Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 12 oktober 2006 - Bryssel

3. Inrättande av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter - Byrån för grundläggande rättigheter (verksamheter under avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

- betänkandet av Kinga Gál, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till rådets förordning om inrättande av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (KOM(2005)0280 – C6-0288/2005 – 2005/0124(CNS)) (A6-0306/2006), och

- betänkandet av Magda Kósáné Kovács, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till rådets beslut om att ge Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter rätt att bedriva verksamhet på de områden som avses i avdelning VI av fördraget om Europeiska unionen (KOM(2005)0280 – C6-0289/2005 – 2005/0125(CNS)) (A6-0282/2006).

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (IT) Herr talman! Jag anser att vi i dag inleder ett viktigt skede i bedömningen av en åtgärd som är mycket viktig för både kommissionen och parlamentet. Initiativet i fråga, som för det första antogs i enlighet med de formella reglerna i ett förfarande som utesluter medbeslutande, har därefter förts framåt politiskt genom ett ytterst nära samarbete med parlamentet. Metoden med trepartsmöte, som vid många tillfällen har gjort det möjligt för oss att nå ett avtal, är i själva verket en politisk lösning: även om vi tyvärr inte, från en institutionell och rättslig synpunkt, befinner oss i ett formellt medbeslutandeförfarande har denna politiska lösning hittills gjort det möjligt för oss att utveckla ett utmärkt samarbete.

Jag skulle vilja tacka föredragandena, Kinga Gál och Magda Kósáné Kovács, för deras användbara samarbete. Vi har nått ett avtal på många punkter, och jag hoppas också att även de få utestående punkterna kan lösas i slutet av året – såsom Europeiska rådet och parlamentet ofta har upprepat, och vilket kommissionen själv hoppas – så att byrån för grundläggande rättigheter äntligen blir operativ 2007.

Vilka punkter återstår att överväga och vidareutveckla, även efter det sista trepartsmötet, som trots allt var oerhört användbart? Det finns tre grundläggande frågor, som fanns med bland de ärenden som jag nyligen tog upp med inrikesministrarna vid det rådsmöte som hölls förra veckan i Luxemburg, och nyligen under ett sammanträde med generalsekreteraren för Europarådet.

Den första frågan handlar framför allt om förbindelserna mellan den framtida byrån och Europarådet. Kommissionen, jag själv och – det är jag säker på – Europaparlamentet självt avser att förebygga eventuell överlappning av befogenheter mellan den framtida byrån och Europarådet, som redan gör ett bra arbete när det gäller att skydda och främja grundläggande rättigheter. Jag anser att det är möjligt att försöka nå det gemensamma målet att upprätta ett samarbete mellan byrån å ena sidan och Europarådet å den andra, där var och en arbetar inom sina egna ansvarsområden.

Byråns grundläggande uppgift är att ha uppsikt över, övervaka och samla in material om efterlevnad av gemenskapslagstiftningen, utan att gå utöver denna befogenhet. Den första punkten är därför att se till att Europarådets befogenheter respekteras till fullo, och att det finns en villighet till samarbete. Den andra punkten hör samman med den geografiska räckvidden i byråns befogenheter och ansvar. Ni kommer alla ihåg att den ursprungliga placeringen begränsade den geografiska räckvidden till enbart EU:s medlemsstater. Naturligtvis uppstod snart behovet att utvidga räckvidden för ansvarsområdena till kandidatländer, länder som redan är på väg att ansluta sig till Europeiska unionen, om än i varierande grad.

Det rådde också allvarliga problem i länder som befann sig i föranslutningsskedet, de som vi kan kalla potentiella kandidatländer. Detta är ett oerhört viktigt begrepp, eftersom det refererar till ett centralt geografiskt område för EU: västra Balkan. Detta är länder som i några fall förhandlar, och i andra fall ansöker, om stabiliserings- och associeringsavtal med Europeiska unionen, som bland annat inbegriper oerhört känsligt material som hör samman med skyddet av grundläggande rättigheter. Det är bakgrunden till det förslag som stöds av rådet och som innefattas i den text som undersöks i dag om att utvidga tillämpningsområdet till dessa länder.

Vissa medlemsstater har framfört reservationer i detta avseende, och Europarådet har uttryckt en stark oro, som det är min plikt att rapportera om. Jag anser emellertid att det är möjligt att finna en tillfredsställande lösning, som inte på något sätt utesluter utsikterna för att också dessa länder skulle kunna hamna inom byråns befogenhet. Genom en sådan kompromiss skulle man även ta hänsyn till att byrån i fråga, som redan kommer att ansvara för Wiencentrumets alla nuvarande befogenheter – alltså rasism, främlingsfientlighet och antisemitism – utöver nya befogenheter, med fördel skulle kunna inrikta sig på medlemsstaterna inom Europeiska unionen och på kandidatländerna, åtminstone till att börja med. Det är därför lämpligt att inte utesluta möjligheten att föranslutningsländer kanske kan tas med i beräkningen, men man måste ta hänsyn till de krav som å ena sidan Europarådet ställer, och å andra sidan de krav som ställs av vissa inflytelserika medlemsstater, vilka formellt tog upp denna fråga vid rådsmötet i Luxemburg. Detta är en punkt där det fortfarande finns utrymme för eftertanke.

Den tredje och sista punkten hör samman med inbegripandet av ämnena inom ”tredje pelaren”: polisiärt och rättsligt samarbete. Från början har kommissionen – och jag själv – varit för denna strategi – som också parlamentet anser är den bästa – att inbegripa detta ämne i den aktuella byråns ansvarsområde. Enligt min åsikt skulle det vara ganska svårt att tvingas förklara för EU:s folk att vi står inför att inrätta en byrå med ansvar för att främja och skydda grundläggande rättigheter, och utesluta aspekterna polisiärt samarbete och rättslig verksamhet ur räckvidden för dessa befogenheter. Det finns i detta sammanhang ett objektivt behov att säkerställa att de grundläggande rättigheterna för personer som anklagas eller ställs inför domstol respekteras fullständigt. Det finns också, som ni känner till, ett problem med den rättsliga grunden, som jag naturligtvis inte fokuserar på nu, men det finns ett politiskt skäl till det. Om denna byrå ska vara användbar för medborgarna, så måste den på något vis inrymma ämnen som faller under den ”tredje pelaren”.

Det är upp till oss att finns en godtagbar lösning, men jag anser inte att den borde bestå av att skjuta upp beslutet om huruvida ämnen inom den ”tredje pelaren” ska inbegripas först efter det att byrån har inrättats. Att skjuta upp beslutet skulle innebära att inte fatta något beslut alls, och jag anser att det skulle vara ett misstag. Som ni känner till visar några stora EU-länder inom rådet en viss motvilja mot att godta detta inbegripande, genom att hänvisa till interna konstitutionella problem. Personligen tror jag att dessa problem kan övervinnas och att parlamentet kan spela en mycket viktig politisk roll, just i denna fråga.

Avslutningsvis hoppas jag att rådet, tack vare en kompromisslösning, kommer att godta en text som skulle kunna representera parlamentets, rådets och kommissionens gemensamma ansträngningar, trots att den formellt inte har antagits inom ramen för ett medbeslutandeförfarande. Detta skulle kanske kunna bli det första fallet där en gemensam politisk vilja kommer att ha lett oss till att åsidosätta regler som inte tillåter det formella medbeslutandeförfarandet, och vi har i själva verket nått ett gemensamt beslut med politiska medel. Bortsett från byrån, som tveklöst kommer att ha en mer stabil grund att utvecklas på om den har detta resultat i ryggen, kan det som vi diskuterar här också tjäna som ett gott exempel för många andra sektorer där medbeslutandeförfarandet tyvärr inte ännu har tillämpats.

  Kinga Gál (PPE-DE), föredragande. – (HU) Jag är hedrad över att ha deltagit i denna process, som bevisar – vilket Franco Frattini just sa i avslutningen av sitt anförande – att det är möjligt att ha ett givande samarbete bortom formaliteter, om det finns en gemensam vilja.

Inrättandet av byrån för grundläggande rättigheter omgärdas av talrika debatter. Antagandet av detta betänkande är resultatet av en lång rad svåra diskussioner. Jag vill rikta ett särskilt tack till kommissionsledamot Franco Frattini, det österrikiska ordförandeskapet och den strategi som det finska ordförandeskapet har tillämpat.

Parlamentet har genom hela denna process orubbligt tagit ställning för att det är nödvändigt att omvandla det befintliga europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet för att utvidga dess ansvarsområde till de grundläggande rättigheterna i sin helhet. Vi måste vara vaksamma på detta område, något som blir alltmer uppenbart att döma av händelser i de nya medlemsstaterna som strider mot de grundläggande rättigheterna. Dessutom kommer vi att behöva objektiva uppgifter från pålitliga statliga och icke-statliga källor, forskningscentrer och olika segment av civilsamhället – som religiösa organisationer – och vi måste samarbeta nära när det gäller att försvara våra grundläggande rättigheter.

Syftet med att skapa denna byrå har vållat, och vållar fortfarande, debatt i Europarådets parlamentariska församling. Genom att visa respekt för Europarådets arbete och erkänna dess nödvändighet och betydelse har man i den text, som vi snart ska rösta om, tagit hänsyn till detta organs yttranden, vilket innebär att byrån inte på något sätt kommer att dubblera det arbete som Europarådet redan har utfört. Dess struktur och nätverk borde snarare hjälpa Europarådet, och framför allt de beslutsfattande instanserna inom EU: rådet, parlamentet och kommissionen.

