Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 25 september 2006 - Strasbourg

19. Inrättande av en europeisk ram för kvalifikationer (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0248/2006) av Thomas Mann för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om skapandet av en europeisk ram för kvalifikationer (2006/2002(INI)).

  Thomas Mann (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Figeľ, mina damer och herrar! Eftersom vi i EU inte kan konkurrera med tillväxtländernas låga löner och minimala sociala standarder måste vi i stället hela tiden utveckla vår potential att utföra arbete av hög kvalitet. För detta ändamål är det nödvändigt med yrkesutbildning och vidareutbildning. I mars 2005 förklarade sig utrikesministrarna i de 25 EU-länderna villiga att modernisera sina nationella system för att göra det möjligt för enskilda personer att anpassa sig till de allt tuffare kraven på de inhemska och internationella marknaderna.

Det finns fortfarande stora hinder mellan institutionerna och mellan medlemsstaterna när det gäller tillgången till utbildning och yrkesbildning. Detta gör att kunskap och färdigheter inte kan tillämpas effektivt och att kvalifikationerna blir svåra att dechiffrera. Följden blir att examina och utbildningsbevis inte i tillräckligt hög grad erkänns utanför det land i vilket de förvärvades. Ju mer insyn det finns i skolsystemen, yrkesutbildningssystemen och universitetssystemen desto lättare blir det att bedöma de specifika modeller som används i medlemsstaterna – exempelvis tvåpartssystemets kvaliteter i mitt eget land Tyskland, och värdet på en hantverkares mästerbrev.

Den europeiska ramen för kvalifikationer är en övergripande ram som har tre funktioner. För det första är den avsedd att knyta samman nationella och internationella kvalifikationer. För det andra är den avsedd att se till att yrkeskvalifikationer och allmänna utbildningskvalifikationer kan erkännas och överföras. För det tredje är den avsedd att garantera mer öppenhet, insyn och rörlighet. Den europeiska ramen för kvalifikationer bygger på åtta referensnivåer som kategoriserar inlärningsresultaten. De går från grundläggande färdigheter för att utföra enkla uppgifter till den mycket specialiserade kompetens som behövs för akademiska studier. På var och en av dessa åtta nivåer, oavsett vilken utbildningsväg som följs, måste det vara möjligt att skaffa sig yrkesrelaterade färdigheter. Detta har fått stort stöd av arbetsmarknadens parter, kommerskollegier, näringslivet, ledande hantverks- och handelsorganisationer, utbildningsanstalter, lärare på yrkesskolor, praktikanter och lärlingar och de som lär upp dessa samt skolelever och högskolestuderande. Alla dessa är medvetna om att medlemsstaternas program inte ersätts utan snarare utvidgas på grundval av sakkunskap som tillämpas på frivillig basis.

I egenskap av parlamentets föredragande har jag kritiserat flera punkter i kommissionens förslag, eftersom den akademiska utbildningen betonas överdrivet mycket och för att yrkesutbildningen inte beaktas tillräckligt. Jag anser fortfarande att det inte finns en tillräckligt tydlig koppling till arbetsmarknaden. Den europeiska ramen för kvalifikationer måste bland annat ha tillväxt och sysselsättning som två av sina mål, vilket fastställdes i Lissabon II. På detta sätt kombineras dels näringslivets konkurrenskraft, dels enskilda personers anställbarhet. Utskottet för sysselsättning och sociala frågor delade mina invändningar och jag gladdes mycket åt att så många kolleger – av vilka många är närvarande i dag – kom med förslag och, med undantag för tre ledamöter som lade ned sina röster, enhälligt antog betänkandet.

