Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 25 september 2006 - Strasbourg

15. Ansvarsfrihet 2004: Europeiska gemenskapens allmänna budget, Avsnitt I, Europaparlamentet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0280/2006) av Markus Ferber för budgetkontrollutskottet om ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2004: Avsnitt I – Europaparlamentet (N6-0027/2005 – C6-0357/2002 – 2005/2091 (DEC)).

  Markus Ferber (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Kanske jag redan från början bör påpeka att det, i det betänkande som vi ska diskutera och som vi kommer att rösta om i morgon, står att vi beviljar parlamentets talman ansvarsfrihet, och därför anser jag att det är synnerligen beklagligt att parlamentets talman inte är närvarande vid våra överläggningar i dag. Jag vill påpeka att han har en särskild skyldighet att vara närvarande.

Även om vi faktiskt hade avslutat ansvarsfrihetsförfarandet för parlamentets budget för 2004 redan i april fick man vid en noggrann läsning av lokaltidningen här i Strasbourg upplysningar som i fråga om dramatik verkligen är oöverträffade.

Även om staden Strasbourg redan i november 2005 informerade parlamentets administration om att staden måste fortsätta att föra förhandlingar om de två byggnaderna – kända som IPE 1 och IPE 2 – med en nederländsk pensionsfond anser jag det är oacceptabelt att både parlamentets administration och presidiet pressade på köpeförhandlingarna, och det var bara vårt eget initiativ som förhindrade att affären gick igenom. Vad vi har lyckats få fram genom att undersöka detta är faktiskt en ganska intressant historia – och jag vill koncentrera mig på detta under den lilla tid som jag har kvar för mitt anförande.

År 1979, när direktvalet infördes, bedömde Europaparlamentet att det behövde kontorsutrymme. Detta kan man inte göra några invändningar mot. Parlamentet bad staden Strasbourg att ställa sådana lokaler till förfogande – och detta kan man inte heller göra några invändningar mot. Staden Strasbourg bedömde att den inte hade råd med detta själv och därför gav den en tredje part, den nederländska pensionsfond som jag har nämnt, i uppdrag att bygga ett kontorskomplex. Resultatet av detta blev en andrahandsuthyrning som ledde till att vi till staden Strasbourg betalade mellan 30 och 60 miljoner euro mer i hyra än staden i sin tur betalade till pensionsfonden – och de olika summorna beror på vilken undersökning man utgår ifrån. Detta skedde trots att parlamentets budgetutskott och kvestorerna 1980 hade krävt att man från och med då inte skulle betala mer till staden Strasbourg än den själv betalade till pensionsfonden.

Parlamentets presidium gjorde 1983 en förnyad bedömning av rimligheten i den hyressumma som betalades och utarbetade ett nytt beräkningssystem som bygger på jämförbarhet. Utifrån detta system beräknades hyran på nytt, och eftersom inflationen i Frankrike var som högst på 1980-talet ville staden Strasbourg att hyran skulle indexeras, låt vara utan någon tidsbegränsning.

I det betänkande som jag har äran att lägga fram i dag har detta lett oss till två grundläggande slutsatser. Den första är att den administration som förvaltar denna underbara byggnad, Europaparlamentet, senast från och med 1983 slutade göra någonting åt de hyresavtal som ingåtts med staden Strasbourg. Detta är oacceptabelt, och för att ge ett mycket specifikt exempel är en av konsekvenserna av införandet av euron att indexeringen har blivit meningslös. Den andra slutsatsen – och detta är någonting som jag vill tala i klartext om – är att staden Strasbourg, som förser Europaparlamentet med ett hem, inte på något sätt har gett exempel på gott och förtroendefullt samarbete mellan institutionen och staden.

Det har fastställts i alla våra revisioner att det inte har förekommit vare sig korruption, bedrägeri, vanskötsel eller förskingring av medel. Jag beklagar verkligen att den ledamot som har blivit känd för att sitta här med gasmask och påstå att platsen stinker av korruption inte är närvarande.

