Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 26 september 2006 - Strasbourg

3. Kommissionens vitbok om tjänster av allmänt intresse (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0275/2006) av Bernhard Rapkay för utskottet för ekonomi och valutafrågor om kommissionens vitbok om tjänster av allmänt intresse (2005/2101(INI)).

  Bernhard Rapkay (PSE), föredragande. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar, herr kommissionsordförande! Det är inte var dag som kommissionens ordförande närvarar vid en debatt om ett initiativbetänkande, för ett initiativbetänkande är inte direkt en enastående händelse, eftersom det som vi egentligen borde göra är att lagstifta – även om jag ska återkomma till detta strax. Er närvaro här visar att kommissionen tydligt inser hur viktig denna fråga är för allmänheten, och därmed också för medborgarnas företrädare här i kammaren.

Det är av denna anledning som jag skulle vilja hänvisa till en tidigare kommissionsordförande, och inte bara en före detta ordförande vilken som helst, utan Jacques Delors, som för några månader sedan, när han deltog i ett av Regionkommitténs sammanträden, försökte införa tjänster av allmänt intresse mot bakgrund av europeisk integration. Han berättade för Regionkommittén att man i arbetet med europeisk integration använde tre principer som ska utgöra referensramar: solidaritet, som förenar människor och grundar sig på målen för den sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållningen, samarbete, som ska möjliggöra att de transnationella och europeiska strävandena i EU:s fördrag och program genomförs, samt konkurrens, som ska möjliggöra att den inre marknaden genomförs med bestämmelserna för den sociala marknadsekonomin som säker grundval och som regleras av en konkurrensrätt som utgör en demokratisk rättighet, och framför alltför för att undvika missbruk av ekonomisk makt samt garantera rättsligt skydd för konsumenterna.

Även om dessa tre principer refererar till tjänster av allmänt intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, finns det alltid inneboende spänningar i förbindelserna mellan vinklarna i denna triangel, och när det gäller tjänster av allmänt intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är det uppenbart var dessa spänningar finns.

De offentliga tjänsterna spelar en grundläggande roll när det gäller den livskvalitet som enskilda medborgare åtnjuter. De spelar också en nyckelroll i Europeiska unionens Lissabonstrategi. Goda offentliga tjänster kan bidra till att övervinna ekonomisk stagnation, social utslagning och isolering, att stärka social och territoriell sammanhållning, att få den europeiska inre marknaden att fungera bättre, både internt och externt, och se till att den blir mer konkurrenskraftig. Trots detta måste jag ta itu med klagomål från lokala politiker och tillhandahållarna av tjänster av allmänt intresse varje gång som jag befinner mig i den region som jag kommer ifrån eller besöker andra regioner och sätter mig ned med dem för att diskutera dessa tjänster, klagomål som går ut på att vi blandar oss i deras befogenheter, gör deras arbete svårare och misslyckas med att klargöra enligt vilka villkor de kan verka. De hävdar att de i själva verket inte vet var de står när det gäller lagstiftning.

Det är av denna anledning som lämpliga rättsliga initiativ för att ge dem denna rättsliga klarhet skulle framstå som nödvändiga. Det kommer att finnas de som under denna debatt kommer att fråga vad vi egentligen vill ha – de kommer att säga att när allt kommer omkring, har vi inte kommissionen för att utfärda meddelanden och anta riktlinjer, och EG-domstolen för att utarbeta lagstiftning? – och till dem vill jag säga att detta uppenbarligen inte är tillräckligt; det bidrar i själva verket till den rådande rättsliga osäkerheten, för kommissionen med sina meddelanden och riktlinjer gör inte något för att skapa rättssäkerhet. Man kan mycket väl hävda att den gör det, men faktum är att ett meddelande inte den typ av skrivna lag som man kan lita på.

Vi måste verkligen ta initiativ när det gäller frågor om lagstiftning, och vi lägger också fram förslag om hur vi kan göra detta. Jag vill inte diskutera dem alla, men det som jag skulle vilja påpeka för er, herr kommissionsordförande, är att den initiativrätt som ni förfogar över också är en plikt att ta initiativ, och jag uppmanar er att använda er av den. Byggstenarna för dessa rättsliga initiativ återfinns i den resolution som vi kommer att rösta om i morgon, liksom de resolutioner som vi redan har antagit i och med exempelvis Langen- och Herzogbetänkandena. Vi föreskriver inte ett särskilt instrument; det är upp till er att göra. Vår uppgift är att ge vår egen bedömning – varje grupp enskilt – av kommissionens rättsliga åsikt, och vi kommer, efter ytterligare debatt, att ge vår egen bedömning av det förslag till ramdirektiv som vår grupp har lagt fram. Andra måste göra samma sak med sina egna förslag. Sedan måste vi, genom samarbete här i parlamentet, föra lagstiftningsprocessen framåt, och för detta krävs absolut medbeslutandeförfarandet. Det är inom detta förfarande som vi behöver rättsliga initiativ, för det är inte ni och era kolleger i kommissionen, tillsammans med kommissionens högt kvalificerade och välmotiverade personal, och inte heller de nationella regeringarna, utan vi, ledamöterna av Europaparlamentet, som åtnjuter den legitimitet som ett val förlänar. Det är vi som måste ta oss ned till gräsrötterna och diskutera dessa saker med lokala politiker som vi är ansvariga inför. Det är vi som bär ansvaret för det som blir gjort. Det är av denna anledning som medbeslutandeförfarandet måste tillämpas, och av denna anledning som kammaren måste utöva sina privilegier till fullo.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Tjänster av allmänt intresse är centrala för vår europeiska sociala modell. De täcker en lång rad verksamheter, som sträcker sig från större nätverkstjänster – energi, telekommunikationer, transport och posttjänster – till hälsovårdstjänster och sociala tjänster samt vatten- och avfallshanteringstjänster.

Det som vi kallar för nätverkstjänster, det vill säga transport, energi, telekommunikationer och post, står för omkring 7 procent av vår kollektiva BNP, och för 5 procent av den totala sysselsättningen inom Europeiska unionen. De utgör därför en viktig del av alla europeiska medborgares vardag och även för EU:s företag. Framgången med den europeiska tillväxten och sysselsättningsstrategin – Lissabonstrategin – som är avgörande för vår välfärd, beror också på dessa tjänsters kvalitet och effektivitet.

Sedan kommissionen offentliggjorde sin vitbok om tjänster av allmänt intresse har det uppstått en intensiv debatt om den roll som Europeiska unionen kan komma att spela i förhållande till dessa tjänster. Det gläder mig att denna debatt äger rum. Jag vill tacka Bernhard Rapkay, föredraganden, och hans kolleger i utskotten för att ha fört debatten framåt med detta utmärkta betänkande.

Verkligheten för tjänster av allmänt intresse är komplex. Dessutom förändras den ständigt. Tekniska framsteg, nya förväntningar från samhället och konsumenterna, ekonomiska påtryckningar och moderniseringen av offentlig förvaltning har alla grundligt omvandlat tillhandahållandet av dessa tjänster. I dessa tider av snabb ekonomisk och teknologisk förändring behövs det en användbar och effektiv rättslig ram för tjänster av allmänt intresse som gör det möjligt för tillhandahållarna av dessa tjänster att uppnå sina bestämda mål och fortsättningsvis anpassa sig till en omvärld i förändring.

Kommissionen är villig att samarbeta i skapandet av en sådan rättslig ram på grundval av fyra grundläggande principer. För det första måste ramen för tjänster av allmänt intresse som tillhandahålls nationellt, regionalt och lokalt förbli medlemsstaternas ansvar, så att vi kan upprätthålla den viktiga subsidiaritetsprincipen. Det finns helt enkelt inget alternativ. Jag är fast övertygad om att Europeiska unionen måste respektera den mångfald av villkor och praxis som förekommer bland medlemsstaterna. Denna mångfald återspeglar olika statliga ingripanden, historiskt och kulturellt sett. Jag ansluter mig till den åsikt som uttrycks i ert betänkande om att det skulle vara fullständigt olämpligt att anta enhetliga definitioner på gemenskapsnivå. Medlemsstaterna måste förbli fria att definiera sina tjänster av allmänt intresse på grundval av sina skiftande behov, strukturer och traditioner.

Den andra principen är denna: främjande och skydd av allmänt tillgängliga tjänster av allmänt intresse som innebär god valuta för pengarna är förenliga med öppna konkurrenskraftiga marknader. För att få bevis räcker det att vi observerar sektorer såsom telekommunikation eller flygtransport, där verksamhet inom offentliga tjänster har anförtrotts privata operatörer med framgång, samtidigt som konsumenternas intressen till fullo har säkerställts. Det bör dock betonas att i händelse av en oförenlig konflikt mellan reglerna på den inre marknaden eller konkurrensreglerna och en tjänst av allmänt intresse måste tjänsten av allmänt intresse ges förtur. Det är detta som föreskrivs i fördraget, och som domstolen har bekräftat. Kommissionen är villig att tillhandahålla alla eventuella råd eller uppgifter som kan krävas i detta ärende.

Den tredje principen är att alla EU:s ramar som kan tillämpas på tjänster av allmänt intresse måste vara mottagliga för avvikelser och bidra till modernisering. De måste grunda sig på målen för hög kvalitet, god valuta för pengarna och allmän tillgång. Det handlar i själva verket om att uppfylla folks och företags förväntningar, men också om att förebygga social och territoriell utslagning.

Om jag går vidare till den fjärde principen är det grundläggande med rättssäkerhet, som jag har sagt, inte bara för konsumenter och operatörer, utan också för de offentliga myndigheterna. Det ankommer på de offentliga myndigheterna på alla nivåer att tydligt fastställa regler som gäller för tjänster av allmänt intresse. På EU-nivå kvarstår att fastställa om ett enskilt rättsligt instrument eller en sektorsspecifik strategi skulle vara det bästa medlet för att nå det önskade resultatet, med tanke på mångfalden av situationer och sektorer. Jag noterade att ni ställde denna fråga i ert betänkande.

De fyra principer som jag just har räknat upp fungerar som vägledning för gemenskapsåtgärder. Sådana åtgärder är i grund och botten pragmatiska. Vi befinner oss i processen med att utarbeta sektorspolitik på EU-nivå för de sektorer där behovet av en sådan politik är klart påtagligt och där det kan tillföra faktiska ytterligare fördelar. Problem som påverkar mer än en sektor tar man itu med efterhand som de uppstår.

Kommissionen har varit mycket aktiv på detta område tillsammans med parlamentet och rådet, och jag tycker att man kan säga att vi har gjort goda framsteg på åtskilliga områden. Vi använde Altmarkpaketet för att förenkla och förtydliga de regler för statligt stöd som rör tjänster av allmänt intresse. För närvarande granskar vi tillämpningen av de nya reglerna för offentlig upphandling som trädde i kraft i januari. Vi har deltagit i oerhört omfattande samråd när det gäller frågan om offentlig-privata partnerskap, och vi har kungjort nya initiativ för 2007. Vi har kommit fram till ett avtal om kollektivtrafik. Vi har antagit ett meddelande om sociala tjänster, och nu inleder vi samrådet om hälsovårdstjänster. Vi har inlett ett brett samrådsförfarande när det gäller energisektorn, och vi kommer att lägga fram andra förslag – inbegripet lagstiftningsförslag, inte bara meddelanden, vilket jag vill betona. För närvarande granskar vi faktiskt den rättsliga ram som gäller elektronisk kommunikation, och vi kommer att förslå ett nytt direktiv om posttjänster före årets slut.

Dessa aktuella framsteg åskådliggör att Europeiska unionen visar initiativförmåga och framåtanda när det gäller tjänster av allmänt intresse. De åskådliggör också den viktiga roll som parlamentet och rådet spelar. Efter antagandet av Rapkaybetänkandet, som vi noggrant ska analysera, är kommissionen fast besluten att gå vidare. Vi ska lägga fram ett meddelande om denna fråga före årsslutet.

Mina damer och herrar! Det huvudbudskap som jag påträffade i ert betänkande var en tvåfaldig uppmaning till åtgärder: för det första skapandet av en större rättslig säkerhet när det gäller EU-regler som styr tjänster av allmänt intresse, och för det andra erkännandet av den breda mångfalden av sektorer och situationer inom hela EU. Jag anser att vår tid är mogen för att konsolidera den rättsliga ram som gäller tjänster av allmänt intresse inom Europeiska unionen. Det är detta som våra medborgare förväntar sig. Kommissionen kommer att ta fullständig hänsyn till ert betänkande när den granskar denna fråga från och med nu och fram till slutet av året.

  Gunnar Hökmark, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Det är viktigt att förklara en sak i denna debatt: det finns inget bättre sätt att trygga hög kvalitet, tillgänglighet och lägre priser än en bred konkurrens och företagaranda inom den europeiska ekonomin. Vi har alla upplevt det som har åstadkommits och fullgjorts inom ett antal sektorer som för 10 eller 20 år sedan ansågs ha monopol på typiska tjänster av allmänt intresse. Vi har upplevt prestationer inom telekommunikation och flygindustrin, och vi kommer att få se prestationer på nya områden, eftersom vi talar om tjänster som till sin natur är dynamiska och konvergerande. De utgör en stor och viktig del av den framtida kunskapsekonomin. Vi måste öppna marknaden och samtidigt respektera de särskilda lösningar som varje medlemsstat behöver för det som den definierar som tjänster i allmänhetens intresse.

Jag skulle i denna debatt vilja understryka att det inte finns någon uppmaning i detta betänkande till ett ramdirektiv eller till en horisontell ram av något slag, utan att det läggs vikt vid klargöranden i rättsligt avseende grundat på ett sektorsvist tillvägagångssätt och en uppmaning till sektorsanpassande bestämmelser där så behövs.

Herr Barroso! Ni nämnde hälso- och sjukvård. Vi kan se tillbaka och se hur det sektorsvisa tillvägagångssättet har varit mycket lyckat under tidigare år. Vi uppmanar därför till klargöranden i rättsligt avseende, grundat på det sektorsvisa tillvägagångssättet, och vi ser fram emot kommande sektorsdirektiv. Vi understryker att det inte finns någon rättslig grund i fördragen för ett förslag som skulle kunna inkräkta på den inre marknaden, konkurrensregler eller offentliga upphandlingar. Vi understryker att detta är ett område där det måste råda respekt för medlemsstater och för subsidiaritetsprincipen.

Under de kommande årtiondena kommer vi att uppleva att det uppstår möjligheter för fler och mer gränsöverskridande åtgärder på nya områden. Jag tror att det kommer att finnas fantastiska möjligheter för patienter att få bättre hälso- och sjukvård i olika länder, och detta skulle också kunna skapa en vitalitet för den europeiska ekonomin. Men vi instämmer i behovet att respektera den inre marknaden, samtidigt som vi respekterar subsidiaritetsprincipen.

Herr Barroso! Jag hoppas att ni kommer att läsa detta betänkande och inse behovet att gå vidare med sektorsanpassade bestämmelser och det sektorsvisa tillvägagångssättet, för att skapa det rättsliga klargörande som också innebär respekt för subsidiaritetsprincipen.

