Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Fullständigt förhandlingsreferat
Onsdagen den 11 oktober 2006 - Bryssel EUT-utgåva

15. Användningen av passageraruppgifter (debatt)
Protokoll
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om användningen av passageraruppgifter (PNR).

 
  
MPphoto
 
 

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Samtalen om utlämning av passageraruppgifter till Förenta staterna slutfördes förra veckan. Resultatet av samtalen bidrog till att undvika ett avtalslöst tillstånd mellan EU och Förenta staterna, vilket är mycket viktigt.

Ordförandeskapet har mottagit en skrivelse daterad i går från Sophia in 't Veld, Europaparlamentets föredragande för betänkandet om passageraruppgifter (PNR), och vi kommer så snart som möjligt att skriftligen återkomma mer i detalj till de frågor som tas upp i betänkandet.

I förhandlingarna enades vi om ett nytt tidsbegränsat PNR–avtal. Dess syfte är att ersätta det tidigare avtal som slöts 2004 och som EG–domstolen ogiltigförklarade i sitt utslag i maj i år. Förhandlingarna var svåra, eftersom upphävandet av det tidigare avtalet hotade att försätta EU och Förenta staterna i ett fullständigt avtalslöst tillstånd. Trots svårigheterna iakttogs det förhandlingsmandat som rådet gav i juni 2006. Den nya uppgörelsen garanterar både den skyddsnivå för personuppgifter som gällde under det förra avtalet och den transatlantiska flygtrafikens fortbestånd. Uppgörelsen möjliggör därför att passageraruppgifter i framtiden lämnas till myndigheter i USA samtidigt som en korrekt nivå garanteras för dataskydd när uppgifterna bearbetas i enlighet med de utfästelser som tidigare gjorts av USA:s myndighet för tull– och gränsskydd.

Ständiga representanternas kommitté (Coreper) följde utvecklingen av samtalen ingående och diskuterade den 6 oktober innehållet i den överenskomna texten. Coreper sa att man förordade ett undertecknande av den text som förhandlingarna lett fram till. Resultatet av samtalen rapporterades till justitieministrarna i rådet (rättsliga och inrikes frågor), som inledde sitt möte omedelbart efter Coreper.

Det tidsbegränsade avtal som blev resultatet av förhandlingarna kommer att gälla från att det har undertecknats. Coreper kommer att underteckna det för EU:s räkning i morgon och meningen är att rådet ska lämna bemyndigande att underteckna så snart som möjligt.

Det tidsbegränsade avtalet kommer att gälla till juli månads utgång 2007. Under tiden har parterna för avsikt att komma överens om en mer bestående uppgörelse för utlämning av PNR–uppgifter. Målet är att påbörja dessa samtal så snart som möjligt.

Det krävdes en hel del svåra förhandlingar för att nå ett avtal. Förenta staterna ville ändra den tidigare uppgörelsen och göra den bättre anpassad till en förändrad driftsmiljö. Den största utmaningen i förhandlingarna var att svara mot de förändringar som hade inträffat sedan 2004 i USA:s lagstiftning och förvaltningsorganisation och samtidigt upprätthålla de principer som ligger till grund för de normer som gäller för EU–medborgarnas dataskydd.

Förutom själva avtalstexten behandlades under samtalen även en skrivelse från USA:s förhandlare riktad till kommissionen och ordförandeskapet med en diskussion om tolkningen av de åtaganden som gjorts när det gäller användningen av PNR–uppgifter. EU kommer att beakta skrivelsen, men den kommer inte att bli en del av avtalet.

Resultatet av samtalen är av många anledningar en framgång. För det första syftar det tidsbegränsade avtalet till att säkra flygpassagerarnas säkerhet. Detta är oerhört viktigt.

För det andra vill jag betona att de utfästelser som tidigare lämnats av USA:s administration om användningen av PNR–uppgifter kommer att fortsätta att gälla. Målet är att garantera samma nivå för skyddet av medborgarnas PNR–uppgifter som vid det tidigare systemet. Avtalet innehåller en bestämmelse där det fastslås att USA:s departement för inrikes säkerhet ska ha till uppgift att garantera ett korrekt skydd för PNR–uppgifter som skickas från EU. Detta bygger på den uttalade förutsättningen att departementet för inrikes säkerhet ska fortsätta att iaktta de förpliktelser som ingicks 2004. På grund av organisatoriska förändringar i USA:s administration är antalet myndigheter med elektronisk tillgång till PNR–uppgifter enligt det nya avtalet större än tidigare. Dessa myndigheter har emellertid angetts i avtalet.

För det tredje gläder det mig att utlämnandet av PNR–uppgifter gäller samma 34 dataområden som i den tidigare uppgörelsen.

För det fjärde kommer det nya avtalet att garantera allmänhetens rättssäkerhet och de transatlantiska flygningarnas fortbestånd. Samtidigt kommer flygbolagens möjlighet till livskraftig verksamhet att säkerställas.

Vi har andra goda nyheter för flygbolagen. Under förhandlingarna åtog sig Förenta staterna att pröva system där flygbolagen själva med början i år kan lagra PNR–uppgifter i de amerikanska myndigheternas databaser. Detta har alltid varit ett viktigt mål för oss.

Samtal ska inom en nära framtid inledas om ett mer permanent system för PNR–uppgifter som ska ersätta det tidsbegränsade avtalet i juli 2007. Vi har även kommit överens om att frågor som har att göra med lagring och förstörelse av uppgifter bara ska beslutas under dessa samtal om PNR–systemen. Vi kommer därför att återkomma till denna fråga mycket snart.

Herr talman! Jag beklagar att jag inte kan stanna under debatten, eftersom jag måste åka kl. 18.20 enligt tidigare avtal med parlamentet, och tyvärr kommer mitt flyg inte att vänta en minut längre på mig.

