4. Nanovetenskap och nanoteknik (2005-2009) (debatt)
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0216/2006) av Miloslav Ransdorf för utskottet för industrifrågor, forskning och energi om nanovetenskapen och nanotekniken: En handlingsplan för Europa 2005–2009 (2006/2004(INI)).
Miloslav Ransdorf (GUE/NGL), föredragande. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Det är med en viss bävan jag tar ordet i frågan om nanotekniken, eftersom vi har sett att de ursprungliga planerna på området inte har följts när det gäller budgeten. Utgifterna har minskats med 38 procent, och även om de ökades betydligt i det senaste ramprogrammet, från 140 miljoner euro per år till 600 miljoner euro, är beloppet ändå lägre än vad vi hade velat, särskilt med tanke på EU:s dynamik på området. Vi ligger fortfarande mycket bra till när det gäller grundläggande forskning och publikationer – EU ligger före Förenta staterna på detta område. När det kommer till patent utgör dock Förenta staternas andel av världsmarknaden 42 procent, medan EU:s andel utgör 36 procent. Vi har också sett att det tar längre tid för EU att få ut produkter på marknaden. Förenta staternas federala utgifter för nanotekniken och nanovetenskapen är ungefär lika stora som hela EU:s, och de enskilda medlemsstaternas utgifter ligger på olika nivå. Faktum är att det bara är Irland som spenderar mer per capita än Förenta staterna.
Jag vill understryka att de opinionsundersökningar som utfördes 2001, och som byggde på ett urval på 16 000 personer, visade att mycket få personer i EU är insatta i nanotekniken. Här vill jag citera två stora forskare. Den första är Johann Wolfgang von Goethe. I Faust säger Mefistofeles: ”Förakta blott förnuft och vetenskap, […] då har jag dig för alltid fast.” Jag vill inte inta samma ståndpunkt som Mefistofeles, men jag vill i alla fall varna för att skära ned utgifterna på området jämfört med andra länder. Den andra framstående personen jag vill citera är Günter Verheugen – och jag hoppas att det gläder honom, även om att han inte är här idag. Förra veckan ställde han upp tio prioriterade frågor för unionen på området. En av dessa frågor handlar naturligtvis om att förbereda arbetstagarna, det vill säga investera i utbildning av allmänheten för att förbereda den för den nya tekniken. Vi kan inte gå vidare utan en sådan förändring, eftersom folkopinionen i EU ofta inte stöder tekniken. En del säkerhetsaspekter är naturligtvis överdrivna, till exempel vissa av de ändringsförslag till betänkandet som har lagts fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. Till exempel skulle ändringsförslagen 3 och 6 praktiskt taget innebära slutet för en lång rad framsteg för forskningen inom nanovetenskapen och nanotekniken inom det sjunde ramprogrammet för forskning. Det är oacceptabelt att ett helt, komplext forskningsprogram avvecklas för att investeringar endast kan göras på områden där det inte råder någon fara för människor eller miljö. Jag anser att den europeiska allmänheten, EU-medborgarna, bör ges säkerhetsgarantier, men vi kan inte radera ut en hel komplex forskningsplan.
Jag anser att det är oerhört viktigt att betona nanoteknikens sociala aspekter. Nanotekniken innebär en enorm möjlighet att skapa nya arbetstillfällen, investera mer i befolkningen och stärka hela det medicinska och hälsovetenskapliga området. Här utgör nanotekniken en enorm möjlighet. Nanotekniken är en lika stor möjlighet som mikroelektroniken var på 1960-, 1970- och 1980-talen. I likhet med mikroelektroniken genomsyrar nanotekniken människors liv på alla områden. Nanotekniken har stor betydelse på energiområdet, till exempel när det gäller möjligheterna till nya lättare, pålitligare och robustare material. Den öppnar även för möjligheten att bygga energisnålare transportutrustning. Genom att använda sig av nanotekniken är det möjligt att avsevärt minska efterfrågan på material och energi. Detta, mina damer och herrar, är den utmaning som vi måste ta itu med direkt om vi ska kunna garantera att EU förblir konkurrenskraftigt på världsmarknaden.
Mina damer och herrar! Det här var mina inledande kommentarer och jag ser fram emot debatten. Jag vill tacka kommissionsledamöterna Janez Potočnik och Günter Verheugen, ledamöterna i utskottet för industrifrågor, forskning och energi, samt Renzo Tomellini, enhetschef för nanovetenskap och nanoteknik vid kommissionen.
Janez Potočnik , ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag är här i dag för att tala om den stora frågan om liten teknik. För över 2 000 år sedan sa Demosthenes, politiker i Antikens Grekland att ”Små möjligheter är oftast början på stora företag.” Jag anser att han hade rätt. Och då menar jag företag i alla bemärkelser – inte bara affärsrörelser utan även projekt och upptäcktsresor.
Nanotekniken har redan visat sig vara mycket lovande. Den erbjuder inte bara nya lösningar på många aktuella problem utan medför också nya innovationsmöjligheter, vilket lyfter ekonomin och skapar jobb.
På många områden har nanotekniken redan en viktig roll. Nya medicinska behandlingar håller till exempel på att utvecklas för allvarliga sjukdomar såsom hjärntumörer och Alzheimers sjukdom. Miljön främjas genom effektivare katalysatorer, bättre batterier och effektivare ljuskällor. Även mindre och lättare material, komponenter och system med bättre prestanda håller på att tas fram. Men nanotekniken skulle även kunna bidra stort till viktiga globala utmaningar såsom hur man hanterar miljöhot, hur man utnyttjar resurser på ett bättre sätt och minskar avfallet och hur man förbättrar energitekniken.
EU har en ledande ställning i världen i dag, mycket tack vare kommissionens ramprogram. EU:s näringsliv borde nu utnyttja fördelarna av den kunskapen genom innovativa produkter och processer. Men för att löpa linan ut måste vi vidta åtgärder på flera punkter som fastställs i kommissionens meddelande Nanovetenskap och nanoteknik: En handlingsplan för Europa 2005–2009. Till dessa hör behovet av att öka investeringarna, främja tvärvetenskaplig verksamhet, skapa nödvändiga infrastrukturer, utöka mänskliga resurser och främja innovation.
Det har redan gjorts många framsteg för att genomföra handlingsplanen: Under 2005 ökade kommissionens finansiering av forskning inom nanovetenskap och nanoteknik stadigt till runt 470 miljoner euro. Nu har kommissionen faktiskt blivit världens största enskilda offentliga finansieringsinstitut för nanoteknik. Den svarade för 30 procent av den offentliga finansieringen av forskning inom nanoteknik i EU förra året. Under det sjunde ramprogrammet förväntas finansieringen öka betydligt. Kommissionen har föreslagit att utöka finansieringen av nanoteknik, med ny tonvikt på utveckling av infrastrukturer och projekt där man undersöker riskerna med nanoteknik för människor och miljö. Det är ett nyckelområde, eftersom vi måste ta hänsyn till potentiella risker såväl som fördelar. Riskerna måste undersökas noggrant. Viss oro har redan uttryckts om nya tillämpningar.
Detta tas också upp i handlingsplanen. Med hjälp av särskilda projekt och publicitet på olika språk ges information och kommunikation. Projekten är till för att göra allmänheten delaktig genom att lägga fram argumenten för och emot. I broschyrer förklaras hur nanoteknik fungerar, och det finns till och med dvd:er där man förklarar frågorna i enkla ordalag för barn. Europeiska gruppen för etik inom vetenskap och ny teknik utarbetar dessutom ett yttrande om nanomedicinens etiska frågor, som inom kort förväntas överlämnas till kommissionens ordförande, José Manuel Barroso.
Kommissionen har åtagit sig att garantera ett balanserat tillvägagångssätt. Det som är viktigt är att den allmänna hälsan, säkerheten, miljön och konsumentskyddet håller en hög nivå. För att åstadkomma det måste vi identifiera säkerhetsproblemen, samla information för en bedömning av produktens hälso- och miljömässiga effekter och agera så tidigt som möjligt genom att när det behövs justera förfarandena för riskbedömning av nanoteknik.
Kommissionen tittar även på den europeiska lagstiftningen om nanoteknik. Vi undersöker hur lämplig den lagstiftningen är när det gäller den ökande användningen av nanoteknik. Vi måste även ta hänsyn till eventuella lagstiftningsfrågor.
Slutligen är vi aktiva inom många internationella forum där vi tar itu med nya frågor och försöker utveckla en uppförandekod.
Jag är mycket glad att se att Europaparlamentet, genom Miloslav Ransdorfs betänkande, till fullo erkänner den viktiga roll som nanovetenskapen och nanotekniken spelar och ser positivt på kommissionens handlingsplan. Det är mycket positivt att man i betänkandet uppmanar till ökad offentlig finansiering av anknytande forskning och utveckling, särskilt när det gäller utveckling av relevanta infrastrukturer och nanomedicin. Det är också viktigt att man betonar vikten av att skapa rätt klimat för innovation i EU och understryker hur viktigt det är att ”förmedla ett enhetligt budskap” på internationell nivå när det gäller detta mycket lovande forskningsområde. Det gläder mig mycket att betänkandet har fått ett stort stöd från de tre parlamentsutskotten som har diskuterat det.
Avslutningsvis hoppas jag att ni har fått en kort sammanfattning av kommissionens balanserade och växande strategi för nanovetenskap och nanoteknik. Tillsammans kan vi alla gynnas av detta spännande nya företag. Jag tackar Europaparlamentet för dess stöd hittills, och jag hoppas att ni kommer att fortsätta att stödja kommissionen när det gäller en fortsatt utveckling av den europeiska dimensionen med nanovetenskap och forskning.
Piia-Noora Kauppi (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. – (EN) Herr talman! Det gläder mig att Miloslav Ransdorf har införlivat många av utskottets förslag i sitt betänkande.
Det är tydligt att nanovetenskap och nanoteknik utgör en av 2000-talets snabbast växande industrier. Nanoteknik har potential att påverka ett antal sektorer, och den har ett beräknat marknadsvärde på nästan en biljon euro inom en 10-års period.
Det har dock tagit tid för EU att inse denna potential, och vi har därför en liten marknadsandel inom forskning och utveckling samt utbildning och följaktligen även industriell innovation på detta område. Det är absolut nödvändigt att EU antar denna plan för att stödja utveckling, utbildning och yrken inom nanovetenskap i medlemsstaterna. Tonvikten på nanovetenskap och nanoteknik är dessutom oerhört viktig för att uppnå målen i Lissabonstrategin.
När det gäller betänkandet vill jag lyfta fram några mål som har införlivats och ta upp en viktig punkt som tyvärr inte har behandlats på ett tillbörligt sätt. För det första genomsyras nanovetenskapen och nanotekniken av etiska frågor. Därför gläder det mig att betänkandet innefattar utskottets förslag om att bibehålla höga etiska principer och att man är öppen för offentliga utredningar om icke-terapeutisk behandling för att förbättra människan samt om privatlivet. Jag stöder dessutom kommissionens förslag i syfte att bemöta den dynamik som behövs för en lämplig lagstiftning på detta område.
För det andra har man lagt stor tonvikt på patent i förslaget. Reformering och ett globalt införlivande av patentsystemet för nanovetenskap och nanoteknik inom medlemsstaterna är avgörande för EU:s framgångar på detta område. Reformeringen måste innebära minskade kostnaderna för patentprocessen samt ökad tillgång till patent för små och medelstora företag. För att främja erkännande och skydd av patent på global nivå betonar vi hur viktigt det är att uppfylla Världshandelsorganisationens bestämmelser, särskilt i Kina.
Skydd av immateriella rättigheter, både internationellt och inom EU, har dock inte utvecklats tillräckligt i betänkandet. Medlemsstater uppmanas att samordna sina åtgärder när det gäller immateriella rättigheter och agera inom ramen för OECD och UNESCO. Detta räcker inte för att skydda immateriella rättigheter på detta område. Dessa organisationer sysslar snarare med att främja bästa metoder än att säkerställa åtgärder. Verkliga standarder kan visa sig vara mer effektivt.
Stor tillväxt förutses på området nanovetenskap och nanoteknik. Därför är det viktigt att EU godkänner kommissionens förslag om att anta nya strategier för sektorn, från utbildning till forskning och utveckling. Sådana åtgärder kommer att bidra till ökad konkurrenskraft och utveckling i våra medlemsstater.
Giles Chichester, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka Miloslav Ransdorf, min kollega och vice ordförande för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, för hans utmärkta betänkande. Jag vill bekräfta min grupps allmänna stöd för betänkandet och för kommissionens förslag.
Nanovetenskap och nanoteknik är mycket viktiga för ekonomins och samhällets framtid. De är mycket lovande för bl.a. industriella tillämpningar. Det är en mycket spännande teknik på alla möjliga områden. Med tanke på hur mycket vi prioriterar nanovetenskap och nanoteknik i EU noterar jag att detta ämne är ett viktigt tema i det sjunde ramprogrammet. Jag ser positivt på denna handlingsplan.
Detta sagt vill jag beklaga den tämligen negativa och ängsliga inställning som utmärker Verts/ALE-gruppens ändringsförslag. Det är synd att man reagerar på inbillade risker bara för att det handlar om något som är så litet att det är svårt att identifiera eller kanske ens förstå. Eller talar jag kanske bara för enkla personer som jag själv? Jag vill därför uppmana till försiktighet när det gäller krav på märkning av vetenskapliga bevis på förhand och när det gäller att tillämpa försiktighetsprincipen. Om vi alltid tillämpade denna princip skulle innovation, uppfinningar och forskning vara förgäves, och vi skulle inte göra några framsteg alls.
Jag har också betänkligheter om huruvida nanopartiklar bör ingå i registrering, bedömning och godkännande av kemikalier (Reach). Det står helt klart att många kända partiklar ingår i befintliga kemikalier och därför bör behandlas under den kategorin. Vi har tillräckliga problem med Reach utan att lägga till ytterligare ett på mycket låg nivå.
Till sist vill jag avsluta i optimistisk anda och påminna mina kolleger om det gamla talesättet ”många bäckar små bildar en stor å”. Jag hoppas att mitt parti där hemma lyssnar på den kommentaren.
Adam Gierek, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! Nanovetenskapen handlar om fenomen i fasta material på nanonivå, det vill säga i en storleksordning om 10-9 meter. Nanotekniken bygger på denna forskning. Den är ett särskilt lovande teknikområde och innebär en potentiellt positiv utveckling som dramatiskt kan komma att öka sannolikheten för framsteg inom många delar av människors liv.
Denna teknik kan gynna bland annat fordons- och luftfartsindustrierna. En av fördelarna kan vara tillverkningen av släta slitstarka beläggningar som innehåller nanopartiklar. Tekniken kan även ha gynnsamma effekter på vår hälsa, i form av läkemedel eller kosmetika. Dessutom kan det finnas användbara sidoeffekter för energisektorn, i form av bränsleceller eller nanoporösa väteabsorbatorer och effektiva solceller. Jag kan även nämna informations- och kommunikationstekniken, där optiska tillstånd och spinntillstånd utnyttjas för att ytterligare komprimera information som kan läsas med blå laser, och biotekniken, bland annat DNA-forskning och bioinformatiksystem. Till dessa exempel kan läggas sensoriskt material och byggmaterial, till exempel nanokompositer eller fibrer och material vars ytskikt aktiveras av elektronföreningar. Dessvärre kan det samtidigt uppstå permanenta skador på miljön, och atmosfären kan förorenas av att under längre tid utsättas för aerosolgaser som är svåra att kontrollera.
Det finns två typer av nanoteknik. Den första är en typ av teknik som går uppifrån och ned. Den handlar bland annat om övergången från makro- till nanotillstånd, till exempel genom pulverisering, och utveckling och aktivering av ytorna genom ökad potential. Täckmaterial av nanodiamant är ett exempel på sådan teknik. Den andra typen av teknik går nedifrån och upp och gör det möjligt att fastställa molekylnivån. Skapandet av välintegrerade spinntroniska komponenter är ett exempel på detta. Dessvärre finns det få tekniker som använder tunnelmikroskopi eller självorganiserande fenomen. Biologiska informationssystem ingår i den här gruppen.
Avslutningsvis bör det sägas att man med vetenskapspolitiken inom nanovetenskap och nanoteknik för det första bör ta hänsyn till att utvecklingen av ”nedifrån och upp”-tekniken i EU, som läget är nu, skapar förutsättningar för minst ett par och eventuellt över ett dussintal tekniska plattformar. För det andra kräver ”nedifrån och upp”-tekniken ytterligare intensiv spetsforskning inom grundläggande vetenskap. För det tredje måste det så snart som möjligt tas fram en metod för att undersöka de nuvarande föroreningarnas omfattning. Jag syftar på de nuvarande föroreningarna av nanopartiklar i atmosfären som inte beror på nanotekniken. De ligger något över PM 2,5, som lätt tas upp av kroppen genom cellmembranen och vars katalytiska verkan kan vara hälsovådlig. Vem vet, kanske finns det ett samband mellan cancer och den ständiga förekomsten av nanoaerosoler i miljön. Förekomsten är svår att fastställa, den kan öka och den har en lång rad källor.
Jorgo Chatzimarkakis, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman! Låt mig börja med att varmt gratulera föredraganden, Miloslav Ransdorf, som verkligen har fördjupat sig i ämnet och har försökt att ta upp alla aspekter. Jag uppskattar även hans filosofiska funderingar i anförandets inledning.
Vi européer måste inse att vi inte kommer att fortsätta att vara ledande inom en rad marknader och tekniker för alltid och att vi redan har förlorat vår ledande ställning på många marknader. I och med detta har vi även tappat kontrollen över många tekniker. Jag tänker då på läkemedelsindustrin, som i allt större grad flyttar från Europa, och mikroelektroniken, ett område där fler och fler upptäckter görs i Asien.
Vi européer hör till de främsta i världen på nanoteknik och tekniskt sett ligger vi i topp. Det måste dock tilläggas att vi inte bara fokuserar på tekniken utan även på människorna. Detta är ett typiskt europeiskt förhållningssätt, som också förs fram i betänkandet – i alla fall i den form som det antogs av utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Betänkandet bör ha denna form även i fortsättningen. I dess nuvarande form innebär betänkandet en avvägning mellan såväl högteknologi och etik som industripolitik och konsumentintressen. Båda är lika viktiga och det måste råda balans mellan dem.
Om vi ska bibehålla vår framskjutna position krävs det ett tydligt stöd från Europeiska unionen. Detta kan åstadkommas inte bara genom det sjunde ramprogrammet för forskning utan även – och detta är minst lika viktigt – genom standardisering och tillämpning av normer. Global konkurrens kräver en globalt bindande ram. Här kan vi göra som vi gjorde med GSM-tekniken, då vi européer aktivt drev på processen och säkrade vår ställning på världsmarknaden.
Det stora problemet med hela nanodebatten är dock att ämnet är för abstrakt. Folk har ingen uppfattning om vad det rör sig om. Därmed ges det återigen fritt spelrum för dem som försöker sprida rädsla i Europa och vars hållning återspeglas i ett antal ändringsförslag som lagts fram här, liksom i debatten om programvarupatent och i viss mån även i debatten om registrering, bedömning och godkännande av kemikalier (Reach). Vi har inte råd att låta samma sak inträffa med nanotekniken, där panikspridarna i skrämselindustrin håller på att bli det största hindret. För närvarande behöver vi alla arbetstillfällen vi kan få. Vi talar om Lissabonstrategin varje dag och får inte slå undan benen för den. Därför måste vi göra nanotekniken mer konkret för människor. Nanotekniken skapar redan arbetstillfällen. Jag har själv besökt företag i branschen och tycker att den är oerhört fascinerande. Det finns en enorm potential i halvledarindustrin, i bilindustrin och inom medicintekniken. Det är visserligen bra med riskbedömningar, men låt dem inte gå överstyr.
Finns det någon här som inte använder mobiltelefon på grund av de risker som är förknippade med den? Om konsumenterna bedömer att de potentiella vinsterna är större än de potentiella skadorna kommer de att använda tekniken. Det är det som är så oerhört viktigt och det är därför människor behöver få information så att de kan fatta egna beslut. Vi i Europaparlamentet bidrar till att se till att de får denna information. STOA, Europaparlamentets kommitté för bedömning av vetenskapliga och tekniska alternativ, anordnar nanocaféer i Bryssel den 18 oktober och ni är allihop varmt välkomna.
David Hammerstein Mintz, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill säga att vi i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen inte är emot nanotekniken, men saker och ting måste gå rätt till. Annars kommer vi aldrig att få det konsumentförtroende som krävs, kommer inte att kunna dra nytta av teknikens stora potentiella fördelar och investeringarna kommer att vara bortslösade.
De som föraktar försiktighet är inga vänner av nanotekniken. Tvärtom. För närvarande driver vi på nanotekniken utan att först se till att det finns en nödbroms eller utan att ens veta om ratten fungerar.
Nanopartiklar används i stor utsträckning i känsliga konsumentprodukter, såsom kosmetika, tvättmedel, färger och textilier. Vi är oroade över att vi kanske banar väg för en stor hälsoskandal i framtiden.
Dessa farhågor är inte obefogade. EU:s vetenskapliga kommitté har förklarat, och påpekar i sitt yttrande av den 28 och 29 september förra året, att det finns stora luckor i de kunskaper som behövs för att bedöma riskerna, till exempel i definitionen av nanopartiklar, hur dessa upptäcks och mäts, data, halter, åtgärder, utveckling, förekomsten av nanopartiklar i människor och miljö samt alla aspekter av miljötoxikologi. Samma kommitté betonar att vi inte ens har metoder för att bedöma riskerna.
Vi talar om inslag som har ett helt annat värde. Det största problemet är att det kan vara betydligt farligare att okontrollerat släppa ut nanopartiklar än konventionella partiklar, eftersom nanopartiklar är mycket mer kemiskt reaktiva och är lättoxiderbara, och det kan bildas radikaler som är högreaktiva och skadliga för människokroppen. Nanotuber kan påverka människokroppen på ungefär samma sätt som asbestfibrer. Och vi vet ju alla hur det gick med asbest.
Vi vet väldigt lite om hur nanopartiklarna beter sig och reagerar när de släpps ut i miljön och EU måste göra allt som står i dess makt för att främja forskningen på området. Ändå avser för närvarande endast en bråkdel av investeringarna forskning om förebyggande åtgärder och det finns ingen som helst reglering. Det finns inte någon rättslig ram för användningen av produkterna.
Vi kan inte ha en politik som marknadsför produkterna först och frågar sedan. Vi behöver en förebyggande politik för att en gång för alla kunna gå vidare med den här tekniken.
Vladimír Remek, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar! Det gläder mig att parlamentet ägnar uppmärksamhet åt nanovetenskapen och nanotekniken. Jag vill uttrycka min uppskattning och mitt stöd för det aktuella betänkandet, vilket är en bekräftelse på att nanotekniken är en av 2000-talets viktigaste tekniker. Det är därför lämpligt att nanovetenskapen och nanotekniken är en av EU:s prioriterade frågor. Frågan har dock både negativa och positiva aspekter.
En av de positiva aspekterna är att nya tekniker har fått stöd av hela parlamentet. Som det helt riktigt står i betänkandet innebär utvecklingen av nanotekniken en fantastisk möjlighet. Europa hänger för närvarande med i världsutvecklingen. Detta blev tydligt för några dagar sedan under ett besök i staden Liberec i norra Tjeckien. Resultatet av det arbete som utförs av Liberecs tekniska universitet och ett företag i staden, bland annat tillverkning av maskiner av utomordentligt hög kvalitet, höll absolut världsklass inom forskning och tillämpning av nanoteknik. Jag vill även påpeka att det här är en av Tjeckiens mindre städer och inte ett potentiellt forskningscentrum, såsom Prag eller Brno. Jag menar att nanotekniken även innebär en möjlighet för mindre länder, och i allmänhet för mindre organisationer. Utvecklingen av nanovetenskapen och nanotekniken kräver naturligtvis ett omfattande stöd, inte bara i Tjeckien utan i hela Europa. Den övriga världen har redan insett detta. Vilka tror ni är bland de mest aktivt intresserade av slutsatserna av det arbete som forskare och tekniska experter utför i Liberec? Givetvis är det folk från andra världsdelar – främst från Nordamerika men även från Sydostasien.
Detta leder mig in på en av de negativa aspekterna av utvecklingen av nanotekniken i Europa. Jag anser att det är det bristande skyddet av immateriella rättigheter i samband med tillämpning av forskningsresultat i andra sektorer. En annan fråga handlar om det ekonomiska stödet, som enligt min mening är otillräckligt, komplicerat och svårt att få. I betänkandet påpekas också att Förenta staterna redan står för 37 procent av världens investeringar, medan Europa ligger på 24 procent, vilket är mindre än Japan. Även den planerade finansieringen av nanovetenskapen och nanotekniken inom det sjunde ramprogrammet för forskning är lägre än Förenta staternas.
Sammanfattningsvis vill jag nämna vad jag personligen anser vara ytterligare en viktig positiv effekt. Nanovetenskapen och nanotekniken innebär mycket goda möjligheter för ungdomar som är intresserade av vetenskap och teknik och av universitetsstudier. Vi får inte försitta denna möjlighet till nytändning för utvecklingen av vetenskap och teknik i EU. Vi måste se till att vi är med när prefixet ”nano” – som betyder ”vätte” eller ”dvärg” – ger upphov till en av 2000-talets storheter.
Nils Lundgren, för IND/DEM-gruppen. – Nanotekniken är med säkerhet av mycket stor betydelse för människans framtid. Framstegen är snabba, tekniken kommer att få dramatiskt genomslag på snart sagt alla områden.
I denna kammare finns en djupt rotad föreställning om att alla sådana viktiga företeelser måste styras av EU. I alla betänkanden hävdas att organisation, lagstiftning, tillsyn och finansiering måste vara EU:s ansvar. I alla betänkanden pekas vikten på av att EU inte sackar efter USA, Japan och Kina på den globala tävlingsarenan. Men vi ser aldrig någon övertygande analys av vad det är som inte löser sig av sig själv på marknaden utan kräver offentliga åtgärder. Vi ser aldrig någon övertygande analys av på vilken nivå sådana offentliga åtgärder bör företas. Utgångspunkten är alltid att Europaparlamentet har perfekt kunskap och därför kan och bör uppdra åt kommissionen och medlemsstaterna att följa dess anvisningar. Europaparlamentet uppmanar, betonar, understryker och påminner alla om hur världsproblemen ser ut och hur de skall lösas. Föredraganden Miloslav Ransdorf vill t.ex. att parlamentet skall slå fast att nanotekniken skall styras mot utvecklandet av väteenergi. Jag hävdar att Europaparlamentet är garanterat inkompetent att avgöra en sådan fråga. Nanotekniken utvecklas snabbast och effektivast när den inte styrs ovanifrån av internationella byråkrater. Det är det internationella forskarsamhället, företagen och nationalstaternas institutioner som är bäst skickade att experimentera och konkurrera på nanoteknikens område. Och det är privata och statliga organisationer i nationalstaterna som är bäst skickade att ta fram informationsmaterial om nanotekniken, anpassad till det egna folkets värderingar och kunskaper. EU:s roll i sammanhanget skall inskränkas till att inrätta ett patentövervakningssystem på området, etablera etiska och miljöpolitiska normer och möjligen åstadkomma finansiering av mycket storskaliga projekt av samma typ som fusionsforskning.
Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att EU behöver ett enhetligt system av ledande infrastruktur, forskning och utveckling för att kunna förbli konkurrenskraftigt inom nanovetenskap och nanoteknik. Nanovetenskapen och nanotekniken kan spela en positiv roll för att uppnå viktiga ekonomiska, sociala och miljömässiga mål och jag hoppas att de kommer att tillgodose medborgarnas behov och därmed bidra till nationernas välfärd.
Det finns obestridliga fakta som vi inte kan bortse från: en lång rad tekniska framsteg ligger inom räckhåll tack vare hur atomer och molekyler har sammanfogats för att bilda nya material. Det är mycket viktigt att forskningsområdet får ökad finansiering för att upprätthålla konkurrenskraften i den europeiska industrin. Ofrånkomliga etiska principer samt folkhälso- och miljökrav måste dock alltid respekteras.
Jag håller med om några av de ändringsförslag som lagts fram av David Hammerstein Mintz och Hiltrud Breyer, nämligen följande: Ändringsförslag 1 om punkt 2, som är en användbar och förnuftig rekommendation om bedömningen av potentiella risker för folkhälsan och miljön samt åtföljande sociala och etiska konsekvenser, och som inte förminskar den ursprungliga texten, ändringsförslag 6, i vilket det hävdas att finansiering endast bör ges till forskningsprojekt som använder åtminstone hälften av resurserna till att göra riskbedömningar, och ändringsförslag 8, i vilket det betonas att riskbedömningarna måste genomföras under en nanoteknikprodukts hela livscykel, från idé till genomförande.
Vi kan inte bortse från att det tycks finnas många toxikologiska risker förknippade med nanotekniken. Denna bedömning delas även av otaliga experter som intervjuats i den amerikanska tekniska högskolan MIT:s prestigefyllda tidskrift ”Technology Review”. I betänkandet beaktas dock även den aspekten.
När det gäller den nya punkten 5a anser jag däremot att det inte är mer än rätt att mana till försiktighet när det gäller tillfredsställande riskbedömningar och att garantera att produkter som bygger på nanotekniken kan spåras och märkas samt att det går att utkräva ansvar för dem. Även om jag håller med om forskningens begränsningar anser jag dock att texten är en aning otydlig. Jag kommer därför att lägga ned min röst på samma sätt som jag kommer att lägga ned min röst om förslaget om en ny punkt 17.
Avslutningsvis måste länderna och EU vara konkurrenskraftiga inom nanovetenskapen. De föreslagna insatserna förefaller alltför begränsade – endast ett halvhjärtat åtagande – för att kunna överbrygga den klyfta som redan finns mellan oss och både Förenta staterna och Fjärran östern. I betänkandet beaktas med rätta både de ekonomiska och strategiska perspektiven i kunskapstriangeln liksom hållbarhets- och folkhälsokraven. Jag kommer därför att rösta för Miloslav Ransdorfs utmärkta betänkande.
Nikolaos Vakalis (PPE-DE). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Miloslav Ransdorf, för med hjälp av hans betänkande skickar Europaparlamentet idag ut ett viktigt och tydligt budskap, nämligen att nanotekniken, med sin häpnadsväckande potential och sina utvecklingsmöjligheter, är en central del av Europeiska unionens utvecklingspolitik.
Våra forskare på området ligger i framkant och tillhör världens främsta. Därför står vi även här inför utmaningen att utveckla och ekonomiskt utnyttja de förvärvade kunskaperna. För att kunna klara av den här utmaningen behöver vi, på samma sätt som i andra kunskapssektorer, genast och effektivt förena våra omfattande mänskliga resurser med produktionen. Det krävs att staten och den privata sektorn samarbetar. Universiteten, forskningscentren, industrin, företagen och bankerna måste inleda ett nära och visionärt samarbete. Framförallt måste vi ge medborgarna vägledning och förbereda dem på att nanotekniken kommer att revolutionera deras vardag. Nanotekniken kommer att förändra världen.
Mina damer och herrar! Nanotekniken och nanovetenskapen är för 2000-talet vad Internet var för 1900-talet. Vi har inte råd att upprepa den europeiska paradox som vi varit med om en gång tidigare, då Internet, som ju är en europeisk idé, utvecklades bättre i Amerika än någon annanstans.
Det har blivit dags för Europeiska unionen att visa att vi inte bara vet hur man utvecklar nya idéer, utan även hur man använder dem på ett sätt som gagnar de europeiska medborgarna.
Teresa Riera Madurell (PSE). – (ES) Herr talman, herr Potočnik! Jag vill gratulera föredraganden till ett utmärkt betänkande och betona att Europeiska unionen måste fortsätta att satsa på den vetenskapliga forskningen och den tekniska utvecklingen inom nanovetenskapen och nanotekniken, vilket dessutom är ett av de prioriterade områdena inom det sjunde ramprogrammet för forskning.
Mina damer och herrar! Som tidigare talare har sagt ses nanovetenskapen och nanotekniken som centrala tekniker för 2000-talet, med betydande återverkningar för industrin. Det här är ett tvärvetenskapligt område som innebär många nya möjligheter och lösningar på medborgarnas och företagens verkliga behov. Det förväntas därför avsevärt bidra till att EU uppnår målen om hållbar utveckling och konkurrenskraft.
EU är onekligen ledande på området, även om man investerar betydligt mindre i forskning och utveckling än vad Förenta staterna och Japan gör. Jag håller med föredraganden om att EU måste stärka sitt ledarskap för att kunna befästa och förbättra sin ställning i en mycket lovande sektor på den hårt konkurrensutsatta världsmarknaden.
Då räcker det inte att bara öka investeringarna i forskning och utveckling. Samtidigt måste vi garantera att forskningen håller en mycket hög standard, se till att vi har tillräckligt med kvalificerad personal och en bättre samordning av resurser och medlemsstaternas politik. Vi måste dessutom fortsätta att förbättra företagsklimatet, framförallt genom att modernisera våra små och medelstora företag och genom att skapa nya som bygger på kunskap. På detta sätt kan framstående forskning och utveckling inom nanovetenskap och nanoteknik omsättas i nya produkter och processer.
De europeiska teknikplattformarna för nanovetenskap och nanoteknik bidrar till att skapa gemensamma mål och prioriteringar för forskningen som gynnar industrin.
Jag vill även betona hur viktigt det är med internationellt samarbete. Mina damer och herrar! Vi får inte ställa upp hinder för den vetenskapliga utvecklingen. Vi måste stödja våra forskare eftersom de har störst insikt om fördelarna och nackdelarna på området. Det är dock onekligen så att för att medborgarna ska kunna få förtroende för vetenskapen måste kunskapen om de vetenskapliga framstegen göras begriplig för allmänheten och medvetenheten ökas. Detta för att öka förståelsen för de verkliga utmaningarna och konsekvenserna för våra liv.
Vittorio Prodi (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar Miloslav Ransdorf för betänkandet och vill även tacka Janez Potočnik för att han närvarar i parlamentet.
Nanotekniken är otroligt viktig, och viktigast av allt är nanoelektroniken. Den gör att vi kan skapa allt större effektivitetsvinster och samtidigt förbruka mindre energi än vad vi för närvarande gör med mikroelektroniken. Detta bekräftas även av arbetet inom plattformen.
Nanotekniken innebär intelligent användning av vanliga material, till exempel genom filtrering och katalys, vilket innebär att vi kan undvika de problem som ibland är förenade med bristen på sällsynta material. Jag vill dock påpeka att farhågorna om konsekvenserna för människors hälsa inte är obefogade. Partiklarnas nanometriska storlek gör att vi måste beakta de risker som är förenade med en ny slags toxikologi. Enligt befintliga forskningsrön kan partiklarna tränga rakt igenom cellmembranen och därför attackera nukleinsyrorna. Jag tycker att det är fullt berättigat att satsa resurser på detta.
Jag vill avsluta med att vända mig till kommissionsledamoten: Vi behöver reformera Europeiska patentverket, eftersom det för närvarande saknas tillräckliga kontroller. Parlamentet måste få säga sitt. Arbetet kan inte längre bara vara mellanstatligt utan måste införlivas i unionens verksamhet. Den övergripande frågan om att främja och skydda vetenskapen är faktiskt en EU-fråga.
Hiltrud Breyer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Vad ska beslutsfattarna göra med nanotekniken? Vi får inte bara bli förkämpar som okritiskt godtar alla vackra argument. Vår roll får inte heller bli att ge oss in i underhållnings- och nanocafébranschen i ett försök att skingra folks verkliga farhågor. Vi får inte bara bli reklambärare för nanotekniken.
Politikernas uppgift är att se till att konsumenterna och miljön skyddas. Nanotekniken används för att marknadsföra produkter som kosmetika, rengöringsmedel och textilier som riktar sig till privatkonsumenter och som nästan är helt oreglerade. Som Vittorio Prodi precis har sagt finns det inte någon rättslig ram för nanotekniken. Kommissionens vetenskapliga kommitté erkände den 29 september förra året att det finns avsevärda brister inom riskbedömning, karakterisering och mätning av nanopartiklar och att det inte finns mycket kunskap om sambandet mellan dosering och effekt, ingen alls om vart i människokroppen nanopartiklarna tar vägen och hur länge de stannar där, och lite om hur farliga de är för miljön. Då kan vi inte ignorera detta och sticka huvudet i sanden. Tvärtom är det en uppgift för er i kommissionen att skapa en varaktig rättslig ram för att skydda alla konsumenter.
Har vi verkligen inte lärt oss någonting av erfarenheterna från asbest? Vi har precis hört att nanopartiklar kan ta sig genom blod-/hjärnbarriären. När vi nu känner till dessa risker måste vi väl inrätta skyddsmekanismer? Vi kan inte bara låta produkterna komma ut på marknaden och testas på konsumenterna. Vi kan inte låta konsumenterna bli behandlade som försökskaniner!
Det ingår inte i beslutsfattarens roll att göra reklam för nanotekniken. Tvärtom är det beslutsfattarens roll att skapa en heltäckande rättslig ram som reglerar, kontrollerar och mäter den – det vill säga alla de saker som det hänvisas till i ert eget expertyttrande.
Allt annat vore att göra nanotekniken en björntjänst. Nanotekniken kan endast bli framgångsrik på marknaden och bli ekonomiskt hållbar om vi gör klart att hänsyn måste tas till konsumenternas intressen och till riskerna. Om det ska vara fördelaktigt att placera ett företag i Europa måste det även vara fördelaktigt att vara konsument i Europa, och det är mycket som saknas i det avseendet. Jag tycker verkligen att det är oansvarigt av kommissionen att den, trots att den vet vad som saknas och är medveten om att det inte finns någon metod för att bedöma riskerna, vill tillåta marknadsföring av konsumentprodukter som riktar sig till privatpersoner och deras hushåll utan att vara säker på att alla risker har undanröjts. Jag vädjar än en gång till er att göra någonting åt detta så snart som möjligt.
Än så länge har vi inte sagt särskilt mycket om farorna, om de etiska problemen, om förbättring och om ackumulering av nanopartiklar i människor, eftersom vi länge har trott att detta var science fiction. Nu rycker dock farorna närmare.
Jag räknar med att Europeiska unionen ger USA ett svar. Vi kan inte svara att vi är beredda att följa i teknikens spår som ett lämmeltåg. EU:s svar på frågan om nanotekniken måste vara att vi kommer att inta en socialt ansvarsfull hållning och beakta de risker som finns.
Bastiaan Belder (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Det är ytterst viktigt att vi uppmärksammar nanotekniken. När nya material produceras på molekylnivå får de nya egenskaper. Det är ännu inte känt vilka effekter de får på människors hälsa och på miljön. Kommissionen har lagt fram ett förslag till en handlingsplan fram till 2009 som innehåller en mängd höga förväntningar på de ekonomiska och sociala fördelarna. Kommissionen betraktar dock allmänhetens etiska betänkligheter och oro som ett hinder. Herr kommissionsledamot! I det avseendet måste jag säga att handlingsplanen är särskilt obalanserad.
Detsamma kan dessvärre sägas om Miloslav Ransdorfs betänkande, trots att det i viss mån har en motverkande effekt. Vad är det då som saknas? Det som framförallt saknas är viljan att ta hänsyn till andra frågor än säkerhetsrisker, inte minst frågan om huruvida ny teknik är önskvärd eller inte, eller frågor som rör människors uppfattning om livet i allmänhet. Först och främst måste fördelar och eventuella nackdelar beaktas för att förhindra att beslut fattas endast på grundval av teknikens ekonomiska värde medan tekniken fortfarande befinner sig i ett tidigt utvecklingsskede.
För det andra måste vi i Europeiska unionen koncentrera oss mer på internationell samordning, inte bara när det gäller toxicitetstester och riskbedömningar under hela livscykeln, utan även i fråga om lagstiftning om normer, märkning och ansvar, så att de som marknadsför nanopartiklarna görs ansvariga för eventuella skador som partiklarna orsakar.
Slutligen måste man fundera på om det är bra eller dåligt med patent på nanoteknik och nanomaterial, särskilt när det gäller grundläggande och allmän teknik samt material som kan användas på en lång rad olika sätt. Kan kommissionen se till att en kritisk analys av detta genomförs? Därefter kan kommissionen kanske fundera över i vilken utsträckning patenten och licenserna skulle försätta fattiga länder i en ännu ofördelaktigare situation och vad som kan göras för att motverka detta.
Leopold Józef Rutowicz (NI). – (PL) Herr talman! Resultaten av forskningen om nanotekniken och dess tillämpning visar att det finns enorm potential för att producera material med fördelaktiga egenskaper. Hur dessa material används kommer att påverka framstegen inom industrin, ekonomin och hälsoskyddet på 2000-talet, samt öka vår levnadsstandard. Kapplöpningen om ytterligare framsteg inom nanoforskningen och nanotekniken har börjat och Europeiska unionen har inte råd att förlora den.
Betänkandet visar att det finns en rad hinder som måste övervinnas. Dessa hinder omfattar bland annat juridiska och formella frågor, skydd av de immateriella rättigheterna, forskningens samordning och tillgängliggörande för allmänheten, inrättande av tvärvetenskapliga forskningsgrupper, utbildning, ytterligare finansiering från privata investerare samt en säker användning och hantering av nya material. Alla dessa aktiviteter bör kontrolleras och stödjas av parlamentet.
Jag vill tacka Miloslav Ransdorf för ett grundligt och välbehövligt betänkande.
Jan Březina (PPE-DE). – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka föredraganden för hans betänkande, där han mycket precist beskriver utvecklingen i den dynamiska vetenskaps- och tekniksektorn. De förändringar som nanotekniken har fört med sig kan jämföras med tidigare tekniska revolutioner och kan kanske till och med överträffa dessa. De möjligheter som öppnar sig ger upphov till en rad utmaningar. I betänkandet tas vissa av dessa utmaningar upp, medan andra lämnas därhän. Den slutsats som kan dras av texten är att våra globala partner och konkurrenter är medvetna om hur viktig nanotekniken och forskningen omkring denna är. Detta framgår av de belopp som avsatts för forskningen och av de villkor som skapats för den. Kommissionen hade för avsikt att öka de anslag ur det sjunde ramprogrammet för forskning som avsatts för nanotekniken. Detta gjordes dock inte i någon större utsträckning enligt föredraganden, som jämför de offentliga och privata anslagen på detta område i Europa, Förenta staterna och Japan. Europa ligger efter Förenta staterna både när det gäller att skapa konkurrenskraftig infrastruktur och anta normer för immateriella rättigheter.
Utvecklingen går långsamt för patent på uppfinningar inom nanovetenskap och nanoteknik i Europa. I betänkandet betonas att det europeiska patentsystemet behöver reformeras för att främja vetenskap och innovationer som helhet. Det som saknas är dessvärre en tidsplan. En aspekt som rör användningen av nanotekniken och som saknas i betänkandet är om den eventuellt kan användas inom militären. Tekniken är inte reglerad, vilket kan komma att slå tillbaka mot oss. I sitt betänkande menar Thomas van der Molen att en fri överföring av den här tekniken skulle vara som att ge alla länder en kärnreaktor under förutsättning att den inte får användas till att utveckla kärnvapen. Jag anser att vi inom en snar framtid även måste ta med nanotekniken i beräkningen och ta itu med denna fråga.
Carl Schlyter (Verts/ALE). – Nanotekniken har möjligheter, men dess verkliga fiende är den som vill släppa lös den på konsumentmarknaden utan regler, utan kunskap, utan skydd. Vi gröna vill först ha kunskap, sedan regler som skyddar miljö och hälsa och sedan marknadsföring. Det är rätt ordning.
Nanopartiklar har inte samma toxiska egenskaper som vanliga partiklar. Kolpulver är ofarligt, men nanopartiklar i form av kolkluster ger allvarliga hjärnskador hos fisk inom 48 timmar redan vid koncentrationer på 0,5 ppm. Nanotuber kan förstöra mitokondriellt DNA och nanopartiklar på huden kan migrera till hjärnan och lymfnoder och skada vår kropp. Vårt immunförsvar är inte anpassat att hantera nanopartiklar. EU:s egen forskning visar att biologiskt icke-nedbrytbara och biologiskt icke-kompatibla nanopartiklar kan vara livshotande och skall undvikas vid all inandning och allt intag.
Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Betänkandets huvudsakliga fokus ligger på fördelarna med nanovetenskap och nanoteknik och behovet av att EU står i förgrunden för utvecklingen, i linje med Lissabonstrategins mål om högre produktivitet och ekonomisk tillväxt. Detta är lovvärt men leder till en stor lucka: den rekommenderade ökningen av forskning inom nanoteknik föregår lagstiftningen om tekniken.
Lagstiftningen bör åtminstone hålla jämna steg med forskningen. I vår iver att hinna före Kina och Förenta staterna kanske vi ser lagstiftning som innehåller riskbedömning som något som håller oss tillbaka. Det finns dock frågor om icke-terapeutisk behandling för att förbättra människan, integritet, rättvisa, patentering, militära tillämpningar, säkerhet, hälsa och miljö som vi måste ta itu med först. Vi bör genom lagstiftningen i detta fall se till att vi i vår iver inte skapar mycket svåra problem. Om det är en bra lagstiftning kommer den att gynna forskningen och göra den mer fokuserad och effektiv. ”Bättre förtänksam än efterklok” har alltid varit en bra och användbar regel.
Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka föredraganden, Miloslav Ransdorf, för hans engagerade betänkande, där han har behandlat den här viktiga frågan på ett mycket medvetet och känsligt sätt. Vi behöver nu hitta rätt plats för den bland EU:s institutioner. Å ena sidan finns det grundläggande forskning, till exempel det sjunde ramprogrammet för forskning, Europeiska forskningsrådet och teknikplattformarna – där vi har åstadkommit någonting av varaktigt värde – och jag vill gratulera kommissionsledamot Janez Potočnik till den kommande stora framgången med det sjunde ramprogrammet för forskning.
Dessutom finns Gemensamma forskningscentret som skulle kunna göra mer för att ta itu med den så kallade skrämselindustrin, och dess objektivitet skulle onekligen vara en bra grund för att kontrollera den här nya tekniken. Det ”europeiska teknikinstitut” som kommissionen, under ordförande José Manuel Barroso, har föreslagit skulle kunna ta sig an uppgiften att, från ett uppifrånperspektiv, förmedla kunskaperna från den grundläggande forskningen till utbildningssektorn. En annan möjlighet är att anta ett nedifrånperspektiv och hämta denna kunskap från lärosätena och, framförallt, från små och medelstora företag, och lägga ut det på en plattform likt ”eBay”. På så sätt kan Internet användas för att utbyta idéer, uttrycka ambitioner och garantera bättre kommunikation på minst tjugo olika europeiska språk.
Den internationella termonukleära experimentreaktorn (ITER) skulle även kunna spela en roll här, eftersom det är inom forskningen om fusion och plasma som nanotekniken innebär en helt ny utmaning när det gäller att öka energieffektiviteten, minimera förlusterna på grund av slitage och ta fram strategier för att bekämpa korrosion, inte minst i energiproduktionen.
Ján Hudacký (PPE-DE). – (SK) Jag vill uttrycka min tacksamhet mot föredraganden, Miloslav Ransdorf, för hans träffsäkra betänkande där bristerna i utvecklingen av nanotekniken lyfts fram, precis som de enorma möjligheterna och den lovande framtiden för denna sektor.
I Europeiska kommissionens handlingsplan beskrivs förutsättningarna för ett fortsatt stöd till denna sektor och medlemsstaterna uppmanas att lägga större vikt vid den inom ramen för utvecklingen av en kunskapsbaserad ekonomi. Nanotekniken är en integrerad del i olika tekniska områden och kommer inom en snar framtid att ha ett stort positivt inflytande inom så gott som alla industrinäringar och detta innebär i sig att det krävs en handlingsplan för att skapa en hög grad av samordning och stöd.
Jag vill ta upp några av de problem som detta viktiga forsknings- och utvecklingsområde står inför. Jag anser att all forskning och utveckling inom nanoteknik i sig skulle uppfylla kriterierna för kompetens i världsklass. Men i många fall kommer detta formella krav i kombination med kravet på en så kallad kritisk massa av resurser att hindra mindre forsknings- och innovationscenter vid universiteten från att delta, liksom innovationscenter i små och medelstora företag med uppbackning av nationella stödprogram och EU-stödprogram, som sjunde ramprogrammet eller det kommande ramprogrammet för konkurrens och innovation.
I detta sammanhang vill jag uppmärksamma er dels på behovet av bättre konkurrens mellan de små och stora organisationer som är verksamma inom detta forsknings och utvecklingsområde, dels på behovet av att förbättra den inre konkurrensmiljön.
Det andra problemet jag vill ta upp är finansieringen. Vi fortsätter att se en minskning av de tillgängliga medlen för forskning och utveckling och detta gäller även för nanoteknik. Det återstår bara att konstatera att trots vår stora vetenskapliga och innovativa potential ligger vi uppenbart efter USA inom detta område. Som tillägg till det sjunde ramprogrammet, kanske det – främst för mindre forsknings- och innovationsprojekt – skulle gå att hitta en lösning i form av riskkapital, där potentialen för en effektivare institutionalisering genom offentlig-privata partnerskap ofta underskattas.
Jag anser att Europeiska kommissionen tillsammans med Europeiska investeringsfonden skulle kunna spela en större samordnande roll genom Jeremieprogrammet, åtföljt av konkreta och tydliga rekommendationer till medlemsstaterna om att inrätta effektiva stimulansåtgärder finansierade med offentliga medel, däribland strukturfonderna.
ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI Vice talman
Romana Jordan Cizelj (PPE-DE). – (SL) Nanovetenskap och nanoteknik har stora möjligheter att bidra ytterligare till mänsklighetens välstånd. Men också politiken bör bedrivas i linje med den tekniska utvecklingen, oavsett om detta sker genom olika initiativ eller lagstiftningsåtgärder. Här måste vi främja utveckling och införa lagstiftning som förhindrar missbruk och begränsar riskerna. Mot denna bakgrund är kommissionens dokument mycket viktigt.
Men vi är ganska sena med att ta upp denna fråga. Parlamentet, kommissionen och rådet kommer snart att avsluta förhandlingarna om det sjunde ramprogrammet. Detta program omfattar vissa grundläggande delar av handlingsplanen, till exempel forskning, innovation och, i viss utsträckning, mänskliga resurser. Jag hoppas verkligen att parlamentet har varit seriöst i sina förhandlingar och har förespråkat en lämplig roll för nanotekniken, både genom att definiera ämnesområdena för forskningen och genom att försöka åstadkomma en betydande ökning av forskningsfinansieringen.
I detta avseende finns det ett område som fortfarande är öppet och som i handlingsplanen anges som nödvändigt för att åstadkomma den kritiska massan för infrastruktur. Det handlar om att knyta samman universitet, forskningsorganisationer och näringsliv och rekommendationen är att detta mål bör uppfyllas med hjälp av befintliga mekanismer. Under tiden har det uppstått en livlig diskussion om det så kallade europeiska tekniska institutet, som är en vidareutveckling av denna idé om att åstadkomma den kritiska massan med betoning av de mänskliga resurserna.
Vi måste ta hänsyn till de välgrundade slutsatser som redan har dragits om nanovetenskap och nanoteknik när vi fattar beslut om att utveckla kommande mekanismer för att åstadkomma den kritiska massan. I detta avseende vill jag betona att vi måste underlätta samarbetet både med de grupper som redan har visat spetskompetens i forskningen och med grupper som har stor potential för att uppnå spetskompetens inom en relativt kort period. Nanovetenskap och nanoteknik kan vara ett av försöksområdena för att upprätta ett ännu närmare förhållande mellan de tre sidorna i den så kallade kunskapstriangeln.
Slutligen vill jag gratulera föredraganden till ett ypperligt arbete.
Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Enligt den senaste undersökningen från Världsekonomiskt forum står innovationskapaciteten för omkring 30 procent av de mest utvecklade ländernas konkurrenskraft, och detta gäller särskilt för nanoteknik. Användningen av nanoteknik inom medicin ger till exempel möjlighet till bättre behandlig av cancer, hjärtsjukdomar, Alzheimers och Parkinsons, som tillsammans orsakar två tredjedelar av dödsfallen i EU.
Detta är ett område där EU:s forskningsinstitutioner och företag är världsledande. Enbart i Nederländerna har den nanotekniska industrin en omsättning på 20 miljarder euro och regeringen investerar rekordstora belopp i industrin, till exempel i centret för molekylärmedicin i Eindhoven. Då detta är ett exempel på en aktiv strategi, med den inställning som världsutvecklingen och konkurrensen ropar efter, gör företagen likadant.
Behovet av att göra val, av investeringar och av stöd till grundläggande infrastruktur i EU – allt detta uttrycks väl i Ransdorfbetänkandet. Därav följer att kommissionens, medlemsstaternas och de regionala myndigheternas uppgift är att arbeta tillsammans med industrin och de små och medelstora företagen för att se till att detta tillämpas i industriproduktionen i denna del av världen. Det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling, de europeiska teknikplattformarna och kunskapsregionerna har tillsammans med strukturfonderna lagt en god grund, särskilt i fråga om finansieringen. Sedan har vi riskerna. Dessa måste naturligtvis övervägas, särskilt på global nivå inom Unesco och OECD.
Slutligen ser vi denna höst kommissionsledamot Janez Potočnik sätta igång med en färdplan för forskningsinfrastruktur som borde visa vilka regioner, områden eller kluster som verkligen har potential att möta utmaningen med global konkurrens. Investeringar handlar inte om en global kompetensflykt utan borde skapa en kompetensvinst – en vinst för EU:s ekonomi och för välståndet hos befolkningen i EU.
Janez Potočnik , ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill kortfattat svara på och sammanfatta vad jag anser att budskapet från dagens debatt om innovation, finansiering, risker, etik och regelverk är. Jag tar upp dem en och en.
När det gäller innovation råder det inga tvivel om att nanovetenskap och nanoteknik har mycket hög potential. Nanovetenskap påminner mycket om informationsteknik. Ett genombrott på detta område skulle alltså få resultat i alla sektorer. Det är därför som det är mycket viktigt att fästa stor uppmärksamhet vid innovation.
Om vi jämför oss med Förenta staterna ser vi att vi på många områden inte har halkat efter. Ett område som vi verkligen har halkat efter på är dock informationsteknik. Om man tittar på hur mycket pengar vi satsar på innovation, forskning och utveckling ser man att vi halkar efter på både det strukturella och det globala planet. Vi bör inte göra samma misstag när det gäller innovation.
Vi försöker att engagera europeiska teknikplattformar, gemensamma teknikinitiativ, vilket vi är mycket aktiva i, och företagen på detta område. Jag håller med om att frågan om immateriella rättigheter också är viktig, och det är därför som den har fått särskild uppmärksamhet i handlingsplanen.
Nu går jag över till finansiering, som behandlas mycket noggrant ur två aspekter. Ett är så klart nanovetenskap och nanoteknik och det andra är informations- och kommunikationsteknik. Det finns dock fler frågor, nämligen de som kommer att behandlas i Europeiska forskningsrådet, inom programmet Människor och programmet Kapacitet och inom infrastruktur – frågor med anknytning till regional utveckling. Det är därför mycket svårt att jämföra de medel som nu avsatts för det sjätte ramprogrammet med de medel som kommer att användas i det sjunde ramprogrammet. Det jag kan säga är att finansieringen kommer att öka avsevärt jämfört med hur situationen ser ut i dag.
Om vi återigen jämför finansieringen i EU med den i Förenta staterna får vi inte glömma att ramprogrammet får 5 procent av EU:s offentliga finansiering. Om man jämför hur mycket offentlig finansiering som går till nanovetenskap är det därför uppenbart att det är 30 procent av den offentliga finansieringen i EU. Uppenbarligen ger vi nanovetenskapen proportionellt sett mer uppmärksamhet än vad medlemsstaterna gör. Det måste understrykas på ett tydligt sätt.
För det andra bör två tredjedelar av finansieringen under normala förhållanden komma från den privata sektorn, som vi måste uppmärksamma. En av de saker som vi fick reda på – och som offentliggjordes i augusti 2006 – var alltså vad som var avgörande för de företag som forskar på området i EU. För det första att det finns en marknad och för det andra kunskapspoolen, inte lönenivån. Lönenivån är nästan irrelevant när vi talar om kunskap och om forskning och utveckling. Det är dessa områden som måste uppmärksammas.
För det tredje är det sant att vi inte vet allt när det gäller riskerna, och det skulle vara hyckleri att säga att vi visste allt eftersom det inte är sant. Men vi vet mycket, och jag håller med dem som sa att vi måste tillägna frågan ordentlig uppmärksamhet i det sjunde ramprogrammet. I handlingsplanen har frågan om risker också fått stor uppmärksamhet. En informell insamling av bidrag till ytterligare projekt i det sjunde ramprogrammet har nyligen fullbordats. Det är också oerhört viktigt att vi hanterar frågor om risk på ett öppet sätt och att vi utbildar folk på rätt sätt.
När det gäller etik står det klart att vi måste bibehålla de höga etiska standarder och principer som vi alltid har uppfyllt och uppmärksamma dessa vederbörligt.
När det gäller regelverket utgör lagstiftningsfrågorna slutligen återigen en viktig del av handlingsplanen. De har samlats där, och kommissionen arbetar i nära samverkan med generaldirektoraten för forskning och de generaldirektorat som är aktiva inom lagstiftningsfrågor samt med utomstående experter för att ta itu med olika osäkerheter beträffande potentiella faror och exponering, för att ta itu med kunskapsluckorna och för att fortsätta att utveckla riktlinjer och metoder. Hur lämplig den befintliga och framtida lagstiftningen om nanoteknikprodukter är undersöks också noggrant.
Sammanfattningsvis råder det inga tvivel om att vi behöver ett balanserat tillvägagångssätt som är öppet och tar stor hänsyn till folkhälsa, säkerhet, miljö och konsumentskydd men som är inriktat på att utnyttja den enorma potential som nanovetenskap och nanoteknik har inom forskning och innovation. Dagens betänkande var ett mycket bra tillfälle att lyfta fram alla dessa delar av vårt tillvägagångssätt, och jag vill tacka ledamöterna för deras uppmärksamhet av dessa frågor, det stöd som vårt arbete har fått och de farhågor som har uttryckts.
Talmannen. – Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
5. Mer och bättre EU-bistånd: 2006 års paket för effektivare stöd (debatt)
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0270/2006) av Alain Hutchinson för utskottet för utveckling om ”Samarbeta mer, samarbeta bättre: 2006 års paket om effektivitet i EU:s bistånd” (2006/2208 (INI)).
Alain Hutchinson (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det betänkande som jag hoppas att vi kommer att rösta för i dag är en direkt följd av de tre meddelanden från kommissionen som bildar det vi kallar ”2006 års paket om biståndseffektivitet” och betänkandet handlar därför i vidare bemärkelse om hur vi ska uppnå målet att förbättra EU:s utvecklingssamarbete. Detta om innehållet.
Angående det som står på spel här – eller rentav det som är utmaningen – kunde det inte vara tydligare: Hur ska vi i EU avsevärt kunna förbättra det faktiska bistånd vi ger till länderna i syd? Med andra ord, hur ska vi se till att det bistånd som vi beviljar dessa länder på ett mycket mer systematiskt sätt omsätts i konkreta framsteg som verkligen förändrar livet för de miljoner människor som lever under mänskligt sett oacceptabla förhållanden?
Det finns nu en gemensam medvetenhet om att vi skulle kunna ge bättre bistånd och det har gjorts politiska åtaganden som tillåter oss att prioritera denna fråga i vår politik för utvecklingssamarbete. Vi har ett samförstånd inom EU om utvecklingen och även en ny strategi för Afrika. Detta är utmärkt. Dessutom håller lagstiftning och tekniska bestämmelser på att införas. Det enda som återstår är att genomföra allt detta i praktiken, om jag så får säga.
Bland de många frågor som vi har behandlat i detta betänkande kan följande nämnas: den faktiska definitionen av utvecklingssamarbete och därmed av vad varje medlemsstat legitimt kan räkna in som offentligt utvecklingsbistånd, den minsta biståndsnivå som ska uppnås om våra åtaganden ska uppfyllas, utveckling mot obundet bistånd, som medlemsstaterna – i varje fall ett antal – är uppenbart tveksamma till, bristen på indikatorer för att mäta förbättringarna i EU:s bistånd, och – än en gång – farhågorna hos aktörerna på plats, som noterat en viss ovilja att låta mottagarländerna delta i strategierna och programmen för dessa länder.
I tillägg till dessa specifika frågor som ger en viss uppfattning om hur mycket som återstår att göra för att förbättra vårt bistånd rent praktiskt, finns tre hörnstenar – komplementaritet i insatserna, samordning av programmen och sammanhållning i politiken – som bildar en ram för vårt arbete och utgör en särskilt viktig mall för hur vi ska tolka de åtgärder vi kommer att behöva vidta under de närmaste åren i fråga om samarbete.
När det gäller insatsernas komplementaritet, oavsett om detta gäller sektorsvis eller geografiskt, ger fördelningen av arbetet upphov till ett visst motstånd och ett antal svårigheter. Genom att inta en öppen och djärv hållning borde vi kunna lösa dessa problem. Det går inte att reducera diskussionen till en sammandrabbning mellan medlemsstaternas protektionism och Bryssels centralism, även om det utan tvekan är bra att se upp för överdriven centralisering, som präglas av en toppstyrd inställning till planeringen och framför allt av ett minskat deltagande från partnerländernas och det civila samhällets sida när strategier och prioriteringar utarbetas.
Faktum kvarstår att en centraliserad samordning mellan medlemsstaterna och kommissionen utan tvekan skulle skapa fördelar och framför allt göra det möjligt att undvika dagens situation där en mängd olika aktörer gör samma sak i samma land eller region. Av givaratlasen framgår det till exempel tydligt att det finns glömda kriser eller det som kallas övergivna länder samtidigt som det finns situationer som den efter tsunamin, där mottagarländerna inte kan ta emot den enorma mängd bistånd som ges vid ett enda tillfälle.
Även om det har talats om samordning i flera år återstår enorma svårigheter i fråga om att harmonisera förfaranden och förbättra samordningen av EU:s olika samarbetsprogram. Dessutom är det inte bara gemenskapens olika politikområden som måste stämma överens internt; det måste också finnas en enhetlig inställning till beslutsfattandet inom de olika geografiska områden som vår utvecklingspolitik omfattar. Just dessa punkter finns med på dagordningen för det finska ordförandeskapet, som har beslutat att ägna en stor del av sitt arbete åt denna fråga.
Om vi därför i vårt betänkande tyckte det var bättre att begränsa oss till att betona vikten av denna aspekt och att vänta och se vad den nära framtiden bär med sig, vill jag ta detta tillfälle att ta upp denna fråga, som jag anser är avgörande och i slutänden påverkar själva grundvalen för alla samarbetsinitiativ eller rentav för alla politiska projekt.
Som vi vet – eftersom det tas upp regelbundet – fortsätter det varje dag, just nu, att anlända båtar till den spanska kusten – det vill säga till våra kuster – med hundratals människor ombord som försöker fly från ett öde som de har bestämt sig för att undkomma med risk för sina egna liv. Denna situation skapar naturligtvis frågor om gränskontroll, hantering av migrationsflöden och politiken för att integrera invandrargrupper. Dessutom väcker den på ett slående sätt frågan om hur effektiv vår samarbetspolitik är och hur väl denna politik kan samordnas med våra andra politikområden.
Jag vill inte sänka mig till att göra en karikatyr, men vad för slags samarbete är detta – ett samarbete som har pågått i över 40 år – som leder till att de människor vi påstår oss hjälpa bara har en enda önskan: att undkomma de förhållanden som de lever under, till vilket pris som helst? Låt oss inte skräda orden. Jag tycker att detta låter som ett misslyckande. Hur ska länderna i syd uppfatta en samarbetspolitik som beviljar ett belopp på 50 miljarder euro per år, samtidigt som den kombineras med en politik som kräver att de ska betala tillbaka en skuld där de årliga återbetalningarna är fyra gånger så höga som det beloppet?
Hur kan vi fortsätta att på alla sätt hävda att vi är fast beslutna att underlätta utvecklingen i länderna i syd, samtidigt som vi fortsätter att pracka på dem frihandelsregler som de inte kan följa under de förutsättningar vi påtvingar dem? Hur kan vi gå med på att bekämpa fattigdomen samtidigt som vi inte gör någonting för att bekämpa de strukturella orsakerna till denna fattigdom?
Sanningen är att hur effektiv den än är kan politiken för utvecklingssamarbete aldrig i sig lösa de många problemen i länderna i syd. Det är med just detta i åtanke som vi behöver förbättra utvecklingssamarbetet, eftersom detta samarbete kommer att bli effektivare i ju större utsträckning det lyckas göra EU medvetet om behovet av att bedriva en övergripande politik som är helt och hållet inriktad på ett gemensamt prioriterat mål: framväxten av en mer rättvis värld präglad av större solidaritet.
Charlie McCreevy , ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag talar för min kollega, Louis Michel, som inte kan vara här denna morgon. Jag vill börja med att tacka föredraganden, Alain Hutchinson, och utskottet för utveckling för ett konstruktivt betänkande om biståndseffektivitet, som är en mycket viktig fråga för EU:s utvecklingspolitik.
Att förbättra både kvantiteten och kvaliteten på vårt bistånd är utan tvivel ett av de viktigaste åtagandena i det europeiska samförståndet om utvecklingspolitik som 2005 fick stöd av samtliga medlemsstater, kommissionen och parlamentet. Samförståndet är ett viktigt dokument för oss alla. För det första öppnar det en ny dimension för samarbete mellan de 25 medlemsstaterna och kommissionen. För det andra lyfter det, för första gången i EU:s historia, fram vår gemensamma europeiska vision och de gemensamma principer och mål som styr vår utvecklingspolitik. För det tredje behandlar dokumentet kommissionens komparativa fördel och målet att omfördela medlemsstaternas verksamheter för att få en bättre och högst nödvändig samverkan.
Kommissionen bör främja EU:s inverkan på utveckling och utveckla den europeiska biståndseffektiviteten, vilket framgick av samtliga debatter om det europeiska samförståndet om utvecklingspolitik. EU måste vara en ledande kraft i internationella forum som arbetar med biståndseffektivitet, särskilt i OECD och kommittén för utvecklingsbistånd där kommissionen är fullvärdig medlem enligt stadgarna. Ett starkt EU ger en stark kommitté för utvecklingsbistånd.
Det är med detta i åtanke som kommissionsledamot Louis Michel har föreslagit ett paket med konkreta målsättningar i fråga om biståndseffektivitet som antogs av rådet under våren 2006. Kommissionens tillvägagångssätt för biståndseffektivitet har sin utgångspunkt i praktiska erfarenheter, goda exempel och partnerländernas förväntningar. Det är fast förankrat i Parisdeklarationens principer om harmonisering, ägarskap, givaranpassning och förvaltning för resultat.
Parlamentet har i tidigare resolutioner och återigen i detta betänkande klargjort att det stöder kommissionen och dess insatser för att stärka samordning av och samstämmighet mellan både kommissionens och EU:s åtgärder på utvecklingsområdet. I betänkandet lyfts tre viktiga områden fram där framsteg behöver göras under 2007, och jag vill kommentera dem kort.
Det första är att stärka komplementaritet och arbetsfördelning: Dessa frågor är av avgörande betydelse för kommissionen. EU:s givaratlas har verkligen understrukit de luckor och det dubbelarbete i fråga om givarnas insatser som är i vägen för ett effektivare bistånd. För att kunna ta itu med dessa brister inledde kommissionen en process med medlemsstaterna i syfte att ta fram praktiska regler för en bättre arbetsfördelning mellan EU:s givare. Diskussioner förs för närvarande, och detta initiativ bör kunna tas i bruk genom rådets slutsatser 2007.
Det andra området är den gemensamma programplaneringen för bistånd. EU har nu en gemensam ram till sitt förfogande som antogs förra våren. Inom ramen planerar man att utarbeta en gemensam diagnos och analys i partnerländerna, i nära samarbete med de berörda medlemsstaterna, för att fastställa gemensamma praktiska lösningar. Partnerländerna och det civila samhället har en viktig och aktiv roll i denna process. I stället för att uteslutas från dessa diskussioner är det civila samhället starkt engagerat i inrättandet av länderdiagnoser för att se till att det har fullt ägarskap. Detta tillvägagångssätt ligger helt i linje med det som används för gemenskapens programplanering.
När det gäller det tredje området vill jag säga några ord om ett viktigt instrument för att förbättra arbetsfördelningen och samordningen, nämligen medfinansiering. Kommissionen kommer 2007 att lägga fram särskilda förslag om hur man kan främja användningen av medfinansiering som ett instrument för att stödja arbetsfördelningen bland givare och hjälpa de medlemsstater som bygger upp sin utvecklingskapacitet. Parlamentet har varit ihärdigt i sin välgrundade begäran till kommissionen om att säkerställa samordning mellan medlemsstaterna för att effektivisera utvecklingsfinansieringen. Kommissionen har, som ni ser, tydligt intagit en välvillig hållning och kommer, i nära samarbete med medlemsstaterna, att använda alla tillgängliga instrument för att genomföra en förbättrad biståndseffektivitet. Jag kan bara förespråka att Europaparlamentet använder det gemensamma utvecklingsmötet med de nationella parlamenten i oktober som ett tillfälle att öka stödet för dessa initiativ.
Det är viktigt att EU ser till att dess politiska ambitioner matchar dess finansiella status som den största internationella givaren. I detta hänseende har parlamentet en viktig roll att spela för att hjälpa medlemsstaterna att påskynda sina reformer och göra de kulturella förändringar som krävs enligt detta nya gemensamma arbetssätt. Framgång på den fronten har avgörande betydelse för att vi ska uppnå våra utvecklingsmål och ta ledningen på den globala utvecklingsagendan.
Kom ihåg att det främsta målet är att vinna i kampen mot fattigdom. Det är endast genom att agera tillsammans och på bästa sätt göra användning av alla tillgängliga instrument som vi kan nå framgång. Tack vare det europeiska samförståndet för utvecklingspolitik har vi nu alla instrument som krävs för att uppnå detta mål. Vi måste se till att dessa åtaganden står högt på vår politiska agenda och att vi inte går miste om denna verkliga möjlighet att genomföra våra ambitiösa politiska åtaganden. Det handlar inte bara om politik, det handlar också om kollektiv trovärdighet.
Margrietus van den Berg (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (NL) Herr talman! Först måste vi tacka Alain Hutchinson för detta viktiga betänkande. Om utvecklingsbiståndet ska vara effektivt måste EU:s inställning till bistånd och handel hänga ihop. Om vi vill uppnå millenniemålen 2015 måste bistånd och handel komplettera varandra – vilket de mycket väl kan – men verkligheten är tyvärr att de ofta inte gör detta. Bistånds- och handelspolitiken – inklusive jordbruk – bedrivs alltför ofta isolerade från varandra och det är säkert en anledning till att det kommer att ta oss ytterligare ett århundrade att förpassa fattigdomen i Afrika till det förgångna.
Just nu sägs det inte mycket om enhetligheten i EU:s politikområden. Kommissionsledamot Peter Mandelsons förhandlare predikar om frihandel styrd av globala regler samtidigt som kommissionsledamot Louis Michels folk arbetar för utveckling och förverkligande av millennieutvecklingsmålen och politiken för jordbruksstöd strider mot båda lägrens målsättningar. Det tycks inte finnas något samröre alls mellan de olika politikområdena.
I denna situation är det tyvärr alltför ofta utvecklingsaspekten som trängs ut. Handelshänsyn tar till exempel allt för stort utrymme i de ekonomiska politiska överenskommelserna, de välkända – eller ibland möjligen ökända – positiva ekonomiska agendorna. När det handlar om utveckling hänvisas de som söker bistånd alltför ofta till befintliga fonder och det finns alldeles för litet som tyder på en verkligt integrerad metod, som verkligen skulle betyda att extra pengar och nya utvecklingsplaner läggs fram, trots det faktum att det är avtalen om ekonomiskt partnerskap, som utgår från förbättrat lokalt samarbete, som skulle kunna bidra till att göra biståndet effektivare.
I detta avseende måste vi förutsätta att försiktighetsåtgärder måste vidtas inom utvecklingsområdet för att skydda de svagare förhandlingsparterna så att ärliga överenskommelser och en realistisk tidsplan kan växa fram ur avtalen om ekonomiskt partnerskap. Om handeln verkligen ska få en skjuts är det nödvändigt att till exempel reformera skattesystemet genom att ersätta de tullar som tas ut vid gränserna, det måste finnas starkare offentliga och sociala serviceinstitutioner, bättre utbildning och hälsovård. Den nuvarande bristen på samordning och sammanhållning är inte bara ineffektiv utan oacceptabel eftersom den strider mot artikel 178 i fördraget.
En av anledningarna till detta är att handelsexperternas, eller omvänt, de utvecklingsansvarigas, kompetens och sakkunskap ofta inkräktar på den andra partens arbetsområde, en annan är bristande vilja att summera de faktiska kostnaderna och fördelarna med integrerad utveckling och att tillsammans – det vill säga även i rådet – söka ny finansiering av den. Dessutom är det ofta så att EU:s politik – inom områden som bland annat jordbruk, handel och utveckling – ofta motverkar sig själv, exportbidrag gör det möjligt för jordbruket att dumpa sin produktion i Nordafrika, vilket leder till ökad arbetslöshet där. De som har ansvar för invandringen klagar över strömmen av ekonomiska flyktingar från området och ger inte så mycket bistånd, utan föredrar att arbeta med goda överenskommelser på den regionala arbetsmarknaden.
Det enda som skulle kunna leda till en avsevärd förbättring av situationen skulle vara en sammanhängande EU-agenda från kommissionen och rådet. Global handel är viktig och ger stora fördelar genom att göra det möjligt för utvecklingsländerna att ta sig ur den onda fattigdomscirkeln. Det finns mycket att vinna på en god kombination av bistånd och handel och arbetet med att föra dem samman får inte stå i vägen för dessa länders utveckling; det är så vi kommer att kunna uppnå millenniemålen. Det jag efterlyser är en sammanhängande EU-agenda; det nya instrumentet för biståndssamarbete kan tillhandahålla en sådan inom en samlad ram.
Tokia Saïfi, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först vill jag tacka föredraganden, Alain Hutchinson, för kvaliteten i hans arbete med detta viktiga ämne som är så avgörande för vår framtid. Jag gratulerar honom.
År 2005 var fullt av avgörande händelser för utvecklingsbiståndet. Om saker och ting verkligen har kommit igång nu, låt då våra ord övergå i handling. Mot denna bakgrund kan vi bara välkomna EU:s och ett antal medlemsstaters insatser för att väsentligt öka utvecklingsbiståndet. Men det är uppenbart att även om ekonomiska resurser är nödvändiga för ett effektivt bistånd, är det inte tillräckligt.
Utvecklingsförfarandena måste övervakas noga om det ska gå att mäta resultatet av denna politik. Utvecklingsbiståndet måste vara lika ambitiöst i fråga om kvalitet som i fråga om finansiering, om fattigdomen ska kunna minskas märkbart. Med detta i åtanke vill jag betona vikten av att införa nyskapande finansieringsmekanismer som ger tillgång till stabila och förutsägbara resurser. Därför välkomnar jag inrättandet av Unitaid vid Förenta nationernas senaste toppmöte. Detta kommer att underlätta för utvecklingsländerna att få tillgång till läkemedel. Vid en tidpunkt då denna mekanism fortfarande är i sin linda får vi hoppas och be att den kommer att visa sig effektiv och skapa ett engagemang från flera länder än dem som liksom Frankrike redan deltar.
EU måste spela rollen som dirigent för att åstadkomma en bättre fördelning av uppgifterna inom ramen för utvecklingsbiståndet. Denna samordning måste göras både på EU-nivå och på plats och mottagarnationerna måste också delta. Åtgärdspaketet för att skapa ett effektivt bistånd är första steget. EU och dess medlemsstater har samma ambitioner i fråga om utveckling. Låt oss därför anta utmaningen med att skapa ett effektivt och öppet bistånd och samtidigt stå fast vid våra åtaganden.
Miguel Angel Martínez Martínez, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! När vi i förrgår träffade Liberias president och försökte ge henne en kortfattad beskrivning av Europaparlamentets viktigaste insatser inom biståndsutveckling betonade vi att socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har ett dubbelt åtagande: att frigöra mer resurser för denna uppgift – vilket vi anser är en prioriterad fråga bland EU:s ansvarsområden – och att se till att de tillgängliga resurserna används så effektivt som möjligt för att åstadkomma verkliga resultat när det gäller att möta en alltmer allvarlig och ofrånkomlig utmaning.
I detta avseende är det betänkande som min vän och kollega Alain Hutchinson har utarbetat ett mycket viktigt dokument i fråga om stringens och djup och med hänsyn till den tid då det utarbetas: en tid när den allmänna opinionen inom EU börjar bli medveten om att EU både mot bakgrund av solidaritetsprincipen och med anledning av strömmen av emigranter som flyr från underutvecklingen till våra länder, inte har något annat val än att inrikta alla sina insatser mot att utveckla och stabilisera länderna i syd.
Hutchinsonbetänkandet och föredragandens mycket berömvärda resolutionsförslag, som vi säkerligen kommer att godkänna med en överväldigande majoritet, är inte bara ännu ett dokument i mängden bland dem vi debatterar här i parlamentet. Eftersom jag helt instämmer i förslagen i betänkandet ska jag inte upprepa dess innehåll. Jag vill dock säga att betänkandet är särskilt betydelsefullt en dag som i dag, när det verkar som om vi för bara några timmar sedan nådde ett gott resultat i förhandlingarna om det nya rättsliga instrumentet för att finansiera vårt utvecklingssamarbete.
Jag vill också säga att betänkandet är ett stycke äkta doktrin och att det innehåller många idéer och förslag som rådet och framför allt kommissionen måste ta hänsyn till för att öka effektiviteten i vårt arbete inom samarbetsområdet.
Vi i Europaparlamentet, i utskottet för utveckling och, naturligtvis, inom den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet måste åta oss att se till att Alain Hutchinsons förslag inte bara förblir ett konstaterande av goda avsikter där resultatet uteblir. Vi måste arbeta för att se till att förslagen blir ett slags vägledare för våra insatser, att den effektivitet vi skapar på detta område bidrar till att fler och bättre objektiva resultat uppnås, vilket ytterligare motiverar att större och mer generösa budgetar anslås inom ett område som inte längre är en sekundär eller perifer fråga eller bara är ett sätt att lindra våra samveten, och att detta område omvandlas till en verkligt prioriterad fråga inom EU:s politik.
Gabriele Zimmer, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag tacka Alain Hutchinson för hans enastående betänkande, som min grupp kommer att stödja förbehållslöst.
Redan år 2000 åtog sig FN:s generalförsamling uppgiften att göra det möjligt att mäta framgångarna, sätta mål och visa var framgångarna hade gjorts, en uppgift som ledamöter från alla grupper i parlamentet har tagit på största allvar de senaste åren. Också för oss är millennieutvecklingsmålen den måttstock vi använder för att mäta effektiviteten i det vi gör i fråga om utvecklingspolitiken.
Vi ansåg att FN:s interimsrapport var alarmerande eftersom den visade att de uppsatta målen inte hade nåtts och att även om den sortens misslyckande visserligen ger välbetalda EU-medborgare dåligt samvete, innebär det döden för miljontals fattiga människor och ett liv utan utbildning för miljontals unga kvinnor. Detta borde vara en tillräckligt god anledning för kommissionen att se över effektiviteten i sin biståndsverksamhet och det ger sannerligen oss tillräckligt goda skäl att se närmare på kommissionens självanalys, så låt mig än en gång gratulera Alain Hutchinson till hans goda arbete med att klart och tydligt tala om för kommissionen vad den bör göra.
Med detta sagt vill jag emellertid ta tillfället i akt och betrakta parlamentets roll, för vi delar i viss utsträckning ansvaret för detta misslyckande. Det är uppenbart att vi i åratal har gått med på budgetar som inte åstadkommit det som de var avsedda att göra, men hade vi någon möjlighet att fatta bättre beslut? Har vi tillgång till tillräckligt med information för att kunna utöva vår övervakningsroll? Jag tvivlar på det. Hittills har kommissionen inte lagt fram några övertygande bevis för att den har hanterat projekt på ett sätt som bidragit till de åtta millennieutvecklingsmålen, och de budgetuppgifter som vi har varit tvungna att utgå ifrån i våra beslut är begränsade.
År 2005 uppmanade vi Europeiska investeringsbanken att genomföra en riktmärkning av sin utlåning, det vill säga utvärdera alla lån med avseende på hur de bidragit till millennieutvecklingsmålen. De medel som vi kontrollerar kan för närvarande inte analyseras på detta sätt och eftersom det inte finns någon institution som skulle kunna ta över vår övergripande uppgift att övervaka vad som händer med pengarna, bör vi också kräva att vi, Europaparlamentet, får permanent rätt att delta i utvecklingen av biståndssamarbetet, det vill säga delta i planeringen av Europeiska utvecklingsfonden.
Det behöver läggas fram förslag på både nationell och regional nivå med fastställda mål och milstolpar för att gradvis uppnå millennieutvecklingsmålen och vi kommer i framtiden att vilja få rapporter från kommissionen för varje land och varje region, indelade i sektorer och projekt, samt rapporter med förteckningar över de projektföretag och konsultföretag som ingår, och detaljerade beskrivningar av de medel som dessa har beviljats.
De 65 viktiga förslag som ingår i Hutchinsonbetänkandet visar tydligt att parlamentet verkligen har en kompetens som bör utnyttjas i framtiden, men jag anser att det också finns en andra pelare av kompetens, vid sidan av regeringarna i målområdena, i form av de institutioner som är verksamma i dessa områden, som måste delta i mycket högre utsträckning. Ett tillvägagångssätt kan vara att enskilda givare i en viss region tar på sig ledande roller inom vissa sektorer; detta förespråkas inte bara i betänkandet, utan även vi bör överväga möjligheten att använda Europeiska unionens ekonomiska inflytande – som är större än FN:s – för att ta över ledarskapet för ett av de åtta millennieutvecklingsmålen, och mitt förslag är det som handlar om vatten.
EU skulle åta sig att tillsammans med lokala partner trygga den afrikanska kontinentens dricksvattenförsörjning och omhändertagande av avloppsvatten. Detta skulle lända oss mer till heder än den senaste skandalen där dricksvatten förgiftades av europeiska företag, och därför bör vi uppmana kommissionen att utarbeta en tidplan där det anges när det bör vara möjligt att förse alla större städer söder om Sahara med hållbara system för dricksvattenförsörjning och omhändertagande av avloppsvatten och vi bör kräva regelbundna rapporter om hur detta arbete fortskrider.
Jag vill att kommissionen ska tala om för oss om den över huvud taget har tillgång till de strukturer som skulle kunna utgöra en grundplan för en sådan uppgift och om den håller med om att det internationella samfundet behöver den typen av specialiserat center. Vi måste hitta bättre sätt att sammanföra dem som arbetar på fältet med beslutsfattare och givare och jag föreslår att kommissionen vartannat år anordnar en internationell konferens om Afrikas utveckling med den uttryckliga målsättningen att göra beslutsfattare och givare medvetna om vad som behövs och om vad man har lärt sig av erfarenheterna. En möjlighet är att anordna en utställning över framgångsrika och misslyckade projekt, där de förra lyfts fram.
Det skulle också innebära en möjlighet att rekrytera nya specialiserade arbetstagare inom området för utvecklingssamarbete, särskilt unga sådana.
Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! När man frågar människor vilken den dominerande globala stormakten är svarar de alltid Förenta staterna. Men det är Europeiska unionen som står för mer än hälften av det offentliga biståndet i världen och som är den största givaren i världen. Tyvärr medför denna prestation inte att EU är ledande på den internationella arenan. Vi säger ”union” men vi tänker i termer av ”medlemsstater”, eftersom det i Europeiska rådets beslut från december 2005 i Bryssel klart och tydligt anges att 80–90 procent av nytt bistånd till utvecklingsländer måste komma från medlemsstaterna.
Vi bör fråga oss om vi i framtiden kommer att vara beredda att betrakta skuldavskrivningar för vissa länder, nu senast Irak och Nigeria, som en form av utvecklingsbistånd. Det är en enkel lösning för EU, men i verkligheten innebär det en minskning av det bistånd som faktiskt ges till utvecklingsländerna. Bortsett från skuldavskrivningarna höjdes ändå det faktiska biståndet till fattiga länder med fem miljarder förra året. Vissa hänvisar till detta belopp som ”bara fem miljarder”, andra säger ”hela fem miljarder”.
Sammanfattningsvis, som representant för en ny medlemsstat i EU, vill jag säga att de nya, fattigare länderna i EU befinner sig i en helt obekant situation. Vi är en del av Europeiska gemenskapen och vill åta oss de skyldigheter detta innebär. Våra länder måste förstå att det finns ännu fattigare länder än vi i världen.
Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! Även jag vill gratulera föredraganden till ett mycket bra betänkande. I sina 65 punkter tar han upp många av de områden och faktorer som är nödvändiga för att ge mer och bättre bistånd. Han diskuterar de nyskapande finansieringskällorna för utveckling och behovet av ett tillvägagångssätt som omfattar skuldavskrivning för att ge utvecklingsländerna större handlingsutrymme i kampen mot fattigdomen, och naturligtvis betonar han även att det måste finnas en konsekvens mellan de olika politikområdena. Vårt bistånd kommer bara att vara effektivt om det finns en större överensstämmelse mellan politikområdena.
Det är uppenbart att effektivitet inte får undergräva den ansvarsskyldighet som krävs. Just vid en tid när ännu större resurser läggs på utvecklingssamarbete i form av direkta budgetstöd, krävs det tillräckliga resurser för att skapa ett oberoende och kritiskt civilt samhälle. Om givarländerna vill effektivisera sitt bistånd är de inom många områden beroende av icke-statliga organisationer för att se till att biståndet verkligen används för att minska fattigdomen och att det verkligen når de fattiga och missgynnade i partnerländerna.
Medlemsstaterna måste hålla sina åtaganden om finansieringen av utvecklingsbiståndet, det vill säga 0,56 procent av deras bruttonationalprodukt år 2010 och 0,7 procent år 2015. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att skuldavskrivning inte ska räknas med här. Enligt de senaste siffrorna från OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd definierade EU år 2005 skuldlättnader för framför allt Irak och Nigeria som utvecklingsbistånd, trots att det i Monterreyöverenskommelsen uttryckligen anges att finansiella resurser för skuldlättnader inte ska tas från biståndsutvecklingsfonder, som normalt är avsedda att vara direkt tillgängliga för utvecklingsländer.
Europaparlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att årligen upprätta korrekta förteckningar där det tydligt framgår vilka anslag som ges direkt till utvecklingsbistånd. Precis som föredraganden sa, måste EU:s och medlemsstaternas bistånd samordnas så att de kompletterar varandra och är sammanhängande. Många partnerländer är överväldigade av antalet givare: parallella projekt leder ofta till en onödig dubblering av strukturer och hindrar till och med utvecklingen ibland. Det går bara att lösa detta problem genom en bättre samordning av utvecklingssamarbetet i gemenskapen och i medlemsstaterna.
I betänkandet föreslås att en arbetsgrupp med företrädare för det civila samhället bör delta. Det bör göras specifika fallstudier för att visa vad som redan fungerar och var det fortfarande behövs en hel del arbete.
Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag välkomnar föredraganden och stöder huvudpunkten i framställningen. EU kan – och måste – bli ledande, inte bara i fråga om biståndets omfattning utan även om dess effektivitet. Vi kan fortsätta att beklaga att beståndet till tredje länder är otillräckligt, men först och främst måste vi försäkra oss om att det bistånd som ändå finns används effektivt. Vi behöver samordna biståndet bättre, göra oss av med onödiga formaliteter och stärka kontrollen för att kunna reagera bättre på en situation i ständig förändring. Europeiska kommissionens roll bör stärkas här, särskilt ifråga om samordningen av biståndsgivandet. Detta är av stor betydelse för de nya medlemsstaterna eftersom deras bidrag till utvecklingsländernas bistånd gradvis ökar. I detta avseende håller Litauen redan på att ändra sin status i Världsbanken, från att vara ett mottagarland till att bli ett givarland, något som i hög grad kommer att underlätta för mitt land att delta i bankens utvecklingsprogram.
En faktor av avgörande betydelse är offentligt bistånd, som hittills inte har varit så stort som det borde. Vi måste verka för uppfattningen bland de nya medlemsstaterna att vi genom att hjälpa utvecklingsländer också hjälper oss själva. I dessa globaliseringstider påminner världen oss om att fattigdom och hunger, oro och naturkatastrofer i Afrika eller Asien också påverkar stabiliteten och levnadsstandarden i Europa och Amerika. Men mottagarländerna måste också visa att de kan förvalta de medel som anförtros dem. Parlamentsledamöterna såväl som EU och mottagarländerna bör ägna största möjliga uppmärksamhet åt detta.
Talmannen. – Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Filip Kaczmarek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Motiveringen i Alain Hutchinsons betänkande inleds med det dramatiska påståendet att det dör 11 barn i minuten i världen till följd av hunger och fattigdom.
Det är svårt att finna en bättre anledning till att ta sig an frågan om effektiviteten i EU:s utvecklingsbistånd. Man kan bara hålla med om att det endast är meningsfullt att öka finansieringen av utvecklingsbiståndet om detta bistånd samtidigt effektiviseras avsevärt. Jag är övertygad om att EU-medborgarna kommer att stödja ett ökat utvecklingsbistånd. Men de kommer inte att acceptera slöseri, ineffektivitet, bristande insyn och bluffverksamhet, och det är därför det är så viktigt att förbättra effektiviteten.