  Martin Schulz , för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har lagt min kollega Bernhard Rapkays betänkande, och frågan om tjänster av allmänt intresse, till grund för det som gruppen försöker åstadkomma under denna mandatperiod. Vi har varit djärva nog – och detta var en ovanlig insats från vår sida – att sammanställa ett eget förslag till direktiv, som inbegriper de väsentliga delarna i det som Bernhard Rapkay har lagt fram i sitt betänkande, och vilket jag lade fram för er, herr kommissionsordförande, och för den dåvarande rådsordföranden, Wolfgang Schüssel. Det som vi anser vara viktigt i tjänstedebatten – vissa grundläggande element som jag kortfattat ska ta upp – är att vår strategi syftar till att skapa en balans mellan efterfrågan på den inre marknaden, som vi socialdemokrater är medvetna om och erkänner, och behovet att skydda allmänheten genom att stärka lokala och regionala institutioner, vilka fortfarande är bäst anpassade för att bevara subsidiaritetsprincipen när det gäller att tillhandahålla tjänster.

Det viktigaste budskapet som denna debatt måste föra ut är ”flexibilitet där det krävs, skydd där det är möjligt”. Efter alla de möten med rådet som vi har haft – i Barcelona, Laeken, Nice – och efter alla de debatter som vi har fört, upplever vi att ni kommer hit i dag, herr kommissionsordförande, med anledning av att kommissionen understryker vikten av denna debatt, något som vi tackar er för. Detta är också anledningen till att jag, som ordförande för vår grupp, talar i denna debatt.

Det viktigaste som jag på vår grupps vägnar måste göra är att understryka det som Bernhard Rapkay, i egenskap av föredragande, har sagt om detta betänkande, men det finns två andra saker som jag också skulle vilja nämna. Jag lyssnade med stor uppmärksamhet på det som Gunnar Hökmark sa. Det är intressant när en övertygad liberal försöker att hänga med i svängarna i denna fråga. Vi är alla naturligtvis för den inre marknaden, och vi vill alla att den används så långt det är möjligt för att sparka i gång en ekonomisk dynamism; där är vi överens med er, men det blir svårare när det kommer till subsidiaritetsprincipen, som förespråkarna för en fri marknad annars insisterar på som en principsak, ändå blir den plötsligt ett hinder när den används för att garantera vissa nödvändiga sociala normer. Detta går inte ihop!

Jag vet inte om det är värt att sträva efter krav på att alla hälsovårdstjänster verkligen ska vara föremål för den fria marknaden, inte heller vet jag om vi ska luta oss tillbaka och se på fram till den dag då den sista kommunala kyrkogården drivs enligt kommersiella linjer. Jag anser inte att det är rimligt. Vi behöver sannerligen fortfarande stärkta lokala och regionala myndigheter som inom ramen för subsidiaritetsprincipen gör det möjligt för oss att tillhandahålla högkvalitativa tjänster som svarar direkt mot det som allmänheten behöver och kräver. Detta är kärnan i den socialdemokratiska politiken, och vi kommer inte att överge den, men vi vill också ge lokala och regionala myndigheter en möjlighet att förbättra kvaliteten genom större flexibilitet och genom att öppna den inre marknaden, för att myndigheterna därigenom med sitt eget fria val ska lyckas säkerställa flexibilitet när det gäller bestämmelser om bra tjänster som alla kan ha råd med, för det är möjligt att ha båda.

Herr ordförande! Vi lyssnade mycket uppmärksamt på er när ni sa att ni ville konsolidera den rättsliga ramen i dess helhet, för ert erkännande av behovet av en rättslig ram markerar ett stort framsteg, och att ni nu vill konsolidera den är ett tecken på er önskan om en bred snarare än en sektorsspecifik strategi. Om det är så ni önskar fortskrida kan jag tänka mig att vi gör gemensam sak mycket snart.

Jag skulle på min grupps vägnar vilja säga att vårt vågspel med att skriva ett eget förslag till direktiv, tillsammans med det som Bernhard Rapkay hade att framföra och med ordförandens anmärkningar, kommer att övertyga även er, fru vice talman, om att vi befinner oss på rätt spår.

(Applåder)

  Sophia in 't Veld, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja börja med att berömma föredraganden för ett storartat arbete. Även om vi inte alltid kom överens var han oerhört tålmodig och öppen för samarbete, något som jag är mycket tacksam för.

Det är mycket viktigt att vi klargör vår ståndpunkt en gång för alla. Det oroar mig att det betänkande som vi antog i utskotten har tolkats på så många olika sätt. Det har förekommit jublande pressmeddelanden där man har påstått att Europaparlamentet äntligen har uppmanat till ett ramdirektiv, medan andra har hävdat att Europaparlamentet äntligen har förkastat ramdirektivet en gång för alla. Vi måste undvika en situation med urvattnade kompromisser som kan tolkas på olika sätt.

Jag kan, på min grupps vägnar, meddela att vi inte vill ha ett ramdirektiv. Vi vill inte ha en lösning som ska passa för alla inom EU, just eftersom vi vill ha subsidiaritetsprincipen. Men vad är subsidiaritetsprincipen? Subsidiaritetsprincipen innebär att de nationella och lokala myndigheterna kan besluta om vilka tjänster som ryms inom ramen för begreppet ”tjänster i allmänhetens intresse” och hur dessa ska organiseras och finansieras. Subsidiaritetsprincipen innebär inte automatiskt ett undantag från marknadens regler. Vi talar därför om två typer av subsidiaritetsprincip här.

Jag lyssnade mycket uppmärksamt på det som José Manuel Barroso sa, och ännu en gång lämnade han utrymme för tolkningar. Jag skulle vilja tolka hans kommentarer som att han också vill ha målinriktade och konkreta lösningar för faktiska problem. För en annan rekommendation som jag skulle vilja ge denna kammare är följande: ”om det inte är trasigt, laga det inte”. I så fall är det inte lagstiftning som vi behöver, utan lösningar på faktiska problem. Jag har arbetat för en lokal myndighet, så jag vet vad faktiska problem innebär. De lokala myndigheternas oro är mycket befogad. Vi måste dock erkänna att det också finns en tendens mot protektionism. Vi måste finna den rätta balansen här.

Vi måste också komma ifrån den ideologiska debatten, eller åtminstone vara ärliga och medge att det finns en viss grad av ideologi inblandad. Vissa känner med all rätt att de offentliga myndigheterna också borde vara tillhandahållare av tjänster. Jag håller med min kollega, Gunnar Hökmark, om att marknaden kan tillhandahålla utmärkta tjänster. Vissa sektorer har avreglerats, och det innebar inte att fler människor uteslöts från tillgången till dessa tjänster, utan snarare det motsatta: många tjänster har kommit inom räckhåll för många fler människor, vilket är oerhört socialt.

En marknad är inte en djungel, den har regler, för om det inte finns regler kan inte marknaden existera. Alla marknader – även den enklaste marknad på ett torg – har regler, och det är precis det som vi menar med den sociala marknadsekonomi som vi har inom EU. Vi måste erkänna medlemsstaternas mångfald och tillåta dem att själva besluta om det som de kallar för ”tjänster i allmänhetens intresse”.

Slutligen borde vi inte försöka fastställa vad tjänster i allmänhetens intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är, eftersom ordet ”ekonomisk” inte ska tillämpas på tjänstens karaktär utan på det sätt som den tillhandahålls. Låt mig ta ett exempel: alla kommer att erkänna att vatten är av allmänt intresse, men det kan tillhandahållas på ett rent affärsmässigt sätt. Så vi får inte gå vilse i en meningslös debatt om skillnaderna mellan ”av allmänt intresse” och ”av allmänt ekonomiskt intresse”. Det enda intresse som borde behandlas här är våra medborgares och våra konsumenters intresse.

  Alain Lipietz, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr ordförande, mina damer och herrar! Jag uppskattade i hög grad innehållet i José Manuel Barrosos tal. Jag uppskattade den avsikt som han tillkännagav om att lägga fram ett eller flera lagstiftningsförslag – jag ska återkomma till frågan om ett eller flera om ett ögonblick – som ska antas genom medbeslutande liksom de fyra principer som han åberopade. Jag anser att det var viktigt att upprepa dessa principer.

Utskottet för ekonomi och valutafrågor förkastade vårt förslag på grund av en simpel hänvisning till innehållet i artikel 122 i konstitutionsfördraget och, vad värre är, för en simpel hänvisning till artikel 86 i det befintliga fördraget. I den sistnämnda artikeln klargörs det, som ni påpekade, att i händelse av konflikt mellan marknaden och krav på offentliga tjänster enligt lagen eller i praktiken, ska den offentliga tjänsten ges företräde. Jag anser att det är oerhört viktigt att parlamentets förslag återbekräftar det som vi antog vid tidpunkten för konstitutionsfördraget, nämligen texten i artikel 122, och bekräftar att vi åtminstone fortfarande tror på artikel 86 i det befintliga fördraget.

Det som vi skulle vilja göra är att gå mycket längre när det gäller att ge klara besked om de exakta konsekvenserna av vår kommande omröstning. Om det finns en punkt där jag instämmer med Sophia in ’t Veld är det att Bernhard Rapkays diplomatiska och mycket omdömesgillt kalkylerade yttrande om behovet av att lagstifta lika kan lätt tolkas i den ena eller den andra bemärkelsen. Vi kommer därför att be er, i enlighet med både Amsterdamfördraget och det interinstitutionella avtalet, att lägga fram ett förslag till direktiv för oss i kraft av den rätt till lagstiftningsinitiativ som parlamentet innehar. Vi instämmer också fullständigt i de fyra principer som ni i stora drag angav för oss.

I det fall som vi inte instämmer med Sophia in ’t Veld är det exakta tvistefröet subsidiaritetsprincipen. Jag anser att det är en allvarlig missbedömning att tala om en sträng subsidiaritetsprincip, när tjänstedirektivet faktiskt är det instrument som tillämpas i brist på ett särskilt direktiv om tjänster av allmänt intresse. Faktum är att vi har sett hur innehållet och räckvidden i tjänstedirektivet ständigt har förändrats dag för dag och vecka för vecka. Ett tag var subventionerat boende inbegripet. Sedan blev det nästan uteslutet, bara för att återinföras, även om det inte var till fullo. Vi behöver bara jämföra våra parlamentariska förslag med kommissionens och rådets förslag för att inse bristen på samstämmighet när det gäller offentliga tjänster som faller inom tjänstedirektivets räckvidd. Vi måste lagstifta i dag för att få en rätsida på dessa frågor.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Fru talman, herr kommissionsordförande! Allmänhetens intresse, det allmännas nytta, allmänhetens bästa, offentliga tjänster: de är alla viktiga referenspunkter som ligger till grund för debatten om konceptet för den europeiska sociala modellen, som kommissionsordföranden sa.

Vi kommer här in på människors vardag, deras uppfattning om framtiden och vår föreställning om samhället. Grundläggande värderingar, som jämlikhet, solidaritet och demokrati, står på spel. Dessa frågor är alltför viktiga för oss för att behandlas med hjälp av luddiga förklaringar eller otillfredsställande kompromisser.

Min grupp önskar betona tre aspekter som kräver klargörande. Den första är förhållandet mellan offentliga tjänster och de regler som styr den inre marknaden, med andra ord bestämmelserna om konkurrens, offentlig upphandling och statligt stöd, för att inte nämna kommissionens och domstolens befogenhet att övervaka och vidta sanktioner mot misstänkta oegentligheter.

Enligt vår mening behöver vi en radikal, ny rättslig grund som gör det möjligt för offentliga tjänster att existera inom EU utanför marknadens logik. Det stämmer att fördraget ger företräde till tillhandahållandet av offentliga tjänster i de fall där sådant tillhandahållande står i strid med konkurrensreglerna, som José Manuel Barroso och Alain Lipietz har påmint oss om. I fördraget erkänner man också att nationella regeringar har rätt att ange vad allmänt intresse är, men det är kommissionen och, i den slutliga analysfasen, domstolen som avgör i vilken grad som undantag får göras. Således har ett land som inte anses vara antiliberalt, nämligen Nederländerna, ställts ansvarigt för att ha begått, och jag citerar, ”ett uppenbart misstag vad gäller offentliga tjänster, eftersom de subventionerade sociala bostadsrättsföreningarna hade hyresgäster som inte var socialt missgynnade”. Sanningen är att denna undantagsordning fullständigt tenderar att slösas bort på offentliga tjänster.

Detta leder mig till den andra punkten som jag vill ta upp, nämligen vår ambitionsnivå på området offentliga tjänster. Enligt vår mening borde dessa tjänster helt enkelt täcka de grundläggande rättigheter som alla har lika tillgång till under 2000-talet, närmare bestämt utbildning, hälsovård, bostäder och anständiga levnadsvillkor, barnomsorg, information, kultur, transport, telekommunikationer, posttjänster, energi- och vattenförsörjning, avloppsvatten- och avfallshantering samt andra behov som har blivit angelägna, som exempelvis möjligheten att få lån. Tjänster på dessa områden måste därför styras av det oavvisliga kravet på ett socialt effektivt tillhandahållande utan att utsättas för konkurrenspåtryckningar.

En tredje och sista aspekt måste belysas, och det är länken mellan subsidiaritetsprincipen och det europeiska integrationsprojektet. Som redan har nämnts varierar erfarenheterna av förvaltning av offentliga tjänster, ägarstrukturer och finansieringsmetoder mellan länderna. Det måste vara varje lands suveräna rätt att göra dessa val, med allt vad det innebär.

Så behöver vi ett ramdirektiv eller inte? Debatten om denna fråga inleddes i vår grupp, och jag, för min del, skulle vilja säga ”Låt oss prova!”. Låt kommissionen förbereda ett sådant instrument på grundval av de principer som jag just har upprepat. Vissa kanske invänder att denna linje är oförenlig med reglerna i fördraget. Det är faktiskt precis därför som vi vill ändra dessa regler.

Fru talman! Jag föreslår att vi sätter detta ärende överst på dagordningen för den stora debatt om Europas framtid som har tillkännagivits, så får vi se vad européerna verkligen anser om detta ärende.

  John Whittaker, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Man kan förstå önskan att fastställa räckvidden för EU:s inblandning i tillhandahållandet av offentliga tjänster. Det är till hjälp att man känner till reglerna när man driver ett företag eller en offentlig förvaltning, men jag är bestört över att detta skulle betingas av att man fastställer skillnaden mellan tjänster av ekonomiskt allmänt intresse och tjänster av icke-ekonomiskt allmänt intresse. Alla tjänster är säkerligen ekonomiska i den bemärkelsen att de har ett ekonomiskt värde, annars skulle de förmodligen inte tillhandahållas. Jag är rädd att försök att göra liknande förklaringar enbart orsakar förvirring, mindre effektivitet och större utbredning av tvetydiga domar från Europeiska gemenskapernas domstol.