Den text som föreslås för antagande är en godtagbar kompromiss. Samtidigt har parlamentet behållit sin ursprungliga ståndpunkt i en grundläggande fråga, så länge som det inte finns ett avtal inom rådet. För det står klart för oss att om vi vill skapa en effektiv organisation i stället för ett simpelt reklamjippo – som skulle vara bortkastade pengar, och i det avseendet instämmer jag med dem som inte skulle ge sitt stöd till en meningslös organisation – är det uppenbart att dess räckvidd måste utvidgas till att omfatta införskaffande av information, insamling av uppgifter och rapportering om frågor som faller inom den tredje pelaren. Som vi märker dag efter dag är det just i ärenden som handlar om polisiärt och rättsligt samarbete som de mest oroande frågorna dyker upp. Låt mig betona de specifika problem som rör handel med barn och kvinnor, för att ta ett exempel.

Vi ser därför fram emot en godtagbar kompromiss med rådet. Det är av denna anledning som vi skjuter upp den slutliga omröstningen och återförvisar betänkandet till kommissionen, i förhoppning om att rådet kommer att ta sitt eget beslut om datumet den 1 januari 2007 på allvar. Genom att rösta för kompromissändringsförslagen, för ordalydelsen i den kompromiss som vi har förhandlat fram under denna långa process, vill parlamentet sända ett empatiskt budskap om vikten av allt det som texten innehåller, och också påminna rådet om att det som nu sker härnäst är upp till dem.

Den text som vi ska rösta om innehåller hänvisningar till stadgan om de grundläggande rättigheterna och artikel 7 i fördraget, eftersom parlamentet bara kan vara delaktigt i skapandet av en byrå som är ett vitalt och effektivt organ, och som kan bli del av lösningen inom EU. Det uppstår hela tiden nya problem när det gäller våra grundläggande rättigheter, som kräver uppmärksamhet och åtgärder.

Låt oss hjälpa till att ta fram lösningen med våra röster, och låt oss tydligt berätta vad den europeiska allmänna opinionen förväntar sig av oss: inrättandet av en effektiv, oberoende och ändå ansvarsskyldig organisation. Tack för er hjälp och ert stöd.

  Magda Kósáné Kovács (PSE), föredragande. – (HU) Rådets beslut att uppmana och bemyndiga kommissionen att lägga fram ett förslag om inrättandet av en byrå för grundläggande rättigheter har nu vuxit ur barnskorna. Det har gått tre år, och ändå har vi fortfarande ett intryck av att det inte råder enighet mellan medlemsstaterna om vissa grundläggande frågor.

Harmoniseringsprocessen mellan de tre institutionerna var en mycket viktig, lycklig och lärorik erfarenhet för oss. Den avslöjade att parlamentet, kommissionen och företrädarna för det aktuella ordförandeskapet var i stånd att nå en överenskommelse om de viktigaste frågorna, även om ingen sådan överenskommelse har nåtts bland samtliga medlemmar av rådet. Denna effektiva harmonisering, som den var, även om den berör framtiden, skänker mig mycket tillförsikt och optimism.

Under det förberedande arbetet kom vi överens om de allra viktigaste kraven. Jag skulle bara vilja påminna om nyckelorden här: vi vill alla att denna institution ska vara oberoende, ansvarsskyldig och utrustad med en effektiv organisation, och att dess arbete ska vara genomblickbart, så att det ökar medborgarnas förtroende för EU-institutionernas arbete.

Vi har också godtagit grunddragen för dess räckvidd, eftersom vi alla vidhåller att byråns fokus främst borde ligga på medlemsstaterna och deras institutioner, vilket Kinga Gál påpekade. Byrån borde vara i stånd att uttrycka sin ståndpunkt om EU:s lagstiftning om grundläggande rättigheter och ha befogenhet att övervaka tredjeländer inom ett visst begränsat geografiskt område, eftersom vi inte vill beröva byrån dess huvudansvarsområde, Europeiska gemenskapen.

Min uppgift var att lägga fram ett förslag till rådets resolution inför parlamentet, som har gett upphov omfattande debatt eftersom det inte fanns, och fortfarande inte finns, någon fullständig överenskommelse om huruvida byrån borde ha befogenhet utöver den första pelaren eller inte. Jag måste informera mina kolleger att vi i vår ursprungliga uppfattning godkände att byråns befogenhet skulle utvidgas till att övervaka organisationer som ligger inom den andra pelaren. Eftersom det inte verkade finnas någon möjlighet till enighet i detta avseende drog jag, i egenskap av föredragande, tillbaka dessa förslag före omröstningen i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.

Många av oss är dock av den åsikten att byråns betydelse skulle minska om vi vägrade att bredda dess räckvidd till att omfatta den tredje pelaren. Av denna anledning intar vi en fast ståndpunkt när det gäller vårt beslut, även om vi aldrig förkastade idén om en kompromiss, idén om en ömsesidig kompromiss, och det har vi inte gjort nu heller. Jag skulle därför vilja uttrycka mitt tack till det österrikiska och det finska ordförandeskapet, men framför allt till vice ordförande Franco Frattini, vars engagemang och effektivitet har hjälp oss att nå den slutliga lösningen.

Jag skulle vilja be mina kolleger att stödja de förslag som utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter har lagt fram, tillsammans med ändringsförslagen i dessa. Efteråt kommer vi att återlämna befogenheten till kommissionen, eftersom det är upp till kommissionen att lägga fram förslag inför rådet, en uppgift som vi hoppas att de kommer att få det nödvändiga stödet för.

  Cem Özdemir (Verts/ALE), föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig ännu en gång påminna kammaren om att upphovet till dagens debatt kan spåras tillbaka till ett rådsbeslut från december 2004. Det är på grund av detta som vi diskuterar byrån för grundläggande rättigheter i dag, så att rådet inte kan smyga ut genom bakdörren för att slippa ifrån en debatt i ämnet. De uppträder hela tiden som om parlamentsledamöterna hade blivit galna av längtan efter europeisk byråkrati och som om detta inte hade något att göra med det som är av vikt för Europeiska unionens folk.

Det ska också betonas att byrån för grundläggande rättigheter är något som parlamentet diskuterar med både kommissionen och rådet, och i dessa samtal har vi försökt att ge byrån ett tydligt definierat mandat. Jag skulle åter vilja belysa vad allt detta handlar om. Ingen här i kammaren vill att verksamhetsstrukturer dubbleras, och vi har alla nått en kompromiss som syftar till att byråns mandat ska kräva att den inriktar sig på skyddet av grundläggande rättigheter i medlemsstaterna, i kandidatländerna och slutligen i länder med vilka vi har stabiliserings- och associeringsavtal. Det har skapats lämpliga rutiner för samråd med medlemsstaterna.

Det som jag återigen skulle vilja klargöra är att i det förslag som vi har framställt tas det verklig hänsyn till Europarådets intressen. Jag skulle slutligen vilja ta tillfället i akt för att ännu en gång tacka Kinga Gál och Magda Kovács för det arbete de utfört.

Nu är det rådets tur att göra något.

  Jutta Haug (PSE), föredragande för yttrandet från budgetutskottet. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag talar för budgetutskottet, som alltid menar att man måste koncentrera sig mer på pengar än på det som ett betänkande egentligen handlar om, så detta är vad mitt yttrande gäller – snarare än frågan i betänkandet, om vilken ledamöterna redan har sagt allt som behöver sägas.

Vi har verkligen ett problem med finansieringen av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, som kommer att bli en helt ny byrå, i likhet med kemikaliemyndigheten eller jämställdhetsinstitutet, och den kommer att finnas på plats från och med 2007 och framåt, förutsatt att vi når en överenskommelse om den vid den tidpunkt vi förväntar oss. Nu känner vi alla till att rådet och parlamentet kom överens, i punkt 47 i det interinstitutionella avtalet av den 17 maj i år och när det gäller budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning som de och kommissionen kom överens om, om att rådet och parlamentet skulle tvingas diskutera finansieringsarrangemangen för de nya byråerna och sedan nå ett avtal om dem.

Budgetkommittén bjöd in rådet så långt tillbaka i tiden som juli i år, före sommaruppehållet, att inleda förhandlingar med oss – vi gjorde faktiskt detta vid upprepade tillfällen. Eftersom rådet inte ännu har svarat på vår inbjudan har nu budgetutskottet, under loppet av sina överläggningar om det kommande budgetåret, bytt namn på den budgetpost som kommissionen hade gett beteckningen ”Byrån för mänskliga rättigheter” som budgetpost för ”Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet” och skapat en ny post med kommentaren ”för kännedom”. Vi hoppas att vi snart kommer att ha en rättslig grund och sedan kommer att lyckas nå ett avtal med rådet om hur denna nya byrå bör finansieras.

  Hubert Pirker, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I anknytning till vad Jutta D. Haug har sagt kanske jag, som talesman för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, kan få framföra några grundläggande iakttagelser i förhållande till byråerna.

Parlamentet har i åratal kämpat mot byråkrati, dubbla strukturer och överdriven byråkrati, och även om det alltid har varit rätt att göra så har dess ansträngningar bara delvis lett till framgång. Samtidigt godkänns dock gång på gång inrättandet av nya byråer, inte bara av parlamentet utan också, och framför allt, av rådet. Dessutom finns krav på nya övervakningsorgan och -mekanismer, med konsekvenser som blir uppenbara när vi ser på revisionsrättens rapport.

För tillfället har vi sexton byråer. Jag vet inte om ni känner till alla och vet var de finns, men de har över 2 300 anställda, och om vi summerar kostnaderna ser vi att de nu förmodligen är på väg att överstiga 1-miljardsstrecket. Vi talar här om 1 000 miljoner euro, och när man ser att 60 eller 70 procent av denna summa läggs enbart på administration inom dessa byråer frågar man sig med rätta hur förnuftigt det är att ha dessa byråer, och man ställer sig med ännu större sannolikhet frågan efter att man blivit medveten om att en del av arbetet utförs endera inom kommissionen, inom Europeiska rådet eller, faktiskt, inom parlamentet, och att dessa tre institutioner mycket väl skulle kunna göra arbetet bättre och mer effektivt. Detta är det problem vi står inför.

