Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 23 oktober 2006 - Strasbourg

21. Gemenskapens räddningstjänstmekanism (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Dimitrios Papadimoulis för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om förslaget till rådets beslut om gemenskapens räddningstjänstmekanism (omarbetning) (KOM(2006)0029 C6-0076/2006 2006/0009(CNS)) (A6-0286/2006).

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EL) Herr talman! Jag vill först och främst tacka Europaparlamentet, och särskilt utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och föredraganden Dimitrios Papadimoulis för ett utmärkt betänkande.

I kommissionens förslag om att omarbeta 2001 års rådsbeslut om att inrätta en räddningstjänstmekanism för gemenskapen tar man hänsyn till kravet från både Europaparlamentet och rådet på att resurserna behöver stärkas inom räddningstjänsten i EU. Målet är att förstärka mekanismen på grundval av erfarenheterna från tidigare nödsituationer. Detta ger en grund för att vidareutveckla samarbetet på räddningstjänstområdet genom att förbättra och förstärka det befintliga projektet på detta område och genom skapande av nya aktiviteter.

Vi måste särskilt uppmärksamma två nyheter som vi föreslår: bidrag till kostnader för att hyra utrustning och för att hyra transportresurser. Vi ställs ofta inför situationer där hjälp finns tillgänglig men där det saknas lämpliga möjligheter att få fram den till katastrofplatsen. Resultatet blir att hjälpen antingen kommer fram sent eller inte alls. Vid nödsituationer som berör flera EU-länder samtidigt, till exempel skogsbränder på sommaren, översvämningar på våren och eventuella samtidiga terroristhot över hela Europa, kan det bli svårt för medlemsstaterna att ge hjälp åt andra medlemsstater, beroende på deras egna behov. Det var därför kommissionen föreslog att man skulle skapa ett skyddsnät på gemenskapsnivå, så att vi får möjlighet att hyra nödvändiga transport- och utrustningsresurser. Kommissionen vet naturligtvis att Europaparlamentet förstår vikten av den hjälp som kommer att möjliggöras genom dessa reformer, och tackar för det stöd som det redan har givit för den föreslagna nya finansieringsmekanismen.

Som det betonas i Michel Barniers rapport kommer resultatet av det stärkta samarbetet på räddningstjänstområdet bli att skyddet förbättras, både för EU-medborgarna och för medborgare i tredjeländer. Det kommer att göra det möjligt för gemenskapen som helhet att ge mer samordnad, effektiv och snabb hjälp till länder som drabbas av stora katastrofer.

Jag vill påminna er om att förslaget om att hyra transport- och utrustningsresurser ingick i det förslag om en ny finansieringsmekanism som parlamentet yttrade sig om tidigare under året. De förhandlingar som följde i rådet blev mycket hårda. Det är därför vi uppmanar alla ledamöter i Europaparlamentet som vill arbeta för detta förslag att göra vad de kan på nationell nivå för att stödja det, annars kommer vi inte att kunna uppnå det förbättrade samarbete på räddningstjänstområdet som parlamentet efterlyst.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), föredragande. – (EL) Herr talman! På senare år har vi upplevt en tsunami, orkanen Katrina och jordbävningar i Pakistan och Indonesien med höga dödstal, och i Europeiska unionens medlemsstater många stora översvämningar och stormar, skogsbränder, katastrofer till sjöss och industriolyckor. Konsekvenserna av dessa tragiska händelser är enorma, inte bara när det gäller människoliv utan också för ekonomin. Det är därför EU-medborgarna med rätta efterlyser ett effektivare sätt att hantera dessa katastrofer.

Att förbättra EU:s förmåga att hantera katastrofsituationer är en prioriterad fråga för Europaparlamentet. Det är därför vi i dag debatterar olika sätt att förbättra gemenskapens räddningstjänstmekanism.