Det var inte vår uppgift att bedöma om det var klokt eller inte att fastställa i EU-fördragen var parlamentet ska ha sitt säte. Det finns en kvinnlig ledamot som bor i Bryssel och som utan tvivel har det eländigt på vandrarhemmet när hon kommer till Strasbourg. Jag beklagar verkligen att inte heller hon är närvarande, för att nu inte nämna att hon inte har lämnat något som helst bidrag till betänkandet. Vad vi anmodades att göra var att gå igenom vad som hade hänt i det förflutna, och det är vad vi har gjort. Jag riktar ett varmt tack till alla de ledamöter som har medverkat i detta. Vi anmodades dock inte att avgöra var Europaparlamentet bör ha sitt säte, vilket är en fråga som överlåts åt stats- och regeringschefernas oändliga visdom, och jag är säker att vi alla vet att frågan är trygg i deras händer.

Därför framför jag nu ett stort tack till alla som har medverkat i detta. Samtidigt beklagar jag att det fanns så många som försökte förvandla detta till en mediekampanj, dock utan att delta i det verkliga arbete som utfördes av arbetsgruppen och i budgetkontrollutskottet.

Trots alla dessa påpekanden och med vissa förslag inför framtiden beviljar vi ansvarsfrihet för 2004. Vi kommer dock att diskutera den fortsatta utvecklingen i framtida betänkanden om och när detta blir nödvändigt.

  Simon Busuttil, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden Markus Ferber. Den huvudsakliga slutsatsen av utredningen om anklagelserna gällande de två byggnaderna i Strasbourg är att det inte finns några tecken på olagliga handlingar. I den bemärkelsen var anklagelserna således ogrundade. Det finns emellertid ett antal uppgifter som har framkommit och som, även om de inte är olagliga, bör betonas här i dag.

Den första är att det verkligen har skett en orimlig hyresinbetalning motsvarande mellan 32 miljoner euro och så mycket som 60 miljoner euro.

För det andra har staden Strasbourg agerat med trolöshet mot huvudman genom att göra sådant som den visste att parlamentet aldrig skulle ha godtagit, såsom att behålla en del av hyresinbetalningen, samt att förhandla om en minskning med 29 miljoner euro av köpesumman.

För det tredje har också Europaparlamentets administration varit bristfällig. Under den långa perioden på 30 år har den nämligen brustit i sin omsorgsplikt att se till att den hyra som betalades till staden Strasbourg för de två byggnaderna inte var orimligt hög.

Slutligen var Europaparlamentet självt inte enigt i denna fråga, för hur kan man annars förklara att budgetkontrollutskottet informerades om anklagelserna mer än en månad senare än parlamentets presidium? Hur kan man annars förklara att vårt presidium, till och med medan utredningen pågick, fortsatte att förhandla om köpet av byggnaderna, och att det därigenom undergrävde själva utredningens politiska auktoritet?

Även om ingen av dessa punkter utgör olagliga handlingar kan de definitivt inte tolereras, och än mindre upprepas.

(Applåder)

  Edith Mastenbroek (PSE). – (EN) Herr talman! I dag ska jag inte att tala i egenskap av officiell skuggföredragande för PSE-gruppen, så jag kommer inte att använda min tre minuter långa talartid. Jag vill bara säga att jag stöder slutsatserna i Markus Ferbers betänkande.

I betänkandet hävdar man att det i själva verket har skett ett löftesbrott mellan staden Strasbourg och denna institution. Det är något som jag helhjärtat kan stödja. Två offentliga institutioner som hanterar offentliga medel borde uppträda på ett sätt som inte bara är lagligt, utan också etiskt och moraliskt godtagbart. Efter att ha deltagit i denna arbetsgrupp anser jag att en av parterna i trepartsavtalet konsekvent har agerat i enlighet med dessa etiska principer, medan en annan part – nämligen staden Strasbourg – inte har gjort det.

Jag har under min korta tid i parlamentet blivit känd som en av ledarna för anti-Strasbourgkampanjen. Jag är inte van vid att använda ord som ”anti-”, för i grunden är jag inte förtjust i hur det klingar. Jag har gjort mitt yttersta för att undvika att blanda ihop diskussionerna om parlamentets säte med diskussionerna om huruvida skattemedel har använts väl. Jag vill i dag förklara för parlamentet att de enda personer som konsekvent har blandat ihop dessa två debatter för det första har varit Strasbourgs borgmästare, som när hon talade till oss under sin utfrågning påminde oss om att en sådan debatt i själva verket var relativt riskfylld, eftersom Alsaceregionen har en mycket symbolisk innebörd. Jag är fullständigt övertygad om att detta är sant, och jag instämmer till fullo.