Vi stöder bland annat en revidering av ramen för kvalifikationer så att även inlärningsresultatens jämförbarhet inkluderas. Detta skiljer sig från många tidigare bedömningar, där man endast har tagit upp inlärningsprocessens längd och den typ av kvalifikation detta har resulterat i. Vi tycker att det viktigaste är att yrkesutbildning och akademisk utbildning behandlas som utbildningar med lika värde. Det handlar om två sidor av samma mynt, nämligen Bolognaprocessen för att skapa en gemensam europeisk ram för högre utbildning och Köpenhamnsprocessen för att öka det europeiska samarbetet på yrkesutbildningsområdet. Den europeiska ramen för kvalifikationer kommer bara att bli en framgång om det införs nationella kvalifikationsramar i samtliga medlemsstater, om dessa sedan kan utvecklas samt om de senast 2009 kan kopplas till den europeiska ramen för kvalifikationer. Det är min förhoppning att det som ingår i ramen kommer att göras tillgängligt för allmänheten – vi här i parlamentet kommer definitivt att verka för detta – och att arbetsmarknadens parter, utbildningsanordnarna och institutionerna får ett bra samarbete. Det är bara på så sätt som utbildningsanstalterna kommer att få tillgång till rätt redskap för arbetslivet i EU.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! De här frågorna visar att utbildningen har fått ett uppsving. Jag är övertygad om att en europeisk ram för kvalifikationer kommer att vara en av de stora frågorna under de kommande åren. När jag fick frågan om vilka som skulle vara de viktigaste frågorna på mitt bord de kommande fem åren svarade jag att en europeisk ram för kvalifikationer är en av dem, och jag anser att vi verkligen gör något åt denna fråga nu i stället för att bara tala om den.

För det första vill jag tacka föredraganden och utskottet för sysselsättning och sociala frågor för ett utmärkt betänkande som har utarbetats i samråd med andra utskott och som återspeglar kommissionens diskussionsunderlag från förra året. Det ger oss en möjlighet att återspegla det formella förslag som antagits den här månaden. Jag är nämligen säker på att livslångt lärande och rörlighet är avgörande för konkurrenskraften och den sociala sammanhållningen inom Europeiska unionen.

Kommissionen har alltid vidtagit positiva åtgärder för att göra framsteg på dessa områden. I praktiken stöter dock människor fortfarande alltför ofta på problem när de försöker flytta från ett land till ett annat för att studera eller arbeta, och när de snarare försöker vara medborgare än turister i unionen. De stöter även på problem när de vill vidareutbilda sig och till exempel gå från yrkesutbildning till högre utbildning. Den europeiska ramen för kvalifikationer kommer att bidra till att lösa problemet. Den kommer att bidra till att förbättra öppenheten och öka förståelsen inom EU för de olika nationella systemen eller nationella ramarna för kvalifikationer. Genom att förbättra kommunikationen mellan olika system kommer den europeiska ramen för kvalifikationer att främja tillgången till utbildning och öka rörligheten när det gäller utbildning eller arbete. Den skulle även kunna vara till hjälp utanför EU. När jag var i Moskva och i juni när jag var i Kanada uttryckte nämligen båda dessa länder ett intresse av att få veta mer om detta instrument eftersom de vill låta sig inspireras av det i utformningen av sin politik.

Rättsakter har vi redan, till exempel direktivet om ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer. Europass-initiativet, som även det främjar liknande mål, har nämnts i dag. Dessa instrument räcker dock inte. Det är därför den europeiska ramen för kvalifikationer är ytterligare ett viktigt steg för att förbättra situationen.

Många av kommentarerna och rekommendationerna i Thomas Manns betänkande finns redan med i vårt förslag. Det är jag säker på att vi är överens om. Jag anser därför att parlamentet och kommissionen till mycket stor del driver samma linje i den här frågan. Det dokument som ni har kommenterat var ett diskussionsunderlag från juli förra året. Sedan dess har vi kommit längre när det gäller ett mer praktiskt och användarvänligt instrument.

Thomas Mann har rätt i att vi borde göra mer för yrkesutbildningen. Jag vill påminna om att yrkesutbildningen infördes i fördragen genom Romfördraget 1957 och att högre utbildning infördes först genom Maastrichtfördraget. Vi inledde Bolognaprocessen 1999 och först senare Köpenhamnsprocessen. Nu finns det två parallella processer med en positiv effekt på den europeiska ramen för kvalifikationer. Vi behöver dock nå hela vägen för att verkligen kunna börja genomföra viktiga klausuler i fördragen. Vi håller på med det nu: 45 länder i Bolognaprocessen och 32 i Köpenhamnsprocessen. För två veckor sedan var jag i Schweiz och de vill ansluta sig till Köpenhamnsprocessen. Det är alltså goda nyheter när det gäller vårt arbete.