Roten till problemet är att nationella och lokala myndigheter måste ha suveränitet över förvaltningen av offentliga tjänster, eftersom de nationella regeringarna betalar för offentliga tjänster på sina väljares vägnar. Här försöker vi trots detta att få offentliga tjänster att lyda under en gemensam uppsättning EU-regler. Har någon upptäckt den inneboende motsägelsen? José Manuel Barroso har i stora drag fastställt ett ambitiöst arbetsprogram för kommissionen. Jag säger till honom: låt det bara vara. Var så vänlig och låt de nationella regeringarna göra det som de är bra på.

  Françoise Castex (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (FR) Fru talman, herr ordförande, mina damer och herrar! Herr ordförande! Ni har betonat att varje land i unionen har sin egen historia och sin egen föreställning om offentliga tjänster. Byggandet av EU borde verkligen genomföras med all respekt för denna mångfald, men det borde också grundas på en rad gemensamma värderingar som inriktas på social rättvisa, jämlikhet och solidaritet. Vi kan utarbeta en ram för en europeisk offentlig tjänst. En sådan tjänst kan inte definieras utifrån konkurrensperspektivet, för vi känner till att de fördelar som samhällen får från offentliga tjänster mäts i utbildning, hälsovård, säkerhet och sammanhållning mellan medlemsstaterna och mellan deras befolkningar.

Som redan har nämnts kommer vi inom kort att anta ett direktiv som syftar till att öppna tjänstemarknaden inom gemenskapen. Vi känner till de frågor som hör samman med tjänstemarknaden från Världshandelsorganisationens förhandlingar. Inom gemenskapen, liksom på global nivå, är det nödvändigt att vi har möjlighet att göra en rättslig skillnad mellan ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster samt att fastställa rätten att tillhandahålla den förstnämnda och att reglera den senare. Är det riktigt att hälsovård, utbildning, socialt boende och till och med vattentillförsel bara borde vara föremål för lagen om lönsamhet? Naturligtvis inte! Det finns bara ett godtagbart krav – kravet på det allmänna intresset och på sociala framsteg för alla. Och den offentliga myndigheten, oavsett administrativ nivå, är den enda garanten för detta allmänna intresse.

Befolkningarna i våra länder oroar sig med rätta för att det europeiska projektet urholkas av liberalisering och globalisering. Vi måste tillfredsställa deras behov av kvalitet, tillgänglighet, socialt ansvar och respekt för miljön. Herr kommissionsordförande! Vilken bättre garanti kan vi erbjuda våra berörda medborgare än en europeisk rättslig ram för offentliga tjänster?

  Proinsias De Rossa (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja tacka Bernhard Rapkay för den oerhörda mängd arbete som han har lagt ned på detta betänkande. Jag välkomnar verkligen att ordförande José Manuel Barroso närvarar denna morgon när det gäller denna viktiga fråga. Det sänder ut ett budskap om den vikt som kommissionen fäster vid denna fråga.

Det finns en bred enighet i parlamentet om den roll som tjänster av allmänt, ekonomiskt och annat intresse spelar. Det finns i hög grad en indelning när det gäller strategifrågor, och i vissa fall taktikfrågor. Det finns ett engagemang här – också från kommissionens sida – att säkerställa att all lagstiftning och alla åtgärder inom detta område kommer att genomföras genom medbeslutande. Detta är oerhört viktigt för trovärdigheten för det som vi gör på området och för vår legitimitet gentemot våra medborgare för det som vi gör på detta område.

Jag är för ett ramdirektiv. Detta var ett av besluten av utskottet för sysselsättning och sociala frågor i dess yttrande över betänkandet. Men för två veckor sedan sa parlamentet ”nej” till ett ramdirektiv. Jag anser att skulle vara ett misstag att försöka driva igenom detta igen.

Vi måste finna ett pragmatiskt sätt att gå vidare och på så sätt se till att skapa tydlighet och få en försäkran om den princip som ni i stora drag har angivit här i dag: när det gäller en konflikt mellan medborgarnas rätt till offentliga tjänster och marknaden ska detta fastställas genom lagstiftning. Vi borde inte låta denna fråga till bli till ett domstolsbeslut som bedöms från fall till fall, för annars skulle vi i slutändan ha alla möjliga slags resultat som står i konflikt med varandra. Det är mot denna bakgrund som jag är för ett ramdirektiv. Detta kanske kan åstadkommas på ett annat sätt. Vi måste försöka hitta det.

Jag välkomnar ert engagemang när det gäller att vidta åtgärder för sociala tjänster och åtgärder på hälsoområdet. Detta är också en brådskande fråga.

  Werner Langen (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (DE) Fru talman! Jag vill hellre lägga fram utskottets resolution inför parlamentet än min egen åsikt, även om de två till stor del överlappar varandra.

Utskottet antog, med en bred majoritet på totalt 18 poäng, kärnan av det som har införlivats i Rapkaybetänkandet, och således har vi lyckats anta denna resolution med en stor majoritet, och vi har lyckats anta en gemensam strategi på grundval av det som kammaren har löst vid tidigare tillfällen.

Det gläder mig mycket att kommissionens ordförande har möjlighet att närvara här hos oss, men jag är långt ifrån nöjd med förespeglingen om ytterligare ett nytt meddelande mot slutet av året, eftersom vi från 2000 och framåt har tillryggalagt en omständlig väg från ett meddelande till ett annat, från tolkningar till dokument från toppmötet, utan att det klargörande om den rättsliga osäkerhet som vi behövde föreligger. Kommissionen måste verkligen få bukt med tävlingen ”Kommissionsledamotens antipati” – och ja, jag vet att detta kommer att bli en verklig bedrift – och en gång för alla reda ut ett antal saker som annars måste lämnas över till Europeiska gemenskapernas domstol.

Detta innebär inte att vi är för ett ramdirektiv, eftersom det inte finns en rättslig grund för detta, inte ens i förslaget till konstitution, och utskottet för industrifrågor, forskning och energi har gett uttryck för detta. Samtidigt som det är självklart att vi vill ha medbeslutande på så många områden som möjligt är det inte rätt att vi ska anta resolutioner som sträcker sig bortom vårt ansvarsområde.

Vi har fastställt flera principer som ligger i linje med det som kommissionsordföranden har sagt i dag, och samtidigt som subsidiaritetsprincipen innebär att varje administrativ nivå måste fatta sina egna beslut måste dessa nivåer också följa konkurrensreglerna, med genomblickbara subventioner, och kommissionen har i uppdrag att följa händelsernas gång och leta efter missbruk.

Inom dessa begränsningar kan vi i dag, på grundval av Rapkaybetänkandet, inta en god ståndpunkt med råd till kommissionen om hur den bör fortskrida. Allt detta krävs för att kommissionen ska kunna agera.

  József Szájer (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. – (HU) Fru talman! Martin Schulz har mycket god syn, eftersom han ser saker i denna resolution som inte finns där.

Jag skulle vilja tillkännage att utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd i stor utsträckning var överens om den vitbok som kommissionen lade fram inför parlamentet. I detta avseende var vi också överens på punkten att det inte behövs ett ramdirektiv på gemenskapsnivå. Samtidigt, med hänsyn till dessa frågor, finns det tre viktiga grundläggande principer, enligt min mening.

Den första och viktigaste principen är subsidiaritetsprincipen. Inom EU har vi en stor mångfald av system för att tillhandahålla offentliga tjänster. Denna mångfald kan inte reduceras till likformighet. Av detta följer att om inte EU vill ta över ansvaret för att tillhandahålla offentliga tjänster, så kan det inte göra dessa perspektiv likformiga. Detta innebär att dessa frågor måste förbli de lokala myndigheternas befogenhet.

Den andra principen är frågan om ett gradvist tillvägagångssätt. Europeiska unionen och Europeiska kommissionen rör sig i rätt riktning när det gäller att besluta till fördel för gradvis reglering, och detta leder fram till den tredje punkten, frågan om en sektorsspecifik strategi. Vi har redan rönt stora framgångar när det gäller att reglera olika sektorer, bland annat på området telekommunikation. Vi borde sträva efter att följa detta exempel och att ständigt övervaka det.

Jag instämmer, och det gjorde även vårt utskott, i att det naturligtvis är nödvändigt med större rättslig säkerhet. Och som företrädare för en ny medlemsstat skulle jag vilja säga att precis som när det gäller principen om lika tillgång för alla måste Europeiska unionen verkligen garantera en gemensam grund med hjälp av harmoniseringen och sammanhållningsfonder. I de nya medlemsstaterna är redskapen för att stärka konkurrensen och för konsumentskydd i många fall mycket kraftlösa. Det är nödvändigt att dessa stärks, just för att både lika tillgång och konkurrens ska kunna genomföras på dessa territorier.

Jag anser att betänkandet om tjänster av allmänt intresse är ett bra betänkande, och jag anser att Bernhard Rapkay och hans kolleger har utfört ett utomordentligt arbete. Men jag skulle vilja be alla att inte missförstå det eller se saker i detta betänkande som inte finns där. Detta innebär att vi i detta avseende inte kan tala om ett ramdirektiv eller ett meddelande om ett ramdirektiv.

Det är också mycket viktigt att frågan om ett allmänt tjänstedirektiv står i nära samband med denna fråga. Även här måste vi se saker klart. I direktivet om tjänster har man på många punkter fastställt den ram inom vilken vi kan arbeta för detta.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för transport och turism. – (PT) Herr Barroso, mina damer och herrar! Som föredragande för yttrandet från utskottet för transport och turism för vitboken om tjänster av allmänt intresse har min och utskottets ståndpunkt varit att förespråka det totala uteslutandet av tjänster av allmänt intresse från räckvidden i direktivet om tjänster på den inre marknaden, i enlighet med idén att varje medlemsstat har den exklusiva befogenheten att definiera, utvärdera och övervaka dessa tjänster, som parlamentet har bekräftat. Detta kommer att främja marknadens funktion, solidaritet med medborgarna och respekt för de nationella, regionala och lokala myndigheternas befogenheter.

För det andra anser vi att tjänster av allmänt intresse måste beskrivas och definieras, och att skillnaden mellan tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och tjänster av allmänt icke-ekonomiskt intresse måste klargöras när det gäller deras rättssäkerhet. För det tredje måste vi anta en ramlagstiftning, en allmän rättslig ram, för tjänster av allmänt intresse, av allmänt ekonomiskt intresse och av allmänt icke-ekonomiskt intresse eller ett ramdirektiv, enligt preferens, som José Manuel Barroso tidigare nämnde. Det måste fastställas minimikrav för att utföra denna verksamhet, tillsammans med allmänna kriterier för medlemsstaterna och de nationella, regionala och lokala myndigheterna för att genomföra, organisera, utvärdera och övervaka dem.

Det faktum att denna lagstiftning kommer att omfatta tjänster av allmänt ekonomiskt intresse utesluter inte möjligheten till särskild lagstiftning när det gäller enskilda sektorer som transport. Merparten av de idéer som vi lägger fram ingår i Rapkaybetänkandet, och därför stöder jag betänkandet, även om jag kanske ger mitt stöd till några nödvändiga ändringsförslag.

Fru talman! Jag skulle slutligen vilja uttrycka min besvikelse över att det inte har hänvisats till de yttersta randområdena, med tanke på att tjänster av allmänt intresse, som för närvarande inte finns, och kanske aldrig kommer att finnas, behövs i dessa regioner. Jag hoppas att kommissionen och dess ordförande inte bara inriktar sig på betänkandet, utan också på de punkter som jag har tagit upp.

  Markus Pieper (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. – (DE) Fru talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Vi håller alla med om att företeelser som kollektivtrafik, avfallshantering, sociala tjänster och vattentillförsel borde skötas regionalt, och detta är i stora drag den linje som intagits i Bernhard Rapkays betänkande, som jag välkomnar, och i vilket man har godtagit mycket av det som finns i yttrandet från utskottet för regional utveckling.

Samtidigt som vi kräver ett åtagande gentemot subsidiaritetsprincipen uppmanar vi också till större rättssäkerhet där tjänster av allmänt intresse står i strid med europeisk konkurrenslagstiftning, det vill säga när det gäller lagstiftning om bidrag, offentlig-privata partnerskap, och i synnerhet när det gäller fastställandet av villkor.

En fransman har till exempel en annan uppfattning om vad tjänster av allmänt intresse är jämfört med en polack, en svensk eller en tysk, och det är därför som det inte kan finnas bara ett europeiskt ramdirektiv om dessa tjänster av det slag som socialdemokraterna önskar. Vi vill inte att samma normer ska genomföras inom hela EU. Det är inte rimligt att föreskriva för Greklands eller Tjeckiens regioner hur de ska tolka tjänster av allmänt intresse. Det är beklagligt att vänstern i kammaren har lyckats införliva olika hänvisningar i betänkandets text som skulle kunna tas för ett utstakande av vägen mot ett sådant ramdirektiv, och jag undrar just vart de vill komma. Vill ni ha ett övergripande ramdirektiv som kommer att göra områdena för rättslig säkerhet mer komplicerade än de redan är, eller vill ni skapa ett lömskt bakhåll på innehållet i den europeiska konkurrenslagstiftningen som ett medel för att tvinga på era socialistiska idéer om offentliga tjänster på EU:s regioner? Oavsett vilket av de två alternativen som stämmer säger vi bestämt ”nej” till det. Där det finns rättslig osäkerhet måste den utrotas, fråga för fråga och sektor för sektor.

Detta innebär naturligtvis mycket mer arbete, men jag är i mitt stilla sinne säker på att endast en sektorsspecifik strategi kan göra rättvisa åt det europeiska idealet med subsidiaritetsprincipen på den inre marknad som vi alla delar. Detta är inte ett område där EU borde fastställa kriterier för kostnad eller kvalitet. Att definiera tjänster av allmänt intresse, finansiera dem och organisera dem, måste även i fortsättning vara regionernas ansvar, för det är de som har politiskt ansvar för dem.

  Robert Goebbels (PSE). – (DE) Fru talman! Det som jag ville fråga var huruvida utskottet för regional utveckling helt befinner sig i Europeiska folkpartiets grepp, för det som vi hörde från Markus Pieper var ingenting annat än PPE-gruppens linje, och inte den ståndpunkt som utskottet för regional utveckling har intagit.

  Talmannen. – Jag är säker på att vi, alltmedan detta parlament är på väg mot den andra hälften av sin mandatperiod, åter måste fundera över behovet av föredragande för ansvariga utskott, och också föredragande för yttranden för andra, för att göra det som Werner Langen just hänvisade till. Oavsett vilken grupp de tillhör återspeglar de utskottets tänkesätt och omröstningsresultat. Jag är övertygad om att de alla har gjort det i dag, och den som hyser tvivel om detta kan läsa om betänkandena. Jag måste säga att jag, som utomstående och obekant med ämnet, faktiskt undrade lite när jag hörde några av anförandena, men detta är något som vi kommer att kunna återkomma till under loppet av nästa mandatperiod – kanske som en del av en reform av parlamentet.

Gabriele Stauner kommer nu att få tillfälle att bli den sista att lägga fram sitt utskotts ståndpunkt.