Därför vill jag använda denna korta tid av sammanträdet i dag till att fråga staden Strasbourg – om det den påstår verkligen är sant, och om den verkligen anser att denna region förtjänar att hedras – hur det kommer sig att staden sedan 1979 ständigt har agerat på ett sätt som, för att uttrycka mig milt, strider mot detta syfte?

Detta är två offentliga institutioner som försöker göra det bästa för sina medborgare. Jag står här, eftersom jag vill försäkra mig om att de pengar som de nederländska medborgarna betalar in till EU:s konto spenderas väl.

Jag vill bara påpeka att dessa pengar enligt föredragandens betänkande inte har spenderats väl, och att detta i själva verket har varit, för att uttrycka mig milt, …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jan Mulder, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Ansvarsfrihetsförfarandet för 2004 präglades förvisso av en egendomlig händelseutveckling. Om det inte hade varit för en tidningsartikel som publicerades precis före ansvarsfrihetsdebatten och som fäste uppmärksamheten på den kompensation som ingick i köpet av två nya byggnader i Strasbourg, skulle vi antagligen helt enkelt ha beviljat ansvarsfrihet i april. Så snart betänkandet blev offentligt reagerade administrationen på ett alltigenom lämpligt sätt genom att ställa in köpet av dessa två byggnader. Jag måste också säga att budgetutskottet reagerade mycket adekvat genom att omedelbart inrätta en intern undersökningskommission för att granska alla sidor av ärendet. Jag kan bara säga att Markus Ferber har spelat en lysande roll i denna process och i denna undersökningskommission, och för detta är han värd all erkänsla. Undersökningskommissionen har också utfört ett bra arbete på kort tid.

Med risk för att upprepa mig vill jag säga att den slutsats som jag i likhet med andra har dragit är att det fanns ett förtroendefullt förhållande mellan två offentliga institutioner, mellan staden Strasbourg och Europaparlamentet, ett förhållande som till följd av denna fråga har skakats rejält. Att de båda offentliga institutionerna skaffar sig vinster bakom ryggen på varandra är oursäktligt eftersom det fortfarande handlar om skattebetalarnas pengar.

I juridiskt avseende är allt dock vattentätt, och det finns alltså inte mycket att göra åt saken. Enligt min uppfattning är det en riktig slutsats som dras i Ferberbetänkandet, nämligen att köpet av byggnaderna, som är underkastat en rad villkor, fortfarande är det bästa alternativet för skattebetalarna – under förutsättning att priset är rätt och vi köper mark och byggnader samtidigt. Jag stöder denna åsikt och jag tror att detta kommer att ske inom kort. Jag vill också påpeka att detta köp av byggnaden inte har något som helst samband med frågan om parlamentets säte. Som Markus Ferber redan har sagt skulle ett beslut av regeringscheferna kunna ändra på detta. Parlamentet kanske har sin egen uppfattning, men det har inga befogenheter för att ändra på någonting. Vad som är viktigt är skattebetalarnas intressen. Om priset är rätt tror jag att det skulle vara billigare att köpa än att fortsätta att betala hyra, både i det långa loppet och på relativt kort sikt.

Frågan om ansvarsfrihet handlar alltid om det förgångna. Bortsett från byggnaderna innehåller betänkandet också en hel lista med intressanta punkter med rekommendationer inför framtiden. Det innehåller nyttiga rekommendationer om de kontrakt som parlamentets assistenter måste få och även om de nya möjligheter som kommunikationstekniken erbjuder oss, någonting som jag själv dagligen bemödar mig om att sätta mig in i.

När det gäller de allmänna slutsatserna kan jag bekräfta att min grupp i stort sett stöder Markus Ferbers åsikter.

  Bart Staes, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag vill lyfta fram två avsnitt i Markus Ferbers utmärkta betänkande: fastighetspolicyn och den frivilliga pensionsfonden. Jag börjar med fastighetspolicyn som alla talare har haft någonting att säga om. Här har vi nu framför oss ett andra betänkande som ett resultat av denna artikel i pressen. En speciell arbetsgrupp inrättades, och i den anser jag att vi alla arbetade mycket hårt och bra tillsammans och försökte ge Markus Ferber största möjliga stöd.