Vi känner till att dessa byråer oundvikligen medför administrativa kostnader och att dessa ökar dramatiskt. Jag har själv studerat siffrorna och upptäckt en årlig ökning med mellan 10 och 20 procent i personalkostnader, vilket inom vissa byråer uppgår till mellan 80 och 100 procent, men frågan uppstår vem som undersöker vilka tjänster dessa byråer faktiskt utför, på vilket sätt de gagnar Europeiska unionens medborgare och vilket mervärde de ger. Det kan mycket väl vara så att en del av dem – kanske till och med många av dem – är överflödiga. Vi borde drista oss till att undersöka hur de olika funktionerna skulle kunna fördelas på ett bättre sätt och i vilka instanser andra skulle kunna utföra arbetet bättre.

Jag kräver att vi stannar upp och tänker till och utvärderar de befintliga 16 byråerna utifrån deras prestationer och mervärde. Jag vill också att man ska överväga att lägga ned byråer som har blivit överflödiga och inte längre gör någon nytta, snarare än att ständigt spekulera om på vilka områden vi skulle kunna upprätta nya byråer.

  Michael Cashman, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten för hur han har samarbetat med utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor i denna fråga. Utifrån Hubert Pirkers bidrag kommer ni att märka att Kinga Gál har tvingats utföra en oerhörd mängd arbete i sin egen grupp, och jag gratulerar henne till det arbete som hon har gjort för att föra samman människor.

Låt mig bara säga till Hubert Pirker att vi har ett talesätt i Storbritannien som säger att man ska stoppa sina pengar där hålen finns. Det enklaste i världen är att säga att man är ”oroad” eller ”engagerad”. Det är mycket svårare att genomföra och ge resurser för att nå det resultat som vi alla hoppas på. Vi säger ofta ”byråkrati” när vi egentligen menar att vi inte vill hindra människor från att göra något som de inte borde. I detta fall, när det gäller att ge människorättsförsvarare inflytande, är det absolut nödvändigt och utmärkt med byråkrati, skulle jag vilja påstå. När det gäller kostnaden, för att ta ett annat exempel, om vi till exempel säger att vi värderar något och inte lägger några resurser på det visar det vårt hyckleri. Så det är därför som jag ber Kinga Gál att fortsätta sitt utmärkta arbete. Jag tror att vi kommer att nå en kompromiss med rådet, eftersom kommissionen har visat att den är villig att försöka att inleda denna förlikning.

Låt mig också säga till Europarådet, även om jag fullständigt förstår dess oro, att man inte kan ha för många människorättsförsvarare på området försvar av mänskliga rättigheter och grundläggande rättigheter. Denna byrå innebär inte att vi kopierar det som Europarådet gör; vi har också förpliktelser mot unionen, särskilt enligt fördragen: Fördraget om Europeiska unionen och naturligtvis stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Vi har under de senaste månaderna, och särskilt under det senaste året, hört hur politiker i vissa delar av unionen talat på ett oroande hatiskt sätt. Vi har sett en ökning, inte bara av hatiska tal, men också av rasistiskt, främlingsfientligt och homofobiskt våld, och rådet har inte gjort någonting när det gäller artiklarna 6 och 7. I brist på åtgärder från rådets sida, är det då ett under att vi behöver en byrå som ska övervaka, rapportera och lägga fram rekommendationer och därigenom tvinga var och en av medlemsstaterna att stå fast vid sina internationella åtaganden? Det är begripligt.

Låt mig slutligen säga följande: om vi ser en individ som attackeras på grund av religion, sexuell läggning, kön, etnicitet, eller liknande, och vi lutar oss tillbaka utan att göra någonting, så skapar vi de förhållanden som ledde fram till andra världskriget. I synnerhet denna institution byggdes ur askan från andra världskriget på ett åtagande om att vi aldrig skulle vända ryggen mot eller vända oss själva bort från det förfärliga våld som människor utövar mot andra människor.

  Sarah Ludford , för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det gläder mig att kunna gratulera parlamentets två föredragande, Kinga Gál och Magda Kósáné Kovács, för det utmärka arbete som de har gjort, och även gratulera kommissionsledamot Franco Frattini för hans kraftiga stöd för denna uppgift. Trots att jag inte var så nöjd med honom i en debatt om passageraruppgifter under gårdagen, är jag nu mycket nöjd med honom. Jag skulle också ha velat rikta mitt tack till rådet, men de är naturligtvis inte här.

Denna Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter är inte bara ett nytt EU-organ. Jag anser att den kommer att bidra till att försäkra EU-medborgarna om att de mänskliga rättigheterna upprätthålls av ”Bryssels byråkrater” och av EU:s regeringar när de genomför europeisk lag. Det kommer således att öka förtroendet inom Europeiska unionen, och jag anser att det därför är en mycket passande 50-årspresent som Europeiska unionen ger sig själv fram till mars 2007.

Jag hoppas också att det kommer att bidra till att ”utbroderingen” av EU:s direktiv stoppas, något som vissa regeringar är mycket benägna att ägna sig åt. De tar en europeisk lag, och när de införlivar den i nationell lag lägger de till saker som har legat i en låda på ett ministerium. Förhoppningsvis kommer vi att få uppleva ett visst stävjande av detta. Men det är också nödvändigt att inbegripa rättsliga, säkerhetsmässiga och polisiära frågor, eftersom polisväsendet, rättsligt samarbete och strafflagstiftningsåtgärder till sin natur är de områden som troligast väcker frågor om mänskliga rättigheter, hur önskvärda de än är. Vi har till exempel den europeiska arresteringsordern, men vi har fortfarande inte de kompletterande rättssäkerhetsgarantierna för personer som står inför åtal och rättegång, något som länge har utlovats.

Jag anser inte att detta underminerar Europarådet, och jag instämmer till fullo med Michael Cashman i denna fråga: byrån förstärker stöder för mänskliga rättigheter inom EU, men vi behöver också inbegripa behörighet med hänsyn till artiklarna 6 och 7 i fördraget. Vi måste öka den externa expertgranskningen och övervaka verksamheten för mänskliga rättigheter inom Europeiska unionen om vi ska stärka det ömsesidiga förtroendet, och därmed tillhandahålla en grund för ömsesidigt erkännande av juridiska beslut.

  Johannes Voggenhuber, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill på min grupps vägnar tacka föredragandena, Magda Kósáné Kovács och Kinga Gál, och inte som en formalitet utan för att båda föredragandena har haft en mycket tung uppgift och, på parlamentets vägnar, har framfört en stark och övertygande ståndpunkt som stöds av en stor majoritet och som förhoppningsvis kommer att göra intryck på rådet.

Parlamentet har alltid betraktat sig självt som en förkämpe för grundläggande rättigheter, och det är verkligen vad det är meningen att vi ska vara. Att vara förkämpe för grundläggande rättigheter faller sig naturligt för ett organ som valts direkt av folket för att representera det, och det är beklagligt att rådet inte tog hänsyn till detta då man övervägde frågan om medbeslutande, då detta gjorde hela debatten bristfällig.

Om man vill undersöka om politikerna verkligen vill åstadkomma något och vilka mål de helst vill uppnå ska man titta på de verktyg som de utrustar sig med. Hubert Pirker påminde oss nyss om den byråkrati som råder på Europanivå. Verktygen på områdena för penningpolitiken, den inre marknaden och stabilitetspakten är hårda lagar, med pengar i överflöd, sanktioner, bindande tidsfrister, övervakningsorgan och mycket, mycket mer. Jag har ännu inte hört Hubert Pirker orera om de resurser som finns för att förstärka finans- och budgetpolitiken, om övervakning och kontrollverktyg på detta område, den fullständiga redovisningen av nationella uppgifter, dess sanktionsmekanismer, de befogenheter som domstolarna får – allt som man kan önska för att de bestämda målen inom denna politik ska uppnås.

Men när det gäller demokrati, när det gäller grundläggande mänskliga rättigheter, får vi nöja oss med icke-bindande avtal och arrangemang, där en rad bekräftanden saknas i sanktioner, garantier och övervakningsmekanismer. Detta är en av orsakerna till förtroendekrisen i Europa. De ekonomiska målen eftersträvas med yttersta ansträngning medan människors intressen hanteras med skenheliga uttalanden och, återigen, bekräftanden.

Allt detta sker mot bakgrund av en allvarlig situation. Trots att det har gått många år har stadgan om de grundläggande rättigheterna fortfarande inte trätt i kraft eller blivit rättsligt bindande. Frågorna som rör CIA:s fängelser, överförande av uppgifter, de långsamma utredningarna och regeringarnas förhalande samarbete har inneburit ett hårt slag för allmänhetens förtroende som det kommer att ta lång tid att återställa.

I våra försök att bekämpa terrorismen blir vi allt mindre förmögna att balansera frihet och säkerhet, och allmänheten märker detta. En följd av det tillfälliga misslyckandet med den europeiska konstitutionen har varit att samarbetet på mellanstatlig nivå fortsätter att vara vad det varit tidigare, nämligen den europeiska demokratins svarta hål.

En medlemsstats regering – jag syftar på Polen – överväger öppet att införa dödsstraff. Den brittiska inrikesministern stod i talarstolen här i kammaren och efterfrågade en mer fördragsam strategi i fråga om förbudet mot tortyr när det gäller terrorister. Än i dag saknas ett system för tidig varning i anknytning till artiklarna 6 och 7. Det är tvärtom beklagligt, herr Pirker, att verktygen för förstärkningen av och garantin för de grundläggande rättigheterna inte har en jämbördig status med de verktyg som finns för genomförandet av den ekonomiska politiken och penningpolitiken.

Vi har en otroligt viktig uppgift på detta område och, som vi ser det, en anledning till att den är viktig är att grundläggande rättigheter är odelbara. I kärnan av parlamentets krav finns förstås begäran att regeringarna ska samarbeta i denna fråga. Den andra och i synnerhet den tredje pelaren måste ligga helt inom byråns ansvarsområde, för om de inte gör det kommer det i fråga om de grundläggande rättigheterna – det känsligaste politiska området – att stå klart för folket att regeringarna inte tar medborgarnas rättigheter på ett så stort allvar som de borde.