För att den europeiska ramen för kvalifikationer ska kunna ge bästa möjliga resultat måste medlemsstaterna genomföra den på rätt sätt. De kommer att behöva förena sina system för kvalifikationer med den europeiska ramen för kvalifikationer. Jag är övertygad om att vårt förslag tillhandahåller det gemensamma språkbruk och det verktyg som behövs för att bygga upp det nödvändiga ömsesidiga förtroende som är grunden för att ett sådant instrument faktiskt genomförs. Strategin underlättar även för arbetsgivare och enskilda personer att jämföra kvalifikationer inom unionen och inom olika utbildningssystem.

Jag är säker på att detta nyckelinitiativ kommer att hjälpa människor i Europa att möta de svårigheter och dra nytta av de fördelar som ett kunskapsbaserat samhälle för med sig. Förslaget antogs för en kort tid sedan och vi ser nu inte bara fram emot ytterligare diskussioner utan även mot ytterligare samarbete.

  Stefano Zappalà (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I Lissabonstrategin förslås att processen för att modernisera EU:s utbildnings- och yrkesutbildningssystem ska påskyndas så att EU blir den mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen 2010.

Ökad rörlighet på arbetsmarknaden och effektiva system för livslångt lärande är de grundläggande förutsättningarna för detta. Bristen på kommunikation och samarbete mellan de nationella myndigheterna och bland vidareutbildningssystemen på olika nivåer förhindrar att de färdigheter och kunskaper som redan har förvärvats kan användas på ett effektivt sätt. Därför måste vi främja ett visst samspel mellan de olika medlemsstaternas utbildnings- och kvalifikationssystem.

Som kommissionen redan har påpekat har arbetet med vissa aspekter av detta redan påbörjats genom direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer, vilket jag var föredragande för. Skapandet av en europeisk ram för kvalifikationer kommer naturligtvis att komplettera och utgöra en fortsättning på detta arbete. Tack var detta arbete kommer vi att kunna öka och stärka det ömsesidiga förtroendet mellan olika system och främja rörlighet och livslångt lärande. Det måste finnas en flexibel struktur som lätt kan integreras med motsvarande nationella strukturer. Samtidigt måste de olika specifika särdragen i dessa strukturer bibehållas. Yrkesutbildningskvalifikationer och vidareutbildningskvalifikationer måste erkännas och de måste vara kompatibla och kunna överföras, vilket Thomas Mann mycket riktigt framhåller.

Detta betyder att vi måste öka och förbättra informationsutbytet om de titlar, kvalifikationer, intyg och yrkeserfarenhet som erkänns i medlemsstaterna.

För närvarande, och som den är utformad i kommissionens förslag, verkar den europeiska ramen för kvalifikationer emellertid ganska otydlig. Den måste göras mer lättförståelig och vissa inkonsekventa aspekter måste ändras. Vi föreslår därför att kommissionen reviderar och omformulerar sitt förslag, men att målen samtidigt bibehålls.

  Milan Gaľa (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för kultur och utbildning. – (SK) Det är med glädje jag ser att hela det område som handlar om livslångt lärande och yrkesutbildning har lämnat sin marginaliserade position och kommit ut i ljuset. Översynen av Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning och behovet av att uppfylla dess mål har varit en stark drivkraft. Redan 2000 togs ett viktigt steg när arbetsprogrammet Utbildning och yrkesutbildning 2010 antogs. Syftet med detta program är inte bara att förbättra utbildnings- och yrkesutbildningssystemens kvalitet och effektivitet utan även att göra dem lättillgängliga och öppna för fler personer.

Det föreslagna konceptet med en europeisk ram för kvalifikationer som vi diskuterar här i dag är ett konkret initiativ som har uppkommit på grundval av arbetsprogrammet. Jag anser att detta koncept utgör en konstruktiv drivkraft som kommer att vara en starkt bidragande orsak till öppenhet vid överföring och erkännande av kvalifikationer på EU-nivå. Det bör även bidra till att stimulera nationella och sektorsvisa reformer för att främja livslångt lärande. Samtidigt kommer det att spela en viktig roll för att öka studenters och arbetstagares rörlighet. I dagens diskussion skulle jag vilja belysa det nya element som införs i och med den europeiska ramen för kvalifikationer, nämligen erkännandet av inofficiell och informell utbildning. Detta kommer att förändra bedömningen av kvalifikationer. Traditionellt sett har den grundat sig på utbildningens längd eller typ av institution. I stället läggs nu större vikt vid resultat, kunskap, färdigheter och kunnighet.