Slutsatserna är därför identiska över hela linjen, och de flesta ledamöterna har citerat dem. Vi har inte kunna konstatera några olagliga handlingar eller korruption, men vad vi faktiskt vet är att Europaparlamentet under de senaste 20 åren har betalat staden Strasbourg mycket mer än förväntat i hyra, minst 32 miljoner euro och antagligen mer, mellan 42 och 60 miljoner euro. En annan sak som är oacceptabel enligt min uppfattning är att staden Strasbourg vid ett tillfälle fattade det ensidiga beslutet att lägga undan 11 miljoner euro under denna period, vilket staden sa var för att skydda sig mot risken för att parlamentet skulle komma att lämna sina lokaler i Strasbourg.

Detta agerande har skakat förhållandet mellan staden Strasbourg och Europaparlamentet allvarligt, och det kommer därför inte som någon överraskning att detta har blåst liv i hela debatten om parlamentets säte. Jag är medveten om att detta inte är vad betänkandet om ansvarsfrihet handlar om, men jag anser att parlamentet i en rekommendation till rådet äntligen bör bestämma sig och säga om det vill fortsätta att ha sitt säte i denna stad eller inte.

Avslutningsvis vill jag nämna den frivilliga pensionsfond som är ett annat viktigt inslag i Markus Ferbers betänkande. I slutet av 2004 hade fonden ett försäkringsunderskott på inte mindre än 43 miljoner euro, en summa som dessbättre minskade till 28 miljoner euro i slutet av 2005. Jag vill rikta uppmärksamheten mot ändringsförslag 5, där det uttryckligen sägs att parlamentet självt aldrig kan göras ansvarigt för detta underskott. Det är en frivillig pensionsfond som sköts av förvaltare. Därför är det förvaltarna som bör få skulden för eventuella underskott, inte parlamentet eller skattebetalarna. Det är förvaltarna som bär ansvaret för den oetiska, eller felaktiga, förvaltningen av enorma belopp.

  Janusz Wojciechowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill tacka Markus Ferber för hans arbete, särskilt för att han har lyckats utarbeta ett betänkande som är vederhäftigt och sakligt formulerat trots att det bygger på bristfällig information.

I samband med debatten om ansvarsfrihet kommer jag att tänka på en rad allmänna kommentarer om kontrollsystemet och metoden för att kontrollera genomförandet av Europeiska unionens budget. Jag konstaterar med beklagande att kontrollsystemet är ganska allmänt och ytligt. Det talas mycket om huvudböckers pålitlighet, antalet felaktigheter och bristerna i kontrollsystemet. Allmänna påpekanden av detta slag upprepas gång på gång, men i själva verket har vi inte någon fullständig insikt i hur unionens budget genomförs.

Sådana frågor som till exempel byggnaderna i Strasbourg och dessförinnan Eurostat-affären och liknande oegentligheter har en tendens att spåras upp av pressen. I detta avseende är kontrollsystemet inte till någon hjälp. Systemet måste omprövas för att det ska bli mer målinriktat och specifikt och kanske mera likna det system som används av de nationella tillsynsmyndigheterna, ett system som är mer effektivt än unionens system.

  Jeffrey Titford, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag är evigt tacksam mot denna förnäma institution för att ha beviljat mig snåla en och en halv minut för att kommentera ansvarsfriheten när det gäller budgeten för 2004. Låt oss, mot bakgrund av att parlamentet i betänkandet beskrivs som ”det demokratiska representativa organet inom Europeiska unionen”, klarlägga hur lite parlamentet förtjänar denna beskrivning. Vi har inga debatter inom denna institution, utan strikt kontrollerade och iscensatta talartider utan möjlighet att replikera; härav den tomma kammaren denna kväll. Vi går rätt och slätt igenom förslagen i vad som är en blek skugga av ett parlament. Parlamentet agerar som fikonlöv för att ge sken av demokratisk anständighet, men har i själva verket har utformats för att vilseleda EU:s folk att tro att de har något att säga till om i förvaltningen av det så kallade EU-projektet.

Det kan inte finnas något bättre exempel på detta än den framställning med en miljon underskrifter, där man krävde ett slut på denna ytterst meningslösa och löjligt dyra månatliga pilgrimsfärd till Strasbourg. Samtidigt som parlamentet ignorerar denna begäran från det folk som vi förväntas företräda, överväger det på allvar att köpa dessa byggnader och därigenom permanenta denna bisarra ordning. Det är mycket bra att man i betänkandet ifrågasätter staden Strasbourgs pålitlighet, men sanningen är den att staden …

(Talmannen avbröt talaren.)

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill bara påpeka att Jeffrey Titford från UK Independence Party just har framfört ett av de mest passionerade argumenten för en europeisk konstitution: han stödde initiativet från de en miljon européerna, och detta kan endast bli rättsligt bindande om vi har en konstitution.

Jag vill göra tre påpekanden. Först och främst vill jag gratulera Markus Ferber till ett utmärkt betänkande. Det var en bra idé att skjuta upp betänkandet om ansvarsfrihet till följd av otydligheterna kring förbindelsen mellan staden Strasbourg och Europaparlamentet. Jag stöder betänkandets innehåll till fullo, samt hur det har författats. Vi behandlade detta i budgetkontrollutskottet, där betänkandet antogs med 25 röster för och endast en röst emot.

Den andra punkten handlar om att lägga skulden på den andra parten. Sanningen är den att båda parter ska klandras: dels parlamentets administration, som kanske har varit en aning naiv, och dels staden Strasbourg. Detta kan inte förnekas. Jag håller med Edith Mastenbroek och Simon Busuttil, som sa att staden Strasbourg hade samarbetat med oss på ett trolöst sätt. Mitt förtroende för denna stads agerande har minskat.

Min slutliga punkt gäller huruvida detta betänkande och frågan om Europaparlamentets säte har något samband med varandra. Det är de inte, men samtidigt handlar det om hur vi använder våra medel. Som i ett äktenskap är det viktigt att tala om känsliga frågor. Jag inser till fullo att detta är en känslig fråga, men vi måste komma ihåg att det inte enbart handlar om hyran. Sanningen är den att vår resa hit varje år kostar 209 miljoner euro av skattebetalarnas pengar. Detta är slöseri, och jag stöder den idé som har förts fram i kampanjen ”oneseat.eu” om att endast ha ett säte. Låt oss öppet tala om detta och låt oss försöka hitta en lösning, men det bör ske vid sidan om detta betänkande.

  Herbert Bösch (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vill gratulera vår föredragande och budgetutskottets arbetsgrupp för deras förtjänstfulla behandling av denna fråga. En sak som har blivit uppenbar och som man även får en känsla av under dagens sammanträde, är att de som vill ha öppenhet ofta, när det kommer till kritan, inte vill att uppgifterna ska komma ut och – som föredraganden har observerat – ibland visar det sig att uppgifterna inte är riktigt så skandalösa och inte riktigt så extraordinära som de hade velat se i tidningarna. Budgetkontrollutskottet, föredraganden och arbetsgruppen har dock erhållit dessa handlingar på ett korrekt sätt och de står för dem. Jag gratulerar dem hjärtligt till de resultat som har offentliggjorts.

Jag har ingen större lust att återigen ta upp hur motbjudande det var att så mycket var påklistrat under denna debatt. Alla har en åsikt om Strasbourg, om Bryssel och om andra saker och det gör det svårare att utföra arbetet på ett lämpligt sätt. Jag anser att det har utförts ganska bra och att Ferberbetänkandet förtjänar vårt stöd.

Vad kan vi dra för lärdomar av detta? Till att börja med hade våra egna handläggare, vårt eget presidium – som jag tror att vår nuvarande ordförande är ledamot av – tillgång till information som inte överlämnades till oss vid en tidpunkt då Markus Ferber redan arbetade med sitt betänkande. Detta är inte godtagbart och det måste ske förändringar här. I framtiden måste man kräva att saker och ting sköts på ett annat sätt, annars måste vi värna om våra egna intressen.

För det andra: en annan lärdom som jag anser att vi kan dra av det som Markus Ferber har skrivit är att man bör kräva av parlamentets ledning att den ser över gamla avtal i stället för att vänta i tusen år på att något annat dyker upp. Man får inte tillåta att detta sker.

För det tredje menar jag att alla dem som anser att den rådande debatten om fastighetspolicyn i Strasbourg kan kombineras med diskussionen om ”ett säte” först bör vara säkra på – vilket jag inte är – hur saker och ting ligger till när det gäller parlamentets principer i förhållande till de andra platser där det håller sammanträden.

  Bill Newton Dunn (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill använda mitt minutanförande till att tala om punkt 88 angående pensionsplanen för Europaparlamentets ledamöter, och hur dessa inbetalningar sker.

För det första beklagar jag djupt att vissa kolleger här i parlamentet har förtalat andra kolleger. De som har stått för detta förtal är inte närvarande under denna debatt, och de har inga bevis. Det är skandal att de kan gå till pressen och försöka skapa sig ett namn genom att förtala ledamöter av parlamentet. Låt dem lägga fram bevis innan de går runt och uttalar sådana saker.

Jag har inga invändningar – och jag har inte heller hört några invändningar – mot att våra inbetalningar till pensionsplanen dras direkt från våra bankkonton. Det är helt och hållet i sin ordning. Men man bör ha i åtanke att parlamentet uppenbarligen är tvunget att rekrytera fem extra heltidsanställda för denna uppgift, till en årlig kostnad av 400 000 euro, i syfte att kontrollera att rätt belopp har överförts från alla de nationella bankkontona till den centrala potten. Detta på grund av att vissa banker tar ut bankavgifter för överföring av pengar, medan andra inte gör det, så beloppen kommer att variera. Eftersom 13 av våra medlemsstater dessutom inte har euro som valuta kommer de månatliga betalningarna även att variera till följd av fluktuationer i de nationella valutornas växelkurser gentemot euron. Allt detta innebär mycket stora utgifter, och vi bör hålla huvudet kallt och avstå från förolämpningar.

  Jens-Peter Bonde (IND/DEM). – (DA) Herr talman! Jag har suttit längst i Europaparlamentet och jag är den ledamot som har rest mest till Strasbourg. Jag var ledamot av budgetutskottet och av ordförandekonferensen när majoriteten beslutade att sekretariatet skulle vara beläget i Luxemburg och att sammanträdena skulle hållas växelvis i Strasbourg och Bryssel. Jag röstade för Strasbourg så jag förespråkar inte en hållning som är kritisk mot Frankrike.

Man har nu samlat in en miljon underskrifter så att vi kan få ett enda säte. Detta är ett slående uttryck för gräsrötternas åsikter. Vi vill inte längre slösa med skattebetalarnas pengar och med parlamentsledamöternas och de anställdas tid. Vi bör därför göra vad vi kan för att möta medborgarnas kritik. När vi fastställer sammanträdeskalendern för 2008 kan vi bestämma att vi sammanträder varje tisdag i den stad där kommissionen sammanträder. Vi skulle kunna få en rapport om dagens beslut och hålla alla omröstningar som kräver absolut majoritet. På så sätt skulle behovet av att flytta mellan de två städerna minskas drastiskt. Balen skulle hållas i statsministerns hov och man skulle tvingas att inrätta en enda arbetsplats. Detta är något som vi kan göra själva utan att bryta mot EG-fördraget.

Vi kan också sända ett budskap genom att inte köpa nya byggnader just nu. Jag har lagt fram ändringsförslag 9 för att förhindra eller skjuta upp köpen. Ingen har haft fantasi nog att föreställa sig att Strasbourgs kommun vinner ekonomiskt på Europaparlamentet och EU:s skattebetalare. Denna idé har inte uttryckts vid något sammanträde som jag kan komma ihåg och jag kommer inte att anklaga nuvarande eller före detta generalsekreterare för att ha varit försumliga. Man måste kunna förvänta sig att offentliga myndigheter är ärliga och att de är lojala mot varandra. Jag har dessutom förstått att Strasbourg inte har brutit mot lagen. I så fall måste lagstiftningen ändras så att offentliga myndigheter blir skyldiga att informera om när de gör affärer med varandra. Här i parlamentet är vi emellertid inte tvingade att köpa byggnader från Strasbourgs kommun. Vi har tillräckligt många byggnader och nu måste vi komma överens om att kräva en enda arbetsplats.