  Giusto Catania, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att det är rätt att utvidga befogenheterna och verksamheten när det gäller Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet. De uppgifter som samlats in under de senaste åren är oroande: det framgår av centrumets årliga rapporter att den narkotikarelaterade utvecklingen uppvisar en ökning. Inrättandet av byrån i fråga kan därför bidra inte bara till att övervaka denna allvarliga utveckling utan också till att kraftfullt bekämpa den. Det är underligt att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, företrädd av Hubert Pirker, oroar sig för byråkrati och kostnadsökning när detta gäller att försvara de grundläggande rättigheterna. De mänskliga rättigheterna kan inte kostnadsberäknas finansiellt. Skyddet av de grundläggande rättigheterna är en aspekt av vår identitet, och kanske det enda sättet att göra Europa starkt.

Jag förväntade mig en attack – som inte har förverkligats – på byråerna, däribland den europeiska gränsförvaltningsbyrån, en byrå som inte har utfört några tjänster i år eller bidragit till att förbättra EU-medborgarnas liv. Jag anser att vi i stället kraftfullt måste försvara verksamheten och framtiden när det gäller byrån för grundläggande rättigheter. Problemet med överlappning existerar inte, och även om vi skulle skapa något sådant skulle jag inte oroa mig, eftersom jag fullt och fast tror att fler byråer, fler strukturer och fler institutioner som är ansvariga för att skydda de mänskliga rättigheterna bara kan bidra till en förbättring av de europeiska medborgarnas liv.

Rådets frånvaro oroar mig: ministern lämnade parlamentet så sent som i går, och i dag äger en viktig debatt rum. Jag tror att det skulle ha varit bra om företrädare för rådet åtminstone hade varit närvarande i kammaren under en debatt som denna, där två ståndpunkter – parlamentets och rådets – står mot varandra.

Jag anser att det är ett positivt steg att bevilja parlamentet en stark roll i upprättandet av byrån för grundläggande rättigheter, liksom jag anser att det arbete som utförs av Kinga Gál, Magda Kósáné Kovács och Franco Frattini, som åter har bekräftat sin positiva inställning i parlamentet, är betydelsefullt. Men vi måste också säkerställa ett starkt deltagande av icke-statliga organisationer och det europeiska civila samhället.

  Wojciech Roszkowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Ideologin om mänskliga rättigheter spelade en viktig roll på sin tid i undergrävandet av totalitarismens destruktiva kraft. Nu börjar denna ideologi dock att mutera, eller så har den muterat, till en karikatyr av sitt forna jag. Allas rätt till allting, rättigheter i stället för skyldigheter, ersättandet av rättigheter med privilegier – detta utgör de absurditetens gränser som vi närmar oss.

Det låter så ädelt – en byrå för grundläggande rättigheter. Men vilken form kommer denna byrå att ta, och vad ska uträttas genom den? I de skäl som lagts fram i ansökan om att upprätta denna byrå anges att den måste få en bredare auktoritet för att EU:s mål ska kunna uppnås, däribland en gemensam utrikespolitik. Men ett utökande av EU-institutionernas befogenheter utgör ett hot mot suveränitetsprincipen och subsidiaritetsprincipen. Det skulle exempelvis hota genomförandet av en sådan besynnerlig akt som Europaparlamentets senaste resolution om främlingsfientlighet. Problemet ligger i hur byrån ska utöva sin auktoritet. Ska man ta itu med verkliga hot mot de mänskliga rättigheterna, eller ska man helt enkelt låta schavottera regeringar som har fallit i onåd hos majoriteten inom EU av en eller annan anledning? Alternativt kan den ägna sig åt att förstärka privilegierna för vissa minoriteter, eller till absurt vaga koncept såsom jämställdhet mellan könen på alla områden, en fråga som jag har tagit upp vid tidigare tillfällen i parlamentet.

Det har föreslagits att den institution som kallas forumet för grundläggande rättigheter ska tas bort från förslaget om denna byrå. Ett sådant forum skulle omfatta företrädare för sociala, yrkesrelaterade och kyrkliga organisationer och även religiösa och filosofiska organisationer. Nu finns det bara ett vagt löfte om ett sådant engagemang i byrån. Det innebär att allt kommer att beslutas av tjänstemän och politiker som kommer att fatta beslut genom omröstning. Besluten kommer naturligtvis att vara neutrala. Men hur kommer denna neutralitet att fungera i praktiken? Låt oss se på ett aktuellt exempel. Europeiska unionen bidrar till FN:s befolkningsfond, som för sin del stöder utövandet av tvångsabort i utvecklingsländer. Ändringsförslag som lagts fram av gruppen Unionen för nationernas Europa återsändes under årets budgetdebatt. Vi krävde att EU skulle sluta stödja program som främjar tvångsabort. Detta framgår av stadgan om de grundläggande rättigheterna och slutsatserna från Kairokonferensen 1994. Frågan står för övrigt helt åtskild från debatten om lagligheten eller annat i samband med abort. Här tas valfrihet upp, en grundläggande mänsklig rättighet som majoriteten i kammaren troligtvis erkänner. Men majoriteten av ledamöterna av budgetutskottet förkastade dessa tre ändringsförslag och stödde därigenom tvång och förkastade stadgan om de grundläggande rättigheterna när det gäller tredjeländer.

Samtidigt som plattityder om olika minoriteters rättigheter flödar är majoriteten av parlamentsledamöterna av den uppfattningen att vi kan använda gemenskapsmedel till att finansiera verksamheter som tvångsabort i Kina, där kvinnor vars graviditet går stick i stäv mot regeringens kvoter dras ut ur sina hem och tvingas till abort mot sin vilja, till och med i nionde månaden av graviditeten. För ett år sedan rapporterade medier i väst om en rad drastiska exempel på sådana händelser, men var fanns förkämparna för kvinnors rättigheter och de mänskliga rättigheterna då? Det är inte ens fråga om att försvara ett ofött barns liv, utan det är fråga om att respektera de grundläggande mänskliga rättigheterna. De som förespråkar abort hävdar att fostret är en del av kvinnans kropp. Jag vågar påstå att reaktionerna definitivt skulle varit starka om det rört sig om tvångsamputering av en hand eller fot. Ändå är ett foster inte ens en del av kroppen. Det är en stor skillnad. Vissa betraktar det som en levande varelse medan andra betraktar det som mindre värt än någon del av människans kropp. Om Europeiska unionen bortser från kvinnors rättigheter utanför unionens gränser att få barn, hur kan man då försvara de mänskliga rättigheterna innanför unionens gränser? Detta är ett enormt hyckleri. Bra jobbat: en liberaldemokrati som stöder tvång!

Efter denna senaste erfarenhet hyser jag avsevärda betänkligheter vad gäller om den byrå för grundläggande rättigheter som föreslås inte bara kommer att bli ännu ett verktyg för politiska manövrer, där det sunda förnuftet alltid kommer att röstas omkull.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter är politiskt kontroversiell – i så hög grad att en medlemsstat överväger att inlägga veto mot den. Europarådets parlamentariska församling har också avsevärda invändningar mot den, och i förra veckan krävde dess ordförande en granskning av förslaget.

Det finns två betydande argument mot ett inrättande av en byrå för grundläggande rättigheter, och det är beklagligt att den kompromiss som Kinga Gál nått fram till inte motbevisar dessa i tillräcklig grad. För mig är detta ett tillräckligt skäl att lägga fram ett ändringsförslag om att avvisa det förslag som vi ska rösta om i dag. Den föreslagna byrån kommer på ett överflödigt sätt att fördubbla arbetet för Europarådet, Europadomstolen och OSSE. Den gör också en ovälkommen åtskillnad mellan de 25 medlemsstaterna i EU och de övriga 21 europeiska länderna. För det andra står byrån för grundläggande rättigheter i vägen för goda förbindelser med våra grannländer på detta område. Europeiska unionen för faktiskt samtal och ständig dialog med tredjeländer inom ramen för internationella förbindelser, och dessa omfattar diskussioner om andra ämnen än kritiska åsikter om de grundläggande rättigheterna.

Den nederländska första kammaren förbjöd alldeles nyligen enhälligt regeringen att rösta för detta förslag. Eftersom ett nederländskt veto bara kan förhindras om de ovan nämnda kritiska punkterna accepteras kommer omröstningen troligtvis att skjutas upp.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! En hel del personer önskar byrån för grundläggande rättigheter stor framgång, och med tanke på de händelser som nyligen inträffat kommer den att behöva det. Jag tror nog att byrån kommer att få tillräckligt att göra bara med att upprätthålla yttrandefriheten. I går uttryckte parlamentet sin indignation över vad som sker i Ryssland, vilket är helt berättigat, förutom att det inte bara är i Ryssland som yttrandefriheten behöver upprätthållas. Låt mig ge er ett par exempel. I går tillkännagav fackföreningarna i mitt eget land att de ska förfölja alla de medlemmar som ställde upp för mitt parti, Vlaams Belang, under valet nyligen, och få dem utsparkade. Detta är liktydigt med Berufsverbot [yrkesförbud] i hjärtat av unionen. I Frankrike var Dr Redeker, en professor i filosofi, tvungen att hålla sig gömd efter dödshot som en följd av att det ack-så-toleranta islam inte tolererar kritik av den heliga Koranen. Frankrike hotas av ekonomisk bojkott av Ankara och den turkiska regeringen, eftersom Charles Aznavour och president Jacques Chirac har varit i Yerevan och krävt att Turkiet ska erkänna det armeniska folkmordet – något som inte faller det så kallade mönstergilla kandidatlandet i smaken.

Det finns verkligen fortfarande mycket att göra för den här byrån, och inte bara i Ryssland.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att gratulera Kinga Gál till hennes hårda arbete, men jag befarar att jag också måste inta en motsatt ståndpunkt i denna diskussion.