Jag skulle vilja tacka min kollega Thomas Mann, föredragande för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, för hans arbete med betänkandet om att införa en europeisk ram för kvalifikationer. Jag vill också tacka den närvarande ledamoten av Europeiska kommissionen, Ján Figel’, som ansvarar för utbildning, yrkesutbildning, kultur och flerspråkighet samt hans medarbetare som har arbetat på ett policydokument. De goda nyheterna är att kommissionen vid sitt sammanträde den 5 september ställde sig bakom förslaget till rekommendation om att skapa en europeisk ram för kvalifikationer för livslångt lärande. Jag är säker på att Europaparlamentet kommer att anta Thomas Manns betänkande under denna sammanträdesperiod. I så fall kan vi debattera ett nytt kommissionsdokument om den europeiska ramen för kvalifikationer.

  Zita Pleštinská, för PPE-DE-gruppen. – (SK) Jag anser att det är viktigt att EU antar rättsakter på EU-nivå som formellt och informellt stärker de bestämmelser som reglerar näringslivet. Mänskligt kapital utgör en viktig del av denna miljö. Därför beskriver näringslivets organisationer direktivet om erkännande av yrkeskvalifikationer som det mest positiva steg som EU har tagit denna valperiod.

Ett annat viktigt steg som förtjänar att uppmärksammas är skapandet av en europeisk ram för kvalifikationer. Denna ram ska garantera full insyn i behandlingen av utbildning oavsett hur kvalifikationerna har förvärvats. Jag skulle också vilja lovorda det nya elementet, dvs. erkännandet av formell och informell utbildning, inklusive förvärvandet av yrkeserfarenhet. I detta sammanhang skulle jag vilja tacka mina kolleger, föredragandena Thomas Mann, Milan Gaľa och Stefano Zappalà för deras arbete med att åstadkomma ett konsekvent betänkande. Jag delar föredragandenas rekommendation att förenkla och öka insynen i den skala med åtta referensnivåer som ligger till grund för den föreslagna kvalifikationsramen.

Även om den europeiska ramen för kvalifikationer är frivillig anser jag att den, tillsammans med de nationella kvalifikationsramarna kommer att bidra till att skapa ett system som kommer att hjälpa oss att hantera problemen på EU:s arbetsmarknad. Jag är övertygad om att även näringslivet kommer att uppskatta detta initiativ från Europeiska kommissionen, eftersom det kommer att bli lättare att förstå de olika nationella kvalifikationsintygen. Arbetsgivarna kommer att kunna använda den europeiska ramen för kvalifikationer som referens när de väljer ut högkvalificerad personal på grundval av utbildning, färdigheter och kompetens.

  Françoise Castex, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Med den europeiska ramen för kvalifikationer har EU skaffat sig ett redskap som visserligen kan förbättras men som är ett viktigt redskap för ökad rörlighet inom EU.

Företagens och EU-medborgarnas rörlighet öppnar för en ny arbetsmarknad på gemenskapsnivå. För alla europeiska arbetstagare – oavsett om de är ingenjörer, tekniker eller kroppsarbetare – är yrkeskvalifikationer den enda verkliga garantin för deras värde på arbetsmarknaden, såväl på nationell nivå som på gemenskapsnivå.

Precis som den gemensamma valutan, euron, har ett gemensamt värde genom att den garanterar att ekonomin är flexibel och integrerad i gemenskapen, behöver vi ett gemensamt värde för yrkeskvalifikationer som erkänns på EU:s arbetsmarknad. Både företagen och arbetstagarna behöver ett erkännande av yrkeskvalifikationernas gemensamma värde. För företagen garanterar kvalifikationerna vilken kompetensnivå en arbetstagare har och hur lämplig personen i fråga är för uppgiften. För en arbetstagare garanteras och främjas denna kompetensnivå oavsett var i EU han eller hon befinner sig. Oavsett vilka nationella traditioner vi har, är ett intyg alltid en bekräftelse på att en person kan utföra ett visst arbete och använda de färdigheter som krävs för detta. Denna förmåga är frukten av den kunskap som har förvärvats, antingen genom yrkesutbildning eller genom arbetslivserfarenhet.