  Albert Jan Maat (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag vill gratulera Markus Ferber till hans sätt att lägga fram ansvarsfriheten och betänkandet och till hans arbetsmetoder. Jag – som bara är ledamot av budgetkontrollutskottet – vill också varmt tacka ledamöterna från min grupp, dvs. Simon Busuttil, Alexander Stubb och Ingeborg Grässle, för det utmärkta samarbete vi har haft med Markus Ferber, inte minst under de förberedande sammanträdena i PPE-DE:s arbetsgrupp.

Markus Ferber har lagt fram ett kritiskt betänkande – kritiskt mot byggnaderna och mot en rad tjänster, samtidigt som han är rättvis. Det innehåller en rad sunda rekommendationer om hur man kan göra förbättringar. Ett betänkande om ansvarsfrihet måste till exempel användas för att kontrollera parlamentets egen ekonomi och budget mer effektivt. Jag behöver inte säga att han riktade tillräckligt mycket uppmärksamhet mot byggnadsfrågan, problemet med Strasbourgs kommun. Han skrev fullständigt tydligt, men också rättvist, att man ibland till viss mån kan skylla på parlamentet och inte bara på de andra parterna i konflikten.

Samtidigt som vi nederländska kristdemokrater ansluter oss till Ferberbetänkandets huvudinriktning när det gäller användandet av parlamentets budget för 2004, så som den utarbetades och antogs i budgetkontrollutskottet, vill jag dock göra några observationer som inte har att göra med Ferberbetänkandet, inte minst därför att föredraganden har gjort ett utmärkt arbete när det rör Strasbourg.

I morgon, i budgetutskottet, kommer vi att diskutera ett möjligt köp. Det är uppenbart att mitt parti är emot detta, inte minst med hänsyn till det faktum att den diskussion som hålls om detta ämne – och jag behöver bara hänvisa till Alexander Stubbs ord, som jag instämmer i – i själva verket bör hållas före fastighetsköp. Dessutom kan parlamentet egentligen inte diskutera detta förrän om två år, under ansvarsfriheten för 2006, vilket inte ger mig intrycket att saker och ting sköts på rätt sätt.

Jag har också ytterligare en kommentar om detta köp, som handlar om eventuell förekomst av asbest. Miljöaspekterna har inte diskuterats tillräckligt i detta sammanhang. Samtidigt som jag återigen skulle vilja gratulera Markus Ferber så kan vi inte stödja köpet av byggnaden för tillfället med hänsyn till de frågor som jag har nämnt.

  Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden, Markus Ferber, för hans arbete och för den dynamik som han ingöt i arbetsgruppen, budgetkontrollutskottet och budgetutskottet. Vi stödde emellertid inte vissa av hans slutsatser i utskottet helt och hållet eller hans beslut att återigen ta upp vissa frågor, vilket enligt min åsikt delvis har lett till att de tidigare slutsatserna, som var tydliga, nu har blivit otydliga.

Detta skulle bli något av ett förvaltningsgodkännande för parlamentet, men den information som Strasbourgs kommun tydligen har gett pressen om den vinst man hade gjort med hänsyn till det pris som parlamentet hade betalat – genom att använda någon form av mellanhandsavtal som man aldrig förklarade – gjorde detta till något mycket intressantare, som har gett oss en del viktiga erfarenheter.

Arbetsgruppen kom fram till att saken sköttes på ett lagligt sätt och att det också var gängse förfarande i samband med denna typ av fastighetsavtal, vilket jag även anser gäller för den olämpliga användningen av faktiska mellanhänder. Man måste bekräfta att mellanhänderna verkligen förtjänade sina pengar.

Om det fanns för mycket förtroende på en sida och brist på hederlighet på den andra menar jag att vi, i egenskap av parlament, har lärt oss att inte ha en så stark tro på andra institutioners hederlighet. Detta ärende är därför välkommet om det kan ingjuta en större medvetenhet om de risker och faror som finns när det gäller fastighetsaffärer och om vi därigenom kan – och jag anser att det är vårt mål – undvika sådana obehagliga överraskningar i framtiden, eftersom de gör det svårare för parlamentet att ha det nödvändiga förtroendet för våra egna säten.

När det gäller de två andra frågorna som återigen har kommit med i kölvattnet – pensionerna och parlamentets säte – bekräftar jag att jag delar den åsikt som har uttryckts flera gånger i parlamentet om att detta inte är den lösning som föreslås av majoriteten.