  Gabriele Stauner (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. – (DE) Fru talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Även om subsidiaritetsprincipen har stått inskriven i Europeiska gemenskapernas fördrag ända sedan Maastricht för den ett skuggliv, och trots detta måste subsidiaritetsprincipen alltid tillämpas, förutom där befogenheten ligger enbart på EU-nivå.

Detta är obestridligen inte fallet när det gäller de tjänster som vi diskuterar i dag, så alla europeiska förordningar på detta område skulle vara ett uppenbart brott mot subsidiaritetsprincipen, och för övrigt mot principerna om nödvändighet och proportionalitet – en nödvändig del av rättsstatsprincipen – om det förekommer någon inblandning i de fungerade strukturer som medlemsstaterna har utvecklat under åren.

Men om EU inte har några befogenheter på detta område innebär detta också att det inte kan finnas en europatäckande definition av dessa tjänster, och att bara de som antar nationella eller regionala lagar kan definiera vad de är. Även om man bortser från detta visar sig försöket att definiera dem i vitboken – något som jag anser vara artificiellt och krångligt – vara opraktiskt och obegripligt för allmänheten.

Ingen strategi – vare sig den från Lissabon eller någon annan – kan ersätta en rättslig grund, oavsett om man har att göra med principer och mål som konkurrens, eller med ekonomiskt och socialt samarbete.

Det enda möjliga resultatet av denna debatt blir då en uppmaning om att inte alls lägga sig i en europeisk förordning om tjänster av allmänt intresse, helt enkelt för att det inte finns någon europeisk rättslig grund för denna. Jag ber er att stödja den ståndpunkt som intagits av utskottet för rättsliga frågor, som syftar till att skapa ett EU som står nära sina medborgare, är genomblickbart och begripligt.

  Marianne Thyssen (PPE-DE). – (NL) Fru talman, herr kommissionsordförande! Vi är medvetna om att vi här i parlamentet alltid hamnar i politiskt känsliga vatten om vi fattar beslut med avsikt att korrigera marknaden eller beslut som har den effekten. Mycket ofta kommer samma känslighetsgrad att spela in, och den ideologiska vinklingen är aldrig långt borta när vi vill tillämpa subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen i enskilda situationer. Trots detta har Bernard Rapkay lyckats sammanställa ett balanserat betänkande, och jag skulle vilja framföra mina uppriktigaste gratulationer till honom för det.

Det gläder mig att veta att betydelsen av tillgången till tjänster av allmänt intresse för det första betonas, och för det andra att den gemensamma ståndpunkten om tjänstedirektivet har bekräftats, det vill säga att det är upp till varje medlemsstat att fastställa vad tjänster av allmänt intresse är. För det tredje välkomnar jag att frågan om rättssäkerhet upptar en central plats.

Jag har inga problem med det som vissa här kallar för föredragandens tvetydiga ordalydelse. Jag skulle i stället vilja kalla det för en förståndig, om inte diplomatisk, strategi, men en som i alla händelser kan hjälpa oss vidare i denna jakt på lösningar. Ett ramdirektiv är inte vad vi uttryckligen vill ha. I detta betänkande erkänner man de sektoriella olikheterna. Om detta betänkande godkänns kommer vi att visa att vi bortom alla tvivel sätter större värde på innehållets andemening än på diskussionen om vilken utformning det bör få. Det är detta som det borde handla om för oss när allt kommer omkring.

Låt oss alltså hålla oss nära Bernhard Rapkays betänkande, eftersom kommissionen då kommer att veta var parlamentets breda majoritet ligger och var det fortfarande finns olikheter, och då kommer vi, i avvaktan på det som kommer fram ur kommissionens meddelande, att lyckas göra ytterligare framsteg mot det balanserade tillvägagångssätt som allmänheten kan förvänta sig från vår sida.

  Harlem Désir (PSE). – (FR) Fru talman, herr kommissionsordförande! Jag anser att tiden är mogen för rättsligt och politiskt klargörande av denna fråga om tjänster av allmänt intresse.

Eftersom debatten om offentliga tjänster överskuggade resten av den europeiska debatten förgiftade den debatten om konstitutionsfördraget på den politiska fronten, och den skadades av det första förslaget till ett tjänstedirektiv för den inre marknaden, eftersom det förslaget inom sin räckvidd omfattade en lång rad sociala tjänster och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

Den misstro som denna ovisshet skapade för offentliga tjänster genom kommissionens åtgärder eller Europeiska unionens ingripanden har en lång historia. Den är berättigad på många sätt, och en anledning till detta är misslyckandet med att skapa en rättvis balans mellan reglerna för den inre marknaden och bevarandet av allmänhetens intresse. En annan anledning är effekten av ett antal direktiv om enskilda sektorer, som inte har lett till att de utlovade eller förväntade resultaten har tillhandahållits. Jag syftar exempelvis på trenderna för energipriserna och viss oro som har bekräftats när det gäller posttjänster.

Det krävs också klargöranden på den rättsliga sidan. Herr kommissionsordförande! Ni betonade själv denna punkt alldeles nyss, när ni räknade upp de lagstiftningsinitiativ som kommissionen nyligen har tagit för att försöka stabilisera tolkningen av lagstiftningen och fördragen när det gäller offentlig finansiering och regleringen av statligt stöd, passagerartransport, finansiering och ersättning osv.

Jag anser därför att det är fel att ställa behovet av sektorsspecifika initiativ mot behovet av en allmän ram i dagens debatt. Det behövs initiativ för enskilda sektorer – ni hänvisade själv till några av dessa – på sådana områden som hälsovårdstjänster och sociala tjänster av allmänt intresse, och det behövs också övergripande initiativ. Varför? Därför att, som ni sa, en av de principer som vi måste grunda våra åtgärder på är respekt för varje medlemsstats och dess lokala myndigheters rätt att fortsättningsvis fastställa vad som är tjänster av allmänt intresse och vad som är tjänster av allmänt ekonomiskt intresse för dem. Tolkningarna av dessa begrepp varierar i hög grad mellan medlemsstaterna. De sätt på vilka dessa tjänster organiseras och finansieras liksom gränslinjerna för och beskrivningen av offentliga tjänster är inte desamma i alla våra länder, och ibland varierar de till och med mellan regioner inom våra länder eller mellan lokala samhällen.

I brist på lagstiftning har det fallit på EG-domstolens, och ibland kommissionens, lott att tolka fördragen. Faktum är att dessa tolkningar har gett upphov till en inkonsekvent och varierande samling av rättspraxis, något som har skapat rättslig osäkerhet för lokala myndigheter, tillhandahållare av tjänster och användare. Det har också skapat oro för att bestämmelser om tjänster av allmänt intresse kommer att äventyras av en slags övervikt för krafterna på den inre marknaden, konkurrens och privata operatörer. Det är därför som vi har vidtagit denna för en grupp i Europaparlamentet ganska ovanliga åtgärd genom att föreslå, som en symbolisk gest, men också som en politisk åtgärd, ett initiativ till ett förslag till ett ramdirektiv utarbetat för att skydda tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

Vi ville visa att det skulle gå att hitta en grund i fördragen och att ett direktiv skulle kunna utarbetas som svar på de frågor som vi nu står inför, förutsatt att den politiska viljan finns. Ur denna synvinkel skulle jag vilja säga följande till Sophia in ’t Veld: jag anser att detta är precis den rättsliga ram som vi behöver om vi ska lyckas skydda subsidiaritetsprincipen, och det är detta som vi måste visa med förslaget till ramdirektiv. Jag inbjuder Sophia in ’t Veld att bekanta sig med detta initiativ, som är avsett att fastställa och skydda offentliga tjänster samt tjänster av allmänt intresse och garantera dem en långsiktig framtid.

Jag anser att det är upp till den lagstiftande makten att fastställa regler i detta kritiska ögonblick. Det är normalt att Europaparlamentet, som företräder folket, och de nationella regeringarna, som företräder medlemsstaterna, på grundval av en offentlig debatt öppet borde kunna hävda hur artikel 86 i EG-fördraget ska tolkas och dra den gränslinje som skyddar allmänhetens intresse från den inre marknadens krafter och konkurrens. Herr kommissionsordförande! Offentliga tjänster är, som ni sa, kärnan i den europeiska sociala modellen. Folk är knutna till dem eftersom tjänsterna, förutom att förbättra deras livskvalitet, gör det möjligt för dem att åtnjuta sina grundläggande rättigheter. De bidrar till ekonomisk och social sammanhållning och gör även vår kontinent och dess territorier mer konkurrenskraftiga.

Det är därför absolut nödvändigt att både lagligt och politiskt visa att Europeiska unionen i dag inte är fientligt inställd mot offentliga tjänster, att den inte försöker undertrycka dem, utan att unionen tvärtom försöker att bevara, utveckla och uppmuntra till dem.

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

  Bernard Lehideux (ALDE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsordförande! Under debatten om den sociala modellen påpekade jag att våra medborgare vill ha ett EU som är lyhört för deras allvarliga och faktiska oro. Ett av de stora problemen är att säkerställa existensens av och kvaliteten på tjänster av allmänt intresse. Dessa tjänsters rättsliga ställning är alldeles för svag inom dagens EU. Det är osunt att tjänster som är nödvändiga för den sociala sammanhållningen i vårt samhälle helt ska bero på EG-domstolens rättspraxis. Domarna får aldrig så här mycket makt om inte politikerna misslyckas att ta ansvar; det känner vi alla till. Det är därför vår plikt att utveckla en rättslig ram på gemenskapsnivå, där förfarandena och målen för organisationen av tjänster av allmänt intresse fastställs.

Herr Barroso! Om inte alla är övertygade hindrar det inte oss från att vara mer specifika, snarare tvärtom. Jag tillhör dem som ber kommissionen att föreslå ett ramdirektiv om tjänster av allmänt intresse så snart som möjligt. Tillåt mig att ärligt besvara dem som motsätter sig detta och försvara valmöjligheten till en sektorsspecifik strategi. Det är inte ett alternativ. Det är en fälla. Våra medborgare är inte blinda. De förstår fullständigt att en favör för denna strategi i verkligheten skulle innebära en försening av inrättandet av den rättssäkerhet som de så innerligt önskar för tjänster av allmänt intresse och i synnerhet för sociala tjänster av allmänt intresse.

Dessutom står det klart att en rättslig ram inte hindrar oss från att ta hänsyn till de särskilda företeelserna inom vissa sektorer, tvärtom. Att fastställa en ram innebär helt klart inte att standardisera. Herr talman, mina damer och herrar! Låt oss inte undvika vårt ansvar. Ett lagstiftningsprojekt väntar oss, och det kommer att visa att unionen är den bästa garanten för en hög solidaritetsnivå och social sammanhållning.

(Applåder)

  Pierre Jonckheer (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsordförande! Låt mig tala om hur nöjd jag är med att se er och tacka er för att ni deltar i denna debatt, herr Barroso.

Vi har nu diskuterat tvärsektoriell europeisk lagstiftning på området tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i många år. Europaparlamentet förklarade sig vara för en sådan lagstiftning 2001 och 2004, och Europeiska kommissionen – som vid det tillfället var Prodikommissionen – förde inte ärendet vidare, utan lade fram det rättsliga argumentet om bristen på rättslig grund och det politiska argumentet om bristen på den politiska majoritet i rådet som krävs för att göra framsteg. När det gäller denna sista punkt är hänvisningen till artikel 322 i konstitutionsfördraget belysande för att det åtminstone, otvivelaktigt, finns en politisk överenskommelse inom Europeiska rådet om att gå vidare.

I dag står vi inför ett förslag till ett direktiv om den inre marknaden för tjänster som delvis täcker tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, ett direktiv som enligt vad många experter förutsäger inte kommer att förhindra en mångfald överklaganden till Europeiska gemenskapernas domstol, och, vilket vi har anledning att frukta, som kommer att försvåra för oss när det gäller att nå målen för större rättssäkerhet på området den inre marknaden för tjänster.

I dag står vi också inför en resolution från Europaparlamentet, som andra ledamöter har påpekat, som kommer att gå till omröstning i morgon och som i själva verket inte sträcker sig så långt som resolutionerna från 2001 och 2004. Av denna anledning har vi införlivat ett antal ändringsförslag som syftar till att klargöra saker.

Jag anser dock att den verkliga politiska utvecklingen är att Europeiska fackliga samorganisationen också har sammanställt ett textförslag utöver det förslag till ramdirektiv som socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har låtit juridiska experter utarbeta. Ett antal sammanslutningar – jag tänker i synnerhet på Europeiska kontaktkommittén för tjänster i allmänhetens intresse, som har djupgående kunskap om dessa frågor – har också utarbetat förslag av rättslig natur som är liktydiga med: ja, ett förslag till ramdirektiv är inte otänkbart, och dessutom måste det vara förenligt med de fyra principer som ni nämnde i ert inledningsanförande.

Herr Barroso! Av denna anledning ber vi er, på grundval av artikel 192 i det befintliga fördraget, att tydligt gå vidare och inte nöja er med att svara oss om några månader med ett nytt samrådsdokument eller en ny vitbok.

Jag skulle vilja avsluta med en mer politisk punkt. Jag anser att vi inte får underskatta den äkta eller inbillade oron hos vissa av våra medborgare, som upplever att det finns en påtaglig obalans mellan å ena sidan genomförandet av konkurrensrätten, som i sina allmänna bestämmelser är en horisontell lagstiftning, och å andra sidan skyddet av tjänster av allmänt intresse på EU-nivå. Herr talman! Betydelsen av ett ramdirektiv för rådet och Europaparlamentet omfattar också, som vissa ledamöter har sagt, den möjlighet som det ger dem att visa kommissionen, och i slutändan EG-domstolen, vilken typ av allmänna bestämmelser som de vill ha för europeiska tjänster av allmänt intresse. Jag anser att det i själva verket är detta som äventyras politiskt i hela denna debatt. Även om jag önskade att den politiska övervikten vore annorlunda, är den som den är för närvarande.

  Sahra Wagenknecht (GUE/NGL). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Oslipade och huvudlösa avregleringar har stått på dagordningen inom EU under ett årtionde nu, där grundläggande tjänster som energiförsörjning, stora delar av transportsektorn, för att inte nämna utbildning, hälsovård, bostäder och sjukhus, görs till föremål för marknadens regler och lönsamhet, delvis under beskydd av avreglerande lagstiftning från Bryssel, delvis under påtryckningar från EG-domstolen och delvis på initiativ av nyliberala regeringar, som hävdar att det kommer att ge fler arbetstillfällen med konkurrens som ger konsumenterna lägre priser och lockar privata investerare att flytta runt sina pengar mer effektivt. Förteckningen över avregleringar under det senaste årtiondet visar i sig hur falska dessa nyliberala påståenden är. Bara inom energi- och postsektorerna räknat har hundratusentals arbetstillfällen utplånats, och de som fortfarande har ett arbete upptäcker vanligtvis att de arbetar under sämre villkor. Ni kan glädjas åt detta och kalla det för ökad effektivitet, eller ni kan kalla det vid dess rätta namn – tvång och utnyttjande. Sällan har konsumenterna haft behållning av fallande kostnader. I Tyskland har elektriciteten till exempel aldrig varit så dyr som den är i dag.

