Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 27 september 2006 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Parlamentets sammansättning: se protokollet

3. Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Den gemensamma immigrationspolitiken (debatt)

  Talmannen Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om frihet, säkerhet och rättvisa och immigration, vilka samtliga är mycket aktuella frågor, särskilt mot bakgrund av resultaten från de möten som hölls i helgen i Tammerfors.

Dessa är

- en muntlig fråga (O-0086/2006 B6-0428/2006) till rådet om framstegen på området med frihet, säkerhet och rättvisa (artiklarna 2 och 39 i EU-fördraget) av Jean-Marie Cavada för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och

- uttalandena av rådet och kommissionen om den gemensamma immigrationspolitiken.

  Jean Marie Cavada (ALDE), frågeställare. – (FR) Herr talman, herr Rajamäki, herr Frattini, parlamentsledamöter! Låt mig innan jag svarar på den muntliga frågan helt kort tacka er offentligt, herr Rajamäki, för att ni organiserade ministermötet i Tammerfors som ägde rum under mycket goda förhållanden.

I egenskap av ordförande i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor vill jag gärna tydliggöra Europaparlamentets starka stöd för ordförandeskapets och kommissionens förslag om att aktivera den övergångsklausul som föreskrivs i artikel 42 i EU-fördraget. Jag upprepar att denna övergångsklausul utformades just när EU anförtroddes uppgiften att underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna i säkerhetsfrågor, det vill säga vid den tid då Maastrichtfördraget utformades 1992. I klausulen fanns inte någon tidsram inom vilken den måste aktiveras. I det stora hela räcker det att det föreligger en kombination av ömsesidigt förtroende och de rätta politiska villkoren för att detta beslut ska kunna tas.

Märkligt nog har denna övergångsklausul aldrig hittills aktiverats eftersom övergången till det vanliga lagstiftningsförfarandet avgjordes direkt genom Amsterdamfördraget när det gällde asyl- och invandringspolitiken och det civilrättsliga samarbetet, och senare av Nicefördraget vilket underlättade övergången till medbeslutandeförfarandet när det gällde denna politik som hade gjorts till en gemenskapsfråga. Polissamarbete och straffrättsligt samarbete har däremot ännu inte gjorts till en gemenskapsfråga.

Mot bakgrund av detta uppkommer frågan om huruvida de politiska förutsättningarna 14 år efter Maastrichtfördraget slutligen har infunnit sig i form av ett ömsesidigt förtroende. Detta skulle i så fall möjliggöra för medlemsstaterna att komma överens om att tillämpa det normala beslutsförfarande som sedan Maastrichtfördraget föreskrivits inom detta mycket känsliga samarbetsområde.

För Europaparlamentet är svaret utan tvekan jakande, och av tre anledningar. En aktivering av övergångsklausulen skulle för det första göra det möjligt att minska det demokratiska underskottet. För det andra skulle det stärka rättsstatsprincipen, och slutligen möjliggöra ett effektivare beslutsfattande.

Låt oss snabbt överväga dessa tre punkter. När det gäller det demokratiska underskottet anser jag att det är centralt att stärka den demokratiska principen varigenom all EU-lagstiftning, särskilt beträffande individens rättigheter och friheter, måste antas i samarbete med folkets representanter. Det finns ett allvarligt underskott när detta inte sker.

Till dem som försvarar det rådande läget och menar att denna demokratiska princip inte saknas under den tredje pelaren, eftersom regeringar kan antas agera under kontroll av sina nationella parlament, vill jag ge följande tydliga svar. Kan någon på allvar mena att nationell parlamentarisk kontroll räcker för att garantera demokratisk balans när beslut antas på EU-nivå och inte på nationell nivå? Vad ska man vidare säga om de fall där denna parlamentariska kontroll inte finns, såsom kommer att vara fallet vid omförhandlingen av avtalen med Förenta staterna, särskilt angående avtalet om passageraruppgifter (PNR) – en ytterst viktig fråga som kommer att övervägas utanför varje demokratisk kontroll.

Låt oss nu betrakta den andra punkten, som har att göra med att stärka rättsstatsprincipen. Enligt denna princip måste det vara möjligt för en domare att göra en legalitetskontroll av alla typer av lagstiftning. När det gäller EU-lagstiftning bör domaren i fråga logiskt sett sitta i EG-domstolen i Luxemburg. Men i artikel 67 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och artikel 35 i Fördraget om Europeiska unionen föreskrivs sådana begränsningar i denna jurisdiktions befogenheter att domarna själva har ifrågasatt om rättsstatsprincipen respekteras i delar av den lagstiftning som gäller den andra och den tredje pelaren. Detta problem behöver därför lösas.

Låt oss slutligen komma till den tredje punkten, som handlar om effektivt beslutsfattande. Som vi alla vet utgör kravet på enighet ett hinder för allt snabbt och effektivt beslutsfattande, och detta vid en tidpunkt när de allvarliga hoten mot EU sedan attackerna den 11 september och attackerna i Madrid och London bör stimulera till en mycket snabbare beslutsprocess.

Hur kan man, efter att ha noterat dessa tre brister – som är svåra att objektivt ifrågasätta –, fortsätta att försvara uppskjutandet av ett beslut som skulle kunna ha tagits redan för runt tio år sedan? Herr talman! Somliga menar att detta problem bör lösas inom ramen för förhandlingar om ett nytt konstitutionellt fördrag. Detta kan man hoppas på, men har vi råd att invänta resultatet av hela denna process, som kommer att ta åtminstone två eller tre år, när det finns befintliga hot mot säkerheten och ett ständigt frågetecken kring våra friheter? Visserligen krävs det att övergångsklausulen ratificeras av de nationella parlamenten och detta skulle kunna möjliggöra för de mer tveksamma att vinna lite tid. Denna svårighet kan dock övervinnas genom en mer ingående dialog med de nationella parlamenten, vilka vi i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor kommer att ta emot den 3 och 4 oktober 2006, det vill säga nästa vecka, i samband med ett stort interparlamentariskt möte. Vid detta möte har vi stora förhoppningar om att kunna övertyga dem.

(Applåder)

  Kari Rajamäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Först av allt ska jag hälsa från Tammerfors och min kollega Leena Luhtanen. Jag vill först tacka Jean-Marie Cavada och Giuseppe Gargani för deras mycket viktiga bidrag i Tammerfors. Vi förde öppna och konkreta diskussioner om utvecklingen av frihet, säkerhet och rättvisa. I anslutning till detta lärde vi oss också om cykling, och kommissionsledamot Franco Frattini sa att vi måste fortsätta att trampa så att vi inte faller omkull. Det är lite samma sak med EU. Vissa av mina mer kritiska kolleger sa att cykeln säkert kan stoppas på ett säkert sätt och att man också kan sätta ner fötterna på marken för att få stöd. Slutligen blev jag tvungen att säga att om kedjan har ramlat av, då är det ändå svårt att komma i gång igen. Vi borde kanske anta den filosofi som Jean-Marie Cavada verkar ansluta sig till i vad som var ett utmärkt anförande.

EU-samarbetet är viktigt för att stärka våra medborgares säkerhet. Samtidigt behöver vi se till att grundläggande rättigheter och friheter respekteras. I detta sammanhang är EU:s förmåga att fungera, fatta snabba beslut och reagera på förändringar i den operativa miljön avgörande.

Den politiska linje som man enades om vid Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999 innebär att man även fortsättningsvis behöver ha en hög grad av samarbete mellan kommissionen, Europaparlamentet och rådet. Det finska ordförandeskapet vill verka för den nya Tammerforsandan.

Skyddandet av grundläggande rättigheter är något som prioriteras. Alla medlemsstater har anslutit sig till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och i rådets arbete finns alltid en ambition att garantera att de principer som ryms inom denna konvention upprätthålls. Detta gäller självklart också sådana känsliga frågor som kampen mot terrorismen. Jag vill understryka att dessa värderingar erkänns inom alla områden, både när det gäller interna åtgärder och i förbindelsen med tredjeländer. Särskild uppmärksamhet ägnas åt att inrätta en EU-byrå för grundläggande rättigheter. Diskussioner om en rådsförordning för inrättande av den föreslagna EU-byrån för grundläggande rättigheter har inletts och arbetet har nu nått ett viktigt skede. Det finska ordförandeskapet kommer att göra en beslutsam insats för att denna byrå ska ha inrättats i början av nästa år.

En viktig fråga som togs upp är om byrån också bör agera inom områden som nu ryms under avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen. Ordförandeskapet vill särskilt fokusera på att undersöka byråns behörighet under den tredje pelaren. Vi hoppas att medlemsstaterna i detta sammanhang kommer att vara flexibla, så att vi kan finna en lösning som alla kan vara nöjda med.

Förra hösten förde vi konstruktiva samtal om direktivet om lagring av uppgifter, i vad som var ett svårt läge, för att överväga dess tekniska, rättsliga och ekonomiska aspekter. Vi kunde snabbt ta itu med medlemsstaternas och Europaparlamentets viktigaste intressen. Jag menar att detta är ett utmärkt exempel på hur beslut kan fattas med kvalificerad majoritet. Samtidigt är visserligen målet att nå samförstånd. Mot denna positiva bakgrund vill vi så snabbt som möjligt kunna anta rambeslutet om skydd av personuppgifter under den tredje pelaren. Vi siktar på att slutföra första behandlingen av förslaget under den innevarande sexmånadersperioden. Rådet överväger nu noga Europaparlamentets yttrande om detta förslag.

Avskaffandet av kontroller vid de inre gränserna – det vill säga utvidgningen av Schengenområdet – är ett viktigt politiskt mål för att skapa ett område i EU grundat på frihet. Genom den utvärdering av Schengensamarbetet som inleddes i början av året har det redan blivit möjligt att göra omfattande utvärderingar av polissamarbetet och viseringssamarbetet i de nya medlemsstaterna, samt dataskyddet vid land- och sjögränser och vid flygplatser.

De nya medlemsstaterna måste uppfylla alla villkoren för att kunna tillämpa Schengenregelverket. Detta inbegriper också att man praktiskt kan använda sig av Schengens informationssystem.

De inspektioner som planerats under året är nu på god väg att genomföras. Vi kommer att granska resultaten i december och då kommer vi att besluta om vidare åtgärder. För en tid sedan mottog vi en rapport från kommissionen om de fördröjda tekniska framstegen med SIS II-systemet. Åtgärderna och tidsplaneringen i anslutning till detta måste undersökas på ett öppet och ärligt sätt mot bakgrund av de senaste uppgifterna.

Europeiska rådets hållning innebär att vi har en skyldighet och en önskan att undersöka vad vi kan göra för att snabba på förberedelserna för att avskaffa kontroller vid de inre gränserna. Det finska ordförandeskapet har tillsammans med Europaparlamentet verkat för att lagstiftning om SIS II upprättas, och förhoppningsvis kommer vi att nå ett samförstånd om detta i oktober. Jag vill tacka parlamentets föredragande Carlos Coelho för hans tuffa men beslutsamma sätt att finna en gemensam lösning.

I en arbetsgrupp på hög nivå i rådet kom vi också överens om praktiska åtgärder för att försöka förbättra samordningen inom SIS II-projektet, samarbetet mellan nationella projekt och förberedelserna för det centrala systemet, vilket kommissionen ansvarar för.

Det finska ordförandeskapet i rådet tog upp denna kontroversiella fråga direkt i juli och den diskuterades även förra veckan i Tammerfors. Vid nästa veckas möte i rådet kommer vi att diskutera den nya tidsplanen för de tekniska förberedelserna för SIS II-projektet och alla realistiska alternativa lösningar som kan stå till vårt förfogande. Detta bör lägga grunden för att vid rådets möte i december och i Europeiska rådet kunna sätta ett måldatum för avskaffandet av kontroller vid de inre gränserna. Vid rådets möte i december kan den allmänna situationen med Schengeninspektionerna också komma att undersökas. Vi kommer att göra vårt yttersta för att utvidga Schengenområdet så snabbt som möjligt, utan att kompromissa när det gäller säkerheten.

Fördraget innehåller redan bestämmelser om förfaranden som kan underlätta tolkningen av fall under avdelning IV i fördraget eller lagligheten hos eller tolkningen av handlingar som antagits av gemenskapens institutioner.

Enligt artikel 67 i EG-fördraget kan rådet, när det agerar enhälligt och efter att ha rådfrågat Europaparlamentet, anpassa bestämmelserna om EG-domstolens behörighet. På fredag kommer frågan att tas upp för första gången av domstolens arbetsgrupp och om den kommer att diskuteras ytterligare beror på de yttranden som medlemsstaterna gör där. Ordförandeskapet ser detta som en viktig fråga.

Som vi vet förväntar sig EU:s medborgare med rätta att EU ska kunna samarbeta mer effektivt i kampen mot terrorism och organiserad brottslighet. Samtidigt måste vi se till att grundläggande fri- och rättigheter respekteras.

I kraft av EU-fördraget kan rådet, om det agerar enhälligt och efter att ha rådfrågat Europaparlamentet, godkänna användandet av övergångsklausulen i artikel 42 i EU-fördraget, och helt eller delvis ”harmonisera” polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Förra veckan hölls en viktig debatt i Tammerfors om detta ämne. I debatten deltog företrädare för medlemsstaterna, kommissionen och Europaparlamentet, och jag vill särskilt uppmärksamma Jean-Marie Cavadas fasta åsikt som framfördes i ministerrådet, vilken inte bara speglar min egen åsikt utan även Europaparlamentets åsikt. Den utgjorde ett mycket viktigt tillskott till debatten. Där fanns också ett mycket starkt stöd för effektivare beslutsfattande. Vi är fast beslutna att fortsätta arbetet inom detta område i enlighet med Europeiska rådets slutsatser. Jag vill betona att denna debatt inte står i motsättning till konstitutionsfördraget. Vi vill särskilt betona fördragets betydelse för utvecklingen av ett område grundat på frihet, säkerhet och rättvisa.

För att framsteg i rättsliga och interna frågor ska märkas även när det gäller allmänhetens säkerhet, behöver vi se till att dessa handlingar är helt integrerade i medlemsstaternas rättsliga system. Under vårt ordförandeskap kommer vi att sträva efter att på grundval av kommissionens meddelande utveckla system för att utvärdera rättsliga och interna frågor. Dessutom har flera metoder för inbördes utvärdering inrättats för frågor om organiserad brottslighet och terrorism.

Alla medlemsstater har ännu inte ratificerat protokollen till Europolkonventionen. Rådet har med jämna mellanrum påmint medlemsstaterna om hur viktigt detta är. Finlands företrädare förlitar sig på att protokollet kommer att träda i kraft före detta års slut.

Ett närmare samarbete mellan myndigheter med ansvar för brottsbekämpning har varit ett sätt att försöka ge den interna säkerheten ett mervärde i den utvidgade unionen. Ordförandeskapet kan tillkännage att Finland inom den närmaste framtiden kommer att anta nationella åtgärder som kommer att göra det möjligt för Finland att underteckna Prümfördraget. Snart kommer åtminstone åtta medlemsstater att ha undertecknat detta fördrag. Därmed uppfylls minimikravet för att inleda ett utökat samarbete enligt artikel 43 i EU-fördraget. I egenskap av ordförandeland kommer vi att verka för att göra Prümfördraget till en del av EU:s rättssystem.

Rådet kommer att fortsätta diskussionen om rambeslutet om rättssäkerhetsgarantier på grundval av kommissionens initiativ. I juni beslutade rådet att fortsätta sitt arbete utifrån det kompromissförslag som ordförandeskapet lagt fram. Detta ledde till större restriktioner i antalet rättigheter och rättigheternas omfattning än det gemensamma förslaget som i stället var inriktat på generella krav. Vi strävar dessutom efter att under den innevarande sexmånadersperioden slutföra första behandlingen av förslaget beträffande dess huvudsakliga innehåll.

När det gäller rasism och främlingsfientlighet har rådet meddelats att de medlemsstater som hade haft generella förbehåll om förslaget till beslut inte längre har dessa förbehåll. Diskussionerna kan därför återupptas så snart som möjligt.

EU har utvecklat en gemensam politik om invandring, gränskontroller och asyl som baserar sig på Europeiska rådets möte i Tammerfors och på Haagprogrammet. Politiken bygger på medlemsstaternas solidaritet, ömsesidigt förtroende och delat ansvar. Full hänsyn tas till mänskliga och grundläggande rättigheter, inklusive Genèvekonventionen om flyktingar och rätten att söka asyl i EU. Medlemsstaterna och deras myndigheter ansvarar för att kontrollera sina yttre gränser, invandringen och asylförfarandet.

Hittills under det finska ordförandeskapet har rådet strävat efter att föra en omfattande debatt om invandringsfrågor. Detta var fallet både vid rådets möte i juli och vid förra veckans informella ministermöte i Tammerfors. Den senaste tidens händelser på Kanarieöarna och i Medelhavet belyser det öde som EU:s länder delar och behovet av ett åtagande från alla medlemsstater. Det är viktigt att unionens institutioner – Europaparlamentet, Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex), kommissionen och andra behöriga organ – verkar i en anda av samarbete och samordning.

EU behöver öka sina insatser för att praktiskt stödja de medlemsstater som bär den största bördan med avseende på det antal olagliga invandrare som anländer. I anslutning till detta presenterade ordförandeskapet sitt initiativ om en utvidgad europeisk solidaritet vid mötet i Tammerfors. Under detta initiativ skulle i utbyte mot ett ekonomiskt bidrag från EU ett förfarande inrättas för att se till att medlemsstaterna efterlever gemensamt beslutade regler och tar ansvar för olagliga invandrare och asylsökande som kommer in på deras territorium. Debatten om ordförandens initiativ ska fortsätta, på grundval av de mycket positiva diskussionerna i Tammerfors.

Utvecklingsstöd från EU och från medlemsstaterna är centralt för att eliminera den olagliga invandringens orsaker. Krisen i Medelhavet visar oss nu åtminstone hur viktiga yttre förbindelser är i kampen mot olaglig invandring. Den övergripande strategin för migration och de viktigaste åtgärderna med inriktning på Afrika och Medelhavsområdet, som antogs av Europeiska rådet i december förra året, utgör en gemensam handlingsram för EU. Detta kommer att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna, öka dialogen med företrädarna för länderna i Afrika och samarbetet i Medelhavsregionen som helhet. Europeiska rådet har bett kommissionen att vid slutet av året rapportera om de framsteg som gjorts.

Den övergripande strategin har lett till ett antal viktiga initiativ. Dessa inbegriper ministermötet i Rabat i juli, initiativen från Frontex om att utveckla kustövervakningen i Medelhavet och särskilda stödåtgärder för att hjälpa Spanien och Malta. Ordförandeskapet främjar dessa initiativ samt kommissionens mycket viktiga förslag om en förordning för att inrätta snabbinsatsgrupper inom gränsförvaltningen (”Rabit”-förordningen).

En av det finska ordförandeskapets prioriterade frågor är att man utvecklar ett system för integrerad kontroll av de yttre gränserna och antar en strategi för detta. Kommissionen kommer vidare att grundligt och på ett sammanhängande sätt undersöka de relevanta frågorna i meddelandet om olaglig invandring som presenterades i juli.

För att uppnå målen om olaglig invandring som sattes upp i Tammerfors har ett antal handlingar redan antagits angående statusen för personer som sedan länge är bosatta i ett land, familjeåterförening, beviljande av uppehållstillstånd till offer för människohandel, och rätt till inresa och vistelse för studier och yrkesutbildning, frivilligarbete och vetenskaplig forskning. I januari antog kommissionen en strategisk plan för laglig migration enligt mandatet i Haagprogrammet. I denna plan tar man också hänsyn till Lissabonprogrammet som antogs i juli förra året.

Ett annat stort steg framåt är ramprogrammet om solidaritet och hantering av migrationsflöden för perioden 2007–2013 och de fyra fonder som ska inrättas under detta: Europeiska flyktingfonden, Europeiska fonden för de yttre gränserna, Europeiska återvändandefonden och Europeiska fonden för integration av tredjelandsmedborgare. Rådet verkar för en överenskommelse vid första behandlingen med Europaparlamentet om dessa viktiga verktyg.

Ordförandeskapet inser att förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna är mycket viktigt för en gemensam politik för återvändande, men vi är också medvetna om de problem som behöver lösas för att man ska kunna nå en kompromiss om förslagen inom en rimlig tidsram. Tillsammans med Europaparlamentet och kommissionen har rådet redan beslutat om att intensifiera debatten för att kunna nå en slutsats i överläggningarna om förslaget.

När det gäller asylfrågan förväntas en diskussion inledas om hur befintliga EU-regler om asyl skulle kunna förbättras. Kommissionen ska upprätta en grönbok om det gemensamma europeiska asylsystemets framtid. Detta diskuterades också i Tammerfors. Det är ordförandeskapets mål att se till att de nuvarande miniminormerna omformas till faktiska gemensamma regler om asyl och subsidiärt skydd. Det praktiska samarbetet mellan medlemsstaterna i asylfrågor behöver också stärkas. Rådet förväntar sig att kommissionen ska lägga fram sitt förslag i denna fråga. Rådet förväntar sig också att kommissionen snart ska lägga fram ett lagförslag om att låta flyktingar och dem som har beviljats subsidiärt skydd omfattas av en långsiktig uppehållsrättslig ställning.

Ökad insyn i EU:s arbete är ett nyckelmål. I juni enades Europeiska rådet om åtgärder för att öka öppenheten. Det finska ordförandeskapet betonar den avgörande betydelse som öppenheten har och föreslår att man aktivt fortsätter debatten om öppenhet på grundval av grönboken. Öppenheten förespråkades också flitigt i Tammerfors.

Slutligen vill jag angående de hemliga fängelser som nämnts i ett tal av Förenta staternas president i början av september försäkra parlamentet om att rådet är medvetet om de konsekvenser detta kan ha. Vid ett sammanträde i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) i september uttryckte ministrarna sitt engagemang för att effektivt bekämpa terrorismen genom att använda alla rättsliga medel och verktyg som står till deras förfogande. Terrorismen är helt enkelt ett hot mot ett värderingssystem som grundas på rättsstatsprincipen.

Mänskliga rättigheter och humanitära normer måste efterlevas i kampen mot terrorismen. Som jag sa vid ett möte i augusti i London får inte en enda seger vinnas av terroristerna eller av deras insatser att undergräva grundläggande rättigheter och värderingar. Vid mötet i rådet (rättsliga och inrikes frågor) i juli framhöll jag att det var nödvändigt att medlemsstaterna också stöder sammanställandet av en rapport om CIA-flygningar för transport av fångar, för att stärka grunden för ett mer konfidentiellt och praktiskt samarbete i säkerhetsfrågor.

Mina damer och herrar! Jag beklagar att mitt anförande har varat så länge. Vid det här laget har jag ägnat mig åt parlamentariskt arbete under 24 år, och när man får tillfälle att tala till en sådan trevlig församling vill man lätt säga lite för mycket. Avslutningsvis vill jag dock säga att våra medborgare förväntar sig att EU som en självklarhet kommer att skapa säkerhet, effektivare beslutsfattande och möjligheten att svara på nya utmaningar. De kommer också att insistera på att vi ska kunna bekämpa organiserad brottslighet och terrorism och kontrollera migrationsflöden och våra gemensamma yttre gränser på ett effektivt sätt. Det är vårt ansvar och en utmaning för den parlamentariska behörigheten, både i Europaparlamentet och i de nationella parlamenten, att tillsammans försöka uppfylla kravet att EU ska vara en rättvis och säker plats att leva på för alla.

(Applåder)

  Talmannen. Tack så mycket, herr Rajamäki. Rådet och kommissionen har ingen tidsbegränsning. Därför kan de ta tillfället i akt och tala så länge som de bedömer lämpligt, men ett dygn har fortfarande bara tjugofyra timmar.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Till att börja med vill jag uttrycka min starka belåtenhet över det utomordentliga samarbetet med det finska ordförandeskapet, i synnerhet Kari Rajamäki och Leena Luhtanen, och med Europaparlamentet, särskilt utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor samt Jean-Marie Cavada.

Det är ett gemensamt mål att genomföra och vidareutveckla Haagprogrammet. För detta krävs ett verkningsfullt beslutsfattande och det fordras en tydlig politisk prioritet för att få till en verklig förändring. Det strategiska politiska målet är fortfarande att hitta den rätta balansen mellan att förbättra medborgarnas säkerhet och att främja och försvara människors individuella rättigheter. Som ni vet diskuterade vi förra veckan i Tammerfors de viktigaste utmaningarna inom området med frihet, säkerhet och rättvisa och hur vi bör ta itu med dem på lämpligaste sätt.

Det är tydligt att kampen mot terrorismen och hanteringen av migrationsströmmarna för närvarande har högsta prioritet i EU. Som jag poängterade i Tammerfors anser jag att våra ansträngningar i kampen mot terrorismen på EU-nivå behöver fokuseras på nyckelfrågor som att bekämpa radikalisering och rekrytering, terroristers missbruk av Internet, att hindra och upptäcka missbruk av sprängämnen, skydda livsviktiga infrastrukturer, höja beredskapen mot biologisk krigföring och transportsäkerhet.

Jag är också övertygad om att ingen ny säkerhetsåtgärd, särskilt i samband med flygtransporter, bör få förorsaka en oproportionerlig reaktion, som jag anser skulle föra segern till terrorismen. Säkerheten står i centrum för mitt agerande och vi kommer att noggrant utvärdera effekten av och proportionaliteten i vartenda beslut som tas på det området. Kampen mot terrorism och försvaret av individuella rättigheter bör följas åt hand i hand.

Angående migrationen så har kommissionen beslutat att upprätta en arbetsgrupp för migrationsfrågor. Jag har privilegiet att samordna gruppen för att sammanföra alla politiska områden som är relevanta för migrationshanteringen: från rättsliga och inrikes frågor till utveckling, sysselsättning, utbildning, regionalpolitik, ekonomiska frågor, yttre förbindelser och den europeiska grannskapspolitiken. Denna övergripande strategi innefattar såväl laglig och olaglig immigration som integration. Solidaritet i form av ekonomiskt stöd och experter och utrustning till våra gemensamma gränser är också en mycket viktig del i detta tillvägagångssätt. Då man tydligt fokuserar på migrationen från Afrika måste strategin omfatta migrationsströmmar från andra delar av världen, särskilt från några av våra östra grannstater varifrån många sorters olaglig smuggling har sitt ursprung.

Som ni vet har vi nyligen vidtagit många praktiska åtgärder mot olaglig invandring, särskilt i samband med migrationsströmmar som drabbar unionens södra medlemsstater. I synnerhet har europeiska gränsförvaltningsbyrån varit mycket aktiv i att samordna hjälp till de aktuella medlemsstaterna, till exempel Kanarieöarna, och fortsatta insatser planeras på kort sikt i det centrala Medelhavsområdet.

Solidaritet innebär praktisk hjälp till de medlemsstater som står under press. Vi behöver kapital, utrustning, båtar, helikoptrar och flygplan. För perioden 2007–2013 kommer gränsförvaltningsbyrån exempelvis att få 272 miljoner euro, vilket jag bedömer vara otillräckligt för att gripa sig an den växande migrationen. Nästa år kommer byråns budget att vara ungefär 21 miljoner euro. Jag hoppas att parlamentet går med på en ytterligare ökning av finansieringsramen.

Ökat finansiellt stöd har via Argoprogrammet tilldelats de mest utsatta medlemsstaterna, i synnerhet Spanien, Malta och Italien. På den punkten vill jag nämna att kommissionen förra veckan beslutade att finansiera sex krisprojekt i de ovan nämnda länderna.

Kommissionen har också antagit ett åtgärdspaket för att hjälpa Mauretanien i dess ansträngningar att hindra strömmen av olagliga invandrare till Kanarieöarna i enlighet med mekanismen för akuta ingripanden. Vi ska göra samma sak med andra viktiga partner, såsom Senegal i Afrika söder om Sahara.

När det gäller hanteringen av den södra yttre sjögränsen lade jag vid det informella rådsmötet i Tammerfors fram en rad rekommendationer om operativa åtgärder som ska vidtas på kort sikt, dvs. före sommaren 2007. I rekommendationerna ingår för det första att upprätta en operativ ledningscentral i relevanta områden för att samordna ett kustbevakningsnät för Medelhavsområdet. För det andra gäller det att undersöka upprättandet av ett europeiskt övervakningssystem för att koppla samman de existerande nationella övervakningssystemen. För det tredje handlar det om att göra verklighet av sammanslagningen av resurser när det gäller utrustning som gjorts tillgänglig för alla medlemsstater för att dessa med kort varsel ska kunna bistå en medlemsstat som ber om hjälp. För det fjärde handlar det om att undersöka olika möjligheter att i nära samarbete med internationella organisationer, framför allt FN, inrätta en expertgrupp för asylfrågor, och för det femte att utnyttja nuvarande och framtida finansiella instrument maximalt och på bästa sätt.

Ovan nämnda åtgärder syftar till att stärka gemenskapens förmåga att hantera och hindra den sortens situationer som vi har sett i år. De bör också vidtas parallellt med genomförandet av den övergripande strategin för migration som Europeiska rådet antog i december. Det handlar om att säkerställa en omedelbar politisk reaktion baserat på verklig europeisk solidaritet – och jag betonar ordet ”verklig” – och att dela på ansvar och bördor. Som José Manuel Barroso och jag själv nyligen betonade i Tammerfors betyder detta att det är av yttersta vikt att alla medlemsstater fortsätter att arbeta tillsammans solidariskt, inte minst för att hjälpa de södra medlemsstater som idag är de mest drabbade av olaglig invandring från Afrika. Det måste stå helt klart att det är medlemsstaternas sak att tillhandahålla de resurser som krävs för att de gemensamma insatserna ska lyckas. Vi har satt igång, men bara satt igång. Men vidden av problemet är sådan att det fordras mycket mer arbete.

I det hänseendet hoppas jag också att EU från nästa vår ska kunna utnyttja snabbinsatsenheterna vid gränserna, så att olika grupper av nationella experter i samarbete med gränsförvaltningsbyrån kan ge snabb teknisk och operativ hjälp till de medlemsstater som är i nöd.

Att hantera migrationen på ett omfattande sätt innebär också att utveckla strukturella metoder och att bättre integrera migrationen i EU:s utrikespolitik. Det inkluderar att titta på migrationens grundorsaker och på utvecklingsfrågorna.

Kommissionen gör stora ansträngningar för att integrera migrationen i sin utvecklingspolitik och samarbetar särskilt med afrikanska länder i denna fråga. Vi måste framför allt prioritera genomförandet av handlingsplanen som godkändes i Rabat i juli och förberedelserna tillsammans med Afrikanska unionen för att EU–Afrika-konferensen om migration ska bli framgångsrik. Förhoppningsvis äger den rum i november i Tripoli, Libyen.

Vi bör också stärka vårt samarbete med de nordafrikanska länderna, i synnerhet Algeriet, Marocko och Libyen, när det gäller migrationsfrågor, inklusive frågan om internationellt skydd där det behövs regionala åtgärder. På den punkten måste såväl EU:s medlemsstater som de nordafrikanska länderna ta ansvar för dem som behöver internationellt skydd, inklusive asylsökande.

Skydd för flyktingar är en annan viktig del av mitt ansvar, och jag meddelar er med glädje att två speciella regionala program kommer att gå av stapeln de kommande veckorna. Vi bör också försäkra oss om att olagliga invandrare skickas tillbaka till sina länder. I det avseendet är kommissionen redo att politiskt, diplomatiskt och finansiellt stödja medlemsstaternas ansträngningar och samtidigt helt respektera människors personliga värdighet.

Vi får inte heller glömma en annan viktig faktor i bekämpningen av olaglig invandring, nämligen nödvändigheten av att öka kampen mot illegalt arbete, som är den främsta drivfjädern för olaglig invandring. Som nämndes i kommissionens meddelande om olaglig invandring i juli, överväger vi för närvarande ett lagförslag om att samordna sanktioner mot dem som anställer personer utan uppehållstillstånd. Medlemsstaterna bör helt klart vidta omedelbara åtgärder i den riktningen för att ta itu med frågan om illegalt arbete.

I samband med laglig ekonomisk migration måste jag understryka att både kommissionen och jag själv prioriterar genomförandet av handlingsplanen för laglig invandring. Genom att eliminera det illegala arbetet och skapa förfaranden för mottagning av lagliga invandrare kommer EU att skapa en positiv spiral, eller snarare skulle jag väl påstå, en positiv struktur av incitament.

Kommissionen är övertygad om att det behövs en gemensam strategi för att hantera den ekonomiska migrationen som ett extra medel för att uppnå Lissabonmålen och tackla de negativa effekterna av att befolkningen blir allt äldre. Detta för att gynna EU:s ekonomi och konkurrenskraft. I synnerhet för att bidra till den ekonomiska tillväxten är det grundläggande att EU först och främst blir verkligt attraktivt för högutbildade invandrare. Idén om att föreslå ett direktiv om europeiska registreringskriterier för högutbildade arbetstagare, inklusive möjligheten till ett europeiskt grönt kort, motsvarar denna ekonomiska nödvändighet.

Europa fortsätter att ta emot enbart lågutbildad eller outbildad arbetskraft medan exempelvis Förenta staterna, Kanada och Australien förmår attrahera begåvade invandrare. Men jag anser samtidigt att man bör vidta lämpliga åtgärder för att undvika den ökande risken för forskarflykt från fattigare länder. Ett förslag till direktiv om lagliga invandrares rätt till arbete utgör kommissionens andra politiska stöttepelare på området för nästa år. Båda förslagen kommer att presenteras andra halvåret 2007, under det portugisiska ordförandeskapet.

Sist men inte minst skulle jag vilja betona ytterligare en viktig faktor i EU:s invandringspolitik: integrationen av invandrare. Som framhävdes i dokumentet En gemensam agenda för integration, som jag lade fram i september 2005, är större integrationsinsatser avgörande för en framgångsrik gemensam invandringspolitik i EU. När den övergripande europeiska strategin om migration har godkänts vid rådets möte i Luxemburg hoppas jag verkligen att den också kommer att godkännas på högsta politiska nivå av rådet i Lahtis.

Låt mig nu övergå till övergångsklausulen. Som Kari Rajamäki och Jean-Marie Cavada precis sa, diskuterade vi också i Tammerfors hur man skulle förbättra beslutsfattandet om säkerhet och rättvisa, särskilt genom att använda övergångsklausulen. Som ni vet har kommissionens ställning alltid legat mycket nära parlamentets åsikt i frågan, eftersom vi anser att övergångsklausulen är ett lämpligt och viktigt instrument för unionen och medlemsstaterna att försäkra sig om större effektivitet, öppenhet och ansvarsskyldighet när det gäller beslutsprocessen jämte större demokratisk legitimitet tack vare parlamentets stärkta roll.

Debatten i Tammerfors har varit mycket öppen och konstruktiv. Alla medlemsstater, även de som fortfarande är motsträviga, höll med om nödvändigheten att gå framåt. Några av dem uttryckte farhågor för att ett beslut om övergångsklausulen i nuläget skulle hindra debatten om att återuppta den konstitutionella processen, men jag tror inte att så är fallet.

Vi kommer att vara bland de första att välkomna ett positivt resultat av de utforskningar som det tyska ordförandeskapet ämnar utföra år 2007, och vi kommer att ge dem vårt fulla stöd. Vi måste likväl förbereda oss för att övergångsklausulen kan bli det enda sättet att ta itu med det brådskande behov vi alla delar. Jag håller med om att vi behöver konstitutionen, men om vi väntar kan vi bli handlingsförlamade. I varje fall kommer övergångsklausulen som ni vet att automatiskt införlivas med konstitutionen när den träder i kraft.

Jag höll med Kari Rajamäki när han i Tammerfors liknade Europa vid en cykel: antingen åker den framåt eller faller till marken. Och det var bara genom att ta sig fram fortare än andra som min landsman Paolo Bettini vann cykel-VM för några dagar sedan.

Därför måste vi fortsätta denna mycket viktiga diskussion och bygga vidare på den gemensam välvilja som alla medlemsstater visat i Tammerfors. Vid nästa möte i rådet (rättsliga och inrikes frågor), som äger rum om några dagar i Luxemburg, får vi chansen att besluta om hur vi ska driva denna viktiga fråga framåt.

Avslutningsvis vill medborgarna ha mer EU. Då skulle unionen bli effektivare i beslutsfattandet. Även praktiserande jurister, domare, åklagare och polismyndigheter vill ha effektivare redskap för att bekämpa organiserad brottslighet och terrorism. Ärligt talat kan vi inte tillåta att det civila samhället rör sig snabbare än våra politiska strategier och principer. Om vi vill vara trovärdiga måste vi reagera nu och inte först efter tragiska händelser, som har varit fallet tidigare.

(Applåder)

  Talmannen. Vi tackar kommissionens vice ordförande för hans redogörelse för händelserna i Tammerfors och för hans optimistiska syn på vad som skedde där.

Nu ska vi höra de olika politiska gruppernas yttranden. Var vänliga och kom ihåg att ledamöternas talartid är begränsad.

  Eva Klamt, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Hanteringen av migrationsflöden och därmed också kontrollen av invandringen till EU är några av de mest akuta problem som vi behöver ta itu med. Det behöver inte sägas att det inbegriper att man ser bortom våra små nationella horisonter, men det innebär inte heller att vi kan begränsa oss till en europeisk analys eller till europeiska handlingssätt. Samarbete med ursprungs- och transitländer och stöd som ges till dessa länder är en del av lösningen, men det behövs också en helhetslösning för att invandringsbehoven ska kunna regleras, och detta kan inte vara en fråga för enbart inre politik. Bara genom gemensamma insatser inom flera olika politiska områden kan vi finna lösningar.

Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har under lång tid efterfrågat en invandringspolitik som tar hänsyn till andra medlemsstaters behov och rättigheter. Till exempel kan man inte genomföra masslegaliseringar utan att informera eller rådfråga andra, bara för att sedan söka hjälp från EU när denna åtgärd börjar suga in andra migranter. Det är av avgörande vikt att man i den nationella invandringspolitiken tar hänsyn till dess effekter på andra medlemsstater.

Det måste ändå konstateras att det inte är någon patentlösning att göra ett visst område – i detta fall invandringspolitiken – till en del av gemenskapens politiska beslutsfattande, vilket inbegriper att den blir föremål för medbeslutande. Det finns säkert många problem som påverkar oss alla, men åtminstone lika många som är specifikt nationella, regionala eller till och med lokala till sin natur. För många är en av lockelserna med en gemenskapspolitik om ekonomisk migration att det inte bara utvidgar deras eget inflytande, utan även skulle kunna bidra till genomförandet av en invandringspolitik för vilken det inte finns något majoritetsstöd på nationell nivå. Med denna motivation tar man dock inte hänsyn till medlemsstaternas rätt till passande lösningar. Ingen politik kan lyckas om inte medborgarna i våra medlemsstater deltar i dess utformning.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi i vår grupp har ägnat mycket tid åt att komma fram till hur vi skulle närma oss dagens debatt. Senast jag talade här i parlamentet i en debatt om inre politik och säkerhetspolitik var när jag talade om den europeiska arresteringsordern och planen för ett europeiskt åklagarämbete. Efter detta hade jag ett mycket häftigt gräl med rådets tjänstgörande ordförande. Jag har ingen önskan att upprepa denna erfarenhet i dag, men jag måste säga till tjänstgörande ordföranden och kommissionsledamoten att jag inte heller ska skräda orden.

När jag ser mig om i kammaren kan jag se Timothy Kirkhope, Hubert Pirker, Eva Klamt, Graham Watson, Jean Lambert och Martine Roure. Liksom mig satt de alla här för sex år sedan, när vi alla sa precis samma saker. Då var Graham Watson ordförande för utskottet och kommissionsledamoten var en viss Antonio Vitorino som genom en uppföljning till Tammerfors presenterade för oss något som kallades resultattavla och som omfattade alla de åtgärder som ni, herr ordförande, och ni, herr kommissionsledamot, har beskrivit. Denna resultattavla kallades så eftersom det där uttryckligen angavs tidsramar – åtgärd A som skulle införlivas av medlemsstaterna inom period B, och kommissionens rapport som skulle lämnas till rådet inom period C, och så vidare.

Varför sitter vi då åter, sex år senare, här i parlamentet och diskuterar samma frågor, till exempel övergångsklausulen? För sex år sedan var vi fyllda av optimism när vi diskuterade den bestämmelse i Nicefördraget som innebar att, från 1999 och framåt, med ikraftträdande 2004 och föremål för en enhällig omröstning i rådet, de politiska områden som vi diskuterar i dag skulle bli föremål för medbeslutandeförfarandet. Ändå har ännu ingenting hänt två år senare.

Eva Klamt kom med den viktiga kommentaren att vi när det gäller integration eller behandling av asylansökningar inte får lägga oss i det som ligger inom nationella, lokala och regionala myndigheters område. Men vi kan inte heller godta en situation där gemenskapsregler och gemenskapsbestämmelser är oumbärliga men ändå inte kommer till stånd. De migrationsströmmar som når EU:s södra kuster, som vi diskuterar i dag, kommer inte att kunna hanteras med enbart restriktiva åtgärder. Det krävs här en taktik där man kombinerar åtgärder mot organiserad brottslighet, åtgärder för att ge invandrare en rättslig ställning och en samordnad integrationspolitik. Detta är inget nytt för någon av oss. Varför vägrar då medlemsstaterna att genomföra de förslag som kommissionsledamot Franco Frattini just har beskrivit? Jag tror att jag vet varför. Anledningen till att de vägrar att göra detta är att dessa politiska områden – säkerheten vid de yttre gränserna, asyl, lagen om medborgarskap, etableringsfrihet och fri rörlighet, politik om polisväsendet och rättsväsendet – ger dem en möjlighet att säga till sina medborgare: ”Det är vi och inga andra som håller i maktens tyglar i det här landet.” Under femton år har medlemsstaterna dragit sig för den inskränkning i självständigheten som överförandet av sådana rättigheter till EU innebär. Jag kan förstå varför, för det inbegriper i viss grad att man ger upp den nationella makten, men detta uppgivande av en del av makten måste vägas mot utsikten att migration, människohandel, okontrollerad invandring och de därmed förbundna problemen tillåts fortsätta ännu längre. Under tio år har inrikesministrarna i EU misslyckats med att göra något åt detta, och denna situation måste upphöra.

Därför är det synsätt som våra frågor gäller, och de svar vi har fått i dag – särskilt av kommissionsledamot Franco Frattini – riktiga, men nu är det dags att äntligen agera.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Jean-Marie Cavada för hans muntliga fråga, möjligheten till denna debatt och det utmärkta arbete han och hans kolleger utför i sitt utskott.

Jag hade äran att få vara ordförande i det utskottet vid rådets möte i Tammerfors 1999. Jag har iakttagit processen från Tammerfors till Tammerfors. Det har varit sju magra år. Rättare sagt som en kritiker en gång sa om Samuel Becketts drama I väntan på Godot: ”Det är ett drama i två akter där ingenting händer, två gånger”.

Jag välkomnar Franco Frattinis och det finska ordförandeskapets ansträngningar att försöka locka och mana medlemsstaterna framåt. Kari Rajamäki talade om att blåsa nytt liv i Tammerfors-andan. Det är oerhört nödvändigt. Men landet jag känner bäst satte en käpp i hjulet genom att kräva tre pelare. Andra länder blockerar nu återställningsprocessen. Om vi inte kan införa spången – övergångsklausulen – kommer vi aldrig att få en trovärdig politik i rättsliga och inrikes frågor. Vi kommer att fortsätta med trampcykelliknande politik fast vi behöver en Ducati-mc.

Medlemsstaterna sitter där i sina medeltida fästningar med vindbryggorna ordentligt upphissade. I den nationella suveränitetens namn stärker de den globala anarkin. Våra medborgare kräver bättre.

Under det tidiga skedet av EU:s formande låg de politiska ledarna före den allmänna opinionen. De såg ledarskapet som att skapa en bild av det Europa de önskade och att leda folket dit. Detta kan vara en farlig strategi, men mycket mindre farlig än att – som ni påpekade, herr kommissionsledamot – ligga efter den allmänna opinionen. Våra medborgare undrar varför det inte finns någon invandringspolitik som hindrar den mänskliga tragedi vi ser vid våra södra kuster. Varför utbyter vi inte kriminalunderrättelser i kampen mot terrorism eller narkotika? Varför finns inte tillgång till rättvisa för offer för gränsöverskridande brott eller gränsöverskridande skilsmässor? När ministrarna träffas missar de aldrig tillfället att missa ett tillfälle, som Abba Eban en gång sa i ett annat sammanhang.

Vi vill ha större tonvikt på de europeiska värderingarna. Vi kanske inte har någon konstitution, men vi har Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Kari Rajamäki sa att de mänskliga rättigheterna befinner sig högst upp på rådets prioriteringslista och beaktas fullt ut. Är han säker på det? Vad sägs om CIA:s fantastiska historia om hemliga fängelser där parlamentet gjorde rätt i att tillsätta ett tillfälligt utskott för att undersöka om vi behöver tillämpa artikel 7? Och hur är det med frågan om passageraruppgifter, där 2007 års överenskommelse att ersätta den häftplåsterlösning som ni hittat på denna månad måste löpa parallellt med rambeslutet om skydd av personuppgifter? Och hur är det med minimigarantierna för misstänkta i straffrättsliga förfaranden: varför ligger denna fråga fortfarande underst i inkorgen?

Naturligtvis har det gjorts vissa framsteg. Men alltför ofta liknar EU mimaren Marcel Marceau, som ser ut att klättra upp för en vägg men egentligen inte går någonstans. Jag vill att Franco Frattini och ordförandeskapet tar med budskapet till rådets möte den 6 oktober om att EU kräver mer.

(Applåder)

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har varit positiv till att dessa områden blir en del av gemenskapsförfarandet ända sedan man i och med Maastrichtfördraget uppfann pelarsystemet, vilket i teorin bara var menat att vara tillfälligt men i verkligheten har visat sig vara ganska slutgiltigt.

Förfaranden är dock inte allt, och jag undrar vilken politik som parlamentet, rådet och kommissionen nu kommer att genomföra inom dessa områden. Det som prioriteras förefaller vara att minska, avvisa, inskränka och eliminera, och det är märkligt att denna debatt inleddes med att kommissionsledamoten talade om terrorismen och om att säkerheten måste vara den viktigaste frågan. Detta talar sitt tydliga språk och inte minst visar det vad många av våra ledare anser vara prioriterade frågor.

Trots gränserna, de fruktansvärda riskerna och den ständigt större toleransen för kränkningar av folkrätten, kommer vi inte lyckas stoppa invandringen och detta är något vi alla måste ha klart för oss. Herr kommissionsledamot! Uppriktigt sagt tycker jag inte om när ni använder ordet ”solidaritet” alltför mycket, särskilt när ni menar att ”hjälpa medlemsstaterna att neka inträde vid gränserna för människor som befinner sig i en desperat situation, utan några rättigheter”.

Jag vill också påpeka att vi genom att välja detta handlingssätt inte alls har undanröjt risken att vi, om vi nekar inträde vid gränserna för människor som kommer med båtar, allvarligt kommer att kränka många av dessa människors rättighet att söka asyl, i det fall att de direkt skickas tillbaka till den plats som de kommit ifrån.

Masslegalisering, vilket fördöms inte bara av Eva Klamt utan också av Franco Frattini, är ett direkt resultat av den politik där man säger att ”det är möjligt att stoppa invandringen”, men detta döljer faktiskt en sanning, nämligen att vi behöver invandrare.

Herr Frattini, herr Rajamäki! Jag vet inte om det är sant att merparten av de olagliga invandrare som kommer till våra länder saknar kvalifikationer. Jag känner till fall med historielärare och elektriker, kvalificerade personer som kommer hit men som inte kan hitta jobb för kvalificerade arbetstagare eftersom de uppenbarligen förväxlas med personer som inte har några kvalifikationer alls. Enligt min åsikt sänder EU ut fel budskap när man säger att problemet handlar om att beröva utvecklingsländer personer som i stället kan hjälpa dessa länder att komma ur sitt outvecklade tillstånd.

Herr Rajamäki, herr Frattini! Jag skulle slutligen uppskatta om ni kunde berätta vad ni anser om avtal med tredjeländer. Min grupp och jag själv är mycket bekymrade över denna fråga. Vi vet att vissa av medlemsstaterna, såsom Frankrike, Spanien och Italien, använder sig av samförstånd mellan polismyndigheter för att i hemlighet förhandla fram avtal med tredjeländer där det inte ges någon garanti alls för att människors rättigheter respekteras. Vi vet mycket väl att dessa länder väldigt ofta avsiktligen kränker inte bara sina egna medborgares rättigheter, utan också migranters rättigheter. Detta gäller i synnerhet Libyen, ett land till vilket Franco Frattini precis har uttryckt sin önskan att donera en stor summa pengar. Personligen skulle jag uppskatta om han kunde ägna lite tid åt att förklara vilken typ av demokrati och publicitet som krävs för överenskommelser såsom denna.

(Applåder)

  Giusto Catania, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det förefaller mig som om man, efter misslyckandet med förra veckans informella toppmöte i Tammerfors, har beslutat att inte bara sluta trampa, utan kanske också att luta cykeln mot väggen. Dagens debatt bär också samma kännetecken: Kampen mot terrorismen, CIA-flygningarna, passageraruppgifter och polissamarbete blandas alla ihop med invandringen.

Först när vi inser att invandringsbegreppet måste separeras från förtryckande politik, åtgärder för att kriminalisera migranter och de metoder som används för att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet, kommer det att bli möjligt att föra en seriös debatt om en gemensam EU-politik om invandring.

Vi måste också under debatten undvika allt tal om en invasion, vilket är lögn och saknar grund. Vi vet alla att endast 15 procent av de olagliga invandrarna kommer till sjöss från Afrika och att alla de andra kommer landvägen eller med flyg. Detta är också fallet i Spanien och Italien, även om man räknar in de migranter som kommer till Kanarieöarna eller till Lampedusa.

Vi måste starta om och använda oss av lagliga kanaler. I kommissionens grönbok fick vi följande information: ”Vi behöver 20 miljoner invandrade arbetstagare fram till år 2030.” Så låt oss sätta i gång och släppa in dessa människor i stället för att lämna dem att drunkna till sjöss. Vi förstår inte vad Frontex gjorde i somras för att hindra människor från att dö.

EU får inte bli känt för att avvisa invandrare i massor, och inte heller kan vi tillåta att Atlanten och Medelhavet blir öppna kyrkogårdar.

Jag har ett förslag till Franco Frattini: Låt oss uppföra ett monument som ständigt påminner oss om de migranter som drunknat till sjöss. Om några månader kommer det att vara tioårsdagen för den första erkända drunkningen av migranter till sjöss, när en båt med nära 400 migranter sjönk utanför Porto Palo mellan Malta och Sicilien. Låt oss göra en humanitär gest! Låt oss bygga ett monument, en symbolisk kollektiv grav för de okända män och kvinnor som dog till sjöss eftersom de sökte en bättre framtid.

Som en stor romersk poet skulle kunna ha sagt: ”Låt oss bygga ett kollektivt monument, fastare stöpt än brons.” När det handlar om att föra en seriös debatt om invandring är detta troligen den mest kraftfulla och mest praktiska gest som EU kan göra just nu.

  Romano Maria La Russa, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har redan vid många tillfällen tagit till orda här i parlamentet för att betona det brådskande behovet av en gemensam invandringspolitik, och jag är nöjd över de initiativ som nyligen tagits på gemenskapsnivå och de medel som nyligen frigjorts för krisdrabbade länder.

Medlemsstaterna är nu övertygade, även om det kanske är lite sent, om de oräkneliga tragiska dödsfallen i Medelhavet. Det är av mycket stor betydelse att de gradvis har insett att migration inte längre bara påverkar staterna i EU:s utkant och att de övergripande målen om ekonomisk tillväxt bara kan uppnås i ett allmänt klimat av säkerhet. Genom denna insikt kan de till sist förmås att ta på sig en lika stor andel som andra av ansvaret och den ekonomiska bördan för att förvalta våra gränser. Detta är ett verkligt åtagande, och det visar sig också i de utökade ekonomiska resurser som EU kommer att frigöra under de kommande sju åren för att befästa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

En annan positiv aspekt är inrättandet av ett särskilt program för att kontrollera migrationsflöden med särskilda medel avsedda för återsändande, för flyktingar och för integration. Lika viktigt är inrättandet av en gränsförvaltningsbyrå, som tyvärr fortfarande inte har en tillräcklig personalstyrka. Jag hoppas dock att den gradvis kommer att få mer uppmärksamhet och större medel tilldelade.

Jag hoppas att vi genom att ta detta steg kommer att kunna skapa gemensamma miniminormer för att bekämpa olaglig invandring och kontrollera laglig invandring och att vi kommer att kunna upprätta en trovärdig politik där man respekterar individers rättigheter. Men en trovärdig politik måste vara fast. Det finns ingen plats för en EU-politik där man främjar masslegalisering och urskillningslöst delar ut rätt till medborgarskap.

Det är numera allmänt känt att legaliseringar inte löser problemen om inte invandrarnas omständigheter förbättras. Det är också känt att legaliseringar nästan alltid förvärrar dem i stället, och bara leder till marginalisering och utbredd brottslighet, vilket ofta leder till terrorism.

Slutligen, att vara trovärdig innebär att åter bekräfta de solidariska idealen och att skydda EU:s egna friheter och att knyta detta till en respekt för lagen. EU kommer aldrig att vägra hjälpa de behövande och dem som verkligen vill integreras, men när det gäller dem som vill exportera våld, kultur, värderingar och religion så måste nolltoleransprincipen träda i kraft. Även om vi inte tycker om det är detta ibland nödvändigt.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Vid förra veckans informella toppmöte i Tammerfors blev en sak tydlig: Medlemsstaterna är djupt oense om hur man ska hantera invandringen. Alla kan konstatera att det krävs en lösning, men åsikterna går i sär om hur detta ska uppnås. Därför är invandringsfrågan något som medlemsstaterna gärna överlämnar till EU:s förhandlingsbord, och det är anledningen till att historien upprepar sig.

I slutet av 1990-talet insisterade Nederländerna och Tyskland, när de stod inför stora problem med inflödet av asylsökande, på solidaritet och en fördelning av belastningen. Frankrike, Spanien och Portugal stod emellertid i vägen för varje lösning på EU-nivå, medan medlemsstater i norr nu inte svarar när andra ber om hjälp. Ändå är det på EU-nivå som man måste finna en lösning. En gemensam marknad med ett delat område där medborgarna kan röra sig fritt kräver konsekvent säkerhet vid dess yttre gränser och reglerad tillgång till detta område.

En EU-politik om olaglig invandring är nödvändig, förutsatt att länder slutar att agera oberoende av varandra. Om de spanska myndigheterna kan ge 700 000 olagliga invandrare amnesti utan att rådfråga andra medlemsstater, då kan Spanien inte räkna med hjälp från de andra medlemsstaterna.

Slutligen har president Bush erkänt existensen av hemliga CIA-fängelser. Fram till i dag är det ändå oklart i vilka länder dessa fängelser var belägna, och om några av dessa fanns i EU. Jag vill att rådet och kommissionen talar om vad de planerar att göra för att råda bot på denna oklarhet.

  Jean-Marie Le Pen (NI). – (FR) Herr talman! Genom att under 2005 legalisera statusen för en och en halv miljon olagliga invandrare har Spanien och Italien utlöst en enorm tillströmning av människor från Afrika, Västeuropas närmaste kontinent och något av en förort till Paris.

Spanien, som med rätta beskyllts för bristande ansvar när de masslegaliserat ställningen för olagliga invandrare, svarar att merparten av de afrikaner som kommer till Kanarieöarna – 25 000 sedan årets början – är fransktalande och avser att resa vidare till andra länder. Med tanke på detta kan man förstå varför det verkligt katastrofala Schengenavtalet som varit i kraft sedan 1985 måste upphävas, då det möjliggör för alla olagliga invandrare som kommer till Spanien, Italien eller andra platser att med en nyligen legaliserad ställning komma in i Frankrike och dra nytta av alla de sociala förmåner som tillhandahålls där.

Efter att ha missat åtta av de senaste tio rådsmötena för inrikesministrar har Nicolas Sarkozy ingen rätt att kritisera Spanien, och detta vid en tidpunkt då Frankrike är för att avskaffa kravet på enighet i det rättsliga och polisiära samarbetet, vilket innebär att avskaffa en del av landets suveräna behörighet. Det är centralt att vi kan övervaka våra egna gränser vid en tid när invandring är en världsomfattande företeelse. Uppgiften att övervaka tusentals kilometer av uppenbart lättpasserade kuster eller landgränser kan inte anförtros andra, och medlemsstaternas tillkortakommanden i detta avseende kan inte kompenseras av Frontex, detta EU-arrangemang som man antar ska övervaka EU:s gränser.

Om vi inte tar itu med invandringsproblemet vid dess källa och inför en storskalig utvecklingspolitik, kommer vi fortsätta att vara värdar för miljontals invandrare som lite i sänder kommer att destabilisera det Europa som vi känner och slutligen sänka det. EU-institutionerna snabbar bara på denna nedåtgående spiral genom att främja en invandringspolitik som Nicolas Sarkozy på ett hycklande sätt hänvisar till som ”selektiv invandring”. EU:s länder bör åter ta kontrollen över sina egna angelägenheter, som Schweiz just har gjort, och skydda sig själva mot den invandringsinvasion som bara har börjat.

  Jaime Mayor Oreja (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag vill inleda med att gratulera Franco Frattini till att än en gång med rätta ha använt det ord som är centralt vid det här laget i genomförandet av området med frihet, säkerhet och rättvisa, nämligen ordet prioriteter.

I detta avseende vill jag säga att vi behöver en utmärkt debatt och ett utmärkt resultat, vilket inte kan vänta i det här skedet av uppbyggandet av EU. Vi talar ofta om konkreta åtgärder, men vi måste slå fast vad som är viktigast. Vad kommer om tio år att vara det slutliga målet gällande EU:s och medlemsstaternas behörighet när det gäller de två frågor som Franco Frattini har nämnt: invandringen och radikal islamistisk terrorism?

Denna debatt kan inte skjutas upp och till dess att den äger rum och till dess att vi har ett resultat kommer vi inte att kunna göra de rätta och lämpliga framstegen inom dessa områden. Det är en debatt som föregår konstitutionsfördraget. Det är otvivelaktigt vad som skapar mest fruktan i dag bland EU-medborgarna när det gäller deras framtid. Därför är det en debatt som föregår konstitutionsfördraget och därför, herr Frattini och företrädare för rådet, är det något som inte kan skjutas upp under några omständigheter.

Att genomföra ett EU på tio år är omöjligt utan en invandringspolitik. Det är omöjligt att tänka sig ett Förenta staterna med lika många olika slag av invandringspolitik som det har stater. När det är fråga om en framväxande företeelse såsom islamistisk terrorism – där man har vågat gå från att placera bomber på en buss till att placera bomber på ett flygplan, från att angripa teckningar till att direkt angripa påven, det vill säga, en framväxande företeelse – är det oacceptabelt att EU och dess institutioner ännu inte har en politisk roll som medborgarna kan se.

Det må vara lite, det må vara tillräckligt, eller det må vara mycket, men det allvarliga problemet är att EU-medborgarna inte vet vad EU gör, vare sig när det gäller invandringen eller terrorismen. Därför är detta en debatt som inte kan skjutas upp. Detta är en debatt som föregår konstitutionsfördraget och som ännu väntar på att föras, och det är den viktiga debatt som EU-medborgare kommer att föra under de kommande månaderna.

  Martine Roure (PSE). – (FR) Herr talman! Vår debatt äger rum kort efter ministermötet om Tammerfors II-programmet, vid vilket medlemsstaterna diskuterade frågor som är grundläggande för att kunna genomföra ett verkligt europeiskt område med frihet, säkerhet och rättvisa.

Jag är nöjd över att frågan om övergångsklausulen slutligen är uppe till debatt i rådet. Vi är självklart för att göra hela den tredje pelaren till en gemenskapsfråga, särskilt när det gäller laglig invandring – en process som slutligen kommer att bidra till att stoppa ett antal medlemsstater från att hindra arbetet. Jag vill därför be rådet att fortsätta med sina diskussioner, som jag hoppas kommer att göra det möjligt att denna övergångsklausul slutligen kan aktiveras.

Jag vill också ta upp frågan om avtalet om att lämna ut personlig information i samband med flygningar, annars känt som avtalet om passageraruppgifter (PNR). Diskussioner med amerikanska myndigheter har inletts men jag har förstått att dessa myndigheter vill ha ännu mer. Skulle vice ordförande Franco Frattini kunna tala om för oss om dessa förhandlingar kommer att leda till ett gemensamt avtal före månadens slut, vilket inte ligger långt borta i tiden? Vi kom överens om ett förfarande i två etapper där innehållet skulle diskuteras igen 2007. Kommer amerikanerna verkligen också att agera utifrån dessa förutsättningar? I detta sammanhang vill jag påpeka för rådet att Europaparlamentet nu väntar på ett fast åtagande från rådets sida när det gäller rambeslutet om dataskydd.

Vid ministermötet i Tammerfors förefaller rådet ha tagit tillbaka de omfattande åtaganden om invandringen som EU gjorde för sju år sedan, särskilt om att införa en gemensam invandringspolitik och ett gemensamt asylsystem fram till 2010. Även inom detta område ligger tidsgränsen nära i tiden. Min grupp betonar att bättre förvaltning av de yttre gränserna bara kan vara en aspekt av vår gemensamma invandringspolitik. Ingen kan förbli likgiltig inför de svårigheter och den humanitära kris som utspelar sig vid våra gränser, särskilt i Sydeuropa, eller inför den stora tillströmningen av migranter och asylsökande.

Därför vill vi att den europeiska solidariteten stärks. Vi manar till att EU-länderna ska dela bördorna och ansvaret för invandringspolitiken. Vi vill också se partnerskap med ursprungs- och transitländerna, som framför allt grundar sig på respekt för både grundläggande rättigheter och för asylrätten.

Nu måste vi ändå låta våra gränser kontrolleras externt. Vi vill ha ett brett och övergripande synsätt på invandringsproblemen. Kampen mot olaglig invandring måste ske med praktiska förslag, vare sig de handlar om att öppna kanaler för laglig invandring eller om en verklig och effektiv gemensam utveckling. Vi måste kämpa mot migrationens underliggande orsaker i form av fattigdom och konflikter.

Vi måste tillåta problemfyllda tredjeländer att utvecklas, och migrationen måste också ses som en positiv utvecklingsfaktor som bidrar till att minska fattigdomen. Vi föreslår att man till exempel erbjuder ekonomiskt stöd till invandrare i deras ursprungsländer. Avslutningsvis vill vi se ett aktivt utbyte mellan länder i norr och i söder. Vi vill också veta hur de förslag på detta område som lagts fram i Rabat kommer att sättas i verket.

(Applåder)

  Jeanine Hennis-Plasschaert (ALDE). – (NL) Herr talman! Då invandringsproblemet är en av de största utmaningar som vi hittills har ställts inför under 2006, skulle man kunna tycka att alla medlemsstater vid det här laget borde vara medvetna om hur brådskande detta problem är, men inget verkar vara längre från sanningen. Rapporterna om förra veckans möte i Tammerfors räckte för att man skulle våndas. Obeslutsamhet dominerade. En verklig humanitär tragedi utvecklas längs unionens yttre gränser, delvis på grund av medlemsstaternas bristfälliga politik, och jag måste säga att jag är mycket brydd över detta.

Rådets främsta mål – om man kan tala om att det existerar något sådant – är att stärka de yttre gränserna. Frontex är nyckelordet, men denna byrå är beroende av resurser och arbetskraft som medlemsstaterna tillhandahåller och dessa resurser är än så länge ytterst begränsade. Vidare är det en illusion att tro att invandringsflödena kan kontrolleras enbart genom stärkta yttre gränser, inte för att detta heller är något vi bör eftersträva. Vi måste se på orsakerna till varför invandrare väljer att lämna sina länder i stora mängder. Kopplingen mellan invandring och utveckling är ytterst viktig. Storskaliga och strategiska investeringar i ursprungsländerna är en nödvändighet. Man skulle mycket väl kunna kalla det en modern Marshallplan.

Herr ordförande för rådet! Ni bör följa det exempel som satts av kommissionsledamot Franco Frattini, som vid ett antal tillfällen har bett er att överväga en helhetslösning, vilket är det enda som kommer att ge EU något inflytande. Jag uppmanar er därför att förverkliga era ambitioner, som tagits med i Tammerfors-programmet och bekräftats i Haag, att lyfta fram denna så viktiga koppling mellan invandring och utveckling, etablera dessa samarbetsavtal med ursprungs- och transitländerna, att som en brådskande fråga upprätta en europeisk återvändandepolitik enligt vilken alla har rätt att behandlas med respekt, att inleda dessa informationskampanjer, att se till att ett europeiskt ”green card” blir verklighet och att ta itu med er egen svarta arbetsmarknad. Jag vill uppmana rådet att, för att använda rådets egen metafor, trampa så fort man bara kan.

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

  Hélène Flautre (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Exakt för ett år sedan sköts mer än elva och kanske så många som sexton migranter till döds i Ceuta och Melilla. Var kulorna spanska eller marockanska? Det vet vi inte, och saken har inte undersökts. Allt vi vet för närvarande är att en av dem som dödades kom från Kamerun. När det gäller de andra känner ingen till vilka de var.

Har vi lärt oss en läxa av denna tragedi? Inte alls, eftersom ytterligare tre migranter dog i juli – i Melilla, tror jag – och man fortsätter att utöva påtryckningar på Marocko för att de ska underteckna ett återtagandeavtal fastän vi sedan dess har sett bevis varje dag på att polisrazzior och förvisningar till öknen fortsätter i detta land, tillsammans med kränkningar av migranters grundläggande rättigheter, inklusive de som har papper från FN:s flyktingkommissarie.

Vilken läxa har vi lärt oss av denna tragedi? Det tryck vi fortsätter att utöva på Marocko har helt enkelt fått migranter att välja ännu farligare vägar längre söderut. För några år sedan hade tanken på att nå Kanarieöarna i små motorbåtar varit helt otänkbar. I dag är det en verklighet för många. Vi vet hur många av dessa människor som kommer fram till Kanarieöarna, men vi vet inte hur många som lämnat Afrika. Det kan röra sig om tusentals. Vilka är de, och vad heter de? Hur många har försvunnit på detta sätt på mauretanska eller senegalesiska vatten?

Vad är det för politik som förs i detta sammanhang och vad, herr Frattini, hör jag er säga i intervjuer? Jag hör er säga att ni vill ha en europeisk armada, med patruller, flygplan, fartyg och militärhelikoptrar, att ni verkligen vill skydda våra gränser. Det är vad jag läser och vad jag hör er säga, herr Frattini.

Varför detta krigiska språk? Har vi förklarat krig mot migranterna? Det är tydligt att EU:s politik har kommit in i en ond cirkel. Vi köper tredjeländers samarbete för att de ska övervaka sina gränser, vilket innebär att vi stänger migranter inne i deras egna länder.

  Willy Meyer Pleite (GUE/NGL). – (ES) Herr talman, herr Frattini, herr Rajamäki! De tusentals människor som har dött i Atlanten och i Medelhavet har begått ett misstag, och det är att de föddes som människor. Om de hade fötts som varor eller valuta – om möjligt som pund, dollar eller euro – skulle EU ha reagerat på ett annorlunda och mycket gästfritt sätt. Men de föddes som människor, mina vänner. De har begått det hemska brottet att lämna sina länder för att undfly hunger eller krig och för att försöka leva i fred. Detta är det brott de gjort sig skyldiga till.

Jag vill be kommissionen och rådet att aldrig mer diskutera terrorism och invandring på samma gång. Det är en skymf mot civilisationen. Jag vill be er att aldrig göra det igen. För om ni gör det uppmuntrar ni anföranden som det som Jean-Marie Le Pen gjorde – fascistiskt, rasistiskt och främlingsfientligt – eller åtgärder som vidtagits av länder som är europeiska, men inte medlemmar i EU, såsom Schweiz, som är mycket välkomnande när det gäller ekonomiska flöden, bankflöden, medan de när det gäller människor ifrågasätter själva rätten att söka asyl. Detta bör inte vara en del av EU:s budskap. Därför tror jag att vi helt måste ändra synsätt. De är människor och de förtjänar ett civiliserat bemötande.

  Janusz Wojciechowski (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill ta upp frågan om de så kallade tvångsarbetarlägren. Ett sådant läger kom till allmänhetens kännedom för några månader sedan. Det låg i södra Italien och drevs av en internationell brottslig organisation som tvingade utländsk arbetskraft, oftast polacker, att arbeta och till och med gick så långt som till att mörda några av dem som försökte fly.

Jag vill också ta tillfället i akt att lovorda en viss italiensk dams handlande, som spontant har åtagit sig att sköta om graven till en okänd arbetare som mördades där. Hon är en gammal dam med låga inkomster. Man har rapporterat om hennes gest i den italienska och polska pressen, och jag vill uttrycka min djupa tacksamhet mot henne.

Detta är verkligen ett mycket allvarligt problem. Det är troligt att det läger som upptäcktes inte är det enda i sitt slag. Det finns i själva verket många antydningar i pressen om att liknande läger förmodligen finns i andra länder. Det är därför vår plikt att ge denna fråga hög prioritet.

  Nigel Farage (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Förmågan att kontrollera sina gränser och avgöra vem som bör vara medborgare i ens land är ett av en nationsstats mest grundläggande särdrag, och i det avseendet är Storbritannien mycket lyckligt därför att vi inte är en del av den europeiska kontinenten. Vi är en ö, vi har våra egna naturliga gränser och därför vill varken jag eller den stora majoriteten av det brittiska folket ha någon kontroll av invandringen på EU-nivå. Jag anser nämligen att det är mycket bättre om vi organiserar den själva. Men medan jag är här och lyssnar till dessa debatter slår det mig att vi alltför ofta talar om invandring från tredjeland, att den kommer in i EU utifrån. Vi pratar inte om vad som sker mellan medlemsstaterna.

Så sent som igår tillkännagavs att två mycket fattiga östeuropeiska länder – Rumänien och Bulgarien – kommer att ansluta sig till EU. Nåväl, det står helt klart att om man har rörelsefrihet för folk mellan länder med väldigt olika välståndsnivåer kommer det att leda till enorma migrationsströmmar. Det får mig att undra varför i hela friden kommissionens ordförande José Manuel Barroso kan ha beslutat att han ska göra en rumän till ny kommissionsledamot med ansvar för immigration.

Denna debatt berör själva kärnpunkten av vad EU handlar om, och det blir mer och mer tydligt att ingen nation kan kontrollera sina egna gränser, bestämma sin egen invandringspolitik och samtidigt förbli en del av EU. När argumentet når ut till Europas befolkning blir det en potentiellt explosiv fråga, för återigen har den politiska klassen här i Bryssels och Strasbourgs institutioner satt kurs i en bestämd riktning, medan den allmänna opinionen kräver att kursen ska läggas om i helt motsatt riktning. Ni kanske har kommit undan med detta inom tidigare politiska områden, men i immigrationsfrågan gör ni det inte. Ni är varnade!

  Mario Borghezio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det första beslut som fattades av Romano Prodis nya regering i Italien var att legalisera situationen för 500 000 olagliga invandrare, och tillsammans med åtgärderna för familjeåterförening kommer siffran lätt att gå upp till åtminstone en miljon. Zapateros regering i Spanien har gjort likadant, och legaliserat 700 000 olagliga invandrare. De andra länderna i EU har därför all rätt att ställa sig frågan vad syftet med sådana åtgärder kan vara, utöver ren politisk demagogi.

Vi måste fråga oss varför EU:s institutioner aldrig vågar yrka på att dessa regeringar ska ta sitt ansvar. I Italien har Prodis regering emellertid gått ännu längre och till och med ändrat gemenskapslagstiftningen genom att göra det möjligt att begära politisk asyl också i sådana situationer där man inte uppfyller de strikta kriterier som vi stöder och som utgör de juridiska kraven för godkännande av politisk asyl – en grundläggande aspekt av de friheter som åtföljer de mänskliga rättigheterna. Privilegierna med politisk asyl beviljas också till invandrare som inte kommer från osäkra länder, där mänskliga rättigheter inte respekteras, eller från krigszoner. De behöver bara ansöka om asyl, eller, om deras ansökan inte beviljats, vänta på att det utdragna ansökningsförfarandet ska slutföras.

Denna policy strider mot den stränga invandringspolicy som EU:s institutioner skisserar i dag, inte minst därför att vi talar om att skärpa asylprincipen. Sådana åtgärder kan emellertid bli ett sätt att komma runt de bestämmelser som är utformade just för att ha problemet under uppsikt. Därför säger jag: Tack, Schweiz! Tack, Christoph Blocker! Länge leve Schweiz! Ingen mer demagogi i EU i invandringsfrågan!

  Carlos Coelho (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr rådsordförande, herr Frattini, mina damer och herrar! Än en gång granskar vi här i parlamentet utformningen av området med frihet, säkerhet och rättvisa. Vi bör erkänna att mycket visserligen har gjorts, men att mycket återstår att göra. Jag hänvisar till Kari Rajamäkis positiva kommentarer i fråga om slutförandet av Schengens informationssystem (SIS). Jag hoppas man snabbt kan rösta för en kompromiss vid första behandlingen, som ger oss det rättsliga instrument vi behöver för att genomföra den andra generationen av SIS.

Jag vill också gratulera det finska ordförandeskapet för att de tog med frågan om invandring i sina prioriteringar för det kommande mötet med Europeiska rådet. Förhoppningsvis kommer rådet att reagera positivt på vår begäran om att bredda medbeslutandeförfarandet till att omfatta även laglig invandring och integration. Vi vill se mer demokratisk legitimitet och ett gemensamt synsätt inom EU för migration, som grundar sig på principerna om sammanhållning och solidaritet, och som omfattar integreringen av invandrare som lever legalt i EU.

Det gladde mig att höra er tala om de senaste händelserna på Kanarieöarna och i Medelhavsområdet, herr Rajamäki. Det krävs snabba, praktiska åtgärder i fråga om operativt kustsamarbete för att utveckla lämplig övervakningskapacitet vid våra kustgränser, och inrätta snabba grupper för ingripande vid gränserna. Jag välkomnar särskilt Franco Frattinis påpekande om att vi måste se till att gemenskapens instrument får tillräckliga resurser. Frontex får till exempel inte berövas de ekonomiska resurser som man behöver för att utföra sitt arbete.

Slutligen måste invandringspolitik också omfatta den outtröttliga kampen mot olaglig invandring och mot människosmuggling, återsändande av olagliga invandrare till deras ursprungsländer, öppnande av kanaler för laglig invandring, och samarbete och stöd till utvecklingen i ursprungsländerna. Herr talman, herr rådsordförande! Vi måste fördöma den extraordinära massamnestin för invandrare, så som den utfärdades i Spanien i maj förra året.

  Enrique Barón Crespo (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Jean-Marie Cavada, som väckte debatten i en mycket viktig fråga: området med frihet, säkerhet och rättvisa. Jag ska koncentrera mig på invandringen.

Herr minister! Det har gått sju år sedan Tammerfors. Jag var där i en annan funktion. Där började arbetet rörande invandring och en gemensam invandringspolitik, och i dag har kommissionens vice ordförande Franco Frattini hållit ett tal fullt av patos och information till stöd för den politiken.

Jag anser att kommissionen i år har börjat reagera seriöst, och stödet från ett antal länder har bidragit till det, särskilt de länder som är mest berörda: länderna i söder.

Det har gett många löften för framtiden. Jag håller med honom om behovet av en gemensam politik och av det samlade ledarskap och den samordning som han förespråkat i kommissionen, men jag vill säga till vice ordförande Franco Frattini att handling är bättre än ord.

I förra årets budget, som det nu beviljas ansvarsfrihet för, har 80 procent av de rubriker som gäller invandring inte utnyttjats.

Jag vill påminna er om att kommissionens talesman vid tiden för händelserna på Kanarieöarna sa att det inte fanns några pengar. Jag vill uppmärksamma er på något annat, nämligen att de medel som krävs inte kan tas från utvecklingssamarbete, eftersom det skulle betyda att man tar från den ena för att ge åt den andra. Jag anser att detta också är viktigt.

Han har lovat oss en aktiv investeringspolitik. Jag anser att i fråga om Afrika är detta den ”push-effekt” – detta är det verkligt viktiga, eftersom det är dumt att tro att afrikanerna tillbringar hela dagen med att läsa EUT eller de olika ländernas officiella regeringsbulletiner – som måste leda fram till en gemensam politik, till gemensamma invandringskriterier och till en aktiv politik i förhållande till våra behov.

Herr talman! Om vi ska välja ett konstruktivt tillvägagångssätt, är detta det som måste göras. Jag är positiv till det steg som har tagits, men jag hoppas att det får betydande följder för framtiden.

(Applåder)

  Alexander Alvaro (ALDE). – (DE) Herr talman! Det är svårt för mig att säga detta, men Martin Schulz har helt rätt i allt han har sagt. Jag tror inte att jag någonsin har sagt det tidigare här i kammaren, och det är knappast troligt att jag någonsin kommer att säga det igen, men han har redogjort för var problemet ligger, nämligen i att skapa balans mellan medlemsstaternas suveränitet och EU:s förmåga att agera. Hur mycket är medlemsstaterna beredda att släppa ifrån sig, och hur stor handlingsförmåga vill de att EU ska ha?

Detta återspeglas på ett träffande sätt i talesättet att anden är villig, men köttet är svagt. Kanske blir det det tyska ordförandeskapet som kommer att ge signalen till EU att gå vidare, men jag måste säga att jag vill se att Finland och Portugal påskyndar processen, eftersom Tyskland är trögt fast det är stort. Det kan jämföras med Frankrike i och med att det är ett land med stolta traditioner, men inte är särskilt snabbt. Liksom en oljetanker är landet långsamt och svårt att manövrera, och mindre innovativt än länder som Finland när det gäller dessa frågor, och därför ber jag er hjälpa det tyska ordförandeskapet i rådet att bedöma vilka de grundläggande frågorna är. När det gäller invandring gjorde Günther Beckstein, Bayerns inrikesminister, ett ödesdigert misstag när han påstod att det inte vore för mycket att begära att Spanien ska ta emot 25 000 människor, eftersom det som det handlar om inte är frågan om det är rimligt att förvänta sig detta. Det som det verkligen handlar om är att det som står på spel är de människors öde – människor med desperata behov – som väntar utanför kusten.

När det gäller migration på jakt efter arbete gjorde den tyske inrikesministern Wolfgang Schäuble det absolut klart att laglig invandring inte kan betraktas som avskilt från arbetsmarknaden, så vi vet att ingenting händer på den fronten heller. När det gäller byrån för mänskliga rättigheter, som är så viktig för er, var kontentan av det som den tyska förbundskanslern Angela Merkel sa om detta: ”Nåja, OK, om vi inte har något val i frågan, men varför måste vi ha en byrå som ska övervaka våra egna grundläggande rättigheter?” Därmed ser ni var problemet ligger, så jag ber er att använda er förmåga att påskynda processen. Ni kan göra det möjligt för Tyskland att göra ett bra jobb under sin mandatperiod i rådets ordförandeskap. För ögonblicket är det en framtidsutsikt som fyller mig med onda aningar.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Det gläder mig att se att det finns så stort samförstånd om det grundläggande antagandet. att företeelsen invandring är nutida och växande och att den inte kommer att upphöra trots vissa människors önskan att sätta upp hinder och murar i havet.

Det vi måste göra från och med nu är, som andra har sagt, att reglera dessa migrationsströmmar, men reglera dem på grundval av en policy, och, mer specifikt, på grundval av en EU-policy. Det får inte råda något tvivel om att de människor som kommer till Kanarieöarna inte kommer för att stanna där. De passerar genom Kanarieöarna. Det är en inkörsport till EU. Det förefaller som om några av våra kolleger från andra länder ännu inte har förstått det. De reser inte till Kanarieöarna på semester. Det är ett sätt att komma in i EU. Det är där vi måste tillhandahålla resurserna. Vi kan inte lämna ansvaret för denna fråga enbart till de spanska myndigheterna eller myndigheterna på Kanarieöarna.

Därför förstår jag inte förbehållsamheten, och ännu mindre delar jag den, inför att använda sig av passerelleförfarandet och överlåta denna fråga på gemenskapen som ett kollektivt ansvar. Jag förstår inte varför det finns så mycket ängslan och förbehållsamhet inför att acceptera ett europeiskt tillvägagångssätt i en fråga som inte kan betraktas på något annat sätt.

Låt mig tillägga ytterligare en sak. Vi får inte tillämpa en strutspolitik och delegera eller överföra ansvaret för dessa människoströmmar till länder som är kända för sin brist på respekt för mänskliga rättigheter, till exempel Marocko eller Libyen.

  Ole Krarup (GUE/NGL). – (DA) Herr talman! Många av oss har i flera år kämpat för de grundläggande rättsstatsprinciperna. Vi har särskilt kämpat för rättssäkerhet, vilket naturligtvis innebär skydd i förhållande till polisen och andra statliga styrkor, särskilt för de underprivilegierade i samhället. Kampen har i stort sett varit förgäves. Aldrig har rättssäkerheten utsatts för så allvarliga hot som i dag. Området med frihet, säkerhet och rättvisa enligt EU-fördraget är i bästa fall en myt, eller kanske snarare ett stycke juridisk-politiskt bedrägeri, som döljer den systematiska förstörelsen av rättsstatsprincipen. Dessutom har ingen av EU:s institutioner visat någon förmåga att genomföra den absolut nödvändiga kursändringen. Det finns bara utrymme för två budskap. Det första är att utan att ha begått brott i samma skala som Förenta staterna – med Guantánamo och andra tortyrcentrum runt om i världen – våldför sig EU och dess medlemsstater varje dag både på misstänkta terrorister och flyktingar som inte har några rättigheter. Polisstaten ”Fästning Europa” är farligt nära. För det andra hyser EU:s institutioner ingen önskan att finna någon förklaring på de två grundläggande problem som är roten till det onda. Den viktigaste orsaken till båda två är helt enkelt ekonomisk och social ojämlikhet i världen: ojämlikhet som ökar varje dag som en direkt följd av EU:s politik mot, och undertryckande av, världens fattigaste länder. Detta är roten till det onda. Endast genom att erkänna detta kommer den nödvändiga rättsliga policyn att få någon mening.

  Guntars Krasts, (UEN). – (LV) Sju år efter att ett program för att stärka EU:s yttre gränser för att kunna övervaka okontrollerad invandring är denna uppgift fortfarande ogjord, och då är det tydligt att EU:s gemensamma invandringspolitik fortfarande är en fråga för framtiden. De argument som används till försvar för okontrollerad invandring tål inte kritik. Invandrarna gör inte mycket för att bidra till att stabilisera skadliga demografiska tendenser i Europa, eftersom arbetslösheten bland invandrarna på ett påtagligt sätt överskrider genomsnittet. Att arbetslöshetsindikatorerna också visar på samma tendens bland invandrare från länder i andra världen visar att uppgiften med att integrera invandrarna inte är en del av medlemsstaternas invandringspolitik. I själva verket är arbetsmarknaden ofta stängd för invandrare, och detta leder medlemsstaterna till att öppna sina sociala välfärdssystem. Detta uppfattas i sin tur av invandrarna som en inbjudan till ”donatorländer”.

Jag vill säga något om EU:s gemensamma invandringspolitik. På kort sikt och tillsammans med betydande förbättringar av EU:s kontroll av de yttre gränserna är det nödvändigt att komma fram till en överenskommelse om en omfattande och strukturerad invandringspolitik. Denna skulle grunda sig på en bedömning av medlemsstaternas arbetsmarknad och deras potential för att integrera invandrarna. På längre sikt och tillsammans med betydande förbättringar av kvaliteten på de stödprogram som utformats för utvecklingsländerna måste medlemsstaterna kunna enas om en viktig revidering av EU:s nuvarande import- och exportpolicy, särskilt i fråga om jordbruksprodukter. Tack så mycket.

  Patrick Louis (IND/DEM). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har hört Franco Frattini beklaga sig över att vi inte kan skydda EU:s södra gränser, och helt rätt påpekat att en olaglig invandrare som lyckas ta sig in i Spanien eller Italien kan komma fram till Lille eller Hamburg inom en dag, och vi hörde honom föreslå, liksom Nicolas Sarkozy, att vetorätten skulle överges fullständigt. Detta är ytterligare ett exempel på att EU:s integration används som en lösning på de problem som den ger. Har inte de flesta av partierna här i parlamentet öppnat slussarna för okontrollerad invandring genom Schengenavtalet och Amsterdamfördraget, och därigenom berövat medlemsstaterna deras behörighet i frågan?

Kommissionen fryser nu återtagandeavtal mellan medlemsstaterna och lägger sig i politiken för återförening, och vill till och med ta in ytterligare 25 miljoner invandrare för att bromsa nedgången i befolkningssiffrorna. Nej, mina damer och herrar, det är inte möjligt att turas om vid makten i 30 år och sedan, så snart som det är dags för val, hävda att man inte är ansvarig för den nuvarande situationen. Dessutom är det meningen att vi ska fortsätta på den besinningslösa vägen mot federalismen. Ärligt talat: om ni vill förstöra civilisationen inom EU ska ni bara fortsätta på det viset.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) I dag talar vi om framsteg på området med frihet, säkerhet och rättvisa. Talet om framsteg är emellertid förhastat när kommissionen inte kan eller vill stå fast vid sina löften för 2007 i fråga om utvidgningen av Schengenområdet. Jag anser att det är oacceptabelt att medborgarna i de tio nya medlemsstaterna inte kommer att kunna röra sig fritt över EU:s inre gränser vid den utlovade tiden, nämligen oktober nästa år. Det är enligt min åsikt oförklarligt att de ska utsättas för poliskontroller vid gränserna i ytterligare två eller tre år. Kommissionen bör inte uppträda som en hop inkräktare utan som ett organ som valts av parlamentet och som får mycket bra betalt av skattebetalarna. Om den inte kan få ordning på förhållandena för Schengenområdet så är den inkompetent. Om kommissionen bara gömmer sig bakom tekniska svårigheter och vill skjuta upp den fria rörligheten, då bör man inte ha förtroende för den. José Manuel Barroso och hans kommissionsledamöter hindrar nu den fria rörligheten för personer, vilket är en av EU:s pelare. De bör vara medvetna om i vilken utsträckning de riskerar allmänhetens förtroende för EU-projektet i dess nuvarande form.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Nu är vi där igen. Martin Schulz hade helt rätt. Jag dammade av mitt tal från 1999, Martin Schulz lämnade kammaren efter sitt anförande och flera andra saker är precis likadana idag som de var för sju år sedan. Det finns många gråa hår i kammaren – utom på mig, förstås.

Det är sant att vi har samma frågor idag. Jag anser att man ibland inte behöver oroa sig för pragmatisk inaktivitet, men i just den här frågan, i en tid av stora terrorhot – och det fanns terrorhot 1999 också – så sänder ordförandeskapet och kommissionen, och tyvärr även många av de ledamöter som satt här då, ut ett osäkert budskap då man nu tycks anse att det som brådskar mest är att få in övergångsklausulen i artikel 42.

Jag har alltid haft reservationer mot att genomföra en enhetlig rättsmodell i länder där olika rättssystem utvecklats åt olika håll. För Storbritanniens del är vårt civilrättsliga system det största arvet av den store angevinske kungen, Henrik II, som har utvecklats på ett framgångsrikt sätt under mer än 800 år. Storbritannien har heller inte någon erfarenhet av den Napoleonkod som införlivades i större delen av Europa för 200 år sedan. Även om vi inte kan tillämpa det systemet har vi aldrig försökt hindra andra från att göra det då det varit lämpligt.

Till och med på sina egna villkor är rörelsen i riktning mot harmonisering felaktig. Domslutet i fallet om Dijonsenap är ett av nyckelmomenten i den inre marknadens utveckling, där principen om ömsesidigt erkännande gavs företräde, istället för heltäckande harmonisering.

Rådet ska i slutet av året lägga fram sin halvtidsrapport om Haagprogrammet. Som Piet Hein Donner, programmets upphovsman, sa är tillämpningen av ömsesidigt erkännande den viktigaste grundprincipen för rättsligt samarbete. Programmet grundar sig på antagandet om samarbete. EU: s dynamik och utveckling bör bestämmas i samarbete. Jag anser att detta är ett praktiskt och förnuftigt tillvägagångssätt som visar tecken på framgång, och jag uppmanar ordförandeskapet och kommissionen att fortsätta på den inslagna vägen.

  Nicola Zingaretti (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I en sådan känslig fråga måste vi verkligen undvika en dialog där ingen lyssnar. I stället är det en bra idé att börja med att slå fast några referenspunkter.

Den första referenspunkten är invandrarfrågan, som är en utmaning för oss alla. Vi behöver bara tänka på det som hände i somras. Återigen landsteg tiotusentals människor på Lampedusa och på Kanarieöarna, eller man skulle snarare säga att de anlände till EU. Spanien, Italien och ibland Cypern och Grekland har ofta bara varit inkörsportar genom vilka dessa människor strömmar in, eftersom de inte bara stannar kvar vid portarna.

Som talman Josep Borrell Fontelles, kommissionsledamot Franco Frattini och nu rådets ordförande också har påpekat är det därför inte bara en fråga om en humanitär nödsituation eller en engångshändelse. Framför allt är det ett strukturproblem, som testar hela EU och dess förmåga att till slut genomföra EU:s invandringspolitik. En sådan politik krävs inte för att göra någon särskilt medlemsstat en tjänst, utan för att EU som helhet är inblandat.

Den andra referenspunkten är att till och med vi i ansvarsställning inte får göra misstaget att blanda ihop invandringen med terrorismen, eftersom det framför allt är detta som gör människor i EU rädda och otrygga. I stället bör vi kanske införa ett annat paradigm, nämligen paradigmet om invandring och slaveri, eftersom många av dessa invandrare börjar associeras med detta i vissa medlemsstater.

Men den tredje referenspunkten är mer positiv. Vi måste erkänna att vi står inför en ny utmaning som vår civilisation måste ta itu med. Insikten om detta är en kärnpunkt i det kulturella och politiska språng som EU måste ta i fråga om invandring. Det är inte en marginell fråga som bara påverkar några få av oss, utan ett nytt åtagande som EU måste välja som ett av de nya millenniemålen, och vi har redan tydligt påpekat vad detta betyder.

Herr Frattini, herr Rajamäki! Vi är medvetna om att allt detta kommer att möta avsevärt motstånd hos många regeringar, men om parlamentet ska spela någon roll så innebär det att utöva påtryckningar, att åta sig något och att sända ut budskapet: ”Låt oss göra något åt det.” Vi måste tala om för de regeringar som är rädda att det också är ett sätt att åter bygga upp förtroendet mellan EU och dess medborgare, genom att visa att EU existerar och kan göra sin närvaro hörd.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Det är vilseledande att säga att vi inte kan hantera brottslighet, terrorism och medborgerliga fri- och rättigheter inom EU på ett effektivt sätt utan en ny författning. Martin Schulz, er ilska var lika underhållande som vanligt, men det är faktiskt er och Ewa Klamts regering i Berlin som använder sig av den förevändningen. Vi lyssnar till ändlösa anföranden och konferenser om att terrorism, rasism och invandring är de största utmaningarna för oss – vilket de också är – men kommissionen kan fortfarande inte tala om för oss om medlemsstaterna har genomfört den fem år gamla antiterroristlagstiftningen, eller vilka medlemsstater som precis bara börjat arbeta med det fyra år gamla förslaget om hur man ska hantera rasistiska hatbrott. Det finns ingen gemensam migrationspolitik i EU.

Idag har vi fått höra av rådet att en prioritet för EU:s regeringar är att garantera de mänskliga rättigheterna. Om det är så, varför har då utrikesministrarna den senaste tiden inte kunnat ge ett formellt svar på president George Bushs erkännande om CIA: s hemliga fängelser, precis som att de under fyra års tid inte heller kunde göra någonting åt Guantánamo? Detta system fungerar inte och är ineffektivt när det gäller att bekämpa terrorism och upprätthålla mänskliga rättigheter. Det är ett svek mot 2000-talets säkerhetsbehov, som snart en halv miljard människor kommer att ha.

  Sepp Kusstatscher, (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Invandringen fortsätter vare sig vi vill eller inte. Det som är viktigt är hur vi hanterar den. EU behöver invandrare, och idén med EU som en fästning med välstånd innanför och fattigdom utanför är inte hållbar.

Detta förslag kanske är välment, men det är ändå inte bra. Det är en partipolitisk kompromiss som saknar kompetenta visioner. Den nuvarande praxisen med att sända utlänningar tillbaka från södra Europa och norra Afrika är brutal, omänsklig och etiskt oförsvarlig. Vi har glömt hur vi ska uppföra oss i enlighet med principerna om frihet, jämlikhet och broderskap. Vårt synsätt när det gäller mänskliga rättigheter är mycket hycklande, och vi bryr oss inte om Genèvekonventionen om flyktingar.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Jag vill utnyttja detta tvåminutersinlägg i den viktiga invandringsfrågan, som med tanke på sin mångfacetterade natur skulle kräva åtskilligt längre tid, för att kräva följande:

- Slut på förtryckande säkerhetspolitik som kriminaliserar invandrare, vilka när allt kommer omkring bara är män och kvinnor som söker ett jobb och ett anständigt liv.

- Stängning av interneringscentrum för invandrare och slut på den omänskliga policyn med deportering.

- Kampen mot människosmugglare och deras medhjälpare ska påskyndas.

- Kampen mot utlänningsfientlighet och rasism, och mot all politik och snedvridna åsikter som gynnar dessa attityder ska utvidgas.

- Reglering av invandrad arbetskraft som garanterar dem arbete och sociala rättigheter, vilket är en viktig förutsättning för att få ett slut på den förfärliga exploateringen.

- En effektiv invandringspolitik som särskilt omfattar familjeåterförening.

- En politik som vänder på den nuvarande utvecklingen att koncentrera förmögenhet på några få personers händer på bekostnad av utnyttjande av och fattigdom för miljoner och åter miljoner människor. Jag vill också citera en del statistik från FN: De 691 rikaste människorna i världen har en nettoförmögenhet som motsvarar 2,2 miljarder US-dollar, vilket motsvarar den kombinerade förmögenheten i världens 145 fattigaste länder. Dessutom har de 500 rikaste personerna en kombinerad inkomst som är högre än inkomsten för de 416 miljonerna fattigaste människorna. De 8 miljonerna rikaste personerna i världen har en nettoförmögenhet som motsvarar 80 procent av världens alla länders BNP.

- Med andra ord krävs det en politik som utnyttjar mänsklighetens stora resurser, medel och framsteg inom vetenskap och teknik för att effektivt lösa de problem som världens folk står inför. Denna politik bör vara diametralt motsatt nyliberalismen, militarismen och misslyckandet med att respektera folkens och ländernas suveränitet.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! I samband med de problem som rör invandringen och som tagits upp i dag har vi bland annat uppmärksammat bristen på ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna och EU. Detta misstroende och denna misstänksamhet påverkar nästan automatiskt förbindelserna med tredjeländer, till exempel Förenta staterna, som faktiskt är EU:s naturliga allierade i kampen mot terrorismen. En sådan attityd hindrar oss att upprätta tydliga rättsliga villkor på dessa områden. Det begränsar effektivt, eller till och med förhindrar, ett bra samarbete.

Det är svårt att hålla med om den åsikt som i dag uttrycktes av kommissionsledamot Franco Frattini, nämligen att skyddet av de grundläggande rättigheterna och kampen mot terrorismen bör gå hand i hand. Jag tror att vi allvarligt bör överväga att omdefiniera de grundläggande rättigheterna i syfte att begränsa dem, vilket skulle vara till gagn för de flesta medborgare i EU. Det skulle göra det möjligt för oss att snabbt och effektivt bemöta terrorangrepp. Vi måste helt klart gå i den riktningen i säkerhetens intresse.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! I söndags röstade det lilla landet Schweiz för en typ av invandringspolitik som bäst lämpar sig för detta lands och dess medborgares behov. Som kommissionsledamot Franco Frattini sa kunde det också vara värt att söka efterlikna den invandringspolitik som antagits av Australien och Förenta staterna. Men EU har i flera år haft en överambitiös invandringspolitik, till skada för dess egna medborgares intressen.

Vår säkerhet, rättvisa och invandringspolitik bör stärka utvecklingsstödet för Afrika. Den bör få ett slut på inströmningen av muslimer och, om demografiska faktorer eller situationen på arbetsmarknaden så kräver, välkomna kristna från östeuropeiska länder som Vitryssland, Ukraina, Georgien, Armenien och Ryssland, som inte skulle äventyra vår kristna civilisations identitet.

  Charlotte Cederschiöld (PPE-DE). – I längden klarar vi oss inte utan en gemensam invandringspolitik och gemensamma strategier. För integrationen har medlemsstaterna huvudansvaret. Nuvarande utanförskap och bidrag istället för arbete måste vändas och integrationspolitiken aktiveras. Arbete måste bli regel och bidrag undantag. I Sverige skall den nya regeringen göra arbetslösa mer attraktiva på arbetsmarknaden. Integrationspolitiken måste också kombineras med åtgärder mot människohandel och partnerskapsutveckling av avtalen med grannländerna. Jag vill här ge en eloge till Franco Frattini för de försök han har gjort på detta område. Tillsammans måste vi också försvara de mänskliga värden som EU bygger på. Ett område för frihet, rättvisa och säkerhet kräver skärpt rättssäkerhet och stärkta individuella grundläggande rättigheter som domstolen kan och skall tillämpa. Trots att vi saknar detta och dataskydd i tredje pelaren så har vi fått åtgärder som griper långt in i privatlivet. Hur långt anser rådet att man kan gå ytterligare utan grundläggande rättigheter och en överprövningsdomstol på EU-nivå? Rättssäkerhet och grundläggande rättigheter borde nu vara fokus. Det skulle bidra till att långsiktigt ge en effektivare brottsbekämpning. Rättssäkerhet och brottsbekämpning går hand i hand.

  Louis Grech (PSE). – (MT) För några månader sedan sa kommissionsledamot Franco Frattini här i parlamentet att han inte kan fortsätta i den takt han skulle vilja. Vi förstår och är fullt medvetna om att det finns byråkratiska problem, men man kan inte fortsätta att använda dem som ursäkter och tillåta att en oroväckande situation utvecklas till en explosiv och okontrollerbar sådan. Det är pinsamt att EU uppträder extremt passivt när man står inför en situation som är så känslig, mänsklig och tragisk för så många människor och länder, inklusive medlemsstaterna. Malta står liksom Italien, Spanien och andra länder inför en tung uppgift som inget land ensamt kan klara av. Detta är en kris som går utöver gränserna, och därför måste lösningen vara europeisk, inriktad på Medelhavsområdet och afrikansk, och måste, om så krävs, också engagera FN.

Under lång tid har vi hört ord som mobilisering, solidaritet och ekonomiskt stöd. Låt oss till exempel ta löftet till Malta att EU-patrullering skulle påbörjas under sommaren i våra vatten. Sommaren har kommit och gått på samma sätt som invandrarna har kommit, men ingen patrullering har synts till. Hittills har resultatet alltid varit en fragmentarisk politik som omfattar osammanhängande åtgärder, och ett enstaka tillkännagivande att man har hittat ytterligare en halv miljon euro att donera. Detta är en sådan kritisk situation att den motiverar att man utformar en katastrofplan för EU, och i detta sammanhang anser jag att Europaparlamentet bör få ökad behörighet och en mer uttalad roll. Det finns många initiativ som kan antas, ett av dem är inrättandet av ett observatorium som lokaliseras till ett Medelhavsland som till exempel Malta, så att en samordning av arbetet rörande olaglig invandring i området kan äga rum.

Rådet och kommissionen måste sända ut en klar och konkret signal om att de verkligen prioriterar detta problem, och att de är beredda att agera för att genomföra en omfattande politik som inte bara riktar in sig på de berörda medlemsstaternas omedelbara behov, utan också på invandrarnas behov. Mycket ofta har de utsatts för politiskt förtryck, organiserad brottslighet eller lever i fattigdom. Planen måste omfatta de länder som dessa invandrare kommer från, och måste ta itu med problemen, särskilt de ekonomiska problemen, i invandrarnas ursprungsländer. Ju allvarligare situationen blir, desto mer ökar medborgarnas brist på förtroende för EU:s institutioner.

  Sophia in 't Veld (ALDE). – (EN) Herr talman! Vi behöver omgående övergångsklausulen för att effektivare och mer demokratiskt kunna fatta beslut. EU måste tala med en röst och inte tillåta att Förenta staterna ensidigt bestämmer villkoren för våra gemensamma ansträngningar för att bekämpa terrorism. Detta gäller till exempel förhandlingarna om hur avtalet om passageraruppgifter ska se ut efter 2007, men även CIA:s verksamhet. Förra veckan fördömde medlemsstaterna i mycket milda ordalag de hemliga CIA-fängelserna, men jag skulle vilja veta om EU kommer att fortsätta använda sig av den information man fick fram i dessa hemliga och olagliga fängelser.

År 2004 gav Europaparlamentet kommissionen godkänt i frågan om de grundläggande rättigheterna – en fråga som lyser med sin frånvaro i den här debatten – på villkor att kommissionen försvarar de grundläggande rättigheterna. Än så länge har kommissionen agerat på ett ganska återhållsamt sätt. Ett exempel: Herr Frattini, ni fördömer homofobi med ord, men kommer ni också att vidta några åtgärder, till exempel i enlighet med artikel 7, mot homofobiska handlingar och uttalanden av EU-regeringar och EU-ministrar? Kommer ni äntligen få slut på den oacceptabla diskrimineringen av gifta homosexuella par? Herr kommissionsledamot och rådsrepresentanter, kommer ni att vara hårda mot terrorism, men även hårda mot intolerans i EU?

  Patrick Gaubert (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Mer än 20 000 olagliga invandrare har, med risk för sina liv, anlänt med båt till Kanarieöarnas stränder, till Lampedusa och Malta sedan årets början. Vi vet inte hur många som faktiskt har drunknat. Det som Jean-Marie Le Pen sa för en stund sedan om dessa män och kvinnor var ganska vedervärdigt.

Vårt enda mål för dessa invandrare är att se till deras familjers vitala behov. Männen i fråga, som ofta är familjeförsörjare, är beredda att göra allt för att deras barn ska få något att äta, och ingenting kommer att stoppa dem. Hellre än att stigmatisera dessa människor måste vi få ett slut på dessa mänskliga tragedier. Låt oss därför omvandla ord till handling och snabbt utforma en äkta invandringspolitik.

Under de besök som jag och mina kolleger gjorde till interneringscentrumen vid EU:s södra gränser, utfärdade vi en varning. I somras sändes en delegation från Frontex ut för att patrullera de spanska och afrikanska kusterna. Det var ett positivt första steg. Tyvärr har vi fortfarande en påtaglig brist på resurser.

Här är några exempel på vad som kunde göras, vilket angetts i min grupps förslag. För det första öka säkerheten vid våra yttre gränser. Låt oss komma ihåg att det inom vårt Schengenområde är mycket viktigt att dela ansvaret och den ekonomiska bördan. Låt oss därför överväga att inrätta effektiva gemensamma patruller för kustgränserna, en gränspolisstyrka inom EU eller ett nätverk av förbindelsetjänstemän när det gäller invandring.

Låt oss för det andra vidta effektivare kraftåtgärder mot människosmugglare och mot odeklarerat arbete i alla medlemsstater.

För det tredje bör det finnas verkliga partnerskaps- och återtagandeavtal med ursprungsländerna. Till att börja med vill vi att EU:s direktiv om återvändande ska antas så snart som möjligt.

Låt oss med avseende på gemensam utveckling inrätta mer effektiva övervakningssystem. Medel för gemensam utveckling måste nå människor direkt, och inte anslås till fel personer. Utvecklingsstöd måste ges endast i förhållande till de insatser som ursprungsländerna gör för att förhindra olaglig utvandring från befolkningens sida. Slutligen undrar jag om de medlemsstater som har reglerat statusen för ett stort antal av sina olagliga invandrare på senare år kommit tillrätta med den olagliga invandringen i sina länder? Svaret är tyvärr ”nej”. Massamnesti är inte, som några tror, den rätta lösningen.

Avslutningsvis vill jag uppriktigt fråga hur lång tid det kommer att ta och hur många möten som krävs före den 25 ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Stavros Lambrinidis (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det behövdes för vår del inte någon kommitté om säkerhetstjänsten i Förenta staterna för att vi skulle förstå att kriget i Irak skulle öka snarare än minska risken för terrorism i Europa och resten av världen. Inte heller bör någon i framtiden vara förvånad om det visar sig att hemliga fängelser, flexibla tolkningar av Genèvekonventionen, avlyssning av tusentals telefoner, misstroende mot alla europeiska resenärer och förtryck av miljontals invandrare som lever bland oss snarare än integrering av dem inte bara ger terroristerna rekryteringsargument, utan också i första hand är åtgärder som underminerar känslan för säkerhet och demokrati i Europas kärna.

Europaparlamentet har varken ett naivt eller orealistiskt synsätt när det gäller att bekämpa terrorismen. Parlamentet har vid upprepade tillfällen begärt stränga åtgärder för att bekämpa alla dessa mördare. Men samtidigt insisterar Europaparlamentet på att EU-lagstiftningen ska tillämpas och att de grundläggande rättigheterna ska skyddas. Parlamentets välavvägda och starka hållning förefaller dock inte bekymra vissa ministrar i EU. I Tammerfors insisterade förra veckan vissa justitieministrar på att parlamentet ska spela rollen av en buktalardocka i dessa frågor. Tyvärr ingick där den grekiske justitieministern, som borde vara mer försiktig efter gårdagens avslöjande om att den grekiska regeringen 2004 hade träffat en hemlig överenskommelse med Förenta staterna om att underlätta överföring av tusentals uppgifter – inte om grekiska utan om EU-medborgare – under och efter OS i Aten.

I våra länder kan ingen förstå att de nationella parlamenten inte har beslutsrätt och kontroll i polisärenden och rättsliga frågor. Men i EU förefaller det som om vissa personer vill säga ifrån och hävda att demokrati inte räknas här.

  Lapo Pistelli (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! En minut är mycket kort, så jag ska begränsa mig till en enda punkt.

Vi diskuterar en politik där det förefaller klart vad EU kan och bör göra: EU måste utveckla ett gemensamt asylsystem, gemensamma bestämmelser om laglig invandring, och gemensam förvaltning av våra yttre gränser.

Det är tydligt att nationella insatser inte längre räcker till, eftersom de helt enkelt inte fungerar. Det är tydligt att den allmänna opinionen skulle stödja denna alternativa idé med effektiv EU-suveränitet, även om jag medger att det har varit alltför många inlägg från italienska ledamöter eller ledamöter från andra Medelhavsländer under förmiddagen, som om invandringen endast vore vårt problem, det vill säga ett som bara berör länderna vid Medelhavet.

Men det som är oklart är rubriken på det pressmeddelande som kom i slutet av toppmötet i Tammerfors. ”Ministrarna efterlyser större solidaritet och samarbete.” Jag beklagar, herr Rajamäki, men kan de begära det av andra än sig själva? Är det någon i rådet som har någon annan idé än att snabbt genomföra övergångsklausulen, eftersom vi ännu inte har någon konstitution för EU – jag önskar att vi hade det. Vem är det dessutom som drar nytta av detta stillestånd? Jag tror att i dag har åtminstone en stor majoritet i parlamentet fullständigt klargjort sin åsikt på den punkten.

  Jas Gawronski (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns många nya hot mot vår säkerhet och frihet, och okontrollerad invandring är helt säkert ett av dem.

Men det största och senaste hotet kommer från terrorismen, som Franco Frattini påpekade tidigare. Som samordnare för min grupp i det tillfälliga utskottet om CIA har jag tagit upp problemet med mina kolleger, och vi har alla tillsammans sökt efter lösningar. Personligen har jag kommit till den slutsatsen att det är väldigt lite vi kan göra – och tyvärr har vi gjort väldigt lite – för att komma fram till något nytt om situationen, om dess orsaker och om vem man kan lägga skulden på. Vi behöver nu koncentrera oss på framtiden och på sätt och medel för att förhindra upprepningar av olagliga situationer som ytterligare äventyrar vår frihet och säkerhet.

Vad kan vi göra? En idé finns i den fråga till rådet som ledde till förmiddagens debatt, där man nämner initiativ för att åtgärda bristen på förtroende mellan medlemsstaterna. Det är en viktig, ja, faktiskt en avgörande punkt. För att bekämpa terrorismen inom EU måste vi utbyta mer information, också med våra viktigaste allierade och särskilt med Förenta staterna, där vi nyligen haft vissa svårigheter. Vi måste utbyta information på jämställd fot och på grundval av ömsesidigt förtroende.

Det krävs också ökad kontroll av de åtgärder som ett lands säkerhetstjänst vidtar när de agerar på ett annat lands territorium. Säkerhetstjänster måste vara hemliga för att kunna arbeta effektivt, men bara inom vissa gränser. Vårt tillfälliga utskott om CIA har inga undersökande befogenheter, och därför måste vi insistera på att de nationella parlamenten, som i många länder har makten för det, undersöker alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna och alla hot mot vår säkerhet och frihet.

Det ankommer sedan på oss att samordna undersökningarna för att åstadkomma förenliga lösningar på EU-nivå.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Även om vissa personer väljer att bortse från det, är Europa en kontinent som drar till sig invandrare. Många människor på vår kontinent skulle kunna acceptera detta och leva med det om de kände att invandringen i någon mån var kontrollerad, och att den hölls inom rimliga gränser. Det som de inte kan acceptera – och detta utnyttjas naturligtvis särskilt av extremhögern – är känslan av att de står inför någon sorts våldsamt angrepp som de inte kan kontrollera.

Det är då helt riktigt att rådet och särskilt kommissionsledamot Franco Frattini öppet uppmanar till att åtgärder ska vidtas för att ge allmänheten känslan av att det finns något sådant som en gemensam migrationspolicy inom EU, med vissa hörnstenar som garanterar att allt hålls under kontroll. Solidaritet inom EU är naturligtvis en del av detta. Det kan hända att vissa länder – till exempel Tyskland och Österrike – är något bittra när de tänker på den tid när det var de som fick ta emot en stor del av migrationen, särskilt från sydöstra Europa, men inte upplevde särskilt mycket solidaritet, men det är ingen anledning till att förvägra andra den solidariteten nu. Långt därifrån – i det här fallet måste vi arbeta gemensamt.

Men invandringspolitiken måste gå hand i hand med en integrationspolitik. Det gläder mig mycket att kommissionsledamot Franco Frattini tog upp frågan om obehörig arbetskraft, för det är ibland så att de politiska element som blir mycket upprörda över invandringen samtidigt tolererar att det i EU finns stora mängder illegal arbetskraft, som utgör ett slags olaglig arbetskraftsreserv och som även sätter press på lönerna. Så får det inte vara! Det är helt rätt att begära att de enskilda regeringarna vidtar hårda åtgärder för att hantera detta.

(Applåder)

  Gérard Deprez (ALDE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag var i Spanien i slutet av augusti, och jag måste säga att jag var djupt chockerad över de förskräckliga bilder jag såg av dessa stackars vrakspillror som landsteg på Kanarieöarnas kuster.

Men jag måste också säga att jag skämdes, inte över det som spanjorerna gjorde – de gjorde sitt bästa – utan över bristen på solidaritet från EU:s länder som hade lovat att hjälpa Spanien men inte gjorde det. Jag skämdes också – och, herr kommissionsledamot, jag hoppas att ni tittade i den spanska pressen – över de begränsade resurser Frontex fick. Det var för lite och för sent.

Herr Rajamäki! Det är vanligt att man inom EU-kretsar använder sig av blomsterrikt språk för att säga att vi tillsammans inrättar ett gemensamt område med frihet inom gemensamma gränser. Men påminn era kolleger om att en gemensam gräns måste förvaltas och skyddas gemensamt. Det är skandalöst att ett antal medlemsstater ackorderar om sin solidaritet och skamligt att en medlemsstat måste tigga om hjälp från de andra för att utföra en uppgift som ligger i allas intresse.

(Applåder)

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Den spanska regeringens missriktade policy översvämmar EU med människor utan dokument. Spanien är nu ett destinationsland och ett genomgångsland. Det får inte förekomma några fler massamnestier. Vi måste kunna säga hur många människor, och vilka, som kan leva bland oss med värdighet. Vad kan vi göra? Det finns nationella lösningar och det finns gemenskapslösningar.

På EU-nivå måste vi närma oss målet med en gemensam invandringspolitik. Därför är det avgörande att vi drar nytta av de möjligheter som erbjuds i EG-fördraget och särskilt i artikel 67.2, och tillämpar medbestämmandeförfarandet för den olagliga invandringen.

Vi måste genomföra till exempel följande policy: större samarbete bland medlemsstaterna, lika rättigheter och skyldigheter för alla invandrare, partnerskap och villkorade samarbetsavtal, bilaterala avtal mellan EU och ursprungsländerna, inklusive obligatoriska återtagandeklausuler.

”Nej”, jag upprepar, ”nej” till nationella massamnestier, ”ja” till konstanta förbättringar av resurser och stärkande av Frontex förmåga, till samordning av kontrollerna vid kustgränserna, till inrättande av gemensamma gränskontrollpatruller och grupper, till skydd för EU:s yttre gränser och till externa EU-åtgärder. Skicka Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner till Afrika och Medelhavsområdet!

Allt detta måste åtföljas av den humanitära behandling som den olagliga invandringen kräver, och som vi oförbehållsamt stöder. Stöd, humanitär vård och återtagande. Ingen ska stanna kvar på EU:s territorium utanför lagen.

Jag vill inlämna en protest för att inte bryta min tradition. Detta är en bra debatt, men det är en totum revolutum som inte leder någonstans. Därför protesterar jag. Vi talar här om invandring, om terrorism, om passerelleklausuler och om organiserad brottslighet. Vi måste lära oss läxan av detta och hålla debatter i enskilda ämnen.

  Talmannen. – Tack, era kommentarer har noterats. Detta är dock en debatt om de framsteg som gjorts inom området med frihet, säkerhet och rättvisa. Det är en årlig debatt, så givetvis måste den vara ganska omfattande.

  Marie-Line Reynaud (PSE). – (FR) Herr talman! Parlamentet ska avge sin ståndpunkt i slutet av året om det ramprogram som är känt som solidaritet och förvaltning av migrationsströmmarna. Jag skulle ha velat att detta större instrument hade fått ökade resurser, men vi har drabbats av restriktionerna i en drakonisk budgetplan. Jag hoppas i varje fall att kommissionen inte kommer att godta någon urvattning av sitt senaste förslag.

Vårt mål måste vara att garantera att fördelningen mellan de fyra fonderna – de som rör flyktingar, yttre gränser, integration och återtagande – återspeglar ett välavvägt snarare än ett huvudsakligen hämmande synsätt för invandringen. Därför måste vi försvara integrationsfonden eftersom, om rådet hävdar att integrationen kan finansieras ur Europeiska socialfonden (ESF), integrationsfonden kommer att vara det enda verkliga instrumentet för att finansiera åtgärder som är avsedda för nyanlända personer.

Om vi slutligen har en skyldighet att vara solidariska mot medlemsstater som är särskilt utsatta i detta avseende, så låt oss komma ihåg att det som vi här behandlar är strukturfonder, vilka inte är avsedda att användas som katastroffonder, så mycket mer som fördelningsnycklarna i varje fond medger en mängd situationer som ska tas med i beräkningen.

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Herr talman! EU:s trovärdighet i miljoner medborgares ögon står på spel. Om EU inte gemensamt kan skydda sina egna gränser, vad är då unionen till för? EU har en gemensam yttre gräns, och den är allas ansvar.

Afrikanska invandrare kommer inte in via Nordpolen, herr minister, och inte heller via stränderna i Baltikum, men de anländer till Europa, och Europa tillhör oss alla. Men alla har sin egen särskilda geografi, och den har de fått av Gud, som vissa skulle säga.

Det är inte välgörenhet som vissa medlemsstater ber om, utan snarare överensstämmelse med det EU-projekt som vi alla talar om så mycket, och som är så lätt att predika om när vi talar om den gemensamma marknaden för ekonomiska tjänster eller den gemensamma marknaden för varor. Men när det gäller gränser förefaller det som om varje medlemsstat har sin egen, och de känner inget behov av att dela ansvaret för andras gränser. Vi talar inte om välgörenhet, utan om sammanhållning, om ansvar för EU-projektet. EU:s trovärdighet står på spel.

  Barbara Kudrycka (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Kari Rajamäki uppgav att en reviderad tidtabell för anslutningen av de nya medlemsstaterna till SIS II-systemet kommer att tillkännages i slutet av året. Därav följer att en reviderad tidtabell för avlägsnandet av inre gränser också kommer att fastslås. Det är inte känt när detta kommer att ske, men senareläggandet beror inte på förseningar från de nya medlemsstaternas sida. Företrädare för Polen kommer att vara beredda att börja genomföra SIS II-systemet i mars 2007. Samma sak gäller de andra nya medlemsstaterna.

Herr kommissionsledamot, herr Rajamäki! Vilken effekt får denna situation på kommissionens trovärdighet när det gäller att ge medborgarna en sådan grundläggande rättighet som full rörelsefrihet på EU:s territorium? Kommissionen tvingar hela tiden på människor budskap om ett medborgarnas EU och ett EU där man uppnår resultat. Hur vågar man därför, av påstått tekniska orsaker, fördröja förfarandet för en fullständig utvidgning av Schengenområdet, och uppskjuta det till efter nästa år, som man hade kommit överens om vid mötet med Europeiska rådet? Kanske experter från de nya medlemsstaterna bör ombes att se till att den centrala frågan slutförs i tid? Den bästa IT-personalen och de bästa programmerarna måste rekryteras för att se till att detta görs. Om detta inte sker kommer kommissionen och ni personligen, herr kommissionsledamot, att ställas till svars för en sådan brist på professionalism. Jag refererar inte till de ekonomiska, tekniska, politiska och sociala följderna av detta beslut. Europaparlamentet övervakar kommissionens framsteg på området, tillsammans med alla kostnader som uppstår genom förseningen, och kommer att fortsätta att göra det. Jag uppmanar därför alla berörda parter att överväga de kostnader och fördelar detta innebär innan de fattar ett slutgiltigt beslut i frågan.

Jag lyckönskar rådet till att ha uppnått en kompromiss om lagstiftningspaketet SIS II. Men rådet måste ändå visa ett starkt ledarskap och avslöja de så kallade tekniska problemen för vad de verkligen är, nämligen en dimridå för bristen på politisk vilja från vissa medlemsstaters sida. När allt kommer omkring är det SIS II-systemet som skapar vissa tekniska möjligheter, och det är alltså ett av de villkor som garanterar att den gemensamma invandringspolitiken blir ett delat ansvar för alla medlemsstater, inte bara för dem som är mest berörda av olaglig invandring och terrorism. Om detta inte sker kommer vi aldrig att kunna hantera terrorismen och migrantströmmen effektivt.

  Wolfgang Kreissl-Dörfler (PSE). – (DE) Herr talman! Invandringen till EU, antingen den sker på lagligt eller olagligt sätt, är i högsta grad en gemenskapsuppgift. I en tid då gränserna är öppna kan problemen med invandringen inte längre hanteras av nationalstaterna på egen hand utan det finns ett gemensamt ansvar som ingen medlemsstat – inte ens Tyskland – kan undandra sig. En sak står klar inför det tyska ordförandeskapet i rådet, nämligen att vi inte kan agera som om laglig och olaglig invandring inte har något som helst samband med varandra – de är tvärtom beroende av varandra. Faktum är att migration är en sammansatt företeelse och att den är lika gammal som människosläktet självt. Avvisningar och gränsvakter är ineffektiva medel för att hantera den.

Därför måste EU:s ministerråd sent omsider ta itu med detta problem, inte bara i EU:s intresse utan också och framför allt för de desperata människor som söker efter vad som sagts dem vara en bättre framtid, men som tyvärr då ofta mister livet. De yttranden som Günther Beckstein från bayerska CSU fällde i Tammerfors är minst sagt skamliga och avslöjar än en gång vad den mannen och betydande delar i hans parti faktiskt anser.

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Mycket små framsteg har hittills gjorts på området med säkerhet och frihet, och definitivt inte tillräckligt för en så central fråga.

I åratal har rådet beslutat att grunda sina handlingar på området med frihet på ömsesidigt erkännande, som om domstolarna, polisen och säkerhetstjänsten i de enskilda länderna i EU ovillkorligen skulle kunna samarbeta på en grund av ömsesidigt erkännande. Händelserna har visat att enbart denna princip inte räcker till: vi måste också våga harmonisera vissa riktlinjer och således göra dem till EU-riktlinjer, särskilt i frågor som gäller frihet.

Vi är orubbliga på vissa punkter: direktivet mot diskriminering, centrum för övervakning av rasism, rambeslutet om processuella rättigheter och skydd för privatlivet vid överföring av flygpassageraruppgifter.

Det är för friheten som vi saknar gemensamt skydd på EU-nivå. På detta område är samarbete mellan medlemsstaterna inte till fyllest.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Problemet med hur man ska föra kampen mot den olagliga invandringen är den största utmaningen i modern tid, även om jag måste klargöra att 99 procent av invandrarna inte är flyktingar utan snarare ekonomiska migranter, och det är i sista hand upp till EU och vart och ett av dess medlemsstater att besluta vilka migranter och hur många som ska släppas in. Detta är en helt annan fråga än asylfrågan, som måste lösas, vilket endast kan ske på gemenskapsbasis.

Det gläder mig att se att man banar väg för konkreta åtgärder i detta avseende, efter många debatter, och kommissionsledamot Franco Frattini förtjänar beröm för Frontex och andra åtgärder. Men det vi borde göra är att investera mer i förebyggande åtgärder. De första stegen mot detta mål tas nu verkligen, men jag föreslår att vi överväger att trappa upp utvecklingsbiståndet, att styra det mot särskilda mål och övervaka det, att vi överväger möjligheten att gå ut med informationskampanjer i massmedier gemensamt med ursprungsländerna för att informera människor om riskerna med och följderna av olaglig invandring, genom att man visar upp verkligheten för båtflyktingar som går på grund och människor som tar sig in olagligt för att söka arbete. Människor skulle också få information om möjligheten till laglig invandring. Det skulle verkligen bidra till att lindra stora behov och nöd.

För det tredje måste vi göra mer åt problemen med människor som arbetar olagligt i EU och vidta bestämda åtgärder. Jag väntar mig att rådet ska se till att det inte blir någon mer masslegalisering, som mer än någonting annat bidrar till att locka fler migranter till EU.

Slutligen vill jag än en gång vädja till medlemsstaterna att för gott överge nationella motsättningar om asyl, arbetskraftsinvandring och inre säkerhet, eller i varje fall lägga band på dem och gå mot gemenskapsgrundade lösningar, för de nya utmaningarna kräver nya svar från EU.

  Inger Segelström (PSE). – Den debatt vi har nu prioriteras högt bland EU:s medborgare. De akuta problemen borde vi ha löst för länge sedan, precis som flera talare här har sagt. Det gäller flyktingströmmarna till Kanarieöarna och Malta, besked till alla som väntar på att få stanna i EU och bättre stöd till dem som kämpar för att bli accepterade som nya medborgare i EU. Vi borde ha kommit längre med att påverka attityderna i våra samhällen och motverka segregering inom arbetslivet, boende och skola.

I Sverige hade vi val för två veckor sedan och då fick ett främlingsfientligt parti platser i fullmäktige i var tredje kommun. Jag oroas över deras budskap om att för många invandrare har fått komma. Det talar de om, men inte om allas vårt ansvar och solidaritet. EU:s befolkning åldras snabbt och vi kommer att behöva bli fler. Vi måste klara den debatten. Vi i parlamentet måste få ökade befogenheter, tillgång till ett snabbare beslutsfattande och ett ökat ansvar. Det är bara med en gemensam EU-politik på detta område som vi kan åstadkomma resultat för EU:s medborgare.

  Stefano Zappalà (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Även denna sommar har vi fått se landstigningar och förlisningar varje dag, som har lett till hundratals döda i europeiska vatten.

Den strida strömmen med båtar som försöker nå unionens kuster visar inga tecken på att mattas av utan ökar tvärtom. Situationen har nu uppenbarligen utvecklats till ett verkligt nödläge, som man måste ta itu med på allvar. Redan i dag anser tre eller fyra medlemsstater att de måste hantera landstigningarna själva. Någonting som vi har hört och sagt alltför ofta här i kammaren är att Malta, Italien och Spanien arbetar för hela unionen men lämnas ensamma i sin utsatthet.

Europeiska unionen som helhet, med sina 25 länder – som snart ska bli 27 – måste en gång för alla angripa denna oerhört allvarliga situation gemensamt. Nationella egenintressen måste läggas åt sidan. Det är dags att börja se den akuta invandringsfrågan som ett problem som berör alla 25 medlemsstaterna och inte bara dem vars geografiska läge innebär att de måste ta reda på kroppar från havet varje dag.

Genom Franco Frattinis inflytande – och han förtjänar verkligen beröm från oss, inte bara därför att han är en god vän – förbereder kommissionen särskilda åtgärdsplaner och försöker genomföra befintliga program. Det är emellertid rådet som måste besluta sig för att ta itu med en situation som sedan en tid tillbaka utgör en mänsklig tragedi. I stället, herr minister, försöker rådet fortfarande föra EU bakom ljuset. Rådet måste ta ansvar för att skicka ut en stark och verkningsfull signal för att detta ska bli en gemenskapsfråga.

Därför, herr minister, ska jag ta tillfället i akt att ännu en gång be att ett extraordinärt möte med rådet (inrikes frågor) hålls på Malta, som är ett av de mest drabbade länderna och som står inför stora svårigheter på grund av landets storlek. Jag efterlyser också på nytt en debatt om Dublin II-förordningen.

Inget mera tomt prat, herr minister! Europeiska unionen måste, genom rådet, bevisa att den verkligen finns till!

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Lampedusa är inte bara ett italienskt problem. Invandringen är för närvarande inte ett lika stort problem i mitt land, Polen, som i Spanien, Italien, Malta, Grekland eller på Cypern, men alla våra länder skulle kunna drabbas av en våg av olaglig invandring. Invandringen är därför inte en lokal eller regional fråga. Den påverkar hela EU och måste hanteras på den nivån. Om unionen ska kunna utarbeta en verkningsfull, gemensam invandringspolitik måste den politiken grundas på beslut som fattas med majoritetsomröstning. Det är dags att avskaffa enhälligheten i rådet och göra invandringen till en fråga inom den första pelaren.

Jag övergår nu till frågan om Frontex. Frontex ligger i mitt land, i Warszawa. Polen har den längsta yttre gränsen i EU, och ändå kan inte dess invånare, ironiskt nog, röra sig fritt över hela unionens territorium i nuläget eftersom SIS II inte är färdigt. Jag undrar, herr kommissionsledamot, om ni när vi firar unionens 50-årsjubileum i mars 2007 kommer att kunna säga när medborgare i de nya medlemsstaterna ska kunna åtnjuta fri rörlighet i hela unionens territorium.

  Panayiotis Demetriou (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Tillåt mig att betona frågan om polissamarbete och straffrättsligt samarbete och säga att ett utvidgat och fördjupat samarbete mellan EU:s medlemsstater är av största vikt. Vi kan inte tala om en effektiv kamp mot brottslighet och terrorism på EU-nivå med de nuvarande samarbetsnivåerna och de nuvarande mekanismerna inom den polisiära och straffrättsliga sektorn. Det är på tiden att vi bevisar att våra uttalanden och försäkringar om att utöka och utveckla samarbetet inte är meningslösa.

Detta är den största utmaning som rådet står inför. Rådet kommer snart att hålla ett möte i syfte att förnya programmet. Om rådet har viljan att rätta till EU:s inkompetens när det gäller att fatta beslut så finns det i den här frågan egentligen bara ett beslut att fatta: dessa frågor måste flyttas från den tredje pelaren till den första. Rådet har laglig rätt att göra det, i enlighet med artikel 42 i fördraget och övergångsklausulen. Låt oss åtminstone använda oss av det.

Förra veckan erkände det finska ordförandeskapet bland annat att de praktiska erfarenheterna visar att problemen med det nuvarande beslutsfattandet på EU-nivå leder till ett minskat antal initiativ om polissamarbete. Detta var verkligen ett ärligt erkännande. Dock är det så att den stadiga minskningen av polissamarbetet beror på bristen på rambeslut på EU-nivå som skulle kunna utveckla och lägga grunden för ett sådant samarbete.

Vi måste göra något åt dessa brister. EU:s låga trovärdighet när det gäller säkerhet för medborgarna minskar prestigen. Vi har väntat länge på att rambeslutet om ett minimum av processuella rättigheter i straffrättsliga frågor ska genomföras och på en granskning av den europeiska arresteringsordern. Vad är orsaken till denna försening? Varför är rådet inaktivt och inkapabelt att fatta beslut? Vi måste lämna retoriken bakom oss och äntligen börja handla.

  Edith Mastenbroek (PSE). – (NL) Herr talman! Europa är en cykel. Det säger sig självt att det citatet lämnar öppet för alla sorters haltande jämförelser, för med Schengens informationssystem, ett instrument som hjälper oss att bland annat spåra olagliga invandrare, har vi gett oss in på ett politiskt Tour de France, där vi allihop trampar på som galningar i samma riktning. Samtidigt står vi inför andra utmaningar som att förebygga invandringen, och kommissionsledamot Franco Frattini försöker i sin ensamhet komma framåt med hjälp av en trehjuling. Grönt kort är en god idé, men tyvärr en utopi i dagens läge. Kanske kommer kommissionsledamot Frattini att berätta för oss om rådet är redo att ta till en ”mountainbikemetod”.

En annan sak som fortfarande hänger i luften är ordförandeskapets kommentar att majoritetsbeslut fungerar. Det gör det, men jag är desto mer förvånad att rådet då skulle vilja begränsa parlamentets medbeslutanderätt i fråga om biometri. Håller vi inte på att cykla förbi Schengens informationssystem tillräckligt snabbt? Kommer kommissionsledamot Frattini att säga sin mening om huruvida vi gör det eller inte? Jag ser fram mot att han gör det.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (MT) På senare tid har det förekommit motstridiga redogörelser om vilken typ av samarbete vi har med Libyen om olaglig invandring. Kommissionsledamoten sa inledningsvis att Libyen var intresserat av att delta i patrullerna i Medelhavet. Senare hörde vi Libyen förneka detta. Därefter tillkännagav Corriere della Sera att Italien och Libyen kommit överens om gemensamma patruller, varpå även denna nyhet dementerades. Därefter sa ni, herr kommissionsledamot, att Europeiska unionen är redo att hjälpa Libyen och ge landet ekonomiskt bistånd för att uppmuntra det att samarbeta. Kan kommissionsledamoten och rådet förtydliga i vilket stadium kontakterna med Libyen befinner sig och beskriva nuläget? Säkert är att samarbete med Libyen i kampen mot olaglig invandring är nödvändigt, på samma sätt som det är nödvändigt att vi hjälper Libyen att skydda sina södra gränser. Vi kan, trots allt, inte förvänta oss att Libyen hjälper oss att skydda gränserna i Medelhavsområdet om vi inte själva hjälper Libyen att skydda landets egna gränser i öknen.

  Javier Moreno Sánchez (PSE). – (ES) Herr talman! Behovet av en omfattande överenskommelse mellan européer om invandringen är uppenbart. Denna överenskommelse mellan européer kräver en överenskommelse mellan spanjorer. Regeringen har upprepade gånger föreslagit en sådan, och Folkpartiet har avvisat den och föredragit att komma sent till Bryssel och föreslå åtgärder som redan genomförs i vårt land med EU:s stöd.

Mina damer och herrar! Tillåt mig att kort sammanfatta de tre huvudlinjerna i den spanska regeringens invandringspolitik.

För det första, effektiv hantering och reglering av laglig invandring kopplat till de faktiska förhållandena på arbetsmarknaden. ”Suget” orsakas av den informella ekonomin – vi vill ha arbetstagare med rättigheter och skyldigheter, inte slavar. Utfärdande av uppehållstillstånd har varit en nödvändig engångsåtgärd för att hantera den förfärliga invandringssituation som vi övertog från Aznarregeringen.

För det andra, fullständig social integration av lagliga invandrare i det spanska samhället.

Slutligen, bestämda föresatser i kampen mot olaglig invandring: alla invandrare som kommer in olagligt i Spanien behandlas korrekt, men de måste återvända till sina länder. I Spanien har i år 54 000 olagliga invandrare sänts hem.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman, herr Rajamäki! Ända sedan toppmötet i Tammerfors 1999 har det varit uppenbart att unionen måste ha en gemensam migrationsstrategi, och särskilt gällande ekonomisk migration. Som en följd av den ökande strömmen av invandrare och de oroväckande bilderna från Kanarieöarna har vi nu mer än någonsin insett behovet av en gemensam europeisk invandringspolitik för att hantera detta problem effektivt.

Invandring får dock inte enbart ses som ett hot. EU befinner sig helt klart i en befolkningskris. Välskött migration skulle kunna vara svaret på de negativa följderna av en åldrande befolkning. Jag vill påminna kammaren, mot bakgrund av de nuvarande migrationssiffrorna, om att man beräknar att det kommer att vara omkring 20 miljoner färre anställda i unionen 2010–2030. De ledande regionerna i världen har länge konkurrerat med varandra för att locka till sig lämpliga, kvalificerade invandrare, och unionen får inte stå bredvid och titta på.

Frånvaron av en gemensam migrationspolitik gör det mer sannolikt att invandrare kringgår nationella bestämmelser. Vi har sett hur enskilda länder har reagerat genom att vidta massåtgärder för att legalisera olagliga invandrare, som den socialistiska regeringen i Spanien nyligen. Åtgärder av detta slag löser inte problemet. I själva verket förvärrar de problemet eftersom de fungerar som incitament för de mellanhänder som smugglar in fler grupper av invandrare till Europa.

Jag dristar mig att här passa på att uttrycka en annan uppfattning än den Kari Rajamäki uttryckte i inledningen av debatten om utvecklingspolitikens positiva effekter för att minska inflödet av invandrare, särskilt från Afrika. Jag anser inte att det är meningsfullt att resonera utifrån de linjerna, herr Rajamäki. Jag accepterar att det finns behov av att stärka utvecklingspolitiken, men jag är benägen att stödja kommissionsledamot Frattinis strategi, nämligen att handfast ta itu med olagliga invandrare och prioritera en gemensam hantering av ekonomisk migration. Jag vill också att arbetet med ett utkast till direktiv om inresa och vistelse skyndas på, jämte direktivet för att reglera processer för invandrare som återvänder till sina ursprungsländer.

  Lilli Gruber (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Att öppna lagliga inresevägar där man tar hänsyn till vad marknaden efterfrågar i de enskilda medlemsstaterna är, tillsammans med hårdare tag mot illegalt arbete, något som måste prioriteras i en pragmatisk hantering av det sammansatta invandringsproblemet. Det måste göras genom en gemensam europeisk handlingsplan, ett gemensamt åtagande och en kollektiv insats.

För att det inte bara ska bli tom retorik måste vi överge hyckleriet med storvulna, teoretiska principuttalanden från rådsmöten och sluta använda invandringsfrågan för inrikespolitiska syften, något som är i högsta grad oacceptabelt och oansvarigt. Sett från det perspektivet är det centralt att man äntligen tillämpar övergångsklausulen. Det är det enda sättet att agera effektivt på ett område där vi alltför länge har varit försumliga.

Jag instämmer med den som sa ”vi måste trampa”, vem det nu var, men jag vill lägga till ”annars ramlar vi av”. I detta fall kommer vi dock alla att ramla tillsammans, samtidigt. Om vi ännu inte har upptäckt det – vi sitter alla på samma cykel.

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Vi har alla insett att det nu föreligger ett angeläget behov av en gemensam strategi mot terrorismen, den organiserade brottsligheten och den olagliga invandringen. När det gäller invandringen är det nödvändigt att samordna strukturerna för hantering av migrationsströmmar och förenkla beslutsprocesserna genom att använda kvalificerad majoritet. Särskild tyngdpunkt måste också läggas vid behovet av solidaritet och rättvis fördelning av bördor mellan medlemsstaterna, också de som inte har något invandringstryck.

Vi måste också framhäva behovet av samarbete mellan oss alla om effektiv kontroll av yttre gränser. Särskild tyngdpunkt måste läggas vid bättre förvaltning av havsgränser i Europa genom att man inrättar en kustbevakning i Medelhavet för att förhindra mänskliga tragedier och kontrollera invandringsströmmar.

Slutligen måste man förstå att ensidig masslegalisering av illegala invandrare inte är någon lösning och dessutom skapar detta ett större invandringstryck och en oförutsedd utveckling. Ensidiga handlingar i en gemenskap med öppna inre gränser – där ömsesidigt beroende och interaktion är oundvikligt – är något vi borde uppmärksamma på allvar.

Detta är bara några åtgärder vi måste besluta om gemensamt och inte bara besluta om utan också tillämpa, ytterst samvetsgrant.

  Adeline Hazan (PSE). – (FR) Herr talman! Jag anser att vi nu befinner oss i ett avgörande skede för den framtida europeiska invandringspolitiken, en sanningens minut då varje man och kvinna tydligt måste inse vad som står på spel.

Vad, exakt, är EU:s svar på dessa utmaningar? För tillfället är det – detta måste sägas – en blandning av medkänsla och förtryck som inte erbjuder någon verklig lösning på det skyddsbehov som ändå medges. Låt oss här i parlamentet vara medvetna om farorna med disponibel invandring, där invandrare bara ses i ett nyttoperspektiv. Hycklandet har varit rådande sedan det första Europeiska rådet i Tammerfors, som ytterst var avsett att göra det möjligt att föra in asyl- och invandringspolitiken under gemenskapen.

Vi ser nu att våra grannar i söder vid Medelhavet iklär sig vårt ansvar, de som har stora svårigheter att bära denna mycket tunga börda. Hur är det då möjligt att anse att vi ska kunna hejda dessa invandringsströmmar i en tid då man dessutom förutser att det kommer att komma flyktingar på grund av klimatförändringar i framtiden?

Vi måste slutligen lägga den kortsiktiga politiken bakom oss och stödja en politik som kräver åtgärder.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Christine De Veyrac (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Vi ser alltmer varje dag att en gemensam europeisk invandringspolitik har blivit oumbärlig. För dem som på något vis tvivlade på det har bevisligen vissa EU-länders masslegalisering av utlänningar utan papper lett till att ett enormt antal nya olagliga invandrare kommit till vår kontinent. Den situationen får återverkningar för alla länder i Europeiska unionen eftersom, som alla vet, en invandrare vars papper är i ordning får röra sig fritt över en stor del av EU:s territorium.

Spaniens exempel har visat att en regering, i det område utan gränser där vi lever, inte längre kan bestämma själv, utan att samråda med sina partner, att legalisera alla illegala invandrare på sitt territorium. En gemensam och enig politik har blivit oumbärlig, vilket för övrigt förutsågs i förslaget till en europeisk konstitution, enligt vilket de flesta av dessa frågor skulle kunna bli föremål för beslut med kvalificerad majoritet.

Jag noterar att ett antal medlemsstater, trots kommissionens insatser, verkar ta ett steg tillbaka genom att nu avvisa det som de accepterade i går. Det är beklagligt. Att fortsätta kräva enhällighet på detta område leder till handlingsförlamning och ineffektivitet. Vid Europeiska unionens informella toppmöte den 20 oktober 2006 måste kraftfulla praktiska åtgärder beslutas med målet att sätta stopp för den illegala invandringen. Toppmötet får inte nöja sig med vackra uttalanden om goda avsikter, som ofta sker vid toppmöten.

Sätt stopp för den illegala invandringen med alla medel, men roten till det onda måste angripas. Problemet måste utredas i samråd med de afrikanska länderna inom ramen för en strategi för verklig gemensam utveckling och genom en lämplig uppdelning av befogenheter mellan invandringsländer och utvandringsländer. Framför allt måste dock Europeiska unionen utvidga sin utvecklingsbiståndspolitik och övervaka den med större framgång för att veta vart stödet går och hur det används.

Slutligen vill jag säga att jag inte har glömt bort de mycket kortsiktiga och akuta problemen, och liksom Gérard Deprez beklagar jag vissa medlemsstaters uppträdande – de som har talat oupphörligen om ömsesidigt bistånd och solidaritet men aldrig omsatt sina ord i handlingar. Inför inflödet av illegala invandrare på Kanarieöarna är det vår plikt att bistå Spanien, och det är medlemsstaternas uppgift att vidta åtgärder och visa solidaritet.

  Kinga Gál (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Det är av grundläggande betydelse att de grundprinciper och grundvärderingar som Europeiska unionen vilar på tillämpas, under alla omständigheter, som en del i medlemsstaternas och gemenskapens politik också. Om vi lyckas i våra strävanden för detta kan vi bibehålla unionens demokratiska legitimitet och vår trovärdighet bättre.

Det innebär också att skyddet och främjandet av grundläggande rättigheter måste stödjas av institutionerna på ett lämpligt sätt. Därför menar jag att det är viktigt att ingen medlemsstat hindrar Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter från att arbeta på ett verkligt ansvarsfullt, oberoende och även effektivt sätt.

Ingen medlemsstat kan tillåtas sätta sig över EU:s grundläggande värden och principer. Detta gäller dock särskilt nya medlemsstater eller stater som nu går med i unionen, där rättsstatsprincipen, i många fall, sätts på prov först sedan de blivit medlemmar.

Det är därför som öppet eller förtäckt officiellt stöd för intolerans och extremism inte kan tillåtas från regeringen och politiker i Slovakien. Inte heller kan vi godta de direkta följderna därav och blunda för de våldshandlingar som begås mot minoriteter och den ungerska befolkningsgruppen. Detta kan inte ses som en inrikesfråga. Det har en direkt påverkan på frihet, säkerhet och rättvisa inom EU, vilket gör det till en EU-fråga.

På liknande sätt har vi sett hur principlöshet, vidrigheter och lögner vidmakthålls på ett öppet och cyniskt sätt, som strider mot EU:s grundläggande principer och allt ansvar och ansvarighet gentemot medborgare, och hur de, utan den minsta antydan till ursäkt, framställs som tappra och hjältemodiga. Jag syftar naturligtvis på händelserna i samband med den ungerske premiärministern, Ferenc Gyurcsány. Detta undergräver också grundvalarna för rättsstaten och trovärdigheten. Därför äventyrar det allt som vi bygger tillsammans på området med frihet, säkerhet och rättvisa.

Rådets och kommissionens sätt att hantera utvidgningen av Schengenområdet har äventyrat EU-institutioners trovärdighet och de nya medlemsstaternas medborgares förtroende för unionen, särskilt när det nyligen tillkännagavs att utvidgningen av området skulle skjutas upp till andra halvan av 2008. Vi förstår det helt enkelt inte, och det är oacceptabelt för nya medlemmar att de inte kan gå med …

(Talmannen avbröt talaren.)

  David Casa (PPE-DE). – (MT) Mina damer och herrar! Jag vill ta upp ett problem som hela Europa står inför, särskilt Medelhavsländerna. Alla har fått säga sitt – alla har sagt att man måste hitta en lösning. Lösningen ligger här, rakt framför oss: vi borde införa en mekanism som ser till att ansvaret delas av alla. Tomma ord tjänar ingenting till – det är meningslöst att säga att vi alla bör hjälpa varandra i unionen och sedan göra praktiskt taget ingenting när det verkligen gäller. Det är meningslöst att uttala vackra ord som ”solidaritet” och sedan fortsätta att låta bli att agera. Vi får inte låta unionen, som kom till just för att möjliggöra lika rättigheter för alla, reduceras till ett dokumentens Europa, ett resolutionernas Europa, ett löftenas och drömmarnas Europa. Jag vet att insatser görs, men de räcker inte till. Detta är sanningens minut, detta är rätt tillfälle att omsätta i praktiken det vi predikar om och slå fast vad vi verkligen tror på. Jag är övertygad om att en kompromiss kommer att nås, med lite god vilja från alla sidor, som kommer att leda till en varaktig lösning på problemet, det vill säga den gemensamma europeiska politiken som så förtvivlat väl behövs.

  Robert Atkins (PPE-DE) – (EN) Herr talman! Jag är ledsen över att behöva ta upp det här igen, men det verkar inte som att någon i parlamentets presidium lyssnar. Vi blev tillsagda att vara här för omröstning klockan tolv. Den har nu senarelagts till klockan 12.05 och återigen till klockan 12.10. Jag vet att ni är mycket effektiv när det gäller att få igenom frågor i kammaren, men jag uppmanar er att vara vänlig och informera talmanskonferensen om att kollegerna är missnöjda med att tiderna för omröstningar slumpmässigt ändras, eftersom detta försvårar vårt arbete i kammaren.

(Applåder)

  Talmannen. – Vi har haft en uttömmande förmiddagsdebatt om en enda fråga. Vi har hört 63 talare. Jag vill inte vara oförskämd mot vare sig rådet eller kommissionen, men ministern talade i 23 minuter och 49 sekunder, och kommissionsledamoten talade i 21 minuter och 19 sekunder. Jag ska nu ge de båda ordet. Jag hoppas de kommer att fatta sig kort i sina svar.

  Kari Rajamäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Jag vill tacka parlamentet för en utmärkt debatt. Jag beklagar dock att tiden inte har varit tillräcklig. Tyvärr kan jag inte leverera ett femminuterstal på två minuter, även om det säkert skulle vara möjligt i det finska parlamentet.

Ordförandeskapet är medvetet om hur utkastet till rambeslut om skydd för personuppgifter under den tredje pelaren är beskaffat – jag syftar nu på Martine Roures förslag – om dess betydelse för EU:s medborgare och om att Europaparlamentet engagerat sig i förslagen till rambeslut om informationssystemen VIS och SIS II. I detta sammanhang vill jag för ordförandeskapets räkning tacka Europaparlamentet för dess arbete och säga att vi gör allt vi kan för att nå en överenskommelse om utkastet till rambeslut senast då vårt ordförandeskap löper ut. Där så är möjligt kommer vi att beakta Europaparlamentets åsikter i det framtida arbetet i samband med fördraget, så att vi kan använda ett godtagbart rättsligt instrument för att garantera en hög nivå på skyddet för personuppgifter genom att upprätta gemensamma regler för skydd av personuppgifter under den tredje pelaren.

Frågor om invandring och migration kräver en mer koncentrerad diskussion, och jag hoppas att vi kommer att ha tillfälle att återkomma till dem ännu en gång. Situationen i Medelhavsområdet är en fråga som jag genast tog upp vid det första mötet med ministerrådet (inrikes frågor). Det har varit med på dagordningen och diskuterats vid varje sådant möte, och kommer att diskuteras igen.

Det är väsentligt att vi kan ha större inflytande på den sociala och ekonomiska utvecklingen och på allmänna villkor i tredjeländer som migranter kommer ifrån. I allmänhet föredrar vi inrikesministrar att ta hand om de rent mänskliga och negativa följderna – med andra ord: vi sätter plåster på såren. Därför är det mycket viktigt med bättre samordning av EU:s yttre förbindelser och inre angelägenheter i samarbete med tredjeländer och kommissionen. Detta är också någonting som har understrukits fortlöpande i ministerrådets arbete.

Det är också viktigt att vi ger stöd till länder med en tung börda i form av illegal invandring. Initiativet om utvidgad solidaritet som föreslogs i Tammerfors är ett viktigt initiativ. Det kan bidra till framsteg, inte bara genom att man portionerar ut pengar. Som en motvikt till denna börda behövs betydande finansiella investeringar. Dessutom behöver vi garantier för en process som garanterar att medlemsstaterna håller sig till de regler som man gemensamt kommit överens om och tar ansvar för illegala invandrare och asylsökande som kommer in på deras territorium – med andra ord, att de registrerar dem och ger dem uppehållstillstånd eller vidtar förberedelser för hemsändande. Det kommer att vara mycket viktigt att upprätta informationssystem för detta och också att utveckla befintliga system.

Rådet stöder, tillsammans med kommissionen, de tillgängliga formerna av bistånd som behövs i kustbevakningen i Medelhavsområdet och andra samarbetsområden, men jag vill framhålla att ansvaret för driften ligger hos medlemsstaterna i Europeiska unionen, som måste ha tillräcklig kompetens, planeringsförmåga och förvaltningsskicklighet för en fortgående drift liksom för gemensamma aktioner. Länderna vid Schengens yttre gränser är också ansvariga för att förhindra olaglig invandring in i Schengenområdet. Vi vill stödja detta liksom arbetet i den nya Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex).

Det är oerhört viktigt att vi, när vi betonar betydelsen av att garantera skydd och att tillämpa Genèvekonventionen, skiljer mellan olaglig och laglig invandring. I det avseendet är det mycket viktigt att en proaktiv europeisk invandringspolitik utarbetas och att det kvantitativa och kvalitativa handhavandet av den kommer till stånd, samtidigt som vi har stabiliteten på våra arbetsmarknader i åtanke. En proaktiv europeisk invandringspolitik är dock inte detsamma som illegal invandring som styrs av organiserad brottslighet. Som kommissionsledamot Franco Frattini sa måste vi begrunda att den olagliga arbetsmarknaden och den grå ekonomin leder till mänskligt och ekonomiskt kaos. De olika medlemsstaterna i Europeiska unionen bör nu kunna diskutera detta ärligt och öppet. För att så ska ske måste myndigheterna kunna känna igen smuggling och handel med människor bättre och öka insatserna för att skydda offren för människohandel. Den mest avskyvärda formen av organiserad brottslighet, människohandel, är en europeisk företeelse, även om vi knappt talar om det. Finland vill blåsa nytt liv i den debatten både hemma och i EU.

Det är mycket viktigt att övervaka hur den utvidgade Europeiska unionen svarar mot å ena sidan medborgarnas krav och det som de anser godtagbart och å andra sidan kraven på inre säkerhet. I detta sammanhang anser jag att det är mycket viktigt att förbättra beslutsprocessen. Det är helt oacceptabelt att det tar oss mer än ett år att fundera på vem som ska utses till direktör för Europol. Det är också oacceptabelt att vi, samtidigt som vi kräver kontroller vid yttre gränser och en gränsstrategi, dröjer med beslutet om vilken stad som gränssäkerhetsbyrån ska ligga i. Vi måste kunna genomföra ett system för beslutsfattande som strävar efter ökad och mer trovärdig säkerhet.

Angående den tidigare nämnda mountainbiken vill jag säga att Finland, liksom Tyskland och andra ordförandeskap, såväl som kommissionsledamot Franco Frattini, vill växla upp till en högre växel på mountainbiken och att vi tänker använda den för gemensam säkerhet och ett tryggare Europa.

(Applåder)

  Talmannen. Tack, herr minister! Jag tror att det var den amerikanske presidenten Jackson som sa ”Jag tycker om ljudet av demokrati”. Det är det som ni hör här.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag inser att det kommer att bli extremt svårt att på de få minuter som står till förfogande svara ens kortfattat på alla förslag och inlägg som har gjorts av dem som talat under de cirka två och en halv timme som denna viktiga debatt pågått.

Kari Rajamäki nämnde tidigare att dagens debatt gäller vissa prioriterade mål för Europeiska unionen, varav ett definitivt är kampen mot terrorismen. Vi har inte talat mycket om den i dag, men ni är allesammans mycket medvetna om att säkerhetsmyndigheterna i tre europeiska länder – Förenade kungariket, Danmark och Tyskland – denna sommar, tack vare ett flitigt samarbete, har omintetgjort några terroristattacker som kunde ha visat sig bli förödande. Terrorismen är fortfarande det huvudsakliga hotet mot vår demokrati.

Enligt min mening finns ingen koppling mellan terrorism och invandring, och jag instämmer med dem som framhållit detta. Invandringen är tveklöst en enskild viktig fråga: den är en utmaning, inte en fara för Europeiska unionen. Många av er har nämnt riktlinjer för gemensam utveckling, särskilt med afrikanska länder. Jag kan berätta för er att kommissionen, som alltid är rätt ambitiös i utarbetandet av förslag, har föreslagit att 17 miljarder euro ska anslås – en avsevärd summa – till den nya EU-fonden för utveckling av länder som dessa i Afrika, och att politiken för gemensam utveckling som många har krävt således kommer att förstärkas.

En politik för gemensam utveckling ska nu inriktas på stabilisering av institutioner, kampen mot korruption och sunt styrelseskick. Allt detta är initiativ för gemensam utveckling som syftar till att de bättre ska kunna förhindra migrationsströmmen, som många av er hoppas.

Enrique Barón Crespo nämnde problemet med utnyttjandet av tillgängliga EU-medel. Jag instämmer helt och jag uppmanar medlemsstaterna återigen att föreslå projekt. EU-stöd kan bara utnyttjas om EU-medlemsstaterna utarbetar projekt. De senaste åren har flera fonder som kommissionen ställt till förfogande tyvärr inte använts på grund av brist på projekt. Jag uppmanar alla medlemsstater att lägga fram fler projektförslag så att ytterligare initiativ kan stödjas.

En hel del har sagts om förebyggande, skydd och sjögränser med avseende på Medelhavsområdet. Vi kommer att lägga fram ett projekt för integrerad förvaltning av gränsen i Medelhavsområdet för godkännande av ministrarna i Luxemburg. Jag vill säga något till alla dem som har talat i hårda ordalag, som jag inte står bakom, om ett slags EU-armada, för att föra krig mot invandrare. Jag vill bara nämna – och detta riktas särskilt till Hélène Flautre, som jag hyser den största aktning för – att om det inte hade varit för patrullerna i Medelhavsområdet och Atlantområdet i somras, om det inte hade varit för tusentals verksamma inom kustbevakning, polis och säkerhetstjänst, så skulle flera tusen invandrare ha drunknat i havet.

Det främsta syftet med patrullbåtarna är att rädda människors liv till havs och inte att föra krig mot invandrare. Sanningen är därför den motsatta mot det som framfördes: det är av säkerhetsskäl som vi tänker föreslå ett system som alla regeringar har bett oss stå till tjänst med.

Frågan om länderna söder om Medelhavet förtjänar absolut att diskuteras grundligt. När det gäller Libyen säger jag bara att landet har gått med på att föra samtal med Europeiska unionen, och vi ska inleda dem konkret framför allt utifrån att man garanterar fullständig efterlevnad av regler om människors värdighet och respekt för individen. Vi har krävt detta av Libyen precis som vi kräver det av alla andra samtalspartner utanför EU. Libyen har bett om hjälp med att övervaka sin södra gräns – dess ökengräns på 2 000 kilometer är praktiskt taget omöjlig att övervaka, och en begäran vi har fått är: ”Hjälp oss att övervaka denna gräns bättre, så kan vi hjälpa er att kontrollera människor innan de ger sig av och, framför allt, utrota människohandeln”, som tyvärr ofta sker via Medelhavet.

Det är vår plikt att inleda samtal med Libyen, och vi måste göra det grundat på ömsesidig respekt mellan Europeiska unionen och dess partner utanför Europa. Afrikanska unionens och Europeiska unionens konferens om invandring, som ska hållas i Tripoli, kommer att bli ännu en signal för att få Libyen att förstå att vi vill att inte bara Libyen utan alla länder i Nordafrika ska vara delaktiga på allvar.

Jag vill framföra några avslutande synpunkter. Den första gäller solidaritet. Många har nämnt solidaritet. Jag anser att vi måste ha en global strategi för solidaritet, precis som vi har när det gäller invandringen, därför att vi måste visa solidaritet framför allt med offren för människohandel. Det är den första typen av solidaritet som vi måste visa.

Sedan måste vi visa solidaritet mot de afrikanska ursprungsländerna och transitländerna, eftersom de också ofta utsätts för okontrollerade människoströmmar. Sedan finns också solidariteten mellan medlemsstater i Europeiska unionen. Vi får inte förneka vikten av ömsesidig solidaritet mellan länder i Europeiska unionen, eftersom det är en av de former som ordet ”solidaritet” måste ta sig. Hur kan vi glömma bort att länder som Malta, de små Kanarieöarna eller Lampedusa inte själva kan hantera den pågående strömmen av illegala invandrare? Det är också solidaritet.

Det finns den mänskliga solidariteten mot människor som stiger i land på våra kuster. Det finns också den solidaritet som länder långt bort från Medelhavet måste visa länder som omringas av eller gränsar till Medelhavet.

Den andra frågan är respekt för lagen. Jag anser inte att man kan be Europeiska unionen att göra något olagligt till något lagligt, för när ett brott mot lagen har begåtts är överträdelsen fortfarande en överträdelse. De som handlar med människor måste straffas hårt och utan fördragsamhet. När människor tillhandahåller svart arbetskraft i lönndom och utnyttjar illegala invandrare som arbetskraft måste det finnas straff. När personer kommer in i EU genom att bryta mot lagen och blir kvar i EU genom att bryta mot lagen måste EU-politiken respektera individens värdighet, men den måste också vara trovärdig och skicka tillbaka dem som brutit mot lagen till ursprungslandet. Annars blir intrycket att de kan bryta mot lagen utan att något händer dem.

Min avslutande synpunkt gäller vår institutionella och konstitutionella politik. Vi har talat en hel del om den: vi måste ha visioner, som Martin Schulz och många andra har sagt, för att styra den politiska processen och göra den verksam. Jag kan inte föreställa mig att vi halkar efter det civila samhället, jag kan inte föreställa mig hur vi, som institutioner, väntar på att det civila samhället ska knuffa på oss eller till och med visa sitt missnöje med vår förmåga till politiskt ledarskap.

Många har nämnt behovet av att avstå från nationella egenintressen. Jag ser det som centralt: om vi och medlemsstaternas regeringar inser att inte ens de har nytta av att hålla på sina nationella egenintressen så kommer regeringarna att förstå att nationell stolthet, som många av oss menar är viktigt, kan upprätthållas ganska mycket bättre om vi förenar våra gemensamma riktlinjer.

Om man upprätthåller nationell stolthet genom att vidhålla att invandringen eller terrorismen enbart kan hanteras genom nationell politik handlar det inte om att upprätthålla nationell stolthet eller att upprätthålla de vackra principer som ligger bakom så många länders traditioner. Då handlar det bara om att man inte motsvarar människornas krav. Därför måste vi ha en politisk vision med modet att välja en annan riktning.

  Talmannen. Jag skulle vilja tacka alla 63 talare som deltagit i debatten. Jag vill tacka ministern för att han fattade sig så kort och kommissionsledamoten för hans inlevelse.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  John Attard-Montalto (PSE). – (EN) ”Bättre förebygga än att bota” är ett populärt ordspråk. Denna fråga handlar både om att förebygga och om att bota.

Det råder inga tvivel om att EU äntligen börjar förstå att de problem som Malta och andra medelhavsländer har med invandring till sist kommer att bli ett problem för hela EU. Och det är detta EU som Malta ville vara medlem av. Det finns inget ädlare än solidaritet. Det finns dock vissa som kritiserar EU för att leverera för lite och för sent. Måhända har de rätt, men bättre sent än aldrig. Det är uppenbart att det inte är tillräckligt med två båtar som patrullerar sträckan mellan Gibraltar och Alexandria, men å andra sidan är Libyens begäran om hjälp med att kontrollera sin 2 000 km långa kustgräns mycket goda nyheter, speciellt för Malta. Detta är en del av den förebyggande politiken.

Processen för att lösa problemet med invandring är mycket mer komplicerad. Om inte Afrikas endemiska problem med fattigdom, inbördeskrig, sjukdomar, svält, arbetslöshet, korruption och utlandsskulder diskuteras och mildras genom ett system av sunt styrelseskick och rättvisa, så kommer problemet med olaglig invandring aldrig kunna lösas.

Jag måste kritisera vissa EU-länder för att de bråkar om det finansiella bistånd deras partners fått – Malta, Italien, Spanien och Grekland – länder som gör sitt bästa för att mildra den svåra situation som de illegala invandrarna befinner sig i.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) En gemensam europeisk invandrings- och asylpolitik är utan tvivel ett prioriterat mål även om medlemsstaterna hittills i varierande utsträckning har visat vilja att ta itu med problemet.

Det är dock, enligt min åsikt, ännu mer angeläget att angripa problemet med den illegala invandringen. Trots att institutionerna upprepade gånger har uppmanat till samarbete ligger huvuddelen av bördan fortfarande på medlemsstaterna vid Europeiska unionens naturliga gränser. Man måste därför skyndsamt finna praktiska lösningar för att tygla problemet och reglera det. En samordning av gränsstyrkorna i de olika medlemsstaterna är av värde men inte tillräckligt.

Att sätta upp en gemensam gränsstyrka är definitivt den lämpligaste lösningen, och jag är tacksam för att det finska ordförandeskapet har tagit upp det. En dialog med och stöd till de länder som invandrarna kommer ifrån och de länder som de passerar igenom på vägen till EU är helt nödvändig för varje varaktig, effektiv lösning.

Jag hoppas att de kommande ordförandeskapen, till en början Tyskland, som får ta emot en stor andel av de invandrare som nästlar sig in från de södra gränserna, kommer att angripa frågan på ett handfast sätt och uppnå samtycke i denna fråga, som intimt påverkar alla européer liksom unionens ömtåliga sociala balans.

4. Välkomsthälsning

  Talmannen. Qiu Yuanping, välkomna till hedersgästläktaren.

(Applåder)

Qiu Yuanping är vice minister för det centrala departementet för utrikes frågor i Kina. Delegationen är här för att träffa flera politiska grupper, men också ordföranden för utskottet för internationell handel samt ordförandena för delegationen för förbindelserna med Kina och delegationen till den parlamentariska AVS–EG-församlingen. Jag önskar dem ett givande besök i Europaparlamentet.

Relie huanying nimen – ni är alla varmt välkomna!

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar besöket av Libanons premiärminister här i eftermiddag, men jag beklagar verkligen att frågestunden med rådet måste strykas för att vi skulle hinna med detta, utan att talmanskonferensen försökt lägga in den vid en annan tidpunkt.

Frågestunden är en viktig demokratisk tradition här i parlamentet. Det är den enda möjlighet vi har att ställa frågor till rådet om sådant som berör oss och våra väljare. Det är viktigt för vårt arbete. Det här är andra gången i år som frågestunden godtyckligt har ställts in. Jag uppmanar er att vara vänliga att se till att detta inte upprepas en tredje gång.

(Applåder)

  Talmannen. Vi noterar ert yttrande, Philip Bushill-Matthews.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman.

5. Omröstning

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.

(För resultatet av omröstningen: se protokollet.)

5.1. Skydd av personuppgifter (polissamarbete och straffrättsligt samarbete) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Martine Roure (PSE), föredragande. – (FR) Kolleger! Jag vill be er att rösta för lagstiftningsresolutionen i mitt betänkande om skydd av personuppgifter under den tredje pelaren. Kari Rajamäki har under förmiddagen kunnat formulera de föregående ordförandeskapens moraliska åtaganden. Det finska ordförandeskapet har gjort skyddet av personuppgifter till ett prioriterat mål, och jag vill i dag tacka dem för det. Jag vill också ta tillfället i akt att välkomna ordförandeskapet här i kammaren. Rådet kommer att lägga fram ett dokument för oss i början av 2007, och det kommer att ta hänsyn till vår åsikt. Därför uppmanar jag er att rösta för detta betänkande.

5.2. Skydd av euron mot förfalskning – (Perikles-programmet) (omröstning)

5.3. Skydd av euron mot förfalskning – (Perikles-programmet) (utsträckning till icke deltagande medlemsstater) (omröstning)

5.4. Beaktande av fällande domar avkunnade i en av Europeiska unionens medlemsstater (omröstning)

5.5. Fiskeavtal EG/Guinea-Bissau (omröstning)

5.6. Förslag till ändringsbudget nr 3/2006 (omröstning)

5.7. Förslag till ändringsbudget nr 4/2006 (omröstning)

5.8. Gemenskapsprogram för sysselsättning och social solidaritet – PROGRESS (omröstning)

5.9. Strategiska riktlinjer för sammanhållningen (omröstning)

5.10. Kommissionens vitbok om tjänster av allmänt intresse (omröstning)

- Före omröstningen om ändringsförslag 29:

  Roberto Musacchio (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag beklagar, herr talman, men jag har blivit uppmärksammad på ett fel i den franska översättningen av ändringsförslag 29. Som författare till texten skulle vi önska att orden ”Taxes liberales” rättades till ”Tarif différencié”, i enlighet med andan i den franska texten. Det är föredragandenas politiska vilja. Vi ser det som ett översättningsfel.

- Angående punkt 29:

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I punkt 29 finns det ett fel i den nederländska språkversionen. Jag är ingen expert på nederländska – men jag ska bli bättre! Så vitt jag vet så är frasen geschikt rechtskader inte en riktig översättning av det som står i den engelska språkversionen, dvs. appropriate legal initiatives (”lämpliga lagstiftningsinitiativ”). Jag tror att mina nederländska vänner håller med mig och kanske till och med ger mig högsta betyg i det nederländska språket! Jag skulle vilja betona att det är den engelska språkversionen som är originaltexten i det här fallet.

- Före omröstningen om ändringförslag 8:

  Alain Lipietz (Verts/ALE). – (FR) Det är ett fel i vårt ändringsförslag. Vad vi avser här är naturligtvis tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eftersom meningen handlar om avreglering av dessa och inte har något att göra med andra tjänster av allmänt intresse. Det gäller därför tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och inte tjänster av allmänt intresse.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

- Före omröstningen om ändringsförslag 9:

  Alain Lipietz (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Jag vill begära detsamma: att tjänster av allmänt intresse ersätts med tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

5.11. Turkiets framsteg inför anslutningen (omröstning)

- Angående punkterna 28 och 29:

  Talmannen. − Gruppen de gröna/Europeiska fria alliansen föreslår att punkterna 28 och 29 byter ordning och slås ihop till en enda punkt.

Är någon däremot?

(Parlamentet godkände ändringen.)

Gruppen de gröna/Europeiska fria alliansen föreslår också att punkt 30 infogas före punkt 22.

Är någon emot detta?

  Camiel Eurlings (PPE-DE), föredragande – (EN) Det gör ingen större skillnad, men vi föredrar originalets ordalydelse och därför är vi emot att punkt 30 flyttas.

(Parlamentet förkastade ändringen.)

  Talmannen.− Gruppen de gröna/Europeiska fria alliansen föreslår också att punkt 33 infogas före punkt 31 och att de slås ihop till en enda punkt.

Är någon emot detta?

  Camiel Eurlings (PPE-DE), föredragande – (EN) Herr talman! Jag vill inte fördröja omröstningen längre, men även här föredrar vi originalets ordalydelse, då vi anser den vara bättre.

(Parlamentet förkastade ändringen.)

- Före omröstningen om ändringsförslag 51:

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (EN) Herr talman! Jag har ett enkelt muntligt ändringsförslag för att korrigera texten. Det handlar om förslaget att den turkiska regeringen ska inrätta en expertkommitté för att se över frågan om folkmord ”under FN:s beskydd”. Det här är vår idé, inte deras, så för att det ska framgå tydligt att det är vårt förslag att kommittén bör arbeta under FN:s beskydd, så vill vi förbättra texten genom att ersätta ”under FN:s beskydd” med ”som bör stå under FN:s beskydd ”. Vi vill därför lägga till orden ”som bör stå”.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

- Angående punkt 72:

  Camiel Eurlings (PPE-DE), föredragande. – (NL) Herr talman! För ledamöterna i min delegation vill jag, för tydlighetens skull, göra en ändring i omröstningslistan. Inför omröstningen i avsnitt om den ursprungliga texten i punkt 72 har ett minustecken infogats både i den första och den andra delen av misstag. Det bör ändras till ett plustecken på båda ställena, för att det ska bli helt tydligt. Omröstning med namnupprop kommer att ske om den första och den andra delen.

- Före omröstningen om ändringsförslag 59:

  Camiel Eurlings (PPE-DE), föredragande – (EN) Herr talman! Jag ser att de muntliga ändringsförslagen delats ut. De uppdaterar endast texten i detta ändringsförslag, så jag anser inte att vi behöver ha någon lång diskussion om dem.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

- Före omröstningen om resolutionsförslaget med dessa ändringar:

  Camiel Eurlings (PPE-DE), föredragande. – (NL) Herr talman! Med omröstningen om detta betänkande sätter vi punkt för några månaders ingående förhandlingar. I och med omröstningen, eftersom parlamentet har röstat om ändringsförslagen, kommer texten i betänkandet att ligga mycket nära den ursprungliga text som jag som föredragande föreslog utskottet för utrikesfrågor. Betänkandet är hårt, men rättvist: rättvist eftersom vi i parlamentet har uttryckt att vi tar detta på allvar och engagerar oss men också därför att vi, i vår tur, kräver att Turkiet ska visa engagemang, både i tillämpningen av Ankaraprotokollet före årets slut och i genomförande av politiska reformer på området med frihet att uttrycka åsikter och religionsfrihet före 2007 års slut.

Det får inte heller råda något missförstånd om texten avseende det armeniska folkmordet. Även om det, noga räknat, inte är ett formellt villkor anser vi att det är oundvikligt för ett land på väg mot EU att göra upp med sitt förflutna. Jag hoppas därför att Turkiet kommer att tolka denna punkt 50 som ett extra incitament, tillsammans med sin granne Armenien, att stå för det som varit.

(Livliga applåder)

  Talmannen. Omröstningen är avslutad. Vi övergår nu till röstförklaringarna.

6. Röstförklaringar

- Betänkande: Roure (A6-0192/2006)

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Jag röstade för Rourebetänkandet på grunderna att kriget mot terrorismen, för Förenta staterna, utgör en välkommen förevändning för att tvinga andra att lämna över personuppgifter. I EU-bestämmelserna om personuppgiftsskydd räknas Förenta staterna dock som ett tredjeland med svag säkerhet för uppgiftsskydd, vilket är oförenligt med avtalet om passageraruppgifter, som i sig är värt att kritisera. Det verkar också som om även bankerna är föremål för utpressning för att de ska röja förflyttning av tillgångar. Med förhoppningen att allt detta görs för ett gott ändamål vill jag ändå säga att EU måste sluta att ge legitimitet åt begreppet den transparenta personen och i stället återgå till att ta skyddet för personuppgifter på allvar.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Betänkandet är uppenbarligen ett ytterligare steg mot en total harmonisering av medlemsstaternas straffrättsliga system. Som alltid brukar förslag av detta slag innebära en långdragen och mycket komplicerad kompromiss länderna emellan. Junilistan är alltid en hängiven anhängare av medlemsstaternas självbestämmanderätt när det gäller straffrätten och vi är mycket måna om rättssäkerheten. Betänkandet ger bland annat privata aktörer rätt att under vissa förutsättningar ta del av mycket känsliga personuppgifter vilket enligt Junilistans mening inte kan anses vara tillräckligt rättssäkert. Visserligen innehåller parlamentets ändringsförslag vissa garantier för individernas rättsäkerhet, men förslaget i sin helhet innebär ett stort steg mot överstatlig kontroll av kärnan i en rättsstats självbestämmanderätt, nämligen straffrätten.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Det grekiska kommunistpartiet röstade emot betänkandet eftersom man där, trots de föreslagna enskilda förbättringarna av förslaget till kommissionens direktiv, i stort accepterar hela den underliggande tanken, som innebär inget mindre än gränslösa och praktiskt taget okontrollerbara möjligheter för åklagarmyndigheter och straffrättsliga system, inte enbart i EU:s medlemsstater utan också i tredjeländer (dvs. Förenta staterna) och till och med privatpersoner, att samla in, bearbeta och utbyta alla personuppgifter om alla EU-medborgare, inklusive uppgifter om politisk och facklig verksamhet, ideologisk, filosofisk och religiös övertygelse.

Den gigantiska mekanism för uppgiftsinsamling som EU aktivt stöder siktar nu in sig mot varje EU-medborgare, där personuppgifter om alla kan samlas in och överföras utan att det ens finns misstanke om brott, helt enkelt av skäl som allmän ordning och säkerhet.

Rätten till privatliv och skyddet av personuppgifter avskaffas i stort sett genom att undantagen från detta skydd, genom det föreslagna direktivet om det så kallade skyddet av personuppgifter, institutionaliseras som regel, genom en enkel och okontrollerad hänvisning till skäl som allmän säkerhet, medan skyddet av uppgifter blir ett undantag, som är så gott som omöjligt för någon att tillämpa.

- Betänkande: Díaz de Mera García Consuegra (A6-0276/2006)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Agustín Díaz De Mera García Consuegras betänkande om förslag till Europeiska rådets beslut om Periklesprogrammet för skydd av euron mot förfalskning. Frågan är mycket viktig för att vår gemensamma valuta ska fungera ordentligt, och jag är glad över att beslutet utvidgats till att omfatta medlemsstater som inte ingår i euroområdet. Det är viktigt att notera att antalet förfalskade eurosedlar verkar ha stabiliserats på nivån 50 000 per månad medan däremot utvecklingen av myntförfalskningen exploderat på ett oroväckande sätt. Vi bör därför överväga om det kan ligga i vårt intresse att undersöka införandet av en eneurosedel och följa Förenta staternas exempel med endollarssedlar, för att förhindra förfalskning och också för att det skulle vara användbart för handeln och medborgarna.

  Fernand Le Rachinel (NI), skriftlig. – (FR) Sedan euron infördes och medlemsstaternas nationella valutor drogs in i motsvarande omfattning finns bara en uppmuntrande utveckling att lägga märke till: att förfalskningarna har minskat.

År 2005 var det totala antalet förfalskade euromynt som drogs in avsevärt lägre än det totala antalet förfalskade mynt i de tidigare nationella valutorna före införandet av euron.

Det är särskilt tack vare det konstruktiva samarbetet mellan bedrägeribekämpningsbyrån, eller OLAF, Europeiska centralbanken, Europol, Interpol och de behöriga nationella myndigheterna.

Utöver regelrätta förfalskningar har det emellertid på senare tid också kommit nya mynt som är förvillande lika tvåeuromynt. Sedan den 1 januari 2005 har Turkiet ett nytt mynt som går under namnet ”ny turkisk lira”. Om man tittar på det nya enliramyntet ser man att det är exakt lika stort och ser likadant ut som tvåeuromyntet. Är det ett sammanträffande eller en skicklig förfalskning? Vänta och se …

Problemet är att dessa turkiska mynt redan är i omlopp i Europa, utan tvivel inför ett turkiskt medlemskap i EU, som ropas ut av våra ledare och eurokrater oberoende av nationernas egen vilja.

Låt oss vara vaksamma. Turkiet är närmare våra portar än någonsin.

- Betänkande: Díaz de Mera García Consuegra (A6-0277/2006)

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. Jag lägger ned min röst i omröstningen om detta betänkande eftersom jag anser att EU bör satsa lika mycket resurser på att skydda den svenska kronan och andra EU-valutor och inte ensidigt skydda euron. Bekämpning av förfalskning är naturligtvis positivt i sig, speciellt när det bygger på samarbete och konferenser och inte ökad polisiär övervakning.

- Betänkande: Demetriou (A6-0268/2006)

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Vi röstade inte för Panayiotis Demetrious betänkande även om det är en väsentlig förbättring av förslaget om ett rambeslut som rådet har lagt fram. Varför röstade vi då inte för det? Därför att hela detta instrument, trots allt, fortfarande är anmärkningsvärt oklart. Exakt vad betyder det att fällande domar avkunnade i en medlemsstat ska beaktas? Kommer de att beaktas för att undvika tillämpning av principen ne bis in idem, för att undvika orättvisa dubbla fällande domar? Det skulle vara helt naturligt.

Blir då medaljens baksida att man beaktar dem för att föreslå att någon är skyldig på grund av handlingar som inte är straffbara i det land där de begåtts? Kommer till exempel historikern David Irving, som för närvarande med orätt sitter i fängelse i Österrike för ett tankebrott, när han återvänder till sitt land, vilket vi hoppas snart ska ske, att ses som en brottsling och återfallsförbrytare, fast han utan tvivel är den störste brittiske historikern i fråga om andra världskriget?

Detta är några av de oklarheter som texten innehåller som, enligt vår åsikt, rättfärdigar vår förbehållsamhet, desto mera eftersom det finns en konvention som gäller detta, nämligen 1970 års konvention. Ett rambeslut kan inte ensidigt ändra en internationell konvention, som det helt riktigt fastslås i betänkandet. Det väcker också problemet med stater som inte är medlemmar i Europeiska unionen men som ändå har ratificerat konventionen. Detta förbehåll, som vi har utvecklat efter ratificeringen, ställer oss inför ett nytt problem i internationell rätt, som vi skulle föredra att reglera inom ramen för internationella konventioner.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Panayiotis Demetrious utmärkta betänkande om förslaget till rådets rambeslut om beaktande av fällande domar avkunnade i en av Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande. Den inre marknaden och rörligheten för EU-medborgare inom unionen gör det viktigt att definiera de villkor under vilka fällande domar i medlemsstaterna måste beaktas vid nya rättsliga förfaranden angående andra fall i en annan medlemsstat. Det har blivit nödvändigt att upprätta principen om ömsesidigt erkännande av fällande domar, tillsammans med insamling och utbyte av lämplig information som en naturlig följd. Det är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor, om vi ska gå mot ett europeiskt rättsligt område i tron att europeisk demokrati måste grundas på lag och, omvänt, att lagen måste ha sitt ursprung i demokrati.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Junilistan anser att rättssäkerheten för individer är en mycket viktig fråga som man inte får kompromissa om. Straffrätten tillhör kärnan i ett lands suveränitet och självbestämmanderätt. Att det idag existerar vitt skilda rättskulturer inom EU är det ingen tvekan om och samma sak gäller synen på rättssäkerhet och opartiskhet i domstol. Förslaget innebär en fara för urholkning av Haagkonventionen om brottmålsdomstols internationella verkningar. Konventionen undertecknande redan 1972 och har fungerat väl.

Junilistan anser visserligen att parlamentets ändringsförslag är mer genomtänkt, men att förslaget i sin helhet är ytterligare ett steg mot en överstatlig union. Vi röstar därför nej till förslaget av principiella skäl.

  Sylvia-Yvonne Kaufmann (GUE/NGL), skriftlig. (DE) En absolut princip i all modern straffrättslig lagstiftning är nulla poena sine lege, inget straff utan lag, enligt vilken straff enbart får utdömas för någonting som var straffbart då handlingen begicks.

Betydelsen av det för detta rambeslut är att en tidigare dom i stat A inte kan beaktas i en ny brottmålsrättegång i stat B om den aktuella handlingen inte var straffbar i B enligt den statens egna lagar. Eftersom det i sista hand endast kan avgöras av till exempel en domare i stat B genom att upprepa hela förhandlingen från stat A tillsammans med bevisupptagning – som skulle innefatta sådant som att intervjua vittnen på nytt och varken är önskvärt eller genomförbart – måste det vara tillräckligt att han har goda skäl att tvivla på att handlingen var straffbar. Om en domare hyser sådana tvivel bör han inte längre kunna beakta en sådan tidigare dom.

Det är beklagligt att detta inte uttryckligen fastslås i rambeslutet. Jag skulle ha lagt fram ett ändringsförslag om inte den tid som fanns tillgänglig för diskussion om ändringsförslag i utskottet hade gått ut, eftersom det sista datumet för att lämna in ändringsförslag inföll under sommaruppehållet och omröstningen ägde rum omedelbart därefter, utan vidare diskussion i utskottet. Jag anser att det är högst beklagligt, för lite mer tid skulle ha gjort det möjligt att undvika det problem jag har beskrivit.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig (EN) Vi måste understryka att samarbete, snarare än harmonisering, måste ligga till grund för varje åtgärd inom detta område. Detta betänkande är utan tvivel värdigt, men vi måste dock starkt betona att det är av yttersta vikt att vi respekterar de olika ländernas rättsliga traditioner, snarare än att helt blint följa en linje. Därför har mina brittiska konservativa kolleger och jag lagt ner våra röster om det här betänkandet.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Betänkandet går mot en likriktning av straffprocessrätten och ett införande av straffrätten inom gemenskapens behörighet, inom ramen för tillämpningen av Haagprogrammet för ett enhetligt område för säkerhet, frihet och rättvisa.

I betänkandet förslås en ändring i förslaget till kommissionens beslut som går åt ett ännu mer reaktionärt håll, genom att det ger möjlighet att i en medlemsstat beakta domar som avkunnats mot en person i en annan EU-medlemsstat, även om handlingen inte är straffbar i den stat där man beaktar den.

På det sättet skapar en likformig EU-lagstiftning ännu ett verktyg för att tvinga på den nationella straffrätten EU:s övernationella ordning, som därmed kommer att avgöra vilka handlingar som bör bedömas som straffbara.

Det är ännu ett steg som drar åt snaran runt den personliga friheten, riktar in sig på handlingar från massfolkrörelser och skapar förutsättningar för att kategorisera folkrörelsers kamp som straffbar.

Det grekiska kommunistpartiet röstade emot betänkandet och uppmanar arbetstagare att skrida till handling genom arbetarrörelser och folkrörelser för att försvara demokratiska rättigheter och folkets rättigheter.

- Betänkande: Capoulas Santos (A6-0271/2006)

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag röstade emot partipiskan om Capoulas Santos-betänkandet om fiskeavtalet med Guinea-Bissau. Under de senaste sju åren har jag blivit alltmer oroad av hur de olika fiskeavtalen som EU har med många och olika länder, ser ut. Detta har fram tills nu återspeglats i hur jag röstat.

För ett par år sedan läste jag revisionsrättens rapport om ett antal av dessa fiskeavtal, och den ger upphov till särskilda frågor och tvivel på om det finns några fördelar med dessa avtal för de berörda länderna. De innebär verkligen inte någon stor fördel för de lokala fiskesamhällena, och verkligen inga fördelar alls för miljön för det lokala fisket. Jag tycker synnerligen illa om att EU billigt suger upp fiskerättigheterna, så att de rika och företrädesvis spanska fiskeflottorna kan utnyttja det. Därför röstade jag emot just det här betänkandet.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. (PT) Förlängningen av detta fiskeavtal kommer att möjliggöra att det nya partnerskapsavtalet mellan EU och Guinea-Bissau kan förberedas bättre.

Den huvudsakliga svårighet som gemenskapsflottan nu står inför gäller den uttalade bristen på resurser till inspektion och övervakning av landets exklusiva ekonomiska zon, det vill säga utanför 12-milszonen. Denna resursbrist leder till illegala metoder som äventyrar hållbarheten för gemenskapsflottans fiske.

Denna förlängning kommer också att leda till att fiskemöjligheterna för EU-flottan bibehålls och möjliggöra för Guinea-Bissaus regering att garantera de bästa fiskemetoderna för EU grundat på de aktuella resursernas hållbarhet.

Jag kommer att rösta för detta betänkande.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Herr talman! Idag ombeds vi att godkänna ytterligare ett fiskeavtal där vi exporterar vår katastrofala politik till tredjeland. Dessa avtal leder inte till utveckling, miljövård eller trovärdighet för EU och jag kommer att fortsätta att rösta emot dem.

- Betänkande: Pittella (A6-0284/2006)

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag röstade inte om förslaget till ändringsbudget nr 4/2006, dvs. Pittellabetänkandet. Detta beror inte på att jag inte respekterar föredraganden – jag har den största respekt för Giovanni Pittella och jag är säker på att just denna ändring i budgeten är i sin ordning. Men jag har definitivt ett problem med processen: en kvalificerad majoritetsomröstning utan röstmarkering, utan kontroll av hur man röstat i kammaren och helt utan genomgång av den bakomliggande processen.

Jag vill återspegla många av mina väljares farhågor angående EU:s budget. Jag var för inte så länge sedan på möten i både Daventry och Brixworth i min region, där man uttryckte oro över att budgeten inte används eller genomförs på ett korrekt sätt. Att enorma summor överförs mellan budgetposterna, vilket inte återspeglar parlamentets genomtänkta politiska åsikt vid tiden för budgetprocessen, är en oroande utveckling som sker allt oftare. Därför lade jag ner min röst om Pittellabetänkandet.

- Betänkande: Pittella (A6-0283/2006)

  Lena Ek, Cecilia Malmström och Anders Wijkman (PPE-DE), skriftlig. Idag har vi röstat om en ändringsbudget som rör EU-budgetens inkomstsida. Bland annat omfattar ändringsbudgeten den tekniska omräkningen av bidragen som är nödvändiga för att finansiera den brittiska rabatten. Vi anser att det är orimligt och förlegat att ett medlemsland har getts en fördelaktig särställning av detta slag och vill i sammanhanget understryka vikten av den översyn av EU:s budget som är planerad till 2008/2009. Det är av största vikt att denna översyn hanterar den brittiska rabatten såväl som den gemensamma jordbrukspolitiken.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Vi har röstat mot detta betänkande eftersom det avvisar ministerrådets förslag till ändringsbudget nr 3. Till skillnad mot budgetutskottets majoritet anser vi att ministerrådet mycket väl kan omfördela utgifter mellan EU:s olika institutioner under budgetgenomförandet om det finner att det är lämpligt.

- Betänkande: Jöns (A6-0300/2006)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) I och med antagandet av Progress-programmet har alla gemenskapsåtgärder samlats vilka tidigare var spridda på olika program, exempelvis kampen mot diskriminering, gemenskapsstrategin för jämställdhet mellan kvinnor och män, stimulansåtgärder inom sysselsättningsområdet, åtgärder knutna till arbetsvillkor och åtgärder i kampen mot social utslagning.

Under debatten och förhandlingarna kunde vi förbättra vissa delar av kommissionens ursprungliga förslag om Progress, som nu inbegriper några förslag som vår grupp lagt fram om yttrandet för vilket jag var föredragande för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Tyvärr ändrades dock inte det viktiga avsnittet om det samfinansierade bidraget. Detta är ett steg tillbaka för organisationer som arbetar inom området fattigdom och social utslagning, eftersom bidraget har minskat från 90 procent, som det förhandlades om 2001, till den nuvarande siffran 80 procent, vilket är en enhetlig siffra för alla organisationer. Undantag kan medges, men det är mycket svårt att få dem godkända.

Detta är huvudskälet till att vi lade ner vår röst om betänkandet om antagandet av Progress-programmet.

  Roger Helmer (NI), skriftlig – (EN) Precis som mycket annat vi ser här i kammaren, så är målsättningen med detta program välmenande.

Trots detta tvivlar jag på att det kommer att få någon större praktisk effekt. Den föreslagna budgeten på 650 miljoner euro är både för mycket och för lite: för mycket därför att man med en sådan summa, om man använder den klokt, skulle kunna uppnå något bra, för lite därför att man med ungefär 1:50 euro per EU-medborgare inte kan genomföra de omfattande förändringar som man tänkt sig. Det mesta av pengarna kommer att gå till administration, tilldelning och utvärdering och mycket lite till att uppnå resultat.

När ska vi lära oss? Om och om igen ser vi välmenande program, som det här, som inte kan leverera resultat. Ändå fortsätter vi att försöka gång på gång. Det är en hoppets triumf över erfarenheten.

Men nu står vi här med ännu ett centraliserat försök att ställa allt i världen till rätta. Låt mig vara brutalt ärlig. Den största effekten av denna åtgärd kommer att vara att vi här i parlamentet känner att vi ”gjort någonting”. Det kommer att få oss att stråla av självrättfärdighet. Men detta kommer att gå dem som programmet har för avsikt att hjälpa obemärkt förbi.

Vi tramsar medan Rom brinner. Eller tramsar medan Romfördraget brinner, kanske jag borde säga.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Under perioden 2007–2013 är det meningen att Progress-programmet ska sammanföra gemenskapsprogrammen för social trygghet, arbetsvillkor osv. till en enda text. Detta sammelsurium är ytterligare ett socialt värdelöst instrument i samma stil som den ineffektiva ”Lissabonstrategin” för ekonomisk tillväxt i Europa.

Det är också helt uppenbart att detta program har en ideologisk inriktning. Jämställdhet mellan könen och beaktande av funktionshindrades behov är visserligen lovvärda målsättningar, men att försvara ”människor som riskerar att utsättas för diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder och sexuell läggning” kan vara ett sätt att tysta oppositionen mot den invandringspolitik som medlemsstaterna för närvarande följer och som har hotat våra sociala trygghetssystem i 30 år.

Förutom kostnaderna ökar detta förslag Brysseleurokraternas makt som bär en stor del av ansvaret för att många av våra industrier har lagts ned, att vår natur har förstörts och att Europas folk därför nu drabbas av en social tillbakagång.

Endast ett nytt nationernas Europa, som grundas på nationell solidaritet kommer att göra verkliga sociala framsteg möjliga i våra länder.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. (PT) Det övergripande målet för gemenskapsprogrammet för sysselsättning och social solidaritet, eller Progress, är att ge ekonomiskt stöd till genomförande av EU:s mål på området för sysselsättning och sociala frågor och att bidra till att nå målen i den sociala agendan i Lissabonstrategin.

Den politiska överenskommelse som delvis uppnåddes om den gemensamma ståndpunkten innehåller redan de flesta av parlamentets ändringar av den föreslagna texten. Parlamentet, rådet och kommissionen har i stora drag intagit samma ståndpunkt angående programmet.

Jag stöder därför helt och fullt texten i den gemensamma ståndpunkten som utgör villkoren för att förslaget till beslut om att inrätta programmet kan antas snabbt. Denna text ändrar inte innehållet i kommissionens ursprungliga förslag, men den ökar tydligheten och ger mer insyn i genomförandet av programmet, framför allt i budgetfrågorna.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. (PT) I och med att Europas befolkning blir äldre och globaliseringen av ekonomin ökar har det blivit allt mer nödvändigt att lägga särskild vikt vid socialpolitiken för att stärka den regionala och sociala sammanhållningen inom EU.

Progress-programmet är mer än ett viktigt instrument för socialpolitiken. Det visar att parlamentet medger att den offentliga politiken fortfarande spelar en central roll för att främja sysselsättning, social trygghet, social integration, goda arbetsvillkor, att bekämpa diskriminering samt att främja mångfald och jämlikhet mellan kvinnor och män.

EU:s företrädare måste naturligtvis se över de indikatorer för ekonomisk tillväxt som måste förbättras.

För att detta ska ske måste medlemsstaterna inse att framsteg måste göras på vissa nyckelområden som t.ex. att göra mer konkreta framsteg i inrättandet av den inre marknaden.

Åsikten att det som behövs är ett ökat Europa-perspektiv och mindre egenintresse är ytterligare en viktig faktor för att nå framgång i politiken för regional och social sammanhållning.

Jag välkomnar att Progress kommer att göra detta enklare genom att fortsätta utveckla åtgärder som lagts fram inom ramen för fyra tidigare program, vilket ligger i linje med kommissionens avsikt att konsolidera och rationalisera EU:s finansieringsinstrument.

- Betänkande: Krehl (A6-0281/2006)

  Bernadette Bourzai (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för godkännandet av de strategiska riktlinjerna om sammanhållning, men jag vill betona att reformen av regionalpolitiken ägde rum under den svåra tid då budgetplanen förnyades och i samband med återupplivandet av Lissabonstrategin som tydligt innebar en annan inriktning på målen.

Att helt och hållet inrikta målen mot innovation, kunskapsbaserad ekonomi och konkurrenskraft i de gamla medlemsstaterna är faktiskt inte tillräckligt för att garantera målen om territoriell sammanhållning och hållbar utveckling, vilket jag får intryck av är det som prioriteras.

Jag beklagar särskilt att parlamentet inte samtyckt till öronmärkningen av anslagen till Lissabonmålen och klassificeringen av utgifterna.

Jag anser också att det är beklagligt att den territoriella dimensionen av sammanhållningen inte uttryckligen beaktades som en enskild strategisk riktlinje. Detta är ändå inte tillräckligt för utvecklingen av isolerade landsbygdsområden. Det öde som väntar dem i programmet oroar mig, eftersom det fortfarande inte finns någon tydlig uppdelning av åtgärderna från ERUF (Europeiska regionala utvecklingsfonden) och EJFLU (Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling) som är en del av den gemensamma jordbrukspolitiken och har mycket begränsade resurser.

  Brigitte Douay (PSE), skriftlig. – (FR) Gemenskapens strategiska riktlinjer för 2007–2013 har slutligen antagits av Europaparlamentet. Jag stöder föredragandens rekommendationer om att godkänna dessa riktlinjer.

Under debatten uppmärksammade jag dock kommissionen på utmaningen med det gränsöverskridande samarbetet som bör göra det möjligt för oss att minska skillnaderna mellan unionens gränsregioner, under förutsättning att de olika belopp som tilldelas från strukturfonderna på grund av statistiknomenklaturen inte hindrar sammanhållningsmålen och ökar olikheterna.

Vi måste utarbeta villkor för en välavvägd ekonomisk, social och territoriell utveckling på båda sidor gränsen och särskilt betona program som syftar till att åstadkomma gränsöverskridande samarbete.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Det snabba antagandet av gemenskapens strategiska riktlinjer är en mycket viktig faktor i den pågående processen rörande planering av bistånd från EU-fonderna till medlemsstaterna i samband med reformen av sammanhållningspolitiken för 2007–2013 med målsättningen att de nya finansiella programmen ska vara i drift den 1 januari 2007.

Parlamentet uttalade sin ståndpunkt om riktlinjerna vid sammanträdet den 18 maj i en resolution som parlamentet antog med utgångspunkt från Krehls betänkande om förberedelserna inför samtyckesförfarandet om gemenskapens strategiska riktlinjer för perioden 2007–2013 (En sammanhållningspolitik för att stödja tillväxt och sysselsättning), vilket jag stödde och röstade ja till.

Rekommendationen av Constanze Angela Krehl om förslaget till rådets beslut om gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållningen grundas på parlamentets resolution av den 18 maj.

Jag röstade därför ja igen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Nu när majoriteten i parlamentet har gett sitt samtycke till gemenskapens strategiska riktlinjer om sammanhållningspolitiken för 2007–2013 kommer medlemsstaterna att lämna in sina nationella strategiska referensramar.

Vi godtar inte den förändring som dessa strategiska riktlinjer innebär, eftersom de leder till att sammanhållning kommer i andra hand efter konkurrenskraft. Med andra ord blir målen rörande den ekonomiska och sociala sammanhållningen underordnade Lissabonstrategins mål och den nyliberala agendan i strategin om att avreglera marknaderna och de offentliga tjänsterna, vilket främjar avreglering och leder till minskad trygghet på arbetsmarknaden, privatisering av socialförsäkringarna och utförsäljning av undervisning och forskning till högstbjudande.

Det är med andra ord en agenda som undergräver den ekonomiska och sociala sammanhållningen och ökar de territoriella och sociala skillnaderna.

Införandet av en minimikvot av medel för dessa ändamål – minst 60 procent till konvergensregioner – är därför oacceptabel, eftersom det sätter motsatta mål mot varandra, särskilt med tanke på att medlen har skurits ned från 0,41 procent i den föregående ramen till 0,37 procent av BNI.

Vi är dessutom emot att – särskilt i detta sammanhang – öka användningen av privata-offentliga partnerskap.

Vi röstade därför nej.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig (EN) Herr talman! Jag gratulerar föredraganden Constanze Angela Krehl till detta välavvägda betänkande om denna viktiga fråga. I Skottland har vi lång erfarenhet av att använda strukturfonderna effektivt och väl, och det är viktigt att fonderna fortsätter att utvecklas så att de kan möta EU:s behov. Det här betänkandet innehåller ordentlig kännedom om utvecklingen och förslag om ett antal nyttiga steg framåt och jag välkomnar det helhjärtat.

- Betänkande: Rapkay (A6-0275/2006)

  Gilles Savary (PSE). – (FR) Herr talman! Jag vill förklara varför jag efter gårdagens mycket intressanta debatt och dagens omröstning röstade emot Bernhard Rapkays betänkande. Skälet är helt enkelt att jag inte kan undgå att se att det är en brakseger för liberalerna.

Vi röstade ja till avregleringen av offentliga tjänster, nej till ett ramdirektiv, nej till att särskilja mellan tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och tjänster av allmänt intresse, ja till tillämpning av konkurrenslagstiftningen på alla tjänster av allmänt intresse och deras exakta definition, nej till definitionen av ”in-house”, med andra ord statlig kontroll och nej till de särskilda Altmark-kriterierna. Vi tar under dessa omständigheter ett avsevärt steg tillbaka jämfört med de tidigare resolutionerna av Herzog och Langen 2001, och kommissionen föreslår nu ett nytt meddelande i slutet av året.

Med andra ord låter vi nu mängder av gemenskapens lagstiftning och lokala offentliga myndigheter ställas inför en osäker domstol. Vad menas med statlig kontroll? Vad menas med interkommunala organisationsformer? Vad menas med blandekonomisamhälle? Vilka eftergifter måste göras för marknaden och konkurrenslagstiftningen? Detta vet vi fortfarande inte och det är därför jag kommer att fortsätta att förespråka texter som gör det möjligt för oss att mer bestämt betona subsidiaritet. Tyvärr tror jag att vi är långt ifrån att uppnå det, och det är nu ett krig vi förlorar. Jag hoppas att det inte är ett slutgiltigt nederlag.

  Jean-Louis Bourlanges (ALDE). – (FR) Herr talman! Vi röstade inte ja till Bernhard Rapkays betänkande av en mycket speciell orsak: det är ett helt omotiverat steg tillbaka jämfört med konstitutionens text.

I texten till förslaget till konstitution föreskrevs en europeisk lagstiftning med principer och villkor som skulle göra det möjligt för oss att tillhandahålla, genomföra och finansiera tjänster i allmänt ekonomiskt intresse. Detta skulle därför vara vad vi för närvarande kallar ett ramdirektiv. I betänkandet har man frångått denna princip, och genom att förkasta ändringsförslag nr 10 förkastas dessutom konstitutionsfördraget formellt i betänkandet och officiellt motstånd mot det uttrycks.

Följaktligen är jag mest oroad över att parlamentet egensinnigt slagit in på en väg där det hävdar att det fullt ut stöder konstitutionsfördraget, men när det gäller något viktigt eller avgörande för allmänheten i vissa länder drar det sig tillbaka utan motivering.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Bernhard Rapkays betänkande om kommissionens vitbok om tjänster av allmänt intresse, eftersom det är ett välavvägt betänkande. Han har i synnerhet vågat påpeka att det är omöjligt att ge en enhetlig definition av tjänster av allmänt intresse i en så heterogen social och ekonomisk miljö som Europeiska unionen, och att subsidiaritetsprincipen på detta område måste omarbetas, och låta det vara upp till medlemsstaterna att definiera vad som ska och inte ska klassificeras som allmänt intresse och att direkt agera i enlighet med deras beslut. På grund av svårigheterna att i första behandlingen nå en politisk kompromiss om tjänstedirektivet är debatten om tjänster av allmänt intresse långt ifrån avslutad. Vi måste brådskande lagstifta på EU-nivå inom särskilda sektorer, nämligen sociala tjänster och sjukvårdstjänster av allmänt intresse för att de ska vara säkra legalt. Denna fråga kommer slutligen att vara viktig när det gäller EU-områdets konkurrenskraft, som vi måste uppmärksamma noggrant.

  Bernadette Bourzai (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade nej till Bernhard Rapkays betänkande om kommissionens vitbok om tjänster av allmänt intresse eftersom flera ändringsförslag som var mycket viktiga för mig förkastades, särskilt ändringsförslaget om ett ramdirektiv om tjänster av allmänt intresse och ändringsförslagen om förtydligande av kriterierna som särskiljer tjänster av allmänt intresse från tjänster av allmänt ekonomiskt intresse samt kriterierna för beviljande av ersättning för tillhandahållande av offentliga tjänster och internt tillhandahållande.

Vi får inte ge upp i dessa viktiga frågor om framtiden för offentliga tjänster i våra länder, och vi får inte ta ett steg tillbaka jämfört med det som parlamentet antog i Herzogs resolution 2004 och Langens resolution 2001, särskilt inte när den socialistiska gruppen i Europaparlamentet har förberett ett förslag om ramdirektiv om tjänster av allmänt intresse som är mer långtgående.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Som föredragande för utskottet för transport och turism om kommissionens vitbok om tjänster av allmänt intresse kämpade jag för följande:

– Att helt och hållet undanta tjänster av allmänt intresse – både icke-ekonomiska och ekonomiska – från tillämpningsområdet för direktivet om tjänster på den inre marknaden (”tjänstedirektivet”).

– Att istället anta ett ramdirektiv, kalla det vad ni vill, om tjänster av allmänt intresse (vilket skulle inbegripa tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, även om detta inte hindrar att dessa senare blir föremål för en särskild förordning för sektorn).

– Att införa en definition av tjänster av allmänt intresse samt ett förtydligande av skillnaden mellan tjänster av allmänt icke-ekonomiskt intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, för att nå rättslig klarhet.

I stora drag känner jag att dessa tankegångar har tagits upp i betänkandet. Jag stödde därför betänkandet och röstade ja till det.

Jag är dock besviken över att betänkandet inte innehöll ytterligare några av de viktigaste förslagen som jag lade fram i det yttrande för vilket jag var föredragande, nämligen att inom ramen för tjänster av allmänt intresse erkänna de yttersta randområdenas unika situation med tanke på de särskilda strukturella och permanenta hinder som de ställs inför.

  Anne Ferreira (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot Bernhard Rapkays betänkande av följande skäl: För det första har inte kommissionen ombetts att föreslå ett ramdirektiv om tjänster av allmänt intresse. Myndigheter, samhällen med blandekonomi och interkommunala organisationer ställs nu inför ett hot på grund av risken för tvister till följd av konkurrenslagstiftningen. José Manuel Barroso hade inte fel när han under debatten konstaterade att det inte rådde samförstånd om ett förslag till ramdirektiv.

Genom att inte definiera tjänster av allmänt intresse och den särskilda lag som ska tillämpas på dem låter kommissionen de offentliga tjänsterna vara föremål för bestämmelser om marknaden och därmed konkurrenslagstiftningen.

Det är nu inte längre rätt tidpunkt att offentliggöra ytterligare ett meddelande eller att lägga fram nya förslag om särregler för sektorer. Vi förväntar oss att kommissionen följer parlamentets beslut och så snart som möjligt utvärderar den avregleringspolitik som förs. Vi vet att resultaten är långt ifrån de mål som offentliggjorts.

I denna resolution anses inte tjänster av allmänt intresse vara en grundpelare för den europeiska sociala modellen eller ett sätt att uppnå EU:s mål för samhällelig, ekonomisk, miljömässig och territoriell sammanhållning.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi röstade emot detta betänkande, eftersom dess huvudsyfte är att underkasta de offentliga tjänsterna konkurrens och en framtida inre marknad för tjänster mot bakgrund av den kompromiss som uppnåddes i rådet om det välkända Bolkensteindirektivet.

Samtidigt tar det upp effekterna av sektorsvisa avregleringar som redan har genomförts på områden som transporter, energi och kommunikationer. I motsats till vad som hävdas, och som många användargrupper och konsumentskyddsorganisationer har visat, har avregleringarna lett till att det blivit svårare att få tillgång till tjänster, att tjänsternas kvalitet har försämrats, att priserna stigit och att tusentals jobb har försvunnit under förevändning att sektorerna ska omstruktureras.

Tanken att ur ett kommersiellt perspektiv dela upp tjänster av allmänt intresse i ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster är faktiskt delvis ett försök att låta nästan alla offentliga tjänster underställas marknaden.

Vår ståndpunkt är att försvara medlemsstaternas exklusiva behörighet och makt över att ange hur de offentliga tjänsterna ska finansieras och hur finansieringen ska organiseras. Offentligt ägande är nämligen ett grundläggande sätt att skydda de offentliga tjänsternas höga kvalitet och garantera att de är allmänt tillgängliga på hela EU:s territorium, att de tillhandahålls till socialt rimliga priser och att slutanvändarna är demokratiskt delaktiga i definiering, förvaltning och fastställande av tjänsternas kvalitet.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Bernhard Rapkays betänkande om tjänster av allmänt intresse, ekonomiska och andra, utlovar ännu mer invecklad EU-lagstiftning och ytterligare inblandning från kommissionen i medlemsstaternas budget- och skattesystem och i de lokala myndigheterna. Allt detta är ett brott mot subsidiaritetsprincipen som föredraganden trots detta nämner då och då.

Europas invånare måste ständigt påminnas om att avregleringen av de offentliga tjänsterna med de alltför välkända konsekvenserna är kommissionens sätt att hålla fördragen som legal gisslan.

Men marknaden kan inte i sig garantera varken kvalitet eller fullgörande av de uppgifter som är förbundna med dessa tjänster, oavsett om de är knutna till samhället, territoriell planering eller strategiska och nationella intressen.

De offentliga tjänsterna, vare sig de är lönsamma eller inte, måste vara medlemsstaternas exklusiva behörighet, både när det gäller definitionen och organisationen av dem, tilldelningsförfaranden, antal och egenskaper hos de organ som anförtros dem och även när det gäller finansieringsmetoder.

  Jean Lambert (Verts/ALE), skriftlig (EN) Jag röstade emot Rapkaybetänkandet därför att jag anser att den slutgiltiga texten inte ger tillräckligt stöd för tjänster av allmänt intresse (public service). Direktiv som endast är sektoriellt grundade kommer endast att leda till att det stora allmänna intresset urholkas och att vinstgivande sektorer särskiljs. Det finns aspekter av sociala tjänster som ger stöd åt utbildningssektorn, olika boendeformer som tjänar ett allmänt intresse, även om de inte enbart är i en utsatt social sektor, etc. – ett sektoriellt synsätt är inte tillräckligt. Som vi så ofta har gjort inom miljöområdet så behöver vi först ett övergripande ramdirektiv där man fastställer det allmännas intresse innan vi ger oss i kast med specifika sektorer. Vi kan finna en rättslig grund. Det räcker inte för folk att säga att detta ligger inom medlemsstaternas behörighet, när samma medlemsstaters regeringar använder marknadsregler, tjänstedirektivet och andra sätt för att bakvägen uppnå liberalisering. Jag hoppas att de som stödde ändringsförslaget om liberalisering, de som röstade emot ett övergripande direktiv och röstade för det slutgiltiga betänkandet kommer att kunna förklara för sina kolleger i de lokala och regionala regeringarna varför de inte på ett mer kraftfullt sätt försvarade den public service som deras kolleger måste leverera.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Bernhard Rapkays betänkande om tjänster av allmänt intresse är till en början tilltalande. I det talas om att mer ska göras för att skydda de offentliga tjänsterna och subsidiaritetsprincipen, att demokratisk respekt ska visas nationella traditioner och att definitionerna av tjänster av allmänt intresse ska förtydligas genom det särskilda införandet av begreppet ”icke-ekonomiskt” intresse.

Dessa goda avsikter kan lura människor, särskilt när förslaget till ramdirektiv nu tycks ha övergetts. Ganska många bindande bestämmelser kommer dock att konkurrera med medlemsstaternas företrädesrätt, som t.ex. kontrollen över finansieringsmetoderna. Dörren står därför fortfarande öppen för att man följer en egensinnig EU-positiv väg i framtiden.

Slutligen är det helt klart omöjligt för mig att rösta för denna text, eftersom den hänvisar till konstitutionsfördraget – konstitutionen – som i betänkandet hävdas skulle ge bättre garantier för tjänster av allmänt intresse vilka nu drabbas av den röra som EU-lagstiftningen befinner sig i. Jag vill påpeka att konstitutionen för Europa förkastades på demokratiskt sätt av folken i Nederländerna och Frankrike.

Denna text som i slutändan inte tar ställning i debatten förtjänar endast en nedlagd röst.

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot Bernhard Rapkays betänkande. I det medges inte behovet av ett ramdirektiv för tjänster av allmänt intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, och därmed lämnas dörren öppen för en fortsättning på den nuvarande processen med avreglering som äventyrar våra offentliga tjänster och möjligheten för alla oavsett bostadsort att få tillgång till dessa nödvändiga tjänster.

Ett ramdirektiv skulle garantera standardisering för användarna, jämlikhet för medborgarna och regionerna, territoriell planering, långsiktig kontinuitet för de tjänster som tillhandahålls samt en standardnivå på kvaliteten.

Vi måste brådskande stoppa denna generella avreglering som varken är till nytta för de anställda som deltar i denna verksamhet eller för medborgarna.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Tjänster av allmänt intresse, och den skillnad som görs mellan dem med avseende på ekonomiska och icke-ekonomiska intressen, ligger inom räckhåll för stora företag så att de kan kommersialisera och möta de behov som vanligt folk har och därmed öka sina vinster.

EU skärper förbudet mot statliga stöd under förevändning att skydda konkurrensen och främja en fullständig avreglering och privatisering av tjänster för att låta stora företag komma in på marknaden. Inom ramen för den inre marknaden och stabilitetspakten säljer medlemsstaterna ut allmänhetens välfärd och ökar därigenom kapitalets makt. Enligt EU måste tjänster som är lönsamma för kapitalet säljas ut.

Resultaten av denna politik kommer att bli särskilt smärtsamma för arbetstagarna. Tusentals arbetstillfällen kommer att försvinna, förhållandena på arbetsmarknaden kommer att försämras och levnadsstandarden kommer att sjunka. De konsekvenser vi redan har sett för tjänster som drabbats av kapitalistiska omstruktureringar och privatiseringspolitiken kommer att vara särskilt negativa för dem som använder tjänsterna, särskilt de lägre samhällsklasserna.

Det grekiska kommunistpartiet röstade nej till Europaparlamentets resolution, vari uppdelningen av tjänsterna av allmänt intresse i ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster accepteras och utförsäljningen och handel med dessa tjänster främjas. Partiet stöder arbetstagarnas kamp för bättre och billigare offentliga tjänster, som ökar människors levnadsstandard och inte monopolens vinster.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Bortsett från den kapitalistiska och marknadsekonomiska modellen, som vi förespråkar, kommer det alltid att finnas behov av att offentliga tjänster tillhandahålls av offentliga organ, antingen direkt eller indirekt. Av detta skäl och med tanke på att denna fråga kommer fram i många gemenskapsåtgärder – även om syftet bara är att undanta dem från åtgärdernas tillämpningsområde – är det förståeligt att kommissionen lägger fram sin ståndpunkt i denna fråga.

Med detta sagt vill jag göra tre reservationer med tanke på utvecklingen i framtiden. För det första kan inte EU tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, och det gäller i allt högre grad också tjänster av allmänt intresse (eventuella undantag bör helst grundas på samarbete mellan medlemsstaterna). Lagstiftningen om dessa tjänster bör i allt högre grad vara på nationell nivå, även om den också bör vara förenlig med bestämmelserna för den inre marknaden och principerna om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster.

Slutligen är jag förfärad över att kommissionen i resolutionen om detta ämne uppmanas att lägga fram en omfattande analys ”av effekterna av den hittillsvarande avregleringen, särskilt när det gäller konsumenternas och de berörda anställdas situation”. Genom termen ”berörda” införs en ideologisk vinkling i ett sammanhang där opartiskhet bör råda.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. (PT) EU:s inre marknad har redan visat sig vara framgångsrik när det gäller att avreglera ett stort antal tjänstesektorer som på senare tid har varit till nytta för konsumenter och anställda inom EU.

För att ge den europeiska ekonomin ny stimulans måste dock EU ta ytterligare ett kvalitativt språng framåt för att fullborda den inre marknaden och därigenom dra största möjliga nytta av den.

Detta språng framåt kan göras genom initiativ på området för tjänster av allmänt intresse, offentliga tjänster som inte är av kommersiellt slag och som huvudsakligen finansieras med offentliga medel.

Jag anser att den exakta definitionen, formuleringen, organisationen och finansieringen av tjänster av allmänt intresse bör fortsätta att rymmas inom medlemsstaternas behörighetsområde, så att verkligheten i medlemsstaterna återspeglas och den regionala och lokala självständigheten respekteras.

Tillhandahållande av tjänster av allmänt intresse på lokal, regional och nationell nivå har gått stick i stäv med gemenskapslagstiftningen. Dessa tjänster befinner sig i en rättslig gråzon på EU-nivå, eftersom det är oklart vilka bestämmelser som gäller för tjänster av allmänt intresse – exempelvis beträffande konkurrens, offentliga tävlingar och den inre marknaden. EG-domstolens rättspraxis har varit till föga hjälp för att undanröja oklarheterna.

Jag stöder betänkandet, eftersom det gör det möjligt att tydligt skilja mellan å ena sidan tillämpningen av gemenskapslagstiftningen och å andra sidan fullfölja de mål som ligger i allmänhetens intresse för tillhandahållande av tjänster av allmänt intresse.

- Betänkande: Eurlings (A6-0269/2006)

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Österrikiska folkpartiets delegation röstade ja till den första delen i punkt 69, eftersom vi ser detta som en process med ett öppet resultat, men vi röstade nej till den andra delen på grund av att den motsäger den första delen. I den slutliga omröstningen röstade vi ja, trots majoritetsstödet till den andra delen, därför att vi anser att betänkandet inte är ett omdöme om målet, utan snarare om de nuvarande förhandlingarnas utveckling och att det är en kritisk och objektiv diskussion om Europeiska unionens gemensamma lagar och resolutioner snarare än en slutlig röst och ett yttrande. Jag ville säga detta för att undvika motsägelser och feltolkningar.

  Michl Ebner (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag har avsiktligt och med övertygelse röstat ja till den första delen av punkt 69 och nej till den andra delen, eftersom jag anser att det goda arbete som Camiel Eurlings och många andra ledamöter har gjort faktiskt har lett till en rad frågor och situationer som talar emot Turkiets anslutning, och det är ett skäl till varför förhandlingarna inte bör ha anslutning som slutmål.

Av detta skäl har jag röstat nej till betänkandet som helhet. Vi bör koncentrera oss på punkt 71 och försöka hitta ett sätt att binda Turkiet till EU:s strukturer, och vi bör göra likadant för andra grannländer för vilka möjligheten att bli medlemsstat inte bör utlovas och vilka vi ändå inte tror kan uppnå det.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Även om det inte råder något tvivel om att det innehåller några bra och intressanta punkter – inte minst det sätt på vilket det klargörs att Turkiet inte är redo för EU och också att det troligen aldrig kommer att bli det – röstade jag emot Camiel Eurlings betänkande på grund av att den turkiska regeringen endast hänger sig åt att visa upp en vacker fasad i och med att den har gått med på ett antal reformer utan att genomföra dem, för att inte tala om att vi inte kommer närmare lösningen av vissa problem som i hög grad riskerar att ställa till skador, som till exempel. konflikten om Cypern, det kurdiska problemet och erkännandet av folkmordet på armenierna. Alla dessa frågor borde ha lösts långt innan förhandlingarna inleddes, inte minst med tanke på de 1,3 miljarder euro som Turkiet har fått de senaste åren i föranslutningsbistånd. Jag anser att det nu är dags att vi gör vad EU:s medborgare har gjort länge, att ärligt säga nej till anslutningsförhandlingarna.

  Jacques Toubon (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Många av oss lade ner vår röst på Camiel Eurlings betänkande, och vi gjorde det av följande skäl:

Vi skulle ha röstat ja till betänkandet eftersom det, som jag sa i går, är det mest kritiska betänkande som parlamentet någonsin har antagit om Turkiets beteende gentemot Europeiska unionen. Genom omröstningen har dock parlamentet tyvärr avböjt att se ett erkännande av folkmordet på armenierna som en förutsättning för medlemskap, och trots våra och flera ledamöters röster har parlamentet också antagit bestämmelser som underförstått innebär att anslutning är det enda förhandlingsresultatet.

Vi samtycker inte till dessa två punkter. Det betyder dock inte att vi har velat motsätta oss de insatser som Camiel Eurlings och utrikesutskottet har gjort. De har sänt mycket starka signaler från parlamentet, och det är skälet till varför vi lade ner våra röster.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! Ursprungligen var min avsikt att rösta för Eurlings betänkande i dag, även om jag som stark motståndare till Turkiets anslutning anser att man i betänkandet förbiser det väsentliga i frågan. Flera ändringsförslag, särskilt de som rörde Armenien, fick mig dock att ändra mig under omröstningen och det slutade med att jag röstade emot betänkandet.

Vad Camiel Eurlings betänkande dock gjorde var att visa att stämningen i parlamentet och i Europa har ändrats i rätt riktning under de senaste två åren och att vi måste bli mer medvetna om att Turkiet på så många punkter misslyckas att uppfylla Köpenhamnskriterierna om anslutning. Det var därför bra att föredraganden påminde oss om folkmordet på armenierna, men dagens omröstning gör att liberalerna, de gröna och socialisterna i Europaparlamentet framstår som dumma. De är så uppfyllda av de mänskliga rättigheterna och av stora principer, men när det verkligen gäller och de står inför politikens realiteter lyckas de inte leverera. Det är svårt att föreställa sig en mer självisk attityd. Det verkar som att inte alla folkmord är värda att minnas.

Samma sak gäller frågan om Cypern. Många här i parlamentet tycks glömma att den norra delen av Cypern, som styrs av en terroristregim, i mer än trettio år har varit i Turkiets händer, ett land som aldrig kan och inte heller bör blir en medlemsstat i Europeiska unionen.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag röstade också emot Camiel Eurlings betänkande, eftersom det fortfarande bygger på föresatsen att Turkiets anslutning är önskvärd. Men om vi undersökte den imponerande listan över allvarliga problem skulle vi veta bättre. Att ta bort nyckelklausulen om folkmordet på armenierna är en skandal. Den verkliga konsekvensen av det är att vi i Europaparlamentet tar avstånd från de två resolutioner som vi tidigare har antagit om detta ämne. Det uppmuntrar också den turkiska regeringen att fortsätta med sin politik att med statens stöd förneka folkmordet.

I detta sammanhang vill jag också fördöma den brist på styrka som grupperna på vänstersidan har visat. Valloniens Partie socialiste drog exempelvis tillbaka sitt stöd för erkännande av folkmordet på armenierna av rädsla för att förlora röster bland den ökande turkiska väljarkåren i Bryssel, där val kommer att hållas om två veckor. Så mycket för människor som hävdar att de håller fast vid stora principer. Tala om hyckleri!

  Albert Deß (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill också lämna in en röstförklaring om Camiel Eurlings betänkande. Även om betänkandet innehåller många uttalanden som jag kan skriva under på röstade jag slutligen emot antagandet på grund av att jag i grunden är emot Turkiets medlemskap i Europeiska unionen och det i betänkandet – även om det häri sätts upp många villkor – inte utesluts fullständig status som medlemsstat som ett mål. Ett annat skäl till varför jag röstade nej var att betänkandet inte innehåller någon uppmaning om att anslutningsförhandlingarna med Turkiet ska avbrytas med omedelbar verkan.

Det är oacceptabelt att vi fortfarande förhandlar med en turkisk regering vars medlemmar nyligen har jämfört påven Benedictus med Hitler och Mussolini. Politiker av turkiskt ursprung har gjort de mest avskyvärda uttalanden som reaktion på påven Benedictus tal i mitt eget land. I denna fråga ska jag dock förlita mig på det franska folket, som liksom jag antar att majoriteten av dem kommer att rösta nej till Turkiets anslutning, så att någon sådan aldrig kommer till stånd.

  Jean-Louis Bourlanges (ALDE). – (FR) Herr talman! Vi i UDF stöder mycket starkt Camiel Eurlings betänkande, eftersom det innehåller några mycket kraftfulla sanningar som måste bli kända. Trots det var vi tvungna att lägga ned våra röster. Varför? För det första just därför att tanken om förstärkt partnerskap som alternativ till ren anslutning tycks uteslutas i betänkandet. Det är orealistiskt, särskilt på grund av att parlamentet genom att förkasta punkten om Armenien sänder ut en utomordentligt negativ signal.

Jag skulle vilja påpeka att vi 2004 röstade för en resolution i vilken vi uppmanade till erkännande om folkmordet på armenierna, och 2005 röstade vi för en resolution i vilken vi uppmanade till ett erkännande av folkmordet och såg detta som en förutsättning för anslutning.

Allt detta har vi glömt i dag. Vilket budskap har sänts? Jo, ett budskap att detta är ett parlament som ändrar åsikt och som glömmer sina resolutioner. Ett enkelt budskap – att vi säger följande till Turkiets folk: Ni behöver inte skynda er att ändra er i denna fråga. Ni får fortsätta att se omnämnanden av folkmordet som ett åsiktsbrott, och när allt är sagt och gjort kommer vi inte att uppmana er att erkänna folkmordet. Detta är ett extremt allvarligt budskap. Jag beklagar att det har sänts och att det har hindrat oss från att rösta för det som är, vilket jag vill tillägga, ett utmärkt betänkande av Camiel Eurlings.

  Mario Borghezio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Under debatten om utvärderingen av Turkiets förmodade framsteg mot anslutning till Europeiska unionen och sedan vi godkände en viktig resolution om folkmordet på armenierna har jag undrat vad vi kan begära av Turkiet förutom ett tydligt slutligt åtagande på detta område: att särskilt åta sig att respektera de mänskliga rättigheterna och godta de värden som Europeiska unionen grundas på.

Dagens omröstning har i stället återigen visat den politiska korrekthetens hyckleri genom att man försöker bortse från behovet av ett yttrande i vilket man tydligt tar ställning utifrån de krav som EU måste ställa på Turkiets ledare och institutioner – det folk som mötte påvens ord och kommande besök med ett vulgärt och våldsamt språk och med maffialiknande hot.

I Europa ser man fortfarande bara på medan skolböckerna i Turkiet lär ut till de turkiska barnen att folkmordet på armenierna är en historisk lögn. Människor hade rätt när de sa att vi borde lyssna noga till den kritik som riktades mot dem som ville skriva om historien. Det är en skandal! Turkiet vägrar fortfarande att erkänna de mänskliga rättigheterna – inte bara armeniernas rättigheter, utan också kurdernas – medan EU genom hyckleri förblir skamligt tyst. Vi har inte längre ett Europa där man värnar om de mänskliga rättigheterna, utan ett Europa där man helt struntar i de mänskliga rättigheterna!

  Renate Sommer (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag röstade för antagandet av Eurlings betänkande i tron att det var bra, kritiskt och det bästa betänkande av detta slag som hittills hade lagts fram. Jag röstade för betänkandet även om jag inte gillar allt som står i det. Jag tycker exempelvis inte om det sätt på vilket man i betänkandet behandlar den armeniska frågan. Låt oss föreställa oss att förintelsen under Hitlertiden i Tyskland alltid hänvisades till med citationstecken eller endast beskrevs som ”den så kallade förintelsen”. Det är på detta sätt som den armeniska frågan hanteras i Turkiet. Jag röstade för Eurlings betänkande, trots att en majoritet stödde införandet av en mening i vilken det stod att det mål man skulle rikta in sig på var att Turkiet skulle få fullt medlemskap i Europeiska unionen, ett mål som jag naturligtvis inte stöder på grund av att Turkiet varken är redo för anslutning eller är villigt att följa våra krav, och eftersom jag vet – liksom alla här i parlamentet – att EU inte har råd att ha Turkiet som medlemsstat. Jag ansåg att det var lätt att rösta för detta betänkande, eftersom de uttalanden som jag inte ville skulle införas, men som ändå har införts, och som jag nyss har räknat upp, helt uppenbart är så orimliga att betänkandet som helhet ändå på ett bra sätt återspeglar Europaparlamentets ståndpunkt.

  James Hugh Allister (NI), skriftlig. (EN) Jag röstade emot Eurlingsbetänkandet eftersom jag fortfarande bestämt är emot att Turkiet, som inte är ett europeiskt land, ska få medlemskap i EU. De som hävdar att utvecklingen mot ett medlemskap kan medföra att Turkiet helt och hållet kommer att uppfylla kraven när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter visar sig tyvärr ha fel, inte minst på grund av avsaknaden av tillräckliga framsteg som erkänns i betänkandet. När det gäller reformer, mänskliga rättigheter, religiös frihet, Cypern och Armenien har vi inte uppnått någonting, däremot har vi i gengäld slösat bort och kommer fortsättningsvis att slösa bort miljoner i föranslutningsstöd. Det är inte första gången som EU utnyttjas.

EU:s längtan efter oändlig utvidgning drivs av ett behov av att få identitetsstärkande världsstatus, något som går hand i hand med satsningen på att, med hjälp av den avslagna konstitutionen, bli en superstat. Turkiets medlemskap, en ännu större utvidgning och konstitutionen utgör delar i samma storslagna plan.

  Bernadette Bourzai (PSE), skriftlig. – (FR) Ett år efter det att anslutningsförhandlingarna med Turkiet inleddes granskas i Eurlings betänkande de framsteg som gjorts och de problem som dykt upp.

Tack vare att vissa ändringsförslag har lagts fram har det gått att balansera detta betänkande så att det som gjorts av Turkiet beaktas men att även de områden lyfts fram som fortfarande är problematiska, såsom Turkiets underlåtenhet att underteckna Ankaraprotokollet och behandlingen av minoriteter.

I fråga om folkmordet på armenierna måste det ovillkorligen erkännas av Turkiet. Men detta erkännande kan inte framställas som en förutsättning för anslutning, med avseende på Köpenhamnskriterierna.

När det gäller paragrafen om möjligheten till ett utökat samarbete mellan EU och Turkiet i händelse av ett sammanbrott i förhandlingarna så är en sådan åtgärd för närvarande inte på sin plats. Vi är mitt upp i en pågående process och vi kan inte redan på detta stadium vara pessimistiska i fråga om utgången av förhandlingarna.

Med denna röst vill jag visa på de avsevärda framsteg som Turkiet måste göra för att kunna ansluta sig till Europeiska unionen, men i och med att jag gör det vill jag inte lägga ytterligare hinder i vägen för en eventuell anslutning.

Enligt min uppfattning utgör Turkiets inträde i EU ett gynnsamt tillfälle både för Turkiet och för Europa.

  Marco Cappato (ALDE), skriftlig. – (IT) Herr talman! På Transnationella radikala partiets vägnar röstade jag mot Eurlings betänkande om Turkiet eftersom parlamentet därigenom godkänner att Europeiska unionen återigen avskärmar sig från Medelhavsområdet och Mellanöstern. I stället för att visa sin beredvillighet att påskynda processen för att integrera Turkiet i Europa föreslår parlamentet alternativa sätt att föra Ankara närmare Bryssel som inte har något att göra med seriösa anslutningsförhandlingar.

Europeiska unionen får inte bara avskärma sig och enbart inrikta sig på sin konstitution, som ordförande Barroso förklarade för oss för några dagar sedan. Det bör inte heller sätta sitt hopp till påvens goda förbindelser för att etablera en dialog med den islamska världen och Mellanöstern såsom det föreslås i Eurlings betänkande. Josef Ratzinger är inte Javier Solana.

I stället bör vi med utgångspunkt i Marco Pannellas vädjan om fred i Mellanöstern blåsa nytt liv i våra federalistiska och demokratiska ambitioner och bygga upp ett Europa som kan omfatta så många människor som möjligt i ett politiskt projekt för frihet, demokratiska reformer och fred.

  Richard Corbett (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet och jag stöder principen om turkiskt inträde i Europeiska unionen när anslutningsförhandlingarna väl slutförts, förutsatt att Turkiet uppfyller de nödvändiga krav som ställs när det gäller mänskliga rättigheter, det demokratiska systemets funktion, respekt för minoritetsgrupper och försoning med det förflutna.

  Lena Ek, Cecilia Malmström och Anders Wijkman (PPE-DE), skriftlig. Utvecklingen i Turkiet är inom ett flertal områden mycket bekymmersam. Flera fall där journalister och författare blivit arresterade och åtalade för att de begått brott mot ”turkiskheten” har uppmärksammats. Samtidigt som utvecklingen naturligtvis är mycket oroväckande får man inte glömma bort de demokratiska och reformvänliga krafter som finns i landet. Det är nu vår uppgift, EU:s uppgift, att fortsätta att hjälpa och stödja dessa krafter att få Turkiet på rätt väg igen.

Camiel Eurlings tar i betänkandet upp rättfärdigad kritik mot Turkiet. Men han för också in kritik som gör att Turkiet behandlas annorlunda än andra kandidatländer. Det är inte acceptabelt. Det är viktigt att Turkiet gör upp med sin historia, och med Armenien. Men det ska inte få avgöra huruvida förhandlingarna med Turkiet ska fortsätta eller inte.

Det är viktigt att EU nu känner ansvar och inte spelar fundamentalister och bakåtsträvare i händerna utan att vi röstar igenom ett balanserat betänkande. Vi har därför valt att rösta för punkt 50 och de ändringsförslag som står för en konstruktiv hållning gentemot Turkiet.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade emot ändringsförslag 51 från min egen grupp om punkt 50 i Eurlingsbetänkandet om Turkiets framsteg på vägen mot anslutning. Jag gjorde detta efter viss tvekan, men följden av att ändringsförslaget hade antagits skulle bland annat bli att referensen till det assyriska samfundet togs bort. Eftersom jag ständigt har klagat över att den svåra situationen för det assyriska samfundet, till och med dess existens, ignoreras i Irak vore det hyckleri av mig att vara i maskopi på samma sätt när det gäller Turkiet. Jag gjorde detsamma när det gäller de övriga ändringsförslagen som hör till denna punkt.

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade mot Eurlings betänkande eftersom det speglar EU:s tilltagande hyckleri gentemot Turkiet. Enligt min uppfattning är Turkiet ämnat att bli en medlem av Europeiska unionen: det har alltid varit en del av Europas politiska, ekonomiska och kulturella historia. Även om det är uppenbart att det fortfarande återstår mycket att göra för Turkiet på många områden så förstorar vissa politiska krafter inom rådet och parlamentet de hinder som Turkiet måste övervinna. Jag för min del tänker ta avstånd från denna skamliga taktik som när allt kommer omkring bara går ut på att bevara ett ”kristet Europa”!

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Om ni inte felaktigt hade beskrivit Turkiet som ett europeiskt land – vilket det inte är – så skulle ni i dag inte vara tvungen att erkänna en rad sanningar.

Ni talar om för oss att religiösa minoriteter, och särskilt kristna minoriteter, är förtryckta i dagens Turkiet och att respekten för de mänskliga rättigheterna i allmänhet, och kvinnors rättigheter i synnerhet, inte garanteras där. Ni har upptäckt att Turkiet fortfarande vägrar att erkänna Cypern – trots att det är en medlem av denna union som Turkiet vill ansluta sig till – och att landet ofta provocerar fram gränsincidenter med en annan medlemsstat, Grekland. Ni förklarar att Turkiet bryter mot en av de grundläggande principerna för Europeiska unionen, fri rörlighet; och det finns många fler som skulle kunna nämnas.

Allt ni har att säga i ärendet är: ”Låt oss fortsätta med förhandlingarna, men var medvetna om att vi i sista minuten kan säga nej.” Vem kan tro på en sådan saga?

Den 3 december 2005 var det er skyldighet att lyssna på Europas invånare, av vilka majoriteten motsatte sig Turkiets anslutning till EU. Er skyldighet var att lägga fram ett förslag om ett privilegierat partnerskap för Turkiet där våra olikheter beaktas, och inte denna politiska och diplomatiska fars, som är förödmjukande för båda parter och särskilt för Turkiets befolkning.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Betänkandet är en genomgång av de framsteg Turkiet hittills gjort beträffande en framtida anslutning till EU. Endast ett kapitel, ”Vetenskap och forskning” har inletts och preliminärt avslutats. Följaktligen är det fortfarande mycket långt kvar.

Junilistan ser inte Turkiets geografiska läge eller dess religion som ett hinder för ett eventuellt medlemskap i EU. Vi anser att man bör ställa samma krav för anslutning som man gjort vid tidigare utvidgningar – varken mer eller mindre. Turkiet uppfyller inte Köpenhamnskriterierna och därför är heller inte ett EU-medlemskap i dagsläget aktuellt.

Det är dock inte bara Turkiet som måste anpassa sig. EU:s jordbrukspolitik och strukturfonderna måste reformeras. Ett framtida eventuellt fördrag är en annan fråga som måste avhandlas innan ytterligare utvidgningar av EU kan genomföras, främst med hänseende på röststyrkan hos medlemsstaterna och för att undvika att ett fåtal stora medlemsstater får möjlighet att dominera hela unionen.

Såväl Turkiet som EU har en mycket lång politisk och ekonomisk väg att gå innan ett medlemskap kan bli aktuellt, men om och när den dagen kommer anser Junilistan att Turkiet är välkommet.

Därför har vi röstat ja till detta betänkande.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag avstod från att rösta om detta betänkande.

Det betänkande som lagts fram i plenarsammanträdet har den förtjänsten att saker och ting äntligen tas för vad de är. Under en mycket lång tid gav parlamentet prov på en naiv optimism i denna fråga. Detta betänkande är mer gediget än tidigare betänkanden, men jag beklagar parlamentets brist på mod i frågan om erkännandet av folkmordet på armenierna. Därför bestämde jag mig för att avstå från den slutliga omröstningen.

I åratal har jag nu motsatt mig Turkiets anslutning till Europeiska unionen, men jag skulle vilja anhålla om att ett privilegierat partnerskap upprättades med detta land. Fler parlamentsledamöter har nu antagit denna ståndpunkt trots att det för några få år sedan bara var en mycket liten minoritet som gjorde det.

Turkiet erkänner inte en av medlemsstaterna i Europeiska unionen – Republiken Cypern – och har ockuperat den i 30 år! Turkiet erkänner inte folkmordet på armenierna. Turkiet godtar inte föreningsfrihet och 97 procent av landets territorium ligger utanför Europa.

Det är en uppgift för EU att hjälpa detta land på vägen till demokrati, men på grund av landets geografiska läge, historia och kultur kan Turkiet inte göra anspråk på att bli en del av Europeiska unionens politiska projekt.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Ett år efter det att förhandlingarna om Turkiets anslutning till EU inleddes har de turkiska myndigheterna inte vidtagit några åtgärder för att erkänna Cypern, en medlemsstat i EU. Turkiet fortsätter också sin militära ockupation av norra delen av denna Medelhavsö i strid med FN-resolutioner som har varit i kraft i dussintals år.

Efter ett års förhandlingar har det kommit fram rapporter om en försämring av den ekonomiska situationen för det kurdiska folket och om brott mot kurdernas legitima politiska och kulturella rättigheter. Nyheter har också nått oss om det ökade förtrycket från den turkiska polisen och militären i regionen.

Redan dessa två punkter är betecknande för de många frågor som förhandlingarna om Turkiets anslutning ger upphov till. Anslutningen stöds av de ledande makterna i EU eftersom de stora ekonomiska och finansiella grupperna i dessa länder vill kunna exploatera Turkiets ekonomi och resurser och utnyttja landets geostrategiska läge för sina planer på att få inflytande och dominans i Mellanöstern, Kaukasus och Centralasien. Genom anslutningsprocessen har också motsatser uppdagats i det sätt på vilket de ledande makterna fördelar kontrollen över EU:s beslutsprocess, och den har lett till att motsättningarna har fördjupats mellan Förenta staternas och de ledande EU-makternas ambitioner i fråga om deras underkastelse inför eller deltagande i den nordamerikanska imperialismen.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. (CS) Ända sedan medeltiden har Turkiet varit en stor enhet som brottats med problem. Den mest komplicerade frågan med avseende på Turkiet gäller i dag kriterierna för att mäta landets framsteg. Ett kapitel i anslutningsförhandlingarna har avslutats, och det har onekligen varit en framgång. Men ytterligare 28 kapitel är oavslutade, för att inte tala om Köpenhamnskriterierna.

Överallt finns det problem, däribland en vallag som inte respekterar friheterna för medborgare, kvinnor och nationella och religiösa minoriteter; bristfälliga infrastrukturer i landets östra del, spända förbindelser med grannländerna, sysselsättningsstrukturen, det sätt på vilket polisen och armén undersöker brott, och ockupationen av en del av en medlemsstat i EU. Processen för att genomföra nya lagar kommer tveklöst att blir lång och komplicerad. Å andra sidan känner jag personligen en rad högutbildade turkar, och jag vet hur entusiastiskt de välkomnade inledandet av förhandlingar med EU.

Till följd av att en rad ändringsförslag har antagits som gör att de mest angelägna problemen tas bort från betänkandet om Turkiets framsteg på vägen mot anslutning är det olyckligtvis inte godtagbart för gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Vi kände oss därför förpliktigade att rösta mot den antagna lydelsen.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Camiel Eurlings betänkande innehöll en del utmärkta avsnitt, särskilt de om folkmordet på armenierna – vilket de turkiska myndigheterna vägrar att erkänna – den ekonomiska blockaden som införts mot Armenien och vägran att erkänna Cypern, en medlemsstat i Europeiska unionen.

Redan en av dessa företeelser borde göra att vi kommer till den slutsatsen att förhandlingarna om Turkiets anslutning till Europeiska unionen måste stoppas. Men det är inte bara det att föredraganden inte kommer fram till den slutsatsen utan, vad viktigare är, han nämner inte heller följande uppenbara faktum: Turkiet är inte ett europeiskt land. 95 procent av landets territorium ligger i Asien, dess huvudstad, Ankara, ligger i hjärtat av Mindre Asien och i och med att de kristna samfunden utplånades under 1900-talet hör 99 procent av landets befolkning till den muslimska världen.

Det finns därför ingen anledning till att Turkiet skulle ansluta sig till Europeiska unionen. Detta uppenbara faktum, som accepteras av människorna i Europa, särskilt i Frankrike och i Österrike, accepteras inte av dem som regerar över oss. Förmiddagens omröstning illustrerar denna skiljelinje: Majoriteten i vårt parlament röstade inte bara för Turkiets anslutning utan de förkastade också punkt 49 där det krävs att folkmordet på armenierna erkänns, och böjde sig således för Turkiets önskemål.

  Jean-Marie Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) Trots att Eurlings betänkande är kritiskt när det gäller Turkiets anslutning till Europeiska unionen, särskilt genom att det kräver att folkmordet på armenierna erkänns, går det inte så långt som att ifrågasätta denna anslutning.

Det är sant att Europeiska kommissionen, Jacques Chirac och britterna, såsom de viktigaste försvararna av den ottomanska regimen, är på plats för att förhindra att några oberäkneliga mått och steg vidtas som skulle kunna fördröja eller förhindra anslutningen.

Vi för vår del har inte ändrat oss alltefter omständigheterna och skiftningarna hos den turkiska regeringen, som säger än si än så till förhandlarna från Europeiska kommissionen och de största medlemsstaterna.

Vi är av princip motståndare till att Turkiet ansluter sig till EU. Turkiet är inte ett europeiskt land och uppfyller inte något av Köpenhamnskriterierna, vilka är ämnade att definiera ett lands anslutning till Europeiska unionen.

Förhandlingarna bör föras med inriktning på status som privilegierad partner genom att upprätthålla kravet på visum för turkiska medborgare, så som för närvarande är fallet.

Turkiet kommer inte att gå med i EU utan att Europas invånare godkänner det. Som försvarare av Frankrikes folk kommer vi att skydda deras intressen, vilka bland annat är avhängiga av att Turkiets anslutning till EU förkastas.

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Jag har alltid känt att Turkiets inträde i EU inte skulle kunna övervägas inom den nuvarande ramen för europeisk integration.

Jag förordar ett EU som utgörs av tre cirklar. Den första cirkeln består av en federal kärna av länder med gemensamma ambitiösa sociala mål och en önskan om ett ”starkt Europa”, en aktör på den internationella arenan. Den andra cirkeln omsluter de nuvarande 27 länderna i EU. Med hänsyn till svårigheterna och det angelägna behovet av att konsolidera denna cirkel måste varje ytterligare utvidgning uteslutas.

Den tredje cirkeln måste upprätta ett nära, globalt partnerskap med angränsande länder i Balkan, Medelhavsområdet och på andra håll. Jag vill framhålla vikten av nära partnerskap med Medelhavsregionen genom vilka Turkiet och Maghreb – såsom områden i världen med vilka vårt Europa har utformat långvariga och viktiga förbindelser – behandlas på likvärdigt sätt.

Därför avstod jag från alla omröstningar utom den om erkännandet av folkmordet på armenierna, som parlamentet alltid har kämpat för, och jag gjorde det för att ingen skulle tro att jag av princip skulle ha någon anledning att vara fördomsfull mot Turkiet. Det handlar om en annan syn på Europa.

  Patrick Louis och Philippe de Villiers (IND/DEM), skriftlig. – (FR) Vi röstade mot denna text. I den riktas kritik mot Turkiet som, när allt kommer omkring, är mycket orättvis: nämligen den att vara Turkiet, det vill säga att inte vara europeisk.

Vad är det för mening med att ansätta detta land med rekommendationer och krav? Europas invånare vill inte att Turkiet ska ansluta sig eftersom beviset finns där rakt framför dem: Turkiet – och detta är inte menat som en förolämpning mot landet – hör inte till den europeiska familjen. Landet har sin egen kultur, sina egna värderingar och sin egen intressesfär. Det är innebörden av det ändringsförslag som vi lagt fram på gruppen Självständighet/Demokratis vägnar. Vi måste nu sätta stopp för det hycklande och förödande spelet med anslutningsförhandlingar som bara kan sluta i en allvarlig kris, eftersom det inte finns någon chans att det eventuella anslutningsfördraget kommer att ratificeras av befolkningen och särskilt inte i Frankrike, där ett folkomröstningsförfarande kommer att vara obligatoriskt.

Låt oss i dag rikta en tanke till våra franska kolleger som lider av ett anfall av fullt utvecklad schizofreni. Trots att de påstår sig vara emot Turkiets anslutning röstar de varje år här i kammaren och i det franska parlamentet för att Turkiet ska få bemyndigande om föranslutning och i sitt eget europeiska parti – gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater – har de välkomnat observatörer från AKP, det islamiska parti som leds av Recep Tayyip Erdogan.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar betänkandet om Turkiets inträde. I betänkandet lovordas öppnandet av den aktiva förhandlingsfasen och slutförandet av det första kapitlet om vetenskap och teknik samt återupptagandet av lagändringen i Turkiet genom det nionde paketet för lagreform. Trots att jag välkomnar samtliga av dessa framsteg beklagar jag att Turkiet inte fullt ut har tagit upp frågan om Cypern. Cypernfrågan måste klaras av en gång för alla före Turkiets inträde. Det är oerhört viktigt att Turkiet erkänner samtliga av Europeiska unionens medlemsstater.

  Bairbre de Brún och Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. (EN) Sinn Fein ser fram emot att Turkiet ansluter sig till EU, om det nu blir så, på samma grunder som andra länder anslutit sig, däribland respekt för mänskliga rättigheter, civilt styre, acceptans för den kurdiska befolkningens politiska rättigheter och erkännandet av republiken Cypern. Vi välkomnar dagens beslut, som fattats av Europaparlamentet, om att erkänna att lösningen på problemet till följd av Turkiets ockupation av delar av Cypern är en viktig fråga som måste lösas innan Turkiet kan ansluta sig till EU. Trots att vi anser att Europaparlamentets ståndpunkt kom till korta gällande vad som borde ha gjorts åt den kurdiska befolkningens rättigheter i Turkiet, är vi glada att se att den kurdiska befolkningens svåra situation i Turkiet tas upp som en huvudfråga vid anslutningsförhandlingarna mellan Turkiet och EU.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. (NL) Förhandlingar med Turkiet ligger i kurdernas, armeniernas, de religiösa minoriteternas och de politiska fångarnas intresse. De är också viktiga för de miljontals européer med turkiskt ursprung som därigenom kommer att känna sig bekräftade som likvärdiga EU-medborgare. Jag hoppas att dessa förhandlingar så småningom kommer att leda till ett demokratiskt, multietniskt och multireligiöst Turkiet som lever i fred med alla sina grannar. Detta tycks dock vara osannolikt inom den närmaste framtiden.

Utsikterna är att förhandlingarna snart kommer att stranda till följd av fördröjningen av Cyperns federalisering och de fortgående spänningar mellan Turkiet och Cypern som detta medför. Dessutom finns det aktiva krafter i Turkiet som envist vägrar att acceptera lika rättigheter för avvikande kulturer eller åsikter och ser varje anpassning till kurder och armenier som ett angrepp på Turkiets ära.

Om Turkiet så småningom kommer att ansluta sig så kommer detta troligen att kräva trettio års förhandlingar med många avbrott. Den som vill påskynda denna process i syfte att förse Europa med en större armé eller billigare arbetskraft lämnar Turkiets demokratiska krafter och landets missgynnade människor i sticket. Att acceptera ett oförändrat Turkiet sänker nivån på demokratin och de mänskliga rättigheterna i Europa och kommer att göra EU till föremål för ännu fler allmänna stridigheter.

  Hartmut Nassauer (PPE-DE), skriftlig. (DE) Jag röstade för betänkandet trots det stöd det innehåller för fullständig status som medlemsstat som det slutliga målet, och uttryckte i en omröstning med namnupprop tillsammans med de andra CDU/CSU-ledamöterna i parlamentet vårt förkastande av uppfattningen att Turkiet skulle bli en fullvärdig medlemsstat.

Den realistiska och kritiska uppfattning som intas i betänkandet om situationen i Turkiet gör att det är på sin plats att anta det. Där konstateras att Turkiet ända sedan början av anslutningsförhandlingarna inte på långt när har uppfyllt Köpenhamnskriterierna på sådana centrala områden som mänskliga rättigheter och religionsfrihet. Där talas också i klara ordalag om underlåtenheten att göra upp med vad som hände armenierna i Turkiet. Det är otänkbart att Turkiet skulle bli en medlemsstat i EU utan att förlika sig med historiska fakta. I betänkandet krävs också en övergripande uppgörelse i Cypernfrågan. Om Turkiet fortsätter att vägra erkänna Cypern måste EU inställa anslutningssamtalen.

Turkiets anslutning skulle överanstränga och därför försvaga EU. Europeiskt enande har hittills varit en framgångssaga och bara om EU förblir starkt kan det fortsätta att vara det. Ett Europa utan politiska eller geografiska konturer är ett Europa som allmänheten avvisar. Utvidgning får inte ses som en automatisk process. Vi vill att Turkiet ska vara en betydande partner jämsides med EU, och det är av den anledningen vi förordar ett privilegierat partnerskap som ett alternativ till fullständigt medlemskap.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade för Eurlings betänkande om Turkiets framsteg på vägen mot anslutning till Europeiska unionen eftersom jag är för Turkiets europeiska perspektiv. Men Turkiets ledarskap bör – och det skyndsamt – genomföra de åtaganden som det ingick i enlighet med Köpenhamnskriterierna.

Europaparlamentet gör rätt i att insistera på att Turkiet verkligen ska uppfylla europeiska standarder och det förkastar påtryckningar från axeln Washington/London om à la carte-beviljanden, i synnerhet för Turkiet.

Jag är särskilt nöjd med att ändringsförslag som syftade till att tona ner Cypern-frågan förkastades och att de ändringsförslag från gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster som betonar behovet av en politik för att lösa frågan om kurderna antogs.

Det turkiska ledarskapet måste genomföra de åtaganden det har ingått i enlighet med en specifik färdplan. Det är absurt att ett land som vill ansluta sig till unionen inte ska respektera europeiska principer i praktiken.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Debatten om Turkiets eventuella inträde i EU bör föras öppet och klart och utan att någon sida utövar utpressning. Följaktligen måste det göras helt klart att detta måste vara en öppen process där den slutliga utgången inte har bestämts i förväg. Dessutom måste det redan från början erkännas att det inte bara handlar om att Turkiet måste respektera en rad kriterier utan vilka anslutning vore omöjlig, utan också om att EU måste vara i stånd att ta emot och absorbera Turkiet.

Som jag å andra sidan påpekade i början av detta skede av förhandlingarna anser jag att en förhandling där den ena parten inte erkänner den andra i sin helhet, så som fallet är med Turkiet gentemot Cypern, och i förlängningen gentemot EU, är en förhandling som har börjat i fel ända och som lider av allvarliga brister.

Slutligen har denna process en betydande potential när det gäller att främja ekonomisk öppenhet, utveckling, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna i Turkiet och detta bör inte få gå till spillo. Den sämsta utgången av denna process skulle vara att en klyfta uppstod mellan Turkiet och EU.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Ja, till sist bestämde jag mig för att rösta för detta betänkande om anslutningen av Turkiet.

Jag gjorde det med tungt hjärta, eller något som närmade sig det. Vi har bekräftat den omröstning som ägde rum inom utskottet för utrikes frågor på många punkter: vi beklagar att reformtakten saktat av och betonar de bestående kränkningarna av yttrandefriheten, religionsfriheten, minoriteternas rättigheter, kvinnornas rättigheter och även de kulturella rättigheterna. Vi är mycket tydliga i Cypernfrågan.

Vi insisterar framför allt att på att om anslutning är syftet med förhandlingarna kommer den under inga omständigheter att ske automatiskt. Det är därför som jag röstade för förslagen till ändringar av föredragandens text.

Varför har jag då dessa starka betänkligheter? På grund av frågan om det armeniska folkmordet, där parlamentet flagrant har retirerat från vad det tidigare röstat för. Genom att ge efter för påtryckningarna från Europaparlamentets socialdemokratiska grupp har kammaren just tagit ett steg bakåt: vi efterlyser inte längre att Turkiet ska erkänna det armeniska folkmordet som en förutsättning för anslutningen. Detta är en oacceptabel kovändning som sänder ut en enligt min mening katastrofal signal till förhandlarna: Parlamentet sväljer sina ord, förlorar minnet, och ännu värre, glömmer bort sin plikt att komma ihåg.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Herr talman! Jag välkomnar detta realistiska betänkande, även om jag tycker att det hade kunnat vara kraftfullare. I princip stöder jag turkarnas framtida inträde under förutsättning att de har tagit reformerna på allvar och gjort upp med sitt förflutna. Jag tror inte att de har det och det är upp till oss att fortsätta utöva påtryckningar. När det gäller det armeniska folkmordet och i synnerhet behandlingen av kurderna anser jag att betänkandet hade kunnat vara mer kompromisslöst, men på det hela taget stöder jag resultaten och gratulerar föredraganden till ett viktigt arbete.

  Marc Tarabella (PSE), skriftlig. – (FR) Jag har beslutat att lägga ned min röst i den slutliga omröstningen om Camiel Eurlings initiativbetänkande om Turkiets framsteg inför anslutningen.

Det beror på att jag inte anser att ett sådant betänkande är lämpligt eller relevant med tanke på att Europeiska kommissionen, som ansvarar för uppföljningen av Turkiets framsteg inför anslutningen, ännu inte har lagt fram sin rapport. Endast Europeiska kommissionen är behörig att bedöma Turkiets framsteg.

Dessutom uppfattade jag Camiel Eurlings betänkande som obalanserat. De åtgärder man i betänkandet kräver av Turkiet på ett antal områden, däribland yttrandefrihet och minoriteters och kvinnors rättigheter, är naturligtvis grundläggande. Men i betänkandet beaktar man i mycket begränsad utsträckning Turkiets framsteg på området för rättssäkerhet och respekt för de mänskliga rättigheterna. Sedan Turkiet lämnade in sin ansökan om medlemskap har landet utfört avsevärda insatser för att följa anslutningskriterierna, och visst återstår mycket att göra, men landet är på rätt väg.

De ändringsförslag som antogs under sammanträdesperioden, och i synnerhet förslagen från Europaparlamentets socialistgrupp, genom vilka erkännandet av det armeniska folkmordet avskaffades som en förutsättning för anslutning, har i viss mån bidragit till att rätta till obalansen i Eurlings betänkande. Jag anser dock inte att det är tillräckligt.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. (EN) Trots att jag inser att Turkiets anslutningsförhandlingar kommer att ta många år och att betydande reformer är att vänta finns det många saker i Eurlings betänkande som jag stöder. Icke desto mindre är betänkandet överdrivet negativt och mycket obalanserat, i synnerhet när det gäller Cypernfrågan, eftersom det turk-cypriotiska stödet för Annan-planen eller för EU:s ouppfyllda löfte att stoppa isoleringen av norra Cypern inte nämns. Inte heller finns det något fog för konstruktiv utveckling för republiken Cyperns del, som tillåts att bestämma takten på Turkiets anslutningsförhandlingar (i enlighet med skäl B) och vars intressen till och med inkräktar på Nato, medan Turkiet anklagas för att ställa till besvär där (punkt 54). Dessutom är EU:s framtida utvidgning särskilt kopplad till återupplivandet av EU:s konstitutionella process, som jag i grund och botten är emot. Av den anledningen lade jag ned min röst.

  Dominique Vlasto (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag bestämde mig för att avstå från att rösta om Eurlingbetänkandet, trots att det är ett kärvt betänkande.

Det markerar onekligen en vändpunkt när det gäller att vi blivit medvetna om realiteten i förbindelserna mellan EU och Turkiet, men genom att man i betänkandet, efter att ha avvisat vissa ändringsförslag, gör gällande och bekräftar att anslutningen är ett mål i sig blir det alltför ensidigt. Den obestridliga inbromsningen av reformtakten i Turkiet, trots att kommissionen har inlett anslutningsförhandlingar, borde i stället ge ökad tyngd åt alternativet med ett privilegierat partnerskap. Att inledandet av förhandlingarna inte har ökat reformtakten är oroande och vår reaktion måste bestå i att kräva resultat, inte i idén att anslutningen kommer att äga rum vad som än händer.

Därför var det nödvändigt att påpeka att normaliseringen av förbindelserna med Cypern måste vara en förutsättning för anslutning. Det är inte godtagbart att Turkiet fortfarande inte har ratificerat och genomfört Ankaraprotokollet, vilket är den minsta möjliga, och endast knappt acceptabla, rättsliga formen av ett erkännande. Slutligen stödde jag ändringsförslaget om erkännandet av det armeniska folkmordet som en förutsättning för denna eventuella avslutning, eftersom vi inte här talar om en symbolisk fråga utan om en moralisk skyldighet och ett historiskt krav som vilar på de turkiska myndigheterna.

  Lars Wohlin (IND/DEM), skriftlig. Turkiet har en mycket lång väg att gå innan ett medlemskap i EU kan komma att bli aktuellt. Jag har tidigare röstat mot att inleda medlemskapsförhandlingar med Turkiet eftersom det kommer att dröja mycket långt tid innan kraven för EU-medlemskap uppnåtts. Det är inte möjligt att upprätthålla en förhandlingsprocess över en tjugoårsperiod. Pressen att lätta på kraven för medlemskap riskerar att bli ohanterligt stor.

Det är viktigt att ställa tydliga krav på Turkiet. Köpenhamnskriterierna för mänskliga rättigheter måste uppfyllas. Cyperns suveränitet måste respekteras. Folkmordet 1915 på armenier och syrianer/assyrier måste erkännas.

Innan det kan bli aktuellt för Turkiet att bli medlemmar i EU måste en förändring av medlemsstaternas röststyrka ske för att inte ett fåtal folkrika medlemsstater skall komma att dominera EU:s beslutsfattande.

De finansiella konsekvenserna av ett eventuellt turkiskt EU-medlemskap måste utredas noga. EU:s gemensamma jordbrukspolitik och regionalpolitik måste reformeras innan Turkiet kan bli medlemmar i EU. EU:s budget bör begränsas till 1 procent av medlemsländernas samlade BNI. Ett eventuellt turkiskt medlemskap får inte innebära att detta tak överskrids.

Det är viktigt att notera att det faktum att förhandlingar inletts med Turkiet inte per automatik innebär att Turkiet kommer att bli medlem i EU.

  Talmannen. Denna punkt är avslutad.

7. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.40 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

8. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

9. Situationen i Darfur (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden från rådet och kommissionen om läget i Darfur.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Europeiska unionen är oroad över den senaste händelseutvecklingen i Sudan, särskilt den försämrade säkerheten och den humanitära situationen i Darfur. Ordförandeskapet, tillsammans med EU:s höge representant Javier Solana, har i nära samarbete med EU:s samarbetsparter och det internationella samfundet försökt att fastställa gemensamma mål och tillsammans arbeta för att bygga upp en varaktig fred i Darfur. Dessutom fortsätter Pekka Haavisto, som utsågs till EU:s särskilda representant för Sudan sommaren 2005, att bevaka det allmänna läget i Sudan och samordningen av EU:s aktiviteter och att delta i diskussionerna med Sudan i sin egenskap av EU-företrädare.

Fredsöverenskommelsen för Darfur, som undertecknades i maj av Sudans regering och Minni Minnawis rebellstyrkor, den sudanesiska befrielserörelsen, sågs som en möjlighet till fred. Fredsöverenskommelsen förväntades sätta stopp för den tre år långa konflikten, som har krävt minst 300 000 liv och drivit över två miljoner människor i exil. Fyra månader senare försämras dock säkerheten och den humanitära situationen i området snabbt. Våldsangreppen mot byar och flyktingläger, både inom och utanför landet, har ökat, särskilt under de senaste månaderna. Sudans regering har förstärkt sin militära närvaro i Darfur. Både de sudanesiska regeringsstyrkorna och rebellerna bryter mot avtalen om eldupphör. På grund av den försämrade säkerheten har antalet flyktingar och personer som behöver humanitärt bistånd stigit. Samtidigt har det blivit svårare för det humanitära biståndet att nå fram och endast omkring 50 procent av hjälpen kommer fram till dem som behöver den.

Om fredsöverenskommelsen för Darfur genomfördes – och praktiskt taget inga framsteg har gjorts i den riktningen – skulle det ha omedelbara konsekvenser för ungefär sex miljoner Darfurbors liv. Det skulle göra det möjligt för flyktingar att återvända till sina hem och ett normalt liv. Det skulle göra det möjligt att få i gång jordbruket, vilket skulle bidra till att trygga livsmedelsförsörjningen, att upprätta skolor och hälsovård och det skulle bidra till att garantera grundläggande livsbetingelser, för att bara nämna några av fördelarna. Allt detta är beroende av förbättrad säkerhet.

För att säkerställa att fredsöverenskommelsen för Darfur är livskraftig och kan genomföras, måste de grupper som har undertecknat pakten inbegripas i fredsprocessen. För att förbättra säkerheten är det av avgörande betydelse att de parter som är berörda i konflikten förbinder sig till eldupphör och att eldupphöret övervakas. EU har upprepade gånger vädjat till parterna i konflikten att uppfylla sina skyldigheter enligt fredsöverenskommelsen och det humanitära avtal om vapenstillestånd som undertecknades i N’Djamena 2004. Europeiska unionen, och i synnerhet dess särskilda representant Pekka Haavisto, har också verkat för att engagera avtalsparterna i fredsprocessen och att övertyga dem om att underteckna fredsöverenskommelsen för Darfur.

Europeiska unionen är oroad över Darfurkonfliktens konsekvenser för fredsprocessen i Sudan som helhet. Konflikten kommer att få allvarliga återverkningar för den regionala stabiliteten i Östafrika och på Afrikas horn, särskilt för Tchad och Centralafrikanska republiken.

För att stödja fredsprocessen i Darfur inrättades 2004 Afrikanska unionens uppdrag i Sudan (AMIS). EU har genom den fredsbevarande resursen för Afrika stött AMIS alltsedan dess insatser inleddes. Totalt uppgår unionens ekonomiska stöd till AMIS-insatsen till ungefär 242 miljoner euro. Dessutom har unionen tillhandahållit material, logistiskt och planeringsmässigt bistånd och stöd, liksom personal. Medlemsstaterna har också stött insatserna genom stora bilaterala bidrag.

AMIS, den första fredsbevarande insatsen i Afrikanska unionens historia, har uträttat ett förträffligt arbete under ytterst svåra omständigheter. Dess kapacitet och resurser är dock otillräckliga för att angripa de enorma svårigheter som Darfur innebär. Trots de stora penningbeloppen från EU har insatserna dessutom haft allvarliga ekonomiska problem. Den enda möjliga och realistiska lösningen för fredsbevarande i Darfur är följaktligen en FN-insats.

EU stöder starkt resolution 1706 som FN:s säkerhetsråd antog den 31 augusti. Den utökar UNMIS mandat för fredsbevarande i södra Sudan till att omfatta Darfur för att fortsätta det arbete som inletts av AMIS. Huvuduppgiften för FN-insatsen skulle vara att stödja genomförandet av fredsöverenskommelsen för Darfur. Skyddet av civila och övervakningen av eldupphör skulle vara väsentliga beståndsdelar i insatsstyrkornas uppdrag. Som AMIS största bidragsgivare är Europeiska unionen mycket oroad över att Sudans regering inte har godkänt FN-insatsen i Darfur.

FN-insatsen är av avgörande betydelse för att förbättra säkerheten och genomföra fredsöverenskommelsen på ett hållbart sätt. Darfur får dock inte lämnas i ett ”säkerhetsvakuum”. Av den anledningen är EU positivt inställd till det beslut som Afrikanska unionen fattade i New York den 20 september om att AMIS uppdrag ska förlängas till årets slut. EU har åtagit sig att ge AMIS stöd även under denna övergångsfas. EU insisterar fortfarande på att Sudans regering ska godkänna att AMIS underställs FN i enlighet med FN-resolution 1706.

Vid mer än ett tillfälle har unionen uttryckt sin oro över denna fråga och har diskuterat den med Sudans regering. EU har också vädjat till andra internationella aktörer att verka för att övertyga Sudans regering om att en FN-insats är till nytta och nödvändig för fredsprocessen i Sudan generellt. Det var med detta i åtanke som det finska ordförandeskapet, EU:s höge representant Javier Solana, EU:s särskilde representant Pekka Haavisto och medlemsstaterna diskuterade frågan ingående vid deras möte under ministerveckan vid FN:s generalförsamling i New York.

EU är mycket oroad över kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Darfur. I synnerhet kvinnor och barn har utsatts för fysiskt våld, inbegripit våldtäkt. Unionen stöder det arbete som FN:s särskilde rapportör för mänskliga rättigheter utför för att förbättra läget i fråga om de mänskliga rättigheterna. EU har upprepade gånger påmint Sudans regering om dess ansvar att skydda medborgarna mot alla former av våld och att garantera att de mänskliga rättigheterna respekteras.

EU är en av huvudbidragsgivarna till återuppbyggnadsarbetet efter inbördeskriget i Sudan. Vid givarkonferensen i Oslo om Sudan i april 2005 utlovade kommissionen och medlemsstaterna gemensamt betydande stöd för att täcka omedelbara behov och inleda återuppbyggandet. När Darfurfredsprocessen startar på allvar är EU också beredd att bidra till återuppbyggandet i Darfur. Unionen kommer också att ge Sudan och Darfur betydande humanitärt bistånd.

Det är viktigt att EU spelar en framträdande och aktiv roll i Sudan och Darfur. Läget i Sudan och Darfur är en av de viktigaste frågorna när det gäller Afrika och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och kommer att finnas kvar högt upp på dagordningen under det finska ordförandeskapet. Frågan kommer också att tas upp vid alla viktiga konferenser och möten med tredjepart, inbegripet möten på hög nivå.

Om inte lämpliga åtgärder vidtas finns det risk för att Darfur dras in i en ny våldsspiral. Och detta kan vi inte tillåta.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (FR) Herr talman, fru Lehtomäki! Som alla vet befinner vi oss i ett kritiskt läge i Darfur.

Den mänskliga tragedin fortsätter, och förvärras till och med, och leder till ännu fler dödsfall och till ökat lidande. Regelrätt krig kan när som helst bryta ut igen i Darfur, med oförutsebara och oberäkneliga konsekvenser för stabiliteten både i landet och i regionen. Freden i södra Sudan kan äventyras. Flera angränsande länder, som Tchad, Centralafrikanska republiken och Uganda, och även länder längre bort, som Somalia och Kongo, kan tvingas att ta konsekvenserna av detta. Trots att vi befinner oss mitt i krisen finns det fortfarande en chans att undvika det värsta tänkbara scenariot, och att återställa fred och stabilitet.

Kommissionen är positivt inställd till det beslut som Afrikanska unionen fattade om att förlänga sitt mandat till den 31 december. Detta kommer att bidra till att förhindra ett säkerhetsvakuum i Darfur, vid en tidpunkt då våld ännu en gång bryter ut och när den process som inleddes genom fredsöverenskommelsen i Abuja står stilla.

Vi beklagar dock att Sudans regering ännu inte har godkänt säkerhetsrådets resolution 1706, som anger ramarna för överföringen av Afrikanska unionens militära ansvar till FN. Det måste påpekas att Afrikanska unionen själv fattade beslut om denna överföring redan i mars. Kommissionen betraktar överföringen som nyckeln till att återupprätta freden i Darfur. Därför är det viktigt att övertyga regeringen i Khartoum om att godkänna den. Det kan inte bli någon fred i Darfur om inte regeringen i Khartoum godkänner överföringen, och i synnerhet inte om regeringen motsätter sig den. Regeringen i Khartoum har fördömt överföringen genom att tala om en sammansvärjning uttänkt av Västvärlden. Ibland har det även talats om en sionistisk sammansvärjning.

Detta är grundlöst. Det internationella samfundet har ingen plan för att undergräva det sudanesiska självbestämmandet, eller ännu värre, avsätta den sudanesiska regimen. Detta visar just hur bråttom det är att man på båda sidor snabbt lyckas återupprätta en lugn dialog om Darfur och om överföringsfrågan, för att kunna reda ut de missförstånd som fortfarande finns i frågan. Detta är huvudsyftet med den pågående intensiva diplomatiska aktivitet som kommissionen deltar i.

Låt oss komma ihåg att syftet med överföringen av ansvar från Afrikanska unionen till FN är att återställa säkerheten och stabiliteten i Darfur, liksom att skydda civilbefolkningen och ge de humanitära organisationerna möjlighet att utföra sitt arbete. Det måste påpekas att 13 biståndsarbetare dödats under de senaste månaderna. Överföringen är nyckeln till att huvudaktörerna åter kan lita på varandra och göra det möjligt att på nytt lansera fredsöverenskommelsen i Abuja för Darfur, för att få de stater som inte undertecknat att göra det, för att stödja ett verkligt genomförande av överenskommelsen och förhindra att den struktur som följer av fredsöverenskommelsen mellan nord och syd undergrävs. Alla dessa aspekter är även i regeringens i Khartoum intresse.

De överdrivna uttalandena, liksom de tilltagande striderna, leder ingenstans. De extremister som anser att de kan vinna genom att följa det värsta scenariot och genom radikalisering misstar sig. De misstar sig rejält. En sådan strategi kan endast slå tillbaka på dem själva. Slutsatsen från rådets senaste möte (allmänna frågor) skickade en tydlig signal och ett mycket bestämt budskap både till rebellerna och till regeringen i Khartoum om deras eget ansvar.

Kommissionen anser att det fortfarande finns möjlighet till nedtrappning och en frist där en verklig dialog kan återupptas. Det är dock viktigt att handla snabbt, innan fristen löper ut. Det är med detta i åtanke och med en önskan att lyssna som José Manuel Barroso från Europeiska kommissionen och min kommissionskollega Louis Michel planerar att inom kort resa till Khartoum och träffa president Bashir för att föra processen mot en övergång från Afrikanska unionen till FN vidare och för att återuppta Abujafredsprocessen.

  Michael Gahler, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! De människor som lyckats överleva i Darfur befinner sig i ett desperat läge, med Janjaweed-milisen som fortsätter att dagligen angripa och förstöra byar, tortera, våldta och locka nya rekryter att ansluta sig till dem. Det finns delar i Darfur som internationella hjälporganisationer inte längre kan nå fram till.

Sudans regering måste fullgöra sin skyldighet att skydda sitt eget folk, men dess föresatser är raka motsatsen, och den senaste militära offensiven utgör ett brott mot fredsöverenskommelsen för Darfur. Jag är rädd för att det som regeringen förmodligen önskar göra är att fortsätta sin strategi av ödeläggelse och förtryck ända till slutet.

I det här läget är det absolut nödvändigt att det internationella samfundet genomför FN:s säkerhetsråds resolution 1706, som öppnade vägen för att sätta in upp till 25 000 FN-soldater. Afrikanska unionen, som har gjort allt som står i dess makt, är också för en undsättning med hjälp av FN-styrkor. Men tills detta sker är det naturligtvis viktigt att Afrikanska unionen ges allt tänkbart stöd, så som hittills skett. Uppriktigt sagt är detta enligt min mening inte mer än den näst bästa lösningen, eftersom FN-styrkorna i själva verket skulle ha behövt vara där nu.

Ett särskilt ansvar vilar inte bara på säkerhetsrådets medlemmar utan också, och framför allt, på de makter som har vetorätt i säkerhetsrådet, för deras ansvar mot övriga världen, och de får inte låta sig vägledas enbart av sina nationella intressen.

Det är med detta i åtanke som jag vädjar särskilt till Kina, som den 11 september, tillsammans med EU, bekräftade att – och detta ska jag citera på engelska:

(EN) ”Leaders emphasised that transition from EU to United Nation operations would be conducive to peace in Darfur.”

(DE) Vi uppmanar därför Kina att utöva sitt inflytande i Sudan så att stationering av FN-styrkor i Darfur utan dröjsmål kan godkännas.

  Glenys Kinnock, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag måste säga att både i rådets och i kommissionens förklaringar finner jag ett ganska oroande inslag av självbelåtenhet. Ni kan inte tala om att samarbeta med general Bashir i hopp om att i framtiden kunna övertyga honom. Jag har följt situationen i Sudan i många år och jag kan intyga att det inte vore realistiskt, i synnerhet inte just nu.

Framtiden för folket i Darfur står nu och väger, lika mycket som den gjorde före överenskommelsen om att behålla AU-styrkan till och med den 30 september 2006. Khartoums regering står inte till svars inför någon. Den misslyckas uppenbarligen med att ge cirka tre miljoner människor i Darfur tillgång till humanitärt bistånd. Vad tänker det internationella samfundet göra? Ni berättar inte vad ni tänker göra för att få regeringen i Khartoum att stå till svars.

Om tre månader, eller ännu tidigare, måste FN-styrkan vara redo att sättas in, eftersom Afrikanska unionen (AU) kommer att börja dra sig tillbaka. Förvirringen kring Afrikanska unionens framtid är mycket allvarlig. Afrikanska unionen är bristfälligt finansierad, hårt ansträngd och har mycket svårt att fungera. En FN-styrka måste sättas in så fort som möjligt, med ett starkare mandat än den nuvarande styrkan, och den måste kunna skydda det sårbara och traumatiserade folket i Darfur som för närvarande befinner sig under ett sådant förskräckligt hot.

Inga slutdatum har hållits av sudaneserna. Deras folkmordsstrategi avancerar. Det finns ingen vapenvila att bevaka längre. Det är meningslöst att tala om fredsöverenskommelsen. Den är avslutad. Vi sa ”aldrig mer” efter Rwanda 1994 och det vi står inför nu är det första folkmordet på 2000-talet, såvida vi inte upphör med denna självbelåtenhet och gör någonting.

Ni talade om huvudaktörer. Det finns huvudaktörer: Kina, Ryssland och Arabförbundet är också medskyldiga i detta.

Till sist en viktig punkt. Ni talade inte om behovet av att införa en flygförbudszon. I 13 enskilda FN-resolutioner har det funnits krav på en flygförbudszon. Inte för ett ögonblick har denna någonsin införts. Vad tänker ni i rådet och i kommissionen göra för att se till att de där Antonov-flygplanen inte fortsätter att flyga över byarna i Darfur och släppa ned bomber på oskyldiga civila? Jag uppmanar er att allvarligt fundera över att införa en flygförbudszon. Skulle ni inte kunna överväga att använda de franska jetflygplanen som för närvarande bevakar luftrummet i grannlandet Tchad för att stoppa sudaneserna från att terrorisera befolkningen i Darfur?

  Marielle De Sarnez, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Under tre år nu, och i det maktlösa internationella samfundets åsyn, har Darfur fallit offer för en fruktansvärd tragedi.

Som ni sa har konflikten orsakat 300 000 civila dödsoffer. Två miljoner människor – eller en tredjedel av befolkningen – har drivits på flykten inom Darfur. 200 000 har flytt över gränsen till Tchad. Tre miljoner människor är helt beroende av internationellt livsmedelsbistånd. Barn och familjer attackeras, tvångsförflyttas och dödas varje dag. Den humanitära krisen blir allt djupare. I större delen av Darfur är humanitära organisationer förbjudna att undsätta ungefär 350 000 människor som behöver mat och medicin.

På grund av undernäring och vattenbrist ökar epidemierna av kolera och hepatit E i lägren. De icke-statliga organisationernas ansvariga faller själva offer för konflikten: tolv av dem har dödats under de senaste två månaderna.

Otillräcklig som den är har den fredsöverenskommelse som undertecknades i Abuja den 5 maj inte bidragit till att stoppa våldet utan har tvärtom lett till nya våldsutbrott. Striderna och massakrerna på civila har återupptagits. 100 000 människor har tvingats fly våldet sedan i maj. Tusentals soldater från den sudanesiska armén har ännu en gång satts in i regionen och flygbombningarna har återupptagits. Under tiden försöker över två miljoner människor att överleva, instängda i läger, omgivna av fiender och ständigt attackerade. Hundratals kvinnor våldtas varje månad så snart de lämnar lägret och går några få meter bort för att hitta bränsle för uppvärmning eller matlagning.

Det enda arbete dessa miljontals människor tidigare hade var att bruka jorden. Nu är de berövade denna grundläggande rättighet och begränsade till att när de kan odla några få kvadratmeter runt lägren, samtidigt som de löper risk att bli attackerade av just de personer som förstörde deras byar.

De är till 100 procent beroende av internationellt stöd, som inte är särskilt generöst. Vissa månader halveras matransonerna eftersom det inte finns några bidrag, eftersom inga givare ställde upp. Dessa läger, mina damer och herrar, är i själva verket fängelser ute i det fria. Vi kan inte längre vara likgiltiga inför vad som händer i Darfur.

Europa har en humanitär, politisk och moralisk skyldighet att skapa fred i denna del av världen. Det finns ingen militär lösning på Darfurkrisen. Det är nödvändigt att omedelbart återuppta förhandlingarna och verka för en politisk överenskommelse som alla berörda parter till fullo måste bidra till. Det är av avgörande betydelse för att befolkningen i Darfur ska stödja fredsprocessen. Överenskommelsen måste ge folket i Darfur rätt att företrädas på olika förvaltningsnivåer, ge en verklig garanti att Janjaweed-milisen kommer att avväpnas och en garanti att två miljoner tvångsförflyttade personer och 200 000 flyktingar tryggt ska kunna återvända till sina jordar.

Vi efterlyser också att humanitär personal garanteras fritt och säkert tillträde till alla konfliktområden, och vi vädjar till kommissionen och rådet att se till att Europeiska unionen ökar sitt humanitära bistånd betydligt.

Vi uppmanar också Sudans regering att upphöra med sin väpnade offensiv och omedelbart godkänna säkerhetsrådets beslut om att sätta in en fredsbevarande FN-styrka för att stoppa våldet.

Det är nu som Darfur behöver Europa. Vi här i Europaparlamentet har inte rätt att vända ryggen åt denna fråga.

  Marie-Hélène Aubert, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! När det gäller Darfur har resolutioner och deklarationer tyvärr följt på varandra i flera år nu med till synes föga framgång.

Som påpekats fortsätter kränkningarna, våldet tilltar och kvinnor och barn är de främsta offren för dessa brott och ohyggligheter. Läget är helt ohållbart. Inför detta tycks det finnas en växande vanmakt eller fatalism, men det är vår skyldighet att engagera oss nu så att vi kan göra verkliga framsteg i praktiken. Ju längre tid som förflyter, desto mer anser regeringen i Khartoum att den kan handla ostraffat och säger till sig själv att den genom att vara motsträvig och vinna tid kommer att uppnå sina syften.

Om vi vill agera tycks det då finnas tre prioriterade uppgifter. Först och främst att få tillträde till flyktingarna eftersom tusentals människor faktiskt lider av hunger och våld just nu och ingen får tillträde till dem: det är denna situation som skyndsamt måste förbättras.

Den andra prioriteringen är att bekämpa straffrihet. Det är oacceptabelt att trots deklarationer och en vag önskan om sanktioner har till syvende och sist ingenting hänt. Brottslingarna och de personer som blir allt rikare fortsätter med sina förehavanden som om allt var som det skulle, och lite har gjorts i detta avseende.

Den tredje och sista prioriteringen är självklart att så snart som möjligt upprätta en FN-styrka som kan sättas in för att förstärka den Afrikanska unionens styrkor, som trots allt spelar en viktig roll som bör befästas.

Så obestridligen är vi nu tvungna att uppmana Kina och Ryssland att spela en positiv roll i denna fråga, även om alla vet att Kina och Ryssland kanske inte precis är förebilder när det gäller respekt för de mänskliga rättigheterna eller för befolkningar som drabbats av sådana konflikter. Vidare måste vi, som föregående talare påpekade, på samma gång efterlysa en allmän dialog.

Till sist vill jag säga några ord om oljans roll i denna fråga. Vi gömmer inte våra huvuden i sanden. Vi vet bara alltför väl att olja sätter i gång konflikter, väcker avund, gör det möjligt för folk att köpa vapen och också leder till stagnation, särskilt för Kinas del – som har mycket viktiga intressen i området – och för alla dem, och särskilt för supermakterna, som nu ännu mer febrilt söker efter oljeresurser som de kan få enkel tillgång till.

Vi måste därför integrera frågan om tillgång till olja i ett mycket bredare, europeiskt och internationellt sammanhang.

  Vittorio Agnoletto, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den humanitära och politiska situationen i Darfur förvärras för var dag som går. Enligt Jan Egeland, FN:s samordnare av humanitärt bistånd, har den humanitära situationen försämrats sedan 2004: hela regioner i Darfur har lämnats utan humanitär personal eftersom regeringen i Khartoum förhindrar att internationella organ får tillträde.

Förföljelsen av civilbefolkningen av den beryktade Janjaweed-milisen – beväpnade ligor som finansieras och stöds av den sudanesiska centralregeringen – liknar nu folkmord. Det internationella samfundet kan inte bara stå vid sidan om och titta på, nu när de styrkor som satts in av Afrikanska enhetsorganisationen för att skydda civilbefolkningen praktiskt taget har misslyckats. Det råder inget tvivel om deras brist på politisk och militär trovärdighet. Det är därför som vi stöder ett FN-ingripande enligt säkerhetsrådets resolution 1706, som Sudans regering hårdnackat ignorerar.

De fredsbevarande styrkor som föreslås i resolution 1706 måste nu sättas in för att skydda hundratusentals kvinnor, män och barn som alltför länge har utsatts för attacker från Janjaweed-milisen, trots att man i tidigare FN-resolutioner har krävt att den ska upplösas.

Det skulle naturligtvis vara ännu bättre om Sudans regering godkände att en FN-styrka sattes in. Jag hoppas att regeringen kommer att göra det och jag anser också att länderna i Arabförbundet mer aktivt bör utöva påtryckningar på Khartoum att godkänna FN-resolutionen. Samtidigt skulle dock varje form av sudanesiskt veto mot FN vara oacceptabelt: hundratusentals oskyldiga liv står på spel, och vi måste göra något för dem.

Annars kommer det internationella samfundets hela trovärdighet att ifrågasättas. Därför är det av avgörande vikt att FN tillåts skicka humanitär personal till hela Darfurregionen. Annars kan inte det humanitära biståndet distribueras som sig bör.

Sudans regering måste inse att landet måste samarbeta med FN för att bli helt accepterat i det internationella samfundet.

  Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi är säkerligen eniga i kammaren denna eftermiddag om vad som bör göras beträffande Darfur.

Trehundratusen människor har dödats och två och en halv miljon har drivits bort från sina hem. Enbart under den senaste månaden har 50 000 människor drivits bort från sina hem. Detta är sannerligen en humanitär katastrof av oerhörd omfattning. Den enda lösningen är att inrätta en riktig FN-styrka på plats med ett mycket tydligt mandat. Det enda sättet att uppnå detta är genom aggressiv diplomati. Hur kan det ta 30 dagar, en tidsperiod som i det skedet kritiserats för att vara alltför långdragen, att få en FN-styrka på plats i Libanon när vi i fallet med Darfur talar om tre år? Det är för att vi inte är så engagerade i det här problemet som vi borde vara.

Ja, folk klandrar Sudans regering och med all rätt. Föregående talare har redan redogjort för regeringens brott, så jag ska inte gå in på dem. Regeringen gömmer sig av handelsmässiga skäl bakom regeringarna i Kina, Ryssland, Indien och Malaysia som sagt att de ska skydda Sudans regering och utnyttja vetorätten vid sanktioner mot detta lands regering. Vi måste utöva påtryckningar på dessa regeringar för att se till att de inte tillåter detta att ske. De och alla vi andra måste hjälpa till att stoppa det som händer i Darfur. Det är en fullständig katastrof.

Vi behöver en fredsbevarande styrka från FN med minst 20 000 man på plats i Darfur om vi ska kunna stoppa detta. Den nuvarande styrkan på 7 000 soldater från Afrikanska unionen är dåligt utrustad och om man betänker att de patrullerar ett område som är lika stort som Frankrike, är det relativt omöjligt för dem att bevaka det. En riktig FN-styrka behövs och den behövs snarast, tillsammans med ett riktigt mandat.

Det krävs en politisk lösning för Sudan mycket fort. FN och EU måste agera. Vi måste konfrontera folkmordet och göra allt vi kan för att underlätta fred i regionen. Vi har struntat i detta så pass länge att det är fullständigt makalöst och regeringen i Khartoum får inte tillåtas att komma undan med det längre. Den kan inte gömma sig bakom andra länder som säger att de kommer att utnyttja sin vetorätt vid eventuella åtgärder mot Sudan. Vi måste agera för att se till att stoppa det som sker.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Det råder ingen tvivel om saken: Darfurkrisen är resultatet av regeringens arabiseringspolitik, och av dess beredvillighet att beväpna den milis som deltar i inbördeskriget i södra Sudan.

Följden av denna politik kan ses – vilket redan framhållits i denna debatt – i oräkneliga dödsoffer och miljontals människor som fördrivits från sina hem, och lämnat hela landområden öde. Trots detta brännmärker president Omar al-Bashir det som en lögn att arabiska sudaneser attackerar svarta sudaneser och påstår att de människorättsorganisationer som fördömer det rådande läget gör detta i hopp om att få fler donationer.

Det är alltså uppenbart att Sudan föredrar att bli lämnat åt sig självt och sitt inbördeskrig. Det största hoppet är att Sudan går med på en förlängning av mandatet för Afrikanska unionens fredsuppdrag (AMIS), även om initierade bedömare beskriver AMIS inte bara som illa utrustade och lågmotiverade utan även som rätt och slätt ute på hal is.

Trots att insättandet av FN:s ”blå hjälmar” utlovar betydligt större framgångar, avvisas detta som nykolonialism. Kanske skulle detta folkmord kunna hejdas om det fanns ett samförstånd om att skicka en flernationell fredsbevarande styrka sammansatt av afrikaner och muslimer, med andra ord en gemensam intervention av Afrikanska unionens och FN:s styrkor.

  Simon Coveney (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Darfur är fortfarande en humanitär krishärd. Mer än 250 000 oskyldiga har dödats sedan 2003, och ytterligare 2,5 miljoner har tvångsförflyttats. FN:s säkerhetsråd antog resolution 1706 förra månaden och uppmanade till att mer än 22 000 fredsbevarare skulle sättas in i området. Sudans regering är emellertid fortfarande emot en sådan styrka och anklagar FN för att utöva en nykolonialism som styrs från Washington. Detta är nonsens och Sudans regering gör ingenting mindre än att spela ett politiskt spel med människors liv.

Mandatet för Afrikanska unionens uppdrag i Sudan har förlängts så att FN nu får tre månader längre på sig för att nå en överenskommelse med Sudans regering kring behovet av en mer effektiv multilateral styrka för att skydda civilpersoner. Om Sudan emellertid fortsätter att göra motstånd mot FN:s ansträngningar, vilket är det mest troliga scenariot, måste FN inta ett mer bestämt förhållningssätt. FN kan exempelvis behöva beakta militärt ingripande i enlighet med kapitel 7, med tanke på organisationens ansvar att skydda civilpersoner då de nationella myndigheterna misslyckas med att rädda befolkningen från folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och/eller brott mot mänskligheten.

Sudans regering har inte visat någon vilja att skydda de personer som tvångsförflyttats inom landet. Faktum är att det finns starka bevis för att landets regering har stöttat och finansierat attacker mot flyktingläger. I nuläget är stödet för AU-styrkan på 7 000 man nödvändigt och FN har gått med på att bistå med logistiskt och materiellt stöd. Arabförbundet har äntligen utlovat visst ekonomiskt stöd och EU:s medlemsstater måste också vara generösa på den här punkten.

EU har ett ansvar att göra Darfur till en pågående prioritet för FN. Mer påtryckningar behövs framför allt på Kina och Ryssland för att de ska inta en mer positiv roll i Sudan. Fler civila har dött i Darfur än i Irak och Afghanistan tillsammans. Vi är alla lika skyldiga på grund av det långsamma internationella gensvaret på vad som har hänt fram till idag. Det här är den tuffaste resolutionen om Darfur som vi har sett, men det krävs handling. Jag hoppas att vi inte ska titta tillbaka om ett års tid och se ytterligare 100 000 döda.

  Elena Valenciano Martínez-Orozco (PSE). – (ES) Herr talman! Vid denna tidpunkt då vi fortfarande vill vara hoppfulla om den fredsöverenskommelse som undertecknades i maj, även om jag betvivlar att vi kan vara det, åser vi hur den humanitära situationen förvärras i regionen, vilket många andra ledamöter redan har beskrivit.

Europaparlamentet uttalar ännu en gång sin ståndpunkt om situationen i Darfur och jag själv talar i detta fall för offren: civilbefolkningen, kvinnorna och barnen i Darfur.

Sedan den beväpnade konflikten bröt ut för tre år sedan har de humanitära organens vädjanden blivit alltmer desperata. De har varit helt fruktlösa. De över 50 000 dödsoffren, de två och en halv miljon människor som tvångsförflyttats inom landet och de 500 000 flyktingarna illustrerar tragedin hos en region i konflikt mer än någons ord kan göra.

I vår resolution tog min grupp upp vår allvarliga oro över kränkningarna av barns rättigheter och det allmänna bruket av våldtäkter av kvinnor som krigsvapen. Detta har tyvärr inte kommit med i kompromissresolutionen, som om det skulle vara oväsentligt.

Antalet barn som dödas, försvinner, utnyttjas sexuellt, kidnappas, tvångsförflyttas, används som soldater för att därefter överges etcetera kan identifieras och räknas i hundratusental och de har dessutom inte någon tillgång till humanitärt bistånd.

Vi bör alla klandras, inte bara regeringen i Khartoum, militären och gerillafalangerna. Det råder en total straffrihet trots att Sudan har ratificerat konventionen om barnets rättigheter och dess fakultativa protokoll om barn i väpnade konflikter.

Vi har också detaljerade uppgifter om att över 200 kvinnor i augusti utsattes för sexuella övergrepp i ett enda läger, och detta är något som de humanitära organisationerna har varnat oss för. Denna information är talande för den infernaliska spiral som Darfur har kastats in i och i vilken kvinnors och flickors kroppar ännu en gång är det slagfält som soldater och gerillan ofta föredrar.

Apropå dagens situation: i ett annat läger för tvångsförflyttade människor har kvinnor våldtagits, i stället för att beskyddas, och hindras från att nå …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Fiona Hall (ALDE). – (EN) Herr talman! Situationen i Darfur är extremt allvarlig. Sudans regering låter sina trupper välla in i regionen och förlängningen av Afrikanska unionens mandat med tre månader är endast ett andrum.

Darfurs befolkning riskerar fortfarande att så kallad säkerhet tillhandahålls enbart av den sudanesiska regeringen, utan internationellt beskydd. De av oss från Europaparlamentet som besökte Darfur under 2004 såg med egna ögon hus som jämnats med marken blandat med tomma skal av hus. Det var allt som fanns kvar av en by som hade bombats av Sudans regering i säkerhetens namn.

Till och med så nyligen som förra veckan bombade ett av den sudanesiska regeringens Antonov-flygplan byar i norra Darfur. Om det inte finns någon utländsk närvaro i Darfur kommer det att bli en fullständig massaker, trots alla handtryckningar och försäkringar om ”aldrig mer” efter Rwanda.

Därför är FN-styrkans närvaro, som berättigas enligt resolution 1706, så livsviktig. Det finns ingen mer brådskande uppgift för internationell diplomati än att samarbeta med Ryssland och Kina för att isolera Sudan och införa FN-närvaro i Darfur.

Förklaringen mellan EU och Kina av den 11 september var uppmuntrande, men den behöver byggas vidare på. Jag vill fråga rådet vilka åtgärder det vidtar för att uppnå detta. Från Afrikanska unionens sida har man sagt att en Afrikadominerad FN-styrka i Darfur är absolut nödvändig.

Den förvärrade humanitära situationen har lett till att ett ökande antal platser blivit förbjudna för icke-statliga organisationer på grund av de nuvarande oroligheterna. Samtidigt har antalet människor som är beroende av humanitärt bistånd ökat till närmare 3 miljoner. Den här månaden rapporterades mer än 30 nya fall av kolera. Utan verklig fred kommer de humanitära ansträngningarna att raseras och tusentals människor som flydde från sina hem för att rädda sina liv kommer återigen att möta döden.

  Angelika Beer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag behöver inte upprepa vad som just har sagts om läget i Darfur i all dess skrämmande grymhet.

Det som jag vill säga just nu är att jag blev allt annat än övertygad av det som sagts av ordförandeskapet, ministern och, för den delen, kommissionsledamoten Franco Frattini. Så länge som de som är ansvariga inom Europeiska unionen – och med det menar jag er, ni i rådet och ordförandeskapet – inte ens kan inse att det som pågår i detta ögonblick är folkmord, och medan ni endast pratar om hur vi ska spela vår roll i återuppbyggandet när freden är upprättad, och så vidare och så vidare, undrar jag varför ni inte kallar detta för dess rätta namn, eftersom det som är viktigast är att det som pågår här är ett folkmord som måste stoppas och när det är gjort kan vi sätta i gång återuppbyggnadsarbetet.

Det behövs klarspråk, inte minst inom Europeiska unionen. Dilemmat i säkerhetsrådet är att Kina och Ryssland förhindrar att någonting görs. Det är alltså uppenbart att vetorätten i säkerhetsrådet måste avskaffas. Inget land på jorden får tillåtas att använda ett veto för att tillåta folkmord att fortsätta.

För det andra – och detta är någonting som vi européer kan göra – måste vi tydligt säga att under så tragiska omständigheter är den sudanesiska statens så kallade suveränitet alldeles definitivt förhandlingsbar. Det är människors säkerhet, skyddet av människoliv, som är det yttersta goda, inte en odemokratisk, brutal och oduglig stats förmenta suveränitet.

Låt oss erinra oss de debatter vi hade om att skicka trupper till Kongo och sedan till Libanon – denna gång talar vi om 22 000 soldater. Vår reaktion på nyheten om att det blir en förlängning till december får inte vara att ropa ”hurra” och sedan hoppas att när den tiden väl kommer har 22 000 soldater hittats för en FN-styrka, det kommer inte att fungera. Det skulle innebära att vi fram till december skulle förbli passiva åskådare till folkmordet och först då börja ta itu med frågan utan att redan ha gjort något åt den. EU kan inte föra en sådan politik!

  Tobias Pflüger (GUE/NGL) – (DE) Herr talman! Situationen i den sudanesiska provinsen Darfur är helt klart förfärlig. Människor drivs från sina hem, brutalt, i det som Jean Ziegler beskrev som en ”förfärlig tragedi”, men det är lite väl enkelt att säga att trupper ska skickas, så som föreskrivs i FN-resolutionen. Ni vet alla vad som står i denna FN-resolution. Det står att Sudans regering – så som är sedvanligt – måste ge sitt samtycke och det är just det som Sudans regering inte kommer att göra. Det innebär att vad som krävs i denna situation är en politisk lösning snarare än de efterlysningar av militära styrkor eller förberedelser för deras insättande som vi hör från Nato-håll.

Europeiska unionens del i detta är verkligen så som rådet och kommissionen beskrev saken. Det låter sig lätt sägas att vi vill ha styrkorna. Problemet är att det finns vissa grundregler som måste följas och de innebär faktiskt att den berörda regeringen måste ge sitt samtycke, vilket denna regering inte har gjort. Jag vill ännu en gång understryka det som den ärade kvinnliga ledamoten från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen sade. Särskilt i södra Sudan finns det vissa ekonomiska intressen som spelar en viktig roll i konflikten – olja har redan nämnts – och detta gäller inte bara Kina, utan tveklöst även europeiska stater, som Tyskland, det land jag kommer från, som också är starkt inblandat på grund av planerna att bygga en större järnvägslinje där. Vädjanden om att människor måste få hjälp låter underbart och det är något som jag förvisso stöder, men de bör vara realistiska och bör verkligen leda till att mer humanitärt bistånd tillhandahålls.

  Jana Hybášková (PPE-DE). – (CS) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag skulle föredra att inte tala alls, i protest mot både er och vår oduglighet. Men Kina behöver mineral, olja, marknader, vatten och mark. Vad vi bevittnar är en kinesisk kolonialisering av Afrika. Den sudanesiska regeringen – partner till eller integrerad del av al-Qaida, sedan länge hemvist för Usama bin Ladin, trogen allierad till Al-Tourabi – utövar bokstavligen etnisk rensning, våldtar och befruktar tiotusentals kvinnor för arabiskhetens sak och som medlem i Arabförbundet. Ryssland tillhandahåller vapnen. Afrikanska unionens uppdrag har nått bristningsgränsen. Vår ärorika afrikanska intervention lämnar två miljoner människor i exil och en halv miljon döda.

Jag vill fråga rådet och kommissionen vad de gör för att ge omedelbart stöd för en betydande FN-insats i enlighet med kapitel VII? Vilka åtgärder vidtas för att slutligen genomföra den flygförbudszon som efterlyses i tretton totalt meningslösa resolutioner? Vad gör de för att se till att straffriheten upphör för alla dem som våldtar och dödar fullständigt oskyldiga civila? Jag skäms över att jag som medlem av parlamentets undersökningskommitté tog på mig mer ansvar när jag besökte Darfur och Abéché, och det enda jag kan göra i dag är att pladdra på, om ni ursäktar uttrycket. Herr kommissionsledamot! Tänk er att ni ser en ung kvinna bärande på en baby i ögonen och frågar henne om barnets namn. Hon svarar er och säger att hon inte vet eftersom barnet är frukten av en våldtäkt. Hur tror ni att ni skulle känna er då?

  Ana Gomes (PSE). – (PT) Al-Bashir-regeringen utövar en strategi som innefattar folkmord på befolkningen i Darfur. EU kan inte längre hysa några illusioner på den punkten. Kommissionen, rådet och de europeiska medlemmarna av FN:s säkerhetsråd måste skyndsamt gå emot Sudan genom att skicka FN-styrkor till Darfurregionen med ett starkt mandat enligt kapitel VII i FN-stadgan. Det finns inte utrymme för fler undanflykter eller tvekan. Den sudanesiska regeringen måste bestraffas om den fortsätter att hindra det internationella samfundets insatser i Darfur. Bankkonton måste skyndsamt frysas och medlemmar av Sudans regering och andra som redan identifierats av Internationella brottmålsdomstolen som anstiftare av ohyggligheterna måste förhindras att resa.

Om Kina och Ryssland fortsätter att släpa fötterna efter sig i fråga om ett embargo mot Khartoum, måste EU gå samman med Förenta staterna och förklara handelsembargo, särskilt på vapen och olja, och en fullständig frysning av den sudanesiska regeringens ekonomiska transaktioner. Militära åtgärder behövs också skyndsamt. En flygförbudszon över Darfur skulle kunna styras från östra Tchad för att förhindra att det sudanesiska flygvapnet angriper befolkningen i Darfur, vilket jag och andra ledamöter i denna kammare bevittnade nära Al Fashir i september 2004.

En flernationell styrka måste omedelbart skickas till östra Tchad för att skydda flyktingarna, för att förbereda för FN-styrkan i Darfur, för att kontrollera gränsen mellan Tchad och Sudan och för att återställa stabiliteten i regionen. Denna stabilitet hotas också av de ökade spänningarna i Somalia på grund av den etiopiska interventionen, som sattes i gång av Bushregeringen med den förödande konsekvensen att de islamiska domstolarna i Mogadishu förstärktes.

Till sist, EU får inte tiga om den roll som Kina, Ryssland och Arabförbundet spelar genom att stödja regeringens i Khartoum folkmordsstrategi. Efter det att FN antog principen om skyldigheten att beskydda, har regeringarna i Moskva, Peking och i arabländerna skämt ut sig genom att sopa lärdomarna från Rwanda, Bosnien och Kongo under mattan när det gäller Darfur, där en muslimsk befolkning massakreras av muslimer.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! När FN:s samordnare för humanitärt bistånd, Jean Egeland, i augusti påpekade för oss att situationen i Darfur var den värsta FN hade sett sedan 2004, påminde han oss också återigen om att det länge varit dags att lösa denna situation.

Det är sant att FN insisterar på att FN-styrkor ska sändas till området, men liksom nämnts är det också sant att den sudanesiska regeringens motstånd gör det svårare. Det är dock vår skyldighet att tillämpa vad som kallas ett ansvar att skydda, vilket Internationella krisgruppen så ofta påpekar. Vi har ett ansvar att skydda och vi kan inte dra oss undan det.

Tre mycket specifika saker kan göras angående Darfur: För det första kan vi mycket direkt införa sanktioner som riktas direkt mot alla parter, inbegripet regeringen, som för närvarande överträder vapenstilleståndet eller direkt angriper de humanitära operationerna och, liksom det också uttryckligen nämnts, och det vill jag betona, som angriper civilbefolkningen och särskilt kvinnor.

För det andra kan och måste Afrikanska unionen användas i större utsträckning för att garantera att de olika parterna godkänner åtminstone delar av fredsöverenskommelsen för Darfur, men i det hänseendet behövs också ett stöd från internationella partners, däribland Europeiska unionen.

Slutligen, och detta är viktigast, måste FN:s säkerhetsråd påskynda processen med att placera ut FN-styrkor på plats, i enlighet med det tydliga mandatet i kapitel 7 i FN-stadgan. Annars blir det svårt att stoppa denna massaker.

  Filip Kaczmarek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Darfur är en humanitär katastrof. Denna tragiska region befinner sig i ett krisartat läge och vi måste ge den vår fulla uppmärksamhet och vidta omedelbara åtgärder, vilket FN:s generalsekreterare Kofi Annan sa för bara ett par dagar sedan. Det är svårt att inte hålla med honom. Hela världen är medveten om att ett krig har pågått utan uppehåll i denna region sedan 2003. Till följd av detta har 300 000 personer dött och över 2,5 miljoner människor har fördrivits.

De humanitära organisationer som arbetar i Sudan har slagit larm de senaste veckorna. Tre miljoner människor i Darfur är beroende av internationellt humanitärt bistånd, däribland livsmedel, läkemedel och husrum. Det håller på att bli närmast omöjligt att ge detta bistånd på grund av den upptrappade konflikten i regionen. Tolv internationella biståndsarbetare har dödats i Darfur bara sedan början av maj, vilket är mer än antalet dödade biståndsarbetare under de senaste två åren.

Även om Afrikanska unionen ska vara kvar i området till slutet av året är det tydligt att den inte på egen hand kan få kriget att upphöra. Vi måste komma ihåg att det handlar om en underutrustad och underfinansierad 7 000 man stark trupp som ska täcka ett område av Frankrikes storlek. Även om truppen förstärktes med ytterligare 4 000 soldater skulle den inte kunna bistå de miljontals civila som angrips i regionen, garantera säkerheten för de internationella organisationerna eller skydda flyktingarna.

Ett antal lösningar på problemet övervägs för närvarande. Dessa omfattar utplacering av FN-styrkor på plats, ett omfattande FN-stöd till Afrikanska unionen i form av logistik och utrustning och ett Nato-åtagande om att lösa konflikten. Som jag ser det är en sak oerhört tydlig. De afrikanska länderna och deras ledare borde vara mycket mer delaktiga i att finna en lösning på detta allvarliga problem. De är erfarna och känner till området och har knutit starka kontakter där. Vi borde därför uppmuntra våra afrikanska partner att bli mer fast beslutna att finna en lösning på denna konflikt.

  Marie-Arlette Carlotti (PSE). – (FR) Herr talman! Alla säger att ”Darfur står på randen till en avgrund”. De berörda parterna i konflikten fortsätter att döda och våldta. Civilbefolkningen är deras dagliga mål. Biståndsarbetarna överger området på grund av pressen med hotelser och förvisso mord, med tanke på att 13 personer har dödats under de senaste veckorna. Konflikten hotar hela regionen runtomkring, eftersom den utvidgas till Tchad och Centralafrikanska republiken. Det verkar som om allt nu är upplagt för det slutliga angreppet. Allt är upplagt för en massaker. Regeringen leker katt-och-råtta med det internationella samfundet. Det är ett mycket grymt spel som dagligen betalas med hundratals människoliv.

Sedan 2004 har unionen gjort all den kunnat finansiellt sett, och detta engagemang har säkerligen bidragit till att förhindra ett blodbad. Men det är nu avgörande att ett större politiskt åtagande görs. Prioriteten är att agera så snart som möjligt och att i enlighet med resolution 1706 placera ut en fredsbevarande FN-styrka med ett mandat att använda våld om det blir nödvändigt för att skydda civilbefolkningen.

Det enda sättet att skydda befolkningen är dock att göra det snabbt, här och nu, genom att tvinga de sudanesiska myndigheterna att upphöra med sin nuvarande offensiv och tillämpa fredsöverenskommelsen för Darfur, och genom att stärka mandatet och ge materiella resurser till de styrkor från Afrikanska unionen som finns på plats och som för närvarande inte utgör en tillräckligt stark kraft för att skydda civilbefolkningen. Som mina kolleger i parlamentet sagt måste man också skydda befolkningen genom att omedelbart införa den flygförbudszon som stadgas i FN:s resolution 1591. Om vädjanden om att använda förnuftet inte är tillräckliga får vi bana väg för sanktioner: ett oljeembargo, en internationell arresteringsorder och individuellt riktade sanktioner mot förövarna av illdåd, i synnerhet de 51 personer som är upptagna på den förteckning som lämnats till Internationella brottmålsdomstolen. Mina damer och herrar! Europaparlamentet kommer inte att tillåta att 2000-talets första folkmord får äga rum, i tysthet och praktiskt taget framför ögonen på oss.

  Mario Mauro (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Syftet med mitt anförande är att avlägsna de sista resterna av hyckleri vad gäller ställningstagandet från regeringen i Khartoum.

År 2000 besökte jag Sudan tillsammans med ledamöter från Europaparlamentet som också är ledamöter i AVS-församlingen. Glenys Kinnock och jag fick samtala med Ibn al-Turabi, som då satt fängslad. Han var en gammal vapenbroder till Omar al-Bashir, en av frontfigurerna för den islamska fundamentalismen i Sudan och en av de män som tagit emot Usama bin Ladin i Sudan.

Vid den tidpunkten, år 2000, berättade han för oss vad regeringens i Khartoum ”arabiseringsstrategi” bestod i. Det var en strategi för att arabisera – och det är precis det jag menar: inte islamisera, utan arabisera – ett område bebott av vad som i många officiella sudanesiska regeringsdokument kallades Darfur-aporna, med andra ord folket i Darfur.

Om nu EU känns vid detta betyder det återigen att vi inte bara får spela med regeringen i Khartoum genom att be den medla mellan hypotetiska motsatta sidor, eftersom det inte finns några motsatta sidor. Det finns inget inbördeskrig i Darfur: det finns bara mördare och offer. Det finns bara mördare som agerar i samspel med de män som ger order i Khartoum och som använder dem för att fullfölja en vansinnig ideologi som sannolikt inte längre endast kommer att leda till folkmord, utan som kommer att stadfästa ett folkmord som pågått under mycket lång tid.

Därför är det avgörande att EU-institutionerna antar katastrofåtgärder, som de som Marie-Arlette Carlotti alldeles nyss beskrev, för att engagera alla som verkligen bryr sig om en hel generations öde.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! Fredsöverenskommelsen för Darfur ingicks i maj 2006, och inte en enda tidsfrist i denna överenskommelse har hållits sedan dess. Striderna har inte minskat och inte heller våldet mot civilbefolkningen, båda ökar i stället. Systematiska våldtäkter används fortfarande som ett sätt att föra krig och en stor ökning av antalet våldtäkter har noterats under de senaste tre månaderna. Den sudanesiska regeringen motsätter sig fortfarande ett FN-uppdrag som skulle ha avsevärt större resurser, fler trupper och större makt än Afrikanska unionens nuvarande fredsuppdrag, som är i hög grad ineffektivt. Hur välkommen utökningen av det afrikanska fredsuppdraget till 11 000 poliser och soldater i västra Sudan än är, visar Afrikanska unionens fortsatta och samlade stöd för FN-trupper att detta endast kan betraktas som en övergångsåtgärd.

Det är uppenbart att den sudanesiska regeringen redan planerar att sända sina egna trupper till regionen för att skydda den. Amnesty International varnar för att det faktum att man snart kanske kommer att ”skyddas” av samma regeringssoldater som drivit människor från sina hem och misshandlat dem, sprider panik hos befolkningen. De biståndsorganisationer som är aktiva i regionen befarar att de kommer att tvingas upphöra med sin verksamhet helt och hållet om regeringstrupperna återigen ställs emot de grupper med separatistiska rebeller som ännu inte har undertecknat fredsöverenskommelsen från Abuja.

Vi uppmanar därför den sudanesiska regeringen att följa kapitel 7 i FN-stadgan och godkänna närvaron i Darfur av en fredsbevarande FN-styrka av det slag som stadgas i säkerhetsrådets resolution 1706.

Sudan står på randen till en katastrof. Allt måste göras för att förhindra ytterligare ett folkmord i Afrika.

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman

  Patrick Gaubert (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Mina damer och herrar! Liksom två sudanesiska överlevande sa till mig måste vi bryta den tystnad som offren för folkmordet lever under.

Det är för dessa två tysta offer för det pågående folkmordet i Darfur som jag tagit ordet i dag, för att rikta en brådskande vädjan – ett nödrop – till er. Jag talar till er inte bara som ledamot i Europaparlamentet, utan också som ordförande för en internationell icke-statlig organisation som är mycket aktiv i Darfur.

Jag tillhör en generation som efter förintelsen svor att vi aldrig mer skulle få se något liknande. Orden ”aldrig mer” uttalas gång på gång, men nu står vi här igen och tvingas tala om den här frågan. Ska vi vänta till dess att alla befolkningar har utrotats innan vi sörjer dem? Hur många människor måste dö innan vi ingriper? Måste ett minsta antal personer sändas till koncentrationsläger innan vi ingriper? Jag tror faktiskt att vissa offer aldrig kommer att bli särskilt populära. Darfur är ett av dem. Kofi Annan sa att Darfur var ett helvete. Ändå är det omöjligt att föreställa sig riktigt hur helvetiskt det är för de människor som torteras av miliser som begår folkmord i en illegitim regerings tjänst.

Ska vi lägga brottet likgiltighet till vad som i sig är ett brott? Nej! De som torterar måste veta att vi inte kommer att låta dem vara, eftersom vi inte kan säga att vi inte kände till vad som pågick. Vi känner till vad som sker, men vi gör inget. EU måste spela en viktig roll. EU måste utöva verkliga påtryckningar och ställa mer offensiva krav på ett slut på illgärningarna och massakrerna och kräva att FN-styrkor placeras ut för att skydda civilbefolkningen i Darfur. Detta kan endast ske genom diplomatiska insatser och ett mycket stort internationellt engagemang. För en gångs skull kan armén ingripa på ett positivt sätt för att ställa sig emellan mördarna och deras offer. Vi måste kräva en lösning på situationen med miliserna och vi måste kräva att humanitärt bistånd ges.

Liksom ett antal av mina kolleger i kammaren före mig har sagt får vi inte slösa någon tid, för vi bevittnar faktiskt 2000-talets första folkmord.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! Kriget i Libanon och konflikten i Mellanöstern har tyvärr tilldragit sig det internationella intresset och fyllt de internationella nyheterna på bekostnad av den tragiska utvecklingen i Darfur, där en humanitär kris, ett folkmord, etnisk rensning och ett kriminellt krig pågår.

Vi har FN:s säkerhetsråds resolution 1706, som vi kräver att man ska tillämpa. Vad gäller resolution 1701 om Libanon agerade man internationellt för att den skulle tillämpas fullt ut. Fem resolutioner senare, med resolution 1706, finner vi dock en internationell likgiltighet och ett internationellt hyckleri beträffande tillämpningen. Vi har två uppsättningar med standarder för denna stora humanitära kris som slutligen också undergräver våra gemensamma europeiska värderingar och principer.

Herr kommissionsledamot! Jag anser att Europeiska unionen i grunden har ett moraliskt ansvar att vidta åtgärder, och inte bara ett politiskt och strategiskt ansvar. Ministerrådets byråkratiska resolutioner är i sig inte tillräckliga. Den 20 oktober äger toppmötet rum. Vad som också behövs från er sida är att Europeiska unionen tar ett initiativ i säkerhetsrådet, så att vi får en gemensam ståndpunkt för alla säkerhetsrådets ledamöter om hur problemet ska lösas, om att resolution 1706 äntligen ska tillämpas och, eftersom vi måste vara ärliga måste vi agera vad gäller Kina. Kina är ett av de länder som ansvarar för att detta dödläge uppstått och för att denna kris förlängts. Arabförbundet har samma ansvar. Så vidta åtgärder mot Arabförbundet, Islamiska konferensen, Kina, Ryssland och till och med Förenta staterna. George Bush och den amerikanska kongressens menlösa uttalanden räcker inte och slutligen, herr kommissionsledamot, måste den internationella rättens regler om rätten till internationellt ingripande när de mänskliga rättigheterna kränks tillämpas.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman! Vi har alla bevittnat de brott mot mänskligheten som begåtts i Sudan under de tre senaste åren. Dessa brott innefattar folkmord, krigsbrott och etnisk rensning. Medan vi hjälplöst tittar på från våra elfenbenstorn, underlåter den sudanesiska staten att uppfylla den grundläggande plikt som krävs av alla stater, nämligen att garantera säkerheten för en befolkning på ett givet territorium. Från Bryssels och Strasbourgs horisont iakttar vi händelserna i Sudan, trots att Europeiska unionen föddes ur en politisk och moralisk protest mot brott av detta slag. Varje utvidgning inleddes med samma stridssignal: aldrig mer, aldrig mer kommer vi att tillåta sådana brott mot mänskligheten, aldrig mer kommer vi att tillåta etnisk rensning, aldrig mer kommer vi att tolerera folkmord!

I de uttalanden som gjorts i dag av företrädare för Europeiska unionen har jag inte hört något sådant starkt engagemang för att se till att Europeiska unionen faktiskt gör allt i dess makt för att stoppa det utbredda blodbadet i Sudan. Vilka åtgärder bör vidtas? Under de kommande veckorna bör unionen inrikta sig på att utöva kraftiga påtryckningar på regeringen i Khartoum för att se till att den samtycker till att FN placerar ut fredsbevarande trupper på sudanesiskt territorium. Om detta inte lyckas, och om regeringen i Khartoum fortsatt vägrar att tillåta närvaron av fredsbevarande FN-trupper på dess territorium, vore det lämpligt att ytterligare öka det logistiska och materiella stödet till Afrikanska unionens uppdrag i Sudan. Om inget av detta påverkar vad som sker i Sudan bör vi överväga att uppmana Natos styrkor att se till att Afrikanska unionens militära uppdrag garanterar freden och säkerheten på hela Sudans territorium.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Detta har varit en utmärkt och rejäl debatt. Jag kan försäkra er att rådet inte är likgiltigt till situationen i Sudan och Darfur. Vi är alla eniga om att utvecklingen där har varit mycket oroande, och vi måste nu och i framtiden göra allt i vår makt för att förbättra säkerheten och den humanitära situationen i Darfur. Vi gör ständigt allt i vår makt, eller åtminstone en hel del. Vi upprätthåller aktiva diplomatiska förbindelser med de olika parterna och tredjeländerna för att vinna största möjliga stöd för FN-resolutionen och dess tillämpning, och för att kunna öka påtryckningarna på den sudanesiska regeringen. Det särskilda sändebudet Pekka Haavisto spelar en viktig roll i Sudan när det gäller att se till att alla parter där engagerar sig i fredsprocessen, eftersom man annars inte kan få någon varaktig fred.

Det är mycket viktigt och ett positivt tecken att Afrikanska unionen, genom sin AMIS-operation (Afrikanska unionens uppdrag i Sudan), har visat sig vara fast besluten att lösa denna kris. Detta engagemang har fått Europeiska unionens stöd, och det fortsätter att vara fallet, eftersom EU stöder AMIS-operationen i fråga om logistik, materiellt stöd, planeringsstöd och andra liknande åtgärder. Afrikanska unionen har beslutat att öka sin fredsbevarande närvaro – det vill säga sin AMIS-operation – med ytterligare 4 000 trupper, vilket innebär att totalt 11 000 trupper kommer att vara utplacerade i regionen.

När FN-operationen slutligen inletts i regionen vore det enklaste sättet att få den accepterad i den sudanesiska regeringens ögon kanske att den bestod av afrikanska och asiatiska trupper. Vi måste också komma ihåg att de övriga grannländerna i regionen spelar en mycket viktig roll när det gäller gränsfrågor och flyktingproblem.

Människorättssituationen i området är mycket oroande, vilket har nämnts i debatten. Europeiska unionen har betonat dessa människorättsfrågor genom att införliva dem på dagordningen för FN:s råd för mänskliga rättigheter som nu pågår. Vad gäller frågan om folkmord, och i synnerhet användningen av detta begrepp, bör vi komma ihåg att Internationella brottmålsdomstolen för närvarande undersöker detta och Europeiska unionen stöder dess arbete.

Det finns inte bara en väg till en lösning för Darfur och Sudan. Det är mycket viktigt att vi gör framsteg på alla områden på ett effektivt, brett och samordnat sätt, och i en samarbetsanda.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag håller helt och hållet med ministern i hans slutsatser som företrädare för ordförandeskapet.

Jag tror inte att någon här i parlamentet tvivlar på att tragedin i Darfur är katastrofal, precis som det inte kan finnas några tvivel om att det verkligen handlar om ett folkmord. Dagens debatt rör dock ett mycket mer allmänt politiskt problem som är oerhört viktigt för parlamentet och för Europeiska unionens institutioner i allmänhet: unionens roll som främjare och försvarare av de grundläggande rättigheterna utanför dess gränser.

Vi undrar ofta om Europeiska unionen kan och måste (jag anser personligen att den kan och måste) vara en bärare av normer för de grundläggande rättigheterna i hela världen och framför allt för respekten för den mänskliga värdigheten – den mänskliga värdighet som fullständigt förstörts i tragedin i Darfur. För att EU ska kunna spela den rollen måste emellertid den stora politiska debatt som måste hållas handla om hur EU kan sprida dessa värderingar utanför sina gränser och upprätthålla dem när andra parter, liksom den sudanesiska regeringen, tolererar och uppmuntrar fundamentalism och de mest våldsamma och förfärliga övergrepp som begås av miliser. Många av er har nu sagt väldigt tydligt: ”Låt oss gå in med trupper och vapen och tillämpa artikel 7, låt oss sända en militär styrka som kan använda våld för att sätta stopp för denna katastrofala situation.”

Jag är väl medveten om att detta är ett av alternativen enligt de internationella avtalen, men sedan kommer jag ihåg att när det gäller att främja de mänskliga rättigheterna i världen har vi européer ofta talat om att garantera den så kallade principen om egenansvar: med andra ord kan vi här i Strasbourg och Bryssel inte bestämma vilken väg som är den rätta för ett annat land eller en annan kontinent och bara påtvinga dem den. Vi måste arbeta med de lokala institutionerna, och enligt min åsikt består den första delen av lösningen i att arbeta med Afrikanska unionen, stärka dess roll och se till att den får den praktiska hjälp den behöver. Vi vill inte att det ska uppfattas som om EU är otillgängligt ena stunden och sedan engagerar sig i nästa stund, och placerar ut trupper och vapen och spelar en roll som, om något, borde befästas och stärkas av Afrikanska unionen.

Det är det första steget, liksom ordförandeskapet precis påpekat. Det andra steget i den här riktningen är att ge logistiskt stöd på plats. Det är ett uppdrag som vi, EU och dess institutioner, kan utföra, och också kommissionen kan ge ekonomiskt stöd. Hur kan vi garantera att det humanitära biståndet faktiskt når sin avsedda destination: den drabbade befolkningen och de icke-statliga biståndsarbetare på plats som riskerar sina liv? Logistiskt stöd på plats är alltså ytterligare ett område där vi inom EU kan spela en avgörande roll.

Den tredje åtgärden, som vissa egentligen inte tillmätt tillräcklig betydelse, är hur vi ska arbeta med Arabförbundet. Mina damer och herrar! Vi konfronteras med känsliga frågor hos islamiska eller arabiska länder i många delar av världen. I vissa fall är dessa länder våra trofasta allierade, som exempelvis i kampen mot terrorism. I andra fall är de så oerhört känsliga att vi bör ingå överenskommelser innan vi ingriper.

Vad är skillnaden mellan Darfur och Libanon? Skillnaden är att för Libanon fanns en överenskommelse, och trupperna gick in som fredsbevarande styrkor eftersom den libanesiska regeringen och den israeliska regeringen båda accepterade det. Den sudanesiska regeringen å andra sidan förkastar fortfarande detta. Tror ni att det skulle vara möjligt att ingripa ensidigt utan att Arabförbundet spelade en stark roll? Tror ni inte att ett sådant ingripande, utan en stark roll för Arabförbundet, skulle sända ett oerhört negativt budskap till denna enorma befolkning, som tyvärr hyser de mest fundamentalistiska tankarna i världen? Skulle detta inte stärka extremisterna och fundamentalisterna, som sedan skulle få ytterligare ett argument i sin propagandaarsenal.

Den tredje delen av lösningen är därför Arabförbundet. Vi arbetar för att uppmuntra Arabförbundet att avlägsna sig från Sudans regering och dra tillbaka sitt samtycke och stöd. Som ni vet sker detta i viss utsträckning, men vi måste göra mer i det hänseendet.

Någon nämnde också en annan punkt: vad händer om regeringen i Khartoum inte lyssnar på det internationella samfundet? Jag har alltid ansett att militära insatser endast ska användas som en sista utväg, även om humanitärt ingripande är berättigat enligt artikel 7 i fördraget.

Det finns några andra medelvägar. I detta sammanhang hörde jag någon nämna en flygförbudszon, och det är en åtgärd som kan utforskas, antas och föreslås. Ni förstår att om vi föreslog att säkerhetsrådet skulle agera enligt artikel 7, skulle Kina, oavsett vad vi tyckte om saken, troligen använda sig av sitt veto så att inget skulle hända. Jag undrar därför om det inte vore bättre att utarbeta ett initiativ, vilket kanske inte skulle lösa problemet, men det skulle vara till hjälp, som till exempel att hindra flygplan från att flyga över området och döda människor med bomber och flygangrepp. Det är en annan konkret möjlighet.

Jag ska avsluta mitt anförande med två kommentarer. För det första kommer ordförande Barroso och min kollega Louis Michel att besöka Khartoum. De kommer att sända ett starkt budskap till de högsta nivåerna i den sudanesiska regeringen i vilket de förklarar att Europeiska unionen avser att vidta beslutsamma diplomatiska åtgärder, såväl som åtgärder på plats för att hjälpa de drabbade människorna. Budskapet kommer att röra den isolering som Sudan kommer att hänvisas till om landet fortsätter att vägra att lyssna på det internationella samfundet. En sådan isolering skulle vara särskilt förödande för Sudan självt: att vara isolerad från resten av det internationella samfundet skulle inte ligga i Khartoums intresse, eftersom det skulle göra att president Bashir inte hade någon ursäkt för att upprätthålla en så negativ inställning.

En annan mycket viktig fråga som kommer att omfattas av kommissionens åtgärd är kvinnors och barns roll. Vi talar om den frågan hela tiden här i EU: vi oroar oss över offren för människohandel och tvångsprostitution och vi har till och med utfärdat en europeisk färdplan för barns rättigheter. Vi kan naturligtvis inte blunda för kvinnors och barns rättigheter utanför Europa i ett så tragiskt fall som Darfur.

Personligen hoppas jag därför att Europaparlamentet kommer att vara orubbligt i sina åtgärder för Darfur, så att man just kan ge kvinnor och barn ett särskilt skydd, eftersom de alltid är de offer som utsätts för störst risker.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen⁽¹⁾.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon torsdag kl. 12.00.

(1) Se protokollet.

10. EU:s ekonomiska och kommersiella förbindelser med Indien (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0256/2006) av Sajjad Karim för utskottet för internationell handel om EU:s ekonomiska och kommersiella förbindelser med Indien (2006/2034(INI)).

  Sajjad Karim (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! Allteftersom den geopolitiska tyngdpunkten under 2000-talet förskjuts till Asien kan man blicka in i framtiden genom att se på Indien. Med tanke på landets storlek och komplexitet är Indiens stabila och pulserande samhälle fortfarande en imponerande bedrift. Indiens åtagande när det gäller demokrati, pluralism och rättssäkerhet borgar för regelbundna handelsrelationer. Trots att det är ett land som närmar sig en femtedel av världens befolkning står Indien för mindre än en femtiondel av världshandeln.

EU, som är Indiens största handelspartner och huvudsakliga källa för utländska investeringar, är redo att hjälpa Indien att skörda frukterna av liberaliseringen. Med tanke på vår gemensamma historia och vårt åtagande att ha ett sekulärt styrelseskick och religiös pluralism är EU och Indien naturliga partner. Vi blev strategiska partner i juni 2004, och ändå dröjde det ytterligare ett år innan en gemensam handlingsplan togs fram. Än idag saknar kommissionsledamoten mandat att förvandla det arbete som utförs av handelsgrupperna på hög nivå till en konkret uppgörelse. Under tiden har president Bush lyckats förhandla fram ett ganska oroväckande kärnvapenavtal mellan Förenta staterna och Indien.

Kommissionsledamoten hävdar att Indien är hans val av destination – och då menar jag självfallet kommissionsledamot Peter Mandelson här. Ändå har han drivit på EU:s besatthet av Kina. Indien innebär lika stora, om än annorlunda, utmaningar för EU och kommissionen måste begrunda detta då den lägger fram sin nya strategi genom att arbeta tillsammans med intressenterna för att spegla samrådet med Kina.

Doha-rundan är fortfarande den viktigaste mekanismen för att skapa rättvis globalisering. Det multilaterala handelssystemet är ett ytterst rättvist och effektivt sätt att expandera och hantera handeln, och det skyddar de svaga från att utnyttjas och exploateras i en ensidig tävlan om att uppnå handelsdominans. En Dohauppgörelse utesluter dock inte bilaterala tilläggsavtal från Världshandelsorganisationen (WTO). Endast genom större öppenhet för partnerskap som sträcker sig längre än vad minsta gemensam nämnare för WTO-avtal nu kan åstadkomma kommer EU att börja behandla framtidens agenda om global konkurrenskraft.

Ett frihandelsavtal med Indien måste vara centralt för kommissionens nya strategi för ett globalt Europa. Parlamentet måste stötta kommissionsledamoten till hundra procent då han lägger fram argumenten i rådet för ett förhandlingsmandat att leverera bilaterala frihandelsavtal, öppna marknaderna och säkra rättvisare handelsvillkor i nya tillväxtområden i hela Asien.

Indien måste motsvara våra föresatser och stärka sina löften inför Helsingforsmötet. Indien har visat sig kunna jonglera med globala aktörer för att öka konkurrenskraften. Det är dags för en uppgörelse med landets mest uppenbara partner. Slutdatum måste sättas så att vi kan uppnå gemensamma mål inom de områden som kommer att diktera villkoren för 2000-talet, nämligen att skydda immateriella egendomar, öppna upp marknaderna för tjänster och investeringar och skapa effektiva instrument för att försvara handeln.

Ingen strategi för ekonomisk tillväxt är fullständig om den inte behandlar klimatförändringens växande kris. Tillväxtens inverkan på energiförsörjningen i Asien är ofattbar. Indiens framtida tillväxt är beroende av hur väl det kraftigt ökande energibehovet tillgodoses. Svåra underskott och alltför stort beroende av bensin och kol driver upp kostnaderna och ökar föroreningarna. Ett försök att utveckla kärnkraft är symtomatiskt för krisen. Men även om Indien skulle utveckla kärnkraft skulle den endast täcka 2 procent av det totala energibehovet. Detta skulle även innebära ett avsteg från löftena i Gleneagles om att stoppa klimatförändringen och främja energins oförstörbarhet.

Både Indien och EU har långa traditioner av att främja förnyelsebar energi. Indien har byggt världens fjärde största vindkraftindustri, utvecklat biogaskammare och solceller och stöttat utvecklingen av förnyelsebar energi i Asien. Vi måste arbeta tillsammans för att definiera den globala energistrukturen genom innovation och hållbar energiutveckling samtidigt som vi bemöter klimatförändringens referenspunkter.

Indiens ekonomiska tillväxt blomstrar på 8 procent och förväntas fördubblas inom ett årtionde. Dotcom-företagens välgörare utgör listan på Indiens rikaste som löser in checkarna allteftersom Indien blir det globala navet för informations- och kommunikationsteknologiernas utveckling. Ändå är Indiens ekonomi fortfarande full av motsägelser. Den ojämlika fördelningen av globaliseringens frukter har gjort att närmare fyra miljoner människor tvingas leva på mindre än sju kronor om dagen.

EU måste se till att frukterna av vår handelsrelation delas med alla indier. Utländsk handel kan vara en kraftfull motor för att skapa ekonomisk tillväxt och för att minska fattigdomen, men den är inte någon magisk trollformel. För att fortsätta att rädda folk från fattigdomens svarta hål måste Indiens handelsreformer komplettera utvecklingspolitiken.

Att föra samman extern och intern politik underlättas inte av Indiens infrastruktur, som uppvisar samma egenskaper som i ett utvecklingsland, samtidigt som företagens säten dominerar silhuetterna av Mumbai (Bombay) och Bangalore. Investeringarna måste koncentreras till landsbygden för att förbättra tillgången på vatten och sanitet, förbättra transportlänkarna och kvalitén på kraftledningsnätens effekt.

Indien har åtagit sig att följa millennieutvecklingsmålen, och landets femårsplan överträffar FN:s förväntningar, men det finns växande tvivel på att Indien kommer att uppnå fyra av de åtta målsättningarna enligt tidtabellen. Det finns fortfarande allvarlig oro över barnarbete, och spridningen av hiv/aids kan komma att hejda Indiens framsteg.

Handelsrelationer kan inte skiljas åt från mänskliga rättigheter och frågor om utveckling. Vi har en skyldighet gentemot Indien att vända de trenderna. EU:s bistånd måste riktas till eftersatta regioner och underrepresenterade sociala grupper. Kapacitetsuppbyggande ansträngningar måste koncentreras till de fattigaste staterna och göra det möjligt för dem att använda stödet effektivt. Utländska investeringar måste ge stöd till utbildning och hälsovård på landsbygden.

Allteftersom Indien går från att vara ett utvecklingsland till att vara ett utvecklat land får landet regionalt ansvar och stabil tillväxt. Landet måste ta sina grannländer med sig. Sydafrikanska frihandelsområdet kommer att leda till mångfaldig expansion i regionen. Det är sant att resan inte varit lätt och IndoPak-dispyterna har fördröjt framstegen, men ett starkt ledarskap i området har lett till att handeln nu används som en förtroendeuppbyggande åtgärd, särskilt i Kashmir.

EU måste se på Asien och dess förvånansvärda tillväxt som en möjlighet snarare än ett hot. EU behöver mer förtroende för sin egen förmåga att klara av förändring och förbli konkurrenskraftigt. Detta kommer oundvikligen att kräva en viss omstrukturering och ett ändrat tankesätt.

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden Sajjad Karim och utskottet för internationell handel för det utmärkta arbete som genomförts.

Betänkandet är omfattande och behandlar nästan alla aspekter av EU:s ekonomiska och kommersiella förbindelser med Indien. Det kommer också lägligt eftersom det läggs fram före toppmötet mellan EU och Indien i Helsingfors den 13 oktober 2006 och vi kommer att ta dessa rekommendationer i beaktande. Vårt samarbete med Indien är mångsidigt och det är svårt att beröra alla detaljer i detta tal. Jag vill därför ta upp några av huvudfrågorna för att besvara era farhågor och i detalj uppdatera parlamentet om handels- och investeringsfrågorna.

Generellt fungerar vårt samarbete bra och är i ständig utveckling. När det till exempel gäller miljöfrågan var Indien förra året värd för det första EU–Indien-forumet om avfallshantering som ledde till besök och möten för frågans arbetsgrupp. Detaljer kring det andra miljöforumet diskuteras för närvarande.

När det gäller sysselsättning och sociala frågor kom kommissionen och den indiska arbetsministern överens i ett bilateralt möte om ett arbetsprogram för 2006–2007 baserat på den gemensamma handlingsplanen. Utkastet till ett samförståndsavtal ska undertecknas, eller inledas, vid det kommande toppmötet i Helsingfors. I stora drag har påbörjandet av en makroekonomisk dialog föreslagits efter ett bilateralt möte mellan kommissionsledamot Joaquín Almunia och den indiska finansministern.

Den affärsmässiga aspekten har inte glömts bort och tack vare kommissionsledamot Peter Mandelson som lade fram idén tillsammans med sin kollega, handelsminister Kamal Nath, är nu rundabordskonferensen för företag från EU och Indien redo att lanseras vid toppmötet den 12 oktober 2006, vilket möjliggör en aktiv dialog mellan företag.

Vårt utvecklingssamarbete är främst inriktat på sektorstöd för grundskoleutbildning, hälsovård och välfärd för familjer. Minskning av fattigdom har varit den centrala målsättningen i alla projekt. I landstrategidokumentet för 2007–2013 fastställs ett fortsatt åtagande med en uppskattad tilldelning på mellan 65 och 70 procent till hälso- och utbildningssektorerna. Uppmuntrande är att våra statliga partnerskapsprogram med Rajasthan och Chhattisgarh, som sammanlagt innebär160 miljoner euro till stöd för vattenhantering, utbildning och hälsovård, nu undertecknats och kan genomföras.

När det gäller handelsförbindelserna och investeringssamarbetet med Indien välkomnar jag att slutsatserna i det betänkande som antagits av utskottet för internationell handel helt går i kommissionens linje. Mer specifikt har utskottet bett EU att sluta ett frihandelsavtal med Indien och landet är mycket intresserat av att så fort som möjligt sluta ett sådant avtal med EU. Detta har länge varit Indiens ståndpunkt, med påtryckningar från premiärminister Manmohan Singh själv.

Jag välkomnar utskottets första kommentar att förhandlingarna om utvecklingsagendan från Doha är kompatibla med bilaterala WTO-plus-förhandlingar. EU strävar efter att bygga på och komplettera sina åtaganden om det multilaterala WTO-handelssystemet med nya uppdaterade bilaterala frihandelsavtal, framförallt med växande nyckelmarknader i Asien. EU ser även fortsättningsvis WTO som den grundläggande plattform som en global liberalisering ska stå på.

Multilateralismen kommer inte att överges. Ett frihandelsavtal mellan EU och Indien kan grunda sig på WTO:s multilaterala liberalisering och hantera områden såsom handel och tjänster, marknaden för offentliga upphandlingar, konkurrenspolitik och regelmässig harmonisering, som direkt relaterar till de främsta aspekterna av EU:s handel och som inte helt täcks av WTO:s regler eller standarder.

Vi har sett till att de ekonomiska förutsättningarna för ett frihandelsavtal mellan EU och Indien är vattentäta och att det finns en överensstämmande nivå av förståelse och ambitioner från Indiens sida, något som är absolut nödvändigt för att kunna genomföra förhandlingarna. Därför välkomnar jag det stöd utskottet ger högnivågruppen för handel. Den 19 september 2006 färdigställde högnivågruppen för handel sin rapport till toppmötet mellan EU och Indien den 13 oktober 2006 och rekommenderade att utveckla ett expanderat partnerskap för handel via förhandlingar om ett handels- och investeringsavtal med bred grund.

Toppmötet kommer att rekommendera både EU och Indien att närma sig förhandlingar om ett sådant avtal. Även om vi vid toppmötet inte kommer att presentera ett frihandelsavtal kommer vi att ge positiva signaler om att vi rör oss i den riktningen. Vi vill inte bara bygga en grund utan även förbereda den för lyckade förhandlingar. Detta kan leda till ytterligare behandling av några av de känsligare ämnena efter toppmötet så att vi bättre kan förstå varandras förväntningar och möjligheter till avancemang. Detta gör att jag delar utskottets åsikter om behovet av fördjupade diskussioner om tjänsteförhandlingar, immateriell äganderätt och offentlig upphandling.

Slutligen vill jag tillägga att jag även delar utskottets oro över den låga nivån av mellanregional handel inom den sydasiatiska sammanslutningen för regionalt samarbete (SAARC) och dess rekommendation till SAARC att se över möjligheterna till utökad handel och investering i regionen. Vi följer för närvarande Pakistans misslyckande att rätta sig efter schemat i det sydasiatiska frihandelsavtalet och för en informell dialog om problemet.

  Filip Kaczmarek (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (PL) Herr talman! Jag vill varmt gratulera Sajjad Karim till hans utmärkta betänkande om Indien. Det är ett komplext betänkande, och man kan inte vänta sig annat eftersom det är en komplex uppgift att lägga fram en översikt över det ekonomiska och kommersiella samarbetet mellan Europeiska unionen och Indien, samtidigt som man också lyfter fram de utmaningar som Indien står inför. Jag anser att föredraganden har hanterat detta mycket väl.

Jag uppskattar den vikt som lagts vid de ekonomiska och kommersiella frågorna i betänkandet, men jag vill särskilt tacka föredraganden för hans stöd till yttrandet från utskottet för utveckling, och för att han inte betraktar Indien enbart som ett land som genomgår en dynamisk ekonomisk utveckling. Indien är ett land med stor potential och en viktig handelspartner och ekonomisk partner för Europa, men också ett land med en särskilt komplex social struktur, ett land med stora skillnader i fråga om utvecklingsnivå och fördelningen av de vinster som görs.

Samtidigt är Indien ett land som kämpar med stora problem som är typiska för utvecklingsländer, som fattigdom eller analfabetism. Som jag betonade i mitt betänkande för utskottet för utveckling måste huvudtemat för det strategiska partnerskapet mellan Europeiska unionen och Indien fortsätta att vara arbetet med att nå millennieutvecklingsmålen och arbetet med fattigdomsbekämpningen.

Jag vill uppmärksamma två betydande utvecklingspolitiska frågor som påverkar samarbetet mellan Europeiska unionen och Indien. Den ekonomiska tillväxten i Indien har i genomsnitt legat på 6 procent under de senaste tio åren. Trots det lever nästan 30 procent av Indiens befolkning, ungefär 400 miljoner människor, fortfarande under fattigdomsgränsen och på mindre än en dollar om dagen. Analfabetismen är på nära 40 procent. Det är av avgörande vikt att det ekonomiska och kommersiella samarbetet mellan Europeiska unionen och Indien bidrar till att korrigera denna olyckliga obalans. Vårt arbete måste inriktas på att förbättra livet för de fattigaste i samhället och på att främja bästa praxis i de regioner där den ekonomiska tillväxten är högst. Samarbetet på området för hälsa och utbildning bör också fördjupas.

  Zbigniew Zaleski, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman! Detta dokument är till sin karaktär i grunden ekonomiskt, men det innehåller ett mycket bredare budskap för båda parter. Det budskapet rör politiska, sociala, utbildningsmässiga, vetenskapliga och utvecklingsmässiga frågor.

Vi har övervunnit smärre meningsskiljaktigheter mellan de politiska grupperna för att nå gemensamma ståndpunkter som ofta varit resultatet av kompromisser. Indien kan med denna resolution utgå från att hela Europeiska unionen är enad i sin önskan att samarbeta med ett land med ett så fantastiskt historiskt arv och en sådan ekonomisk potential. Vi för vår del kommer naturligtvis att betona de svårigheter som Indiens befolkning lever under. I enlighet med EU:s normer kommer dessa svårigheter dock att diskuteras öppet och lösas gradvis. För att få ett framgångsrikt samarbete där företagare och medborgare deltar, måste delade gemensamma värderingar och mål fastställas. Om det inte görs kommer detta inte att leda till något annat än att deklarationer undertecknas av regeringar och politiker, och vi har sett många ineffektiva dokument av det slaget utfärdas i Europaparlamentet.

Vi hoppas på ett genuint samarbete som bygger på erfarenhet från tidigare förbindelser, huvudsakligen mellan Förenade kungariket och Indien. Vi utgår dock från att det kommer att utvecklas till ett utmärkt samarbetspartnerskap, som är fritt från det förflutnas bojor, vilket kan tolkas som en hänvisning till kolonialismen.

Detta dokument kommer att fungera som en grund och en språngbräda för ett hälsosamt utbyte som gagnar båda parter. Som skuggföredragande föreslår jag att betänkandet antas i dess nuvarande lydelse.

  Erika Mann, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten och även föredraganden för detta utmärkta betänkande som berör alla relevanta frågor i diskussionen om Indien.

Kommissionsledamoten nämnde framförallt en punkt som jag tycker att vi måste ägna extra uppmärksamhet åt, nämligen att Indien äntligen kan bli ett geopolitiskt centrum på 2000-talet. Jag tror att det stämmer och att EU och kommissionen måste bestämma sig. Ni kan inte säga ”antingen Indien eller Kina”, det är inte rätt sätt att närma sig problemet på. Men vi kommer sannerligen att behöva fokusera. Att hantera bilaterala överenskommelser med båda länderna och fler därtill kan visa sig vara en omöjlig uppgift för kommissionen om de multilaterala överenskommelserna samtidigt ska blomstra. Jag vill därför klargöra för föredraganden och kammaren att min grupp kommer att vara lite mer försiktig när det gäller ett eventuellt frihandelsavtal.

Vi är inte emot ett frihandelsavtal, snarare tvärtom. Redan 2002 argumenterade vi för ett frihandelsavtal och en regional överenskommelse, när jag lade fram mitt eget betänkande för parlamentet, men jag tror att vi först bör ha en genomgående debatt och diskussion om ämnet. Kommissionen kommer att lägga fram sin nya politiska rapport den 4 oktober, alltså om bara ett fåtal veckor. Vi kommer alltså inte vid den här tidpunkten att stödja ett frihandelsavtal därför att vi först vill ha en debatt inom vår grupp och vi vill vara säkra på att Europaparlamentet är delaktigt i debatten och i samrådsförfarandet.

Det är viktigt att en förändring sker från en multilateral till en mer bilateral överenskommelse och att vi ser till att det finns ett visst sammanhang i handelspolitiken. Detta är en av anledningarna till varför vi imorgon inte kommer att stödja förslaget om ett frihandelsavtal i detta skede. Jag är också glad att Sajjad Karim vidrörde de olika frågorna om högteknologi. Jag anser att det är av yttersta vikt att vi fokuserar mer på Indien och samarbetar närmre med det landet.

Allt detta har jag dock inte sagt som representant för skuggföredraganden Glyn Ford. Han ber om ursäkt till Sajjad Karim för att han inte är här. Han var tvungen att återvända till England men kommer garanterat att följa upp frågorna och diskutera dem ingående.

  Margarita Starkevičiūtė, för ALDE-gruppen. – (LT) Jag vill tacka föredraganden för att han tydligt betonat den finansiella sektorns vikt för den indiska ekonomins utveckling. Detta är en faktor som är avgörande för det ekonomiska samarbetet mellan Indien och Europeiska unionen. Investeringsvolymen är i tämligen hög grad beroende av investerarnas förtroende för målländerna och av de standarder som tillämpas för regleringen av de finansiella marknaderna och redovisningen. Det vore alltså en bra idé att uppmana det indiska näringslivet att följa EU:s samlade expertis när det gäller att garantera ett verkligt investeringsskydd. Jag vill be kommissionen att ytterligare lyfta fram den erfarenhet som vi förvärvat och Europeiska unionens finansiella regleringsmodell som vi har utvecklat och tillämpat, så att det indiska näringslivet kan dra nytta av vår expertis på området. I det syftet måste kommissionens arbete samordnas i ännu högre grad, så att kommissionsledamöter som arbetar inom olika områden kan kommunicera i större utsträckning och så att samarbetet med tredjeländer inte enbart blir en uppgift för de som är engagerade på området, utan också för alla de övriga kommissionsledamöterna.

En av de stora utmaningarna är att den indiska finansiella sektorn inte är tillräckligt avreglerad. Den kräver enorma investeringar, särskilt för att affärsverksamheten ska utvidgas till landsbygdsområdena. Utan en utveckling av landsbygdsområdena är framsteg i Indien helt enkelt omöjliga. Men utvecklingen av den indiska finansiella sektorn kommer inte att vara möjlig utan bidrag från de stora bankerna i världen och EU. Därför måste vi främja ett samarbete och uppmana de indiska tillsynsmyndigheterna att delta i gemensamma expertgrupper mellan Europeiska unionen och tredjeländer när det gäller att utarbeta relevant lagstiftning för att se till att lämpliga förhållanden för det gemensamma arbetet tidigt införs.

Jag vill också stödja den bilaterala dialogen, ett fullödigt ekonomiskt samarbete mellan Europeiska unionen och Indien, och nå gemensamma överenskommelser, särskilt med tanke på att man vid multilaterala förhandlingar inte alltid tar vederbörlig hänsyn till förbindelsespecifika krav.

  Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Herr talman! Under vår senaste sammanträdesperiod hade vi ett betänkande om EU:s handel med Kina där vi var starkt kritiska mot Kinas överträdelser av de mänskliga rättigheterna. I dag talar vi om handeln med Indien. Det är ett utmärkt betänkande. Jag har kunnat instämma i merparten av det, och Gruppen de gröna/Europeiska fria alliansen kommer naturligtvis att rösta för betänkandet. Jag vill dock lyfta fram en viktig fråga: frågan om varför problemen med de mänskliga rättigheterna inte ses som viktiga i betänkandet. De diskuteras, men i mycket allmänna termer. Dessutom nämns det värsta problemet, som troligen är ett av världens mest utbredda människorättsproblem, knappt alls. Jag tänker naturligtvis på daliterna, som är kastlösa. De nämns, men i samband med adivasi, som om det endast var fråga om ett allmänt minoritetsproblem. Daliterna är en föraktad underklass i flera länder, men de är i synnerhet ett problem i Indien. De är inte bara fattiga och socialt utestängda. Situationen är värre än så. De behandlas som om de inte vore människor alls. De är kastlösa, avskydda av de andra befolkningsgrupperna och befinner sig längst ned i den sociala hierarkin. De har rättigheter, men endast på papperet. I verkligheten har de inga rättigheter alls och de har de smutsigaste och farligaste jobben. Det är dessutom naturligtvis det som är intressant i det här fallet. Det är de som inom industrin och jordbruket arbetar med kemikalier som är så giftiga att de är förbjudna i större delen av världen. Utan instruktioner eller skydd besprutar de fälten med dödliga nervgifter. I fabrikerna står de barfota i syrabad och färgar våra textilier. Ingen annan skulle tolerera detta, men daliterna är tvungna att göra det. Dessutom handlar EU med indiska produkter utan att öppet fråga hur de tillverkats. Det är en otrevlig fråga för Indien, men nästan ännu känsligare för unionen, som är väl medveten om vad som sker. Vi har naturligtvis ofta själva sålt dessa farliga produkter till dem. Tusentals människor skadas och många dör, och de är daliter. Daliterna har ingen röst och inget fackförbund. Vi måste själva vara deras röst om dessa illgärningar ska upphöra. Problemet måste föras upp på EU:s dagordning, och det är skamligt att detta inte tydligt tas upp i betänkandet.

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag vill innerligt tacka Sajjad Karim och hela utskottet för internationell handel för deras utmärkta arbete med detta betänkande.

Indien är världens mest folkrika demokrati, och med en tillväxttakt på 9 procent enbart under 2005 är landets snabba ekonomiska utveckling såväl som dess geopolitiska särdrag ytterligare en utmaning för Europeiska unionen på världsmarknaden. Det är på många sätt en fascinerande utmaning som kan gynna Europa, men det finns också möjliga risker.

I Indien lever 400 miljoner människor på mindre än en dollar om dagen. Sextiofem procent av befolkningen arbetar inom jordbruket, med dess föråldrade strukturer och metoder. Kärnkraft används bara i avskräckande syfte i det långvariga kriget med grannlandet Pakistan, men i liten utsträckning för att främja en ekologiskt sund utveckling, och det gör landet beroende av utländsk energi och tvingar det att se sig om i världen efter de energikällor landet behöver för att utvecklas.

Indien är ett land med stora rikedomar och stor fattigdom, och än i dag är det svårt för kvinnor att få arbete, undantaget de mest simpla uppgifter, i synnerhet när det gäller yrkesarbete, vilket innebär att det är svårt för kvinnor att accepteras som företagare.

Det är inte helt lätt att tala om Indien eftersom landet är så stort och därmed så mångskiftande, men Indien utgör också ett stort hopp om att fördelningen av den internationella handeln ska förbättras. Indien är också ett stort land med en extremt snabbväxande BNP och en mycket kompetent klass med människor som kan hålla jämna steg med de nya internationella utmaningarna på området för avancerad teknik. Ekonomin går framåt i många regioner, och landet har öppnats för utländska investeringar, även om EU än så länge tycks ha uteslutits. Indien står endast för 1 procent av EU:s totala handel.

Därför ser vi ett behov av att utforma ett strategiskt partnerskap mellan dessa två stora block, så att vi kan skapa ett mer fruktsamt samarbetsklimat med en bättre ömsesidig förståelse i syfte att riva hindren mellan oss genom att ansluta oss till ömsesidigt överenskomna regler.

Meningsskiljaktigheterna nyligen vid Doharundan i Genève ledde till ett antal problem, men Indien och Europeiska unionen borde ta ansvar för att skapa en ny multilateral ram. Som ett land med en långt framskriden utveckling men med en djup social obalans, behöver denna asiatiska jätte en ökad europeisk närvaro som kan hjälpa landet att skapa en mer välavvägd tillväxt.

Hos EU måste det finnas en rättvis och öppen inställning som syftar till att stärka EU:s närvaro i Indien och vederbörligt stödja våra initiativ i den delen av världen. Vad som sker, vilket också borde ske i fråga om den allt större ekonomiska expansionen i Kina, är att EU söker en strategi för hur man ska förhålla sig till resten av världen.

Vi får dock inte ignorera gisslet med barnarbete, i många fall med mycket unga barn inblandade. Detta är oerhört vanligt i den indiska ekonomin, som saknar miniminormer med socialt skydd för samhällets svagaste. Kastsystemet gör det också svårt för delar av befolkningen att leva och utvecklas.

Trots att vi hyser största respekt för detta stora lands traditioner, måste vi därför uppmana de indiska politiska och ekonomiska klasserna och de företag som verkar i Indien att anta en i hög grad ansvarsfull ståndpunkt och göra allt för att bekämpa problemet med att barn arbetar snarare än studerar, och i stället arbeta för att fler ska bli läskunniga, vilket är det verkliga hoppet för människor i framtiden.

  Bogusław Rogalski, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Ekonomianalytiker menar att Indien, som betraktas som en ”asiatisk tiger”, år 2015 kommer att ha blivit världens fjärde starkaste ekonomi. Indien kommer därför att bli en stark motvikt till Kina i fråga om handel. Under det första kvartalet i år ökade den indiska ekonomins tillväxttakt till över 9 procent. På sin väg från att ha varit ett utvecklingsland till att betraktas som ett utvecklat land strävar Indien efter att komma i fatt Kina och ta ledningen i Asien. Vi borde därför särskilt uppmärksamma handelsförbindelserna med Indien. Europeiska unionen är redan Indiens största handelspartner. Handeln med EU-medlemsstaterna står för över 22 procent av Indiens export.

Indiens industri har tagit itu med de globala utmaningarna och välkomnar forskarbaserad utveckling som en affärsstrategi. De många unga och välutbildade indier som är billiga att anställa och som talar god engelska är en stor tillgång för landet. De borde bli en fördel i våra bilaterala förbindelser. Det finns dock andra faktorer som unionen borde uppmärksamma Indien på. Över 390 miljoner indiska medborgare lever på mindre än en dollar per dag och barnarbetet i Indien är enligt statistiken världens mest utbredda. Detta måste ändras.

Kampen mot fattigdomen måste bli ett centralt inslag i det strategiska partnerskapet mellan Europeiska unionen och Indien. Vi bör också sträva efter att se till att Indien får fler företrädare i IMF. Dessutom vore det lämpligt att lansera ett initiativ som syftar till att upprätta ett frihandelsavtal med Indien. Det skulle stärka vårt strategiska handelspartnerskap under många år framöver. Sajjad Karim har utarbetat ett bra betänkande som förtjänar vårt stöd.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag talar för det nya italienska socialistpartiet, och jag vill lyckönska Sajjad Karim till den glädjande inställning han intar i sitt betänkande. Som företrädare för Europaparlamentet och som ledamot i utskottet för utveckling kan jag inte annat än glädjas över att Indien har undertecknat millennieutvecklingsmålen och att den indiska regeringen, genom sina åtgärder, under en period har visat att landet kan vara en pålitlig partner för ett möjligt framtida samspel och samarbete, inte minst på handelsområdet.

Jag anser dock att det som hittills gjorts i kampen mot barnarbete, prisdumpning – särskilt i textil- och skobranschen – och piratkopiering, och för att styra utvecklingen på ett ekologiskt sunt sätt har varit halvhjärtat och otillräckligt.

Det är unionens plikt att stödja och uppmuntra Indien så att landet kan lösa dessa stora problem genom länge efterlängtade och långtgående strukturella reformer. Asiens största demokrati har ett ansvar för att genomföra väldefinierade sociala reformer i syfte att övervinna dagens kastbaserade samhälle, som har avsevärda negativa effekter för både utbildning och tjänster och för de mer allmänna villkoren för kvinnors liv. Rättvisa och lika möjligheter borde därför ses som mål som bör uppnås på medellång sikt genom ett seriöst åtagande och ett omfattande arbete, samtidigt som det på det ekonomiska området krävs lämpliga finansiella reformer genom vilka icke-tariffära hinder och importtullar avskaffas och marknaden öppnas.

Om systemet skulle förbättras skulle och borde det leda till att långsiktiga fredliga förbindelser utvecklas med Indiens grannländer, inte minst genom ökad handel med Pakistan. Detta borde också öka handeln på den inre marknaden såväl som leda till synergieffekter i landets olika regioner som i dag karakteriseras av enorma skillnader på det sociala och ekonomiska planet.

På dessa grunder och inom dessa ramar måste vi lova att vi kommer att ge detta land vårt fullständiga och pålitliga stöd. Efter att ha varit uträknat så länge är nu Indien redo att resa sig och spela sin roll på den internationella arenan.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Indiens storlek och dess dynamiska tillväxttakt gör landet till en viktig handelspartner och ekonomisk partner för EU.

Som vi alla vet är Indien den enda stora dynamiska utvecklingsekonomin i Asien där Europeiska unionen har en ledande position i fråga om utrikeshandel och pågående utländska investeringar. Den bilaterala handeln är dock ojämn, eftersom Indien endast är unionens tionde största handelspartner.

Samtidigt bör det dock betonas att Indien är den största mottagaren inom Allmänna preferenssystemet, med förmånstillträde till unionsmarknaden.

Trots den spektakulära ökningen av det bilaterala samarbetet är handels- och investeringsvolymen inte så stor som den för närvarande skulle kunna vara. Enligt min åsikt har de förberedande avtalen om ett bilateralt handels- och investeringsavtal resulterat i en positiv utveckling. Ett faktiskt avtal kommer dock att vara beroende av en stark politisk vilja på båda sidor. Ett sådant avtal får dock under inga omständigheter tolkas som att vi inte känns vid vårt åtagande om multilateralism. Inom dessa ramar måste man bland annat uppmärksamma de höga importtullarna och de omfattande tekniska hinder som Indien upprätthåller.

Frågor av gemensamt intresse, som exempelvis ett mer effektivt skydd för immateriella rättigheter och geografiska beteckningar, är särskilt viktiga.

En viktig parameter för ett mer omfattande strategiskt partnerskap är slutligen vidare stöd för synergier på området för forskning och teknik. Dessutom måste möjligheterna att stärka de interregionala förbindelserna mellan unionen och Sydasiatiska sammanslutningen för regionalt samarbete (SAARC), vilket kommissionsledamoten nämnde, undersökas och utvidgas.

Avslutningsvis vill jag lyckönska Sajjad Karim till detta kreativa bidrag till arbetet i utskottet för internationell handel och Europaparlamentet i allmänhet.

  David Martin (PSE). – (EN) Herr talman! Låt mig också gratulera Sajjad Karim till ett utmärkt betänkande.

Som hans betänkande tydligt visar är det första problemet i diskussionerna om Indien att bestämma vilket Indien vi diskuterar. Är det landet med nära nog fyra miljoner hushåll med en inkomst på mer än 150 000 euro om året och med fler akademiker än något annat land, eller är det landet med 390 miljoner människor som lever på mindre än en dollar om dagen, där två av fem personer är analfabeter och där den så kallade IT-revolutionen enbart berör en av femtio indier? Jag hoppas att vi som parlament är intresserade av båda.

Om Indien övervinner sina infrastrukturproblem, framförallt dess ständiga elavbrott och dåliga transportnätverk, tror jag att landet inom en generation kan bli Europas största handelspartner, viktigare än Kina eller Förenta staterna. Jag välkomnar därför det kommissionsledamot Joe Borg nämnde om rekommendationerna från högnivågruppen för handel. Jag tycker att vi bör stärka våra förbindelser med Indien när det gäller handel och investeringar. I nuläget håller jag däremot med Erika Mann och Georgios Papastamkos om att vi inte ska låta det bli ett frihandelsområde, eftersom vi inte vill att Indien används som exempel på ett misslyckande av utvecklingsagendan från Doha. Vi måste först och främst koncentrera oss på utvecklingsagendan från Doha, och allt annat bör ses som en avvikelse från det.

Georgios Papastamkos påpekar helt riktigt att 77 procent av de Indiska varorna når EU:s marknad skattefritt genom allmänna preferenssystemet (GSP). GSP tvingar Indien att förbättra sina grundläggande arbetsnormer. Indien måste anstränga sig ytterligare för att hindra barnarbete och tvångsarbete och måste anta ILO:s konventionen nr 98 om rätten till organisering och rätten till kollektivavtal. Indien antog millennieutvecklingsmålen och EU bör, med vårt samarbete, hjälpa genom att underlätta den allmänna utbildningen, inrätta Eurohealthprogram och vidta politiska åtgärder för att föra in unga människor från fattiga områden på arbetsmarknaden.

Jag anser att handel och utveckling går hand i hand, men enbart om vi anstränger oss. Det är inget som sker automatiskt. Vi måste ha den politiska viljan att uppnå båda. Jag välkomnar att man i betänkandet lägger tonvikt på båda dessa aspekter av våra förbindelser med Indien.

  Bastiaan Belder (IND/DEM). – (NL) Herr talman! De ekonomiska och handelsrelaterade förbindelserna mellan Europeiska unionen och Indien är av mycket stor vikt för båda parter, och därför måste både EU och Indien göra allt för att avlägsna alla onödiga hinder, inte minst inom ramen för WTO. Indien måste göra allt i sin makt i G-20 för att återupprätta utvecklingsagendan från Doha. Faktum är att det multilaterala handelssystemet ger ett land som Indien en oerhörd potential. Därför måste Indien lämna ett skäligt erbjudande i form av reducerade importtullar.

Därutöver måste frågan om importtullar förvisso tas upp på bilateral nivå. Gång på gång har kommissionen betonat vikten av hållbara bilaterala avtal, och det är vad jag gör nu. Såväl tariffära som icke-tariffära hinder utgör ett avsevärt hinder för europeiska företag. Jag vill uppmana de indiska myndigheterna att upphöra med denna protektionistiska politik.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! EU är Indiens största handelspartner, och har som sådan ett naturligt intresse i landets ekonomiska utveckling. Nyheterna har på sista tiden varit positiva. Indiens ekonomiska tillväxt har varit snabb, man har åtagit sig att reducera omfattningen av barnarbete, och Indien är ett av de mest proaktiva länderna i fråga om åtgärder för att bekämpa prisdumpning. Indien försöker också att reformera sin finansiella ställning och planerar att avlägsna restriktionerna för rupien. Vidare har den nuvarande människorättsdialogen mellan EU och Indien fått en positiv start. Indiens nationella människorättskommitté har arbetat mycket noggrant.

Samtidigt har utvecklingen också varit oroande. Klyftan i levnadsstandard mellan städerna och landsbygden växer och belastningen på miljön ökar. Nära 400 miljoner indier, ungefär en tredjedel av landets befolkning, lever på en inkomst på mindre än en dollar per dag. Ekonomins enorma tillväxt är mycket ojämnt fördelad: 40 procent av befolkningen är analfabeter. Den ständiga diskrimineringen baserad på landets kastsystem bidrar till den ojämna fördelningen av rikedomar och leder också till minskade möjligheter till ekonomisk tillväxt. Situationen är värst för de kastlösa daliterna, vars rättigheter myndigheterna inte övervakar tillräckligt noga.

Jag uppskattar att världens största demokrati aktivt strävar efter att rätta till samhällsbristerna genom lagstiftning. Positiv diskriminering är ett exempel på detta. Lagstiftning är dock inte tillräckligt: man måste också lägga mer kraft på genomförandet. De lokala myndigheterna måste systematiskt genomföra goda politiska beslut i praktiken. Om situationen fortsätter kommer en stor del av det indiska folkets potential och mycket av deras kunskap att förbli outnyttjade.

Samtidigt vill jag allvarligt be rådet att föra upp följande frågor på dagordningen för toppmötet mellan EU och Indien i Helsingfors: situationen för Indiens sämst ställda, landets miljöproblem och dess beredskap att hantera naturkatastrofer. Vidare bör de dialog om energi som inleddes under våren fortsätta, eftersom den största avgörande faktorn för Indiens framtida ekonomiska tillväxt är dess förmåga att möta efterfrågan på energi, som ökar i en häpnadsväckande takt.

  Kader Arif (PSE). – (FR) Herr talman! Mina damer och herrar! Nu när det bara är ett par veckor kvar till nästa toppmöte mellan EU och Indien måste vi hylla EU:s åtagande att öka samarbetet med Indien. Denna stora demokrati är inte bara en av våra privilegierade partner i Asien, utan också en aktör med ett allt större ansvar, både regionalt och internationellt. Därför är jag tacksam för att min kollega Sajjad Karim har påpekat att våra förbindelser med Indien inte är begränsade till endast handelsområdet, utan att de bygger på ett omfattande samarbete på ett stort antal områden.

Indien har inlett omfattande reformer för att främja millennieutvecklingsmålen, även om detta ibland tycks otillräckligt. Landet har åtagit sig att skydda miljön, tillämpa internationella standarder för arbetsrätt och bekämpa fattigdom och aids. Sådana initiativ måste uppmuntras och stödjas av en stark politisk vilja och med finansiella resurser som är tillräckliga för att möta behoven i detta land som är en subkontinent.

Ett ökat universitetssamarbete mellan Indien och Europeiska unionen är förvisso avgörande, men vi måste till varje pris se till att vi motverkar all eventuell forskarflykt, eftersom det skulle beröva Indien dess största tillgång. Låt oss inte glömma att våra förbindelser måste vägledas av ett partnerskap och ett ömsesidigt utbyte. Vi kan därför inte endast betrakta Indien som en stor reserv med billig arbetskraft.

Vår optimistiska syn på vårt framtida samarbete med Indien får inte dölja en mycket svår verklighet. Vissa sektorer inom den indiska ekonomin är mycket sårbara, vilket framgår av betänkandet. Jag tänker särskilt på jordbrukssektorn, som drabbas av följderna av den okontrollerade handelsavregleringen. Därför är jag förvånad över förslaget att ett frihandelsavtal ska ingås, och i det hänseendet håller jag med om vad några olika ledamöter har sagt. Ett sådant beslut skulle inte bara vara förhastat, utan jag måste påpeka att Europeiska unionen har åtagit sig att först och främst agera inom ramen för Doharundan. Att framöver tala om att stödja bilaterala förhandlingar skulle strida mot de principer som vi har upprätthållit i månader och det vore ett mycket dåligt tecken för den multilaterala struktur som vi så gärna vill ha.

Jag vill avsluta med att säga att om vårt mål faktiskt är att handeln ska gynna utvecklingen, måste våra handelsförbindelser inrättas på ett samlat och gradvis sätt inom rationella och stabila ramar med vår partner.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! EU:s strategiska partnerskap med det demokratiska Indien är av yttersta vikt för både EU och Indien. Jag välkomnar en utvidgning av den politiska och ekonomiska dialogen och engagemanget samt även diskussioner om mänskliga rättigheter vid toppmötet mellan EU och Indien den 13 oktober. Med tanke på Indiens fantastiska tillväxt den senaste tiden och att landet börjar bli en global kraft att räkna med måste dock vårt partnerskap nu fördjupas. Därför stöder jag till fullo ett bilateralt frihandelsavtal mellan EU och Indien. Det skulle ge positiva resultat för båda parter eftersom våra ekonomier kompletterar varandra. Indien behöver våra högteknologiska slutprodukter och vi behöver deras tjänster och maskinella utrustning. Vi är redan Indiens största handelspartner, omkring 40 miljarder euro årligen, och vi samarbetar för närvarande kring högteknologiska projekt som till exempel Galileo och ITER, vilket visar en sofistikerad sida av den indiska ekonomin som för närvarande har en årlig tillväxt på åtta procent.

Jag vill också se utökade regionala samarbeten och ekonomisk integrering av Indien och Pakistan med SAARC och SAFTA, något som skulle stärka förtroendet mellan två stater som nyligen var nära ett krig. Kontrollinjen mellan de delade regionerna Jammu och Kashmir skulle med tiden kunna reduceras till linjer på en karta om människor, varor och tjänster får möjlighet att förflytta sig fritt.

Pakistan bör avstå från sin begränsande positivlista över frihandelsvaror och anta en mer liberal negativlista i enlighet med MGN:s och SAFTA:s regler. Indien håller snabbt på att bli den största geopolitiska aktören i Sydasien och det är dags för FN:s säkerhetsråd att anta världens största demokrati bland sina permanenta medlemmar. Kina är vår andra största handelspartner men EU delar inte samma fundamentala värderingar med landet som vi gör med Indien. Detta är ett faktum som kräver större erkännande i parlamentet.

Eftersom jag kommer från Storbritannien, med dess traditionella band till Indien, uppskattar jag Sajjad Karims betänkande och uppmanar kommissionen att utveckla ett djupare politiskt och ekonomiskt samarbete mellan EU och Indien med ett bilateralt frihandelsavtal som resultat.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! Jag vill också ta chansen att gratulera Sajjad Karim till det verkligt viktiga betänkande han har lagt fram för oss.

Jag vill dock ta upp en annan fråga. Vi stöder naturligtvis alla utvecklingen av ett strategiskt partnerskap med Indien. Indien är en stark ekonomi under utveckling och en ny geostrategisk punkt i Asien i sin helhet. Men om denna förbindelse också ska gynna Europeiska unionen är det inte tillräckligt att vi välkomnar den statistiska fördel som Europeiska unionen har jämfört med Indien i fråga om handelsbalansen, direkta utländska investeringar och tekniköverföring. Vi behöver också en gemensam strategi för Europeiska unionen som sträcker sig bortom medlemsstaternas enskilda nationella intressen. Det aktuella fallet med Mittal-Arcelor visade att vi på EU-nivå inte får fortsätta att följa denna uppdelning i enskilda intressen inom Europeiska unionen.

Indien är som sagt en mycket viktig faktor. Men vi måste också se den andra sidan. Indien har för närvarande undertecknat ett kärnenergiavtal med Förenta staterna, som skapar nya ramar och ett nytt maktsamband i Asien. Vi måste uppmana Indien att underteckna icke-spridningsavtalet. Det är avgörande för våra framtida förbindelser med Indien.

Å andra sidan måste vi förstå att Indien bär en stor del av ansvaret för misslyckandet med Doharundan inom ramen för WTO. Det är Indien som missbrukar antidumpningsreglerna och det är Indien som använder sig av social och miljömässig dumpning. Indien måste uppmärksammas på alla dessa frågor om vi verkligen vill ha ett fungerande, effektivt och demokratiskt multilateralt handelssystem.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Sajjad Karim till hans utmärkta och omfattande betänkande om EU:s ekonomiska och kommersiella förbindelser med Indien. Att försumma vårt förhållande med Indien och de möjligheter som detta innebär för både Indien och Europa står båda parter dyrt.

Om EU i framtiden fokuserar mer av sina ansträngningar på ekonomisk politik istället för andra distraktioner, ser jag möjligheten till ett massivt frihandelsavtal. Storbritannien kommer med sina historiska förbindelser att spela en nyckelroll i denna utveckling. Jag är därför mycket nöjd med att den brittiska konservative ledaren David Cameron ägnar förbindelserna med Indien extra uppmärksamhet. Han tog nyligen tillfället i akt vid ett möte med affärsvärlden i Mumbai för att förmedla sin syn på globaliseringen. Han nämnde också utmaningarna med terrorism.

Terrorism är vår tids förbannelse och påverkar många europeiska länder. Terrorismen har också blivit ett tragiskt vardagligt faktum i Indien, inte bara i Kashmir utan även i Mumbai där 200 människor mördades i juli och i Malegaon där cirka 40 personer dödades den 8 september 2006. Vem som bär ansvaret för attackerna är fortfarande oklart men misstankarna om externa aktörer är starka.

Efter den 11 september har Pakistan hjälpt demokratierna att bekämpa terrorismen längs landets västra gräns mot Afghanistan, men ansträngningarna att förstöra terroristernas infrastruktur längs landets östra gräns mot Indien eller kontrollera de extremistiska madrasas som utgör en grogrund för terrorism har varit minimala.

För att kunna fortsätta den önskade och pågående fredsprocessen mellan Indien och Pakistan måste Pakistan uppfylla de löften landet gav att stoppa all terrorism över gränserna och tillmötesgå de krav president Musharraf ställde i sitt uttalande i Europaparlamentet den 12 september 2006.

I egenskap av en av världens stora demokratier drar Indien till sig extremisters ilska. Detta hot kan enbart bekämpas genom att våra länder och organ gemensamt anstränger sig och arbetar tillsammans.

Jag välkomnar möjligheterna till utökade förbindelser med Indien och landets ökade roll i regionen.

  Bogdan Golik (PSE). – (PL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden varmt för hans betänkande. För två år sedan inledde parlamentet och kommissionen ett nytt kapitel i förbindelserna mellan unionen och Indien som man kallade ett strategiskt partnerskap. Vid den tidpunkten företrädde jag Europaparlamentet på ett besök i Indien för att förbereda toppmötet, och jag var övertygad om att Indien skulle bli en strategisk partner för EU.

Det verkade som ett uppenbart val. De två största demokratierna i världen har tillsammans över 1,5 miljarder människor och kan leda till en ny ekonomisk världsordning. Då lovade vi varandra tillväxt i form av ömsesidiga investeringar, handelsutbyte, ungdomsutbyte och samarbete mellan företag och högskolor. Allt detta verkade mycket förnuftigt. Arbetar vi för detta? Europeiska unionen vill behålla sin plats som världens flockledare, men på något sätt hamnar unionen ändå lite på efterkälken. Därför borde väl dess viktigaste partner och marknad vara ett land med en miljard invånare, med en stadig ekonomisk tillväxt på över 7 procent och med en befolkning där 50 procent är under 20 år?

Har detta blivit verklighet? Tyvärr inte. Vad hände med vår strategi för ungdomsutbyte och investeringar? Den förverkligades aldrig, eftersom ett par länder fick för sig att Ryssland skulle vara vår strategiska partner. Ryssland är ett land med en befolkning på över 150 miljoner, där genomsnittsåldern är nära 50 år. Det är ett land som är berett att utöva utpressning mot Europa genom att hota att stänga av gas- och energiförsörjningen. Jag uppmanar parlamentet och kommissionen att se över sin politik och leva upp till de avtal som undertecknats inom ramen för ett strategiskt partnerskap mellan unionen och Indien.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Trots en ekonomisk tillväxt på mellan 5 och 7 procent årligen förblir Indien ett land med stora kontraster. Sextiofem procent av befolkningen är jordbrukare, och nästan 70 procent av dem lever på landsbygden. Även om Indien nästan är ledande i fråga om begåvade ingenjörer, IT-specialister och forskare, är ungefär en tredjedel av dess befolkning analfabeter och en stor andel av dem lever i fattigdom.

När det gäller samarbete utgör dessa kontraster en unik blandning av fördelar för Indien, eftersom landet kan utnyttja både en okvalificerad och en högt kvalificerad billig arbetskraft. Indien har en befolkning på över 1 miljard människor och är världens fjärde största ekonomi. Därför borde landet vara en attraktiv partner för unionen i fråga om handel och investeringar. Denna potential utnyttjas inte fullt ut av Europeiska unionens företag, som i hög grad tycks föredra Kina. Unionens handel med Indien uppgår till mindre än 20 procent av dess handel med Kina. Dessa siffror antyder att det finns en stor underutnyttjad potential, men det är grundläggande att de höga tullarna för varor som importeras till Indien från Europeiska unionen sänks och att de icke-tariffära hindren reduceras.

Unionen har redan uttalat sig till förmån för betydande eftergifter inom ramen för WTO-förhandlingarna. De indiska myndigheterna borde sträva efter att begränsa byråkratin, eftersom den hindrar utländska investeringar. Bristen på investeringar i transport och energi hindrar särskilt utvecklingen, trots att detta skulle kunna vara attraktiva områden för utländska investeringar. Unionen skulle kunna dra fördel av sina tidigare erfarenheter för att hjälpa till att lösa problemen med den betydande obalansen i fråga om den regionala utvecklingen i Indien, där landets västra och södra delar i hög grad skiljer sig från de östra och norra delarna.

När vi utvecklar handelsförbindelser måste vi också främja respekten för de mänskliga rättigheterna i Indien. Detta är en viktig fråga som borde tas upp vid det kommande toppmötet i oktober.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Direkta utländska investeringar är en viktig faktor i alla länders utveckling. Jag kommer från en av de nya medlemsstaterna och jag kan definitivt bekräfta att direkta utländska investeringar har spelat en betydande roll i den nuvarande dynamiska ekonomiska tillväxten som vi upplevt i Central- och Östeuropa. Detsamma gäller förvisso Indien, som är världens tredje mest attraktiva land i fråga om utländska investeringar, med Europa som en av de största investerarna, med investeringar på över 1 miljard euro 2004. Trots denna positiva utveckling och många andra förbättringar har de utländska investerarna i Indien dock fortsatt mött stora problem. De måste kämpa med kommunal, regional och nationell byråkrati, med svårtydda och ofta förändrade regelverk, till den grad att de är helt oförmögna att investera i många sektorer, varav ett exempel är jordbruket. Jag vill uppmana de indiska myndigheterna att lindra denna situation och göra det enklare för utländska investerare att ta sig in på den indiska marknaden. Som framgått av det framgångsrika exemplet med Central- och Östeuropa skulle detta inte bara gagna investerarna utan också de länder där investeringarna görs, i det här fallet Indien.

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka för era kommentarer som tydligt visar att vi alla fäster stor vikt vid att förbindelserna mellan EU och Indien är omfattande.

Så sent som förra veckan, den 19 september 2006, slutförde högnivågruppen för handel mellan EU och Indien sin rapport inför toppmötet mellan EU och Indien den 13 oktober 2006 och fastställde att ett utökat partnerskap för handel borde utarbetas genom förhandlingar om ett handels- och investeringsavtal med bred grund. Detta utgör grunden för rekommendationerna från högnivågruppen för handel inför toppmötet mellan EU och Indien. Det bådar gott för en överenskommelse vid toppmötet att det finns en stark grund för att inleda förhandlingar om bilaterala frihandelsavtal och att parterna är redo att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att starta förhandlingarna.

De områden som utgör grunden för bilaterala förbindelser mellan EU och Indien och som hanterades vid tre möten för underutskottet för förbindelserna mellan EU och Indien, innefattar ekonomisk politik, dialog och samarbete inklusive industripolitik, vetenskap och teknik, finanser och valutaaffärer, miljön, ren utveckling och klimatförändringar, energisamarbeten, informations– och kommunikationstekniker, civilflyg, transporter till havs, rymdteknik, jordbruk och marinpolitik, tullar, sysselsättning och socialpolitik, affärssamarbete och utvecklingssamarbete, handel, investeringar och sammanförandet av människor och kulturer. Många av dessa områden kommer säkerligen att skapa diskussioner vid toppmötet mellan EU och Indien den 12 oktober 2006 och det politiska toppmötet den 13 oktober 2006, med målet att göra framsteg inom alla de områden som berör förbindelserna mellan EU och Indien.

Det ligger i vårt gemensamma intresse att fortsätta bygga på en rik historia av erfarenhet och partnerskap med Indien. Frågan om ett frihandelsavtal med Indien ger oss ett antal möjligheter. En överenskommelse med Indien skulle ge olika fördelar, som till exempel stärkandet av EU:s privilegierade ställning på en viktig och växande marknad. Indien är den enda stora framträdande ekonomin med EU som både största handelspartner och största investerare. Även om stora reformer genomförts är tillgången till den indiska marknaden fortfarande väldigt begränsad, med extratullar på över 30 procent inom vissa sektorer och tak på utländska direktinvesteringar inom servicesektorerna. Minskningen av tullar för EU-företag och en liberalisering av handeln med tjänster skulle ge tillgång till en snabbt växande marknad och samtidigt öka konkurrenskraften.

Ytterligare en fördel vore att låsa Indiens ekonomiska reformer vilket skulle gagna landets och regionens långsiktiga ekonomiska tillväxt. Insynen och de ekonomiska fördelarna med ett frihandelsavtal med EU skulle bekosta Indiens reformprogram och erbjuda ett mer stabilt investeringsklimat.

Utvecklingsagendan från Doha utesluter inte bilaterala frihandelsavtal, och ett sådant avtal skulle inte påverka slutförandet av agendan. EU och Indien rättar sig även fortsättningsvis efter det regelbaserade multilaterala handelssystemet. Ett lyckat resultat av de multilaterala förhandlingarna inom ramen för utvecklingsagendan från Doha är fortfarande deras främsta prioritet inom handelspolitiken. Indien och EU kommer att fortsätta att samarbeta om ömsesidiga intressen och spela ledande roller när det gäller utvecklingsagendan från Doha.

I talet som kommissionsledamot Peter Mandelson höll i Berlin den 18 september 2006 påpekade han att grunden i den handelspolitiska granskningen i oktober pekar på att EU bör sträva efter att bygga på och komplettera sitt åtagande till det multilaterala handelssystemet med en ny generation av bilaterala frihandelsavtal med växande nyckelmarknader.

Medan Europa fortsätter att vara mycket konkurrenskraftigt på de globala exportmarknaderna tappar europeiska företag mark inom de mest högteknologiska produkterna och de snabbast växande marknaderna. I snabbt växande regioner som Asien underpresterar Europa. Det finns nu fog för nya bilaterala frihandelsavtal som är utformade för att ge öppnare marknader. Frihandelsavtal kan bygga på WTO:s multilaterala liberalisering genom att ta itu med områden som handel och tjänster, offentlig upphandling och konkurrenspolitik som inte helt täcks av WTO:s regler. På detta sätt stöder fördjupningen av de bilaterala handelsavtalen mellan EU och Indien den större multilaterala handelsformen.

Avslutningsvis innebär, som många av er nämnt under diskussionens gång, en stärkning av förbindelserna mellan EU och Indien stora förhoppningar: minskningen av de existerande skillnaderna i välstånd bland Indiens befolkning, förbättringen av villkoren och bättre skyddsavtal för alla arbetare, speciellt kvinnor och barn, samt en bättre livskvalitet för det indiska folket i allmänhet från dagens nivå där 190 miljoner människor lever på mindre än 1 dollar om dagen, vilket helt riktigt har påpekats.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon torsdag kl. 12.00.

Sammanträdet ajourneras nu. Ni är välkomna till talmanskonferensen som börjar kl. 17.30 och som är öppen för alla ledamöter, för att lyssna till en diskussion med Libanons premiärminister Fouad Siniora om situationen i Mellanöstern.

Skriftliga uttalanden (artikel 142)

  Glyn Ford (PSE). – (EN) Låt mig först lyckönska Sajjad Karim till hans betänkande om EU:s handelsförbindelser med Indien. I motsats till förra månadens debatt om förbindelserna mellan EU och Kina har hans arbete och betänkande utgjort en förebild för samarbete och samförstånd, och min grupp och jag kommer att stödja hans betänkande. Jag måste bara be om ursäkt för att jag inte kommer att vara här i morgon vid omröstningen eftersom jag ska delta i labourpartiets konferens i Manchester.

Jag vill ta upp en allmän och två specifika frågor när det gäller betänkandet. För det första vill vi i PSE-gruppen inte veta av någon antydan om att bilaterala frihandelsavtal kan ersätta ett framgångsrikt slutförande av utvecklingsrundan från Doha. Vi vet att Indien är engagerat i detta avseende, men alla parlamentsledamöter delar inte detta engagemang.

För det andra delar jag Helmuth Markovs oro över de sociala följderna för småbrukare och småföretag när de förmånliga lånen avvecklas, även om jag försiktigt välkomnade stödet för liberalisering. Om Markovs ändringsförslag hade formulerats på ett mer genomtänkt sätt skulle det ha fått mitt stöd.

För det tredje välkomnar jag inte Indiens engagemang i ITER. Jag anser att hela ITER-programmet är ett misstag och hade varit glad om det hade gått till Japan så att de skulle ha slösat bort mer av sina pengar och vi mindre av våra. Jag kan bara hysa medkänsla med Indiens befolkning.

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Med tanke på de starka band som finns mellan min egen medlemsstat och Indien är jag naturligtvis angelägen om att EU gör allt som står i dess makt för att hjälpa Indien att utnyttja sin enorma ekonomiska utvecklingspotential. Under mina många resor till Indien har jag varit mycket imponerad av hur snabb den ekonomiska utvecklingen varit de senaste åren och särskilt i 2000-talets viktigaste branscher, som informationsteknik.

Det gläder mig att man gjorde framsteg med att skapa en dialog vid det sjätte toppmötet mellan Indien och EU förra året. Att förbättra ekonomiska och handelsmässiga förbindelser kommer att gynna både EU och Indien, med det är mycket viktigt att utrotningen av fattigdom är ett huvudmål för vårt bidrag till den ekonomiska utvecklingen. Det måste förbli en central prioritering för vårt strategiska partnerskap. Jag lyckönskar föredraganden till hans betänkande.

(Sammanträdet avbröts kl. 17.30 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

11. De politiska gruppernas sammansättning: se protokollet

12. Kvinnor och internationell handel (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0254/2006) av Hiltrud Breyer för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män om kvinnors framtidsutsikter i den internationella handeln (2006/2009(INI)).

  Anna Záborská (PPE-DE). – (FR) Fru talman! Jag vill ta mig friheten att lägga fram en ordningsfråga så här i början av vår debatt om Hiltrud Breyers betänkande. Min anmärkning rör översättningen till Europeiska unionens olika officiella språk av förslaget till resolution om kvinnor och internationell handel. Jag har arbetat med de slovakiska, engelska, tyska och franska versionerna, och några av styckena har översatts helt olika. Jag vore tacksam om tjänsterna lämpligen kunde kontrollera översättningarnas kvalitet.

  Talmannen. Tack, det är naturligtvis mycket viktigt. Tjänsterna kommer att kontrollera att allt är som det ska.

  Hiltrud Breyer (Verts/ALE), föredragande. – (DE) Fru talman! Jag kan inte göra annat än stödja ordningsfrågan, eftersom det finns avsevärda skillnader mellan de olika översättningarna.

Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även om jag hade önskat att kommissionsledamoten med ansvar för handelspolitiken skulle vara närvarande för att ta del av kvällens debatt, eftersom ämnet verkligen faller inom hans ansvarsområde, hoppas jag att detta inte blir sista gången som frågan diskuteras i kammaren.

Globaliseringen och avregleringen av världshandeln är inte könsneutrala och därför gläder det mig att få lägga fram detta initiativbetänkande om ”kvinnors framtidsutsikter i den internationella handeln” för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män.

Förhållandet mellan kön och handel är ett nytt ämne inte bara för kvinnor utan också för regeringarna och för de som beslutar om handelspolitiken liksom för oss i parlamentet, så det är hög tid att vi tar itu med frågan och diskuterar vilken påverkan den globala handeln har på politiken för lika möjligheter och tvärtom. I betänkandet finner ni många förslag på praktiska saker som kan göras beträffande ”genusblindhet” inom den internationella handeln, och jag vill betona att utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män antog det enhälligt. I betänkandet betonas behovet av sammanhållning mellan målet för den europeiska jämställdhetspolitiken och målen för programmen för handel, utvecklingspolitik och bistånd i syfte att främja lika möjligheter för kvinnor och män.

Av alla världens fattiga är 70 procent kvinnor. Deras kön innebär att de inte har samma möjlighet att förvärva egendom eller land eller utbilda sig, och de utsätts för många typer av diskriminering på arbetsmarknaden. Deras situation kan inte annat än förvärras genom en marknadsavreglering och en utvidgning av de internationella handelsförbindelserna som inte i tillräcklig utsträckning beaktar den strukturella diskrimineringen av kvinnor. För välutbildade kvinnor har globaliseringen medfört nya yrkesmöjligheter, men de avreglerade marknaderna har förvärrat de fattigare kvinnornas levnadsförhållanden. Mikrokrediter och utvecklingsstöd är endast en droppe i havet om vi inte förändrar dessa globala ekonomiska strukturer i grunden. Inom ramen för handelspolitiken företräder EU medlemsstaternas intressen på många nivåer och unionen förhandlar om avtal, exempelvis inom ramen för WTO-förhandlingarna. Även om EU tidigare satt upp milstolpar för lika möjligheter i Europa finns ett mycket stort gap när det gäller att genomföra denna princip i den globala handelspolitiken.

Utskottet för kvinnors rättigheter tolererar inte längre denna tystnad. Som ett första steg begär vi att jämställdhetsperspektivet ska integreras i den internationella handelspolitiken, med uttryckliga övervaknings- och utvärderingsmekanismer, varav de senare till exempel kan omfatta en rangordning av medlemsstaterna utifrån deras främjande av jämställdhet på arbetsmarknaden.

För att jämställdhetsmålet inte ska förlora all innebörd bör en avdelning för jämställdhet mellan könen och handel inrättas inom kommissionen, vars uppgift bör vara att tillhandahålla könsuppdelad statistisk information. Vi uppmanar kommissionen att lägga fram en årlig framstegsrapport om jämställdheten inom den internationella handeln samt inrätta en fond för att hjälpa kvinnor att få tillträde till lån och utbildning. Politiker utan pengar är inget annat än drömmare, och eftersom en ansvarstagande handelspolitik endast kan införas genom öppna flöden av medel begär vi alltså att en könsuppdelad budgetering införs, med tanke på att detta är en budgetpolitik som tar rättvisan mellan könen på allvar, vilket vi ser som oumbärligt på alla nivåer inom handelspolitiken. Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män avser att anordna en utfrågning om ämnet nästa vecka.

Avsikten är att EU ska bli en ledstjärna för jämställdheten inom den internationella handelspolitiken, precis som den redan blivit när det gäller lika möjligheter för kvinnor i Europa, och att kommissionen bör spela en aktiv roll när det gäller att bekämpa diskriminering mot kvinnor. Detta kommer att innebära att man måste se till att de europeiska företag som har produktionsenheter utomlands och som också får stöd från EU:s program för marknadstillträde inte deltar i den omänskliga exploateringen av kvinnor. Det är också viktigt att EU inleder en könsspecifik analys av kvinnors ställning innan man ingår handelsavtal. Vi i EU får inte främja företag som utnyttjar kvinnor och påtagligt överträder deras rättigheter.

Vi vet att de internationella handelsorganisationerna, företagen och strukturerna domineras av män. Om kvinnor ska bli jämställda med män när det gäller tillträde till makten och till beslutsfattande positioner är det fortfarande oumbärligt med kvotering. En effektiv kvotering som är mer än tomma ord kommer att bidra till att upprätta en jämställdhet mellan könen, och därför gläder det mig att utskottet för kvinnors rättigheter har utgått från ett initiativ i Norge, där börsnoterade företag från och med 2006 måste öka procentandelen kvinnor i företagens styrelser till 40 procent.

Om parlamentet antar resolutionen om kvinnor i den internationella handeln vore det en stor triumf och ett viktigt steg på vägen till rättvisa i genusfrågan. Vi måste utöva påtryckningar på kommissionen för att få den att göra som parlamentet vill. Jag vill tacka alla ledamöter för deras positiva inställning till detta betänkande, för deras stöd till texten och deras förslag, och jag hoppas att vi kan nå ett tillfredsställande resultat vid omröstningen i morgon.

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Min kollega, kommissionsledamot Peter Mandelson, beklagar att han inte kan vara här under den mycket viktiga debatten, men han var tvungen att resa till Förenta staterna för att delta i multilaterala diskussioner.

Kommissionen välkomnar betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. För EU är syftet med globalt styre att möjliggöra en utveckling som är socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar. Därför vill vi främja en politik som ger hållbara svar på jämställdhetsfrågor, vare sig det rör sig om ländernas inrikespolitik, i vissa fall med stöd av internationell hjälp, en gemensam politik såsom de som utgör byggstenarna i Europeiska unionen eller internationella åtaganden.

Liberaliseringen av handeln har bidragit till att skapa nya möjligheter för många kvinnor i utvecklingsländer genom att skapa nya arbeten och i många fall minska könsklyftorna i fråga om löner, vilket leder till större självbestämmande och förbättrad social ställning för kvinnor i samhället. De snabba förändringar som kan uppstå i nationella ekonomier till följd av globaliseringen utgör likväl också en utmaning för de politiskt ansvariga när det gäller att se till att globaliseringens fördelar och möjligheter maximeras, och att de kortsiktiga kostnaderna i vissa sektorer minimeras.

Kommissionen anser att tydliga sociala villkor underbygger en hållbar produktivitetstillväxt och främjar en effektiv produktion av högkvalitativa varor och tjänster som skapar ett nettomervärde. Politik som mildrar de negativa effekterna av en ekonomi i förändring för särskilda grupper av människor eller regioner, bra socialtjänster och social trygghet för alla, social dialog, respekten för grundläggande sociala rättigheter inklusive grundläggande arbetsnormer, miniminormer för arbetsvillkor för att säkra arbetstagarnas betungande engagemang i förändringsprocesser – alla dessa spelar en avgörande roll.

Kommissionen stöder grundläggande arbetsrättigheter i EU:s handelspolitik. Enligt ILO ska grundläggande arbetsnormer inkludera konvention nr 100 om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde samt konvention nr 111 om diskriminering på arbetsplatsen.

I ett multilateralt sammanhang innefattade förklaringen från WTO:s första ministermöte i Singapore 1996 en hänvisning till grundläggande arbetsnormer. Tyvärr kom WTO-medlemmarna inte överens om att inkludera denna fråga som en del av utvecklingsagendan från Doha. Kommissionen är trots det engagerad i att ta itu med handel och social utveckling, grundläggande arbetsnormer och engagemanget i en meningsfull dialog mellan WTO och ILO, både i EU:s egen handelspolitiska granskning och i andra länders.

Som en del av processen utarbetar Fria fackföreningsinternationalen sina rapporter om grundläggande arbetsnormer före varje handelspolitisk granskning. Kommissionen är också mycket positiv till att ILO får observatörsstatus i WTO. Kommissionen har även fullföljt sociala utvecklingsmål i regionala, biregionala och bilaterala uppgörelser. I alla de senaste avtalen erkänns och främjas sociala rättigheter som en del av det allmänna målet med anständigt arbete för alla.

Kommissionen har till exempel inlett en dialog och ett samarbete med länder som Chile och Sydafrika, och biregionalt med AVS-länderna, Gulfstaternas samarbetsråd, Mercosur och andra regioner. Kommissionen anser fortfarande att diskussionen och uppföljningen av sociala frågor inte bör användas för protektionistiska ändamål, och den förkastar alla unilaterala sanktionsbaserade tillvägagångssätt. Målet är att främja sociala framsteg i syfte att skapa fördelar för alla.

Sedan 1998 har kommissionen även beviljat handelsförmåner i enlighet med det allmänna preferenssystemet (GSP), särskilda stimulansåtgärder för de utvecklingsländer som garanterar respekten för de grundläggande arbetsrättigheterna såsom de fastställts av ILO och som följer internationellt erkända normer för hållbar skogsförvaltning. För närvarande har cirka 180 utvecklingsländer och underlydande områden beviljats GSP. Inom ramen för det nya GSP-systemet, som rådet antog den 27 juni 2005, erbjuder GSP+-initiativet för hållbar utveckling ytterligare tullförmåner till länder som har skrivit under och fullständigt genomfört FN- och ILO-konventionerna om mänskliga rättigheter och arbetstagarnas rättigheter, inklusive dem om jämställdhet mellan könen. Totalt har 15 länder ratificerat de grundläggande konventionerna och fått GSP+-status.

En hjälpcentral för jämställdhetsfrågor är för närvarande verksam under kommissionens avdelning för yttre förbindelser. De tjänster som hjälpcentralen utför ingår i en större kapacitets- och kunskapshöjande satsning för att främja jämställdhet mellan könen och fullt ut genomföra strategin för integrering av ett jämställdhetsperspektiv. Man har också samlat ett antal praktiska metoder för att stödja kommissionens personal i arbetet med att integrera jämställdhetsfrågor.

Kommissionen utvecklar även en nära relation till Internationella arbetsorganisationen när det gäller handelsrelaterade frågor som syftar till att främja grundläggande arbetsnormer genom utvärdering, uppbyggnad och genomförande i utvecklingsländer. Under 2005–2006 har kommissionen finansierat ett ILO-pilotprojekt för att utveckla indikatorer för anständigt arbete i utvecklingsländerna för att undersöka förhållandet mellan anständigt arbete och liberaliseringen av handel. Studier har påbörjats i Filippinerna och Uganda. Den information som har samlats in innefattar uppdelad statistik för sysselsättning, löner och arbetstid för kvinnor och män. Informationen ger en mer omfattande bild av anständigt arbete än tidigare. Kommissionen kommer att undersöka möjligheten att använda dessa indikatorer i framtida biståndsprogram med utvecklingsländer för att hjälpa dem att hantera den sociala anpassningen till globaliseringen, och rapporten kommer att överlämnas till parlamentet.

Kommissionen kommer också att undersöka möjligheten att använda indikatorer för anständigt arbete som en del av konsekvensbedömningar av handeln ur ett hållbarhetsperspektiv.

  Anna Záborská, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag vill tacka vår kollega Hiltrud Breyer för hennes förslag till resolution, som antogs enhälligt i mitt utskott.

Globaliseringen och avregleringen av ekonomin leder inte automatiskt till att människor blir framgångsrika. Därför frågar jag vilken plats de svagaste har i samhället och vilka resurser som finns för att främja en solidarisk ekonomi. Politiker och ekonomer måste på ett kreativt sätt se till att kvinnor och män verkligen kan utvecklas och de måste främja det allmänna bästa utan alltför stor inblandning från regeringarna, vilket skulle skada de nationella ekonomierna.

I punkterna 15 och 26 nämns klassificering av medlemsstaterna. Det är provokativt. Men sedan 1951 har denna klassificering funnits med i de ILO-konventioner som undertecknats av Europeiska unionens medlemsstater. I de punkter som handlar om förbindelserna med tredjeländer betonas att kvinnor som ekonomiska aktörer måste erkännas i all sin verksamhet när det gäller personlig, familjerelaterad och utbildningsmässig utveckling och i alla uppgifter de utför i samhället. Det obetalda och informella arbete som utförs av kvinnor förtjänar ett större erkännande i EU-politiken.

I denna resolution påminns vi också om att vi i västvärlden till varje pris måste undvika alla former av nykolonialism, och om att vi måste respektera våra ekonomiska partners kulturer, samtidigt som vi ser till att alla typer av diskriminering mellan kvinnor och män avskaffas. Därför uppmuntrar jag min grupp att stödja denna resolution med förhoppningen att de politiska uttalandena om jämställdhet mellan kvinnor och män inom en inte alltför avlägsen framtid slutligen kommer att återspeglas i ekonomin.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, för PSE-gruppen. – (PL) Fru talman! Den traditionella rollfördelningen och ansvarsfördelningen mellan kvinnor och män i vissa samhällen resulterar i att kvinnor fortfarande förvägras utbildning och adekvat hälso- och sjukvård. De utestängs även från möjligheten att förbättra sin ekonomiska situation. Detta stöds av statistik som visar att hela 70 procent av världens fattiga är kvinnor. Många saknar trots detta fortfarande insikt om att bristen på jämställdhet mellan könen har en klart negativ inverkan på den långsiktiga utvecklingen. Förklaringen är att den bristande jämställdheten mellan män och kvinnor innebär att kvinnor inte har lika tillgång till produktionsmedlen och till marknaden och att de inte deltar i beslutsfattandet i sociala och politiska frågor. Detta får negativa konsekvenser för den långsiktiga utvecklingen.

Den internationella handeln kan också bidra till att hela samhällets ekonomiska potential utnyttjas genom att kvinnornas deltagande på det ekonomiska, sociala och politiska området främjas. Samordnandet av målen för EU:s politik för jämställdhet mellan könen och målen för handels- och utvecklingspolitiken är särskilt viktigt i detta avseende. Att kvinnor ges sin rättmätiga roll i det ekonomiska livet är avgörande om vi ska stärka kvinnornas ställning och eliminera strukturell diskriminering. Kommissionen bör därför vinnlägga sig om att inte endast innefatta frågan om jämställdhet mellan könen i de internationella handelsstrategierna utan också om att införa öppna system för kontroll och övervakning av dessa. Genom att föregå med gott exempel kan EU, och jag hoppas att detta kommer att bli vägledande i framtiden, visa tredjeländer att kvinnor inte får behandlas som andra klassens medborgare och måste ges full tillgång till marknaden, krediter och kapitalvaror.

Det är dessutom viktigt för såväl EU:s institutioner som medlemsstaterna att innefatta jämställdheten mellan könen och frågor om lika möjligheter i de mål som fastställts inom ramen för EU:s samtliga finansieringsprogram. Medlemsstaterna bör sträva efter att ta fram nationella politiska åtgärder som syftar till att främja jämställdhet mellan könen och öka kvinnornas sysselsättningsgrad.

Den norska regeringens beslut att lagstifta om att 40 procent av styrelseledamöterna i aktiebolag ska vara kvinnor är ett strålande och efterföljansvärt exempel för övriga medlemsstater. Beslutet bör också ligga till grund för en förordning på gemenskapsnivå. Kvinnor måste ha lika rätt att delta i det ekonomiska livet, särskilt i de fattigaste länderna. De åtgärder som kan bidra till detta är bland annat en allmän tillgång till så kallade mikrokrediter som skulle kunna bidra till att bekämpa fattigdomen bland kvinnor, främja självförsörjning och höja deras sociala status.

Jag vill avslutningsvis betona att det är viktigt att kvinnor är adekvat företrädda på regeringsnivå i EU:s medlemsstater och inom internationella organisationer. Detta skulle utgöra en garanti för att jämställdhetsfrågor och problem som företrädesvis berör kvinnor beaktas inom ramen för de globala handelsförhandlingarna.

Jag vill också uppriktigt lyckönska Hiltrud Breyer till ett mycket förtjänstfullt dokument.

  Maria Carlshamre, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! En av de grundläggande sanningarna i vårt samhälle är ojämlikheten mellan könen. Denna könsbaserade maktstruktur finns i vårt samhälles alla delar och den hämmar tillväxten och all form av hållbarhet.

Tre av fyra av världens fattiga är kvinnor, så jämställdhet mellan kvinnor och män är inte bara en fråga om mänskliga rättigheter eller någon sorts lyxfråga. När alla andra problem har lösts är det avgörande för vår gemensamma framtid.

Betänkandet av min kollega Hiltrud Breyer, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, är en mycket bra startpunkt för vårt brådskande arbete på det särskilda området handelsförbindelser i världen. Som hon påpekar har kvinnor i regel svårare att få tillgång till utbildning, ägande, krediter och andra produktionsresurser och produktionsfaktorer samt till politiska beslutsinstanser, och denna ojämlikhet begränsar kvinnornas möjligheter att dra nytta av fördelarna med handelns liberalisering. Till exempel nekas ett stort antal kvinnor runt om i världen möjligheter att förbättra sina ekonomiska och sociala förhållanden, och samtidigt har många av dem även ansvar för barn och hem.

En majoritet av världens lantbrukare är kvinnor! En strukturell förändring av EU:s gemensamma jordbrukspolitik är ett viktigt stöd för dessa kvinnor i länder i tredje världen. Men ojämlikhet mellan könen existerar inte bara i fattiga länder: antalet kvinnor i politiken och affärslivet är också mycket lågt i unionens medlemsstater.

För att lyfta diskussionen om kvotering till en högre nivå måste vi tänka på att detta instrument kan användas på flera olika sätt. Som jag ser det bör man endast använda kvotering när alla andra sätt har provats och visat sig vara fruktlösa.

I likhet med föredraganden välkomnar jag den norska regeringens beslut att lagstifta om att minst 40 procent av styrelseledamöterna i aktiebolag ska vara kvinnor. Men i grund och botten tar man i betänkandet upp ett antal frågor om den systematiska och alltigenom orättvisa brist på jämställdhet som påverkar internationella handelsförbindelser. Betänkandet innehåller flera mycket precisa förslag som jag anser skulle åstadkomma en reell skillnad i en politisk värld som i så stor utsträckning kännetecknas av ord och tomma löften. Det kommer att utgöra god läsning för kommissionen och rådet.

Slutligen vill jag bara säga: Praeterea censeo prostitutionem esse delendam. [Jag anser att prostitutionen måste avskaffas. Övers. anm.]

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Ett uppriktigt tack till Hiltrud Breyer för ett utmärkt betänkande och för att hon har lyft en oerhört viktig fråga gällande handel och hur WTO-avtal, GATS-avtal och beslut i IMF påverkar människors livssituation och försörjningsmöjligheter. På samma sätt som avtalen ofta är till fördel för i-länderna och till nackdel för u-länderna så gynnas respektive missgynnas kvinnor och män på olika sätt av handelsavtalen. Av tradition är världshandeln männens arena. IMF:s styrelse består till 100 procent av män och i Världsbankens styrelse sitter 91,7 procent män. Handel och genus har en mängd kopplingar till varandra som är nödvändiga att studera för att vi skall förstå hur människor på olika platser, människor av olika kön och olika klasser påverkas av handelsavtalen. Genus är relevant eftersom genusrelationer påverkar distributionen av och tillgången till resurser, arbete, inkomst och makt. Genus påverkar vårt beteende som ekonomiska aktörer. Män och kvinnor reagerar olika på ekonomiska förändringar. Ekonomiska institutioner är inte bara dominerade av män, än viktigare är att de för vidare och upprätthåller genusstrukturerna i ekonomin. Mäns och kvinnors arbete värderas olika. Kvinnors arbete i den reproduktiva sfären är både osynliggjort och obetalt. Dessa faktorer gör att kvinnor och män påverkas olika och därför är en genusanalys oerhört viktig för att vi skall kunna utforma en handelspolitik som främjar jämställdhet och bryter ned patriarkala strukturer. Kvinnornas roll i ekonomin måste synliggöras. Effekten av handelspolitiska förhandlingar måste ta hänsyn till alla konventioner som t.ex. konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Fru talman! I likhet med andra EU-dokument är betänkandet om kvinnors framtidsutsikter i den internationella handeln ett bevis på att såväl liberaliseringen som globaliseringen och den fria marknaden utgör ett paradis dit endast mycket rika, mäktiga, välutbildade och dessutom totalt skrupelfria personer har tillträde. Detta framgår klart av en av slutsatserna i betänkandet, där det konstateras att endast högutbildade kvinnor gynnas av handelns liberalisering och att den manliga och kvinnliga befolkningen i övrigt, som i allmänhet inte är särskilt välsituerad, snarare utnyttjas och utsätts för propaganda. Detta är så mycket mer besvärande som det utspelar sig bakom en kuliss av högstämda ideal som mänskliga rättigheter, lika rättigheter, lika möjligheter för alla, likabehandling i yrkeslivet och en hel rad andra populära slagord som på det hela taget ter sig fullständigt verklighetsfrämmande.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Kvinnornas sociala status påverkas numera i lika hög grad av världshandeln som alla de människors status som deltar i någon form av ekonomisk verksamhet. Liberaliseringen av handeln har haft fördelar och nackdelar. Fördelarna med liberaliseringen och globaliseringen innefattar för kvinnornas del framför allt nya och ofta välbetalda arbeten.

Kvinnor som yrkesarbetar blir i allmänhet mer självständiga och mer medvetna om sina rättigheter, och deras självförtroende och sociala status ökar. Lönen är emellertid oftast mellan 20 och 50 procent lägre än för männen för samma arbete.

Mestadels gynnas endast de stora företagen av handelns liberalisering. Eftersom kvinnliga företagare oftast är anställda i ledningen för små och medelstora företag drar de i själva verket endast i begränsad utsträckning fördel av öppnandet av marknaderna.

Vad har Världshandelsorganisationen (WTO) åstadkommit för att främja jämställdheten mellan könen och föra upp den på WTO:s dagordning? Mycket lite. Handeln är enligt WTO ett neutralt område, en uppfattning som grundas på att liberaliseringen av handeln och marknaderna är könsneutral, vilket betyder att jämställdheten mellan könen inte utan vidare är tillämpbar på detta område. Jag anser att WTO i framtiden i större utsträckning skulle beakta jämställdheten mellan könen i detta avseende.

Det är intressant att konstatera att så gott som samtliga medlemsstater i WTO har undertecknat handlingsplanen från Peking. Genomförandet är emellertid mer än en formalitet. Kvinnornas bidrag till den internationella handeln får inte glömmas bort. Kvinnor i allmänhet och högutbildade flerspråkiga kvinnor i synnerhet är oerhört skickliga på att kommunicera och förhandla, och som företagsledare använder de andra metoder än sina manliga kolleger.

Även om ett betydande antal kvinnor arbetar i den privata handelssektorn måste vi öka antalet kvinnor i internationella organisationer som WTO, Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken och andra institutioner som sysslar med handel och affärsverksamhet. Detta bör leda till att kvinnor deltar i både produktionen och beslutsfattandet, inte endast på lägre nivåer utan också i verkställande och ledande befattningar.

  Edite Estrela (PSE). – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot! Varje dag dör tusentals människor, framför allt kvinnor och barn, på grund av fattigdom. Skrämmande siffror visar att 2,5 miljarder människor lever på mindre än 2 US-dollar per dag, och som jag nämnde är majoriteten av dessa kvinnor.

Fattigdom leder till såväl handel med kvinnor och barn som sexuellt slaveri och könsrelaterat våld. Den leder till avbruten skolgång, barnarbete, olaglig invandring, terrorism och till att allt fler barn utsätts för fara.

Ekonomiskt oberoende är en förutsättning för såväl frihet som jämställdhet. Kvinnor, särskilt unga kvinnor, fångas lätt upp av internationella kriminella gäng som lovar dem välbetalda arbeten i rika länder för att därefter endast tvinga dem att prostituera sig. Kvinnor gynnas i regel inte av globaliseringen utan i stället gynnas välutbildade arbetstagare. Kvinnorna drabbas snarare av de ödesdigra följderna av handelns liberalisering.

Jag vill lyckönska Hiltrud Breyer till betänkandet, som verkligen kommer i rättan tid. Det innehåller viktiga förslag, och jag vill särskilt lyfta fram användningen av mikrokrediter som ett sätt att minska fattigdomen. Mikrofinansieringsinstrumenten har visat sig vara effektiva när det gäller att bekämpa fattigdom, och det är kvinnorna som har gynnats mest och bäst och har lyckats förbättra familjens ekonomiska situation. Arbetslösa kvinnor och kvinnor med låga inkomster, med andra ord kvinnor utan tillgång till de traditionella finansinstituten, det vill säga de flesta kvinnor i utvecklingsländerna, har gynnats särskilt.

Undersökningar har visat att kvinnor kan delta i det ekonomiska beslutsfattandet. Andra undersökningar visar att företag med kvinnliga styrelseledamöter har uppnått bättre resultat. Låt oss också, som tidigare nämnts, följa Norges exempel.

  Helmuth Markov (GUE/NGL). – (DE) Fru talman! För en kort tid sedan dök ett betänkande om handel och fattigdom upp i kammaren, och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män lade fram en rad mycket bra ändringsförslag som alla antogs. Jag vill med anledning av detta tacka Hiltrud Breyer för initiativbetänkandet som är det logiska svaret på det trängande behovet av att på nytt ta upp frågan om det relativa förhållandet mellan handeln och kvinnornas situation.

Inget kommer att göras åt problemet med den ojämlika behandlingen av kvinnor om det inte sker en radikal omprövning av den ekonomiska politiken och handelspolitiken. Kommer ni ihåg handelsavtalen? Ett exempel är Agnolettobetänkandet, där det konstaterades att samtliga internationella fördrag ska innehålla klausuler om de mänskliga rättigheterna. Eftersom de mänskliga rättigheterna är av såväl individuellt som socialt slag är det i högsta grad motiverat att i samtliga handelsavtal innefatta klausuler om människors sociala rättigheter, det vill säga rätten till utbildning och rätten till kostnadsfri hälso- och sjukvård.

Om detta är vad ni vill – och det vill vi alla – kan ni givetvis inte tänka er att genomföra ett europeiskt tjänstedirektiv som leder till att dessa rättigheter förvandlas till marknadsvaror och därmed blir beroende av människors förmåga att betala för dem. Strategin kommer till slut tveklöst att innefattas i det allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS), vilket innebär att kvinnorna i vissa länder kommer att utestängas från de möjligheter de eventuellt för närvarande har, eftersom länderna inte kommer att ha de ekonomiska resurserna.

För att övergå till frågan om kvotering är denna alltid en nödlösning som emellertid kan visa sig vara av godo. Jag säger detta av egen erfarenhet som medlem av vänsterpartiet PDS i Förbundsrepubliken Tyskland, som tillämpar en 50-procentig kvotering för samtliga parlamentsledamöter, vilket bör införas överallt och därmed skulle betyda att vi och samhället har tagit ett avgörande steg framåt.

  Teresa Riera Madurell (PSE). – (ES) Fru talman! Kvinnornas roll och framtidsutsikter i internationell handel måste fortfarande analyseras eller främjas ytterligare av de ansvariga för handelspolitiken.

Kunskapen om hur handeln påverkar kvinnorna är begränsad, och vi vet heller inget om handelns inverkan på den bristande jämställdheten mellan könen. Vi har inom sektorn sett mycket få exempel på konkreta politiska åtgärder som syftar till att främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Den bristande kunskapen beror på avsaknaden av såväl könsspecifika uppgifter i handelsstatistiken som ett genusperspektiv i de ekonomiska modellerna och analyserna.

Det är både möjligt och nödvändigt att låta handeln bli ett instrument för jämställdhet mellan könen. Vi ser följaktligen mycket positivt på exempelvis den norska regeringens beslut att lagstifta om att minst 40 procent av styrelseledamöterna i aktiebolag ska vara kvinnor. Även i mitt land Spanien pågår förhandlingar om en lag, den så kallade jämställdhetslagen, som bland annat innebär att det blir obligatoriskt med en jämn fördelning mellan kvinnor och män i styrelserna i rörelseidkande bolag – med en jämn fördelning menas att högst 60 procent och minst 40 procent av ledamöterna får tillhöra endera könet.

Vi välkomnar följaktligen Hiltrud Breyers ändringsförslag, där kommissionen även uppmanas att utarbeta ett lagförslag med detta innehåll. Jag vill ta tillfället i akt, fru Breyer, att varmt lyckönska er till ert arbete.

  Katalin Lévai (PSE). – (EN) Fru talman! Även om vi ofta talar om ojämlikheter mellan könen uppmärksammas inte kvinnors roll i den internationella handeln, och därför vill jag lovorda föredraganden för att hon tog upp denna mycket viktiga fråga som så sällan diskuteras.

Som vi har hört påverkas kvinnor ofta negativt av globaliseringsprocessen, och jag håller helt med om det. De har inte samma tillgång till utbildning och arbete, och de är inte tillräckligt engagerade i handeln. De utesluts ofta från beslutsprocessen och från tjänster. Som vi vet är det endast högutbildade kvinnor som drar nytta av liberaliserad handel, och kvinnor världen över lider ofta av globaliseringens och liberaliseringens sidoeffekter. Därför är vi alla överens om att likabehandling måste bli en realitet, och för att uppnå detta behövs en tydlig kontroll över sysselsättningspolitiken samt insamling av könsspecifika uppgifter.

Handel kan fastställas vara en av utvecklingspolitikens sex prioriterade områden. Att uppnå jämställdhet mellan könen är nyckeln till utveckling i allmänhet. Strategin med integrering av ett jämställdhetsperspektiv är ett långsiktigt, stegvist angreppssätt som grundar sig på att jämställdhetsfrågor integreras inom både politiska och praktiska områden. För en effektiv utveckling krävs att jämställdhetsundersökningar systematiskt integreras i skapandet, genomförandet och utvärderingen av alla utvecklingsstrategier. För en effektiv utveckling är det lämpligt att titta på särskilda verksamheter som syftar till att garantera att jämställdhetsfrågor får tillräcklig uppmärksamhet i merparten av gemenskapens finansiella instrument, vilka i allt större utsträckning bör bära ansvaret för dessa nyckelfrågor.

En större representation och deltagande av kvinnor i det ekonomiska och politiska livet bidrar avsevärt till minskad fattigdom och till utveckling, och skapar större hopp om en bättre framtid för nästa generation.

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Mina damer och herrar! Den ekonomiska liberaliseringen var grunden för Estlands snabba tillväxt. Liberaliseringen är numera drivkraften för Europas och världens ekonomier, men framgången har ett pris, nämligen såväl ett ökat känslomässigt och ekonomiskt tryck på familjer som otrygghet på arbetsmarknaden och social uppdelning. Som tidigare nämnts påverkas kvinnor i större utsträckning än män av globaliseringen.

Kvinnorna utför en oproportionerligt stor andel av det oavlönade arbetet. Deras deltagande i de politiska och ekonomiska besluten är emellertid omotiverat lågt. Detta påstående som hittills mest har grundats på känslor och föreställningar behöver underbyggas ytterligare. En sammanställning i form av en vetenskaplig rankning av jämställdheten på arbetsmarknaden skulle vara en effektiv åtgärd för att komma till rätta med den bristande jämställdheten, men man måste också själv ta reda på hur saker och ting förhåller sig.

Jag har sedan en tid tillbaka uppmanat det estländska samhället att ange målet att andelen kvinnor i bolagsstyrelserna ska vara 40 procent. Är det möjligt i Norge kan det också bli verklighet i världen i övrigt. Samma ståndpunkt uttrycks i betänkandet. EU:s budskap ska vara enkelt och enhälligt – den bristande jämställdheten tillhör det förflutna. Detta är kärnpunkten i betänkandet, som är en utmärkt utgångspunkt för framåtskridande.

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag tackar parlamentsledamöterna för deras synpunkter om detta viktiga område som berör många betydelsefulla aspekter utöver handelsfrågor.

Jag vill hänvisa till några punkter som togs upp under kvällens diskussion. När det gäller frågan om europeiska företag som drar nytta av EU:s marknadstillträdesprogram, inom ramen för EU:s samarbetspolitik som inte bör bidra till exploateringen av kvinnliga anställda, måste jag understryka att EU:s senaste samarbetsavtal följer ILO:s grundläggande konventioner om arbetsnormer. Åtaganden om ILO:s grundläggande arbetsnormer finns med i EU:s alla senaste bilaterala handelsavtal och GSP och GSP+, som erbjuder handelsförmåner till utvecklingsländer som ratificerar ILO-konventionerna.

I fråga om följderna av handelns liberalisering vill jag understryka att den har bidragit till att skapa nya möjligheter för många kvinnor i utvecklingsländerna genom att skapa nya arbeten och i många fall minska könsklyftorna i fråga om löner, vilket leder till större självbestämmande och förbättrad social ställning för kvinnor i samhället. Uppgifterna vittnar om att över en miljon kvinnor i Indien har höjt sin sociala ställning till följd av att marknader har öppnats. Majoriteten av dessa kommer från en fattig bakgrund.

Jag tänkte nu ta upp inkluderandet av jämställdhet mellan könen i den internationella handelspolitiken. EU är en stor anhängare av OECD:s riktlinjer för multinationella företag och mer i allmänhet av integreringen av anständigt arbete och sociala frågor i OECD:s investeringsverksamheter. Vi är fortsatt positiva till att ILO får observatörsstatus i WTO, även om vi måste erkänna att det finns motstånd från andra medlemmar.

När det gäller konsekvensbedömningar ur ett jämställdhetsperspektiv har man tagit hänsyn till genusfrågor i de senaste konsekvensbedömningarna av handeln ur ett hållbarhetsperspektiv. Eftersom kvaliteten på den könsrelaterade informationen höjs kommer konsekvensbedömningarna av handeln ur ett hållbarhetsperspektiv i framtiden att förstärkas, och man kan naturligtvis göra framsteg på det området. Därför ska kommissionen undersöka möjligheten till indikatorer för anständigt arbete, inklusive information om kvinnors och mäns arbete.

Frågan om att införliva jämställdhetsfrågor i budgetarbetet som ett standardverktyg i budgetpolitiken kommer kommissionen att besvara skriftligen. När det gäller den mer allmänna frågan om jämställdhetsfrågor i budgetarbetet är det en fråga som omfattar många olika verksamhetsområden. Vi ser dock fram emot att få höra om de framsteg som gjorts i denna fråga från Europaparlamentet, och vi kommer att följa utskottets arbete med intresse.

Angående kvoteringen av 40 procent kvinnor i bolagsstyrelser, som i Norge, måste jag påpeka att det i första hand är en fråga för de enskilda medlemsstaterna.

När det slutligen gäller inrättandet av en formell avdelning för handels- och genusfrågor inom GD Handel måste jag återigen understryka att inom kommissionen är det GD Yttre förbindelser som leder övervakningen av mänskliga rättigheter i tredjeländer. GD Handel samarbetar regelbundet med avdelningen för yttre förbindelser i fråga om mänskliga rättigheter och handelsavtal, som till exempel GSP, och har ett nära samarbete med ILO och GD Sysselsättning om arbetstagares rättigheter när det gäller handelsavtal. EU upphävde faktiskt GSP-förmånerna för Myanmar på grund av allvarliga och systematiska överträdelser mot ILO:s grundläggande arbetsnormer, och detta visar att det system som för närvarande används fungerar väl.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

13. Förbättring av fiskerinäringens ekonomiska läge (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0266/2006) av Pedro Guerreiro för fiskeriutskottet om förbättring av fiskerinäringens ekonomiska läge (2006/2110(INI)).

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), föredragande. – (PT) Fru talman! Jag vill inleda med att tacka samtliga ledamöter av fiskeriutskottet som medverkade till att föreliggande betänkande om en förbättring av fiskerinäringens ekonomiska läge kom till stånd. Betänkandet antogs enhälligt. Jag vill även tacka alla de organisationer inom fiskerisektorn, som genom sitt aldrig sviktande stöd till fisket och till arbetstagarna inom sektorn har bidragit till att betänkandet innehåller en rad förslag där enligt vår mening den allvarliga sociala och ekonomiska kris som sektorn står inför tas upp.

Det är vår förhoppning att parlamentet i morgondagens omröstning kommer att stödja betänkandet. Vid ett möte i Algarve med en delegation från fiskeriutskottet så sent som för några dagar sedan gav företrädare för fiskerisektorn en lägesbeskrivning som kan sammanfattas på följande sätt: Fiskerinäringen står inför en allvarlig ekonomisk och social kris som har förvärrats med åren. Det svåra läget har skärpts ytterligare genom höjningen av produktionskostnaderna, särskilt bränslekostnaderna, samtidigt som priserna vid första försäljningen har stagnerat, vilket sammantaget utgör ett hot mot den ekonomiska bärkraften i många företag och har fått ödesdigra konsekvenser för besättningarna, vars inkomster är kopplade dels till avkastningen från fångsterna, dels i stor utsträckning till bränslekostnaderna.

Den gemensamma fiskeripolitiken har misslyckats, genom att en fortlöpande och omfattande avveckling av fiskebåtar har främjats, vilket har lett till att tusentals fiskare har lämnat en sektor som är av strategisk betydelse för en del medlemsstater. Det krävs en omläggning av den hittills förda gemensamma fiskeripolitiken, som innebär att de specifika drag som kännetecknar varje lands fiskerinäring erkänns, liksom rätten till ett hållbart fiske som gör att fiskebestånden ges möjlighet att återhämta sig. Politiken bör inriktas på att människorna ska kunna försörja sig och ges full sysselsättning, att arbetstagarnas sociala villkor ska förbättras och företagens hållbarhet garanteras.

Sektorn kommer att vinna på att praktiska åtgärder vidtas. Det handlar om räddningsåtgärder som syftar till att få bukt med de brant stigande bränslepriserna, exempelvis inrättandet av garantifonden, liksom ett tillfälligt direktstöd för att minska kostnaderna för dieselbränsle och bensin samt en höjning av stödet enligt de minimis-regeln.

Det krävs också en rad åtgärder med syftet att slå vakt om inkomsterna för dem som är sysselsatta inom fiskerisektorn, exempelvis åtgärder som rör prisbildningen vid förstaförsäljningen, vilket fordrar en översyn av de nuvarande reglerna för den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeriprodukter. Undersökningar bör genomföras för att få fram åtgärder som syftar till att öka värdet på fisken och därmed kanalisera mervärdet till tillverkningssektorn utan att detta drabbar konsumenterna. Stöd bör ges till modernisering och förnyelse av de nationella fiskeflottorna, vilket skulle innebära ett definitivt slut på den odifferentierade avvecklingen av båtar. Det krävs också ett riktat stödprogram för det traditionella småskaliga kustfisket. Dessa åtgärder föreslogs av sektorn vid mötet med parlamentet.

Trots att kommissionen har betecknat läget inom näringen som allvarligt har den föreslagit åtgärder som är otillräckliga för att få bukt med det. Fiskerisektorns nuvarande svårigheter hänger framför allt samman med ett strukturellt kostnadsproblem som innebär att kostnaderna är höga i förhållande till inkomsterna. Kostnaderna har ökat abrupt genom de brant stigande bränslekostnaderna, och därför kommer förslaget om att minska fiskeansträngningen och anpassa fiskeflottan, det vill säga dra ned på antalet båtar, inte att innebära att problemet är löst. Det som krävs är en förbättring av det ekonomiska läget inom näringen, vilket framför allt innebär att åtgärder måste vidtas för att komma till rätta med problemet med balansen mellan vikande inkomster och ökande verksamhetskostnader inom sektorn.

Mot bakgrund av att de restriktioner som gradvis har införts för fisket har bidragit till att förvärra näringens ekonomiska läge, även om de inte är den enda orsaken, är det likaledes svårt att förstå hur dessa åtgärder ens kunde övervägas eller överhuvudtaget accepteras som ett sätt att förbättra det ekonomiska läget inom näringen. Som företrädare för fiskerinäringen har framhållit krävs det i exceptionella lägen exceptionella åtgärder, vilket betyder att alla möjligheter måste uttömmas och de ekonomiska gränserna tänjas i årets gemenskapsbudget, inte minst eftersom det handlar om en EU-politik, den gemensamma fiskeripolitiken, där de egna kostnaderna bör finansieras på ett sammanhängande sätt inom ramen för Europeiska fiskerifonden.

Jag ska avsluta med att återigen betona att fiskerisektorn har en potential och en framtid och att det inte bör skapas någon motsättning mellan denna och vattenbruket. Nya prioriteringar kräver mer resurser och nya resurser.

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag vill tacka föredraganden Pedro Guerreiro för hans betänkande och fiskeriutskottet för att ha tagit upp detta viktiga ämne i form av ett initiativbetänkande. Det ger ett viktigt bidrag till den pågående debatten om den ekonomiska situationen i EU:s fiskesektor.

Jag noterade också med tillfredsställelse att utskottsordförandekonferensen uttryckte sin uppskattning över kommissionens meddelande om sektorns ekonomiska svårigheter. Utskottsordförandekonferensen välkomnade kommissionens synpunkter i meddelandet, där man tittar på olika möjligheter att hjälpa sektorn på kort sikt inom den befintliga ramen för gemenskapslagstiftningen om statligt stöd; i synnerhet vår villighet att granska de nationella ordningar för räddnings- och omstruktureringsstöd som medlemsstaterna lägger fram under två år efter det att meddelandet offentliggjorts. Jag kommer därför även in på några av utskottsordförandekonferensens rekommendationer, vilka till stor del sammanfaller med rekommendationerna i det betänkande som vi diskuterar.

Vi delar samma oro och mål när det gäller fiskesektorn. Vi instämmer i flera av förslagen och utvärderingarna i ert betänkande, även om vi har olika åsikter och syn på några andra saker, som till exempel de kortsiktiga stöd som ska ges till sektorn.

Låt mig direkt säga att jag inte alls instämmer i påståendet att kommissionen verkar dra nytta av den nuvarande ekonomiska krisen för att minska storleken på fiskeflottan. Genom att nämna saker vid dess rätta namn, genom att belysa den situation som gemenskapens fiske befinner sig i på grund av åratals överfiske så drar vi inte nytta av någonting. Jag anser också att det är orättvist att påstå att vi har gjort för lite, för sent.

Obalansen mellan flottkapaciteten och tillgängliga resurser och de stigande oljepriserna är objektiva orsaker till de svårigheter som sektorn för närvarande står inför. Kommissionen har gjort allt den kan för att hjälpa sektorn, inom ramen för gemenskapslagstiftningen och med hänsyn till behovet av att se till att stödet verkligen bidrar till fiskets hållbarhet.

Ingen obligatorisk kapacitetsminskning förutses enligt gemenskapslagstiftningen. Vår utmaning har varit att balansera behovet av att hjälpa de delar som påverkats mest av höga oljepriser med behovet av att ta itu med långsiktiga strukturella problem. Vi har därför försökt utforma instrument för att rädda och omstrukturera fiskeföretag i svårigheter för att hjälpa dem att anpassa sig och bli lönsamma även vid höga oljepriser.

Det är ingen mening att ge stöd till fiskeföretag i svårigheter om de inte tar sig an eller inte kan ta sig an den omstrukturering som kommer att göra dem lönsamma igen. Därför har vi uteslutit alla former av verksamhetsstöd från räddningsprogrammen som, förutom att de strider mot gemenskapslagstiftningen, endast kommer att dra ut på problemet utan att lösa det.

Kortsiktiga åtgärder kan vidtas av de medlemsstater som är villiga att ge stöd åt finansiell och praktisk omstrukturering av fiskeföretag i svårigheter, inom ramen för nationella räddnings- och omstruktureringsprogram. Dessa är just till för att erbjuda fiskeföretag i svårigheter lånekapital och lösa ut dem, såsom har begärts både i ert betänkande och i utskottsordförandekonferensens rekommendationer om kommissionens arbetsprogram.

Gemenskapen är starkt engagerad i dessa räddnings- och omstruktureringsprogram, eftersom gemenskapsmedel kommer att finnas tillgängliga huvudsakligen genom Europeiska fiskerifonden, för att medfinansiera omstruktureringen av fiskeföretag och för att mildra de sociala konsekvenserna. Socioekonomiskt stöd kan ges genom Europeiska fiskerifonden, såsom begärs i ert betänkande. Den nya Europeiska fiskerifonden kommer också att erbjuda fördelaktigare villkor för skrotning av båtar, vilket var en oro som uttryckts både i ert betänkande och i utskottsordförandekonferensens rekommendationer.

Förutom stöd från Europeiska fiskerifonden har vi arbetat hårt för att upprätta nya regler för de minimis-stöd, i samarbete med kommissionens andra avdelningar, för att underlätta medlemsstaternas hantering av små statliga stödordningar. Detta går i linje med er begäran, vilken även utskottsordförandekonferensen tog upp. Ni måste förstå att vårt förslag redan motsvarar en tiofaldig höjning i jämförelse med den tidigare tröskeln, som fastställdes för mindre än två år sedan.

Vi har också noterat en begäran om särskild behandling av fjärrfiske, vilket uttryckts både i ert betänkande och av utskottsordförandekonferensen. Vi är beredda att överväga om, och under vilka förutsättningar, ett särskilt register för denna del av flottan skulle vara berättigat.

Utöver räddning och omstrukturering av fiskeföretag i svårigheter måste vi på lång sikt skapa en miljö som bidrar till hållbar framgång. I meddelandet framhävs därför vissa politikområden som jag vill utveckla de kommande åren för att skapa denna fördelaktigare miljö. Jag tänker inte upprepa dem här, men jag vill belysa några områden där våra åsikter stämmer överens.

Vi instämmer helt i att yrkesfiskarna måste göras mer delaktiga i fiskeförvaltningen. Det är mycket viktigt för den reformerade gemensamma fiskeripolitikens framgång, och jag är fast besluten att inrikta mig på detta. Vederbörlig uppmärksamhet kommer också att ägnas finansieringen av regionala rådgivande nämnders verksamhet.

I linje med era rekommendationer har vi vidtagit viktiga åtgärder för att stärka kampen mot det olagliga, orapporterade och oreglerade fisket på internationell nivå. Vår handlingsplan för 2002 håller på att uppdateras och ny lagstiftning övervägs. Detta är något vi prioriterar högt. Vi delar åsikten att det småskaliga kustfisket har särdrag som förtjänar att erkännas. Vi har gjort det i stor utsträckning, både i räddnings- och omstruktureringsprogrammen och i Europeiska fiskerifonden. Vi har inlett en undersökning för att objektivt bedöma om man kan göra mer. Vi håller även med er om att man måste ägna särskild uppmärksamhet åt saluföring i syfte att höja mervärdet på fiskeriprodukter för fiskare.

Som utskottsordförandekonferensen också har nämnt bör man även bedriva forskning inom det sjunde ramprogrammet för att hjälpa till att ta itu med några av de allra viktigaste utmaningarna i sektorn.

Slutligen vill jag än en gång tacka er för era inlägg och ert intresse. Det visar hur mycket vi alla arbetar för att garantera en hållbar och sund framtid för fiskesektorn. Jag ser fram emot en givande diskussion med er.

  Zdzisław Kazimierz Chmielewski, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Fru talman! Föredraganden påtog sig en mycket svår uppgift. Arbetet med att ta itu med enskilda yrkesgruppers situation leder lätt till att man vill förstärka den sociala känsligheten, som därefter ofta förvandlas till överkänslighet när kortsiktiga politiska krav hopas.

Föredraganden hör hemma till vänster i kammaren och valde en egen ”tredje väg” när han bedömde att det ekonomiska läget inom fiskerisektorn är ett exceptionellt problem och krävde att kommissionen skulle vidta exceptionella åtgärder. Kärnan i Pedro Guerreiros ståndpunkt återspeglas bland annat i ändringsförslag 23, där de sociala konsekvenserna av ekonomiska lösningar beskrivs. Kommissionen uppmanas enträget i ändringsförslagen att utarbeta nya instrument för att skapa ekonomiska program som i första hand kommer att utgöra en garanti för ökad finansiering.

Mer sansade åsikter kommer till uttryck i de ändringsförslag som rör en långsiktig sjöfartspolitik, exempelvis ändringsförslagen 3 och 5. Där förringas inte kravet på att bevara sambandet mellan dels en hållbar inkomst och beskattningen av fisket, dels en särskild form av och nivå på socialt stöd. Principen bör tillämpas både på långsiktiga verksamheter som leder till en hållbar utveckling av fiskerinäringen och på kortsiktiga åtgärder som utbyte av motorer och fiskeredskap.

Pedro Guerreiros betänkande är viktigt för gemenskapens fiskeripolitik och utsattes även för en ingående granskning i fiskeriutskottet. Den slutliga versionen är resultatet av multilaterala förhandlingar och en fast beslutsamhet att komma fram till en version som ledamöterna kunde vara nöjda med. Den fick utskottets enhälliga stöd.

Parlamentet bör stödja dokumentet i övertygelsen om att två frågor av grundläggande betydelse för det europeiska fisket tillgodoses genom lagstiftningsprocessen för det europeiska fisket, nämligen såväl en bred ekonomisk strategi som vardagliga frågor som ligger de verksamma inom sektorn varmare om hjärtat.

  Paulo Casaca, för PSE-gruppen. – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot! Fiskerinäringen förbrukar en hel del energi och har följaktligen drabbats särskilt hårt av problemet med höjningen av bränslepriserna, som har lett till att ett redan ansträngt ekonomiskt läge har förvärrats ytterligare. Den utmaning som detta innebär för fiskesektorn ställer krav på lösningar som bidrar till att förbättra läget i stället för att förvärra det. Jag syftar på åtgärder som allmänna förordningar, vars efterlevnad inte kan övervakas ordentligt eller som är dåligt anpassade till de särskilda villkor som gäller inom den sektor som berörs av dem. Det behövs i stället förordningar som innebär att de specifika och mångfacetterade omständigheterna beaktas.

Det anses generellt att den bästa lösningen är att minska fiskeansträngningen, att vara mer nogräknad i valet av fisketekniker och att införa positiv särbehandling för det lokala småskaliga fisket, vilket är det bästa sättet att garantera färsk fisk. För att dessa mål ska uppnås kan det emellertid i det aktuella fallet bli nödvändigt att dels öka motorkapaciteten och antalet fiskebåtar, vilket kommer att underlätta arbetet och göra det bekvämare och säkrare, dels investera i en diversifiering av verksamheten och exempelvis satsa på turism.

En in i minsta detalj reglerad och centraliserad lagstiftning, vars genomförande omöjligen kan övervakas och vars faktiska inverkan på de situationer som är avsedda att regleras inte kan överblickas, leder till en ökad förekomst av olagliga, orapporterade och oreglerade fångster på och utanför gemenskapens territorium. Detta bidrar i sin tur till att klyftan vidgas mellan den låtsasvärld där lagar stiftas och den verklighet som råder på den europeiska fiskemarknaden.

Den gemensamma fiskeripolitiken måste decentraliseras i grunden, och de lokala yrkesfiskarna, de organ som företräder dem och fiskesamhällena måste bli mer delaktiga i politiken och i förbättringen av fiskeförvaltningen. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations (FAO) handbok om att bevara fiskens kvalitet handlar en viktig princip i en hållbar fiskeripolitik om att förhindra ”allmänningarnas tragedi”, vilket betyder att om något saknar en bestämd ägare – vare sig det handlar om bufflar eller fisk – kommer alla att skynda sig att exploatera och slutligen ödelägga det.

Det är följaktligen endast genom att lägga över ansvaret på yrkesfiskarna och göra dem direkt delaktiga som vi kan förbättra deras ekonomiska situation långsiktigt.

  Arūnas Degutis, för ALDE-gruppen. – (LT) Jag instämmer i föredragandens uppfattning att när det gäller att förbättra de ekonomiska villkoren för fiskerisektorn behöver vi lägga fram förslag för att uppnå målsättningarna både inom en omedelbar framtid och som uppföljning av åtgärderna för att åstadkomma avsevärda förändringar på medellång och lång sikt. Eftersom sektorn är särskilt känslig för påverkan från naturen måste vi utveckla ett kompensationssystem för förluster som beror på faktorer utom vår kontroll. Vi måste utveckla ett försäkringssystem både nationellt och på gemenskapsnivå som kan hjälpa fiskerisektorn att överleva vid naturkatastrofer. Liknande åtgärder har redan införts inom andra sektorer.

Jag stöder fullständigt de kortfristiga åtgärder som föredraganden föreslår. När det gäller långfristiga åtgärder är tillräckliga investeringar i ramprogrammet för fiskeriforskning av största betydelse, särskilt med tanke på att energieffektiviteten måste förbättras. Europeiska fiskerifonden bör fortsätta att bidra till uppgradering och modernisering av den europeiska fiskeflottan. I detta sammanhang vill jag uppmärksamma er på att vi verkligen behöver överväga de förslag som ingår i de tidigare resolutionerna från Europaparlamentet.

  Ian Hudghton, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! De fiskeberoende samhällena i Skottland har upplevt en kraftig nedgång i sitt ekonomiska välbefinnande de senaste åren, vilket är ett direkt resultat av de politiska beslut som fattats i enlighet med den gemensamma fiskeripolitiken – beslut som fattats i aktivt samarbete med den skotska och den engelska regeringen.

Ett stort antal fartyg har tvingats skrotats, återstoden är tvungna att ligga i hamn halva månaden, och till råga på allt har bränslepriserna ökat kraftigt. Följderna för fiskesamhällena, för de familjer som är beroende av fångst- och beredningssektorerna, har varit mycket allvarliga och mycket stressande.

Tyvärr fortsätter Skottlands kustsamhällen att lida medan den egna regeringen gång på gång vägrar att använda sig av de möjligheter som finns att erbjuda finansiellt stöd.

Vår föredragande anser att en större decentralisering av den gemensamma fiskeripolitiken skulle vara en förbättring, och jag håller med om att det vore ett steg i rätt riktning. Slutligen måste jag dock tyvärr säga att den gemensamma fiskeripolitiken är dömd att misslyckas; och avvecklingen av denna, samt en ny regering i Skottland, är det enda hoppet på lång sikt för fiskesamhällena i Skottland.

  Jacky Henin, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Fru talman! Tillåt mig att lyckönska min kollega Pedro Guerreiro till hans betänkande som är utmärkt och mycket genomgripande.

Låt oss vara tydliga. Fiske i allmänhet och småskaligt fiske i synnerhet riskerar att dö ut i Europa. Om inget görs kommer det inte längre att finnas några småskaliga fiskare om 15 år inom Europeiska unionens territorium. Om det inte längre finns några småskaliga fiskare kommer all turistverksamhet och all ekonomisk verksamhet från försäljning vid auktioner och till specialiserade restauranger också att försvinna. Om inte de som älskar havet finns kvar kommer sannolikt medlemsstaternas territorialvatten att hamna i klorna på de som förstör havet, personer som inte räds vare sig Gud eller människan.

Hur kan man låta bli att förstå att vissa människor vill se fisket försvinna när det är uppenbart att vissa fiskehamnars försvinnande skulle kunna erbjuda nya möjligheter att utveckla fritidsbåtsmarknaden, något som inte skulle lämna de särskilt inflytelserika ekonomiska intressena oberörda?

För att stödja mitt argument och bevisa att målet verkligen är att sänka fisket uppmanar jag er att tänka på de skandalösa och brottsliga beslut som fattades av kommissionen som, under förevändning att konkurrensen snedvreds och vid ett tillfälle när priset på dieselolja bara fortsätter att öka i Frankrike, har satt stopp för Fonden för förebyggande av riskerna med fiske, vilket lett till att hela yrkeskåren har försatts i en mycket svår situation. Enligt rekommendationen i betänkandet borde Fonden för förebyggande av risker med fisket ha utvidgats till hela unionen och inte förbjudits av kommissionen.

Jag tror också det är nödvändigt att kräva centrala inköpskontor för stormarknader, där man vid prissättningen tar hänsyn till de verkliga kostnader som småskaliga fiskare har.

Avslutningsvis anser jag att om vi ska kunna vända utvecklingen och rädda det europeiska fisket är det viktigt för oss att anta detta betänkande och framför allt att kommissionen mycket snabbt genomför de förslag det innehåller.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag välkomnar förslaget till resolution, i vilket man belyser de skadliga effekter som höga bränslepriser har på fiskeindustrin, vilket leder till förlorade arbetstillfällen och allvarliga problem i fiskesamhällena. Jag instämmer i förslaget att inrätta en garantifond för att säkerställa stabila bränslepriser och likvärdiga konkurrensvillkor för gemenskapen.

Jag håller med om att kommissionens meddelande från i våras är bristfälligt, särskilt i fråga om kortsiktigt stöd. Att en tillfällig bunden finansiering ingår i ett räddnings- och omstruktureringspaket gör att dess lämplighet som stödåtgärd allvarligt ifrågasätts; och att taket för de minimis-stöden endast höjs till 30 000 euro under tre år är också mycket restriktivt och orättvist i förhållande till andra sektorer.

Fiskeindustrin befinner sig i kris och kommissionens meddelande har inte hjälpt. Det återstår att se om dess medel- och långsiktiga åtgärder kommer att vara bättre. Jag stöder rekommendationerna om att en översyn av den gemensamma organisationen av marknaderna skulle innebära mer hjälp till yrkesfiskarna och deras organisationer så att de kan bli mer delaktiga i saluföring och produktion av fisk. Jag håller också med om att importen av fisk från länder utanför EU bör lyda under samma villkor och bör åtminstone vara laglig. Jag håller med om att Europeiska fiskerifondens minskade finansiering är otillräcklig. Detta kommer att vara ett problem vid omstruktureringen av fiskeflottor genom avvecklingsprogram.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Fru talman! Jag delar den besvikelse som uttrycks i betänkandet över kommissionens bristfälliga svar på krisen i fiskeindustrin, men jag tänker inte låtsas vara överraskad. Jag befarar att socioekonomisk press innebär för kommissionen att något ska utnyttjas snarare än mildras, eftersom kommissionen i grund och botten genom den gemensamma fiskeripolitiken vill minska fiskeansträngningen kraftigt. Herr kommissionsledamot! Ni kan förneka det om ni vill, men är det inte sant att den socioekonomiska pressen hjälper er att uppnå det målet?

Det kan inte råda några tvivel om krisens djup när arbetstillfällena, i hela EU, har minskat med 35 procent på tio år, priserna har fallit, fångsterna har minskat, vi är beroende av import till 40 procent och bränslepriserna har ökat med 100 procent de senaste två åren. Det råder inga tvivel om detta, men det finns en hel del skäl att ifrågasätta värdet av kommissionens svar. Det tillåtna stöd som enligt detta svar tillhandahålls kan för många regioner, särskilt i Förenade kungariket, lätt bli mer teoretiskt än verkligt på grund av nationella regeringars motstånd mot att ge finansiering eller någon form av statligt stöd.

Här, herr kommissionsledamot, kommer vi till ett ämne som jag vill att ni koncentrerar er på: ett uppenbart fel i den gemensamma fiskeripolitiken. Hur kan ni föra fram en gemensam fiskeripolitik om vissa regeringar utnyttjar möjligheterna och vissa inte? Ja, vi får alla uppleva de negativa sidorna av att förbinda sig till den gemensamma fiskeripolitikens bestämmelser och kvoter och restriktioner, men inte alla får uppleva de positiva sidorna som följer av tillåtna stöd. Resultatet är en ojämlik fiskepolitik, inte en gemensam; och fram till dess att kommissionen och parlamentet hittar ett sätt att behandla frågan kommer till och med dess blygsamma förslag här att framhäva skillnaden mellan de som har och de som inte har enligt den gemensamma fiskeripolitiken.

  Carmen Fraga Estévez (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för att han varit här. Precis som övriga parlamentsledamöter vill jag börja med att lyckönska föredraganden till detta utmärkta betänkande eftersom man där, precis som tidigare talare har sagt, inte förnekar den allvarliga ekonomiska situationen för fiskerinäringen, som huvudsakligen har påverkats negativt av de senaste två årens stigande bränslepriser.

Just när vi behöver ta tag i situationen är emellertid bristen på engagemang och stöd i kommissionens meddelande beklaglig, eftersom man där endast tillhandahåller åtgärder som innebär en långfristig lösning, och till och med då handlar det om de värsta lösningarna för sektorn, exempelvis omstrukturering av flottan.

Med tanke på den nuvarande situationen behöver vi emellertid också kortfristiga lösningar och kommissionen har helt bortsett från dessa. Det minimistöd som aviserats är inte bara löjligt i jämförelse med det som erbjuds andra produktionssektorer, utan kommissionen misslyckas fortfarande med att uppfylla sitt löfte att offentliggöra den förordning som tillåter det och som vi har väntat på i över två år. Detta är obegripligt med tanke på att denna typ av stöd dessutom är enbart nationellt och därför inte innefattar några extra belastningar för unionens budget.

Som Pedro Guerreiro sa har vi just återvänt från ett besök i Algarve och några månader tidigare var vi i Grekland. Vi är alla medvetna om fiskets situation i våra länder och jag anser därför att detta dokument erbjuder det minimistöd som vi politiker måste tillhandahålla för fiskerisektorn vid detta tillfälle. Även jag vädjar därför om att det ska godkännas i kammaren i morgon.

  Stavros Arnaoutakis (PSE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Även jag vill lyckönska föredraganden till det exceptionella arbetet med betänkandet.

Som ni vet bidrar fiskenäringen avsevärt till kust- och öområdenas välstånd och ekonomiska och sociala struktur liksom till att upprätthålla sammanhållningen. Den bidrar även till fiskprodukter med högt näringsvärde, till sysselsättningen för ett stort antal arbetstagare i tillhörande industrier och till att bibehålla lokala kulturella traditioner.

Jag tror att det skulle vara en bra idé att inrätta ett program för gemenskapsstöd till kustfiske och småskaligt fiske som använder traditionella metoder, särskilt i mitt land Grekland, där fisket är den grundläggande inkomstkällan för tusentals familjer på öar och i avlägset belägna områden. Det bör också finnas direkt gemenskapsstöd på grund av de ökande bränslekostnaderna.

Avslutningsvis instämmer jag med föredraganden att miljömärkningen på ett betydande sätt kan främja produktdifferentiering och innebära ett grundläggande incitament för en hållbar fiskerinäring.

  Vincenzo Aita (GUE/NGL). – (IT) Fru talman mina damer och herrar! Fördelen med synpunkterna i Pedro Guerreiros betänkande är att de innebär ett positivt svar på de krav som fiskare ställt de senaste åren och de bör därför tydligt tas med i kommissionens beslut.

Betänkandet innehåller ett starkt försvar för sysselsättningsnivåer inom denna sektor som omfattar 90 000 fartyg och sysselsätter omkring 190 000 personer i Europa. Tidigare fiskeridirektiv ledde till att avsevärda arbetstillfällen förlorades, och det resulterade i att Europa nu importerar 40 procent av sitt behov. Under de senaste tio åren har 35 procent av arbetstillfällena och 20 procent av fartygen förlorats i en industri som framför allt är koncentrerad till regioner med svag och särskilt sårbar ekonomi.

En av de viktigaste punkterna i betänkandet är uppmaningen till kommissionen att garantera och stödja genomförande och antagande av åtgärder för att avhjälpa den stora instabiliteten när det gäller bränslepriser, både genom att skapa en garantifond för sektorn där gemenskapen deltar och genom att genomföra Fonden för fiskets utveckling och minska driftskostnaderna till ett minimum.

Perioden för räddningsstöd måste utvidgas till tolv månader och taket höjas från 30 000 euro till 100 000 euro. Europeiska fiskerifonden måste fortsätta att garantera stöd till att förnya och modernisera flottan, särskilt för att göra det möjligt att byta ut redskap så att besättningens säkerhet och miljöskyddet kan garanteras. Forskningens roll inom detta område får inte heller glömmas bort. Forskningen behöver genomföras och utvecklas för att förbättra energieffektiviteten, minska kostnaderna och säkerställa skydd för fiskbestånd och fiskesystem.

Om vi bara kommer ihåg dessa punkter kan vi hjälpa de svagaste regionerna i det europeiska ekonomiska systemet som har starka band med fisket att skydda sina arbetstillfällen och fortsätta att stödja Europas konsumenter.

(Applåder)

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Jag vill lyckönska föredraganden till hans betänkande.

Fiskeindustrin går dåligt och krymper hela tiden. De senaste tio åren lär antalet fiskare ha sjunkit med 4 till 5 procent per år, antalet fartyg minskat med 20 procent och de landade fångsterna sjunkit med 28 procent. Det enda som har ökat är kostnaderna för fisket. Bränslekostnaderna har exempelvis ökat med 100 procent, medan yrkesfiskarnas intäkter har sjunkit med 25 procent sedan 2004.

Stödåtgärder måste vidtas. Jag är mycket glad över att kommissionen har varit den första att inse behovet av att vidta stödåtgärder. Jag är mindre glad åt att de åtgärder som åstadkommits är olämpliga. Vi behöver använda varje möjlighet för att få stöd från gemenskapsbudgeten för återstoden av budgetåret 2006. Vi behöver skattelättnader, eftersom fisket annars inte kommer att kunna konkurrera med verksamhet från tredjeländer med tanke på att driftskostnaderna har tredubblats. Vi behöver öka kompensationen och vi behöver öka stödperioden till tolv månader. Vi behöver – vilket vi alla erkänner – ha åtgärder för att skydda haven, men vi behöver också stödja gemenskapens fiskare som i den senaste analysen var de enda som fiskade enligt miljöskyddsreglerna.

På lång sikt måste utbyte av redskap också stödjas, utan att effekten av dem minskar. Havet döljer många faror. Vi vill inte att våra fiskare ska drunkna och därför måste vi ha nya säkra redskap för att skydda dem.

Kustfisket måste stödjas på grund av sin stora sociala roll. Vi behöver vidta åtgärder för att bekämpa föroreningarna av havet och åtgärder för att bekämpa illegalt fiske, och därmed skydda fiskebestånden.

Avslutningsvis måste fiskeindustrin räddas eftersom fiskare är en viktig del av traditionen, civilisationen och den europeiska kulturen. Får jag dessutom påminna er om att de erbjuder konsumenterna hälsosam mat.

  Rosa Miguélez Ramos (PSE). – (ES) Fru talman! Rent allmänt är vi positiva till kommissionens meddelande, eftersom vi anser att det motsvarar sektorns krav på att söka lösningar för att säkerställa fiskerinäringens livskraft och hållbarhet och garantera att den har en möjlighet att överleva i framtiden. Vi välkomnar också det enorma arbete som föredragande Pedro Guerreiro har utfört.

Vi vill också säga till kommissionen att vi tror att det är nödvändigt att förbättra och utvidga vissa åtgärder i meddelandet, exempelvis de som gäller förbättrad marknadsföring och forskning om att utveckla effektivare energianvändning. Vi behöver också mer ambition när det gäller att främja innovativa åtgärder för att förbättra för fiskare i den kommersiella kedjan och höja såväl deras levnads- och arbetsvillkor som utbildningsnivå. Jag är därför positiv till kommissionens förslag att genomföra en översyn av den nuvarande gemensamma organisationen av marknaden för fiskeriprodukter. Om marknadsföringen av fisk och fiskeriprodukter förbättrades skulle det öka produkternas mervärde, herr kommissionsledamot.

  Duarte Freitas (PPE-DE). – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag välkomnar kommissionens meddelande om att förbättra den ekonomiska situationen i fiskenäringen som i sig tyder på att något måste göras för att hjälpa sektorn, med betoning på de svagaste områdena inom den gemensamma fiskeripolitiken.

Syftet med den gemensamma fiskeripolitiken är att garantera och bevara balansen mellan den ekonomiska och sociala utvecklingen av fiskesamhällen och en hållbar förvaltning av fiskeresurserna. När det gäller båda aspekterna av denna gemensamma politik befinner sig yrkesfiskarna och deras samhällen ofta i en situation som är lika sårbar, eller ännu mer sårbar, än den situation som många av de hotade arterna befinner sig i. Jag föreslår inte att vi ska kasta resursernas hållbarhet över bord för att främja sektorns ekonomiska överlevnad, eftersom det skulle leda till att hållbarheten för miljön och dessa yrkesfiskares framtid kollapsar.

I kommissionens meddelande ställs en diagnos, ändå misslyckas man med att tillhandahålla de lösningar som sektorn behöver och som i stor utsträckning nämns i Pedro Guerreiros betänkande. Jag vill för övrigt passa på att lyckönska honom. Konsekvensen av balansen mellan de två linjerna i den gemensamma fiskeripolitiken är att vi måste investera i mer selektiva metoder, småskaligt fiske, vattenkultur, vetenskaplig forskning och socioekonomiskt stöd. Detta stöd måste kompensera för den permanenta förlusten av intäkter som uppstår när arbetstillfällena försvinner och intäkterna sjunker som ett resultat av återhämtningsplaner och av långtgående förändringar i kostnadseffektivitet på grund av externa omständigheter. Det är exakt det som sker med de nuvarande svårigheterna som uppstår på grund av de ökade bränslepriserna. Kommissionen måste göra mer på det här området. På samma sätt bör vissa medlemsstater använda befintliga möjligheter bättre. Vi måste också tänka på prissättningen av fisken. Det är oacceptabelt att fiskare helt enkelt ska ta vad de erbjuds när det gäller prissättning, när priset för konsumenten ibland är dubbelt så högt som priset vid den första försäljningen.

Vi måste dessutom tänka på att stödja producentorganisationerna, låt vara inom befintliga lagstiftningsramar för att säkerställa större rättvisa och skydda dem som stöder sektorn.

  Luis Manuel Capoulas Santos (PSE). – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot! Vi är alla överens om den ekonomiska och sociala betydelsen av fiskesektorn i EU och om kommissionens diagnos att situationen är kritisk. Ingen betvivlar heller Joe Borgs förståelse av problemet eller hans strävan efter att minimera effekten inom gränserna för de nu tillgängliga resurserna. Kommissionens svar är emellertid inte tillräckligt och sektorn anser att det är en besvikelse. Det gäller särskilt småskaligt kustfiske som är den socialt mest sårbara delen av industrin. Om det hade funnits några tvivel skulle de ha skingrats fullständigt av de åtgärder som vidtagits i år av fiskeriutskottet i Grekland, Italien, Frankrike och nyligen också i Portugal.

Kommissionens meddelande och innehållet i det här betänkandet – och jag tar tillfället i akt att lyckönska föredraganden – gör rätt i att varna oss för en ohållbar situation som inte får tillåtas att fortgå. Vi kan inte ha en gemensam politik som innebär restriktioner på gemenskapsnivå och sedan låter medlemsstaterna plocka ut godbitarna bland de problem de väljer beroende på vilka medel de har tillgängliga.

Gemenskapen måste snabbt bemöta problemen med bränslepriser, vilket flera tidigare talare har nämnt, samt det stagnerande fiskpriset och förnyelsen av flottan utan att öka kapaciteten. Jag hoppas därför att parlamentet antar betänkandet och att kommissionen ser till att det omsätts i praktiken.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Fisket är en viktig del av unionens ekonomi, ändå har näringen befunnit sig i kris i flera år. Det finns en obalans mellan extremt stora fångster och tillgängliga resurser. Större utnyttjande av fiskeområdena har bidragit till problemet med överfiske, vilket nu är vanligt och förekommer i de flesta vatten. Ökade bränslekostnader leder till högre driftskostnader. Vi bör komma ihåg att många ekonomiskt svaga regioner är beroende av fiskesektorn. Å ena sidan har vi miljövännerna och uppfattningarna från många vetenskapsmän om den katastrofala situationen för resurserna i våra hav, och å andra sidan måste vi tänka på fisket, yrkesfiskarna och deras familjer. Vi måste hitta en gyllene medelväg så att vi både kan äta upp kakan och ha den kvar.

Både kortare och långfristiga åtgärder krävs om vi ska klara de svårigheter som drabbar sektorn. Dessa åtgärder innefattar fiskekvoter, restriktioner när det gäller fisketider, en rad subventioner och andra former av stöd. Svåra förändringar och anpassningar måste därför planeras. Europeiska unionen behöver ingripa om vi ska kunna välja den raka och smala vägen med en hållbar utveckling. Vetenskapsmän, statstjänstemän och fiskare måste alla enas för att överbrygga svårigheterna inom denna sektor. Det var olyckligt att Europeiska rådet vid sitt decembertoppmöte sänkte medlen till Europeiska fiskerifonden från cirka 4,9 miljarder euro till 3,8 miljarder euro för perioden 20072013. Unionens fiskeindustri behöver verkligen dessa ekonomiska resurser.

Fisket kan ses som ett slags lantbruk till sjöss. De gör mer än bara erbjuder konsumenter hälsosam mat och representerar mer än en inkomstkälla för människor som lever i kustområdena. De är också en del av en rik kultur och ett arv. Precis som jordbruket är fiske beroende av naturen. Det är därför nödvändigt att förstå fiskets särart och se på ekosystemet som en helhet. Först då kan vi lyckas ta fiskesektorn ur krisen.

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag vill börja med att tacka ledamöterna för de olika frågor de har tagit upp. Jag ska försöka svara på en del av dem.

Först och främst, när det gäller behovet av en garantifond är det grundläggande problemet med finansiering från en garantifond att det kan innebära stöd till driften, vilket inte är tillåtet enligt konkurrensreglerna. Vi ser närmare på detta och välkomnar alla förslag från medlemsstaterna om hur sådana fonder kan fungera i enlighet med konkurrensreglerna. Kommissionen skulle kunna godkänna sådana system på nationell nivå om återbetalning garanterades av allt statligt stöd på affärsmässiga villkor.

När det gäller det långsiktiga målet att hjälpa industrin att anpassa sig till höga bränslepriser prioriterar kommissionen i hög grad forskning och utveckling för mer bränslesnåla och miljövänliga fiskemetoder. Ett betydande ekonomiskt stöd tillhandahålls för att stödja sådant arbete inom sjunde ramprogrammet för forskning. Förnybar energi, särskilt biobränsle, är exempel på en sådan åtgärd.

Forskning om utformningen av nya, mer selektiva eller mer bränslesnåla fiskeredskap uppmuntras och kan finansieras inom ramprogrammet, och inledande anskaffning av sådana redskap kan också finansieras inom Europeiska fiskerifonden.

Europeiska fiskerifonden, som det fattades beslut om i juni, beviljar stöd till ersättning av motorer, och i detta avseende gynnas mindre fartyg. Vi har när det gäller det småskaliga kustfisket sörjt för specifika egenskaper i systemet för att rädda och omstrukturera samt i Europeiska fiskerifonden. Ett exempel är anskaffande av nya motorer eller ersättning av motorer. Vi studerar vad som kan göras i övrigt för att hjälpa det småskaliga kustfisket.

Låt mig, som svar på kommentaren från bland andra James Hugh Allister om att kommissionen utnyttjar höjningen av bränslepriser för att reducera flottan, upprepa fakta som jag känner till dem. Överfisket har pågått i åratal, och det har orsakat mindre fångster. Det innebär att det i dag finns en stor överkapacitet: vi har fartyg med en kapacitet som vida överstiger vad som kan fiskas med bibehållen hållbarhet. Detta är fakta. Den stora majoriteten bestånd fiskas på ett helt ohållbart sätt.

Om vi medger detta kommer det att bidra till att vi finner lösningar som är till nytta på lång sikt för fiskare i framtiden. Om vi fortsätter att sticka huvudet i sanden kommer vi bara att förlänga plågan innan fisket dör en naturlig död genom fortsatt överfiske.

Vi håller med om att särskild uppmärksamhet måste riktas mot marknadsföring med sikte på att öka mervärdet på fiskeriprodukter för fiskare. Vi studerar detta aktivt, och förnyelsen av den gemensamma organisationen av marknaden måste möta sektorns behov på detta område, särskilt genom att hjälpa sektorn att förbättra priset vid första försäljningen.

De minimis-taket på 30 000 euro som kommissionen föreslår är en välavvägd och rimlig kompromiss. Kommissionen har föreslagit att taket ska höjas från det tidigare beloppet 3 000 till 30 000 euro. Översynen av detta tröskelvärde har genomförts mot bakgrund av fiskeföretagens särdrag, oberoende av sektorns nuvarande svårigheter.

Det har påtalats att kommissionen föreslår alltför lite alltför sent. Jag erkänner att meddelandet utfärdades senare än önskvärt, men man måste se på den komplicerade situation vi hanterar och på begränsningarna i gemenskapslagstiftningen, särskilt konkurrensreglerna. Det är därför viktigt att noga beskriva de regler och villkor som är nödvändiga för att utforma planer för att rädda och omstrukturera.

Många fiskeföretag kommer att dra nytta av de föreslagna åtgärderna om medlemsstaterna antar utmaningen och snabbt förbereder de nödvändiga ramarna. Dessa åtgärder är väsentliga: finansiell omstrukturering, byte av motorer och fiskeredskap samt stöd för tillfälliga avbrott. Enligt riktlinjerna kan statligt stöd för att rädda och omstrukturera små och medelstora företag inom fisket täcka upp till 75 procent av de totala kostnaderna för en plan för att rädda och omstrukturera.

Låt mig föreslå att vi arbetar tillsammans och gör vårt yttersta för att utnyttja möjligheterna på bästa sätt.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Iles Braghetto (PPE-DE). – (IT) Vi är alla medvetna om den svåra situation som fiskeindustrin befinner sig i, med tanke på den pågående och i vissa fall allvarliga utfiskningen av bestånden, de nedskärningar som påtvingats fisket och de ökande kostnaderna för vissa produktionsfaktorer.

Industrin spelar en stor roll i vår utvecklingsekonomi, i den hållbara hanteringen av marina resurser och uppfyllandet av full sysselsättning i kustsamhällen. För att stödja och främja sektorn är det enligt vår uppfattning avgörande att investera för att modernisera flottan, utbilda yrkesfiskare och förbättra levnads- och arbetsvillkoren för sjöfarare. Vi kan inte bara kräva en omstrukturering av sektorn utan att ta hänsyn till de skadliga effekterna på den fulla sysselsättningen: de åtgärder kommissionen kräver är rimliga men otillräckliga. Jag stöder helt de specifika och detaljerade förslagen i betänkandet.

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Pedro Guerreiros betänkande om förbättring av fiskenäringens ekonomiska läge gör mig mycket bekymrad. Det sätt på vilket gemenskapens fiskeflotta bedriver sin verksamhet kommer att leda till en oåterkallelig utfiskning av världshaven, allt för att skydda en näring som inte är konkurrenskraftig internationellt sett.

Låt mig ge ett exempel. Kommissionen presenterade i början av september ett förslag om fisket i Östersjön. ICES, Internationella rådet för havsforskning, upprepade på nytt kravet om ett totalstopp för torskfiske i östra Östersjön, men kommissionen anser att det räcker med att det minskas med femton procent. Detta visar med all tydlighet att EU inte låter miljön gå först, utan hellre ser till industrins bästa. Det sista är dock en sanning med modifikation, eftersom fiskenäringen kommer att dö ut när haven är utfiskade.

Man bör även anlägga ett globalt rättviseperspektiv när man diskuterar EU:s fiskeripolitik. Föredraganden säger uttryckligen att EU:s fiskeflotta är tvungen att konkurrera med tredje länders fiskeflottor. De senare har mycket lägre kostnader och deras produkter blir följaktligen billigare. Genom att införa skattelättnader, vilket definitivt inte är en gemenskapsfråga, vill Pedro Guerreiro snedvrida den internationella marknaden och därmed beröva fattiga människor deras enda möjlighet till inkomst. Det är skrämmande och samtidigt mycket tragiskt. Å andra sidan visar EU här sitt riktiga ansikte – en icke-konkurrenskraftig ekonomi som är beredd att göra vad som helst för att skydda sin produktion, samtidigt som man stänger ute världens fattiga.

14. Fiske av rödspätta och tunga i Nordsjön (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A6-0265/2006) av Albert Jan Maat för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om upprättande av en förvaltningsplan för fiske som utnyttjar bestånd av rödspätta och tunga i Nordsjön (KOM(2005)0714 – C6-0034/2006 – 2006/0002(CNS)).

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag vill börja med att tacka Albert Jan Maat och fiskeriutskottet för arbetet med detta betänkande om kommissionens förslag till en långsiktig plan för förvaltningen av fisket av rödspätta och tunga.

Detta är ett viktigt ämne. Sedan 2004, då kommissionen först började diskutera den långsiktiga förvaltningen av dessa bestånd och detta fiske, har dessa bestånd försämrats avsevärt. Särskilt beståndet av tunga minskar nu snabbt på grund av det låga antalet unga fiskar som kommer in. En kombination av höga bränslepriser och minskade fångster har lett till en mycket svår situation för sektorn, och detta stämmer väl överens med det jag har sagt förut.

Kommissionens förslag syftar till att vända denna trend genom att leda till ett mer effektivt och lönsamt fiske, och jag är angelägen om att det antas snart så att fisket kan börja återhämta sig och förbättras.

Jag tackar er därför för detta betänkande och går nu vidare till de särskilda ändringsförslag som ni föreslår. Jag kan stödja ändringsförslagen 2, 3, 4, 5, 18 och 21. Jag måste dock nämna att kommissionen redan har inlett en debatt, som krävs i ändringsförslag 4, med de regionala rådgivande nämnderna om tillämpningen av maximal hållbar avkastning och också redan har förberett den konsekvensanalys som det talas om i ändringsförslag 5. Den slutliga texten måste återspegla att de åtgärder som parlamentet kräver redan har genomförts.

Jag kan acceptera principen att använda en tvåstegsstrategi i långsiktiga planer och att olika åtgärder kan tillämpas i situationer där bestånden ligger utanför säkra biologiska gränser jämfört med i situationer där bestånden ligger inom dessa gränser. Därför kan jag acceptera principerna bakom ändringsförslagen 1, 7, 9 och 10. Det är emellertid viktigt att förbättra situationen i bestånden och sektorns ekonomi. Flera överläggningar med sektorn och berörda medlemsstater kommer att krävas för att finslipa detaljerna, liksom att noggrant överväga konsekvensanalysens resultat.

Jag stöder helt och fullt åtgärder för att se över de långsiktiga målen med ungefär fem års mellanrum för att ta hänsyn till förändringar i miljön och ekosystemen. Jag kan dock inte godkänna parlamentets ändringsförslag om att skapa stabilitet för sektorn genom att fastställa en tillåten totalfångst (TAC) som bibehålls under tre år. Industrin kan bli mer stabil genom att förändringarna i TAC mellan åren begränsas. Nordsjöns regionala rådgivande nämnd har reviderat sin uppfattning i denna fråga och rekommenderar i sitt senaste råd inte längre en sådan åtgärd. Därför kan jag inte acceptera ändringsförslag 8, andra stycket i ändringsförslag 9 och inte heller ändringsförslagen 10, 11 och 24.

När det gäller ändringsförslag 12 kan jag acceptera en utökning av definitionen av fiskeansträngningar för rödspätta och tunga, även om en mer exakt rättslig formulering kan vara nödvändig. Återigen, jag kan inte stödja ett förslag om att begränsningen av ansträngningar ska tillämpas enbart med treårsintervall.

När det gäller ändringsförslag 13 vill jag säga att en lagstiftning om en långsiktig plan tydligt måste definiera hur ansträngningarna ska justeras för att uppnå målen i planen. Parlamentets text verkar inte vara tillräckligt tydlig från rättslig och teknisk synpunkt. Yttranden från vetenskapliga kommittéer pekar på att avsevärda mängder torsk fångas och kastas överbord igen.

Eftersom fisket av rödspätta och tunga påverkar torskens dödlighet måste denna dödlighet kontrolleras och aktuella ansträngningar justeras vid behov. Därför kan jag inte godkänna ändringsförslag 14, eftersom det skulle skapa en oskälig situation jämfört med andra sektorer inom fisket som också påverkar torsken och är föremål för åtgärder för torskbeståndens återhämtning.

I ändringsförslag 15 efterfrågas en förändring i loggbokstoleransen, från 8 till 10 procent. Siffran 8 procent antogs emellertid av rådet som ett gemensamt värde i andra långsiktiga planer efter långa diskussioner. Jag anser att den siffran bör behållas för rödspätta och tunga liksom i de andra långsiktiga planerna.

Den praktiska tillämpningen av ändringsförslagen 16 och 17 skulle kräva att fiskeinspektörer kunde skilja mellan rödspätta och tunga som fångas i Nordsjön och fisk av dessa arter som fångas i andra områden, en uppgift som förefaller omöjlig.

Jag kan godta principerna och intentionerna bakom ändringsförslagen 6, 19, 22 och 23, men jag anser att genomförandet bör ske på annat sätt. Kommissionen förbereder en utvärdering av tekniska åtgärder, och regleringen av fiskeredskap bör ses över så snart som möjligt i detta sammanhang.

Om antingen rödspätta eller tunga hamnar i en biologiskt mycket riskabel situation måste rådet vara mera noggrant vid fastställandet av fiskemöjligheter. Det är i linje med de vägledande principerna i den gemensamma fiskeripolitiken och innebär ytterligare skydd för bestånd som är som mest sårbara. Av den anledningen kan jag inte acceptera ändringsförslag 20.

Sammanfattningsvis tackar jag parlamentet för dess noggranna prövning av detta dokument. Att man diskuterar och tar itu med de frågor som jag just har nämnt kommer säkerligen att förbättra kvaliteten på och effekten av den förordning som i slutändan beslutas för att förbättra fiskets lönsamhet och tillståndet i bestånden av rödspätta och tunga samt minska de mängder som kastas överbord.

  Albert Jan Maat (PPE-DE), föredragande. – (NL) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för att ha inlett den här debatten i god ton. Jag märker nämligen att han möter parlamentet halvvägs i en rad frågor. Samtidigt som jag delar hans oro över utvecklingen för bestånden av rödspätta och tunga i Nordsjön, framstår det tydligt att denna inte orsakas av fiskeansträngningen utan eventuellt kan tillskrivas klimatförändringen som inte alltid helt kan förklaras. Jag vill dock klargöra att jag delar hans oro i denna fråga. Det gläder mig att han likväl närmar sig parlamentet på en rad områden.

En viktig kritik som jag har framfört när det gäller kommissionens arbetsmetod var att förslaget lades fram innan Regionala rådgivande nämnden för Nordsjön (NSRAC) hade avgett sin rekommendation. Jag anser att det är att hantera saken på fel sätt. Jag anser att en förutsättning för att behålla ett grundläggande stöd för fisket är att ge dessa regionala rådgivande nämnder självständigt utrymme i debatten och att de även får bidra före debatten. Jag säger detta med eftertryck eftersom de regionala rådgivande nämnderna inte bara består av fiskeorganisationer utan även av Världsnaturfonden och andra naturorganisationer. Det är just sådana åtgärder som ger stabilitet och skapar förutsättningar för politiska åtgärder i en viss region.

Det gläder mig att kommissionen nu har avgett sitt meddelande om tillämpningen av målet med maximal hållbar avkastning. Förvaltningsplanen för rödspätta kom före meddelandet, trots att kommissionen redan hade lagt fram detta mål. Min kritik avser främst att detta skedde när det gäller rödspätta och tunga men inte när det gäller en rad andra förvaltningsplaner, till exempel den för Biscayabukten.

Jag anser också att det rätta vore att ha en grundläggande diskussion i parlamentet om tillämpningen av målet med maximal avkastning innan detta införs för vissa fiskarter. Jag välkomnar att kommissionsledamoten tar några steg i rätt riktning men det kan behövas ytterligare samråd på en rad andra områden. Jag hoppas även att rådet kommer att närma sig parlamentet lite mer än det hittills har gjort, så att vi i varje fall till slut får ett välavvägt förhållningssätt.

Kommissionsledamoten har uttalat att han har problem med att införa treårskvoter eftersom de inte ger utrymme för några särskilda justeringar. Jag ifrågasätter även detta eftersom fisket efter rödspätta och tunga mycket väl kan vara det fiske som kontrolleras bäst i Europa och på grund av hur fiskeorganisationerna använder kvoterna. Jag vill bland annat göra er uppmärksamma på de nära samarbetande producentorganisationerna i en rad hamnar, där det även finns ett utmärkt samarbete med medlemsstaterna, myndigheterna, inspektionerna och även med fiskeorganisationerna. Trots allt borde det faktiskt även tilltala kommissionen att på sikt gå över till ett system med en tillåten totalfångst (TAC) för en treårsperiod.

Det kan hända att jag har förutfattade meningar om meddelandet om kommissionens mål med maximal avkastning. Jag menar dock att det är viktigt att regionala rådgivande nämnder ges en framträdande roll i EU:s beslutsprocess, att det hålls en frågestund för dem varje gång kommissionen ska lägga fram ett förslag och att deras yttranden beaktas i diskussionen om förslagen.

När allt kommer omkring kommer vi att ha allt fler diskussioner i Europa, även inom fiskenäringen som många av medlemsstaterna inte verkar särskilt intresserade av. Antalet medlemsstater är faktiskt inte längre 6 eller 15, utan 25. Hur ska en ungersk fiskeriminister kunna bidra till en diskussion om låt oss säga räkor i Nordsjön eller en holländsk fiskeriminister om fisket runt Cypern?

Det finns förstås allmänna politiska riktlinjer, men för att kunna behålla ett grundläggande stöd för fisket är det nödvändigt att de regionala rådgivande nämnderna får en viktig roll även i framtiden, även i genomförandet av planerna. Det är därför denna fråga även ges stor uppmärksamhet i mitt betänkande. Den kan utgöra ett grundläggande stöd för besluten när det gäller fisket.

Följande är dock ännu viktigare. Vi försätts ofta i en svår situation med vetenskapliga rekommendationer om att införa kvoter och får senare veta – låt oss vara ärliga här – att rådet har ett finger med i spelet. Det är därför som vetenskapliga rekommendationer utarbetas försiktigt för att ta hänsyn till rådets slutsats. Vi måste få ett slut på detta! Vi måste se till att sektorn och de vetenskapliga institutionerna samarbetar mycket snabbare och i ett mycket tidigare skede för att göra en effektiv bedömning av planerna.

Jag vill än en gång tacka kommissionsledamoten för att han mötte oss halvvägs i en rad frågor. Parlamentets ståndpunkt kommer att framgå av omröstningen i morgon. Jag är fast övertygad om att kommissionsledamoten kommer att låta parlamentets bidrag utgöra kärnan i rådets diskussion.

  Neil Parish, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka Albert Jan Maat för hans betänkande. Jag anser att vi, när vi ser på fisket, särskilt fisket av rödspätta och tunga – som egentligen är blandat fiske eftersom andra arter också fångas, däribland torsk – måste vara mycket mer radikala än i nuläget. Kommissionsledamoten vet det mycket väl, och jag har tagit upp den allmänna frågan om fisk som slängs överbord med honom flera gånger. Låt oss landa all den fisk som fångas i stället för att ha så många artkvoter med resultatet att mängder av frisk fisk kastas överbord. Av alla problem med den gemensamma fiskeripolitiken är det faktum att man kastar frisk fisk överbord något som majoriteten i EU uppfattar som utomordentligt fånigt.

Jag anser också att vi måste vara säkra på att befogenheter överlåts till Nordsjöns rådgivande nämnd och att kommissionen bryr sig om det. Albert Jan Maat sa att det inte tjänar något till att kommissionen kommer med ett förslag innan man har noterat vad Nordsjöns rådgivande nämnd har sagt. Det ger folk intrycket att kommissionen inte lyssnar. Jag anser också att det alltid finns en konflikt, i det uråldriga problemet med bestånden i allmänhet, mellan vetenskapliga råd och vad yrkesfiskarna anser om bestånden. Det är inte alltid lätt att komma fram till en slutsats.

Slutligen – och jag betonar behovet av att vara mer radikal – anser jag att vägen framåt är att se på de totala kvoterna för fiskefångster och se om vi inte kan ändra det till dagar till sjöss och fiskeansträngningar, så att vi kan landa all den fisk som fångas.

  Marianne Mikko, för PSE-gruppen. – (ET) Mina damer och herrar! Låt mig först tacka föredraganden för det goda och viktiga arbete han har utfört. I mitt hemland, Estland, är fiske mer än bara en bransch eller ett sätt att försörja sig. Det är en väsentlig del av vår kultur. I ett land som omges av vatten på tre sidor kan det inte vara på annat sätt. Jag känner familjer som har hållit på med fiske i många generationer. För dem är fiske inte ett affärsprojekt utan en livsstil.

Industrifisket har fört kustfiskarna till katastrofens brant. Enligt Världsnaturfonden är den rödspätta och tunga som har nämnts i dag bland de fiskarter som löper störst risk att utrotas. Hälften av de rödspättor som fångas med hjälp av bomtrål visar sig vara för små och måste kastas tillbaka. De flesta av dem dör. Sådant spill är obegripligt för fiskare vars familjer har verkat inom branschen i generationer. Det är tydligt att det borde sättas stopp för skadliga fiskemetoder så snart som möjligt. Jag hoppas att Europeiska kommissionen snarast möjligt kommer att kunna utföra relevant forskning och lägga fram förslag om en snabb ersättning av befintliga fiskemetoder med hållbara metoder för naturen. Jag är väl medveten om att det inte är möjligt att vidta lika snabba åtgärder inom fisket som inom till exempel IT-administrationen.

Jag instämmer i rekommendationen i betänkandet om att införa fiskekvoter för en period om tre år i stället för ett. På så sätt får vi en kontinuitet inom fisket. För att kunna garantera kontinuitet och hållbarhet kommer det att vara mycket viktigt med ett nära samarbete med organisationer som känner till lokala förhållanden. Bland dessa framhåller föredraganden den regionala rådgivande nämnden för Nordsjön. Försöken att återställa de fiskebestånd i Östersjön som fiskare från fem medlemsstater livnär sig på skulle vara mycket mer framgångsrika om de backades upp av ett regionalt samarbete.

När det gäller Östersjön vill jag framhålla här i dag att Östersjöregionen förtjänar en enskild post i EU-budgeten precis som Medelhavsregionen länge har haft.

  Chris Davies, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Mot bakgrund av tillståndet i våra hav borde kommissionens främsta prioritet vara att rädda fisken. När säkra biologiska gränser överskrids förväntar vi oss åtgärder, och jag vill berömma de åtgärder som vidtas. Jag vill också berömma försöket att gå vidare mot en politik för maximal hållbar avkastning. Jag förstår inte hur någon kan vara emot det. Det är en självklar hederlig värdering.

Det svåra är hur vi ska kunna vända den nuvarande katastrofala situationen till en framtida fulländning, utan att i alltför hög grad störa yrkesfiskarnas liv och sysselsättning. Det är mitt tvivel inför denna specifika politik. Syftet med de regionala rådgivande nämnderna är att försöka se till att yrkesfiskarna blir delaktiga i processen. När deras råd verkar nonchaleras kanske det är fel råd. Kanske är det kommissionens fel att man inte förmedlar budskapet. Det är en möjlighet till större välstånd på lång sikt. Yrkesfiskarna måste, som vi alla vet, bli delaktiga i processen.

Jag håller med kommissionsledamoten när han säger att vi måste satsa på kvoter för bara ett år. Risken finns att om vi fastställer en kvot på fel nivå så kanske det om tre år inte finns någon fisk att fastställa nästa kvot för.

  Carl Schlyter, för Verts/ALE-gruppen. – När man tänker på sjötunga och rödspätta så är det en källa till glädje och väldigt god fisk, men framtida generationer kommer inte att uppleva den glädjen om inte vi tar vårt ansvar idag. Jag tycker att Albert Jan Maats betänkande i huvudsak är bra, men jag kritiserar precis samma saker som kommissionsledamoten. Ändringsförslag 8 om att ha en treårskvot innebär precis det som Chris Davies sa. Det går inte att anpassa i tid och är inte lämpligt. Samma sak gäller torsken. Detta hänger ihop och det innebär att inte heller ändringsförslag 14 kan godkännas. Om antalet dagar till sjöss skall begränsas av det skäl som anges så måste det gälla även dessa fartyg, man kan inte göra undantag här. När det gäller ändringsförslag 15 som innebär toleransmarginal på 10 procent istället för 8 procent vill jag påpeka att detta inte är komplicerat med modern datateknik. Vi klarar av att räkna ut 8 procent istället för 10 procent. Den ökade flexibiliteten skadar bestånden. Samma sak gäller ändringsförslag 20. En ökad flexibilitet för medlemsstaterna att tolka när man behöver göra åtgärder fungerar inte. När man försöker få ökad flexibilitet så leder det egentligen till minskad flexibilitet. För om fisken är utfiskad finns det ingen flexibilitet kvar. Då finns det noll fiskekvot, noll fiskedagar och 100 procent arbetslöshet bland yrkesfiskarna. Det vill väl ingen ha?

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! I århundraden har brittiska fiskare sett efter sina fiskevatten – vatten upp till 200 sjömil utanför kusten. De har lyckats bygga upp en hållbar industri genom sin omsorg, inte av en tillfällighet. Sedan gick vi med i EG, och allt detta ändrades.

Den eländiga gemensamma fiskeripolitiken med sina byråkratiska planer, vansinniga kvoter och att man har tvingats slänga fisk överbord har reducerat bestånden till den lägsta nivån någonsin, lett till att fiskehamnar fått stänga och minskat den brittiska fiskeflottan till en fjärdedel av dess storlek. Många arter ligger på farligt låga nivåer – i dag rödspätta och tunga, i morgon några andra. Och den gemensamma fiskeripolitiken var inte ens med i Romfördraget: den uppfanns över en natt för att Edward Heath skulle ha någonting att ge i utbyte för rätten att skriva under!

Allt vi hör angående den hopplösa bristen på fisk i Nordsjön är att det finns alltför många båtar som jagar alltför få fiskar – minsann! Det är mest båtar från Spanien, som har en flotta som är lika stor som resten av EU:s sammanlagda flotta. Inte undra på att norrmännen sa nej! De såg att den var på väg, och i och med att deras fiskesektor är så viktig för deras ekonomi gjorde de rätt. De norska bestånden ser fortfarande bra ut. Kan det finnas något att lära av detta för den gemensamma fiskeripolitiken?

Detta betänkande kommer inte att åstadkomma någonting. I förvaltningsplanen erkänner man Nordsjöns rådgivande nämnd, men man nonchalerar det som den kommer fram till. Den är inkonsekvent när den utgår från liknande beslut i områden som Biscayabukten, och den grundas på en maximal hållbar avkastning innan denna ens är definierad.

Betänkandet har ett passande namn, för ”utnyttjande” är precis vad som har skett med det en gång så rikliga Nordsjöfisket. Säg mig: vem tjänar på att man förstör de rikaste vattnen i Västeuropa?

  Jim Higgins (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag vill börja med att lovorda föredraganden till att ha utmanat kommissionen och till att ha ställt kommissionen till svars för dess uppenbara försummelser och förbiseenden.

Å ena sidan har vi kommissionens motivering där man öppet erkänner att Nordsjöns regionala rådgivande nämnd (NSRAC) är det huvudsakliga forumet för rådgivning i fråga om förvaltningsplanen för bevarande och föryngring av bestånden av rödspätta och tunga i Nordsjön. Å andra sidan nämner kommissionen inte NSRAC:s uppfattning överhuvudtaget i sina dokument.

Jag skulle vara mycket tacksam om kommissionsledamoten kunde tala om för mig vem som bär eller bar ansvaret för utarbetandet av kommissionens förvaltningsplan. Hur kan kommissionen motivera att man inte nämner det organ som man öppet erkänner som en auktoritet på Nordsjöfisket och att man med flit struntar i NSRAC? Som det har sagts gång på gång: forum som NSRAC inrättades för att granska och tillgodogöra sig omfattande expertkunskap och åsikter från människor på fältet, i verkligheten, människor som kan branschen och för att motverka uppfattningen att EU:s företrädare i Bryssel eller Strasbourg utformar riktlinjer som oftast inte berör de berörda. Är det konstigt att folk slutar lyssna på EU:s företrädare i Bryssel eller Strasbourg?

NSRAC har blivit ett forum för fiskenäringens aktörer, biologer och miljövänner, där de kan enas om hur man ska bevara bestånden med rödspätta och tunga. Förslagen skulle, om de antogs, höja nivån på bestånden av rödspätta över försiktighetsnivån på tre till fem år.

Jag måste säga att föredraganden har andra invändningar mot kommissionens strategi som jag instämmer i, men tiden tillåter mig inte att utveckla dem, förutom att kort omnämna maximal hållbar avkastning. Kommissionens förslag att inleda en debatt om maximal hållbar avkastning innan man nått en överenskommelse med rådet och parlamentet fungerar helt enkelt inte. Det är helt enkelt oacceptabelt, herr kommissionsledamot.

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag vill tacka ledamöterna för deras bidrag.

Låt mig börja med att försöka rensa luften angående Nordsjöns regionala rådgivande nämnd. Kommissionen har hållit en serie samrådsmöten och åsiktsutbyten sedan juni 2004. Jag tror inte att någon annan fiskerifråga har varit föremål för en så omfattande dialog med de rådgivande nämnderna. Efter det att Nordsjöns regionala rådgivande nämnd beslutade att hålla inne med sitt ställningstagande fram till dess att kommissionen kommit med ett specifikt förslag angående de långsiktiga förvaltningsmålen och referenspunkterna, konstaterade kommissionen att den skulle lägga fram ett förslag och till och med informera nämnden om dess tekniska innehåll vid ett möte i november 2005. Sedan dess har en diskussion pågått i god ordning på grundval av kommissionens förslag. Det gläder mig att Nordsjöns regionala rådgivande nämnd har medgett att många delar i kommissionens förslag är värdefulla och ändamålsenliga.

När det gäller frågan om maximal hållbar avkastning vill jag säga att ett antal bestånd, såsom makrill, sill och, mera nyligen, kolja, blev föremål för långsiktiga förvaltningsplaner för några år sedan vilka också omfattade låga mål för fiskedödlighet. Dessa planer har visat sig vara värdefulla och till stor nytta för de berörda sektorerna. Jag menar att liknande fördelar kan utsträckas till plattfisksektorn. Diskussioner rörande maximal hållbar avkastning borde också äga rum, men detta är en bredare fråga. Det som är aktuellt just nu är att se till att fisket av plattfisk får en sund ekonomisk bas.

När det gäller TAC för tre år måste jag återigen understryka att en TAC för tre år inte skulle bidra till en återhämtning av beståndet, helt enkelt därför att justeringar inte kan göras i god tid. Hur kan man göra halvtidsjusteringar om det finns ett angeläget skäl att minska TAC? Nordsjöns regionala rådgivande nämnd har reviderat sin uppfattning och rekommenderar inte längre en sådan åtgärd. Jag kan godta argumentet att en TAC för tre år skulle ge yrkesfiskarna större trygghet, men inte argumentet att en TAC för tre år skulle innebära ökad hållbarhet.

När det gäller fisk som slängs överbord funderar vi aktivt på vad som kan göras för att lösa det problemet. Det är ett av de högst prioriterade målen för återstoden av mitt mandat. Jag kunde inte instämma mer med Chris Davies: yrkesfiskarna måste göras delaktiga i processen. Vi gör vårt yttersta för att träffa och rådgöra med alla företrädare för fiskerinäringen.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

15. Avlägsnande av hajfenor ombord på fartyg (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0263/2006) av Rosa Miguélez Ramos för fiskeriutskottet om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1185/2003 om avlägsnande av hajfenor ombord på fartyg (2006/2054(INI)).

  Rosa Miguélez Ramos (PSE), föredragande. – (ES) Fru talman! Utan att ta av min talartid – eftersom detta inte har någonting att göra med den fråga vi diskuterar utan snarare är en ordningsfråga – vill jag framföra en begäran till ordförandeskapet i parlamentet med anledning av något som jag nyss råkade ut för.

För knappt en kvart sedan lämnade jag kammaren en stund och gick in i korridoren bakom oss här och stod och tittade förnöjt på vattnet i kanalen när jag faktiskt bokstavligt talat föstes åt sidan av ett sällskap som jag sedan upptäckte var Libanons president med följe. Så här långt var det inte något som vi inte redan har varit med om en miljon gånger i parlamentet. Herr talman Borrell Fontelles! Det som chockade mig var attityden hos de två personer, parlamentsanställda, som ledde följet.

Först gestikulerade de åt mig. Sedan skrek de åt mig: ”Mettez-vous sur le côté! [gå åt sidan]”, sa de, och jag vet inte om ni känner till att ”le côté” bakom oss här består av brädor med hål i där kvinnor med högklackade skor kan fastna, och det är därför mycket lätt att ramla. Jag försökte undvika att gå ”sur le côté”. Jag påpekade för dem – jag måste uttrycka mig så här – att jag var ledamot av parlamentet, men jag kan försäkra er om att det inte hjälpte mig nämnvärt. De så gott som föste mig åt sidan tills jag stod där de ville ha mig: ”Gå omedelbart åt sidan!”

Fru talman! Eftersom vi talar om parlamentsanställda och med tanke på det beklagliga schemat för dessa kvällssammanträden vill jag fråga er om det skulle kunna gå att behandla ledamöterna annorlunda eller kanske hitta andra rutiner för besökare som ska lämna parlamentet.

Fru talman! Nu när jag har fått det sagt fortsätter jag med den aktuella frågan. Jag fortsätter med fisk som tillhör underklassen Elasmobranchii som i allmänhet är mycket sårbar för fiskeriverksamhet på grund av särdragen i livscykeln.

Den metod som går under namnet finning, som går ut på att fenorna avlägsnas varefter kroppen slängs överbord, är förbjuden för gemenskapens fartyg, både i vatten som lyder under medlemsstaternas överhöghet eller jurisdiktion och i internationellt och tredjelands vatten. Eftersom dessa arter utgör en bifångst antog EU en förordning om avlägsnande av hajfenor den 26 juni 2003.

Denna förordning gör det möjligt att ta hand om hajarna ombord på fartyget, och skilja fenor och kropp åt, förutsatt att alla delar på detta sätt kan användas effektivare. Fenor och kroppar ska förvaras separat på fartygen. För att finning inte ska kunna praktiseras måste mängden fenor motsvara mängden kroppar. Det är anledningen till att det har införts ett förhållande eller en andel mellan fenornas vikt och den totala färska vikten. Under 2003 fastställdes förhållandet till fem procent. Dessa fem procent baserades på Förenta staternas lagstiftning som är utformad för en annan verklighet och för hajarter som finns vid kusten och ser annorlunda ut.

Enligt vetenskapliga rapporter från Internationella havsforskningsrådet (ICES) och Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten (ICCAT) är detta förhållande inte tillämpligt på de pelagiska arter, vars fenor är mycket större än kusthajarnas, som fångas av EU:s flotta.

Jag vill framhålla att det nuvarande förhållandet på 5 procent i den befintliga förordningen och förhållandet på 6,5 procent som jag föreslår för en enda art – i det här fallet blåhaj – ligger i linje med de senaste vetenskapliga rapporterna. Hursomhelst – och här riktar jag mig till kommissionsledamoten – måste det främsta syftet med gemenskapslagstiftningen vara att förstärka förbudet mot finning. För att – och detta säger jag också till honom – få effektiva regler som godtas av alla parter måste hänsyn dock tas till flottornas specifika särdrag, de olika arternas kroppskonstitution samt beräkningsmetoder som omfattar de skärningstekniker och utformningsmetoder som tillämpas.

Herr kommissionsledamot! Detta är dessutom ett mycket specifikt och avgränsat fiske och genom att erkänna dessa frågor är det sålunda möjligt för oss att förhindra situationer som är till men för EU:s flotta av ytlångrevsfartyg. För att följa bestämmelserna måste flottan för närvarande kasta bort en del av fenorna eftersom mer än 80 procent av fångsten består av en art som jag redan har nämnt, blåhajen, för vilken förhållandet som sagt ligger på 6,5 procent.

Jag säger till kommissionen att det skulle innebära en risk för EU att inte använda realistiska faktorer eftersom det leder till felaktiga fångstberäkningar. Beräkningarna erhålls indirekt från den internationella marknaden för hajfenor i Asien, där fenor sägs komma från Europa. Samtidigt skulle – detta säger jag också till kommissionsledamoten – en uppdatering av denna procentsats baserad på, jag upprepar, uppgifter och vetenskapliga rapporter göra det möjligt för EU att omedelbart ta ledningen i den översyn som på rekommendation av dess egen vetenskapliga kommitté kommer att ske av ICCAT och som förmodligen kommer att följas av andra regionala fiskeorganisationer.

Jag betonar att den begärda ökningen inte innebär vare sig en ökning av hajfångsten eller en lättnad av de åtgärder som ska förhindra förekomsten av finning.

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

  Talmannen. Fru Miguélez Ramos! Tack så mycket. Jag noterar ert klagomål. Jag kommer att vidarebefordra det till chefen för parlamentets säkerhetsavdelning så att han kan vidta lämpliga åtgärder.

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka Rosa Miguélez Ramos och fiskeriutskottet för yttrandet om kommissionens rapport om tillämpningen av förordningen om avlägsnande av hajfenor. Jag är glad över att kunna konstatera att föredraganden prisar klarheten och koncisheten i kommissionens rapport och delar uppfattningen att denna förordning uppnår sina mål. Låt mig försäkra er att kommissionen är fast besluten att övervaka tillämpningen av denna förordning och att garantera dess vederbörliga genomförande, inklusive medlemsstaternas skyldigheter i fråga om kontroll och rapportering.

Kommissionen kommer också att fortsätta att verka internationellt för förbudet mot avlägsnande av hajfenor. Dessutom kommer kommissionen att fortsätta arbeta för att få de regionala fiskeorganisationerna att anta åtgärder som bygger på vetenskaplig information och andra hänsynstaganden.

Jag vill också påminna om att förbudet mot avlägsnande av hajfenor inte är det enda sättet att se till att fisket blir hållbart för dessa arter. Det krävs ett mer övergripande paket med förvaltningsåtgärder. Vi har redan vidtagit några åtgärder i detta avseende. Jag hänvisar framför allt till de särskilda insatser som görs för att förbättra vetenskapliga insikter och insamling av data, att införa begränsningar av fångster eller fiske av vissa arter, däribland djuphavsarter, att förbjuda drivgarn där en del stora pelagiska hajar kan fastna och att kontrollera och begränsa fiskekapaciteten.

Så som det mycket riktigt påpekas i parlamentets resolutionsförslag har kommissionen fastställt flera åtgärder för att stoppa förlusten av biologisk mångfald till 2010 och därefter, inklusive EU-handlingsplaner för hajar och sjöfåglar.

Min avdelning studerar för närvarande uppmaningen om att lägga fram en EU-handlingsplan senast vid mitten av 2007. Även om det är för tidigt för en klar översikt av ett detaljerat arbetsprogram för 2007 så är det tydligt att en formell, fullständig och detaljerad handlingsplan kräver en omfattande bedömning av läget och av tänkbara åtgärder, jämte tidigt samråd med alla berörda parter, vilket kommer att kräva tid och resurser. Den begärda tidsramen förefaller snarast för ambitiös, och att fastställa en för snäv tidsram för förberedelser och samråd kan till och med motverka sitt eget syfte. Jag vill helst vara mindre normativ när det gäller tidsgränser. Men jag kan försäkra ledamöterna att min avdelning kommer att åta sig att fullborda handlingsplanen så snart som möjligt.

Jag har, för att återgå till rapportens huvudfrågor, noga beaktat de framställda uppmaningarna till kommissionen att lägga fram ändringsförslag till förordningen om avlägsnande av hajfenor, särskilt angående att ompröva förhållandet på 5 procent mellan fenornas vikt och färsk kroppsvikt på grundval av ett artspecifikt tillvägagångssätt, och att granska möjligheterna att landa fenor och kroppar i separata hamnar, liksom att åter rapportera om tillämpningen av denna förordning om två år.

När rådet beslutade om denna förordning ansåg det inte att det var lämpligt att anta ett artspecifikt tillvägagångssätt för förhållandet mellan fenornas och kroppens vikt. Jag anser att de skäl som då nämndes i debatten fortfarande har sin giltighet. Ett enhetligt förhållande på 5 procent mellan fenornas vikt och färsk kroppsvikt som gäller för hela hajfångsten på ett fartyg är en realistisk, användbar, kontrollerbar, enkel och proportionerlig metod för att förhindra att avlägsnandet av hajfenor sprider sig. Detta bekräftas även i kommissionens rapport.

Därför anser jag inte att ändringsförslag till förordningen bör läggas fram i detta skede. För det första därför att förordningen helt nyligen har antagits och på det hela taget fungerar bra. För det andra därför att kommissionen anser att det skulle vara svårhanterligt att börja ompröva förhållandet mellan fenornas och kroppens vikt eller att införa något nytt artspecifikt tillvägagångssätt i förordningen om avlägsnande av hajfenor utan nya åtgärder för att garantera ett hållbart hajfiske.

Den mycket större uppgiften att utarbeta en EU-handlingsplan för hajar kommer med nödvändighet att omfatta en ny bedömning av utvecklingen under förordningen om avlägsnande av hajfenor och ett eventuellt behov av att ompröva den, särskilt på grundval av de nationella årsrapporter som är tillgängliga för alla intresserade. Det är således då vi på nytt kommer att kunna bedöma situationen gällande förhållandet mellan kroppsvikt och fenor och komma med rekommendationer i enlighet därmed.

Att parlamentets fulla delaktighet krävs för ett förslag till en handlingsplan kommer också att ge parlamentet ytterligare tillfälle att få information om och att spela en roll i utvecklingen av frågor rörande avlägsnande av hajfenor. Kommissionen kommer att fortsätta att övervaka situationen. Ni kan vara förvissade om att jag alltid är beredd att agera och lägga fram alla underlag om ny information blir tillgänglig som tyder på markanta förändringar av situationen. Jag är för framsteg inom området bevarande av hajar och andra aspekter av marin biologisk mångfald, och kommer att i sinom tid informera er om de framsteg som görs.

(Applåder)

  Duarte Freitas, för PPE-DE-gruppen. – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill också tacka Rosa Miguélez Ramos. Först och främst ska det klargöras och framhävas att EU har reglerat finning sedan 2003, vilket innebär att hajar inte kan fångas enbart på grund av deras fenor.

Med andra ord kretsar den här typen av fiske kring en art, som vilken som helst, vilket innebär att det är precis lika viktigt med en hållbar utveckling för denna art som för alla andra. Att uppmuntra till ökad fångst ingår därför inte i syftet med betänkandet utan faller i stället under tillämpningen av kvoter eller kanske av återhämtningsplaner som är baserade på gängse vetenskapliga rapporter.

Det vi diskuterar här är att kommissionen i sitt meddelande har erkänt den positiva effekten av förordningen från 2003 och av att följa den. En mer omtvistad fråga i debatten är dock fenornas vikt som en procentsats av hajens totala vikt. Enligt rapporter från ICCAT använder EU:s flotta alla fenor, till skillnad från till exempel Förenta staternas flotta som endast använder en del av fenorna. Vi måste därför undersöka möjligheterna att ändra procentsatsen med utgångspunkt i förslaget i dessa rapporter om en ökning från 5 till 6,5 procent. Det är den springande punkten.

Att bortse från detta skulle innebära en förväxling mellan användningen av hela fisken och bevarandet av fisketillgångarna. Visst måste vi bevara tillgångarna men detta måste ske på annat sätt. Kärnan i debatten är att vi kommer att kunna fylla alla luckor genom att se till att den procent som används återspeglar verkligheten och de vetenskapliga rapporterna. Av den kompromiss som har nåtts mellan de tre främsta politiska grupperna framgår det att parlamentet inser att detta, enligt befintliga studier som genomförts av erkända organ, däribland EU, och enligt lagstiftningen, är den rätta vägen framåt och därmed bidrar till ett verkligt hållbart och reglerat fiske.

  Catherine Stihler, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag är glad över att Förenade kungarikets regering var en av de viktigaste försvararna av rådets förordning (EG) nr 1185/2003 om den avskyvärda metoden att avlägsna hajfenor ombord på fartyg. Förordningen syftar till att förhindra att hajfenor avlägsnas, det vill säga att hajkropparna slängs överbord efter det att de värdefulla hajfenorna har avlägsnats. Man kan kalla detta ”skär och släng”-metoden. Utan sina fenor kvävs hajarna.

Det är känt att metoden att avlägsna hajfenor hotar flera hajarters överlevnad. Så sent som i dag har amerikanska forskare med hjälp av förteckningar från fiskauktioner i Hongkong räknat ut att handeln med hajfenor leder till att 26 till 73 miljoner hajar dödas varje år. Mot denna bakgrund är jag bestört och besviken över att detta betänkande hotar att medföra en ökning av avlägsnande av hajfenor.

I punkt 5 i betänkandet föreslås en ökning av förhållandet på 5 procent mellan fenor och färsk vikt till 6,5 procent, särskilt för blåhaj. I punkt 3 i betänkandet påstås felaktigt att ICES och ICCAT stödjer en ökning av förhållandet mellan fenor och färsk vikt för blåhajen. Ett dokument lämnades in till ICES 2005, men ICES har inte beaktat detta dokument eller avgett något yttrande. Det samma gäller för ICCAT, där vetenskapsmän har granskat förhållanden mellan fenor och kroppar men inte rekommenderat någon ökning av förhållandet.

Ändringsförslag 1 står överst på omröstningslistan, och jag förordar stöd för det. Jag befarar att Europaparlamentet kanske inte ger sitt stöd till något av dessa ändringsförslag, vilket vore ett steg tillbaka, och jag uppmanar mina kolleger att säga nej till ”skär och släng”-metoden.

  Chris Davies, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi kan diskutera om ett förhållande på 5 procent mellan fenor och kroppsvikt är lämpligt eller om proportionen behöver vara större. Jag tvivlar inte på att en ökning vore felaktig, men säkert skulle de spanska och portugisiska fiskeintressenterna argumentera tvärtom. Jag hoppas att parlamentet kommer att kunna stödja mitt förslag om en undersökning grundad på de bästa vetenskapliga beläggen innan något beslut fattas. Jag hoppas att det kommer att göra det inte bara därför att det utgör en kompromiss mellan dessa ståndpunkter utan därför att det är den mest framkomliga vägen.

För min del anser jag att hela förordningen om hajfenor alltid har varit för svag. Den var alldeles för svag när vi lade fram den. Tillämpningen är minst sagt problematisk och, som i så många avseenden när det gäller fiske, skiftar den från en medlemsstat till en annan. Den behöver säkerligen granskas regelbundet. Föreställningen att vi bara skulle ha en granskning och sedan är allt klart, så som det var tänkt från början, är rent nonsens. Jag hoppas att kommissionsledamoten kommer att stödja tanken om mer regelbundna granskningar, precis som jag stödjer honom i fråga om att motarbeta föreställningen att kvoter bör fastställas för långa tidsperioder.

Den verkliga frågan här är så mycket större. Vi står inför ett scenario där många hajarter utrotas – djur som andas långsamt och som har levt på denna planet tusentals år längre än vår egen art. Risken är att vi med just denna förordning rent av balanserar på gränsen.

Vi dödar allt för många hajar. Vi måste sluta med det. Vi måste få kommissionen att lägga fram en handlingsplan för hur hajar ska hanteras. Vi har hört av kommissionsledamoten varför det kommer att ta tid att göra det, men jag tycker mig minnas att jag anslöt mig till andra parlamentsledamöter för att kräva detta för ungefär tre år sedan. Jag hoppas att kommissionsledamoten kommer att kunna avsluta denna debatt med att exakt tala om för oss hur mycket arbete som redan har gjorts under de tre senaste åren för att förbereda underlaget för ett offentliggörande av en handlingsplan för hanteringen av hajar. Mitt intryck är att ingenting alls har gjorts. Jag hoppas att kommissionsledamoten kan ändra det intrycket.

  David Hammerstein Mintz, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! I ljuset av försöken att minska de krav som ställs på avlägsnande av hajfenor hoppas jag att kommissionen kommer att stå fast vid sin bestämda ståndpunkt. I och med detta förslag kan hajar bli ännu mer hotade än de redan är.

Enligt vetenskapliga studier står det inte alls klart hur mycket detta förhållande bör ökas. I en studie som Internationella naturvårdsunionen utfört begränsas förhållandet till och med till 2 procent. Vi måste ta fram all tillgänglig vetenskaplig information eftersom avsikten med ändringsförslaget är att ändra på bestämmelserna för att öka procentsatsen när det gäller hajfenornas vikt jämfört med hela kroppsvikten. Det skulle leda till att en allt större del av fångsten kastades tillbaka i havet.

Hajarna i haven utrotas för att tillfredsställa den asiatiska ingivelsen att göra soppa på deras fenor. Detta är inte bra. Det är svårt att bevaka vad som händer till havs och det finns tillräckligt med bevis för att många medlemsstater inte kontrollerar om gemenskapslagstiftningen följs.

Det är inte någon bra idé att utsätta hajen för ytterligare påfrestningar när två tredjedelar av hajarterna i Europa redan finns på Internationella naturvårdsunionen rödlista.

  Struan Stevenson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Förenade kungariket, Tyskland och Belgien kämpade mycket hårt för att genomföra ett förbud mot avlägsnandet av hajfenor under 2003. De fick brett stöd i rådet. Spanien och Portugal tycks nu vara de enda medlemsstater som verkar för en förändring av förordningen i fråga om förhållandet på 5 procent mellan fenor och färsk vikt av hajfångsten. De säger att den nuvarande förordningen är orealistisk, särskilt när det gäller blåhajen, som är det huvudsakliga föremålet för deras fiske, och som de hävdar finns i stora mängder i EU:s vatten. Jag anser att den starka internationella marknaden för hajfenor, som vi just hörde framför allt den asiatiska marknaden för hajfensoppa, tillsammans med det ganska låga värdet på hajkött, har fått Spanien och Portugal att stödja detta drastiska ändringsförslag.

Faktum kvarstår att det förhållande på 5 procent mellan fenor och färsk vikt som finns i EU:s lagstiftning är det lägsta i världen, som Chris Davies sa. Förslaget i detta betänkande om ett förhållande på 6,5 procent skulle helt enkelt innebära att fler hajar dödades. Det skulle ge helt felaktiga signaler till det internationella samfundet. Ju högre förhållande, desto troligare är det att den illegala metoden att avlägsna hajfenor återkommer. Därför har jag lagt fram ett ändringsförslag där det föreslås att siffran sänks till 2 procent av den färska vikten. Det skulle garantera och stärka skyddet för hajar i EU:s vatten och följa internationella normer.

Internationella naturvårdsunionen (IUCN) har bekräftat att blåhajen är hotad och kommer att sättas upp på deras rödlista som en utsatt art när den listan uppdateras senare i år. Under sådana förhållanden skulle det vara vanvett att tillåta att fler av dessa hajar dödas. Vi borde verkligen försöka införa ett strikt system för tillåten totalfångst (TAC) och kvoter för blåhaj för att ge arten extra skydd.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! För det första vill jag tacka Rosa Miguélez Ramos för sitt omfattande arbete med att utarbeta detta initiativbetänkande. I motsvarande rapport från kommissionen upprepas tydligt att avlägsnande av hajfenor är förbjudet inom gemenskapen, och i sammanfattningen att procentandelen för förhållandet mellan hajars fenor och kroppsvikt inte behöver ändras. Föredraganden samtycker inte till denna procentsats för förhållandet, och hon anser att den borde höjas från en nivå på 5 procent till 6,5 procent. Detta är den viktigaste motsättningen i förhållande till kommissionens rapport och till en del av oss.

Rosa Miguélez Ramos hävdar att en del vetenskapliga belägg stöder hennes ståndpunkt i fråga om ett förhållande på 6,5 procent, men med förlov sagt finns det andra vetenskapliga belägg från minst lika ansedda källor som stöder uppfattningen att siffran 5 procent i själva verket är mer än vad som är lämpligt. Dessa vetenskapliga belägg stöder vidare uppfattningen att om förhållandet verkligen ökas så kommer det att leda till en ökning av just den metod vi vill stoppa, det vill säga avlägsnande av hajfenor. En sådan metod jämte det bristfälliga genomförandet av den tillämpliga EU-förordningen kommer enligt min uppfattning att med matematisk precision och inom en inte allt för avlägsen framtid att leda till att vissa hajarters själva existens hotas. Observera att i detta avseende kan en ökning från 5 till 6,5 procent vid första påseende verka liten, men i realiteten är den inte det. Den motsvarar egentligen en ökning på 30 procent. Med andra ord skulle 30 procent av de eventuella fångsterna av haj kunna leda till avlägsnande av hajfenor.

Hur gärna vi än vill bidra till att öka förtjänsterna för våra fiskare så är det vår huvudsakliga uppgift och plikt att förhindra utrotningen av varje hajart. Jag uppmanar er därför att stödja det ändringsförslag som Chris Davies lagt fram för ALDE-gruppens räkning och som syftar till att behålla förhållandet på 5 procent, så som kommissionen har föreslagit och kommissionsledamoten har bestyrkt i sitt tal här i kväll.

  Carmen Fraga Estévez (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag blir förvånad över kommissionsledamot Joe Borgs uttalande om att den lagstiftning som nyligen har införts inte kan ändras. Jag anser att det är nödvändigt att uppdatera dålig lagstiftning.

Det är precis det ICCAT skriver i sin rapport om förhållandet för hajar från 2005. Enligt rapporten är det fel att tillämpa det befintliga förhållandet på blåhaj. Vetenskapsmän på ICCAT förordar dessutom att det bör rättas till. Det finns två anledningar till detta: den första är att de kan göra felaktiga beräkningar på grund av uppgifter om landning som baseras på en felaktig koefficient, och den andra är att inkonsekvensen när det gäller förhållandet utgör ett hinder i kontrollen av flottan eftersom kontrollen inte fyller någon funktion när det är omöjligt att följa bestämmelsen.

Herr kommissionsledamot! Detta framgår av den rapport som ni har överlämnat till parlamentet.

Herr kommissionsledamot, herr talman! Jag vill att lagstiftningen uppdateras och rättas till en gång för alla eftersom sektorn annars på allvar tappar förtroendet för oss till följd av de bestämmelser som jag menar är omöjliga att följa.

Jag vill också be någon av de talare som har hänvisat till vetenskapliga rapporter att åtminstone nämna en som får stöd av det internationella vetenskapssamfundet och som strider mot de uttalanden som ICCAT gjorde vid det senaste sammanträdet inom den regionala fiskeorganisation som reglerar just dessa arter.

Jag vill att vi handlar rationellt, att vi gör saker på rätt sätt, att koefficienterna granskas och att vi väljer sådana som flottan kan uppnå. Jag måste också säga att problemet med överfiske inte kommer att lösas genom ett förhållande mellan fenornas vikt och den totala färska vikten. Lösningen kommer att vara hajkvoter.

  Neil Parish (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Även jag välkomnar kommissionsledamotens inledande uttalande om att han för närvarande åtminstone vill behålla nivån på 5 procent fenor. Jag anser – tillsammans med Struan Stevenson, och vi har lagt fram ett ändringsförslag med den innebörden – att i stället för att låta nivån vara kvar på 5 procent så borde vi minska den till 2 procent. Att höja den till 6,5 procent skulle bara uppmuntra fångandet av och avlägsnandet av fenor på fler hajar. Mer än 70 miljoner hajar fångas varje år och vi måste verkligen minska antalet. Att öka nivån till 6,5 procent skulle vara vansinnigt.

I Europa vill vi väldigt gärna ha en hållbar fiskepolitik. Vi vill också ha en hög välfärdsstandard. Om man ökar procentsatsen hajfenor som kan landas, blir möjligheterna större att öka antalet hajar som fångas och antalet fenor som avlägsnas. I de flesta delar av världen är procentsatsen fenor som kan landas vid fiske lägre. Vi måste vara en global förebild. Jag uppmanar därför kommissionsledamoten att gå längre och minska procentsatsen fenor som kan landas.

Hur mycket mer värdefulla hajfenorna än är än resten av kroppen, är det helt riktigt att hela kroppen bör landas och användas. Det är vansinnigt att fortsätta som vi gör när nästan hälften av de 130 hajarterna nu är hotade. Vi måste vidta åtgärder.

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag vill tacka ledamöterna för deras bidrag. Det enda problem som konkret har tagits upp hänför sig till hela frågan om 5 procent kontra 6,5 procent. I detta avseende vill jag säga att förhållandet mellan fenvikt och kroppsvikt varierar avsevärt beroende på vilka hajarter det handlar om. Vetenskaplig information var tillgänglig redan då förordningen antogs, särskilt i fråga om blåhajen. Men rådet ansåg inte att ett artspecifikt tillvägagångssätt var lämpligt, och förhållandet på maximalt 5 procent mellan fenor och färsk vikt som fastställts i förordningen framställdes förvisso inte som grundat enbart på vetenskapliga överväganden.

Kravet på 5 procent fenvikt av kroppsvikten utgör den enda nuvarande begränsningen för en rad hajarter som fångas vid fiske, särskilt blåhajar. Detta bör inte omprövas, åtminstone inte förrän det finns andra förvaltningsåtgärder för att minska deras dödlighetsprocent vid fiske. Jag ser inga problem med ytterligare forskning, men det måste göras innan ändringar föreslås. Jag ser inte heller några problem med regelbundna granskningar. Jag hänvisade till en övergripande behandling av en EU-handlingsplan för hajar då vi kommer att ha tillräckligt med tid för att diskutera denna och andra frågor som rör bevarandet av hajar.

När det gäller den punkt som togs upp av Chris Davies rörande en handlingsplan, har EU ännu inte utarbetat en formell handlingsplan för hajar. Likväl ingår många av de åtgärder som skulle utgöra en sådan handlingsplan redan i gemenskapslagstiftning eller andra initiativ under GFP. EU har vidtagit avsevärda förvaltningsåtgärder med avseende på hajar, till exempel förbättring av insamling av uppgifter om stora pelagiska hajarter, införande av fångstbegränsningar för vissa hajarter, slätrockor och rockor i Nordsjön och djuphavshajar i Nordostatlanten, förbud mot trålfiske inom kustområden i Medelhavet, förbud mot användning av drivgarn där stora pelagiska hajar kan fastna, förbud mot avlägsnande av hajfenor och fastställande av särskilda villkor enligt vilka avlägsnandet av hajfenor endast kan tillåtas – vilket vi diskuterar i dag – och kontroll och begränsning av fiskekapacitet.

Det är viktigt att beakta att många av dessa åtgärder gäller EG-fartyg, oberoende av om de opererar i EG-vatten eller ej. Sådana åtgärder bör också gynnas i internationella sammanhang, särskilt inom organisationer på andra fiskemarknader (FMO) där vi stödjer åtgärder för att garantera lämplig förvaltning i fråga om högsjöfiske.

Kommissionens tjänsteavdelningar överväger för närvarande huruvida en formell handlingsplan för hajar bör utarbetas inom den närmaste framtiden och jag är positivt inställd till att göra det. Men med tanke på vikten av det arbete som ska utföras, det nödvändiga insamlandet av information, samråd om och övervägande och bedömning av tänkbara åtgärder, skulle det inte vara realistiskt att fastställa ett slutdatum för ett omfattande förslag från kommissionen om en handlingsplan för hajar inom den tidsgräns som anges i ändringsförslag 8.

  Talmannen. Tack så mycket. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

16. Ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0253/2006) av Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel (KOM(2005)0671 C6-0033/2006 2005/0279(CNS)).

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Tack för tillfället, även om det är ganska sent, att få tala om vårt förslag om nya importbestämmelser för ekologiska produkter. Och tack, Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för det värdefulla betänkandet.

Detta är en mycket betydande sektor med mer än 150 000 gårdar på 4,4 miljoner hektar, en beräknad omsättning på nästan 11 miljarder under 2002 och en klar tendens till ytterligare ökning. Med tanke på det mycket stora utbudet av produkter på marknaden och det antal bearbetade produkter som innehåller mer än en importerad ingrediens är det uppenbart att importer är centrala för utvecklingen av den ekologiska sektorn inom Europeiska unionen.

Vi måste vara säkra på att konsumenterna litar på att de produkter de köper och som betecknas som ekologiska verkligen är det, antingen de är importerade eller producerade inom Europeiska unionen och att ekologiska producenter i EU inte utsätts för illojal konkurrens. Samtidigt måste vi utarbeta bestämda förfaranden för våra handelspartner så att den ekologiska produktionen kan fortsätta att öka.

Sedan 1992 har importerade produkter kunnat föras in i Europeiska unionen antingen från tredjeländer vars officiella garantier gemenskapen erkänt som likvärdiga – det finns nu sju länder på den förteckningen och ungefär lika många ansökarländer – eller genom att medlemsstater godkänner införsel av särskilda varusändningar. Det senare systemet avviker från de gemensamma reglerna vilka upphör mot slutet av 2006. Med detta förslag vill vi fylla luckan mellan detta datum och den 1 januari 2009, det datum då det övergripande förslag som vi har lagt fram träder i kraft och som innehåller precis samma bestämmelser om importer som vi har framför oss i kväll. Det finns ingen skillnad mellan vad vi föreslår nu och vad som kommer att ingå i det huvudförslag som träder i kraft den 1 januari 2009. Vi föreslår att förteckningen över tredjeländer behålls i sitt nuvarande skick, men att medlemsstaternas godkännanden ersätts med ett permanent gemenskapssystem. I syfte att respektera våra internationella handelsåtaganden förutses slutligen i vårt förslag direkt tillträde för produkter som uppfyller alla krav.

Jag har lagt märke till att det i betänkandet krävs extra garantier för detta sista alternativ med direkt tillträde. Jag anser inte att våra ståndpunkter i denna fråga skiljer sig särskilt mycket åt. Vi vill gå så långt vi kan när det gäller att kräva garantier från operatörer i tredjeländer som är beredda att slå in på den vägen, men utan att försätta oss själva i ett läge som skulle kunna stå i strid med WTO-systemet.

Därför kan jag delvis godkänna ändringsförslagen 1 och 2. Till stor del kan jag i princip samtycka till era andra ändringsförslag, men jag vill helst hålla detta förslag så koncist och enkelt som möjligt; det vill säga att det innehåller alla de viktiga bestämmelser som behövs, men inte mer än så. Ytterligare detaljer borde enligt min uppfattning föras in i de kommande tillämpningsföreskrifterna.

Med glädje har jag också uppmärksammat den stora beredvilligheten att stödja utvecklandet av lokala kontrollorgan i tredjeländer. Detta är en åtgärd, men den hör inte hemma i denna förordning.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. Fru kommissionsledamot! Jag ber om er förståelse. Jag beklagar men vi måste hålla oss inom de tidsramar som vi redan har tänjt på tillräckligt.

Föredraganden har fem minuter. Jag ber honom att endast använda fyra.

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE), föredragande. – (DE) Herr talman! Med tanke på att vi fortfarande är här så här sent – ni måste det, vi måste det, och även kommissionsledamoten är här – borde vi inte ägna en kvart åt att dividera. Det spelar verkligen inte någon roll om det är midnatt eller kvart över. Jag tänker utnyttja mina fem minuter.

Fru kommissionsledamot! Vi gör i stort sett samma bedömning av situationen. Den ekologiska marknaden är föremål för ett uppsving. Det har skett en förskjutning från producenter som ägnar sig åt direkt marknadsföring av sina produkter och affärer som specialiserar sig på dessa produkter och hälsokost till butikskedjor som vill tjäna pengar på och utnyttja uppsvinget på den ekologiska marknaden. Om de ger sig in i branschen kommer de att kräva en sänkning på 10 eller 20 procent, ett mycket stort belopp som EU:s producenter inte har råd med.

Ni har en inkonsekvent inställning till den befintliga förordningen. Vid ett tillfälle säger ni att ni vill ändra på den när det gäller handel med tredjeländer, vilket innebär en omarbetning av den. Ni vill ha en helt ny förordning för att hantera det som utgör kärnan i den här. Vi ifrågasätter detta eftersom ni hanterar det mesta – nästan var tredje artikel – i förslaget till förordningen genom att säga att detaljerna kommer att lösas under kommittéförfarandet, det vill säga i genomförandebestämmelserna. Vi tycker inte att det är tillräckligt tydligt. Vi här i parlamentet bad er att införa förbättringar. Det var därför vi bara lade fram ett arbetsdokument och inte ett betänkande.

När det gäller import – det vill säga förbindelserna med tredjeländer – anser vi att det är nödvändigt att vi får den mängd produkter som kedjorna behöver. Problemet är att produktionen i dessa länder inte följer EU:s normer, vilket gör att de tillämpliga bestämmelserna måste skärpas omedelbart. Vi stöder detta trots våra farhågor om att ni när det gäller den centrala förordningen kanske är lite väl tillmötesgående gentemot kedjornas krav. Dessa kedjor är inte längre intresserade av att veta vilka producenterna eller de traditionella ekologiska lantbruksorganisationerna är utan vill få människor att köpa omärkta livsmedel så att de kan saluföra dem under sitt eget namn. Här ser vi alltså olika tendenser. Vi må hysa farhågor i ett fall men i det här fallet står vi på er sida eftersom vi vill att EU:s normer upprätthålls i tredjeländer.

Trots att vi har nämnt de underrättade tredjeländerna är det fortfarande så att 70 procent av importen når EU genom så kallade importtillstånd. Dessa tillstånd innebär inte en granskning av produktionsprocessen utan i stort sett bara av de bifogade handlingarna som intygar att något är ”ekologiskt”. Vi vet alla att papper inte rodnar och behöver därför även se till att EU:s normer tillämpas i dessa länder.

Fru kommissionsledamot! Enligt er har vi gått längre i våra ändringsförslag men så är det inte. Vi håller faktiskt med er. Vi strävar efter större precision på vissa områden och vill att Europaparlamentet ska få delta i underrättelseförfarandet precis som de enskilda länderna. Vi vill att kommissionen upprättar en rapport om hur långt den har kommit med insamlingen av uppgifter och i underrättelseförfarandet. Vi vill även att det skapas en databas som innehåller de uppgifter som samlats in om tredjeländer för att kunna bevaka riskerna genom kontroller – som, eftersom vi vet vilka människor vi har att göra med här, måste vara riktade – i syfte att se till att det inte förekommer något fusk.

Vi vill att ni i rapporten tar hänsyn till den kritik som vi har framfört och hoppas att ni kommer att lägga fram alla insamlade uppgifter för parlamentet. Vi vill inte se en upprepning av det som hände med studien om kvalificerat marknadstillträde där marknadstillträdet till slut var det enda som återstod. Kvalifikationen förlorades någonstans på vägen.

Det enda vi eftersöker nu – eftersom ni har nämnt WTO – är ett exempel på något som gör att även handeln blir ”kvalificerad”.

  Albert Jan Maat, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag instämmer i föredragandens protest. En ledamot av kommissionen som alltid närvarar och regelbundet deltar i utskottets möten tystas i kväll efter fem minuter! Vi var tvungna att vänta på hennes kollega, kommissionsledamot Franco Frattini, i tio minuter under eftermiddagens omröstning och han fick femton minuters talartid. Denna ledamot av kommissionen närvarar alltid oavsett tidpunkt. Det faktum att vi håller debatter om jordbrukspolitiken klockan 23.30 har ingenting med henne utan med ert schema att göra.

(Talmannen avbröt talaren.)

Jag instämmer i protesten och kommer även att rapportera detta till ordföranden för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling i morgon.

Nu kommer jag att fortsätta med den aktuella frågan. Först vill jag dock upprepa att jag starkt fördömer att kommissionsledamoten för jordbruk och landsbygdsutveckling som inte bad om att få tala vid den här tidpunkten men som ändå är här och på allvar deltar i debatten tystas. Det är inte hon utan ert presidium som har valt när hon ska närvara.

Kommissionsledamoten sa att hon förstår parlamentets önskemål. Andemeningen i den fråga vi diskuterar i dag är att importerade produkter måste följa EU:s produktionskrav. Det är viktigt och framgår tydligt av betänkandet. Min grupp, Europeiska folkpartiets grupp (Kristdemokratiska gruppen) och Europademokrater, är nöjd med det som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har kommit fram till och ändringsförslagen återspeglar det som har diskuterats i utskottet.

Jag vill göra ett politisk uttalande. I de kommande världshandelsavtalen är det nödvändigt att importerade produkter uppfyller samma krav som europeiska produkter. Det gäller inte bara ekologiskt jordbruk utan även jordbruket i sin helhet. Jag hoppas att vi i parlamentet kommer att ge tillräckligt stöd till kommissionsledamoten för jordbruk och landsbygdsutveckling i frågan och att vi även stöder diskussionen på kommissionsnivå med hennes kollega kommissionsledamot Peter Mandelson. Jag vill tacka föredraganden för hans betänkande och kommer att förorda att min grupp röstar för betänkandet efter ändringarna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.

  Talmannen. Tack så mycket. Jag vill be ledamöterna att respektera att tolkarna slutar arbeta vid midnatt. Vi kan bara fortsätta några minuter till. Jag vill inte riskera att vi inte får tolkhjälp i morgon och det borde inte ni heller göra. Jag vill därför helt enkelt be er att hålla er inom den tid ni har tilldelats.

Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf sa att han skulle tala under de fem minuter som han tilldelats och det gjorde han. Han talade i exakt de fem minuter som han tilldelats. Det finns därför inte någon anledning för er att protestera.

  María Isabel Salinas García, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag ska hålla mig inom den tilldelade tiden.

I slutet av 2005 lade kommissionen fram två lagförslag: ett förslag till en förordning om ekologisk produktion, som kommer att ersätta den befintliga förordningen från och med 2009, och det förslag om importsystemet som vi debatterar nu.

När det gäller importen var det önskvärt och angeläget att förbättra gemenskapssystemet, särskilt för att en gång för alla förenkla tillståndssystemet för import från tredjeländer som inte har eller hade någon allmän motsvarighet till ekologisk produktion och för att underlätta tillträdet till marknaden för ekologiska produkter som för närvarande har en svag administrativ struktur.

Min grupp anser att ändringsförslagen har ett sådant lovvärt syfte. Jag vill ändå göra er uppmärksamma på att vi – som kommissionsledamoten själv med rätta har sagt – varken kan eller får tillåta en försämring av konsumentgarantin när det gäller importerade ekologiska produkter eller skapa illojal konkurrens för europeiska aktörer. Jag anser att vi eventuellt löper den risken.

Det har blivit mycket viktigt med inspektionsförfaranden som är baserade på tydliga bestämmelser och där hänsyn tas till denna risk. Det är därför oerhört viktigt att reglera erkännandet och ackrediteringen av certifieringsorgan på EU-nivå. Jag vill i det här sammanhanget lyckönska föredraganden till det arbete som har utförts inom utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.

Mot bakgrund av detta vill jag dock kort säga att vi bara talar om en del av lagstiftningen om ekologiska produkter. Betänkandet om förordningen har gått i baklås, bland annat eftersom föredraganden påstår sig inte ha fått all dokumentation från Europeiska kommissionen.

Jag vill ta tillfället i akt att uppmana kommissionen att göra allt den kan för att få ett slut på denna situation, för att arbetet med betänkandet ska kunna fortsätta och för att det parlamentariska förfarandet ska kunna slutföras så att vi kan införa tydliga, enkla och effektiva bestämmelser för marknaden och skingra osäkerheten bland ekologiska producenter.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill framföra mina uppriktiga lyckönskningar till föredraganden för hans utmärkta betänkande om kommissionens förslag att ändra den nuvarande förordningen om jordbruk i tredjeländer och import till EU av ekologiska produkter.

Det är lätt för alla att se det finns en växande efterfrågan på ekologiska produkter i hela världen, och EU:s medlemsstater utgör inget undantag. Import av ekologiska produkter från tredjeländer kan alltså vara en mycket lönande verksamhet, men de nuvarande rutinerna för sådan import är tråkigt nog inte tillräckliga för att ovillkorligen garantera en produkts kvalitet. Vi välkomnar därför varmt detta efterlängtade förslag från kommissionen. Samtidigt inser vi att förslaget har en rad svaga punkter och luckor som föredraganden har upptäckt och försöker rätta till med hjälp av ett antal ändringsförslag, som vi i samtliga fall tycker är både förnuftiga och rimliga. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har kompletterat hans insatser genom att också lägga fram en rad viktiga ändringsförslag.

Vi har inga allvarliga invändningar mot något av ändringsförslagen, men vi vill uppmärksamma att det största problemet med att garantera den strikta efterlevnaden av de bestämmelser som inom kort ska bli EU-lagstiftning är själva genomförandet. Detta är den svaga länken när det gäller att förena många EU-legislaturer med effektiv tillämpning. Och vi befarar att trots de obestridliga förbättringar som åstadkoms genom de talrika ändringsförslagen kommer denna lagstiftning fortfarande att vara lamslagen av ineffektivitet när det gäller att verkligen genomföra den på vederbörligt sätt.

Med hopp om att tiden kommer att visa att jag har fel lyckönskar jag än en gång föredraganden till ett väl utfört arbete.

  Andrzej Tomasz Zapałowski, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Dagens debatt om förslaget om märkning av ekologiska jordbruksprodukter ligger i linje med den allmänna globala trenden med en ökad efterfrågan på hälsosamma livsmedel. För närvarande måste vi hantera ett överskott i livsmedelsproduktionen i EU-länderna. Vi ser även en tydlig ökning av antalet sjukdomsfall som orsakats av konsumtion av livsmedel som är fulla av kemikalier. Konsumenterna väljer därför att köpa dyrare men säkrare livsmedel. I många länder är viktiga markområden i så dåligt skick att det inte är möjligt att producera sådana livsmedel. Det är inte heller möjligt att producera sådana livsmedel på stora jordbruk. Situationen innebär en möjlighet för länder med relativt oskadad jord och med små eller medelstora jordbruk. Den innebär även en möjlighet att åtminstone delvis lösa sysselsättningsproblemet på landsbygden.

Ett annat problem är naturligtvis införandet av hälsofarliga livsmedel i EU. Det är mycket vanligt med vilseledande information inom internationell handel. Inom kort kan vi bli överösta med så kallade hälsosamma livsmedel från till exempel Kina. Det innebär ytterligare en risk att livsmedel som är hälsosamma i teorin och som har producerats med hjälp av genetiskt modifierade grödor dyker upp på den europeiska marknaden. I syfte att ta itu med båda dessa problem borde vi införa ett absolut förbud mot import av ekologisk produktion till unionen såvida det inte står klart enligt vilka kvalitetsnormer den har framställts.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Trots att föredraganden inte är här vill jag tacka honom för ett riktigt bra betänkande.

För många jordbrukare utgör det ekologiska jordbruket ett alternativt produktionssätt. Gentekniken leder till en ständigt ökande efterfrågan på ekologiska produkter från kontrollerade och godkända jordbruk. Ekologiska livsmedel utgör ungefär 5 procent av omsättningen inom livsmedelsdetaljhandeln. Konsumenter väljer ekologiska produkter inte bara för att de är mer smakrika utan även för att ta ansvar för djur och miljö samt för att verkligen bidra till att bevara landsbygden och dess mångfald.

Med en strategi som utgår från kvantitet kommer länder som Österrike – som jag kommer ifrån – aldrig att lyckas i den hårda konkurrensen med de stora jordbruksländerna. I stället måste vi sträva efter kvalitetsprodukter – av högsta möjliga kvalitet – från en högkvalitativ miljö.

En stor andel av Österrikes jordbruk är ekologiskt – ekologiska jordbruk står för 11,2 procent av den totala produktionen – och det är vi mycket nöjda med. Den sammanlagda omsättningen från ekologiska livsmedel i Österrike uppgår till ungefär 450 miljoner euro per år. Förtroendet för ekologiska produkter kan endast upprätthållas genom strikta kontroller på alla områden, med andra ord av alla produkter oavsett om de kommer från EU eller från tredjeländer. Det är den enda garantin för att konsumenter kommer att vara beredda att betala de högre priser som begärs för dessa produkter.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Ekologisk livsmedelsproduktion blir allt viktigare i min valkrets i Irland. Under årens lopp har irländska jordbrukare satt sin ära i högkvalitativa, naturligt producerade livsmedel. Ekologisk odling har varit en logisk utveckling för många av dem.

Jag är delaktig i flera ändringsförslag. Man försöker sätta en gräns för ekologiskt utsäde på mindre än 0,1 procent GMO-förekomst och tillfogar ytterligare en garanti till den ursprungliga förordningen där det bara anges att moderplantan, inte utsädet, ska ha producerats ekologiskt.

I ändringsförslaget till artikel 16 skärps definitionen av ekologiska jordbruksprodukter. I kommissionens förslag tillåts en rad undantag från ekologiska produktionsföreskrifter, som till exempel i fråga om att grunda ekologiska gårdar eller lösa problem med djurhållning. Detta skulle medföra att produkter som inte är organiska och inte GMO-fria ändå betecknas som ekologiska på marknaden. I stället måste vi ändra denna artikel så att missbruk kontrolleras och att undantag bara medges i särskilt angivna och ovanliga förhållanden, som till exempel ett utbrott av fågelinfluensa.

Om vi ska uppmana konsumenter att välja ekologiska varor måste vi garantera att de varor som de köper verkligen är ekologiska.

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Mina lyckönskningar till föredraganden. Nuförtiden får vi betala ett högt pris för att en stor del av vår kosthållning består av ohälsosamma produkter. Många av dem innehåller olika jordbrukskemikalier. Vi behöver införa en Medelhavsdiet och använda produkter utan en massa fetter och bekämpningsmedel. Vi börjar se en bättre kosthållning tack vare ekologiska produkter, vilket är anledningen till att de med rätta har vuxit fram de senaste åren.

I ett försök att skydda konsumenterna har EU fastställt lämpliga produktionsbestämmelser och strikta kontroller och enligt min mening har EU gjort rätt i det. Jag tvivlar dock fortfarande på att de ekologiska produkter som importeras från tredjeländer är producerade enligt de normer som gäller i EU. De intyg som bifogas ekologiska produkter från tredjeländer måste alltid gälla för en specifik leverans. Företag i tredjeländer som producerar ekologiska produkter för export till EU bör kontrolleras en gång per år. EU vill ha ekologiska produkter. Det är dock nödvändigt med alla dessa kontroller för att kunna skydda konsumenterna och kunna skapa lika konkurrensvillkor för våra jordbrukare. Annars kommer vi inte att kunna uppnå resultat. Vi ska helt enkelt hjälpa stormarknadskedjorna att bli rikare på bekostnad av konsumenthälsan och europeiska jordbrukare.

  Neil Parish (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf för ett mycket bra betänkande och kommissionsledamoten för att vara här vid en så sen timma. Jag vill be er, herr talman, om att ge kommissionsledamoten tillräckligt med tid för en ordentlig sammanfattning vid slutet av debatten. Eftersom hon har varit vänlig nog att komma hit vid den här tiden bör vi avsluta vår debatt ordentligt.

När det gäller ekologiskt jordbruk och ekologiska produkter vill jag framhålla att människor i allt större utsträckning köper ekologiska produkter, vilket vi bör vara glada över. Men de förväntar sig naturligtvis att dessa produkter ska vara ekologiska och inte producerade med kemikalier eller konstgödsel. Ett av problemen med ekologiska livsmedel är svårigheten att undersöka dem för att se hur de har producerats. Därför är det mycket viktigt att övervaka produktionen i de länder från vilka vi importerar ekologiska produkter. Ett problem som jag generellt sett förutser när det gäller ekologisk produktion, inte bara inom EU utan även på andra håll, är att endera dagen kommer ett TV-reportage att visas som följer produktionsprocessen för dessa livsmedel från början till slut och som kommer fram till att dessa livsmedel kanske inte är så ekologiska som man tror. Det kommer att göra att människor tappar intresset för hela den här metoden. Därför är det viktigt att människor är helt säkra på att dessa höga krav på ekologisk produktion har uppfyllts när de köper en produkt som importerats från icke EU-länder.

Detta betänkande och kommissionens arbete är därför mycket viktigt, inte bara för importerade ekologiska livsmedel utan också med avseende på att garantera absolut lika villkor i hela EU när det gäller definitionen av ekologiska produkter. På så sätt kan konsumenterna köpa dem med stort förtroende och vi inom jordbrukssektorn kan producera dem med stor tillförsikt.

Jag vill än en gång tacka kommissionsledamoten och jag ska ge henne några sekunder för en sammanfattning.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Jag vill ta upp fem frågor när det gäller ekologiskt jordbruk. Den första frågan gäller märkning av ekologiska produkter. Detta innebär att ekologiska produkter märks med gemenskapens eller en nationell eller regional märkning för ekologiska produkter samt information om ursprungsplatsen och liknande uppgifter.

Den andra frågan gäller de förhållanden som råder där de ekologiska produkterna produceras, de normer som tillämpas och de kontroller som utförs. Det är nödvändigt att ha en förteckning över de medel som är tillåtna inom ekologiskt jordbruk, som växtskyddsmedel, gödningsmedel, medel som används för att förbättra jordmånskvaliteten, förstärkare och förädlingsmedel. Ekologisk livsmedelsproduktion äger rum i en säker och ren miljö utan antibiotika, tillväxthormoner och genetiskt modifierade organismer. Det bör finnas ett obligatoriskt tillståndsförfarande och kontinuerlig bevakning inom intygssystemet.

Den tredje frågan gäller värdet och främjandet av ekologiska livsmedel. Det är nödvändigt att konsumenterna uppmärksammas på fördelarna med ekologiska produkter i syfte att öka efterfrågan. Det krävs bättre marknadsföring och informationsåtgärder för att öka konsumtionen av ekologiska produkter.

För det fjärde uppfyller det ekologiska jordbruket konsumenternas behov och förväntningar när det gäller livsmedelskvalitet. Jordbrukarna får en möjlighet att öka sin inkomst genom ekologiskt jordbruk. Ekologiskt jordbruk innebär även en möjlighet att stärka den regionala och lokala utvecklingen, särskilt i mindre utvecklade områden.

Avslutningsvis är det viktigt att stödja det ekologiska jordbruket genom subventioner och att inrätta ett system för lämplig distribution och marknadsföring. Detta är den svagaste länken i förhållandet mellan producenter och konsumenter.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten, och föredraganden för hans betänkande. Neil Parish har klargjort att konsumenterna har stort förtroende för begreppet ”ekologisk” och för ekologiska produkter, och vi måste se till att de som vill handla ekologiskt verkligen får det de förväntar sig, det vill säga en mycket ren produkt. Men sanningen är – och jag har den irländska myndigheten för livsmedelssäkerhet att tacka för denna värdefulla uppgift, som jag tror att vi här i kammaren förmodligen alla känner till – att det inte finns något vedertaget vetenskapligt test för att skilja ekologiska och konventionella produkter åt. Det innebär att vi måste se till att det från första början finns kontroller och avvägningar i systemet. På pappret är allt förmodligen riktigt, men detta kan falla på genomförandet.

Konsumenterna betalar högre priser för ekologiska produkter. På den irländska marknaden är mindre än 1 procent av livsmedlen ekologiska. Vi importerar 70 procent av vårt ekologiska behov och jag måste åter hänvisa till den irländska myndigheten för livsmedelssäkerhet eftersom det finns mer än 70 länder på listan. Jag hade inte trott att en del av dem hörde hemma i den ekologiska ligan, det måste jag säga, men de finns på listan och jag anser, att eftersom de finns med på listan så måste vi verkligen garantera konsumenterna i Irland och i hela EU, att om de köper ekologiska produkter från dessa länder, så ska de uppfylla samma krav som ekologiska EU-produkter gör.

Jag anser att dokumenteringen är enastående och att EU är väldigt bra på detta. Min oro gäller framför allt frågan om vem som övervakar kontrollorganen och vem som kontrollerar revisorerna. Detta är en oro som jag generellt känner för hela vår lagstiftning och det är kanske något som kommissionsledamoten kan ta upp på den korta tid hon har till sitt förfogande. Men visst, den ekologiska sektorn växer. Det är en liten sektor, men jag delar Neil Parishs oro för att ett skadat förtroende skulle förstöra den. Det skulle förstöra marknaden för producenterna, det skulle ruinera konsumenternas förtroende och det är något vi måste försöka undvika. Mina farhågor är att en del ekologiska produkter som importeras till EU är allt annat än ekologiska.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för alla deras inlägg, även om en del av dem tycks ha mer att göra med den allmänna regleringen av ekologiska produkter. Jag hoppas att vi kommer att ha lite mer tid nästa gång vi diskuterar denna fråga så att jag kan gå in på fler detaljer.

När det gäller ändringsförslag 13 så kan en meningsfull rapport inte utarbetas förrän de kontrollorgan som finns med i den första förteckningen har verkat under en längre tid; i vart fall inte före det datum då hela förordningen börjar tillämpas den 1 januari 2009.

Tanken att utbilda lokala certifierare är bra, och vi måste hitta sätt att planera denna utbildning. Stöd till utbildning och tekniskt bistånd förutses också i det officiella regelverket om kontroll av livsmedel och foder.

Föredragandens förslag om en databank verkar vara svår att genomföra, men jag är beredda att titta närmare på detta.

Kravet på att kontrollorganen ska ackrediteras med avseende på förteckningen över tredjeländer i punkt 4 är inte tillämpligt eftersom de i dessa fall övervakas av regeringar. När det gäller de kontrollorgan som är förtecknade i punkt 5 samtycker jag i princip till kravet på formell ackreditering, men adekvat övervakning av regeringar bör också vara ett godtagbart alternativ i det läget. Vi bör också kunna visa en viss flexibilitet gentemot lokala organ i utvecklingsländer och i länder med en ekonomi i omvandling, från vilka det inte alltid är möjligt att få internationell ackreditering.

Jag samtycker till tanken om övervakning av kontrollorgan – jag anser att det är både avgörande och nödvändigt. Men vi skulle föredra en mer allmän formulering om övervakning. Mer detaljerade regler kan läggas fram i tillämpningsföreskrifterna, men som jag nämnde i min inledning, vill jag helst ha ett mycket enkelt och koncist förslag.

Kort sagt, ändringsförslagen 1, 3, 4, 5, 6, 7, 9, 12, 13, 15 och 16 är delvis godtagbara eller godtagbara i princip. De andra ändringsförslagen kan inte godtas.

Jag tackar er för debatten. Jag anser att vi – kanske inte bokstavligen men i alla fall i sak – strävar åt samma håll.

  Talmannen. Fru kommissionsledamot! Tack så mycket. Förlåt mig. Vänligen respektera våra tidsramar. Trots allas ansträngningar slutar vi nästan en kvart senare än planerat. Jag vill tacka tolkarna för deras förståelse, vilket gjorde att vi kunde avsluta debatten med alla de begränsningar som jag beklagar att jag behövde införa.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

17. Föredragningslista för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

18. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 00.15.)