Som före detta ledamot av konventet för stadgan för de grundläggande rättigheterna är utvecklingen av mänskliga rättigheter naturligtvis inget problem för mig, men detta förslag är ett problem för mig. Jag anser att det är onödigt med denna byrå; det enda sättet att ge den effektiva befogenheter är om dessa tillhandahålls inom ramen för antingen en europeisk konstitution, något som verkligen inte är nära förestående nu, eller inom ramen för något annat rättsligt fördrag som grundval, vilket den säkerligen inte kommer att ha.

Stadgan har, enligt min mening, alltid stått i strid med Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna, som också omfattar många länder utanför EU. Artiklarna är mycket olika i varje enskilt fall. Vad man än säger kommer ett nytt mångfaldigande av europeiska byråer och deras verksamhet att orsaka inte bara en överlappning, utan också en onödig ökning av byråkrati. Det kommer naturligtvis att bli dyrt, och jag skulle vilja påminna Michael Cashman, som säger ”lägg pengarna där hålen finns”, om att detta inte är mina eller hans pengar – det är EU-medborgarnas pengar, och vi har en skyldighet att vara mycket försiktiga med hur vi använder deras pengar när vi vidtar åtgärder av detta slag.

Det nuvarande organet som detta kommer att byggas på, om det går igenom – Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet – har i själva verket inte visat sig vara så värst objektivt eller positivt i sitt arbete. Under 2003 tog jag vid ett antal tillfällen i kammaren upp frågan om nedtystningen av betänkandet om antisemitism. Det fördes många diskussioner om detta, och det visade tydligt att den objektivitet som krävdes när man tar itu med mänskliga eller grundläggande rättigheter inte fanns, utan i stället härskade en ganska subjektiv inställning hos ett antal tjänstemän. Jag vill inte hamna i en situation där det inte bara råder en konflikt mellan två byråer – en av Europarådets och en av våra egna – utan också en brist på objektivitet när det gäller att behandla fall som utan tvivel alltid kommer att vara av känslig karaktär.

Jag anser att vi måste vara mycket varsamma. Vi kan visserligen ha våra drömmar och förhoppningar när det gäller att förbättra mänskliga rättigheter, inte bara inom Europeiska unionen, utan särskilt i de stater där de för närvarande tydligt ignoreras, såsom Ryssland och på andra håll. Men det är viktigt att vi inte ökar antalet byråer bara av hänsyn till en politisk grund. Vi borde se över våra befintliga byråer och vår övertalningsförmåga på högsta nivå och använda dem till fullo innan vi ger oss ut på detta nya äventyr.

  Martine Roure (PSE). – (FR) Herr talman! Jag vill inleda mitt anförande med att fråga om Hubert Pirker talade på sin grupps vägnar eller på sina egna. Efter att ha lyssnat till Timothy Kirkhope är jag osäker. Det var meningen att den första talaren, Hubert Pirker, skulle redovisa sin grupps ståndpunkt. Efter att ha lyssnat till honom undrar jag verkligen om gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater stöder sin egen föredragande Kinga Gál eller inte. Det är inte längre särskilt tydligt var vi står i dag. Ändå verkade det som om vi hade enats i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor – åtminstone om man ska tro röstresultatet. Jag måste säga att vi ställer oss fullständigt frågande till den ståndpunkt som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater ger uttryck för i dag och som inte på något sätt är i linje med den diskussion vi har fört i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Varför ska vi i så fall hålla några utskottsdiskussioner? Vår egen grupp har däremot varit konsekvent.

Jag vill tacka Kinga Gál och Magda Kósáné Kovács för deras utmärkta förslag och för deras insatser som har lett fram till en brett accepterad kompromiss. Vi välkomnar kommissionens förslag att utöka mandatet för Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet och omvandla det till Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, eftersom Europeiska unionen måste föregå med gott exempel och garantera ett bättre skydd för medborgarnas grundläggande rättigheter.

Det främsta ansvarsområdet för en sådan byrå – och det är tråkigt att flera av de tidigare talarna har gått nu – måste först och främst vara att skydda de grundläggande rättigheterna i medlemsstaterna. Det hindrar inte att byrån kan intressera sig för andra länder, men dess första prioritering måste vara medlemsstaterna – vi måste sopa rent framför vår egen tröskel.

Under de senaste åren har extremismen och skällsorden ökat i Europa. Vi måste vara vaksamma när vi försvarar allas rättigheter, och vi måste vara vaksamma även här i parlamentet. Vi måste se upp med rasistiska och främlingsfientliga angrepp. Freden i våra samhällen kan äventyras om vi inte kan ingjuta respekt för våra skillnader och acceptans för mångfalden.

Byrån måste se till att relevant EU-lagstiftning införlivas effektivt i medlemsstaternas nationella lagstiftning och tillämpas på ett riktigt sätt. Den ska se till att varje medlemsstats lagstiftning överensstämmer med våra europeiska principer. Vi har ju en mycket omfattande lagstiftning mot diskriminering, och som vi alla vet finns det stora brister i medlemsstaternas införlivande av denna lagstiftning. Byrån skulle kunna ta upp problem och ge råd om hur denna lagstiftning bäst ska genomföras. Den skulle ha behörighet att hantera alla områden som omfattas av stadgan om de grundläggande rättigheterna, även om stadgan ännu inte fungerar. Parlamentet var en av stadgans initiativtagare – det får vi inte glömma – och stadgan bör stå i centrum för den europeiska integrationsprocessen.

Om byrån inte får några befogenheter inom den tredje pelaren kan den inte tillföra så mycket mer än det nuvarande centrumet. Det är vi överens om. Den polisiära och rättsliga verksamheten står faktiskt i centrum för insatserna för att skydda de grundläggande rättigheterna. Det är därför centralt att byrån får befogenheter inom detta område – det är en av de prioriteringar som jag trodde att hela parlamentet stod bakom. Man får inte glömma bort att kommissionens förslag är ett resultat av upprepade krav från rådet på att en sådan byrå ska inrättas. I december 2003 föreslog exempelvis Europeiska rådet att mandatet för centrumet i Wien skulle utökas, ett önskemål som även finns i Haagprogrammet. Vi borde med andra ord verkligen veta vad vi vill.

Vi stöder därför dessa betänkanden i deras helhet, och vi uppmanar rådet att ta hänsyn till den ståndpunkt som utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har formulerat och som stöds av en stor majoritet av parlamentet.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Låt mig göra det fullständigt klart för Martine Roure att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater absolut värdesätter och stöder Kinga Gáls arbete, vilket hon också vet, så där har ingenting förändrats. Vi har lika hög uppfattning om kommissionsledamotens arbete, men som jag redan från början sagt är det nödvändigt att vi både i grunden och i allmänhet funderar lite över byråer. Vi betraktar mänskliga rättigheter som odelbara, och det är inte valfritt att respektera dem. Jag menar att det är självklart att de måste respekteras både i EU och i anslutningsländerna.

Det är därför tillrådligt att tänka igenom byråerna och deras utformning i grunden. Jag stöder Kinga Gál och kommissionsledamoten fullt ut, men håller fast vid allt jag sa och som jag har betonat så många gånger.

  Ona Juknevičienė (ALDE). – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Parlamentet har alltid reagerat på ett lämpligt sätt vid kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Jag har talat om detta många gånger här, framför allt i samband med kränkningar av de mänskliga rättigheterna i de centralasiatiska republikerna. Vi är dock inte vana att tala om mänskliga rättigheter, skyddet av dessa rättigheter och kränkningar av dem här i EU. Vi tror kanske att vi inte har detta problem eller att det är mycket litet.

Jag vill ta ett exempel ur verkliga livet. År 2005 rapporterades följande kränkningar av de mänskliga rättigheterna: åsidosättande av rätten till personlig integritet, särskilt avlyssning av privata samtal och offentliggörande av förundersökningsmaterial, politiskt inkräktande i de rättsvårdande myndigheternas och domstolarnas arbete, brist på oberoende vid förundersökningar och åtal, kränkningar av rätten till en rättvis prövning, omänskligt och brutalt uppträdande av poliser, diskriminering, rasism, kvinnohandel och så vidare.

Ni tror säkert att det var de centralasiatiska republikerna jag talade om igen. Tyvärr sker allt detta i mitt hemland Litauen. Detta framgår av uppgifter från Litauens institut för övervakning av de mänskliga rättigheterna. Även Litauens president har bekräftat detta. I tidningarna kan vi läsa att den demokratiska utvecklingen har avstannat i de tio nya medlemsstaterna. Jag instämmer i detta och menar att orsaken är att den press som fanns inför anslutningen har upphört. Jag anser därför att den nya byrån kan hjälpa oss att komma vidare. Dess nuvarande befogenheter är dock otillräckliga. Byrån skulle därför behöva väsentligt större befogenheter för att bli ett effektivt instrument för att övervaka och garantera medborgarnas rättigheter. Att säkra demokrati och mänskliga rättigheter är trots allt vår plikt och skälet till att EU-medborgarna har röstat på oss.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Bernat Joan i Marí (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag stöder detta utmärkta arbete som gjorts, och jag skulle vilja tacka Kinga Gál och Magda Kósáné Kovács för det. Jag anser att Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter är mycket viktig för Europeiska unionen när det gäller att skydda och garantera respekten för dessa rättigheter inom hela unionen. Jag skulle vilja nämna en aspekt av de grundläggande rättigheterna: rättigheter som hör samman med språk och kultur. I många europeiska stater skyddas inte dessa på ett tydligt sätt, inte heller i några av de stater som är anslutningskandidater. Denna byrå skulle kunna bli ett mycket bra instrument för att betona denna punkt och se till att rättigheterna för statslösa medborgare eller medborgare som tillhör en minoritet inom en stat respekteras. Den allmänna förklaringen om språkliga rättigheter, som utarbetades i Barcelona 1996, är ett bra dokument att ha med i beräkningen, och jag anser att vi arbetar i rätt riktning. Jag hoppas på en röstmajoritet från parlamentet.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL). – (CS) Mina damer och herrar! Jag instämmer med Ona Juknevičienė. Här i kammaren talar vi ofta om att värna om de mänskliga rättigheterna i tredjeländer, men vi har sällan möjlighet att stärka skyddet för dessa rättigheter här i våra medlemsstater. Att inrätta byrån för grundläggande rättigheter anser jag därför vara ett tydligt steg i rätt riktning. Våra medborgare har absolut rätt till saklig, jämförbar och objektiv information om respekten för de mänskliga rättigheterna både i sin egen medlemsstat och i hela Europa. Även om jag varmt välkomnar inrättandet av denna byrå skulle jag dock, om jag får, vilja ställa några grundläggande frågor.