Att socialdemokraten Bernhard Rapkays betänkande skulle förvandla detta resultat till en succé och uppmana till avreglering inom fler sektorer är ett bevis på okunnighet om tidigare erfarenheter och på en oansvarig attityd mot dem som måste utstå följderna.

De som uppmanar till att tjänster av allmänt intresse ska göras till föremål för reglerna på den inre marknaden försöker förvandla hälsovård, utbildning och rörlighet till säljbara varor som bara de förmögna har råd med, för kapitalistmarknader återgäldar dem som inte bara har krav utan också möjlighet att betala, snarare än att möta efterfrågan, eftersom det är det enda sättet att skapa vinst. Detta skulle kunna vara det slags EU som de rika och storföretagen drömmer om, men vänstern drömmer om andra saker, och vi, tillsammans med EU:s sociala rörelser, kommer inte att sluta göra motstånd mot denna typ av ohämmad kapitalism.

  Jens-Peter Bonde (IND/DEM). – (DA) Herr talman! I mitt barndomshem fanns det inga skolböcker. Min familj bestod av bönder och hantverkare. Det var kompetenta lärare i min statliga skola och fria boklån i ett välfyllt offentligt bibliotek som öppnade böckernas värld för mig. I detta betänkande hänvisar man till boklån, utbildning, omsorg, vård, vatten, säkerhet, sjukhusbehandling och välfärd som ”tjänster av allmänt intresse”, till skillnad från mer specifika ”tjänster av allmänt ekonomiskt intresse” som omfattar att gå till frisören eller köpa ett hus. Tandvård, glasögon och personlig omsorg faller någonstans däremellan. EG-domstolen har skapat en inre marknad för många tjänster genom talrika domar. Till grund för folkstyre ligger emellertid idén att man inte bara röstar med sin plånbok, som på en marknad, utan också väljer, med hjälp av sin röst, vilka bekvämligheter som samhället ska åtnjuta. Vill vi ha privata sjukhus och dyra medicinräkningar? Vill vi behöva betala för boklån? Borde priset på kollektivtrafik minskas? Borde mormödrar få sin dagliga dusch på vårdhemmet? Borde våra barn tas om hand av lågprisförskolor, eller borde de undervisas av utbildade lärare? Junirörelsen stöder den inre marknaden för varor och tjänster, och vi motsätter oss nationell diskriminering, men vi vill också tillåta väljare i alla medlemsstater att definiera gränserna mellan marknad och samhälle och att bestämma kvalitetsnivån och servicenivån samt konsumenträttigheterna.

Vi vill också skydda den danska ”avtalsmodellen”, där löner och arbetsvillkor avtalas genom avtal och sedan respekteras, och vår sociala modell, där vi betalar höga skatter för att tillhandahålla sociala civila rättigheter till alla. Detta är ett fall där folkstyret borde kunna kontrollera marknaden så att det också finns tjänster av allmänt intresse för dem som inte föds med silversked i mun. Vi vill i fortsättningen kunna sjunga med i Nikolaj Frederik Severin Grundtvigs ”Och således har vi nått långt när det gäller välståndet, då få har för mycket och färre för lite”.

  Leopold Józef Rutowicz (NI). – (PL) Herr talman! Kommissionens vitbok om tjänster av allmänt intresse är verkligen en nödvändighet för att skapa en gemensam marknad. I framtiden borde dessa tjänster och det sätt som de tillhandahålls på definieras mer noggrant. Vi borde komma ihåg att för tillfället grundas tillhandahållandet av dessa tjänster i stor utsträckning på lösningar som utarbetas i enskilda stater och enligt nationell lagstiftning. Vi kan bara införa dessa tjänster i gemensamma europeiska förordningar först då vi förbättrar tjänstesystemet inom Europeiska unionen. Ytterligare åtgärder borde syfta till att specificera den rättsliga ställningen för tjänster av allmänt intresse och för åtgärder som skyddar konsumenternas intressen.

I Bernhard Rapkays betänkande, som jag skulle vilja tacka honom för, beskrivs den rådande rättsliga situationen och räckvidden för ytterligare åtgärder tydligt. Vi måste använda oss av detta betänkande.

  Alexander Radwan (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande! Det är ett brett område som vi diskuterar i dag. Även om Martin Schulz valde att påminna oss om den kommunala kyrkogården kan kommunala organisationer också nå samma storlek som stora företag – så brett är detta spektrum, och det står oss fritt att ifrågasätta om sådana stora strukturer alltid kan rättfärdigas.

Varför diskuterar vi då egentligen detta? Anledningen är att vi väger marknadsreglerna mot subsidiaritetsprincipen. Detta kan verkligen vara en knivig fråga, och slutresultatet är inte alltid tydligt. Jag stöder i hög grad subsidiaritetsprincipen och lokalt utarbetade regler, men en standardiserad definition inom ett EU som mycket väl kan ha tjugosju medlemsstater i slutändan – för att föregripa dagens beslut – skulle bli en standardiserad röra, och detta motsätter jag mig. EU måste dock alltid fråga sig självt vilka mervärden som tillkommer från åtgärder på EU-nivå, och på vilket sätt som det gynnar allmänheten. Varför lägger vi då ned så mycket möda på att diskutera idén om ett ramdirektiv, när föredraganden själv säger att i hans betänkande uppmanar man inte till det på detta område? Det intryck som jag får från vissa talare är att de på sätt och vis försöker att använda denna debatt som ett medel för att skapa konkurrensfria områden som kommer att undantas från tjänstedirektivet. Bortsett från att vi avskaffar marknadsregler är risken att vi i slutändan får ett europeiskt standardkoncept för vad tjänster av allmänt intresse är, och EU är alltför heterogent för att detta ska vara vårt mål.

Det som allmänheten, samhällen och den lokala politiken emellertid behöver är rättssäkerhet. De vill veta vad som är möjligt och vad som inte är möjligt, och det är här som det råder stor förvirring. Ta München, min födelsestad, som exempel. Där slås för närvarande fyra stora sjukhus samman till ett företag, och ingen vet vad som måste och vad som inte behöver framläggas inför kommissionen. Det är på denna punkt som kommissionen måste samarbeta med parlamentet, för det som är mycket störande, inte minst i min egen grupp, är att kommissionen fortfarande håller kvar vid ett visst ”privilegium” i den mening att de alltid fattar beslut på grundval av det som den anser vara rätt och inte rådfrågar väljarna eller deras företrädare på det sätt som de har rätt till. Det som är avgörande när det gäller den sista punkten är att allmänheten måste förstå varför det som vi gör är för deras skull – och det är här som dessa debatter i kammaren i själva verket för länge sedan spelat ut sin roll. I synnerhet på detta område är det inte alltid tydligt för dem, och det som vi gör här uppfattas på ett helt annat sätt. Detta är ett område där man kanske kan uppnå något med kommunikationsstrategin.

  Robert Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! I artikel 5 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen står det, och jag citerar: ”Gemenskapen skall inte vidta någon åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i detta fördrag.” Detta är känt som subsidiaritetsprincipen, vars betydelse ordförande José Manuel Barroso just har belyst.

Ändå står det klart att det gemensamma målet med social sammanhållning i synnerhet kräver hållbara politiska åtgärder för att kvalitativa offentliga tjänster ska kunna erbjudas alla medborgare. Det är lokala råd, lokala myndigheter, som står medborgarna närmast. Det är lokala rådsmedlemmar som är bäst lämpade för att bedöma de tjänster som krävs för att deras medborgare ska må väl, och i synnerhet de svagaste bland medborgarna.

Av logiska skäl har inte unionen befattat sig med dessa offentliga tjänster. Men med genomförandet av den stora inre marknaden har allt fler rättsfall initierats av privata konkurrenter mot städer och lokala myndigheter. EG-domstolens domar har inte alltid varit tilltalande, och ibland har de till och med varit motsägande. Till domstolens försvar måste det sägas att begreppet offentliga tjänster inte är enkelt att definiera.

Det finns en betydande skillnad mellan nationell praxis i de 25 medlemsstaterna. Ordförande José Manuel Barroso har just betonat behovet att respektera nationell och regional mångfald samt olikheter som beror på lokala omständigheter. Det är av denna anledning som socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet i flera år har kämpat för en tydlig rättslig ram som gör det möjligt för tjänster av allmänt intresse att blomstra.

Detta är det enda som socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet önskar. Vi vill att alla tillhandahållare av allmänna offentliga tjänster ska åtnjuta största möjliga säkerhet. Domarna i Luxemburg får inte bli skiljedomare när det gäller kvaliteten på de offentliga tjänster som ska tillhandahållas. Enligt ordförande Barroso motsvarar dessa tjänster 7 procent av BNP inom EU och 5 procent av arbetstillfällena, något som bidrar till att belysa deras effektivitet. Det är upp till väljarna, medborgarna, att avgöra vilka allmänna tjänster som de vill ha. Före detta kommissionsledamot Lord Arthur Cockfield, som tillsammans med ordförande Jacques Delors var en av grundarna till den inre marknaden, brukade säga:

(EN) ”kommissionen måste hjälpa regeringarna att spara skattebetalarnas pengar.”

– (FR) Han hade fel. Det är inte kommissionen som bör besluta hur offentliga pengar ska användas, utan skattebetalarna själva i slutändan. Det är upp till suveräna väljare att besluta huruvida deras lokala myndigheter eller region använder deras pengar riktigt eller inte. Det är detta som kallas demokrati.

De som tror på den otyglade fria marknaden kommer att argumentera att fördragen tvingar kommissionen att ta bort statligt stöd som snedvrider konkurrensen, men av artikel 87 i fördraget framgår det tydligt att detta stöd bara är förbjudet, och jag citerar: ”i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”. Det är nu svårt att hävda att offentliga tjänster som tillhandahålls av lokala myndigheter snedvrider handeln mellan medlemsstaterna.

Herr ordförande! Ni har just tillkännagivit att vi kommer att motta ett meddelande före årsslutet. Jag delar den åsikt som min kollega från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, Werner Langen, framförde om att vi har haft alltför många välskrivna texter som har saknat verklig politisk betydelse. Ordförande Barroso! Jag ber er, lägg fram ett lagstiftningsförslag inför kammaren, eller så många förslag som ni vill, men låt i slutändan parlamentet göra sitt arbete som medlagstiftare på ett område som ligger, med era egna ord, till grund för dem europeiska sociala modellen.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! I dag diskuterar vi den vitbok om tjänster av allmänt intresse som Europeiska kommissionen offentliggjorde för över två år sedan. Det är beklagligt att avregleringen av tjänstemarknaden hittills har varit riktigt bristfällig. I vitboken tillhandahålls bara en mycket teoretisk definition av tjänster av allmänt intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Begreppet offentliga tjänster har inte alls definierats, och används därför inte i vitboken, som i stället hänvisar till ”skyldigheter att tillhandahålla offentliga tjänster” som omfattar flyg, järnväg, vägtransport och energisektorer, vilka också anges som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Det är således svårt att begripa vad vi egentligen talar om, när det viktigaste resultatet som man förväntade sig av vitboken var att få ett förslag till en rättslig akt som reglerar och gör det möjligt att stärka en av de viktigaste friheterna på EU:s inre marknad, nämligen fri rörlighet för tjänster.

Situationen när det gäller tjänster av allmänt intresse är mycket likartad situationen för tjänstedirektivet, som ursprungligen var tänkt att täcka tjänster av ekonomiskt och gemensamt intresse, som för närvarande, med några undantag, utesluter transport- och posttjänster, och undantar elektricitets-, gas- och vattenförsörjning från ursprungsprincipen. De flesta tjänster inom EU kan knappast anses vara förenliga med principerna för den inre marknaden, konkurrenskraft, representation av konsumenternas intressen och den fria rörligheten för tjänster. Marknadsprotektionism kommer inte bara att minska ekonomins konkurrenskraft, utan hindrar den för närvarande och kommer även i fortsättningen att förhindra att konsumenter tillhandahålls tjänster av tillbörlig kvalitet vid rätt tidpunkt. Detta står klart när man reser igenom Europeiska unionens länder.

Precis som när det gäller tjänster av allmänt intresse är den viktigaste uppgiften att tydligt definiera dem, vilket ska förhindra ”fria tolkningar” i enskilda medlemsstater i syfte att skydda marknaderna. Det är nödvändigt att utarbeta en rättsakt som styr sådana tjänster, med beaktande av subsidiaritetsprincipen i vederbörlig ordning, och som syftar till att öppna tjänstemarknader för konkurrens till gagn för varje lands egen befolkning och för att förbättra EU:s konkurrenskraft. Jag erkänner att regionalt lokalt styre är en viktig faktor när det gäller tillhandahållandet av tjänster. Detta utnyttjas emellertid mycket ofta för att dölja marknadsprotektionism, medan tjänsterna i grunden är en ”stor affär”.

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Tjänster av allmänt intresse ligger till grund för den europeiska sociala modellen. José Manuel Barroso kan mycket väl ha sagt detta i sin första mening, men han fortsatte i samma andetag att lovorda marknadens effektivitet – i stället för solidaritet, allmän tillgång eller grundläggande rättigheter – som det första motivet till dessa tjänster.

Det som allmänheten förväntar sig av Europeiska unionen är vissheten om att de tjänster som de behöver för att leva kommer att tillhandahållas som en garanterad och grundläggande rättighet, och allmänt, det vill säga utan hänsyn till deras sociala ställning eller bostadsort. Vi kan bara vinna folks förtroende om tjänsterna av allmänt intresse i sig själva skyddas mot marknadens intressen och håller dessa separerade. Jag måste tala om för José Manuel Barroso att om han försöker kombinera offentliga tjänster med marknadens effektivitet kommer han i slutändan att sönderdela kärnan i den europeiska sociala modellen. Herr Barroso! Ni kan mycket väl glädjas åt de krav som framförts i kammaren om en sektorsspecifik strategi som skulle ge er all den makt som ni behöver för att avreglera bastjänster, men det står mycket klart utifrån de senaste exemplen som ges i ert meddelande att man omdefinierar sociala grundläggande tjänster som ekonomisk verksamhet, så det som ni gör är en omtolkning av de definitioner som getts i EG-domstolens utslag.

Era förslag om hälsovårdstjänster, enligt vilka patientrörligheten ska behandlas som mer betydelsefull än grundläggande vård, har en egen historia att berätta. De visar hur bedräglig övertygelsen är att marknaden kan garantera grundläggande rättigheter. Det enda sättet att trygga dessa tjänster av allmänt intresse är med hjälp av ett uttryckligt ramdirektiv, ett som inte syftar till att införa europeiska konkurrensrättsregler för grundläggande tjänster, eftersom detta är den typ av tjänster som självfallet borde kunna motta statliga stöd, som finns till för att garantera grundläggande bekvämligheter och inte för att prioritera marknadens krav. De tjänster av allmänt intresse som är ekonomiska till sin natur kan också uppfylla grundläggande behov, och allmän tillgång till dessa måste ha företräde framför marknadens intressen.

