Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 24 oktober 2006 - Strasbourg

4. Minneshögtid till minne av det ungerska upproret 1956

  Talmannen. Mina damer och herrar! Jag skulle nu vilja göra ett uttalande om den ungerska revolutionen i oktober 1956, och jag ska göra det stående.

För ett halvt sekel sedan gjorde det ungerska folket uppror mot den kommunistiska diktaturen och mot en utländsk makts ockupation.

Den 23 oktober 1956 gick de ungerska studenterna ut på Budapests gator för att protestera mot den kommunistiska regeringen, och snart anslöt sig medborgare från alla yrkes- och samhällsgrupper till dem.

Jag måste tala om för er att detta är mitt första politiska barndomsminne. Vid den tidpunkten var nyhetssändningarna i mitt land fyllda av rapporter om det ungerska folkets motstånd. Jag minns hur vår skollärare visade oss var händelserna utspelade sig på en karta, jag minns rösterna på radion och fotografier i tidningarna av brända stridsvagnar av modell T-34 i Budapests stadskärna. För första gången väcktes begreppet frihetskamp till liv inom mig.

I två veckor fanns det hopp. Sedan stängdes radioapparaterna av och det blev helt tyst, och bakom denna tystnad dödades tusentals människor och hundratals personer landsförvisades. De som gjorde uppror i Budapest hoppades ett slag på att den fria västvärlden skulle komma till deras undsättning. Det gjorde den inte. En kort tid föranleddes de att tro att den skulle komma.

Vi såg på som maktlösa åskådare medan tusentals ungerska män, kvinnor och barn flydde sitt land och sökte sin tillflykt i väst. Det var en obeskrivlig tragedi för det ungerska folket, men det var också den första sprickan i det sovjetiska systemets rustning – en spricka som skulle växa och som skulle leda fram till Berlinmurens fall – och det var utan tvivel ett viktigt ögonblick i detta lands historia.

Omkring denna tidpunkt, i slutet av juni, blev upproret i Poznan i Polen, med arbetarna från Cigielskifabriken som begärde ”bröd och frihet”, ett annat betydande ögonblick i denna omstörtning. Dessa händelser hörde obestridligen ihop. Under den ceremoni som anordnades i år för att hylla händelserna i Poznan 1956 sa faktiskt den ungerske presidenten, Laszlo Sólyom, att ”Poznan och Ungern reste sig tillsammans mot den sovjetiska ockupationen. Den 24 oktober 1956 intog ungrarna gatorna, bärandes på plakat där det stod ’Poznan – Warszawa – Budapest’”.

Det blev en inspirationskälla för det som skedde senare, även om det dröjde lång tid. Det dröjde lång tid, tills våren nådde Prag 1968. Det dröjde länge, fram till strejkerna i Polen 1970, som ledde till att fackföreningsrörelsen Solidarnosc [Solidaritet] tio år senare erkändes, vilket blev den hacka som rev ned muren.

Historien upprepade sig 1989. Ungern och Polen tog det första steget mot kontinentens återförening, och jag anser att det kan vara lämpligt att citera vad Albert Camus sa 1957, vid den ungerska revolutionens första årsdag.

Camus sa: ”Ett besegrat Ungern i kedjor har gjort mer för frihet och rättvisa än något annat europeiskt folk har gjort på tjugo år […]. I Europas rådande isolering finns det bara ett sätt att vara Ungern trogen, och det är att aldrig förråda det som de ungerska hjältarna dog för, varken bland oss själva eller någon annanstans, och aldrig överse med det som dödande dem, inte ens indirekt. Det skulle verkligen vara svårt för oss att bli värdiga sådana uppoffringar. Vi kan dock försöka att vara det, genom att till slut förena Europa, genom att glömma våra strider, genom att rätta till vår egna fel, genom att öka våra ansträngningar och vår solidaritet.”

Ett återförenat Europa står i dag redo för att ytterligare utvecklas och för att ytterligare sprida den europeiska andan, och därmed bidra till att skapa en värld där våra handlingar vägleds av principerna frihet, solidaritet och utveckling.

Det är vi skyldiga dem som dog för sin tro på ett fritt Europa.

(Applåder)

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dag hedrar vi minnet av det ungerska folkets uppror för 50 år sedan, då människor i desperation reste sig mot en totalitär diktatur. I dag hedrar vi händelserna under hösten 1956, för det som de gjorde, gjorde de för oss alla. De vördade med stolthet idén om frihet, rättvisa och demokrati. De stod upp för mänsklig värdighet och fyllde begreppet med förnyad kraft, och de fortsatte att visa upp denna värdighet trots att de krossades av stridsvagnar. De gick i landsflykt för allas vår skull, led för oss alla, och vi ska alla bära dem med oss i minnet under åren och årtiondena.

Hjältarna från den ungerska revolutionen är hjältar för oss alla. De är hjältar för Europa. Vi hedrar dem i dag, för vi står i skuld till deras arv. Vi betygar vår vördnad för deras bedrifter, eftersom vi – särskilt här i Europaparlamentet – är bundna till varandra genom löftet om att frihet och mänsklig värdighet i Europa aldrig må utmanas på detta sätt igen. Deras liv står framför oss som en relief som visar de häpnadsväckande höjdpunkter som mänskligheten kan nå när vi tvingas försvara Europas värderingar och heder. Vi bugar oss för dem.

Det som inleddes med den första massdemonstrationen i Budapest den 23 oktober 1956, och tog slut när sovjetiska trupper sändes in den 4 november, var en frihetsrevolution. Deltagarna i det ungerska upproret talade helt riktigt om revolution, eller om forradalom. Kommunisterna å andra sedan, som hade makten vid den tidpunkten, anklagade dem – felaktigt – för att ha satt i gång en kontrarevolution, eller ellenforradalom. Skillnaden är inte bara ett litet prefix i ett ungerskt ord. Skillnaden är enorm. Det är skillnaden mellan frihet och träldom.

Ungerns folk agerade för våra europeiska värderingar, eftersom den frihet som hjältarna i det ungerska upproret 1956 kämpade och dog för utgör en del av den europeiska identiteten. Våra mål är samma mål som dessa människor i Ungern hade då. Det finns inget som bättre belyser kraften i dessa händelser än att vi i dag hedrar det ungerska upproret 1956, och att vi har fritt valda ungerska parlamentsledamöter med oss här i kammaren. För mig kommer detta alltid att vara min generations mirakel. Ungerns frihet har blivit Europas frihet, och Europas frihet förblir garant för Ungerns frihet.

Tillåt mig bara att uttrycka min stora uppskattning, mot bakgrund av dagens händelser i Budapest och i Ungern, till de ungerska ledamöterna i kammaren, oavsett vilken grupp de tillhör, för att de har gjort det möjligt för oss att komma överens om en gemensam text, en gemensam resolution. Detta visar att vi delar gemensamma principer som binder oss samman, oavsett oenigheterna i vardagspolitiken.

Jag ber att ingen sida agerar på ett oproportionerligt sätt under meningsutbytet i Budapest, att demonstranterna inte möter ett oproportionerligt gensvar, eftersom vi är sammanbundna av gemensamma värderingar, nämligen frihetens värderingar, som också förbinder oss till 1956, liksom de förbinder oss i modern tid, 2006. Låt oss alltid, i varje meningsskiljaktighet, sätta dessa gemensamma värderingar i centrum.

(Applåder)

  Martin Schulz , för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns ett samband mellan den årsdag som vi hedrar i dag, det vill säga årsdagen av det ungerska upproret mot de sovjetiska förtryckarna, och den årsdag som vi kommer att fira nästa vår, 50-årsdagen av undertecknandet av Romfördragen.

Dessa två händelser ägde rum inom en kort tidsperiod, och båda motiverades av samma anda. Romfördragen karakteriserades av frihetsanda och ett förenande av människor i frihet. Detta var exakt den anda som ledde till upproret i Ungern. Det ungerska folket ville komma ur ett system som hade tvingats på dem. De ville ha sin egen suveränitet som ett fritt folk. De var tvungna att bekämpa detta system och slåss mot en makt som ville ta ifrån dem denna rättighet.

Femtio år senare hedrar vi de män och kvinnor som strävade efter den rätt som vi, Europeiska unionen, i dag garanterar varje medborgare, nämligen rätten att kunna leva i frihet och självbestämmande inom det demokratiska världssamfundet. Dessa män och kvinnor, som tvingades att strida mot sina förtryckare för denna rätt, är sanna hjältar i den europeiska historien. De hade inga vapen, de kunde inte stå emot en armé och de mötte stridsvagnar med sina bara händer och deras bröst slets upp – vi har alla sett bilderna.

Det mod som dessa män och kvinnor visade upp är värt vår beundran. Detta mod och det ställningstagande som återfanns inte bara i Ungern utan också i Polen och tolv år senare i Tjeckoslovakien, som både den föregående talaren och ni, herr talman, har talat om, detta mod är också, enligt min mening, en del av Europas arv. Det visar att på denna kontinent har män och kvinnor alltid varit beredda att ge sina liv för frihet. Modet hos dessa män och kvinnor finns där uppe med det bästa som Ungern har att erbjuda EU. Det finns också där uppe med det bästa av det som vi som européer måste bevara.

Jag anser att murens fall som senare följde, det faktum att det var möjligt att riva ned muren, att övervinna järnridån, växte ur det mod som vi såg under dessa dagar, som vi i dag hedrar. En sak står helt klar, och det är att hur bittert ett förtryck än är i ett visst fall, hur smärtfull en diktatur än må vara, varar det inte för alltid. Inget förtryck kan hålla nere ett folks längtan efter frihet, mänsklighetens längtan efter frihet, i längden. Varje diktatur i mänsklighetens historia har hittills fallit vid en viss tidpunkt. Precis som detta kommunistiska förtryck föll Stalins diktatur, och på samma sätt kommer övriga diktaturer i världen att falla. Detta innebär att modet hos dessa män och kvinnor i Ungern för femtio år sedan är samma mod som vi ser hos män och kvinnor i andra delar av världen som i dag bekämpar ett förtryck i sin egen tillvaro. Detta är en pågående kamp; det är inte över.

Genom att hedra dessa händelser på 50-årsdagen hedrar vi också det faktum att Ungerns folk har lyckats: de har fått demokrati och frihet i sitt land, de har förvandlat den gärning som tvingade in dem i östblocket till en frihetsgärning genom vilken de har anslutit sig till Europeiska unionen. Detta är ett helt annat begrepp, nämligen att frivilligt ansluta sig till ett världssamfund genom fritt självbestämmande i stället för att med våld knuffas in i ett tvångssamhälle. Det är precis detta enorma framsteg som vi i Europa har gjort de senaste 50 åren.

Detta uppror ägde rum när jag var ett litet spädbarn, bara 10 månader gammal. Jag var ett barn 1956. Det faktum att jag har kunnat leva mitt liv i frihet är ett enormt privilegium, en ynnest som ungrarna av min generation inte hade. Jag är tacksam för detta, men det gläder mig ännu mer i detta skede i mitt liv att vi som föddes i frihet i Västeuropa i dag lever tillsammans, som européer, med dem som föddes under förtryck i en union som vi delar. Det är den finaste gåvan för min generation här och i Ungern.

(Applåder)

  Bronisław Geremek, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa skulle vilja hylla den ungerska revolutionen 1956, det ungerska folkets mod, deras beslutsamhet i kampen för frihet, till minne av förtryckets offer och för ett helt folks lidande.

År 1956 var en vändpunkt i Europas samtidshistoria. I juni 1956 möttes de polska arbetarnas uppror i Poznań med blodig repression, som talmannen sa. Regimens liberalisering, som ägde rum i Polen i oktober 1956, varade bara en kort tid. Detta år präglades av händelserna i Ungern. Den ungerska revolutionen var allmän, nationell och . Den krossades skoningslöst av den sovjetiska armén. Budapest gator blev skådeplats för en blodig repression, och Ungern hamnade i terrorns och förtryckets grepp för lång tid framåt.

I dag hedrar vi denna årsdag utan att försöka göra upp med gamla mellanhavanden från det förflutna. Men för att rista in dessa händelser i den europeiska frihetens historia, och för att uppleva en känsla av gemenskap, måste Europeiska unionen ha ett gemensamt minne. Det hjältemod som män och kvinnor visade upp 1956 får inte glömmas bort. Vi måste minnas Imre Nagy, en kommunist som blev förkämpe för den antikommunistiska revolutionen, som fegt avrättades i det fördolda. Vi måste minnas István Bibó, en stor tänkare och en handlingens man i frihetens och demokratins tjänst, som kastades i fängelse och dömdes till tystnad fram till hans sista dagar.

Vi får inte glömma att Europa, inför dramat 1956, förvisso uttryckte sin förtrytelse, men förblev tyst och kraftlöst. Detta är en lärdom för EU nu och inför framtiden. EU måste vara starkt, enat och visa solidaritet. Det måste finna sitt existensberättigande i frihet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och för befolkningarnas rättigheter. Och för Ungerns skull borde vi i dag hoppas att det ungerska folket och dess ledare från det mod som visades upp 1956 kommer att ha styrkan att finna den visdom som krävs för att sätta det allmännas bästa och det gemensamma intresset över politiska kontroverser.

(Applåder)

  Daniel Cohn-Bendit , för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Det finns ett antal röda trådar som löper genom historien, och det är en av dessa röda trådar som vi följer här. Den började den 17 juni 1953 i Tyskland, sedan löpte den genom Polen och Ungern 1956, och Tjeckoslovakien 1968, tills kommunismen till slut var besegrad.

Det ungerska upproret var ett uppror för demokrati. Det var ett nationellt uppror, men också ett politiskt uppror. Jag skulle vilja påminna er om Petofisällskapet – den ungerska intelligentian som grundande arbetarråden tillsammans med arbetarna, först i Budapest och sedan i hela Ungern. De hade hopp om att försöka återuppfinna demokratin. Det var detta som hände i Ungern 1956.

Nu när vi minns detta uppror 50 år senare kan vi också lägga ett annat minne till detta, nämligen 100-årsdagen av Hannah Arendts födelse. Hon var en av dessa intellektuella som hade mod att nämna två totalitära regimer i ett andetag – kommunismen och fascismen. Det är precis detta som historien lär oss: vi har aldrig haft ett stabilt grepp om demokratin. Vi kommer enbart att lyckas hålla fast vid den om vi kämpar för den varje dag. Polen och Ungern visar oss detta i dag, liksom den farliga utvecklingen i Frankrike, där det finns fascistiska krafter som verkar inom extremhögern. Vi måste fortsätta stå upp och kämpa för demokratin.

Ungerns och Polens folk för 50 år sedan, folket i Tjeckoslovakien 1968 och även de människor i detta land som kämpade mot fascismen, har visat oss att det ibland är nödvändigt att ge sitt liv för demokrati och frihet. Vi borde ta denna lärdom till våra hjärtan och inte frukta att säga att totalitarism – oavsett det gäller fascism eller kommunism – är och alltid kommer att förbli totalitarism.

(Applåder)

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag menar att jag uttrycker en åsikt som min grupp i stor utsträckning delar när jag säger att jag instämmer i att upproret 1956 i Ungern först och främst borde betraktas som ett allmänt uppror för frihet och oberoende. Jag instämmer också i att den sovjetiska arméns blodiga repression av detta uppror borde fördömas utan förbehåll. Slutligen instämmer jag i att denna ungerska tragedi borde betraktas som en symbolisk händelse, eftersom den kastar ljus över det centrala i en modells existentiella kris, en modell som skulle försvinna trettiotre år senare, eftersom den inte lyckades reformera sig själv på djupet.

Å andra sidan kan vi inte godta en ensidig tolkning av den samtida historia som svärtar ned den kommunistiska idén. För att hålla mig till Ungerns fall skulle jag vilja påminna er om att högt uppsatta kommunister spelade en viktig roll i landet inom den rörelse som bestred regimen. Vi känner alla till den roll som Imre Nagy spelade, den reformvänliga kommunistiska premiärministern som betalade med sitt liv för att han engagerade sig på de upproriskas sida. Det är mindre känt att det berömda Petőfisällskapet, vars verksamhet anses vara en av de utlösande faktorerna bakom händelseförloppet, grundades pa initiativ av unga kommunister. Jag skulle kunna fortsätta med att citera namnet på den stora kommunistiska filosofen György Lukács, som också var engagerad i denna kamp för reform. Under en hel period bevittnade vi faktiskt en växande våg av protester som var inspirerade av kommunister, vars kritik tyvärr kvävdes. Historien skrevs inte i förväg; det är inte längre så i dag.

Låt oss således fördöma de stalinistiska brotten i den mån som krävs, men låt oss inte återuppväcka det kalla krigets anda som aldrig alstrade frihet och oberoende på något område. Det återförenade EU kan uppnå mer genom att med beslutsamhet vända sina blickar mot framtiden.

(Applåder från vänster)

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Över 2 500 stridsvagnar mot ett obeväpnat folk, 75 000 soldater i Röda armén, tusentals offer, mer än 2 000 människor skjutna av Kádárregeringen som installerades av sovjeterna, 12 000 fångar som sändes till gulag, 200 000 flyktingar: detta är några av de skrämmande siffror som summerar en nations tragedi, men också början på slutet för ett parti och en makt som, enligt de skamliga och orättfärdiga Jaltaavtalen, dominerade halva vår kontinent.

Man såg de första tecknen i Berlin 1953, följt av ropet på frihet i Poznań, i Polen, 1956. Stalin hade varit död i tre år, men hans politiska efterträdare utnyttjade förtryckande och brottsliga metoder, av rädsla för att makten skulle glida dem ur händerna i Ungern, med undantag av Nikita Chrusjtjovs rapport till det sovjetiska kommunistpartiets tjugonde kongress i februari 1956, i vilken den georgiska diktatorns oräkneliga brott fördömdes.

Upproret förbyttes i en ofantlig tragedi. Imre Nagys reformistiska regering sveptes bort, och han mördades. Först vid den sovjetiska kommunismens fall kunde offren från dessa år äntligen få återupprättelse. Ungerska kommunistledare och Kominform kallade dem för ”slödder”, egentligen var de, och de förblir, en symbol för mänsklig värdighet, förtryckta av en av de mest okänsliga och våldsamma diktaturer som historien någonsin har erfarit. Denna stora tragedi måste i dag påminna oss om en ideologis negativitet och en politisk praxis som lämnade efter sig miljontals offer i de regioner i världen där regimen infördes.

Vissa av dem som på den tiden försvarade användningen av stridsvagnar och beskjutningar omvärderar i dag sina gärningar, och som alltid talar de om misstag. De talar emellertid inte om att förneka dessa idéer som ledde och som oundvikligen leder till diktatur och förtryck. Det är bara genom att förneka och fördöma dessa idéer helt öppet som vi kan garantera en framtid av frihet. Genom att hedra tragedin från den ungerska hösten ger vi ännu en gång unionen uppskattning som beskyddare mot all förnedring av individens och dessa människors värdighet.

Dessutom påminner vi om att det fortfarande finns regimer som håller sina medborgares liv i ett järngrepp och som utgör ett hot mot fria människor: världens många diktaturer, från Nordkorea till Iran och Kuba. Då minns vi också farorna med nya former av fundamentalism. Må aldrig västvärlden välja tystnaden igen, och låt Europa vara en förkämpe för frihet och rättvisa.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! I dag hedrar vi i kammaren en tragisk politisk händelse som ägde rum i Ungern för 50 år sedan. Det uppror som bröt ut vid den tidpunkten, och som brutalt krossades av sovjetiska trupper, har öppnat mångas ögon i Västeuropa för farorna i den kommunistiska ideologi som Moskva dikterade. Den historiska betydelse som Budapest 1956 har är mycket större än att bara vara lokal eller nationell.

Som 13-årig skolpojke begrep jag bara att min mors så högt älskade hemland utkämpade en heroisk strid för en frihet som det önskade sig med lidelse. Bilderna av premiärminister Imre Nagy och general Pál Maléter och kampen mot de ryska stridsvagnarna har etsat sig fast på min näthinna. Vi hoppades desperat – helt klart mot bättre vetande – att väst skulle sända stöd. Vi ömmade så för offren och för flyktingarna. Mina föräldrar lärde mig då att Ungern inte är ett östeuropeiskt, utan centraleuropeiskt land, med starka religiösa och kulturella band till Västeuropa.

Nu, 50 år senare, är sovjetblocket raserat, och åtta, snart tio, av de tidigare satellitstaterna är en del av Europeiska unionen. Vad har vi gjort med denna återvunna frihet? Nationalsocialismen besegrades 1945 och kommunismen 45 år senare. Ersattes de med något positivt? Är vi, i ruinerna av dessa ideologier, kapabla att bygga ett samhälle av tolerans, ansvarsskyldighet och kärlek till ens grannar? Det krävs tålamod och uthållighet för att uppnå detta.

Eftersom det tog femton år för Nederländerna att återuppbyggas efter fem års ockupation är det troligt att det kommer att krävas några generationer innan alla sår från det förtryck som upprätthölls i 50 år har läkt. Må det ungerska folket uppvisa det mod och den styrka som krävs för att besegra det förflutna tillsammans och kollektivt arbeta för en framtid i fred och frihet.

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! 50-årsfirandet av det antikommunistiska upproret riktar vår uppmärksamhet mot den kris som Ferenc Gyurcsánys socialistregering genomgick. Den nya ungerska eliten har återerövrat 1956 års revolution och kommunistsymbolerna för att rättfärdiga liberalismen.

Denna strategi syftar till att legitimera den sittande regeringen, med tanke på dess anknytning till den kommunistiska intelligentian, och för att lugna en befolkning som på det sociala planet kraftigt börjar känna av liberalismens effekter. Kommunism är i själva verket en ursäkt för att utnyttja folket på påstått sociala grunder, vilket vi såg prov på i Kina i dag.

Ungern hör hemma i Europeiska unionen, eftersom landet för in nya politiska känslor tack vare dess erfarenhet av att stå emot totalitarism, och eftersom landet på samma sätt som 1956 har en allmän förmåga att skapa förhoppning.

Med anledning av 50-årsdagen deltog i dag 100 000 demonstranter i extremhögerns protester mot premiärminister Ferenc Gyurcsány, som har erkänt att han ljög om det ekonomiska läget för att vinna valet i april förra året. Demonstranter drabbade i timmar samman med polisen på gatorna, och det ledde till arresteringar och skador. Anhängare av högerns oppositionsparti hävdar själva sin roll som sanna arvtagare av 1956.

Enligt min mening handlar det inte om att skriva om den allmänt kända historien, eller att europeiska socialister och kommunister inte lyckas erkänna. Det är alltför enkelt att vädja till känslor, att frammana kropparna av de män, kvinnor och barn som föll under Sovjetunionens skott i kommunismens namn. De italienska kommunisterna, Ungern och kommunistpartiets ledare ställde sig på Sovjetunionens sida mot de ungerska revolutionärerna. Partisekreterare Palmiro Togliatti och hans efterträdare Luigi Longo förklarade sig solidariska med återinrättandet av internationalistisk rättvisa många gångar, även många år senare.

Republiken Italiens sittande president, Giorgio Napolitano, brännmärkte revolutionärerna som ligister och ökända bråkmakare när han figurerade i tidningen L’Unitá. I sin självbiografi femtio år senare tar han inte tillbaka detta uttalande, utan förklarar bara kortfattat det som alla vet, det vill säga att under de åren var det italienska kommunistpartiet och all europeisk socialism oskiljaktiga från socialistblockets framgångar, ett block som leddes av Sovjetunionen.

Vi borde inte i första hand fördöma Sovjetunionens imperatoriska gärningar, utan snarare starkt fördöma dem som, under den perioden, entusiastiskt valde att stödja invasionen, i kommunismens och den socialistiska internationalismens namn.

  Talmannen. Punkten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL). – (EL) Debatten i Europaparlamentet och de resolutioner som lagts fram inför 50-årsminnet av det ungerska upproret är ännu ett organiserat försök att skriva om historien och elda på antikommunistiska stämningar.

Hyllningarna av kapitalismens företrädare samt att Natos generalsekreterare, kommissionens ordförande och andra myndiga ledare närvarar vid händelserna i Budapest är det bästa beviset för att syftet med det ungerska upproret var störtandet av det socialistiska systemet och återinförandet av kapitalism.

Dessutom utgör offentliggörandet av officiella dokument, som bevisar imperialisternas aktiva engagemang och organiserade stöd för de revolutionära krafterna, det bästa svaret för de som förvanskar händelsernas natur genom att kalla det för ett allmänt uppror.

De gemensamma, efterapande ropen på demokrati och frihet från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa och gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen är ett försök att rättfärdiga kapitalistisk obarmhärtighet och framställa det som den enda vägen framåt för människor. Samtidigt gömmer de sin fruktan för socialism, som är en social nödvändighet.

Vänsterkrafterna tar med sin ståndpunkt ett enormt politiskt ansvar. Även om de känner till imperialismens underminerande och aggressiva roll i före detta socialistiska länder och deras mordiska roll i alla gräsrotsrörelser, antar de den imperialistiska propagandan i ”objektivitetens” namn. De ser inte på händelserna med en klassorienterad aspekt, och ger därmed imperialismen ett alibi.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Jag är mycket stolt över att tala för det nya italienska socialistpartiet, en liten grupp som består av principfasta italienska socialister som alltid har valt samma väg och som har avvisat erbjudanden från både högern och vänstern, i vilka de har uppmanat oss att ge upp.

Denna röda tråd av oberoende, som löper fram till i dag, upplevde sitt kritiska ögonblick 1956. Vid den tidpunkten fördömde det italienska socialistpartiet, lett av Pietro Nenni, kraftigt den våldsamma attacken från kommunister som dränkte det ungerska folkets hopp i blod och massakrerade de upproriska. Detta var ett nationellt uppror som genomfördes av ett stolt folk, som inte bara kämpade mot de fysiska och moraliska lidanden som kommunismen orsakade, utan också mot den politiska och kulturella enformighet som hade kvävt det ungerska folkets traditioner, identitet och patriotism. Som de följande årens tragedier visade har talet om kommunism och frihet alltid utgjort en tydlig oxymoron. Medlemmarna i det nya italienska socialistpartiet kommer aldrig att tröttna på att upprepa denna sanning, som alltför länge förnekades i Italien av det italienska kommunistpartiet.

Vi hedrar därför de 5 000 ungerska martyrer som inte böjde sig för orättvisa och som kämpade till döds för att kräva sin rätt till en bättre framtid, för framtidsutsikter, demokrati och fred.

ORDFÖRANDESKAP: ROTH-BEHRENDT
Vice talman