Jag skulle vilja lyfta fram hur framgångsrika vissa medlemsstater har varit när det gäller att validera de erfarenheter som förvärvats, vilket som tidigare nämnts kompletterar fortbildningen. På lång sikt kommer det att bli nödvändigt att integrera denna process i den europeiska ramen för kvalifikationer, och vara öppen för alla former av erkännande. I nästa fas måste arbetsmarknadens parter med en gång göras medvetna om, och engagerade i, denna process så att den europeiska ramen för kvalifikationer beaktas i avtal och kollektivavtal. På så sätt kombineras en verklig social garanti med flexibilitet på arbetsmarknaden.

Herr talman! Anställningsavtal och lönesedlar visar vilket värde sysselsättningen verkligen har.

  Anne E. Jensen, för ALDE-gruppen. – (DA) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det har redan påpekats vid flera tillfällen i kväll att beslut om utbildnings- och yrkesutbildningspolitik ska fattas på nationell nivå. Så bör det förbli. Dagens debatt visar emellertid också att det finns många gemensamma initiativ på gång för att via utbyte och samarbete utveckla utbildningen och yrkesbildningen i EU. Detta är bra initiativ, och det är viktigt att de sprids till en stor del av befolkningen.

Vi i ALDE-gruppen ställer oss helhjärtat bakom skapandet av en europeisk ram för kvalifikationer. Denna ram är avsedd att främja erkännandet och användningen av kvalifikationer och färdigheter som redan har förvärvats och på så sätt underlätta allas tillgång till livslångt lärande. Att 32 länder deltar i denna form av samarbete ger möjligheter till en bred utveckling av utbildnings-, yrkesutbildnings- och sysselsättningsmöjligheterna inom EU. Bara det att man inriktar sig på kvalifikationer som redan har förvärvats är ett viktigt genombrott. Inriktningen ligger på resultat och faktisk förmåga, inte enbart på hur förmågan har förvärvats. Vederbörlig hänsyn tas på så sätt till de mycket olika strukturerna för i synnerhet yrkesutbildningen inom EU. Samtidigt fastställer vi gemensamma mål. I detta sammanhang skulle jag vilja understryka Thomas Manns uppmaning till oss att inrikta oss mer på yrkesutbildning, inklusive vidareutbildning. Det är inte bara universitetsutbildning som vi ska fokusera på.

Dessutom är det viktigt att ta fram ett system som inte är alltför komplicerat. Det måste vara enklare och tydligare än det system som föreslogs i arbetsdokumentet. Om den europeiska ramen för kvalifikationer ska bli framgångsrik är det, som kommissionen redan har påpekat, också viktigt att alla länder engagerar sig frivilligt och att de inför egna nationella – eller i förekommande fall regionala – system för att bedöma kvalifikationerna. Det är viktigt att bygga vidare på det arbete som redan har gjorts när det gäller att bedöma utbildningens och yrkesutbildningens kvalitet samt undvika onödig byråkrati. Det kommer inte att bli lätt, men vi sätter upp ambitiösa mål i kväll.

  Sepp Kusstatscher, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Det är bra att rådet och kommissionen anser att färdigheter, förmåga och kompetens som har förvärvats i skolan, i arbetslivet eller på fritiden ska kunna erkännas ömsesidigt i så stor utsträckning som möjligt. Thomas Mann är värd stor uppskattning och hans förslag är värda att stödjas, särskilt förslaget om att det vid sidan om akademisk utbildning ska ges mycket större utrymme åt yrkesutbildning.

Jag har bara en minut på mig så jag kommer endast kortfattat att beröra problemet med att erkänna kvalifikationer. Den stora svårigheten är att kunskap och förmåga är immateriella ting och därför väldigt svåra att standardisera och mäta. Personer som är väldigt duktiga i skolan klarar sig ofta dåligt i vardagslivet, eftersom de kvaliteter som mäts och betygsätts i skolan ofta är helt andra kvaliteter. För att bli framgångsrik i yrkeslivet behöver man framför allt emotionell, kreativ och social kompetens, mod, entusiasm, praktisk intelligens, ihärdighet och stresstålighet. Dessa kvaliteter värdesätts eller uppmuntras tyvärr inte i skolan, vilket inte heller är möjligt.