Av detta följer att alla sådana ramdirektiv måste gå hand i hand med tjänstedirektivet, just för att garantera detta skydd. Detta är det enda sättet att finna en lösning, med tanke på hur situationen ser ut i dag, för till följd av tjänstedirektivet finns det redan tjänster på marknaden. Därför är detta en falsk debatt som högern har iscensatt, för de tror att man bara kan se bakåt, och att saken borde lösas antingen genom att anta en sektorsspecifik strategi eller genom att inte alls ha en europatäckande definition.

  Kartika Tamara Liotard (GUE/NGL). – (NL) Herr talman! Vi fick segervittring när tjänster av allmänt intresse uteslöts från det kontroversiella tjänstedirektivets räckvidd. Den offentliga sektorn var inställd på att gå säker från Frits Bolkestein, men det kan ha varit inget annat än en pyrrusseger. När allt kommer omkring är det först nu som tjänsterna av allmänt intresse definieras. När ett tjänstedirektiv av detta slag utformas är det nödvändigt att fastställa vad som tillhör marknadens domän och vad som inte gör det, liksom och framför allt frågan om vem som är bäst lämpad för att besluta om detta.

Vi kommer att kämpa med näbbar och klor för vår tolkning av allmänna tjänster mot avreglering och marknadskrafter på områden som utbildning, hälsovård och kultur: vi har erfarenhet av dem, och har fått nog av dem! När områden som noga räknat inte tillhör marknaden utan är en del av samhället avregleras kommer EU över till oss som en glupsk liten gris som, när tillfälle ges, kommer att gripa varje tillfälle med båda händerna.

Detta står redan klart i kommissionens nya attack mot omsorgen. Enligt vår mening blir detta direktiv i första hand ett instrument för medborgare, elever, patienter och konsumenter att trotsa en ständigt avreglerande unions lilla glupska gris. I direktivet måste det klart framgå att det är medlemsstaterna och deras medborgare som avgör vad tjänster av allmänt intresse är, för om de gör detta kommer att det att föra politiken närmare allmänheten igen, där den borde befinna sig.

  Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Under 1800-talet tog regeringar över många uppgifter som ursprungligen inte låg på deras bord, som till exempel utbildning, tillgång till hälsovård och regleringen av arbetstiden. Detta var nödvändigt som svar på marknadens misslyckande, och är fortfarande nödvändigt när marknaden misslyckas.

Skillnaden mellan tjänster av allmänt intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är teoretisk. Att göra en åtskillnad har därför till syfte att skapa offentliga tjänster och för att inskränka regeringens inblandning. Det är ett berömligt mål att tygla regeringars ingripanden på områden där medborgare kan förväntas visa upp egenkapacitet och ansvar. Även om man gjorde denna skillnad skulle detta innebära att allmänhetens tillgång begränsades.

Jag skulle därför vilja uppmana till att göra tjänster av allmänt intresse öppna för marknaden. Samhället tjänas väl av en statsmakt som skapar rättvisa för den svage och garanterar tillgång till tjänster som är grundläggande för det dagliga livet.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag anser att vi i denna debatt inlåter oss i skuggboxning i alltför hög grad och inte visar tillräcklig respekt för lagen och allmänheten.

Låt oss ta våra egna lagar på allvar. I enlighet med konstitutionsfördraget är Europeiska unionen förenad i mångfalden, och ett uttryck för denna mångfald återfinns i de otaliga former som finns när det gäller tjänster av allmänt intresse. Vi står enade på den inre marknaden, så låt oss inte förorsaka att mångfald och den inre marknaden blir motsägelsefulla sinsemellan.

För det andra är vi för en social marknadsekonomi, i den bemärkelsen att vi inte ser marknaden som ett mål i sig. Marknaden förfogar över hållbarhet och sitt eget sociala ansvar. Exakt var dess gränser går är en fråga som ska avgöras av dem med politiskt ansvar. I sådana fall där marknaden inte kan göra allt det som det allmännas bästa kräver, eller garantera att det kommer att bli gjort, måste tjänster av allmänt intresse tillåtas att spela sin roll. Det står inte i strid med marknaden. Många organisationer för allmänt intresse tävlar med varandra och uppfyller marknadens kriterier.

För det tredje bekräftar vi vår tro på subsidiaritetsprincipen. Subsidiaritetsprincipen en grundläggande del av modellen för Europeiska unionen, inte något som strider mot den. Anledningen till att tjänster av allmänt intresse inte inbegrips i tjänstedirektivet är att definitionen av dem är delegerad till andra genom subsidiaritetsprincipen, och nu diskuterar vi om denna fråga bara går att lösa genom att säga ”ja” eller ”nej” till ett ramdirektiv. Vi är för social trygghet, försörjningstrygghet samt att allmänheten garanteras kvalitet till rimliga priser, och vi är för politiska beslutsfattare som tar ansvar för förhållandet mellan marknaden och den privata sfären, mellan vilka det krävs ett nytt partnerskap, som ska uttryckas i form av tjänster av allmänt intresse.

  Bernadette Vergnaud (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag vill ge mitt erkännande åt vår föredragandes, Bernhard Rapkays, arbete, som har bidragit till att ge nytt liv åt denna debatt om tjänster i allmänhetens intresse. Jag stöder helt och fullt hans förslag att öka rättssäkerheten för de sociala tjänsterna i allmänhetens intresse. Jag stöder också förslagen om tillhandahållande av högkvalitativa och prisvärda tjänster över hela EU, där social balans respekteras och en bestående försörjningstrygghet garanteras.

Jag är dock mycket mer skeptisk till att be kommissionen att tillhandahålla klargöranden när det gäller tillämpningen av bestämmelser om konkurrensen och den inre marknaden på offentliga tjänster. José Manuel Barroso, som jag vill tacka för hans deltagande i debatten, har precis bekräftat de fördelar som denna konkurrens ska innebära för konsumenterna.

Eftersom de offentliga tjänsterna saknar en tydlig rättslig ram är, som föredraganden påpekade, finansieringen och förvaltningen av dessa tjänster beroende av osäkra förhållanden som vi erbjuds av kommissionen och EG-domstolen, som tar på sig olika roller allteftersom det passar dem och agerar omväxlande som domare, lagstiftare och verkställande organ.

Parlamentet har under åtminstone 15 år uppmanat kommissionen att lagstifta. Vad har vi åstadkommit? Kommissionen föreslår ett val mellan ett enkelt meddelande för att stärka rättssäkerheten för dessa tjänster och en mängd sektorsdirektiv.

Personligen vill jag se ett ramdirektiv: en rättslig ram varigenom tjänster i allmänhetens intresse får en uttrycklig status och inte bara en undantagsstatus och som därmed måste respekteras i fråga om konkurrensreglerna på marknaden. Nyckelsektorer som utbildning, hälsa och vatten får inte avvecklas, och man måste godta varierande omständigheter där sociala, ekonomiska och miljömässiga frågor är sammanflätade.

Tjänster i allmänhetens intresse förstärker medborgarnas känsla av att tillhöra Europa. De utgör en grundläggande faktor för solidaritet och spelar en roll i arbetet för sociala rättigheter. Jag vill inte se ett Europa med en europeisk modell som enbart grundas på skattemässig och social konkurrens mellan stater. Med detta ramdirektiv vill jag föra Europa bortom den blotta marknaden och mot ett samhälle där alla offentliga tjänster garanteras som huvudfaktorer i den sociala och territoriella sammanhållningen.

  Ian Hudghton (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Innan jag valdes in i parlamentet var jag ledare för en skotsk lokal myndighet, som var, om jag själv får säga det, mycket framgångsrik både när det gällde att få valuta för pengarna och att möta lokala önskningar om tillhandahållande av offentliga tjänster i grevskapet Angus.

Det stod då, och förblir så i dag, i den lokala myndighetens övervägande intresse att skydda sin rätt till lokalt självstyre. Det är därför av avgörande vikt att vi gör slut på denna osäkerhet i alla nya EU-initiativ. Låt oss inte nöja oss med luddiga formuleringar när det gäller viktiga offentliga tjänster. Låt oss inte på något sätt blanda oss i principen om lokalt självstyre. Låt oss tydligt skilja mellan privata företag, som är underställda EU:s konkurrensrätt, och offentliga tjänster: tjänster av lokal karaktär som tillhandahålls för det allmänna bästa, som har begränsad eller ingen gränsöverskridande effekt och som borde tillhandahållas utan inblandning av EU:s konkurrensregler.

Att fastställa normer för tjänster av allmänt intresse borde också vara föremål för lokala beslut. Vissa lokala myndigheter är skeptiska till behovet av ny EU-lagstiftning. Jag menar att om vi ska ha ett ramdirektiv, låt oss ha ett som ger vattentäta garantier om lokala myndigheters rättigheter att fastställa, organisera och finansiera offentliga tjänster på det sätt som de anser lämpligt.

Jag inser att betydande ekonomiska fördelar för företagen kommer att dyka upp när man undanröjer hindren för affärsmässigt tillhandahållande av tjänster, men låt oss inte ytterligare fjärma den allmänna opinionen genom att blanda oss i eller underminera tillhandahållandet av grundläggande lokala offentliga tjänster.

  Roberto Musacchio (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Om det är något som visar på existensen av en europeisk social modell är det just tjänster, och dessa måste tryggas eftersom de representerar faktorer i ett medborgarskap. Vi har tillfrågats om det bör finnas tjänster i allmänhetens intresse som passar alla européer, och i så fall hur.

I kölvattnet efter Bolkesteindirektivet rådde en viss förvirring i fråga om skillnaden mellan kommersiella tjänster och allmänna tjänster. Därför måste vi klargöra vad som faller inom ramen för marknaden å ena sidan och rättigheter å andra sidan. För att göra detta har vi i ett flertal ändringsförslag accepterat förslag från Europeiska fackliga samorganisationen (EFS), som syftar till att alla tjänster i allmänhetens intresse, inklusive ekonomiska sådana, dvs. tjänster för vilka européer betalar direkt eller indirekt – följaktligen nästan alla – även i fortsättningen ska tillhöra det offentliga, statliga området och karakteriseras av allmängiltighet, tillgänglighet, verkställbarhet och kvalitet. De ska med andra ord vara tjänster och inte varor; de ska alltså representera Europa och inte Nordamerika.

Vi uppmanar er alla att stödja dessa ändringsförslag som upprätthåller fackföreningarnas ställning. Vi ber er också att stödja dem för att klargöra syftet med ett eventuellt ramdirektiv, dvs. att förstå vad Europa anser om sin sociala modell och vad man erbjuder sina medlemsstater i fråga om tjänster i allmänhetens intresse, vare sig det rör sig om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller andra tjänster.

  Patrick Louis (IND/DEM). – (FR) Ordförande Barroso, herr talman, mina damer och herrar! I detta betänkande hänvisas, med rätta, till subsidiaritetsprincipen som den rättsliga grunden för frågor beträffande tjänster i allmänhetens intresse. Den har bara definierats vagt. Vi har gått från en substitutionsprincip till en delegeringsprincip. Därför kan tjänster i allmänhetens intresse bara definieras på bekostnad av vissa omständigheter och nationella behov.

Vi måste återigen beklaga att den otvetydiga varning som sänts av de franska och nederländska medborgarna bemöts med en sådan ringaktning. Jag vill påminna er om att tjänster i allmänhetens intresse bara orsakar oro hos Europeiska unionen från en mycket tvivelaktig konkurrensmässig synpunkt. Medlemsstaternas rätt att själva besluta vilka tjänster de har för avsikt att inrymma under begreppet offentliga tjänster, i enlighet med deras medborgares önskemål, undergrävs på ett allvarligt sätt i det här fallet.

Nej, det är inte lämpligt att länder som historiskt sett inte har en kultur med offentliga tjänster hindrar dem som har en sådan kultur från att ha sådana tjänster där de anser att de är nödvändiga. Om ni respekterade subsidiaritetsprincipen i dess rätta mening skulle ni erkänna att de offentliga tjänsterna, som är av avgörande betydelse för våra samhällen, skulle definieras, organiseras och förvaltas så nära medborgarna som möjligt, på nationell nivå.

Vi anser att bara en stark, offentlig makt kan säkerställa en framtid som inte enbart betraktas i termer av kvartalsvis lönsamhet för aktier, utan över decennier på områden som utbildning, hälso- och sjukvård, transport, energi och miljö.

(Talmannen bad talaren att avsluta.)

Den enda regel vi behöver är den beträffande suveränitet, som innebär att alla stater själva ska kunna besluta om sina offentliga tjänster och att skyldigheter att tillhandahålla offentliga tjänster ges företräde framför gemenskapens konkurrensrätt.

  Malcolm Harbour (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja föra tillbaka denna debatt till de människor som faktiskt betyder något i allt detta, som min kollega Othmar Karas sa: våra medborgare, som mottar offentliga tjänster. Vi känner till att dessa offentliga tjänster i många fall inte är tillräckligt bra, inte effektiva nog och att de tillhandahålls till alltför höga kostnader.

José Manuel Barroso, som vi är mycket glada att se här denna morgon, gjorde ett viktigt inlägg med sina principer för att främja tillhandahållande av offentliga tjänster av god kvalitet. Han nämnde den avgörande faktorn, att teknologi nu gör det möjligt att dessa tjänster omvandlas och att nya modeller för organisation och tillhandahållande bibehålls. Det är dessa saker som vi borde tala om. Vi borde fundera på den mångfald som upptar de bästa hjärnorna, den bästa teknologin, det bästa folket och de bästa ledarna som deltar i tillhandahållandet av dessa tjänster.

Men den debatt som vi har fört, särskilt från denna sida av kammaren, har huvudsakligen handlat om organisatoriska modeller och protektionism. Med det genomförda tjänstedirektivet, tack vara våra ansträngningar, kan fler av dessa hjärnor släppas loss när det gäller tillhandahållande av tjänster. Vi har en del arbete att göra när det gäller offentlig upphandling från tidigare utfrågningar i vårt utskott. Vi måste arbeta med konkurrensrätten. Om detta ingår i José Manuel Barrosos idé om konsolidering, så är det bra. Men vi vill inte ha ett direktiv av det slag som fastställs här, som är ett rent politiskt direktiv. De avslöjade alltihop i sina inlägg. Elisabeth Schroedter sa att det skulle skydda mot avreglering. Det är detta som allt handlar om, herr Barroso! Att inte blanda sig i det. Tala om för oss i dag att ni kommer att dra tillbaka det från er dagordning. Jag har frågat mitt utskott, men utan att få svar, vilka problem det är meningen att detta direktiv ska lösa för våra medborgare. När de på vänstersidan ger oss en heltäckande analys av dessa problem kan vi överväga det, men vi har mycket mer viktiga saker att göra i dag än att tala om deras politiska förklaring.

(Applåder)

  Ieke van den Burg (PSE). – (EN) Herr talman! Som samordnare för PSE-ledamöterna i utskottet för ekonomi och valutafrågor bad jag om att få bli sista talare från PSE-gruppens sida, just för att undanröja några av fördomarna om och missförstånden i denna debatt. Så min förhoppning är att jag kan utplåna några av dessa missförstånd.

För det första skulle jag vilja tacka José Manuel Barroso för hans anförande och säga att vi i PSE-gruppen fullständigt förstår hans fyra principer och hans åsikt att det är nödvändigt att skapa mer rättslig säkerhet för tillhandahållarna av tjänster, oavsett om de är offentliga eller privata eller något mittemellan, för medlemsstaternas och de decentraliserade offentliga myndigheternas skull, och för medborgarna. Som Malcolm Harbour mycket riktigt påpekade är detta en avgörande del.

Jag anser att José Manuel Barroso har tolkat det betänkande som Bernhard Rapkay utarbetade för utskottet för ekonomi och valutafrågor, och som vi med en stor majoritet röstade för i utskottet, riktigt. Vi har inte uttryckt någon preferens när det gäller någon särskild form av rättsligt instrument, men vi har tydliggjort att rättsliga initiativ behövs, och att vi borde ha ett fullständigt politiskt beslutsförfarande i detta sammanhang, där parlamentet och rådet kan delta till fullo. Medbeslutande är det rätta sättet att ta itu med dessa politiska frågor. Detta är budskapet i betänkandet. I betänkandet säger man inte att det borde finnas endast ett övergripande eller sektorspecifikt instrument; man lämnar valet fritt och menar att de båda metoderna kan användas parallellt.

Det kommer att framgå klart av debatterna att preferenserna växlar, men också att det finns gott om fördomar när det gäller de val och de preferenser som vi främjar. I min politiska grupp var jag ordförande för en grupp av rättsliga experter som lade fram ett utkast. Tyvärr har jag intrycket att många personer inte läste denna text, för om Malcolm Harbour hade läst den skulle han ha sett att det inte var ett politiskt yttrande utan ett tydligt försök att förena reglerna för marknaden, för konkurrens och för subsidiaritetsprincipen som vi vill ska garantera kvalitetsaspekter och vikten av offentliga tjänster samt tjänster i allmänhetens intresse och ekonomiskt intresse för EU:s medborgare inför lokala myndigheter. Detta är inte ideologiskt; det är ett konkret försök att förena dessa. Förslaget är öppet för debatt, och vi hoppas att ni kommer att delta i diskussionen av det. Men det är upp till kommissionen att lägga fram verkliga förslag, och sedan kan vi börja arbeta med de rättsliga metoderna och formuleringarna.

Före omröstningen om detta betänkande ska jag ännu en gång meddela att vi har kommit överens om att inte instämma i frågan om vilka instrument som skulle vara att föredra. Det finns nu ändringsförslag från båda sidor, från ALDE-gruppen och från Verts/ALE-gruppen, om att ännu en gång försöka tvinga fram ett beslut om preferensen. Detta är enligt min uppfattning inte förnuftigt. Jag håller fullständigt med Marianne Thyssen om att det är förståndigare att vi håller oss till det avtal som vi hade och att lämna denna fråga öppen. Det är kommissionen som måste besluta, och om ett av dessa ändringsförslag antas kommer det enda resultatet bli att hela betänkandet förkastas. Detta skulle vara synd, eftersom Bernhard Rapkay och utskottet för ekonomi och valutafrågor har framställt ett bra betänkande, som alla har sagt.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL). – (CS) Jag vill tacka Bernhard Rapkay för hans betänkande. Jag måste säga att jag, efter att ha läst mycket detaljerat om det här ämnet och följt den långa debatten om frågan, starkt stöder idén om att upprätta ett ramdirektiv för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Jag välkomnar ett utarbetande av detta direktiv, som kommer att garantera att tjänster i allmänhetens intresse utgör en av grundpelarna i den europeiska sociala modellen. Direktivet bör också innebära rättssäkerhet genom en rättslig grund byggd på allmänna principer såsom lika tillgång, tjänster av hög kvalitet, överkomliga priser, allmängiltighet och trygghet. Vi måste finna en balans mellan marknaden å ena sidan och offentliga myndigheter ansvariga för offentliga tjänster å andra sidan. I betänkandet tas också nya frågor upp. Kommer vi verkligen att kunna garantera att ramdirektivets innehåll är tillräckligt för att upprätthålla de ovan nämnda principerna? Kommer direktivet verkligen att innebära ett skydd för tjänster i allmänhetens intresse?

  Karsten Friedrich Hoppenstedt (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka föredraganden för det goda samarbetet inom utskottet för ekonomi och valutafrågor, vilket jag hoppas kommer att fortsätta under morgondagen. Jag har också anledning att vara tacksam för det sätt på vilket vikten av detta betänkande, som ett betänkande som är avgörande för de kommunala tjänsternas framtid – eller för att uttrycka det annorlunda, framtiden för tjänster i allmänhetens intresse – har framhållits. Denna vikt betonas också genom den tid som har avsatts till den här debatten.

De av oss som har spenderat många år inom lokalpolitiken och regionalpolitiken vet att politiken, när det gäller allmänheten, börjar utanför deras egen dörr, och subsidiaritetsprincipen kräver följaktligen att rätten att sköta sina egna frågor, och därmed de lokala myndigheternas makt, inte tummas på, trots de europeiska strukturernas komplexitet. Med detta följer att kommunerna måste spela en betydelsefull roll när det gäller att definiera och organisera tjänster i allmänhetens intresse, och det kommer, i huvudsak, att innebära att på alla sätt försöka erbjuda dessa tjänster till allmänheten till ett så överkomligt pris som möjligt. Det kommer naturligtvis också att innebära att privata och offentliga tjänsteleverantörer måste tas in tillsammans som partner.

Vi bör fortsätta uppmana alla berörda parter att inta den ståndpunkten att det inte bör krävas att en begränsad marknadsverksamhet inom de lokala myndigheternas ansvarsområde underställs alla EU:s regler och förordningar, så att de lokala myndigheterna inte hindras från att ingå offentliga/privata partnerskap som i själva verket gynnar allmänheten. Vad som behövs är den sortens rättssäkerhet som uppmuntrar kommunala myndigheter att vara kreativa när de tillhandahåller sina tjänster, som inte tynger ned dem med byråkrati och som möjliggör långsiktig planering. Kreativitet och en garanterad rätt till självstyre för kommuner som grundas på rättssäkerhet kan bli avgörande för underlättandet av lokalbaserade bidrag till Europas ekonomiska tillväxt.

  Corien Wortmann-Kool (PPE-DE). – (NL) Herr talman! I resolutionstexten har man lyckats finna den rätta balansen i fråga om den frihet som medlemsstaterna bör få i framtiden när det gäller å ena sidan organiseringen och definitionen av sina offentliga funktioner och å andra sidan respekten för bestämmelser om den inre marknaden. EU:s fokus måste – och det råder ingen tvekan om detta i resolutionstexten – ligga på klargöranden av rättsliga aspekter och ett sektorsvist tillvägagångssätt där oklarheter kan skapa problem.

Vi kräver rättssäkerhet, förutsatt att den inte hindrar konkurrensen och protektionismen. Vi kräver också rättssäkerhet för att hjälpa lokala och regionala myndigheter, men vi bör vara mycket medvetna om att just dessa lokala myndigheter vill bevara sin valfrihet och inte vill bli påtvingade några ytterligare regler ovanifrån.

Vi måste framför allt ge utrymme åt variation, och låta bli att frysa denna variation i en övergripande rättslig ram. Om Europa ska stå redo för strid måste vi behålla vår dynamik. Ordförande Barroso! Jag uppskattar verkligen er personliga närvaro vid den här debatten. Vi kräver klarhet från er, men ni kan förvänta er samma sak från oss. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater kommer därför att rösta mot socialdemokraternas ändringsförslag, i vilket man kräver en ramlagstiftning.

Ieke van den Burg nämnde de förutfattade meningar och missuppfattningar i förhållande till socialdemokratiska gruppens intentioner som råder i Europaparlamentet. Er gruppordförande, Martin Schulz, späder dock själv på dessa förutfattade meningar genom att säga att vi på europeisk nivå måste garantera sociala normer, kvalitetsnormer och kvalitet på tjänsterna. Det anser jag vara att gå för långt, och därför kommer jag att rösta mot en ramlagstiftning och, för den delen, en övergripande rättslig ram.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till ett utmärkt betänkande och tacka honom för hans stora villighet att förhandla och diskutera. Det är tack vare föredragandens tillvägagångssätt som detta betänkande har blivit en välbalanserad kompromiss mellan olika politiska alternativ. Betänkandet är ett mycket viktigt steg mot en definition av den rättsliga status som gäller för tjänster i allmänhetens intresse.

Det bör betonas att ett ramdirektiv om tjänster i allmänhetens intresse är onödigt när det gäller Europeiska unionens lagstiftning. Dessa tjänster bör hanteras genom fokusering på specifika sektorer och inte på en allmän grund. Vi bör tillåta medlemsstaterna att bestämma vad de anser vara tjänster i allmänhetens intresse, i enlighet med de regionala särdragen. Medlemsstaterna får emellertid inte bruka denna rätt till att överträda bestämmelserna i fördraget, i synnerhet inte på områdena för fri konkurrens, statligt stöd och offentlig upphandling.

Medlemsstaterna bör alltså kunna definiera tjänster i allmänhetens intresse inom sina nationella områden, men de bör inte kunna missbruka denna rätt, som de ofta gör. Tjänster i allmänhetens intresse används ofta som ett argument för att skydda det allmänna intresset från principerna inom den inre marknaden. Enligt min uppfattning kommer ett ramdirektiv inte att innebära någon tillfredsställande lösning vare sig för den europeiska ekonomin eller för konsumenterna, nämligen de europeiska medborgarna. Problemet bör hanteras med hjälp av ett sektorsbaserat tillvägagångssätt.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) I och med globaliseringen ställs vi inför en större öppenhet på marknaden, en hårdare konkurrens och en ännu snabbare förnyelse, och allt detta kräver en ökad flexibilitet och anpassningsförmåga. Därför måste de offentliga tjänsterna, som utgör en del av den sociala modellen, oupphörligen anpassas till nya utvecklingar inom globaliseringen, till demokratiska förändringar och till framsteg inom vetenskapen.

Europaparlamentet godkände tjänstedirektivet vid första behandlingen, och fastställde dess räckvidd. Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse räknades in i tjänstedirektivet. Det godkända utkastet till direktiv gäller inte för tjänster i allmänhetens intresse, hälso- och sjukvårdstjänster samt transporttjänster. Tjänster i allmänhetens intresse har utvecklats i EU:s 25 medlemsstater på ett sätt som speglar skilda, regionala traditioner. Av den anledningen vill jag betona att det är absolut nödvändigt att iaktta subsidiaritetsprincipen. Enligt denna princip beslutar alla medlemsstater var och en för sig vilka tjänster som ska tillhandahållas genom offentliga institutioner och vilka sektorer som ska avvecklas.

I Slovakien har lokala och regionala myndigheter som valts och kontrollerats av allmänheten gjort ett bra arbete i fråga om tillhandahållande av tjänster för allmänhetens bästa, och de kan fortsätta att säkra rättigheter rörande medbeslutande, konsumentskydd och offentlig välfärd. De behöriga offentliga myndigheterna bör få tillgång till lämpliga verktyg så att de både kan främja konkurrensen och garantera konsumentskyddet. Det är viktigt att stärka medlemsstaternas befogenhet att övervaka det effektiva uppfyllandet av politiska mål, såsom överkomliga priser och höga kvalitetsnormer.

Med hänsyn till dessa faktorer är jag övertygad om att det inte är nödvändigt att ge Europeiska unionen ytterligare befogenheter på området för tjänster som tillhandahålls till nytta för allmänheten. Min ståndpunkt är klar – det finns ingen rättslig grund för ett ramdirektiv om tjänster i allmänhetens intresse. Avslutningsvis vill jag tacka föredraganden, Bernhard Rapkay, för hans arbete.

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag vill bara börja med att framföra ett varmt tack till de ledamöter vars bidrag har varit av avgörande betydelse under processen när vi arbetat oss igenom den här frågan, nämligen Joszef Szájer i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, Bernhard Rapkay som parlamentets huvudsakliga föredragande och vår skuggföredragande Gunnar Hökmark.

Det som ni, herr kommissionsordförande, sa i morse anser jag vara ett fullt tillfredsställande svar på de bekymmer som socialdemokraterna i parlamentet har gett uttryck för genom att komma med ett eget förslag till ramdirektiv. Även om vi är – och fortsätter att vara – av den uppfattningen att detta ramdirektiv inte behövs måste man säga att det berör tre områden där det råder konflikt mellan å ena sidan samhällenas gräsrotsintressen och å andra sidan intressena när det gäller en effektiv europeisk inre marknad. Oberoende av hur entydiga en del ledamöter i parlamentet skulle vilja att den inre marknadens riktmärken skulle vara måste man säga att det på vissa områden – vare sig det gäller anbud på och tilldelning av kontrakt eller inom konkurrenslagstiftningen eller bidrag till kommuner – inte är något genomgående dåligt. Men det behövs en större rättssäkerhet på dessa områden. Det återstår att se om det meddelande som ni har förannonserat är tillräckligt för detta ändamål, men jag anser i varje fall att det i fråga om effekt är lämpligare att hantera problemet med hjälp av ett meddelande än med ett ramdirektiv.

Faktum är att vi – liksom Alexander Radwan redan har sagt – måste betrakta dilemmat marknaden kontra subsidiaritetsprincipen mycket mer utifrån medborgarens synpunkt, och också den europeiska, sociala modellen – även om jag hela tiden frågar mig hur människor kan fortsätta att åberopa den utan att kunna säga någonting om vad den egentligen innefattar – syftar till att erbjuda medborgare och konsumenter bästa möjliga värde i fråga om tjänster var i Europa de än befinner sig. På den punkten gör Ian Hudghton definitivt rätt när han talar så väl om de skotska, lokala myndigheterna, som kan erbjuda sina tjänster till ett mycket överkomligt pris i linje med marknaden. Om de vill kunna fortsätta med det i framtiden behöver de en rättssäkerhet som gör detta möjligt, men det innebär inte att detta är ett område som marknaden bör utestängas från.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja påpeka tre saker.

För det första anser jag att tjänstesektorn bör vara öppen för konkurrens. Det är därför som vi är här, och det är av den anledningen som vi har europeisk integration. Det står klart att medlemsstater inte kan upprätthålla sina välfärdssystem utan hjälp från den privata sektorn. Hela denna debatt handlar om att ha särskilda offentliga tjänster i allmänhetens intresse. Det har skett i ett land nära mitt eget, Finland, före detta Sovjetunionen. Det är absurt att tänka sig att tjänster i allmänhetens intresse endast kan tillhandahållas av den offentliga sektorn. Jag skulle därför vilja främja offentlig-privata partnerskap. Vi borde dra lärdom av några av lektionerna från den debatt som vi förde om tjänstedirektivet.

Min andra punkt är alltså: inget ramdirektiv! Det finns ingen grund för det. Jag vill inte att kommissionen ska komma fram till något, inte ens ett konsoliderande dokument. Det ligger inom medlemsstaternas behörighet. Det tillför inget som helst värde. Inse fakta: i kommissionens studie klargörs det att det finns enorma skillnader mellan det som vi i Finland till exempel anser vara tjänster i allmänhetens intresse, och vad som anses vara en tjänst i allmänhetens intresse i Frankrike. Denna debatt är en dimridå för monopol och för protektionism. Det är fullkomligt antieuropeiskt enligt min mening.

Slutligen skulle jag vilja instämma i det som min polska kollega Małgorzata Handzlik sa. Vilken är den rätta lösningen? Det står klart att vi måste ha ett sektorsanpassat tillvägagångssätt. Vi måste ta en sektor i taget, fokusera på samarbete och ha tydliga prioriteringar: hälso- och sjukvård, posttjänster, vatten- och gastjänster och så vidare, men utan ett direktiv. Låt oss hålla oss borta från det.

  Roselyne Bachelot-Narquin (PPE-DE). – (FR) Herr talman, kära kolleger! Ni hänvisade med fördel, herr Barroso, till de fyra grundläggande principer som måste styra vår syn på tjänster i allmänhetens intresse. Paradoxalt nog skulle man kunna tro att ni har återupptagit debatten om behovet av endera ett ramdirektiv om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller sektoriella initiativ i förhållande till sociala tjänster och hälsovård.

Omröstningen om tjänstedirektivet ändrade parametrarna till fördel för den andra lösningen, eftersom den verkliga skiljelinjen inte går mellan tjänster av ekonomiskt och icke-ekonomiskt allmänt intresse utan – inom tjänster av allmänt ekonomiskt intresse – mellan sociala tjänster och hälsovård och andra tjänster. Denna utveckling förstärktes av det noggranna och rättsligt sett mödosamma arbete som utfördes av föredraganden, Bernhard Rapkay, och vår kollega, Gunnar Hökmark, som konstruerade en rättslig bro mellan tjänstedirektivet och de sektoriella instrumenten.

Ett ramdirektiv om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse innebär tre svårigheter. Först och främst erbjuder Europeiska unionens fördrag ingen rättslig grund, vilket har påpekats vid många tillfällen. Vidare skulle detta direktiv vara oförenligt med tjänstedirektivets räckvidd, som vi röstade om vid första behandlingen den 29 maj. Slutligen uppfyller det inte i några avseenden det uttalade behovet av rättssäkerhet från aktörernas sida, och det hotar samtidigt den subsidiaritetsprincip som krävts av medlemsstater och lokala myndigheter.

Vilka verktyg som än väljs och vilka ideologiska val som än ska bidra till att fastställa vårt val är dessa inte vad som är viktigast i slutändan. Arbetet med klargöranden av rättsliga aspekter måste fortsätta på området för sociala tjänster och hälsovård i allmänhetens intresse. Detta, herr Barroso, är det praktiska problem som aktörerna på ort och ställe står inför.

  Eoin Ryan (UEN). – (EN) Herr talman! Detta är en oerhört intressant debatt. Som ni känner till offentliggjorde kommissionen en vitbok i frågan, i vilken man rekommenderade att ett ramdirektiv borde införas för att täcka tjänster i allmänhetens intresse. Jag stöder dock inte denna linje. Jag anser att vi borde stödja förordningar som styr särskilda ekonomiska sektorer. Jag skulle verkligen kunna hålla med om idén i princip, men jag anser att ett övergripande direktiv skulle orsaka enorm förvirring i debatten, särskilt när det gäller debatten i medlemsstaterna. Det skulle kunna skapa hysteri om folk inte förstår exakt vad direktivet innebär. Det är därför som jag anser att vi måste vara mycket mer bestämda och se över direktivet en sektor i taget, samt de befintliga tillhandahållarna av tjänster. Det som vi försöker göra här är att förbättra tjänster för EU:s medborgare, så att de ska förstå exakt det som har föreslagits, så att konsumenter inte blir rädda för att ett direktiv som kommer från EU kan leda till privatisering eller urholkning av befintliga tjänster i deras land. Det är mycket viktigt att närma sig detta med klarhet så att folk kan förstå exakt vad som har föreslagits av både kommissionen och parlamentet.

EU har befogenheter när det gäller frågor som telekommunikation, transport och energi, men unionen har inte enligt EU:s fördrag befogenheter att lagstifta i någon större omfattning när det gäller frågor om förvaltning av sociala tjänster, hälso- och sjukvård eller utbildning inom de olika medlemsstaterna. Debatten handlar i korthet om EU-institutionernas befogenheter gentemot medlemsstaternas befogenheter. Vi måste vara mycket noggranna när det gäller denna fråga.

Det överraskar mig att vissa ledamöter är emot detta, medan de är mycket välvilligt inställda till skatteharmonisering mellan medlemsstater. Enligt min mening verkar detta motsäga det som de framför i denna debatt. Jag tror inte på skatteharmonisering. Jag anser att medlemsstaterna borde ha kontroll över sina egna skattesystem. Detta skulle främja konkurrens inom unionen.

  Jean-Claude Martinez (NI). – (FR) Herr talman, herr Barroso, kära kolleger! Utbildning, hälsa, posttjänster, vatten och transport utgör hjärtat av livet i samhället. Vad som är nödvändigt för förvaltningen av offentliga tjänster som är utformade för att gynna allmänheten är ett offentligt rättssystem.

Det är i Europa som länder som Frankrike har uppfunnit denna samverkansmetod för förvaltning av de gemensamma aspekterna av vad som ägs av samhället som helhet. Vi befinner oss i just en sådan tid då denna intelligenta teknik för att göra tjänster allmänt tillgängliga, faktiskt tillgängliga överallt, skulle kunna inspirera till djärva lösningar på världsomfattande problem i fråga om vatten, basmediciner, utbildning och alla gemensamma aspekter av vad som tillhör världen som helhet, och ändå minskar kommissionen räckvidden för detta verktyg för vägledning av mänskliga samhällen, eller kanske till och med förstör det.

Denna oreda kommer ur förstörandet av något som har fungerat under ett århundrade, och där bakom finns tron att marknaden är allenarådande, att kunskap är dess profet och att alla tjänster måste privatiseras, vilket Världshandelsorganisationen vill se. Sådana tjänster omfattar dem som syftar till att stödja våra egna sammanträden – som organiserats av oss själva inom Europaparlamentet som en social ockupation, där 300 personer arbetar utan att ha sina papper i ordning.

Herr Barroso! Utöver de tekniska problem som beskrivits av våra kolleger, som t.ex. Harlem Désir som precis talade, är problemet ett kulturellt problem och ett problem med att välja. Endera styr vi mänskliga samhällen enligt marknadslagen, vilket innebär djungelns lag, eller så styr vi dem enligt förnuftets lag.

Herr Barroso! Tänker ni fortsätta detta slumpartade agerande, att ständigt hylla marknaden medan ni ena sekunden ställer er in hos Internationella valutafonden och andra sekunden hos WTO, eller tänker ni sätta er ned och hantera problemen som kan lösas med hjälp av förnuft på ett lugnt och förnuftigt sätt?

  José Manuel Barroso , kommissionens ordförande. – (FR) Först vill jag säga till er, herr talman och ärade ledamöter, att jag värderar denna debatt högt. Jag tycker verkligen att den har varit intressant, och jag tror att den kommer att vara till stor nytta. Vi har inte slösat bort vår tid, och jag har kunnat skapa mig en mycket klarare uppfattning, både om er inställning i frågan och om de svårigheter som följer när det gäller att föra frågan vidare.

Faktum är att de tvetydigheter som fortfarande existerar, och som ett flertal av er har hänvisat till, har bekräftats av debatten. Rapkaybetänkandet är uppenbarligen ett förnuftigt och intelligent arbete som syftar till att finna en balans. Men det är också så att det finns ett antal frågor som inte behandlas fullt ut i betänkandet, och detta bör för övrigt ge er större förståelse för de svårigheter som kommissionen har haft under flera år med att definiera frågan och tillhandahålla mer precisa definitioner. Detta beror på att det är en komplex fråga. Låt oss erkänna det. Även om vi betraktar frågan inom en specifik ram för tid och rum är den invecklad, eftersom den omfattar förenande principer som ibland verkar oförenliga. Det är så det är när det gäller principerna för den inre marknaden och för konkurrens – principer som är av avgörande betydelse för gemenskapen, som står inskrivna i fördragen och som kommissionen är – detta måste betonas – absolut skyldig att respektera, liksom man är skyldig att respektera principerna om statens intervention och om allmänhetens intresse.

Men om frågan i sig själv är svår visar den sig bli ännu mer invecklad när den sätts inom utvecklingsramen för tid och rum. Faktum är, som ett flertal av er har betonat, att tiderna ständigt förändras, med strukturella förändringar på marknaderna, ökad press genom internationell konkurrens och stora tekniska förändringar. Situationen skiljer sig också i regionala avseenden från den ena medlemsstaten till den andra, och skillnaderna kan vara stora mellan nivåerna för ingripande på nationell, regional och till och med lokal nivå. Frågan är därför otroligt komplex, och det är anledningen till att det är så svårt, eller till och med omöjligt, att komma med ett standardsvar enligt principen ”en modell passar alla”.

Innebär det att det inte går att göra någonting på EU-nivå? Det tycker jag inte. Tvärtom. Men hur ska vi gå till väga? Låt oss först säga vad vi inte ska göra. Enligt min uppfattning finns det två extrema tillvägagångssätt som måste undvikas till varje pris. Det första består i att säga att tjänster i allmänhetens intresse helt faller utanför EU:s ansvarsområde. EU har inget med dessa att göra. Så är inte fallet. EU har faktiskt med tjänster i allmänhetens intresse att göra, eftersom de befinner sig i kärnan av vår sociala modell och vi vill skydda dem. Därför har EU någonting att säga till om i frågan.

Det andra radikala tillvägagångssättet består av att ge klarsignal och reglera saker och ting, då det gör det möjligt – och man har varit mycket uppriktig i fråga om detta – att motsätta sig det som fastställts i fördragen med motiveringen att fördragen snarare brukar fokusera på avreglering medan det nu är dags att ifrågasätta det perspektivet genom att utarbeta riktlinjer som står i motsats till bestämmelserna om den inre marknaden och konkurrensen. Detta är något som vi inte kan acceptera. Den inre marknaden är vår stora styrka och en av den europeiska integrationens stora framgångar.

Men om vi undviker dessa två extrema ståndpunkter – dvs. ett absolut minimum av ingripande från Europeiska unionens sida och en mycket hög grad av ingripande som kompensation för följderna på marknaden – vad kan vi då göra? Efter att ha följt debatten tror jag att de principer som jag fastslog i inledningen och som man dessutom hänvisar till i Rapkaybetänkandet är lösningen. Jag vill därför föreslå följande, mina damer och herrar. Varför fokuserar vi inte på innehållet, som majoriteten av parlamentet verkar vilja göra, i stället för att fokusera på en dunkel debatt om vad ett ramdirektiv skulle innebära, ett ramdirektiv som det uppenbarligen inte råder någon enighet om, vilket har framgått av debatten? Vad handlar avtalet om? Det handlar om understöd, en önskvärdhet som vi alla erkänner. Jag anser att de nationella och lokala nivåerna bör respekteras i den här frågan. Förenligheten mellan den inre marknaden och allmänhetens intresse måste alltid kunna garanteras där en uppenbar motsägelse är märkbar.

Så finns också frågan – och den är enligt min uppfattning kanske den allra viktigaste – om vad som mest präglar de offentliga tjänsterna. Vi vill alla att de ska hålla hög kvalitet, att förhållandet mellan kvalitet och pris ska vara bra och att de ska vara tillgängliga för alla. Behovet av att modernisera de offentliga tjänsterna kan därför accepteras som en principfråga, men utan att dessa avgörande faktorer glöms bort. Slutligen måste behovet av ökad rättssäkerhet nämnas.

Efter att ha träffat de olika grupperna och hört Bernhard Rapkays, Marianne Thyssens och många andras tal tror jag att jag kan säga att det finns en grundläggande enighet i den här frågan och möjlighet till en kompromiss, om vi kan enas om dessa fyra punkter. Jag tror att det går att föra denna fråga vidare och samtidigt hålla fast vid de principer som definierar den europeiska modellen: principerna om den inre marknaden, respekten för konkurrensreglerna och försvaret av allmänhetens intressen. Det meddelande som vi kommer att presentera följer denna linje, och jag tror att denna debatt och min närvaro i parlamentet i dag kommer att hjälpa oss att finjustera våra idéer. Vårt förslag kommer att demonstrera framsteg i vårt tänkande och, hoppas jag, i våra beslut beträffande ett så viktigt ämne som ingår i själva kärnan av det som är betydelsefullt för Europa och för våra medborgare.

(Applåder)

  Robert Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman! Jag tror att vi alla mer eller mindre instämmer i det som José Manuel Barroso just sa. Han har lovat oss ett meddelande. Vi väntar otåligt på det. Men kan ordföranden tala om för oss om han kommer att be sina tjänsteenheter att också lägga fram lagtexter, så att parlamentet till sist kan få debattera dem som medlagstiftare?

  José Manuel Barroso , kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman! Efter att jag har lyssnat till de olika synpunkterna kan jag i detta skede säga följande.

Vi kommer, som jag sa tidigare, att presentera ett meddelande vid årsslutet som kommer att vara en utveckling av tidigare tankesätt.

Vad gäller lagtexter har det enligt min uppfattning klargjorts under debatten att vi är långt ifrån en överenskommelse i fråga om ett ramdirektiv. Men det kommer naturligtvis att läggas fram rättsliga initiativ för olika sektorer. Jag tror dock att vi måste fundera på vad som kan göras på en mer allmän nivå. Det är vad jag och mina tjänsteenheter kommer att göra – kommissionen är trots allt inte bara en uppsättning tjänsteenheter; kollegiet och ordföranden har också idéer. Jag kan i detta skede inte säga något om vårt förslag men – och nu går jag händelserna i förväg utan att binda upp kommissionen, för detta är en fråga jag själv måste ställa till kollegiet – jag har fått uppfattningen under debatten att det skulle vara möjligt att anta en strategi där de principer som vi nämnt här kombineras och där vi beaktar det behov som många av er har talat om av att undvika en splittring av parlamentet och Europa i fråga om lämpligheten med reglering, i synnerhet där subsidiaritetsprincipen är inblandad.

Jag tror att det är möjligt, och jag skulle vilja avsluta med en kommentar av politisk natur. Jag talar till er som de övertygade européer ni är. Om vi vill göra framsteg i detta ärende måste vi undvika den polarisering som vi hade med tjänstedirektivet. Precis som parlamentet och institutionerna lyckades finna en positiv politisk balans i det direktivet måste vi finna en i den här frågan. Om vi splittras mellan två extrema ståndpunkter vad gäller om det ska antas någon övergripande förordning i frågan eller inte tror jag att vi kommer att gå mot en konfrontation som inte ligger i Europas generella intresse.

Låt oss därför koncentrera oss på innehållet. Det finns trots allt tillräckligt mycket i Rapkaybetänkandet som vi är överens om. Därefter finner vi en lösning i fråga om verktyg för beslutsfattande.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.