  Nathalie Griesbeck (ALDE). – (FR) Herr talman! Jag vill också tacka Markus Ferber för att han har utfört ett utmärkt arbete med uppföljningen i ett sammanhang som inte bara var rättsligt komplicerat utan också understundom turbulent. Jag är naturligtvis tacksam mot budgetkontrollutskottet för att man har genomfört undersökningarna i syfte att sprida lite ljus över vår debatt.

Samtidigt som jag för min del uppriktigt beklagar det klumpiga sätt som Strasbourgs kommun har skött detta ärende på har jag lärt mig två saker. För det första handlar det om hur vårt parlament drivs: som föredraganden påpekar måste vi framöver vara mer noggranna när det gäller den rättsliga ställningen för våra avtal, även när de är komplicerade.

Det andra jag har lärt mig är mer grundläggande och politiskt till sin karaktär. Det rör emellertid fortfarande ansvarsfriheten. Jag hoppas att beviljandet av ansvarsfrihet gör det möjligt för oss att en gång för alla stoppa de ständiga, förvirrade försöken att rikta uppmärksamheten tillbaka på kostnaderna för sätet i Strasbourg, vilket har bestämts genom fördragen och genom stats- och regeringschefernas klokhet, som Markus Ferber påpekade. Om vi inte lyckas med detta föreslår jag två lösningar: antingen repatrierar vi alla organ inom Europaparlamentet, som är den främsta demokratiska institutionen, och då får vi bara ett säte som en av ledamöterna har sagt. Det minsta vi annars kan göra är att genomföra en revision för att fastställa kostnaderna om vi sprider alla EU:s institutioner och organ över hela EU och dra slutsatser av detta.

  Ingeborg Gräßle (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill också ha 25 procent extra talartid.

Omstuvningen av denna fråga i och med hyresavtalet för byggnaden i Strasbourg – som har pågått i 28 år – gör mig mycket betänksam.

(Talmannen avbröt talaren.)

Jag känner tvivel – tvivel som inte försvinner – när det gäller kompetensen hos dem som förvaltar parlamentets byggnader och hur viktigt det är att få valuta för pengarna för dem som förvaltar finanserna. Under 28 år har de ansvariga i parlamentet inte kontrollerat om hyresavtalen fortfarande var förmånliga – inte ens när de ursprungliga kapitalkostnaderna hade skrivits av eller när man 1997 i Amsterdamfördraget angav att Strasbourg skulle bli vårt säte, för det var senast vid denna tidpunkt som det blev nödvändigt att bedöma den aktuella risken.

År efter år har vi betalat för hög hyra, vilket avsevärt har skadat parlamentet och EU:s skattebetalare. Hyran har uppgått – vilket t.o.m. den granskare som har arbetat på uppdrag av Frankrike har medgett – till minst 28–32 miljoner euro. Vem är i själva verket ansvarig för detta? Varför har parlamentets internrevisorer inte skött sitt arbete? Ingen besvarar dessa frågor och det gör mig vansinnigt arg. Jag, precis som alla andra ledamöter i kammaren, kommer att se till att dessa frågor följs upp och att de inte glöms bort.

I morgon ska vi frigöra 80 miljoner euro för köp av dessa byggnader som vi faktiskt har betalat för flera år sedan. Vi får t.o.m. en byggnad på köpet utan att vi vet vilket långsiktigt ansvar detta för med sig. Man har lappat ihop ett avtal under avsevärd tidspress utan att förhandla om köpeskillingen med hänsyn till vad som har hänt tidigare. Om detta avtal inte är bättre eller sämre än sina föregångare kommer det att bli föremål för ytterligare en debatt i parlamentet inom den närmaste framtiden.

  Markus Ferber (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag vill bara påpeka – med tanke på vad jag sa i mitt anförande när ni inte var här – att jag förväntar mig att parlamentets talman är närvarande nästa gång vi diskuterar ansvarsfriheten för parlamentet.

  Talmannen. – Vi ska informera honom om denna begäran. Jag vill bara påpeka att parlamentets talman just nu leder ett sammanträde i presidiet. Det är den förklaring jag kan ge er. Parlamentets talman har inte förmågan att befinna sig på flera platser samtidigt. Han är inte allestädes närvarande som Leopoldo Fregoli.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.