Som före detta ledamot av Europarådets parlamentariska församling, vars arbete jag hyser den största beundran för, skulle jag för det första vilja fråga hur samarbetet med byrån ska genomföras i praktiken, så att resultatet inte blir dubbla verksamheter utan snarare verksamheter som kompletterar varandra.

Eftersom byrån enligt förslaget ska inriktas mot mål och bedömningar skulle jag för det andra vilja fråga hur det ska kunna säkerställas att vissa medlemsstater inte struntar i politiskt känsliga frågor när intresseområdena fastställs.

För det tredje vill jag understryka att huvuddelen av budgeten, eller åtminstone två tredjedelar, bör öronmärkas för program, inte för administration eller personal.

  Bogdan Pęk (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Det verkar bli ännu en byrå. Parkinsons lag visar sig åter korrekt. Alla som tror att en grupp högavlönade byråkrater verkligen ska kunna förbättra de mänskliga rättigheterna med hjälp av administrativa åtgärder är minst sagt naiva. Jag vill inte använda starkare ord än så. Att öka antalet politiskt idealistiska organ när samma politiska grupper och samma parlament kväver den ekonomiska frihet som skulle kunna frigöra medel till en verklig förbättring av EU-medborgarnas levnadsstandard är en missbedömning och ett klassiskt politiskt misstag.

Därför vill jag be parlamentet i dag att reflektera över vem som ska garantera opartiskheten hos en byrå med hundratals högavlönade byråkrater, vars verksamheter det praktiskt taget inte kommer att finnas någon kontroll av. Dessa personer skulle kunna använda byrån som ett politiskt vapen för att motarbeta oönskade personer eller politiska motståndare, eller angripa svårhanterliga regeringar som inte anses politiskt korrekta.

Jag anser att detta är grundlagsstridigt åtminstone i några medlemsstater och att den underkända konstitutionens principer införs i smyg. Det är en återvändsgränd, och jag menar att vi måste överväga detta mycket noggrant.

  Paweł Bartłomiej Piskorski (NI). – (PL) Herr talman! Den fråga vi debatterar i parlamentet i dag är inte huruvida grundläggande rättigheter ska respekteras. Vi debatterar inte huruvida mänskliga rättigheter är grundläggande för Europeiska unionen. Vad vi faktiskt debatterar är huruvida ytterligare en byrå inom ramen för vår organisation, en byrå som kommer att kosta tiotals miljoner euro, verkligen kommer att bli ett instrument som bidrar till övervakningen och respekten för de mänskliga rättigheterna, inte bara i medlemsstaterna, utan även i länder som vi saknar förbindelser med.

Själv vänder jag mig helt emot den åsikt som framförts av vissa personer här i parlamentet, nämligen att vi behöver övertyga våra väljare om att vi faktiskt gör någonting och att vi därför bör inrätta en byrå.

Det är ett skevt resonemang, och det är slösaktigt. Våra väljare blir inte övertygade om vårt engagemang. Vad de däremot upptäcker är att vi spenderar deras pengar och att avståndet mellan oss och dem på så vis blir ännu större.

Det är Europaparlamentet, som vi alla är ledamöter av, som är EU:s människorättsbyrå. Givetvis bör vi samla in uppgifter om övervakningen av mänskliga rättigheter, men detta ska vi göra genom att satsa pengar på stöd till icke-statliga organisationer, inte genom ytterligare en byrå inom ramen för vår organisation.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Låt mig påminna parlamentet om att vi inrättade Europeiska jämställdhetsinstitutet för sex månader sedan. Nu ska vi inrätta ännu en byrå. Men först vill jag bemöta Martine Roures uttalanden. Hon anklagar min grupp, gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, för att inte agera samfällt. Fru Roure! Försök förstå att i vissa partier är det tillåtet för människor att ha olika åsikter. Socialdemokraterna har kanske en enda, obligatorisk partilinje, men hos oss är det annorlunda, och jag vill därför uttala mitt stöd för Timothy Kirkhope.

Syftet med Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter är att täppa till ett hål i EU:s verksamhetsområde. Byrån ska koncentrera sig på EU:s inre verksamheter, vilket omfattar medlemsstaterna och deras institutioner. Tyvärr har liten vikt lagts vid den externa aspekten, där fokus framför allt ligger på kandidatländerna. Denna begränsning av byråns verksamhetsområde bygger på åsikten att en sammanhängande inre politik för grundläggande rättigheter är nödvändig för att vi ska kunna ha en enhetlig strategi för mänskliga rättigheter i våra internationella förbindelser.

Jag vill dock påminna er om att respekten för grundläggande rättigheter är ett betydligt större problem i många av länderna utanför EU, däribland i grannländer som Ryssland och Vitryssland. Därför bör inte byrån begränsa sina verksamheter till medlemsstaterna, där de faktiska människorättsproblemen är väsentligt mindre än utanför de egna gränserna, framför allt eftersom varje medlemsstat har sina egna institutioner för att säkra respekten för grundläggande rättigheter och mänskliga rättigheter.

Jag anser att vi har missat en chans och en möjlighet att stärka den externa aspekten hos EU:s människorättspolitik. Syftet med förslaget att inrätta denna byrå är att utöka mandatet för Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet och inrätta Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter. Därigenom skapas ett specialistcentrum med kunskap om grundläggande rättigheter på EU-nivå. Jag skulle inte ha något emot detta om det inte vore för att byrån också skulle övervaka människorättssituationen utanför Europeiska unionen. Jag skulle inte ha något emot detta om det inte vore för att inrättandet av den nya byrån kommer att kosta EU:s medborgare över 150 miljoner euro. Varför satsa pengar på ännu en institution när budgeten för 2007–2013 är så liten?

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Herr talman! Ett av Europeiska unionens mål är att främja skyddet av de mänskliga rättigheterna och medborgarnas intressen och att skydda friheten och stödja demokratin på grundval av grundläggande rättigheter. Det är därför viktigt att garantera stöd och specialistkunskap på människorättsområdet för berörda institutioner i EU och medlemsstaterna.

I ljuset av de ovanligt hetsiga debatter och politiska stridigheter som just nu äger rum i Polen, Ungern och Slovakien anser jag att förslaget är välgrundat. En EU-byrå för grundläggande rättigheter, som skulle ta vid efter Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet, skulle ansvara för att komplettera de befintliga mekanismerna för övervakning av de grundläggande rättigheterna. Man måste dock vara försiktig för att kunna se till att det nyinrättade EU-organets verksamhet bedrivs enligt principen om oberoende och ansvar. Å ena sidan måste organets oberoende garanteras, å andra sidan måste organet vara fullt ansvarigt inför EU:s institutioner. Därför måste både de interna beslutsförfarandena inom institutionen och tillsättningen av dess beslutsfattande organ präglas av insyn.

Europaparlamentet har en avgörande roll inom grundläggande rättigheter, och särskild hänsyn bör därför tas till parlamentet när byråns strukturer fastställs, för att stärka dess legitimitet. Både kommissionen och parlamentet måste aktivt delta i utformningen av byråns fleråriga programram. Förutom byråns huvudsakliga verksamhetsområde, som är att bistå EU:s institutioner och medlemsstaterna, måste vi överväga möjligheten att utveckla ett samarbete med tredjeländer för att se till att gemenskapens lagstiftning och EU:s interna politikområden genomförs på ett bättre sätt. Framför allt samarbetet med kandidatländerna bör främjas, då detta gör det möjligt för EU att stödja deras integrationsinsatser och anpassningen av de nationella lagarna till gemenskapslagstiftningen.

Det är viktigt för byråns verksamhet att ta hänsyn till Europarådets verksamhetsområden för att undvika överlappning och att skapa synergieffekter i samarbetet mellan de båda organisationerna.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Europarådet är den viktigaste människorättsinstansen i Europa och kommer att förbli det också efter byråns inrättande. Europarådet har omfattande tillsyns- och övervakningsbefogenheter. Den aktuella byrån är något helt annat. Byråns uppgift kommer inte att vara att övervaka medlemsstaterna utan att tillhandahålla information och expertis för dem och för EU:s institutioner. Byrån blir en serviceinstans vars uppgift är att bistå oss. Byråns arbete skulle aldrig inriktas på något enskilt land, och den skulle inte utreda några enskilda påfallande händelser eller överträdelser, som är fallet med Europarådet. Det är dock viktigt att en sådan oberoende byrå för grundläggande mänskliga rättigheter inrättas i EU. Det är också viktigt att den har ett nära samarbete med Europarådet.

Jag vill även understryka att nu när vi ser en ökning av de polisiära befogenheterna och funderar över och skärper åtgärderna mot terrorism så är det samtidigt viktigt att vi även ägnar en tanke åt hur de grundläggande och mänskliga rättigheterna fungerar. Jag anser också att byråns arbete bör utvidgas till den tredje pelaren, så att det kan omfatta polisiärt och brottsförebyggande samarbete. För att göra framsteg anser jag dock att detta samarbete, det polisiära och brottsförebyggande samarbetet, kan genomföras på ett mer begränsat sätt än vad som anges i kommissionens förslag, för att detta ska kunna genomföras. På lång sikt måste EU även kompensera för sina brister när det gäller att ingripa mot medlemsstaternas överträdelser på människorättsområdet. Vi saknar mekanismer för detta. Vi vet att de mänskliga rättigheterna inte fungerar på bästa möjliga sätt inom EU för närvarande, och vi bör också ta itu med dessa problem i stället för att bara koncentrera oss på händelser utanför EU. Det är förstås viktigt att övervaka och ingripa vid överträdelser av de mänskliga rättigheterna var dessa än sker, men EU och medlemsstaterna måste givetvis se till att de mänskliga rättigheterna för de egna medborgarna och andra som är bosatta här respekteras.