  Guntars Krasts, för UEN-gruppen. – (LV) Först och främst skulle jag vilja tacka föredraganden för hans mycket välutarbetade och välavvägda betänkande. Jag hyser inga tvivel om att det bara är en tidsfråga innan vi får en verkligt fungerande arbetsmarknad i EU. Den europeiska ramen för kvalifikationer är ett viktigt steg i denna riktning, eftersom den bidrar till att skapa förutsättningar för att inrätta en gemensam arbetsmarknad och en gemensam utbildningsmiljö. Jag är fullständigt övertygad om att kvalifikationers jämförbarhet inte bara skulle gynna arbetskraftens rörlighet utan även ge arbetsmarknaden en annan kvalitet, genom att arbetskraften i praktiken sprids. Kvalifikationsramarna skulle gynna en starkare koppling mellan medlemsstaternas nationella utbildningssystem och kraven på arbetsmarknaden i EU. Dessa steg är nära besläktade med Lissabonstrategin och Lissabonmålen. Den senaste utvidgningen skapade en aldrig tidigare skådad arbetskraftsrörlighet inom EU. Arbetssökande har rest från olika nya medlemsstater i Central- och Östeuropa till de gamla medlemsstaterna Förenade kungariket och Irland, som var de enda som öppnade sina arbetsmarknader utan begränsningar. Dagens situation är faktiskt unik när det gäller behovet av jämförbara europeiska kvalifikationer. De betydande löneskillnaderna har uppmuntrat tusentals arbetssökande från Central- och Östeuropa att ta enkla lågkvalificerade arbeten. I en studie som nyligen genomfördes av Irlands näringslivs-, handels- och sysselsättningsministerium framgår det att de flesta arbetstagare har arbeten som inte motsvarar deras yrkesutbildning. Många arbetstagare med universitetsexamen har arbeten som endast kräver några timmars grundläggande utbildning. Det är detta som är svårigheten med att jämföra utbildningssystem som är helt annorlunda. Dessa är både resurser som förloras i de stater som de arbetssökande kommer ifrån, och bortkastade resurser i de stater där de inte kan använda sig av sin yrkesutbildning. Jag hoppas att den europeiska ramen för kvalifikationer kommer att uppmuntra de medlemsstater mellan vilka det råder febril arbetskraftsaktivitet att bli pionjärer när det gäller att omsätta ramarna i praktiken och att dessa medlemsstater inte kommer att bli de enda. Tack.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Jag skulle vilja gratulera Thomas Mann till hans intressanta betänkande. Rörlighet är en av principerna i gemenskapens Europa. Studenters och arbetstagares rörlighet kan emellertid endast bli verklighet om problemet att erkänna intyg och utbildningsbevis löses en gång för alla. För att göra detta krävs det att EU fastställer en europeisk ram för kvalifikationer. Det arbete som påbörjades i Bologna, Barcelona, Köpenhamn och Maastricht måste fortsätta. Vi måste se till att arbetstagare som kommer från andra medlemsländer inte möts av beskedet från de lokala myndigheterna att det finns arbete för dem, men att deras kvalifikationer inte kan godtas.

Den europeiska ramen för kvalifikationer kommer att bidra till att förbättra yrkesutbildningens kvalitet i samtliga medlemsstater. De kommer att möta globaliseringens utmaningar och öka konkurrenskraften på arbetsmarknaden. Det finns även en betydande psykologisk dimension. Att erkänna någons kvalifikation i form av ett yrkesintyg eller akademiskt utbildningsbevis innebär ett erkännande av den ansträngning som den enskilda personen har gjort för att få en utbildning. På motsvarande sätt ligger det något diskriminerande och nedsättande i att neka att erkänna en kvalifikation som likvärdig i en annan medlemsstat.

Vi får inte lura oss själva. Den europeiska ramen för kvalifikationer är inte någon enkel fråga. Eftersom det till och med är svårt för högre lärosäten och yrkesutbildningscentrum i samma land att enas så det är inte så konstigt att detta även sker på EU-nivå. Därför är det viktigt att detta beslut är ett politiskt beslut, som fattas på EU-nivå, snarare än att vara av akademisk karaktär. Ett polskt yrkesbevis i murning ska t.ex. erkännas i Tyskland och ett tyskt i Polen. En Oxfordexamen i psykologi ska erkännas överallt och detsamma ska gälla för en psykologiexamen som utfärdas av ett mindre prestigefullt universitet i ett mindre land. Lokala yrkesorganisationer ska inte kunna komma med invändningar. I Belgien finns det emellertid inte ens något behörigt organ som kan validera de kvalifikationer som polska målare och murare som arbetar som egenföretagare har. Till följd av detta kan vissa personer inte utföra vissa arbeten.

Frågan om den europeiska ramen för kvalifikationer är särskilt viktig för medborgarna i de nya medlemsstaterna. Det är de som under lång tid framöver kommer att erbjuda sina yrkeskvalifikationer, snarare än kapitalinvesteringar, till andra medlemsstater. En gemensam nämnare för kapitalinvesteringar finns redan, euron.

  Maria Matsouka (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det är sant att Europa under historiens lopp har ställts inför många utmaningar och allvarliga hot, exempelvis arbetslöshet, fattigdom och osäkerhet på arbetsmarknaden. Ändå är dessa oroande sociala trender inga ödesbestämda självförverkligande profetior. Vi måste hitta lösningar långt bort från uppfattningen om att konkurrens ska uppnås genom att nedvärdera sysselsättningen.

Med respekt för de europeiska värderingarna, vår sociala känslighet och med kunskap som vår bas kan vi välja att slå in på en väg av utveckling. I så fall måste vi ta hänsyn till att globaliseringen av ekonomin, de sociala framstegen och miljöskyddet baseras på en ständig utveckling av nya färdigheter och användningen av ny teknik.

Om vi uppgraderar forskningscentrum till centrum för innovation och förvärvandet av yrkeserfarenhet kommer det livslånga lärandet att bli effektivt och komma alla till del. Arbetstagarnas nya färdigheter måste uppfylla gemensamma europeiska bedömningskriterier, vilket ökar deras utvecklingsmöjligheter.

Mot bakgrund av detta och med respekt för såväl de olika yrkessektorernas särdrag som de olika regionernas särdrag måste vi på ett tydligt, uttryckligt och integrerat sätt besluta oss för hur den europeiska ramen för kvalifikationer ska se ut och hur omfattande den ska vara.

Avslutningsvis skulle jag vilja tacka Thomas Mann.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. – (SK) Det är inte bara själva betänkandet och omständigheterna kring frågan om kvalifikationer i Europa som innebär en stor utmaning för oss när vi ska skapa ett område med större europeiskt innehåll. Detta skulle innebära regler och standarder som borgar för en viss kvalitet, och därmed rörlighet, för medborgarna.

Jag skulle därför vilja understryka flera aspekter som är viktiga för denna fråga i dess helhet. För det första handlar det om att skapa ett område, vilket inte bara betyder tillgång till och kvalitet på grundskoleutbildningen, den högre utbildningen och yrkesutbildningen, utan även ett område för vidareutbildning, fortbildning eller livslångt lärande, och för erkännandet av formell och informell utbildning. Den europeiska ramen för kvalifikationer är ett steg i just denna riktning. För det andra är detta en uppföljning till det vi redan har gjort. Det Europass som antogs här i parlamentet underlättar bedömningen av kvalifikationer, men ramen för kvalifikationer kommer att bli avgörande för arbetet med att göra dessa kvalifikationer kompatibla och jämförbara och därigenom göra det möjligt att överföra dem. Detta är en viktig förändring.

Om vi till slut lyckas anta den föreslagna ramen kommer den inte bara att utgöra en bra ram för arbetsgivare och arbetstagare, utan även för dem som tillhandahåller utbildning och yrkesutbildning. Detta kommer att öppna upp detta område och påtryckningarna för att förbättra kvaliteten kommer därför att öka. Öppenhet handlar helt och hållet om att främja utbildning och yrkesutbildning av högre kvalitet. Anne E. Jensen nämnde 32 länder. Jag tror att detta antal successivt kommer att växa allteftersom vi lyckas utveckla Köpenhamnsprocessen och Bolognaprocessen och kan erbjuda trovärdighet, höga standarder och garanterat kvalitativa parametrar. Jag är övertygad om att detta kommer att gynna såväl hela EU som dess medborgare och institutioner. Jag anser att detta kommer att bli avgörande för att vi ska kunna garantera att exempelvis en rörmokare – oavsett om han kommer från Polen eller något annat land – inte ses som ett hot utan som en person som lämnar ett viktigt bidrag till rörligheten och konkurrenskraften i hela EU. Låt oss fortsätta vårt goda arbete med denna ram för kvalifikationer.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.