Det är nödvändigt att endast faktiskt bistånd ska klassificeras som bistånd. Därför stöder jag åsikten att en minskning av de fattiga ländernas skuldbörda bör hållas åtskild från utgifter för utvecklingsbistånd. HIPC-initiativet har inte inneburit någon permanent lösning på problemet med de fattiga ländernas skuldsättning. Å andra sidan är det nödvändigt att göra så mycket ekonomiskt bistånd som möjligt direkt tillgängligt för mottagarna. Det är viktigt att inte ge intryck av att en stor andel av dessa medel går till att betala mellanhänder som statstjänstemän och rådgivare. Kravet på att åstadkomma ett djupare, decentraliserat samarbete och på att arbeta direkt med lokala myndigheter i utvecklingsländer bör därför erkännas som värt att stödja.
(Sammanträdet avbröts kl. 11.55. och återupptogs kl. 12.05.)
ORDFÖRANDESKAP: ONESTA Vice talman
Emine Bozkurt (PSE). – (NL) Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga. Parlamentsledamoten Lívia Járóka, som har nominerats till ”årets parlamentsledamot” för hennes beslutsamma kampanj för romernas rättigheter, har utsatts för rasistiska och kvinnofientliga e-brev av ett slag som jag anser inte alls hör hemma här. Detta är oacceptabelt och jag vill att parlamentet ska notera detta.
(Applåder)
Talmannen. – Jag tror att applåderna visar våra kollegers stöd för det ni nyss sa.
Doris Pack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag håller helt och hållet med Emine Bozkurt. Jag tycker det är mycket opassande att en bulgarisk observatör försöker kränka Lívia Járókas värdighet: Det är precis vad hans e-brev gör. Jag förväntar mig att talmannen vidtar kraftfulla åtgärder mot detta. Han hör inte hemma i det här parlamentet.
(Ihållande applåder)
Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Angående en ordningsfråga vill jag protestera mot det tal som Libanons premiärminister Fouad Siniora höll vid talmanskonferensen i går. Han höll ett fullkomligt partiskt och ensidigt tal, och det fanns ingen möjlighet att få ordet för att svara på vad han hade att säga. Det hela var organiserat av de politiska grupperna, vilket kanske inte är så konstigt. Men för att diskussionen ska vara rättvis och balanserad vill jag be talmanskonferensen att skicka en inbjudan till Israels premiärminister eller utrikesminister så att vi kan få höra den andra versionen av historien.
(Livliga applåder)
Talmannen. – Allt det här kommer att vidarebefordras till de behöriga organen.
6. Meddelande om rådets gemensamma ståndpunkter: se protokollet
7. Omröstning
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.
(För resultatet av omröstningen och andra detaljer: se protokollet.)
7.1. Mer och bättre EU-bistånd: 2006 års paket för effektivare stöd (omröstning)
7.2. Fiske av rödspätta och tunga i Nordsjön (omröstning)
7.3. Ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter (omröstning)
7.4. GALILEO (omröstning)
7.5. Den gemensamma immigrationspolitiken (omröstning)
7.6. Situationen i Darfour (omröstning)
7.7. EU:s ekonomiska och kommersiella förbindelser med Indien (omröstning)
– Före omröstningen om ändringsförslag 4:
Sajjad Karim (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag skulle efter ordet ”tandem” vilja infoga följande text: ”med handelsförhandlingar, noterar att övervägande av punkterna på de positiva och negativa förteckningarna för närvarande sker i Safta-rådet”. Sedan fortsätter vi med texten som den är.
Talmannen. – Finns det några invändningar mot detta ändringsförslag?
(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)
7.8. Kvinnor och internationell handel (omröstning)
7.9. Förbättring av fiskerinäringens ekonomiska läge (omröstning)
7.10. Avlägsnande av hajfenor ombord på fartyg (omröstning)
7.11. Nanovetenskap och nanoteknik (2005-2009) (omröstning)
Nirj Deva (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger stödde detta betänkande, men vi håller inte alls med när det gäller punkt 58 i betänkandet där medlemsstaterna uppmanas att arbeta för ”en enda ländergrupp”, dvs. en plats för EU i Internationella valutafonden. Men eftersom detta stycke endast är en ”kvarleva” av en tidigare hållning kan vi stödja betänkandet.
Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Junilistan är som bekant motståndare till bistånd i EU:s regi och det av flera skäl. Biståndspolitik är i likhet med utrikespolitik en nationell angelägenhet och bör därför inte delegeras till Bryssel.
Vi motsätter oss merparten av betänkandet, bland annat uppmaningarna om ökade budgetar. Föredraganden ger sig även in i andra strikt nationella angelägenheter som kontroll och uppföljning av det bilaterala biståndet. Det föreslås även att kommissionen skall genomföra en strategisk planering av medlemsstaternas bistånd. Detta är fullständigt oacceptabelt.
Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag vill lyckönska vår föredragande till detta betänkande som innehåller en rad utmärkta initiativ för att bättre rikta biståndet. EU har en fantastisk historia att berätta om internationell utveckling, ofta betydligt mer imponerande än de flesta av medlemsstaternas. Vi kan dock bättre, mycket bättre, och i detta betänkande finns ett antal bra idéer som jag gladeligen stöder.
Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Junilistans grundläggande synsätt är att fiskefrågor skall hanteras inom redan befintliga internationella organisationer. Det betyder att EU inte skall bedriva en gemensam fiskeripolitik eller fastslå fiskekvoter. Ett hållbart fiske utgör en förutsättning för att fiskerinäringen skall kunna bestå. Erfarenheten visar att EU inte prioriterar ett hållbart fiske. De fiskekvoter som har fastslagits för torsk i Östersjön har till exempel varit föremål för omfattande kritik från bland annat FAO.
David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag ser positivt på detta detaljerade betänkande om de möjligheter och utmaningar som EU och Indien står inför i sin strävan efter närmare bilaterala handelsförbindelser. Jag håller helt och hållet med föredragandens uppmaning att betona hur strategiskt viktiga handelsförbindelserna med Indien är med tanke på landets imponerande ekonomiska utveckling och status som ledare av G20-gruppen i Världshandelsorganisationen.
Samtidigt som landet når internationella framgångar växer klyftan mellan rika och fattiga inom dess gränser, och jag stöder därför betänkandets tonvikt på att hantera handels- och utvecklingsfrågor tillsammans. Indien har ett ansvar gentemot sina invånare att förbättra de grundläggande sociala rättigheterna och uppfylla miljöstandarder. Samtidigt måste EU som global ledare och Indiens huvudsakliga handelspartner arbeta med de indiska myndigheterna för att se till att det allmänna preferenssystemet kan fortsätta att stödja den indiska industrin och att en väl avvägd balans kan hittas mellan behovet av att stärka internationella regler om immateriella rättigheter och säkerställa att traditionell kunskap och tillgång till läkemedel för fattigdomsrelaterade sjukdomar upprätthålls.
Glenis Willmott (PSE), skriftlig. – (EN) EPLP röstar för betänkandet men vill samtidigt framföra att det ser positivt på den roll som den regionala rådgivande nämnden för Nordsjön har som rådgivare och betydelsefull samrådsinstans inom den gemensamma fiskepolitiken. EPLP beklagar även att man i betänkandet inte närmare bekräftar sambandet mellan de åtgärder som vidtagits för förvaltningen av bestånden av rödspätta och tunga i Nordsjön och återhämtningsplanen för torskbestånden. Återhämtningsnivån för torskbeståndet i Nordsjön är låg, och det är viktigt att alla aspekter av fiske som inverkar på den behålls inom ramen för återhämtningsplanen för torskbestånden.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Kommissionen vill ändra förordning (EEG) nr 2092/91, som nu är i kraft, där det fastställs regler för import av ekologiska produkter, för att strama upp förfarandet för erkännande av importerade ekologiska produkter. Kommissionen uppnår dock inte det som krävs.
Därav raden av ändringsförslag från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling med syfte att skydda såväl konsumenter som producenter på nationell nivå. Tonvikten har följaktligen lagts vid behovet av att kontrollera produkter som importeras från tredje länder för att se till att de har framställts enligt produktionsnormer som är likvärdiga med dem som gäller för ekologisk produktion i gemenskapen, och detta är ömsesidigt.
Det skulle inte vara rättvist mot jordbrukarna och konsumenterna i EU om produkter från tredje land inte behövde gå igenom samma kontroller som krävs av EU:s jordbrukare. Dessutom måste de behöriga nationella myndigheterna åtminstone få delta i processen med att erkänna kontrollorgan i tredje länder. Kampen mot bedrägerier kan endast bli effektiv om det finns en kontroll och ett erkännande av de nationella myndigheterna i de importerande länderna.
Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Junilistan hyser förståelse för att man måste ställa likalydande krav på ekologiska produkter från tredje land som på ekologiska produkter från EU. Men kontrollsystemen får inte vara för kostnadskrävande och man måste beakta de subventioner som EU:s producenter erhåller för att producera sina ekologiska produkter.
Vi ställer oss tveksamma till jordbruksutskottets tilläggsförslag om strängare krav på ekologiska produkter från tredje land och undrar om det finns dolda protektionistiska motiv bakom deras ändringsförslag till förslaget till förordning.
Vi är därför inte beredda att stödja jordbruksutskottet utan har röstat nej till deras ändringsförslag samt förslag till resolution.
Diamanto Μanolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Sjuttio procent av de ekologiska produkterna importeras inom ramen för så kallade importlicenser.
Kontroller utförs på grundval av dokument och inte genom provtagning på plats. Detta förfarande betraktas som rättvist.
Därför är det nödvändigt att se till att ekologiska produkter som släpps ut på marknaden med den EU-omfattande ekologiska märkningen utan undantag framställs enligt de principer och villkor som anges i förordning (EEG) nr 2092/91.
Under denna förutsättning innebär föredragandens ändringsförslag en förbättring av villkoren och kontrollerna av import av ekologiska produkter till EU från tredje länder, så att importerade produkter är mer eller mindre likvärdiga med inhemska, eftersom gemenskapens förordning om villkoren för produktion av ekologiska produkter i EU-länderna är mycket strängare än Codex Alimentarius.
Vi stöder även den föreslagna förordningen om produktion, märkning och import av ekologiska produkter. Däremot håller vi inte med om punkten att certifiering ska kunna utföras av ackrediterade organ i utbyte mot rimliga certifieringsavgifter.
Vi anser att det allmänna intresset inte kan skyddas effektivt av privata organ, inte ens om de är ackrediterade av motsvarande offentliga organ och kontrolleras av dessa på plats. Det allmänna intresset skyddas effektivt av offentliga organ som tillhandahåller kostnadsfri certifiering till ekologiska jordbrukare, som utgör en kostnadsfri tjänst och är en sporre för ekologiskt jordbruk.
Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det är ett nöje att få gratulera min gruppkollega till detta betänkande. Ekologiska livsmedel är en tillväxtmarknad i Skottland, men det är mycket viktigt att det finns ett förtroende för de standarder som tillämpas i sektorn om vi vill se den utvecklas. Detta betänkande går i rätt riktning, men vi i EU måste gå längre och officiellt uttrycka stöd för ekologisk produktion av jordbruksprodukter och finna sätt att skydda och främja den.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Så länge Galileoprogrammet – EU:s program för satellitbaserad radionavigering – används för icke-militära ändamål och inte ingår i trenden med förtryckande säkerhet är det ett viktigt verktyg för att tillhandhålla en allmännyttig tjänst. Programmet är därför ett ypperligt tillfälle för samarbete, vetenskaplig och teknisk utveckling och för utbyte av och tillgång till information utan att medborgarnas rättigheter, garantier och friheter påverkas.
Galileo kan bidra till att få ett slut på beroendet av det USA-kontrollerade GPS-systemet, som förvaltas av den amerikanska militären. Militären blockerar i själva verket tillträde till och användning av systemet när de utför sina militära attacker mot människor och länder.
Därför beklagar vi att majoriteten i parlamentet röstade emot vår grupps ändringsförslag, som syftade till att fördöma användningen av Galileo för militära ändamål och där det betonades att programmet bör ge lika tillgång för alla användare. Dessutom borde allmänheten få tillgång till informationen kostnadsfritt.
Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Galileo är ett idealiskt gemenskapsprojekt för att uppfylla målen i Lissabonstrategin.
Det europeiska satellit- och radionavigeringsprogrammet är en ny teknisk utmaning som kommer att skapa mer tillväxt och affärsmöjligheter för EU:s ekonomi. Det är därför upp till oss att se till att det inte bara blir ännu ett projekt. Denna första EU-infrastruktur som ska förvaltas av gemenskapen är en avgörande faktor för att förverkliga Lissabonstrategin.
Med hänsyn till att EU är fullt av små och medelstora företag finns här ett fantastiskt tillfälle.
Gemenskapens institutioner måste garantera en god förvaltning, skapa överskådliga och effektiva regler för offentlig-privata partnerskap och se till att vi får ut största möjliga nytta av detta projekt.
Alltså måste vi ta vara på möjligheterna med detta projekt och det kan vi bara göra om vi förstår att detta är rätta vägen framåt.
Resolutionsförslag: den gemensamma invandringspolitiken (RC-B6-0508/2006)
Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! Jag röstade emot detta gemensamma resolutionsförslag eftersom det är ett exempel på en politisk korrekt beskrivning av invandringen. Den politiska korrektheten är en dogm som råder inom denna institution och det är lika förbjudet att ifrågasätta den som det var att ifrågasätta den religiösa världsbilden under medeltiden.
Vid en tid då våra gränser kring Medelhavet – man tänker på Lampedusa och Kanarieöarna – inte kan hålla undan floderna av ekonomiska flyktingar är EU fortfarande ovilligt att erkänna att vi inte – och det var en socialdemokratisk premiärminister som så träffande uttryckte detta – kan bära hela världens elände på våra axlar. Även om vi i EU är villiga att ta emot de invandrare som är beredda att assimilera sig måste vi be dem som inte är det att återvända till sina ursprungsländer.
Vi måste också helt och hållet stoppa invandringen och samtidigt införa en ambitiös utvecklingspolitik för att minska trycket på människor att lämna utvecklingsländerna och göra det klart att det inte finns rum i EU för islamistisk fundamentalism.
I söndags röstade det schweiziska folket i en folkomröstning med överväldigande majoritet för att behålla sin identitet. Schweizarna är ett fritt och oberoende folk och EU borde hellre följa deras exempel än att böja knä inför invandringslobbyns intellektuella terrorism.
Charlotte Cederschiöld (PPE-DE), skriftlig. – Den moderata delegationen har valt att rösta emot PPE-DE-gruppens resolution eftersom vi är bestämda motståndare till den gemensamma minimiförteckning över säkra ursprungsländer som det refereras till i sista meningen i punkt 9.
Vi anser även att denna version av resolutionen i för liten grad betonar att samtliga åtgärder för att bekämpa olaglig invandring måste vara förenliga med de garantier och de grundläggande rättigheter för individen som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Vi är inte helt emot punkt 4 (informationskrav vid generösare regler), men vi är tveksamma eftersom den skulle kunna vara ett första steg till full överstatlighet på asyl- och invandringsområdet.
Maria da Assunção Esteves (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Vid sitt möte i Tammerfors lade Europeiska rådet fram ett ambitiöst politiskt program för EU, nämligen att skapa ett gemensamt europeiskt område där frågor om frihet, säkerhet och rättvisa skulle lösas på en fullkomligt rättvis spelplan. Men den balans man eftersträvade då är än i dag alltför ömtålig. Det vi ser är en trend där säkerhetsfrågor sätts före mänskliga rättigheter. Kampen mot terrorism och olaglig invandring har tydligt dominerat dagordningen för rättsliga och inrikes frågor.
Det nya Haagprogrammet 2004 saknar en framtidsvision. Det finns ett skriande behov av beslutsfattande inom gemenskapen i fråga om invandringen – det vill säga av den legitimitet som parlamentets deltagande i medbeslutandeförfarandet innebär – och det krävs en bindande stadga för grundläggande rättigheter. Invandringspolitiken måste vara en EU-politik som bygger på humanitär omtanke, förebyggande insatser och samarbete med ursprungsländerna. Det behövs engagemang och solidaritet mellan medlemsstaterna, baserat på delat ansvar. Annars blir det inte någon rättvis politik.
Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget om den gemensamma invandringspolitiken (RC-B6-0508/2006) eftersom EU behöver en verkligt gemensam invandringspolitik och måste undanröja alla hinder för ett gemensamt asylsystem där gemensamma regler för att skydda invandrares och asylsökandes grundläggande rättigheter i EU kan definieras.
EU måste ta ett övergripande grepp som öppnar kanaler för laglig invandring och främjar invandrarnas integration i värdsamhället. Denna metod måste byggas på laglig integration på arbetsmarknaden, rätt till utbildning, tillgång till sociala tjänster och hälsovård och faktiskt deltagande av invandrare i värdlandets sociala, kulturella och politiska liv. Det är också nödvändigt att stödja utvecklingen i ursprungsländerna för att ta itu med de bakomliggande orsakerna till migrationen.
Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – EU:s gemensamma invandringspolitik är enligt Junilistans mening en av de främsta orsakerna till den tragiska situation som många migranter utsätter sig för när de i hopp om ett bättre liv påbörjar en i ordets rätta mening livsfarlig resa mot EU. Resolutionen understryker mycket riktigt att Dublin II-förordningen är och har varit misslyckad. Förordningen har inneburit att främst länderna i södra och östra delen av EU fått bestämma över migranternas öde utan att ta hänsyn till andra medlemsstaters invandringspolitik och behov. Det är ytterst märkligt och oacceptabelt att EU sedan ett decennium tillbaka har laborerat med en gemensam migrationspolitik. Alla dessa politiska experiment har urholkat medlemsstaternas självbestämmanderätt i migrationsfrågan och orsakat stort lidande för migranterna. Lösningen på dagens situation är inte att ge EU ytterligare maktbefogenheter i invandringsfrågan för att fortsätta med sin misslyckade invandringspolitik, utan ge medlemsstaterna deras självbestämmanderätt tillbaka.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Resolutionen innehåller några punkter som vi välkomnar. Där erkänns till exempel den pågående tragedin och det påpekas att det finns ett behov av att öppna kanaler för laglig invandring, tillsammans med behovet av effektiv integration och utvecklingsplaner i ursprungsländerna.
Men vi anser att resolutionen misslyckas med att fördöma EU:s repressiva, säkerhetsinriktade politik där olaglig invandring kriminaliseras och åtgärder vidtas för att stänga gränserna, inrätta interneringscenter och utvisa invandrare.
Vi är också emot att det inrättas en gemensam invandringspolitik eftersom detta inte är det rätta svaret på de frågor och problem som finns, vilket visas av resultatet av andra gemensamma politikområden. Migrationen varierar mellan EU-medlemsstaterna och alla beslut om denna politik bör fattas med hänsyn till varje enskilt lands självbestämmanderätt, även om detta förstås inte hindrar länderna från att samarbeta i denna fråga.
Det som behövs i stället för en gemensam politik är en annan politik och andra åtgärder som effektivt skyddar invandrarnas rättigheter – till exempel ratificering och tillämpning av FN:s konvention om migrerande arbetstagare och deras familjer – och som inriktar sig på de bakomliggande orsakerna till invandringen.
Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Trots att detta förslag handlar om frågan om en gemensam hållning när det gäller invandring i EU kan det stödjas på grund av det starkt bekräftar de enskilda medlemsstaternas behörighets- och ansvarsområden och för att det lyfter fram behovet av samordning och inte harmonisering.
Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Varje dag ökar antalet kanoter och undermåliga farkoster från Senegal, Mali, Mauretanien eller Gambia som landar på Kanarieöarnas kuster.
Varje år försöker 300 000 afrikaner i hemlighet att ta sig in EU. De europeiska ledarna tvingas nu bli medvetna om omfattningen av detta fenomen och börjar oroa sig för de katastrofala följderna av det orättvisa Schengenavtalet – som de ändå inte fördömer – och av hur beviljandet av uppehållstillstånd i Spanien och Italien för alla olagliga invandrare (mer än 1 150 000 utländska personer har fått uppehållstillstånd i Spanien sedan 1985) har varit en enorm sporre för andra potentiella invandrare.
För ögonblicket begränsar EU sig till att läxa upp Spanien för att vara, som EU ser det, alltför släpphänt med att ge sina invandrare uppehållstillstånd. Det handlar naturligtvis inte om att ändra invandringslagarna och asylrätten efter schweizisk förebild, där 68 procent av de röstande nyligen godkände en ny lag om invandring och strängare villkor för att få rätt till asyl, vilket gav landet en av de mest restriktiva lagstiftningarna i Europa.
Det måste bli slut på underkastelse och passivitet. Nu måste vi stoppa denna invandringsflod genom att återupprätta gränserna, införa nollinvandring och sätta stopp för naturaliseringen.
Marine Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) Det verkar som om de europeiska ledarna är oroade över den olagliga invandringen. Det är på tiden! Det är sant, det är bara sedan 1995 och det katastrofala Schengenavtalet som Front National oavbrutet har lyft fram och varnat för den oundvikliga skada som avskaffandet av EU:s interna gränskontroller orsakar.
Det var inte förrän Spanien fick se ett rekordstort antal på mer än 25 000 afrikanska invandrare landstiga på Kanarieöarna sedan januari och inte förrän den italienska kustbevakningen under en period av nio månader hade fört över 12 000 invandrare till läger på den lilla ön Lampedusa söder om Sicilien som alla europeiska regeringar och kommunala makthavare började oroa sig över den ohejdbara och exponentiellt växande migrationen.
EU avslöjas nu som oförmöget att förvalta sina gränser till lands och till sjöss. Inte heller är det EU:s symboliska byrå för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser, som är så iögonenfallande långsam och underbemannad, som kommer att ge ett effektivt svar på invandringsfloden.
Låt oss återupprätta EU:s interna gränser och sluta upp med att legalisera olagliga arbetstagare på ett sätt som bara uppmuntrar till ytterligare invandring. Detta är de viktigaste förutsättningarna för att omedelbart sätta stopp för denna flodvåg av invandrare.
Patrick Louis och Philippe de Villiers (IND/DEM), skriftlig. – (FR) Vi röstade emot båda resolutionsförslagen. Där beskrevs med vissa nyansskillnader svårigheterna med att kontrollera olagliga invandrares inresor och förflyttningar, men där nämndes aldrig det faktum att dessa svårigheter beror på att de nationella gränserna har avskaffats.
I resolutionerna, och av Nicolas Sarkozy, förespråkas att kravet på enhällighet i omröstningarna i rättsliga och inrikes frågor ska slopas helt, det vill säga att medlemsstaternas suveränitet inom deras eget land ska avskaffas fullständigt. Detta är ännu ett exempel på att europeisk integration används som lösning på det problem den orsakar. De som i likhet med gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater i parlamentet här i dag försöker begränsa invandringen skapar i själva verket fler problem än de löser. Vi borde inte ha godkänt Schengenavtalet med dess avskaffande av permanenta kontroller vid de inre gränserna och vi borde inte ha godkänt Amsterdamfördraget. Vi borde ha sagt nej till att huvuddelen av politiken för asyl, viseringar och invandring, inklusive kampen mot olaglig invandring, flyttades in under EU:s tak. Vi har öppnat slussarna för okontrollerad invandring och samtidig berövat medlemsstaterna deras makt, bara för att överföra den till en ofrånkomligt förlamad union.
Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Invandring är ett tecken på ekonomisk livskraft och har en roll att spela för att föra in aktiva, duktiga människor. Olaglig invandring handlar å andra sidan om organiserad brottslighet som är livsfarlig för de drabbade och som gynnar en parallell, inhuman arbetsmarknad.
Därför är förslaget med en extraordinär lagstiftning ett exempel på goda avsikter med ett dåligt resultat. Detta är en liten vinst för olagliga invandrare och en stor triumf för människosmugglare.
Vi måste acceptera den grundläggande frågan om hur mycket marknaden kan ta upp, om vi vill att invandringen ska ha en gynnsam effekt. Men detta går bara att åstadkomma genom tydliga konkreta regler som underlättar den lagliga invandringen och förhindrar den olagliga, som är ett EU-omfattande problem. Därför vill jag passa på att säga att frågan om att skydda våra gemensamma yttre gränser måste ingå när de beväpnade trupperna får ny utrustning.
Till sist vill jag säga att jag inte anser att lösningen ligger i att helt enkelt skärpa tillämpningen av lagen: Kampen mot ohämmad invandring, fattigdom och terroristhotet handlar om att exportera välstånd, ekonomiskt oberoende och vår modell för liberal demokrati.
Margie Sudre (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Det stora inflödet av olagliga invandrare till Kanarieöarna har påmint allmänheten och regeringarna om de allvarliga och sammansatta problem som den olagliga invandringen orsakar.
Jag vill påpeka för mina kolleger i parlamentet att detta inte är något nytt fenomen när det gäller de franska utomeuropeiska departementen, särskilt Mayotte, Guyana, Martinique och Guadeloupe, eftersom dessa ligger nära några av jordens fattigaste länder. Mayotte ligger bara några få sjömil från Comorerna och Guyanas gräns ligger i ett regnskogsområde som är svårt att kontrollera. De mest avlägsna regionerna, däribland Kanarieöarna och de franska utomeuropeiska departementen, skulle därför ha mycket att vinna på en gemensam invandringspolitik.
Jag anser att det är nödvändigt att Europaparlamentet betonar fem aspekter av denna kommande politik: bättre inriktat utvecklingsbistånd, utveckling av partnerskap med ursprungsländerna, förstärkt gränsövervakning och kamp mot människosmuggling, förstärkning av politiken för återvändande och en effektivare integration av lagliga invandrare i deras värdländer.
Vi behöver lagstiftning som är tydlig och som identifierar specifika och operativa prioriteringar. Europeiska unionen kan inte längre hålla till godo med avsiktsförklaringar.
Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Situationen i Darfur förvärras framför ögonen på oss, och det är hjärtskärande hur maktlösa vi är inför ett sådant övergrepp. Jag har noggrant följt förhandlingarna om denna resolution, och stöder den trots att jag skulle vilja att vi gjorde mer.
Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. – Junilistan stödjer kraftfullt förverkligandet av den inre marknaden. Detta medför också att EU måste ha en gemensam handelspolitik gentemot andra stater. Det är emellertid inte EU:s uppgift att ha invändningar mot Indiens inrikespolitiska angelägenheter.
Föredraganden anmärker bland annat på den indiska byråkratin, på den offentliga sektorns utformning och på den indiska centralregeringens regionalpolitik.
Junilistans värnar om nationellt självbestämmande och suveränitet, oavsett om det gäller en medlemsstat eller vilken annan stat som helst i världen. Därför har vi röstat nej till betänkandet.
För övrigt utesluter vi heller inte att Indien kan ha synpunkter på EU:s handels- och jordbrukspolitik.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta viktiga betänkande om EU:s förbindelser med Indien omfattar en mängd punkter och några av dem godtar vi inte.
Även om vi delar vissa av de farhågor som uttrycks i betänkandet, ingår det i en strategi för att liberalisera världshandeln inom ramen för WTO eller genom spridning av bilaterala eller multilaterala frihandelsavtal inom ramen för konkurrens och bindningar till USA som vi är helt och hållet emot.
I betänkandet förespråkas den så kallade utvecklingsagendan från Doha och att förhandlingarna om liberalisering av handel och marknader över hela världen, som för närvarande är i ett dödläge, ska fortsätta.
Än en gång betonas i betänkandet att EU måste uppmana Indien och G20 att inse att ”EU:s erbjudande om jordbruket måste följas av ett rimligt erbjudande från G20 om marknadstillträde för icke jordbruksprodukter och tjänster”, vilket är oacceptabelt.
Därför röstar vi emot.
Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. – (DE) Jag röstade för Sajjad Karims betänkande om EU:s ekonomiska och kommersiella förbindelser med Indien. Som jag ser det har mycket viktiga sociala aspekter tagits med och det finns också ett fokus på den sociala klyftan mellan rika och fattiga, mellan syd och väst och mellan nord och öst. Jag vill framför allt betona Internationella arbetsorganisationens (ILO) betydelse för alla indiska arbetstagare. Även om utländska investerare i betänkandet uppmanas att ta sitt politiska ansvar genom att tillämpa ILO:s grundläggande normer för arbetstagare, vill jag betona att detta naturligtvis också bör gälla indiska arbetsgivare för att skapa enhetliga strukturer i Indien så att det går att ta itu med ojämlikhet och förbättra arbetskvaliteten.
Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det initiativbetänkande vi har framför oss har den stora fördelen att det påminner oss om hur viktigt det är för vår framtid att vi har en lämplig strategi för förbindelserna med Indien. Brasilien, Ryssland, Indien och Kina (BRIC-länderna) är avgörande för att kunna förstå det nuvarande läget i världshandeln, även om vi inte bör försöka upprätta identiska strategier för dessa länder. Långt därifrån.
Våra förbindelser med BRIC-länderna bör utformas så att globalisering, ekonomisk utveckling och tillväxten i världshandeln blir faktorer som leder till välstånd för alla, eller åtminstone för så många som möjligt, och detta betyder att vi måste utarbeta separata strategier. Det demokratiska folkrika Indien skiljer sig från det icke-demokratiska folkrika Kina och från vårt grannland Ryssland.
Om vi vill vara ett framgångsrikt projekt bör en av våra prioriteringar dels vara att betrakta vår framtid i förhållande till utvecklingen i dessa länder, dels att skapa lämpliga strategier för förbindelserna med vart och ett av dem. Indien är av stor betydelse och i geografiska, politiska och ekonomiska termer kräver landets situation särskild uppmärksamhet, eftersom vi förväntar oss att landet blir en viktig bundsförvant i framtiden.
Hynek Fajmon (PPE-DE). – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Parlamentsledamöterna från det tjeckiska partiet Občanská demokratická strana (ODS) vägrade att ställa sig bakom Breyerbetänkandet om kvinnors framtidsutsikter i den internationella handeln. Detta betänkande är ett stycke feministisk agitation från vänsterkanten som inte kan ge några positiva resultat. Vi är helt och hållet emot teorin om jämställdhet mellan kvinnor och män och emot alla krav som grundar sig på denna felaktiga syn på det mänskliga samhället. Vi betraktar människor som enskilda medborgare med individuella rättigheter och friheter som garanteras av staten, inte som kollektiva grupper som är förutbestämda av kön och som har kollektiva rättigheter. Likhet inför lagen har länge varit verklighet i alla länder. I EU:s medlemsstater är alla män och kvinnor fria och kan använda denna frihet på olika sätt som passar dem, och ett exempel på detta kan vara hur kvinnor ägnar mer tid åt att ta hand om barn än vad män gör. Kravet på jämlikhet mellan män och kvinnor strider mot tanken på frihet. Alltså kan vi under inga omständigheter stödja kvotering av kvinnor i styrelserna för aktiebolag, vilket föreslås i betänkandet. Jag håller inte med om föredragandens antagande att liberaliseringen av världshandeln kommer att ge män och kvinnor världen över nya möjligheter till självförverkligande och ökat välstånd. Därför röstade vi emot betänkandet.
Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. – Vi har röstat nej till betänkandet om kvinnors framtidsutsikter i den internationella handeln.
Fri handel ger ökat välstånd och minskad fattigdom. De senaste decennierna har globaliseringen lett till dramatiska förbättringar av människors, inte minst kvinnors och barns, levnadsstandard. Fri handel skapar fler formella anställningar och i motsats till vad som hävdas i betänkandet ger fri handel även kvinnor med informella anställningar ökad trygghet och en väg ut ur fattigdomen.
I betänkandet ligger fokus på form istället för innehåll. Jämställdhet är viktigt, inte minst i arbetslivet, där en egen lön är ett starkt bidrag till kvinnors oberoende och självständighet. Mer globalisering, inte utbyggda EU-institutioner, är rätt väg att öka kvinnors självständighet.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade för denna resolution, trots vissa områden som vi hade invändningar mot, eftersom där finns en positiv syn på kvinnors roll och på kampen mot diskriminering, framför allt inom den internationella handeln.
Vi måste dock påpeka att betänkandet borde ha gått längre, eftersom där inte finns någon kritik av liberaliseringen av den internationella handeln och den skadliga inverkan denna har för folken i de mindre utvecklade länderna, särskilt kvinnor. Betänkandet borde också ha innehållit kritik av de ansträngningar som gjorts av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater för att blockera en mer progressiv syn på kampen för kvinnors rättigheter.
Dessutom borde betänkandet ha innehållit ett fördömande av det skandalösa beteendet hos multinationella företag som utnyttjar kvinnors arbete i ett land tills de hittar ett annat land där de kan göra större vinster och struntar i hur kvinnor drabbas av ökad arbetslöshet och sämre livsvillkor.
Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag vägrade att delta i omröstningen om Breyerbetänkandet som med sin utgångspunkt att kvinnor behöver främjas inom alla ekonomiska områden har blivit ett mischmasch av tankar där det bästa och framför allt det sämsta blandas om vartannat.
David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet, eftersom man där uppmärksammar att kvinnor spelar en viktig men ofta förbisedd roll i stödet av ekonomin över hela världen. I betänkandet konstateras att det fortfarande råder bristande jämställdhet mellan kvinnor och män när det gäller möjligheten till utbildning och arbete, både inom och utanför Europeiska unionen. Samtidigt uppmärksammar man att så kallat ”kvinnoarbete”, som bland annat omfattar att ta hand om familjen och ge social omsorg, traditionellt sett inte får något erkännande och är oavlönat.
Faktum är att kvinnor redan avsevärt bidrar till ekonomin, både inom den offentliga och inom den privata sfären. Tidigare har man inom en stor del av den internationella handels- och utvecklingspolitiken inte insett i vilken utsträckning kvinnor i utvecklingsländer utför inkomstbringande arbete och kontrollerar hushållsbudgeten. Jag välkomnar och stöder därför kraven på en politik som uppmuntrar kvinnor till ett större ekonomiskt deltagande, i syfte att ytterligare förbättra sin status och öka sina inkomster och tillgångar. Jag stöder även rekommendationen i betänkandet att EU:s medlemsstater borde följa Norges exempel och se till att aktiebolagens styrelser till 40 procent består av kvinnor.
Cristiana Muscardini (UEN), skriftlig. – (IT) Det förhållande som finns mellan könsfrågor och handel är inte bara viktigt rent ekonomiskt, utan avspeglar dessvärre också en kultur som återfinns i olika delar av världen där kvinnor marginaliseras i samhället.
Enligt betänkandet har tillväxten i handeln gjort det lättare för kvinnor att ta plats i den moderna industriella ekonomin och att göra det snabbare än tidigare. Låt mig påpeka en sak: principiella uttalanden stämmer alltför ofta inte överens med verkligheten; i verkligheten fortsätter kvinnliga entreprenörer att stöta på enorma problem, delvis för att de ofta företräder små och medelstora företag eller distributörer och hantverksindustrin – sektorer som i allt högre grad påverkas av globaliseringen av marknaderna, en process som alltför ofta saknar tydliga och gemensamma regler.
Det som verkligen behövs är inte bara mer ekonomiskt bistånd utan även mer strukturbistånd för att stödja kvinnor i arbetsliv och företagande och att inta en fast ståndpunkt mot denna pseudokultur som vill bortse från kvinnors sociala och ekonomiska rättigheter – som stadfästs i handlingsplanen från Peking – eller rentav kallar dem för hinder.
Trots att vi röstade för betänkandet måste jag påpeka att EU:s politiska och praktiska uppgift är att genom modiga förslag ta itu med de negativa aspekter som drabbar ett brett tvärsnitt av kvinnor, framför allt i de fattigaste länderna, men även i EU:s medlemsstater.
Lydia Schenardi (NI), skriftlig. – (FR) Jag måste gratulera min kollega Hiltrud Breyer till hennes betänkande. Jag kan bara stödja slutsatserna i betänkandet där det rekommenderas, och jag citerar, ”ett paradigmskifte inom EU:s handelspolitik”. Det krävdes ett betänkande från utskottet för kvinnors rättigheter om jämställdhet mellan kvinnor och män för att hänsyn äntligen skulle tas inte bara till kvinnors rättigheter utan till alla arbetstagares rättigheter i den globaliseringsprocess som för närvarande eftersträvas och pågår i Bryssel.
Föredraganden är nästan naiv i sin skenbara upptäckt att konkurrenstrycket i en alltmer globaliserad ekonomi leder till lägre löner och driftskostnader, arbetslöshet, omflyttningar och företagsnedläggningar. Siffrorna är faktiskt mycket oroande: 70 procent av de 1,3 miljarder människor som lever i fattigdom världen över är kvinnor.
Men jag måste medge att det är värt att betona här att ojämlikhet mellan kvinnor och män, särskilt i Asien och Afrika, där kvinnor förnedras, föraktas och betraktas som mindre värda än männen, naturligtvis skapar svårigheter inom de ekonomiska, kommersiella, sociala och politiska områdena. Framför allt är det mycket tydligt att det är kvinnornas status som måste ses över omedelbart i alla länder där islamsk lag ofta råder.
Marie-Arlette Carlotti (PSE), skriftlig. – (FR) Det är illa ställt med det europeiska fisket, som pressas av ekonomiska svårigheter, uttömda bestånd och petiga kontroller. Medelhavets fiskare drabbas hårt. Det är hög tid att EU drar lärdom av detta faktum.
Betänkandet innehåller flera positiva riktlinjer, som tillkommit tack vare våra gemensamma ansträngningar tillsammans med fiskarna i min region och stödet från min politiska grupp. För det första uppmanas Europeiska kommissionen att se över sitt arbete och formulera mer specifika och långtgående förslag för att bemöta den allvarliga krisen i fiskeribranschen. För det andra uttalas stöd för fiskarnas branschorganisationer och deras roll (gemensam förvaltning) i tillämpningen av den gemensamma fiskeripolitiken och åtgärder för att förbättra förvaltningen av fiskeresurserna. Slutligen omfattar betänkandet flera av våra ändringsförslag, som syftar till att skydda det småskaliga fisket i Medelhavet.
Med detta i åtanke kommer jag att rösta för betänkandet, eftersom det sänder en tydlig politisk signal som banar väg för en ambitiös EU-politik.
Jag skulle dock ha önskat att Europaparlamentet gått längre i kraven på ett särskilt program för Medelhavsfisket. Vårt ändringsförslag på den punkten avvisades. Vi kommer inte att låta oss nöja med det. Vi kommer att fortsätta kämpa tillsammans med fiskarna från min region.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Med denna omröstning har parlamentet godkänt de huvudförslag som enhälligt antogs i fiskeriutskottet och som syftar till att förbättra den ekonomiska situationen i fiskerisektorn, vilket är något vi välkomnar.
Förslagen från fiskeribranschens företrädare har diskuterats under lång tid och utformades för att tackla den nuvarande ekonomiska och sociala krisen, som har förvärrats av de drastiskt stegrade bränslekostnaderna.
Vi välkomnar att fastställandet av tydliga prioriteringar för fiskeresurser och fiske på grundval av vårt förslag har införlivats i sluttexten, liksom en rimlig finansiering från det sjunde ramprogrammet för Europeiska gemenskapens verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration.
Vi välkomnar också att kravet på ökad finansiering till Europeiska fiskerifonden har hörsammats, trots påtryckningarna från de främsta så kallade ”nettobidragsgivarna”, däribland Tyskland. Detta mot bakgrund av att finansieringen av instrumenten i den gemensamma fiskeripolitiken är otillräcklig, vilket noteras i resolutionen.
Det är nu upp till kommissionen att lägga fram initiativ för att skaffa fram dessa medel.
Vi beklagar dock att kravet på att inrätta en offentlig försäkringspolicy för att kunna hantera oförutsedda händelser inom fiskerinäringen har strukits. Detta är särskilt nedslående med tanke på att parlamentet har krävt en sådan policy inom andra områden, exempelvis jordbruket.
Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Fiskeindustrin är viktig både för livsmedelskedjan och för den ekonomiska utvecklingen i regionerna. Särskilt i avsides belägna områden, som de Egeiska öarna i Grekland, är man beroende av fisket för sin överlevnad. Fisket bidrar också till att upprätthålla lokala kulturella traditioner.
På senare år har problemen varit många, i synnerhet för kustfisket. Det beror delvis på de gemensamma programmen för fartygsskrotning, de sänkta priserna vid första försäljningen till fiskarna, utan att någon motsvarande sänkning skett i konsumentledet, och ökade kostnader på grund av höjda bränslepriser. Resultatet är att branschen befinner sig i kris, att inkomsterna minskar drastiskt och att områden överges.
I sitt meddelande pekar kommissionen också på fiskerinäringens svårigheter, men lösningarna som föreslås är inte hållbara. De räcker inte för att lösa de problem som finns, och skapar därtill nya. Dessutom finns inga som helst åtgärder som rör fiskerinäringens behov av ekonomiskt stöd, vilket föredraganden med rätta påpekar.
Tvärtom föreslås en minskning av fiskeansträngningen och en nedskärning av fiskeflottan. Med andra ord en bantning av verksamheten som kommer att leda till arbetslöshet inom ett stort antal små och medelstora fiskeföretag och till att flottan koncentreras till några få stora företag. Denna politik från EU:s och regeringarnas sida är förkastlig, eftersom den inom flera branscher skapar karteller som exploaterar producenter och konsumenter.
Jan Mulder (ALDE), skriftlig. – (NL) Delegationen från Folkpartiet för frihet och demokrati (VVD) har röstat ja till Guerreiro-betänkandet, eftersom vårt parti vill förbättra de ekonomiska villkoren för fiskerisektorn. Vi är medvetna om att många av fiskerisektorns aktörer har haft en ekonomiskt osäker situation på senare år, till följd av höjda bränslepriser. Vi förespråkar emellertid även en hållbar fiskerinäring, och därför motsätter vi oss att flottan förnyas och moderniseras, såvida det inte sker med utgångspunkt i ett hållbart fiske. Vi motsätter oss också utbetalning av kompensationsstöd, eftersom det innebär ett artificiellt stöd till fiskerisektorn.
Seán Ó Neachtain (UEN), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar kommissionens meddelande och att kommissionen inser att det råder ett hårt ekonomiskt klimat inom EU:s fiskeindustri.
Det är lätt att säga att skrotning av fartyg och en minskning av överkapaciteten kommer att leda till ökad lönsamhet, men i själva verket har dessa åtgärder förstört många kustsamhällen. Det är fallet med både kustområdet Algarve i Portugal, som vi besökte för några veckor sedan, och de traditionella fiskesamhällena i Irland.
Jag kan hålla med om att det är nödvändigt att skapa en balans mellan fiskebeståndet och flottornas storlek, men går inte med på att det görs på bekostnad av de små fiskeflottorna, som utgör över 80 procent av EU-flottan. Det måste råda balans mellan de skyddsåtgärder som drabbar de små fiskeflottorna och de som drabbar djuphavsfisket.
Jag anser inte att den gemensamma fiskeripolitiken har varit ett framgångsrikt gemenskapsinstrument i fråga om att skydda de traditionella fiskeflottorna och de samhällen där de hör hemma, och det är dags att förändra politiken för att åstadkomma en bättre balans.
Glenis Willmott (PSE), skriftlig. – (EN) I betänkandet beaktas de ekonomiska svårigheter som sektorn står inför. För att upprätthålla en konsekvent ståndpunkt om fiskeindustrins största problem – överkapacitet och överfiske – vill European Parliamentary Labour Party (EPLP) dock förklara att vi på fyra punkter inte stöder den ståndpunkt som förs fram i betänkandet:
1. Skrotning och avveckling – EPLP anser att detta bör vara en alternativ strategi för att hantera överkapacitet inom fisket.
2. Den föreslagna höjningen av ”de minimis”-stödet, ett stöd som kan betalas ut till fiskerinäringen för åtgärder som annars skulle anses snedvrida konkurrensen eller öka kapaciteten – i betänkandet krävs en ökning till 100 000 euro. Kommissionen föreslog 30 000 euro och EPLP förespråkar en försiktigare hållning.
3. Motorbyten och Europeiska fiskerifonden – en kompromissöverenskommelse har redan nåtts om Europeiska fiskerifonden, men EPLP står fast vid sin ståndpunkt att varken fartyg eller motorbyten bör subventioneras.
4. Subventionerings- eller kompensationsmekanismer – sådana mekanismer föreslås i betänkandet, men man erkänner inte att de bidrar till att underblåsa överkapaciteten i fisket.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I detta betänkande uppmanas kommissionen att anpassa bestämmelserna om hajfiske till den nuvarande utvecklingen inom gemenskapen, i fråga om förhållandet mellan fenornas och kroppens vikt, som för närvarande uppgår till 5 procent.
Denna begränsning har hämtats direkt från amerikanska förhållanden och lämpar sig inte för de arter som fiskas av EU:s medlemsstater, exempelvis blåhaj, som framför allt fiskas av portugisiska flottor i vattnen utanför Azorerna.
Vi instämmer därför i föredragandens åsikt att gränsen bör höjas till 6,5 procent, i enlighet med vetenskapliga rön och krav från olika medlemsstater, vars flottor har påverkats negativt av det nuvarande dödläget i kommissionen. Denna situation påtalades i rapporten från Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten.
För Portugals vidkommande äventyras verksamheten för 11 fartyg med flytlinor, avsedda för fiske av svärdfisk och pelagiska arter, vilka omfattas av den nuvarande femprocentsregeln.
Med tanke på att de vetenskapliga och tekniska resultaten till viss del motsäger varandra, även i de ändringsförslag som har lagts fram, anser vi att det bör anordnas ett tekniskt forum för vetenskapsmän och människor som arbetar inom sektorn, i syfte att nå en vetenskaplig konsensus och klargöra om gränsen behöver ändras och i så fall hur mycket.
Glenis Willmott (PSE), skriftlig. – (EN) EPLP välkomnar varmt rådets förordning (EG) nr 1185/2003 om avlägsnande av hajfenor ombord på fartyg och anser att den är viktig för bevarandet av fiskbeståndet. Förordningen syftar till att förhindra så kallad finning, som innebär att hajens kropp slängs överbord efter att de värdefulla hajfenorna avlägsnats. Denna metod hotar som bekant flera hajarters överlevnad.
Mot den här bakgrunden är vi i EPLP förfärade och besvikna över att Rosa Miguélez Ramos, med sitt betänkande som vi diskuterar här, riskerar att öka förekomsten av finning. I punkt 5 i betänkandet begärs en ökning av förhållandet mellan fenornas vikt och den färska vikten från 5 procent till 6,5 procent, särskilt för blåhaj. I punkt 3 i betänkandet påstås felaktigt att Internationella havsforskningsrådet (ICES) och Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten (ICCAT) stöder en ökning av förhållandet mellan fenornas vikt och den färska vikten för blåhajen. En rapport lämnades in till Internationella havsforskningsrådet 2005, men rådet har inte behandlat rapporten eller avgett något yttrande. Detsamma gäller för Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten, där forskare har granskat förhållandet mellan fenornas vikt och den färska vikten utan att rekommendera någon ökning.
EPLP har gett sitt stöd till de ändringsförslag som skulle bidra till att avskaffa den barbariska finningmetoden.
– Enligt ändringsförslag 1 skulle en eventuell förändring av förhållandet mellan fenornas vikt och den färska vikten skjutas upp i väntan på granskning; (…)
Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade ja till Miloslav Ransdorfs betänkande, eftersom det betonar nanovetenskapens och nanoteknikens betydelse inom så skilda områden som medicin, kirurgi, energi, elektronik, metallurgi och så vidare. Jag röstade emellertid mot de ändringsförslag som lagts fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och mot vissa stycken som med försiktighetsprincipen som förevändning vill försöka intala folk att nanotekniken är farlig, eftersom det är de minsta partiklarna i form av atomer och molekyler som manipuleras. Detta är löjligt. Där amerikanerna ser möjligheter vill européerna bara skydda sig mot alla tänkbara risker!
Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Utvecklingen av nya vetenskaper för alltid med sig sin beskärda del av entusiasm, hopp, ifrågasättande och rentav motstånd, och nanotekniken är inget undantag från den regeln, med tanke på att det är en vetenskap som sysslar med atomstora beståndsdelar.
Som ledamot av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa är jag givetvis benägen att stödja forskarnas arbete om nanoteknik och kontroll av atomstrukturer. Det är ett revolutionerande arbete som rymmer en enorm potential av tekniska tillämpningar inom så skilda områden som fordon, livsmedel, läkemedel och regenerativ medicin.
Vi behöver stärka Europas ställning på nanoteknikens område för att möta den internationella konkurrensen. Över 610 miljoner euro måste årligen satsas via det sjunde ramprogrammet. Viktigt är också att vi ger tydliga besked till de medborgare som oroar sig över att nanopartiklar kan skada miljön, livsmedelskedjan och människokroppen.
Allmänhetens stöd är inget som kan tas för givet. Det ska förtjänas och kräver utbildning, tålamod och öppenhet. Därför måste unionen och medlemsstaterna undvika att göra samma misstag i denna fråga som man gjorde när det gällde genmodifierade organismer, där luddig information och oklara åtgärder ledde till att många européer blev skeptiska och avvisande till en vetenskap som faktiskt är lovande.
9. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet
(Sammanträdet avbröts kl. 12.50 och återupptogs kl. 15.00.)
ORDFÖRANDESKAP: MAURO Vice talman
10. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
11. Föredragningslista för nästa sammanträdesperiod: se protokollet
12. ASEM-toppmötet (Helsingfors, den 10-11 september 2006) (debatt)
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om ett uttalande av kommissionen – ASEM-toppmötet (Helsingfors, den 10–11 september 2006).
Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag talar på min kollega kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldners vägnar, eftersom hon inte kan närvara i eftermiddag.
Jag vill tacka er för att jag fått möjlighet att rapportera om det lyckade resultatet av det sjätte Asien-Europa-toppmötet som hölls i Helsingfors den 10 och 11 september. Vid mötet närvarade samtliga ASEM:s 39 medlemmar, däribland kommissionen, varav 35 företräddes på stats- eller regeringschefsnivå. Det mycket höga deltagandet vittnar om hur viktiga partnerstaterna anser att förbindelserna mellan Asien och Europa är, när nu ASEM går in på sitt andra decennium.
Det främsta resultatet av toppmötet var beslutet att låta Bulgarien, Rumänien, Indien, Mongoliet, Pakistan och sekretariatet för Sydostasiatiska nationers förbund bli medlemmar i ASEM. Utvidgningen mot Sydostasien är en historisk utveckling som avsevärt kommer att öka ASEM:s samlade betydelse när det gäller att främja multilateralism och arbeta mot gemensamma politiska mål på internationell nivå.
Under det övergripande temat ”Globala utmaningar – gemensamma åtgärder” betonade kommissionens ordförande José Manuel Barroso att dagens värld står inför gränsöverskridande utmaningar och hot och att detta kräver gemensamma åtgärder. Globala frågor som terrorism och hälsorisker kan endast hanteras inom det multilaterala internationella systemet, med FN i centrum.
För att bevara ett öppet och rättvist multilateralt handelssystem är det nödvändigt att återuppta Dohaförhandlingarna så snart som möjligt. Samtidigt som vi arbetar för att öka produktiviteten måste vi dock anta en lämplig politik på området för ekonomi, utbildning, sysselsättning och socialfrågor för att öka samhällets anpassningsförmåga och den sociala sammanhållningen. Det är även viktigt att skapa ett kunskapssamhälle för att garantera en hållbar tillväxt och en global konkurrenskraft.
Ordföranden instämde i de andra medlemmarnas starka stöd för en interkulturell och interreligiös dialog. Harmonisk mångfald är möjlig och det måste råda nolltolerans mot intolerans. Ordföranden delade den djupa oro som många människor känner för klimatförändringen och uppmanade medlemmarna att arbeta tillsammans för att åstadkomma en effektiv, ren och hållbar energiförbrukning och minska utsläppen. Väsentligt var att man vid toppmötet lyckades anta en ambitiös deklaration om klimatförändringen, som innehöll ett gemensamt åtagande om att genomföra förpliktelserna enligt Förenta nationernas ramkonvention och Kyotoprotokollet.
Ledarna förde en mycket öppen och rättfram diskussion om väsentliga regionala händelser, bland annat på Koreahalvön, i Burma/Myanmar och i Mellanöstern. Inför Burma/Myanmars utrikesminister utryckte medlemsstaterna sin djupa besvikelse över bristen på demokratisk utveckling i landet sedan toppmötet i Hanoi 2004.
När det gäller framtidsfrågorna antogs en deklaration om ASEM:s framtid, där det angavs vilka områden ASEM borde fokusera på för att förbereda sig inför nästa toppmöte i Peking 2008 och för tiden därefter.
Ordförande José Manuel Barroso hade, utöver de bilaterala toppmötena med Republiken Koreas och Kinas ledare, även ett möte med Indonesiens president och Singapores premiärminister. Kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner träffade Vietnams, Thailands, Indonesiens och Filippinernas utrikesministrar.
En stor del av ASEM:s styrka ligger i dess förmåga att sammanföra alla berörda parter. Vid toppmötet talade ordföranden för de parlamentariska mötena mellan EU och Asien till ledarna för första gången. Vid sidan av toppmötet träffades dessutom företrädare för frivilligorganisationer, näringslivsorganisationer och fackföreningar.
Toppmötet i Helsingfors har gett ASEM ny kraft när det nu går in på sitt andra decennium, och i och med utvidgningen har det fått ännu större möjlighet att påverka den internationella dagordningen. Kommissionen kommer att fortsätta sitt arbete med att försöka förverkliga forumets fulla potential.
Panagiotis Beglitis, för PSE-gruppen. – (EL) Herr talman! Jag vill särskilt tacka kommissionsledamot Charlie McCreevy för hans redogörelse för toppmötet i Helsingfors.
Asiens nya geostrategiska och geoekonomiska roll och tillväxtekonomiernas dynamiska frammarsch bildar den nya internationella arena där EU uppmanas att möta de allvarliga utmaningar som globaliseringen medför på det politiska och ekonomiska området liksom på energi- och miljöområdet.
Asien skapar idag dynamik i det internationella systemet och påverkar det på ett sätt som bidrar till att forma 2000-talets nya maktkonstellationer. Inte heller är det någon slump – inte ens på symbolisk nivå – att FN:s nya generalsekreterare kommer från Asien. Behovet av att EU verkligen utvecklar den nya asiatiska samarbetsramen gör sig därför nu allt mer gällande. Institutionaliseringen av de årliga toppmötena bidrar till att få till stånd en dialog och ett multilateralt samarbete inom områden av avgörande betydelse för mänsklighetens framtid, såsom fred, säkerhet, energi och ekonomisk och social utveckling. I det perspektivet gav ASEM-toppmötet i Helsingfors positiva resultat, eftersom det bekräftade vissa grundläggande principer för det multilaterala samarbetet och lyfte fram de viktigaste prioriteringarna för att kunna möta de nya globala utmaningarna.
Vi får emellertid inte lura oss själva eller ha några överdrivna förväntningar, för EU har ingen integrerad, gemensam Asienstrategi, och ingen politik eller mekanismer som kommer att påverka utvecklingen. Sammantagna utgör inte medlemsstaternas nationella strategier någon stabil grund för en gemensam europeisk strategi. Dessutom har de starka asiatiska länderna – utöver vad som brukar sägas i allmänna programförklaringar – redan formulerat, och följer också konsekvent, sin nationella strategiska agenda inom områdena energi, handel och när det gäller hanteringen av globala och regionala problem.
Dessutom nämns villkoren för det multilaterala samarbetet och uppförandekoder inom områdena miljöskydd, arbetstagares sociala rättigheter och kvinnors och barns rättigheter.
Jag vill särskilt kommentera att Europeiska unionen siffermässigt kan komma att uppvisa en positiv balans i sina ekonomiska och handelsmässiga förbindelser med länderna i Asien. Detta kan emellertid inte dölja det olyckliga faktum att Asien uppvisar brister inom området för mänskliga rättigheter, demokratiska friheter och försvar för principerna om tolerans och mångfald. Detta bekräftas av den senaste statskuppen i Thailand och det demokratiska underskottet i många asiatiska länder. Dessutom äventyrar den ökande islamiska fundamentalismen stabiliteten och säkerheten i stort.
Jag har en känsla av att det vid varje toppmöte finns ett en uppsjö av önskelistor och en brist på tydliga åtaganden och målsättningar som man beslutar att genomföra. Därför bör Europeiska kommissionen tillsammans med Europaparlamentet lägga fram vissa förslag rörande den operativa uppföljningen av toppmötena och det behov jag anser finns av att förbindelserna mellan EU och Asien institutionaliseras.
Jules Maaten, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Betydelsen av den politiska, ekonomiska och kulturella dialogen mellan Europa och Asien får givetvis inte underskattas, och jag är fortfarande förvånad över att de båda största grupperna i kammaren trots detta har beslutat att inte lägga fram någon resolution efter ASEM-toppmötet i Helsingfors den 10–11 september. Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet framför faktiskt en hel del kloka synpunkter och det är sorgligt att vi inte har kunnat formulera det i en resolution,
I dialogen prioriteras förstås det ekonomiska samarbetet, som jag starkt förespråkar som ett sätt att ytterligare stärka de ekonomiska banden – både när det gäller handel och investeringar – mellan EU och Asien, som har en enorm ekonomisk potential. Ett exempel är Sydkorea, som har nått imponerande resultat. För femtio år sedan var det ännu ett utvecklingsland, och nu har 97 procent av befolkningen i åldersgruppen 25–34 år fullgjort studier på gymnasienivå eller högre, vilket är den högsta siffran i den industrialiserade världen. Satsningarna på utbildning ger riklig avkastning i form av en expansiv och blomstrande ekonomi.
Våra ekonomiska program behöver byggas ut så att de omfattar och främjar kontakter mellan och gemensamt ägande för små och medelstora företag inom EU och Asien, liksom samarbete mellan exempelvis lokala myndigheter och universitet. Det gläder mig också att kommissionen nu på allvar försöker beakta möjligheten av att ingå bilaterala handelsavtal med asiatiska länder, självklart med Singapore och möjligen även med Thailand. Man kan givetvis även tänka sig länder som Malaysia och Indonesien, så länge globala handelsavtal saknas. Jag ser detta som ett bra sätt att gå vidare.
Om vi ska ha ett utbyte med Asien kan man förstås inte särskilja ekonomin från andra frågor och därför är det enligt min mening otänkbart att Europaparlamentet håller tyst om den senaste statskuppen i Thailand den 19 september, då en militär gruppering som kallar sig ”rådet för demokratiska reformer” störtade den demokratiskt valda regeringen, som vi visserligen känt oss ganska tveksamma till. Alldeles oavsett detta är en militär kupp inte någon lösning om man vill göra sig av med den sortens regering. Thailand var på väg att utvecklas till en stabil demokrati av det slag som skulle ha utgjort en förebild för världen och särskilt för Asien, och vi ser nu att landet har tagit ett steg bakåt.
Parlamentsbyggnaderna och domstolarna har stängts, de utländska tevestationerna kan inte längre vara verksamma och de lokala kanalerna, som står under militärens kontroll, sänder bara patriotiska sånger. Till och med bloggar som drivs av privatpersoner i Thailand har stängts ner och censurerats. Det är uppenbart att det finns mycket goda skäl att känna stark oro över situationen, och EU måste när man hanterar detta sakernas tillstånd sätta de demokratiska värdena först. Jag finner därför vår behandling av Taiwan högst olämplig.
Till sist måste även de mänskliga rättigheterna tas upp i denna typ av dialog. Förvisso inträffar oroande händelser i Filippinerna och Burma, och jag är glad över att det pågår en diskussion om detta. Jag vill dock gratulera kommissionen, och i det sammanhanget även rådet, till genomförandet av ASEM-toppmötet. Vi har tidigare varit mycket kritiska, i synnerhet när det gäller rådets hållning och dåliga närvaro vid mötet. Den här gången såg vi dock en viss förbättring, och jag hoppas att den kommer att hålla i sig. Jag önskar kommissionen lycka till i dess fortsatta ansträngningar.
Talmannen. – Debatten är avslutad.
13. Framtida åtgärder på patentområdet (debatt)
Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om ett uttalande av kommissionen om framtida åtgärder på patentområdet.
Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Immateriella rättigheter är en central del i en kunskapsbaserad ekonomi. Innovationer är nyckeln till att göra Europa mer konkurrenskraftigt på global nivå. Det är oerhört viktigt att skydda immateriella rättigheter, eftersom de inte bara främjar investeringar i nya produkter och tjänster utan även leder till tekniköverföring, vilket stimulerar till ytterligare uppfinningar. Det samråd om det europeiska patentsystemets framtid som ägde rum nyligen förmedlade ett grundläggande budskap: den rättsliga ramen bör ge ett överkomligt patentskydd för alla företag, stora som små, garantera rättssäkerheten och tillämpas till förmån för alla parter. Det är därför mycket viktigt med en gedigen rättslig ram. Jag hävdar återigen att vi måste hänga med. Europa förlorar mark jämfört med våra främsta handelspartner.
Gemenskapspatentet blockeras fortfarande i rådet. Med tanke på hur viktiga patenten är för ekonomin anser jag dock att det inte var bra att lämna hela patentfrågan olöst. Som ni vet inledde jag därför tidigare i år ett brett samråd mellan alla berörda parter om den framtida patentpolitiken i EU.
Samrådet har visat att industrin stöder kommissionens insatser för att förenkla patentsystemet i EU och göra det mer kostnadseffektivt. Här finns två väsentliga frågor: språk- eller översättningskostnader å ena sidan och behörighetssystemet å andra sidan. Det finns ett starkt stöd för att inrätta ett gemenskapspatent. Industrin är dock inte förtjust i den politiska kompromiss om gemenskapspatentet som rådet enades om 2003. Den avvisar de föreslagna lösningarna för både språkfrågan och behörighetsfrågan eftersom de inte leder till de kostnadsminskningar och den förenkling av patentsystemet som industrin kräver.
Samtidigt ställs det även krav på att förbättra EU:s befintliga patentsystem, som inrättades genom Münchenkonventionen, genom att fullborda avtalet om reglering av patenttvister (EPLA) om behörighet, och genom att Londonavtalet om språkåtgärder ratificeras och träder i kraft.
Det är intressant att notera att inte ett enda initiativ för att förbättra EU:s patentsystem har fått ett enhälligt stöd från de berörda parterna. Olika intressenter framhäver olika aspekter och många anser att det behövs ett paket med olika åtgärder som genomförs parallellt.
Jag är därför övertygad om att vi måste anta ett mångfacetterat tillvägagångssätt. Vi bör ta itu med alla patentfrågor i ett gemensamt åtgärdspaket för att lyckas. Åtgärdspaketet måste beakta intressenternas kritik och behov. Vi kommer bara att lyckas om vi kan visa att det vi föreslår kommer att ge ett mervärde jämfört med den rådande situationen, särskilt när det gäller patentkostnader (översättningskostnader) och rättssäkerheten (behörighetssystem). Vi arbetar för närvarande med olika alternativa vägar framåt och kommer att presentera dem i ett meddelande och en handlingsplan, som kommissionen bör anta före årets slut.
En mycket viktig del i detta arbete rör behörighetsfrågan. Även om företagen kan ordna ett patent vid en och samma instans (Europeiska patentverket (EPO)) försvarar många företag för närvarande sitt patent på flera olika fronter samtidigt. Det beror på att de patent som beviljas av Europeiska patentverket i själva verket är en samling nationella patent och endast kan verkställas av nationella domstolar. En och samma uppfinning kan vara föremål för rättstvister vid flera domstolar. Detta innebär naturligtvis ökade kostnader men skapar framförallt osäkerhet, eftersom olika domstolar i olika länder kan göra olika tolkningar av samma patenterade uppfinning. Det här är en angelägen fråga som vi måste ta itu med så snart som möjligt. Det nuvarande ”lapptäcket” riskerar att hindra patenthavare från att hävda sin rätt och det avskräcker potentiella sökande, särskilt små och medelstora företag som vill ha ett effektivt och överkomligt patentskydd, från att använda sig av det europeiska patentet. Europa kan för närvarande inte erbjuda innovativa företag någon optimal lösning för att skydda deras immateriella rättigheter. Vi kan inte aspirera på att vara den mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen om vi inte tar fram fungerande lösningar för patentansökningar och patentskydd.
Gemenskapspatentet och initiativen för att förbättra det europeiska patentet, det vill säga Londonavtalet om översättningar och avtalet om reglering av patenttvister, behöver inte utesluta varandra. De har båda samma mål: ett bättre, billigare och pålitligare patentsystem. Därför vill jag sträva efter båda. Vi står inför liknande utmaningar när det gäller att utforma behörighetsregler för gemenskapspatentet: vi måste hitta ett enhetligt system som är juridiskt oberoende och som är tydligt och tillförlitligt för patentanvändarna och samtidigt undvika överdriven centralisering och fragmentering.
För att kunna uppnå detta mål måste EU engagera sig i EPLA, som tar upp medlemsstaternas och EU:s gemensamma skyldigheter. Parlamentet måste givetvis medverka när EU tar itu med de förslag som krävs för att gå vidare med frågan inom en snar framtid.
Jag är medveten om att det finns en del kritiska röster mot EPLA. Jag vill bara säga att jag ser EPLA som ett praktiskt initiativ för att åstadkomma en mer enhetlig praxis för patent i Europa. Det är dessutom rättssäkerhet som både stora och små industrier behöver. Europeiska patentverket har beviljat hundratusentals patent. Även om vi hade haft ett gemenskapspatent skulle vi behöva harmonisera behörighetsprocessen för patent som beviljats av Europeiska patentverket.
Vår uppgift är att engagera oss i initiativet för att se till att det gynnar konkurrenskraften i vår ekonomi. Jag inser att det finns befogade tvivel och farhågor: kostnaderna för rättstvister enligt EPLA, konsekvenserna av arbetsordningen, som vi ännu inte har sett, och EPLA-domarnas oberoende från Europeiska patentverket. Jag är dock övertygad om att det bästa sättet att ta itu med problemen är att aktivt medverka i processen och se till att vi får en lösning som är tillfredsställande och rättvis för alla parter och som är fullt förenlig med EU:s lagstiftning.
Naturligtvis är varken gemenskapspatentet eller EPLA svaret på allt. Det kommer alltid att finnas företag – mindre företag – som föredrar att ha att göra med sina nationella patentverk eller att använda sig av affärsmodeller som inte bygger på patent. Vi måste undersöka hur vi kan hjälpa och stödja dessa företag. Naturligtvis måste vi även se till att stora företag inte utnyttjar sin ställning, vare sig genom att otillbörligen utnyttja sina egna patent eller genom att otillbörligen ignorera andras patenträttigheter.
Vid samrådet lyftes många sådana frågor fram, till exempel möjliga medlingsmekanismer som skulle kunna föregå rättstvister, behovet av att skapa teknikmarknader som underlättar för företagen när det gäller att handla med sina immateriella rättigheter, samt idén om utbyte av bästa metoder mellan nationella patentverk, särskilt när det gäller små och medelstora företags särskilda behov. Jag kommer tillsammans med mina kollegor i kommissionen att vidta åtgärder i samtliga frågor och avser därför att föreslå en heltäckande strategi.
Vi står nu inför en global och kunskapsbaserad ekonomi på 2000-talet och det är angeläget att hitta en lösning på patentfrågan. Jag räknar med parlamentets stöd för att hitta en heltäckande lösning på de här ganska komplicerade frågorna.
Klaus-Heiner Lehne, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har nu i två år varit en av två föredragande i Europaparlamentets styrgrupp för Lissabonprocessen. Som ni vet lanserade vi Lissabonprocessen år 2000 och har sedan dess oförtröttligt strävat efter att i stats- och regeringschefernas uttalanden och i parlamentets resolutioner lyfta fram att utvecklingen av det europeiska patentsystemet är en av de viktigaste förutsättningarna för att vi ska kunna nå målen i Lissabonöverenskommelsen. Kommissionsledamot Charlie McCreevy gjorde intryck på mig när han betonade hur viktig denna fråga är. Vårt mål måste vara att få till stånd ett enkelt, kostnadseffektivt patent som om möjligt är tillämpligt i hela EU, och som inte bara ger stora företag, utan i synnerhet små och medelstora företag, möjlighet att skydda sina innovationer på den inre marknaden. Det är faktiskt de medelstora företagen som innehar flest innovativa patent.
Den avgörande frågan är att vi måste genomföra förändringar i Europas nuvarande splittrade patentlandskap, i syfte att drastiskt skära ner kostnaderna för konsulter, administration och översättningar, som är en särskilt tung börda för små och medelstora företag. Detta avgörande mål måste vi uppnå. Självklart kan människor redan nu få sina uppfinningar skyddade i hela EU, men i praktiken måste de göra detta i alla medlemsstater, antingen direkt via de nationella patentverken eller indirekt via Europeiska patentverket, med alla de patent som har nämnts. I händelse av tvister och överträdelser måste de i teorin inleda rättsliga förfaranden, stå för rättegångskostnader och så vidare i alla dessa länder. Detta måste lösas och bli mer praktiskt och hanterligt, i synnerhet för små och medelstora företag. Den inre marknaden behöver i det avseendet vidareutvecklas.
Under er föregångare Fritz Bolkesteins tid lanserades ett berömvärt förslag om en gemensam europeisk förordning, i syfte att införa ett gemenskapspatent. Med tanke på att artikel 308 utgör den rättsliga grunden och att det krävs enhällighet i rådet är det dock svårt att nå en överenskommelse. I detta särskilda fall gick det inte att nå någon överenskommelse i språkfrågan. Vi har för närvarande 20 officiella språk, som krävs av rådet, och efter nästa utvidgning blir det 22. Industrin säger med all rätt att ingen behöver den sortens patent. Det är så orimligt dyrt att det inte är till någon nytta och ur ekonomisk synpunkt mer eller mindre värdelöst. Det europeiska patentet är inte konkurrenskraftigt och det skulle kraftigt försämra vår internationella position och inte garantera den kvalitet som krävs. Den sortens patent skulle bara gynna de mycket stora och rika företagen som kan kosta på sig något sådant, och knappast ens dem. För medelstora företag vore det helt oanvändbart. Därför har förordningen kört fast, och rådet ändrar sig inte.
Mitt förslag om att fortsätta harmoniseringen, som kommissionsledamoten tacksamt nog tog upp under samrådet, avvisades också av alla parter, främst på grund av våra erfarenheter från andra behandlingen av direktivet om datorrelaterade uppfinningar, som visade att det finns en risk för att man antar lagstiftning som inte förbättrar det nuvarande patentsystemet, utan istället avsevärt försämrar det.
Vi har alltså inte gjort några framsteg på harmoniseringsområdet heller. Vad återstår då att göra? Vad som återstår är att vi måste fortsätta att utveckla det befintliga patentsystemet. Det finns dock institutionella problem på detta område. Å ena sidan har vi EU:s helt legitima krav på att medlemsstaterna inte ska lagstifta inom områden som i alla händelser nu delvis ligger inom EU:s behörighetsområde och som hör till den inre marknaden, och å andra sidan har vi medlemsstaternas iver att göra framsteg. Jag anser att vi måste försöka koppla samman dessa båda problem för att kunna lösa dem. Som jag ser det är en tänkbar möjlighet att EU på något sätt blir delaktigt i det europeiska patentavtalet – hur detta ska ske bör avgöras i förhandlingar – och att EU i gengäld undanröjer institutionernas oro i fråga om avtalet om reglering av patenttvister (EPLA). Det kan vara ett sätt att förbättra situationen, eftersom det inte är möjligt att nå en överenskommelse om ett gemenskapspatent i rådet.
Med tanke på lobbyns offentligt uttalade kritik anser jag att påståendet att det skulle bli lättare att patentera mjukvara om vi införde en gemensam europeisk patentdomstol är milt sagt struntprat. Det är rena spekulationer som det inte finns några belägg för – en av dessa frågor faller under processrättens område och den andra under den materiella rättens område. Inte heller är EPLA dyrare. Det måste klargöras att vi här jämför äpplen med päron. Om EPLA införs kommer man inte att behöva driva rättsliga tvister i alla berörda länder. Med en domstol kommer man så att säga i andra instans att nå en dom som blir bindande för alla signatärstater.
Jag känner stor tacksamhet gentemot Charlie McCreevy för hans sätt att leda samrådet. Att döma av kommissionsledamotens offentliga kommentarer har han uppenbarligen också dragit rätt slutsatser av samrådets resultat. Både för egen del och på min grupps vägnar vill jag säga att vi delar och stöder denna ståndpunkt. Det finns inga alternativ. I annat fall är det storslagna projektet att utveckla det europeiska patentsystemet dömt att misslyckas.
Michel Rocard, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi är inte så många som har samlats här i kammaren, vilket inte betyder att vi inte avhandlar viktiga frågor – tvärtom. Jag kommer att vända mig till er som företrädare för tre politiska grupper och rentav fler, precis som min kollega och vän Klaus-Heiner Lehne gjorde.
Herr kommissionsledamot! Denna debatt har anordnats på Europaparlamentets initiativ och springer ur vår önskan att ge ett positivt svar på ert samråd. Vi tackar för och gratulerar er till detta.
Efter de svårigheter vi har mött i frågan om mjukvarupatent gladde det oss att kommissionen, med er själv som mellanhand, nu inleder ett förfarande som syftar till att återuppta diskussionerna och arbetet med att förbereda ett europeiskt patent.
Herr kommissionsledamot! Vi drabbade samman och var oeniga på flera punkter. Jag har just lyssnat till er ytterst noga. Jag vill hävda att jag i stort sett instämmer i allt ni nyss har sagt. Jag instämmer helt, men det finns en fråga som ni inte har nämnt, och på grund av er tystnad är det just den frågan jag funderar på. Eftersom vi fortfarande saknar en lösning är detta något som för närvarande skapar en ganska negativ känsla av ovisshet hos dem som jag företräder.
Låt mig förtydliga mig. Alla här i kammaren vill som EU-medborgare ha ett gemenskapspatent. Jag delar denna önskan med min kollega och vän Klaus-Heiner Lehne, som just yttrade sig med sin sedvanliga vältalighet.
Vi vet alla att detta patent har stött på mycket stora svårigheter och att positionerna just nu är låsta. Det främsta skälet till låsningen är språkrelaterat. I själva verket finns det fyra orsaker till låsningen: språkproblemet, kostnaderna, problemet med domstolsorganisationens rättsliga enhetlighet och suveränitetsproblemet – som är det problem ni inte har talat om.
Jag är övertygad om att en verklig lösning för att bryta det politiska, kulturella och intellektuella dödläget om det europeiska patentet i rådet framför allt måste knytas till en lösning på språkfrågan. Till skillnad från min kollega Klaus-Heiner Lehne, är jag inte bara en EU-vänlig ledamot av Europaparlamentet. Jag är även fransman. Ingen är perfekt, så ni får förlåta mig detta. Inför kammaren vill jag förklara att jag anser att ratificeringen av Londonavtalet – som ännu inte officiellt har godkänts av mitt land, även om jag råder det till detta – kan bli ett tillfälle för oss alla att övervinna vår språkliga arrogans och den fientlighet den skapar och lära oss att leva tillsammans, i vetskap om att ett språk världen över är det dominerande. Vi kanske inte gillar det, men så ligger det till. Det är också praktiskt. Så skulle man kunna bryta dödläget om planerna på ett gemenskapspatent. Vi ställer oss därför bakom en resolution med det innehållet, om debatten utmynnar i en sådan.
Det andra problemet är kostnadsrelaterat. Jag ska bara snabbt beröra det, och säga att tre fjärdedelar av kostnadsaspekten är språkrelaterad. Det problemet vill jag ta upp. Den återstående fjärdedelen är blygsam. EPLA behöver troligen förbättras och det är upprörande att tänka sig att vi kanske får se ratificeringen av ett avtal som många experter hävdar ökar kostnaderna. Det är inget vi behöver.
Det enda problem som ni inte har tagit upp är problemet att avgöra vilken lagstiftande makt som på sikt ska definiera och utveckla vad som är patenterbart respektive icke-patenterbart.
Parlamentet kommer att vara ytterst uppmärksamt på allt som har att göra med patenterbarhet för levande material, något som är ett väsentligt problem för den civiliserade världen. När det gäller mjukvara kan vi inte heller ratificera EPLA, eftersom EPLA ger en yrkesgrupp av domare en delvis internationell och delvis europeisk funktion – att göra de ändringar i rättspraxis som de anser lämpliga, utan någon rättslig kontroll och utan att någon lagstiftande makt kan påverka deras arbete.
Detta godtar vi inte – tanken att EU:s jurisdiktion inte är delaktig i att fastställa räckvidden. Eftersom EPLA består av självständiga behörighetsområden som blockerar och fördröjer genomförandet av det europeiska patentet, förkastar vi EPLA och råder er att …
(Talmannen avbröt talaren.)
Sharon Bowles, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman, herr kommissionsledamot! Som ni vet deltog jag i samrådet om patent. Jag lämnade själv in ett förslag och jag har läst många av de andras och tycker att ni just har gett oss en mycket god sammanfattning. Jag vill även tacka er för att ni, genom att flytta samrådsdagen så att den inte krockade med ett av Europaparlamentets sammanträden i Strasbourg, gjorde det möjligt för mig och andra ledamöter av Europaparlamentet att delta.
Samrådet var mycket nyttigt eftersom det tydliggjorde omfattningen av problemen med förslagen till ett gemenskapspatent. Vi vet sedan tidigare att översättningarna är ett problem. Nu står det dock klart att även behovet av ett rättstvistförfarande med tillgång till specialiserade domare inom medlemsstaterna är ett problem. Alla vill vi att principen om den inre marknaden ska råda och då leder det så småningom till ett gemenskapspatent. Samrådet visar dock att åtgärder kan vidtas för att förbättra processen.
Medlemsstaternas EPLA-initiativ, som är frivilligt, innehåller en del av dessa åtgärder. Arbetet pågår fortfarande, så ni har möjlighet att delta, och jag välkomnar att ni säger att ni tänker ta vara på den möjligheten. Det kan bara vara en fördel när vi arbetar mot ett mål som till slut innebär att det finns ett gemensamt eller sammanslaget europeiskt gemenskapspatent. Kanske kan ni hjälpa till att klara upp en del av kritiken mot EPLA. Jag skulle vilja se en lösning som minimerar domstolskostnaderna, i stället för att tvinga parterna i målet att stå för hela kostnaden för domarnas löner och för inrättandet av appellationsdomstolen. Jag skulle även vilja se en lösning som går ut på att behålla de nationella patentdomstolarna, i stället för att avveckla dem efter sju år. Nog skulle de väl kunna finnas kvar, på samma sätt som nationella patentansökningar har kunnat samexistera med det europeiska patentet i nästan 30 år.
Å andra sidan kanske det skulle vara bättre för gemenskapspatentet att ha en nationell förstainstansrätt och en domarpanel, som består av åtminstone en domare med teknisk behörighet och åtminstone två domare med juridisk behörighet och som kommer från olika medlemsstater, än att tillämpa det nuvarande förfarandet i EG-domstolen.
Michel Rocard med flera har kritiserat EPLA, eftersom det skulle göra det möjligt för medlemmar i Europeiska patentverkets överklagandenämnd att bli tekniska domare. Den invändningen beror helt och hållet på att de inte håller med om vissa beslut inom ett par tekniska områden. Kritikerna tar inte hänsyn till de offentliga handlingar som visar att Europeiska patentverkets tekniska nämnder är oberoende från både verkets prövningsavdelning och praxis. De bortser från att EPLA:s struktur gör att sådana tekniska domare skulle utgöra en minoritet bland de nationella domare som har lovordats för sin hållning på dessa teknikområden av personer som är av samma åsikt som Michel Rocard. Jag tvivlar dock på att vi vill att de ska kunna ha båda uppdragen samtidigt – det tror jag inte var avsikten – och det tror jag skulle kunna förtydligas.
På många institutioner, bland annat EG-domstolen, är det praxis att utse domare via företrädare för medlemsstaternas regeringar. Jag tycker därför inte att det finns särskilt mycket substans i argumenten och det vore onekligen ett misstag om kommissionen skulle gå miste om chansen att bidra till och dra lärdom av EPLA-processen.
Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag talar på min kollega Evelin Lichtenbergers vägnar som inte kan närvara i eftermiddag.
Vi talar alltid om ett konkurrenskraftigt, kunskapsbaserat Europa, men vissa människor sätter så lite tilltro till Europas potential att de föredrar att stödja ett organ som inte är ett EU-organ – Europeiska patentverket – något som skadar Europeiska unionens intressen. Om vi vill ha en harmoniserad jurisdiktion, varför försöker vi inte åstadkomma detta genom EU-direktiv? Det vore den mest självklara vägen framåt. Vissa människor är rädda för att genomgå den demokratiska processen.
Efter tvisten om programvarupatentet är en del uppenbarligen oroliga över vilka ändringsförslag Europaparlamentet skulle föreslå. Därför vill de fortskrida på ett så odemokratiskt sätt som möjligt. De vill lägga de europeiska företagens öde i händerna på patentbyråkratin istället för valda beslutsfattare. Dessutom skulle små och medelstora företag få svårt att betala kostnaderna för rättstvisterna, eftersom alla rättstvister som rör patent utfärdade av Europeiska patentverket direkt skulle hamna i en ny internationell domstol, vilket vore ett verkligt självmål för Europas konkurrenskraft.
Jag vill göra er uppmärksamma på att en del stora multinationella företag som Nokia och GlaxoSmithKline är mycket oroade över ett sådant förslag. Vem kommer att hjälpa till om förslaget varken hjälper små och medelstora företag eller välkomnas av de stora länderna? Den enda slutsats vi med säkerhet kan dra är att förslaget kommer att ge vissa patentadvokater mer arbete. Europa behöver inte bara fler patent: det behöver fler patent av hög kvalitet som främjar verklig innovation. Antalet patentansökningar som lämnas in till Europeiska patentverket varje år har ökat med omkring 60 procent de senaste sju åren. Denna ökning motsvarar dock inte en ökad innovativ verksamhet, vilket ger anledning till oro över en utvidgning av patentverkets ansvarsområde.
Vi kommer att fortsätta att upprepa för våra kolleger, och särskilt kommissionsledamoten, att förutsättningarna för en effektiv, konkurrenskraftig europeisk patentlagstiftning på internationell nivå endast kan skapas genom en rättslig ram på gemenskapsnivå.
Thomas Wise, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Förra året avslog parlamentet, med 684 röster mot 14, ett försök att införa patent på programvara, eftersom programvara, i likhet med böcker och annat skriftligt material, bäst kan beskrivas som ”idéer i symbolisk form” och även i fortsättningen endast bör vara föremål för upphovsrättsskydd. Parlamentet övertygades också om att patent på programvara skulle hämma uppfinnandet, lamslå små företag och skada ekonomin. Trots detta återkommer kommissionen i år med ett ännu mer vittgående förslag som skulle möjliggöra patent på programvara.
Kommissionen föreslår att en gemensam patentdomstol inrättas, vars domarkår ska utses av samma nämnd som utser domare till den nuvarande appellationsdomstolen inom det befintliga men strikt rådgivande Europeiska patentverket. Kommissionen sitter med i nämnden och skulle enligt förslaget även få rösträtt. Detta väcker allvarliga tvivel om den nya domstolens oberoende, särskilt om vi beaktar att Europeiska patentverket inte har några skrupler när det gäller att bevilja patent på programvara och att förslaget låter en enda patentdomstol följa Europeiska patentverkets prejudicerande beslut.
Enligt förslaget självt kommer rättstvister i den nya domstolen att bli två till tre gånger dyrare än rättstvister i nationella patentdomstolar, som dessutom ska avskaffas enligt förslaget. Detta gör att endast stora bolag kommer att ha möjlighet att överklaga till domstolen. Jag tyckte att direktivet om datorrelaterade uppfinningar var dåligt innan jag såg det här förslaget. Om det går igenom intar jag gärna den leninistiska ståndpunkten ”hellre mindre och bättre”. I vilket fall som helst bör vi återigen säga nej och fråga kommissionen vilken del av detta nej de inte förstår.
Barbara Kudrycka (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Till problemet med den oklara patentlagstiftningen kommer den kraftiga ökningen av antalet patentansökningar. Av det skälet krävs lösningar som gör det möjligt att påbörja processen med en harmonisering av patentlagstiftningen. Det krävs därför en tydlig definition av vad som får och inte får patenteras. Det är viktigt att man inte använder patentlagstiftningen som något isolerat från själva innovationerna, eftersom det ligger i patentets natur att det förutsätter en viss begränsning av den fria konkurrensen. Ett harmoniseringsdirektiv vore den bästa lösningen ur gemenskapens perspektiv, men parlamentet avvisade kommissionens tidigare förslag.
Därför måste vi försöka hitta andra lösningar. En tanke som förts fram är att alla medlemsstater ska godkänna och ratificera EPLA-avtalet. Vi bör dock ha i åtanke att vi bara kan stödja detta avtal om det uppfyller de kriterier som EU har bedömt vara väsentliga. Kriterierna omfattar bland annat fastställandet av en så tydlig definition som möjligt av vad som får patenteras, samtidigt som man säkerställer de styrande organens oberoende och garanterar fullständig opartiskhet hos de domare som beslutar om patentskydd och patentens giltighet. Avgifterna för skydd av patenträttigheter måste också utjämnas och vara enkla att tillämpa.
Det är skälet till att vi inte i nuläget kan godkänna avtalet. Effekterna kan bli svåra att bedöma, för även om det är uppenbart att EPLA berör institutionella lösningar får man inte bortse från att avtalet kan få konsekvenser för den materiella rätten och då i synnerhet för Europeiska patentverkets verksamhet. Därför uppmanar jag kommissionen att göra en detaljerad konsekvensbedömning av alla förslag som har presenterats i kammaren. Det är emellertid mycket viktigt att betona att parlamentet verkligen vill se en förändring av patentpolitiken. Den typ av förändring som vi tänker oss måste dock uppfylla kraven från såväl stora företag som små och medelstora företag i Europa.
Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill lyckönska Charlie McCreevy till hans arbete med att inrätta en gemensam marknad, i synnerhet inom patentlagstiftningens område.
Jag måste dock påpeka att vi ledamöter av Europaparlamentet företräder våra väljare, och de reaktioner jag har fått på detta förslag från väljare inom industrisektorn i mitt land har varit negativa. De är negativa av olika skäl: språkfrågan – jag anser att den föreslagna lösningen är mycket sämre än den vi har inom Byrån för harmonisering inom den inre marknaden, som erbjuder en större språklig mångfald – och behörighetsfrågan, som redan har diskuterats.
Vi har vår egen domstolsbehörighet, nämligen EG-domstolen och förstainstansrätten, och att upprätta ett antal behörigheter utanför EU leder till en rad problem som vi måste ta hänsyn till.
Jag har en känsla av att förslaget kan vara dömt att misslyckas, likt tidigare förslag, på grund av att vi inte har beaktat dessa faktorer. Vi måste göra framsteg på patentområdet, men för att kunna göra det måste vi ha en bred politisk enighet.
För det första vill jag säga att behörighetsförfaranden som ligger utanför EU-strukturen i dagsläget inte inger förtroende − vi har stort förtroende för de fantastiska institutioner som EG-domstolen och förstainstansrätten är − och för det andra är språkfrågan ingen bagatellartad fråga. Jag vet att många människor talar ett språk som är mer universellt gångbart, men inom EU har vi försökt hitta lösningar på språkfrågan, eftersom EU inom sig rymmer olika kulturer, samhällssystem och rättssystem, och de måste få finnas, sida vid sida.
Jag hoppas att kommissionsledamoten tänker igenom frågan ur ett övergripande perspektiv och lägger fram ett förslag som är godtagbart för EU som helhet.
Toine Manders (ALDE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack för era ansträngningar för att få den här långsamma skutan att börja röra sig framåt igen. Vi har i drygt trettio års tid diskuterat patent, och det är särskilt märkligt att så många ledamöter är kritiska till era idéer, trots att nästan samtliga av EU:s medlemsstater har undertecknat Münchenkonventionen. Härigenom visar de en brist på förtroende för medlemsstaterna, som jag i sig anser vara en ganska märklig form av låsning, och jag finner det också ganska besynnerligt att det fortfarande inte ska gå att diskutera ett gemenskapspatent på rådsnivå.
För närvarande har EU ingen demokratisk kontroll över Europeiska patentverket, något som självklart är mycket beklagligt. Vi instämmer i ert resonemang, och det vore bra om EU gjorde som det gjorde vid Haagkonferensen och deltog som en politisk och ekonomisk organisation, så att vi som en del av EU kan påverka vad som händer. Om så sker står mellanstatlighet inte längre på dagordningen och gemenskapsmetoden har anammats. Det skulle glädja oss att se EU delta i Münchenkonventionen på samma sätt, så att kommissionen, och kanske även parlamentet, fortlöpande kan utöva demokratisk kontroll över processen. Tillsammans med gruppen för Europeiska folkpartiet och den liberala gruppen – jag hoppas att den socialdemokratiska gruppen kommer att stödja oss – har vi lagt fram ett resolutionsförslag till stöd för er ståndpunkt, i syfte att undersöka tillgängliga alternativ. Vi anser detta vara den enda lösningen om rådet ska fortsätta att dra frågan i långbänk.
Här talar vi inte om regler för språkanvändning eller om kostnader, och vi har verkligen ingen önskan att avskaffa de nationella domstolarna, men till syvende och sist måste det finnas en europeisk domstol med specialiserade domare som kan avgöra hur patentfrågan ska hanteras inom EU när ärenden ska prövas rättsligt.
När det gäller de datorrelaterade uppfinningar som Michel Rocard nämnde, vill vi inte öppna Pandoras ask igen. Jag håller med honom om att det vore en väldigt tröttsam historia. Vi inser också att det är mycket möjligt att det fortfarande begås misstag inom Europeiska patentverket, och av det enkla skälet att vi inte kan rätta till dem är det viktigt att vi följer upp detta.
Jag fäste mig mycket vid vad en irländsk kommissionsledamot nyligen sa i Finland: ”Inga mer vackra ord om Lissabon, nu skrider vi till handling”. Jag hoppas att ni gör det, eftersom det var ni, herr kommissionsledamot, som sa detta.
Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag har noga lyssnat på debatten i eftermiddag. Alla är vi överens om att situationen inte är perfekt och vi vet att det råder olika meningar om vilka som är de rätta lösningarna. Jag är övertygad om att ett gemenskapspatent är lösningen i en perfekt värld, men i den riktiga världen finns det inga utsikter om att uppnå enighet om gemenskapspatentet inom den närmsta framtiden.
Ska jag då bara sitta här och inte göra någonting och bara vänta på att någonting ska dyka upp? Det hade visserligen varit en lätt utväg men det hade också varit oerhört oansvarigt, eftersom det inte kommer att hända någonting om vi inte tar initiativet.
En del tydliga och viktiga budskap fördes fram under samrådet. Det finns en stor önskan om ett enklare och mer kostnadseffektivt patentsystem som upprätthåller högsta möjliga kvalitet när det gäller förfarandet för att granska och bevilja patentansökningar.
Alla inblandade parter gjorde sitt yttersta för att ge oss sina synpunkter. Nu förväntar de sig åtgärder, och det med rätta. Och jag håller med. Jag anser att det har blivit dags att göra en gemensam insats för att förbättra patentsystemet i Europa. Det är vår plikt som beslutsfattare och lagstiftare.
För närvarande har vi kört fast. Vi måste ta det första och svåraste steget i en eller annan riktning. Det finns ingen perfekt lösning. Ingen enskild faktor kan ge svar på allt. Vi måste kombinera olika åtgärder för att tillfredsställa parternas olika behov. Som jag sa i mina inledande kommentarer behöver ett gemenskapspatent och EPLA inte utesluta varandra. Vårt mål bör vara att se till att de kan förenas. I båda fallen är vårt mål detsamma: Ett bättre, billigare och pålitligare patentsystem.
Jag är medveten om EPLA:s potentiella nackdelar och risker. Vi har dock större möjligheter att åstadkomma den rätta lösningen för Europas företag om vi aktivt deltar i förhandlingarna om avtalet.
Nu innehåller patentstrategin mer än bara våra framtidsplaner för ett gemenskapspatent och EPLA. Det finns en hel rad ram- och stödåtgärder som vi måste överväga. De flesta av dem riktar sig till mindre företag. Målet är att skapa ett system som tillfredsställer alla parters behov på alla nivåer – nationell nivå, europeisk nivå och gemenskapsnivå – och som innebär en rättvis balans mellan parternas olika intressen.
Jag vill säga en sista sak. Eftersom jag har varit politiker i 30 år nu är det inte mycket som förvånar mig. Men den här veckan har jag blivit lätt förvånad. Jag blev lätt förvånad över att vissa personer har använt förslaget till vår framtida strategi, som jag presenterade i ett tal i Helsingfors för ett par veckor sedan, för att påstå att kommissionen åter vill föra upp de datorrelaterade uppfinningarna på dagordningen. Jag är visserligen van vid att höra kraftfulla argument och vid att det görs paralleller, men det här gör mig helt ställd. Jag har vid flera tillfällen här i parlamentet meddelat att så länge jag är kommissionsledamot med ansvar för den inre marknaden och tjänster kommer kommissionen inte att ta några initiativ i frågan eller arbeta vidare med den. Det gillas kanske av en del och ogillas av andra. Parlamentet förkastade dock den gemensamma ståndpunkten förra året. Jag respekterar och accepterar det beslutet och kommer absolut inte att göra någonting för att ändra på det.
Jag kan försäkra er att jag alltid håller mitt ord. När jag drog mina slutsatser från samrådsförfarandet hade jag på intet sätt de datorrelaterade uppfinningarna i åtanke. Så kommer det att förbli under resten av min mandatperiod.
Talmannen. – Jag ber er notera att tidsfristen ingivande av resolutionsförslag enligt artikel 103.2 i arbetsordningen löper ut kl. 12.00 måndagen den 9 oktober 2006.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 12 oktober kl. 11.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Richard Corbett (PSE). – (EN) Jag hyser allvarliga tvivel om förslagen till ett patentdomstolssystem som skulle vara utom räckhåll för demokratiska institutioner och ordentlig rättslig kontroll. Förslaget till resolution om ett europeiskt avtal om reglering av patenttvister skulle, om det genomfördes, innebära att patenttvister hamnar i händerna på dem som har ett egenintresse av en mycket utbredd användning av patent. Det skulle även leda till ökade kostnader för små och medelstora företag, orsaka en explosionsartad ökning av rättstvister och potentiellt hämma uppfinnandet i Europa.
EPLA:s förespråkare hänvisar till USA:s centrala federala patentdomstol, men det systemet har lett till en överdriven användning av patent och en avsevärd mängd rättstvister eller hot om rättstvister.
Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Klockan är inte ens fyra och denna veckas debatt om aktuella och brådskande frågor har ställts in, fast den bara skulle ha pågått i en timme. Vi skulle med andra ord ha slutat klockan fem. Det fanns viktiga frågor att diskutera, exempelvis statskuppen i Thailand och situationen i Moldavien, men talmanskonferensen har godtyckligt beslutat att det inte ska hållas någon debatt om aktuella och brådskande frågor. Så här vid sammanträdets slut vill jag med kraft protestera mot detta beslut. Det sades att detta var det andra sammanträdet i september, men det stämmer inte. Vi höll augustisammanträdet i början av september, och detta kan därför sägas vara det enda septembersammanträdet. Det är vår rätt att hålla en debatt om aktuella och brådskande frågor vid varje ordinarie sammanträde i Strasbourg. Jag vill be er att vidarebefordra denna protest till presidiet och talmanskonferensen.
Talmannen. – Era synpunkter kommer att vidarebefordras till talmanskonferensen.
14. Beslut om vissa dokument: se protokollet
15. Skriftliga förklaringar införda i registret (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet
16. Skriftliga förklaringar (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet
17. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet
18. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet
19. Avbrytande av sessionen
Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl. 16.00.)
BILAGA (Skriftliga svar)
FRÅGOR TILL RÅDET (Europeiska unionens tjänstgörande rådsordförandeskap är ensamt ansvarigt för dessa svar.)
Fråga nr 1 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0695/06)
Angående: Ungdomsarbetslöshet
På vilket sätt kommer man under det finländska ordförandeskapet att samordna medlemsstaternas agerande så att rådets löften om gradvis eliminering av arbetslösheten och fattigdomen bland unga människor förverkligas?
(FI) Ordförandeskapets svar på denna fråga är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Till att börja med måste man betona att det är medlemsstaternas ansvar att utveckla och genomföra en politik för att minska arbetslösheten och fattigdomen bland ungdomar. Det finländska ordförandeskapet kommer att fortsätta med de redan inrättade procedurerna för att jämföra åtgärder i medlemsstaterna när helst rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) sammanträder.
Vikten av sysselsättning bland ungdomar betonas upprepade gånger i Europeiska sysselsättningsstrategin. Inom Lissabonstrategin och inom ramen för Europeiska sysselsättningsstrategin har man kommit överens om följande mål och riktmärken:
För det första så kommer alla ungdomar att erbjudas en nystart inom sex månader efter det att de blivit arbetslösa. De kommer att erbjudas utbildning, omskolning, praktik, arbete eller någon annan slags arbetsmarknadsåtgärd.
För det andra skall minst 85 procent av 22-åringarna att ha avslutat gymnasiet i EU år 2010.
Ytterligare vägledning om hur dessa mål kan och skall nås får medlemsstaterna i de av rådet år 2005 antagna riktlinjerna för sysselsättningspolitik 2005–2008.
Till att börja med måste man förstå att alla medlemsstater redan har tagit med ungdomarna i de nationella reformprogrammen för 2005–2008 som lades fram på hösten 2005. Emellertid ombads medlemsstaterna att föreslå egna prioriterade mål och de har valt olika sätt att ta itu med frågor kring ungdomars sysselsättning. Man måste också inse att de mål som fastställts på EU-nivå redan har uppnåtts i en del medlemsstater.
Medlemsstaterna uppdaterar för närvarande sina nationella reformprogram, ett arbete som troligen kommer att vara slutfört i slutet av oktober i år. De nationella reformprogrammen och relaterade åtgärder som vidtas för att öka sysselsättningen bland ungdomar kommer att granskas under det finländska ordförandeskapet, först i november i sysselsättningskommittén och sedan igen i december av rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso– och sjukvård samt konsumentfrågor). Resultaten kommer att läggas fram för kommissionen som grundar sin årsrapport på dem.
Medlemsstaterna förbereder för närvarande också sina nationella åtgärdsprogram inför nästa fas i Europeiska socialfonden (2007–2013). Kopplingarna mellan ESF och referensramen, det vill säga Europeiska sysselsättningsstrategin, kommer att stärkas så att ESF får en mer effektiv roll att spela för att nå sysselsättningsmål inom ramen för Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. Avsikten är att använda ESF för att stödja insatser som syftar till att erbjuda och uppmuntra till satsningar på humankapitalet, i synnerhet genom att förbättra utbildnings– och yrkesutbildningssystemen. Ett mål är att öka studenters anställningsbarhet genom att bättre anpassa yrkesutbildningen till arbetsmarknadens behov. Sålunda kan medlemsstaterna ta med åtgärder i sina program för att öka ungdomars anställningsbarhet, minska andelen studenter som inte fullföljer sin utbildning och stödja övergången från utbildning till sysselsättning.
När det gäller fattigdom bland ungdomar avslöjade halvtidsutvärderingarna av EU:s Lissabonstrategi att ungdomarna har gynnats mindre än andra åldersgrupper av åtgärder för att främja delaktighet och dynamiska arbetsmarknadsåtgärder. Parlamentsledamoten kan vända sig till kommissionen för mer information om detta.
Rådets och kommissionens gemensamma rapport om social trygghet och delaktighet 2006 betonade att åtgärderna inom den öppna samordningsmetoden måste få en tydlig inriktning på fattigdom bland barn och ungdomar. Samtidigt underströks den avgörande betydelsen av allmän utbildning och yrkesutbildning för att bryta sig ur den fattigdomen som förs vidare från en generation till nästa.
Under det finländska ordförandeskapet kommer kommittén för socialt skydd att få tillfälle att fortsätta debatten i denna fråga medan den gemensamma rapporten om social trygghet och delaktighet 2007 utarbetas på grundval av nationella åtgärdsprogram för social delaktighet för perioden 2006–2008.
Fråga nr 2 från Manuel Medina Ortega (H-0698/06)
Angående: Förbindelser med regionala organisationer i Sydamerika
Mot bakgrund av de senaste politiska förändringarna i Sydamerika, vilka planer har rådet för att förstärka förbindelserna med organisationer som verkar för integration i denna del av världen?
(FI) Ordförandeskapets svar på denna fråga är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
I samband med detta vill jag påminna er om de viktiga åtaganden om regional integration som gjordes vid det fjärde toppmötet mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien i Wien den 12 maj 2006 och i rådets slutsatser om kommissionens meddelande om Latinamerika. Rådet erkänner att Europaparlamentet har gjort mycket för att främja regional integration i Latinamerika och för att förbättra förbindelserna med organisationer i regionen.
I punkt 32 i Wienförklaringen står att regional integration är en central förutsättning för stabilitet, ekonomisk tillväxt och investering och för att öka båda regionernas betydelse på världsarenan. Det står att vi bekräftar principerna om samarbete och solidaritet som en grundval för våra integrationsprocesser och vi i detta sammanhang uppmuntrar och ger vårt starka stöd till länderna i Latinamerika och Västindien för att de skall fortsätta med sina respektive regionala integrationsprocesser.
Regional integration kan göra mycket för att främja stabilitet. De är båda centrala mål i det strategiska partnerskapet mellan EU och Latinamerika. EU och dess samarbetspartner i Latinamerika har utvecklat övergripande system för att främja dessa båda mål eftersom det krävs ständiga och betydande insatser för att upprätthålla dem, genomföra dem mer effektivt, att göra det möjligt för båda sidor att dra nytta av dem och för att kunna utvidga dem i framtiden. Dessa system går bortom handel och samarbete. De inbegriper politisk dialog för att försöka skapa gemensamma synsätt och gemensamma åtgärder i multilaterala frågor för att stärka EU:s och Latinamerikas kapacitet att påverka globala frågor av största betydelse för båda parter.
Historiskt sett har alla integrationsprocesser stött på problem och det gäller också för EU. Jag kan med all rätt säga att i Wien utmärkte sig EU för sina försök att lösa de olika problemen i samband med integrationsprocesserna i Centralamerika, Andinska gemenskapen och Mercosur.
Det är således med särskild tillfredsställelse som jag kan säga att det i Wien och alltsedan Wien har gjorts och görs tillräckliga framsteg i den utsträckning att vi nu kan inleda de välbehövda interna förhandlingarna och vidta nödvändiga åtgärder för att inleda samtal om associeringsavtal mellan EU, Centralamerika, Andinska gemenskapen och Mercosur. Associeringsavtalen kommer att komplettera de avtal som redan har slutits med Mexiko och Chile samt de som nu är föremål för förhandlingar med Mercosur. Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor sammanträdde för att se över situationen den 11 juli.
Samtidigt diskuterade vi de möjliga följderna av förändringar av medlemskapet i Andinska gemenskapen och Mercosur på grund av Venezuelas beslut att gå över till Mercosur. Både det sittande ordförandeskapet i Andinska gemenskapen, Bolivia, och dess generalsekretariat förtjänar beröm för en skicklig krishantering de senaste veckorna. Mercosur kommer att utreda utmaningarna det innebär att acceptera en ny medlem i gemenskapen. Detta kan också komma att diskuteras vid nästa möte med Mercosur om den politiska dialogen. EU bekräftar sin vilja att återuppta samtalen med Mercosur så snart som möjligt.
Slutligen vill jag säga att det är EU:s mål att främja integration i hela regionen vilket fastställs i rådets slutsatser från februari 2006.
Fråga nr 3 från Brian Crowley (H-0703/06)
Angående: Avgifter för mobiltelefoni
Kan rådet göra ett definitivt uttalande om vilka framsteg som i år har gjorts när det gäller att avskaffa roamingavgifter för mobiltelefonanvändare i Europa?
(FI) Ordförandeskapets svar på denna fråga är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Rådet och kommissionen har under flera års tid noga bevakat tendensen när det gäller roamingavgifter. På senare tid, i synnerhet sedan oktober 2003 när kommissionen upprättade den första webbplatsen med syfte att erbjuda användarna av roamingtjänster mer insyn och information och att hjälpa dem att finna den bästa lösningen i djungeln av priser och erbjudanden, har frågan fått mycket uppmärksamhet.
Till följd av kommissionens verksamhet tycks operatörerna till viss del ha sänkt priserna och förbättrat insynen. Internationella roamingavgifter fortsätter emellertid att variera mycket och ofta förmår kunderna fortfarande inte begripa hur de beräknas. Det mjuka och försiktiga angreppssättet tycks ha visat sig vara otillräckligt och rådet är redo att överväga andra sätt att få bort alltför höga avgifter i egenskap av lagstiftare.
Kommissionen har lagt fram ett förslag till förordning som skulle kunna bidra till att få ordning på saker och ting. Rådet har först nyligen börjat diskutera förslaget som offentliggjordes den 12 juli 2006. Rådet kommer att fortsätta diskussionen i samarbete med parlamentet och siktar särskilt mot en balanserad lösning i vilken man undviker att snedvrida marknaden, störa operatörernas verksamhet i onödan och att få prishöjningar på andra områden.
Fråga nr 4 från Liam Aylward (H-0705/06)
Angående: Klimatförändringar
Kan rådet ange vilka nya initiativ det finska EU–ordförandeskapet överväger för att bekämpa det växande problemet med klimatförändringar?
(FI) Ordförandeskapets svar på denna fråga är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Som ledamoten vet lades det finländska ordförandeskapets planer när det gäller klimatförändring fram när minister Jan–Erik Enestam talade inför utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet den 12 juli 2006. I korta drag ser planerna ut som följer:
Under de närmaste månaderna kommer EU att förbereda för de internationella förhandlingar som kommer att föras vid uppföljningskonferensen i Nairobi (6–17 november 2006). På konferensen måste EU återigen visa att man är en stark ledare för tillämpningen av Montrealhandlingsplanen för att skapa en grund för ett system till 2012 och efterföljande år som verkligen är världsomfattande.
Med detta mål i sikte tar ordförandeskapet upp klimatförändringsfrågor på toppmöten mellan EU och tredjeländer (Kina, Indien, Sydkorea, ASEM, Ryssland och Kanada). Det har redan hållits toppmöten mellan EU och Kina, Sydkorea och ASEM och ASEM–uttalandet om klimatet finns redan att tillgå. Inför förberedelserna för de internationella förhandlingarna kommer rådet och parlamentet att få tillfälle att diskutera den nya lönsamhetsanalysen av strategin för att minska utsläppen som Europeiska rådet har begärt från kommissionen. EU och Förenta staterna beslutade nyligen att inleda en dialog om klimatförändring, ren teknik och hållbar utveckling. Det första mötet i ämnet kommer att hållas i Finland i höst.
Därutöver fortsätter EU med sitt arbete för att genomföra sina åtaganden. På förslag från kommissionen ser rådet och parlamentet återigen över EU:s system för utsläppshandel och gör en bedömning av den andra fasen av Europeiska klimatförändringsprogrammet. I det andra Europeiska klimatförändringsprogrammet som lanserades i oktober 2005 utreds nya kostnadseffektiva möjligheter för att minska utsläpp av växthusgaser i enlighet med principerna i EU:s Lissabonstrategi. Nya arbetsgrupper har bildats för att fundera över avskiljning och bindning av kol, koldioxidutsläpp från lätta yrkesfordon, utsläpp från luftfart och anpassning till följderna av klimatförändring. Arbetsgruppen om luftfart har koncentrerat sig på tekniska aspekter om en utvidgning av utsläppshandeln till att omfatta luftfart. En arbetsgrupp har också bedömt genomförandet av åtgärder i första Europeiska klimatförändringsprogrammet i medlemsstaterna och åtgärdernas effekt på utsläppen.
Slutligen kan nämnas att Finland har kompenserat utsläppen som har orsakats av dem som har rest till en del av de möten som ordförandeskapet har organiserat eller erbjudit deltagarna ett lätt sätt att justera sina egna utsläppsnivåer på frivillig grund.
Fråga nr 5 från Eoin Ryan (H-0707/06)
Angående: Relationen mellan EU och Iran
Kan rådet uttala sig om den rådande politiska relationen mellan EU och Iran, särskilt när det gäller den iranska regeringens vägran att se till att landets program för kärnenergiforskning följer Internationella atomenergiorganets bestämmelser?
Fråga nr 6 från Gay Mitchell (H-0746/06)
Angående: Iran
Kan rådet redogöra för hur den höge representanten Javier Solana kommer att förhålla sig i förhandlingarna med Iran om de fortfarande olösta atomfrågorna?
(FI) Ordförandeskapets svar på denna fråga är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Rådet har upprepade gånger sagt att man vill ha en diplomatisk lösning där de internationella farhågorna som finns i samband med Irans program för kärnenergiforskning beaktas men där Irans rätt att använda kärnkraft i fredligt syfte i enlighet med icke–spridningsavtalet också respekteras. I det avseendet välkomnar rådet det initiativ från EU:s höge representant och utrikesministrarna från Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Kina, Ryssland och Förenta staterna som rådets generalsekreterare och höge representant framförde till Iran den 6 juni 2006.
Rådet har gett sitt fulla stöd till det balanserade förhållningssättet i initiativet och har uppmanat Iran att vidta den åtgärd som föreslås där. Förslaget skulle bana väg för ett nytt förhållande till Iran som grundar sig på ömsesidig respekt och ökat politiskt och ekonomiskt samarbete samtidigt som det internationella samfundets farhågor om att Irans program för kärnenergiforskning inte är fredligt skulle dämpas.
Rådet kan påminna om att Internationella atomenergiorganets styrelseorgan och FN:s säkerhetsråd upprepade gånger har uppmanat Iran att stoppa all verksamhet i samband med anrikning och upparbetning av uran. Den 31 juli antog säkerhetsrådet resolution 1606 (2006), där Iran anmodas att stoppa all verksamhet i samband med anrikning och upparbetning av uran som Internationella atomenergiorganet skall tillåtas inspektera. FN:s säkerhetsråd fastställde att om Iran inte hade uppfyllt kraven i resolutionen senast den 31 augusti skulle åtgärder i enlighet med kapitel VII, artikel 41.1, i FN-stadgan vidtas.
Rådet har fastställt att om Iran beslutar att stoppa all verksamhet i samband med anrikning av uran och genomför tilläggsprotokollet kan förhandlingar återupptas och förfarandet i säkerhetsrådet hejdas.
Den 15 september 2006 uppmärksammade rådet rapporten av den 31 augusti 2006 från Mohamed ElBaradei, generaldirektör för Internationella atomenergiorganet, där det konstateras att Iran inte hade agerat i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 1696 och där det ges uttryck för åsikten att det nu skulle vara lämpligt att överväga uppföljningsåtgärder till resolutionen. Ministrarna var nöjda med de förhandlingar som den höge representanten hade fört med sekreteraren för Iran högsta nationella säkerhetsråd, Ali Larijan, för att utforska möjligheten att inleda förhandlingar med Iran. De stödde dessa ansträngningar och betonade att det var viktigt att snabbt få till stånd en lösning.
Fråga nr 7 från Seán Ó Neachtain (H-0709/06)
Angående: Bredbandsinitiativ
Kan rådet ange vilka initiativ den håller på att vidta för att främja en ökad bredbandsanvändning i Europas regionala och perifera områden samt öregioner?
(FI) Ordförandeskapets svar på denna fråga är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
En utbredd bredbandsanvändning har stått på EU:s politiska dagordning i många år och kommer utan tvekan att stå kvar i framtiden. Bredbandstjänster bereder vägen för de allmänna målen i Lissabonstrategin och alla utvecklingsfaser i åtgärder på området bör betraktas i samband med strävan efter att nå de två målen i i2010-strategin (vilka är inbördes förenliga).
Det första målet är att skapa ett gemensamt europeiskt informationsrum för att främja en mångsidig inre marknad grundad på en öppen, konkurrenskraftig och elektronisk kommunikation, meddelanden och innehåll.
Det andra målet är att skapa ett europeiskt informationssamhälle där delaktighet främjas, där det ges prioritet till att förbättra offentliga tjänster och livskvalitet och i samband med detta minska den digitala klyftan mellan de som har och de som inte har tillgång till bredbandstjänster.
Såsom framgår i rådets slutsatser av den 1 december 2005 om i2010-strategin är medlemsstaterna, gemenskapsinstitutionerna och intressenter gemensamt ansvariga för strategin. Rådet uppmanade medlemsstaterna att främja etableringen av avancerade nätverk utan skarvar genom ett snabbt genomförande av nationella strategier inriktade på att öka bredbandstäckningen och tillgången till multiplattformar och att stimulera upptagning samt att använda EU:s strukturfonder i lämpliga fall i linje med kommissionens riktlinjer(1).
Alla de nationella reformprogram som medlemsstaterna lämnade in till kommissionen förra året efter lanseringen av Lissabonstrategin tog upp frågor relaterade till bredbandstäckning och införande av bredband. Omfattande bredbandsprogram omnämns i många av de nationella reformprogrammen (AT, IE, EE, FI, FR, HU, IT, LU, LT, PT, SI och ES). Även om konkurrens ses som den viktigaste faktorn för att stimulera utbyggnaden av bredbandskommunikation tillåter EU:s bestämmelser för statligt stöd medlemsstaterna att ge statligt stöd till bredbandsnät i regioner där täckningen är dålig. Detta är tillåtet i de fall det statliga stödet används för att främja införandet av bredband och då stödet är nödvändigt för att korrigera en marknadssnedvridning eller orimligt höga priser på bredbandstjänster.
I de föreslagna strategiska riktlinjerna för gemenskapens sammanhållningspolitik fastställs också att det är viktigt att en tillräcklig bredbandskommunikationsinfrastruktur finns att tillgå till ett rimligt pris i hela EU. Följaktligen har det formulerats en särskild åtgärdsriktlinje i de nya sammanhållningspolitiska programmen för 2007–2013 om att tillgången till en informations- och kommunikationsinfrastruktur samt relaterade tjänster skall garanteras, i synnerhet i ytterområden och på landsbygden och i de nya medlemsstaterna i fall marknaden inte kan upprätthålla de nödvändiga tjänsterna till ett rimligt pris och en rimlig omfattning.
Vid ministermötet i Riga den 11–13 juni 2006 där informations- och kommunikationsteknik för ett delaktigt samhälle debatterades antogs ett uttalande om ett informationssamhälle där delaktighet främjas där det fastställdes att en storskalig EU-strategi var en förutsättning för detta. EU-ministrarna beslutade att man bland annat skulle koncentrera sig på att minska den geografiska obalansen i bredbandstillgången genom att underlätta en tillgång till ett rimligt pris till informations- och kommunikationsnät och datorutrustning, innehåll och tjänster överallt och i synnerhet i avlägsna områden och på landsbygden som har en svagare ställning, inbegripet små tätorter. Det skulle också göras genom att man avsevärt minskade regionala skillnader i Internetåtkomst genom att öka tillgången till bredband i områden med dålig täckning och genom att försöka se till att bredbandstjänster finns tillgängliga för minst 90 procent av EU:s befolkning 2010.
I Rigauttalandet uppmanades kommissionen att stödja insamling av material, skapandet av nätverk på alla nivåer, inbegripet regionala och lokala indikatorer, jämförande bedömningar, utbyten av goda erfarenheter och metoder i och utanför Europa. Därutöver ombads kommissionen att föreslå ett gemensamt förhållningssätt till 2008 års initiativ om informationssamhället och för att främja delaktighet i Europa som en del av 2007 års i2010-strategi(2) och i enlighet med Rigauttalandet.
Slutligen uppmanade ministrarna framtida ordförandeskap att föreslå lämpliga initiativ och att aktivt fortsätta att stödja kommissionen i arbetet med 2008 års initiativ. Med denna utgångspunkt kommer främjande av bredbandstjänster på landsbygden att diskuteras vid den årliga i2010-konferensen om informationssamhället som kommer att äga rum i Esbo, Finland den 27–28 september 2006.
Arbetsdokument inom kommissionen, “Guidelines on criteria and modalities of implementation of Structural Funds in support of electronic communications” (SEK(2003)0895).
På längre sikt kommer medlemsstaterna att utveckla beständiga och samordnade åtgärder i en högnivåarbetsgrupp om i2010-initiativet och i dess undergrupp om ett informationssamhälle som främjar delaktighet. Denna undergrupp arbetar särskilt med förberedelserna för 2008 Europeiska initiativet. Frågan kommer att diskuteras i högnivågruppen i april 2007.
Fråga nr 8 från Bernd Posselt (H-0711/06)
Angående: Förhandlingar om fred i Tjetjenien
Hur bedömer ordförandeskapet utsikterna till fredsförhandlingar med den tjetjenska regeringen, som 1997 valdes demokratiskt under OSSE:s överinseende men som har tvingats under jord av president Putin, särskilt med hänsyn till den fredsplan som presenterats av landets utrikesminister Achmed Zakajev, som lever i exil i London?
(FI) Ordförandeskapets svar på denna fråga är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Ordförandeskapet vill tacka ledamoten för denna fråga och delar hans oro för situationen i Tjetjenien.
Sedan krisen i republiken Tjetjenien i Ryssland började har rådet gjort det mycket klart att endast en politisk lösning grundad på dialog och förtroende och som har den tjetjenska befolkningens stöd kan erbjuda en permanent lösning på situationen.
Rådet vill påpeka att man systematiskt kommer att ta upp problemen i samband med situationen i Tjetjenien i den politiska dialogen med Ryssland och vid den diskussion om mänskliga rättigheter som hålls med Ryssland en gång i halvåret. I november skall den fjärde omgången äga rum.
Enligt den information som står till ordförandeskapets förfogande har Achmed Zakajevs förslag inte stöd från övriga tjetjenska separatistledare. Därför är det alltför tidigt att avgöra om dessa förslag kommer att leda fram till samtal.
Fråga nr 9 från Frank Vanhecke (H-0714/06)
Angående: Uppehållstillstånd till illegala invandrare i Italien
Efter att den spanska socialistregeringen Zapatero i januari–februari 2005 givit omkring 800 000 illegala invandrare möjlighet att lagligen få uppehålla sig i landet kommer man också under Italiens nya vänsterregering Prodi II att gå över till att bevilja uppehållstillstånd till personer som lagstridigt uppehåller sig på Italiens territorium.
Till följd av den fria rörligheten för personer kan hundratusentals av dem som i efterhand fått uppehållstillstånd inom kort obehindrat överskrida de inre gränserna i Europa.
Österrikes inrikesminister Liese Prokop har med rätta påtalat vilka skadeverkningarna sådana beslut kan få för de andra medlemsstaterna och förespråkat att medlemsstaterna inbördes skall komma överens om ett enhetligt förhållningssätt gentemot personer som olagligen uppehåller sig i något land, trots att utlänningspolitiken i princip är något som faller under de enskilda nationernas kompetensområde.
Hur ställer sig rådet till detta förslag?
(FI) Ordförandeskapets svar på denna fråga är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Det är som ledamoten säger att förhållningssättet när det gäller att legalisera olagliga invandrare så faller detta under de enskilda nationernas behörighet. Hittills har rådet inte diskuterat möjligheten att försöka nå samförstånd bland medlemsstaterna om ett enhetligt förhållningssätt gentemot sådana invandrare.
Ett påtagligt steg i denna riktning kommer att tas när rådets beslut om fastställandet av ett ömsesidigt informationsförfarande träder i kraft på området för asyl och invandring. Kommissionen kommer att bli ansvarig för att inrätta förfarandet och för att sköta det. I september 2006 kom rådet överens om ett allmänt förhållningssätt i frågan. Vad som återstår är att tänka över Europaparlamentets yttrande varpå instrumentet kan antas.
Nästa år är avsikten att påbörja en studie av de legaliseringsförfaranden som tillämpas i medlemsstaterna och vilket genomslag de har fått i EU som helhet. Studien kommer att utgöra grunden för en framtida gemensam debatt om legalisering. Vid detta tillfälle kommer medlemsstaterna också att diskutera om det finns behov av en gemensam EU-lagstiftning i frågan.
Fråga nr 10 från Agustín Díaz de Mera García Consuegra (H-0720/06)
Angående: Flyktingkris på Kanarieöarna
Enligt de spanska myndigheterna på Kanarieöarna stannar ingen av de 18 000 illegala immigranter som kommit till öarna sedan januari i år slutgiltigt på Kanarieöarna, utan skickas från flyktingförläggningarna till det spanska fastlandet, utan vare sig arbete eller någonstans att bo. Spaniens norra landgränser är mycket mer utsatta än de till havs och används flitigt av maffianätverk som bedriver människohandel. Den största andelen av de ovannämnda 18 000 människorna kommer från Mauretanien och Senegal och är fransktalande.
Har rådet utrett vilken slutdestinationen skall vara för dessa strömmar av immigranter som levt under farliga, svåra och illegala förhållanden under de senaste månaderna?
De spanska myndigheterna har visat sig stå handfallna inför problemet och saknar kompetens för att handskas med det. Vilka åtgärder kan och avser rådet att vidta mot bakgrund av detta?
Fråga nr 11 från Philip Bushill-Matthews (H-0730/06)
Angående: Invandring till Spanien
Är rådet bekymrat över det ökande antalet afrikanska invandrare som tar sig illegalt till Kanarieöarna? Är rådet oroat över att dessa invandrare kan komma att fritt förflytta sig till andra delar av EU eftersom de som inte kan återsändas inom 40 dagar tillåts stanna i Spanien? Vilka åtgärder anser rådet bör lämpligen vidtas för att tackla detta problem?
(FI) Ordförandeskapets svar på denna fråga är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Det övergripande förhållningssätt till invandring som antogs i december förra året tar upp prioriterade åtgärder för Afrika och Medelhavsregionen med syfte att minska migrationstrycket i dessa områden. Syftet med åtgärderna är att förstärka samarbete och interaktion mellan medlemsstaterna och att stärka dialogen och samarbetet med länderna i Afrika och hela Medelhavsområdet.
Rådet följer upp hur genomförandet av det övergripande förhållningssättet utvecklas. Därtill har Europeiska rådet uppmanat kommissionen att rapportera om de framsteg som har gjorts fram till slutet av 2006.
Ledamoten uppmärksammas på de praktiska åtgärder och initiativ som räknas upp i det gemensamma svar som rådet gav på de muntliga frågorna H-0440/06, H-0455/06, H-0460/06, H-0473/06 och H-0478/06.
Ett europeiskt och afrikanskt ministermöte organiserades av Marocko med Spaniens och Frankrikes aktiva stöd i Rabat den 10–11 juli 2006 för att diskutera invandring och utveckling. Vid mötet antogs en handlingsplan för att särskilt ta itu med olaglig invandring till EU från Central- och Västafrika och återsändande av olagliga invandrare. Alla länder som deltog i mötet betonade sitt åtagande att brådskande genomföra handlingsplanen.
När det gäller situationen på Kanarieöarna har EU redan vidtagit åtgärder i samband med ankomsten av grupper av olagliga invandrare och stött Spanien med initiativ.
Initiativen ifråga inbegriper ett besök av en utredande delegation från Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser för att övervaka situationen på plats. Byrån har också föreslagit att en gemensam stödgrupp skall bildas och skickas till Kanarieöarna bestående av tjänstemän från byrån och nationella experter från medlemsstaterna.
I juni 2006 rapporterade byrån till rådet om resultaten av en genomförbarhetsstudie om bildandet av en kustbevakningsoperation i Medelhavet där medlemsstater från EU och Nordafrikanska länder skulle ingå (MEDSEA-projektet). Näst på tur står planer på en teknisk genomförbarhetsstudie om ett övervakningssystem som fullständigt skulle täcka de södra sjögränserna (BORTEC).
Byrån har också lanserat två operationer, HERA I och HERA II, i syfte att minska antalet invandrare som anländer till Kanarieöarna. HERA I lanserades den 15 juli och skall pågå i tre månader. Experter från medlemsstaterna skickas till de spanska myndigheterna för att identifiera invandrare. HERA II handlar om övervakning av områden till havs utanför Mauretanien och Senegal och runt Kap Verde. Operationen inleddes i mitten av augusti och fortsätter. Italien, Portugal och Finland har hjälpt de spanska myndigheterna. Spanien har skrivit under avtal med Mauretanien och Senegal som gör det möjligt för spanska fartyg att patrullera i deras territorialvatten. Ett samordningscentrum har inrättats på Teneriffa som är bemannat av representanter från vissa medlemsstater, en representant från byrån och tjänstemän som representerar spanska myndigheter.
Det finns planer på att inleda en liknande operation på Malta med syftet att minska antalet invandrare som anländer dit (JASON I-operationen). Operationen kommer att bestå av två delar, nämligen att identifiera och återsända potentiella olagliga invandrare som hittas till havs och att gemensamt patrullera Libyens kustvatten.
Slutligen har rådet börjat fundera på ett förslag från kommissionen om en förordning som fastställer en mekanism för att skapa snabba gränsinsatsstyrkor.
Ledamoten uppmärksammas också på att EU dessutom för närvarande formulerar en strategi för en gemensam förvaltning av de yttre gränserna. En av prioriteringarna i det finländska ordförandeskapets arbetsprogram är att stärka en sådan gemensam förvaltning vilket också diskuteras i detalj i kommissionens meddelande från juli 2006 om prioriterade åtgärder i kampen mot olaglig invandring av tredjelandsmedborgare. I meddelandet räknar kommissionen upp prioriterade områden där åtgärder bör vidtas och/eller fortsätta och åtgärder som man anser bör vidtas.
Fråga nr 12 från Sajjad Karim (H-0717/06)
Angående: Gaza
FN:s särskilde rapportör John Dugard har anklagat Israel för att kränka de mest grundläggande humanitärrättsliga normerna i Gaza. 200 palestinier har dödats och flera hundra civila sårats. Vägar, broar och regeringsbyggnader har förstörts, och efter ett luftangrepp mot det enda kraftverket råder det brist på el och problem med vattenförsörjningen. Hur har rådet reagerat på dessa brott mot folkrätten och vilka åtgärder har det vidtagit för att lindra hela det palestinska folkets lidande?
Kriget i Libanon har omöjliggjort president Abbas folkomröstning, och de förhandlingar som aviserats med Hamas i syfte att bilda en bred nationell enhetsregering väcker lika mycket hopp som fruktan. Instämmer rådet i att de flesta palestinier skulle stödja en ordalydelse som erkänner Israel om detta kunde lätta restriktionerna för rörlighet och frigöra västerländskt stöd? Vilka åtgärder har rådet i så fall vidtagit för att försöka få bägge parter att inta en sådan ståndpunkt, i hopp om att återuppta fredsprocessen?
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Den första delen av ledamotens fråga rör situationen i Gaza efter attackerna av den israeliska armén mot en bas på norra delen av Kerem Shalom den 25 juni 2006. I sitt uttalande den 30 juni påminde ordförandeskapet alla parter om deras skyldighet att skydda civilpersoners liv och om att folkrätten måste respekteras i de militära operationer som då hade satts igång. Det beklagade särskilt förstörelsen av nödvändig infrastruktur, som hade orsakat ytterligare en försämring av den humanitära situationen i Gaza. Kommissionen svarade direkt på situationen genom att skicka bränsle till sjukhus i Gaza med hjälp av den tillfälliga internationella mekanismen så att sjukhusen kunde använda sina reservgeneratorer. Vid det extra sammanträdet i Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor den 29 augusti gav kommissionens representant utskottsledamöterna extra information om det stora bistånd som EU gav till det palestinska folket i år. På den internationella givarkonferensen i Stockholm den 1 september gjorde EU ett starkt åtagande. Vid sitt sammanträde den 15 september välkomnade rådet även utvidgningen av den tillfälliga internationella mekanismen och medgav att utvidga sin verksamhet för ytterligare tre månader.
Den andra delen av frågan rör återupplivandet av fredsprocessen mellan Israel och palestinierna, som rådet stöder. ”Ordalydelsen som erkänner Israel”, som nämns av ledamoten, motsvarar helt en av kvartettens tre principer, nämligen att Israel skall erkännas. De andra två principerna är ett icke–våldsåtagande och ett godkännande av tidigare överenskommelser och skyldigheter, däribland färdplanen. Rådet håller med ledamoten om att ett åtagande av den palestinska myndigheten om att erkänna Israel och ett åtagande från dess sida när det gäller de andra två principerna skulle underlätta framstegen inom de områden som nämns i frågan. Ämnet är centralt för de pågående politiska kontakterna och EU:s diplomatiska arbete inom detta område. Detta bekräftades även vid mötet i rådet den 15 september 2006.
Fråga nr 13 från Chris Davies (H-0724/06)
Angående: Häktningen av valda ledamöter av det palestinska lagstiftande rådet
Vilka framställningar har rådet gjort till den israeliska regeringen med anledning av att valda ledamöter av det palestinska lagstiftande rådet har häktats utan att åtalas eller ställas inför rätta?
(FI) I slutsatserna efter sitt möte den 17 juli 2006 krävde rådet att Israel omedelbart skulle frige de häktade valda ledamöterna i det palestinska lagstiftande rådet, som ledamoten nämner i sin fråga. Rådet upprepade detta krav den 15 september 2006. Sedan dess har EU–företrädare på olika nivåer tagit upp frågan gång på gång.
Fråga nr 14 från Panagiotis Beglitis (H-0744/06)
Angående: Frysning av EU:s ekonomiska bistånd till den palestinska myndigheten
Efter de palestinska parlamentsvalen den 25 januari 2006, som enligt EU och internationella organisationer genomfördes på ett fullständigt fritt och demokratiskt sätt, och efter Hamas regeringsbildning beslöt ministerrådet att frysa EU:s ekonomiska bistånd till den palestinska myndigheten. I dag försöker den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas bilda en nationell enhetsregering.
Tänker rådet fatta beslut om ett omedelbart hävande av de ekonomiska sanktionerna om den nya palestinska regeringen bildas för att på så sätt bidra till att stärka president Abbas och till att få bukt med de svåra ekonomiska och sociala problem som det palestinska folket är utsatt för?
På vilket sätt tänker rådet samtidigt hantera Israels fortsatta vägran att betala ut de miljontals dollar i skatter och tullar som landet olagligt håller inne från den palestinska myndigheten?
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Den 15 september 2006 uttryckte rådet förhoppningen att den nya regeringen för nationell enighet för palestinierna skulle följa de principer som har fastställts av kvartetten, för att göra det möjligt att vidta åtgärder snart inom det område som åsyftas i ledamotens fråga.
Europeiska rådet, vid sitt möte den 15–16 juni 2006 och rådet, vid flera sammanträden sedan april 2006, har vädjat till Israel och uppmanat landet att än en gång återlämna de skatter och tullar som landet har drivit in. Detta är avgörande för att förhindra en kris i de palestinska territorierna.
Fråga nr 15 från David Martin (H-0752/06)
Angående: Palestinska barnfångar
Vilka åtgärder vidtar rådet för att sätta press på Israels regering att frige palestinska barnfångar?
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Unionens diskussioner med Israel omfattar viktiga människorättsliga problem som har en särskild betydelse för palestiniernas situation i de ockuperade territorierna, nämligen hindren mot och begränsningarna av flyttar, uppbyggnad och utvidgning av bosättningar och resningen av muren på palestiniernas mark. Dessa problem omfattar även frågan om palestinska barnfångar, som ledamoten nämner i sin fråga.
Alla dessa människorättsliga frågor tas ständigt upp i de pågående politiska kontakterna mellan EU och Israel och särskilt arbetsgruppen om de mänskliga rättigheterna mellan EU och Israel, vars politiska dialog och samarbete har upprättats av underutskottet.
Fråga nr 16 från Sarah Ludford (H-0719/06)
Angående: Stöd till Afghanistan
Vad är rådets reaktion på varningen från NATOs generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer om att världen snarast måste öka stödet till Afghanistan, annars finns det risk för att landet återigen blir grogrund för terrorism?
Håller rådet med honom om att givarländer och internationella organisationer inte har lyckats fullfölja tillräckligt mycket av de åtaganden gentemot Afghanistan som gjordes vid en konferens i London i januari 2006, att det behövs mer stöd från FN, G8–gruppen, bilaterala givare och Europeiska unionen, och framför allt att EU bör bli mycket aktivare när det gäller att utbilda den afghanska nationella polisen?
Varför har EU och medlemsstaterna inte hållit sina löften till den afghanska befolkningen? Detta är både ett svek mot deras framtid och kontraproduktivt i kampen mot terrorismen.
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Precis som andra betydande biståndsgivare har Europeiska unionen ett fast åtagande att ge ett kraftfullt och varaktigt stöd till det demokratiska Afghanistan. Att bara ge löften om betydande stöd förändrar dock inte omständigheten att de nuvarande upproren och de otaliga olagliga väpnade grupperna förhindrar att en del av biståndet når sina tänkta destinationer i de olika delarna av landet.
EU är fortfarande en av de ledande biståndsgivare som stöder övergångsprocessen i Afghanistan. Vid konferenserna om Afghanistan i Tokyo (januari 2002) och Berlin (mars 2004) utlovade Europeiska unionen 3,8 miljarder US–dollar (3,1 miljarder euro) i återuppbyggnadsstöd för åren 2002–2006. Detta belopp motsvarar 30 procent av ett bistånd på totalt 12,5 miljarder US–dollar (10 miljarder euro) som har utlovats av internationella biståndsgivare i Tokyo och Berlin.
Afghanistan tar emot mer bistånd från EU än någon annan förmånstagare i Asien. Sedan 2002 har kommissionen beviljat 657 miljoner euro till Afghanistan i återuppbyggnadsstöd. Till slutet av 2005 och 2006 kommer minst 376 miljoner euro att ha getts i form av bistånd, vilket innebär att återuppbyggnadsstödet från kommissionen överstiger löftet om 1 miljard euro som gjordes 2002. Dessa siffror omfattar inte de 216,5 miljoner euro i humanitärt bistånd som lämnades mellan 2001 och 2004. Kommissionen förvaltar biståndet effektivt – anslag utlovas, avtal ingås om dem och betalningar sker utan dröjsmål.
Hittills har EU lyckats uppfylla de löften som gavs i London och man känner förtroende inför framtiden. EU är fortfarande fast beslutet att stödja demokratin och stabiliteten i Afghanistan på lång sikt. Precis som alla andra biståndsgivare värderar EU hela tiden det stöd som ges till Afghanistan med en full medvetenhet om att Afghanistan fortfarande är en mycket utmanande miljö för att ge internationellt bistånd. EU hoppas kunna koncentrera sitt bistånd mer än hittills på provinserna utanför Kabul och främst försöka stärka de statliga strukturerna och rättssäkerheten i landet.
Fråga nr 17 från Dimitrios Papadimoulis (H-0733/06)
Angående: Energisamarbete mellan Bulgarien, Grekland och Ryssland
Den 3 september 2006 undertecknades i Aten en gemensam förklaring om mer långtgående samarbete på energiområdet av Rysslands president, Greklands premiärminister och Bulgariens president. Den första pelaren i samarbetet är konstruktionen av en oljeledning mellan Burgas och Alexandroupolis. De tre parterna förband sig att underteckna det mellanstatliga avtalet om arbetets påbörjande före utgången av 2006. Den internationella konkurrensen om energiresurser gör projektet särskilt viktigt, inte bara för de deltagande länderna utan för Europas energiförsörjning i stort. Jag vill be rådet svara på följande:
Vad anser rådet om denna förklaring om energisamarbete mellan Ryssland, Grekland och Bulgarien, med det huvudsakliga syftet att konstruera en oljeledning mellan Burgas och Alexandroupolis? Vad anser rådet om projektet för överföring av rysk naturgas via en ledning som skall passera genom Turkiet och Grekland och sluta i Italien? På vilket sätt tänker rådet uppmuntra dessa projekt med tanke på den berättigade oro för miljön som uttryckts?
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
När det gäller den första och den andra frågan vill jag säga att rådet välkomnar den gemensamma förklaring som undertecknades i Aten den 3 september 2006. När de planerade oljeledningar som ledamoten nämner är i drift kommer de att bidra till att diversifiera energiförsörjningsvägarna till Europeiska unionen. Vid de europeiska råden i mars och juni 2006 uttrycktes ett förbehållslöst stöd för diversifieringen av energiförsörjningsvägarna, eftersom det kommer att förbättra energiförsörjningens pålitlighet i Europeiska unionen.
Gemensam finansiering av gemenskapen skulle kunna användas för det gasledningsprojekt som åsyftas i den andra frågan, eftersom gasledningen mellan Turkiet, Grekland och Italien anses vara ett projekt som är av europeiskt intresse i det nya beslutet om det transeuropeiska nätet.
När det gäller den tredje frågan vill jag nämna att rådet och Europaparlamentet genom medbeslutandeförfarandet aktivt stöder endast de projekt som nämns i det nya beslutet om det transeuropeiska nätet. Dessa projekt avser gas– och elnät (som nämndes tidigare skulle naturgasledningen kunna få gemensam finansiering av gemenskapen). Slutsatserna från europeiska råden i mars och juni 2006 skulle kunna tolkas som att de ger ett politiskt incitament för dessa projekt. I detta sammanhang bör jag även nämna programmet INOGATE (Interstate Oil and Gas Transport Programme to Europe). Ledningen mellan Burgas och Alexandroupolis har angetts som en prioriterad väg för råoljeledningar i detta program. INOGATE finansieras för närvarande ur Tacisprogrammet, och i framtiden kommer det att få finansiering i det europeiska grannskaps– och partnerskapsinstrumentet.
När det gäller miljöhänsyn som nämns vill rådet säga att dessa projekt måste uppfylla nationella miljönormer och –förfaranden och gemenskapens miljönormer måste naturligtvis tillämpas i Europeiska unionen. Förutom detta uppges i det nya beslutet om transeuropeiska nät att projekt, och särskilt projekt av intresse för EU, måste:
– främja en hållbar utveckling och miljöskydd genom att bland annat minska de miljörisker som hör samman med energitransport
och
– uppfylla internationella miljökonventioner.
I detta avseende är gasledningen användbar, eftersom den kommer att bidra till att minska antalet leveranser som sker till havs i den i övrigt starkt trafikerade Bosporen.
Fråga nr 18 från Danutė Budreikaitė (H-0757/06)
Angående: Partnerskaps– och samarbetsavtal mellan EU och Ryssland
Europeiska unionen har för avsikt att ingå ett nytt samarbetsavtal med Ryssland. Man har naturligtvis fäst särskild uppmärksamhet vid Europas försörjning med energiresurser från Ryssland.
Ryssland har för övrigt fattat beslut om att dra en oljeledning genom Bulgarien och Grekland (oljetankrar skulle transportera oljan från Novorossisk till Bulgarien). Avtalet för Balkanhalvön kompletteras med gasledningen i Nordeuropa, vilken löper från Ryssland mot Tyskland under Östersjön. Man ser alltså att Ryssland tack vare sina omfattande energiresurser, och genom att utveckla energiinfrastrukturen, i framtiden kommer att stärka sin dominerande ställning på energimarknaden.
Trots denna energipolitik i Ryssland, och den ökande risken för diktat på energiområdet, prioriterar EU strategiska långsiktiga avtal med Ryssland för leverans av energi från detta land.
Anser rådet att energisäkerheten i EU:s medlemsstater är garanterad trots att länderna saknar en gemensam energipolitik och ett system för ett energiförsörjningsnät?
Har man infört någon säkerhetsmekanism i partnerskapsavtalet mellan EU och Ryssland för att begränsa Rysslands möjligheter att missbruka sin dominerande ställning på energimarknaden?
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Rådet har i samarbete med Europaparlamentet utvecklat en gemensam energipolitik genom att föra in lagstiftningspaketet om energi i faser. Dessa åtgärder bidrar till att garantera en stabil energiförsörjning till EU. Energiförsörjningens pålitlighet utgör, tillsammans med frågorna om konkurrenskraft och hållbarhet, även grunden för den strategiska energiöversynen för EU, som Europeiska kommissionen har för avsikt att lägga fram för rådet och Europaparlamentet 2007, och till vilken rådet under det finländska ordförandeskapet har för avsikt att lämna ett eget bidrag.
Långsiktiga strategiska avtal är en viktig faktor i framtiden för säkrandet av energiförsörjningen. Vi måste dock även ta hänsyn till andra bidragande faktorer, särskilt dem som nämns i ordförandeskapets slutsatser vid de europeiska råden i mars och juni 2006 och i det dokument som utarbetades gemensamt av kommissionen och rådets höge representant. Principerna i dessa dokument innefattar en diversifiering av energiresurser, öppenhet i energibranschen och god styrning, skapande av öppna och säkra villkor för investeringar och handel i energi och icke–diskriminerande transit och åtkomst för tredje parter till infrastrukturerna.
Rådet har för avsikt att använda de befintliga kommissionsstrukturerna och samarbetsmekanismerna för att försöka återuppliva dialogen om energi mellan EU och Ryssland. Av denna anledning skall ännu ett möte i det permanenta partnerskapsrådet mellan EU:s energiministrar och Ryssland hållas under det finländska ordförandeskapet, och det kommer att finnas ett stort antal frågor att diskutera på dagordningen. Det bästa sättet att se till att energiförsörjningen mellan EU och Ryssland är trygg i framtiden är att betona vikten av ömsesidigt beroende och att inkludera Ryssland i ett bindande och sammanhängande regelsystem. Rådet uppmuntrar Ryssland att ratificera energistadgefördraget och att slutföra diskussionerna om transitprotokollet. Dessutom skall det nya avtalet mellan EU och Ryssland ha ett betydande kapitel om energi, vilket skall innehålla grundprinciper för energisamarbete.
Avslutningsvis vill rådet nämna att Europaparlamentet och rådet nyligen antog ett beslut om transeuropeiska energinät som kommer att vara ett viktigt steg mot diversifiering av energikällor och energitransportvägar, och därmed en stor förbättring i tryggandet av energiförsörjningen. Detta mål bör även realiseras när energigemenskapsfördraget med länderna i sydöstra Europa slutförs och träder i kraft, eftersom avtalet kommer att utvidga den inre energimarknadsmodellen till grannländer.
Fråga nr 19 från Hélène Goudin (H-0736/06)
Angående: EU:s luftdirektiv
Sverige förespråkar att EU:s luftdirektiv skall fastställa bindande gränsvärden för andelen småpartiklar i luften. Många medlemsländer är skeptiska till bindande gränsvärden och förordar särskilda undantag. Dessutom vill flera medlemsländer förlänga tiden för undantag för de stater som inte klarar gränsvärdena för kvävedioxid, bensen och fina partiklar (PM 10). Delar ordförandeskapet den svenska uppfattningen att EU:s luftdirektiv måste bli mer ambitiöst och att bindande gränsvärden är nödvändiga? Har ordförandeskapet någon förståelse för den kritik som emellanåt riktas mot att EU–institutionerna inte prioriterar miljöfrågor i tillräcklig utsträckning?
Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Liksom frågeställaren vet fattas beslut om antagande av luftkvalitetsdirektivet inom ramen för parlamentets och rådets medbeslutandeförfarande. I avvaktan på resultatet av parlamentets första behandling godkände rådet den 27 juni 2006 en allmän riktlinje för direktivet. Direktivets syfte är att förebygga och begränsa luftföroreningarnas hälso– och miljörisker. När det gäller fina partiklar (PM2,5) infördes i kompromisspaketet en tvåstegsmodell där det föreskrivs ett icke–bindande målvärde för 2010, vilket skall ersättas med ett bindande gränsvärde 2015. Härigenom möjliggörs insamling av uppgifter om PM2,5–partikelhalter i Europa. Gränsvärdena för svaveldioxid, kvävedioxid, PM10–partiklar, bly, bensen och kolmonoxid har inte ändrats. På särskilda, stränga villkor kan man för en begränsad tid ansöka om undandtag från skyldigheten att tillämpa bestämmelserna om PM10–partiklar, kvävedioxid och bensen.
Rådet anser att direktivet utgör ett framsteg i arbetet för att förbättra luftkvaliteten och är övertygat om att parlamentet kommer att göra sitt för att skapa de nödvändiga förutsättningarna för en överenskommelse.
Vad gäller den allmänna frågan om huruvida EU–institutionerna prioriterar miljöfrågor i tillräcklig utsträckning, kan rådet intyga att det i sin verksamhet tar hänsyn till att miljöskydd och miljöförbättring hör till de centralaste målen i fördraget.
Fråga nr 20 från Esko Seppänen (H-0739/06)
Angående: Sockeröverenskommelsen
EU har beslutat begränsa sockerproduktionen i medlemsstaterna. Detta har lett till nedläggning av ett sockerbruk i Finland. Utgående från beslutet om att sockerproduktionen skall upphöra betalar EU ett visst strukturstöd. Finlands regering låter dessa medel oavkortat gå till industrin och sockerproducenterna, utan att alls använda dem till omskolning av arbetstagare vid sockerbruken eller till andra utgifter för nödvändiga anpassningar. Tycker det land som innehar ordförandeskapet i rådet det passar ihop med andemeningen i sockeröverenskommelsen att pengarna inte alls används för arbetstagarnas behov i ett sockerbruk som skall läggas ned?
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Den 20 februari 2006 beslutade rådet att göra en genomgripande reform av sockerindustrin i EU, och upprättade tre förordningar i syfte att förbättra dess konkurrenskraft och marknadsinriktning.
I samband med detta infördes ett viktigt ekonomiskt incitament, vilket erbjöds till de minst produktiva sockerföretagen i form av tillräckligt omstruktureringsstöd, för att de skulle upphöra med sin produktion under kvoterna. Alla företag som producerar socker, isoglukos eller insulinsirap, för vilka en kvot har beviljats fram till den 1 juli 2006, har rätt till omstruktureringsstöd vilket skall betalas per ton av den avsagda kvoten, förutsatt att de ger upp sin kvot för marknadsföringsåren 2006/2007, 2007/2008, 2008/2009 eller 2009/2010.
Rådet har tagit hänsyn till de sociala aspekterna på fabriksnedläggningar i den nämnda förordningen. För att få omstruktureringsstöd måste en fabrik lämna in en ansökan till den aktuella medlemsstaten, vilken skall innehålla ett omstruktureringsförslag. Förslaget skall innehålla ett rationaliseringsförslag med föreslagna åtgärder för omskolning av medarbetare, övergång till nya arbeten och för pensionering i förtid. Fabriken måste även åta sig att uppfylla de krav som nämns under den period som fastställs av den berörda medlemsstaten.
Fråga nr 21 från Bill Newton Dunn (H-0741/06)
Angående: Konventionen om Internetrelaterad brottslighet
Ännu har inte alla medlemsstaters nationella parlament ratificerat Europarådets konvention om Internetrelaterad brottslighet.
Till och med Förenta staternas senat har nu ratificerat konventionen – efter att en republikansk senator protesterat på grund av att det var en utländsk rättsakt. Om den amerikanska senaten kan, varför inte också européerna?
Vad gör rådet för att sätta fart på de nationella parlament som drar benen efter sig och på så vis hjälper brottslingarna?
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Precis som frågeställaren är rådet bekymrat över situationen när det gäller ratificeringen av Europarådets konvention om Internetrelaterad brottslighet. Hittills har konventionen undertecknats av alla medlemsstaterna och sju av dem har ratificerat den. Den trädde i kraft den 1 juli 2004 och tillämpas för närvarande i de ovan nämnda sju medlemsstaterna.
I maj 2006 bad ordförandeskapet de övriga medlemsstaterna att lämna in rapporter om sina ratificeringsförfaranden till slutet av året.
Den 24 februari 2005 antog rådet även ett rambeslut om angrepp mot informationssystem (2005/222/RIF). I beslutet anges att det arbete som utförs av internationella organisationer, särskilt Europarådets insatser för tillnärmning av strafflagstiftning på området för högteknologisk brottslighet, måste kompletteras genom att det fastställs en gemensam strategi på detta område inom EU. Medlemsstaterna måste vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i rambeslutet senast den 16 mars 2007.
Fråga nr 22 från Marian Harkin (H-0749/06)
Angående: Bidragsprogram för regionala flygplatser
Den irländska regeringen har inrättat ett bidragsprogram kallat ”The National Development Capital Grant Scheme for Regional Airports” (nationella bidragsprogrammet för utvecklingskapital för regionala flygplatser) och har begärt om Europeiska kommissionens godkännande av programmet.
Kan rådet upplysa om när det mottog begäran om godkännande av programmet och på vilka grunder denna begäran gjordes?
Kan rådet göra en sammanfattning av frågor och problemområden i anslutning till denna begäran med tanke på flygplatser i kategori D i Mål 1–regioner?
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Rådet kan inte besvara de enskilda frågor som har ställts, eftersom de inte ligger inom kommissionens verksamhetsområde.
Fråga nr 23 från Inger Segelström (H-0751/06)
Angående: Barnböcker till Kurdistan
Jag är djupt oroad över de drygt tolvhundra barnböcker som ännu inte har klarerats av den turkiska tullen, trots att de anlände till Turkiet för över två veckor sedan. Slutdestinationen för böckerna är staden Batman i norra Kurdistan. Böckerna är antingen skrivna av svenska barnboksförfattare eller används i svenska skolor. Böckerna ingår i ett projekt som drivs av den Sverigebaserade barnrättsorganisationen KOMAK och finansieras av SIDA genom Olof Palmes Internationella Center. Projektet ingår i ett program – för vilket Utrikesdepartementet har ett övergripande ansvar – som syftar till att stödja demokratiseringen av Turkiet. Den 7 augusti nådde böckerna Istanbul. Där stoppades de i den turkiska tullen då ingen tullklarerare åtagit sig uppgiften att klarera böckerna, trots transportföretagets ansträngningar.
För att få inleda förhandlingar om EU–medlemskap, krävs det att det politiska Köpenhamnskriteriet skall vara uppfyllt. Detta innebär bland annat att landet skall kunna garantera demokrati och skydd för mänskliga rättigheter, vilket inkluderar skydd av minoriteter. Att inte tillåta att barnböcker på kurdiska förs in i landet anser jag vara tydligt brott mot Köpenhamnskriterierna. Hur kan ministerrådet agera för att lösa den här situationen och för att undvika att liknande fall inträffar?
Det här svaret från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar
Rådet känner inte till det enskilda fall som frågeställaren nämner. Ärendet hänför sig emellertid till den allmänna frågan om skydd av minoriteter. I det här sammanhanget vill jag ännu en gång betona att unionen anser att frågan är viktig. Den utgör ett av de centrala områden där det fortfarande krävs oavbrutna ansträngningar för att försäkra sig om att man i Turkiet främjar kulturell mångfald och respekt för och skydd av minoriteter i enlighet med de principer som bekräftats i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter samt genom bästa metoder i medlemsstaterna.
Vissa åtgärder har vidtagits, särskilt vad gäller den privata lokalradioverksamheten på kurdiska, men flera åtgärder behövs för att avskaffa hinder som fortfarande finns. Dessutom krävs ändamålsenliga åtgärder för att stöda undervisning i flera språk än turkiska. Förhandlingsramen omfattar de här frågorna och i det reviderade partnerskapet ligger tyngdpunkten på kort sikt på dem. Unionen tar systematiskt upp dessa frågor på alla nivåer som en del av den pågående reformprocessen i Turkiet. Så skedde också under det senaste mötet inom associationsrådet EU–Turkiet som hölls i Luxemburg den 12 juni 2006.
Frågeställaren kan alltså vara övertygad om att EU fortsättningsvis noggrant följer utvecklingen på det här området för att kunna bedöma Turkiets framsteg på vägen mot en anslutning. Utvecklingen i fråga styr på ett naturligt sätt förhandlingarnas framskridande.
Fråga nr 24 från Avril Doyle (H-0755/06)
Angående: Konkurrenskraft och energilösningar
En viktig fråga för det finländska ordförandeskapet är EU:s konkurrenskraft och dess prestationer på världsmarknaden. Ordförandeskapet har föreslagit energilösningar som en del av denna tillväxtagenda. Vilka konkreta åtgärder kommer att vidtas i detta syfte?
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Rådet anser mycket riktigt att en välplanerad energipolitik kan främja tillväxt och konkurrenskraft i Europeiska unionen. Många faktorer bidrar till att uppnå detta mål:
För det första är energieffektivitet en av de främsta målsättningarna. I Europa finns det fortfarande stort utrymme för att investera kostandseffektivt i energieffektivitet. Framstegen på detta område kommer att hjälpa de europeiska företagen, eftersom det kommer att å ena sidan sänka deras energikostnader och å andra sidan öka konkurrenskraften för europeisk teknik inom denna sektor. Under det nuvarande ordförandeskapet tas praktiska steg för att sätta ett direktiv om effektiviteten i slutanvändningen av energi och energibesparingar i praktiken. Dessutom förväntar sig rådet att kommissionen skall överlämna sin handlingsplan för energieffektivitet och rekommendera de nödvändiga åtgärderna för att förbättra energieffektiviteten, på vilken rådet kommer att ge ett lämpligt svar. När det gäller forskning och utveckling vill rådet rikta ledamotens uppmärksamhet mot förslaget om det sjunde ramprogrammet, där energieffektivitet finns bland huvudmålsättningarna inom energiområdet. Det är därför nödvändigt att samarbetet mellan Europaparlamentet och rådet är effektivt och produktivt, så att ramprogrammet kan antas till slutet av detta år. Dessutom kan ramprogrammet om konkurrenskraft och innovation nämnas, vilket kommer att antas snart. Det innehåller ett program om ”intelligent energi”, och därför åtgärder för att främja användningen av förnybara energikällor, energieffektivitet och konkurrenskraft med hjälp av integrerade projekt.
Energieffektivitet skall också betraktas som en nödvändig faktor i innovationsprocessen. Detta anges i det omfattande meddelandet ”Kunskap i praktiken: en brett upplagd innovationsstrategi för EU”, som nyss har publicerats, där det betonas att om effektivitetsmålsättningar kan göras till en del av miljöinnovationerna kan det fungera som förebild för andra aspekter på energi.
För det andra kan det sägas att EU:s inre energimarknad bör förbättras med målet att avreglera den helt genom att tillåta mer konkurrens. På detta sätt skulle kostnaden för att distribuera och köpa energi sänkas till förmån för EU:s företag och medborgare.
Rådet samarbetar med kommissionen för att uppnå detta mål, särskilt på grundval av kommissionens två meddelanden om direktiven om gas– och energimarknaden och på grundval av forskning inom el och gas.
För det tredje antar rådet samma inställning i sina förbindelser med tredjeländer – det strävar efter att förbättra tredjeländernas energisektorer och utveckla bestämmelser och konkurrens inom dessa områden, vilket påverkar Europas ekonomi. Att skapa en gemensam regional energimarknad för el– och naturgasnät i sydöstra Europa och koppla den till den större europeiska marknaden är exempelvis ett viktigt steg för att främja och behålla den ekonomiska utvecklingen. Att främja energieffektivitet i samarbete med tredjeländer är också en viktig del av rådets politik inom detta område. Vid G8–mötet i S:t Petersburg stödde ordförandeskapet och kommissionen initiativ för energieffektivitet, vars syfte är att förbättra energieffektiviteten inom många områden världen över. Energi och energieffektivitet var viktiga ämnen vid ASEM–mötet i Helsingfors i september och även vid bilaterala möten med Ryssland och andra länder under detta ordförandeskap. Ett annat exempel på detta är det nyligen godkända förnyandet av Energy Star–avtalet med Förenta staterna om kontorsutrustning. Rådet kommer att diskutera förslaget till rådets beslut om slutförande och undertecknande av avtalet så snart som det tar emot det. Målet är att anta förslaget så snart som möjligt, och förlita sig på ett gott samarbete med Europaparlamentet i frågan. Detsamma gäller för EU–förordningen om införlivandet av det bilaterala avtalet i gemenskapsrätten.
Detta var en kortfattad beskrivning av rådets planer för att utöva sitt inflytande över EU:s ekonomiska tillväxt och konkurrenskraft genom energipolitik under de närmaste månaderna.
Fråga nr 25 från Athanasios Pafilis (H-0761/06)
Angående: Åtal mot litauiska antifascister
Den 24 augusti 2006 väckte Litauens riksåklagare åtal mot två 76–åriga före detta sovjetiska säkerhetstjänstemän som 1952 upptäckte ett tillhåll för en antisovjetisk beväpnad gruppering med sju beväpnade män som senare dömdes till döden och avrättades. Som bekant var emellertid de krafter som efter andra världskriget stred mot de sovjetiska myndigheterna i den baltiska delen av Sovjets territorium ingenting annat än lokala nazister som utan framgång försökte utlösa en terrorvåg.
Fördömer rådet de litauiska myndigheternas oacceptabla försök att förfalska historien, och tänker rådet begära att åtalet mot de båda 76–åringarna läggs ner?
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Rådet har inte diskuterat denna fråga i något skede, och den omfattas inte av rådet behörighet.
Fråga nr 26 från Diamanto Manolakou (H-0763/06)
Angående: Den amerikanska regeringens grova inblandning i Kubas inre angelägenheter
Till följd av den kubanske ledaren Fidel Castros hälsotillstånd intensifierar Förenta staternas regering sina försök att störta den kubanska regimen och intervenera i landet. President Bush och utrikesminister Condoleezza Rice säger själva att Förenta staterna försökt störta Kubas legitima regering och bilda en övergångsregering som man lovat politiskt och ekonomiskt stöd, samtidigt som man hotat med förföljelse av dem som hindrar en sådan regeringsbildning.
Fördömer rådet försöket att utnyttja Fidel Castros sjukdom och de uttalanden och planer som den amerikanska regeringen gjort avseende Kuba och som är en öppen inblandning i landets inre angelägenheter och en grov överträdelse av dess integritet och självständighet, eller går rådet på samma linje, precis som president Bush krävt av sina allierade regeringar?
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Det ämne som tas upp av ledamoten är ett ärende mellan Förenta staterna och Kuba. Europaparlamentet är väl medvetet om EU:s gemensamma ståndpunkt om Kuba och jag behöver inte upprepa den.
Frågan om Kuba ligger på dagordningen vid politiska dialogmöten med Förenta staterna. Vid toppmötet den 21 juni gav EU och Förenta staterna uttryck för en allvarlig oro över situationen för de mänskliga rättigheterna i Kuba, och uppmanade den kubanska regeringen att snabbt vidta åtgärder för att förbättra situationen. EU är nöjt med åtagandet i den andra rapport som nyligen publicerades av den amerikanska Commission for Assistance to a Free Cuba. Enligt denna rapport ankommer det på kubanerna själva att bestämma vilken regering och vilket socialt system de skall ha i framtiden.
Fråga nr 27 från Laima Liucija Andrikienė (H-0766/06)
Angående: Utvidgning av Schengenområdet
De nya EU–medlemsstaterna förbereder sig för att ingå i Schengenområdet i oktober 2007. För att klara detta måste båda sidor – kandidatländerna och EU självt – uppfylla vissa krav, inklusive SIS och SIS II. Hur förväntar sig rådet att utformning och införande av Schengens informationssystem skall fortskrida, och är man säker på att detta arbete kommer att vara färdigt före oktober 2007? Förutser rådet någon försening med utvidgningen av Schengenområdet? Vilka politiska, ekonomiska och andra typer av konsekvenser kan detta medföra för de länder som kandiderar till Schengenområdet och för EU?
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Vid Europeiska rådet den 15–16 juni 2006 bekräftades att rådet skulle följa planen för andra generationen av Schengens informationssystem, som skall vara igång till april 2007. En utvärdering som genomfördes av tekniska arbetsgrupper av de uppgifter som lämnades av avdelningar i Europeiska kommissionen föranleder emellertid ordförandeskapet att tro att utvidgningen av Schengenområdet oundvikligen kommer att försenas.
Ordförandeskapet föreslår att en debatt anordnas vid rådets möte i december om den allmänna tidsplanen för upptagandet av de nya Schengenländerna, men diskussionen är först och främst beroende av att kommissionen klargör många av punkterna i projektets plan. För det andra måste en tidsplan för utvärdering upprättas för de nya Schengenländerna, på grundval av den plan som har lämnats av avdelningarna i kommissionen.
Vidare måste nya rättsliga instrument för SIS II antas. De tekniska specifikationerna måste anpassas till de instrument som antagandet av instrumenten och systemets utveckling är knutna till. Kommissionens avdelningar har redan sagt att en beskrivning av de tekniska specifikationerna endast kan slutföras när ett avtal har ingåtts om instrumenten. Medlemsstaterna måste bedöma de möjliga konsekvenserna av detta bakslag med hänvisning till den information som finns tillgänglig vid tiden för rådet i december.
Fråga nr 28 från Proinsias De Rossa (H-0768/06)
Angående: Utseende av ett sändebud till Myanmar
Vad har rådet gjort med anledning av Europaparlamentets resolution av den 17 november 2005 om Burma/Myanmar (P6_TA(2005)0444), särskilt punkt 7, i vilken parlamentet krävde att ett EU-sändebud på hög nivå skall utses med uppgift att arbeta för att få Aung San Suu Kyi, Hkun Htun Oo och andra politiska ledare frigivna, utveckla en omfattande EU–strategi för Myanmar som skulle möjliggöra humanitärt bistånd inom landet till det burmesiska folket men också genom gränsöverskridande strategier och att få till stånd en övergång till demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna?
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Rådet vill i sitt svar rikta uppmärksamhet mot frågeställarens skriftliga fråga E-1779/06 i samma ämne. Rådets inställning har inte förändrats under den mellanliggande perioden.
Precis som frågeställaren är rådet oroat över det fortsatta dödläget och bristen på reformer i Burma/Myanmar. Det var därför som den medlemsstat som innehar ordförandeskapet, Finland, talade om situationen vid ASEM–toppmötet nyligen mellan Asien och Europa, vilket hölls i Helsingfors och där 13 asiatiska länder deltog, däribland Burma/Myanmar. Dessutom informerade EU vid det bilaterala trojkamötet den 10 september den burmesiska utrikesministern om sin allvarligaste oro och fördömde att Aung Sun Suu Kyi fortfarande satt i husarrest och att andra samvetsfångar hölls fängslade. EU uppmanade även den burmesiska regeringen att tillåta ett mycket större utrymme för demokrati och mänskliga rättigheter.
Fråga nr 29 från Simon Coveney (H-0771/06)
Angående: Krissituation i östra Myanmar och längs gränsen mot Thailand
Enligt de flesta rapporter från hjälp– och stödorganisationer som verkar i Myanmar och längs landets gränser har situationen i landet försämrats påtagligt under senare år. SPDC–regeringens offensiver i delstaterna Karen och Karenni har gjort att ännu fler flyktingar flyr över gränsen till Thailand. Utnyttjandet av våldtäkt som ett vapen i kriget och försöken att förstöra etniskt nationella grupper är väldokumenterade i hela landet. Andra rapporter har dokumenterat minst 50 fall bara under 2006 då kvinnor från Kachnin såldes från Myanmar till Kina. Kvinnorna säljs som sexslavar eller ”hustrur” till bordeller eller till kinesiska män. Det finska ordförandeskapet beslöt att upphäva visumförbudet för SPDC:s utrikesminister så att han kunde besöka ASEM–toppmötet i Helsingfors. Inte oväntat fick EU–tjänstemän vid mötet från SPDC höra att man behöver ”mer tid” för att genomföra reformer avseende demokrati och mänskliga rättigheter.
Skulle rådet kunna förklara vad upphävandet av visumförbudet för U Nyan Win har lett till när det gäller förbättring av mänskliga rättigheter och framsteg för demokratiska reformer? Vilka åtgärder vidtar rådet för att ta itu med krissituationen i östra Myanmar och längs gränsen mot Thailand? Kommer rådet att förbinda sig att som ett brådskande ärende ta upp frågan om handeln med kvinnor, särskilt av kachninsk etnisk härkomst, med den kinesiska regeringen och Myanmars SPDC–regering?
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Europeiska unionen övervakar noggrant situationen i Burma/Myanmar och i detta sammanhang situationen för etniska minoriteter i landet. Som ledamoten säkert vet fördömde rådet i maj kraftfullt de attacker mot civila som följde efter eskaleringen av insatserna av Burma/Myanmars armé mot KNU (Karen National Union). Arméns åtgärder tvingade ett stort antal människor att flytta från sitt hemområde i den norra delen av Karenregionen, och dessutom flydde en stor ny våg av flyktingar till Thailand.
EU har hela tiden uppmanat ledningen för Burma/Myanmar att upphöra med sina brott mot civila och att få ett slut på flyktingrörelserna i de konfliktdrabbade regionerna, och EU uppmanar båda parterna att till fullo respektera internationell humanitär rätt. EU stöder Burma/Myanmars regionala okränkbarhet men uppmanar dess regering att skydda de mänskliga rättigheterna för alla medborgare och grupper, oavsett etniskt ursprung eller religion.
Vi alla sina möten med Burma/Myanmar uppmanar EU regeringen att ge internationella organisationer och icke–statliga organisationer obehindrat tillträde till landet, särskilt för att ge humanitärt bistånd, att tillåta att Internationella rödakorskommittén (ICRC) besöker politiska fångar utan övervakning och att underlätta oberoende utredningar.
Genom att upphäva visumförbudet för U Nyan Win hade EU möjlighet att vid ett trojkamöte och i närvaro av andra asiatiska utrikesministrar informera utrikesministern för Burma/Myanmar direkt, detaljerat och otvetydigt om att EU fortfarande kände en frustration över situationen i Burma/Myanmar och var chockerat över att regeringen i Burma/Myanmar inte hade främjat demokratiseringen av landet kraftigt och förbättrat situationen för de mänskliga rättigheterna. På liknande sätt hade EU möjlighet att uttrycka sin oro över situationen för landets etniska minoriteter, särskilt i Karenregionen.
Rådet tar även regelbundet upp situationen i Burma/Myanmar vid politiska dialogmöten med Burma/Myanmars grannar, däribland Kina, och uppmanar dem ständigt att använda sina kontakter med Burma/Myanmar för att skapa förändringar mot demokrati, nationell försoning och hållbar utveckling. På detta sätt uttrycker rådet även sin åsikt att det skulle gynna grannländerna att stödja en god ledning och administrativ kapacitet i Burma/Myanmar, vilket skulle göra det enklare att exempelvis hantera handeln med människor och narkotika och spridningen av infektionssjukdomar.
Fråga nr 30 från Leopold Józef Rutowicz (H-0770/06)
Angående: Import av jordgubbar från Kina
Sedan 2004 pågår ett antidumpingförfarande avseende import av frysta jordgubbar från Kina. Frågan om skydd av producenter av frysta jordgubbar är en nyckelfråga i Polen, eftersom Polen är en av de största producenterna av jordgubbar och den nuvarande situationen leder till att många polska producenter utesluts från denna marknad till följd av ett mycket kraftigt prisfall.
Kan rådet säga när beslutet om att införa en tillfällig antidumpingtull mot import av jordgubbar från Kina kommer att fattas?
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Rådet är väl medvetet om den oro som lokala producenter i vissa medlemsstater, särskilt Polen, har uttryckt när det gäller importen av frysta jordgubbar från Kina.
Frågeställaren känner utan tvekan till de allmänna antidumpningreglerna, enligt vilka kommissionen skall inleda undersökningar och genomföra tillfälliga åtgärder. Kommissionen inledde en undersökning den 19 januari 2006 i syfte att bekräfta huruvida de aktuella importerna utgör dumpning i rättslig bemärkelse och påverkar den ekonomiska ställningen för jordgubbsproduktionen negativt. Mot bakgrund av denna undersökning slår kommissionen fast att tillfälliga åtgärder bör vidtas, och de måste träda i kraft senast den 18 oktober 2006 och fortsätta att gälla i högst sex månader.
Om kommissionen slutligen slår fast att definitiva åtgärder måste vidtas kommer den att skicka ett officiellt förslag till rådet. Rådet skulle då behöva besluta om åtgärderna i fråga inom en månad. Det har ännu inte tagit emot något sådant förslag från kommissionen.
Fråga nr 31 från Ryszard Czarnecki (H-0774/06)
Angående: Deltagande från EU:s medlemsstater i Libanon
Vilken bedömning gör rådet av EU–medlemsstaternas deltagande i de planerade fredsstyrkorna i Libanon?
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
I de slutsatser som utfärdades den 15 september 2006 betonade rådet sitt åtagande att stödja ett fullständigt genomförande av FN:s säkerhetsråds resolution 1701 och angav att EU:s medlemsstater skulle bidra väsentligt till det utvidgade Unifil–uppdraget. Europeiska trupper kommer att utgöra kärnan i detta förstärkta FN–fredsuppdrag. Den betydande storleken på medlemsstaternas engagemang understryker deras beslutsamhet att uppfylla målen i FN:s säkerhetsråds resolution 1701.
Fråga nr 32 från Georgios Toussas (H-0776/06)
Angående: Mord på fackföreningsmedlemmar på Filippinerna
Orlando Rivera, ledare för en vänsterorienterad fackförening för fiskare, och Julie Velasquez, avdelningsordförande för fackföreningen Filippinernas jordbruksrörelse, mördades på Filippinerna den 16 och 17 augusti 2006 av ”okända gärningsmän”. Morden är bara några i raden av liknande dåd som begåtts mot vänsteraktivister, journalister, fackföreningsmedlemmar m.fl. och har fördömts av partier, framstående personer, Amnesty International – som i ytterst skarpa ordalag kritiserat presidenten Gloria Arroyo för hennes oförmåga att stoppa de politiska morden i landet – och andra icke–statliga organisationer.
Vad anser rådet om dessa mord och om den terror som utövas mot fackföreningsmedlemmar och som åtminstone tolereras av regeringen Arroyo som inte vidtar de nödvändiga åtgärderna för att bekämpa detta?
(FI) Detta svar från ordförandelandet är inte i sig bindande för rådet eller dess medlemmar.
Rådet är väl medvetet om dessa händelser och flera andra olagliga avrättningar som har ägt rum på Filippinerna de senaste månaderna, vars offer har varit representanter för media, försvarare av de mänskliga rättigheterna, politiska aktivister, advokater med flera.
EU ger ofta uttryck för sin djupa oro över dessa handlingar och uppmanar myndigheterna att snabbt vidta åtgärder för att lösa problemet genom att åtala de skyldiga och genomföra preventiva åtgärder.
Denna fråga har diskuterats med de filippinska myndigheterna på olika nivåer, däribland president Arroyo och utrikesminister Romolo vid mötet mellan Asien och Europa (ASEM) i Helsingfors den 10 och 11 september. EU har noterat att den filippinska regeringen har inrättat en särskild arbetsgrupp för att se över frågan om olagliga avrättningar. Arbetsgruppen innehåller även företrädare för det civila samhället. EU kommer att fortsätta att undersöka dessa åtgärder och vidta relevanta åtgärder om det är nödvändigt.
EU är även redo att hjälpa Filippinerna i landets försök att stärka sitt rättssystem.
FRÅGOR TILL KOMMISSIONEN
Fråga nr 40 från Liam Aylward (H-0706/06)
Angående: EU-vitbok om idrott
Kan kommissionen förklara vad den hoppas uppnå med att utarbeta en ny EU–vitbok om idrott längre fram i år samt redogöra för tidsplanen för idrottsorganisationer i EU som vill bidra till bestämmelserna i denna vitbok?
(EN) Som parlamentsledamoten helt riktigt har påpekat håller kommissionen på att förbereda ett viktigt initiativ som handlar om idrottens roll i EU, i syfte att eventuellt anta en vitbok om denna fråga.
Den planerade vitbokens omfattning och målsättningar
Den planerade vitboken om idrott skulle kunna baseras på en inventering där man försöker klargöra den viktiga roll som idrotten spelar i EU både ekonomiskt och ur samhällssynpunkt samt peka på dess potential att bidra till kommissionens övergripande politiska mål. I vitboken skulle man också ta upp idrottens intressen samt de utmaningar som de enskilda idrottsorganisationerna i dag står inför inom EU, även när det gäller den offentliga förvaltningen.
I den avsedda vitboken skulle man också sträva efter att identifiera framtida åtgärder som gäller idrottens profil. Vitboken skulle därför kräva ett nära samarbete med olika tjänsteenheter inom kommissionen och ytterligare samråd med intressenter.
Idealiskt sett skulle man med detta initiativ kunna uppfylla förväntningarna från intressenter inom idrotten som har uttryckt sina synpunkter inom ramen för dialogen ”The EU & Sport: Matching expectations” som kommissionen inledde 2005. Det finns också konkreta krav, däribland krav från regeringar inom EU, på att man tar itu med den senaste utvecklingen i samband med idrotten inom EU.
Ett samarbete med parlamentet är också centralt för att initiativet skall lyckas. Kommissionen är därför positiv till valet av tidpunkt för det planerade betänkandet om ”professionell fotboll” som den är redo att samarbeta om. Resultatet från detta betänkande skulle kunna komma att ingå i den planerade vitboken.
Tidsram
När det gäller val av tidpunkt anser kommissionen därför att det finns förutsättningar för att under 2007 kunna presentera ett viktigt initiativ, såsom den avsedda vitboken om idrott.
Ett brett samrådsförfarande som inbegriper offentliga och privata aktörer måste naturligtvis föregå upprättandet och offentliggörandet av ett sådant dokument. Kommissionen har nu inlett en intensiv period av interna och externa samråd som kommer att fortsätta fram till början av 2007.
På den externa sidan inledde kommissionen i juni 2006 en samrådskonferens som inbegriper idrottsrörelsen inom EU. För fem dagar sedan mötte kommissionsledamoten med ansvar för utbildning, kultur och flerspråkighet olika ledare för idrottsförbund inom EU för att diskutera idrottsledarskap i EU. Senare under hösten skall ett samråd via Internet ge möjlighet för alla att uttrycka sina önskemål och reservationer i några av vitbokens nyckelfrågor. Kommissionen fortsätter att uppmuntra idrottsorganisationer att delta i denna process.
Kommissionen är öppen för att ytterligare undersöka idrottsorganisationernas specifika intressen. Deras skriftliga bidrag välkomnas under varje etapp av samrådsförfarandet. För att strukturera samrådsförfarandet uppmanar kommissionen idrottsorganisationerna att göra sina röster hörda genom sina europeiska paraplyorganisationer. Detta har fungerat mycket bra under den senaste tiden och bör hjälpa oss att utföra denna utmanande uppgift.
Fråga nr 41 från Gay Mitchell (H-0747/06)
Angående: Europeisk ram för kvalifikationer
Den europeiska ramen för kvalifikationer som presenterades den 5 september bygger på principen om frivillighet. Kan kommissionen därför redogöra för hur denna direkt kommer att gagna de berörda institutionerna?
(EN) Målet med den europeiska ramen för kvalifikationer (EQF – European Qualifications Framework) är att öka kvalifikationernas tydlighet för att på så sätt främja livslångt lärande och studerandes och arbetstagares yrkesmässiga och geografiska rörlighet.
I utkastet till förslag rekommenderas att medlemsstaterna använder EQF som ett referensverktyg för att underlätta jämförelsen mellan kvalifikationer som tilldelats inom olika system. Där rekommenderas också att medlemsstaterna skall knyta sina nationella kvalifikationssystem till EQF och där detta är på sin plats utveckla nationella ramar för kvalifikationer. Medlemsstaterna rekommenderas också att se till att nya kvalifikationer och Europass–dokument innehåller en referens till motsvarande nivå i EQF. Dessa rekommendationer kommer om de genomförs att främja enskilda kvalifikationers tydlighet och jämförbarhet där inga tvingande instrument föreligger. Enligt artiklarna 149 och 150 i EG–fördraget får bindande gemenskapslagstiftning inte antas i frågor såsom den som gäller EQF.
EQF kommer därför att vara till fördel för de institutioner och myndigheter som tilldelar kvalifikationer genom att underlätta för dem att tolka de olika kvalifikationer som tilldelats inom olika utbildningssystem samt att göra de kvalifikationer som de tilldelar tydligare för andra. Där medlemsstater antar eller redan har nationella ramar för kvalifikationer kommer detta självklart att göra genomförandet av EQF mycket effektivare.
Fråga nr 42 från Simon Coveney (H-0772/06)
Angående: Skillnader i språkkunskaperna mellan medlemsstaterna
Nyligen gjorda undersökningar har visat på enorma skillnader i språkkunskaperna mellan de olika medlemsstaterna. Avser kommissionen att införa nya åtgärder för att förbättra flerspråkigheten i medlemsstaterna?
(EN) År 2005 offentliggjorde kommissionen sitt meddelande om en ”europeisk indikator för språkkunskaper”(1). Denna indikator kommer att utvecklas av en grupp experter i offentlig tjänst från medlemsstaterna. Eftersom det inte finns någon befintlig standardiserad undersökning av språkkunskaper inom EU är det nödvändigt att samla in korrekta och aktuella uppgifter om utbildningssystemens effektivitet när det gäller undervisning i främmande språk. Detta skall uppnås med hjälp av indikatorn, genom vilken kommissionen kommer att få information om medlemsstaternas allmänna kunskapsnivå när det gäller främmande språk.
Detta kommer att inbegripa distribution av speciellt utvecklade färdighetsprov till ett urval elever vid utbildningsinstitutioner i samtliga medlemsstater. I enlighet med rekommendationerna från Europeiska rådets möte i Barcelona 2002 skall indikatorn för varje kandidat i urvalet mäta färdigheten i minst två språk utöver deras modersmål.
Anslår Europeiska unionen några medel till inlärning av främmande språk för ungdomar i EU:s nya medlemsstater inom ramen för insatserna att ge lika möjligheter till utbildning för alla?
(EN) Inom ramen för programmen Sokrates och Leonardo har kommissionen investerat över 30 miljoner euro per år i praktiska projekt som motiverar de som lär sig ett språk och deras lärare. Dessa omfattar skolutbyten, stipendier för språkassistenter och lärarutbildningsprogram inom Comeniusprogrammet, insatser för att höja medvetenheten samt utvecklingen av innovativa inlärningsverktyg inom Linguaprogrammet.
Dessutom har man gjort enorma investeringar i rörlighet genom Erasmus–programmet och Leonardo–programmet, vilka båda omfattar finansiering av förberedande kurser i språk, samt genom ungdomsprogrammet och vänortsverksamheten. De rapporter som kommissionen får från deltagare i dessa program visar att rörlighet är en nyckelfaktor för att motivera människor att lära sig om sina grannar och att lära sig deras språk.
Denna typ av verksamhet kommer att fortsätta inom det nya programmet för livslångt lärande som kommer att genomföras 2007–2013, särskilt genom nyckelaktiviteten språkinlärning och underprogrammen Comenius, Erasmus och Leonardo. Som parlamentsledamoten känner till måste kommissionen dock enligt artikel 149 i EG–fördraget fullt ut respektera medlemsstaternas ansvar för undervisningens innehåll och utbildningssystemens organisation samt medlemsstaternas kulturella och språkliga mångfald.
Fråga nr 46 från Eoin Ryan (H-0708/06)
Angående: Säkerhetsåtgärder på europeiska flygplatser
Kan kommissionen ange vilka åtgärder den hittills har vidtagit för att förbättra säkerhetsarrangemangen på europeiska flygplatser samt vilka eventuella planer den har på att fortsätta förbättra säkerhetsläget på europeiska flygplatser framöver?
(FR) Omedelbart efter terroristattentaten den 11 september 2001 framställde kommissionen en ramförordning om skyddsregler för den civila luftfarten. Förordningen antogs i december 2002(1). Den innehåller gemensamma grundregler för flygsäkerhetsåtgärder och lämpliga mekanismer för övervakning av uppfyllandet, däribland inspektioner av kommissionen.
Sedan förordningen trädde i kraft har tio genomförandeförordningar med detaljer om åtgärder och tekniska anpassningar av gemensamma grundregler antagits av kommissionen genom kommittéförfarandet. Med hjälp av kommittén för skyddsregler för den civila luftfarten ser kommissionen regelbundet över skyddsåtgärderna för den civila luftfarten och anpassar dem vid behov.
Sedan februari 2004 har kommissionen även genomfört regelbundna inspektioner av medlemsstaternas flygplatser för att se till att de gemensamma reglerna uppfylls. Kommissionen har hittills genomfört mer än 70 inspektioner.
I september 2005 föreslog kommissionen på grundval av sin erfarenhet av genomförandet av ramförordningen en översyn av förordningen(2). Syftet med översynen är en förenkling av den nuvarande ramförordningen. Det kommer att garantera större flexibilitet, tillåta ett snabbt svar på nya hot, genomförande av de senaste tekniska utvecklingarna och ett bättre skydd för känslig information om skyddsregler.
Det reviderade förslaget till ramförordning lades fram för parlamentet och rådet den 23 september 2005 och genomgår för närvarande den första behandlingen av rådet. Kommissionen anser att ett snabbt antagande av denna förordning är mycket viktigt.
Kommissionen kommer att fortsätta med sitt oupphörliga arbete för att garantera ett harmoniserat genomförande av gemensamma skyddsåtgärder för den civila luftfarten, i syfte att förhindra olagliga störningar av den civila luftfarten i Europa. Vidare är kommissionen, tillsammans med kommittén för skyddsregler för den civila luftfarten, i utvecklingsprocessen av ett lämpligt sätt att möta de nya hot som har avslöjats vid händelser på senare tid.
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2320/2002 av den 16 december 2002 om införande av gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten (EGT L 355, 30.12.2002).
Vilka uppgifter har kommissionen om de tidsmässiga och ekonomiska ramarna för två viktiga snabbtågsförbindelser i södra Tyskland: det tyska banavsnittet av höghastighetsjärnvägen mellan Paris och Budapest, från Kehl till österrikiska gränsen, och förbindelsen mellan München och Brennertunneln, som just har börjat byggas?
(FR) När det gäller ”Magistrale for Europe” anges i rapporten av Péter Balázs, EU–samordnare för den prioriterade länken nr 17 (Paris–Stuttgart–Wien–Bratislava) att moderniseringen av järnvägslänken i fråga – en del av det arbete som redan pågår – bör vara nästan helt slutförd till 2015. Transportministrarna i Frankrike, Tyskland, Österrike och Slovakien har bekräftat sin önskan att så skall vara fallet genom att underteckna en avsiktsförklaring den 9 juni 2006.
När det gäller förbindelsen mellan München och Kufstein (österrikiska gränsen) är det inte en höghastighetsförbindelse utan en konventionell förbindelse. Denna förbindelse, som finns på Brennerlänken, har varit föremål för renoveringar på senare år. På medellång sikt förväntas dess kapacitet att öka i samband med öppnandet av den framtida Brennertunneln 2016. Studier planeras under 2007 och 2008 för att fastställa de bästa tekniska lösningarna. I dessa studier kommer särskilt förbifartsleden vid Rosenheim för godståg och det gränsöverskridande avsnittet mellan Tyskland och Österrike att undersökas. För att garantera att länken är kompatibel studeras dessutom möjligheten att utrusta förbindelsen med det europeiska signalsystemet ERTMS(1) (detta system planeras för den framtida tunneln och de nya förbindelserna i Inndalen i Österrike).
Angående: TEN–projekt: Brennertunnelns ekonomiska bärkraft
Brennerjärnvägens kapacitet är inte fullt utnyttjad, godstrafiken minskar och järnvägslinjen Pontebbana utnyttjas inte heller fullt ut. Dessutom håller Schweiz på att bygga två nya järnvägstunnlar genom Alperna, vilka kommer att få hög kapacitet.
Varför är det trots detta nödvändigt att bygga Brennertunneln och hur skall den kunna få ekonomisk bärkraft när ökningarna av persontrafik och godstrafik på räls kommer att bli mycket små fram till 2020(1)?
Har någon grundlig lönsamhetsstudie gjorts, och har man beräknat eller kommer man att beräkna hur stora Brennertunnelns förluster blir tills den södra anslutningslinjen är färdigbyggd?
Wolfgang Roth (före detta vice ordförande för EIB) anser att ”projektet i nuläget inte alls borde finansieras”, eftersom ”enorma förluster hotar”(2). Utgör inte detta ett hot mot Brennertunnelns finansiering, i synnerhet som det inte kommer att gå att hitta några privata investerare?
(FR) Det är riktigt att godstransporterna med järnväg via Brennerpasset har minskat under några år. Denna nedgång beror till stor del på svårigheterna med den ”rullande vägen”, det vill säga transporttjänsten med lastbilar som transporteras med tåg, vilket har minskat sedan systemet med miljöpoäng upphörde i slutet av 2003. Resultaten från första halvåret 2006 visar emellertid att trafiken på den rullande vägen på Brennersträckan har ökat betydligt.
Över en längre tidsperiod bör vi komma ihåg att den nuvarande järnvägstrafiken via Brennerpasset har dubbelt så hög volym som den hade 1990. Under samma period har vägtransporterna också fördubblats.
Trafiken via Brennerlänken kommer att fortsätta att växa starkt under de kommande åren. Under nuvarande omständigheter skulle denna ökning i princip absorberas av järnvägstrafiken, vilket ökar det allvarliga problemet med föroreningar i Alpdalarna och trafikstockningarna.
De nuvarande driftsvillkoren för järnvägsförbindelsen genom passet är inte anpassade för en stor trafikvolym. Två till tre lok behövs för att klättra uppför passet och två för att åka ned och tågens högsta längd och vikt är alltför begränsad.
Brennertunnelprojektet, som innefattar Brennertunneln och dess tillfartsleder i Österrike och Italien kommer att möjliggöra en nästan plan sträcka. Ett lok kommer att kunna färdas utan stopp från München till Verona med längre och tyngre tåg. Elimineringen av ytterligare draglok för att klättra upp i passet och de utdragna förfarandena vid gränserna kommer att sänka driftskostnaderna betydligt.
Brennertunneln är ett av de prioriterade projekten för det transeuropeiska nät som har upprättats av parlamentet och rådet. I samband med förberedelserna för detta projekt genomfördes en ekonomisk lönsamhetsstudie 2004. Denna studie, där hänsyn tas till tillfartslederna, visar att arbetet som helhet kommer att ge en nettofördel.
Projektets finansieringsstruktur kommer att anta formen av ett offentligt–privat partnerskap vars form för närvarande diskuteras. Den europeiska samordnaren, Karel Van Miert, och Europeiska investeringsbanken är direkt involverade i dessa diskussioner. Målet för alla partner i projektet är presentationen av den binationella byggherren BBT SE, på rekommendation av ett rådgivande konsortium under ledning av KPMG och efter ett internationellt anbudsförfarande som lanserades i början av 2006, av en slutlig plan – däribland de rättsliga och ekonomiska aspekterna – i början av 2007.
Avslutningsvis är det viktigt att betona att detta projekt omfattas av en global politik om att korsa Alperna. De schweiziska tunnlar som håller på att byggas, Montcenistunnelprojektet och Brennertunnelprojektet kompletterar varandra, eftersom de möter olika trafikflöden – de schweiziska tunnlarna kommer inte att minska tillväxten inom vägtransporter via Brennerpasset.
Fråga nr 49 från Dimitrios Papadimoulis (H-0726/06)
Angående: Samlad aktion från rederier på grekiska färjelinjer
I svaret på en av mina tidigare frågor (E–2290/06) om en ”samlad aktion från rederier på grekiska färjelinjer” svarar kommissionen att den kommer att skicka ett detaljerat frågeformulär till Grekland för att kunna bedöma om de villkor som fastställs i förordning (EEG) nr 3577/92(1) för att bevilja avtal om allmän trafik eller ålägga förpliktelser vid allmän trafik är uppfyllda. Kommissionen kommer även att kontrollera om ekonomisk ersättning i förekommande fall beviljats och om denna i så fall är förenlig med fördragets bestämmelser om statligt stöd.
Med tanke på att tillämpningen av förordning (EEG) nr 3577/92 inneburit att kustsjöfartsrederierna varje år får allt större bidrag från statsbudgeten och med tanke på att antalet turister på flera öar i år minskat på grund av färre rutter och högre priser undrar jag följande: Har kommissionen skickat frågeformuläret till de grekiska myndigheterna? Tänker kommissionen undersöka rederiernas ägarstruktur, som efter olika ömsesidiga andelsförvärv kan innebära att det skapas en situation av dominerande ställning? Vilken har de grekiska myndigheternas reaktion varit så här långt?
(FR) Kommissionens frågeformulär bör ge exakt och detaljerad information om alla de faktiska och rättsliga frågor som har uppstått. Därför måste kommissionen komplettera den information som den har fått av ledamoten i hans skriftliga fråga E–2290/06, vilken kommissionen besvarade den 28 juli 2006. Så snart kommissionen har den nödvändiga informationen kommer den att skicka frågeformuläret till de grekiska myndigheterna. Kommissionen kommer även att se på konkurrensfrågor och ömsesidiga innehav i kustsjöfartssektorn.
Angående: Belgiens införlivande av gemenskapens direktiv 2003/20/EG med nationell lagstiftning
I gemenskapens direktiv 2003/20/EG(1) föreskrivs det att barn med en längd på under 135 cm får åka bil endast om det finns lämpliga fasthållningsanordningar för dem. För familjer med flera småbarn innebär denna skyldighet (som är bra ur säkerhetssynvinkel) en avsevärd merkostnad. Gemenskapens sjätte mervärdesskattedirektiv lär dock ge medlemsstaternas möjlighet att sänka momsen på sådana anordningar från 21 procent till 6 procent.
Vilka EU–medlemsstater hade den 9 maj 2006 införlivat direktiv 2003/20/EG med nationell lagstiftning? Vilka EU–medlemsstater har använt sig av möjligheten att sänka momsen på fasthållningsanordningar för barn och/eller tänker göra det?
(FR) Den 9 maj 2006, den dag då medlemsstaterna var skyldiga att sätta de lagar, regler och administrativa bestämmelser som behövdes för att uppfylla direktiv 2003/20/EG i kraft, hade följande medlemsstater informerat om sina nationella övergångsåtgärder:
Tjeckien, Italien, Lettland, Nederländerna, Österrike, Polen, Portugal och Slovenien.
Följande medlemsstater har sedan dess informerat om sina nationella övergångsåtgärder:
Belgien(2), Danmark, Tyskland, Spanien, Frankrike, Irland, Finland och Storbritannien.
Kommissionen undersöker dessa meddelanden i syfte att verifiera att de uppfyller bestämmelserna i direktivet.
När det gäller frågan om att sänka mervärdesskatten (momsen) har medlemsstaterna enligt bestämmelserna i sjätte mervärdesskattedirektivet rätt att tillämpa en sänkt lägsta moms på 5 procent på bilbarnstolar. Denna möjlighet får utnyttjas efter medlemsstaternas gottfinnande.
Enligt den information som kommissionen har till sitt förfogande utnyttjar följande medlemsstater denna möjlighet och tillämpar just nu en sänkt skattenivå:
Tjeckien, Polen och Storbritannien.
Kommissionen har ingen information om de övriga medlemsstaternas avsikter när det gäller en eventuell tillämpning av en lägre moms på bilbarnstolar.
Kungligt dekret av 22..8.2006, Belgian Monitor av 25.8.2006, s. 42 353.
Fråga nr 51 från Hélène Goudin (H-0737/06)
Angående: EU–direktiv som ifrågasätter trafiken med äldre ångbåtar
I Sverige utgör trafiken med gamla ångbåtar i bland annat Stockholms skärgård ett uppskattat inslag i det nationella kulturarvet. Det svenska sjöfartsverket har klargjort att denna trafik kan komma att upphöra. Orsaken till detta är att EU:s sjösäkerhetsdirektiv ställer rigorösa krav som förutsätter omfattande ombyggnationer av ångbåtarna. Detta är ytterst komplicerat, kostsamt eller rentav omöjligt att genomföra. Sjösäkerhetsdirektivet hotar därmed den framtida trafiken för ångbåtar som har färdats på svenskt vatten sedan 1800–talet. Kan kommissionen bekräfta att sjösäkerhetsdirektivet hotar trafiken med svenska ångbåtar, eller har de svenska myndigheterna övertolkat direktivet? Anser inte kommissionen att Sverige och övriga medlemsstater är kapabla att självständigt reglera säkerhetsföreskrifter för sin respektive nationella ångbåtstrafik?
Direktiv 98/18/EG(1) om säkerhetsbestämmelser och säkerhetsnormer för passagerarfartyg gäller inte för historiska passagerarfartyg konstruerade före 1965, företrädesvis byggda i de ursprungliga materialen. Medlemsstaterna får dock själva bestämma om de vill tillämpa bestämmelserna i detta direktiv på sådana fartyg.
I föreliggande fall har det svenska sjöfartsverket av säkerhetsskäl beslutat att begränsa trafiken med de gamla ångbåtarna till lokala kustområden.
Rådets direktiv 98/18/EG av den 17 mars 1998, EGT L 144, 15.5.1998.
Fråga nr 52 från Marian Harkin (H-0750/06)
Angående: Bidragsprogram för regionala flygplatser
Den irländska regeringen har inrättat ett bidragsprogram kallat ”The National Development Capital Grant Scheme for Regional Airports” (nationella bidragsprogrammet för utvecklingskapital för regionala flygplatser) och har begärt om Europeiska kommissionens godkännande av programmet.
Kan kommissionen upplysa om när den mottog begäran om godkännande av programmet och på vilka grunder denna begäran gjordes?
Kan kommissionen göra en sammanfattning av frågor och problemområden i anslutning till denna begäran med tanke på flygplatser i kategori D i Mål 1–regioner?
(FR) Den 7 juni 2006 informerade de irländska myndigheterna om National Development Capital Grant Scheme för sex regionala flygplatser i Donegal, Sligo, Knock, Galway, Kerry och Waterford, i enlighet med artikel 88 i EG–fördraget. Ärendet diskuteras för närvarande av kommissionen.
Vid sitt möte den 26 september 2006 beslutade kommissionen att godkänna bidragsprogrammet på grund av att det irländska investeringsstödet vid de sex regionala flygplatserna är en typ av statligt stöd som är förenligt med konkurrensbestämmelserna.
Detta beslut har fattats på grundval av de riktlinjer som antogs av kommissionen i september, vilka främjar utvecklingen av regionala flygplatser, särskilt de minsta (som de sex som är aktuella här), och särskilt om de är isolerade eller i regioner vars utveckling släpar efter (mål 1).
Fråga nr 53 från Ivo Belet (H-0759/06)
Angående: Genomförande av IJssel Rhen–projektet
Återupptagandet av järnvägsförbindelsen mellan IJssel och Rhen är ett prioriterat TEN–projekt (transeuropeiska nät). Trots att en kommitté bestående av oberoende sakkunniga till slut utsågs den 6 juli 2006 för att utarbeta ett yttrande om uppskattningen och omfattningen av kostnaderna, finns det risk att projektet kommer att läggas på is, i synnerhet som behöriga nederländska myndigheter inte vill delta.
Instämmer kommissionen i att detta projekt bör genomföras snarast möjligt i allmänhetens intresse, förutsatt att tillräckliga åtgärder vidtas för att minska bullret för lokalbefolkningen?
Är kommissionen beredd att ta initiativ för att säkra genomförandet av detta projekt som är mycket viktigt ur ekonomisk och ekologisk synpunkt?
Hur ser kommissionen på förhållandet mellan genomförandet av detta projekt och skyddet av områden som omfattas av fågel– och livsmiljödirektiven?
(FR) Inom ramen för gemenskapens riktlinjer 2004 för utvecklingen av det transeuropeiska transportnätet, vilka har godkänts av parlamentet och Europeiska rådet, är IJssel Rhen–projektet ett av de 30 prioriterade projekten. Det är prioriterat projekt 24 – Lyon/Genua–Basel–Duisburg–Rotterdam/Anvers–järnvägslänken. Dessa riktlinjer, som utgör en allmän referensram för genomförandet av nätet, kräver uppfyllande av EU–direktiv och särskilt direktiv som avser miljön.
Kommissionen kommer naturligtvis att göra allt den kan för att se till att projektet genomförs i enlighet med riktlinjerna. Den kommer mycket noggrant att följa arbetet i kommittén av oberoende experter som kommer att avge ett yttrande om fördelningen av kostnaderna för projektet. Det bör emellertid påpekas att genomförandet av ett projekt beror på det suveräna beslutet av de aktuella medlemsstaterna.
När det gäller dessa projekts betydelse för miljön är konsekvensbedömningar obligatoriska inom ramen för gemenskapens riktlinjer för utvecklingen av de transeuropeiska transportnäten (artikel 8.1), och uppfyllandet av gemenskapslagstiftning, däribland fågel–(1) och habitatdirektiven(2) är förutsättningar för projektets genomförande. Kommissionen kommer inte att bevilja finansiering om inte EU:s lagstiftning respekteras.
Rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (EGT L 103 av 25.4.1979; svensk specialutgåva område 15, volym 2, s. 161), i dess ändrade ordalydelse enligt kommissionens direktiv 91/244/EEG av den 6 mars 1991 (EGT L 115 av den 8.5.1991; svensk specialutgåva område 15, volym 10, s. 78)
Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilja djur och växter (EGT L 206, 22.7.1992; svensk specialutgåva område 15, volym 11, s. 114)
Fråga nr 54 från Leopold Józef Rutowicz (H-0765/06)
Angående: Utveckling av inlandssjöfart
Transportörer på de inre vattenvägarna spelar endast en roll som nischoperatörer på den inhemska och den internationella marknaden för transporter i Polen, eftersom vattenvägarna och hamnarnas kapacitet inte tillåter någon större ökning av transportvolymen. Förutom detta är de faktorer som begränsar inlandssjöfarten i Polen följande: stora växlingar på vattennivån i floderna under årets lopp, avsaknad av reglering av floderna och deras bifloder, förhållandevis lång period då vattenvägarna är tillfrusna och outvecklade hamntjänster. Den nuvarande geografiska organisationen av vattenvägarna och avsaknaden av nya, stora infrastrukturinvesteringar begränsar utvecklingen av transporter med motordrivna båtar och påskjuten konvoj i hela Europa, trots att inlandssjöfarten är miljövänlig och innebär låga transportkostnader för många sorters frakter.
Mot bakgrund av ovanstående, vilka möjligheter planerar kommissionen för att bygga ut och utveckla nätet av inre vattenvägar i Polen i syfte att fullt ut ansluta dem till det europeiska nätet för sjötransporter?
(FR) Kommissionen är för utvecklingen av inre vattenvägar i Europa av orsaker som hör samman med miljön, lägre kostnader och transportsäkerhet.
När det gäller Polen ingår en del av dess nät i de transeuropeiska näten. Det omfattar bland annat floden Oder och en liten del av floden Weichsel.
Hittills har kommissionen inte tagit emot någon begäran om ekonomiskt stöd avseende något infrastrukturprojekt för inre vattenvägar i Polen.
Inom budgetramen 2007–2013 har Polen emellertid angett att landet har för avsikt att starta vissa infrastrukturprojekt i den norra delen av floden Oder.
Det ankommer på Polen att ta initiativet till att genomföra infrastrukturprojekt inom sitt nät av inre vattenvägar. Dessa projekt kan gynnas av ekonomiskt stöd från strukturfonderna, TEN–T–budgeten eller EIB–lån.
Kommissionen kommer att studera varje begäran från Polen om ekonomiskt stöd för projekt inom detta område.
Inom ramen för åtgärdsprogrammet ”Naiades” som kommissionen antog i januari 2006, om främjande av transport på inre vattenvägar, tillkännagav kommissionen en EU–utvecklingsplan för att förbättra och bevara inre vattenvägsinfrastrukturer och omlastningsinstallationer. Denna plan bör vara inriktad på att avlägsna flaskhalsar, i harmoni med den naturliga vattenmiljön, och ge riktlinjer inom området för finansiering och prioriteringar.
Åtgärdsprogrammet ”Naiades” har fått ett gynnsamt mottagande av rådet (transport) och granskas för närvarande av parlamentet.
Fråga nr 55 från Georgios Toussas (H-0777/06)
Angående: Passagerare och personal på båtar riskerar sina liv
Genom presidentdekret 124 (Greklands offentliga tidning av den 6 juli 2006) om fritt tillhandahållande av tjänster vid sjötransporter har den grekiska regeringen på ett godtyckligt sätt avskaffat 30–årsgränsen för återkallande av grekiska båtar (lag 2932/2001), under hänvisning till att man harmoniserar den grekiska lagstiftningen med den europeiska efter ett förslag från kommissionen. I vår fråga av den 23 januari 2006 (H-0031/06(1)) påpekade vi att det till följd av ett motiverat yttrande från kommissionen till den grekiska regeringen fanns planer på att avskaffa 30–årsgränsen för återkallande av alltför gamla och dåligt underhållna passagerarbåtar. Påståendet att kommissionen begärt en harmonisering av lagstiftningen avseende biljettpriser och bemanningens sammansättning håller inte, för de faktiska höjningarna de senaste tre åren överstiger 250 procent. Med rederiernas vinstintressen för ögonen fastställer fartygsägarna och handelssjöfartsministeriet bemanningens sammansättning och båtarnas rutter och tidtabeller. På så vis skapar man farliga förhållanden som riskerar att leda till en ny förlisning i likhet med den som drabbade Express Samina och sätter passagerarnas och personalens liv på spel.
Med tanke på att handelssjöfartsministern hävdar att denna åtgärd var framtvingad på grund av genomförandet av EU–politiken undrar jag: Vad anser kommissionen om höjningen av 30–årsgränsen?
(FR) Kommissionen vill påpeka att, såsom den angav i sitt svar på den tidigare fråga som nämndes av ledamoten, den inte har skickat något motiverat yttrande till Grekland som innehåller ett klagomål avseende den ålder som föreskrivs i grekisk lagstiftning för återkallande av föråldrade fartyg.
I direktiv 98/18/EG av den 17 mars 1998(2) om säkerhetsbestämmelser och säkerhetsnormer för passagerarfartyg, i dess ändrade ordalydelse enligt direktiv 2003/24/EG av den 14 april 2003(3), uppställs inte någon automatisk åldersgräns för passagerarfartyg. Det innehåller bara bestämmelser om återkallade från trafik av ro–ro–passagerarfartyg av de två högre klasserna (A och B) vars köl sträcktes före den 1 oktober 2004 och som skulle uppnå 30 års ålder till den 1 oktober 2010 utan att uppnå stabilitetskraven i direktiv 2003/25/EG av den 14 april 2003(4), för att öka passagerarnas och besättningens säkerhet genom att förbättra överlevnadskapaciteten hos ro–ro–fartyg i händelse av olyckor.
Varje medlemsstat får dock vidta extra åtgärder om den anser att de säkerhetskrav som gäller enligt direktiv 98/18/EG bör stärkas i vissa situationer till följd av specifika lokala omständigheter. Det ankommer på varje medlemsstat att överväga om denna möjlighet skall utnyttjas eller ej.
Fråga nr 56 från Marie Panayotopoulos–Cassiotou (H-0696/06)
Angående: Omsorg om den klassiska traditionen och dess bevarande
I det sjunde ramprogrammet för forskning 2007–2013 (tema 8 – samhällsvetenskap och humaniora) sägs det att forskningsbasen inom humaniora i Europa är stark och av hög kvalitet samt att grogrunden för forskning inom dessa områden på EU–nivå är ypperlig och därför förväntas ge avkastning i form av ett högt europeiskt mervärde.
Vilka specifika åtgärder och vilken typ av finansiering har kommissionen tänkt gå in för när det gäller att utveckla, sprida och bevara den klassiska traditionen (forskning i antik, medeltida och modernare filologi och historia), för att på så sätt bidra till en större allmän förståelse för Europas inre förhållanden – genom att lyfta fram och visa på olikheter och likheter i våra kulturer, i vårt historiska förflutna, våra språk och våra värderingar?
(EN) EU har en stark forskningsbas att bygga på inom de olika humanistiska ämnesområdena. Under de senaste åren har forskningsprojekt inom dessa områden fått ett stadigt växande stöd genom ramprogrammen.
Redan under det femte ramprogrammet gav EU stöd till projekt som inbegrep forskare inom humaniora, där man särskilt behandlade frågor om europeisk identitet och identitetsbyggande (inbegripet ett historiskt perspektiv) och värderingar knutna till demokrati och medborgarskap.
Under det sjätte ramprogrammet vände man sig i flera ansökningsomgångar uttryckligen till forskare inom humaniora och för närvarande pågår mer än tio projekt inom ett antal områden, särskilt inom fältet språkvetenskap och historia:
Ansökningsomgångens identifieringskod
Ämne
Finansierade projekt
FP6–2002–Citizens–3
”Cultural dialogue and the European society” (Kulturell dialog och det europeiska samhället)
2 expertnätverk (NoE)
FP6–2004–Citizens–4
”Linguistic diversity in the knowledge–based society” (Språklig mångfald i det kunskapsbaserade samhället)
1 expertnätverk (NoE) och 1 integrerat projekt (IP)
FP6–2004–Citizens–5
”Values and religions in Europe” (Religioner och värderingar inom EU)
5 särskilt riktade forsknings– projekt (STREP) och 2 samordningsinsatser (CA)
Information om dessa projekt finns tillgänglig på http://cordis.europa.eu/citizens/home.html
Tanken med det sjunde ramprogrammet är att ytterligare stärka humanioras roll inom det övergripande sammanhang som utgörs av tema 8, ”samhällsvetenskap och humaniora”. Till exempel anges i den föreslagna texten för det specifika programmet följande nyckelord för humaniora: kulturella kontakter; traditioner; kulturarv; olika sätt att hantera en mångfald av samexisterande kulturer, språkets, konstens och religionernas roll; inställningar och värderingar.
För att ytterligare öka humanistiska forskares deltagande och för att uppmuntra tvär– och mångvetenskaplig forskning mellan samhällsvetenskap och humaniora inrättades i maj 2006 en expertgrupp för humaniora.
Parallellt med detta inledde kommissionen ett webbaserat samråd där man inbjöd forskarvärlden att kommentera ett första utkast till forskningsdagordning för tema 8.
Mot bakgrund av detta håller man nu på med förberedelsen av arbetsprogrammet för 2007–2008 för tema 8. Även om det i det här skedet skulle vara förhastat att avslöja några detaljer bör det dock framhållas att forskningsfrågor knutna till litteratur och konst, samt till kulturella kontakter och olika sätt att hantera en mångfald av samexisterande kulturer, sannolikt kommer att finnas med på dagordningen för den första inbjudan att lämna förslag. Denna inbjudan kommer att publiceras mycket kort efter att det sjunde ramprogrammet trätt i kraft.
Det nya föreslagna kulturprogrammet (2007–2013), som förhoppningsvis kommer att vara antaget i slutet av 2006, är också ett ytterligare finansieringsverktyg för kommissionen inom kulturområdet. Efter att det antagits kommer en inbjudan om att lämna förslag med största sannolikhet att publiceras i början av 2007. En preliminär inbjudan att lämna förslag för 2007 med den viktigaste informationen planeras dock att komma under oktober 2006.
Det övergripande målet för det föreslagna programmet är att utvidga det kulturområde som är gemensamt för EU–medborgarna genom att man utvecklar ett kulturellt samarbete mellan upphovsmän, de som arbetar inom kultursektorn och de kulturella institutionerna i de länder som deltar i programmet, i syfte att uppmuntra framväxandet av ett europeiskt medborgarskap. De specifika målen för programmet är: 1) att främja rörlighet över gränserna för personer som arbetar i kultursektorn, 2) att uppmuntra transnationell rörlighet för konstverk liksom för konstnärliga och kulturella produkter, och 3) att främja den interkulturella dialogen.
Fråga nr 57 från Manuel Medina Ortega (H-0699/06)
Angående: Förhandlingar i Världshandelsorganisationen: skydd av gemenskapens bananproduktion
Vilka förslag lägger kommissionen fram i WTO–förhandlingarna för att på ett effektivt sätt skydda Europeiska unionens bananproducenter?
(EN) EU–marknaden har hittills reagerat positivt på den nya importordningen för bananer som består i en tullsats på 176 euro per ton och en tullfri kvot på 775 000 ton för bananer från länder i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet (AVS–länder), som sedan den 1 januari 2006 ersätter det tidigare kvotsystemet.
Eftersom denna fråga, som har varit föremål för utdragna handelstvister, ännu är mycket känslig har det nya importsystemet sedan ministerkonferensen i Hongkong i december 2005 varit föremål för en övervaknings– och granskningsmekanism under minister Jonas Gahr Støre från Norge. Målet är att komma fram till den tullsats som skall fastställas i Världshandelsorganisationen (WTO), och som man skall utgå från vid alla framtida sänkningar som resulterar från förhandlingarna inom utvecklingsagendan från Doha. I samband med dessa förhandlingar, som för närvarande är suspenderade, har kommissionen också motstått uppmaningen från ett antal länder att behandla bananer som en tropisk produkt och därför tillämpa större sänkningar av tullsatsen.
Kommissionen övervakar noga hur det nya importsystemet fungerar och deltar på ett konstruktivt sätt i den process som leds av minister Jonas Gahr Støre för att nå en överenskommelse som skulle ge en tillräcklig skyddsnivå för EU:s marknad och förhoppningsvis samtidigt sätta punkt för banankonflikten.
Fråga nr 58 från Mairead McGuinness (H-0702/06)
Angående: Finansieringen av EU:s budget och dess följder för den gemensamma jordbrukspolitikens utsikter
Enligt en färsk rapport från Teagasc, den irländska forsknings–, rådgivnings– och utbildningstjänsten för jordbruks– och livsmedelsindustrin, kommer irländska bönders beroende av direktstöd från EU att öka i framtiden om EU accepterar det förslag som diskuteras inom WTO.
Nyheten kommer samtidigt som EU:s medlemsstater verkar mindre villiga att i framtiden finansiera EU:s politik på bland annat jordbruksområdet, vilket gör det osäkert om det nuvarande systemet med frikopplat stöd kommer att överleva efter 2013.
Hur avser kommissionen ur ett budgetperspektiv att ta itu med de allt hårdare och alltmer motsägelsefulla villkor som många av EU:s bönder står inför?
Bönderna uppmanas att bli mer konkurrenskraftiga men vet samtidigt att de inte kan konkurrera med de stigande volymer billiga livsmedel som efter en uppgörelse inom WTO kommer att produceras utanför EU, där kraven är lägre. De inser också att EU:s långsiktiga engagemang för jordbruk och livsmedel håller på att försvagas.
(EN) Det huvudsakliga målet med 2003 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) var att förbättra konkurrenskraften hos EU:s jordbrukssektor. Genom den nya gemensamma jordbrukspolitiken uppmuntras jordbrukare att sträva efter större avkastning på marknaden snarare än att beräkna den bästa kombinationen av stöd. Genom denna politik främjas också en hög grad av miljöskydd, djurskydd och livsmedelssäkerhet vilket rustar EU:s jordbruk för de utmaningar som ett rimligt framtida handelsklimat kan erbjuda.
Ett ambitiöst resultat från de för närvarande avbrutna WTO–förhandlingarna om handelsliberalisering kommer utan tvivel att utgöra en utmaning för EU:s jordbruk, särskilt införandet av lägre tullsatser och det planerade avskaffandet av exportbidrag. Samtidigt kommer en WTO–överenskommelse att öppna nya marknadsmöjligheter för EU:s jordbruksexport, särskilt för produkter med högt förädlingsvärde och kvalitetsprodukter.
Det finns för närvarande ingen anledning att planera någon förändring av det politiska innehållet i 2003 års GJP–reform. Man planerar att under 2008 göra en ”hälsokontroll” av de viktigaste verktygen i den gemensamma jordbrukspolitiken. Målet är att behålla huvuddragen i GJP–reformen – hållbarhet i ekonomiska, miljömässiga och sociala termer – vilket kommer att gälla även i framtiden.
Parlamentsledamoten tar också upp frågan utifrån en budgetmässig synvinkel. Genom det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006 om budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning har budgetramarna fastställts för hela perioden 2007–2013. I december 2005 uppmanade Europeiska rådet kommissionen att ”genomföra en fullständig och omfattande översyn som täcker alla aspekter på EU:s utgifter, inbegripet den gemensamma jordbrukspolitiken, och på inkomster, bland annat Storbritanniens rabatt, och lägga fram rapport om detta 2008–2009”. I denna översyn kommer man därför att ta itu med den fråga om budgeten som ledamoten tagit upp. Parlamentet kommer att vara delaktigt i denna översyn.
Fråga nr 59 från Brian Crowley (H-0704/06)
Angående: EU:s budget för 2007–2013
Kan kommissionen uttala sig om hur EU:s budget för perioden 2007–2013 kommer att bidra till att stärka EU:s konkurrenskraft i ekonomiskt hänseende?
(EN) Den slutliga överenskommelsen om EU:s budgetram för perioden 2007–2013 ger en sammanhängande och stabil ram för finansieringen av ett utvidgat EU under de kommande sju åren.
Under hela perioden kommer EU att använda 74 miljarder euro på program och initiativ under underrubrik 1A, vilka direkt inriktas på konkurrenskraft och sysselsättning. Utöver detta kommer omfattande investeringar under andra rubriker att hjälpa till att gynna tillväxt och sysselsättning i EU och på så vis bidra till att stärka vår globala konkurrenskraft. Detta gäller särskilt tilldelningen av de 308 miljarder euro under underrubrik 1B som riktar in sig på sammanhang mellan tillväxt och sysselsättning. EU kommer följaktligen att investera 382 miljarder euro, eller 44 procent av dess totala budget, för att stimulera tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft.
Utgifter avsedda för konkurrenskraft för tillväxt och sysselsättning (underrubrik 1A) kommer att öka med ungefär 70 procent mellan 2006 och 2013 och de utgifter som är avsedda för sammanhang mellan tillväxt och sysselsättning (underrubrik 1B) kommer att öka med över 20 procent under samma period.
Exempel på specifika program som kommer att förbättra EU:s konkurrensförmåga på den globala marknaden omfattar det nya programmet för konkurrenskraft och innovation, det sjunde ramprogrammet för forskning, programmet för livslångt lärande, Galileoprogrammet och de transeuropeiska nätverken.
Dessutom kommer den nyligen föreslagna europeiska globaliseringsfonden att bidra till att ta itu med de sociala kostnaderna för den anpassningsprocess som EU genomgår för att främja konkurrenskraften när det gäller förändring av mönstren i världshandeln. Detta instrument kommer att finansieras med outnyttjade medel.
Budgetramen tillhandahåller en grund för ett konkurrenskraftigare EU under de kommande sju åren och finansiering från EU kan helt klart fungera som katalysator i detta avseende. Med detta sagt är främjandet av tillväxt, arbetstillfällen och konkurrenskraft i mycket ett delat ansvar och kommer att kräva liknande insatser från medlemsstaterna. Grunden har lagts, men ambitionen och åtgärderna på EU–nivå måste överensstämma med investeringar och bidrag från både offentliga och privata aktörer på samtliga nivåer för att EU fullt ut skall kunna växa och blomstra.
Fråga nr 60 från Seán Ó Neachtain (H-0710/06)
Angående: EU:s sjätte mervärdesskattedirektiv
Jag har fått ett brev från en väljare i Irland, vilket kan sammanfattas i allmänna termer enligt nedan:
Han bedriver en allmännyttig verksamhet; han tillhandahåller nämligen posttjänster. Han har utrustat en ny lokal till en kostnad av 250 000 EUR för att kunna erbjuda dess posttjänster. Den momsskuld som han har ådragit sig genom att utrusta denna lokal uppgår till över 33 000 EUR.
Enligt villkoren i EU:s sjätte mervärdesskattedirektiv (77/388/EEG(1)) har han ingen möjlighet att återvinna denna momsskuld från staten eftersom han utför en allmännyttig tjänst. Om han däremot skulle erbjuda en privat eller kommersiell tjänst skulle han kunna få tillbaka dessa momsmedel från staten.
Skulle kommissionen vilja se över hur EU:s sjätte mervärdesskattedirektiv fungerar för att se hur tillhandahållare av allmännyttiga tjänster kan behandlas så olika gentemot tillhandahållare av privata tjänster i detta fall, och för att se vad som kan göras för att en sådan anomali inom denna EU–skatteordning kan avhjälpas i framtiden?
(EN) Det är en grundläggande princip i det sjätte mervärdesskattedirektivet(2) att mervärdesskatten som åläggs kostnader som en skattskyldig person bär är avdragsgill endast om dessa kostnader avser skattepliktiga leveranser från denna person.
Artikel 13.A.1.a och B.e föreskriver att varuleveranser som tillhandahålls av det offentliga postväsendet samt frimärken är undantagna från mervärdesskatt. När en yrkesutövares verksamhet täcks av denna föreskrift är de varor och tjänster som denne tillhandahåller undantagna från mervärdesskatt (utgående), men den mervärdesskatt (ingående) som åläggs yrkesutövarens inköp av varor och tjänster är inte avdragsgill.
Det är emellertid sant att detta undantag för mervärdesskatt på varuleveranser som tillhandahålls av det offentliga postväsendet och på frimärken inte är helt lämpligt för postsektorn efter dess liberalisering genom direktiv 97/67/EG. Det nuvarande undantaget för mervärdesskatt snedvrider konkurrensen mellan yrkesutövarna. De tidigare statliga monopolen drar nytta av undantaget medan andra yrkesutövare inte gör det. Kommissionen har redan pekat på skillnader i tillämpningen av detta undantag i gemenskapen.
För att få bukt med situationen föreslog kommissionen(3) 2003 att både ta bort det nuvarande undantaget för mervärdesskatt på varuleveranser som tillhandahålls av det offentliga postväsendet samt på frimärken och en valmöjlighet för medlemsstaterna att tillämpa en reducerad mervärdesskatt på ett stort utbud av posttjänster. Denna senare aspekt bör begränsa påverkan på priset för privata kunder. Medlemsstaterna har emellertid inte kunnat komma fram till en överenskommelse och förslaget är fortfarande blockerat i rådet.
Under tiden behövs en korrekt tillämpning av undantaget för mervärdesskatt på posttjänster i gemenskapen. Kommissionen har varit tvungen att inleda överträdelseförfarande mot några medlemsstater(4) där det nuvarande undantaget för mervärdesskatt inte tillämpas korrekt. Under tiden uppmanar kommissionen rådet att återuppta diskussionen och anta kommissionens förslag om att modernisera mervärdesskatten när det gäller posttjänster. Den nuvarande situationen är helt klart otillfredsställande för samtliga parter vilka, precis som ledamoten påpekar, innefattar yrkesutövarna i den undantagna sektorn som inte kan få tillbaka mervärdesskatten på välbehövliga investeringar.
Rådets sjätte direktiv av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter - Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (77/388/EEG) (EGT L 145, 13.6.1977.)
I Europaparlamentets betänkande om EU och Indien (A6–0256/2005) sägs att Europaparlamentet ”välkomnar att kommissionen och Indiens regering nyligen undertecknade ett avtal som innebär att kommissionen erbjuder ett tusen resestipendier (33 miljoner euro) för att indiska studenter skall kunna studera vid europeiska universitet inom ramen för Erasmus Mundus–programmet, vilket utan tvivel kommer att bidra till att nå målen i ovanstående punkt. Parlamentet noterar att det indiska rådet för kulturella förbindelser erbjuder europeiska studenter att studera vid universitet i Indien, men efterlyser att det visas ett större intresse för detta så att det blir ett mer aktivt bidrag till att befästa grunderna för det strategiska partnerskapet”.
Kan kommissionen lämna närmare upplysningar om genomförandet av dessa förslag i synnerhet när det gäller samarbetet på de vetenskapliga och tekniska områdena?
Delar kommissionen uppfattningen att utbyte på yrkes– och affärsområdena även skulle kunna främja förståelsen och närmandet mellan kulturer och öka informationsflödet i båda riktningarna?
Har kommissionen några planer på att utvidga det framgångsrika chefsutbildningsprogrammet för utbyte av personer, som genomförts med Japan och Korea, till att omfatta även Indien med åtföljande lämplig finansiering?
(EN) Främjandet av utbyte inom akademiska studier och utbildning är en viktig aspekt av den gemensamma handlingsplanen för EU och Indien som man kom överens om vid toppmötet mellan EU och Indien i september 2005. Den är ett avgörande inslag i våra ansträngningar för att öka EU:s synlighet i Indien och för att visa att EU, precis som Indien, handlar om framtiden.
Kommissionen har anslagit 33 miljoner euro till Erasmusprogrammets Indienprojekt för perioden 2005–2007. Detta belopp skall kunna finansiera ungefär 900 stipendier under treårsperioden 2005–2007.
Erasmus Mundus har varit ytterst framgångsrikt i Indien. Under de första två åren av genomförandet av programmets Indienprojekt har nästan halva beloppet använts för att finansiera över 400 stipendier till indiska studenter. Under det akademiska året 2007–2008, det tredje och sista året av projektets genomförande, förväntar kommissionen att finansiera ytterligare ungefär 500 stipendier.
För att nå detta resultat har kommissionen, genom sin delegation i Delhi, nyligen intensifierat sina insatser för att sprida information om Erasmus Mundus i Indien. En viktig mässa om europeisk högre utbildning, som kommer att hållas i Delhi den 24–26 november 2006, skall användas för att väcka ytterligare medvetenhet om de möjligheter som programmet erbjuder.
Till följd av det positiva resultatet i dess första fas pågår diskussioner i kommissionen om att förlänga Erasmus Mundus–programmets Indienprojekt efter 2007.
För att besvara ledamotens oro, så observerar kommissionen att över hälften av de indiska studenter som har mottagit Erasmusstipendium för att studera i EU avser att studera naturvetenskap och teknik.
Kommissionen och de indiska myndigheterna har inte räknat med att införa chefsutbildningsprogrammet i Indien eftersom huvudsyftet med detta program är att tillhandhålla europeiska yrkesarbetare språkutbildning för EU:s viktiga exportmarknader (Kina, Japan och Korea) i vilka kännedomen om språk som talas i EU inte är utbredd. Den systematiska användningen av engelska i yrkesmässiga kontakter med Indien gör att det inte är nödvändigt att utöka ett sådant program till Indien.
Fråga nr 62 från Rosa Miguélez Ramos (H-0716/06)
Angående: Skogsbränder i Galicien
Iberiska halvön, särskilt min region Galicien, har denna sommar ännu en gång drabbats av en våg av skogsbränder som har förstört hundratusentals hektar skog, växtlighet, boskap, vinodlingar, frukt– och grönsaksodlingar, hus och jordbruksbyggnader. Bränderna har påverkat jordbruket, boskapsuppfödningen och viktiga skogsområden och har allvarligt skadat den lokala ekonomin, produktionen och turismen.
På vilket sätt skulle de nya åtgärder och planer för hållbar skogsförvaltning som kommissionen planerar att genomföra mildra dessa katastrofala konsekvenser och åtgärda den komplexa och osäkra miljösituation som Galicien, vars territorium utgör en del av de viktiga skogsområdena i södra Europa, befinner sig i?
Vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att komma till rätta med några av de negativa följderna av den gemensamma jordbrukspolitiken, som är orsaken till att skogs– och landsbygdsområden avbefolkas och överges på grund av låg lönsamhet?
Hur avser kommissionen att underlätta användningen av solidaritetsfonden för att se till att de som har rätt att erhålla stöd från den inte förhindras att göra det, så som skett vid tidigare tillfällen?
(EN) Kommissionen är medveten om allvaret i de skador som skogsbränderna orsakat denna sommar, i synnerhet i Galicien, och vill uttrycka sitt djupa deltagande till de drabbade.
Kommissionen genomför för närvarande ett anbudsförfarande om en undersökning för att skaffa sig en omfattande översikt av de orsaker, även skogsbränder, som påverkar förfallet av EU:s skogar. Slutsatserna från denna undersökning beräknas till slutet av 2007 och undersökningen bör resultera i konkreta förslag på EU–nivå om hur förfall av skogarna skall förhindras. Undersökningen är en del av EU–handlingsplanen för skogen som kommissionen lade fram i juni 2006(1). Dessutom läggs förslaget för Life+ (2) till de befintliga instrumenten för att stödja miljöåtgärder som ett nytt, bredare och mer integrerat instrument. Enligt förslaget skall stöd ges åt program för övervakning av skogar samt förebyggande åtgärder mot skogsbränder samtidigt som de aktiviteter som genomfördes enligt Forest Focus–förordningen, som upphör att gälla vid slutet av 2006, skall tillåtas att fortsätta.
När det gäller den gemensamma jordbrukspolitiken har betydande förändringar införts under de senaste åren till en följd av reformerna av denna 2003 och 2004. Landsbygdsutvecklingspolitiken främjar hållbar utveckling av landsbygden och hjälper till att förbättra konkurrenskraften hos både jordbruket och skogsbruket samt till att skapa nya inkomstkällor och sysselsättning i landsbygdsområden. Den nya förordningen om landsbygdsutveckling för perioden 2007–2013(3) omfattar ett antal åtgärder på skogsområdet, vilka omfattar åtgärder för att förebygga skogsbränder och återuppbygga skogar som skadats vid bränder. Dessa åtgärder kan medlemsstaterna genomföra i enlighet med sina prioriteringar.
När det gäller solidaritetsfonden måste medlemsstaten i fråga lämna in en ansökan till kommissionen inom tio veckor från det att den första skadan uppstod. Sedan den 26 september 2006 har inte någon sådan ansökan mottagits från den spanska regeringen. Möjligheten att få finansiellt stöd från solidaritetsfonden beror på om kriteriet i förordningen(4) för att få utnyttja fonden uppfylls. Finansiellt stöd från solidaritetsfonden kan användas till ett begränsat antal nödåtgärder som de offentliga myndigheterna genomför, exempelvis tillfällig reparation av nödvändig infrastruktur, provisoriska åtgärder för att tillhandahålla bostäder eller att finansiera räddningstjänster. Fonden kan inte ersätta privata förluster, vilket omfattar förluster även inom jordbruk och skogsbruk.
Rådets förordning (EG) nr 1698/2005 av den 20 september 2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU), EUT L 227, 21.10.2005.
Rådets förordning (EG) nr 2012/2002 om inrättande av Europeiska unionens solidaritetsfond.
Fråga nr 65 från Sarah Ludford (H-0722/06)
Angående: Skyldighet för transportörer att lämna uppgifter om passagerare
I april 2004 antog rådet direktiv 2004/82/EG(1) om skyldigheten för transportörer att lämna uppgifter om passagerare, trots att Europaparlamentet hade förkastat förslaget på grund av att det inte fanns tillräckliga garantier för skyddet av personuppgifter. Det faktum att direktivet är baserat på de rättsliga grunderna för gränskontroll och invandring (artikel 62.2 a och artikel 63.3 b i EG–fördraget) har inte hindrat medlemsstaterna från att själva besluta om att använda personuppgifter för att säkerställa efterlevnaden av lagarna (artikel 6.1 femte stycket), utan tidsgränser för hur länge uppgifterna får bevaras eller andra garantier för uppgiftsskydd på europeisk nivå.
Direktivet från 2004 skulle genomföras av medlemsstaterna senast den 5 september 2006, men rådet har ännu inte nått någon överenskommelse om det föreslagna rambeslutet inom tredje pelaren om skydd av säkerhetsrelaterade uppgifter. Vilken ståndpunkt intar kommissionen därför idag när det gäller överensstämmelsen mellan direktivet från 2004 och kraven på uppgiftsskydd?
(EN) Medlemsstaterna arbetar med att införliva direktiv 2004/82/EG i sin nationella lagstiftning. I den processen måste de ta hänsyn till bestämmelserna både i detta direktiv och i direktiv 95/46/EG om skydd av uppgifter samt motsvarande nationell lagstiftning om skydd av uppgifter. För närvarande har nio medlemsstater informerat kommissionen om att de delvis har införlivat direktiv 2004/82/EG. Kommissionen analyserar för närvarande dessa nationella åtgärder mot bakgrund av direktiv 2004/82/EG och direktiv 95/46/EG.
Angående: Åtgärder för att bekämpa spekulativa kortsiktiga kapitalplaceringar
Företaget Tréfimétaux, som tillhör den italienska koncernen KME och är specialiserat på bearbetning av koppar, skall omlokalisera sin gjutnings– och valsningsverksamhet från Frankrike till Tyskland och Italien, vilket innebär att 215 arbetstillfällen går förlorade. Detta beslut är oförståeligt med tanke på företagets konkurrenskraft, eftersom den tyska fabriken är mindre produktiv och arbetskraftskostnaden är högre i Tyskland. Beslutet som fattats av KME efter påtryckningar från finansbolaget INTEK, som kräver en avkastning på 18 procent, kommer att tvinga kunderna att vända sig till leverantörer utanför Europeiska unionen. Situationen beror på skrupelfria aktieägare som riskerar företagets strategi och existens för att få avkastning på sina spekulativa kortsiktiga placeringar.
Vad har kommissionen för avsikt att göra för att bekämpa problemet med spekulativa kortsiktiga kapitalplaceringar som är ett hot mot arbetstillfällen och den industriella utvecklingen i unionen?
(EN) Förlust av arbetstillfällen på grund av företagsomlokaliseringar är ett bekymmer för kommissionen. Ledamoten vet emellertid att fri rörlighet för kapital i EU ges enligt EG–fördraget, med undantag för särskilda omständigheter, som ett villkor för ett smidigt fungerande av den inre marknaden. Företagsomlokalisering är en vanlig företeelse i ekonomin. Det speglar ett förlopp av effektiv tilldelning av resurser i EU:s ekonomi som tillåter investeringar att strömma till de projekt som erbjuder den högsta avkastningen och som gör det möjligt för ekonomin att omstrukturera och bredda sig. Tyvärr finns det oundvikliga justeringskostnader i detta förlopp av resurstilldelning då kapital, arbetstillfällen och know–how flyttar från projekt i ett område till ett annat. Den övergripande påverkan som företagsomflyttningar har på prestationsförmågan för EU:s ekonomi och EU–medborgarnas välfärd är emellertid fortfarande positiv. Det skulle därför få motverkande effekt att försöka hindra eller förbjuda detta ekonomiska förlopp.
EU har emellertid ett antal mycket klara bestämmelser som gäller för dessa omständigheter och vi måste med bestämdhet insistera på att de efterlevs. Exempelvis måste varje sådant beslut föregås av tillbörlig information från och samråd med arbetstagarrepresentanter, såsom föreskrivs i flera gemenskapsdirektiv. En social dialog är en avgörande fråga i detta sammanhang, något som kommissionen systematiskt påminner om.
Företagen bär ett betydande socialt ansvar för EU och detta bör göras allmänt klart. Kommissionen kritiserar inte på förhand något beslut om omlokalisering som ett företag har fattat. Vad den däremot gör, är att driva en politik som sätter hållbara lösningar före kortsiktiga fördelar. Detta är inte endast en fråga om socialt ansvar, utan även om att nå våra industripolitiska mål som handlar om att driva en aktiv industripolitik som bevarar industrin i EU.
Kommissionen håller även på att inrätta en rad instrument som kan hjälpa till att lindra den sociala påverkan som förändringar och omstrukturering har. Strukturfonderna och i synnerhet Europeiska socialfonden kan spela en betydande roll här. Kommissionen insisterar på att medlemsstaterna till fullo integrerar den målsättning som definierats på EU–nivå om anpassning till förändringar i sina nationella prioriteringar och sin nationella planering.
Fråga nr 67 från Chris Davies (H-0725/06)
Angående: Häktningen av valda ledamöter av det palestinska lagstiftande rådet
Vilka framställningar har kommissionen gjort till den israeliska regeringen med anledning av att valda ledamöter av det palestinska lagstiftande rådet har häktats utan att åtalas eller ställas inför rätta?
(EN) Kommissionen delar ledamotens oro över att valda ledamöter av det palestinska lagstiftande rådet har häktats. Häktning av palestinska lagstiftare strider mot internationell rätt och underminerar ytterligare den palestinska myndighetens institutioner, vilka vi måste bevara.
Kommissionen har tagit upp frågan vid ett antal tillfällen med de israeliska kollegerna, även under den resa som kommissionsledamoten för yttre förbindelser gjorde till Israel i juli 2006.
Kommissionen anser att denna fråga måste tas med i beräkningen samtidigt som man tar hänsyn till den större bilden. Frigivningen av de häktade ledamöterna av det palestinska lagstiftande rådet är en del av en stor uppsättning problem som måste lösas för att förhandlingar mellan Israel och Palestina skall kunna tas upp på nytt.
Kommissionen välkomnade beslutet från Israels militärdomstol i förra veckan om att släppa 18 palestinska lagstiftare och den väntar på domstolens slutliga ord efter överklagan från de israeliska försvarsstyrkornas åklagarmyndighet.
Fråga nr 68 från Catherine Stihler (H-0728/06)
Angående: Samordnade underrättelsetjänster
I den italienska tidningen L'Expresso angavs nyligen att kommissionen hänvisat till upprättandet av ett centrum för diverse samordnade underrättelsetjänster. Det har praktiskt taget inte hörts någonting om centrumet sedan det uppenbarligen upprättades för ett år sedan, trots att kommissionen har begärt en noggrannare parlamentarisk granskning av EU:s nationella säkerhetstjänster.
Kan kommissionen bekräfta att ett av EU samordnat underrättelsecentrum har upprättats? Kan den också ge uppgifter om centrumets finansiering och personal och om vilka länder som deltar, samt ange vilken typ av parlamentarisk kontroll som utövas på dess verksamhet?
(EN) Kommissionens vice ordförande med ansvar för rättsliga frågor, frihet och säkerhet hänvisade helt riktigt till Europeiska unionens gemensamma lägescentral – allmänt kallad ”SitCen” – i den nämnda intervjun i den italienska tidningen l’Espresso. Kommissionen välkomnar lägescentralens bidrag till EU:s säkerhet efter förstärkningen av dess medel och uppdrag till följd av terrordåden i Madrid den 11 mars 2004.
Formuleringen ”centrum för diverse samordnade underrättelsetjänster”, som ledamoten nämner, användes inte som sådan av vice ordföranden med ansvar för rättsfrågor, frihet och säkerhet för att beskriva lägescentralen. Den användes i själva verket av l’Espresso, som på italienska hänvisar till en ”centro di coordinamento dei servizi a Bruxelles”. Formuleringen kan ge läsaren en felaktig uppfattning om lägescentralens verksamhet, som inte inbegriper samordning av några operativa antiterrorismåtgärder utan endast relevant, strategisk underrättelseanalys.
I vilket fall som helst finns det inget hemligt med vare sig det ursprungliga inrättandet i slutet av 90–talet av lägescentralen för att stödja unionens gemensamma utrikes– och säkerhetspolitik och beslutet 2004 att utöka dess uppdrag till att förse rådet med strategiska hotbedömningar av betydelse för kampen mot terrorism grundade på underrättelser från nationella tjänster. Europeiska rådet självt välkomnade faktiskt i december 2004 den reviderade EU–handlingsplanen och ytterligare rapporter framlagda av generalsekreteraren/den höge representanten och kommissionen om terrorismbekämpning och de framsteg som gjorts sedan juni 2004, som bör leda till fortsatta konkreta resultat så som visas i dessa bidrag, bland annat: […/…] om underrättelsesamarbete: de samband som upprättats mellan Bernklubbens ”Counter–terrorism group” (CTG) och den förstärkta EU–lägescentralen som från och med den 1 januari 2005 förser rådet med strategiska hotbedömningar grundade på underrättelser från nationella tjänster samt det förbättrade informationsutbytet med Europol. Europeiska rådet uppmanade generalsekreteraren/den höge representanten att rapportera om resultaten, inbegripet förbättrat samarbete mellan polisen och säkerhetstjänsten, och även i samband med den gemensamma lägescentralen. Dessa slutsatser från Europeiska rådet är offentliga.
Från institutionell och administrativ synpunkt är gemensamma lägescentralen en enhet inom rådets generalsekretariat. Kommissionen kan inte lämna fler upplysningar, så som ledamoten begär.
Fråga nr 69 från Gerardo Galeote (H-0729/06)
Angående: Bränder i Galicien sommaren 2006
Mellan den 3 och 15 augusti 2006 drabbades Galicien av de värsta bränderna i sin historia. Både antalet bränder och omfattningen av det drabbade området var i år större än vanligt.
De regionala och nationella myndigheterna i de drabbade områdena vidtar naturligtvis nödvändiga åtgärder för att bekämpa bränderna, men om dessa inte räcker till både kan och bör de kompletteras med europeiskt stöd och europeisk solidaritet, särskilt via unionens räddningstjänster.
Kan kommissionen ange exakt när i augusti de spanska myndigheterna kontaktade kommissionen för att be om hjälp, och när kommissionen mottog begäran om hjälp för att bekämpa den brand som ödelade den autonoma regionen Galicien under de första fjorton dagarna i augusti?
Kan kommissionen ange vilken typ av hjälp den spanska regeringen efterfrågade och vilka medel unionen ställde till förfogande för att bekämpa bränderna?
(EN) Kommissionens övervaknings– och informationscentrum för räddningstjänst (MIC) fick en begäran från den spanska regeringen om hjälp att bekämpa skogsbränder i den autonoma regionen Galicien. Denna begäran togs emot av MIC den 9 augusti 2006 kl. 9.32.
Den spanska regeringen begärde tre Canadair–flygplan, fem helikoptrar med vattenhinkar eller helikoptertankar samt 20 brandbilar.
Denna begäran utlöste en snabb reaktion från MIC, som omedelbart larmade räddningstjänstmyndigheterna i de 30 i gemenskapens räddningstjänstmekanism. Inom några timmar fick Spanien erbjudanden om hjälp från flera medlemsstater. Samma dag, inom några timmar efter Spaniens begäran om hjälp, anlände fyra Canadair–flygplan och en brandbekämpningsenhet bestående av 20 fordon och 65 skogsbrandsbekämpare till Spanien. Senare erbjudanden gällde bland annat helikoptrar och brandbekämpningsenheter bestående av personal, olika slags brandbilar och utrustning. Italien, Portugal och Frankrike var de första att ge räddningstjänsthjälp genom den gemensamma mekanismen.
Fråga nr 70 från Hans–Peter Mayer (H-0731/06)
Angående: EU–medborgare måste betala höga ”importtullar för införsel av motorfordon” till Portugal
Varje EU–medborgare som har sitt motorfordon registrerat i en annan medlemsstat än Portugal och vill ha det med sig vid vistelse på portugisiskt territorium under en längre tid än 180 dagar per år (exempelvis för att tillbringa vintern där) måste inom ramen för ett införselförfarande betala en importtull (jfr framför allt rättsdekret nr 40/1993). De enda motorfordon som är undantagna från denna skyldighet är lastbilar, husbilar, motorcyklar och nyttofordon, som emellertid måste uppvisa alldeles bestämda egenskaper (till exempel ha ett visst antal sittplatser).
För EU–medborgare som vill åberopa sitt sedvanliga uppehåll i Portugal som motivering är skattebefrielse möjlig endast under mycket strikta förutsättningar (se rättsdekret nr 264/1993).
Beräkningsgrunderna för tullavgiftens storlek leder i regel till att det belopp som skall betalas för att motorfordonet får importeras blir orimligt stort jämfört med fordonets inköpspris eller aktuella saluvärde.
Är Portugals nationella föreskrifter, som ålägger EU–medborgare som uppehållit sig med sitt motorfordon i Portugal under en längre tid än 180 dagar att importera fordonet och betala de höga importtullavgifterna, förenliga med gemenskapslagstiftningen?
(EN) För det första måste konstateras att bilregistreringsavgifter, t.ex. Imposto automóvel (i det följande kallad ”IA”), som tas ut enligt rättsdekret nr 40/1993 och nr 264/1993 i Portugal, har klart fiskal karaktär och att de inte tas ut därför att ett fordon korsar gränsen till den medlemsstat som tillämpar dem utan på grund av andra avgörande händelser, bland annat förstagångsregistrering av ett fordon i staten.(1) De måste därför betraktas som en del av ett allmänt system för interna skatter och avgifter på varor, inte som importavgifter i den mening som avses i artiklarna 23 och 25 i EG–fördraget. Följaktligen bryter inte Portugal mot gemenskapsrätten enbart genom att behålla en sådan skatt, förutsatt att ingen diskriminering sker av importerade fordon, vilket är förbjudet enligt artikel 90 i EG–fördraget. Kommissionen har ingen information som bevisar sådan diskriminering.
När det gäller kravet att registrera ett fordon i Portugal och betala en avgift för detta när en person har tillbragt mer än 180 dagar i landet, bör konstateras att det i rådets direktiv 83/182/EEG av den 28 mars 1983 om skattebefrielser inom gemenskapen för vissa transportmedel som tillfälligt införs från en annan medlemsstat föreskrivs ett kvantitativt krav på sex månader inom en tidsperiod av 12 månader under vilken medlemsstaterna måste befria privatfordon registrerade i en annan medlemsstat från sådana avgifter. När en person tillbringar längre tid i en viss medlemsstat gäller som allmän regel att den berörda medlemsstaten kan ta ut avgiften i fråga. Det kvantitativa krav på 180 dagar som i det portugisiska rättsdekretet nr 264/93 i vissa fall föreskrivs för detta ändamål kan vara fem dagar för lite. Kommissionen ämnar kontakta de portugisiska myndigheterna om denna sak.
När det gäller den möjlighet som ges i den portugisiska lagstiftningen för EU–medborgare som önskar bosätta sig i Portugal att under mycket strikta villkor bli befriade från bilregistreringsavgiften, måste vi komma ihåg att bilregistreringsavgifter inte är ett område som är harmoniserat på EU–nivå och att medlemsstaterna således inte är skyldiga att befria fordon som permanent införs till deras territorier från bilregistreringsavgift.(2)Trots detta har Portugal på eget initiativ valt att befria personfordon som importeras i samband med att ägaren flyttar till Portugal från IA. Kommissionen välkomnar givetvis detta initiativ men har inte behörighet att kräva att Portugal ändrar de villkor som fastställts för detta ändamål.
I fråga om höga skattenivåer är det återigen så att eftersom bilbeskattning inte är ett område som harmoniserats på EU–nivå får medlemsstaterna ta ut sådana skatter och bestämma deras nivå som de själva finner lämpligt. Domstolen har i målet kommissionen mot Danmark uttalat att artikel 90 i EG–fördraget inte har till syfte att begränsa överdrivna skattenivåer och att medlemsstaterna därför är fria att själva bestämma om skattenivåerna, även om dessa kan tyckas överdrivet höga.(3) Portugal bryter således inte mot gemenskapsrätten genom att ta ut höga avgifter för bilregistrering, förutsatt att avgifterna inte utgör hinder för den gränsöverskridande handeln mellan medlemsstaterna och att EG–föredragets princip om icke–diskriminering respekteras.
Domstolens dom av den 17 juni 2003 i mål C-383/01 De Danske Bilimportører mot Skatteministeriet, Told- og Skattestyrelsen. REG 2003, s. I-06065, punkt 34.
Tyvärr omfattas bilregistreringsavgifter enligt EG-domstolen inte av direktiv 83/183/EEG, vilket innebär att den befrielse som föreskrivs i det direktivet inte är tillämplig på IA-fall. Se domarna av den 15 juli 2004 i mål C-365/02 Marie Lindfors, punkterna 22 och 23 och i mål C-357/01 Herald Weigel och Ingrid Weigel mot Finanzlandesdirektion fur Vorarlberg, punkt 45.
Dom av den 11 december 1990 i mål C-47/88 Europeiska gemenskapernas kommission mot kungariket Danmark, REG 1990, s. I-04509, punkt 10.
Fråga nr 71 från Georgios Karatzaferis (H-0732/06)
Angående: Rättfärdigande av grekiska byggkooperativ
Enligt uppgifter i grekisk press (till exempel tidningen Ethnos den 17 juli 2006) har Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter gett ett grekiskt byggkooperativ rätt i ett mål om dess egendom. Den grekiska staten har (under årtionden) förklarat att kooperativets egendom är indisponibel eftersom det rör sig om ”skogsmark”. Ändå har den grekiska staten faktiskt officiellt godkänt det här och 325 andra kooperativ vars medlemmar har betalat och fortsättningsvis betalar sina avgifter. Den enda instans som konstigt nog verkar oberörd av det här ärendet är kommissionen, trots att Europaparlamentet – genom min kollega Libicki, ordförande för utskottet för framställningar – har uppmanat Greklands premiärminister Karamanlis att bringa ordning i den här frågan.
Fattar inte kommissionen att alla – utom kommissionen själv – har konstaterat att de grekiska myndigheterna handlar olagligt när de påstår att den egendom som tillhör 1,5 miljoner greker och andra EU–medborgare i Grekland är indisponibel? Hur tänker kommissionen agera gentemot de grekiska myndigheterna?
(FR) Kommissionen vill rikta ledamotens uppmärksamhet mot att den vid flera tillfällen har svarat på frågor från Europaparlamentet om exakt samma ämne – skriftliga frågor E–0316/05 och E–0450/06 och framställningar P–819/2005, P–462/2005, P–392/2005, P–330/2004, P–298/2004 och P–158/2004.
I en skrivelse till ledamoten den 7 juni 2006 som svar på en skrivelse av den 13 mars 2006, upprepade kommissionens ordförande kommissionens åsikt att ”…de frågor som tas upp omfattas inte av gemenskapsrätten och kommissionen kan därför inte agera. Detta fall innehåller möjliga åsidosättanden av den grundläggande äganderätt av den grekiska staten i Grekland. Deras tvist med den grekiska staten är begränsad till frågor som rör utövandet av deras rättigheter som medägare av byggnadsmark, vilka inte på något sätt omfattas av gemenskapsrätten. Det är därför inte möjligt att fastställa den nödvändiga kopplingen mellan den grundläggande lag som kan ha åsidosatts och gemenskapsrätten”.
Fråga nr 72 från Claude Moraes (H-0735/06)
Angående: Handel med handeldvapen
Har kommissionen, med hänsyn till Europol och polisiärt samarbete i allmänhet, några förslag just när det gäller handel med och transport av handeldvapen mellan medlemsstater? Denna fråga påverkar i hög grad min valkrets i London.
(EN) Överföringar inom gemenskapen av handeldvapen (dvs. med undantag av krigsvapen) regleras huvudsakligen av bestämmelserna i rådets direktiv(1) om kontroll av förvärv och innehav av vapen.
I detta direktiv fastställs en minimiharmonisering, vilket innebär att medlemsstaterna i sin lagstiftning får anta bestämmelser som är strängare än direktivets bestämmelser.
Enligt direktivet krävs bland annat ett informationsutbyte eller tillstånd för överföringar inom gemenskapen av skjutvapen, inbegripet uppgifter om vapnens beskaffenhet.
Efter undertecknandet av Förenta nationernas (FN) protokoll mot olaglig tillverkning av och handel med skjutvapen, delar till skjutvapen och ammunition, föreslog kommissionen i mars 2006 att bestämmelserna i direktiv 91/477/EEG skulle anpassas till den rättsliga ramen(2). I linje med FN:s vapenprotokoll föreslås nu att göra märkning av vapen vid tillverkningen obligatoriskt och att se till att medlemsstaterna åtar sig att bevara vapenregistren under minst tio år.
Förslaget diskuteras för närvarande i parlamentet.
Angående: Tillämpning av direktiv 95/46/EG om skydd av personuppgifter
Vi visade i vår tidigare fråga H-0022/06(1) att det råder allvarliga tvivel angående användningen av patientjournaler i Katalonien i syften som inte är särskilt klara och säkerligen orättmätiga. Det verkar som den katalanska byrån för skydd av personuppgifter nu slutligen överväger möjligheten att straffa de ansvariga på sjukhusen men däremot inte den autonoma regeringen i Katalonien som var den som beställde utredningen. Anser kommissionen att användningen av patientjournaler för utredningar om språkanvändningen är ”nödvändig för att utföra en arbetsuppgift av allmänt intresse” såsom föreskrivs i artikel 7 e i direktiv 95/46/EG(2)?
Om man betänker villkoren i artiklarna 14, 15, 22, 23 och 24 (om rätten att göra invändningar för den berörde, rättslig prövning, ansvar och sanktioner) och det faktum att den katalanska byrån för skydd av personuppgifter på sin webbsida bara har formulär för detta på katalanska trots att Katalonien är en autonom region där halva befolkning har spanska (statens officiella språk) som modersmål, anser kommissionen att de katalanska medborgarnas rättigheter till fullo är skyddade?
(EN) Som kommissionen redan har sagt i sitt tidigare svar på fråga H-0022/06 är det enligt direktivet om skydd av personuppgifter (95/46/EG) medlemsstaternas dataskyddsmyndigheter som skall utöva tillsyn över behandlingen av personuppgifter i medlemsstaterna. Dessa myndigheter måste vidta lämpliga åtgärder för att genomföra uppgiftsskyddslagstiftningen och förhindra eller sätta stopp för olaglig verksamhet som rör uppgiftsbehandling, närmare bestämt genom kontroller eller sanktioner.
I direktivet föreskrivs också att de nationella dataskyddsmyndigheterna skall kunna ta emot och pröva klagomål som inges av en enskild om skyddet av hans eller hennes rättigheter och friheter i fråga om behandling av personuppgifter. När medlemsstaterna genomför direktivet skall de se till att de bestämmelser som föreskrivs i lag eller nationella administrativa bestämmelser gör det möjligt för alla att verkligen utöva denna rätt.
Det är därför varje medlemsstats sak att vid tillämpningen av direktivets artikel 7, där den rättsliga grunden för när behandling av personuppgifter är laglig förskrivs, genom rättslig prövning eller beslut av dataskyddsmyndigheterna avgöra om en utredning får utföras för att bedöma sjukhus och sjukvårdsinrättningars språkanvändning och vilka villkor som skall ställas för detta.
Som kommissionen sadei sitt tidigare svar, måste de spanska dataskyddsmyndigheterna vidta lämpliga åtgärder för att se till att lagen efterlevs om de utredningar som företas av Generalidad de Cataluña skulle strida mot de spanska uppgiftsskyddslagar som antagits för att genomföra direktivet om skydd av personuppgifter.
Kommissionen har redan bett de spanska myndigheterna om information om de förhållanden som avses i frågan för att kontrollera att den utredning som företagits av Generalidad de Cataluña är förenlig med den spanska lagstiftning som genomför direktiv 95/46/EG om skydd av personuppgifter. De spanska myndigheterna har informerat kommissionen om att till följd av de utredningar och inspektioner som genomförts för att kontrollera lagligheten i de utredningar som utförs av Generalidad de Cataluña, har flera förfaranden inletts som kan leda till att överträdelse av de spanska lagbestämmelserna om skydd av personuppgifter konstateras. Dessa förfaranden som fortfarande pågår kan leda till sanktioner eller andra åtgärder från dataskyddsmyndigheternas sida för att säkerställa efterlevnaden av de spanska rättsbestämmelserna om skydd av personuppgifter.
Angående: Att förhindra elektronisk skräppost (spamming)
Elektronisk skräppost (spamming) – miljontals irriterande e–postmeddelanden som sänds i stort sett helt gratis – skulle kunna minskas avsevärt om den politiska viljan funnes. Om avsändarna tvingades sända sin skräppost uppdelad i små paket i stället för allt på en gång, för att undvika avgifter, skulle det fördröja dem rejält. Är kommissionen beredd att föreslå att det skall införas höga avgifter vid kraftig användning av e–post?
(EN) I direktiv 2002/58/EG – om e–integritet – används benämningen ”icke begärd kommersiell kommunikation” för det som vanligen kallas för ”skräppost”. Enligt artikel 13 i direktivet skall medlemsstaterna förbjuda sändandet av oönskad, kommersiell e–post eller kommunikation genom andra elektroniska meddelandesystem som SMS och MMS om inte abonnenten i förväg har gett sitt tillstånd till sådana tjänster. Skyddet gäller för abonnenter som är fysiska personer. Medlemsstaterna kan välja att låta denna ordning omfatta juridiska personer eller att anta ett opt–out–system för icke begärd kommunikation riktad till juridiska personer.
Om medlemsstaterna vidare tillåter att oönskad marknadsföringskommunikation sänds till juridiska personer per e–post, krävs det enligt direktiv 2000/31/EG om e–handel att kommunikationen är klart och otvetydigt identifierad (artikel 7.1).
Avgifter för sändandet av (stora mängder) oönskade e–postmeddelanden skulle oskäligt drabba företag som genomför lagliga marknadsföringskampanjer i överensstämmelse med nationella bestämmelser om skräppost. När det gäller företag som bryter mot lagarna om skräppost är beslutsamma brottsbekämpande åtgärder vad som krävs för att förhindra sådant beteende.
Kommissionen planerar att anta ett meddelande om skräppost, spionprogram och sabotageprogram före utgången av 2006. I meddelandet kommer man att granska de insatser som hittills gjorts för att öka allmänhetens medvetenhet om de problem som orsakas av skräppost, spionprogram och sabotageprogram och de åtgärder som EU, näringslivet och medlemsstaterna vidtagit för att ta itu med problemen. Med utgångspunkt från de resultat som hittills uppnåtts kommer vi att i meddelandet ange ytterligare åtgärder som berörda parter behöver vidta. Kommissionen ser fram mot att höra parlamentets och rådets synpunkter på meddelandet.
Fråga nr 75 från Francesco Enrico Speroni (H-0743/06)
Angående: Positiv särbehandling av brittiska medborgare och diskriminering av medborgare från andra EU–länder
Den 30 augusti 2006 dömde en tingsrätt i London Francesco Ferrari (chaufför till yrket) till sex månaders fängelse för brott mot trafikförordningen. Enligt vittnen närvarande i rättssalen påpekade domaren att straffpåföljden skall ses som ett varnande exempel för alla europeiska yrkesförare. Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta som svar på denna flagranta diskriminering?
(FR) Kommissionen vill påpeka att tillämpningen av trafikförordningen och de domstolsbeslut som fattas i enlighet med den inom Storbritanniens territorium omfattas av denna stats exklusiva behörighet.
Av denna anledning, och eftersom det aktuella målet inte rör gemenskapsrätten kan kommissionen inte granska denna fråga på det sätt som ledamoten begär.
Fråga nr 76 från Panagiotis Beglitis (H-0745/06)
Angående: Konstruktion av oljeledning mellan Burgas (Bulgarien) och Alexandroupolis (Grekland)
Grekland, Ryssland och Bulgarien bekräftade nyligen på nytt sin politiska vilja att konstruera en oljeledning mellan Burgas (Bulgarien) och Alexandroupolis (Grekland) för transport av rysk olja till de europeiska länderna.
Tänker kommissionen med tanke på projektets ekonomiska och strategiska betydelse delta i finansieringen av oljeledningen?
Hur tänker kommissionen utforma sin miljöövervakning, med tanke på att oljeledningens konstruktion och drift kräver att höga miljöstandarder efterlevs?
(EN) Omfattande investeringar krävs, både inom EU och i genomgångsländerna, för att modernisera den föråldrade energiinfrastrukturen och upprätta nya, alternativa leveransvägar. En av prioriteringarna är att bygga oljeledningar för att främja oljeleveranser från Kaspiska havet till EU, vilket fastställdes i grönboken ”En europeisk strategi för en hållbar, konkurrenskraftig och trygg energiförsörjning”.
Kommissionen är medveten om att syftet med flera av dessa planerade oljeledningsprojekt är att leverera råolja från Svarta havet till de europeiska marknaderna. Förutom att förbättra vår försörjningstrygghet kan dessa projekt också minska sjötransporten av olja i de tättrafikerade turkiska sunden, och därmed minska de allvarliga riskerna för miljön och lokalbefolkningen. Kommissionen stöder alla väl underbyggda projekt som kan bidra till att dessa mål uppnås. Därför välkomnar kommissionen också den mellanstatliga överenskommelsen om oljeledningen mellan Burgas och Alexandroupolis och hoppas att det leder till att projektet förverkligas.
Kommissionen gav 1,9 miljoner euro i ekonomiskt stöd till projektets genomförbarhetsstudier inom ramen för strukturfonderna för perioden 1994–1999, genom gemenskapsinitiativet Interreg II ”Yttre gränser”. (Den sammanlagda statliga finansieringen av projektet uppgick till 2,7 miljoner euro). I den nuvarande budgetplanen för 2000–2006 finns inget ekonomiskt bidrag inräknat, vare sig från strukturfonderna eller från de finansiella utrikespolitiska instrumenten.
EU–medel medges inte för oljeledningar enligt de nuvarande riktlinjerna för transeuropeiska energinät (TEN–E), efter beslut av parlamentet och rådet.(1) Däremot kan projektet eventuellt få stöd från de internationella finansinstituten och framför allt från Europeiska investeringsbanken.
Byggandet och driften av oljeledningen måste ske i enlighet med de av gemenskapens miljödirektiv som gäller för denna typ av omfattande energiprojekt, framför allt när det gäller projektets miljöpåverkan och de särskilda skyddsområden som påverkas.
Europaparlamentets och rådets beslut 1229/2003/EG av den 26 juni 2003 om riktlinjer för transeuropeiska energinät och upphävande av beslutet 1254/96/EG
Fråga nr 78 från David Martin (H-0753/06)
Angående: Palestinska barnfångar
Vilka åtgärder vidtar kommissionen för att sätta press på Israels regering att frige palestinska barnfångar?
(EN) Kommissionen känner till att palestinska barn frihetsberövas i Israel, ibland under svåra förhållanden.
Inom ramen för det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter finansierar kommissionen ett antal projekt som fokuserar på problemet med barnfångar, bland annat sådana som är inriktade på frihetsberövande/fängsligt förvar (Physicians for Human Rights) och tortyr (B'tselem, Public Committee against Torture in Israel, Italian Consortium of Solidarity).
Vid sammanträdena med den israeliska regeringen, och framför allt inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken, påminner kommissionen Israel om landets förpliktelser enligt internationell humanitär lagstiftning.
Fråga nr 79 från María Isabel Salinas García (H-0754/06)
Angående: EG–domstolen upphäver den gemensamma organisationen av bomullsmarknaden
Europeiska gemenskapernas domstol upphävde den 7 september 2006 stödordningen inom den nya gemensamma organisationen av bomullsmarknaden, efter det att den spanska regeringen begärt en prövning. Domstolen hävdar att man varken tagit hänsyn till de anställdas löner som fasta kostnader eller kostnaderna för maskinell bomullsplockning som är nödvändig vid bomullsodling, när man beräknat vilket stöd som behövs för att göra odlingen lönsam och bärkraftig.
För närvarande verkar situationen för denna sektor, där man känt sig förfördelad av reformen, hoppingivande. Reformen kommer av rättssäkerhetsskäl att fortsätta att gälla tills en ny proportionerlig stödordning som överensstämmer med principerna för reformen antas. Vad avser kommissionen att göra i den här frågan? Vilken är tidsplanen för den nya reformen av den gemensamma organisationen av bomullsmarknaden?
(EN) Kommissionen har uppmärksammat domslutet från Europeiska gemenskapernas domstol i fallet Konungariket Spanien mot Europeiska unionens råd. Genom domslutet upphävs den reform av bomullssektorn som rådet antog 2004.
Kommissionen kommer nu noggrant att granska domstolens beslut innan man drar några slutsatser om vilka åtgärder som bör vidtas för att följa domslutet. En ingående analys av EU:s bomullsmarknad måste genomföras, framför allt med tanke på arbetskostnaderna och sektorns överlevnad.
Analysen av marknaden och utarbetandet av ett förslag för bomullssektorn måste dock genomföras i enlighet med de förfaranden och föreskrifter som har fastställts inom gemenskapsinstitutionerna. Därför kan kommissionen inte lägga fram ett nytt förslag omedelbart.
Domstolen har klargjort att en ny förordning måste antas inom en ”rimlig tid”, men reformen från 2004 kan fortsätta att gälla till dess att det nya systemet träder i kraft.
Fråga nr 80 från Athanasios Pafilis (H-0762/06)
Angående: Ekologisk katastrof i södra Medelhavet på grund av Israels bombningar
Till de oräkneliga konsekvenserna och dödandet av tusentals civila som Israels brottsliga krig mot Libanon orsakat kan även den enorma ekologiska katastrofen i södra Medelhavet läggas. Genom de israeliska bombningarna av anläggningarna i Jiyyeh har ungefär 30 000 ton bränsle runnit ut i Medelhavet över ett flera hundra kilometer långt kustområde, och det finns en reell risk att utsläppen skall spridas till den europeiska kusten. Enligt de första beräkningarna från Internationella sjöfartsorganisationen kommer kostnaderna för saneringsarbetet att överstiga 50 miljoner euro.
Tänker kommissionen kräva att staten Israel på egen bekostnad avhjälper den ekologiska katastrof som landet orsakat med sina bombningar av civila strukturer i Jiyyeh eller är det åter en gång folket som skall tvingas betala för de israeliska brotten mot mänskligheten?
(EN) Kommissionen har i ett antal uttalanden djupt beklagat de israeliska attackerna mot den civila infrastrukturen under de senaste våldsamheterna.
Kommissionen har hjälpt de libanesiska myndigheterna med att bekämpa de oljeföroreningar som har orsakats av bombningarna, genom att samordna tillhandahållandet av experthjälp och genom att granska och analysera satellitbilderna.
Det är inte kommissionens sak att ta upp frågan om kompensation med staten Israel på den libanesiska regeringens vägnar.
Fråga nr 81 från Diamanto Manolakou (H-0764/06)
Angående: Förödande bränder i Grekland
Den gångna sommaren härjades Grekland och speciellt Chalkidiki och Lakonien av bränder som ödelade tusentals hektar skog, tiotals bostäder samt djur– och växtliv. De allt fler och allt större skogsbränderna – tre gånger fjorårets nivåer – beror till största delen på brottsliga handlingar som syftar till att upphäva dessa områdens status som skogsområden samt på den stora bristen på förebyggande åtgärder och släckmedel.
Tänker kommissionen uppmana medlemsstaterna att avstå från handlingar som syftar till att kommersialisera områdena, upphäva deras status som skogsområden och till att privatisera dem? Bidrar kommissionen till finansieringen av åtgärder för att registrera skadorna och för att ersätta och erbjuda lättnader för de drabbade liksom till en fullständig återplantering av de brandhärjade arealerna? Tänker kommissionen främja åtgärder för att inrätta enhetliga mekanismer för skogsskydd och brandsläckning och för att avhjälpa bristen på släckmedel och personal?
(EN) I EU–fördragen ingår inte någon gemensam skogspolitik, utan detta är i första hand fortfarande ett nationellt ansvarsområde. Detsamma gäller lagstiftningen om fysisk planering, eftersom den enda befintliga EU–lagstiftningen gäller Natura 2000–områden.
EU samfinansierar dock åtgärder i medlemsstaterna för förebyggande av skogsbränder. Detta sker inom ramen för förordningen om övervakning av skogar och miljösamspel i gemenskapen (Forest Focus)(1) och det europeiska informationssystemet om skogsbränder (EFFIS). Man har också upprättat en databas för att sammanställa alla uppgifter om brandhärjande områden i EU. Eftersom Forest Focus–förordningen upphör att gälla i slutet av 2006 kan de skogsskyddsåtgärder som ingår i den fortsätta att tillämpas genom LIFE+(2), det nya finansiella instrumentet för miljön.
När det gäller eventuellt stöd från Europeiska unionens solidaritetsfond(3) måste de berörda medlemsstaterna lämna in en ansökan till kommissionen senast tio veckor efter det datum då de första skadorna inträffade. Fram till dagens datum (26 september 2006) har ingen sådan ansökan inkommit från den grekiska regeringen.
När det gäller återplantering av skog i brandhärjade områden innehåller den nya förordningen om landsbygdsutveckling(4) för perioden 2007–2013 ett antal åtgärder, bland annat för förebyggande av skogsbränder och återplantering av brandhärjande skogar, som medlemsstaterna kan tillämpa på det sätt som passar deras prioriteringar.
Gemenskapens räddningstjänstmekanism inrättades 2001. Syftet är att främja samarbete när det gäller biståndsinsatser inom räddningstjänsten vid stora katastrofer, till exempel skogsbränder, där omedelbara bekämpningsåtgärder krävs. Genom att samordna räddningstjänsterna i de deltagande länderna ger gemenskapsmekanismen ännu bättre skydd främst för människor, men också för natur– och kulturmiljön och för egendom. På så sätt utgör den ett redskap för medlemsstaterna för att kompensera för en eventuell brist på resurser och personal vid bekämpning av katastrofer som skogsbränder.
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2152/2003 av den 17 november 2003 om övervakning av skogar och miljösamspel i gemenskapen (Forest Focus), OJ L 324, 11.12.2003
Rådets förordning (EG) nr 1698/2005 av den 20 september 2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU), OJ L 277, 21.10.2005
Fråga nr 82 från Laima Liucija Andrikienė (H-0767/06)
Angående: Användningen av EU:s strukturfonder i de nya medlemsstaterna
Själva programplaneringsperioden för strukturfonderna (2000–2006), som omfattar alla medlemsstater och särskilt de nya medlemsstaterna från och med 2004, närmar sig sitt slut. Hur bedömer kommissionen de nya medlemsstaternas genomförande av EU:s strukturpolitik under denna programplaneringsperiod? Vilka var de nya medlemsstaternas främsta problem och framgångar vid användningen av EU:s strukturfonder?
(EN) Strukturfondsutgifterna för innevarande period kommer att fortsätta till slutet av 2008 och först då kan en slutlig utvärdering göras. Det gäller särskilt de nya medlemsstaterna, där strukturfonderna började tillämpas först 2004, vilket innebär att vi ännu inte har sett merparten av konsekvenserna.
Det är dock värt att notera att samtliga nya länder förutom Malta nyligen har överträffat de gamla medlemsstaterna inom EU–15 när det gäller ökningen av bruttonationalprodukten. Under 2005 var ökningen i exempelvis Estland och Lettland cirka 10 procent och i Tjeckien och Slovakien cirka 6 procent, jämfört med ett beräknat genomsnitt på 1,6 procent för hela EU.
EU–medel bidrar till att skapa tillväxt och nya jobb i de nya medlemsstaterna. I många av dessa länder är EU:s stöd inriktat på att stärka konkurrenskraften inom näringslivssektorn, öka sysselsättningen och antalet arbetstillfällen samt att rätta till brister inom infrastrukturen inom miljö– och transportområdet.
Även när det gäller absorptionskapaciteten är det för tidigt att dra några slutsatser om delbetalningar, eftersom främst förskott betalades ut under 2004 och 2005.
Slutligen visar en tidig utvärdering att de nya medlemsstaterna har gjort stora framsteg när det gäller att bygga upp den nödvändiga administrativa kapaciteten, trots en ganska kort tidsperiod och begränsad erfarenhet av att förvalta och driva denna typ av program. Förfarandena för förvaltning av strukturfonderna har inrättats med framgång, förvaltnings– och utbetalningsmyndigheter, övervakningsutskott och verkställande organ har upprättats och förvaltnings– och granskningssystem är på plats.
Kommissionen är därför övertygad om att strukturfondernas effektivitet när det gäller att stimulera tillväxten, konkurrenskraften och sysselsättningen i de nya medlemsstaterna kommer att styrkas allt eftersom nya uppgifter redovisas.
Fråga nr 83 från Jens–Peter Bonde (H-0773/06)
Angående: Arumäner från Rumänien
Behandlas arumänerna från Rumänien på samma sätt som andra nationella minoriteter i EU? Vad kan vi göra för att förbättra deras situation?
(EN) Kommissionen har informerats om att arumänerna inte betraktas som en nationell minoritet i Rumänien, vilket innebär att de inte har samma rättigheter som alla andra rumäner.
Kommissionen anser dock att det är mycket viktigt att värna om minoritetsgrupperna i Rumänien och har därför kontinuerligt följt deras situation, ända sedan man började utarbeta regelbundna rapporter om landet. Vi bedömer att den övergripande situationen när det gäller skyddet av minoriteter har blivit bättre med åren.
Kommissionen kan naturligtvis inte lägga fram konkreta lösningar på hur förhållandet mellan rumänska minoriteter och majoriteter skall utformas. Det är de rumänska myndigheternas sak. Kommissionen välkomnar dock alla förslag till positiva lösningar som parterna kan enas om.
Som ledamoten vet diskuterar det rumänska parlamentet just nu ett lagförslag om nationella minoriteter. Kommissionen anser att en förhandlad lösning inom ramen för Venedigkommissionens rekommendationer skulle innebära en positiv utveckling, samtidigt som vi även fortsättningsvis betonar vikten av att en sådan lösning får inhemskt stöd.
Fråga nr 84 från Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (H-0778/06)
Angående: Begränsningar av direktbetalningarna till jordbrukare
För närvarande är det årliga beloppet för direktbetalningar till jordbruket inte på något sätt begränsade. Till följd av detta får de största jordbruken, som skulle klara sig själva på marknaden, en oproportionerligt stor andel av betalningarna, något som varken är förenligt med den gemensamma jordbrukspolitikens målsättningar och principer eller med Lissabonstrategins anda. I samband med detta skulle jag vilja fråga huruvida kommissionen skulle stödja att en övre gräns sätts för de årliga direktbetalningarna, till exempel 50 000 EUR per jordbruk. En sådan begränsning skulle endast beröra 2 procent av jordbruken och innebära besparningar på cirka 8 miljoner EUR per år.
(EN) Möjligheten att införa individuella tak för jordbruket för att förbättra fördelningen av direktbetalningar mellan olika jordbruk diskuterades för första gången när direktbetalningarna infördes 1992.
När man diskuterade Agenda 2000 och halvtidsutvärderingen 2002 utökades dessa funderingar och konkreta åtgärder för tak föreslogs av kommissionen, men i slutänden ingick inte dessa förslag i den slutgiltiga överenskommelsen.
Inom ramen för de allmänna diskussionerna om den fullständiga granskningen av EU–budgeten och om ”hälsokontrollen” för den gemensamma jordbrukspolitiken, som kommer att äga rum under perioden 2007–2009, kommer möjligheten att sätta tak återigen att granskas av kommissionen.
Preliminära siffror för budgetåret 2004 om fördelningen av direktbetalningar till producenterna enligt förordning (EG) nr 1259/1999 och en tillhörande rapport offentliggjordes den 4 juni 2006.
Utifrån dessa siffror kan vi konstatera att 83 060 bidragstagare får mer än 50 000 euro, och de motsvarar 1,7 procent av jordbrukarna inom EU. Dessa jordbrukare fick sammanlagt 8 157 miljarder euro under budgetåret 2004. Om en begränsningsmekanism med ett individuellt tak hade tillämpats under året skulle budgetutgifterna ha blivit 4 153 miljarder euro, dvs. en skillnad på 4 004 miljarder.
Det bör dock uppmärksammas att en sådan renodlad budgetberäkning inte tar hänsyn till eventuella strukturförändringar som kan komma att införas som reaktion på en sådan åtgärd.