Under utarbetandet av det utskottsbetänkande vi debatterar undersöktes flera olika alternativ till förslag. Ett av dem omarbetades och valdes av kommissionen, och det är det minst ambitiösa valet eftersom det innehåller ett begränsat antal förbättringar av det rådsbeslut som styr räddningstjänstmekanismen. Kan kommissionen därför berätta för mig hur man kom fram till detta val, det minst ambitiösa valet, trots Europeiska rådets upprepade uttalanden och Europaparlamentets resolutioner om en mer utvecklad räddningstjänstmekanism?

De största svagheterna i det omarbetade förslag som lagts fram av kommissionen gäller för det första transporter av räddningsstyrkor och utrustning. I dag har varje medlemsstat ansvaret för att organisera transporten av sin egen räddningstjänsthjälp. Men denna brist gör EU:s hjälpinsatser mindre effektiva. Bara under 2005 kunde medlemsstater vid fem nödsituationer inte skicka experter och utrustning därför att de inte hade möjlighet att transportera biståndet dit det behövdes. Jag anser att kommissionen måste göra mer för att åtgärda detta problem.

Den andra bristen gäller inrättandet av en europeisk snabbinsatsstyrka. I dag gör medlemsstaterna insatser inom ramen för gemenskapens räddningstjänst på frivillig grund. Detta är inkonsekvent i förhållande till den europeiska snabbinsatsstyrka som krävts av Europaparlamentet. I sitt meddelande av den 25 april föreslog kommissionen att man skulle inrätta särskilda beredskapsenheter som kunde mobiliseras på begäran av en behörig EU-myndighet. Min fråga till er är: Varför tog inte kommissionen med sitt eget förslag i den omarbetade versionen?

Det tredje problemet berör förvarningssystemet. Kommissionens förmåga att reagera vid naturkatastrofer har också att göra med vilka varningssystem som finns. I den omarbetade versionen anges det att övervaknings- och informationscentrumet i Bryssel ska vara kopplat till de system som finns i medlemsstaterna och hos internationella organisationer. Det är bra, men det är inte tillräckligt, för direkt efter den tsunami som orsakades av jordbävningen fick regeringarna information, men inte medborgarna. Därför måste en lämplig rättslig grund utarbetas inom ramen för rådets beslut, så att förvarningssystem kan utvecklas inom ramen för mekanismen.

Den fjärde bristen gäller samordningen av åtgärder i tredjeländer. På detta område återstår också mycket att göra, för bristen på samordning är påfallande. Vissa medlemsstater arbetar konstant via gemenskapsmekanismen, andra medlemsstater föredrar att samarbeta med FN, vissa medlemsstater arbetar på båda sätten och andra medlemsstater samarbetar inte med någon. Denna splittring och brist på samordning står i stark kontrast till Europeiska rådets ambitiösa uttalanden.

Som föredragande lade jag, tillsammans med skuggföredragandena från alla politiska grupper, fram ändringsförslag som antogs nästan enhälligt av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Dessa gäller i korthet information till medborgarna, integrering av räddningstjänstinsatser i utbildningsprogram och marknadsföringskampanjer, skydd och förvaltning av mark, för att det ska gå att stärka det förebyggande arbetet, definitioner av termer på grundval av den internationellt överenskomna terminologin, integrering av folkhälsofrågor samt användning av militära medel som en sekundär och frivillig åtgärd.

Till sist vill jag nämna Barnier-rapporten om inrättandet av en europeisk hjälpinsatsstyrka. I januari 2006 bad kommissionsordföranden och rådsordföranden Michel Barnier att utreda EU:s roll i krishantering. Rapporten är mycket detaljerad och innehåller intressanta förslag. Dessvärre var kommissionens och rådets enda reaktion att välkomna rapporten som ett viktigt bidrag utan att göra någonting med den. Jag skulle vilja att kommissionsledamoten talade om för mig hur kommissionen tänker använda Barnier-rapporten.

Priset för en bristande samordning och effektivitet i krishanteringen på EU-nivå är mycket högt, och därför måste vi arbeta effektivare och mer samordnat.

  Antonios Trakatellis, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman! Det rådsbeslut som fattas, med våra godkända ändringsförslag, är resultatet av omfattande förberedelser och av senare års erfarenheter av att hantera naturkatastrofer och katastrofer som har orsakats av människor, katastrofer som utöver den enorma inverkan på alla aspekter av medborgarnas liv avslöjade uppenbara brister i förmågan att vidta åtgärder på nationell nivå och därmed visade på behovet av ett ökat gemenskapsstöd.

Vårt uppdrag i dag är därför att stärka och utrusta gemenskapen så att den kan tillgodose medborgarnas behov av effektiva insatser i form av förebyggande arbete för och snabba åtgärder vid naturkatastrofer och katastrofer som har orsakats av människor. Detta är därför ett uttryck för den verkliga solidaritet som eftersträvas mellan medlemsstaterna, och som ytterligare kommer att stärka känslan av delaktighet i en gemenskap och därmed ytterligare kommer att stärka det europeiska samvetet. När det gäller ändringarna av det ursprungliga förslaget bör följande påpekas:

Ett effektivt förvarningssystem bygger på följande fyra delar: fastställande och bedömning av risker, kontinuerlig övervakning och fastställande av uppstådda risker, mekanism för varning och information och slutligen beredskap – möjlighet att reagera samt bistånd.

Liksom föredraganden vill jag betona att våra ändringsförslag rör frågor som varningssystemet, beredskapsenheter från de deltagande staterna, riktlinjer för åtgärder och information till medborgarna, lämpliga metoder för att hantera nödsituationer och slutligen ömsesidigt konsulärt bistånd för att inrätta kontaktpunkter mellan medlemsstaterna.

Jag skulle också vilja säga – och jag anser att detta bör godtas – är att vi särskilt måste uppmärksamma folkhälsosektorn, eftersom katastrofer vanligen åtföljs av faror för folkhälsan, antingen beroende på brist på mat eller vatten eller på epidemier, och alltså bör denna komponent också inkluderas i förslaget.

Slutligen vill jag påpeka, vilket även föredraganden sa, att Barnier-rapporten är utmärkt och bör beaktas, för vad tjänade allt detta utmärkta arbete annars till? Jag anser att vi även med hjälp av dagens betänkande kommer att kunna skapa en effektiv mekanism.

Som avslutning vill jag tacka föredraganden för hans storartade arbete. Jag gratulerar er, Dimitrios Papadimoulis.

  Edite Estrela, för PSE-gruppen. – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka Dimitrios Papadimoulis för hans betänkande och kommissionen för dess initiativ. EU har olika rättsliga mekanismer till sitt förfogande för att förebygga och hantera naturkatastrofer. Denna fråga har behandlats i ett antal resolutioner från parlamentet.

Jag utarbetade själv ett betänkande om den europeiska strategin för att hantera naturkatastrofer för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet där jag påtalade gemenskapens behov av snabbare och effektivare sätt att hantera allvarliga nödlägen. På grundval av senare års erfarenheter från skogsbränderna i södra Europa och översvämningarna i Centraleuropa har det blivit en prioriterad fråga att inrätta system för att upptäcka och varna för katastrofer för att skydda medborgarna och deras egendom mot naturkatastrofer som jordbävningar och flodvågor.

Trots att ansvaret för att hantera naturkatastrofer främst ligger hos det land som drabbas och gemenskapen har en stödjande roll, saknades det resurser och befogenheter inom gemenskapens räddningstjänstmekanism som inrättades 2001. Den räckte med andra ord inte till för de behov som fanns.

Detta omarbetade och förbättrade förslag förtjänar beröm. Det kommer att leda till bättre samordning och snabbare hjälp till de människor som drabbats. Mer behöver dock göras, och modellen behöver finslipas, inte bara mot bakgrund av Barnier-rapporten, utan också mot bakgrund av ändringsförslagen från miljöutskottet, där jag särskilt vill nämna följande: Samarbetet på räddningstjänstområdet bör vara baserat på ett europeiskt strategiskt samordningscentrum med ansvar för att samla in och sprida information om nödsituationer och för att tillhandahålla ytterligare, snabbt mobiliserbara resurser för hantering av naturkatastrofer, samhället bör involveras i det förebyggande arbetet och i åtgärderna, och för detta kommer det att behövas utbildning och information, och man bör investera mer i utbildningen av insatsgrupperna.

  Alfonso Andria, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Dimitrios Papadimoulis till hans utmärkta arbete. I hans betänkande omsätts det som redan har fastställts i betänkandet om solidaritetsfonden, som ger den rättsliga och ekonomiska grunden för åtgärder på räddningstjänstområdet, i praktiken.

Europeiska unionen har nu ekonomiska resurser och nya kunskaper baserade på erfarenheten från den räddningstjänstmekanism för gemenskapen som inrättades 2001, och detta kommer att göra det möjligt för oss att se till att instrumentet blir mer användbart och effektivt. Det är sant att de omedelbara insatserna vid katastrofer först och främst måste göras på lokal nivå, genom förebyggande arbete och återuppbyggande, men det är också sant att det finns ett behov av krishanteringsåtgärder, som kan och bör samordnas på EU-nivå om vi vill uppnå betydande stordriftsfördelar och framför allt större effektivitet.

Dessutom skulle det vara önskvärt, när omfattningen av en katastrof är för stor för att kunna hanteras lokalt eller ens nationellt, att snabbt kunna ge ytterligare bistånd från andra länder, med hjälp av den kompetens och de resurser som finns tillgängliga där. Vi bör hålla i minnet att större katastrofer ofta har gränsöverskridande återverkningar, och inverkar på grannländernas territorier.

Vidare instämmer jag med föredraganden angående vikten av lämplig och korrekt planering av markanvändning, förebyggande arbete och katastrofhantering för att minska riskerna. Det finns ett behov av att stärka det europeiska räddningstjänstsystemet, för att det ska vara möjligt att hantera nödlägen på ett samordnat sätt och bidra till ett EU som kan ge sina medborgare trygghet och säkerhet. Jag anser att vi måste lära oss att infria dessa berättigade förväntningar.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi lär oss alla av historien och av våra egna erfarenheter, och jag anser att vi gör detta när det gäller katastrofförebyggande. De dokument som ni har lagt fram och Dimitrios Papadimoulis enastående betänkande är vårt försök att omsätta dessa erfarenheter i praktiken.

Det finns tre aspekter som behöver övervägas: Den första är de förebyggande åtgärderna, den andra är åtgärderna i krissituationer och den tredje är efterarbetet. Europeiska unionen kan visserligen åstadkomma mycket i form av förebyggande åtgärder, men det är ett beklagligt faktum att katastrofer inträffar i många olika regioner och av många olika orsaker, så det är av största vikt att vi lär av varandra inom EU. Det är i detta avseende som EU har en särskild uppgift.

Vid insatser i en krissituation måste gemenskapen ta på sig sin särskilda roll som samordnare. Medlemsstaterna får inte fritas från sitt ansvar; förebyggandet av katastrofer är och förblir ett nationellt ansvar, och därför är jag mycket kritisk till att EU för närvarande köper in utrustning, vilket kan sägas vara ett försök till dubbelarbete, och definitivt inte är något positivt. Det är viktigt att undvika dubbelarbete, och vi bör inrikta oss på bra samordning av de resurser som finns i medlemsstaterna för att göra detta.

Nästa steg är att hantera effekterna, och ett krishanteringsinstrument – i form av solidaritetsfonden – har redan inrättats av EU för att detta ska bli möjligt. Även när det gäller detta bör vi överväga hur vi ska kunna utnyttja instrumentet mer effektivt, kanske genom en ändring av grundavgifterna och genom att endast använda det för att hantera kriser som berör EU som helhet.

  Evangelia Tzampazi (PSE). – (EL) Herr talman! Skyddet för Europas medborgare mot olyckor och naturkatastrofer är direkt kopplat till deras ekonomiska och sociala säkerhet. På senare år har det skett en enorm ökning av antalet naturkatastrofer, vilket har lett till en lika enorm ökning av antalet förfrågningar om bistånd från räddningstjänstmekanismen från medlemsstaternas regeringar.

Räddningstjänsten är ett komplicerat system som består av förebyggande, insatser och slutligen återställande. Enligt min mening utgör Dimitrios Papadimoulis utmärkta betänkande om den föreslagna omarbetningen en förbättring av rådets förslag som stärker gemenskapens stöd- och tilläggsåtgärder när dessa behövs.

Jag anser dock fortfarande att det finns ett behov av information till de berörda parterna, och jag anser att det behövs mer information till allmänheten, särskilt i riskområden, för att det förebyggande arbetet ska kunna förbättras och beredskapen ska kunna höjas i de berörda områdena.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EL) Herr talman! Jag vill tacka alla talare för deras utmärkta kommentarer. Innan jag säger något om ändringsförslagen vill jag svara på frågan om Barnier-rapporten och säga att kommissionen redan har börjat arbeta med många av de frågor som tas upp i denna rapport, varav den viktigaste naturligtvis är utvecklingen av moduler för biståndsinsatser inom räddningstjänsten. Vi har haft möten med specialister från medlemsstaterna för att komma fram till vilka moduler som ska finnas tillgängliga i varje enskilt fall samt villkoren för varje modul.

Ett ytterligare arbetsområde gäller övningar, och trots att inget sägs om inrättandet av ett europeiskt institut i enlighet med Barnier-rapporten föreslår vi att ett nätverk av centra ska inrättas som en utbyggnad av det befintliga övningsprogrammet.

Vi håller också med om att övervaknings- och informationscentrumet ska förstärkas. Vi har redan begärt att centrumet ska få fler anställda. Vi har också bett medlemsstaterna att ge oss möjlighet att anlita vissa specialister nästa år vid övervaknings- och informationscentrumet.

Slutligen har kommissionen två lagstiftningsförslag, ett om finansieringssätten och ett om omarbetningen av 2001 års beslut, som kommer att ge oss möjlighet att arbeta inom en annan sektor, transportsektorn, som jag talade om innan.

När det så gäller ändringsförslagen har Europaparlamentet lagt fram en rad viktiga ändringsförslag med syftet att stärka räddningstjänsten på EU-nivå. Ändringsförslagen gäller behovet av att garantera snabba transporter av bistånd, vikten av varningssystem, samordningen av moduler för biståndsinsatser inom räddningstjänsten och den funktion som mekanismen kan fylla för att bistå EU-medborgarna.

Kommissionen kan godta de flesta av ändringsförslagen. Det finns dock vissa som leder till problem och som inte kan godtas med den nuvarande ordalydelsen. Jag avser de ändringsförslag som handlar om förebyggande åtgärder, folkhälsa och avsiktliga föroreningar till havs.

När det gäller de förebyggande åtgärderna vill kommissionen betona att förslaget om finansieringssätten för räddningstjänsten kommer att omfatta åtgärderna inom denna sektor. Gemenskapens räddningstjänstmekanism är utformad för att endast omfatta åtgärder på beredskaps- och insatsområdet. Kommissionen håller ändå med Europaparlamentet om att de förebyggande åtgärderna är viktiga och har lovat att främja sådana inom ett lämpligt ramverk.

När det gäller inkluderingen av folkhälsofrågor är kommissionen medveten om att åtgärder inom räddningstjänsten mycket ofta har som syfte att skydda folkhälsan. Den räddningstjänstmekanism som har inrättats på EU-nivå ingår dock inte i folkhälsopolitiken, som omfattas av andra befintliga gemenskapsmekanismer, till exempel gemenskapens handlingsprogram för hälsosektorn.

I fråga om avsiktliga föroreningar till havs stöder kommissionen fullständigt förslaget om att räddningstjänstmekanismen måste kunna aktiveras vid omfattande oavsiktlig eller avsiktlig förorening av havet. Denna möjlighet ingår i kommissionens förslag om att utvidga tillämpningsområdet så att det även omfattar katastrofer som har orsakats av människor. Termen ”avsiktlig” förorening till havs avser dock vanligen utsläpp av små mängder olja från fartyg, och kommissionen vill undvika att förordningen kan tolkas som att den omfattar sådana små utsläpp. Det skulle vara praktiskt omöjligt för kommissionen att använda mekanismen – och som jag sa innan har den inte heller personalresurserna för detta – och detta slags mindre utsläpp bör hanteras med de resurser som varje enskilt land har. Detta är skälet till att de ändringsförslag som berör denna fråga inte har godtagits.

Slutligen vill kommissionen påpeka att ett antal ändringsförslag gäller olika aspekter av gällande lagstiftning. Kommissionen instämmer i andemeningen i vissa av dessa ändringsförslag. Det interinstitutionella avtalet om tillämpningen av omarbetningsförfarandet tillåter dock inte att kommissionen godtar dem, om de inte är av avgörande betydelse för tillämpningen av de nya bestämmelser som ingår i förslaget eller härrör direkt från de nya bestämmelserna. Kommissionen kommer dock att ha dessa frågor i åtanke under utarbetandet av vår politik på detta område.

Detta är de huvudsakliga punkter där kommissionens ståndpunkt skiljer sig från ståndpunkterna i parlamentets betänkande. Men jag vill betona att dessa åsiktsskillnader inte överskuggar våra gemensamma mål. Vi ställer oss helt bakom Europaparlamentets ambition att utveckla en mycket stark kapacitet för räddningstjänstinsatser, både inom och utanför EU, och vi tackar er för ert stöd. Jag kommer att överlämna en fullständig förteckning med kommissionens ståndpunkter om ändringsförslagen till Europaparlamentets sekretariat. Jag vill återigen gratulera föredraganden Dimitrios Papadimoulis till hans utmärkta arbete.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på tisdag klockan 12.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Hélène Goudin (IND/DEM) – EU-parlamentet behandlar nu ett förslag till omarbetning av mekanismen för räddningstjänst, som inrättades 2001. Det råder inga tvivel om att katastrofer leder till stora påfrestningar för de drabbade parterna. En samordnad europeisk räddningstjänst är dock inte lösningen på problemet, i synnerhet inte som detta förslag ser ut.

Räddningstjänsterna i respektive medlemsstat finansieras genom skattemedel. Det är upp till varje stat att välja hur skatteintäkterna från medborgarna skall fördelas. Detta förslag kan medföra en risk för att vissa medlemsstater väljer att lägga ett minimum av resurser på nationell räddningstjänst, eftersom man förlitar sig på att andra EU-länder skall bidra när en katastrof inträffar. Denna ”free riding”-problematik är mycket allvarlig och orättvis mot medborgarna i de länder som väljer att ha en stark räddningstjänst. När det gäller internationella insatser bör dessa koordineras genom OCHA och finansieras av medlemsstaterna och inte av EU.

I kommissionens dokument talas det även om snabbinsatsstyrkor och att medlemsstaterna skall meddela vilka resurser som finns tillgängliga, inklusive militära resurser och militär kapacitet, i de fall då ett drabbat land begär den typen av stöd. Junilistan motsätter sig bestämt detta. Ett lands militära resurser är en nationell fråga och det är upp till varje medlemsstat att avgöra huruvida dessa skall mobiliseras eller inte.