  Erik Meijer (GUE/NGL). – (NL) Herr talman! Mänskliga rättigheter är en global fråga. Trots stora brister ligger vi i EU i täten. Det finns överenskommelser i Europarådet om den nivå av mänskliga rättigheter som åtminstone ska garanteras i Europa. Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna är bindande för 47 medlemsstater, dvs. 20 fler stater än de 27 som kommer att tillhöra EU från och med 2007. Stadgan om de grundläggande rättigheterna från 2000 är den största gemensamma nämnaren för rådande bestämmelser inom nationella konstitutioner och i denna Europakonvention. Stadgan införlivades senare som kapitel II i förslaget till konstitution. I detta sammanhang hänvisade man med rätta till den nuvarande Europakonventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna, till vilken EU därigenom också skulle ansluta sig. Det skulle vara bra om den nu föreslagna byrån för mänskliga rättigheter kunde fungera som en signal för att demonstrera att EU fäster större vikt vid de mänskliga rättigheterna än vid den gemensamma marknaden. Vissa ledamöter i min grupp betraktar detta förslag framför allt som bärare av ett helt annat budskap, som ett försök att iscensätta en tävlingsbetonad strid mot Europarådet, och som ett tillfälle att driva en kampanj för den konstitutionstext som redan har förkastats två gånger, och som vi motsätter oss.

  Roger Knapman (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Förra veckans dyrgrip här i kammaren var att Europol ska tilldelas nya behörigheter till polis Euroland, medan Europol själv ställdes över lagen. Inte ens Tredje riket tänkte på detta. Denna vecka är det ännu bättre: en byrå för grundläggande rättigheter har skapats för att se till att medlemsstaterna efterlever stadgan. Men detta ingick i en misslyckad EU-konstitution. Frankrike och Nederländerna utövade när allt kommer omkring sina grundläggande rättigheter genom att säga ”nej” till detta, och ännu en gång försöker man att smuggla in stora delar av konstitutionen bakvägen.

Kinga Gál inledde till och med sitt yttrande med att säga att eftersom processen med att skapa en konstitution har stannat av är detta det rätta tillfället att främja de grundläggande rättigheterna. Var det detta ni sa? Politbyrån skulle vara belåten med detta. Om de grundläggande rättigheterna verkligen betydde något inom EU skulle det demokratiska förkastandet av konstitutionen göra detta till helt fel tillfälle att lägga fram ett liknande förslag.

Jag tror att det fanns en gammal sång av Glenn Miller som började: ”Sleepy time Gal, you’re turning night into day” [Sängdags, Gal, du förvandlar natt till dag]. Ni kanske tror att ni kan förvandla ”nej” till ”ja”, men när de sömniga väljarna vaknar upp kommer de genast att förkasta detta.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar som företrädare för det nya italienska socialistpartiet. Rådets förslag till beslut om att utvidga befogenheterna för det nuvarande europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet är ett viktigt steg i rätt riktning. Vid denna svåra tidpunkt, när de globala kraven på säkerhet och stabilitet kolliderar med de medborgerliga rättigheterna, och när diskrimineringen till och med i västvärlden fortfarande utgör en allvarlig källa till motsättningar bland olika folkgrupper, etniska grupper, religioner eller missgynnade grupper, har det blivit nödvändigt att övervaka denna utveckling med hjälp av ett organ som har kraftfulla och omfattande befogenheter.

Jag stöder därför förslaget om att utvidga befogenheterna för den nya byrån för grundläggande rättigheter till att även omfatta den ”tredje pelaren”, det vill säga ett mellanstatligt samarbete i frågor som gäller polis, rättsväsende, invandring och terrorism. Dessa sektorer får nämligen allt större anknytning till européernas vardagsliv, och följaktligen ska samarbetet ske med respekt för de grundläggande rättigheter som garanteras i våra fördrag. Jag stöder också parlamentets strategi när det gäller att främja en dialog med civilsamhället och att samarbeta med alla dessa organ, särskilt icke-statliga sådana, som på både lokal, nationell och europeisk nivå gör mycket för att bidra till att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Mänskliga rättigheter är något mycket positivt, något som vi måste anstränga oss för att försvara över hela världen, och trots att jag är medveten om de sorgliga händelserna i Ryssland finns det fortfarande mycket kvar att göra här hemma.

Hur viktiga artiklarna 6 och 7 än är som hörnstenar i EU-fördraget kan vi inte – och får vi inte – stanna vid detta. Eftersom vi anser att det krävs mer än att bara hastigt nämna dessa rättigheter kan vi inte tillräckligt ofta påpeka, i de diskussioner där dessa rättigheter berörs, att vi framför allt behöver en egen uttömmande förteckning över de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i form av bindande EU-lagstiftning. Vi behöver verkligen den europeiska konstitutionen, och den europeiska stadga för mänskliga rättigheter som ingår i denna konstitution måste bli mer än bara en högtidlig förklaring. Det är först när den har blivit en bindande och direkt tillämplig EU-lagstiftning som firandet kan börja, och detta är lika mycket en prioriterad fråga för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater som för övriga grupper.

Med hänsyn till hur högt vi med rätta värdesätter de grundläggande rättigheterna är det också underförstått att alla dessa väsentliga funktioner som ingår när det gäller att säkerställa iakttagandet av de grundläggande rättigheterna i huvudsak bör förbehållas EU:s institutioner. Den byrå som vi i dag behandlar kan och bör uteslutande ha underordnade funktioner, och det är i detta avseende som jag har mina tvivel om dokumentet.

Kommissionsledamot Franco Frattini sa bland annat att byrån är tänkt att övervaka att de grundläggande rättigheterna iakttas, men vad har det då blivit av kommissionens centrala funktion? Jag har under många år lärt mina universitetsstudenter att det är kommissionen som är fördragens väktare och som övervakar dem, och att det är EG-domstolen som ska garantera det rättsliga skyddet enligt EU-lagstiftningen, och som också utför detta på ett enastående sätt. Är förresten de demokratiska och rättsliga strukturerna i våra medlemsstater så hotade som vissa talare i dag har påstått? I dag har vissa ledamöters anföranden verkligen gjort mig bekymrad.

Sist men inte minst är den politiska kontrollen av EU:s krav en av Europaparlamentets huvudsakliga funktioner, och så bör det också förbli. Det är av den anledningen som vår grupp, inför frågan om byråerna, bekymrade sig om – och funderade över – sådana triviala saker som byråkrati, parallella strukturer, fördubbling och ytterligare finansiering.

Kinga Gál har vårt helhjärtade stöd i det arbete som hon har utfört och utför. De förberedande åtgärder som hon har vidtagit på detta område är positiva och viktiga. Vi vill emellertid påminna om att det inte är godtagbart att de regler som tillämpas för alla övriga byråer inte skulle vara bindande för denna byrå. Det strider mot sunt förnuft. Den övervakningsfunktion som denna byrå förväntas ha är någonting annat som vi egentligen borde överlåta åt EG-domstolen, snarare än att låta den äventyras till följd av att två organ väntas få samma funktion.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman, kommissionsledamot Frattini! Att skydda de mänskliga rättigheterna, de medborgerliga rättigheterna och de politiska friheterna i världen i dag är ett av EU:s viktigaste verksamhetsområden. EU:s växande betydelse i internationella förbindelser och utvecklingen av en gemensam utrikespolitik kräver nya institutioner som kan göra det möjligt att till fullo utnyttja gemenskapens politiska och ekonomiska resurser.

Genom att utveckla det nuvarande europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet, och utvidga dess mandat så att det blir byrån för grundläggande rättigheter, lägger man grunden för en ny byrå som kommer att bli en av de ledande EU-institutionerna under de närmaste åren.

För att byrån för de grundläggande rättigheterna ska kunna uppfylla denna funktion måste den ha större befogenheter i frågor som gäller samarbete mellan polis, domstolar och rättsväsende, samt när det gäller invandring och bekämpning av terrorism. I första hand måste därför Europaparlamentets funktion förstärkas när det gäller att fastställa byråns mandat och definiera dess strukturer. Byrån bör rådgöra med Europaparlamentet om dess fleråriga ramar och om kandidaterna till tjänsten som byråns direktör. Byrån måste vara öppen för ett deltagande från kandidatländer och från de länder som EU har slutit stabiliserings- och associeringsavtal med. Den framtida byrån är tvungen att utse en vetenskaplig kommitté som ska säkerställa att byråns verksamhet har en hög akademisk kvalitet. Byrån måste också föra ett nära samarbete, och samordna sin verksamhet, med Europarådet.

Jag vill också betona att uppgifterna för denna byrå, som ska ersätta det befintliga centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet, även fortsättningsvis bör omfatta rasism, främlingsfientlighet, antisemitism och skydd av minoriteters rättigheter som huvudsakliga faktorer i skyddet av de grundläggande rättigheterna. I byråns samtliga rapporter måste man ta fullständig hänsyn till frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män.

  Kinga Gál (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka er och mina kolleger för den hjälp och det stöd jag har fått. Liksom jag förvarnade om i min inledning är denna byrå mycket omdebatterad och väcker reaktioner. Men jag vill försäkra er alla, som svar på Martine Roures fråga, att PPE-DE-gruppen stöder mig, och detta stöd kommer om några minuter att omvandlas i röster.

Några delegationer kommer av olika anledningar att rösta mot betänkandet, i huvudsak för att man ifrågasätter byråernas roll i allmänhet, men PPE-DE-gruppen är väl medveten om behovet av att skydda de grundläggande rättigheterna.