 
  
MPphoto
 
 

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (IT) Herr talman! Låt mig börja med att säga att jag är helt enig med ordförandeskapet i dess positiva värdering av värdet av detta avtal, som gäller under en begränsad tid – till och med juli 2007 – men som har den stora fördelen att det garanterar rättslig kontinuitet på ett mycket känsligt område. Det gör också att flygbolagen kan garantera en lämplig behandling av personuppgifter för de EU–medborgare som reser till Förenta staterna utan att störa flygtrafiken till och från det landet.

Detta avtal utgör en del av ett mer omfattande åtagande. Jag kan naturligtvis säga att både EU:s institutioner – ordförandeskapet och kommissionen – och Förenta staterna under de mycket komplicerade förhandlingar som har förts har bekräftat sin vilja att genast inleda ett gemensamt projekt. Detta skulle täcka ett större område och skulle således åter bekräfta en gemensam vilja hos EU och Förenta staterna att arbeta i riktning mot ett slutgiltigt avtal – det som kommer att träda i kraft i augusti 2007 och ersätta det nuvarande tidsbegränsade avtalet – och att åstadkomma ett gemensamt samarbete mot terrorismen på ett så stort område som möjligt samtidigt som man värnar om individens rättigheter.

Detta är ett mycket bredare politiskt perspektiv. Som jag vid många andra tillfällen har betonat anser jag att det är politiskt nödvändigt att parlamentet är delaktigt i detta, även om dessa förfaranden nödvändigtvis måste utgöra en del av den så kallade tredje pelaren enligt ett beslut i EG–domstolen.

Det står klart att innehållet i detta avtal måste betraktas ur ett djupare perspektiv. Jag vet redan att många ledamöter har studerat det uppmärksamt. Jag vill lämna några korta kommentarer. För det första tillåter inte detta avtal utbyte av en större mängd uppgifter. Det tillåter överföring av uppgifter till andra organ som har att göra med tull– och gränsskydd och överensstämmer till fullo med jämförbara bestämmelser om dataskydd.

Vi söker inte någon förändring i avtalet, eftersom vi, som ni mycket väl vet, har klarlagt innebörden i åtagandena. Det inträffade i själva verket en förändring i uppbyggnaden av organen efter 2004 med anledning av inrikes lagstiftning i Förenta staterna. Tidigare, det vill säga i början av 2004, fanns bara USA:s myndighet för tull– och gränsskydd att ta hänsyn till. Men nu har vi till exempel en ny samtalspartner, nämligen departementet för inrikes säkerhet, som vi måste ta med i beräkningen, i varje fall för att tolka våra åtaganden. De organ som jag nämnde tidigare är också delaktiga i denna process, och därför är det omöjligt att inte hänvisa till dem.

Vad är utmärkande för denna tolkning? Å ena sidan måste vi ta hänsyn till förekomsten av olika organ, men å andra sidan har vi konstaterat att USA:s myndighet för tull– och gränsskydd behåller samma funktion som tidigare, och denna myndighet – och endast denna myndighet – är den enda direkta mottagaren av överförda uppgifter. Andra myndigheter kan erhålla uppgifter som de begär från denna första myndighet från fall till fall. Det handlar alltså inte här om direkt tillgång till uppgifter för andra myndigheter utan om överföring till andra myndigheter i samband med att dessa begär uppgifter.

Hur skulle den begäran se ut som rättfärdigade en sådan överföring? Som jag redan har sagt skulle man ta ställning till en begäran från fall till fall. Vi har angett att uttrycket ”från fall till fall” innebär att en begäran om uppgifter är berättigad om det antingen rör sig om ett konkret hot eller om en specifik flygning eller flygsträcka som man har fått information om. En sådan begäran om uppgifter skulle endast vara berättigad av skäl som har att göra med undersökningar i samband med anti–terrorverksamhet, vilket har hänt tidigare; i detta hänseende har ingenting ändrats. Vi har därför angett att amerikanska myndigheter med andra befogenheter att göra undersökningar än de som är knutna till anti–terrorism inte ska ha tillgång till sådana uppgifter ens vid en indirekt begäran.

Den andra aspekt som enligt min uppfattning är viktig är att det å ena sidan är omöjligt att få direkt tillgång till uppgifter och å andra sidan att möjligheten att få tillgång till uppgifter har förändrats. Många ledamöter har i det förgångna ofta betonat hur illa eller bristfälligt garantierna enligt ”pullsystemet” fungerar: det vill säga det system som tillåter användaren att hämta uppgifter direkt från databaser. Vi har därför krävt att systemet ska ändras och ersättas av ett ”pushsystem”, vilket vid åtskilliga tillfällen har upprepats av parlamentariska myndigheter. Detta har man nu enats om.

”Pushsystemet” innebär, som arbetet tydligt visar, att uppgifterna inte hämtas utan lämnas ut på begäran. En överenskommelse har träffats om att den nya mekanismen, såsom vi har skrivit i det följebrev som ska skickas av Förenta staterna, kommer att vara i gång senast i december 2006, det vill säga senast om en och en halv månad. Mekanismen kommer att utprovas i början för att kontrollera dess funktion, men i vilket fall som helst kommer den att vara i funktion – jag upprepar – senast i slutet av detta år.

En särskild skyldighet har också bekräftats, nämligen – med syftning på artikel 6.2 i fördraget om Europeiska unionen – att individens grundläggande rättigheter vid hanteringen av personuppgifter måste respekteras. Vi har skjutit in en hänvisning till denna artikel 6 som ersättning för en hänvisning till direktivet om dataskydd, eftersom EG–domstolen har fastslagit att direktivet inte är direkt tillämpligt i säkerhetsfrågor. En viktig hänvisning till EU:s lagstiftning skulle därför ha saknats. Vi har därför ersatt den med en mer allmän – enligt min uppfattning ännu mer bindande – hänvisning till artikel 6 i EU–fördraget, där det finns en hänvisning till individens grundläggande rättigheter.

Avslutningsvis har USA:s myndigheter en förpliktelse att, även för departementet för inrikes säkerhets räkning, fortsätta att garantera en acceptabel skyddsnivå vid hanteringen av uppgifter och därför finns naturligtvis möjligheten att revidera tillämpningen av detta avtal, något som redan har fastslagits i det tidigare avtalet.

Den sista aspekten gäller bekräftelse av den tid som uppgifter får förvaras, ett ämne som inte har tagits upp. Det stämmer att krav har rests på att kunna behålla uppgifter längre än den tid som förutses i det nuvarande eller tidigare avtalet. Detta krav blev resultatlöst, för det första eftersom avtalet kommer att löpa ut i juli 2007 och för det andra eftersom vi har intagit den ståndpunkten att ett ämne som är så känsligt som tiden för bevarande av uppgifter kan om behov föreligger vara ett ämne för senare förhandlingar. Jag kan försäkra er att kommissionen har för avsikt att sätta i gång sådana förhandlingar i januari 2007 för att i slutet av juli 2007 ha nått så långt att ett slutgiltigt avtal ska kunna träffas.

 
  
MPphoto
 
 

  Ewa Klamt, för PPE-DE–gruppen. – (DE) Herr talman, herr vice ordförande, mina damer och herrar! Alldeles nyligen firade vissa personer i kammaren EG–domstolens domslut att avtalet mellan EU och Förenta staterna om amerikansk tillgång till flygpassageraruppgifter var ogiltigt av formella skäl. I det interimistiska avtal som man nu har slutit är informationens karaktär och omfattning emellertid i stort sett oförändrad. Förenta staterna har dock inte längre automatisk tillgång till uppgifterna, utan måste begära att få dem av flygbolagen. Detta är ett framgångsrikt förhandlingsresultat som jag särskilt skulle vilja tacka kommissionsledamot Franco Frattini för.

I det avtal som domstolen förklarade ogiltigt angav man dock tydligt att tull– och gränsskyddsmyndigheterna fick vidarebefordra dessa uppgifter endast i särskilda fall. Nu får flygpassageraruppgifter vidarebefordras till alla amerikanska myndigheter som deltar i kampen mot terrorismen. Passagerarna anser förmodligen inte att detta äventyrar deras säkerhet – motsatsen är troligare – men min grupp, gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, har en stark känsla av att vissa ledamöter i kammaren har gjort oss alla en otjänst genom att återförvisa målet tillbaka till domstolen, för en sak som måste uppmärksammas i dag är att det nya avtalet inte ger bättre uppgiftsskydd än det gamla.

Av detta skäl skulle jag vilja att vi fortsätter att arbeta för att slå vakt om det utmärkta uppgiftsskydd vi har i EU, även när det gäller överföring av flygpassageraruppgifter. Samtidigt som parlamentet och kommissionen i framtida förhandlingar arbeta mot detta mål måste vi också inse att en suverän stat som Förenta staterna kommer att fortsätta att utöva rätten att anta bestämmelser om vilka som kan besöka landet och enligt vilka villkor.

 
  
MPphoto
 
 

  Martine Roure, för PSE–gruppen. (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! För det första vill jag säga på min grupps vägnar att vi snabbt behövde sluta ett nytt avtal med Förenta staterna. Det var i själva verket inte möjligt att lämna flygbolagen i den rättsliga härva som de hade befunnit sig i sedan den 30 september och med hot om långtgående sanktioner om de inte överförde de efterfrågade uppgifterna. Vi var tvingade att sluta ett avtal som skulle gälla alla EU:s medlemsstater för att kunna garantera en liknande skyddsnivå för var och en av dem.

Vi ställer oss i vilket fall som helst tveksamma till att underlätta överföringen av dessa uppgifter. Den följande överföringen av uppgifter till andra organ som deltar i kampen mot terrorismen utgör ett problem om vi inte samtidigt får lämpliga garantier. Vi vill att de europeiska medborgarna ska ha rätt att gå till domstol om dessa uppgifter skulle missbrukas. Vi förväntar oss att de amerikanska myndigheterna inför de skyddsgarantier som vi vill ha och som omfattas av åtagandena.

Vi anser att det är nödvändigt att också låta nationella parlament delta. I artikel 24 i fördraget anges att Europeiska unionen är avtalsslutande part. Detta utgör emellertid inget hinder för medlemsstaterna att använda ett parlamentariskt ratificeringsförfarande. Vid tidpunkten för undertecknandet av dessa rättsliga samarbetsavtal med Förenta staterna meddelade därför medlemsstaterna, med undantag av två medlemsstater, genom en förklaring att de inte skulle vara bundna av dessa avtal innan de hade ratificerats av respektive parlament. Kan ni bekräfta att samma sak gäller för avtalet om passageraruppgifter och, om så är fallet, när dessa ratificeringar ska genomföras? Det är en mycket precis fråga som vi skulle vilja att ni besvarar.

Slutligen måste man vid förhandlingarna om det nya avtalet för 2007 koncentrera sig på att fastställa en bindande, övergripande ram som garanterar säkerheten och medborgarnas grundläggande rättigheter. Vi får inte vara rädda för att upprepa att Europaparlamentet och de nationella parlamenten måste få delta. Det är dessutom nödvändigt att göra en övergripande översyn av skyddet av uppgifter om EU:s medborgare inom ramen för de transatlantiska förbindelserna. Under en nyligen hållen utfrågning om SWIFT uppdagades de potentiella konflikterna mellan gemenskapsrätten och den amerikanska rätten, och vi måste reda ut dessa konflikter: det är vårt ansvar.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN–SCOTT
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Sophia in 't Veld, för ALDE–gruppen. (EN) Herr talman! Jag har en känsla av att jag hamnat i fel teaterpjäs och att jag har fel manus framför mig. Rådets ordförande och kommissionsledamoten talade om avtalet, och ni ignorerade totalt det bifogade brevet från amerikanska inrikesministeriet, som ger en tolkning av avtalet som ser helt annorlunda ut än vad ni just sa. Så jag är rädd att jag inte kan dela den glädje som ordförandeskapet och kommissionen just gett uttryck för.

Jag skickade ett brev – det som rådets ordförande just hänvisade till – med ett antal frågor. Jag skulle mycket gärna få svar på dessa frågor, helst under detta sammanträde, eller i annat fall skriftligen. Till exempel, ni sa att inget kommer att förändras i antalet och i uppgifternas natur och att inga förändringar gjorts i skyddsnivån, men hur förklarar ni då den del i brevet från amerikanerna som säger att vi, förutom syftet att bekämpa terrorism och liknande brott, även ska samla in uppgifter för att bekämpa infektionssjukdomar och andra risker? Jag anser att detta på ett betydande sätt breddar omfattningen. Uppgiftsutbytet har utökats till att även inkludera byråer som inte alls har specificerats. Amerikanerna säger nu att de kanske inte ens kommer att tillämpa den tidsbestämda lagringen av uppgifter som vi kommit överens om i det gamla avtalet.

Ni har sagt att vi kommit överens om att röra oss mot ett ”påtryckningssystem”. Jag är ledsen, men det är inte vad jag läser här. Jag tolkar det som att amerikanerna kommer att börja använda ”påtryckningssystemet” så snart det är tekniskt genomförbart. Då så, grattis! Det var också en del av det gamla avtalet. Det har varit tekniskt genomförbart under mer än ett år, men amerikanerna har helt enkelt vägrat att göra det. Så hur kan ni presentera det så här på en presskonferens?

Jag skulle också vilja få ett svar på den effekt detta kommer att få på de andra kategorierna – med den prejudicerande effekt som detta avtal får – till exempel bankkontouppgifter, som i fallet med SWIFT, och telekomuppgifterna, som amerikanerna också har tillgång till. Skulle någon vilja vara så vänlig och svara på det?

Jag anser att vi bör se till framtiden, för tyvärr behöver vi detta avtal. Det enda andra alternativet hade varit att inte ha något avtal, och då skulle medlemsstaterna inte stå solidariskt sida vid sida, utan skulle på egen hand ha ingått bilaterala avtal med amerikanerna. Jag anser att vi i framtiden behöver ett starkt och tydligt mandat. Ett sådant starkt mandat kräver godkännande av Europaparlamentet för att det ska få demokratisk legitimitet. Det är den enda grunden som man kan bygga ett nytt avtal på. Därför hoppas jag att övergångsklausulen kommer att antas så snart som möjligt. Jag vet att ni åtminstone muntligt har hunnit dit.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Johannes Voggenhuber (Verts/ALE).(DE) Herr talman! Sophia in ’t Veld är inte i fel pjäs. Detta handlar om försvaret av våra medborgares rättigheter och parlamentets roll. Det är bara det att iscensättningen är lite avslagen och rollbesättningen inte är särskilt bra.

Fram till EG–domstolens domslut diskuterade vi överföring av mycket personliga uppgifter om våra medborgare till ett främmande land. Genom domslutet har man visat att denna överföring av uppgifter var olaglig – och inte bara på formella grunder, fru Klamt. Vi vidarebefordrade uppgifter om våra medborgare utan någon rättslig grund – eller uttryckt på annat sätt: olagligt. Det handlar om en allvarlig överträdelse av de grundläggande rättigheterna utan någon rättslig grund. Det är inget formellt med det. Detta borde verkligen få oss att tänka efter.

Vad är det då vi diskuterar i dag? Vi diskuterar ett avtal som står för en rättslig fortsättning av denna olagliga överföring i den tredje pelaren – dvs. mellanstatligt samarbete utan parlamentets deltagande, utan en offentlig debatt, utanför domstolens behörighet – t.o.m. utan de nationella parlamentens deltagande och utan ratificering. När Ewa Klamt säger att Förenta staterna har rätt att bestämma vem man vill släppa in i landet och på vilka villkor vill jag svara att vi, fram till nu, har kommit överens om att aspekter rörande mänsklig värdighet, internationell rätt och mänskliga rättigheter har satt vissa gränser i sammanhanget.

Jag tycker att det är helt absurt när kommissionen säger att vi överför uppgifterna men att skyddet av våra medborgares grundläggande rättigheter kommer att finnas kvar, eftersom Förenta staterna har lovat att garantera samma höga uppgiftsskydd som vi har i EU. Utgör vi då numera, tillsammans med amerikanerna, en enda superstat? Förbjuder inte beaktandet av de grundläggande rättigheterna att vi överför uppgifter om våra medborgare till främmande länder oavsett hur gott uppgiftsskyddet är där? Förbjuder inte beaktandet av de grundläggande rättigheterna flygbolagen att överföra uppgifter t.o.m. till våra myndigheter om detta skulle vara ett brott mot dessa rättigheter?

Personligen måste jag säga att skyddet av de europeiska medborgarnas grundläggande rättigheter förvisso kan bli en bra pjäs, men rollbesättningen och iscensättningen är hemsk.

 
  
MPphoto
 
 

  Sylvia–Yvonne Kaufmann, för GUE/NGL–gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Sophia in ’t Veld har rätt: det finns verkligen ingen anledning att fira det avtal om passageraruppgifter som slöts i förra veckan. Trots det faktum att vi återigen har ett avtal, i motsats till inget avtal, och att detta ger rättssäkerhet, så har egentligen inget åstadkommits när det gäller innehållet. Tvärtom är det nya avtalet t.o.m. sämre än det tidigare avtalet.

Detta har varit ytterligare ett fall då EU har svansat för Förenta staterna. Hur kan man annars tolka det faktum att passageraruppgifter ska överföras direkt till det amerikanska departementet för inrikes säkerhet? Den verkliga skandalen är att denna mäktiga amerikanska myndighet rutinmässigt kommer att kunna överföra uppgifter om europeiska flygpassagerare till alla amerikanska myndigheter som deltar i kampen mot terrorismen, vilka inbegriper CIA – och vi vet alla vad CIA är kapabelt att göra. Jag vill bara påminna mina kolleger att parlamentet inrättade ett särskilt utskott eftersom CIA när det ”bekämpade terrorismen” kidnappade och torterade européer, bland dem den tyske medborgaren Khaled El Masri. Ska vi mot bakgrund av detta tro att denna ökända underrättelsetjänst inte kommer att göra som den behagar med flygpassageraruppgifter om våra medborgare?

Det nya avtalet – trots parlamentets krav på det motsatta – ger inte ens EU–medborgare samma rättsliga skydd som amerikanska flygpassagerare får. EU–medborgare kommer inte att få motsvarande möjligheter att gå till domstol om det har skett en olämplig uppgiftshantering eller missbruk av uppgifter. Varför var det inte möjligt att se till att de föreskrifter som gäller för amerikanska medborgare även var tillämpliga på EU–medborgare, som t.ex. är fallet i samband med avtalet mellan gemenskapen och Kanada? Avtalet om passageraruppgifter ger inte ett tillräckligt skydd för EU–medborgares rätt att själva bestämma över sina personuppgifter, och min grupp anser att detta är oacceptabelt.

Den enda glimten av hopp kan vara den planerade systemändringen så att flygbolag som i dag ger de amerikanska myndigheterna direkt tillgång till sina databaser istället lämnar över uppgifterna efter att ha filtrerat dem på lämpligt vis, men t.o.m. detta är relativt eftersom avsikten inte är att införa denna ändring omedelbart trots Förenta staternas åtaganden, utan att först göra ett försök. Systemet med att flygbolagen lämnar över uppgifterna efter att ha filtrerat dem på lämpligt vis används emellertid i Kanadas fall och det är fullständigt genomförbart rent tekniskt. Vad var det då som stoppade EU från att insistera på att Förenta staterna omedelbart skulle uppfylla det åtagande som man hade gjort gentemot oss för länge sedan?

 
  
MPphoto
 
 

  Brian Crowley, för UEN–gruppen. (EN) Herr talman! Trots den korta tid jag har till förfogande finns det tre punkter som jag vill ta upp.

För det första: Vilka ytterligare garantier har de amerikanska myndigheterna gett i fråga om hur uppgifterna kommer att användas? Jag vet att vi har ”exportsystemet” och ”importsystemet” och så vidare, men vilka kriterier har fastställts för användningen av uppgifterna?

För det andra: när vi hör om aktioner som utgår från en bedömning i varje enskilt fall om det finns något hot eller om en särskild flygning kanske är utsatt för hot, hur mycket tid har vi då för att kunna leva upp till kravet på information, och vilka svårigheter kommer det att finnas när det gäller att bedöma uppgifterna? Och detta menar jag gäller både ur EU–perspektiv och ur USA–perspektiv.

För det tredje, och detta anser jag är det viktigaste: om vi finner att vissa uppgifter har använts på ett felaktigt sätt, vilken kompensation får vi då? Vilken mekanism finns det för att se till att en individ eller grupper av individer vilkas uppgifter har missbrukats kan få något slags kompensation av de amerikanska myndigheterna?

Detta är frågor som jag tror att alla EU–medborgare vill få besvarade. Jag stöder överenskommelsen, jag anser att det överlag är en bra överenskommelse och att den är bättre än den tidigare överenskommelsen, men den behöver fortfarande förtydligas ytterligare.

 
  
MPphoto
 
 

  Ioannis Varvitsiotis (PPE–DE).(EL) Herr talman! Jag har lyssnat mycket noggrant på allt som både ministern och kommissionsledamot Franco Frattini har sagt. De har båda godtagit att det slutna avtalet till vissa delar är positivt för EU.

Jag menar att det amerikanska synsättet är dominerande. Jag har tre särskilda kommentarer om detta interimsavtal. För det första anges i avtalet, som kommissionsledamot Franco Frattini också har sagt, att antalet överförda uppgiftspunkter är oförändrat i avtalet men att man har möjlighet att lägga till ny information om personer som flyger ofta. Jag menar att detta kan tolkas på flera sätt. Kommissionsledamoten kanske kan förklara vad som gäller för parlamentet?

För det andra kom man överens om att byta från systemet med att flygbolag ger de amerikanska myndigheterna direkt tillgång till sina databaser till systemet med att de lämnar över uppgifterna efter att ha filtrerat dem på lämpligt vis, vilket innebär att flygbolagen kommer att uppgradera sina egna system. Kan kommissionsledamoten berätta för oss vem som kommer att bära kostnaderna för denna systemändring? Jag fruktar att de kommer att läggas på passagerarna och biljettpriserna.

För det tredje är jag bekymrad över bevarandet av termen ”relevant” som används för att bestämma nivån på uppgiftsskyddet. Vem är det som faktiskt ska bedöma om nivån är relevant? Räcker de försäkringar som amerikanerna ger? Kan kommissionsledamoten säga vilka garantier vi har när det gäller det faktiska uppgiftsskyddet?

Slutligen anser jag att detta måste tas upp under den nya förhandlingsrundan som ska inledas i januari. Det nya avtalet måste vara bättre avvägt än det befintliga.

 
  
MPphoto
 
 

  Stavros Lambrinidis (PSE). – (EN) Herr talman! Enligt det tillfälliga avtalet med Förenta staterna om passageraruppgifter (PNR) betraktas det fortfarande inte som någon skyldighet för USA att föra protokoll över landets unilaterala åtaganden när det gäller korrekt användning och skydd av personuppgifter. Varför? Och hur är det möjligt att Europeiska rådet i detta fall ingick ett avtal som till och med verkar mer flexibelt när det gäller USA:s skyldigheter än det avtal om oacceptabel överföring av bankuppgifter som ett privat företag, SWIFT, uppenbarligen lyckades förhandla sig fram till med USA:s myndigheter? SWIFT har till exempel hävdat att företaget direkt kan blockera alla USA:s efterforskningar om de strider mot det ingångna avtalet.

Fallen med PNR och SWIFT avslöjar att det finns en farlig politisk och juridisk lucka i skyddet av våra grundläggande rättigheter. Ett tredjeland som uteslutande åberopar nationella säkerhetsskäl kan uppenbarligen tvinga EU, och direkt även privata företag, att acceptera på vilken nivå tillgången till uppgifter och till och med skyddet av uppgifter ska ligga. Detta är uppenbart oacceptabelt, och samtidigt som hela EU:s pelarstruktur i praktiken har brutit samman i dessa två fall fortsätter rådet att förvägra parlamentet rollen som jämbördig partner i kampen för att bekämpa terrorismen och skydda de grundläggande rättigheterna. Vad som nu snarast behövs är en omfattande och demokratisk EU–strategi i samarbete med alla våra partner i hela världen för att ta itu med dessa frågor i framtiden.

 
  
MPphoto
 
 

  Jean–Marie Cavada (ALDE). – (FR) Herr talman! Med hänsyn till det stora antalet talare och personer som är närvarande under denna debatt ska jag försöka att inte trötta ut er ännu mer. Jag instämmer i mycket av det som just har sagts om ett ämne som verkligen är mycket allvarligt. Jag vill offentligt tacka Franco Frattini för hans ansträngningar att informera vårt utskott. Jag uttalar mig i själva verket som ordförande för utskottet för medborgerliga fri– och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor eftersom Sophia in’t Veld redan har uttalat sig för min grupp.

Jag vill göra två kommentarer och den första rör det politiska klimatet. Jag anser att det i samband med de kommande förhandlingarna krävs fler insatser när det gäller ömsesidighet. Jag vill ta upp ömsesidigheten i den information som vi har gått med på att ge de amerikanska myndigheterna: vad kan vi vänta oss att få i utbyte? Jag har goda skäl att undra, för samtidigt som vi européer måste få landa i Förenta staterna, särskilt vid affärsresor, får man inte underskatta att de amerikanska företagen har liknande behov eftersom det görs mycket affärer i Europa. Vi befinner oss därför i en förhållandevis balanserad situation.

Min andra kommentar handlar om framtiden. Interimsavtalet löper ut i juli 2007 och det kommer därför att bli nödvändigt att börja förbereda ett nytt avtal senast i slutet av vintern. Jag har en undran med hänsyn till de många frågor som har att göra med gråzonerna i detta avtal, särskilt – och detta är lite oroande – den förklarande skrivelse som Sophia in’t Veld tog upp alldeles nyss. Tycker ni, herr vice ordförande, att det är orimligt att hoppas på att kunna utarbeta någon slags kompromiss till nästa toppmöte mellan EU och Förenta staterna som hålls i april 2007? Kan man hoppas på att utarbeta något slags transatlantiskt Schengenavtal som Förenta staterna å ena sidan och Europeiska unionen å den andra kan använda som ram för att lösa både problemet med efterfrågan på säkerhet och det som har att göra med medborgarskydd? Vi har rätt till en ny politisk struktur eftersom vi om några månader ska inleda förhandlingarna om ett nytt avtal.

 
  
MPphoto
 
 

  Giusto Catania (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att det ärligaste vi kan säga är att vi har gått med på att utöva utpressning eftersom EU i detta sammanhang tyvärr har utpressats av Förenta staterna, dvs. att Förenta staterna gör upp med enskilda medlemsstater och flygbolag, vilket är skälet till att vi i praktiken har tvingats till att sluta det aktuella avtalet. Detta – jag upprepar – är den mest politiskt korrekta ståndpunkten som parlamentet måste uttrycka.

Det är emellertid som om vi måste försvara ett avtal som i själva verket skadar EU–medborgare: saken är faktiskt den att inget har förändrats, men avtalet som upphävdes av EG–domstolen var ett mycket dåligt avtal. Vi kommer att vara tvungna att ge de amerikanska myndigheterna tillgång till 34 personuppgiftspunkter av vilka endast sju eller åtta skulle användas under normala omständigheter, vilket amerikanerna själva intygar. Om det är så det ligger till förstår jag inte varför vi måste överlämna all denna information och dessutom till de amerikanska underrättelsetjänsterna – ett nytt inslag i avtalet – såvida inte någon hävdar att vi kan lita på CIA.

Jag tror inte att jag bara talar för mig själv. Jag anser att parlamentet har alla skäl att inte lita på CIA. Det som har hänt i Europa är uppenbart för alla: parlamentet har t.o.m. inrättat ett särskilt utskott för CIA:s verksamhet i Europa och man har diskuterat vad som hände med SWIFT när man upptäckte att våra bankkonton hade granskats av amerikanerna. Jag är därför fortfarande förbryllad och anser att vi inte kan lita på de amerikanska underrättelsetjänsterna.

Jag anser att det aktuella avtalet inte förhandlades fram i EU–medborgarnas namn. Det förhandlades verkligen inte fram i parlamentets namn, utan parlamentet nonchalerades fullständigt i diskussionen, vilket Sophia in’t Veld nyligen påminde om. Jag menar att vi istället måste låta Europaparlamentet delta, på samma sätt som vi måste låta de nationella parlamenten delta, så att avtalet ingås på ett sätt där man prioriterar skyddet av EU–medborgarnas rättigheter och framför allt ser till att våra personliga uppgifter inte överlämnas till personer som inte använder dem på ett lämpligt sätt.

 
  
MPphoto
 
 

  Michael Cashman (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera kommissionsledamoten. Det är inte något perfekt avtal. När kompromisser måste göras är avtal aldrig perfekta, men som Sophia in ’t Veld sa gällde det att få ett avtal eller inget avtal alls. Om det inte fanns något avtal skulle vi ha fått uppgiftsanarki och förvisso inte något skydd för våra medborgare i hela EU. Jag vill helt och fullt instämma i kommentarerna från Jean–Marie Cavada som jag anser har intagit en verkligt konstruktiv ståndpunkt.

Vi måste undersöka vad som händer med PNR, och vi måste undersöka vad som händer med SWIFT. Det samförståndsavtal som SWIFT lyckades förhandla fram är för övrigt en bra utgångspunkt för framtida förhandlingar. Men vi kan också se det som en möjlighet att skapa detta så kallade transatlantiska Schengenområde, eftersom vi kommer att tvingas ta itu med dessa problem gång på gång.

Jag vill dock säga till parlamentet att vi inte blir påtvingade något. Valet är vårt. Om vi önskar resa till Förenta staterna måste vi respektera de villkor som Förenta staterna ställer. Om vi vill starta ett företag i Förenta staterna gäller exakt samma princip.

Vi måste förhandla för vårt gemensamma bästa, och detta tillfälliga avtal är ett steg i denna riktning. Jag gratulerar er, herr kommissionsledamot! Det enklaste i världen är att slå omkull någonting; det svåraste är att hålla det upprätt. Bra gjort.

 
  
MPphoto
 
 

  Alexander Alvaro (ALDE).(DE) Herr talman! Jag måste erkänna att jag ser på vissa aspekter helt annorlunda mot föregående talare, men Michael Cashman och jag brukar vara oense på ett vänligt sätt och det fungerar faktisk ganska bra.

Jag anser dock att det är högst beklagansvärt att rådet inte längre är närvarande då det framgår tydligt av rådets anförande att det inte var närvarande under förhandlingarna eller att det känner till avtalets innehåll. Det är inte möjligt att tala om några förbättringar för uppgiftsskyddet om vi har antagit samma kvantitet som tidigare, dvs. ingenting – eftersom det dubbla av ingenting fortfarande är ingenting. Vi vet ännu inte var de inhämtade uppgifterna kommer att hamna. Vi vet inte vilken myndighet i Förenta staterna som har tillgång till dem eller var de kommer att lagras till sist, för att inte tala om vart de kommer att överföras. Vi vet inte när de kommer att raderas. Europeiska medborgare har inte rätt att ställa frågor om var dessa uppgifter finns. De har inte rätt att kräva att uppgifterna ändras. Det stämmer därför inte att vi har åstadkommit mer än tidigare.

Jag anklagar inte kommissionsledamoten personligen eftersom jag känner till vilka påtryckningar som amerikanerna har utövat, men jag hade önskat att vi hade gjort ett större motstånd mot dessa påtryckningar och t.ex. tagit upp min kollega Jean–Marie Cavadas förslag, dvs. att om Förenta staterna förväntar sig att få uppgifter från oss så måste man också överlämna sina egna uppgifter.

Vem säger att Förenta staterna inte kan hota EU? Vem säger att vi inte också har rätt att få veta vem som reser inom vårt territorium? Vi måste kunna betala tillbaka med samma mynt i detta fall istället för att bara vika oss för påtryckningarna.

 
  
MPphoto
 
 

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Ordförandeskapet sa att slutresultatet är en framgång, men jag säger att det är ett förräderi. Vi får höra att uppgiftsskyddet kommer att vara i överensstämmelse med relevanta EU–normer, men i punkt 3 läser jag att amerikanerna kommer att behandla uppgifterna enligt tillämpliga amerikanska lagar och i punkt 1 att uppgifter kommer att lämnas ut till ministeriet för inre säkerhet om så begärs.

Sedan har vi USA:s bifogade följebrev där det står att amerikanerna kommer att tolka avtalet i enlighet med vad som fastställs i president George Bushs genomförandeförordningar om andra organs möjligheter att ta del av och få tillgång till uppgifter. Detta är ett fullständigt försvar för USA:s jurisdiktion, och därför vill jag be kommissionsledamot Franco Frattini tala om för oss om han accepterar detta bifogade följebrev från USA som en del av själva avtalet.

I punkt 6 i avtalet står det att ministeriet för inre säkerhet ”bedöms kunna” garantera en tillräcklig skyddsnivå för uppgifterna. Men vad i all världen betyder ”bedöms kunna”? I punkt 1 står det att vi litar på att USA även i fortsättningen kommer att leva upp till sina åtaganden så som de tolkas mot bakgrund av följande händelser. Vi är alltså helt beroende av händelseutvecklingen för att få veta om USA kommer att respektera sina åtaganden! Ordförandeskapets påstående att de tidigare åtagandena fortfarande gäller saknar alltså grund.

Kommissionen och rådet säger att avtalet ger EU–medborgarna rättssäkerhet. Jag håller med om detta bara i ett avseende: säkerheten att deras lagliga rättigheter har förråtts för det transatlantiska samarbetets skull. Detta är inte teoretiskt: Under hela det här året har vi i det tillfälliga utskottet för CIA:s påstådda användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar hört om människor om vilka mjuk information har överförts till Förenta staterna och sedan blivit hård information, vilket har lett till att människor utlämnas till sådana länder som till exempel Syrien och torteras i månader eller blir inspärrade i Guantánamo Bay. Detta är inte teoretiskt.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Paula Lehtomäki har blivit tvungen att återvända till Finland – utan uppgifter – eftersom toppmötet om Indien hålls i morgon, och därför kommer det inte något svar från rådet i denna debatt.

 
  
MPphoto
 
 

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande (IT) Herr talman! Jag tror att vi de närmaste månaderna kommer att hålla en debatt med parlamentet – för jag bekräftar att kommissionen och jag personligen är villiga att upprätthålla en politisk dialog med parlamentet, också när vi påbörjar förhandlingsfasen med Förenta staterna – vilket enligt min åsikt måste förutsätta en önskan om ömsesidig förståelse, som i sin tur grundar sig på kännedom om de officiella åsikterna i frågan.

Jag hörde några ledamöter tala om att personuppgifter sänds till CIA, men det är helt enkelt inte sant. Ni måste läsa de officiella protokollen, ärade ledamöter. Där framgår det klart att varken CIA eller Förenta staternas andra säkerhetstjänst kommer att få tillgång till dessa uppgifter. Detta är ett faktum som fastslagits i de officiella dokumenten – som vi har kontrollerat. Det är fel att hävda att vi lämnar över de aktuella uppgifterna till säkerhetstjänsten utan någon kontroll. Av den anledningen är jag villig att delta i en dialog, men på grundval av delade uppgifter. Av samma skäl är det fel att hävda att uppgifter som sänds till departementet för inrikes säkerhet sedan sänds till alla byråer. Detta är absolut inte fallet.

Vi skickar uppgifter endast till de byråer som har anförtrotts uppgiften att antingen göra undersökningar eller hantera terrorismen. Detta är de två villkor som utgör gränsen för vilka som får uppgifterna. En begäran om personuppgifter måste göras från fall till fall, och i åtagandena specificeras vad som menas med från fall till fall. När man betraktar det på detta sätt skiljer sig avtalet – undertecknat men ännu inte ratificerat – inte på något sätt från det tidigare. Det tidigare avtalet kanske ni inte gillade, men det har varken ändrats eller förvärrats.

Några kommentarer har gjorts om när avtalet ska träda i kraft. Till exempel hänvisade Martine Roure till artikel 24. Ni vet mycket väl, fru Roure, att de nationella parlamenten har rätt – och i vissa fall skyldighet – att ratificera avtal. Men ni känner också till att detta temporära avtal har förhandlats fram mycket snabbt för att undvika den anarki som Michael Cashman refererade till. Anarki betyder frånvaro av bestämmelser och skydd och möjligheten att vilken grupp människor som helst skulle kunna underteckna ett avtal. Det är därför klart att vi ska tillämpa artikel 24 i avtalet, inklusive den del där det sägs att avtalet träder i kraft genast. Om vi skulle avvakta alla ratificeringar, skulle detta avtal träda i kraft efter juli 2007, och då skulle den omedelbara anarki uppstå som vi vill undvika. Vi talar om bestämmelser som fastslagits i fördragen, inte om en egen tolkning.

Vi har upprepat att en rimlig nivå på dataskyddet garanteras. Detta är en formulering som fanns tidigare. Man har ställt en allvarlig fråga till mig: hur kan vi skydda medborgarna eller Europeiska gemenskapen om denna rimliga nivå inte upprätthålls? Ärade ledamöter! Ni vet att det i åtagandena och avtalet finns med en möjlighet att säga upp avtalet och kanske upphäva det, om det skulle visa sig att den rimliga nivån på skyddet inte hade upprätthållits.0 Det finns alltså lämpliga instrument. Om det vore nödvändigt att tillgripa rättsliga förfaranden så är det förvisso inte min sak att fastslå i vilka fall en domare skulle kunna åberopa sin domsrätt.

Jag har fått invändningar mot att det finns ett följebrev där tillämpningen av en viss jurisdiktion fastslås, till exempel endast Förenta staternas jurisdiktion. Men ni vet mycket väl att detta följebrev är en ensidig handling och inte en del av avtalet. Kommissionen har inte medgett några åtgärder som rör jurisdiktionen, även om sådana finns med i ett ensidigt brev från Förenta staternas utrikesdepartement. Därför är det helt fel att säga att vi ger upp våra rättigheter när det gäller jurisdiktionen. Det är domarnas sak att avgöra vem som kan eller inte kan ingripa. Detta kommer helt säkert inte att föreskrivas i det avtal som vi nu diskuterar.

Jag anser att det finns en annan särskilt viktig fråga: ”Push–pull”–aspekten. Sophia in ’t Veld har ställt några komplicerade frågor, sjutton sammanlagt, som vi naturligtvis ska svara skriftligt på. Det är mycket tekniska frågor, men viktiga. Det finns emellertid andra punkter som jag nu måste ta upp. Det är helt enkelt inte sant att det nya ”push”–systemet, som parlamentet vill ha, enligt avtalet ska träda i kraft när amerikanerna vill det. Tvärtom har vi skriftligt på att systemet kommer att tillämpas senast i december. I avtalet hänvisas därför till ett datum som är mycket klart och nära – det är en och en halv månad dit – och som ni väl känner till finns det ett nätverk av internationella flygbolag, med Amadeuskedjan i spetsen, som redan i morgon kan tillämpa ”push”–systemet. Det finns alltså teknisk kapacitet och även en rättslig grund, som inte var inkluderad i det tidigare avtalet. Detta är verkligen en förbättring. ”Push”–systemet kan börja användas från och med i morgon.

När det gäller avtalets begränsning sa någon – jag tror att det återigen var Sophia in ’t Veld – att överföringen av uppgifter inte längre skulle motiveras enbart av kampen mot terrorismen, utan också av andra skäl. I punkterna 3 och 34 i åtagandena, som inte har ändrats, fastslogs och fastslås fortfarande att personuppgifter kan begäras om liv står på spel, och där inkluderas även andra händelser än särskilda terroristutredningar. Det är ingenting nytt.

Ytterligare en sak, herr talman, och jag ber om ursäkt för att mitt inlägg blir så långt. Jag är helt ense med Jean–Marie Cavada och Michael Cashman om att vi också kan kalla det för det ”transatlantiska Schengenavtalet” (jag gillar den titeln). Helt säkert måste vi föra omfattande politiska förhandlingar med Förenta staterna. Vi måste slå fast en gång för alla – och parlamentet måste också göra det – huruvida Förenta staterna är, vilket jag anser, EU:s främsta allierade i kampen mot terrorismen, eller om detta är ett problem. Jag anser att Förenta staterna är vår främsta allierade i kampen mot terrorismen. Därför är det klart att EU, på samma sätt som vi inom EU har inrättat Schengenområdet med säkerhet och erkännande av rättigheter, måste börja göra samma sak med Förenta staterna. I annat fall riskerar vi att glömma bort att problemet är terrorismen, och inte Förenta staterna.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Jag vill tacka kommissionsledamoten och alla kolleger som deltog i denna viktiga debatt.

Debatten är avslutad.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy