrier till konkurrensen från de asiatiska ekonomierna, som bedriver social dumpning, släppt in mer än en miljon icke-europeiska invandrare om året, praktiserat en ren malthusianism mot våra jordbrukare och nedmonterat våra sociala skyddsnät och vår familjepolitik.

Vi talar om en utbredd social tillbakagång här, med över 20 miljoner arbetslösa, upplösning av industrin, hundratusentals hektar i träda, europeiska länder där dödligheten är högre än födelsetalet och hela regioner som fragmenteras. Detta är en sammanfattning av det Europa som människorna i Frankrike och Nederländerna tillbakavisade förra året i folkomröstningarna om den europeiska konstitutionen.

Bara ett nationernas Europa, byggt på de principer som gjorde vår civilisation stor – nationen, familjen och friheten – kan göra det möjligt för vår kontinent att än en gång bygga upp en social modell.

  Claude Moraes (PSE), skriftlig. (EN) Genom att rösta för De Rossa- och Silva Peneda-betänkandet om en framtida europeisk social modell, så uttrycker Labourledamöterna sitt stöd för en social och ekonomisk politik som genererar sysselsättning, produktivitet och rättvisa på arbetsplatsen.

Labourledamöterna analyserar varje lagförslag från fall till fall i relation till hur det kan påverka näringslivet och arbetskraften i Storbritannien. Att vi röstar för De Rossa-betänkandet är helt i enlighet med detta tillvägagångssätt.

Labourledamöterna är övertygade om att i synnerhet skattepolitik är en fråga för de enskilda medlemsländerna och vi har röstat i enlighet med detta i De Rossa- och Silva Peneda-betänkandet.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Den europeiska sociala modellen behöver reformeras. Frågan är dock hur man reformerar någonting som praktiskt taget är en sinnebild för dagens Europa.

Svaret är: utan att vara rädd.

Vi måste bli mer konkurrenskraftiga och hjälpa till att förbättra våra medborgares livskvalitet. Därför får vi inte rygga tillbaka när det gäller att fatta beslut som syftar till att förbättra medborgarnas liv.

Jag har inga tvivel om att en av de mest effektiva åtgärderna kommer att bli fullbordandet av den inre marknaden.

Vi måste nå upp till Lissabonmålen för att se till att vi får ekonomiska samordningsåtgärder och en politik för sysselsättning och socialt skydd, som i sin tur kommer att leda till ekonomisk tillväxt, ökad konkurrenskraft och till att fler och bättre arbetstillfällen skapas på ett hållbart sätt.

Det återstår mycket att göra, både här och i våra huvudstäder.

Det räcker inte att bara utannonsera reformer och utlova fler arbetstillfällen.

Det räcker inte att vi bara talar inbördes. Vi måste nå våra mål för sysselsättning och utbildning.

Det behövs en ny kultur, information måste utväxlas, företagens och utbildningens effektivitet måste maximeras och en kvalificerad arbetsstyrka måste göras tillgänglig om vi äntligen ska kunna upprätthålla de sociala värdena solidaritet och social rättvisa i Europa.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Den europeiska sociala modellen är unik. I EU kan vi balansera den inre marknaden med social rättvisa. Vi måste göra allt vi kan för att behålla denna jämvikt.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Det grekiska kommunistpartiet röstade emot betänkandet om den europeiska sociala modellen. Detta betänkande är resultatet av överenskommelsen mellan gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och socialdemokraterna, som på det mest cyniska sätt visar vilken mardrömslik framtid som det euro-enande kapitalet förbereder för arbetstagarna. Kapitalets politiska och ideologiska talesmän bygger upp en enorm propagandakampanj, utnyttjar arbetslöshetsproblemet och svänger sig med hot om demografiskt åldrande och risken för att socialförsäkringssystemen kollapsar för att framställa ”reformeringen” av de befintliga socialförsäkringssystemen som en tvingande nödvändighet. För att främja kapitalistiska omstruktureringar inom ramen för Lissabonstrategin vill man fullständigt nedmontera alla de rättigheter (som naturligtvis också understeg det som gräsrötterna behöver) som arbetstagarna har vunnit genom arbetarrörelsens kamp och trycket från det socialistiska lägrets existens. Således främjas största möjliga exploatering av arbetarklassen av att anställningsförbindelser helt raseras och flexibla anställningsformer breder ut sig, genom att pensioner, hälso- och sjukvård, välfärd och sociala skyddsnät (arbetslöshetsförsäkring, föräldraförsäkring, bostäder och så vidare) monteras ned och att gratis statliga offentliga tjänster avskaffas. Det enda som kommer att återstå är lägsta möjliga skydd mot absolut utarmning, för att undvika sociala uppror.

- Betänkande (A6-0249/2006) av Bowis

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Jag röstade också emot Bowisbetänkandet, och anledningen är att vi verkligen inte borde vara förvånade över att den psykiska ohälsan ökar. Människor utsätts för ett ständigt ökande tryck på arbetet och i skolan, och denna stress betyder att vi inte utnyttjar hela vår kapacitet.

Bättre psykotropa läkemedel kan i bästa fall bota symtomen, men inte orsakerna. Det kommer att vara till större nytta att bygga upp européernas självkänsla genom att kommunicera våra autentiska, reella och kristna grundläggande värden till dem. Att de som har djupa rötter när det gäller familj, patriotism och nationell identitet löper mindre risk att drabbas av psykisk ohälsa råder det inga tvivel om.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för betänkandet om att erkänna den psykiska ohälsans betydelse i Europa, som min vän John Bowis var föredragande för, vilket i sig garanterar att detta viktiga ämne behandlas på bästa möjliga sätt.

John Bowis har blivit berömd i hela Europa. En av hans beundrare som heter Silvana Moggi har kommit från Italien, närmare bestämt från staden Salsomaggiore (den stad där fröken Italien utses) för att sitta här på läktaren, eftersom hon ville vara närvarande när hennes store idol John Bowis presenterade sitt oerhört viktiga förslag som debattunderlag, så att vi alla i Europa kan få bästa möjliga behandling också när vi har oturen att få psykiska, och inte bara fysiska, sjukdomar.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det utmärkta betänkandet av John Bowis om förslaget till Europaparlamentets resolution om förbättring av befolkningens psykiska hälsa – mot en strategi för psykisk hälsa i Europeiska unionen. Var fjärde människa drabbas av psykiska problem under sin livstid. De psykiska sjukdomarna ökar med åldern, och detta hänger samman med att den förväntade livslängden ökar. I en värld som håller på att bli mer komplicerad på grund av trycket från enorma, dramatiska och snabba förändringar står vi inför den kollektiva utmaningen att förstå, förhindra och behandla psykiska problem samtidigt som vi undviker att stigmatisera, åsidosätta eller än värre förakta de drabbade. Europeiska unionen måste föregå med gott exempel genom att garantera sina medborgare ett liv i psykisk hälsa. I det avseendet är jag stolt över att tillhöra en medlemsstat, Frankrike, som under ledning av president Jacques Chirac alltid har bedrivit den mest rediga, ambitiösa och slutligen humana politiken när det gäller behandlingen av psykiska sjukdomar.

  Liam Aylward (UEN), skriftlig. (EN) Den psykiska hälsan är en väldigt viktig fråga för oss alla, oavsett om vi är sjuka, vårdare eller tjänsteleverantörer inom området. Lagstiftarens roll inom detta område är ännu större nu när vi med hjälp av rådgivning och partnerskap kan skapa en bättre och ljusare framtid för de sjuka, anhöriga och vårdpersonalen i EU och medlemsländerna.

Under alltför lång tid har den psykiska ohälsan inte intagit en central roll i vår lagstiftningsprocess och detta framgår tydligt av kommissionens grönbok och dess skrämmande slutsatser. Med hjälp av mer välunderrättad kommunikation börjar nu allmänheten långsamt bli medveten om att psykiska sjukdomar och deras effekter påverkar större delen av vår befolkning. 25 procent av EU:s och Irlands befolkningar drabbas av psykisk ohälsa åtminstone en gång under sin livstid.

Det är dags att reagera! Jag välkomnar varmt denna grönbok som utgångspunkt för en europeisk debatt om inlärningssvårigheter, allvarlig depression, självmord, tvångsintagning och effekten av otillbörlig tvångsintagning så att medlemsländerna kan utbyta forskningsresultat och bästa praxis som gynnar våra medborgare.

Sedan 1980-talet har Irland förespråkat en avinstitutionaliseringspolitik, med syfte att utveckla en modern psykhälsovård genom ett samhällsbaserat system, främja psykisk hälsa, ge de psykiskt sjuka ett så oberoende liv som möjligt och tillhandahålla ett allomfattande hälsovårdssystem som rör sig bort ifrån mentalsjukhusen.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. Befolkningens psykiska hälsa i respektive medlemsstat är en fråga som uteslutande skall behandlas på nationell nivå. Det finns inga skäl till att EU-parlamentet skall ha synpunkter på vilka anslag som skall beviljas till den psykiska hälsovården och vilka åtgärder som skall vidtas inom detta område. Förslaget att kommissionen skall inrätta en samordnings- och övervakningsgrupp för psykisk ohälsa är bara ett av flera omständliga och kostsamma förslag. Jag har således röstat nej till detta betänkande.

  Ole Krarup, Kartika Tamara Liotard, Erik Meijer, Esko Seppänen, Jonas Sjöstedt och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftligt. (EN) Betänkandet innehåller många starka frågor om psykisk hälsa för kvinnor och barn.

Därför stödjer vi betänkandet.

Vi vill dock betona att det i princip är så att åtgärder och beslut angående hälsovård faller under de enskilda medlemsstaternas kompetens.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Herr talman! Jag vill varmt gratulera föredragande till detta betänkande, som belyser en ofta smärtsam brist på framsteg i hanteringen av frågor om den psykiska hälsan i EU. Alltför ofta behandlar hälso- och sjukvården den psykiska hälsan på ett mycket styvmoderligt sätt, trots att effekterna av dålig psykisk hälsa är mycket resurskrävande, samtidigt som det också är en personlig katastrof för den drabbade. Jag välkomnar betänkandets slutsatser och stödjer dem med glädje.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Den psykiska hälsan har under alltför lång tid ignorerats och försummats. Dagens betänkande är visserligen ett initiativbetänkande men det gör det ändå möjligt att ta med frågor om den psykiska hälsan på EU: s politiska agenda. Jag välkomnar denna debatt.

– Betänkande (A-0228/2006) av Morillon

  Marie-Arlette Carlotti (PSE), skriftlig. – (FR) Den gemensamma fiskepolitiken (GFP) uppfyller inte längre Medelhavsfiskarnas förväntningar. Därför välkomnar jag den här planen, som innehåller flera positiva riktlinjer: en viktig reducering av kostnaderna och begränsningarna för fiskarna, en översyn och harmonisering av bestämmelserna för kontroll och övervakning under beskydd av gemenskapens kontrollorgan för fiske, vilket är någonting som Medelhavsfiskarna, som allt för ofta känner sig ”trakasserade”, särskilt har väntat på, samt större delaktighet för dem som arbetar i branschen när det gäller att fastställa riktlinjerna (hanteringen av fiskeansträngningen, kontrollåtgärder och fångstgränser), vilket är ett eko av ett kraftfullt krav som jag framför till Europaparlamentet på Medelhavsfiskarnas vägnar.

Jag stöder också parlamentets begäran att få fylla sin funktion fullt ut genom att förneka Europeiska kommissionen möjligheten att själv besluta om ”tekniska åtgärder”. Fiskarna vet bara alltför väl att dessa ”tekniska åtgärder” har en direkt och omedelbar inverkan på deras verksamhet.

Därför kommer jag att rösta för det här betänkandet, trots att jag skulle ha velat att det var mer långtgående när det gäller att kräva en särskild plan för Medelhavsfisket. Jag för min del kommer att fortsätta att föra den här kampen i Europaparlamentet, tillsammans med fiskarna från min region.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag stöder helt de mål som kommissionen har ställt upp, nämligen handlingsplanen för prioriterade områden som en skyddspolitik och övervakningen av fiskeverksamheten.

Jag anser att det här förslaget är en avgörande faktor när det gäller att anpassa GFP till den aktuella verkligheten för fisket i EU. Några av de centrala punkterna är tidigareläggning av samråd (förhandssamråd i ett tidigt skede) med de institutioner som direkt eller indirekt har med bedömningen av fiskeresurserna att göra, det vill säga samråd med de regionala rådgivande nämnderna och rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk, en mer frekvent användning av konsekvensbedömningar av åtgärder som kan komma att genomföras samt en översyn av befintliga bestämmelsers rättsliga struktur i syfte att göra texterna tydligare, mer konsekventa, mer lättbegripliga och lättlästa och borttagande av förlegade bestämmelser.

Jag vill också betona att kommissionens förbättring av förfarandena även måste omfatta partnerskapsavtalen, närmare bestämt övervakningen och genomförandet av dessa avtal.

Jag kommer att rösta för det här betänkandet.

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. Junilistan har vid åtskilliga tillfällen klargjort att vi är motståndare till den gemensamma fiskeripolitiken. Vi anser att EU:s destruktiva och omoraliska fiskeavtal skall avskaffas. Jag är starkt kritisk till punkt 22 i betänkandet som framhåller vikten av gemenskapsstöd för att finansiera tekniska hjälpmedel på fiskefartyg.

Betänkandet framhåller dock värdet av ökad flexibilitet, tydligare lagstiftning, förenklade regler och behovet av ökat samråd med berörda parter. Dessa målsättningar är positiva. Jag har därmed röstat ja till detta betänkande.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Med tanke på frågor som har med gemenskapslagstiftningens och den gemensamma fiskepolitikens komplicerade karaktär och läsbarhet att göra är det viktigt att lagstiftningen förbättras och förenklas.

Förenklade förfaranden, tydliga och begripliga formuleringar för alla berörda parter, tillräcklig tid från lagstiftningens antagande till dess genomförande liksom utvärderingar av dess ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenser är frågor som man måste tänka igenom ordentligt för att rättstillämpningen ska bli öppen och rättvis.

Denna process får dock inte tas som förevändning för att försöka underminera det som har reglerats, och de nationella parlamenten, Europaparlamentet samt branschen och dess arbetstagarorganisationer måste övervaka den.

Det faktum att vi accepterar att processen måste förenklas betyder inte automatiskt att vi håller med om innehållet i den gemensamma fiskepolitiken. Vi har en del allvarliga invändningar mot den. Till exempel förespråkar föredraganden ett inspektionssystem i gemenskapen. Vi är emot detta eftersom vi anser att det ska vara medlemsstaternas uppgift, som en del av suveräniteten över deras egna ekonomiska områden. Vidare kan vi inte förstå föredragandens farhågor när det gäller att låta medlemsstaterna vidta åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskeriresurserna längre ut än 12 sjömil.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Jag röstade för det ändringsförslag som skulle ha gjort det möjligt för AVS-länderna att välja att stå utanför fiskeavtalen om de ansåg att avtalen skulle missgynna deras intressen.

Att förenkla den gemensamma fiskepolitiken är lockande med tanke på den centraliserade, besvärliga och ofta hemliga process som används för att fatta ledningsbeslut.

Min åsikt, som delas av många skottar, är att den gemensamma fiskepolitiken bör handla om marknaden för fiskprodukter men att kontroll och styrning av resurser och fångstmöjligheter åter bör falla under Skottlands kompetens.

  Fernand Le Rachinel (NI), skriftlig. – (FR) Planerna duggar tätt, Europeiska fiskerifonden ersätter FFU, de rådgivande kommittéerna flerfaldigas och gemenskapens kontrollorgan för fiske utvecklar sin verksamhet, men ingenting av detta leder till en förbättring av fiskarnas arbetssituation. EU:s lagstiftning håller på att ta död på fisket och de franska fiskarna, precis som jordbrukslagstiftningen kommer att tvinga bort våra jordbrukare.

I det här betänkandet har man glömt bort två centrala problem, trots att dessa på lång sikt kommer att vara avgörande för om den franska fiskeflottan finns kvar eller inte: för det första den orättvisa konkurrensen från fiskefartyg från länder utanför EU som inte följer alla de restriktioner som våra fiskare har i form av lagstiftning, kontroll och övervakning, och för det andra bränslekostnaderna sedan Bryssel uppmanade Frankrike att avskaffa fonden för förebyggande av risker för fisket eller bränslefonden.

Visst behöver lagstiftningen förenklas, men det kommer inte att förbättra våra fiskares situation. Än en gång för Europeiska kommissionen dem bakom ljuset, om jag får säga så. Nu återstår det bara 5 500 fiskefartyg. Hur många kommer att finnas kvar 2010 med den nya gemensamma fiskepolitiken?

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det är onekligen viktigt att reglerna för den gemensamma fiskepolitiken förenklas. Således välkomnar jag de åtgärder som läggs fram i det här förslaget i syfte att ta itu med bristen på klarhet i de befintliga texterna och förenkla formuleringarna, eftersom detta skulle föra de berörda parterna närmare varandra och leda till att fiskesektorn bättre kan identifiera sig med lagstiftningen.

Trots de många framställningar som har gjorts har fiskarna fortfarande svårt att känna till och förstå den gemensamma fiskepolitiken. Den måste bli lättare att både förstå och genomföra.

Jag välkomnar det stegvisa införandet av ny teknik på fiskefartygen och löftet att bevilja gemenskapsstöd för att utveckla denna teknik och den särskilda utbildning som krävs.

Dessa åtgärder kommer att gynna både fiskesektorn och konsumenterna.

Jag tycker också att vi måste klargöra hur administrationen av fisketillstånd utanför gemenskapens vatten ska fungera.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Herr talman! Den gemensamma fiskepolitiken har orsakat så stor skada på fiskesamhällen, fiskbestånd och den utökade miljön inom våra egna vatten att den inte kan reformeras på ett meningsfullt sätt och därför bör skrotas. Dock är det så att även minimala framsteg räknas och detta betänkande innehåller några bra förslag. Jag stödjer därför betänkandet samtidigt som jag protesterar emot att det inte på långa vägar är tillräckligt långtgående.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Trots att jag anser att mer måste göras när det gäller fiskeavtalen med tredje part så kan jag just nu inte stödja ändringsförslagen 1 och 2. Båda ändringsförslagen skjuter över handlingsplanens mål.

- Betänkande (A6-0242/2006) av Capoulas Santos och betänkande (A6-0241/2006) av Fraga Estévez

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Herr talman! Fiskeavtalen exporterar bara vår katastrofala politik till utvecklingsvärlden. De kan endast rättfärdigas om man lever i den spegelvända värld som den gemensamma fiskepolitiken utgör. Detta är en politik som har orsakat så mycket skada på fiskesamhällen, fiskbestånd och den utökade miljön inom våra egna vatten. Därför röstade jag emot betänkandet.

  Margie Sudre (PPE-DE), skriftlig. – (FR) I dag avkunnar Europaparlamentet sin dom över två fiskeavtal som har betydelse för Indiska oceanen: ett med Republiken Seychellerna och ett med Unionen Komorerna.

Dessa avtal, som ska gälla i sex respektive sju år och kan förlängas, har följande syften: ekonomiskt, finansiellt, tekniskt och vetenskapligt samarbete i fiskesektorn, fastställande av villkor för gemenskapens fiskefartygs tillträde till Seychellernas och Komorernas territorialvatten och upprättande av partnerskap mellan företag i syfte att som ett gemensamt intresse utveckla ekonomisk verksamhet inom fiskesektorn och därmed förknippad verksamhet. Seychellerna och Komorerna kommer att få ekonomiskt stöd i utbyte mot exploateringen av deras fiskeresurser.

Som vald utomeuropeisk företrädare som är medveten om fiskets betydelse för de utomeuropeiska territoriernas ekonomi, särskilt Réunions, gläder det mig att EU hjälper till att både etablera en ansvarig form av fiske i Indiska oceanen och ett hållbart utnyttjande av dess fiskeresurser. Därför röstade jag för de här två avtalen.

9. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 12.40 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

10. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

11. Tolkning av arbetsordningen

  Talmannen. – Innan vi går vidare till nästa punkt har jag ett meddelande till kammaren. Ni minns säkert att vi ibland har haft olika åsikter om hur artikel 166 i vår arbetsordning ska tolkas och att en del ledamöter har ansett att presidiet inte har tillämpat den på rätt sätt, eftersom vi inte har givit ledamöter ordet för ordningsfrågor som inte har att göra med den fråga som för tillfället diskuteras.

Faktum är att artikel 166 inte klart anger om den ordningsfråga som man beviljar ordet för måste ha med den diskuterade frågan eller med den aktuella dagens föredragningslista att göra, eller om den kan gälla någonting annat. Hur som helst anser talmannen att det sunda förnuftet säger att man bara kan få ordet i den fråga som diskuteras och inte i någon annan.

Trots detta har jag bett utskottet för konstitutionella frågor att yttra sig för att klara ut den diskussion som flera gånger har uppstått i kammaren, och utskottet föreslår i sitt svar följande tolkning av artikel 166: ”En begäran om ordet i syfte att kommentera tillämpningen av arbetsordningen ska gälla den punkt som debatteras vid tillfället i fråga. Talmannen kan ge någon ordet i andra frågor vid en lämplig tidpunkt, till exempel efter debatten om en punkt på föredragningslistan eller innan sammanträdet avbryts.”

Således står det klart att artikel 166 från och med nu ska tolkas med hjälp av det sunda förnuftet och att den bara kan åberopas i syfte att kommentera tillämpningen av arbetsordningen i fråga om den punkt som debatteras just då. Jag vill framhålla att tolkningen från utskottet för konstitutionella frågor kommer att betraktas som gällande om den inte ifrågasätts innan protokollet för detta sammanträde godkänns.

12. Situationen i Mellanöstern (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Mellanöstern.

  Erkki Tuomioja, rådets tjänstgörande ordförande. (EN) Herr talman! Den senaste sommarens kris i Mellanöstern är den första i vilken EU har kommit att bli den internationella aktör som folk har haft störst förväntningar och förhoppningar på. I synnerhet gäller detta för Libanons befolkning och regering men även mer i allmänhet i hela området.

Jag kan nöjt konstatera att EU har lyckats uppfylla förväntningarna och spela en viktig och till och med ledande roll i arbetet med att sätta stopp för fientligheterna, bevara vapenvilan och även i försöken att stimulera den politiska process som behövs för att stärka freden.

Rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) höll i augusti två extra möten. På mötet den 1 augusti lyckades vi nå en överenskommelse om slutsatserna. I motsats till vad som skrevs i vissa fullständigt vilseledande pressmeddelanden gjordes detta i en mycket konstruktiv anda. Slutsatsernas innehåll blev därefter grunden för FN:s säkerhetsråds resolution 1701 om eldupphör, som även innehöll riktlinjer för den politiska överenskommelse som behövs för att återskapa Libanons fullständiga integritet och självständighet samt för inrättande av den nya markstyrkan Unifil 2 för att se till att resolutionen genomförs.

Trots att konflikten för varje dag som gick skördade fler onödiga civila offer och orsakade lidande och förödelse utan att någon kom närmare vare sig de politiska eller de militära mål som de kämpade för, var det inte EU:s fel att det tog så lång tid för resolutionen att antas. Den viktigaste lärdomen att dra utifrån denna konflikt är sannerligen att det varken finns militära eller ensidiga lösningar på de olösta frågorna och konflikterna i Mellanöstern.

Den roll som EU:s medlemsstater spelar har varit avgörande sedan antagandet av resolution 1701. Vid vårt andra extra rådsmöte den 25 augusti, där även FN:s generalsekreterare Kofi Annan deltog, kunde vi utlova att Unifil kan och kommer att stärkas och sättas in, eftersom EU:s medlemsstater svarade på FN:s önskemål genom att bidra med upp till 7 000 trupper. Det bekräftades dessutom på mötet att Frankrike, och från och med februari Italien, kommer att ansvara för operationen.

Unifil är inte en EU-operation och det är viktigt att andra FN-medlemmar, särskilt ett flertal andra muslimska länder, bidrar till operationen. De första italienska och franska stödtrupperna har redan satts in.

För att undvika ett säkerhetsvakuum finns det behov av att snabbt förflytta trupper till området medan Israels försvarsmakt IDF drar sig tillbaka och de libanesiska beväpnade styrkorna gradvis inrättar sig i södra Libanon. För att återställa fred och säkerhet är Unifils uppdrag att se till att trupperna drar sig tillbaka från södra Libanon och hjälpa Libanons regering och militär att kontrollera detta område och hela Libanon. Medan den libanesiska militären avväpnar Hizbollah kommer Unifil även att ha en viktig uppgift som består av att se till att det humanitära biståndet kommer fram, övervaka vapenvilan och vara redo att agera om någon skulle hota freden.

Vapenvilan har, trots några beklagliga incidenter, respekterats. Libanons regering är fortfarande enad och samtliga politiska partier, även Hizbollah, har uttryckt stöd för resolution 1701 och de politiska överenskommelser som den står för.

När det gäller humanitärt bistånd, skyndsam återhämtning och återuppbyggnad av Libanon har EU:s roll varit anmärkningsvärd. Den internationella givarkonferensen i Stockholm förra veckan blev en stor framgång. Europeiska unionens svar på det humanitära biståndet har kommit snabbt och varit betydelsefullt. Det totala humanitära bistånd som utlovades eller faktiskt beviljades av EU och dess medlemsstater är ungefär 330 miljoner euro, vilket innebär mer än en tredjedel av de totala anslag som tilldelades i Stockholm. Vi befinner oss redan i en sits då vi koncentrerar oss mer på skyndsam återhämtning och på att stärka de lokala möjligheterna.

Alla våra ansträngningar – den politiska överenskommelsen, återuppbyggnaden och stödet för Libanons integritet och självständighet i närvaro av ett starkt Unifil – är oumbärliga för fred och stabilitet i landet. Det är även nödvändigt att utomstående aktörer och grannländer stödjer detta. Därför måste vi vara beredda på att få Syrien att delta, som antingen kan utgöra en konstruktiv partner eller ha en negativ inverkan på situationen. Detta kommer också att avgöra EU:s framtida relationer med Syrien. Vid mina egna kontakter med Syrien, liksom vid andra möten, har vi välkomnat Syriens uttalade avsikt och villighet att respektera resolution 1701 och stödja genomförandet av den och att dessutom vara konstruktiva vid en omfattande fredsprocess i Mellanöstern.

För alla oss i rådet har det alltid stått klart att det inte kan bli någon varaktig stabilitet och fred i Libanon eller någon annanstans i området utan en återgång till fredsprocessen mellan Israel och Palestina. Denna fredsprocess grundar sig på färdplanen och har en tvåstatslösning som målsättning, ett Israel där folk lever i fred och trygghet med en oberoende och livskraftig palestinsk stat som granne.

Tyvärr har stora delar av färdplanen tidigare angripits och de angrips fortfarande. Dödläge har uppstått sedan de palestinska valen i januari som våra valobservatörer, ledda av Véronique De Keyser, otvetydigt bedömde som fria och rättvisa.

För att fredsprocessen inte ska avstanna är det mycket viktigt att Palestinas befolkning och valbara partier fortsätter att ta ställning för icke-våld, erkänner Israel och sätter stopp för alla terroristaktiviteter. Vi har haft en osäker situation där det internationella samfundet har blivit tvunget att tillfälligt dra in det direkta biståndet till den palestinska administrationen och samtidigt försöka se till att palestiniernas humanitära behov skulle bli tillgodosedda och att palestinierna även fortsättningsvis skulle få tillgång till utbildning och medicinsk vård. Detta har varit en svår uppgift för EU:s tillfälliga internationella mekanism, som instiftades av EU på begäran av kvartetten, och det har inte blivit lättare av att Israel vägrat släppa skatte- och tullkvitton som nu uppgår till mer än 500 miljoner US-dollar och som de är skyldiga den palestinska administrationen.

Som namnet antyder är den tillfälliga internationella mekanismen emellertid endast en interimslösning. Vi måste bryta dödläget. Vi måste ovillkorligen få alla kidnappade israeliska soldater, tillfångatagna palestinska lagstiftare och regeringsmedlemmar frigivna. Vi behöver framförallt en palestinsk regering som på bred front helt och fullt respekterar alla de överenskommelser som ingåtts av den palestinska administrationen och som kan agera som en trovärdig partner som ingen kan vägra att förhandla med.

Vi behöver inte återuppfinna hjulet för att få igång fredsprocessen. Alla nödvändiga delar är redan kända och återfinns i färdplanen och i andra dokument. Att placera dem i rätt ordning är däremot en utmaning.

Vid våra diskussioner på Gymnich-mötet i Villmanstrand förra veckan var vi fullständigt överens om att EU nu måste inta en aktiv roll för att påbörja en återgång till fredsprocessen. Hur enat, sammanhängande och effektivt EU än agerar är det emellertid uppenbart att vi inte kan uppnå fred enbart genom våra egna ansträngningar. Vi måste bedriva ett nära samarbete med alla våra vänner i kvartetten, i synnerhet med Förenta staterna och Arabförbundet vars förnyade beslutsamhet att delta i processen kommer att välkomnas. Framförallt måste vi givetvis uppmana parterna själva att sätta sig vid förhandlingsbordet och delta seriöst i förhandlingarna.

Folket i området har under en lång tid inte velat något hellre än att få fred och trygghet, och de har blivit alltmer frustrerade av sina ledares oförmåga eller till och med ovilja att ge dem detta, vilket har skapat ett klimat där extremism har tillåtits att frodas. Det är därför nödvändigt att EU och andra lockar, övertygar, driver och pressar parterna och själva är beredda när och om det blir nödvändigt att delta även på plats. EU gör redan detta med godkännande från parterna i EU:s gränsövervakningsuppdrag för gränsövergångsstället i Rafah (EU BAM Rafah) och EU:s insats för att stärka den palestinska civilpolisen (EUCOPPS) i regionerna. Tyvärr har gränsövergångsställena Rafah och Karni helt stängts igen de senaste månaderna och Israel har inte besvarat våra upprepade uppmaningar att öppna dem igen.

I framtiden kan vi också behöva ta på oss andra och nya ansvarsområden som en del i fredsarbetet. Behovet av en ny internationell konferens om Mellanöstern har påpekats av många. Det finns stort stöd för ett sådant förslag inom rådet, men vi inser också att detta inte är någonting som kan påbörjas omedelbart, inte förrän parterna har kommit överens om att infinna sig vid en sådan konferens och det finns utsikter att en sådan konferens kan komma att ge positiva resultat som kan främja fredsprocessen.

Rådet kommer även fortsättningsvis att vara centralt delaktigt i fredsprocessen i Mellanöstern. Vi har gjort klart att när det gäller samarbete med ordförandeskapet och kommissionen har EU:s höge representant, Javier Solana, rådets fulla stöd och mandat att göra vad som krävs och träffa alla lämpliga parter för att få processen i Mellanöstern att fungera och se till att den inte avstannar tills dess att vi har nått en omfattande fredsuppgörelse.

(Applåder)

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Konflikten i Libanon, våldsamheterna i de palestinska områdena, civilpersoners lidande i norra Israel … De senaste månaderna har utsikten till en omfattande fred verkat längre bort än någonsin, och ändå har dessa konflikter – särskilt den misär som vanliga libaneser, vanliga israeler och vanliga palestinier lever i – paradoxalt nog än en gång lyft fram behovet av att en lösning för området förhandlas fram. Dessa människors lidande är en vansinnig och grym påminnelse om att trygghet och stabilitet inte kan införas unilateralt utan dialog och diplomati. Det är en period av oro och lidande i Mellanöstern, men jag tror att det även innebär en möjlighet och vi måste ta tillvara på den möjligheten.

Detta måste vi främst göra genom att mobilisera de mycket betydande resurser som Europeiska unionen har, när det gäller allt från politik och säkerhet till teknik, ekonomi och finanser, och genom att använda dem i nära samarbete med resten av det internationella samfundet kan vi kanske få fredsprocessen på fötter igen.

Som nuvarande ordföranden sa spelar Europeiska unionen en makalöst viktig roll. I EU är vi helt och hållet delaktiga i Libanon och beslutna att spela en viktig roll när det gäller att stödja införlivandet av säkerhetsrådets resolution 1701 och skapa varaktig fred i området. EU:s medlemsstater bidrar på ett avgörande sätt till den utökade fredsbevarande styrkan Unifil som stödjer den snabba utvecklingen av Libanons regerings auktoritet i hela landet. Europeiska unionen ligger i frontlinjen när det gäller diplomatiska ansträngningar för att häva den pågående luft- och sjöblockaden mot Libanon.

Från konfliktens början har Europeiska kommissionen varit mycket aktiv på plats och stöttat våra vänner och deras folk när de som mest behövt oss. De senaste sex veckorna har kommissionen mobiliserat och koordinerat ett mycket viktigt europeiskt gensvar på de akuta behov som uppstått till följd av konflikten. Sedan den andra veckan av konflikten har vi bidragit med snabbt humanitärt bistånd. Jag blev glad och tacksam när jag fick veta att Europaparlamentet hade gått med på vår begäran om att mobilisera ytterligare resurser från nödfallsfonderna. Detta kommer att göra det möjligt för generaldirektoratet för humanitärt bistånd (ECHO) att fortsätta med sina stödåtgärder för en snabb och nödvändig återhämtning, särskilt när det gäller vatten, sanitet och bostäder, vilket gör att summan av vårt humanitära stöd hamnar på över 50 miljoner euro.

Kommissionen hjälpte även till med att samordna och stödja evakueringsinsatser och gav 11 miljoner euro till stöd för evakueringen av medborgare från tredjeland som hamnat i konflikten. Detta skedde som svar på en begäran från Cyperns utrikesminister om att ge akut hjälp för att få igång operationen fort.

På plats spelade kommissionen även en viktig roll när det gäller att utvärdera situationen och att arrangera den första samordningsinsatsen för givarländerna. Vi arbetar redan tillsammans med Libanons regering samt med FN och Världsbanken för att se till att samordningen i fasen efter konflikten kommer att ledas och präglas av libaneserna själva – det är en fråga om ägarskap.

Kommissionen har också agerat när det gäller miljökatastrofen och stöttat Libanons regering genom gemenskapens räddningstjänstmekanism för att hantera den enorma miljöförstörelsen. Vi arbetar nu på att utvärdera och behandla behoven som rör Libanons återuppbyggnad och hoppas kunna restaurera landets infrastruktur och främja ekonomisk tillväxt, social utveckling och politisk sammanhållning.

Jag tillkännagav i förra veckan under Stockholmskonferensen ett paket på 42 miljoner euro till slutet av året som stöd för skyndsam återhämtning. Detta gör att kommissionens bidrag hamnar på så mycket som strax över 100 miljoner euro. Jag anser att Europeiska kommissionen har visat att den är redo att agera och att den kan göra det snabbt.

Europeiska unionens bidrag till att möta särskilda och akuta behov är avgörande för att stödja införlivandet av säkerhetsrådets resolution 1701 och för att stödja en varaktig överenskommelse gällande konflikten mellan Israel och Hizbollah som alltför länge har gjort Libanon osäkert och även hotat Israel. Mellanöstern behöver ett starkt, självständigt, enat och politiskt oberoende Libanon som kan stärka den sköra fred som har återvänt och som kan kontrollera den högst påtagliga risken att den spänning som fortfarande finns kvar får bägaren att rinna över.

Libanons befolkning måste även få erfara de märkbara fördelarna av att fientligheterna upphör. En återuppbyggnadsprocess som leds från Beirut kommer att hjälpa till att stärka den roll som Libanons regering har. För att kunna göra detta och för att verkligen sätta igång återuppbyggnadsfasen är det nödvändigt att luft- och sjöblockaden mot Libanon hävs. Jag instämmer återigen med generalsekreterare Kofi Annan i att blockaden omedelbart bör hävas.

På längre sikt måste det internationella samfundet fortsätta att vara delaktigt och koncentrera sig på att stödja den institutionella återuppbyggnaden och främja Libanons försök att bygga upp en stat, även de försök som gjorts via en nationell dialog. Det betyder att den politiska, sociala och ekonomiska agenda som redan föreslagits i EU:s handlingsplan för Libanon ska uppnås. Det är inte en överdrift att påstå att de åtgärder som vi tillsammans identifierade innan konflikten bröt ut nu är viktigare än någonsin.

Vi måste också arbeta tillsammans med våra libanesiska motparter för att försäkra oss om att villkoren för stabilitet på lång sikt uppfylls, bland annat genom att ta bort den tvetydighet som rör avväpningen av Hizbollah – som i verkligheten endast kan uppnås som en del i processen för politisk integration – och klargöra vilken status Shebaa-gårdarna har.

Vi får inte glömma bort det större perspektivet i området. Alltmedan internationell uppmärksamhet riktades mot Libanon fortsatte våldsamheterna och lidandet i de palestinska områdena, och Qassamraketer fortsatte att falla över israeliska städer och byar. Jag befann mig i Israel med Finlands president efter Rom-konferensen. Vi åkte till Haifa där det var ständig fara för raketer.

För att undvika ytterligare upptrappning i de palestinska områdena måste de palestinska militanta grupperna återvända till det ”lugn” som rådde under största delen av 2005. De personer som hålls som gisslan, andra kvarhållna personer och fångar måste släppas, grundläggande frågor om fri rörlighet och öppenhet måste ges utrymme eftersom vi vet att detta är nyckeln till Palestinas ekonomiska återhämtning och till en livskraftig palestinsk stat. Först och främst bör Gaza-övergångarna skyndsamt öppnas igen, i synnerhet Rafah-gränsen, något som stöds av EU:s gränsövervakningsuppdrag BAM. Kommissionen är i princip redo att vidta ytterligare åtgärder för att uppgradera infrastrukturen och stärka kapaciteten på grundval av överenskommelsen om öppenhet och fri rörlighet från november förra året.

I sammanhanget måste vårt långsiktiga mål vara att bygga upp institutionerna till en framtida palestinsk stat och arbeta tillsammans med de palestinska myndigheterna, vilket i sin tur betyder att EU skulle vara redo att svara pragmatiskt på bildandet av en nationell enhetsregering i Palestina. Jag upprepar: Vi är beredda att arbeta med vilken regering som helst som är villig att arbeta för fred med hjälp av fredliga medel.

Vi glömmer inte heller, och vi får inte glömma, det palestinska folkets svåra situation. Vi har som ni vet via den tillfälliga internationella mekanismen (TIM) sett till att människorna i Gaza-remsan har tillgång till rent vatten och sanitet. Vi har hållit sjukhus och vårdhem öppna hela sommaren och vi har nu även bidragit med socialbidragsutbetalningar som har gagnat mer än 600 000 palestinier direkt och många fler indirekt. Men med det fortsatta politiska dödläget, nedläggningar och även frysta ekonomiska tillgångar, kan TIM enbart ge tillfälliga lättnader. Vi kan inte fortsätta på detta sätt så mycket längre. Vi måste söka nya vägar att förbättra öppenheten och den fria rörligheten för att få Israel att häva blockaden av palestinska intäkter som nu uppgår till 500 miljoner euro. Vi måste också förmå de palestinska myndigheterna att garantera ordning och säkerhet för allmänheten. Vi är skyldiga parterna det och de är skyldiga sitt folk det.

Sommarens snabba upptrappning av våldsamheterna skördade inga segrar, enbart offer. Återigen har vi bevittnat hur militära åtgärder misslyckas med att lösa den långdragna konflikten i Mellanöstern.

Ändå är ”status quo” – som innebär ett långsamt söndersmulande av trovärdigheten hos en tvåstatslösning, fortsatt ockupation och inhemskt våld – i sig självt ett recept på instabilitet. Det är även ett recept på inblandning av tredje part och radikala grupper som drivs av orättvisor, vare sig dessa är upplevda eller verkliga.

Det finns alltså egentligen bara ett enda val. Vi måste förnya de politiska perspektiv som fredsprocessen vilar på, däribland exempelvis vår ståndpunkt att 1967 års gränsdragning har företräde. Vi måste göra allt vi kan för att få parterna tillbaka till förhandlingsbordet. Genom att koncentrera oss på vissa konkreta och pragmatiska åtgärder som kan få till stånd vissa positiva och märkbara resultat kan vi hjälpa till att skapa ett lämpligt klimat och underlätta ett nytt samarbete mellan parterna.

Beslutsamma åtgärder krävs för att få parterna tillbaka på rätt spår mot en förhandlingsfred. Jag har sammankallat ett tidigt möte mellan president Abbas och premiärminister Olmert. Jag hoppas att de kan behandla både frågan om gisslan och tillfångatagna personer och andra viktiga frågor om våld, öppenhet och ekonomi.

Det är dags att Israel och Libanon skapar sätt att kommunicera på och att Syrien tas tillbaka in i ekvationen eftersom de visar vilja att spela sin roll vid införlivandet av de relevanta resolutionerna från säkerhetsrådet. Iran måste också ta sitt ansvar och visa vilja att bidra till fred och stabilitet i regionen.

Många idéer har dryftats kring en övergripande strategi för att nå fred i Mellanöstern. Arabförbundets initiativ i synnerhet förtjänar vår odelade uppmärksamhet. Under förra helgens möte i Gymnich ville många ha större ledarskap från EU i Mellanöstern. Jag anser att de har rätt. Vi måste vända sommarens tragiska händelser till en möjlighet att nå en långsiktig lösning på den fortfarande öppna konflikten i regionen. Trovärdigheten för oss, kvartetten och FN står på spel.

(Applåder)

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det finns ingen region i världen som har fått stå ut med så mycket lidande i så många decennier som Mellanöstern, och de som får ta emot den värsta stöten är de människor som inte vill något annat än att leva i fred. Bortförandet och dödandet av soldater får fruktansvärda konsekvenser, oräkneliga civila faller offer för bombningarna av verkliga och förmodade militära mål. I decennier har våldet ökat på ett okontrollerat sätt i en oändlig ond cirkel.

Herr talman! Jag vill säga att jag är tacksam för att ni kallade gruppledarna till två sammanträden under semesterperioden, och jag vill tacka er, herr Tuomioja, och er, kommissionsledamot Ferrero-Waldner, för det ni har gjort, liksom den höge representanten Javier Solana för hans insatser.

Vi i Europeiska unionen vet att en militär lösning är omöjlig i Mellanöstern, att en lösning måste vara politisk om den ska leda till fred, och att freden först måste etablera sig i sinnena hos dem som utövar ett ansvar. Samtidigt hävdar vi dock att en militär närvaro kan bidra till att skapa förutsättningar för fred. Här i kammaren har vi i många år debatterat den europeiska säkerhetspolitiken, och de som minns vad som hände för tjugo år sedan kanske minns att de önskade att vi vid det här laget skulle ha gått vidare från att fråga oss om vi ska ingripa militärt till att fundera på hur vi ska göra det – samtidigt som de vid den tidpunkten trodde att det var omöjligt. Européer som vi kan känna oss lite uppmuntrade av detta när vi fortsätter att ta vårt ansvar. Det kan bekräfta för oss att det här är den rätta vägen att gå, att vi måste ta på oss ansvaret och att vi vill göra det.

Vad är det vi strävar efter? Vi strävar efter ett suveränt Libanon. Vi anser inte att det är acceptabelt att Libanon ska stå under kontroll från Syriens eller Irans sida, vare sig direkt eller indirekt, och när det gäller den roll som Iran spelar måste dess inflytande ses i samband med dess kärnvapenprogram. Hizbollah är inte bara en politisk organisation, utan också en militär sådan. De som strävar efter fred i Mellanöstern måste beakta att Hizbollahs närvaro i parlamentet och regeringen är ett resultat av valet. Det är emellertid inte acceptabelt att det finns en stat i staten, eller att ett politiskt parti genom att hålla sig med en egen milis ifrågasätter det suveräna Libanons regering och väpnade styrkor. Därför måste fredsprocessen bland annat lösa frågan om hur Hizbollah ska avväpnas. Primärt är det en politisk fråga.

(Applåder)

Israels svar har fått kritik från många håll och jag erkänner att även jag vid ett tillfälle beskrev det som oproportionerligt, men jag vill också säga att jag har stor respekt för Israel för att landet i en fri och demokratisk debatt begrundar frågan om vad det gjorde fel, både politiskt och militärt. Jag önskar att de stater som är Israels grannar vore lika självkritiska i en liknande debatt. Om de andra staterna som gränsar till Israel kan vara lika självkritiska kan Mellanöstern komma närmare demokrati.

Kanske jag – som är europé, tysk och tillhör efterkrigsgenerationen – får säga hur djupt rörd jag blev när Israels premiärminister sa att ett tyskt bidrag till fredsarbetet skulle vara välkommet. Detta är någonting helt nytt, som var otänkbart tidigare, så det är rätt att Förbundsrepubliken Tyskland också ger sitt eget bidrag, tillsammans med sina vänner i Europeiska unionen.

(Applåder)

Det gjorde mig djupt rörd. Palestinas folk har samma värdighet som israelerna eller européer som vi själva, och det har rätt att leva innanför säkra gränser. Vi vädjar till alla berörda parter i Palestina, till Fatah och Hamas, att bilda en riktig regering för nationell enhet och därigenom göra sitt för freden.

Vi européer befinner oss – kanske för första gången någonsin – i en ny situation i och med att vi inte bara tillhandahåller den humanitära hjälp som betyder så mycket för människorna, utan också ingår i kvartetten och bidrar till att forma deras framtid, vilket är vad jag uppmanar alla dem som är delaktiga i kvartetten att hjälpa Europeiska unionen med.

Låt mig avsluta med att säga att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, som betraktar människans värdighet som grunden för all politik, uppmanar alla i Mellanöstern, i arabvärlden och i den muslimska världen att inte exploatera unga människor som så kallade martyrer och sätta deras egna och andras liv på spel, utan att i stället göra det möjligt för dem att leva i sina egna länder med anständiga villkor och ge sina bidrag till samhället, respektera människans värdighet och det mänskliga livets värde. Då kan vi stå sida vid sida med dessa folk och deras regeringar.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka ordföranden och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner för deras ord. Jag tror att krisen och försöken att finna en lösning – som de har beskrivit och som nu måste organiseras – erbjuder en historisk möjlighet för européerna och medlemsstaterna i Europeiska unionen, och inte bara för dem. För som Erkki Tuomioja med rätta framhåller måste även andra, i synnerhet muslimska stater bidra, men de berörda européerna har ett unikt tillfälle.

Jag skulle vilja formulera det på ett annat sätt också: detta är inte bara ett unikt tillfälle, utan också en unik skyldighet, att göra någonting konkret, och att göra det nu, för att få till stånd fredliga lösningar. För det måste sägas – och det har sagts här – att USA:s lösningar för regionen har misslyckats kapitalt och att deras misslyckande är en av orsakerna till dagens kris. Det är därför vi européer har en skyldighet att nu försöka hjälpa till att finna en lösning.

Vårt bidrag får inte vara rent militärt, men det måste ha en militär dimension tillsammans med diverse andra som behövs i regionen. Det som fordras är ett övergripande koncept, som inkluderar militära insatser på grundval av internationell rätt, humanitärt arbete och diplomatisk aktivitet, och som inte bortser från kärnan till konflikten i regionen, nämligen behovet av att lösa den palestinska konflikten, som är orsaken till instabiliteten i hela regionen.

Låt mig nu lägga fram en del av de saker som vi socialister betraktas som grundläggande och nödvändiga när det gäller detta övergripande koncept. Detta handlar verkligen framför allt annat om Israels rätt att existera. Vi europeiska socialdemokrater har inga tvivel om att Israels existens är central i vår politik, och vi går emot alla som äventyrar den.

I dagens läge måste vi dock också stödja Libanon, som var inne på rätt väg mot en stabil, sekulariserad demokrati när inbördeskriget väl var över. Eftersom detta i stor utsträckning har omintetgjorts måste vi hjälpa det libanesiska folket att komma tillbaka dit de var före den militära konflikten, när hela regionen hade så många skäl att hoppas.

Vi måste också bygga upp Palestina, och här måste det primära målet vara att tillhandahålla humanitär hjälp i denna tragiska situation. Det jag kan säga, från oss socialdemokrater, är att en dialog med alla krafter i Palestina inte längre kan undvikas. Den är nödvändig och oundgänglig.

(Applåder)

Vi måste främja och bygga upp det civila samhällets strukturer, för det är med dem, och med alla de krafter som är för dialog – i synnerhet dialog mellan kulturer och religioner – som vi måste vara partner.

Som föregående talare, däribland Hans-Gert Poettering, har påpekat har regionen fått nog av ömsesidigt ifrågasättande av den andres rätt att existera. Vad regionen i stället behöver är respekt: respekt för andra värden, värden som kan vara av religiöst ursprung, men som icke desto mindre är konstruktiva och respekterar människans värdighet, respekt på grundval av det vi står för, våra västerländska värden. Vi får inte göra islam till något slags hatobjekt. Islam är en religion som utövas av nästan en miljard människor i hela världen, och vi får inte låta dem framstå i samma dager som en hop galna terrorister. Det skulle vara ett fatalt misstag. Därför är dialogen mellan kulturer så viktig.

(Applåder)

En sak som jag anser vara viktig är att fångarna friges, och det måste ske nu. Nu måste parterna i konflikten hålla ord, för det som behövs är förtroendeskapande handling, inte tomma ord. Just nu, i den situation vi nu befinner oss, är åtgärder av det slaget oundgängliga – små steg, begripliga steg, steg mot tillit, och några sådana är att släppa fångarna och göra alla krafter i regionen delaktiga. Alla staterna – inte minst Syrien – måste tas med.

Jag kan inte förneka att det har funnits stor besvikelse här i parlamentet – liksom i vår grupp – över det som har sagts i Syrien och på andra håll under de senaste veckorna. Saken är den att Syrien behövs om problemet ska kunna lösas. Om Syrien är berett att föra en konstruktiv dialog med oss uppmanar jag dem att visa sin goda vilja genom att återuppta den försiktiga dialog som redan hade inletts, och göra det möjligt för oss att, om än i det lilla, ta itu med frågor som gränsfrågorna och visa oss att de är beredda att återgå till förhandlingsbordet.

Låt mig i det här sammanhanget framhålla att till och med när kalla kriget rasade som värst kunde de två sidorna, trots alla sina skillnader, ändå tala med varandra via Europeiska säkerhetskonferensen, som vi inrättade. Varför skulle vi inte kunna väcka liv i tanken på en säkerhetskonferens i den här regionen, en konferens som får alla parterna att sätta sig vid bordet, inte bara färdplansländerna – och med det menar jag EU, FN, Ryssland och Förenta staterna – utan också staterna i regionen, Arabförbundet, och Syrien också? Det skulle verkligen vara värt att fundera på.

Jag håller med Hans-Gert Poettering när han säger att det inte finns någonting i världen som rättfärdigar riktade terrorattacker. Bakom en sådan terrorism, ett sådant blint destruktivt raseri, finns varken mer eller mindre än ett förakt för mänskligheten som alltid får destruktiva följder. Ingenting kan rättfärdiga terrorism av något slag, och därför är det vår gemensamma uppgift att bekämpa den.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Under konflikten denna sommar krävdes mer än 1 000 människoliv, de allra flesta oskyldiga civilpersoner. En stor del av Libanon har lagts i spillror. Om vi inte har lärt oss något annat av situationen, måste vi åtminstone lära oss att blicka framåt snarare än bakåt.

För att stoppa vapenflödet och stödja de humanitära insatserna bör vi snarast placera ut de 7 000 man som EU utlovat till FN:s interimstyrka i Libanon (Unifil) för att stabilisera situationen i södra Libanon. Men vi måste förtydliga Unifils mandat att genomföra FN-resolutionerna i området.

Vi måste naturligtvis också gå ännu längre. Vi måste agera samfällt. På kort sikt måste vi kräva att Israel omedelbart häver luft- och sjöblockaden mot Libanon. Vi måste kräva att man häver blockaden mot Gaza och vi måste hjälpa till med att upprätta en slagkraftig palestinsk regering.

På medellång sikt måste vi släppa in Hizbollah och Hamas från kylan igen, samtidigt som vi fördömer terroristhandlingar, och förmå dem att delta i en dialog om att etablera ett demokratiskt system. Vi måste tillsätta en oberoende utredning om de civila dödsoffer som orsakats av alla sidor i den senaste konflikten. Och som Kofi Annan framhållit är det inte genom vapenhot som man förmår Hizbollah att lägga ner vapnen och förhandla om en långsiktig lösning, utan detta måste ske genom dialog och förlikning.

Vi har också långsiktiga uppdrag. Om vi ska uppfostra en ny generation som inte är genomsyrad av skräck och intolerans så måste vi bygga institutioner som garanterar långsiktig fred. När Romano Prodi var ordförande för kommissionen talade han om att upprätta en europeisk-arabisk utvecklingsbank som skulle finansieras och skötas gemensamt av båda sidor. Vi måste också överväga en säkerhetsorganisation i enlighet med Fogh Rasmussens föreslagna konferens om säkerhet och samarbete runt Medelhavet, som Martin Schulz nämnde. Vi måste undersöka möjligheten att förena alla medelhavsländer kring en lämplig invandringspolitik. Vi måste också övervaka allt detta genom den gemensamma parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (EMPA) där ni, herr talman, har investerat så stort politiskt kapital, och inget litet finansiellt kapital heller. Låt oss lära av Einstein när han talade om för oss att man inte kan bevara fred med våld, utan den kan bara uppnås genom samförstånd.

Herr Tuomioja! Ni pratade om EU:s anmärkningsvärda insats och betydande framgångar. Jag lovordar det arbete ni utfört, men vi ska väl inte gå till överdrift. Det är på grund av en kris som EU hamnat i det läge vi befinner oss i, trots något som Michel Barnier har kallat reflexe Européen. EU har inte den europeiska konstitution som behövs och som skulle ha gjort oss mycket bättre rustade för att handskas med situationen. Vi placerar ut EU-styrkor, men detta är inte någon EU-styrka, även om det tack och lov är en följdriktig koalition.

När det gäller att fatta demokratiska beslut hankar vi oss fram bara hjälpligt. Efter ert möte i Villmanstrand den 25 augusti sa Javier Solana att det var det viktigaste beslut som EU tagit på många år. Varför är han i så fall inte här och berättar för oss om det och om villkoren som omger konflikten? Han har mandat, men av vilken sort?

(Applåder)

När vi frågade fick vi veta att reglerna för militärens engagemang var ”i strikt mening en angelägenhet mellan FN och dem som bidragit med trupper”. Därför har man sagt oss att det inte var ett ärende för EU. Det är besynnerligt att inte Solana är här och berättar för oss om reglerna för engagemang i konflikten!

Faran ligger i att den stora allmänheten i Europa är övertygad om att EU har reagerat på krisen. Om det går snett och vi får ett stort antal unga män som kommer tillbaka hem i liksäckar så kommer folk att vilja veta vem i Europa som bär ansvaret. Någon blir tvungen att ta det politiska ansvaret.

(Applåder)

Jag ber rådsordföranden att få ordning i EU:s gemensamma utlands- och säkerhetspolitik så att vi inte behöver ställas inför en sådan situation.

Avslutningsvis bör vi utbringa ett tvåfaldigt leve för EU: ett för Louis Michels snabba agerande och ett för Romano Prodis mod i samordningen av våra ansträngningar att hantera problemet. Vi bör tacka kommissionen, det finska ordförandeskapet och den nya medlemsstaten Cypern för den enorma hjälp vi har fått där ifrån. Vi bör även tacka Turkiet för dess mod att bistå oss med att sätta in trupper.

(Applåder)

Vi löper dock fortfarande risken att insisterandet på nationell oavhängighet resulterar i global anarki.

(Applåder)

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Tuomioja, mina damer och herrar! Jag skulle vilja inleda med lite självkritik. Var det någon i detta parlament som för ett år sedan efterfrågade resolution 1552? Var det någon i detta parlament som krävde att Hizbollah skulle avväpnas? Vi måste diskutera detta problem eftersom det för närvarande står i centrum för debatterna i Israel. Under tre års tid har den israeliska regeringen varken sagt eller gjort någonting för att avväpna Hizbollah. Vi har samtliga varit blinda och vi borde åtminstone erkänna att även vi gjorde ett misstag. För det första bör vi beakta att vi hade, att det internationella samfundet hade, en FN-resolution. Så fort denna resolution hade antagits försvann den i den politiska dvalan utan att någonsin tillämpas i området.

För det andra – och detta är ett verkligt problem – är detta område, som har drabbats av alla sorters missöden, även ett område där man kan göra flest politiska misstag. Misstag görs på grund av att människor tror att de måste agera sändebud för Israel eller för Palestina. Vilken roll har EU nu? En del människor inom unionen står Israel väldigt nära – jag förstår det och det är försvarligt. Andra står palestinierna väldigt nära – jag förstår det och det är försvarligt. Men det är inte det politik handlar om. Vi måste tvärtom göra allt vi kan för att se till att det till slut finns en palestinsk stat och en israelisk stat där människor kan leva i trygghet. Man behöver inte vara godhjärtad eller som moder Teresa för att syssla med politik, man måste kunna klara av att förändra det politiska läget i området. Det är det som är problemet.

Det är därför som EU skickar trupper till området. Graham Watson har rätt. Vissa EU-medlemsstater skickar trupper.

Jag vaknade en morgon ur en dröm. Under ett möte hade alla stats- och regeringschefer beslutat att den europeiska kontingenten skulle vara den största till antalet, att den skulle vara Europas snabbinsatsstyrka, att den inte längre skulle utgöras av tre fjärdedelar fransmän, två tredjedelar italienare eller en fjärdedel tyskar, utan att den skulle bestå av européer som i egenskap av detta skulle företräda Europa i området. Jag vet att detta är en dröm, jag vet att jag är naiv, men varför inte drömma om det?

Angående att vi måste fullborda våra skyldigheter skrev Joshka Fischer nyligen så här i en artikel med rubriken ”Välkommen till verkligheten”: Ja, vi lever i verkligheten, och från och med nu måste vi agera politiskt i detta område. Verkligheten är ju den att amerikanarna i området befinner sig i Irak, där de är fast. De är inte politiskt närvarande. Ingen organisation, förutom EU, kan förändra saker och ting och arbeta tillsammans med israelerna för att ta reda på hur man bör förhandla i Palestinafrågan. Det kan inte bli fred i Israel förrän det finns en palestinsk stat som det går att leva i. Bästa sättet att bekämpa Hamas är med hjälp av den palestinska staten, för Hamas bryr sig inte ett dugg om den palestinska staten. De vill ha ett islamistiskt område! Därför är det viktigt att för det första betona att vi genom att upprätta en palestinsk stat kommer att försvaga Hamas inflytande.

För det andra måste vi lösa problemet med gränserna mot Syrien och Golanhöjderna. Israel måste garanteras vattenförsörjning och det måste garanteras skydd, men inte ett skydd i form av en israelisk ockupation av Golanhöjderna. EU måste använda sitt inflytande för att få i gång förhandlingarna. Nu när EU lyckas spela en viktig politisk roll kommer vi att vara ansvariga, inte bara för besvärligheter och misslyckanden, utan även, politiskt sett, för ett fredligt område.

När våra barn frågar oss vad syftet med EU är kommer vi stolt att kunna svara: ”Se vad vi gör i Mellanöstern.” Men för att kunna göra det måste vi uppnå detta mål. Vi måste våga säga till alla dessa regeringar att det inte är Italien – även om Italien har varit beundransvärt – att det inte är Frankrike, och att det inte är Storbritannien, utan att det är hela EU som har arbetat effektivt.

Avslutningsvis skulle jag vilja göra er uppmärksamma på en diskussion om Tyskland. Jag har fått nog av de politiska grupperna! Som medlem av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa säger Graham Watson till medlemmarna i den tyska ALDE-gruppen att det är skandalöst att de inte godkänner att man skickar insatsstyrkan till Mellanöstern. Och ni, herr Wurtz, säger till de tyska kommunisterna att det de håller på att göra är skandalöst, att det är byteshandelspolitik, när människor dör i Mellanöstern och när hela världen vill inrätta denna insatsstyrka. Visa mod som politiker och agera inom era politiska läger!

(Applåder)

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Tuomioja, fru Ferrero-Waldner! Det vi har upplevt i sommar borde vara fullständigt obegripligt i vår tid

För det första ska vi komma ihåg att en stat, Israel, beskjuter civilbefolkningen i Gaza och låter dem svälta, kidnappar ministrar och politiker, som kommer att läggas till de 8 000 palestinska fångar som redan sitter fängslade, och har dödat över 200 människor i detta lilla område. Som FN:s biträdande generalsekreterare för humanitära frågor, Jan Egeland, uttrycker det har området blivit en tidsinställd bomb. Sedan har samma armé gått lös på Libanon under 34 hela dagar – enligt Human Rights Watch utan att skilja mellan civila och militära mål – vilket har lett till att 1 100 civila har dödats, att en fjärdedel av befolkningen har tvingats flytta och att landet har spärrats av helt. Som Kofi Annan påpekade har man medvetet riktat in sig på och dödat observatörer från den internationella fredsbevarande styrkan. 15 000 hus och 78 broar har enligt UNDP förstörts, man har förstört landets nödvändiga infrastruktur, hamnar, flygplatser och kraftverk, man har orsakat ett enormt oljeutsläpp och använt granater som kan innehålla så mycket som 644 sprängladdningar, och 100 000 sådana granater fortsätter att på ett besinningslöst sätt döda män, kvinnor och barn.

För det andra stöder en stormakt, Förenta staterna, sin allierades strategi, både i Palestina och i Libanon, och detta gör man med det pågående kriget mot terrorismen i Irak och Afghanistan som förevändning. Landets utrikesminister liknar lidandet för människorna i Libanon med de smärtor som krävs för att föda fram det nya Mellanöstern. Mitt i kriget skickar hon alltmer sofistikerade vapen till Israel och hon har under över en månads obarmhärtigt krigande vägrat att uppmana till eldupphör, vilket den libanesiska regeringen och FN:s generalsekreterare trots detta har efterfrågat ihärdigt.

Min tredje och sista punkt är att en institution som står oss särskilt nära, rådet, länge har visat sig vara oförmögen att mana till eldupphör trots det finska ordförandeskapets berömvärda försök och trots talmanskonferensens enhälliga vädjan om detta. Rådet hittar till och med ursäkter för den israeliska arméns uppträdande genom att tala om rätten till självförsvar. Liksom det var befogat att fördöma Hizbollahs inledande tillfångatagande av de israeliska soldaterna, och sedan framför allt deras beslut att besvara beskjutningen av libanesiska städer genom att skicka missiler mot israeliska städer, och därmed begå brott mot civilbefolkningen, innebär det klartecken som Israel faktiskt har fått att utföra och fortsätta detta fruktansvärda krig under flera dagar nu att människor blir förvånade och att man understöder ett uppror.

Därför kan vi i dag och under den kommande tiden inte nöja oss med att enbart tala om europeiska bidrag till Unifil och till återuppbyggnadsprocessen, hur viktiga dessa två aspekter än är. Genom att anta en klarsynt strategi och med en känsla av ansvarstagande måste vi dra lärdom av denna smärtsamma erfarenhet, och vi måste börja med följande: I centrum för alla omvälvningar i Mellanöstern, som blir allt mer tragiska för befolkningen och allt farligare för den internationella säkerheten för var dag som går, står ockupationen av de områden som erövrades 1967 och Israels envisa vägran att gå med på att FN:s säkerhetsråds relevanta resolutioner tillämpas.

Faktum är att EU har minskat sina påtryckningar när det gäller denna viktiga förutsättning för fred. Vad har EU gjort för att på nytt lansera kvartettens färdplan? Vad gjorde EU för att främja Arabförbundets plan 2002, där man föreslog att förbindelserna med Israel skulle normaliseras i utbyte mot ett erkännande av staten Palestina? Vad har unionen gjort för att förmå Israels ledare att leva upp till sina historiska skyldigheter? I stället för att göra någonting på dessa områden har EU dragit in stödet till de palestinska institutionerna, olagligförklarat en demokratiskt vald regering och församling, skytt president Mahmoud Abbas tappra försök att återupprätta ett nationellt avtal och utan svårigheter accepterat stängningen av de enda gränsövergångsställena mellan Gaza och världen utanför, vilka EU officiellt sett kontrollerade.

Jag hoppas att de gemensamma beslut som fattats de senaste dagarna kommer att signalera en vändpunkt för EU när det gäller hela Mellanösternfrågan. För närvarande måste EU göra det långsiktiga valet mellan president Bushs föreställning om kriget mot terrorismen och en återgång till det som är grundläggande inom internationell lagstiftning. Jag tror att det är detta som krävs för att få en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern, och för att EU ska behålla sin trovärdighet i världen.

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Så många felaktigheter och så stor intellektuell oärlighet som förekommit i många nyhetsspalter om Mellanösternkrisen i augusti och som yttrats av många politiker! Angriparen har ofta blandats ihop med den angripne, och det egentliga målet med Hizbollahs provokation, som bestod i att avfyra missiler mot Israel och kidnappa två av deras soldater, har knappt nämnts över huvudtaget. Det är faktiskt samma mål som Irans president har tillkännagivit flera gånger, nämligen ”att sudda ut Israel från kartan”.

Om detta är målet för vissa regeringar och för den terrorfundamentalism som de understödjer måste vi vara modiga och lojala nog att säga att EU:s främsta uppgift är att stödja och försvara staten Israel och dess befolknings existens och att kräva att de som på grund av kortsiktigt oförnuft fortfarande vägrar erkänna Israel gör detta. Vi kan inte få en erkänd, fri och trygg palestinsk stat och uppnå fred i Mellanöstern förrän dessa villkor uppfylls och förrän vi återgår till färdplanen.

Alla tänkbara ansträngningar och största möjliga samförstånd måste till för att vi ska nå dessa mål, som skiljer sig väldigt mycket från Hizbollahs mål att förstöra en demokratisk stat som erkänns av det internationella samfundet och som är medlem i FN.

Hizbollah är en religiös ideologisk rörelse som finns representerad, om än av en minoritet, i parlamentet i en grannstat, men den har även en beväpnad självständig falang utanför den statliga strukturen som får vapen och pengar från två andra stater i området vilka båda har som sitt främsta mål att förstöra Israel.

Hur kan vi upprätthålla lika nära förbindelser med båda dessa sidor, vars målsättningar är så motstridiga och olika? Den ena sidan försvarar sin rätt till överlevnad som demokratisk stat, medan den andra utgör den väpnade falangen i kampen mot demokratin och västvärlden!

Vi stöder Unifilstyrkan som måste göra allt den kan för att garantera nedrustning och stödja Libanons rättmätiga regering i hopp om att de libanesiska myndigheterna ska överge den tvetydiga inställning de haft de senaste veckorna. Unifil får bara ha den israeliska och den libanesiska regeringen som samtalspartner.

EU, som äntligen agerar i samförstånd, måste driva igenom FN-resolutionerna och göra allt det kan för att ge humanitärt stöd, få igång samtalen på nytt och främja ett klimat av ömsesidig respekt. Jag tror fortfarande att garantierna för fred i Mellanöstern skulle vara starkare om Israel var med i EU. Jag upprepar här och nu min uppmaning till rådet att stödja tanken på att EU-ländernas ambassader över hela världen från och med nu ska erkänna israeliska medborgare som europeiska medborgare.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Det rapporteras i den tyska pressen i dag om allvarliga protester inom tyska försvarsmakten mot de villkor som den libanesiska regeringen har fastställt för utländsk hjälp med att skydda landets 225 kilometer långa kuststräcka mot olagliga vapentransporter. I Beirut vill man tydligen bevaka ett sex sjömil brett bälte längs kusten, och marintrupper från olika EU-medlemsstater, däribland mitt land Nederländerna, ombeds att bevaka området utanför detta bälte.

Chefen för det tyska militära förbandet anser att dessa villkor är oacceptabla, och jag håller med, för vilken EU-flotta skulle vilja stå hjälplös och se på när Hizbollah återupprustas? Nu är det i vilket fall som helst FN:s sak att besluta om just detta mandat.

Jag skulle vilja att rådet och kommissionen talade om vad FN och dess generalsekreterare Kofi Annan tänker göra åt detta, hur de ställer sig till saken, vilken inställning de har i denna tvistefråga. För detta har ju trots allt en direkt inverkan på EU:s arbete för att stabilisera situationen runt Libanon.

Det är i vilket fall som helst betydande att även Hizbollahs båda företrädare i den libanesiska regeringen har röstat mot detta farliga kompromissförslag. Därför är det inte annat än logiskt att Israel, som det är nu, behåller sin sjöblockad mot Libanon.

ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ
Vice talman

  Gianni De Michelis (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja uttrycka mitt stöd för EU:s initiativ i Libanonfrågan, vilket innebär att vi återigen spelar en central roll i Mellanösternpolitiken på ett sätt som vi inte har sett på länge, och detta sammanfaller naturligtvis även med de misslyckade ensidiga initiativ som andra har antagit.

Men allting kommer att bero på resultatet och vi måste inse att det militära uppdraget och stödet till återuppbyggnaden inte är slutet utan början, inte ett syfte utan ett medel, och dessutom, vilket måste nämnas, ett medel som riskerar att bli fullkomligt otillräckligt om det inte omedelbart stöds av politiska och diplomatiska initiativ för att återuppta samtalen mellan de båda sidorna.

Det är först och främst detta vår debatt här i parlamentet bör handla om. FN:s säkerhetsråd kommer att utgöra ramen, men initiativet måste oundvikligen komma härifrån, från Europa, EU, i förbund med Förenta staterna och Arabförbundet men där de viktigaste initiativen är våra.

Vi måste diskutera vad ett sådant initiativ kan komma att innebära. Erfarenheterna från de senaste åren och månaderna har visat att ensidighet i sig själv inte leder någonvart, att försöket att lösa problemen i Mellanöstern bit för bit inte leder någonvart. Vi måste gå bortom färdplanen, bortom säkerhetsrådets särskilda individuella resolutioner för Irak eller Libanon, och inse att tiden nu är mogen för en allomfattande strategi som på något sätt kan få alla berörda länder i området att sitta ner runt ett bord för formella samtal om alla olösta frågor, kritiska punkter och samarbetsområden.

Vi i Europa borde veta en del om detta, eftersom vi i Helsingfors för 30 år sedan lyckades lägga grunden till den förändring som några år senare slog världen med häpnad. En sådan lösning skulle innebära en lösning för alla: för Förenta staterna, som skulle komma ut ur en knivig situation, för Israel, som skulle frigöra sig från den ensidighet som landet befinner sig i, för Arabförbundet, och allra mest för oss, för EU, eftersom vi på så sätt skulle kunna ge nytt liv åt Barcelonaprocessen och EU:s egen situation på samma gång.

  Ville Itälä (PPE-DE). – (FI) Herr talman! När jag tittade på nyheterna under semestern kände jag mig maktlös när jag såg det mänskliga lidande som pågick varje dag. Men vi behöver inte stå maktlösa: det finns ganska mycket vi kan göra. Detta är ett utmärkt tillfälle, precis som många här har sagt i dag. EU har tagit några viktiga steg och ett av dessa var det faktum att vi under krisen lyckades uppnå samförstånd – föra ut samma budskap. Detta enhetliga budskap kommer att vara en viktig faktor om vi vill spela en viktig internationell roll i den internationella politiken framöver.

Jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt att tacka rådsordföranden, den finske utrikesministern Erkki Tuomioja, och att uttrycka min uppskattning för den roll han har spelat, för hans erfarenhet och hans kunskaper har varit viktiga för att föra ut detta gemensamma budskap. I framtiden bör vi vara en stark politisk aktör och vi får inte nöja oss med en roll där vi bara är kassörer som hanterar förstörelsen efter kriget. Vi måste delta aktivt i en nödvändig politisk process för att försöka upprätta varaktig fred i Mellanösternområdet.

Herr talman! Jag är övertygad om att vi kommer att få ett ganska enhälligt stöd för denna breda konferens. Detta är nödvändigt för att vi ska nå varaktig fred i området. Som minister Tuomioja har nämnt är det ganska uppenbart att konferensen inte bör hållas omedelbart, eftersom det kommer att ta tid för parterna att förbereda sig för den. Men nu måste vi vara modiga och beslutsamma och utnyttja tillfället att verkligen nå varaktig fred i området.

(Applåder)

  Pasqualina Napoletano (PSE). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Som ni har sagt är redan det faktum att vi har lyckats få till stånd ett eldupphör ett viktigt steg i ett krig som på bara några veckor har orsakat väldigt många dödsfall och förstört infrastruktur och miljön, och som hotade att dra med sig hela regionen.

Detta inledande steg är resultatet av ett europeiskt initiativ i nära samarbete med FN. Låt mig nämna den aktiva roll som mitt eget land, Italien, och även det finska ordförandeskapet och Frankrike, som ska leda Unifil under denna period, har spelat.

Men utmaningen är fortfarande mycket större än så och kräver att hela EU anstränger sig inte bara militärt, utan även politiskt och diplomatiskt. För första gången har EU möjlighet att visa en enad politisk vilja och beslutsamhet att spela en konstruktiv roll i Medelhavsområdet och Mellanöstern genom att förse sig självt med rätt verktyg.

Det handlar om att stödja Libanon i den svåra processen att bli självständigt och suveränt, genom att hjälpa landet att fortsätta längs den demokratiska väg som väckte så mycket hopp under ”Beirutvåren”. Den libanesiska armén måste återvinna kontrollen över hela landet, även de södra delarna, och den måste ha monopol på militärmakten och utesluta Hizbollah, som den senaste tiden har blivit en jämställd makt.

För att detta ska ske måste alla ta sitt ansvar, i första hand Syrien som spelar en viktig roll i området, och Israel måste övertalas att ge upp tanken på urskillningslöst våld, för landet kan inte garanteras trygghet på det sättet.

Det har redan sagts att Palestinafrågan är avgörande för situationen i Mellanöstern. EU:s uppgift är att till fullo acceptera de skyldigheter som alla parter i konflikten nu tillskriver unionen, nämligen att stödja palestiniernas svåra interna process att utforma en ny regering som kommer att göra det möjligt för dem att komma ur isoleringen och vinna tillbaka de resurser som Israel måste återlämna till dem. Det skulle kunna bli början på nya förbindelser mellan de två sidorna, men först och främst måste våldsspiralen brytas.

De erfarenheter som vi har samlat på oss genom åren visar att de två sidorna inte kan göra det ensamma: det är viktigt att det internationella samfundet är närvarande, och därför skulle vi kunna flytta de fredsbevarande trupper som i dag finns i Libanon till Gaza och Västbanken i morgon. Detta skulle kunna bli första steget mot återupprättandet av den överenskommelsen, i upptakten till en internationell konferens som kan komma att leda till en stabil, varaktig lösning för hela området, som rådsordföranden nämnde.

  Philippe Morillon (ALDE). – (FR) Herr talman! FN:s interimstyrka i Libanon kommer att stärkas och EU kommer att spela en viktig roll. Vi ska vara glada över detta.

För att kunna göra någon nytta i en så svår situation måste vi också vara medvetna om att de trupper vi placerar ut måste mötas av respekt, och för att detta ska kunna ske måste de vara starka, det vill säga att de måste ha de resurser som krävs för deras uppdrag och ha rätten och skyldigheten att utnyttja dem, inte bara i självförsvar, det vill säga när deras egna soldater är i fara, utan även när stämningen eller uppdragets ordalydelse kräver det.

Detta lärde vi oss i Balkan, med tragiska konsekvenser. Vi får aldrig glömma det. Vi får inte heller glömma bort det som alla fredsmäklare i Libanon, liksom i hela Mellanöstern, väntar på: Det handlar inte om FN, som har funnits i området alltför länge och som alltför länge har visat sig vara maktlösa, det handlar inte om ett ensamt Frankrike, eller om Italien, det handlar om Europeiska unionen. Precis som ni mycket riktigt sa, herr Tuomioja. I detta avseende kan jag vittna om effektiviteten i de åtgärder som i flera veckor vidtagits av den EU-styrka som sändes till Demokratiska republiken Kongo för att stödja FN:s uppdrag. Utan dess närvaro kan jag nog påstå att Kinshasa skulle ha varit sönderslaget vid det här laget. Det känner ni till, fru kommissionsledamot.

Därför uppmanar jag rådet och kommissionen att kontrollera om man inte skulle kunna organisera de EU-styrkor som ska sändas till Libanon på ett liknande sätt, så att EU kan göra det som förväntas av EU, nämligen fullgöra sina egna skyldigheter.

Är vi då bara obeslutsamma? Annars undrar jag varför vi till exempel inte omedelbart placerar en europeisk flotta utanför Libanons kust? Euromarfor skulle ge oss de medel vi behöver till detta. Nej, herr Cohn-Bendit, ni är inte en naiv drömmare, i så fall är jag ännu mer naiv och en ännu större drömmare än ni.

  David Hammerstein Mintz, (Verts/ALE). –(ES) Herr talman! EU kan komma att lära sig en mycket svår läxa av krisen i Mellanöstern, en läxa i form av en katastrof som kommer att tvinga oss ur vår europeiska kris. Det är mycket viktigt att vi genom att leda en mångnationell styrka får kontakt med verkligheten i Mellanöstern. Denna kontakt visar att EU inte längre är en förhärligad frivilligorganisation som ger humanitärt stöd i Mellanöstern, utan att det även har ett politiskt åtagande i området. Det är mycket viktigt eftersom det visar på ett verkligt strategiskt engagemang för Mellanöstern, där freden ligger till grund för EU:s säkerhet.

Det råder ingen tvekan om att EU:s framtida utrikespolitik i världen kommer att äventyras av det mod som länder som Frankrike, Italien och Spanien visar, och den framtida utvecklingen av EU:s kris kommer till viss del att bero på detta. Det är tydligt att Förenta staternas ensidighet har väckt fullkomlig misstro i hela Arabvärlden och i större delen av övriga världen. Libanon skulle kunna bli ett framgångsrikt försök att utforma ett internationellt ingripande som garanterar fred i Gaza och på Västbanken och som leder till ett fredsavtal.

Vi välkomnar kommissionens och rådets inställning till den palestinska regeringen som vittnar om nationell sammanhållning och en pragmatisk reaktion, men samtidigt oroar vi oss över det som händer i området: att Israel har kvar sina bosättningar på Västbanken och att det i förrgår meddelades att 700 nya bostäder ska byggas i dessa områden, vilket strider mot färdplanen.

  Miguel Portas (GUE/NGL). – (PT) Välkommen till verkligheten! Om EU har ändrat inställning beror det på att ett folk har lyckats stå emot. Jag sänder min respekt och beundran till Libanon. Resolution 1701 kom i ett sent skede och man lyckades inte skilja mellan angriparen och offret, men man lyckades nå ett eldupphör med den och den innebär möjligheter till fred. FN:s uppdrag är helt och hållet rätt sätt att gå tillväga. Vi måste stödja återuppbyggnad, det måste bli svårt att återuppta kriget och libaneserna måste få tid till dialog, för detta är enda sättet att lösa problemen med att försvara landet.

Det finns även andra prioriteringar. EU:s blockad i Palestina sände ut fel signaler till Washington och Tel Aviv och ett helt folk straffas för att det tror på demokrati. I Teheran bidrar ultimatum och hot enbart till att påskynda utvecklingen av kärnvapen. Det är dags att på nytt lansera freden i Mellanöstern. Endast politikens vapen kan besegra en vapenpolitik.

  Brian Crowley (UEN). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka rådsordföranden och kommissionsledamoten för deras inlägg så långt.

Det senaste kriget har uppenbarligen fört konfliktens fasor och de offer den kräver av befolkningen och den mänskliga infrastrukturen ändå hit hem till oss. Hellre än att återuppfinna hjulet och komma med nya idéer bör vi återuppliva hela idén med den färdplan som EU, FN, USA och Ryssland kom överens om. Den drog upp linjerna för framtiden när det gäller att åstadkomma fred och stabilitet inte bara mellan Israel och Palestina utan också mellan deras grannar, inklusive Syrien, Jordanien, Iran, Egypten och Libanon. Är det något vi har fått se de senaste månaderna så är det EU:s oförmåga att agera samfällt. På grund av att vissa medlemsländers regeringar inom EU misslyckats att komma överens med de flesta andra medlemsstater har problemet fortsatt och förvärrats. Nu har vi åtminstone gått med på att anföra den fredsbevarande FN-styrka som är på väg till Libanon, fast det är i senaste laget.

Nu är det emellertid dags för oss att bli modigare och pröva nya idéer och nya sätt att engagera oss. Om vi har lärt oss någonting av vår egen historia i Europa, om vi har lärt oss någonting av vår egen erfarenhet av konfliktlösningar inom EU, eller för all del i övriga världen, så är det att förhandlingar och dialog faktiskt är det enda sättet att uppnå en varaktig och rimlig lösning. Nu har vi kanske tillfälle att återuppta kontakten med de valda representanterna för det palestinska folket – Hamas –, med libanesiska regeringen, med Israel och med Syriens och Irans regeringar för att försöka komma fram till en överenskommelse.

I fråga om Mellanöstern har den viktigaste läxan för oss de senaste sex månaderna varit att vi misslyckats med att tala som vi bör, dvs. att agera samfällt, och att ge ett klart och tydligt budskap till alla dessa länder – vad de än försöker sig på – att om de handlar på fel sätt så kommer EU att vidta åtgärder mot dem. Med åtgärder menar jag inte att ta till offensiva militära åtgärder utan att ta till det starkaste vapen vi har, nämligen moralisk övertalning och det ekonomiska stöd vi ger till dessa områden.

Herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Nu är det dags att vara modig. Nu är det dags att staka ut den nya vägen mot framtiden och damma av färdplanen, friska upp den och förnya den inför 2000-talet.

  Paul Marie Coûteaux (IND/DEM). – (FR) Herr talman! Eftersom Daniel Cohn-Bendit har kommit tillbaka till kammaren vill jag gratulera honom till hans ganska passionerade anförande som vi hörde för en stund sedan. Med risk för att det gör honom förvånad och upprörd vill jag säga att jag håller med honom på nästan alla punkter, eller åtminstone på huvudpunkterna. Det är helt uppenbart: det finns ingen annan lösning än en politisk sådan. Dessutom är denna politiska lösning möjlig, trots de olika sidornas misströstan, misströstan hos extremisterna från båda lägren. Det råder för närvarande misströstan i Israels politik och staten Israel måste skyddas från sig själv. Jag tror att den ”styrkedemonstrationspolitik” som Israel för är en allt eller inget-politik som äventyrar landets långsiktiga existens och oroar alla dem som vill att det ska vara tryggt, precis som vi själva vill.

Vi skiljer oss bara åt på två punkter: Nej, det är inte EU som ska tvinga fram denna politiska lösning för det är inte alla i EU som vill ha den. Som ni vet, herr Cohn-Bendit, dröjde det mer än tre veckor efter de första bombningarna innan utrikesministrarna träffades, och då var det för att uttrycka sina meningsskiljaktigheter. Låt oss sluta drömma om en politik som grundar sig på ytterligare en EU-armé, på en EU-flotta, eller på gud vet vad. Vi är inte politiskt eniga, och därför kommer det inte att finnas något riktigt politiskt val för Europa som sådant, åtminstone inte så länge som vi följer Washingtons politik. Detta är den andra punkt där vi är oense eftersom den i princip består av att främja ytterligheterna inom båda lägren och förstöra den geopolitiska balansen i området. Genom att förstöra Irak, fördöma Syrien och tvinga Syrien att dra sig tillbaka från Libanon – och de kristna själva, inklusive Michel Aoun, är medvetna om att detta försvagar Libanon – har vi skapat förutsättningar för en obalans, och vi slickar fortfarande såren efter denna obalans, som består av krig och som ger röst åt extremisterna – från båda lägren kan jag tillägga, från såväl den dominerande som den dominerade sidan.

Tyvärr tror jag inte att EU kan tvinga fram denna politiska lösning. Jag ser ingen annan politisk makt än Frankrike som kan göra detta.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Ve det land i vilket betoningen på minoriteter och etniska grupper är starkare än statens auktoritet, och ve avväpnade stater. Libanon, dvs. den stackars martyren, har just återigen drabbats av olycka genom att ge motiv till en förödande och oproportionerlig intervention – även om detta skett motvilligt. Rätten till självförsvar och rätten att vidta uppföljningsåtgärder finns naturligtvis, men inte rätten att inleda ett fullskaligt krig utan förhandlingar, utan att ge ultimatum, utan att förklara krig och utan att först hänvisa frågan till säkerhetsrådet. Jag är också rädd att detta agerande kommer att vara kontraproduktivt för Israel, som inte har nått sina politiska mål och som nu drabbas av fientlighet från hela den libanesiska befolkningen.

Erkki Tuomioja berättade för oss att det rådde en hjärtlig stämning vid mötena mellan de europeiska ministrarna; vilken lättnad! Dessa trevliga möten kunde emellertid inte förhindra förstörelsen av Libanon.

Vi har i dag fått höra talas om en europeisk fredsbevarande styrka, men underligt nog inbegriper denna styrka bara sju av tjugofem medlemsstater. Måste jag påpeka att det har funnits en fredsbevarande styrka i Libanon i 28 år? Mitt hemland Frankrike har haft dryga utgifter för styrkan, men denna var fullständigt oförmögen att förhindra de tragiska händelser som vi har bevittnat, och i motsats till vad kommissionsledamoten har sagt till oss var den helt maktlös under den senaste tragedin och tillhandahöll bara några extra mål för de israeliska bomberna.

Uppgörelsen grundas bara på erkännandet av suveräna stater med säkra och erkända gränser. Det är nödvändigt med en fri och oberoende palestinsk stat, vilket är något som inte har funnits på årtionden – ett tillstånd som det flesta av er inte verkar särskilt entusiastiska över. Det kan inte bli någon fred utan en sådan stat. Libanon som nyligen har befriats från Syriens kontroll måste öka sin auktoritet över hela sitt territorium. Det är bara under dessa förhållanden som Israel också kommer att kunna få en hållbar fred.

När det till sist rör medborgarnas hjälp i återuppbyggnadsprocessen är vi trötta på att bygga upp det som andra har förstört. Låt respektive sida hjälpa till med att reparera den skada man har orsakat; gör Libanon ansvarig för den skada som har orsakats av Hizbollah i Israel och Israel för den skada man har orsakat i Libanon. Låt respektive sida axla sitt ansvar. Det handlar om rättsstatsprincipen.

  João de Deus Pinheiro (PPE-DE). – (PT) Vare sig man tycker om det eller inte är det dags för EU:s entré på den internationella scenen. Vi måste först tacka det finländska ordförandeskapet, kommissionsledamoten och kommissionen för att man lyckats i detta avseende, eller för att åtminstone ha möjliggjort detta.

Detta är både en möjlighet och ett ansvar. Vi måste vara medvetna om att risken är mycket stor att något ska gå fel. Mandatet är fullt av tvetydigheter, Hizbollah nedrustar inte. Israel fortsätter med sina vedergällningar, det råder dålig säkerhet vid den israelisk-palestinska gränsen och Syrien och Iran går inte att lita på. Jag menar emellertid att det var ett bra beslut att vi tog detta ansvar.

När det gäller fredsbevarande måste vi också se till att uppdraget lyckas. Vi måste se till att det inte råder någon oenighet i EU och vi måste handla snabbt om läget förändras. Jag anser att det skulle vara användbart med en informell grupp som utgörs av kommissionen, rådet och parlamentet. Det viktigaste är emellertid att utveckla en parallell politisk ram. Förslaget om en internationell konferens verkar mycket lämpligt med tanke på att FN:s interimstyrka i Libanon är ett nödvändigt villkor, om än otillräckligt på egen hand. Vi behöver slutligen mobilisera mer mänskliga och ekonomiska resurser, eftersom processen kommer att ta tid. Vi har en plikt att se till att våra företrädare blir framgångsrika. Detta är vårt ansvar.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Jag skulle i detta inlägg vilja koncentrera mig på Israels säkerhet och EU:s intresse av den, eftersom den är något som vi är skyldiga att försvara på grund av vår historia – denna historia som har varit fruktansvärd, tragisk och full av katastrofer.

Vad menar man då med säkerhet för Israel? För det första behöver Israel grannstater som också är säkra, som kan koncentrera sig på sin egen ekonomiska och sociala utveckling, som inte är beroende av sina grannstater och som inte själva är ockuperade eller under blockad. Libanon behöver alltså vara oberoende, inte minst av Syrien, utan ockuperande militärstyrkor och hot om blockad.

För det andra: om Israel ska kunna bli säkert – vilket är vårt mål – så finns det FN-resolutioner som måste genomföras, främst den första FN-resolutionen i vilken man också planerade för upprättandet av en palestinsk stat, samtidigt som man fick till stånd Israels grundande. Om en sådan stat ska kunna existera och vara oberoende måste det ske ett tillbakadragande från de ockuperade territorierna.

Låt mig nu citera den åsikt som uttryckts av Gideon Levy på den israeliska tidningen Ha’aretz, som, i likhet med många andra israeler i dag, sa: ”Den cancer som hotar oss mer än all terrorism är ockupationen av ett främmande land och av dess folk.” Herr rådsordförande, ni har alltså gjort helt rätt som under de senaste dagarna och veckorna klargjort att vi måste föra fram förhandlingarna till ett läge där Israels långsiktiga säkerhet är garanterad. Genom det senaste kriget i Libanon såg vi att det vi eftersträvar inte kommer att nås genom krig och våld – som bara ger upphov till mer av samma vara – eller genom ett ensidigt tillbakadragande, särskilt när detta inte åtföljs av en garanti från de väpnade styrkorna eller en fredspolitik om att det inte kommer att ske fler övergrepp

Förhandlingar innebär att man ger sig in i en dialog och om folk ska göra det måste de erkänna varandra, så vi bör inte tala för mycket om villkor, särskilt inte om de är ensidiga. Vi kräver helt riktigt av Hamas att de ska erkänna Israel enligt 1967 års gränser, men då måste vi också kräva att även Israel ska godta dessa gränser. Annars kan vi säga åt dem från första början att de ska sitta ned och diskutera sinsemellan, och då ta som utgångspunkt den relevanta FN-resolutionen, sedan kan vi tala om justeringar osv. Eftersom detta är fallet kan det bara finnas en fredsprocess – en som grundas på förhandlingar.

Herr rådsordförande! Jag vill korrigera er på en punkt, nämligen att vi inte är ”på väg tillbaka till en fredsprocess”, utan att vi snarare är ”på väg framåt till en fredsprocess” eftersom det ännu inte har ägt rum någon fredsprocess som varit riktigt verkningsfull och som sett ut att lyckas.

Jag vill tacka er båda – herr kommissionsledamot, herr rådsordförande – för att ni genom ert arbete och era uttalanden de senaste veckorna har hjälpt oss att få en mer realistisk bild så att EU nu verkligen kan börja att spela en viktig roll genom att verka för en hållbar fred av det slag som krävs för säkerheten, inte bara för Israel utan för hela regionen.

(Applåder)

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! Läget i Mellanöstern har en direkt effekt på Europa och det är olyckligt att det krävdes ett krig för att påminna oss om detta faktum, som har blivit centralpunkten i de diplomatiska insatserna. Vi vet alla att det som behövs i Mellanöstern är en heltäckande politisk lösning: det krävs två stater, Israel och Palestina, det krävs fred i regionen där de tre länderna Israel, Syrien och Libanon gränsar till varandra, det krävs hjälp från moderata arabstater och det krävs åtgärder mot Iran och dess lakej Hizbollah. Vi vet vad som måste hända.

Det är dags att lägga ihop pusselbitarna eftersom våldet drabbar folket. Jag är mycket glad att ni, herr Schulz, tog upp FDP:s idé om en konferens för säkerhet och samarbete i Mellanöstern, vilket Kurt Beck också har gjort. Ni har vårt stöd för detta och det skulle vara bra om det faktiskt blev av. Hans-Dietrich Genscher kommer att uppskatta detta.

Åtskilliga medlemsstater deltar i Unifil, den militära operationen i Libanon, och enheter från dem utgör ryggraden i denna styrka, men de är tyvärr nationella enheter och inte formellt europeiska enheter. Detta är inte bra eftersom vi liberaler också har en dröm om en europeisk säkerhets- och försvarspolitik, som Daniel Cohn-Bendit så vältaligt delade med oss. Jag vill emellertid säga en sak, min käre herr Cohn-Bendit: för att vara ett parti som under lång tid har velat avveckla Tysklands väpnade styrkor och lämna Nato tycker jag att det är mycket anmärkningsvärt att ni nu angriper stackars Graham Watson bara därför att FDP efter en lång diskussion har antagit en välgrundad ståndpunkt om denna fråga och för en gångs skull inte stöder den. En person i er ställning borde vara lite mer hänsynsfull.

Om vi hade följt er säkerhetspolitik på den tiden hade Janusz Onyszkiewicz inte varit vice talman i parlamentet i dag. Lika tydligt som vi kan känna tacksamhet mot de soldater som kommer att tjänstgöra i denna komplicerade region, lika tydligt är det att vi som politiker till sist måste skapa en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, en som visar sig vara värdig namnet när saker och ting blir verkligt allvarliga. Svårigheterna i rådet har redan nämnts. Vi måste omarbeta de befintliga strukturerna, vi behöver en verkligt gemensam beslutsprocess, kort sagt: vi behöver ta ett stort steg framåt mot den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är detta vi måste arbeta för att uppnå. EU har detta ansvar och EU måste fullgöra detta.

Jag vill tillägga att jag anser att vi borde föra denna debatt i Bryssel istället för i Strasbourg.

  Caroline Lucas (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Blickarna har begripligt nog varit riktade mot slakten i Libanon. Men vi får inte låta världen glömma de brottshandlingar som förövas i Gaza, som i själva verket har blivit ett fängelse för palestinierna. Vi får inte glömma att över 200 palestinier – åtminstone 44 av dem barn – har dödats sedan slutet av juni. Vi får heller inte glömma att ytterligare tusentals har tvingats fly från sina hem, och när vi talar om israeliska fångar som förvisso måste friges får vi heller inte glömma att det också finns 9 000 palestinska fångar kvar i israeliska fängelser. Över hälften av dem hålls häktade utan rättegång. Vi får heller inte glömma att valda Hamas-parlamentariker hålls kvar i arrest. Det är uppenbart att ingen långsiktig fred är möjlig i Mellanöstern så länge vi inte får se ett slut på Israels ockupation av Palestina.

Många har vridit sina händer i parlamentet i dag och sagt: ”Om det bara fanns något mer vi kunde göra i egenskap av EU!” Vi ber de israeliska myndigheterna att häva spärren av undanhållna palestinska statsinkomster, vi vädjar till dem att öppna gränsövergångarna, vi ber om ett slut på luft- och sjöblockaden och vi vädjar till dem att inte börja bygga fler illegala bosättningar, och ändå händer egentligen ingenting.

Jag tror att det sedan länge varit behövligt att upprepa rekommendationen från EU-delegationens ledare i Jerusalem och kräva att associeringsavtalet mellan EU och Israel hävs på grund av kränkningar av de mänskliga rättigheterna, vilket möjliggörs genom artikel 2 i det avtalet. Om vi i egenskap av EU inte tar oss själva och våra avtal på allvar så kan vi inte förvånas över att inte heller andra gör det.

Fru kommissionsledamot! Ni sa att vår trovärdighet står på spel. Ja, det gör den. I egenskap av EU har vi ett betydande inflytande i Mellanöstern, och det bör vi utnyttja i större omfattning.

  Adamos Adamou (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Israels invasion och förstörelsen av södra Libanon, fördrivandet av hundratusentals personer, av vilka många fick ta del av cyprioternas gästfrihet, massakrerna, allt detta bevisar att doktrinen för det s.k. kriget mot terrorismen har misslyckats. Det visar att de menar den tekniska konstruktionen av det nya Mellanöstern som folken i regionen förkastar och båda dessa mål är grundade på vapenmakt och överträdelse av internationell rätt.

Slakten i regionen kommer bara att upphöra om den starkes våld ersätts av en rättvis och fredlig dialog med full respekt för staternas territoriella okränkbarhet och suveränitet, särskilt i Palestina och främst i Gaza där 70 procent av befolkningen svälter och lider.

EU har också ett verkligt ansvar. Vi måste ge politiskt stöd till president Abbas och hans ansträngningar att bilda en nationell samförståndsregering. De palestinska ministrarna och parlamentarikerna måste släppas fria, de ockuperade territoriernas ekonomiska isolering måste upphävas omedelbart och samtalen måste återupptas. Vi får inte heller glömma bort att grundproblemet är den palestinska frågan och frågan om huruvida vi vill ha en hållbar fred i regionen.

  Ģirts Valdis Kristovskis (UEN). – (LV) Mina damer och herrar! Det bestämda språk som hörs i kammaren bekräftar att det är nödvändigt att göra beslutsfattandet inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken effektivare. Denna resolution, som vi just ska anta, innehåller många bra punkter, däribland kravet på att Hizbollah ska avväpnas. Det är emellertid konstigt att denna organisation inte finns med på EU:s förteckning över terroristorganisationer. På denna förteckning finns den iranska oppositionsrörelsen, Mujahedin, som vi flera gånger utan framgång har sagt att vi vill ta bort från förteckningen. Varför finns inte Hizbollah med på terroristförteckningen? Är det för att Hizbollah är företrätt i Libanons regering? Är provokationen i samband med denna konflikt, med väldiga förluster, inte ett skäl för att tala öppet om dessa frågor? Jag vill uppmana dem som för närvarande är ansvariga för det politiska ledarskapet i EU att inte bara lägga all energi på förmågan att koncentrera resurserna på återuppbyggnadsarbete och insatser av fredsstyrkor, utan även erbjuda lämpliga, bestämda och ärliga gensvar när det gäller skälen till konflikten.

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Vi har flera gånger under debatten hört om nödvändigheten att få till stånd en förlikning och en fredsprocess. Men vem ska vi förhandla med och på vilka grunder? Orsaken till kriget i Libanon är Hizbollahs kidnappning av israeliska soldater som inte oväntat utlöste israeliska vedergällningar och trappade upp den konflikt som vi har bevittnat.

Hizbollahs ledare, Sayyed Hassan Nasrallah, sa att han inte skulle ha gett order om att tillfångata och kidnappa soldaterna om han hade vetat att det skulle leda till fullskaligt krig. Vad hade han förväntat sig? Så säger inte en politisk ledare utan en politisk gangster och terrorist. Han gav order om kidnappningarna för att han trodde sig komma undan med det. Det gjorde han inte, men han fick ett krig som han i alla händelser kan skylla israelerna för.

Palestinierna har valt en terroristregering under Hamas, och libaneserna har två Hizbollah-terrorister som representanter i sin regering. Som vi har sett så har besluten fått konsekvenser för både palestinier och libaneser. Hur reagerar Europeiska unionen på det? Jo, genom att skicka mer pengar till protagonisterna: Hittills i år 435 miljoner euro till Palestina och 42 miljoner euro till Libanon.

Vi bör se till att de aktuella Hamas- och Hizbollah-ministrarna tar avstånd från sina avsikter att jaga ut israelerna i havet innan vi överväger att skicka hjälp till deras regeringar. Annars innebär sådana utbetalningar inget annat än finansiering av terrorism.

  Mario Borghezio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Att en utrikesminister från en av de ursprungliga EU-medlemsstaterna – utrikesministern från mitt hemland – promenerar arm i arm med en hög företrädare för Hizbollah är inget positivt budskap för EU att sända ut till sina medborgare, till personer som verkligen vill ha fred och som vill hjälpa till med att lösa de svåra problem som man kämpar med i området, särskilt i det stackars plågade landet Libanon.

Frankrike har utan tvekan på ett förtjänstfullt sätt tagit upp den viktigaste frågan från första början genom att säga att FN:s mandat bör inbegripa ett embargo mot vapen som förs in i Libanon över vilken som helst av dess gränser, främst från Syrien. Därför bör vi till och med efter kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldners anförande vara kritiska över att hon inte alls tog upp sådana grundläggande frågor på ett tydligt sätt – även om jag uppskattar att hon mycket tydligt sa att Libanon behöver och har rätt att bli självständigt igen och därmed vara oberoende av Syrien.

Vi vill veta, och EU måste få veta, vad denna styrka egentligen ska göra, vilka uppgifter den har och vilka resurser vi ska få. Om någon t.ex. säger att en avväpning av Hizbollah innebär att man överför dessa ädla gerillasoldater till den libanesiska armén kommer vi att svara att detta inte är lösningen på problemet och att det framför allt inte är förenligt med de mål som EU bör uppnå med tanke på att medlemsstaterna deltar i Unifil.

Många militära experter betonar också farorna med att ingripa utan ett korrekt och lämplig mandat. När det gäller denna viktiga punkt måste vi visa mod och uttala oss ärligt och kräva lämpliga garantier – detta är något som EU måste göra – eftersom våra soldater finns på platsen och därför att det, naturligtvis, är EU:s roll.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande! Europa behövdes och det var nationalstaterna som snubblade in, även om de gjorde det i rätt riktning. Detta är ytterligare bevis på att den nuvarande strukturen inte leder någonstans och det är ytterligare bevis på att vi utan konstitutionen inte kan uppfylla våra plikter gentemot våra medborgare eftersom vi saknar de lämpliga strukturerna.

Låt oss gå vidare med den aktuella frågan. Det handlar här om en dispyt som man måste betrakta i förhållande till den mer omfattande konflikten i Mellanöstern. Jag kan förstå varför det råder en konflikt mellan palestinierna och israelerna, men Hizbollah är inte den berörda parten. Sheba-jordbruken är bara en symbol. Vad det handlar om här är en grupp som inte direkt berörs av konflikten men som påhejade och stöttade av Iran och Syrien utför attacker för att krossa Israel. Om vi vill göra en rättvis bedömning av situationen måste vi vara på det klara med att det var så det startade.

Naturligtvis är det möjligt att diskutera om Israels reaktion på den rådande situationen var överdriven. Jag anser det, men enligt min mening får vi inte glömma bort den underliggande situationen. Av detta skäl måste Syrien och Iran nu göra tydliga åtaganden att inte tillhandahålla fler vapen. Det måste klargöras att Hizbollah fram till nu har motsatt sig resolution 1559 och att milisen inte ska få bära vapen. Libanons suveränitet kan bara uppnås om endast staten har rätt att använda våld i sitt eget land och om Hizbollah inte tillåts att ha vapen.

Av detta skäl måste det också finnas ett tydligt mandat. Jag har förstått att det i dag inte finns någon som har befogenhet att avväpna Hizbollah omedelbart, men all denna tveksamhet – t.ex. den rådande diskussionen om huruvida inspektioner till havs bör genomföras inom zonen på sju sjömil och om liknande frågor – får mig att misstänka att de ständigt försöker att skapa nya kryphål för att möjliggöra en ny upprustning som skulle kunna leda till ytterligare ett krig.

Unifilstyrkan måste få fler möjligheter att uppnå bättre resultat så att de 15 000 personerna inte reduceras till betraktare på samma sätt som hittills skett med de 2 000 soldaterna, som har sett var saker har gömts men som inte har haft möjlighet att göra något åt dessa vapengömmor. Det är uppenbart att detta måste äga rum i samarbete med den libanesiska regeringen, men vi måste ta itu med situationen på ett tydligt sätt.

Vi måste därför verkligen kräva genomförandet av resolutionerna 1701 och 1559 och inte bara använda ytliga kompromissfraser. Detta måste vara den lämpliga punkten om vi ska kunna skapa fred i en viktig region, en fred som ger oss en bättre möjlighet att ta itu med de verkliga problemen i Mellanösternkonflikten.

Jag anser att det nu är hög tid att kvartetten gör en gemensam satsning lokalt och ockuperar området med största möjliga antal kvartettrupper för att se till att dess skriftliga krav genomförs. Endast tillsammans kan de ge den nödvändiga trovärdigheten för att stödja säkerhetsgarantierna och för att hjälpa till med att skapa både ett säkert Israel och en livskraftig palestinsk stat. Ingen kan göra detta ensam; det kan endast ske om vi samarbetar – och det måste bli av.

Vi måste återvända till en slags Madridkonferens för att hitta en ny början för regionen. Jag hoppas också att terrorn upphör i Palestina, i Gazaremsan och på Västbanken, att president Abbas hittar ett sätt att stoppa den och att de israeliska åtgärderna stoppas på samma gång. Israel måste erkänna att dess egen existens är beroende av att det blir fred eftersom det nu finns vapen med längre räckvidd.

Läget har förändrats: vi har förstått detta genom konflikten i Libanon. Jag hoppas att man erkänner detta i Jerusalem och i Ramallah. Om båda sidor vill undvika fullständig förstörelse och ge sina barn en chans måste de nu komma överens, och vi bör också hjälpa till för att uppnå detta.

(Applåder)

  Véronique De Keyser (PSE). – (FR) Herr talman, herr Tuomioja, fru Ferrero-Waldner! Vi har denna sommar bevittnat ett tragiskt scenario som har slutat i ett blodbad. Över tusen libaneser har dödats, av vilka de flesta var civila, en miljon personer har fördrivits, ett land har förstörts fullständigt och dess infrastruktur ligger i ruiner, ett hav har förorenats, en jordbruksindustri har förgiftats och vapen som förmodligen är olagliga dödar i dag fortfarande människor. Detta är en katastrof för Libanon och till stor skada för Israel, som lyckligtvis inte har drabbats lika hårt.

Under denna tragedi uppstod dessutom en skandal inom FN som blev förlamat av Förenta staterna och inte kunde få till stånd ett omedelbart eldupphör, eftersom Israel behövde få tid att avsluta sitt arbete på platsen. Ordens mening har lösts upp. En massaker på civila kallas numera ”en oproportionerlig och urskillningslös motattack”. Att invadera ett land är liktydigt med att ”bekämpa milistrupper”. Att eliminera en motståndsrörelse är samma sak som att ”söka efter en kidnappad soldat”, men ingen låter sig luras. Det drog ihop sig till krig. Vi lät detta ske. Det var planerat. Många aktörer deltog visserligen, t.ex. Syrien och Iran, men även Förenta staterna – tyvärr via Israel, som drabbades av kriget – som fortfarande experimenterar med sin katastrofala idé om konstruktiv obalans för att omforma Mellanöstern. Denna idé, som misslyckades i Irak, har tillämpats återigen och visat sina begränsningar.

I detta fall har konflikten djupa rötter. Dessa finns i Palestina, som fortfarande är ockuperat och som fortfarande väntar på en stat, men hälften av ledamöterna i regeringen och det demokratiskt valda lagstiftningsrådet sitter i fängelse. Man behöver också ett eldupphör och en fredsbevarande styrka i Palestina. Samtidigt som libaneserna dog nästan framför kamerorna, miste 250 palestinier sina liv under ockupationen utan någon medial bevakning.

Inget kommer att lösas i Mellanöstern om man inte kan hitta en lösning på denna konflikt med stöd av hela världssamfundet, däribland arabländerna, palestinierna och naturligtvis Israel och Förenta staterna. Jag är tacksam att Frankrike och Italien har påpekat detta och även att det finländska ordförandeskapet återigen har visat att man vill att EU ska gå i täten för en lösning och börjat förhandla med alla aktörer, även Syrien.

Vi vill uppriktigt ha en internationell fredskonferens. Detta är EU:s svar på den amerikanska idén om förstörelse och obalans och det är, skulle jag vilja tillägga, den enda möjliga lösningen. Vi är lättade i dag, men ett blad har vänts. EU kommer naturligtvis att hjälpa till med att återuppbygga Libanon, men jag försvarade er önskan i min grupp, herr Gollnisch, dvs. tanken att se till att de som är ansvariga för förstörelsen betalar, inte därför att vi vill ha tillbaka våra pengar utan därför att detta är en tanke som andas rättvisa och ansvarstagande, och därför att det inte kan bli någon fred i Mellanöstern utan rättvisa och ansvarstagande.

(Applåder)

  Frédérique Ries (ALDE). – (FR) Herr talman! Varje enskilt civilt offer i detta krig är en tragedi, både i Libanon och i Israel, och här i kammaren vill jag nu uttrycka vår solidaritet med dem som lider. Denna solidaritet är en av våra huvudintressen, i likhet med – vilket har påpekats – återgången till den politiska processen och färdplanen, men det handlar också om frisläppandet av israeliska soldater, stöd till demokratiseringen av Libanon – historien, traditionerna och kulturen som inte har något att göra med Hizbollahs terroristideologi – upphävandet av blockaden av Libanon, under förutsättning att ett vapenembargo förordnas, och den viktiga frågan om avväpning av Hizbollah.

Jag vill gärna vända mig till Daniel Cohn-Bendit som alldeles nyss undrade om någon intresserade sig för dessa frågor för ett år sedan. Vi, herr Cohn-Bendit – jag själv och andra kolleger i kammaren – nämnde resolution 1559 i mars 2005. När vi, Europaparlamentet, sammanträdde i plenum nämnde vi och röstade om ”det ovedersägliga beviset på terroristhandlingar” – jag citerar ur minnet eftersom jag inte har några anteckningar här. Vi uppmanade till och röstade för avväpningen av Hizbollah och bad även rådet att agera i enlighet med detta. Vi gjorde faktiskt det.

Jag förstår alltså dem som i dag uttalar sig i denna församling om behovet av att inleda en dialog och återigen ta till diplomati, men jag ställer frågan: hur ska man få shejk Nasrallah att följa resolutionerna 1559 och 1701 när han vid flera tillfällen, t.ex. så sent som igår morse i den libanesiska pressen, förkastade alla vädjanden om avväpning? Jag tar nu upp det som kommissionsledamoten sa: Europa befinner sig nu mer än någonsin vid ett vägskäl när det gäller att hitta nya vägar och förhindra att tidigare misstag upprepas, vilket vore mycket tragiskt.

  Johannes Voggenhuber (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! För ett ögonblick kändes det befriande när er kollega Graham Watson sa att vi måste se framåt, inte bakåt. De personer som har dödats så grymt och meningslöst i detta grymma och meningslösa krig, får oss emellertid att fråga om man hade kunnat undvika detta krig – och detta är en fråga som EU också måste svara på.

I mars 2005 antog parlamentet en resolution i vilken man fördömde Hizbollahs terroristverksamhet och uppmanade rådet att vidta åtgärder för att ta itu med dem. Inga sådana åtgärder vidtogs. Rådet följde inte denna begäran. När det gäller FN-resolutionen om avväpning togs det aldrig något initiativ från EU:s sida för att säkra dess genomförande. Tvärtom så byggde Hizbollah upp stora vapenresurser i åratal. Kände våra underrättelsetjänster inte till detta? Uppmärksammade vi inte att Hizbollah fick tillgång till hundratals raketbaser i skydd av civila bostadsområden? Man gjorde inget åt detta.

Förstod vi verkligen inte att Iran använde denna konflikt som ett medel för att få herravälde över regionen? Kunde vi i EU verkligen inte uppfatta den annalkande krigsfaran så att vi nu så enkelt kan dölja vår inaktivitet genom att se framåt istället för bakåt? Alla grupper i kammaren åberopar Israels rätt att existera – vilket är helt rätt, och det gläder mig verkligen – men varför tittar vi då bara på samtidigt som de som vill krossa Israel fortsätter med sin omorganisation ända till social, politisk och till och med militär panik bryter ut i området? Kan det vara så att vi ser vårt eget gemensamma ansvar för dessa händelser om vi ser tillbaka?

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I egenskap av pacifist har jag aldrig trott att man kan uppnå fred med hjälp av vapen. Jag är därför inte särskilt glad över att man skickar trupper till Libanon men jag inser att vi i själva verket har att göra med en skadebegränsande intervention som är det enda möjliga sättet att få Israel att dra sig tillbaka från Libanon. Ju mer neutrala de fredsbevarande styrkorna är, desto mer trovärdiga kommer de emellertid att framstå som.

Italien och de övriga nationerna som deltar i Unifil måste därför omedelbart avbryta alla avtal om militärt stöd till Israel, t.ex. det som undertecknades av Italien för två år sedan. Om målet är att få en hållbar fred räcker det inte med trupper, utan jag uppmanar alltså EU att även organisera insättandet av civila fredsstyrkor längs den libanesisk-israeliska gränsen. Dessa styrkor ska ha ett eget mandat och styras åtskilt från det militära uppdraget.

Vi bör stödja den uppmaning som redan har gjorts av olika humanitära grupper om att en FN-ledd undersökningskommitté ska undersöka om Israel gjort sig skyldigt till krigsförbrytelser mot civila, inbegripet användningen av klusterbomber och bombningen av civil infrastruktur.

Jag instämmer i rådets bedömning att det inte kan bli någon hållbar fred i Mellanöstern om man inte respekterar det palestinska folkets rättigheter. EU bör därför formellt föreslå att även skicka en buffertstyrka mellan Palestina och Israel och kräva att Israel följer alla FN-resolutioner.

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Herr talman! EU använder konflikten mellan Israel och Libanon som en förevändning för att stärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vår uppfattning är att medlemsländerna ska agera självständigt i sina respektive utrikespolitiska relationer och samordna gemensamma ståndpunkter och insatser inom ramarna för befintliga internationella organisationer. FN är den internationella organisation som har de bästa förutsättningarna för att skapa en varaktig lösning av konflikten i Mellanöstern.

Komplexa utrikespolitiska frågor förutsätter långsiktiga globala lösningar snarare än EU-åtgärder, vilka ofta präglas av snäva nationella särintressen. Det internationella samfundet måste bli bättre på att förebygga konflikter och på att stärka FN:s förmåga att ingripa i tid. Vi stöder den pågående utvecklingen av multifunktionella fredsfrämjande insatser. Detta arbete ska ske inom ramarna för FN-samarbetet.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Jag stöder inte varje handling som Israel utför, men jag är säker på att Israel inte var angriparen i den senaste konflikten utan helt berättigat att försvara sig som en suverän stat mot Hizbollahs oavbrutna och mördande granatattacker. Att Hizbollah var i stånd att agera som man gjorde med hjälp av Iran och Syrien tack vare att man var en del av Libanons regering, visar det dåraktiga i att någonsin släppa in vilken terroristorienterad organisation som helst i regeringen, vare sig det är i Libanon, Palestina eller, för all del, i mitt eget Nordirland.

I Israel var angreppen så pass ihållande att det var nödvändigt med en kraftfull reaktion. Nu är den stora utmaningen för framtiden att avväpna Hizbollah. Jag är övertygad om att den avgörande delen av mandatet inte kommer att ge vika eller urvattnas, annars samlar vi bara på oss mer problem för framtiden. Vi får dra lärdom och ta itu med den kritiska delen av uppdraget.

  Tokia Saïfi (PPE-DE). – (FR) Herr talman! De oerhört våldsamma händelser som ägde rum i somras i Libanon är mycket allvarliga. Vi bevittnar upptrappningen av den historiska processen, och de delar som upprätthåller denna konflikt har aldrig varit så koncentrerade: mer och mer militär teknik, mer och mer fanatism och mer och mer arrogans. Med hänsyn till de oberäkneliga vägar som man har tagit måste vi vara fullständigt medvetna om att vi sitter på en tidsinställd bomb som kan försätta Mellanöstern i ett osäkert läge under lång tid, vilket kommer att påverka Europa.

Alla inser att den ständiga våldsupptrappningen nu har nått sin gräns och att man måste följa internationell rätt. Det är nu bråttom att upphäva blockaden mot Libanon, men det viktigaste är att lösa konflikten mellan Israel och Palestina innan det är för sent. EU måste göra sin röst hörd. Det måste också framhålla betydelsen av att skapa ett EU–Medelhavsområde som grundas på fred, utveckling för alla och dialog mellan civilisationerna.

Vid sitt sammanträde den 24 augusti i Bryssel beslutade den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet – en suverän församling som består av Europaparlamentariker från de nationella parlamenten i de 25 medlemsstaterna och valda företrädare för 10 medelhavsländer – att skicka en delegation till Libanon, Israel och Palestina. Som ordförande i det politiska utskottet i denna församling ska jag leda denna delegation från och med den 18 september. Vårt uppdrag är att undersöka de nödvändiga villkoren för att återuppta den politiska dialogen. Genom denna delegation, som sammanlänkar Medelhavets två kuster, vill vi tillsammans bana väg för en ny nivå i ett verkligt partnerskap mellan EU och Medelhavsländerna i vilket EU har en viktig roll.

Herr Tuomioja, fru Ferrero-Waldner! Tiden är inne.

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Herr talman! Låt oss vara tydliga. För att vara framgångsrika i förebyggande, förvaltning och nu återuppbyggnad efter kriget behöver EU ha rätt verktyg. Vi har dem ännu inte. Vi har ännu inte någon gällande konstitution som inkluderar en utrikesminister, tillåter att beslut tas genom kvalificerad majoritet och ger rådet möjlighet att uppmana en grupp länder att utföra det uppdrag som nu istället kommer att hamna hos vissa medlemsstater.

Vi har nu fått en chans efter detta brutala krig. Italien, Frankrike, Spanien och andra EU-stater har åtagit sig att delta i ett förstärkt Unifil, vars huvudsakliga uppgift kommer att vara att garantera att FN:s säkerhetsråds resolution 1701 följs.

Politiskt sett handlar dock den grundläggande frågan här om att ändra riktning när det gäller Mellanöstern. Ändra den riktning som Förenta staterna ensidigt har försökt att införa sedan Irakkriget. Det är en enorm skillnad mellan de soldater som ockuperade Irak och de europeiska soldater som nu kommer för att upprätthålla internationell rätt och återställa freden. Låt oss inte glömma att den skillnaden också baseras på värderingar: Europeiska unionens värderingar.

Vi behöver inte återuppfinna hjulet. Vi har Barcelonaprocessen och vi måste använda den fullt ut. Vi måste låta Mellanösternkonflikten genomsyras av kraften från Europa–Medelhavsprocessen i form av samarbete, solidaritet, dialog mellan kulturer och folk för att på så sätt kunna upprätta och stärka freden.

Den parlamentariska församlingen för EU–Medelhavsområdet är en del av den processen. Det är en ära att få delta i den delegation som kommer att skickas till regionen och som leds av Tokia Saïfi. Detta är en prestation som vi bör framhålla. Vi måste försvara demokratin i Libanon och vi måste också kunna lansera en ny internationell konferens i samma anda som den framgångsrika Madridkonferensen.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Herr talman! Ministerrådet misslyckades med att kräva omedelbar vapenvila, vilket innebar att vi drog oss bakåt och lät Libanons infrastruktur raseras med fler än ett tusen civila dödsoffer som följd såväl i Libanon som i Israel. För att inte tala om klusterbomberna som kommer att kräva ännu fler döda.

. Vad har han uppnått med sin hundaktiga tillgivenhet mot George Bush? Bortsett från meningslös ödeläggelse av egendom och liv har det lett till fortsatt utanförskap för det muslimska samfundet. Han påstår helt fräckt att han inte tror att det kommer att leda till fortsatta terroristattacker. Men vad ger det för argument till de människor som är inriktade på att indoktrinera unga muslimer som känner sig utanför om jag och andra likasinnade är ilskna på Irak och nu Libanon? Ingenting, jag upprepar ingenting rättfärdigar terroristaktioner. Men Tony Blair måste bli på det klara med att hans agerande gör honom skyldig.

  Angelika Beer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande! Till stor del är jag överens med er och anser att ni har styrt Europeiska unionen – som fortfarande saknar en konstitution – mycket väl genom denna kris. Ni har sagt att det inte finns någon militär eller ensidig lösning på någon av de fortsatta konflikterna i regionen. Fastän jag är överens med er anser jag också att vi även måste tala om Iran i detta sammanhang.

Om vi ska kunna förhindra att Hizbollah beväpnar sig på nytt eller att Donald Rumsfelds hot blir verklighet efter det att tidsfristen gått ut – han trodde att det kunde bli tal om ett nytt krig – måste vi européer börja om på nytt med förhandlingarna med Iran om att lösa kärnvapenkonflikten och få stopp på Irans stöd till Hizbollah. Jag anser att vi är skyldiga Israel detta, men också hela Mellanöstern. Detta kräver modet att övervinna den amerikanska låsningen och tydligt säga ifrån: lösningen är enkel, för närvarande kan vi inte betrakta ett stopp för urananrikning som ett förhandsvillkor utan snarare som ett mål. Vi kan inte begära detta som ett villkor för samtal, utan vi måste snarare förhandla för att kunna nå vårt mål. Det är på den vägen vi ska fortsätta. Om vi kan uppnå detta tillsammans tror jag faktiskt att vi kan få till stånd en fredlig lösning för hela Mellanöstern.

  Bogdan Klich (PPE-DE) – (PL) Herr talman! Allmänheten i EU har uppskattat EU:s snabba och obyråkratiska reaktion på händelserna i Libanon. Rådets beslut att skicka en sjutusen man stark trupp till Libanon räddade Unifils uppdrag. På liknande sätt har det humanitära bistånd som kommissionen skickade också hjälp till att rädda vårt rykte i detta land. Dessa åtgärder ger oss möjligheten att bli en viktig aktör i Mellanöstern istället för att stå passiva som var fallet med Irakkrisen.

För att detta ska kunna ske på kort sikt anser jag att det viktigaste är att vi förbereder oss och leder Unifils uppdrag ordentligt. Ända tills nyligen var detta inte ett svårt uppdrag och styrkornas mandat var begränsade. Nu behöver istället uppdraget utvidgas betydligt, vilket innebär att det kommer att bli farligt, särskilt för våra marktrupper. Uppgifter som exempelvis att isolera Hizbollah-terrorister från sina vapengömmor eller avväpna gruppen innebär ett stort hot mot den militära styrkan.

På inte alltför lång sikt behöver Libanon ekonomiskt stöd, vilket måste strömma in i större skala. Detta är nödvändigt för att kunna återuppbygga infrastrukturen, stärka de demokratiska institutionerna samt modernisera och utveckla de libanesiska säkerhetsstyrkorna. För att vi ska kunna uppnå detta måste vi använda oss av civila medel, i synnerhet påtryckningsmedlet EU-pengar.

På lång sikt är en fredlig lösning för hela regionen nödvändig. En sådan omfattar att inleda en seriös dialog med Syrien och framgångsrika förhandlingar med Iran gällande deras kärnvapenprogram. En verklig överenskommelse mellan Israel och palestinierna är dock också nödvändig, eftersom det är här som nyckeln till stabilitet i Mellanöstern ligger. Utan den kommer regionen att fortsätta vara en krutdurk.

  Jo Leinen (PSE). – (DE) Herr talman! Även om vi måste se framåt är det också värt att blicka tillbaka för att se hur krisen i Libanon hanterades.

Trots att resultatet av EU:s åtagande är acceptabelt, är sättet på vilket det uppnåddes inte helt acceptabelt. Vi såg förvirringen under flera veckor, med debatter i de nationella huvudstäderna men inte i EU:s huvudstad Bryssel. Jag hävdar att det är tack vare det finska ordförandeskapet och den italienska regeringen som EU nätt och jämnt kunnat undgå förlägenhet. Krisområdet ligger i vår närhet, vilket gör att vi har ett särskilt ansvar.

Det gläder mig mycket att höra kommissionsledamot Ferrero-Waldner säga att EU är redo att skicka humanitär och praktisk hjälp omedelbart. Ansvarskedjan för detta är tydlig, liksom mekanismerna och metoderna för det. När det gäller politiskt och militärt stöd är dock ingenting tydligt. Här finns istället enorma brister och det tog alldeles för lång tid att samordna saker och ting. Jag vill också säga att denna kris ännu en gång tydligt visat det pris vi får betala för att vi saknar en konstitution. Vi behöver nya verktyg, en rådsordförande som kan ställa krav på stats- och regeringscheferna, en europeisk utrikesminister som kan utnyttja detta på operativ nivå, en europeisk utrikesrepresentation som kan samla in information på plats och en grupp bestående av medlemsstater som genom ökat samarbete kan agera för EU:s räkning.

Låt oss blicka framåt. Jag skulle också vilja säga att vi nu har en möjlighet att inte bara vara en ekonomisk biståndsgivare utan också en politisk aktör i Mellanöstern. EU har någonting att bidra med. Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen (ESK) eller Madridkonferensen måste nu bli modellen för nästa steg. Vi gjorde slut på det kalla kriget. Det måste man också kunna göra när det gäller kriget i Mellanöstern.

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Herr talman! Om många av oss ser detta ögonblick som en möjlighet för Europeiska unionen, så är det inte bara tack vare vår europeiska övertygelse, utan snarare också tack vare vår europeiska övertygelse. Endast då EU talar och agerar som en enhet och med den tyngd och de åtaganden detta medför kan unionen bli verkligt effektiv. Om den inte gör det kan den heller inte vara effektiv.

Därför har vi en historisk skyldighet att göra mesta möjliga av detta ögonblick genom att använda de verktyg vi har, även om det stämmer att vi inte har alla de verktyg vi egentligen skulle behöva. Politikens stund är kommen, vi måste mobilisera hela EU:s tyngd och moraliska auktoritet för att försöka hitta en lösning som garanterar Israels säkerhet utan att dess grannar måste betala med sina liv eller sin frihet. Det är tid för europeisk enighet för att på så sätt kräva ett slut på ockupationen och stödja FN:s auktoritet gentemot staten Israel, som förresten har FN att tacka för sin existens. Det är dags för gemensamma militära åtgärder inom Unifil, vars legitimitet och politiska tyngd kommer att öka ifall det verkligen blir europeiskt, och verktygen är på plats för detta utan att det krävs en konstitution.

Låt oss hoppas att en bestående fred kan komma ur detta eländiga krig.

  Rodi Κratsa-Τsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande! De senaste tragiska händelserna i Libanon och upptrappningen av situationen i de palestinska territorierna har ställt världssamfundet öga mot öga med dödläget i denna sårbara region och dess efterverkningar på världsfreden och säkerheten.

Detta är särskilt bekymmersamt för oss européer, eftersom de ekonomiska, politiska eller ekologiska konsekvenser av krisen direkt påverkar EU:s medlemsstater, samtidigt som det hindrar den gemensamma planen för fred, säkerhet och välstånd i regionen och upprättandet av en frihandelszon år 2010.

EU har därför mycket viktiga skäl till att eftersträva fred och utveckling i regionen. Vi måste se tydligare resultat av EU:s insatser för en fredlig lösning av problemen.

Utvecklingen i denna region visar ännu en gång hur komplex och mångfasetterad situationen är. Detta är något som EU känner till bättre än många andra aktörer, beroende på unionens närhet och historiska band till staterna i området.

Därmed är Europeiska unionen, trots sina svagheter, enigare i dag än under Irakkrisen och vi är mer medvetna om behovet av gemensamma åtgärder. Det visar vi genom vår avsikt att tillämpa säkerhetsrådets resolution, kravet på att förtydliga innehållet och den fredsbevarande styrkans roll samt vår delaktighet i denna styrka.

EU måste också arbeta för ett omedelbart upphävande av Libanons isolering för att på så sätt kunna effektivisera vårt politiska, humanitära och utvecklingsmässiga ingripande. Vi måste dessutom stödja Libanons regering som har skadats av de senaste händelserna och den långa syriska ockupationen, samtidigt som vi stärker de demokratiska institutionerna och låter det politiska systemet utvecklas mot ett mer demokratiskt system, där de kreativa krafterna kommer att befrias från sina snäva religiösa begränsningar och bygga sin verksamhet på partier och programförklaringar.

En sådan politisk och social utveckling kommer också att föra Hizbollah, som fortsätter att vara en myt och ett mysterium, närmare en ”Libanonisering”, öppenhet och delaktighet i problemlösningen.

  Béatrice Patrie (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Efter konflikten sommaren 2006, som var ett blodbad för Libanon, är vi överens om att EU har en historisk möjlighet att spela en viktig roll i den komplicerade delningen av Mellanöstern. Vår färdplan har flera mål. Det första är att övertyga världssamfundet och alla aktörer i regionen att en våldsam lösning – och med det menar jag också en militär lösning – inte kan garantera en varaktig fred, stabilitet och välstånd i Mellanöstern, vare sig det är i Libanon, Palestina eller någon annanstans.

Det andra målet är att ta initiativ för att tillämpa en politisk helhetslösning för regionen och tydliggöra att det inte är någon idé att lösa de olika regionala konflikterna separat. Med anledning av detta rekommenderar vi en internationell konferens som oundvikligen skulle föra samman alla aktörerna i regionen, inklusive Iran – vars kärnvapenstatus är en särskilt knivig fråga – och även Syrien, som vi behöver återuppta associeringsförhandlingarna med, men utan att ge upp våra krav på demokratisk reform. Vi kan heller inte längre på obestämd tid ignorera politiska krafter som har kommit till makten via de val i Palestina eller Libanon som vi själva ansåg vara demokratiska.

När det gäller just Libanon måste vi med bestämdhet engagera oss för dess återuppbyggnad, ordna så att embargot hävs omedelbart, återuppbygga dess infrastruktur och förstörda hus samt röja undan minorna som dagligen försätter libaneserna i fara och gör en tredjedel av landets jord otjänlig att bruka. Detta är inte bara ekonomiska, utan också politiska mål för Europeiska unionen. Låt oss inte lämna återuppbyggnaden uteslutande till Hizbollah, som då ges möjlighet att skapa ett nytt Qatar.

Slutligen måste vi stödja de demokratiska och reformvänliga politiska krafterna i Libanon. Låt oss, liksom under våren 2005, veta hur vi kan stödja libanesernas beslutsamhet att ta itu med sitt kollektiva öde. Denna sommar har de visat vad de är kapabla till.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Sajjad Karim (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag börjar med att citera en artikel av Gideon Levy som finns publicerad i Haaretz den 3 september 2006. Där står: ”Gaza har åter ockuperats. Det måste omvärlden känna till (…). Området är i värsta skick någonsin. Alltsedan (…) utbrottet av libanesiska kriget har israeliska försvarsstyrkor härjat i Gaza. Det finns inga andra ord att beskriva det med än att de utan åtskillnad har dödat och förstört, bombat och skjutit granater.”

”Ingen reflekterar över att tillsätta en undersökningskommission, frågan finns inte ens med på dagordningen. Ingen frågar varför det sker och vem som beslutat göra det. Men under det libanesiska krigets täckmantel återgick de israeliska försvarsstyrkorna (IDF) till sina gamla vanor i Gaza som om där aldrig hade funnits någon frigörelse.”

Nu övergår jag till kriget i Libanon. Är vi fläckfria på den punkten? Krävde inte ministerrådet snarare ett slut på fientligheterna än eldupphör? Visste de inte att den enda möjliga följden var ett blodbad? På den punkten accepterar jag mitt lands ansvar. Räcker det verkligen med att sända filtar och förband efter att ha underlättat den vapenleverans som är främsta orsaken till skadegörelserna? Var det helt oförutsett att Israel skulle skrida till handling mot internationell rätt genom att driva en kollektiv bestraffningspolitik? Var det verkligen så oförutsett att Israel skulle ta tillfället i akt och marschera tillbaka in i Gaza? Många kolleger pratar om terror, men ligger inte saken till så att extremisterna har varit avsevärt …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Vito Bonsignore (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar rådets ordförande och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner för all information de har tillhandahållit. Jag kan i egenskap av ledamot i detta parlament inte dölja min frustration när jag ännu en gång måste konstatera att EU inte kan röra sig med den fart, beslutsamhet och kraft som unionen borde under dessa omständigheter.

Vi har inlett en partnerskapspolitik i Medelhavsregionen som inte kan vara enbart ekonomisk eller kommersiell utan även måste vara politisk. Jag stöder kommissionsledamotens linje och den tydligare roll som har antagits.

Italien och Frankrike har tagit ett viktigt initiativ. Även om EU förvisso ännu inte har en egen diplomatisk och militär kapacitet finns det fortfarande ett stort manöverutrymme för att kunna utveckla en ledande roll i flera frågor som rör regionen.

EU måste inta en mycket mer bestämd hållning för att kunna hitta en lösning på regionens stabilitet. EU måste vidta åtgärder för att hjälpa Libanons demokratiska myndigheter att stärka sin institutionella struktur och statens organisation. För att garantera verklig suveränitet och sann självständighet måste EU tillhandahålla humanitärt bistånd och humanitära resurser, se till att våra institutioner ligger på toppnivå när det gäller den diplomatiska närvaron i Libanon samt aktivera associeringsavtalen med Libanon och med Syrien. Angående detta bör rådet förklara för oss varför avtalet med Syrien aldrig undertecknades, med tanke på att vi anser att Syrien spelar en mycket viktig roll i regionen.

Europaparlamentet bör också vidta lämpliga initiativ för att förverkliga dialogen mellan EU och Libanon. Sedan kvarstår problemet med det stora antalet statslösa flyktingar i Libanon som lever under katastrofala villkor och som utgör en potentiellt farlig källa för destabiliserande aktioner, ett problem som har lämnats olöst under många år. Här måste vi hitta en politisk lösning.

Slutligen vill jag nämna den konferens som rådet föreslagit. Fredskonferensen är en viktig möjlighet som vi måste förverkliga när tiden är inne. Europaparlamentet kommer utan tvekan att stödja den.

  Genowefa Grabowska (PSE) – (PL) Herr talman! Det finns ingen militär lösning på konflikten i Libanon. Dessa ord i den gemensamma resolution som vi nu diskuterar inger verkligen glädje och hopp.

Förr i världen använde många länder krig för att höja sin prestige och öka sin makt på den internationella arenan, men detta tillhör nu det förgångna. Orden från den preussiske generalen von Clausewitz om att ”krig är endast en fortsättning på politiken fast med andra medel” har numera kastats på världshistoriens avskrädeshög. Detta bekräftas i FN:s stadga som förbjuder användningen av våld för att lösa internationella dispyter, användningen av angrepp och kränkning av en annan stats suveränitet. Därför var de israeliska truppernas intrång i Libanon ett brott mot internationell rätt. Det förvärrade den existerande konflikten och utlöste den väpnade reaktionen från Hizbollah.

Det är bra att Europaparlamentet riktar särskild uppmärksamhet mot den mänskliga dimensionen i denna konflikt och uppmanar de stridande parterna att frige gisslan, behandla civilbefolkningen humant och följa Genèvekonventionen från 1949. Konflikten i Libanon äger rum nära oss, praktiskt taget inpå knutarna. Genom att skicka EU-trupper och humanitärt bistånd har Europeiska unionen redan spelat en viktig roll. I sin egenskap av aktiv aktör kommer EU att få en reell möjlighet att göra en betydelsefull insats i lösningen av denna konflikt. Det är genom åtgärder som dessa som EU skapar sin egen gemensamma utrikespolitik, vilken beskrivs ingående i EU:s konstitution. Det är av detta skäl om inte annat som vi är i ett så stort behov av en EU-konstitution.

  Vittorio Prodi (ALDE). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Vi har under en tid nu sett unilateralismens alla begränsningar och EU har till sist tagit initiativet och stött ett djärvt ingripande tillsammans med FN. EU har därmed vunnit lite tid för att kunna lösa konflikten. Sammanhanget är självklart hela Mellanöstern även om tyngdpunkten ligger på förhållandet mellan Israel och Palestina, och det är också där vi måste börja.

EU har visat styrkan i en mer positiv samverkan mellan olika kulturer, politikens överlägsenhet och en vägran att använda våld. Detta är exakt de värderingar som har gjort det möjligt för oss att leva utan krig i Europa i två generationer.

EU kan och måste verka för samma principer och samma genomsynliga, mångsidiga tillvägagångssätt runtom i världen med avsikten att förebygga konflikter med hjälp av politisk dialog. Av alla dessa skäl är jag i dag stolt över att vara EU-medborgare och lite extra stolt över att dessutom vara italiensk medborgare med tanke på vilken roll som mitt land har spelat i detta sammanhang.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Den senaste konflikten mellan Israel och Hizbollah är en tragedi för Israel och det libanesiska folket. Många av oss i parlamentet har sedan en tid tillbaka kämpat för att EU ska definiera Hizbollah som en terroristorganisation. Det är tydligt att Hizbollah grovt missberäknade hämndens omfattning när man beslutade att döda åtta soldater och kidnappa två från norra Israel. Det är ungefär vad ledaren Hassan Nasrallah har erkänt.

Hizbollah har mycket att förklara när det gäller varför dess avsiktliga provokation har förorsakat så stor förstörelse på den libanesiska infrastrukturen och så många civila libanesers död. Detta förklaras delvis av Hizbollahs våldsamma taktik att använda mänskliga sköldar för att skjuta ut sina raketer från civilbefolkade områden. Israel verkar också ha gjort misstaget att tro att det skulle räcka med att flygstridskrafterna på egen hand skulle driva bort Hizbollah. Men vad som krävdes var fler soldater på marken. Tydligen underskattade Israels underrättelsetjänst Hizbollahs utbildning och utrustning, särskilt högteknologiska ryska pansarvärns- och sjömålsvapen. Nu måste Ryssland förklara hur deras vapen hamnade i händerna på en islamistisk fundamentalistmilis.

Den fråga jag huvudsakligen ställer mig nu, till följd av resolution 1701 i FN:s säkerhetsråd, är vem som egentligen ska avväpna Hizbollah. Fru kommissionsledamot, vad finns det för lämpliga garantier för att förhindra att miljontals euro från EU:s bistånd och återuppbyggnadspengar dirigeras om till Hizbollah genom en av dess så kallade välgörenhetsinrättningar? Vi minns från förr påståendena om mygel när EU gav finansiell hjälp direkt till den palestinska myndigheten under Arafats styre. Jag vill också veta vad som kommer att hindra trupper från muslimska länder som Malaysia och Bangladesh, som inte erkänner staten Israel, från att blunda för Hizbollahs återupprustning.

Avslutningsvis anser jag att det nu är dags att inom ramen för fredsplanen bryta loss det brutala men rationella och sekulära Syrien från det teokratiska, fundamentalistiska Iran. EU skulle kunna erbjuda Syrien betydande fördelar med handel och bistånd för att få landet tillbaka till förhandlingsbordet med Israel.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att svara på föregående anförande. Jag undrar vad muslimerna i Storbritannien och i hela Europa tänker när det brittiska konservativa partiet säger att man inte kan lita på att trupper från muslimska länder gör sitt jobb i en FN-styrka.

Liksom andra talare i debatten är jag övertygad om att fortsatta kriser i Libanon och andra platser i regionen bara kan avstyras genom att åter fokusera på debatten om en rättvis fred mellan Israel och det palestinska folket. Så länge konflikten fortsatte i Libanon vändes den internationella uppmärksamheten bort från de raketer som avfyrades från Gaza och de 250 flyganfallen, de 1 000 artillerigranaterna och de över 200 dödsfall som drabbat befolkningen. Var det rätt att stänga av elen till halva Gazas befolkning, att stänga nästan varje skola och att även hindra fiskarna från att ta sig till sina båtar? FN har beskrivit Gaza som en tidsinställd bomb där folket lever i en bur.

Ibland leder kriser till ny flexibilitet: Hizbollahs medgivande att man varken hade planerat eller räknat med konflikten, fångarnas utspel, den möjliga nationella samregeringen för Palestina och de israeliska politikernas och allmänhetens erkännande av ensidighetens misslyckande måste förebåda en diplomatisk offensiv för att förhandla om en lösning.

Idag har vi en färdplan, men ingen karta i bilen. EU har gjort så mycket i form av både humanitär hjälp till Libanon och evakuering av oskyldiga människor samt skickat fredsbevarande trupper. Nu måste EU obevekligen fullfölja denna politiska dialog. Vi behöver en ny dialog med arabvärlden för att stödja FN:s resolutioner och inte bara godkänna valresultaten utan även konsekvenserna. Vi behöver använda mellanhänder, som Turkiet, för att få hjälp med dialogen och snabba på det tillfälliga biståndet till det palestinska folket.

  Cecilia Malmström (ALDE). – Herr talman! Det finländska ordförandeskapet ska ha heder och tack för att ha försökt hålla samman EU i denna svåra fråga, men visst har vi ganska långt kvar innan vi verkligen har en gemensam europeisk utrikespolitik. Om EU långsiktigt ska kunna påverka politiskt i regionen, behöver vi just en politisk strategi, ett slags demokratisk Marshallplan för hela regionen som faktiskt är den mest ofria regionen i hela världen.

Vi måste naturligtvis hjälpa till att avmilitarisera och neutralisera Hizbollah. Nyckeln till detta ligger i Damaskus men framför allt i Teheran. Det krävs ett omfattande arbete därifrån. Vi måste få igång fredsprocessen igen mellan israeler och palestinier, gärna i form av en konferens som kollegerna har talat om. Två demokratiska stater sida vid sida är det enda sättet att skapa fred och stabilitet i regionen. Det måste också kombineras med en medveten, systematisk och långsiktig satsning på alla demokratiska krafter i hela regionen om vi ska kunna nå resultat.

  Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! EU har äntligen gjort sin röst hörd och spelat en aktiv och ledande roll i Mellanösternkrisen, om än något sent och inte helt utan svårigheter.

Detta är dock endast ett första steg på den långa väg som bör leda EU, tillsammans med FN, Förenta staterna och Arabförbundet fram till en stabilisering i en region där alla hot mot världssäkerheten har sitt ursprung. Unifil är ett redskap, målet måste vara ett suveränt Libanon fritt från utländskt inflytande, till viss del utövat av Hizbollah.

Jag skulle vilja fråga rådet och kommissionen vilken punkt man nått när det gäller att avväpna den väpnade milis som attackerade Israel. Jag bör nämna att Europaparlament förra året konstaterade att det fanns obestridliga bevis för terroristhandlingar utförda av Hizbollah, och med stor majoritet bland ledamöterna uppmanade parlamentet rådet att vidta de åtgärder som krävdes för att få ett slut på denna grupps aktiviteter. Syrien uppmanas därför att sluta tveka och istället vidta aktiva åtgärder för att hjälpa till att stoppa strömmen av vapen avsedda för terroristerna. Inom ramen för skyddet av de mänskliga rättigheterna måste Unifil-trupperna, till vilka vi sänder vår solidaritet och vårt stöd, också anförtros uppgiften att skydda Libanons kristna grupp, som utan egen förskyllan är fången mellan de två motsatta sidorna.

Vid sidan av det libanesiska målet bör vi också ställa upp ett bredare mål. Lösningen ”två folk, två stater” på krisen Israel–Palestina kommer att dra undan mattan för terrorister och islamistiska fundamentalister. För att uppnå detta mål krävs att EU spelar en ledande roll. Men hur kan EU bringa fred utan en konstitution som ger dem som ska utföra denna uppgift de nödvändiga befogenheterna?

Till följd av detta hamnar debatten om en konstitution åter i fokus. Detta är inte i första hand en sak för de juridiska experterna, utan detta är snarare den centrala frågan, dvs. frågan om hur vi utanför våra egna gränser ska kunna exportera vårt viktigaste resultat under de senaste 50 åren, nämligen fred.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Jag hade tänkt inleda mitt anförande annorlunda men nu vill jag istället inleda med att be Benita Ferrero-Waldner läsa artikeln i tidskriften ”Le Point” om relationerna mellan Israel och Palestina. I synnerhet den del som handlar om det allvarliga problemet med vattenförsörjningen till de palestinska ockuperade områdena på grund av den praxis som utövas av Israel. Tidskriften hänvisar till de israeliska myndigheternas apartheidliknande behandling av palestinierna i vattenfrågan.

Vad har rådet gjort under hela denna tid? I februari beslutade rådet att frysa det ekonomiska biståndet till det palestinska folket, medan Israel fortsätter att inte betala tullar och skatter till den palestinska myndigheten, detta utan att de utsätts för några påtryckningar och utan att EU vidtar några åtgärder.

Jag anser, och detta är en utmaning till det finska ordförandeskapet, att EU och ministerrådet bör fatta ett beslut om att häva de ekonomiska sanktionerna mot det palestinska folket så snart som president Mahmoud Abbas bildat den nya nationella enhetsregeringen i Palestina. Detta kommer att fungera som ett incitament för det palestinska folket, för de måttfulla reformvänliga krafterna i Palestina och för Hamas styrkor att fredligt integrera sig med det demokratiska livet i Palestina.

  Ioannis Kasoulides (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Efter stridigheterna har Europeiska unionen uppmanats att leda och utgöra kärnan av Unifil, att genomföra resolution 1701, att inta en viktig roll när det gäller humanitärt bistånd och återuppbyggnad och att uppmuntra parterna att föra en politisk dialog.

Men medan stridigheterna fortfarande pågick levde vi inte upp till vår roll som viktig internationell part. Vi tog visserligen ett enhälligt beslut, men det var inte ett enhetligt beslut och varken FN:s säkerhetsråd eller de krigförande parterna lyssnade på oss. Om de hade lyssnat på oss och dessa händelser hade ägt rum några veckor tidigare skulle vi ha fått exakt samma militära resultat på marken men färre dödade, mindre förstörelse, mindre omflyttning samt färre katiusjaraketer och multipelbomber och allt annat som räknas som oavsiktliga biskador.

Vi har lärt oss en läxa: Militär makt eller katiusja- och qassamraketer löser inga problem. Det gör inte heller unilateralism. EU och FN måste tala med parterna oavsett om de gillar dem och sympatiserar med dem eller inte. Slutligen behöver Libanon vårt fulla stöd för att stärka sin suveränitet eftersom landet har fått genomlida ett s.k. krig genom ombud (war by proxy) av orsaker som inte har med Libanon att göra.

  Pierre Schapira (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Mycket har sagts tidigare men jag anser att den resolution som har gått till omröstning är välbalanserad. Den innehåller fakta om vissa detaljer, men ingenstans fälls något utslag. Därmed undviker man fallgropen att ställa sig på någon av aktörernas sida.

Jag beklagar att vår resolution reducerar orsakerna till kriget mellan Israel och Libanon till att handla om Israel–Palestina-konflikten. General de Gaulle brukade säga att man inte kan gå in i Mellanöstern, komplicerat som det är, med enbart ett par enkla idéer, och det är också det budskap som jag själv vill framföra.

Liksom er andra vill jag se en lösning på konflikten mellan Israel och Palestina, men tror ni verkligen att detta kommer att minska spänningen inom Libanon och sätta stopp för den syriska inblandningen och de iranska ambitionerna? Kommer dessutom Hizbollah att avväpnas som ett resultat av detta?

Det är otryggheten och det växande lidandet hos den israeliska befolkningen i Galiléen som har utlöst fientligheterna mot Hizbollah. Detta tillstånd av ständigt hot har inte bara orsakats av konflikten mellan Israel och Palestina utan framför allt av Hizbollahs ständiga raketbeskjutningar in i norra Israel.

Israels rädsla förstärks också av att Hizbollahs milis beväpnas av ett mäktigt Iran vars demokratiskt valde president ständigt uttalar sin önskan om att utplåna Israel från världskartan. Detta är en man som nu måste tas på allvar, vilket jag för min del gör. Därför anser jag att de två sakerna inte bör blandas ihop.

I norr är Libanon intresserat av att återvinna sin suveränitet och sätta stopp för de olika grannländernas inblandning, medan Israel vill garantera sin säkerhet. Samtidigt är uppgiften i söder att skapa en självständig palestinsk stat med säkra gränser som i förlängningen kan leva i fred sida vid sida med sin granne Israel.

  Jana Hybášková (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Mitt livslånga engagemang i Mellanöstern gör inte mitt eget ansvar mindre. Situationen är allvarlig. Vi håller nästan på att skapa ett islamiskt kalifat. Det är inte motståndsrörelser som vi har att göra med i södra Libanon utan snarare specialstyrkor som är utbildade, bemannade och utrustade av iranska revolutionära garden. De får sin utrustning via den internationella flygplatsen i Damaskus. Denna armé är antagligen bättre än någon annan vanlig arabisk armé. Jag anser därför att vi måste stänga gränsen mellan Libanon och Syrien och skicka en EU-delegation för övervakning liknande den som skickades till Serbien och Republika Srpska i mitten av 1990-talet. Vi måste ta full kontroll över Damaskus internationella flygplats. Vi måste ha tydliga tillvägagångsregler. Jag har en fråga till er: Vad betyder egentligen ”hjälpa den libanesiska armén, avväpna beväpnade grupper utan rätt att använda våld”? Vi måste förmå Syrien att omedelbart dra sig tillbaka från inblandningen i Ryssland och ryska intressen. Vad kan vi göra där? Vi måste få libanesiska affärsmän att återvända så att investerarna får ökat förtroende för sitt land, och vi måste stoppa Iran från att smuggla uran, annars kommer ett regionalt krig att omvandlas till ett globalt problem.

(Applåder)

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Trots kommissionens och för all del FN:s mycket välkomna insatser är det svårt att vara optimistisk i denna mörka tid.

Israel, en stat som stoltserar med demokratisk förankring, startade ostraffat ett destruktivt krig mot ett grannland, en kämpande sekulär demokrati, förstörde dess infrastruktur och dödade dess medborgare, de flesta oskyldiga civila. De använde även grymma multipelbomber. Kan bombandet av Qana beskrivas som annat än en krigsförbrytelse? Och ändå fortsätter Israel ostraffat med en luft- och sjöblockad mot sitt offer och fortsätter samtidigt att krama ur allt ekonomiskt och politiskt liv ur Gaza, för att inte nämna dödandet av 200 palestinier med kriget mot Libanon som täckmantel.

Jag avfärdar varken Hizbollahs illvilliga roll i allt detta eller – vilket hittills inte har nämnts – Förenta staternas fördärvliga påverkan när de uppmuntrar Israels handlingar.

Jag anser att Israel måste betala för återuppbyggnaden av Libanon. De måste frigöra palestinska medel och ställas inför en internationell utfrågning om handlingarna i Libanon. Jag anser inte heller att en internationell fredskonferens, som inte tvingar parterna i Mellanöstern att betala ett pris för sina misslyckanden, kommer att lyckas eller ens komma till stånd. Jag talar om ett pris i form av pengar, handel och vapenförråd. Så länge det inte finns ett pris att betala kommer dessa parter inte att sätta sig vid bordet och förhandla.

  Simon Coveney (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det är en krisens tid i Mellanöstern men kanske även en möjligheternas tid. EU står inför tre sammanhängande utmaningar i detta hänseende. För det första den fredsbevarande/fredsfrämjande styrkan, Unifil, i Libanon.

De EU-ledda FN-styrkorna måste se till att FN:s resolution 1701 tillämpas och att Hizbollah, genom samarbete med libanesiska trupper och politiska ledare, kan avväpnas. Unifil 2 måste också se till att fler vapen inte smugglas in i Libanon för att åter beväpna olika grupper och att Libanons suveränitet ständigt respekteras. Unifil 2 måste lyckas. Det är mycket som står på spel, och ett misslyckande skulle få katastrofala konsekvenser för regionen som helhet och för EU.

När det gäller att sätta in trupper i Unifil 2 har vissa EU-länder hittills varit generösa. Det största åtagandet har dock kommit från de större EU-nationerna, och jag hoppas att vi får se fler åtaganden framöver från mindre länder, särskilt de som har stor erfarenhet av fredsbevarande verksamhet i Libanon tidigare. I detta sammanhang fortsätter jag att uppmana min egen regering i Irland att åtminstone erbjuda trupper, även om antalet är litet, eftersom jag anser att de spelar en positiv roll.

För det andra måste vi hjälpa till att återuppbygga Libanon efter sommarens förstörelse. EU har redan börjat agera när det gäller detta, men vi bör inse att vi har en möjlighet här. I och med återuppbyggnaden av Libanons infrastruktur kan vi även förbättra EU:s rykte i regionen som helhet liksom det libanesiska folkets bild av EU.

För det tredje finns det en bredare politisk utmaning när det gäller behovet att skapa stabilitet i Mellanöstern i allmänhet. För att åstadkomma detta måste vi anta den svåra uppgiften att hitta en lösning på konflikten mellan Israel och Palestina. Den bredare politiska färdplanen finns fortfarande på papper så vi behöver inte återuppfinna hjulet. Vi måste dock spela vår roll och hitta sätt att skapa ny entusiasm och acceptans för färdplanen som en väg framåt, och i det hänseendet är det nödvändigt att anta den svåra uppgiften att ta itu med Syrien.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Det är med sorg i hjärtat som jag har följt den tragiska situationen i Libanon under de senaste veckorna. Libanon har gjort stora framsteg sedan inbördeskrigets slut när det gäller mänskliga och medborgerliga rättigheter, uppbyggandet och stärkandet av en mångkulturell och multietnisk demokrati samt ett civilsamhälle. Det har också skett en enorm utveckling när det gäller ekonomisk förnyelse. Tyvärr har nu många av dessa framsteg försvagats eller förstörts av den överdrivna användningen av militär makt i konflikten mellan Israel och Hizbollah.

Jag är övertygad om att ett av villkoren för en hållbar fred i Mellanöstern är existensen av ett självständigt, starkt och suveränt Libanon tillsammans med Israel och en palestinsk stat. Det har dock bevisats under de senaste månaderna och åren att Libanon inte kan uppnå detta mål på egen hand. Landet behöver stöd från världssamfundet med ekonomisk förnyelse, konsolidering av demokratin, utövandet av statlig auktoritet i alla dess aspekter, inklusive säkerhetsmässiga och militära aspekter, i hela landet. Detta är det enda sätt på vilket Libanons folkvalda statliga institutioner kommer att kunna avväpna Hizbollahs väpnade gren och integrera rörelsen i landets politiska liv. Jag vill uppmana rådet och kommissionen att inte minska sina ansträngningar för att hjälpa Libanon.

  Patrick Gaubert (PPE-DE). – (FR) Fru kommissionsledamot, herr rådsordförande, ärade kolleger! På frågan om hur vi hanterar konflikten i Mellanöstern har ett antal representanter för EU:s institutioner nyligen talat om en strukturerad och övergripande lösning på regionens problem. Elmar Brok konstaterade nyligen att en av nycklarna till långvarig fred i Libanon var avväpningen av Hizbollah och övervakningen av gränsen mellan Syrien och Libanon i avsikt att stoppa vapentrafiken. Slutligen sa en av mina parlamentskolleger att vi inte är Röda korset och att vi skulle spela en positiv politisk roll. Jag håller med om allt detta.

Ingen övergripande lösning kan faktiskt på allvar förutses utan att vi återkommer till den fråga som alltsedan 1948 har varit upprinnelsen till alla konflikter som har orsakat blodbad i denna region. Med detta menar jag vägran att erkänna Israels rätt att existera. Det är centralt att vi kommer ihåg detta, annars riskerar vi att blanda ihop orsak och verkan. Idag är det Iran, tillsammans med Syrien – dess mellanhand – och Hizbollah – dess väpnade gren – som sprider hatbudskapet över världen att de önskar utplåna en suverän stat och dess folk från världskartan. Vi har en mänsklig skyldighet att befria befolkningar som drabbats av olyckan att ha tagits som gisslan av Hizbollahs terroristhandlingar.

Vårt åtagande måste vara balanserat om vi ska kunna spela den positiva politiska roll som åligger oss. Balans innebär inte att vi på ett ensidigt och systematiskt sätt stigmatiserar en enskild part i konflikten, i detta fall Israel. Balans innebär ovillkorligen att krigshetsarna, Syrien och Iran, konfronteras med sina internationella skyldigheter. Vi är skyldiga de två staterna Libanon och Israel detta – som vi har vänskapliga relationer till – och vi är skyldiga de två folken i Israel och Libanon detta, eftersom de är våra vänner och endast strävar efter att leva i fred.

Jag skulle därför önska att den parlamentariska grupp som snart kommer att besöka regionen bär med sig denna strävan efter balans och att den aktivt bidrar till att hitta en fredlig lösning mellan vänligt sinnade folk i regionen, för att på så sätt intyga vår orubblighet när det gäller intolerans och hatbudskap, samtidigt som vi visar upp det som binder oss samman som människor.

  Edith Mastenbroek (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag fullkomligt stöder min kollega Richard Howitts anförande.

Det har redan sagts att varken våld eller unilateralism är lösningen på problemen i Mellanöstern. Det är historiska fakta: Israel drog sig tillbaka från Sinai i samband med en förhandlad fredsöverenskommelse och från Arava efter fredsförhandlingar med Jordanien. Israel drog sig tillbaka från södra Libanon och Gaza unilateralt utan överenskommelser. Nog sagt.

Detta är EU:s chans att bevisa att vårt tillvägagångssätt är rätt, men det kommer att bli svårsålt.

Jag skulle kunna berätta många personliga historier om palestinska vänner och deras lidande under den våldsamma israeliska ockupationen, men jag vill berätta för er om en av mina vänner i Israel. Han heter Renan. Han är diskjockey. Han vill inte bråka; han vill bara dansa. Han är helt emot ockupation och går längst fram i varje fredsdemonstration i Israel. Jag var dock där när han fick telefonsamtalet från Israels försvarsmakt, IDF, i vilket han blev tillsagd att förbereda sig för strid. Han var chockad och rädd, men han sa ”Vad förväntar du dig att vi ska göra? Hizbollah har bombat Haifa och Natanya i flera år nu. Hur kan vi lita på EU om ni inte ens vill kalla det för terrorism?”

I vår resolution talas det om grundorsaker som måste angripas. Jag ska försöka definiera dessa grundorsaker med hjälp av Daniel Levys ord, en av författarna till Genèves fredsinitiativ. Han sa att den palestinska frågan, den orättvisa ockupationen, Förenta staternas och västvärldens dubbelmoral är anledningar till missnöje för miljoner människor runt om i världen. Vissa missbrukar och använder det och kommer att fortsätta att göra det tills denna konflikt är löst.

För att kunna vara effektiva i regionen behöver vi de vanliga medborgarnas förtroende. Vi kan endast vinna detta förtroende genom att ständigt ta itu med dessa grundorsaker, men vi kan endast vinna min vän Renans förtroende om vi är beredda att säga högt att Hizbollah är en radikal militant grupp som missbrukar den palestinska situationen för att stärka sin ställning som ett hot mot demokratin i Libanon och ett hot mot vanliga israeler.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE) – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot Ferrero-Waldner! Jag vill kortfattat ta upp tre frågor. Den första gäller en gemensam bedömning av Israels reaktion mot Hizbollahs provokativa och skamliga handlingar. Det var en reaktion som var så oerhört oproportionerlig i förhållande till de två kidnappade soldaterna att det påminde om de trojanska krigen som utkämpades för sköna Helenas skull. Det finns många exempel på kidnappningar och politiska lösningar i världen. Det är svårt att stödja reaktionen från en stat vars existens är vida erkänd hos de flesta i världssamfundet, bortsett från några få fundamentalistiska stater, när denna stat har visat sig vara en militär angripare. Detta är till och med svårt att acceptera för Israels allierade, vilket vi har hört från framstående ledamöter i denna kammare.

För det andra, visste vi verkligen inte att Hizbollah hade beväpnat sig med flera tusentals avskjutningsramper för Katyusha-raketer? Det var ju inte direkt något de kunde göra på en vecka. Det måste ha tagit månader eller till och med år. Var befann sig de internationella observatörerna? Om den relevanta kunskapen och viljan hade funnits anser jag att det skulle ha kunnat vara möjligt att vidta förebyggande åtgärder. Nu har vi börjat handla genom att öronmärka stora summor pengar för att reparera skadan, men är det inte redan för sent? När allt kommer omkring kan vi ju inte återuppväcka barnen och de civila från de döda.

Nu till den slutliga frågan. Denna konflikt förlängs av det faktum att den är en del av ett så kallat socialt arv och kan komma att pågå under ännu en lång tid. För att skapa möjligheter för en positiv tvåstatslösning för Palestina och Israel behöver båda sidor vara grundligt förberedda för en sådan lösning genom lämplig utbildning från grundskolan och uppåt. En sådan förberedelse kan skapa en social grund som kan tillåta att politiska beslut baserade på kompromiss kan tas mycket enklare i framtiden. Kanske kommer nästa generation – dagens barn och ungdomar – att fatta det beslut som vi anser vara den enda förnuftiga lösningen för oss.

  Jamila Madeira (PSE). – (PT) Herr talman! 2005 var det tioårsjubileum för Barcelonaprocessen. En relativt utdragen process, inriktad på att upprätta sunda band med regionerna på andra sidan Medelhavet. Tidigare i denna kammare gav jag er en optimistisk översikt av ambitionerna, hela processen och det förtroende som byggts upp fram till den punkten.

Ändå var det i min egenskap av ledamot i Europaparlamentet, försvarare av EU och trofast förespråkare av internationell rätt extremt svårt att utan oro observera det sätt på vilket majoriteten av EU:s institutioner övervakade händelserna som ägde rum i somras.

Fram till i juni var Libanon en av de mest lovande demokratierna runt Medelhavet, såväl politiskt som ekonomiskt, och hade möjlighet att fortsätta den utvecklingen. Landet var också en av de största mottagarna av återuppbyggnads- och utvecklingsstöd från EU. Idag måste dock Libanon börja om från början, allt måste göras om och byggas upp på nytt – åtminstone i den mån euro och betong kan göra om och återuppbygga. Fanns det ingenting vi kunde ha gjort tidigare? När vi såg konflikten mellan Israel och Palestina utveckla sig, skulle vi då inte ha agerat omgående? Borde vi inte ha ingripit när vi såg hur de olika internationella observatörerna under det palestinska valet fick sin auktorisation indragen, hur deras diplomatiska och parlamentariska immunitet upprepade gånger kränktes och hur legitimt valda parlamentsledamöter och ministrar häktades? Är det faktiskt inte så att vår relativa likgiltighet vid tidpunkten i fråga och vår otillräckliga reaktion bar en del av ansvaret för hela situationen?

Jag är säker på att EU inte gjorde allt för att förhindra denna situation eller vidtog de nödvändiga åtgärderna för att omvandla orden till verklig handling. Vi får inte göra samma misstag igen, och efter dagens debatt står detta helt klart för samtliga talare. EU:s roll i denna process är central och visar ännu en gång att EU:s politiska styrka är avgörande för världens stabilitet och balans.

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). – (LT) Herr talman! Det är inga isolerade händelser som vi bevittnar i Mellanöstern utan snarare ett brett krispanorama med global inverkan. När vi diskuterar och till och med kritiserar Förenta staternas ansträngningar att utrota tyranniet och stödja demokratin i Irak och på andra håll, måste vi samtidigt ignorera Rysslands och Kinas förehavanden i regionen, som mycket väl kan sluta med att regionen förvandlas till en brinnande krater av globalt terrorkrig.

Allt pekar i denna hotfulla riktning. Under Rysslands beskydd håller Iran på att bli en tung aggressiv aktör i en region som är extremt viktig för mänskligheten. Irans politiska expansion är nu inriktad på att hindra demokrati i Libanon och Syrien, stabilitet i Irak och fred i Palestina. Den iranska regimen håller helt enkelt på att avleda FN:s och EU:s uppmärksamhet samt vinna mer tid för sitt huvudmål – kärnvapenhegemoni i Mellanöstern. Utopin i icke-spridningsavtalet kommer troligen aldrig att förverkligas. Nästa blad i historien kommer att bli terroristorganisationer som tar makten genom val. Hamas och Hizbollah deltar redan i statsregeringar och ingen vågar kräva att Hizbollahs ministrar i Libanon ska välja mellan att arbeta för antingen en demokratisk regering eller en terroristorganisation. Däremot håller FN på att inleda förhandlingar med Hizbollah och förhandlingar med al-Qaida kommer säkert att följa.

Många av våra problem beror på vår ovillighet att sätta upp en enad front för att kunna försvara oss mot ondskan. Men det är för sent att ge upp. Israel är lämnat ensamt i sin desperata kamp. Demokratierna i väst har inte visat några initiativ – de försvarar fortfarande sig själva utan någon som helst strategi och därför förlorar de. Det är dags att EU vaknar.

  Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill informera om att i slutet av samtalen med FN:s generalsekreterare Kofi Annan tillkännagav den israeliske premiärministern att Israels luft- och sjöblockad mot Libanon kommer att hävas imorgon kl.17.00.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! De senaste veckorna har det varit svårt att se någon ljusstrimma bland det förfärliga dödandet och den humanitära misären i Mellanöstern. De mer moderata arabstaterna har åtminstone nu blivit varse hur lätt en katastrof kan provoceras fram av organisationer såsom Hizbollah, och Libanon har sett effekterna av att tolerera en stat inom staten. Nu kanske man har mer sympati för Israels intresse av att Palestina inte inrotas som en ny terroriststat och en bas för ständigt krig mot det israeliska folket.

Det skulle vara en tragiskt bortkastad möjlighet om det förstärkta Unifil endast blev en åskådare medan Hizbollah förbereder sina nästa attacker de kommande månaderna och åren. Om vi inte tar något internationellt beslut om att avväpna Hizbollah – och det vore synd – borde det åtminstone ställas krav på att övervaka och rapportera om Hizbollahs verksamhet. Rådet bör uppmuntra medlemsstaterna att inkomma med synpunkter på detta till FN.

Enligt resolution 1701 ges Unifil mandat att hjälpa Libanons regering att säkra sina gränser. Vi uppmuntrar den libanesiska regeringen att vidta kraftfulla åtgärder på detta område.

  Bogusław Sonik (PPE-DE) – (PL) Herr talman! Krisen mellan Israel och Libanon är inte längre typisk för de konflikter i Mellanöstern som vi har vant oss vid under de senaste decennierna. Den markerar tydligt början på en ny global konflikt mellan å ena sidan Iran och Syrien, Hizbollah och Hamas, sunnimuslimer i Irak och al-Qaida och å andra sidan Förenta staterna och dess allierade.

Detta innebär att vi behöver nya politiska åtgärder för att lösa konflikten i denna del av världen. EU måste nu engagera sig i att lösa konflikten i Irak. På samma sätt måste också EU hitta sätt att hantera Afghanistan. Det globala hotet kräver en gemensam reaktion från EU, Förenta staterna och Nato. EU behöver en gemensam utrikes- och försvarspolitik. Ryssland måste bestämma sig för vilken sida de står på. Dessutom måste EU eftertryckligen kräva ett sådant beslut, både i relation till Irans kärnvapenprogram och vapensändningarna till Syrien. Hur lyckades Hizbollah beväpna sig med ryska vapen?

  Erkki Tuomioja, rådets ordförande. (EN) Herr talman! Jag måste tacka Europaparlamentet för denna diskussion som precis som vanligt har varit mycket färgstark, intressant, relevant och skiftande.

För mig har det viktigaste budskapet varit att Europaparlamentet är tacksamt för och stöder rådets insatser för att få ett slut på konflikten i Libanon, övervaka återinförandet av fullständig libanesisk suveränitet och göra det lättare att återuppta fredsprocessen i Mellanöstern. Vi skulle helst vilja att EU gjorde ännu mer – var mer sammanhängande och mer effektivt. Liksom rådets ordförande önskar även jag att vi inte bara förmedlar ett enhetligt budskap utan även ser till att vår röst hörs överallt och respekteras av alla parter.

Om vi ska vara realistiska finns det även under bästa förutsättningar alltid gränser för vad EU kan åstadkomma på egen hand. Som en gemenskap som ägnar sig åt effektiv multilateralism är det precis som det ska vara. I denna konflikt i Mellanöstern vill inte EU agera ensamt. I Libanon arbetar vi med andra, och vi måste få med oss andra som kan arbeta sida vid sida med oss. Det är EU:s uppgift, men vi måste även ta initiativet och visa ledarskap. Vi måste också komma ihåg att vi aldrig ska försöka kringgå eller ersätta FN. Vi är här för att stödja FN och hjälpa dem att ta sitt ansvar. I det hänseendet har EU kunnat leva upp till förväntningarna.

Jag har även noggrant läst parlamentets resolutionsförslag om Mellanöstern, som jag förmodar och hoppas kommer att antas enhälligt. Jag anser att det är en mycket bra resolution, helt i linje med vad vi har försökt göra och kommer att fortsätta att göra i rådet. Det visar EU:s och Europaparlamentets förmåga att fokusera på det viktiga och ge ett budskap som tvingar alla som är delaktiga i fredsprocessen att engagera sig i den till fullo.

(Applåder)

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Jag skulle återigen mycket kortfattat vilja ta upp den humanitära aspekten av frågan, som också har diskuterats här idag. För några veckor sedan besökte jag tillsammans med kommissionsledamot Louis Michel området och det stod klart att det fanns ett enormt lidande hos civilbefolkningen på båda sidor av den här konflikten. Det är väldigt viktigt och meningsfullt att EU, det vill säga kommissionen och medlemsstaterna tillsammans, engagerar sig i att ge Libanon omfattande ekonomiskt stöd i denna kris från första början. Både när det gäller humanitär katastrofhjälp och snar återhämtning, som nu är på väg liksom återuppbyggnad på längre sikt. I samband med det bör vi komma ihåg att vi överallt har betonat att den humanitära situationen också är väldigt allvarlig i Gaza.

Det är mycket viktigt att Libanons regering på lång sikt spelar en central och ledande roll i återuppbyggnadsprocessen där den får agera som samordnare. Av det skälet är det bra att en ny avdelning har upprättats i premiärminister Fouad Sinioras kansli för att genomföra denna samordningsprocess.

Återuppbyggnadsprocessen kräver också en ordentlig behovsanalys, och EU kommer att samarbeta med Libanon om detta. Utan tvivel utgör fred en nödvändig förutsättning för att förbättra den humanitära situationen, och också på grund av det kommer vi att behöva en omfattande politisk lösning på lång sikt för all de problem som existerar i denna region.

(Applåder)

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! För det första vill jag tacka alla för denna diskussion. Det har varit en utmärkt diskussion som har varit ett stort stöd för oss. Nästan alla sa att det inte finns någon militär lösning på konflikten och att det endast finns en politisk lösning.

Nu när Europeiska unionen återigen har åtagit sig att komma med ett initiativ är det mycket viktigt att ha fått ert stöd för att tillämpa ett brett tillvägagångssätt, titta på möjligheten att gå till grundorsakerna och slutligen hitta en helhetslösning.

Det är den övergripande bilden, och jag tackar er så mycket.

Jag vill bara kommentera två eller tre specifika uttalanden. För det första anser kommissionen att vi ska arbeta ihop med Israel och inte avbryta associeringsavtalet. Vi anser att det är mycket viktigt att arbeta med israelerna så att vi kan utöva inflytande och att vi måste interagera med dem och inte tvärt om.

När det gäller Charles Tannocks uttalande är det aldrig någon som har kunnat bevisa påståendena om att EU skulle ha gett pengarna till andra och inte till regeringen.

Vad beträffar Hizbollah står det klart att våra pengar går direkt till regeringen eller organisationer som arbetar med regeringen eftersom vi, som jag sa tidigare, vill bemyndiga regeringen och att landet ska återfå sin suveränitet.

  Talmannen. Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.

SKRIFTLIGA FÖRKLARINGAR (ARTIKEL 142)

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) I denna kris i Mellanöstern, liksom i så många tidigare kriser i detta område och runt om i världen, är det de oskyldiga som lidit mest på grund av sina ledares ambitioner.

Hizbollah kommer att hävda att de försöker ta tillbaka Golanhöjderna, och Israel kommer att hävda att de ger igen för dessa angrepp genom att bomba Libanon.

Svårigheten är att alla har något försvar för sina handlingar, men det finns inget godtagbart försvar för att omflytta tiotusentals oskyldiga israeliska och libanesiska civila. När vi ser barnen som dödats i Qana förefaller alla försvar torftiga och ytliga.

Den irländska armén var stationerad som fredsbevarande styrka i Libanon under många år, och det finns en stor samhörighetskänsla mellan irländare och libaneser på grund av detta. Som land har vi blivit bekanta med Libanon genom familjemedlemmar, vänner eller grannar som varit stationerade där, och vi känner därför särskilt för den skada som landet utsätts för.

Dessa människor vill inte ha detta liv. Det vill ha fred och trygghet för sina familjer och en chans att leva sina liv.

Det finns ingen militär lösning på dessa problem, bara fredliga lösningar. Och oavsett om det innebär att införa sanktioner mot alla inblandade tills de stoppar kriget eller att ge fördelar åt dem som stoppar det, måste vi som kan agera.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Ingen kan blunda för Israels senaste krig mot Libanon, som med USA:s stöd och inför passiviteten från Europeiska unionens råd bombades i 34 dagar, vilket ledde till att 1 084 civila i Libanon och 41 i Israel dödades, och tusentals fler skadades. Dessutom har cirka en fjärdedel av den libanesiska befolkningen tvingats lämna sina hem, viktiga infrastrukturer som flygplatser, hamnar och elkraftverk har förstörts, och ett stort havsområde utanför den libanesiska kusten har färgats svart.

Enligt FN:s utvecklingsprogram har bombningarna förstört 15 000 hem och 78 broar och skadat 630 kilometer vägar, vilket innebär en förlust för Libanon på minst 15 miljarder US-dollar. Dessutom har bomberna varit riktade mot civila mål, vilket klart strider mot internationell humanitär rätt.

Vårt fördömande av detta krig bör också innefatta en uppmaning till Israel att betala kostnaderna för att återuppbygga Libanon, att upphöra med sin ockupation av palestinska, libanesiska och syriska områden, att häva blockaderna av Libanon och Gaza, att omedelbart frige palestinska ministrar och parlamentsledamöter och att förhandla om utbyte av fångar som Israel låtit gripa mot kvarhållna israeliska soldater.

Det kommer inte att bli någon varaktig fred i Mellanöstern förrän palestinsk, syrisk och libanesisk suveränitet garanteras.

  Dominique Vlasto (PPE-DE). – (FR) Libanon är sönderslaget av 34 dagars krig – ett land som var inne i en period av snabb utveckling – och återigen är Libanon fånge och offer för en kris som landet inte kan hantera.

Europeiska unionen kommer att hjälpa Libanon att återuppbygga sitt förstörda land så att det kommer på fötter igen och kan återgå till ett normalt liv, och i samband med detta är vårt humanitära och akuta bistånd avgörande. Vår roll bör dock sträcka sig längre än till att tillhandahålla akut bistånd. Europeiska unionen bör agera på eget initiativ för att skapa fred i Mellanöstern.

Genom att delta i Unifil gör flera medlemsstater en insats på fältet under FN-flagg, och de har fattat ett rättvist beslut. Det är dock som européer som vi gemensamt bör ingripa för att se till att säkerhetsrådets resolution 1701 uppfylls, bidra till att fångar friges, se till att blockaden av Libanon upphävs, stödja utstakningen av gränser och återupprätta den politiska dialogen.

Under den här krisen har Europeiska unionen visat att dess ingripande kan ändra händelsernas gång och bidra till att lösa en konflikt. Verkligheten konfronterar oss med våra politiska ansvarsområden. Det är dags för oss att genomföra de reformer som Europeiska unionen behöver om den ska vara den politiska aktör som våra grannländer hoppas och som vi förväntar oss.

  David Martin (PSE). – (EN) Jag beklagar att Europeiska rådet inte krävde omedelbart eldupphör när Israels stridigheter mot Libanon bröt ut. Israels handlingar var oproportionerliga. Israel bör få hjälpa till att återuppbygga Libanon på grundval av ”den som förstör betalar”. Det bör finnas en undersökningskommitté för krigsförbrytelser, och EU bör se över sitt ekonomiska och militära samarbete med Israel. Vi bör också vara medvetna om och fördöma att konflikten i Libanon användes som täckmantel för ett ännu intensivare och brutalare förtryck av det palestinska folket. EU måste arbeta för en fredlig och rättvis lösning på motsättningarna i Mellanöstern, särskilt genom påtryckningar för en säker och självständig palestinsk stat.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Upphovet till de brutala attackerna på Palestina och Libanon är USA:s plan att dominera Mellanöstern. USA driver aktivt en inblandningspolitik och tar knappt någon hänsyn alls till suveränitet och internationell rätt, och dess slutgiltiga mål är en geostrategisk kontroll över regionen och kontroll över regionens rikliga energiresurser.

I ett motstridigt sammanhang har det funnits en bred enighet mellan EU:s stormakter och USA, med utarbetandet av resolution 1701 som det främsta exemplet på detta. EU har aldrig fördömt den israeliska aggressionen, krävt vapenvila eller uppmanat till respekt för internationell rätt.

Man får inte förvränga verkligheten genom att förvandla offret till angripare och tvärtom. Det är Israel som olagligt ockuperar arabiska områden, Israel som inte respekterar de många FN-resolutionerna och Israel som aktivt undergräver bildandet av en självständig, suverän palestinsk stat genom att utöva statsterrorism.

Om det ska bli fred i regionen måste Israel dra sig tillbaka från alla ockuperade arabiska områden, avveckla bosättningarna och muren och frige politiska fångar. Flyktingar måste få återvända, och en självständig, suverän palestinsk stat måste bildas, med östra Jerusalem som dess huvudstad. Alla stater i regionen måste garanteras suveränitet och säkerhet, och regionen måste demilitariseras och göras fri från kärnvapen.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Exakt fem år efter 11 september 2001 får världssamfundet genom den nuvarande konflikten i Libanon en möjlighet att granska och korrigera den klart olämpliga strategin som tillämpas för att lösa spänningen mellan den så kallade västvärlden och den islamiska världen.

I fem år, faktiskt, har alla pågående konflikter (i Gaza, Libanon, Irak och Afghanistan) och de mest allvarliga diplomatiska spänningarna (om terroristattacker, Iranfrågan osv.) kretsat kring samma fråga, och därför kan de inte utplånas bara genom mer eller mindre berättigade militära uppdrag som skapas tillfälligt varje gång och alltid under olika namn.

Nu måste möjligheten utnyttjas att bilda en riktig multilateral styrka, med deltagande och engagemang från alla intresserade parter. Målet måste vara att lösa det problem som ligger till grund för alla dessa konflikter, som är en sammanstötning av ideologier mellan två olika kulturella block.

Vi måste söka och finna en grund för dialog så snart som möjligt, en öppning som vi som ”demokratiska” länder har en skyldighet att sträva efter. Styrkan måste ta itu med de mest angelägna frågorna där vi skiljer oss åt mest, från politiska och religiösa ideologier till ekonomiska system. Jag hoppas att Europeiska unionen inte missar tillfället att främja en sådan dialog utan stöder den på internationell nivå.

13. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B6-0325/2006).

Följande frågor har ställts till rådet.

Fråga nr 1 från Claude Moraes (H-0595/06)

Angående: Direktiv

Vad tänker det finländska ordförandeskapet göra för att säkra framsteg i samband med översynen av arbetstidsdirektivet (KOM(2002)0149 slutlig)⁽¹⁾) och direktivet om personal som hyrs ut av bemanningsföretag (ändring av direktiv 2003/88/EG⁽²⁾)? Kommer rådet under det sex månader långa finländska ordförandeskapet att försöka uppnå ytterligare framsteg i dessa frågor?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka parlamentsledamoten för hans intresse för framstegen i samband med översynen av arbetstidsdirektivet och direktivet om personal som hyrs ut av bemanningsföretag. Efter de mycket goda insatserna av det österrikiska ordförandeskapet som föregick oss är det ett av det finska ordförandeskapets huvudsyften att nå en överenskommelse om arbetstidsdirektivet. Inom ramen för detta direktiv behöver vi en gemensamt överenskommen lösning för att uppfylla EG-domstolens domar i målen SIMAP och Jager. Ordförandeskapet avser således också att göra allt det kan för att se till att rådet når en kompromiss så snart som möjligt om den hittills olösta frågan om ”undantaget”.

Direktivet om arbetsvillkor för personal som hyrs ut av bemanningsföretag är en annan komplicerad och politiskt känslig fråga. Som ni vet har skillnader i arbetsmarknadsstrukturer och arbetssätt lett till skilda åsikter mellan medlemsstaterna, och problemet har varit att hitta en lämplig balans där arbetstagare vid personaluthyrningsföretag får lämpliga skyddsnivåer samtidigt som marknaden för företag som tillhandahåller tillfällig arbetskraft får utvecklas och växa. Nyligen förnyade medlemsstaterna sitt åtagande för Lissabonmålen, inklusive ökade sysselsättningsnivåer och tillgång till bättre jobb, vilket är tydligt i deras nationella reformprogram. Rådet anser att dessa mål kan uppnås på ett sådant sätt att de olika metoder och traditioner som finns på de nationella arbetsmarknaderna respekteras.

Frågan diskuterades senast av rådet i juni 2003. Sedan dess har olika ordförandeskap haft diskussioner på olika nivåer för att fastställa om åsikterna har ändrats. Fram tills nu har det funnits två olika uppfattningar om frågan, så det har inte varit värt att ta upp frågan på dagordningen för framtida möten för rådet. Det finska ordförandeskapet kommer att undersöka frågan och förväntar sig också viss information från kommissionen, som i sitt meddelande om granskning av aktuella förslag till lagstiftning sa att den skulle förbehålla sig rätten att se över förslaget baserat på vad som kommer fram i andra diskussioner om framtida förslag.

Ordförandeskapet förstår mycket väl att det är viktigt för Europaparlamentet att framsteg görs på detta område. Vi kommer att vara medvetna om den allmänna uppfattningen om detta när omröstning sker vid första behandlingen av tjänstedirektivet. Om kommissionen ger sin viktiga information om denna fråga under vårt ordförandeskap, är vi redo att göra en del konstruktivt arbete för att hitta en lösning som är acceptabel för alla medlemsstater.

  Claude Moraes (PSE). – (EN) Jag vill tacka rådets ordförande för det mycket utförliga svaret och för er ärlighet, särskilt när det gäller frågan om personal som hyrs ut av bemanningsföretag.

Ni känner säkert till frustrationen i parlamentet, särskilt när det gäller arbetstidsdirektivet, och det stämmer att detta har diskuterats under tidigare ordförandeskap. Jag vill dock ställa en mycket rak fråga till er: På vilket sätt är det finländska ordförandeskapet annorlunda, och kan ni samla rådets medlemmar och utverka en överenskommelse som ligger i arbetstagarnas intresse? Kan ni i dag lova att ni kommer att anstränga er så mycket som möjligt för att arbetstidsdirektivet ska gå framåt och att direktivet om arbetsvillkor för personal som hyrs ut av bemanningsföretag sätts på agendan?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Vi kan försäkra att ordförandeskapet kommer att arbeta mycket hårt för att hitta en lösning på arbetstidsdirektivet. Ett incitament för detta är till exempel att det sätt som läkarnas arbetstider beräknas på orsakar stora problem för medlemsstaterna, och även av den anledningen är det mycket viktigt att hitta en lösning på detta direktiv. Det är dock fortfarande för tidigt att säga om vi kommer att kunna uppnå det resultat som vi vill se.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) I sin följdfråga hänvisade Claude Moraes till arbetstagarnas intresse. Känner rådet till den forskning kring stora europeiska länder som publicerades i Financial Times för inte så länge sedan och som visar att majoriteten av arbetstagare i samtliga länder (utom möjligtvis Spanien) vill ha mer flexibla arbetstider, inte mindre? Kommer rådet att ha detta i åtanke vid förhandlingarna?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Jag är inte helt säker på att vi känner till den artikeln i Financial Times, men vi är naturligtvis på många sätt medvetna om den allmänna trenden, och som jag redan har sagt i mitt ursprungliga svar och i mitt senaste, och med tanke på utvecklingen som har skett i medlemsstaterna, är det viktigt att nå en lösning både i fråga om arbetstidsdirektivet och i fråga om arbetstagare vid personaluthyrningsföretag.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Anser ni att det är möjligt att lösa detta problem i samband med en social dialog med arbetsmarknadens parter – eftersom det faktiskt huvudsakligen är de som är ansvariga för problemet, även när det gäller arbetstider? Om man tar hänsyn till detta, anser ni också att en lösning är möjlig om denna fråga delegeras till arbetsmarknadens parter – till representanterna för arbetsgivarna och arbetstagarna?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Det här är uppenbart något som är värt en debatt, och det är en fråga som kan tas upp vid trepartsdiskussionerna, men för tillfället söker vi faktiskt aktivt en lösning som är acceptabel särskilt bland medlemsstaternas regeringar.

  Talmannen.

Fråga nr 2 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0598/06)

Angående: Genomförandet av målen i den europeiska ungdomspakten för unga människor

På vilket sätt kommer det finländska ordförandeskapet att understöda de förpliktelser som medlemsstaternas regeringar åtog sig när de etablerade den europeiska ungdomspakten, med den allt större arbetslösheten bland unga människor i åtanke?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Först av allt vill jag betona hur viktigt det är att europeiska pakten för ungdomsfrågor omfattar ett brett område. De ungas behov måste beaktas på alla relevanta politiska områden. Vid försök att öka sysselsättningen för ungdomar kan det till exempel vara viktigt att vidta olika åtgärder för att undanröja hinder för utbildning och rörlighet.

Frågan från parlamentsledamoten handlar särskilt om hur det finska ordförandeskapet tänker stödja de förpliktelser som medlemsstaternas regeringar åtog sig för att öka sysselsättningen. Medlemsstaterna är ansvariga för planering och genomförande av sin egen sysselsättningspolitik, inklusive den som rör unga människor. Medlemsstaterna är också ansvariga för det mesta av den övriga politiken som rör denna fråga, som utbildningspolitik.

Ordförandeskapet kan ändå ha en viktig arbetsuppgift att utföra genom att ta upp dessa frågor, särskilt medan ministerrådets arbete organiseras. Under den finska ordförandeskapsperioden kommer rådet vid sitt möte i december att behandla flera frågor som är direkt kopplade till sysselsättningen för ungdomar. Sysselsättningskommittén, som undersöker medlemsstaternas nationella reformprogram, inklusive deras sysselsättningspolitik, kommer att lägga fram en rapport för rådet. Resultatet av sysselsättningskommitténs undersökning just förra året visade att alla medlemsstater tog itu med ungdomsarbetslösheten med avseende på ungdomspakten, och angav en rad åtgärder som hade införts för att skapa lämpliga vägar till sysselsättning för ungdomar. Det hade gjorts mycket stora framsteg genom att man kopplade detta till ett annat prioriterat område, investeringen i humankapital. Detta har gjorts till exempel genom att utveckla övergången från utbildning till sysselsättning.

I Finland förväntar man sig att medlemsstaternas sysselsättningspolitik i år också fokuseras på resurser för sysselsättningen bland ungdomar och hur den kan ökas. Sysselsättningen bland ungdomar står också garanterat högt upp på dagordningen för de diskussioner som ska hållas av rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) den 1 december om befolkningsfrågor och förbättrad produktivitet genom fler och bättre arbetstillfällen.

Under den finska ordförandeskapsperioden kommer rådet att diskutera två frågor som direkt hänger samman med ökad sysselsättning för ungdomar. För det första är förbättrade möjligheter för livslångt lärande något som påverkar var och en, inklusive de unga. För det andra kommer det finska ordförandeskapet att försöka föreslå konkreta åtgärder för att förbättra tillgängligheten på informationstjänster för ungdomar och tillhandahålla kvalitetsinformation för alla ungdomar om viktiga frågor som sysselsättningen. Särskild uppmärksamhet behöver riktas mot sämre lottade ungdomar.

I mars uppmanade Europeiska rådet medlemsstaterna att innefatta ungdomar och ungdomsorganisationer i genomförandeprocessen rörande europeiska ungdomspakten. Det finska ordförandeskapet föreslår att man diskuterar en initiering av en analytisk dialog på rådsnivå och mellan alla aktörer inom ungdomssektorn, inklusive ungdomar och ungdomsorganisationer.

Sammanfattningsvis vill jag säga att under den finska ordförandeskapsperioden kommer frågan om att öka sysselsättningen bland ungdomar att finnas på rådets dagordning i många sammanhang. Finland uppmanar alla medlemsstater att hädanefter rikta uppmärksamheten på europeiska ungdomspakten och på de olika metoderna att öka sysselsättningen bland ungdomar.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Tack för ett sådant fullständigt svar och för möjligheterna som öppnas. Den tredje delen av europeiska ungdomspakten omfattar åtgärder för att ungdomar ska kunna kombinera familje- och yrkesliv, så att de kan bilda nya familjer i Europa.

I en tid då arbetslösheten bekämpas framgångsrikt, tror inte ni att det leder till en ond cirkel? Att ungdomar inte lätt kan bilda nya familjer och att befolkningsproblemet förvärras som ett resultat av det?

Kommer det finska ordförandeskapet efter avslutad mandatperiod att presentera de positiva resultaten av sina åtgärder för att kombinera familje- och yrkesliv?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! En del av denna ungdomspakt är naturligtvis försöket att förbättra ungdomars utbildning, deras sociala deltagande och övergången till anställning. Av den anledningen är det mycket viktigt att göra som vi föreslår under hösten, nämligen att stödja beslutet att godkänna sådana flerprofessionella kunskaper, för att även underlätta en övergång från utbildning till anställning för ungdomar, eftersom detta är ett av de befintliga hindren. Tydligen är kombinationen arbete och familj fortfarande en separat kategori, men alla dessa saker är enskilt kopplade till konkurrenskraftsstrategin, det vill säga till Lissabonstrategin.

  Talmannen.

Fråga nr 3 från Manuel Medina Ortega (H-0600/06)

Angående: Olaglig invandring: Europeiska rådets åtgärder från juni

Vilka konkreta åtgärder har rådet vidtagit eller föreslagit på grundval av de överenskommelser som nåddes av Europeiska rådet den 15-16 juni för att begränsa den olagliga invandringen av medborgare från tredjeländer och för att eventuellt återsända dem till ursprungsländerna?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Återtagandet och återsändandet av illegala invandrare är en av huvudfaktorerna i unionens politik om invandring, särskilt inom ramen för en övergripande strategi för invandring. Jag vill hänvisa parlamentsledamoten till de konkreta åtgärder och initiativ som rådet nämnde i sitt allmänna svar i år i de muntliga frågorna H-0440, H-0455, H-0473 och H-0478/06.

Vad gäller perioden efter Europeiska rådets möte i juni, vill jag hänvisa parlamentsledamoten till EU–Afrika-konferensen om migration och utveckling, som Marocko organiserade i Rabat den 10–11 juli, med aktivt deltagande av Spanien och Frankrike. På konferensen antogs en handlingsplan, där del tre särskilt handlar om frågor som rör kampen mot illegal invandring och återsändande av illegala invandrare. Alla länder som deltog i konferensen betonade sitt åtagande för ett snabbt genomförande av handlingsplanen.

Den 17 juli antog rådet slutsatserna om invandring, och konstaterade återigen att illegal invandring måste förhindras effektivt på unionsnivå. I slutsatserna nämndes också betydelsen av andra rutter för illegal invandring, särskilt i unionens angränsande områden i öster och sydost, och förberedelserna som vidtas inför nästa EU–Afrika-konferens om migration och utveckling, som Libyen har lovat att stå som värd för.

Den 19 juli publicerade kommissionen ett meddelande om politiska prioriteringar i kampen mot illegal invandring av medborgare från tredjeland. Meddelandet tar också upp frågor som rör återsändande och återtagande. Det presenterades för rådet den 24 juli, och rådet kommer att granska det vid ett senare tillfälle.

För närvarande diskuterar rådet ett förslag till direktiv om gemensamma normer och rutiner som ska gälla i medlemsstaterna vid återsändande av medborgare från tredjeland som vistas här illegalt. Diskussionerna om återtagande fortsätter i enlighet med de riktlinjer och de mandat som rådet har beslutat om. Kommissionen och Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser rapporterade också tillbaka om genomförandet av de viktigaste åtgärderna som ingår i den övergripande strategin vid rådets sammanträde den 24 juli.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Fru rådsordförande! Tack så mycket för ert svar, men jag vill påpeka för er att den illegala invandringen via Kanarieöarna fortfarande ökar, trots alla dessa överenskommelser.

Nästan tusen invandrare kommer för närvarande till Kanarieöarna varje dag. Flyktingmottagningarna svämmar över, invandrarna kan inte återvända till sina ursprungsländer, och de åtaganden som 16 länder har gjort har inte uppfyllts, utom i fallet med ert land, eftersom Finland tillsammans med Italien och Portugal har skickat en marin enhet.

Men när allt kommer omkring tillämpas faktiskt inte alla dessa åtgärder, som ser mycket bra ut på papperet. Vi ställs inför en verklig lavin av invandrare, vilket har lett till en oro bland civilbefolkningen och för hela Europeiska unionen, eftersom dessa invandrare inte har kommit för att stanna på Kanarieöarna utan för att komma till Europeiska unionen, och det får konsekvenser för dess arbetsmarknader.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Fallet som parlamentsledamoten tog upp är i alla avseenden mycket viktigt ur Europeiska unionens och rådets perspektiv. Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser har bett medlemsstaterna om övervakningsfartyg och uppmanat radar- och gränssäkerhetsexperter att genomföra sin egen verksamhet på Kanarieöarna. Det ligger i rådets intresse att stärka samarbetet i detta område genom att utveckla olika former av kombinerade verksamheter, och det finska ordförandeskapet tänker förbättra Europas integrerade system för att kontrollera de yttre gränserna.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Jag undrar bara hur rådet förväntar sig att EU ska anta den allt större utmaningen med olagliga inresor och behovet av återvändande när ni i budgetförslaget för 2007, och jämfört med kommissionens satsning, faktiskt har skurit ner på anslagen till den europeiska gränsförvaltningsbyrån, Frontex, som ministern hänvisade till flera gånger samt Europeiska återvändandefonden. Jag hoppas att parlamentet kommer att kunna återställa dessa nedskärningar, men hur kan de prioriteras när rådet inte fullföljer sina finansiella åtaganden?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Det är förstås viktigt att vi också har lämpliga resurser för att återsända illegala invandrare och för att övervaka den processen, men här vill jag också betona vikten av att ta ett helhetsgrepp om problemet med illegal invandring. Sedan är det också en fråga om samarbete med de andra länder som dessa illegala invandrare kommer ifrån och om vi också kan förbättra förhållandena i avreselandet, så att det inte är nödvändigt att återsända så många illegala invandrare från Europeiska unionen.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Jag är intresserad av att höra er uppfattning om möjligheten att skapa en modell för god praxis på området för återvändande till ursprungsländer. Tror ni att den byrå som kommissionen har inrättat i Wien kan utarbeta en studie om vilka metoder som har lett till att människor väljer att återvända till sina ursprungsländer?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Europeiska gränsförvaltningsbyrån kan också bidra till ett ökat samarbete när det gäller åtgärder för återsändande. Som med allting annat är utbyte av erfarenheter och god praxis uppenbart viktigt.

  Talmannen.

Fråga nr 4 från Elizabeth Lynne (H-0602/06)

Angående: Övergrepp mot äldre

Trots WHO:s Torontodeklaration och FN:s omnämnande om övergrepp mot äldre i den internationella handlingsplanen om åldrande från Madrid har medlemsstaterna infört lagar rörande våld i hemmet, som hänger samman med denna fråga, men låtit bli att särskilt hänvisa till skydd för sårbara äldre personer.

Den privata vården täcks exempelvis inte i tillräckligt hög grad av den nuvarande lagstiftningen i många medlemsstater. Detta märks i Förenade kungariket, där lagen om mänskliga rättigheter inte tillämpas på dem som får privatfinansierad vård.

Ämnar rådet uppmana medlemsstaterna att täppa till dessa kryphål i lagen och respektera sina äldre medborgares grundläggande mänskliga rättigheter?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Rådet vill först tacka parlamentsledamoten för att ha riktat uppmärksamheten på frågan om respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna för äldre. Eftersom unionen baseras på principen om respekt för frihet, demokrati, mänskliga och grundläggande rättigheter och rättsstatsprincipen, oroar sig rådet naturligtvis över alla möjliga kryphål i lagstiftningen som skulle betyda att rättigheterna för äldre inte respekteras.

Respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna för alla EU-medborgare och alla människor som bor i Europeiska unionen ingår i fördraget om Europeiska unionen, och stadgan om de mänskliga rättigheterna som EU:s ledare antog i december 2000 bekräftar de rättigheter som följer av de konstitutionella traditionerna och de internationella åtaganden som är gemensamma för medlemsstaterna.

Övergrepp mot äldre inom vården är inte bara en fråga om mänskliga rättigheter, utan också en social och i vissa fall en kriminell fråga. Därför måste man besluta om lagstiftningsåtgärder på nationell nivå, i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Rådet vill också betona att det upprätthåller principen om icke-diskriminering. Rådet har redan vidtagit åtgärder för att förhindra diskriminering och fördomar baserat på de sex kriterierna om diskriminering i artikel 13 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, och tänker fortsätta att vidta sådana åtgärder i framtiden. Ett av de kriterier som åsyftas är ålder.

Vi bör ändå komma ihåg att det är Europeiska kommissionens uppgift att övervaka genomförandet och uppfyllandet av EU:s lagstiftning i medlemsstaterna och att utarbeta förslag till berättigade lagstiftningsåtgärder för godkännande av Europaparlamentet och rådet. Kommissionen har lagt fram ett förslag till rådets rekommendation om förebyggande av skador och bättre säkerhet. En av prioriteringarna är att förebygga våld mellan människor. Förslaget kommer att stå på dagordningen för rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) vid dess sammanträde den 30 november och 1 december.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Jag är mycket nöjd att höra från ministern att det är mer lagstiftning på väg för artikel 13 om ålder. Kan ministern försäkra att övergrepp mot äldre ges tillbörlig uppmärksamhet av medlemsstaterna i de nationella handlingsplanerna för hälsa och långtidsvård? Kommer ministern att uppmana rådet och kommissionen att offentliggöra resultat om övergrepp mot äldre i medlemsstaterna så att vi kan utbyta bästa praxis?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Vi måste självklart komma ihåg att man fattar beslut nationellt i medlemsstaterna om behovet av en särskild lag om skydd av äldre. Som jag sa i mitt svar ska dock frågorna om säkerheten för de äldre diskuteras vid rådets sammanträde om frågan i slutet av november.

  Andreas Mölzer (NI). (DE) I Österrike anlitas allt oftare illegal vårdpersonal av familjer till äldre som behöver vård, eftersom det statliga vårdbidraget inte räcker till för att betala behöriga yrkesverksamma. Utöver att vi föreslår en ökning av vårdbidraget diskuterar vi därför också ett socialt år och lämplig fortbildning för arbetslösa, liksom ”vårdterminer” för framtida medicinstuderande.

Har andelen odeklarerad sysselsättning inom vårdsektorn ökat även i andra medlemsstater, och vilka förslag diskuteras för att lösa detta problem, eller snarare, vilka förslag bör stödjas av EU?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Naturligtvis är syftet att bygga och främja en gemensam europeisk politik i en riktning som skulle tillåta oss att skapa gemensamma kvalitetskriterier för tjänster, oavsett hur de produceras och finansieras. Jag kan inte bedöma hur stor andelen grå arbetskraft är, men hela denna tvistefråga är som jag ser det kopplad till frågan om den europeiska sociala modellen, som det hölls en utmärkt debatt om vid plenarsammanträdet här igår.

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). – (EN) I går diskuterade vi Daphneprogrammet, framför allt när det gäller kvinnor och barn. Vi hör mycket om övergrepp mot äldre, och det kanske är möjligt att ta med denna fråga eftersom den innefattar ett liknande område. För två månader sedan ägde ett stort möte med åtta europeiska organisationer för äldre rum. Kan vi ta upp denna fråga inom ramen för Daphne?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Det nuvarande Daphneprogrammet mot våld som parlamentsledamoten hänvisar till gäller i nuläget särskilt våld mot kvinnor, men som parlamentsledamoten säger finns det tydligen två sätt att undersöka hur situationen kan förbättras på EU-nivå med tanke på äldre också.

  Talmannen.

Fråga nr 5 från Roberta Angelilli (H-0607/06)

Angående: Begäran om rättsligt samarbete med Förenta staterna

I mars 2005 dödades Nicola Calidari, tjänsteman vid den italienska underrättelsetjänsten SISMI, vid en amerikansk vägspärr i Bagdad i samband med frigivningen av en italiensk gisslan. Trots uppmaningar från den italienska regeringen har Förenta staternas justitiedepartement meddelat att det inte har för avsikt att lämna andra upplysningar är de som står att läsa i rapporten Multi-National Corps – Iraq.

Denna rapport innehåller beklagligtvis endast upplysningar som de högsta italienska myndigheterna, och i synnerhet det italienska domarämbetet, betraktar som otillräckliga och bristfälliga. Ett mer djupgående samarbete med de amerikanska myndigheterna är därför oumbärligt.

Kan rådet upplysa om det i kraft av sina befogenheter inom ramen för GUSP har för avsikt att driva denna fråga vidare i syfte att skapa klarhet kring händelseförloppet?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Rådet har inte undersökt den händelse som parlamentsledamoten hänvisar till, en händelse som anses vara en bilateral fråga mellan Italien och Förenta staterna.

  Roberta Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Är således svaret att ordförandeskapet inte tänker vidta någon positiv åtgärd alls om frågan som har tagits upp?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Svaret är att rådet inte har diskuterat eller undersökt denna fråga, men vi har olika typer av pågående mekanismer i form av att Europeiska unionen och Förenta staterna har förhandlat fram ett avtal om ömsesidig rättslig hjälp, som också har en viss anknytning till fall av den här typen. För närvarande behöver vi fler interna rutiner för att få detta avtal att träda i kraft.

  David Martin (PSE). – (EN) Jag undrar om rådet håller med om att detta specifika fall lyfter fram ett mer allmänt problem om att Förenta staterna förväntar sig att EU ska samarbeta med dem i rättsliga frågor, men när EU vänder sig till Förenta staterna för samarbete är de inte alls lika villiga att ställa upp? Kommer rådet föra en diskussion bland medlemmarna om hur man kan sätta mer press på Förenta staterna att samarbeta med EU i rättsliga frågor?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Avtalet om ömsesidig rättslig hjälp som jag precis hänvisade till kommer – när det väl träder i kraft – att bidra till att påskynda stödprocessen för många typer av rättsliga problem, och kan också vara en huvudfaktor för snabbare och effektivare samarbete mellan EU och Förenta staterna.

  Talmannen. – Eftersom de behandlar samma ämne kommer följande frågor att tas upp tillsammans.

Fråga nr 6 från Bernd Posselt (H-0608/06)

Angående: Rättsstatsprincipen i Ryssland

Hur ser ordförandeskapet på det aktuella läget för demokratin och rättsstatsprincipen i Ryssland, särskilt för mediefriheten, frivilligorganisationernas situation, ett oberoende rättssystem och fängelseförhållandena för de tidigare cheferna för Yukos, Platon Lebedev och Michail Chodorkovskij?

Fråga nr 7 från Milan Horáček (H-0614/06)

Angående: Situationen i Ryssland

Hur bedömer rådets ordförandeskap möjligheterna att förena ett strategiskt partnerskap mellan EU och Ryssland samtidigt som man slår vakt om europeiska värden som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen? Jag ställer frågan mot bakgrund av att Ryssland har visat att landet inte respekterar dessa värden, till exempel genom kränkningar av mediernas frihet, inskränkningar i det civila samhället genom lagstiftning rörande ideella organisationer, brott mot de mänskliga rättigheterna i Tjetjenien och omständigheterna kring häktningen av Platon Lebedev och Michail Chodorkovski?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Rådet anser att det strategiska partnerskapet med Ryssland måste baseras på de gemensamma värderingar som slås fast i partnerskaps- och samarbetsavtalet, särskilt de som Ryssland har åtagit sig som medlem av Europarådet och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Samma värderingar nämns också i de nya fördragsarrangemangen mellan EU och Ryssland.

Rådets uppfattning är att om stabiliteten och välfärden ska förbättras i Ryssland måste effektiv demokrati etableras på alla nivåer i Ryska federationen, rättsstatsprincipen måste efterlevas, det behövs ett oberoende rättssystem och ovillkorlig respekt för mänskliga rättigheter, inklusive fria och oberoende medier, och för ett vitalt civilt samhälle.

Precis som parlamentsledamoten bekymrar sig rådet om den senaste utvecklingen med tanke på rättsstatsprincipen, den uppenbara inskränkningen av pressfriheten, maktkoncentrationen och den nya lagstiftningen i Ryssland som begränsar arbetet för frivilligorganisationer. Rådet oroar sig likaså över situationen för de mänskliga rättigheterna i Ryssland, och särskilt i Tjetjenien.

Rådet följer utvecklingen noggrant och kommer att ta upp dessa problem och frågor regelbundet i en politisk dialog med Ryssland, särskilt vid diskussionerna om mänskliga rättigheter som hålls vartannat år. Rådet kommer också att övervaka genomförandet av den nyss ändrade lagen för att förhindra aktioner av extremiströrelser, med särskild hänvisning till den nu bredare definitionen av extremiströrelser.

  Bernd Posselt (PPE-DE). (DE) Vi läser att den tyska utrikesministern vill lägga fram ett förslag i rådet om att skapa gemensamma värderingar genom att skapa närmare, långsiktiga nätverk mellan EU och Ryssland. Är inte detta absurt när Ryssland inte ens är villigt att förändra de dåliga fängelseförhållandena för Michail Chodorkovskij, förhållanden som strider mot de egna lagarna, eller snarare inte ens är villigt att anpassa dessa förhållanden efter sina egna lagar, som säger att fångar ska förvaras i närheten av sin hemstad?

Har ni talat specifikt och direkt med Ryssland om fallet med dessa två Yukos-fångar?

  Milan Horáček (Verts/ALE). (DE) Jag vill fråga samma sak som föregående talare, eftersom detta är ett fall där Ryssland flagrant överträder de egna lagarna. Även om jag är tacksam för svaret på denna fråga anser jag att det leder till ännu en fråga, nämligen huruvida ni anser att konceptet strategiskt partnerskap med Ryssland i sig självt är möjligt eller har en lovande framtid, mot bakgrund av det allt sämre förhållandet för mänskliga rättigheter i Ryssland. Borde vi inte snarare utveckla nya modeller för samarbete, modeller som vid sidan av ekonomiska och säkerhetspolitiska överväganden faktiskt garanterar respekten för mänskliga rättigheter?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Det finns inte längre något behov av att skapa dessa gemensamma värderingar i sig, eftersom de redan finns. De har fastställts i partnerskaps- och samarbetsavtalen, och Ryssland har förbundit sig till dem som medlem av Europarådet och OSSE. Tydligen finns det dock utmaningar av alla sorter som associeras med att göra dessa värderingar framträdande i praktiken och i genomförandet av lagstiftningen.

Missnöjet med de ryska domstolarnas oberoende är verkliga utmaningar för en konstitutionell stat under utveckling, som vi kommer att övervaka mycket noggrant. Det är inte desto mindre mycket viktigt att det finns en bra tvåvägskommunikation inom ramen för detta strategiska partnerskap. Till exempel hålls samråd om mänskliga rättigheter närmast i november. Dessutom innebär politisk dialog, som man håller på med i Ryssland, en möjlighet att diskutera och ta upp dessa problem inom området för mänskliga rättigheter.

  Richard Seeber (PPE-DE). (DE) Den ekonomiska situationen i Ryssland är verkligen mycket gynnsam, men på området mänskliga rättigheter pågår omfattande försämringar.

Anser rådet verkligen att åtgärderna som landet har vidtagit – nämligen dialog inom ramen för ett strategiskt partnerskap – kan lösa detta problem? Tyder inte denna riktigt omfattande försämring snarare på att rådet bör försöka med en ny strategi: att påminna en granne till Europeiska unionen om åtaganden som den har gjort inom ramen för dess internationella relationer?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Europeiska unionen och Ryssland är nära förbundna på många olika sätt: genom fred och stabilitet, ekonomiskt samarbete och många andra saker. Det är därför viktigt att det strategiska partnerskapet etablerar en bra grund och ram för det ömsesidiga beroende som finns mellan oss. Genom kommunikationen och den åtföljande politiska dialog som finns för närvarande, kan vi påminna Ryssland om problemen med mänskliga rättigheter, och det är det vi gör. Så åtminstone i detta skede anser rådet att de befintliga mekanismerna ger en bra grund för att förbättra kommunikationen och situationen för de mänskliga rättigheterna.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Herr talman, fru minister! Eftersom vi behandlar frågan om strategiskt partnerskap mellan EU och Ryssland vill jag uppmärksamma rådet på att parlamentet i sin resolution i år uppmärksammade att ”det nuvarande partnerskapet med Ryssland snarare är pragmatiskt än strategiskt eftersom det i första rummet återspeglar gemensamma ekonomiska intressen utan att bidra till några som helst större resultat rörande de mänskliga rättigheterna eller rättsstatsprincipen”. Anser inte rådet att Europaparlamentets ståndpunkt bör övervägas närmare, särskilt eftersom perioden för det nuvarande partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Ryssland håller på att löpa ut?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Rådet lyssnar på parlamentets åsikt och lyssnar mycket noggrant. Dessa frågor behöver tydligen gås igenom nu, eftersom vi förbereder förnyelsen av partnerskaps- och samarbetsavtalet och fastställandet av ett mandat för att förnya det. Men eftersom detta samarbete är mycket pragmatiskt anser jag dessutom att det strategiskt sett kan bli mycket mer dynamiskt till sin karaktär än vad det är idag, och att Europeiska unionen och Ryssland också kan arbeta parallellt och som varandras partner i globala forum.

  Talmannen.

Fråga nr 8 från Marian Harkin (H-0611/06)

Angående: Stamcellsforskning

Kan rådet redogöra för rättsläget till följd av den omröstning i Europaparlamentet den 15 juni som innebär att forskning på embryonala stamceller tillåts i EU?

Kan en organisation, som är etablerad i en medlemsstat, ansöka om EU-medel för forskning på embryonala stamceller, även om sådan forskning är olaglig i den medlemsstat där organisationen planerar utföra forskningen?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Den 15 juni 2006 antog Europaparlamentet sitt yttrande vid den första behandlingen av rambeslutet om det sjunde ramprogrammet i enlighet med medbeslutandeförfarandet. Rådet nådde för egen del politisk enighet om det sjunde ramprogrammet för forskning den 24 juli 2006, och denna enighet ligger till grund för resultatet av omröstningen i Europaparlamentet. För närvarande vill jag hänvisa till dokument nummer 11978/06, som tar upp den politiska enighet som nåddes om det sjunde ramprogrammet. Poängen med enighet är att kunna förbereda en andra behandling av det sjunde ramprogrammet som är planerad till hösten. Resultatet av detta gör det förmodligen möjligt att anta det sjunde ramprogrammet före årets slut.

Gemenskapens ramprogram för forskning gör det möjligt att garantera gemenskapsstöd endast till de forskningsprojekt som omfattas av programmets tillämpningsområde och har genomgått urvalsprocessen. Forskning måste självklart uppfylla lagstiftningen i de medlemsstater där den är avsedd att bedrivas.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Tack för ert svar, fru rådsordförande. Jag uppskattar det. Min fråga avser en situation i ett land som saknar en rättslig ram.

När man ser på vad som röstades igenom här i parlamentet, talade vi som om forskningen utsattes för auktoriseringar och kontroller enligt medlemsstatens rättsliga ram, men tänk om det visar sig att en medlemsstat inte har en rättslig ram? I min egen medlemsstat Irland, till exempel, finns ingen lag som styr forskningen med embryonala stamceller. Vad innebär då detta för parlamentets beslut, och skulle rådet mena att alla medlemsstater skulle behöva införa ett sådant regelverk på en gång?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Situationen är självklart problematisk om sådana saker inte har reglerats exakt i nationell lagstiftning, men enligt den ståndpunkt som rådet antog är huvudvillkoren för finansiering en noggrann etisk utvärdering av varje projektförslag och granskning av lagstiftningen i medlemsstaterna. Därför är det viktigt att inse att avsikten med denna enskilda lösning och detta beslut inte är att skapa regler om bioetik som gäller i allmänhet för Europa, utan att fatta ett klart beslut om något mindre vidsträckt, som är vilka sorters stamcellsprojekt som kan erhålla medel från detta gemenskapsprogram.

  John Purvis (PPE-DE). – (EN) Det gläder mig att ni har klargjort att det är varje enskild medlemsstats lagstiftning som avgör om man kan utföra forskningen. Detta handlar enbart om finansieringen av den.

Jag skulle vilja veta om ordföranden kan säga vilka möjligheter hon ser i förmågan att genomföra stamcellsforskning och finansiera den på EU-nivå.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Nationell lagstiftning är garanterat något som kommer att utvecklas under de kommande åren, eftersom stamcellsforskning är något nytt, även om man måste se om mervärde kan uppnås för forskning även på detta område genom samarbete på EU-nivå, som en del av den allmänna europeiska konkurrenskraften och samarbetet om forskning.

  Talmannen.

Fråga nr 9 från Johan Van Hecke (H-0612/06)

Angående: Stängningen av Guantánamofängelset

Vid det årliga toppmötet i Wien mellan de europeiska och amerikanska ledarna sade Förenta staternas president Bush att han vill stänga det omstridda Guantánamofängelset, men att han väntar på att landets högsta domstol skall besluta var fångarna kan dömas. Dessutom måste man undersöka hur länder kan ta tillbaka fångar. Vissa fångar måste dömas i Förenta staterna, eftersom det inte finns några garantier för att de får en rättvis rättegång i sitt eget hemland. Enligt Bush finns det för närvarande runt 400 fångar i lägret.

Känner rådet till hur många européer som sitter fängslade i Guantánamo? Kan inte dessa fångar återvända snabbt och dömas i Europa, var de har de största möjligheterna till en rättvis behandling, såsom president Bush också själv föreslog?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Rådet ansvarar inte för skyddet av EU-medborgare utomlands. Det är medlemsstaternas ansvar. Rådet har inte heller diskuterat något som rör antalet européer som hålls fångna i Guantánamofängelset.

  Johan Van Hecke (ALDE). – (NL) Herr talman! Det kommer inte som någon överraskning att svaret på denna fråga, som jag ställde så tidigt som i början av juli omedelbart efter toppmötet mellan Europeiska unionen och USA i Wien, inger en viss besvikelse eftersom frågan har ett mycket nära samband med en av frågorna som diskuterades vid det toppmötet.

Jag är därför mycket intresserad av att få veta om några framsteg har gjorts, och om rådet har någon avsikt att uppmana Förenta staterna att skynda på för att låta oss veta hur många europeiska medborgare som kan lagföras i Europeiska unionen och om rådet är villigt att insistera på ett specifikt tidsschema i detta avseende.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Guantánamofängelset är naturligtvis fortfarande ett allvarligt problem, men Europeiska unionen välkomnar varmt president George W Bushs tillkännagivande att han vill stänga Guantánamofängelset, förutsatt att man kommer fram till en lösning på de praktiska frågorna. Låt oss hoppas att framsteg görs på detta område.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Den 29 juni fastslog USA:s högsta domstol att militärtribunaler var olagliga. Klockan 19.45 centraleuropeisk tid ska president George W. Bush tillkännage att han vill förändra lagen för att göra det möjligt att åtala fångar på Guantanamobasen, däribland EU-medborgare, i en militärtribunal. Om han tillkännager det, vilket jag tror att han gör, kan då rådet protestera med starkast möjliga medel mot denna parodi på rättvisa, då ärendet brådskar?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Europeiska unionen har vid många tillfällen hävdat att behandlingen av fångar som sitter fängslade på slagfältet måste uppfylla bestämmelserna i Genèvekonventionen och de sedvanerättsliga reglerna i internationell humanitär rätt och att de måste respektera de mänskliga rättigheterna. Vid det informella mötet mellan utrikesministrarna i Klosterneuburg i våras ansåg man dessutom att fängelset i Guantánamobukten bör stängas så snart som möjligt, så unionen har klart uttryckt sin uppfattning om ämnet.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Jag tror inte att jag har hört ett så halvhjärtat uttalande som att ”rådet inte ansvarar för skyddet av EU-medborgare utomlands, utan det är medlemsstaternas ansvar”. Vi vidtar internationella åtgärder för att försöka skydda medborgare i andra medlemsstater, till exempel på Balkan, men vi ska inte vidta några gemensamma åtgärder för att skydda våra egna medborgare.

Håller inte ordföranden med om att om EU redan 2002 hade sagt att det var oacceptabelt att våra medborgare hölls kvar utan åtal eller rättegång på Guantanamobasen, så skulle de allihop kanske vara fria nu eller ställas inför rätta och fällas om det var vad som väntade dem?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Det är viktigt för ordförandeskapet, som representerar rådet, att hålla sig inom gränserna för sitt mandat. Eventuella diskussioner som medlemsstaterna kan ha tagit upp bilateralt om skyddet av sina medborgare är deras egen sak. Fortfarande måste sägas att Europeiska unionen vid flera tillfällen har tagit upp frågan om Guantánamofängelset i diskussioner med Förenta staterna, och dessa samtal kommer att fortsätta.

  Talmannen.

Fråga nr 10 från Sarah Ludford (H-0617/06)

Angående: Rambeslut om rasism och främlingsfientlighet

Kommer det finska ordförandeskapet att göra nya ansträngningar för att få till stånd ett beslut i rådet om ett ramavtal mot brott med rasistiska och religiösa förtecken i enlighet med kommissionens förslag från 2001, som parlamentet starkt understödde? Kommer rådet att uppmuntra kommissionen att även utarbeta åtgärder för att bekämpa brott med främlingsfientliga förtecken?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Rådet har väntat på ett resultat av rambeslutet, eftersom åtminstone en medlemsstat har haft mycket allvarliga invändningar mot texten i den form den hade 2004. Eftersom den berörda medlemsstaten nyligen drog tillbaka sitt allmänna veto tänker det finska ordförandeskapet arbeta närmare med nästa ordförandeland, Tyskland, för att få frågan diskuterad av relevanta arbetsgrupper så att rambeslutet kan fattas så snart som möjligt.

Det finns inga förslag på det finska ordförandeskapets dagordning som berör homofobiska hatbrott, som parlamentsledamoten hänvisar till i sin fråga.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Ett stort tack för de positiva nyheterna, som verkligen välkomnas. Men jag beklagar att ministern anser att det saknas förslag när det gäller homofobiska hatbrott. Tycker hon inte att EU egentligen borde hantera utmaningarna med både rasism och homofobi som de nu visar sig genom våld och hat i hela Europa? Vi är på väg att hamna åratal efter de utmaningar vi möter, inte minst på grund av problemen inom tredje pelaren med rådets veto, vilket hon hänvisat till. Kommer ni även att göra framsteg när det gäller övergångsklausulen genom att införa den tredje pelaren, den mellanstatliga delen, i gemenskapens behörighet, så att vi kan bli mer effektiva och demokratiska?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Jag håller med parlamentsledamoten om att Europeiska unionen bör försöka reagera på de viktigaste utmaningarna, men tydligen måste vi göra det steg för steg, och vi kan inte bemöta alla utmaningar samtidigt. Vi tänker förbereda en uppföljning av seminariet för experter som hölls i juni i samband med rambeslutet, och efter det kan vi säkert överväga detta förslag till rambeslut som en arbetsgrupp kan ta itu med. Beträffande övergångsklausulen som parlamentsledamoten nämnde i sin tilläggsfråga och som har angetts här tidigare i parlamentet, kommer Finland under sin ordförandeskapsperiod aktivt att undersöka hur man kan förbättra beslutsfattandet och komma fram till en gemensam åtgärd på området för rättsliga och inrikes frågor.

  David Martin (PSE). – (EN) Jag är mycket glad att man bortser från en enskild medlemsstats invändning mot att anta rambeslutet. Kommer ordförandeskapet att begära att Corepers arbetsgrupp skyndar på arbetet i den här frågan så att den kan antas så fort som möjligt? Skulle rådet vidare hålla med om att ett antagande av ett sådant rambeslut skulle skicka positiva signaler till våra etniska minoriteter i EU, i synnerhet muslimerna, som känner sig väldigt pressade på vår kontinent för tillfället?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Det faktum att vi gör framsteg med rambeslutet betyder inte att det nu är problemfritt: skillnader i inställningen till yttrandefriheten, legalitetsprincipen och rättssystemen i medlemsstaterna i detta avseende leder fortfarande till obesvarade frågor. Med utgångspunkt i de diskussioner som hittills har hållits föreslår vi att vi nu utarbetar ett mer fokuserat förslag till rambeslut, om vilket det ändå ska sägas att vi knappast hinner utarbeta det innan nästa ordförandeskap sitter bakom ratten.

  Talmannen.

Fråga nr 11 från Inger Segelström (H-0618/06)

Angående: Kvinnors mänskliga rättigheter i Iran

Måndagen den 12 juni demonstrerade ett hundratal iranska kvinnoaktivister i Teheran. De krävde förändringar av de lagar som diskriminerar kvinnor i landet. Demonstrationen slogs brutalt ner av polis och 70 demonstranter greps.

Vilka politiska fördömanden och konkreta handlingar ämnar rådet göra i bilaterala kontakter mot den iranska regimens våldsamma attacker mot kvinnosaksaktivister och de brott mot kvinnors mänskliga rättigheter som fortgår i Iran?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Rådet har ofta uttryckt sin oro över kvinnornas situation i Iran. I FN:s resolution från december förra året om situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran, som också fick EU:s stöd, uttryckte FN:s generalförsamling sin djupa oro över diskrimineringen och andra kränkningar av mänskliga rättigheter, inklusive den systematiska diskrimineringen av kvinnor och flickor i lagstiftningen och i praktiken.

Rådet beklagar den förvärrade situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran. När rådet sammanträdde den 20 mars 2006 fördömdes det hårda bemötandet av den fredliga demonstrationen som organiserades på internationella kvinnodagen. När rådet sammanträdde den 15 maj uttryckte det sin oro över ökningen av antalet avrättningar, slumpmässiga arresteringar, åtstramningen av restriktionerna för tillgång till information och ökningen av kränkningar av yttrandefriheten och religionsfriheten. Rådet hänvisade särskilt till hot och trakasserier av förespråkare för människorättsjurister och minoritetsgrupper.

När rådet sammanträdde den 17 juli riktade det särskild uppmärksamhet på de fortsatta kränkningarna av yttrandefrihet och mötesfrihet, inklusive den våldsamma upplösningen av den fredliga demonstrationen av dem som kräver ett slut på lagar som diskriminerar kvinnor.

Rådet är således medvetet om händelserna som rör de senaste demonstrationerna. EU tänker fortfarande väcka frågor om mänskliga rättigheter, inklusive kvinnors rättigheter, både med Iran direkt och i internationella forum.

Unionen kommer att framföra sin oro både konfidentiellt och i offentliga sammanhang. Under det finska ordförandeskapet har EU redan gjort tre offentliga uttalanden om situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran. Med anledning av studentaktivisten Akbar Mohammads död i Evin-fängelset den 24 augusti sa ordförandeskapet att EU var allvarligt oroat över att oliktänkande, oppositionsledare, studentaktivister och alla försvarare av mänskliga rättigheter behandlas så hårt i de iranska fängelserna.

I ett offentligt uttalande i slutet av juli uppgav ordförandeskapet att unionen var allvarligt oroad över den förvärrade situationen för försvarare av yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i Iran. Uttalandet nämnde särskilt den framstående människorättsadvokaten Abdolfattah Soltani, som dömdes till fem års fängelse. I uttalandet nämndes också Ali-Akbar Mousavi Khoeini som arresterades under demonstrationen till stöd för kvinnors rättigheter den 12 juni, juristen Farshid Jadollahi och Omid Beruzi som också dömdes till fängelse, samt arresteringarna av försvararna av arbetsrätten i Teheran.

Ett offentligt uttalande gjordes den 10 juli, där det finska ordförandeskapet uttryckte Europeiska unionens oro över att den iranske akademikern Ramin Jahanbeglu fortfarande sitter inspärrad.

Rådet försöker fortfarande att organisera ett möte mellan EU och Iran inom ramen för dialogen om de mänskliga rättigheterna som inleddes 2002. Vid mötet skulle båda parter kunna ha möjlighet att diskutera all sin oro över de mänskliga rättigheterna.

  Inger Segelström (PSE). – Tack, rådsordförande, för det utförliga svaret. Jag är också mycket glad över att man reagerar så kraftfullt och snabbt på dessa incidenter. Jag tror nämligen att det är många med mig som tycker att utvecklingen går åt fel håll. Denna handling är ett bevis på det. När man inte ens får ha en debatt om dessa frågor utan att kränkas på detta sätt, är det grundläggande arbete vi behöver.

Jag undrar därför om rådet har någon möjlighet att ta initiativ till att stödja de kvinnoorganisationer som finns. Parlamentet antog nyligen ett betänkande om kvinnor i konflikthantering. Vi talade då om hur vi skulle kunna ta nästa steg på det området. Min följdfråga gäller alltså att jag tror att många oroar sig över att utvecklingen går åt fel håll.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Som jag sa oroar sig rådet mycket över att situationen i många områden verkar förvärras. Vi har åtminstone som en del av vår politik också stött, och kommer att fortsätta att stödja, kvinnoorganisationer och på så sätt fortsätta att belysa de frågor som rör mänskliga rättigheter och de nuvarande problemen, både i direkta kontakter och i internationella forum. Vi har också flera gånger bett de iranska myndigheterna om ytterligare klargöranden om de kränkningar av mänskliga rättigheter som har inträffat i landet.

  Talmannen.

Fråga nr 12 från Robert Evans (H-0622/06)

Angående: Ytterligare utvidgning av EU

Anser rådet att somliga medlemsstaters beslut att insistera på en folkomröstning innan någon ny utvidgning genomförs är en form av protektionism i syfte att förhindra att vissa länder ansluts till EU?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Ratificeringsförfarandet för ett fördrag eller avtal, inklusive ett som rör anslutningen av nya medlemsstater, ska varje medlemsstat besluta om. Av den anledningen kan rådet inte kommentera ratificeringsförfarandet, det vore inte heller korrekt av rådet att göra det.

  Robert Evans (PSE). – (EN) Om rådet menar att det är opassande att kommentera det på något sätt, så är det antagligen svårt. Men jag undrar om jag kan locka fram något från rådet, kanske i vidare mening. Tror inte ministern att stämningen kanske förändrades i EU efter de negativa folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, och att vissa människor i vissa länder är rädda för ett utvidgat EU och kanske tycker att man genom att begära en folkomröstning skulle stoppa en framtida utvidgning?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Opinionen har inte ändrats, åtminstone inte i den meningen att Europeiska rådet i sina slutsatser i juni, där frågan om unionens absorptionsförmåga också togs upp, till vår stora tillfredsställelse klart konstaterade att absorptionsförmågan inte skulle vara ett nytt kriterium som ska tillämpas på ansökarländerna, utan något separat som också skulle beaktas inom Europeiska unionen. Det finska ordförandeskapet föreslår en grundlig debatt om alla aspekter av utvidgningen vid Europeiska rådets möte i december, och efter det kommer vi säkert ha en bättre uppfattning än nu om den allmänna opinionen i medlemsstaterna i denna fråga.

  Talmannen.

Fråga nr 13 från Brian Crowley (H-0631/06)

Angående: Bekämpning av internationell terrorism

Skulle rådet kunna uttala sig om vilka åtgärder det vidtagit på EU-nivå under detta år för att bekämpa internationell terrorism? Kan rådet även uppge om det har för avsikt att inom den närmaste framtiden ta fram något nytt EU-initiativ på detta politiska verksamhetsområde?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Rådet vill informera parlamentsledamoten om att samordnaren för kampen mot terrorism utarbetade en omfattande rapport i maj 2006 om EU-åtgärder för att bekämpa terrorism, som också omfattar området för yttre förbindelser. Rapporten är ett svar på Europeiska rådets begäran att ha en granskning varje halvår av genomförandet av handlingsplanen om bekämpningen av terrorism som antogs i juni 2004 och senast ändrades i februari 2006. Rapporten innehåller en sammanfattning av de framsteg som har gjorts sedan december 2005.

Europeiska unionens politik för att bekämpa terrorism definieras i dess strategi för att bekämpa terrorism som antogs i december förra året. Genom de senaste händelserna i London blev det klart att ett nära samarbete behövs mer än någonsin mellan terrorist- och luftsäkerhetsexperter. EU:s ministrar för rättsliga och inrikes frågor kommer att fortsätta dessa diskussioner vid rådets informella sammanträde i Tammerfors.

  Brian Crowley (UEN). – (EN) Tack för ert svar, fru ordförande.

Efter ert sista uttalande verkar det inte finnas någon samverkan med andra medlemsstater i EU, särskilt med tanke på vad vi såg hända i London nyligen. De kanske inte var under samma hot som Storbritannien vid det tillfället. Men det finns ändå en hel del osäkerhet om säkerhetsåtgärderna på flygplatser. Dessa varierar beroende på varifrån och vart man reser. Nu kanske det finns ett större behov av närmare samarbete och samordning i dessa frågor.

Kommer ministrarna att inkluderas i diskussionerna om hur man ska skydda civilflyget mot dessa hot i Tammerfors?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Vi kommer att intensifiera den typen av samarbete och samordning så snart vi kan. Under den finska ordförandeskapsperioden kommer vi att uppdatera strategin för bekämpningen av terrorismen och handlingsplanen som åtföljer den. Som jag nämnde står det dessutom klart att det fortfarande finns ett behov av ett nära samarbete mellan terrorist- och luftsäkerhetsexperter. Det andra exemplet gäller flytande explosiva ämnen. De brottsbekämpande myndigheterna i medlemsstaterna kommer att fokusera särskilt på denna fråga och andra vid sina olika sammanträden i framtiden.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) När det gäller bekämpningen av internationell terrorism, kan rådet berätta vilka åtgärder man vidtagit för att uppmuntra avvisning av de tre IRA-medlemmar som dömts för internationell terrorism i Colombia, och som senare tog sin tillflykt till en EU-medlemsstat, nämligen Irland, och fortsätter att åtnjuta asyl där? Är det inte uppenbart att EU underminerar sin trovärdighet i sin ställning mot internationell terrorism då man finner sig i att medlemsstater hyser efterlysta och dömda internationella terrorister?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Det är förstås viktigt att Europeiska unionen alltid kan agera samstämmigt för att också upprätthålla sin trovärdighet, och framför allt för att fortsätta fungera effektivt. Kanske kan vi klara kravet på samstämmighet bättre om vi ägnar oss åt samarbete på området rättsliga och inrikes frågor och åt en effektivare beslutsprocess.

  John Purvis (PPE-DE). – (EN) Jag hoppas att ministern kommer ihåg att de rådande restriktionerna för resande och säkerhetsåtgärderna vid brittiska flygplatser orsakar enorma avbrott i det normala kommersiella och ekonomiska livet. Vilken gemensam ståndpunkt som än ska fattas på EU-nivå hoppas jag att ordförandeskapet kommer ihåg att man måste se till att det ekonomiska och kommersiella livet kan fortgå.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. – (FI) Herr talman! Restriktionerna för lufttransporter och flygresor, som tydligen gäller särskilt för bagage, stör inte bara handeln utan även ett stort antal passagerare. Det är därför mycket viktigt med ett nära samarbete mellan experter på terrorism och luftsäkerhet för att hitta rätt säkerhetsnivå som är tillräckligt hög för att skydda medborgarna mot terrorattacker men samtidigt gör det möjligt att fortsätta resa som vanligt i framtiden.

  Talmannen. – Eftersom frågeställarna är frånvarande utgår frågorna nr 14, 15, 16 och 18.

Fråga nr 17 har dragits tillbaka.

Fråga nr 19 från Esko Seppänen (H-0645/06):

Angående: Jourhavande militära styrkor för insats i strid

Nu när EU gör sig klart att operera med militära styrkor för insats i strid kommer olika länders avdelningar att ha jour i tur och ordning. Finns det någon överenskommelse om hur kostnaderna skall fördelas i händelse av att en avdelning med sådana styrkor mobiliseras för militära uppgifter när den har jour och har man inom rådet kommit överens om vad man skall göra om något land bland dem som medverkar i den jourhavande avdelningen inte vill delta i en operation som det beslutats om på EU-nivå?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. – (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Det är alltid upp till de enskilda medlemsstaterna att fatta beslut om att skicka trupper till EU:s krishanteringsinsatser. Trupperna består av frivilliga, i enlighet med nationella beslut i frågan.

De gemensamma driftkostnaderna för Europeiska unionens militära krishanteringsinsatser finansieras enligt artikel 28.3 i EU-fördraget. Enligt nämnda punkt 3 ska driftsutgifterna för att genomföra de nämnda bestämmelserna belasta Europeiska gemenskapernas budget, bortsett från driftsutgifter i samband med operationer som har militära eller försvarsmässiga konsekvenser och i fall då rådet enhälligt beslutar något annat. På samma sätt ska utgifterna enligt punkt 3, i det fall de inte ska belasta Europeiska gemenskapernas budget, belasta medlemsstaterna i enlighet med den på bruttonationalinkomsten grundade fördelningsnyckeln, om inte rådet enhälligt beslutar något annat. Så lyder artikel 28 i fördraget och de medlemsstater som skickar trupper ansvarar för övriga kostnader på nationell basis.

  Esko Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr talman, fru minister! Den andra delen av min fråga ignorerades helt. Vad ska man göra om något land bland dem som medverkar i den jourhavande avdelningen inte vill delta i en sådan operation?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. – (FI) Herr talman! Som jag sa inleds operationen efter ett enhälligt beslut av Europeiska unionen, och medlemsstaterna fattar beslut om varje enskild operation. Samtidigt skulle de jourhavande trupperna ingå i en större helhet. Det återstår att se vad reaktionerna skulle bli i en situation som den som ledamoten beskriver.

  Brian Crowley (UEN). – (EN) För det första vill jag gratulera ordföranden till det arbete som har gjorts för att organisera samarbetet mellan medlemsstaterna i den fredsbevarande grupp som ska åka till Libanon. Apropå det ni sa om arbetsfördelningen, fru ordförande, att vissa länder uppenbarligen har större möjligheter att ge logistiskt stöd än andra, så skulle jag vilja fråga om det finns något samarbete om vem som bäst kan genomföra de olika delarna av verksamheten, eller är det fortfarande en fråga för bilaterala förbindelser mellan medlemsstaterna?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. – (FI) Herr talman! Alla jourhavande trupper kommer att bilda väl samarbetande grupper. Ett sådant samarbete som ledamoten nämner kommer således att finnas redan på förberedelsestadiet.

  Talmannen. – De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.30 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

(1) EGT C 203 E, 27.8.2002, s. 1.

(2) EUT L 299, 18.11.2003, s. 9.

14. Förbindelser mellan EU och Kina (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0257/2006) av Bastiaan Belder för utskottet för utrikesfrågor om förbindelserna mellan EU och Kina (2005/2161 (INI)).

Jag har, i enlighet med artikel 168 i arbetsordningen, fått en begäran från den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet om att återförvisa Bastiaan Belders betänkande om förbindelserna mellan EU och Kina till utskottet. Är det någon som vill lägga fram denna begäran från den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet?

  Alexandra Dobolyi (PSE). – (EN) Herr talman! Min grupp har begärt att Bastiaan Belders betänkande om förbindelserna mellan EU och Kina ska återföras till utskottet, eftersom vi anser att det är otillräckligt och obalanserat när det gäller ett antal frågor om förbindelserna mellan EU och Kina. PSE-gruppen menar också att betänkandet innehåller ett antal sakfel som bara skulle kunna rättas genom en mycket stor mängd ändringsförslag. Men vi anser också att ett sådant viktigt betänkande från utskottet för utrikesfrågor om en världsmakt som Kina behöver granskas och diskuteras i detalj på nytt. Detta beror på att betänkandet innehåller 125 skäl och punkter, av vilka endast två punkter berör samarbetet mellan EU och Kina. Endast 13 punkter rör utrikespolitik, medan vissa av EU:s grundläggande principer från de senaste 30 åren ignoreras. Den globala säkerheten och energifrågorna nämns knappt, och därför behöver vi skapa balans i betänkandet.

Vi ber parlamentet att återföra betänkandet till utskottet, där vi kan få tillräckligt med tid för att ta upp dessa extremt viktiga frågor om förbindelserna mellan EU och Kina.

Kommissionen gör för närvarande ett jättejobb genom att hantera förbindelserna mellan EU och Kina på fler än 20 olika politiska områden, däribland utrikespolitik, globala säkerhetsfrågor och energifrågor. Vi måste agera tillsammans för att definiera en sammanhängande ståndpunkt om fakta och tydlig information från de ansvariga enheterna i kommissionen och rådet. Parlamentets ståndpunkt kommer att förstärkas kraftigt och vi kommer att få mer inflytande för att nå våra gemensamma mål om vi ger oss själva lite extra tid för att förbereda och tänka över betänkandet igen.

(Applåder från PSE-gruppen)

  Talmannen. – Jag undrar om någon vill tala till förmån för denna begäran nu när den har lagts fram?

Ha tålamod, herr Speroni. Enligt arbetsordningen ska det vara ett anförande för och ett emot förslaget. Just nu undrar jag om någon vill tala för förslaget.

  Véronique De Keyser (PSE). – (FR) Herr talman! Jag var rädd att ingen annan skulle tala för förslaget. Så låt mig göra det. Mina damer och herrar! Jag anser att vi tar itu med denna begäran på ett mycket konstruktivt sätt. Jag skulle vilja säga att vi på området mänskliga rättigheter och oavsett vad resultatet blir av den omröstning som nu följer naturligtvis kommer att stödja alla ändringsförslag till förmån för de mänskliga rättigheterna. Dessa är således inte ens föremål för diskussion här idag. Det som vi vill åtgärda – och det som Alexandra Dobolyi ville betona – är de sakfel, ofullständigheter och brister som fortfarande föreligger. Vi vill även återskapa en något närmare relation med föredraganden. Det är allt.

  Talmannen. – Antonio Tajani har ordet för att tala emot förslaget.

  Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Ett omfattande dokument som stöds av en bred majoritet i utskottet för utrikesfrågor måste bli föremål för omröstning i parlamentet. Jag håller med om och tar till mig en del av de synpunkter som uttryckts av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, med tanke på att vi (som den socialdemokratiska gruppen är väl medveten om) har lagt fram ett ändringsförslag med syfte att överbrygga en eventuell lucka i betänkandet, det vill säga hänvisningen till politiken för ett enat Kina (som utesluter ett självständigt Taiwan).

Genom att välja att debattera betänkandet kommer vi således att kunna nå en heltäckande överenskommelse, vilket är ett tecken på att spänningarna håller på att minska och att även den socialdemokratiska gruppens begäran uppmärksammas. Jag anser att det är ett grundligt betänkande som tål att granskas och att olika grupper i parlamentet också vill granska och godkänna det. Jag anser att vi gör rätt i att ta itu med debatten i kväll och att fortsätta med omröstningen imorgon.

(Applåder)

(Parlamentet avslog begäran om återförvisning till utskottet.)

  Bastiaan Belder (IND/DEM), föredragande. – (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vid rätt tillfälle, bara några dagar före toppmötet mellan EU och Kina i Helsingfors, skickar parlamentet en tydlig och kraftfull signal till rådet och kommissionen i syfte att inrätta ett strategiskt partnerskap som verkligen är värt namnet. I det aktuella betänkandet ges riktmärken för alla aspekter av de ömsesidiga förbindelserna mellan Bryssel och Peking: trovärdighet, stabilitet och ansvarsfullhet.

Som europeisk föredragande ansåg jag att det var oerhört viktigt att lyssna mycket noga på de kinesiska diskussionerna om folkrepublikens imponerande fredliga utveckling de senaste trettio åren. I diskussionerna beskrevs även de mörka sidorna, med allt vad de innebär för partnerskapet mellan EU och Kina. Det faller sig naturligt att även dessa tas med i förslaget till resolution. En bred majoritet av utskottet för utrikesfrågor stöder detta specifika förhållningssätt, eftersom det utgör ett oumbärligt och värdefullt bidrag. Jag riktar ett varmt tack till de berörda ledamöterna för detta.

De offentliga reaktioner som jag har fått från den kinesiska ambassaden i Bryssel under olika skeden av arbetet med betänkandet gör att jag måste ge er en sammanfattning av mina synpunkter inom tre huvudområden: Ankang-systemet, religionsfriheten i folkrepubliken och frågan om Kinas fredliga annektering av Taiwan.

I ett brev av den 25 april förnekade den kinesiska ambassaden blankt att politiska och sociala oliktänkande utsätts för psykiatrisk tvångsvård. Denna avskyvärda tortyrmetod kallas officiellt ankang, vilket kan översättas med: hälsa genom vila och ro.

Nu råkade det vara så att den tyska veckotidskriften Die Zeit av den 3 november 2005 innehöll ögonvittnesskildringar av tre offer för ankang-systemet under den avslöjande rubriken ”Elchocker mot frihetsviruset”. Den 14 december 2005 publicerade Neuzüricher Zeitung en lika fördömande artikel om Ankang. Den kinesiska ambassaden ignorerade detta och rådde Europaparlamentet att ta bort punkt 24 om Ankang i sitt förslag till resolution, som ansågs sakna all grund, och den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet lade fram ett ändringsförslag i den riktningen, som om det inte var något fel med det. Vid två tillfällen bad jag utskottet för utrikesfrågor att dra tillbaka ändringsförslaget, men till ingen nytta.

Ankang-systemet går stick i stäv med de grundläggande mänskliga rättigheter som vi alla utan tvekan varmt stöder, vilket jag hörde Véronique De Keyser säga alldeles nyss. Jag är därför helt förbryllad av hennes inställning. Jag uppmanar er att ta bort denna skamfläck på parlamentets anseende och stödja den ursprungliga text om Ankang som jag lägger fram på nytt i form av ett ändringsförslag.

Vi vet redan tillräckligt om de många brotten mot den grundläggande rätten till religionsfrihet i Kina. Detta gäller i lika stor utsträckning viktiga interna diskussioner om dessa regeringshandlingar, ända ned på kontorsnivå inom den statliga myndigheten för religionsfrågor. Jag skulle verkligen ha velat prata med de tjänstemän som var så tillmötesgående under mitt besök på den här statliga institutionen förra hösten.

Enligt ett nyhetsbrev från Kinas beskickning i EU av den 31 augusti har det kinesiska folket en omfattande religionsfrihet. Jag vill härmed offentligt be den kinesiska beskickningen att låta översätta och publicera den färska intervjun med Kinas religiösa överhuvud för att klargöra precis vilken kontroll partiet utövar. Det är nämligen det kinesiska kommunistpartiets sak och ingen annans att bedöma vad som är positivt och negativt inom religionerna.

En överväldigande majoritet av det taiwanesiska folket vill inte under några omständigheter utsättas för samma kontroll. Det har jag hört från europeiska diplomater på plats och från många taiwanesiska medborgare. En av dem förklarade varför Pekings doktrin om en fredlig återförening, och förvisso den olycksbådande ettbarnspolitiken som är den socialdemokratiska gruppens huvudfråga, för närvarande inte har en rimlig chans hos de människorna: ”Det är inte så mycket en fråga om ideologi eller nationalism som om skillnader i det politiska systemet och i respekten för alla mänskliga rättigheter som en självklar del av livet. Detta har inte en chans såvida Kina inte överger sin auktoritära regim, vilket inte lär ske inom en överskådlig framtid.”

Jag antar att det här på ett tillräckligt sätt behandlar de socialdemokratiska ändringsförslag som tar upp frågan om två system när det gäller Kina och Taiwan. För övrigt avviker ändringsförslagen på ett märkligt sätt från det kanslispråk som används i EU-dokument. Det är ganska avslöjande.

Betänkandet speglar parlamentets engagemang för ett stabilt partnerskap mellan Europeiska unionen och Kina. Parlamentet är därför ärligt och redogör för hindren för denna politiska strävan, särskilt nu när dessa hinder får lika stort erkännande från kinesiskt håll – jag ber er att läsa betänkandet som innehåller uttalanden av kineser, inte minst av kinesiska akademiker – men som inte får ett tillräckligt stort politiskt erkännande och därför lämnas därhän.

Det budskap som vi måste skicka till rådet och kommissionen kvällen före toppmötet med de kinesiska ledarna är att Kina behöver hjälp att inrätta rättsstatsprincipen och behöver uppmuntras att modernisera sin politik, som en nödvändig social parallell till den häpnadsväckande ekonomiska utvecklingen.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Låt mig börja med att välkomna denna debatt. Tack till ledamöterna, och föredraganden i synnerhet.

Låt mig få börja med några strategiska anmärkningar. Som ni vet ska det nionde toppmötet mellan EU och Kina äga rum i Helsingfors om bara tre dagar. Det är ett väldigt viktigt tillfälle att på högsta nivå diskutera aktuella frågor och intressen. Men jag vill också koncentrera mitt inlägg idag på hur vi kan skapa en mer strategisk inställning till våra förbindelser, särskilt med tanke på vad ni har koncentrerat er på i betänkandet. Sedan kan jag säga några ord om några specifika frågor.

Våra förbindelser med Kina är en av de viktigaste frågor som EU står inför i dag, en fråga som jag ständigt tänker på. Detta gäller på ett övergripande plan, vare sig det handlar om miljön och klimatförändringar, energisäkerhet, icke-spridning, global och regional säkerhet, ekonomiska förbindelser och handelsförbindelser eller specifika frågor som olaglig migration. Dessutom finns alla frågor som berör rättsstatsprincipen, vilket ni har nämnt.

Vi känner alla till de viktigaste frågorna. För det första har Kinas ekonomiska tillväxt varit fenomenal, men samtidigt är Kina ett utvecklingsland och mer sårbart än vi kanske tror. För att skapa hållbarhet måste den ekonomiska tillväxten vara förbunden med sociala och politiska reformer. För det andra har Kina en avgörande roll att spela för att skapa en mer stabil internationell energimarknad och för att hantera miljöproblemen. För det tredje är den ökande globaliseringen ett problem som i opinionen allt mer exemplifieras av den billiga produktionen i Kina, och det leder till påtryckningar om tullskydd på utvecklade marknader, vilket både EU och Kina måste arbeta för att undvika. För det fjärde har Kina, liksom EU, ett globalt inflytande. Kommer detta att främja eller hindra en regelbaserad multilateral världsordning? I enkla ordalag är frågan vi står inför hur vi bör reagera på den växande supermakt som vi säkerligen delar intressen och ståndpunkt med, men som vi ju realistiskt sett faktiskt inte är överens med om vissa väldigt grundläggande värderingar och övertygelser.

Innan jag föreslår några principer som bör vägleda vårt strategiska svar på denna utmaning, bör jag betona att den grundläggande förutsättningen för EU:s politik gentemot Kina måste vara engagemang och partnerskap. Det finns inga förslag om uppdämningspolitik eller att gardera våra valmöjligheter. Engagemang och partnerskap är den mest effektiva grunden för att uppmuntra och stödja Kinas utveckling på ett sätt som tillgodoser både EU:s och Kinas mål och intressen.

Vilka principer ska leda oss? När det gäller Kinas interna reform och utveckling måste vi vara konstruktiva och vi måste komplettera Kinas politik där det är möjligt. Men EU måste också skicka tydliga och konsekventa signaler om våra intresseområden, som behovet av sociala och politiska reformer för att säkerställa Kinas hållbarhet, vikten av internationella icke-spridningssystem och en omedelbar tillgång till marknaden och ett balanserat spelrum för företag från EU. För det andra har EU ur ett internationellt perspektiv ett intresse av att uppmuntra ett mer aktivt och ansvarstagande internationellt engagemang från Kina. Vi behöver utöka vår förståelse av Kinas utrikespolitik om vi vill samarbeta mer effektivt. Vi bör betona den regionala delen, öka vårt medvetande och vår känslighet för regionala frågor och uppmuntra regional integration och ökad multilateralism i Asien.

För det tredje behöver EU större internt fokus och samarbete. Innan vi utforskar nya områden bör vi se över vårt nuvarande samarbete internt för att åstadkomma skarpare fokus på prioriteringar och frångå ineffektiva områden som inte längre prioriteras, vilket är nödvändigt. Vår målsättning bör vara ett helhetsperspektiv genom att hela EU åter skickar ett gemensamt budskap om politiken om Kina.

För det fjärde bör vi också se till att våra bilaterala förbindelser stärks genom att alla samhällsdelar inbegrips. Parlamentet kommer också att ha en mycket viktig roll att spela i detta sammanhang. Vi behöver ett långsiktigt program för att främja en ömsesidig förståelse och en effektiv och strategisk politisk mekanism som är tillräckligt informell och flexibel.

För det femte bör vi vara medvetna om EU:s styrkor under hela denna process. Det finns särskild EU-expertis i ett antal frågor som rör intern stabilitet och som Kina vill ha hjälp med, till exempel energi, miljö, regional integration och folkhälsa, och vi bör utnyttja det så mycket som möjligt.

För det sjätte finns det andra områden där vi har mindre inflytande. Jag vet att människorättssituationen i Kina är av särskild vikt för parlamentet, liksom för kommissionen. Det gångna året har inte setts som ett år med tillräckliga framsteg inom något av de områden som vi intresserar oss särskilt för, till exempel när det gäller ratificering av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, frigivande av fångarna från 1989, avskaffande av reformen ”omskolning genom arbete” och ökat skydd av åsiktsfriheten och religionsfriheten, där vår oro består. Men jag kan försäkra er, ärade ledamöter, att dessa frågor kommer att fortsätta att stå i fokus för vår politiska agenda och vi kommer att fortsätta att engagera oss och trycka på för framsteg.

Kommissionen vidtar åtgärder för att göra verklighet av dessa principer. I enlighet med betänkandet kommer vi att lägga fram en ny strategisk vision för vår politik gentemot Kina, som vi formellt kommer att kunna presentera för rådet och parlamentet i november. Jag ser fram emot att själv få bedöma situationen under min resa till Kina i början av nästa månad.

Förutom vårt fortsatta stöd för Kinas interna reformprocess anser jag att vi även bör koncentrera oss på fyra grundläggande prioriteringar. För det första behöver vi bättre balans i våra bilaterala förbindelser, vare sig vi talar om ömsesidighet, jämlikhet eller gemensamma fördelar. Det innefattar en meningsfullare dialog om mänskliga rättigheter och relaterade frågor. Frågor som framsteg med sociala och ekonomiska rättigheter bör inkluderas här. Vi oroas över situationen för medborgerliga och politiska rättigheter i Kina, i synnerhet när det gäller åsiktsfrihet, religions- och föreningsfrihet och skyddet av minoriteternas rättigheter, vilket nämnts tidigare. I det sammanhanget oroas vi över att Internetanvändningen begränsas och kontrolleras allt mer. Som jag hörde föredraganden säga fäster vi särskilt stor vikt vid frågan om organ som tas på ett illegalt sätt. Det är uppenbart att den lagstiftning som nyligen antogs av den kinesiska regeringen inte täcker frågan om donatorernas samtycke i tillräcklig grad, särskilt inte när det gäller de som har dött som fångar eller avrättats. Vi har tydligt förklarat vår oro för den kinesiska regeringen, både genom vår dialog om mänskliga rättigheter och i bredare politiska kanaler, och vi har med ganska starka ord krävt att de vidtar åtgärder för att hantera dessa problem omedelbart.

Vi måste göra Kina till en ansvarsfull medlem av det internationella samfundet. Men landet måste vara mer än en intressent, det måste vara en positiv och aktiv bidragsgivare. I handelsfrågorna måste vi se till att vi kräver en äkta, bilateral och multilateral respons från Kina som förverkligar innehållet och andan i Världshandelsorganisationens åtaganden. Vi måste se över ledningsstrukturerna för våra förbindelser för att undvika fragmentering och se till att vår fördelning av medel till Kina är väl avvägd.

Det finns mycket att göra för att definiera en realistisk men även ambitiös strategisk vision för att föra förbindelserna mellan EU och Kina framåt. Vi bör inte glömma svårigheterna i att genomföra detta, och jag tror inte heller att vi glömmer dem. Men låt mig betona att det är helt avgörande att vi ordnar upp våra förbindelser. Båda sidor vill ha ett strategiskt partnerskap värt namnet. Det är vårt ansvar att göra verklighet av denna politiska önskan.

Jag tror att vi har en bra grund att röra oss framåt ifrån, och när vi gör det hoppas jag att vi kan räkna med ert stöd, för det är en alldeles för viktig fråga för att vi ska misslyckas.

(Applåder)

  Karsten Friedrich Hoppenstedt (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vad skulle hända om vi inte hade kunnat diskutera Kinafrågan idag?

Som tidigare nämnts äger det kommande toppmötet mellan EU och Kina rum den 9 september, med premiärministern, utrikesministrar samt ministrar för reform, planering och handel. Den 12 september kommer ett ekonomiskt forum, även det i Helsingfors, att äga rum på hög nivå mellan Kina och EU. Utifrån ett världsekonomiskt perspektiv närmar sig även andra viktiga datum, nämligen en ny röstfördelning i Internationella valutafonden till Kinas fördel och möjligen till Europas nackdel, och i slutet av september kommer nya grupperingar och allianser att behöva bildas i Doharundan i Australien.

Som föredragande av yttrandet i frågan i utskottet för ekonomi och valutafrågor kommer jag att koncentrera mig på ekonomi- och penningpolitiska perspektiv. År 2005 uppgick Kinas handelsöverskott till 102 miljarder US-dollar. Det kommer att vara ännu större 2006 och i slutet av 2006 kommer Kinas valutareserver att uppgå till över 1 000 miljarder US-dollar. Från många håll ställs krav på snabba förändringar av valutakursen och Kina är berett att lyssna på dessa krav på medellång sikt. När det gäller den nära förbindelsen mellan finansmarknaderna anser jag dock att jag har pläderat för en försiktig förändring, eftersom radikala och snabba åtgärder skulle kunna leda till oöverskådliga konsekvenser för finansmarknaderna.

Internationella valutafonden måste bevaka utvecklingen och om nödvändigt vidta lämpliga åtgärder. Vid Internationella valutafondens kommande årsmöte kommer Kina att få större makt i fonden och Förenta staterna stöder den här utvecklingen. Man kan fråga sig varför USA, med sitt enorma budgetunderskott, är så angeläget om att stödja Kina. Som tidigare konstaterats är det kanske för att Kina, med sin valutapolitik och sina stora valutareserver, nu har en del att säga till om i frågor som påverkar US-dollarn.

Hur ser man på detta i Europeiska unionens medlemsstater och vad säger tjänstemännen i Ekofinrådet om det? Europeiska unionen är Kinas viktigaste handelspartner. Kina är Europeiska unionens näst viktigaste handelspartner. Vi bör därför respektera Kina för hur de delvis har uppfyllt, och försöker uppfylla, de åtaganden som de gjorde när de anslöt sig till Världshandelsorganisationen, även om det fortfarande finns avsevärt utrymme för förbättringar inom upphovsrättsskyddet och framförallt inom kreditfrågor. En ytterligare öppning av bank- och försäkringsmarknaderna och utvecklingen när det gäller att ta fram gemensamma standarder är tydliga framsteg.

Förhoppningen är att förhandlingarna i Australien i slutet av september kommer att blåsa nytt liv i Doharundan. Även här skulle USA vilja se ett ökat kinesiskt inflytande. Vilka personer kommer Europeiska unionen att välja för att följa processen, för att ge Kina känslan av att Europa kan samarbeta med Kina när det gäller att ta fram gemensamma strategier?

  Antonio Tajani, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi stöder helhjärtat Bastiaan Belders betänkande. Det är ett heltäckande betänkande. Det tar upp alla problem som rör förbindelserna mellan Europeiska unionen och Kina och det bygger på den viktiga debatt som ägde rum i utskottet för utrikesfrågor. Det tackar jag Elmar Brok för, som grundligt har försökt analysera ämnet.

Vi hoppas på en bred enighet om betänkandet. Vi uppmanar därför den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet att rösta för betänkandet, inte minst för att vi har förbundit oss att stödja politiken för ett enat Kina som genom en konstruktiv dialog främjar insatserna för att hitta en fredlig lösning på Taiwanfrågan.

Kina beskrivs verkligen inte som Europas fiende i betänkandet, tvärtom. Kina är en mycket viktig samarbetspartner inom handel och näringsliv. Många europeiska företag möter en gästfrihet i Kina som gör det möjligt för dem att upptäcka nya marknader. Om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Peking ska kunna förbättras och om detta ska gagna båda sidor i framtiden måste dock klara regler fastställas och följas. På samma sätt finns det grundläggande mänskliga värderingar som, om de kränks, kan försämra utsikterna för ett framtida samarbete mellan Europeiska unionen och Kina.

Vi är bekymrade över de odemokratiska beslut som fattats av det kinesiska kommunistpartiet, kränkningarna av mänskliga rättigheter och fackliga rättigheter, minoriteternas frihet, informationsfriheten och Tibetfrågan. Parlamentsgruppen, som noga följer problemet och lägger fram och vinner stöd för olika ändringsförslag, har lyft fram frågan om religionsfrihet: vi är bekymrade över att kommunistpartiet utser biskopar. Det är lika obegripligt som om Vatikanstaten skulle utse generaler i den kinesiska armén och leder till att många kinesiska medborgares friheter kränks.

Sedan har vi frågan om reglerna för de ekonomiska förbindelserna och handelsförbindelserna. Vi uppmanar rådet och kommissionen att åta sig att skydda företag i Europa och i länder som gränsar till Europa, särskilt inom textil- och skosektorerna. Peter Mandelson har skickat ut vissa signaler men vi måste oförskräckt fortsätta att skydda de mänskliga rättigheterna. Det måste även det finska ordförandeskapet göra, som tyvärr inte är närvarande i parlamentet. Av alla dessa anledningar ska vi rösta för Bastiaan Belders betänkande och även godkänna vissa ändringsförslag som rör miljön.

  Glyn Ford, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det finns mycket som vi kan hålla med om i Bastiaan Belders betänkande. Vi håller med om att Kina måste ta ett större internationellt ansvar på grundval av landets status som ständig medlem av FN:s säkerhetsråd och som världens nu fjärde största ekonomi. Vi håller med om vikten av Kinas roll i Afrika och Mellanöstern. Vi måste ha en dialog med Kina om situationen i Nordkorea, där landet har haft en viktig roll som ledare för sexpartssamtalen, om Iran, där Kina kan spela en roll för att försöka nå en lösning på kärnvapenkrisen, och om Darfur, där Kina genom sina oljeintressen fram till i dag har varit emot utplaceringen av FN-trupper.

Vi ser fram emot etableringen av ett strategiskt partnerskap mellan EU och Kina och vi stödjer verkligen behovet av att man avskaffar dödsstraffet, vilket vi kräver i alla länder, inklusive Japan, Sydkorea och Förenta staterna. Vi måste få en fortsatt förbättring för de mänskliga rättigheterna.

Men tyvärr innehåller betänkandet totalt sett både bristande balans och beklagliga utelämnanden. Jag trodde att detta var beklagligt slarv, men i sitt öppningsanförande gjorde Bastiaan Belder klart att anledningen till att politiken för ett enat Kina saknas i betänkandet inte är att den glömts bort, utan att han egentligen är för att ändra den. Jag hoppas att de i den kristdemokratiska gruppen som fortfarande stödjer betänkandet inte kommer att gå med på det, utan kommer att stödja ändringsförslaget.

Det finns bara två rader om Kinas 150 miljoner migrerande arbetare, som utgör mer än 10 procent av Kinas befolkning, och en enda mening om de fria fackförbunden, men samtidigt finns det fem punkter om en religiös minoritet som är hundra gånger mindre. Problemet är att Bastiaan Belder inte kan se skogen för alla träd.

Ja, självklart måste vi stå upp för de förtryckta grupperna, men var är föredragandens känsla för proportioner? Likaså är det rätt att tro på vissa av de dåliga saker som vi får höra om Kina, men det är inte rätt att tro på allt om de nödvändiga bevisen saknas. Det finns områden där vi i stor utsträckning rör oss på utskottet för internationell handels område, men betänkandet har en mycket mer protektionistisk linje än det utskottets senaste betänkande.

Frågan om status som marknadsekonomi avfärdas väldigt lätt, ändå har 40 av världens länder redan gett Kina status som marknadsekonomi. Senast var det Sydkorea i november 2005. Jag respekterar Europaparlamentets syn på embargot, men här står vi och insisterar på att alla våra partnerskapsländer ska följa ett embargo som försätter Kina i samma situation som Burma och Zimbabwe, som jag personligen anser är ganska mycket värre när det gäller deras förtryck och diskriminering, och samtidigt ber vi Kina att bistå oss för att sätta mer tryck på de två länder som vi menar är exakt likadana som Kina.

Under punkt 4 kan vi se att Kina kommer att ha en miljard euro i utländska reserver i slutet av 2006. Exaktheten i betänkandet är bra: den är bara ett tusen gånger fel, eftersom det egentligen är en biljon och inte en miljard, och ändå har ingen lagt märke till det. Trots det är det ett fullkomligt korrekt betänkande som alla stödjer.

Ingenstans klagar vi på att Kina har för få euro, snarare än dollar, eller säger att Kina bör fortsätta att arbeta med EU i sexpartssamtalen. Vi nämner inte att Kinas problem med Yasukuni-templet speglas i de nyligen avslöjade uppgifterna om att den japanske kejsaren vägrade besöka det efter att man inkluderat krigsförbrytare där.

Slutligen, som kommissionsledamoten sa, så vill vi se engagemang och partnerskap, inte konfrontation och instängning. Jag är rädd att det här betänkandet skickar ut fel signaler.

  Cecilia Malmström, för ALDE-gruppen. – Herr talman, ärade kommissionsledamot! Jag välkomnar å min grupps vägnar detta betänkande. Det är viktigt att Europaparlamentet kommer med ett uttalande inför det viktiga toppmötet till helgen. EU:s relationer med Kina har ju kommit att bli alltmer omfattande, inte bara handelspolitiskt. Det är därför bra med ett mer strategiskt angreppssätt när det gäller denna relation.

Kina är en växande ekonomi och en allt viktigare handelspartner. Vi liberaldemokrater ser handel som ett viktigt sätt för länder att närma sig varandra, att öka kontakter och utbyte. Handel leder också på lång sikt till ökad öppenhet, bättre regelverk, mindre korruption och så småningom, tror vi, demokrati. Handel har också lett till ekonomisk tillväxt som har betytt att miljoner kineser har lyft sig ur fattigdom. Sedan kan vi naturligtvis också diskutera hur den tillväxten skall fördelas.

Kina har en växande ambition på den internationella scenen. Det är bra, men då måste landet också ta ett ökat internationellt ansvar och vara en ansvarsfull partner. Vi tror att Kina kan spela en viktig roll i relationerna med Nordkorea, men vi kan inte acceptera att Kina utnyttjar sitt FN-veto för att stoppa en global intervention för att få slut på folkmordet i Darfur eller för att sätta press på Iran att öppna upp sitt kärnkraftsprogram för internationell insyn.

Kina har med sin storlek, sin historia och sin befolkning en enorm potential. Samtidigt måste vi erkänna att Kina också är en diktatur. Vi kan inte acceptera att tusentals människor sätts i fängelse för att de har en annan politisk åsikt eller för att de är från en annan religion, etnicitet. Vi kan inte acceptera censuren på Internet, och vi ser med stor oro på de rapporter om handel med organ från till exempel Falun Gong-sympatisörer som nu kommer från hela världen, senast från ett ansett institut i Kanada. Vi är också oroliga för de hot som riktas mot demokratin Taiwan.

Vi får aldrig missa ett tillfälle att påpeka för de kinesiska politikerna och företagen att vi tar avstånd från dessa brott mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt måste vi också på ett konstruktivt sätt försöka hjälpa Kina att vandra den långa vägen mot demokrati. På samma sätt måste alla vi politiker, företagare och konsumenter ställa krav på att de kinesiska företagen tillåter fackliga organisationer och grundläggande rättigheter samt säkerheter för dem som arbetar där.

Kina är också en tickande miljöbomb. Det innebär ett enormt potentiellt samarbetsområde för oss i EU tillsammans med Kina. Kommissionsledamot Ferrero-Waldner talade om behovet av ett strategiskt partnerskap med många konkreta inslag. Vi välkomnar det och hoppas att Europaparlamentet kan spela en kritisk men också konstruktiv roll i detta arbete.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Även jag är glad att vi till sist håller den här debatten. Jag anser att det hade varit ett misstag att återförvisa betänkandet till utskottet och det hade gett fel budskap, särskilt med tanke på hur viktig parlamentets självständighet är.

Det är tydligt att Kina gör stora framsteg och moderniseringen går för närvarande framåt. Vi måste dock komma ihåg att den snabbt accelererande moderniseringen utgör en social och miljömässig risk. I detta avseende måste Europeiska unionen bidra till att utveckla de positiva aspekterna av moderniseringen och inte uppmuntra de negativa aspekterna eller de risker som är förenade med den.

Vi måste därför göra vår ståndpunkt mycket tydlig när vi diskuterar förbindelserna mellan Europeiska unionen och Kina. Vänner måste vara tydliga när de talar med varandra. Med vänner måste vi upprätthålla goda förbindelser och även vara mycket ärliga. I det här fallet anser jag att vi måste göra både detta och klargöra vilka värderingar vi anser vara grundläggande för ett gott och givande samarbete.

Några av dessa värderingar har redan nämnts men jag skulle vilja ta upp dem igen för att göra det kristallklart att vi är för avskaffandet av dödsstraffet och att vi anser att det är en universell värdering, att vi är för demokratisering och yttrandefrihet, bland annat på Internet, och friheten att utöva sin kultur och religion, att vi fördömer systematisk tortyr och förekomsten av omskolningsläger för fångar samt att vi anser att respekten för mänskliga rättigheter, till exempel för Tibets folk, är en grundläggande värdering. Vi uppmanar därför rådet att genomföra den tillämpliga politiken och gå med på att skicka ett särskilt sändebud. När det gäller vapenembargot har vi många gånger sagt att vi varken kan eller vill gå med på att häva det förrän det finns en förklaring, en motivering eller ett tydligt ansvarstagande för händelserna på Himmelska fridens torg. Vi kan inte tänka oss att häva embargot förrän den frågan har klarats upp.

Slutligen håller jag med om att målet måste vara ett enat Kina och att detta utgör en bra ram för förhandlingarna mellan Kina och Taiwan. Förhandlingarna måste dock ske mellan demokratiska enheter. Om så inte är fallet kan politiken för ett enat Kina naturligtvis få negativa konsekvenser.

  Willy Meyer Pleite, för GUE/NGL-gruppen. – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Imorgon kommer gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster att rösta emot det här betänkandet. Gruppen anser att det har fel inriktning om avsikten är att utöva inflytande på ett så känsligt område som mänskliga rättigheter.

Detta kommer till tydligt uttryck i punkt 75, i vilken det föreslås att Europeiska unionen och dess medlemsstater ska uppmanas att ta fram en politik som bygger på en konsensus med Förenta staterna, i syfte att skapa strategiska förbindelser med Kina.

Jag villa ställa frågan: inom vilka områden kan det uppnås konsensus med Förenta staterna? Dödsstraffet? Respekten för internationell rätt? Säkerhet genom demilitarisering? Klimatförändringen? Ska vi med andra ord gå hand i hand med Förenta staterna, i syfte att skapa denna konsensus mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, för att kunna tala om för kineserna vad de ska göra på de här områdena?

Enligt min mening vore det ett förfärligt misstag och ett steg i helt fel riktning. I betänkandet föreslås det dessutom att vi ska tala om för kineserna – den kinesiska regeringen, de kinesiska myndigheterna – vilken politik de ska bedriva i regionen, med vilka länder den ska bedrivas – med Nordkorea, med Iran – och vilka principer de ska ha som utgångspunkt. Som om det vore möjligt att tala om för Folkrepubliken Kina vad den ska göra och som om den skulle acceptera det. Som om Folkrepubliken Kina skulle kunna tala om för Europeiska unionen vilka förbindelser och vilken politik vi ska genomföra här.

Det kan inte tas på allvar. Vi måste komma ihåg vilket land vi pratar om. Vi pratar om ett land med 1,2 miljarder invånare, en yta på 9,5 miljoner kvadratkilometer och som fortfarande var ett feodalsamhälle 1910. Om vi inte ser betänkandet i dess rätta sammanhang kommer vi att famla i mörkret. Mina damer och herrar! Slutligen anser jag även att betänkandet bara handlar om ekonomiska intressen. Ingenting annat. Resten är bara fina ord.

Vår grupp kommer därför att rösta emot betänkandet imorgon eftersom jag anser att det är ett steg i fel riktning. Europeiska unionen måste klart och tydligt framstå som självständig, inte som en del av ett samarbete med Förenta staterna, när den försöker påverka Folkrepubliken Kina.

  Ģirts Valdis Kristovskis, för UEN-gruppen. – (LV) Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill kommentera förbindelserna mellan Europeiska unionen och Kina med utgångspunkt från förbindelserna mellan Kina och Taiwan och i ett demokratiperspektiv. Det är inte någon hemlighet att Kina vägrar att inleda en direkt dialog med Taiwans demokratiskt valda regering. Europeiska unionen bör därför uppmana Kina att se till att förbindelserna med Taiwan fortsätter att präglas av ett ömsesidigt förtroende och att på fredlig väg utveckla förbindelserna för att nå stabilitet i hela regionen. Vi får inte acceptera att Kina begränsar Taiwans deltagande i internationella sammanhang. Kina måste respektera att Taiwans 23 miljoner invånare har grundläggande mänskliga fri- och rättigheter att göra politiska val. Vi bör fördöma den kinesiska lag som legitimerar en eventuell ockupation av Taiwan, vilket likt ett damoklessvärd utgör ett överhängande hot mot Taiwan. Mina damer och herrar! När det gäller begreppet ”ett enat Kina” anser jag att tanken om en fredlig återförening bör ersättas med något mer passande – en fredlig lösning. Utplaceringen av omkring 800 styrda missiler och andra typer av missiler längs Kinas sydkust, mittemot Taiwansundet, måste minskas avsevärt. Detta utgör ett hot och en stress för Taiwans invånare. Det leder till ett behov av motåtgärder i form av militär utbyggnad i Taiwan, som tar resurser i anspråk som behövs till ekonomin och samhället. Europeiska unionen bör behålla vapenembargot. Ett upphävande skulle misstolkas som en uppmuntran till Kina att öka sin militära makt ytterligare. Det skulle kunna få allvarliga konsekvenser för stabiliteten i den asiatiska regionen och leda till en ökning av vapenutgifterna. Ett upphävande av vapenembargot skulle inte främja den önskade demokratiseringen av Kina. Det skulle ta bort incitamentet för enpartiregimen att upphöra med de allvarliga brott mot mänskliga rättigheter som har begåtts under lång tid.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi vill gratulera Kinas befolkning till de framsteg som gjorts efter despoten Mao Zedongs död för 30 år sedan. Arvet från Mao med mord, förtryck, lidande, misär, svält och död är i en klass för sig. Han tvingade Kina på knä. Det instrument han använde för att tvinga fram sitt förtryck var förstås Kinas kommunistiska parti som fortfarande styr Kina. Maos efterträdare Deng Xiaoping och dennes efterträdare erkände vissa kapitalistiska och fria ekonomiska verkligheter och detta har möjliggjort för Kina att utvecklas ekonomiskt till den nivå landet befinner sig på i dag.

Men i hjärtat av Kinas ekonomiska fenomen vilar en olöst motsägelse: Kinas nyfunna välstånd baseras på kapitalistiska principer tillämpade av Kinas kommunistiska parti, som är det enda politiska partiet i Kina. Det är en egendomlig syn när ett kommunistiskt parti inte längre tror på kommunismen utan i stället tillämpar de kapitalistiska idéer som det egentligen inte är meningen att de ska tro på. Deras enda verkliga övertygelse är att säkra sin egen överlevnad, och Europeiska unionen bör inte hjälpa dem att uppnå detta mål genom att ge dem det slags stöd vi redan har sett.

Utvecklingen i Kinas kommer oundvikligen att begränsas till det ekonomiska området så länge Kinas kommunistiska parti behåller makten. Utvecklingen kommer inte att sträcka sig till föreningsfrihet, yttrandefrihet och demokrati. Kinas befolkning har långt om länge börjat få några av det kapitalistiska systemets materiella fördelar. Men när kommer de att få fördelarna av ett västerländskt demokratiskt system? Bastiaan Belders betänkande kräver med rätta politisk pluralism, oberoende domstolar och att EU inte häver vapenembargot förrän Kina vederbörligen tar itu med förhållandet som rör de mänskliga rättigheterna samt de civila och politiska friheterna.

Bastiaan Belder kräver en konsekvent och logisk politik gentemot Kina. En sådan logisk politik bör gynna den kinesiska befolkningens intressen, inte Kinas kommunistiska partis intressen. Därför bör vi inte häva vapenembargot och vi bör även i fortsättningen erkänna Taiwan som en självständig demokratisk stat.

Tyvärr anser jag inte att betänkandet kan godkännas eftersom det förespråkar en vidareutveckling av en EU-strategi som rör förbindelser med Kina. Det vore negativt för den kinesiska befolkningen. Det skulle även begränsa Storbritanniens politiska och ekonomiska beslut och försvaga dess inflytande och prioriteringar. På lång sikt skulle även det vara negativt för Kinas befolkning.

  Paweł Bartłomiej Piskorski (NI). – (PL) Herr talman! Diskussionen om förbindelserna mellan EU och Kina visar att de är viktiga. Förbindelsernas betydelse för Europeiska unionens framtid har betonats av enskilda talare, genom betänkandet, samt av alla som har talat här. Vi är även överens om att dessa förbindelser i grund och botten är annorlunda. Vi måste ha ett annat förhållningssätt när vi diskuterar den här frågan än vi har när det gäller förbindelserna med andra stora länder i regionen, till exempel Indien.

När vi diskuterar Kina är det alltid viktigt att komma ihåg vilken grund parlamentet och hela Europeiska unionen vilar på. Vi prioriterar därför att främja, utveckla och skapa villkor som gör att människor kan leva under demokratiska förhållanden utan att vara rädda för förtryck och utan de gärningar som utgör en del av vardagen i Kina.

När vi debatterar betänkandet, som på det stora hela är riktigt – och jag hoppas att parlamentet kommer att anta alla de ändringsförslag och inslag som handlar om mänskliga och medborgerliga rättigheter – bör vi komma ihåg att förtryck av religiösa samfund – och det omfattar alla, från katolska kyrkan till religiösa rörelser som Falun Gong, som förtrycks på ett sätt som är mycket upprörande – liksom förtryck av grundläggande mänskliga rättigheter, inte tillhör det förflutna i Kina utan fortsätter dagligen. Tvångssterilisering och tvångsaborter praktiseras fortfarande. Förtryck av nationella grupper, vilket för närvarande förekommer i Tibet, tillhör inte heller det förflutna.

Vi måste uppmärksamma allt det här i betänkandet, eftersom det är mycket viktigt att både Europaparlamentet och Europeiska unionen i sin helhet inte enbart lägger kraft på ekonomisk statistik och handel i förbindelserna med Kina, utan även på de ideal som Europeiska unionen främjar och bör främja.

  Georg Jarzembowski (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vår grupp är djupt engagerad i att utveckla ett strategiskt partnerskap mellan EU och Kina. Det är dock nödvändigt att förbindelserna baseras på fullständig öppenhet, trovärdighet och ansvarsfullhet. Vi får inte offra vår övertygelse av ekonomiska och politiska hänsyn, utan måste istället tala klarspråk med våra kinesiska kolleger.

Fru kommissionsledamot! Jag vill tacka er för era tydliga ordalag under inledningsanförandet och jag uppmuntrar er att hålla samma tal vid toppmötet i Helsingfors. Det är först om vi är öppna och ärliga mot varandra som vi har en god chans att på ett vettigt sätt utveckla det strategiska partnerskapet ytterligare.

Låt mig ta upp ytterligare tre frågor. Vi, liksom kommissionen, måste fortsätta att begära att Folkrepubliken Kinas regering genomför de grundläggande principerna om rättvis världshandel när den nu har gått med i Världshandelsorganisationen. De kan inte komma undan med ursäkten att den centrala regeringen inte vet vad som pågår i de enskilda provinserna.

Skyddet av immateriella rättigheter måste verkställas och om den kinesiska regeringen kan verkställa sina politiska övertygelser i fängelserna måste den även kunna genomföra skyddet av immateriella rättigheter på verkstadsgolvet.

För det andra uppmanar vi den nationella folkkongressen att till slut ratificera den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. De har undertecknat den men skjuter upp ratificeringen. De återkommer till detta i de diskussioner som vi alltid gläder oss åt att ha med dem och säger att det här är så svårt att de måste förbereda sig först. Nej, eftersom de har undertecknat den bör de ratificera den och tillämpa de mänskliga rättigheterna. I praktiken innebär en tillämpning religionsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet. Detta måste garanteras. Tibet måste dessutom bli kulturellt självständigt.

Jag anser att Glyn Ford inte har förstått saken riktigt rätt: Det är Kina som måste ta första steget när det gäller att förändra förbindelserna med sina grannländer. Kina behöver även förändra förbindelserna med grannarna Japan och Taiwan. När det gäller Taiwan skulle naturligtvis alla här i parlamentet gärna se en politisk dialog mellan Peking och Taipei men det får inte ske genom hot. Det är därför fullständigt orimligt att, som den socialdemokratiska gruppen nyligen gjorde, begära att vapenembargot hävs. Ni borde istället återgå till att visa solidaritet med demokraterna i parlamentet. Så länge det begås brott mot de mänskliga rättigheterna i Kina ska embargot inte hävas.

  Alexandra Dobolyi (PSE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar kommissionens arbete om Kina hittills och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldners inlägg i kväll. Om betänkandet hade varit lika väl avvägt som ert bidrag i kväll, fru kommissionsledamot, skulle jag stödja det helhjärtat. I diskussionerna i utskottet för utrikesfrågor har jag dock hävdat att betänkandet är bristfälligt i avsnitten om samarbetet mellan EU och Kina samt om utrikespolitiken. Betänkandet tar av orsaker som jag inte förstår inte ställning till ett-Kina-politiken eller Kinas roll i säkerhetsrådet, och det intar inte heller en väl avvägd ståndpunkt i Taiwan-frågan, sexpartssamtalen, samarbetet mellan EU och Kina och de globala säkerhetsfrågorna.

I betänkandet väljs endast en av de stora partnerna ut för samarbete i hanteringen av Kina. Varför? Jag, liksom de allra flesta människor i Europa, anser att vi bör samarbeta med alla stora partner i stället för bara med en.

Bastiaan Belders betänkande, som stöds av PPE-DE-gruppen och andra grupper, innehåller även sakfel. Här är bara ett exempel: i punkt 24 uppmanar Europaparlamentet kommissionen att inleda en strukturerad dialog med sina kinesiska motparter inom områdena för sysselsättning och sociala frågor. Nåväl, Bastiaan Belder och våra kollegor i PPE-DE- och ALDE-grupperna, antingen har ni inte satt er in i saken ordentligt eller så får vi gratulera till kommissionens magiska talanger – de åt kanske för två år sedan kinesiska lyckokakor som förutspådde att Europaparlamentet i september 2006 skulle uppmana kommissionen att inleda en strukturerad dialog.

Sanningen att säga har kommissionen i flera år haft en strukturerad dialog i dessa frågor och i många andra frågor. Det avvisade förslaget från vår grupp var att uppmana kommissionen att löpande hålla oss informerade om de olika sektorsvisa dialoger som nu spänner över många områden allt från rymdteknik, företagsreglering, miljöfrågor och utbildning till informationssamhället. Fru kommissionsledamot, vi i PSE-gruppen skulle vara mycket tacksamma om ni kunde hålla oss regelbundet uppdaterade om arbetet med att skapa strukturerade dialoger med Kina.

Jag trodde att detta betänkande skulle vara Europaparlamentets bidrag till ett samarbete mellan EU och Kina som bygger på pragmatism, fakta och respekt för varandras känsliga punkter, och att det skulle syfta till att successivt fördjupa förbindelserna mellan de båda parterna som nu snabbt utvecklas till ett omfattande strategiskt partnerskap.

Europa har i själva verket engagerat sig i Kina på kulturella, ekonomiska och strategiska områden. Rätta mig om jag har fel, men den stora frågan är om Kina kommer att reagera helhjärtat när det handlar om att förstå och erkänna europeiska värderingar. Finns det andra sätt att finna svaren på de här frågorna än genom en konstruktiv dialog? Jag trodde att detta betänkande skulle bidra till en process där båda sidor kunde förstå varandra bättre. Det skulle vara till fördel för oss alla. Tyvärr bidrar betänkandet i sin nuvarande form inte till detta. Det försvagar i hög grad Europaparlamentets ställning och försämrar vår möjlighet att nå våra gemensamma mål, framför allt nu inför det kommande toppmötet.

  Dirk Sterckx (ALDE). – (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr Belder! Som ordförande för parlamentets Kinadelegation har jag blandade känslor för betänkandet. Föredraganden har arbetat mycket hårt och betänkandet innehåller många välgrundade punkter som parlamentet har tagit upp vid ett eller flera tillfällen. Enligt min mening saknas det dock en bedömning, en kritisk och konstruktiv bedömning, av kommissionens pågående arbete i Kina. Hur kritiska är vi mot en del av kommissionens arbete där borta? När allt kommer omkring kan den ståta med en mycket omfattande delegation i Kina. Som jag har förstått det är det bara delegationen för förbindelser med Förenta staterna som är större.

På vilket sätt uppmuntrar vi kommissionen? Är till exempel samarbetet mellan Kina och kommissionen tillräckligt bra när det gäller den regionala politiken, utvecklingen av Kinas eftersatta regioner? Vi skulle kunna lära dem ett och annat i det avseendet. Samarbetar vi tillräckligt mycket och skulle vi inte till exempel kunna be den kinesiska regeringen att vara lite mer mottaglig i det här fallet?

Det är den typen av saker som saknas. Den granskning eller den kritiska och/eller konstruktiva analys som görs av den verksamhet som kommissionen medverkar i är otillräcklig. Vilka förslag lägger vi fram inför toppmötet i Helsingfors? Anledningen till mina blandade känslor är att några sådana förslag inte nämns.

Det gläder mig att ni tar itu med problemen direkt. Eftersom andra ledamöter redan har lyft fram frågor om mänskliga rättigheter, fackliga rättigheter, åsiktsfrihet och så vidare, avser jag inte att uppehålla mig vid dem.

Jag är inte särskilt förtjust i att ni ber om konsensus mellan EU och Förenta staterna när det gäller Kinapolitiken. Det skulle göra mig mycket olycklig. Vår grupp har faktiskt lagt fram ändringsförslag i just den här frågan, eftersom Europeiska unionen och Förenta staterna har olika uppfattningar om hur man ska förhålla sig till Kina. Det finns även olika intressen inblandade. Enligt min mening bör vi inte begära konsensus med Förenta staterna trots allt, eftersom det skulle begränsa vår politik avsevärt.

Kina är dessutom inte bara vilket gammalt land som helst. Vi kan låtsas att det bara är kineserna som behöver oss men vi bör inte låta oss luras: vi behöver dem också, både ekonomiskt och strategiskt. Fru kommissionsledamot! Låt oss klargöra det. Jag förutsätter att politiken för ett enat Kina är en viktig del av den stabilitet som vi vill se i hela Asien och att den även är en viktig och grundläggande del av EU:s Kinapolitik. Jag hittar inga utförliga detaljer om detta i betänkandet. Vi förutsätter en massa saker, men som det parlament vi är borde vi även bekräfta politiken om ett enat Kina, eftersom det är viktigt för stabilitetens skull.

Kina behöver oss till exempel när det gäller miljön. Jag anser att landet skulle kunna ta till sig ett stort antal förslag från oss, bland annat på energiområdet.

När det gäller villkoren för ett partnerskap måste det sägas att det varje dag åker någon minister eller kommissionsledamot från en region eller ett land till Kina för att diskutera det strategiska partnerskapet. Vi borde därför sluta att låtsas som att det inte finns och att vi helt enkelt kan diktera villkoren.

  Caroline Lucas (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar detta betänkande inte bara på grund av dess starka tonvikt på respekten för mänskliga rättigheter i Kina, utan även för att det uttrycker en viktig slutsats från mitt eget betänkande om EU:s ekonomiska förbindelser med Kina, nämligen att utmaningarna från den kinesiska konkurrensen inte begränsas till individuella sektorer som textilier och skor, utan att de i själva verket omfattar alla områden och därför kräver ett mycket mer omfattande tillvägagångssätt.

Kommissionens reaktion hittills har varit att hävda att Europa helt enkelt måste förflytta sig uppåt i värdekedjan. Vi måste helt enkelt diversifiera oss till mer specialiserat arbete med större yrkesskicklighet. Det är emellertid ganska självbelåtet och nedlåtande att anta att Europa och västvärlden kan behålla monopolet på innovationer och högteknologiska lösningar, medan Kina enbart tar hand om tillverkningen. Kinesiska akademiker förflyttar sig med rätta uppåt i värdekedjan, och det ska de ha beröm för, och mycket snart står vi kanske inför möjligheten att det inte finns särskilt mycket som Europa kan producera som inte Kina kan producera mer effektivt. Det gamla kolonialistiska antagandet att EU och de industrialiserade länderna kan behålla sin topposition i kunskapsintensiva branscher medan utvecklingsländerna inriktar sig på sektorer med lägre yrkesskicklighet är nu ett hett debattämne.

Vi måste bemöta Kinas utmaningar genom att radikalt omvärdera de antaganden som vår nuvarande världshandelsteori bygger på. Inte nödvändigtvis för vår egen skull, men absolut för de många arbetarna i utvecklingsländerna. Faktum är att Kinas deflationstryck redan nu pressar ner lönerna i utvecklingsländerna och tvingar de globala leverantörerna att inskränka arbetarnas rättigheter och villkor i sina försök att till varje pris bevara konkurrenskraften, och att tvinga på Kina ILO:s avtal om förenings- och förhandlingsfrihet är säkerligen en del av lösningen.

Jag skulle dock vilja be kommissionen att närmare undersöka några av sina antaganden om globaliseringsprocessens vinnare och förlorare.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL). – (CS) Jag vill tacka föredraganden för ett heltäckande betänkande och även om det innehåller flera idéer som jag inte stöder fullt ut anser jag att det är ett välkommet inlägg i debatten. Det är tydligt att föredragandens syfte med betänkandet var en så omfattande och detaljerad översikt som möjligt över förbindelserna mellan EU och Kina. Jag anser ändå att vi i framtiden behöver lägga särskild vikt vid två områden. Föredraganden betonar på flera ställen i betänkandet att Folkrepubliken Kinas ökande betydelse inom världspolitiken och som global ekonomisk stormakt medför ett större internationellt ansvar. Mot denna bakgrund vill jag framhäva två frågor som jag anser är mycket viktiga.

För det första har vi frågorna om miljöskydd. Företrädare för Folkrepubliken Kina är medvetna om den här viktiga frågan men hindras av de kostnader som förknippas med en mer miljövänlig produktion och konsumtion. Jag anser att EU bör vara mycket mer proaktiv i frågan än hittills. I framtiden kanske EU-företagen skulle kunna investera i miljöskydd och grön teknologi i Kina.

Den andra frågan som tas upp i betänkandet och som jag anser borde utgöra ett viktigt samtalsämne i förhandlingarna med företrädare för Folkrepubliken Kina – men även ett område där EU kan dela med sig av sina erfarenheter – är hälsoskyddet på arbetsplatser, socialt stöd och social dialog, samt att förhindra barnarbete och att garantera grundläggande rättigheter för arbetstagare. Låt oss sträcka ut en hjälpande hand och bidra till att hitta en lösning på dessa komplicerade problem som framför allt kommer att förbättra villkoren för dem som direkt bidrar till det kinesiska miraklet.

  Roberta Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Som alla känner till har Europeiska unionen på senare år blivit Kinas näst viktigaste handelspartner. Det är därför viktigt att klarlägga de befintliga förbindelserna mellan vår kontinent och Kina, i syfte att göra ett så bra arbete som möjligt för att hantera framtida globala utmaningar, även om jag menar att det fortfarande finns alltför många viktiga frågor att lyfta fram.

Det har ofta visat sig att Kina, trots sitt medlemskap i Världshandelsorganisationen, inte iakttar de regler som gäller för sina övriga handelspartner. Hittills har vi alltför ofta haft anledning att fördöma att Kina för ut varor på de europeiska marknaderna som är förfalskade eller inte följer kvalitets- och säkerhetsnormerna i EU-lagstiftningen. Kina följer inte Trips-avtalen om skydd av immateriella rättigheter och uppfinningar i tillräckligt stor utsträckning och hjälper inte sina utländska handelspartner att få tillträde till de kinesiska marknaderna. Det är även nödvändigt att omedelbart se över handelsavtalen om skor, textilier och konfektion, eftersom det fortfarande förekommer oacceptabla obalanser.

Något som är än mer oroväckande är problemen när det gäller mänskliga rättigheter och i synnerhet kvinnors och barns rättigheter, avsaknaden av miniminormer för hälsa och säkerhet på många arbetsplatser samt förekomsten av arbetsläger. Dessvärre är alla de här frågorna angelägna men det är dags att hitta lösningar och framför allt specifika åtgärder för att på ett kraftfullare sätt hantera den illojala konkurrens och den sociala och miljömässiga dumpning som förekommer i Kina.

Avslutningsvis får vi hoppas att det finska ordförandeskapet till slut kan axla rollen som försvarare av EU-medborgarnas, EU-konsumenternas och EU-producenternas faktiska intressen, och det även vid det kommande toppmötet mellan EU och Kina som äger rum om ett par dagar.

  Bogusław Rogalski (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Jag är bestört över vad som har hänt i parlamentet i dag. Det visar tydligt att vissa ledamöter rangordnar den internationella kommunismens intressen högre än de europeiska värdena!

(PL) Herr talman! Det är bra att Europaparlamentet debatterar frågan om förbindelserna mellan EU och Kina. Kina är den näst största världsmakten men har varken demokrati eller marknadsekonomi. Fram till 2010 vill Kina skapa världens mäktigaste ekonomiska block tillsammans med länderna i Asean. Redan i dag har Kina världens största industri. Sedan utvidgningen har EU blivit Kinas största handelspartner, vilket är orsaken till att förbindelserna med Kina är så viktiga för oss. Vi bör emellertid komma ihåg att en renodlad ekonomisk syn på våra förbindelser inte kommer att låta oss se den kinesiska drakens rätta jag.

Politiskt fortsätter Kina att vara ett hot mot världen. En utopisk socialism fortsätter att blomstra där. Det finns politiska fångar i landets fängelser, det finns ingen yttrandefrihet och det förekommer censur. Kommunistpartiet fortsätter att vara den enda rätta vägen. Tortyr förekommer allmänt i Kina, liksom diskriminering av religiösa skäl.

Å andra sidan är Kina världens tredje största importör av råolja. Ekonomiska intressen har fört Kina närmare länder med problem, såsom Iran, Sudan eller Venezuela. Konkurrensen om råvaror kommer att sätta ökad press på våra förbindelser med Kina i framtiden. Kinas energipolitik har fått landet att ingå bilaterala överenskommelser som undergräver alla ansträngningar att stabilisera oljepriset. Kinas ökade militärutgifter utgör också en grund för oro, särskilt i ljuset av dess utmanande deklarationer om möjligheten att använda väpnat våld mot Taiwan. Kina genomför ofta militära manövrer som simulerar anfall mot Taiwan.

EU måste ta klar ställning mot detta. Endast ett fullständigt oberoende Taiwan är en garanti för fred i Fjärran Östern. Jag upprepar: Endast ett fullständigt oberoende Taiwan är en garanti för fred i Fjärran Östern.

Belderbetänkandet, som vi nu debatterar, ger en objektiv syn på förbindelserna mellan EU och Kina. Låt oss hoppas att det blir början till ett mer kritiskt sätt för EU att ta sig an frågan om Kina i världen.

  Mario Borghezio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! När stora affärer eller ekonomiska intressen står på spel händer det mycket ofta att lobbyverksamhet till förmån för dessa intressen äger rum eller hotar att äga rum, även i politiken och i parlamentet (i själva verket inte bara i kväll, även om vi kanske har bevittnat ett utspel av detta slag i kväll).

Vi stöder Belderbetänkandet, eftersom vi anser att EU inte ska dra sig för att be Kina, som den jätte och ekonomiska stormakt landet är, om tillfredsställande svar på våra frågor om de olika områden som har nämnts. Jag skulle därför önska att de samtal som förs om skyddet av de mänskliga rättigheterna, även de som förs av kommissionen, inte genomförs på samma sätt som när byråerna för Europafrågor i alla länder förr brukade skjuta in formuleringar som rena formaliteter, sådant som måste sägas för formens skull. Nu måste vi tala om Tibet, både för att göra ett gott intryck och för att visa att vi bryr oss. Efter att ha hört en så hög andlig auktoritet som Dalai Lama tala här, ord som vi alla berördes av, anser jag – och här talar jag fritt ur hjärtat – att vårt sätt att reagera på den tibetanska tragedin, som handlar om förintelse och kulturellt folkmord på en nation, är mycket svagt och i grunden ineffektivt.

När det gäller det ekonomiska och monetära området går jag längre än Belderbetänkandet och är kritisk till det, eftersom jag anser att det på det monetära området är dags att kräva en tämligen snabb men stegvis revalvering av yuan renmimbi om vi vill skydda våra ekonomier mot den kinesiska offensiven.

Hur kan det då komma sig att vi, trots att vi vet att 70 procent av de varumärkesförfalskade varor som är i omlopp i våra länder kommer från Kina, fortfarande måste ägna uppmärksamhet åt sådana frågor som har att göra med hur kinesiska domstolar fungerar, reaktionerna, det faktum att det finns en domstol här som dömer till vår fördel som man kan vända sig till, kort sagt, hur kan det komma sig att vi måste be Kina att se över sitt system fullständigt för att motsvara kraven på demokrati och utveckling, och så vidare?

Slutligen vill jag nämna frågan om religionsfrihet, som är en grundläggande fråga: Både kristna – katoliker och protestanter – och, som vi har sett här i parlamentet, medlemmar i Falun Gong, med andra ord människor som tror på sina idéer, på sin filosofi, behandlas som brottslingar, torteras, fängslas och berövas förmodligen även delar av sina kroppar. Denna handel med organ som praktiseras av ett land som vi fortsätter att handla med är en skam!

  Simon Coveney (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden Bastiaan Belder för hans arbete med de många ändringsförslag som har kopplats till detta betänkande. Det har inte varit något enkelt arbete att ta fram ett betänkande om EU och Kina på grund av de många faktorer som skulle beaktas. Slutresultatet måste vara ett väl avvägt resultat som avspeglar den framskridande, positiva förbindelsen mellan två enorma ekonomiska block samtidigt som det inte får rygga tillbaka från de verkliga och svåra orosmoment som förekommer i frågor som mänskliga rättigheter och främjande av demokrati, frågor som vi i Europaparlamentet hävdar att vi tar på allvar.

Jag förespråkar på det bestämdaste att vi fortsätter att utveckla närmare förbindelser med Kina. EU är Kinas största handelspartner och Kina är när allt kommer omkring vår näst största handelspartner. Här finns enorma ekonomiska möjligheter där båda parter kan växa och dra fördel av de nya marknaderna. Därför är det orealistiskt att av olika skäl förespråka en isolering av Kina som en utrikespolitisk strategi.

Trots detta måste vi vara orubbliga och konsekventa i våra ansträngningar att se till att utökade handelsförbindelser följs av en demokratisk utveckling och ökad respekt för mänskliga rättigheter. Dessa två måste gå hand i hand. Som talesman i frågor som rör de mänskliga rättigheterna är jag därför så glad över att i betänkandet finna en så stark tonvikt på frågor som rör mänskliga rättigheter.

Jag drog en lättnadens suck när Véronique De Keyser klargjorde att PSE-gruppens invändningar inte baserades på oron över hänvisningarna till frågorna om mänskliga rättigheter, men denna lättnad varade bara tills jag hörde vad Glyn Ford hade att säga. Betänkandet domineras absolut inte av frågan om de mänskliga rättigheterna, men visst ställer man de svåra frågorna, och så måste det vara om Kina ska ta oss på allvar i frågor om mänskliga rättigheter. Exempelvis tar man upp behovet av att garantera verklig religionsfrihet, oron över rapporter om omfattande tortyr i kinesiska fängelser och rapporter om omänsklig, förnedrande behandling och fängslanden utan rättegång, laogai-systemet med anläggningar för frihetsberövande och arbetsläger, påtvingad underkastelse genom familjeplaneringspolitiken, censuren av Internet och färska rapporter om att organ tas från fångar. Jag blev glad över kommissionsledamotens kraftfulla uttalande i den här frågan. Jag skulle faktiskt vilja gratulera henne till en mycket väl avvägd presentation här i kväll.

Detta är allvarliga orosmoment som kräver vår uppmärksamhet när vi fortsätter att utveckla närmare förbindelser med Kina som vi alla vet är både oundvikliga och önskvärda.

(Applåder)

  Katerina Batzeli (PSE). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Enligt officiell statistik från Kinas nationella statistikbyrå har tillväxttakten i den kinesiska ekonomin för hela 2005 reviderats från 9,9 procent till 10,2 procent på grund av snabbare tillväxt av industriell verksamhet och inom servicesektorn.

Samtidigt har centralbanken beslutat att höja den nedre gränsen för depositioner i utländsk valuta från 3 procent till 4 procent med baktanken att begränsa tillgången på dollar, med tanke på att landet har en valutareserv motsvarande 941 miljarder euro.

På grund av de låga kostnaderna och Kinas valutaparitet har kinesiska produkter en relativ exportfördel. Kina är den största konsumenten av elektricitet i världen och den tredje största importören av olja, vilket gör att landet reglerar energipolitiken och den ekonomiska utvecklingen på internationell och regional nivå. Detta är ett utvecklingsscenario som är en ouppnåelig dröm för EU och Förenta staterna.

EU får emellertid under inga förhållanden behandla Kinas framträdande inom den globala handeln och ekonomin som ett hot utan som en viktig ny marknad som erbjuder nya möjligheter och viktiga tillfällen för den ekonomiska utvecklingen och stärkandet av EU:s egen marknad. Det räcker om detta visas och eftersträvas i överenskommelser och genom specifika strategier. Ni kommer säkert att finna att Europaparlamentet instämmer i er hänvisning till EU:s politik och taktik, och som företrädare för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet välkomnar jag detta politiska drag från kommissionens sida.

I centrum av ett samarbetsavtal med Kina måste vi sätta ökade möjligheter för europeiska företag att bli delaktiga i den kinesiska ekonomin, något som kräver rättsliga och administrativa regleringar. Färska deklarationer från den kinesiska regeringen om en ökning av det kapital som investerare tillåts äga i inhemska företag och lagförslaget mot monopol är särskilt positiva steg i denna riktning.

Fru kommissionsledamot! Vår framtida strategi bör inte grundas på en inställning som påminner om kolonialtiden eller på ”handelskrigets” metoder utan bör försvara de intressen som gynnar EU:s medborgare, företag och arbetstagare genom att främja samarbete och dialog med de kinesiska myndigheterna.

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag gratulerar Bastiaan Belder. Det hade varit riktigt skamligt om det synnerligen konstiga förslaget om återförvisning till utskottet hade godkänts, eftersom vi nu har möjlighet att lämna vårt utlåtande med bara några dagar kvar till toppmötet. Enligt min uppfattning bygger förslaget i någon mån på en idé om att åtskillnad kan göras mellan en debatt om de mänskliga rättigheterna och en debatt om detta nödvändiga betänkande om Kina, men i realiteten talar vi om samma sak: att tvinga fram internationell rätt och internationella bestämmelser om dumpning och om fri konkurrens är samma sak som att försöka tvinga fram internationella stadgor om de mänskliga rättigheterna och om individens rätt till frihet och demokrati, särskilt för folk som tibetanerna, men även för uigurerna, som ofta glöms bort.

Medan vi uppehåller oss vid detta ämne måste vi koncentrera oss på tre frågor som kräver vår uppmärksamhet, och detta vill jag säga till kommissionsledamoten (och jag skulle även vilja säga det till rådet, som tyvärr inte är närvarande) – talmannen har ljuset bakom sig, så han skulle kunna delta i ett skuggspel i en kinesisk dockteater. Jag börjar då med ett fritt Internet. Detta är onekligen ett kinesiskt problem, men det är också sant att den teknik som används för att förtrycka kinesiska medborgare kommer från Förenta staterna och Europa.

För det andra: Europol. Det verkar som att Europols styrelse rentav vill inleda samtal i syfte att sluta ett samarbetsavtal med kineserna. Det liknar verkligen höjden av motsägelse för mig att vi skulle börja samarbeta med den kinesiska polisen.

Den tredje frågan, som också är en kampanj som leds av det gränsöverskridande radikala partiet, gäller dödsstraffet. Det är också vår uppgift vid det kommande sammanträdet i FN:s generalförsamling att vi som europeisk unionen samfällt måste ta upp frågan om ett universellt moratorium för dödsstraffet. Det är gott och väl att säga detta till Kina, men vi måste själva, som ett enigt EU, försöka framföra detta.

  Eva Lichtenberger (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Den sena reaktionen från socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet förvånade mig verkligen, eftersom det fanns gott om tid för gruppen att framföra sin uppfattning under den långa process som ledde fram till resolutionen. Även jag fick det brev från de kinesiska representanterna som kanske är förklaringen till denna reaktion, för det innehåller onekligen några häpnadsväckande så kallade motargument till de krav som ställs i resolutionen. Bland annat kallas Dalai Lama än en gång för separatist, trots att han vid upprepade tillfällen offentligt har deklarerat att han inte ifrågasätter politiken för ett enat Kina. Dessutom beskrivs Falun Gong som en ”ond grupp”, ett ordval som vi inte längre har mycket förtroende för.

Vi måste ställa dessa frågor när vi talar med Kina, för om vi låter bli att göra det kommer detta inte att innebära fler marknadsandelar för oss utan snarare göra att vi förlorar respekt hos våra partner. Ett gott partnerskap bygger på en uppriktig diskussion och på att båda parter kan säga vad de inte gillar hos varandra. Detta är ett partnerskap mellan jämlikar, vilket kräver att vi ställer dessa frågor om de mänskliga rättigheterna på ett uppriktigt och tydligt sätt.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN) – (PL) Herr talman! I en världsekonomi som snabbt globaliseras är det av helt avgörande betydelse att EU främjar samarbetet med framväxande ekonomiska stormakter som Kina och Indien. Ett sådant samarbete bör emellertid ge fördelar till båda parter. Tyvärr har denna sunda princip förvrängts när det gäller förbindelserna mellan Kina och EU, till EU:s nackdel. Skälen till detta är följande.

För det första ingår inte avgifter för social välfärd, kostnader för miljöskydd etcetera i de kinesiska tillverkarnas produktionskostnader. Detta gör att kinesiska producenter kan erbjuda sina produkter till mycket lägre pris.

För det andra åtnjuter tillverkare av ett antal varor, däribland metallprodukter, olika former av statligt stöd i Kina, vilket enligt EU:s bestämmelser utgör förbjudna statssubventioner. Att exportera dessa produkter till EU:s marknad innebär därför illojal konkurrens med EU:s producenter.

För det tredje är den kinesiska valutan betydligt övervärderad i jämförelse med dollarn och euron. Att på konstgjord väg upprätthålla växlingskursen på nuvarande nivå ökar väsentligt effektiviteten i den kinesiska exporten samtidigt som det hämmar importen till den kinesiska marknaden.

För det fjärde gör de kinesiska myndigheterna praktiskt taget ingenting för att begränsa den omfattande piratkopiering av märkesprodukter som kinesiska tillverkare ägnar sig åt. Det räcker att säga att så mycket som 70 procent av alla piratkopierade produkter på EU:s marknad härstammar från Kina.

Under sådana omständigheter måste kommissionen göra allt som står i dess makt för att minimera den illojala konkurrensen från Kina. Den bör särskilt intensifiera följande åtgärder:

För det första måste kommissionen öka pressen på Kina, både genom Världshandelsorganisationen och direkt, för att göra slut på den illojala konkurrensen, särskilt den illojala konkurrens som är resultatet av en politik som ger stöd åt växelkursen.

För det andra måste kommissionen anta en samfälld antidumpningspolitik gentemot Kina så snart som möjligt. Särskilt måste den införa höga tullavgifter mot dumpning inom de sektorer som är mest känsliga för illojal konkurrens, särskilt textil-, skotillverknings- och metallsektorerna samt jordbrukssektorn.

Slutligen måste Europeiska kommissionen erbjuda ett omfattande stödpaket till de sektorer av EU:s ekonomi som fram till nu har utsatts för illojal kinesisk konkurrens.

  Bastiaan Belder (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Jag är glad att det finns plats för en kort kommentar. Jag vill göra några påpekanden till mina kolleger i parlamentet. Allra först vill jag rikta ett varmt tack till kommissionsledamoten för hennes gensvar på innehållet i mitt betänkande. Hennes engagemang är uppenbart. Jag är inte alls motståndare till Folkrepubliken Kina, och ännu mindre till kineserna. Jag har för avsikt att fortsätta att göra det jag alltid har gjort, nämligen att lyssna noga på de kinesiska diskussionerna.

Ni talade om ett utvecklingsland. Det pågår för närvarande några livliga debatter med ett land som skryter om olika ekonomier samtidigt som det försöker arbeta i riktning mot ett harmoniskt samhälle.

Kinesiska experter som är inblandade i detta säger att de behöver sociala värderingar. Jag tycker att det vore utmärkt om vi kunde inta en försiktig och samtidigt engagerad hållning i diskussionen, till fördel både för partnerskapet och för den inre stabiliteten. Då skulle vi delta i tankeprocessen, inte från utsidan utan från insidan, till fromma såväl för det kinesiska folkets välbefinnande som för partnerskapet. Jag är därför mycket tacksam för er inställning och jag hoppas att ni kommer att kunna föra fram detta vid toppmötet.

Jag har än en gång noterat att socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet ännu inte har besvarat min fråga om ankang-systemet trots att ni säger att ni försvarar de mänskliga rättigheterna. Alexandra Dobolyi, ni har underlåtit att svara på en uttrycklig fråga som jag nu tre gånger har riktat till er. Om det finns sakfel, som Glyn Ford antydde, vill jag att dessa ska korrigeras genom ett ändringsförslag. Texten har kompletterats med en del tillägg på Friedrich Hoppenstedts rekommendation. Jag har lagt fram ett ändringsförslag för att stryka detta. Var rättvisa i era …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag är glad att få tillfälle att tala efter föredragandens avslutande kommentar. Jag anser att den debatt som vi har i dag är viktig, för Kina – och detta säger jag inte bara i förbigående – är ett fantastiskt land med en fantastisk kultur, ett land som kan spela en viktig roll i framtiden om allt går som väntat. Men reglerna måste ändå följas. Vi vill ha detta konstruktiva strategiska förhållande och partnerskap med Kina.

Men om ett land vill gå med i Världshandelsorganisationen måste det respektera den immateriella äganderätten, det måste rätta sig efter reglerna om dumpning, det måste fråga vad fångarnas arbete i fånglägren innebär, vad konkurrens på lika villkor innebär, det måste samarbeta i Doha, det måste föra en rimlig valutapolitik och det kan få ett handelsöverskott genom egna prestationer men inte genom att strunta i reglerna.

Det är också viktigt att ett sådant land spelar en roll för att lösa politiska kriser, vilket Kina i viss utsträckning faktiskt gör i samband med Iran, men samtidigt köper landet energi överallt, till exempel i Darfur. Frågan är om detta är att ta ett ansvar som man förväntar sig av en framtida supermakt: Det är mycket viktigt att detta ansvar knyts till de mänskliga rättigheterna.

Kina har genomgått en intensiv ekonomisk utveckling, men landet måste visa upp en storskalig liberalisering, inte bara av sin ekonomi utan även av det politiska systemet. Om detta inte sker kan en stor klyfta bildas som undergräver den ekonomiska utvecklingen. Hittills har Kina inte visat några tecken i rätt riktning.

Jag är beredd att försvara politiken för ett enat Kina, men bara om den grundas på ett fritt beslut av alla intresserade parter, och detta kan inte åstadkommas med våld. Förra årets kinesiska lagstiftning på detta område är oacceptabel, och så länge som detta kvarstår eller hotar att fortsätta kan vapenembargot inte hävas.

Vi vill ha förbindelser med detta storslagna land, med Kina, men jag anser att vi i detta sammanhang även måste respektera de gemensamma reglerna för internationell humanitär rätt och att detta är den enda grunden för stabila framsteg.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Med er tillåtelse skulle jag under den korta tid som tilldelats mig vilja koncentrera mig på en aspekt av de ekonomiska förbindelserna mellan EU och Kina. Statistiken visar att handeln mellan dessa båda parter blomstrar och växer i rask takt. Under de 25 senaste åren har faktiskt en fyrtiofaldig ökning skett. EU har blivit Kinas största partner och omvänt har Kina blivit EU:s näst största partner. Icke desto mindre kan man vid sidan av dessa positiva tendenser inte undgå att lägga märke till ett stort antal negativa trender som hindrar att den viktiga handeln ökar ytterligare, framför allt kinesiska tillverkares piratkopiering och förfalskning av många produkter och varumärken från EU.

Det är ingen hemlighet att två tredjedelar av de förfalskade varor som stoppas på EU:s marknad kommer från Kina. Jag vill därför be kommissionen och rådet att ta upp detta problem vid det kommande toppmötet i Helsingfors. Kina bör uppmanas att göra betydande förbättringar av skyddet för immateriella rättigheter och internationella uppfinningar, att stärka den nuvarande lagstiftningen om skydd för immateriella rättigheter och naturligtvis att stärka verksamheten i landets tvistemålsdomstolar för att lösa fall av industriell piratkopiering. Världshandelsorganisationens regler, som Kina har undertecknat, är när allt kommer omkring bindande på detta område.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kina är en av 2000-talets stormakter i vardande. Ekonomiskt och politiskt har folkrepubliken blivit en viktig aktör. Skillnaderna mellan våra politiska system betyder naturligtvis att det finns gränser för samarbetet, men icke desto mindre måste EU se goda relationer som en central prioritering för detta partnerskap, och, fru kommissionsledamot, jag anser att ni i dag har lagt era ord utomordentligt väl, vilket Simon Coveney redan har sagt.

Ett exempel på positivt samarbete finns inom utrikespolitiken. Vi vill att Kina ska ta på sig ett större ansvar i utrikespolitiska frågor, för ett Kina som är trovärdigt och pålitligt på utrikespolitikens område skulle kunna lämna ett viktigt bidrag till den internationella stabiliteten. Vi för en dialog med Kina om mänskliga och medborgerliga rättigheter och om rätten för frivilligorganisationer och politiska stiftelser att få genomföra sina uppdrag fritt. Därför välkomnar jag med eftertryck parlamentets krav om att åter öppna den liberala tyska Friedrich Naumann-stiftelsens kontor i Peking, som tvingades stänga 1996. Det är viktigt att stiftelsen får återuppta sitt arbete med att främja demokrati och utveckling; detta måste förverkligas. Det skulle vara ett viktigt bidrag till utvecklingen av det strategiska partnerskapet.

Låt mig avsluta med att helt kort kommentera det som har sagts i dag. Bör vi föra en dialog med USA om Kina? Jag anser att vi bör göra det. Vi bevittnar ett maktskifte inom det internationella systemet. Vi kan se hur det sker mitt framför ögonen på oss, och jag anser att de stora demokratierna i Europa och Nordamerika har ett ansvar att rådgöra med varandra om en sådan förändring i det internationella systemet. Det är bättre, det är mycket viktigt, för oss att tala om det med varandra.

Jag vill tillägga att jag anser att vi hellre borde föra denna debatt i Bryssel än i Strasbourg.

  Milan Horáček (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag hälsar ordförandeskapet, er, fru kommissionsledamot, och – i dess frånvaro – ordförandeskapet för rådet. Uppståndelsen kring detta betänkande om Kina visar att det i vårt eget parlament förekommer dubbelmoral. Detta är otillständigt i en debatt om politik och mänskliga rättigheter. EU är känt runt om i världen som en försvarare av de mänskliga rättigheterna samtidigt som det är Kinas viktigaste handelspartner. Det är mot denna bakgrund som vi måste handla. Vi känner alla till de allvarliga brotten mot de mänskliga rättigheterna i Tibet och i Kina liksom att vårt parlament gång på gång uppmanar Kina att respektera dessa mänskliga rättigheter.

Jag vänder mig till Elmar Brok när jag säger att detta tydliga krav måste förstärkas genom utnämningen av en EU:s särskilda representant för Tibet. Ett ändringsförslag med den innebörden har lagts fram av min grupp och av ledamöter från andra grupper och jag ber er att stödja detta. EU gör respekten för de mänskliga rättigheterna till ett villkor för samarbete med alla länder, utan undantag.

För övrigt förkastar jag kinesiska ambassadens skamlösa hänvändelser till oss när det gäller Tibet.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Kina är EU:s näst största handelspartner efter Förenta staterna och har en ekonomisk betydelse som man inte kan bortse ifrån. Icke desto mindre är landet ännu en kommunistisk enpartidiktatur som har föga gemensamt med EU när det gäller gemensamma värderingar, till skillnad från Indien, som delar västvärldens respekt för demokrati och mänskliga rättigheter.

Ett sällsynt exempel på ett gemensamt intresse är kampen mot den internationella islamistiska terrorismen, eftersom Kina har problem med den egna muslimska uiguriska minoriteten. Tyvärr har dock Kina i sin jakt på internationellt stöd och särskilt energisäkerhet nyligen uppvaktat Iran, ett land som främjar terrorismen, och tillsammans med Ryssland har Kina vägrat att införa FN-sanktioner mot Irans pågående program för anrikning av uran. På liknande sätt har Kina enligt principen om icke-intervention goda förbindelser med regimer som isolerar sig från omvärlden, alltifrån Venezuela till Zimbabwe.

EU:s kritik av Kinas hantering av de mänskliga rättigheterna är i sig något bra. Kina har en skrämmande historia av felaktig och storskalig tillämpning av dödsstraff, förföljelse av religiösa och andra minoriteter, t.ex. oregistrerade kristna grupper, utövare av Falun Gong, tibetaner etc. Ändå innebär landets omänskliga behandling av fångar som dömts till tvångsarbete, inbegripet beskyllningar om handel med organ från avrättade, de låga kraven på djurskydd och det faktum att landet inte följer ILO:s standarder, att landet har en orättvis kostnadsfördel vid export, vilket kommer att ge upphov till berättigade krav på ökad protektionism, när vi alla i stället borde sträva efter global frihandel.

Kina hindrar även full demokrati i Hongkong, som ligger mig varmt om hjärtat i egenskap av brittisk ledamot av Europaparlamentet. Genom den lag mot utträde som Kina nyligen införde har landet uppvisat en stridslysten attityd gentemot demokratiska Taiwan, som är ett bra och fullgott motbevis mot dem som säger att Kina är för stort och att kineserna skiljer sig för mycket kulturellt från västvärlden för att man ska kunna ha demokrati och höga standarder för mänskliga rättigheter. Därför måste vi upprätthålla det vapenembargo som EU har infört.

Vi kan inte bortse från Kina med dess årliga tillväxttakt på 11 procent, men vi får inte heller dra oss för att kritisera detta mycket stora land när det är på sin plats.

  Joan Calabuig Rull (PSE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill först säga att det är uppenbart att vi alla är eniga om den strategiska vikten av förbindelserna med Kina och jag tror att vi alla delar oron för situationen när det gäller mänskliga rättigheter och offentliga friheter. Det råder ingen oenighet om behovet av att kräva att Kina ska göra snabba och tydliga framsteg på dessa områden. Detta är inte någon tävling för att se vem som bryr sig mest om de mänskliga rättigheterna, för jag är övertygad om att parlamentet är enigt i den frågan.

Vi måste emellertid även erkänna att Kina har enorma utmaningar att handskas med, politiska, sociala, ekonomiska och miljömässiga. Landet måste handskas med konsekvenserna av sin snabba tillväxt och samtidigt måste det reagera på sina medborgares ökande förväntningar på frihetens olika områden, naturligtvis, liksom inom utbildning, hälsa och många andra områden. På många av dessa områden samarbetar vi med hjälp av EU:s mänskliga och materiella resurser med Kina för att bidra till landets framsteg, och när problem uppstår, som när det gäller vissa handelsfrågor som berör sektorerna för textilier och skodon, kräver vi ömsesidighet, men samtidigt står vi fast och går in i en dialog för att lösa dessa problem, för det ligger naturligtvis också i vårt intresse att få tillträde till denna marknad och att våra produkter ska respekteras på gemensamma villkor.

Icke desto mindre undrar jag uppriktigt sagt om detta betänkande kommer att hjälpa oss att stärka förbindelserna, om det är rätt väg för oss att få mer inflytande över dessa förändringsprocesser, om det hjälper oss att vara eniga och få större inflytande eller om det splittrar oss, och om det stärker oss så att vi kan spela en aktiv roll i förändringsprocessen i Kina eller om det försvagar oss.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! På tal om förbindelserna mellan EU och Kina vill jag framhålla de ekonomiska band som är nära knutna till de politiska och människorättsliga aspekter som betonas i betänkandet. Kina är på väg att bli en av EU:s viktigaste främmande handelspartner, och därför är en utveckling av samarbetet mellan EU:s medlemsländer och Kina av stor betydelse, särskilt när det gäller förbindelser inom ekonomi och handel. Under tiden står de ekonomiska förbindelserna mellan EU och Kina inför en del problem. Kina är fortfarande inte en fri marknad utan snarare en blandad marknad med planhushållning. Kommunistpartiet som styr landet och kontrollerar de nationella tillgångarna kan blanda sig i ekonomin, medan statliga institutioner försöker upprätthålla sitt inflytande via byråkratiska förfaranden och administrativa krav, varigenom man hindrar investeringar och varor från EU från att komma in på eller påverkar denna marknad. Sedan Kina gick med i Världshandelsorganisationen har kinesiska produkter strömmat in på EU:s marknad. Handelsbalansen mellan EU:s medlemsstater och Kina blir mer och mer ofördelaktig för EU. Kinesiska varor ersätter de lokala, men Kina är inte villigt att öppna sina marknader. Med tanke på det strategiska partnerskapet mellan EU och Kina som inleddes 2003 måste vi fullfölja vårt krav på Kina att bidra till gynnsamma förhållanden för utrikeshandeln, att förbättra det rättsliga skyddet för utländska investeringar och att öppna marknader för varor och investeringar från EU.

  Thomas Mann (PPE-DE). – (DE) Herr talman! I det första förslaget till betänkande om förbindelserna mellan EU och Kina nämns inte ens namnet Tibet. Jag är mycket tacksam att utskottet för utrikesfrågor har stött de ändringsförslag som jag och mina kolleger i den tvärpolitiska gruppen för Tibet har lagt fram.

I betänkandet beskrivs grunderna och den framtida inriktningen för våra förbindelser med Kina och det sänder ut viktiga signaler. De mänskliga rättigheterna är ingen liten fråga utan utgångspunkten för vår politiska verksamhet. De är på intet sätt ett uttryck för så kallat typiskt västerländskt tänkande. Detta handlar inte om tomma ord som låter bra men inte är bindande utan det rör sig om praktisk respekt för grundläggande rättigheter.

I punkt 37 har Bastiaan Belder funnit en lämplig kompromiss och inkluderat mina ändringsförslag. Vi fördömer de allvarliga brott som begås mot de mänskliga rättigheterna i Tibet, undertryckandet av religionsfriheten, de godtyckliga arresteringarna och tortyren. Vi förkastar den så kallade ”patriotiska utbildningskampanjen”, där munkar och nunnor tvingas uttala sig och fördöma Dalai Lama som en ”farlig separatist” och förklara Tibet som en del av Kina.

Vi uppmanar Kina att garantera möjligheten att obehindrat besöka den bortrövade Panchen Lama, den näst högsta andliga auktoriteten efter Dalai Lama. Vi stöder uttryckligen förhandlingarna mellan de kinesiska myndigheterna och hans helighet Dalai Lamas representanter, även när det gäller reell självständighet för Tibet. I punkt 82 kräver vi dödsstraffets avskaffande och ökat skydd för minoriteter.

Jag hoppas att parlamentet godkänner båda dessa ändringsförslag i morgon. De är så viktiga för ett folk som har berövats sin identitet i det tysta. Jag minns Dalai Lamas besök i Bryssel den 31 maj. Han träffade parlamentsledamöter, flera kommissionsledamöter och rådets tjänstgörande ordförande Wolfgang Schüssel. Vi hoppas att ett ökat antal personer i auktoritär ställning i Kina ska lyckas frigöra sig från sin ideologiska barlast.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Ett perfekt betänkande finns inte. Belderbetänkandet bekräftar denna uppfattning, men det innehåller några relevanta och viktiga punkter. För det första behandlas frågan om de mänskliga rättigheterna mycket detaljerat liksom de problem som har samband med politiken, de sociala frågorna, arbetslivet och miljön i Kina, problem som är särskilt framträdande bland minoriteter såsom tibetanerna och uigurerna.

Amnesty International har just sänt ett dokument till det finländska ordförandeskapet som berör toppmötet mellan EU och Kina, där man beskriver situationen för de mänskliga rättigheterna i landet och drar slutsatsen att de små framsteg som har åstadkommits är otillfredsställande. Läger för tvångsarbete, kontroll av Internet, dödsstraff och inskränkningar i religionsfriheten är inslag i denna sorgliga verklighet. För det andra betonas i Belderbetänkandet vikten av att Kina tar sina skyldigheter som ständig medlem av FN:s säkerhetsråd på allvar.

Inom EU accepterar vi inte Pekings ibland hotfulla attityd gentemot Taiwan. Till slut vet Kina att man kan få det man vill ha på fredlig väg, inte minst i sina förbindelser med afrikanska länder, som exemplen med Hongkong och Macao visar. Peking har inte visat att man engagerar sig för hållbar utveckling, demokratisering och fred. Nej, långt därifrån. Kina är faktiskt en av de viktigaste vapenexportörerna till Sudan, ett land där regimen förbereder ännu ett blodigt övergrepp i Darfur. Kina importerar också olja från Sudan.

Slutligen, och detta är det viktigaste, påminner detta betänkande oss om massakern på Himmelska fridens torg och vikten av att upprätthålla ett vapenembargo mot en regim som vägrar att se sitt eget förflutna i ansiktet. Det är ett land där människor fortfarande kontrolleras och försvinner medan deras familjer tvingas sväva i okunnighet.

Vi är inte naiva. Vi är väl medvetna om att europeiska länder tillsammans med Förenta staterna och andra fortsätter att sälja militär teknik eller teknik för militära ändamål till Kina trots vapenembargot. Ett tydligt tecken på den symboliska betydelse som Peking tillmäter detta embargo för sin politik är att man vill få det upphävt till varje pris.

Jag stöder ett maximalt samspel mellan EU och Peking på alla nivåer och inom alla områden, till exempel inom ekonomi, politik, handel och kultur. Samtidigt är jag även för att man talar sanning. Kina förtjänar inget mindre, och därför är embargot ett användbart verktyg att ta till, till dess att Kina låter sig konfronteras med det som hände dessa ödesdigra dagar i juni 1989 och till dess att landet slutar att exportera vapen till och stödja regimer som massakrerar och förtrycker sina folk, som fallet är med Sudan och Myanmar.

Det är mycket viktigt att EU håller fast vid detta embargo, särskilt som EU:s uppförandekod ännu inte är rättsligt bindande. Detta är vi skyldiga EU, våra värderingar och de tusentals kinesiska medborgare som nu lever bättre, ekonomiskt sett, men som fruktar alltmer för friheten och demokratin.

  Tokia Saïfi (PPE-DE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Kina står nu i centrum för världsekonomin, vilket är orsaken till att EU genom sin nya handelsstrategi måste bygga ett balanserat partnerskap med Kina. Beträffande de senaste handelskontroverserna måste EU försäkra sig om att reglerna för materiella rättigheter respekteras och medger lättare tillträde till den kinesiska marknaden. Om Kinas framväxt som ekonomisk supermakt skapar hinder frigör den även nya framtidsutsikter för EU, men bara om bestämmelserna för den internationella handeln respekteras.

Det är inte så mycket en fråga om att undvika protektionistiska åtgärder som att göra Kina medvetet om att landet som fullvärdig medlem av Världshandelsorganisationen är skyldigt att respektera reglerna för en rättvis och balanserad världsmarknad. Eftersom det är på det sättet är ett genomförande av antidumpnings- och säkerhetsåtgärder – vilket är lagliga instrument för att skydda handeln – endast det yttre resultatet av obalans i handelsförhållandena och absolut inget hinder mot att vi antar utmaningen om en rättvisare globalisering.

När EU antar sin nya strategi gentemot Kina måste man skydda sig mot anklagelser om och möjliga tecken på illojal konkurrens som syftar till att underlätta för EU:s producenter och exportörer att få tillträde till den kinesiska marknaden. Parallellt med detta och för att hålla fast vid ett partnerskap som bygger på balanserade marknader måste EU anta den utmaning som ligger i konkurrens, tekniska framsteg och innovationer. Låt oss försäkra oss om att Kina har lika stort behov av oss som vi har av Kina.

  Józef Pinior (PSE) – (PL) Herr talman! Kina är en strategisk partner för EU som erkänner att Kinas maktställning på den internationella scenen växer.

Under senare år har förbindelserna mellan Kina och EU förbättrats på många områden, särskilt inom handeln, men även i fråga om tekniskt och vetenskapligt samarbete. Det viktigaste exemplet på strategiskt partnerskap är kanske samarbetet kring Galileo, EU:s program för satellitnavigering.

EU är Kinas viktigaste partner och investerare, medan Kina är EU:s näst största handelspartner. Med sin växande ekonomiska makt och i egenskap av ständig medlem av FN:s säkerhetsråd och som medlem i Världshandelsorganisationen har Kina ett ökande ansvar för den internationella säkerheten och världsfreden. Med detta i åtanke vill jag fästa er uppmärksamhet på den information som Amnesty International har skickat till det finländska ordförandeskapet angående toppmötet mellan EU och Kina som kommer att äga rum den 9 september i år.

Amnesty International har riktat uppmärksamhet mot brott som begås mot de mänskliga rättigheterna i Kina. Informationen aktualiserar frågan om användningen av dödsstraff i Kina, om ”återanpassning” genom tvångsarbete, om godtyckligt gripande och kvarhållande i häkte, om användning av tortyr och om förföljelse av människorättsaktivister samt frågan om mediernas brist på frihet i detta land.

Amnesty International har även tagit upp Kinas försäljning av vapen till Sudan som ett exempel på hur man i utrikespolitiken struntar i de grundläggande mänskliga rättigheter som bör gälla i vår moderna värld. EU måste kombinera sitt strategiska partnerskap med Kina med ett arbete för att få de kinesiska myndigheterna att öka utrymmet för politisk och personlig frihet inom det kinesiska systemet så att man faktiskt respekterar konstitutionen och de internationella fördrag som Kina har undertecknat.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Herr talman! När man är inbegripen i ett partnerskap med en diktatur är det viktigaste att skapa en trovärdig balans mellan å ena sidan ekonomiska och strategiska intressen och å andra sidan demokratiska värderingar. I detta betänkande uttrycks en stor oro över det senare, och med rätta. Vi måste verkligen inse att de ökade ekonomiska förbindelserna inte har lett till några verkliga framsteg när det gäller rättsstatsprincipen.

Erfarenheten visar dessutom att det inte har någon effekt på diktaturer att enbart uttrycka sin oro över de mänskliga rättigheterna. Därför bör vårt budskap för toppmötet mellan EU och Kina vara att det inte kommer att ske några automatiska framsteg i de ekonomiska förbindelserna om inte verkliga framsteg görs när det gäller rättsstatsprincipen. EU har som Kinas största handelspartner tillräcklig makt för att tvinga Kinas ledare att börja genomföra verkliga demokratiska reformer.

Jag har några kommentarer. Själva de ekonomiska förbindelserna måste vara balanserade. I Kina förekommer storskalig förfalskning av märken från EU, konkurrensen är snedvriden och man respekterar inte immateriella rättigheter. EU:s medlemsstater importerar med största sannolikhet stora mängder varor som producerats av fångar i arbetsläger (laogai) där tortyr förekommer. Detta är moraliskt upprörande.

För det andra har vi frågan om Tibet. EU måste göra det till en av sina prioriteringar att insistera på att Kina beviljar Tibet kulturell och religiös självständighet och även inleder en dialog med Dalai Lama. Tibet klassas av den amerikanska organisationen Freedom House som ett av de två områden i världen som har det sämst ställt, tillsammans med Tjetjenien. EU bör betona att man ser allvarligt på detta genom att utse en särskild EU-representant för tibetanska frågor.

För det tredje har vi Taiwan. I politiken mellan Kina och Taiwan bör det finnas full respekt för de demokratiska val som fattas av de 23 miljoner invånarna i Taiwan. Vi bör också insistera på att Peking tillåter Taiwan att inleda praktiskt samarbete med Världshälsoorganisationen och andra internationella organ.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner, mina damer och herrar! Europa är den region i världen som har störst köpkraft, och detta talar för sig självt. Vi är en attraktiv marknad för kinesiska producenter och vi är en bra inkomstkälla för kinesiska arbetare. Vi är i en situation som alla parter vinner på. Tack vare inköp till överkomliga priser och en lönesituation som är olik vår egen kan våra konsumenter köpa produkter som de har råd med, samtidigt som man i Kina har ekonomiska reserver som uppgår till hundratals miljarder, vilket gör att de kan köpa produkter från oss också.

Jag talar alltså om att öppna våra marknader för varandra, att minska kvoter och sänka tullavgifter, vilket på båda sidor kommer att leda till en situation där alla parter vinner. Som talesman i energifrågor för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater ser jag frågan om energi och frågan om Kyoto som särskilt viktiga. Kina spelar en mycket viktig roll när det gäller kol: 75 procent av landets energi produceras med hjälp av kol, och, Elmar Brok, bara 1 procent genom kärnenergi. Vi måste därför se verkligheten i vitögat: 75 procent av kineserna behöver massor av teknik för att komma i nivå med Kyotoavtalet och dess allmänna tillämpning.

Här finns det stora möjligheter för båda sidor, precis som i fråga om användningen av vattenkraft. På detta område har Kina en enorm potential: Det är det land som har den största andelen vattenkraft i hela världen. Här finns det fortfarande stora resurser som kan utvecklas i framtiden. Även konsumtionen av råolja, som för närvarande uppgår till 5,5 procent av världskonsumtionen, kommer att öka snabbt i framtiden. För närvarande svarar Kina för 40 procent av världens ökade efterfrågan på olja.

Det är uppenbart att energiområdet är centralt och en stor utmaning för oss, och jag ber kommissionsledamoten att ta upp denna fråga på bästa sätt vid toppmötet.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill i korthet lämna några synpunkter. För det första vill jag tacka utskottets ordförande och föredraganden, och för det andra kommissionsledamoten för hennes närvaro här i plenum i eftermiddag och i kväll, medan andra har varit frånvarande, eftersom de varit upptagna med att vänta på en snabbvisit av den iranska medlaren och därför inte har haft tid med parlamentet.

För det tredje avstod vi i utskottet från att utse en särskild representant, eftersom en särskild representant är omöjlig att kontrollera. Sådana representanter är dyra, och det finns i alla fall redan ett överdrivet stort antal särskilda representanter, som ingen kan övervaka. Av den anledningen är det enligt min uppfattning viktigt att finna lösningar som fungerar inom ramen för kommissionens befogenheter.

Jag är för stöd för Tibet och dess kulturella identitet, men vi får inte urholka kommissionens ställning, eftersom den har befogenhet att behandla de mänskliga rättigheterna. Den särskilda representanten skulle vara knuten till rådet, där parlamentet på grund av det rättsliga läget inte skulle kunna ingripa. Vi ansluter oss därför i sak till det som ni säger, men vi anser att era metoder är felaktiga.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Denna debatt kom mycket lägligt och den har gett mig något att tänka på inför toppmötet mellan EU och Kina i Helsingfors. Jag skulle vilja tillägga att det stora flertalet av de ämnen som tagits upp i kväll också kommer att synas tydligt på toppmötets dagordning, och jag kommer att avlägga rapport till er om detta.

Låt mig säga något allmänt om förhållandet mellan handel och mänskliga rättigheter, vilket är ett centralt tema för detta betänkande. Jag är inte säker på om specifika kopplingar är önskvärda eller lämpliga, men jag skulle vilja påstå att detta är ett oundvikligt samband, i den mån som Kinas öppnande till stor del grundar sig på landets anslutning till WTO. Denna anslutning medför förutom frågor som ofta tas upp, såsom immaterialrätten, också en översyn av Kinas rättssystem, med tonvikt på rättsstatsprincipen. Det måste sägas att man har gjort verkliga framsteg. Detta är grundläggande för att man ska kunna gå framåt i många av de frågor om de mänskliga rättigheterna som tagits upp i dag och detta sker också nästan oförmärkt.

Låt mig återkomma till några specifika punkter som har tagits upp i kväll. För det första delar vi den oro som Europaparlamentet uttryckt över situationen för de mänskliga rättigheterna i Tibet och i synnerhet bevarandet av det tibetanska folkets kulturella, religiösa och språkliga identitet. Vi har regelbundet och på högsta politiska nivå, inbegripet toppmöten, tagit upp frågan om Tibet inom ramen för EU:s och Kinas bilaterala dialog om de mänskliga rättigheterna. Som en del av denna övergripande politik gentemot Tibet har vi under många år efterfrågat att en direkt dialog inleds mellan Dalai Lama och de kinesiska myndigheterna, eftersom detta är det enda realistiska sättet att finna en fredlig och varaktig lösning på frågan. Vi har därför följt samtalen mellan Dalai Lamas sändebud och Kinas företrädare.

Låt mig också säga ett ord om Taiwan. Vi har hela tiden konsekvent uppmanat de båda sidorna att lösa sina tvistefrågor genom fredlig dialog. I detta avseende har vi också konstaterat att det nyligen har skett en viss positiv utveckling i förbindelsen mellan Kina och Taiwan. Vi måste erkänna att nya kinesiska ansträngningar har gjorts för att återuppta diskussionerna med kinesiska och taiwanesiska oppositionspolitiker. Flygtrafiken mellan Kina och Taiwan har återupptagits, men det behövs också en omfattande dialog med alla parter i Taiwan. Detta är viktigt.

Låt mig också säga något om vår bilaterala förbindelse och om förbindelsen med Förenta staterna. Som Alexander Graf Lambsdorff sa är det viktigt att vi talar med Förenta staterna om våra gemensamma intressen när det gäller Kina, till exempel om öppna marknader och om de mänskliga rättigheterna, eftersom vi tillsammans kan uppnå mer gentemot Kina. Men det är också klart att en strategisk dialog med Förenta staterna, vilket vi har på officiell nivå, inte innebär att vi måste vara överens över hela linjen.

I den utdragna frågan om vapenembargot är det sant att vi vill fortsätta att arbeta mot ett eventuellt upphävande av embargot, på grundval av vårt gemensamma uttalande från 2004, toppmötet mellan EU och Kina och de efterföljande slutsatserna från Europeiska rådet. Men samtidigt kan vi inte låta Kina hysa några tvivel om betydelsen av framsteg när det gäller de mänskliga rättigheterna för att skapa en mer positiv atmosfär för att upphäva embargot. Vi har också klargjort vårt åtagande att se till att ett upphävande av embargot inte skulle leda till någon väsentlig förändring i den strategiska balansen i Asien, samt att den nationella säkerheten för vänskapligt sinnade och allierade länder skulle ägnas full uppmärksamhet. Detta är alltså en av de frågor som är mycket viktiga.

När det gäller den mycket specifika och viktiga frågan om skor vill jag säga att kommissionen den 30 augusti 2006 antog ett förslag om att införa antidumpningstullar på vissa läderskor från Kina och Vietnam. Som en reaktion på upptäckten att dumpning förekommer och att EU:s producenter lider skada av detta har vi föreslagit en tull på 16,5 procent för Kina och 10 procent för Vietnam på vissa läderskor. Detta förslag lämnas nu till medlemsstaterna, som har en månad på sig att överväga om de vill anta det. Så är läget för närvarande.

När det gäller de sektorsvisa dialogerna gör mina avdelningar regelbundna uppdateringar som finns på våra webbplatser. Ytterligare en uppdatering kommer att finnas tillgänglig inom kort.

Jag skulle vilja avsluta med två allmänna uttalanden. Som jag sa inledningsvis har vi ett engagemang för de mänskliga rättigheterna och de sociala och ekonomiska rättigheterna, vilka särskilt inbegriper yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet och skydd av minoriteters rättigheter. Jag skulle också vilja säga att dödsstraffet är en av de frågor som ständigt tas upp. Jag vill också åter betona vad jag tidigare sa om Falun Gong.

För att slutligen ge ett svar till Elmar Brok är det, som jag sa inledningsvis, viktigt för oss att Kina blir en ansvarig medlem i världssamfundet, och mer än bara en intressent. Landet behöver bli en positiv och aktivt bidragande partner. Kina är en mycket viktig medlem av världssamfundet, eftersom landet är ständig medlem i säkerhetsrådet. Allt detta kommer att få en framträdande plats i vårt meddelande, som kommer att bli färdigt under hösten.

(Applåder)

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

15. Miljömärkningsprogram för fiskeriprodukter (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0219/2006) av Carmen Fraga Estévez för fiskeriutskottet om inledningen av en debatt om en gemenskapsmodell för miljömärkningsprogram för fiskeriprodukter (2005/2189(INI)).

  Carmen Fraga Estévez (PPE-DE), föredragande. – (ES) Herr talman! I egenskap av föredragande för detta betänkande vill jag börja med att betona den roll som en trovärdig märkning eller certifiering utan tvekan kan spela bland övriga åtgärder som kan vidtas i vår strävan att garantera ett hållbart fiske.

Emellertid har frågan varit uppe i kommissionen sedan 1990-talet och hittills har ingen bestämt sig för att ta itu med den. På en marknad som blir allt mottagligare för miljöfrågor skor sig under tiden privata marknadsförare av miljömärkning för fiskeriprodukter, vilket i bästa fall skapar total förvirring hos konsumenterna och förmodligen undergräver systemet i allmänhet, för om en produkt kan få ett mervärde genom att man säger att den är miljövänlig, men utan att man behöver bevisa det, då är bedrägeri ett troligt resultat.

Jag är en av dem som ofta har påmint kommissionen om att frågan bör behandlas snarast möjligt. Därför blev några av oss besvikna när kommissionen till sist offentliggjorde meddelandet, som är ett nästan innehållslöst dokument där analysen lyser med sin frånvaro, där inget som helst åtagande görs och där det inte förs fram några kriterier eller riktlinjer att följa.

Det är tydligt att det inte krävdes mer än tio år för att åstadkomma detta resultat och att kommissionen helt klart är fullständigt överväldigad av verklighetens attraktiva marknad för miljömärkning och de många privata intressen som ligger bakom, av vilka några är lovvärda medan andra inte är det.

I det avseendet vill jag nämna att när den förre kommissionsledamoten med ansvar för fiske, Franz Fischler, kom till fiskeriutskottet i samband med att han lämnade sin befattning erkände han att en sak som han inte hade förmått ta itu med innan han slutade var regler om miljömärkning och att det, jag citerar, berodde på påtryckningar från många håll. Till detta kan vi tillägga att det utan tvekan är en mycket mer komplex uppgift att fastställa pålitliga kriterier för att definiera en produkt från ett hållbart fiske än vad man först kan tro. Men vi måste komma igång med arbetet eftersom andra intressenter nu gör jobbet åt oss och många av dem har bara sina egna intressen i sikte.

Kommissionen står inte heller ensam i detta arbete eftersom det redan finns riktlinjer från FAO och debatter i många internationella forum, inbegripet Världshandelsorganisationen. Regeringar, icke-statliga organisationer, privata företag och fiskare har redan sagt vad de tycker.

I och med detta betänkande till vilket många kolleger har gett ovärderliga och varierade bidrag, inbegripet bidragen från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, bidrar också Europaparlamentet till en definition av riktlinjer som ska göra det möjligt för konsumenter, politiker och fiskerisektorn att bli mer delaktiga i ett hållbart fiske.

Vi anser att gemenskapens märkningssystem ur en global synvinkel måste stämma överens med befintliga riktlinjer från internationella organ. Det får inte leda till något slag av diskriminering, inte heller får det skapa handelshinder, särskilt inte gentemot de minst utvecklade länderna, och det måste fungera som ett verktyg för att bekämpa det illegala fisket genom att det nekas tillträde till marknaden.

När det gäller hur systemet ska fungera inom EU anser fiskeriutskottet att oavsett om det finns en eller flera märkningar, som alltid ska vara frivilliga, så måste det vara ett gemensamt system och det måste marknadsföras av EU. EU ska fastställa dess operativa regler och se till att godkännandeorganen och certifieringsorganen är oberoende samt att informationen är öppen och korrekt i alla stadier av produktkedjan, från fiskefartyget till slutkonsumenten.

Vi uppmanar också kommissionen att inom sex månader lägga fram ett meddelande om minimikrav och riktlinjer för en gemenskapsplan för märkning av fiskeriprodukter. Jag vill också att kommissionen slutligen klargör om den är för att kalla det miljömärkning eller om den väljer ett annat namn, och i så fall varför. Vi uppmanar också kommissionen att ta parlamentets kommentarer i beaktande.

  Joe Borg , ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Först skulle jag vilja tacka föredraganden Carmen Fraga Estévez och fiskeriutskottet samt Frédérique Ries och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för ett konstruktivt betänkande om en gemenskapsmodell för miljömärkning av fiskeriprodukter. Jag är nöjd över det stora intresse som de har visat för kommissionens meddelande. Betänkandet är faktiskt ett passande och värdefullt bidrag i debatten om miljömärkning. Det innehåller många element och idéer som bidrar till att ytterligare stärka debatten.

Kommissionen fäster verkligen stor vikt vid utvecklingen av en konsekvent politik om miljömärkning och ett konsekvent införande av miljöfrågorna i den gemensamma fiskeripolitiken. Tillsammans med andra åtgärder som kommissionen föreslagit, t.ex. skapandet av hållbar utveckling som leder till hållbara fångster, eller främjandet av miljövänligare fiskemetoder, ser jag miljömärkningen som ett kompletterande verktyg för en miljövänligare fiskeripolitik. Samtidigt tillgodoser den både konsumenternas och fiskenäringens intressen.

Jag skulle vilja tacka Philippe Morillon för hans beskrivning av miljömärkningen som en positiv sanktion för att främja ett hållbart beteende. Miljömärkning är en relativt ny metod i samband med hållbar fiskeriförvaltning. Den grundar sig på ett frivilligt och medverkansbaserat system, genom vilket fiskare i framtiden inom ramen för lagstiftningens normer kommer att fastställa krav och genomdriva dessa. Sådana frivilliga system har antagits inom andra områden, särskilt inom livsmedelssäkerheten med genomförandet av HACCP-systemet (faroanalys och kritiska styrpunkter) och har visat sig mycket framgångsrika. Jag tackar för ert stöd för detta system.

Jag är glad över att se att kommissionen och parlamentet delar samma syn på miljömärkningsprogrammens övergripande mål, de principer och drag som trovärdiga planer bör innefatta och behovet av att på rätt sätt gripa sig an en komplex och för tillfället ganska oregerlig situation. Spårbarhet, öppenhet, välmotiverade vetenskapliga grunder och tredjepartscertifiering är nödvändiga inslag. Jag betraktar dessa faktorer som förutsättningar som kommer att hjälpa oss att göra det bästa av miljömärkningsprogrammen och som kommer att bidra till fiskets hållbarhet.

Inom kommissionen valde vi att inleda en debatt om vilket tillvägagångssätt som är rätt snarare än att föreslå praktiska bestämmelser i ett alltför tidigt skede. Jag inser att många av er tycker att kommissionen borde ha varit mer bestämd, men jag är övertygad om att det var klokt av oss att göra som vi gjorde.

På grund av tillvägagångssättets originalitet, det ambitiösa mål som vi har och den polemik som denna typ av frågor alltid ger upphov till skulle det ha varit förhastat att lägga fram ett operativt förslag så tidigt som i juni förra året. Jag försäkrar er om att vårt val att först inleda en debatt har visat sig lyckat. Det har underlättat och snabbat på utbytet av åsikter och relevant erfarenhet mellan alla berörda parter. Som ett resultat har vi nu en sund och nästan komplett bild över situationen, på vilken vi kan basera vidare gemenskapsåtgärder.

Gemenskapens aktiva deltagande i debatten inom FAO har gett oss en fördel på ett tidigt stadium, och genom att inleda debatten och delta i fruktbara åsiktsutbyten har vi stärkt vår ledande position i denna fråga.

Definitionen av begreppet hållbarhet är det mest centrala i debatten. Många av de berörda parterna har efterfrågat relevanta kriterier. För att följa upp detta har generaldirektoratet för fiske inrättat en grupp av oberoende experter som ska arbeta just med denna fråga. Expertgruppen har snart avslutat sitt arbete. Utifrån detta arbete kommer kommissionen att sammanställa riktlinjer för upprättandet av miljömärkningsprogram och föreslå en lista över minimikrav mot vilka privata miljömärkningsprogram skulle kunna bedömas.

Jag har noterat kravet i resolutionen på att ett meddelande ska lämnas till rådet och till parlamentet inom de kommande sex månaderna. Jag återkommer gärna till parlamentet. Vid den här tidpunkten kvarstår det dock att fastställa hur kommissionens förslag ska utformas.

Om man ser till det större sammanhanget tror jag att det skulle vara lämpligare att återkomma till parlamentet när hela samrådsprocessen väl har avslutats. Detta skulle göra det möjligt för oss att göra en grundlig bedömning av de efterföljande diskussionerna och samråden, dels ett andra samråd med intressenterna i slutet av året för att ge oss möjlighet att inhämta åsikter om de framtida riktlinjerna, dels fortsatta diskussioner i rådet under de kommande månaderna för att avsluta den nuvarande diskussionsfasen och dels expertgruppens rapport, som kommer att vara utgångspunkten i utarbetandet av de operationella bestämmelser som kan komma att läggas fram under nästa år.

Allt detta kommer att ge oss ytterligare möjligheter och en stärkt och ännu bättre grund för att diskutera gemenskapens framtida hållning när det gäller miljömärkning. Hela denna process bör leda till antagandet av specifika och konkreta beslut.

När det gäller ändringsförslagen 1 och 2 anser kommissionen att miljömärkning är ett verktyg som kommer att bidra till ett mer hållbart utnyttjande av fiskbestånd och höja den gemensamma fiskeripolitikens effektivitet.

Beträffande ändringsförslag 3 upprepar kommissionen några av fördelarna med att anta det tredje alternativet för att införa minimikrav för frivilliga miljömärkningsprogram, såsom nämnts i kommissionens meddelande.

Jag tackar er för detta betänkande och för den bredare debatt som utvecklats om miljömärkning. Jag är övertygad om att vi vid slutet av denna process kan skapa en lämplig grund för miljömärkningsprogram som bör få långtgående positiva effekter.

  Frédérique Ries (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att gratulera föredragande Carmen Fraga Estévez till kvaliteten på det mycket nyanserade betänkandet som med framgång återspeglar komplexiteten i frågan. Det övergripande målet är att uppmuntra sektorn att använda fiskemetoder som ligger mer i linje med målen för en hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling.

Det går faktiskt inte att förneka faktum. Överutnyttjandet av fiskeriresurserna drabbar 25 procent av arterna och i ett flertal fall på ett särskilt oroväckande sätt. Bara i torskens fall är beståndet nere på en tredjedel av den minimivolym som rekommenderas av vetenskapliga experter för att arten inte ska dö ut. Det är mot bakgrund av detta som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har betonat sina prioriteringar i sitt yttrande. Vi har våra tvivel när det gäller det alternativ som kommissionen förespråkar i debatten, nämligen att fastställa minimikrav, som kommissionsledamoten hänvisade till, för dessa miljömärkningsprogram.

Avsikten med vårt eget val är mer ambitiös. Vi vill ha en enda centraliserad märkning i enlighet med grundläggande kriterier. Därigenom blir det insyn i systemet, det blir frivilligt, tillgängligt och trovärdigt, något som betonas av föredraganden. Det måste erkännas att framgången för detta initiativ är beroende av ett fungerande samråd med aktörerna i sektorn. I slutändan är det emellertid huvudsakligen beroende av konsumentens val. I det avseendet är det lärorikt att liksom jag har gjort besöka fiskdisken i snabbköpet och läsa formuleringarna om ”skydda havet”, ”stöd ett hållbart fiske”, ”fiska miljövänligt” och så vidare. Det finns en uppsjö av förvirrande budskap.

Med denna mångfald av märkningar riskerar vi att skjuta över målet. Konsumenterna kommer varken att känna sig delaktiga eller uppmuntrade att göra de mer upplysta val som vi skulle önska att de gjorde, och därmed lyckas vi inte nå vårt mål som är att skapa en god cirkel. Därför ställer jag mig bakom Carmen Fraga Estévez slutsatser och hoppas att kommissionen i slutändan på allvar kommer att granska och analysera de föreslagna alternativen och att kommissionen kommer att beakta våra rekommendationer inför de kommande faserna av denna process.

  Iles Braghetto, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vad innebär ett hållbart fiske? Hur framgångsrika är de märkningar som finns i dag när det gäller att skydda fisket och göra det möjligt för oss att säga att fisket är hållbart?

Betänkandet fastställer att EU måste ta sig an en begränsning av mängden olika miljömärkningar och garantera att ett gemenskapssystem upprättas som grundar sig på samma principer och samma grundkrav.

Vi stödjer detta beslut men först och främst måste det betonas att genomförandet av ett system för miljömärkning kommer att få stora konsekvenser för produktionen i hela sektorn. Därför måste vi börja med att inleda och utveckla en debatt med aktörerna i sektorn så att konsekvenserna för sektorn av besluten om detta certifieringssystem kan bedömas noga.

För det andra måste vi vara medvetna om särdragen i de kustområden där systemet kommer att tillämpas. Med andra ord måste standarder och regler anpassas till verkligheten i det lokala ekosystemet, den lokala miljön och det socioekonomiska systemet.

För det tredje måste tillämpningen av en märkning få stöd dels av verksamhetsbaserade socioekonomiska initiativ med syfte att uppmuntra aktörer i sektorn att ansluta sig till det frivilliga systemet, dels av informationskampanjer riktade till konsumenterna.

Slutligen måste vi uppmärksamma att genomförandet av en miljömärkning för fiskeriprodukter på ett fullständigt sätt måste införlivas i de gällande erkända kvalitetssystemen. Detta ska göras för att förhindra överlappning eller skillnader mellan lagar, för att inte skapa förvirring hos konsumenterna och för att skapa samverkanseffekter mellan systemen i syfte att spara resurser.

  Rosa Miguélez Ramos, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill gratulera Carmen Fraga Estévez till det intressanta betänkande som vi debatterar i parlamentet i dag.

Djupgående studier av konsumenters preferenser och förhållningssätt är ett grundläggande behov för alla branscher, inte minst sektorn för fiskeriprodukter. Förändrade levnadsvanor och införandet av ny teknik har lett till en utveckling hos europeiska konsumenter som i allt större utsträckning bekymrar sig över sin egen hälsa och även miljön.

En av de bästa metoderna för att tillhandahålla information är märkning. Märkningen måste därför vara tydlig och begriplig och innehålla korrekt information. Därför är jag mycket glad över att kommissionen äntligen tar itu med denna debatt om system för märkning av fiskeriprodukter med sikte på att utforma en EU-strategi i denna fråga.

Sanningen är den att den allt större vikt som konsumenter lägger vid hållbar utveckling har lett till ett förvirrande antal privata märkningar utan någon som helst kontroll, vilket kan undergräva deras ursprungliga syfte att vara garantier för ett fångst- och förädlingssystem som respekterar miljön. Om det därutöver ges ytterligare information om huruvida produkten är förenlig med en hållbar utveckling måste kontroll- och certifieringsorganets oberoende garanteras, vilket föredraganden mycket riktigt påpekar.

I detta avseende håller jag med om vad den spanske generaldirektören för fiskeristrukturer och fiskerimarknader, Alberto López, har sagt. Han pekade på behovet av att förhindra en trivialisering av miljömärkningen. Om märkningen inte görs i enlighet med standardiserade och godkända kriterier så kommer vi bara att få märkningar som alla befinner sig på den nivån. En harmonisering kommer att äga rum men av rent kommersiella skäl snarare än för att ta itu med det verkliga problemet. I detta avseende vill jag lovorda FAO:s initiativ att granska alla miljömärkningar för att identifiera de som har teknisk och vetenskaplig grund och som strävar efter konsekvens och harmonisering.

Vi i fiskeriutskottet delar kommissionens målsättningar, såsom hållbarhet och behovet av EU-åtgärder på detta område.

  Elspeth Attwooll, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera Carmen Fraga Estévez till ett mycket tankeväckande betänkande. I detta betänkande identifieras de viktigaste frågorna och ett viktigt bidrag ges till debatten om dessa frågor.

Av ändringsförslagen stöder vi bara ändringsförslag 2 och menar att ändringsförslagen 1 och 3 i tillräcklig grad täcks in av den föreliggande texten.

Det är uppenbart att vilket system vi än utvecklar så måste det vara frivilligt, i betydelsen att företag bör ha möjlighet att välja huruvida de ska delta. Dessutom måste också behovet av andra typer av märkning respekteras, såsom de som gäller kvalitet. Bortsett från detta uppmärksammas i betänkandet med rätta svårigheterna med att endast införa minimikriterier för frivilliga program.

FAO:s standarder innebär att det måste finnas en dimension av offentligt ägande. Detta kräver åtminstone någon form av oberoende övervakning.

Därför anser vi att tanken på ett enda gemenskapsprogram för märkning förtjänar att vidare undersökas. Det finns helt klart potentiella fördelar och nackdelar, men det bör vara möjligt att komma fram till något som tar hänsyn till olika typer av fiske och produkter, men som varken är otympligt eller byråkratisk.

Vilket det slutliga valet än blir, och jag talar som konsument snarare än som lagstiftare, skulle jag önska att man använder någon klart urskiljbar gemensam symbol, vilken kan jämföras med CE-märket som nu används, där vi har harmoniserade regler om produktsäkerhet. Vi hoppas att parlamentet kommer att ge ett överväldigande stöd för betänkandet och vi räknar med att snabba framsteg görs mot ett lämpligt resultat.

  Carl Schlyter, för Verts/ALE-gruppen. – Herr talman! Tack, Carmen Fraga Estévez, för ett bra och välbalanserat betänkande.

Vi har valrörelse i Sverige. En av valfrågorna är bristen på torsk. Väljarna frågar mig: ”Hur ska jag äta fisk etiskt korrekt?” Jag har precis denna vecka gett dem sex sidor text om rekommendationer om just detta. Vi behöver en märkning som lätt kan följas, så att vi kan gå hem med gott samvete och äta god fisk. De som köper ekologiskt märkt fisk vill också veta att beståndet inte är hotat. Om man äter den sista torsken och den är fångad med mycket bra redskap, på korrekt sätt och under rätt förhållanden, så är det ändå den sista torsken. Det är inte ekologiskt hållbart. Jag tycker därför att ändringsförslag 2 är viktigt för att betona att hotade arter inte kan fiskas ekologiskt, eftersom de är hotade.

Jag vill betona två saker i Carmen Fraga Estévez betänkande. Oberoende kontroll, som det talas om i punkt 6, är mycket viktigt för trovärdigheten. Dessutom är det mycket viktigt att vi på något sätt underlättar tydlig märkning för småskaligt fiske. Det kan vara den konkurrensfördel som småskaligt fiske har. Vi måste därför se till att det kan utnyttjas och leder till en rättvis konkurrenssituation för småskaligt fiske.

  Pedro Guerreiro, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Även jag vill tacka Carmen Fraga Estévez för betänkandet. Den första fråga som väcks i betänkandet är om det verkligen finns ett behov av miljömärkning av fiskeriprodukter och om detta verkligen bidrar till att ge produkten ett mervärde och därmed gynnar konsumenten.

Enligt förordning (EG) nr 2371/2002 ska som föredraganden påpekar all fiskeriverksamhet inom EU per definition vara hållbar eftersom den ska uppfylla gemenskapsstandarder. Därav följer att alla fiskeriprodukter som fångats enligt dessa standarder kommer att få miljömärkning. Emellertid kan miljömärkning av fiskeriprodukter som fångats enligt andra kriterier än de som fastställts i den befintliga lagstiftningen om fiskefångster leda till diskriminering av producenter. Därför anser vi att miljömärkning skulle vara ett steg i rätt riktning. Miljömärkning görs också av produkter från jordbruk och vattenbruk samt beredda livsmedel, vilket gör det möjligt att på ett bra sätt hantera frågor om miljö och livsmedelssäkerhet. Miljömärkning skulle också fungera när det gäller alla importprodukter som skulle behöva uppfylla kraven i gemenskapens regelverk för fiskeriprodukter.

Ytterligare en fråga är om en märkning av det här slaget på gemenskapsnivå skulle vara fördelaktigare än de olika befintliga märkningarna på marknaden, som tidigare talare har lyft fram, då dessa märkningar kan vara vilseledande för konsumenterna och ofta helt enkelt är resultatet av en marknadsföringsstrategi från företagens sida utan någon offentlig certifiering.

I detta avseende anser vi att en märkning på gemenskapsnivå skulle vara komplex, byråkratisk och alltför begränsad för organisationerna i fiskerisektorn och för medlemsstaterna. Vad som krävs är att en ram för en offentlig certifiering upprättas där myndigheterna i medlemsstaterna direkt deltar. Detta är rätt väg för att definiera regler på detta område där det finns ett rättsligt tomrum.

När det gäller frågan om det mervärde som denna form av märkning kan ge anser vi att det finns ett behov av att se till att det fördelas i värdekedjan så att producenternas ansträngningar och investeringar kan belönas utan att konsumenterna straffas.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Miljömärkning är i princip något bra. Faran är att EU:s byråkrati och administrativa bördor ger upphov till ett system som kan vara klumpigt, överdrivet betungande och mycket dyrt. Fiskerisektorn lider redan tillräckligt under EU:s bestämmelser och restriktioner. EU bör inskränka sig till att ställa minimikrav som ska uppfyllas genom frivilliga miljömärkningsprogram. Därför måste jag ta avstånd från dem som stöder ett enda gemenskapsprogram med vad som kallas ”ambitiösa kriterier”, vilket för fiskenäringen kan förefalla mer som överdriven reglering.

I grund och botten eftersträvar vi god spårbarhet och belägg för att verksamheten är hållbar. Detta kan garanteras genom att man ställer vettiga och praktiskt genomförbara minimikrav. Vi behöver inte ytterligare en uppsättning regleringar eller en armé av inspektörer. Ibland behöver vi mildra utopiska miljökrav och anpassa dem till den ekonomiska verkligheten. Vilket det slutgiltiga resultatet än är hoppas jag att det kommer att vara detta som präglar programmet. Icke desto mindre gratulerar jag föredraganden till hennes tankeväckande betänkande.

I kväll är jag också ganska glad över tillfället att ömka föredraganden. Jag avser naturligtvis att mitt lilla land Nordirland i kväll på ett lysande sätt besegrade det mäktiga spanska fotbollslaget vid Windsor Park i Belfast. Detta är något som inte händer särskilt ofta, men när det händer är det värt att uppmärksamma! Det kommer lägligt, samma dag som Nordirlands fotbollssupportrar vann det eftertraktade priset ”Brussels International Supporters Award” för 2006, vilket finansieras och stöds av EU. Jag avslutar med denna trevliga händelse.

  Duarte Freitas (PPE-DE). – (PT) Herr talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! Först vill jag gratulera Carmen Fraga Estévez till ett utmärkt betänkande och säga att inför ett växande intresse för säkra, högkvalitativa livsmedel, behovet av att bevara de marina ekosystemen och den senaste ökningen av produkter med så kallad miljömärkning brådskar det med ett gemenskapsgrepp om miljömärkningsfrågan.

Ett antal nya miljömärkningssystem av hög kvalitet har uppkommit över hela världen, däribland ett i mitt eget land, observationsprogrammet för fiske vid Azorerna (POPA), som certifierar tonfiskfångster i den autonoma regionen Azorerna. Problemet är att alla miljöcertifieringsprogram inte prioriterar skyddet av världshavens biologiska arv. Istället finns det ofta en rad ekonomiska intressen dolda bakom denna typ av märkning och det är därför vi måste skrida till verket med stor försiktighet för att skydda miljön och konsumenten och ta vårt ansvar som politiska beslutsfattare.

Bland de olika förslag som kommissionen lägger fram i meddelandet är förslaget om att fastställa minimikrav för frivilliga miljömärkningssystem det som bäst tjänar syftet. På detta sätt kan miljömärkningssystemen, på grundval av dessa på förhand fastställda minimikrav, utvecklas fritt på en flexibel och frivillig grund genom statliga eller privata initiativ men ändå inom ett allmänt regelverk.

EU i egenskap av offentligt organ måste definiera dessa minimikrav eftersom det först då blir möjligt att skydda det allmänna intresset och de förmånsrätter som finns inskrivna i den gemensamma fiskeripolitiken.

Till sist vill jag också påpeka att detta är ett arbete som vi måste utföra både i EU och inom ramen för handelsförbindelser utanför EU för att garantera öppenhet och insyn, trovärdighet och rättvisa. Inte minst eftersom miljömärkning blir ytterligare ett sätt att göra åtskillnad mellan produkter med återverkningar på konkurrenskraften.

  Stavros Arnaoutakis (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Även jag vill gratulera föredraganden till ett utmärkt arbete och säga att vi alla vet att de olika livsmedelskriser som allmänheten fått kännedom om de senaste åren har skapat en känsla av osäkerhet hos konsumenterna, med en stark tendens på marknaden mot en efterfrågan på produkter av hög kvalitet och mer ofta förekommande kvalitetscertifiering som resultat.

Miljöcertifiering och miljömärkning står i centrum för den nyss genomförda reformen av den gemensamma fiskeripolitiken. Att främja och tillämpa miljömärkningssystem stärker miljömedvetenheten hos konsumenterna vilket i sin tur uppmuntrar producenterna att ta sitt miljöansvar genom att de blir mer medvetna om fiskets och vattenbrukets återverkningar på miljön.

Vad som krävs idag är att skydda utvecklingen av ett enhetligt märkningssystem genom att informera och samarbeta med alla berörda aktörer för att skapa ett system som grundar sig på samma grundprinciper och förutsättningar i enlighet med riktlinjerna från FAO och Internationella standardiseringsorganisationen (ISO).

Jag vill också påpeka att frågor om folkhälsa och ett hållbart fiske inte enbart bör behandlas inom ramen för ett märkningsprogram. Dessa frågor bör vara grunden i vår ständiga strävan efter att utarbeta en hållbar fiskeripolitik, vilket är vårt huvudsakliga mål.

  Albert Jan Maat (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag vill varmt gratulera Carmen Fraga Estévez till betänkandet om kommissionens meddelande och också tacka Frédérique Ries som har skrivit yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Jag är glad över att se att det finns en viss grad av harmonisering av hur miljömärkningen kan komma att införas i fiskerisektorn, och detta visar också att fiskeriutskottet kan hantera frågor på ett moget sätt.

Man är frestad att säga att inom fiskerisektorn borde varje fri fisk som fångats till havs eller i inre vattenvägar miljömärkas eftersom fisken när allt kommer omkring växt upp i en sund och naturlig levnadsmiljö. Men detta är förmodligen inte avsikten och därför behöver vi se till vad som kan göras på internationell nivå, även utanför EU, på grundval av de kriterier som utfärdats av FAO. I det avseendet måste jag säga att jag ställer mig bakom betänkandet av Carmen Fraga Estévez.

Om man väljer en europeisk miljömärkning måste man göra det ordentligt. Det innebär att den fisk som faller inom dess räckvidd måste följa alla regler för verkställandet av kvoter. Bestämmelser i miljölagstiftningen måste också efterlevas vilket också kräver nödvändiga insatser från medlemsstaterna, men det skulle kunna vara en bra garanti.

Om man inte gör det på detta sätt, då är det bättre att få branschen att ta itu med det och se till att en bra märkning införs för att svara mot konsumenternas efterfrågan. Jag förespråkar emellertid föredragandens linje med tydliga villkor även för kommissionen så att miljömärkningen uppfyller EU:s föreskrifter om kvoter och allt i samband med det. På så sätt underlättar kommissionen för branschen att tillämpa dessa föreskrifter, vilket förefaller vara rätt tillvägagångssätt.

Jag vill lägga till en kort kommentar om det småskaliga kustnära fisket, som jag anser bör ägnas uppmärksamhet. Jag kommer själv från ett område där man fångar små räkor. Nu har en miljömärkning införts även i den sektorn, vilket jag välkomnar, i synnerhet om det uttryckligen även omfattar ett hållbart fiske och en mängd andra saker.

Därför är jag nöjd med betänkandet och med att parlamentet i och med Carmen Fraga Estévez betänkande kan ta ett positivt steg mot en bra kvalificerad europeisk miljömärkning.

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Jag vill också tacka både föredraganden från fiskeriutskottet och föredraganden av yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet.

Jag tycker att denna debatt har varit högst intressant och jag anser att föredraganden gör helt rätt i att betona bristen på stringens i definitionen av de alternativ som kommissionen lagt fram. Vad jag anser vara helt centralt i denna fråga är det som man hänvisar till i punkt 8 i resolutionen, vilken även återfinns i miljöutskottets yttrande, nämligen att märkningen bara kan bli verkligt effektiv om den är enhetlig och lättbegriplig för konsumenten. Detta är oförenligt med ett system där kommissionen spelar en sekundär roll och där marknadsföringshänseenden väger tyngre än en rad strikta och objektiva kriterier. Ur denna synvinkel anser jag därför att vi måste anta en stark och centraliserad ståndpunkt såsom föredraganden av miljöutskottets yttrande betonar. Vi får inte falla tillbaka från denna ståndpunkt eftersom vi då riskerar att slösa på våra krafter och förlora initiativet fullständigt.

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Också jag vill gratulera föredraganden Carmen Fraga Estévez till ett som vanligt utmärkt arbete. Jag vill också gratulera kommissionen till att en dialog om miljömärkning har inletts.

Miljömärkning av fiskeriprodukter anger att produkterna har producerats i enlighet med en specifik uppsättning av miljöregler och att produktionssättet inte får negativa återverkningar på miljön. Det är mycket viktigt att vi ser till att miljömärkningen blir pålitlig. Detta kommer att skydda både fiskbestånden och konsumenterna.

Det måste göras en insats för att informera konsumenterna, som ju måste stödja detta. De måste informeras och förstå att de kan vara säkra på att de köper hälsosamma och säkra livsmedel och att de skyddar miljön när de köper miljömärkta produkter.

Vi kommer alla att vinna på dessa ansträngningar. Konsumenterna blir vinnare eftersom de kommer att få tillgång till säkra och hälsosamma produkter, företagen blir vinnare eftersom de kommer att öka sin konkurrenskraft och miljön blir vinnare för att miljöresurserna kommer att utnyttjas på ett miljövänligt sätt.

Avslutningsvis vill jag göra följande sammanfattning. För det första måste märkningen vara frivillig. För det andra måste märkningen präglas av öppenhet och insyn så att ingen kan tvivla på dess pålitlighet. För det tredje måste märkningen utföras av en oberoende myndighet. För det fjärde kräver denna insats, och jag säger det även om det är uppenbart, att fiskare deltar i diskussionerna. Ve oss om vi struntar i dem. Vi måste sätta oss ned vid samma bord. Vi måste samråda med dem och de måste förstå att de ansträngningar som görs ligger i deras intresse. För det femte och sista måste denna insats och de principer som fastställts och antagits av EU kombineras med liknande åtgärder på global nivå och alla stater måste anta dessa principer eftersom det är meningslöst att EU ensamt skyddar miljön.

  Zdzisław Kazimierz Chmielewski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Föredragandens spiritus movens i miljödebatten sammanfattar vår erfarenhet för närvarande och särskilt FAO:s erfarenheter. Det betonar märkningens grundfunktion och dess betydelse för att förbättra kvaliteten på fiskeprodukter och för att ge fiskerisektorn en ordentlig social struktur.

Jag kan med tillfredsställelse konstatera att de nya medlemsstaterna från Baltikum ställer sig bakom målen i kommissionens meddelande. Emellertid uttryckte de i sin ståndpunkt en viss förkärlek för vissa aspekter av märkningsproblematiken. Fyra frågor är av särskild vikt i detta fall.

För det första stöder de baltiska staterna bestämt tanken på att fastställa minimikrav för miljömärkningsprogram i linje med de berörda parternas förväntningar, nämligen fiskare, förädlare och konsumenter. Dessa program bör grunda sig på ett frivilligt deltagande.

För det andra måste principen om frivilligt deltagande i praktiken innebära att all ekonomisk diskriminering och alla handelshinder förkastas.

För det tredje måste en viktig del av dessa garantier vara att se till att små och medelstora företag och företag från mindre utvecklade länder har samma tillgång till systemet.

För det fjärde finns det också en oro i de baltiska staterna för de brister i kontrollen och övervakningen av fiske på öppet vatten som har funnits i åratal och som har varit svåra att bli av med. För tillfället är det lättare att se en skillnad när det gäller miljökonsekvenser i vattenbrukssektorn där det är mycket lättare att införa märkning.

Slutligen vill jag säga att jag håller med om Carmen Fraga Estévez pragmatiska budskap som är en inspiration för EU och ger oss en verklig möjlighet att visa världen var man ska leta efter metoder att verkställa de efterlängtade systemen inom miljömärkningsområdet.

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Först av allt vill jag gratulera föredraganden. Som vanligt har hon lagt fram ett utmärkt betänkande. Vi förväntar oss inget annat från henne.

Märkning är dagens modeord, och om vi måste använda det, låt oss då hålla det enkelt och klart. Det bör inte bli ytterligare en börda för fiskenäringen. Jag vill också vädja om att man lyssnar till dem som måste genomföra denna märkning för att se till att den är klar och begriplig, att den är väl utformad och lätt kan ses och förstås.

Albert Jan Maat hade rätt när han sa att kommissionen här måste göra bra ifrån sig. Jag instämmer till fullo.

Detta får inte bli till en piska som används mot fiskenäringen. Jag är orolig att vissa vetenskapsmän och andra skulle kunna utnyttja detta som en möjlighet att hålla nere den totala tillåtna fångstmängden (TAC) och kvoterna när det råder oenighet mellan fiskare och vetenskapsmän.

Jag anser inte att vi behöver en enda politik som ska passa alla. Om vi väljer den vägen så kommer vi att skapa ett getingbo. Alla har inte samma problem och jag är mycket medveten om behovet av att se till att de regionala skillnaderna respekteras där det är nödvändigt.

Jag lyssnade intresserat på kommissionsledamoten. Han sa att han skulle återkomma till parlamentet när kommissionen hade fattat ett beslut. Skulle det inte vara bättre att rådfråga parlamentet under arbetets gång i stället för att komma tillbaka och säga oss vad ni redan har beslutat, herr kommissionsledamot? Ni talade om ett verktyg. Detta får inte bli ytterligare ett verktyg för att underställa fiskenäringen byråkratisk kontroll. Jag är inte så övertygad om att konsumenterna verkligen kräver det.

Slutligen kan jag säga till Carmen Fraga Estévez och till er, herr talman, att det råder stor glädje i Belfast i kväll. Vi slog Spanien i fotboll med 3–2. Nordirland är ett mycket litet område med en och en halv miljon invånare, och vi har haft många problem under åren. Det verkar som att vi när det gäller fotboll kan slå engelsmännen, tyskarna och även spanjorerna, men i lördags var det många tårar i Belfast när Island slog oss med 3–0. Därför är det en stor källa till glädje i kväll när vi har besegrat Spanien.

  Talmannen. Tack, herr Nicholson. Jag kan inte påstå att ni kommer med goda nyheter för oss, men jag gratulerar er i alla fall.

  Joe Borg , ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Först av allt skulle jag vilja tacka föredraganden, Carmen Fraga Estévez, och alla andra som har talat i kväll.

Fastän kommissionen och parlamentet inte är överens vill de båda gå mot att anta beslut grundade på bedömning av tullar och breda samråd. Jag skulle vilja påpeka för förre talaren, James Nicholson, att debatten i kväll helt återspeglar kommissionens vilja att involvera parlamentet innan man börjar lagstifta om vad som behöver göras när det gäller miljömärkning. Det är tydligt att parlamentets deltagande i lagstiftningsfasen kommer att ha högsta prioritet innan man slutför hela den process som gäller miljömärkningsprogrammet.

Låt mig hänvisa till några specifika punkter som togs upp under debatten. De flesta av de föreliggande planerna är faktiskt relativt konsekventa och de är inte missvisande. Det alternativ som kommissionen föredrar för att införa minimikriterier för miljömärkningsprogram kommer dock att skapa ordning i systemet där detta är nödvändigt och öka konsumenternas förtroende. Vi kommer också att se till att produkterna håller högre kvalitet och skapa öppenhet och spårbarhet för produkterna på marknaden.

När det gäller den fråga som flera olika talare tagit upp om att man föredrar ett gemensamt miljömärkningsprogram, är det än så länge för tidigt att fatta ett definitivt och slutgiltigt beslut. Kommissionen har dock klarlagt vilket alternativ den föredrar och jag bör understryka att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, rådgivande kommittén för fiske och jordbruk samt de flesta av fiskenäringens och intressenternas företrädare stöder detta alternativ. Men trots att det verkar växa fram en preferens för alternativ 3 – det alternativ som kommissionen föredrar – vilket innebär att man reser minimikrav, har ingen enighet ännu nåtts mellan medlemsstaterna på rådsnivå.

Detta är anledningen till att jag understryker att det ännu är för tidigt att inta en fast och slutlig hållning om hur man ska gå vidare. Den här debatten har i alla fall klart bidragit till att informera oss bättre om parlamentets hållning och om de olika medlemsstaternas hållning.

I frågan om att utnyttja fiskeresurserna på ett hållbart sätt vill jag hänvisa till kommissionens meddelande, där det understryks att målet för politiken om miljömärkning för fisk och fiskeriprodukter grundar sig på idén om hållbart fiske. Meddelandet klargör att miljömärkningsprogram, om de grundas på klart definierade kriterier och lämpliga mätmetoder, kan bidra till att både övervaka de framsteg som görs när det gäller fiskets hållbarhet och att höja allmänhetens medvetenhet i hållbarhetsfrågor. Vidare refereras till hållbart utnyttjande med hänvisning till artikel 3 e i rådets förordning (EG) nr 2371/2002.

När det gäller övriga punkter som tagits upp håller jag med om vikten av oberoende certifiering och ackreditering. Garantier inom detta område tillhandahålls genom ISO-standarder och ISO-förfaranden. Emellertid har kommissionen ingen direkt behörighet att genomdriva dessa normer.

Jag instämmer också i det som sagts om att miljömärkningen behöver vara klar och lättbegriplig så att den lätt kan förstås av konsumenterna. Vidare erbjuder miljömärkningen en möjlighet att hjälpa till att bekämpa olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU) och att främja dokumentation när det gäller hållbara fiskemetoder.

Genom alla genomförda åtgärder kommer vi att höja medvetenheten bland allmänheten. När grunden läggs för miljömärkningsprogram kommer hänsyn att tas till FAO-kriterier. Programmen får inte vara besvärliga för små och medelstora företag, eller så komplexa att de inte kan genomföras effektivt av intressenterna.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

16. Gemenskapens anslutning till Haagkonferensen för internationell privaträtt – Europaparlamentets deltagande i Haagkonferensens arbete efter gemenskapens anslutning (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om

- en rekommendation (A6-0250/2006) av Diana Wallis för utskottet för rättsliga frågor om förslaget till rådets beslut om gemenskapens anslutning till Haagkonferensen för internationell privaträtt (KOM(2005)0639 7591/2006 – C6-0138/2006 – 2005/0251(AVC)), och

- en muntlig fråga (O-0076/2006 – B6-0324/2006) till kommissionen från Giuseppe Gargani för utskottet för rättsliga frågor om Europaparlamentets deltagande i Haagkonferensens arbete efter gemenskapens anslutning.

  Diana Wallis (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! Vi vet alla att EU:s medborgare rör på sig. Vi har uttryckligen uppmuntrat detta inom våra egna gränser genom principen om fri rörlighet. Emellertid är våra medborgare också rörliga i hela världen och de kan hamna i alla möjliga osannolika situationer och knipor där de ställs inför civilrättsliga problem vid olika domstolar. Sådant är det moderna livet. Så långt det är möjligt vill vi kunna erbjuda dem någon sorts visshet i dessa stunder av personlig kris.

I över 100 år har Haagkonferensen för internationell privaträtt outtröttligt arbetat med ett ständigt växande antal länder över hela världen för att upprätta en mängd internationella konventioner inom civilrättsliga områden, t.ex. försäljning av varor, testamentariska förordnanden, bortförande av barn, underhållningsskyldighet och trafikolyckor. De har strävat efter att skapa en sammanhängande rättslig ram i en alltmer rörlig värld.

När jag var praktiserande advokat refererade jag ofta till Haagkonventionerna för att hjälpa klienter i besvärliga situationer med en gränsöverskridande dimension. Dessa klienter hade anledning att vara tacksamma för att denna tämligen okända organisation fanns. Under de senaste åren som parlamentsledamot har jag haft förmånen att för parlamentets räkning vara närvarande vid många av mötena i Haag, att lära känna människorna bakom denna synbarligen ganska tekniska och oåtkomliga process och att se tjänstemännen och de nationella experterna i arbete, när de skisserar på och förhandlar fram mycket komplexa och tekniska överenskommelser för att stödja våra medborgare. Det är ett svårt arbete, med tanke på det allt större antal rättsliga traditioner och kulturella värderingar som är inblandade. Medan det kan förefalla vara ett tekniskt arbete ligger det mycket viktiga politiska beslut bakom många av dessa synbarligen torra rättsliga frågor. Detta arbete bör bli alltmer synligt för medborgarna och jag hoppas att vårt engagemang kommer att stödja denna process.

Hittills har gemenskapen företrätts av alla de enskilda medlemsstaterna. Utifrån mina egna begränsade iakttagelser tillför detta också en rikedom och en styrka till konferensens arbete tack vare mångfalden i våra egna rättsliga traditioner och våra egna komparativa rättsliga erfarenheter. Men mot bakgrund av gemenskapens nya befogenheter enligt Amsterdamfördraget står det samtidigt också klart att det finns all anledning för gemenskapen att fungera som en gemenskap inom konferensen. I varje praktiskt hänseende gör den redan detta genom gemensamma samordningsmöten, och konferensen verkar i varje fall genom konsensus. Därför ser jag absolut inget problem med att rekommendera mina kolleger att parlamentet ska ge sitt medgivande till gemenskapens anslutning till Haagkonferensen. Detta är något bra, en positiv utveckling som ligger rätt i tiden.

I slutet av motiveringen i min rekommendation finns dock en liten varning som förklaras mer i detalj i vår ordförandes resolutionsförslag. Om parlamentet ger gemenskapen dessa befogenheter minskar parlamentet kanske i viss utsträckning sin egen dyrköpta lagstiftningsmakt. Jag säger ”kanske” eftersom vi i kväll hoppas att kommissionsledamoten ska försäkra oss om att parlamentet kommer att fortsätta att vara fullt delaktigt i det framtida arbetet när nya konventioner förhandlas fram och nya eller gamla ratificeras av gemenskapen. Vi behöver finna nya arbetsmetoder där parlamentets ställning som medlagstiftare tillsammans med rådet till fullo respekteras.

Fastän det har varit trevligt att under de senaste åren delta i Haagkonferensens möten som ett slags särskild företrädare för parlamentet, behöver vi nu något mer formellt och översiktligt som speglar våra institutioners nya roll i denna process.

Jag antydde tidigare att de konventioner som förhandlas fram i Haag förtjänar mycket större uppmärksamhet. De förtjänar denna uppmärksamhet eftersom de inte endast leder till positiva resultat för våra medborgare utan också i allt större utsträckning inbegriper att man fattar politiska beslut och balanserar olika intressen. Detta är en verksamhet som fordrar större deltagande från parlamentet och jag vet att detta är något som Haagkonferensen också skulle välkomna. Det har hållits inledande diskussioner om en form av parlamentariskt forum, vilket är något som vi bör eftersträva.

Detta bör ändå inte ses som något som ändrar det faktum att parlamentet behöver vara helt inbegripet i gemenskapens lagstiftningsprocess i samband med konferensens verksamhet. Detta skulle ske genom ytterligare en verksamhet som vi har möjlighet att åta oss. Jag hoppas att mina kolleger kommer att instämma i att vi bör vara initiativtagare i detta avseende, och kanske vara värdar för ett första möte.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill ta tillfället i akt att tacka Diana Wallis för hennes betänkande och Giuseppe Gargani för den fråga han ställde tidigare i kväll.

Dessa båda är naturligtvis kopplade till varandra, och jag bekräftar att jag också varmt välkomnar rekommendationen i Diana Wallis betänkande att Europaparlamentet bör ge sitt samtycke till att gemenskapen ansluter sig till Haagkonferensen. Jag instämmer också i det som Diana Wallis säger i inledningen om betydelsen av Haagkonferensen och det arbete som har utförts under de senaste fem åren.

Det står dock helt klart att när gemenskapen ansluter sig till Haagkonferensen kommer att den att ha möjlighet att nå en ställning som faktiskt motsvarar dess nya roll som ledande aktör på den internationella scenen, det vill säga en aktör som behöver delta både praktiskt och formellt i Haagkonferensens verksamhet.

En anslutning kan innebära större enhetlighet – eller överensstämmelse – mellan de bestämmelser som tillämpas inom gemenskapen, inom Europeiska unionen, och de internationella instrument som håller på att utarbetas. Behovet av större enhetlighet motiverar och rättfärdigar att gemenskapen formellt ansluter sig till Haagkonferensen.

Som alla parlamentsledamöter är medvetna om kan gemenskapen, när Europaparlamentet väl har gett sitt samtycke, formellt ansluta sig till Haagkonferensen så snart två tredjedelar av de stater som är parter i konferensen har godkänt stadgeändringarna. Jag anser mig kunna säga er att denna majoritet kommer att ha nåtts i slutet av året, alltså ganska snart. En del medlemsstater har ännu inte tagit ställning, men jag är säker på att samtycke kommer att nås senast i december i år.

Både Diana Wallis och Giuseppe Gargani har betonat frågan om parlamentets roll efter det att gemenskapen formellt har anslutit sig till Haagkonferensen. Jag kan säga att jag, både personligen och på institutionens vägnar, kommer att verka för att garantera ett fullständigt samarbete med parlamentet även efter det att gemenskapen har anslutit sig till Haagkonferensen.

Vi vet alla att ramavtalet om förbindelserna mellan kommissionen och Europaparlamentet nyligen ändrades: i avtalet medges uttryckligen att parlamentet även på formell nivå deltar i förhandlingar om internationella avtal inom de områden som omfattas av gemenskapens befogenheter, och detta område faller absolut inom gemenskapens behörighet.

Jag kan försäkra Diana Wallis och alla ledamöter om att parlamentet ständigt kommer att hållas fullständigt underrättat om förhandlingarna och kommer att få delta i delegationerna och förhandlingarna. Som Diana Wallis mycket väl känner till instämmer jag helt och fullt i att när det gäller delegationerna är det fullständigt möjligt att tänka sig att vissa parlamentsledamöter kommer att delta i den formella delegationen. Slutligen vill jag säga att jag direkt kan bekräfta denna möjlighet och att den kommer att förverkligas när gemenskapen formellt har anslutit sig till Haagkonferensen.

  Jean-Paul Gauzès, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, ärade parlamentsledamöter! Att gemenskapen ansluter sig till Haagkonferensen för internationell privaträtt är definitivt en bra sak. Gemenskapen kommer att kunna delta aktivt i utformningen av konferensens prioriteringar och garantera att dessa överensstämmer med kommissionens arbetsprogram. Emellertid bör kompletterande åtgärder vidtas så snart som möjligt för att se till att det civilrättsliga området inte försvagas, utan att man håller fast vid de välbekanta målen om ökad politisk solidaritet inom ramen för gemensamma värderingar, principen om ömsesidigt erkännande av domar och skapandet av en integrerad inre marknad.

De kompletterande åtgärderna skulle bland annat kunna vara att rådet och parlamentet utformar ett mandat i frågor som rör medbeslutande, att en undersökning av de rättsliga och ekonomiska konsekvenserna görs i början av förhandlingarna och att en systematisk diskussion förs om huruvida det är lämpligt att infoga frånskiljandeklausuler i förslagen till konventioner.

Liksom föredraganden, som jag vill gratulera, anser jag att det är nödvändigt att parlamentet tillfrågas om utkasten till konventioner och utformningen av prioriteringar i konferensens arbetsprogram. Vidare får principen inte vara att gemenskapen systematiskt ansluter sig till alla befintliga konventioner. En anslutning till befintliga konventioner måste från fall till fall granskas av rådet och Europaparlamentet.

  Manuel Medina Ortega, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Efter kommissionsledamot Frattinis anförande har jag intrycket att vi har nått det mål som vi hade uppställt, trots att det har tagit lång tid.

För att sammanfatta sa kommissionsledamoten att parlamentets möjlighet att delta i förfarandet för ingående av överenskommelser inom ramen för Haagkonferensen fastställs i avtalet om den institutionella ramen och att Europaparlamentet därför formellt kommer att kunna delta i förhandlingarna. Framför allt sa han att det är möjligt för ledamöter från Europaparlamentet att delta i den formella delegationen. Jag tycker att vi till att börja med ska tacka kommissionsledamoten för hans generösa ord, eftersom det inte finns någon lagstadgad skyldighet att göra parlamentet delaktigt.

Vidare vill jag säga att jag instämmer i det som föregående talare sa, nämligen att det rättsliga samarbetet i civila ärenden numera, som en följd av Amsterdamfördraget, ingår i Europeiska unionens befogenheter, och att vi nu dessutom har Haagprogrammet för att genomföra det samarbetet. Detta är därför inte ett perifert område för Europeiska unionen, utan snarare ett väldigt centralt. Detta betyder att de tre institutionerna kommer att behöva börja arbeta med denna fråga och att det därför i allra högsta grad krävs ett samarbete.

Det resolutionsförslag som Giuseppe Gargani har lagt fram för utskottet för rättsliga frågor innehåller ett annat mycket intressant förslag, nämligen att det inte bara handlar om huruvida Europaparlamentet ska samarbeta med kommissionen vid förhandlingarna i Haagkonferensen, utan också om att inrätta ett slags parlamentariskt forum – en uppgift som Europaparlamentet skulle kunna åta sig – där vi skulle delta tillsammans med ledamöter från de nationella parlamenten. Lagstiftningen i Europeiska unionen på det privaträttsliga området är fortfarande till stor del nationell och därför skulle inrättandet av ett sådant parlamentariskt forum ge oss möjlighet att harmonisera ländernas ståndpunkter.

Det stora problemet med internationell privaträtt och med privaträtten i allmänhet är, som vi alla vet, att den inbegriper nationell lagstiftning som kommer från olika traditioner. I en tid när vi överväger att harmonisera, kodifiera och förenhetliga privaträtten skulle kanske inrättandet av ett parlamentariskt forum, för tillfället kanske med just detta som särskild målsättning, vara ett bra sätt att börja förmedla budskapet att EU-institutionerna inte är separerade från de nationella rättsliga traditionerna.

De av oss som har arbetat inom detta område har sett de enorma svårigheter som förhindrar framsteg inom privaträttens område, mot bakgrund av skillnaderna mellan de nationella traditionerna. Men det skulle vara väldigt positivt om detta förslag, som riktar sig mer till parlamentet än till kommissionen, förverkligades, för det skulle göra det möjligt för oss att åstadkomma en harmonisering av våra och de nationella parlamentens ståndpunkter och lägga fram dem för konferensen, där vi skulle delta.

  Ignasi Guardans Cambó, för ALDE-gruppen. – (ES) Herr talman! Det som vi idag debatterar visar verkligen Europeiska unionens mognad. För inte så många år sedan, när jag träffade personer som undervisade i internationell privaträtt vid olika universitet, var det mer eller mindre förbjudet att blanda internationell privaträtt eller privaträtt med EU-rätt, eftersom Europeiska unionen helt enkelt bara gällde fiske, internationell handel och konkurrens, men egentligen inte hade något med privaträttsliga frågor att göra.

I dag sysslar Europeiska unionen väldigt mycket med privaträttsliga frågor, eftersom Europeiska unionen idag, även om mycket fortfarande återstår att göra, sysslar med de privata konsekvenserna för EU:s medborgare – privaträtten, dess direkta inverkan på människors privatliv samt etableringsfrihetens och den fria rörlighetens inverkan på privaträtten avseende privatpersoner respektive bolag.

Allt detta föranledde att detta område infogades i Amsterdamfördraget, vilket möjliggjorde den situation där Europeiska unionen – eller Europeiska gemenskapen, för att vara exakt – fick de befogenheter som gjort det möjligt att utforma omfattande lagstiftning och omvandla sådana instrument till EU-lagstiftning som tidigare inte ingick i den lagstiftningen trots att de till viss del omfattades av gemenskapens befogenheter, exempelvis Brysselkonventionen.

I detta sammanhang är Europeiska unionens – gemenskapens, för att vara exakt – anslutning till Haagkonferensen ett mycket viktigt steg och visar, vill jag påstå, Europeiska unionens mognad. Vi har dock fortfarande lång väg kvar, bland annat när det gäller hur reglerna ska utformas: tredje pelaren, första pelaren etc. Nu är inte rätta tidpunkten att diskutera detta, men det kommer att förbättra kvaliteten på vår lagstiftning och kommer utan tvekan att göra det möjligt för Europeiska unionen att ta med sig sina egna prioriteringar till Haagkonferensen.

Trots att det är midnatt och väldigt få ledamöter är närvarande vill jag säga att detta är ett verkligt tecken och mått på Europeiska unionens mognad inom ett område som påverkar medborgarna mycket konkret.

  Daniel Strož, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! När det gäller förslaget till rådets beslut om Europeiska gemenskapens anslutning till Haagkonferensen för internationell privaträtt vill jag påpeka att detta är ett absolut nödvändigt steg, eftersom gemenskapen enligt Amsterdamfördraget ska ha befogenhet att vidta åtgärder för rättsligt samarbete i civilmål med en gränsöverskridande dimension, när sådana åtgärder främjar en effektivt fungerande inre marknad. Många av de åtgärder som gemenskapen har vidtagit, eller gör sig redo att vidta, sammanfaller med Haagkonferensens verksamhet. Eftersom antagandet av de nämnda interna instrumenten har resulterat i att de yttre befogenheterna har överförts från medlemsstaterna till gemenskapen inom de områden som dessa instrument reglerar, är det nödvändigt att gemenskapen blir fullvärdig medlem i Haagkonferensen. Jag anser också att en kontinuerlig förstärkning av rättssäkerheten för våra medborgare utan tvekan är en fakto