Föredraganden har inte haft en lätt uppgift, som ni kunde höra tidigare om ni lyssnade noggrant. Men jag vill betona att det finns ett rådsbeslut från 2004 om att inrätta en byrå för grundläggande rättigheter, som ska utvidga mandatet för det befintliga europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet. Parlamentet, kommissionen och de österrikiska och finska ordförandeskapen har gjort sitt bästa för att utforma ett mandat som möjliggör ett användbart, effektivt och sakligt arbete. Detta är precis vad samhället förväntar sig av oss.

  Magda Kósáné Kovács (PSE), föredragande. – (HU) Detta kanske är ovanligt, men i min första mening vill jag tacka Kinga Gál för hennes samarbete. Det mycket ändamålsenliga och effektiva samarbete som har utvecklats mellan de två parlamentariska grupperna inom utskottet är huvudsakligen hennes verk.

I dag har det emellertid blivit uppenbart att vissa av våra kolleger anser att ett medlemskap i EU automatiskt går hand i hand med ett garantisystem för mänskliga rättigheter i medlemsstaterna. Alla håller emellertid inte med om att detta garantisystem behöver utvecklas vidare. Det finns vissa som ber om, och hoppas på, hjälp. Jag tackar de som ber om hjälp, för att de dessutom vill hjälpa sina egna länder. Vissa intar hållningen att EU:s institutioner inte borde inspektera det som sker lokalt i medlemsstaterna.

Jag är stolt över att min politiska grupp stöder båda förslagen, både mitt och Kinga Gáls förslag, i enlighet med en rad gemensamma värderingar. Jag beklagar verkligen att vissa personer förhånar detta. Jag anser att ett sådant förhånande skulle ha större framgång i Hyde Park än i Europaparlamentet.

På samma gång uppmanar jag mina kolleger att övervinna sin rädsla för byråkrati, av hänsyn till en mycket central fråga. Jag uppmanar dem också att fråga sig själva huruvida vi spenderar vartenda öre av den gemensamma budgeten på ett så fördelaktigt sätt som det som nu krävs av byrån för grundläggande rättigheter. I själva verket är vi alltid redo att samarbeta för att förbättra budgetutgifternas effektivitet.

Jag ser fram emot ert stöd för denna viktiga strävan.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (IT) Herr talman! Även jag vill återigen tacka de två föredragandena och alla de som har talat. Jag medger att det finns ett behov av att parlamentet först och främst uppvisar en stor majoritet, som de båda föredragandena hoppas på, till stöd för detta initiativ. Annars kommer våra gemensamma ansträngningar att omintetgöras. Vi har arbetat tillsammans för att ge parlamentet en stark och auktoritativ röst även utan ett formellt medbeslutandeförfarande. Låt oss undvika en splittring här i parlamentet, för det skulle kunna ge rådet intrycket av att man, när allt kommer omkring, lika gärna kan fatta beslut på egen hand. Detta är en politisk nödvändighet, inte minst för att jag har hört att vissa inflytelserika parlamentsledamöter tvivlar på byråns själva existensberättigande.

För det första måste vi klargöra de siffror som har citerats. Jag har hört det sägas att byrån kommer att kosta 150 miljoner euro. Det stämmer inte. Under 2007 kommer den aktuella institutionen att kosta 14 miljoner euro och inte 150 miljoner euro, och den kommer slutligen, under 2010, att kosta 21 miljoner euro och inte 150 miljoner euro. Denna byrå, som är en naturlig efterträdare till övervakningscentrumet i Wien och som har 40 anställda, kommer att ha 50 tjänstemän 2007, en ökning med bara 10 anställda. 50 tjänstemän motsvarar personalen inom en liten europeisk kommun med 10 000 eller 15 000 invånare. Anser vi verkligen att det inte är värt priset att ha 50 personer som arbetar med att upprätthålla en hög nivå av vaksamhet när det gäller mänskliga rättigheter i Europa? Jag anser att det är värt det.

Varför behöver vi en byrå? Vi behöver en byrå för att kunna göra en oberoende utvärdering, vilket är just det som flera ledamöter har påpekat. Jag har hört någon fråga: ”Men vad har kommissionen med detta att göra?” Kommissionen kommer att arbeta mycket bättre om den har möjlighet att använda sig av en byrå som på egen hand kan tillhandahålla sådant material som kommissionen sedan kan använda för att genomföra utvärderingar och utarbeta ståndpunkter. Jag vill försäkra Reinhard Rack om att vi även fortsättningsvis avser att utföra våra uppgifter. På det här området handlar det inte om byråkratiska uppgifter, utan snarare om politiskt stöd till parlamentets och rådets arbete. Därför behöver vi en oberoende byrå som kan tillhandahålla oss material, som vi i vår tur kan använda för att utarbeta förslag. Det är uppenbart att kommissionens arbete inte kommer att minska, utan snarare förstärkas och öka.

Vilken är Europarådets funktion? Europarådet kommer att fortsätta att utföra sitt eget arbete. Jag kan bekräfta att vi inte vill ha någon överlappning, och även inom denna sektor gäller fördragens bestämmelser. Byrån kommer att ansvara för övervakningen av att de grundläggande rättigheterna respekteras på grundval av gemenskapslagstiftningen, medan Europarådet däremot – som ni väl känner till – inte har behörighet på området för mänskliga rättigheter enligt gemenskapslagstiftningen. Följaktligen kommer de två institutionernas verksamhetsområden att vara fullkomligt åtskilda, och detta är ett krav som vi avser att garantera.

Jag försvarar byrån för grundläggande rättigheter just därför att jag inte anser att den bör användas för att peka ut den ena eller den andra medlemsstaten, eller fungera som ett redskap för politisk strid eller maktkamp. Det skulle vara ett misstag, och jag håller med dem som hävdar att utformandet av politiska ståndpunkter inte kan överlåtas på tjänstemän. Den uppgiften kommer även i fortsättningen att ligga hos kommissionen. Vi hoppas på en byrå som kan hjälpa till att öka öppenheten och insynen i EU när det gäller förfaranden för att garantera grundläggande rättigheter.

Om jag har berört politiska grupper eller den dömande makten i EU är det för att jag anser att även de torde vilja ha – och det är jag säker på att de vill – öppenhet och insyn i skyddet av de grundläggande rättigheterna inom deras respektive verksamhetsområde. Det skulle i själva verket vara mycket bättre för polisens och domstolarnas maktbefogenheter om de garanterades fullständig öppenhet och insyn när det gäller förfarandena för att genomföra sin brottsförebyggande verksamhet. Detta är ett initiativ som är anpassat för att hjälpa dem snarare än att hindra dem. Syftet med byrån för grundläggande rättigheter är verkligen inte att lägga hinder i vägen för dessa myndigheter.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.00.

(Sammanträdet avbröts kl. 10.40 och återupptogs kl. 11.00.)

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Gábor Harangozó (PSE). – (EN) Europeiska unionen har alltid framställt skyddet och främjandet av grundläggande rättigheter som ett av sina viktigaste politiska mål. Upprättandet av en byrå som ska skydda och främja dessa rättigheter är i detta avseende ett viktigt verktyg för att uppnå detta mål inom ramen för den nyligen antagna handlingsplanen ”Haagprogrammet”. Upprättandet av denna byrå är därför ett mycket praktiskt steg, eftersom det är ett nytt initiativ varigenom insamling och analys av uppgifter kommer att tillåtas på EU-nivå via ett helt oberoende kunskapscenter.

Förslag från kommissionen har rättmätigt gett upphov till en omfattande debatt om räckvidden för en sådan byrås behörighetsområden. Genom att utvidga mandatet för Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet bör vi säkerställa å ena sidan att fokus på rasism och främlingsfientlighet även i fortsättningen är en viktig karaktär hos byrån och, å andra sidan, att byråns oberoende upprätthålls, inte bara vad gäller EU:s institutioner utan också vad gäller medlemsstaterna. Trots dessa angelägenheter är jag optimistisk i fråga om att Europaparlamentet under omröstningen i stort kommer att välkomna den text som föredraganden har föreslagit.

  Katalin Lévai (PSE). – (HU) Det skulle vara svårt att överskatta värdet av att byrån för grundläggande rättigheter inrättas. Det är i själva verket en milstolpe i den viktiga kampen för att försvara de mänskliga rättigheterna i Europa. Samtidigt måste vi genast konstatera att byrån bara kan uppfylla sin roll om den utrustas med verklig kompetens och med de redskap som krävs för att fungera effektivt. I annat fall kommer den att försvagas till att bli ett egennyttigt pappersbruk, utan förmåga till verkligt inflytande.

Därför är det nödvändigt att inrätta en oberoende organisation med verkliga och vittgående rättsliga befogenheter som effektivt kan ingripa i fall som rör brott mot de mänskliga rättigheterna.

Vi måste lägga särskild tonvikt på att bekämpa EU:s mörka demoner: dvs. den rasism, främlingsfientlighet och antisemitism som då och då dyker upp, samt de illdåd och den diskriminering – särskilt när det gäller vissa nya och nyligen anslutna stater i Central- och Östeuropa – som romer och andra etniska eller nationella minoriteter får utstå. Under den senaste tiden har vi tyvärr bevittnat flera exempel på sådana incidenter som skadar Europas själ. Byrån måste följaktligen fästa särskild uppmärksamhet vid dessa frågor.

Av mina argument för en byrå med omfattande befogenheter kan man direkt dra slutsatsen att dess behörighet oundvikligen måste utvidgas till att omfatta frågan om rättsligt och polisiärt samarbete, däribland ärenden som gäller invandring och terrorism, samt bekämpningen av människohandel, brott mot barn, narkotika och vapenhandel, korruption och bedrägerier. Jag skulle givetvis förorda att dess behörighet utvidgades till att även omfatta en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Jag välkomnar Europaparlamentets fördjupade deltagande i byråns arbete, eftersom jag anser att unionens enda direkt valda organ är en av förvaltarna av de mänskliga rättigheterna.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman