Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Debatter
Onsdagen den 25 oktober 2006 - Strasbourg EUT-utgåva

5. Högtidligt möte – Ungern
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. Herr president av Republiken Ungern, mina damer och herrar! Det är en ära att välkomna president László Sólyom till mötet i Europaparlamentet.

President László Sólyom är en framstående jurist som alltid har visat beslutsamhet när det gäller att skydda lagen, den politiska friheten och den mänskliga värdigheten. Han var en av de fem första domare som utnämndes vid den nationella rundabordskonferens som hölls i Ungern 1989 när landet tillsammans med andra länder vunnit sin frihet.

Som ordförande för konstitutionsdomstolen hade president László Sólyom stort inflytande på de beslut som stärkte den unga ungerska demokratin och dess institutioner.

Som Republiken Ungerns tredje president har László Sólyom stärkt landets betydelse och anseende.

Han är en försvarare av sociala rättigheter och miljörättigheter. Han ingav respekt under sitt första år som president då han utförde sina uppgifter med försiktighet men handlade med beslutsamhet när det var nödvändigt.

Han är även en hängiven miljövän. Han har därför bildat en europeisk grupp för presidenter som värnar om miljön, det vill säga de statschefer som oroar sig över miljöproblemen, ett originellt och konstruktivt initiativ.

(Applåder)

Ni kan föreställa er vilken grupp som de ledamöter som applåderar er tillhör.

Det ungerska folkets uppror för femtio år sedan bekräftade det folkliga stödet för demokratiska principer och den folkliga viljan att avgöra sitt eget lands öde. För närvarande minns och firar vi en rad milstolpar.

Det hela började med att hans land utropade sin självständighet 1989 och att det ungerska parlamentet utropade den 23 oktober som Ungerns nationaldag 1990 och därmed visade att arvet från revolutionen 1956 lever vidare bland oss.

Under plenarsammanträdet i går hedrade Europaparlamentet minnet av 1956 års ungerska revolution. På torsdag kommer vi att anta en resolution i ämnet. I eftermiddag kommer parlamentet även att som ett uttryck för denna minnesdag inviga fotoutställningen ”Hungary – Past and Future – 1956–2006, som jag vill bjuda in alla parlamentsledamöter till.

Herr president! Tack för att ni är här vid en så historiskt viktig tidpunkt för ert land och för hela Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  László Sólyom, Republiken Ungerns president. (EN) Herr talman, ledamöter av Europaparlamentet, företrädare för rådet och kommissionen, mina damer och herrar! Ungern och världen firar tillsammans 50-årsjubileet av den ungerska revolutionen 1956 och kampen för frihet. Det känns uppmuntrande och upplyftande att det finns ett jubileum som vi alla kan relatera till. Det finns inga delade meningar, inga reservationer. Alla hyllar minnet av 1956 års ungerska hjältar. Efter 50 år och efter kommuniststyrets fall i Sovjetunionen kan vi ur ett historiskt perspektiv tydligt se hur viktig den ungerska revolutionen 1956 och frihetskampen var.

Men det är också ett tillfälle att fira världen som sådan och det finns det all anledning att göra. Tillsammans kan vi återuppleva den entusiasm som folk tidigare kände när de tog ställning för den ungerska revolutionen. Vi kan nu fira den stora uppoffring som gjordes i världen: Österrike, som just hade blivit självständigt, öppnade sina gränser för 160 000 ungerska flyktingar, i Polen donerades blod för att rädda dem som hade blivit skadade i frihetskampen, i olika länder runtom i världen fick tiotusentals ungerska flyktingar nya hem.

Den verkliga anledningen till jubileet och glädjen är att Ungern i dag är en självständig, suverän och demokratisk stat, en rättsstat, som av egen fri vilja kan gå med i internationella organisationer, som Europeiska unionen.

Det är tack vare revolutionen 1956 som världen har en positiv inställning till Ungern. Till dags dato har Ungern fått erkännande och uppskattning överallt för de ungerska frihetskämparnas hjältemodiga kamp mot den sovjetiska maktapparaten.

Sedan Sovjetunionens fall har det blivit vanligt att framställa den ungerska revolutionen som det dödande slaget mot det sovjetiska världssystemet. Det fanns inte någon som såg det så precis i början av det militära tvånget och åren av skräck under Kádár-systemets ledning. På sin höjd ledde revolutionen 1956 till att den kommunistiska ideologin ifrågasattes. Den utgjorde även ett dilemma för den vänsterradikala, Sovjetvänliga gruppen inom den västeuropeiska intellektuella eliten genom att få dem att inse fakta. Denna inställning kan fortfarande ses som ett mått på intellektuell ärlighet. Sovjetunionen hade dock kommit till politisk insikt om att den utan hinder eller inskränkningar kunde hävda sig i regionen: västmakterna hade inte några direkta säkerhetsintressen eller ekonomiska intressen där.

Det rådde ambivalens mellan stormakternas verkliga politiska intentioner och propaganda och därigenom var även den ungerska nationens förväntningar kluvna. Varken de amerikanska, franska eller brittiska regeringarna hade för avsikt att ingripa eller ens ifrågasätta integriteten i den sovjetiska intressesfären – detta klargjordes för Sovjetunionen i oktober. De lät dock den ungerska regeringen stå ensam, utan information, och frihetskämparna och befolkningen fick en felaktig bild eftersom de statsfinansierade radiostationerna i väst i sin propaganda uppmanade dem att lita på att befriande hjälp skulle anlända.

Kommunisterna kunde bygga Berlinmuren 1961 och använda militära insatser för att slå ned reformrörelsen under Pragvåren 1968. Det var inte revolutionen 1956 utan en inneboende systembrist samt en oförmåga att konkurrera både ekonomiskt och i kapprustningen som ledde till att Sovjetunionen gav upp sin intressesfär i de baltiska länderna och Central- och Östeuropa 1989 och till själva sammanbrottet.

I ett annat avseende utgjorde dock den ungerska revolutionen och självständighetskampen det första och tyngst vägande beviset på instabiliteten i de kommunistiska regimerna i de centraleuropeiska staterna, som hade andra historiska, politiska och kulturella traditioner än Sovjetunionen. Dessa stater hade en demokratisk tradition. Nationell självständighet hade nästan blivit något av en grundläggande värdering. Kampen i Polen och i Ungern 1956, i Tjeckoslovakien 1968 och återigen i Polen från 1980-talet och framåt under ledning av fackföreningen Solidaritet var samtidigt en kamp för grundläggande demokratiska friheter och för att begränsa Sovjets inflytande. Dessa händelser och kamper ledde till övergången till demokrati i Centraleuropa 1989–1990.

Ett gemensamt drag för revolutionen 1956 och regimskiftet 1989 är att stats- och partikommunismen avvisades i båda fallen. Avgörande för trofastheten till revolutionen och legitimiteten hos de anspråk som vi gör på den är huruvida vi bevarar en tydlig gräns mellan vårt fria Ungern av i dag och det Ungern vi hade innan 1989 eller inte.

Det kan dras en gemensam lärdom av situationerna 1956 och 1989, och det är att historien överträffade strävan efter större frihet inom ramen för ett socialistiskt system. Premiärminister Imre Nagys storhet ligger i att han insåg detta. Han tog avstånd från sin kommunistiska bakgrund och från det sovjetiska världssystemet. Han fortsatte som politiker på vänsterkanten men tog på sig en historisk roll, han godtog det öde den revolutionära ungerska nationen ställde honom inför. Han dog hellre än drog sig tillbaka.

(DE) Den 22 oktober, kvällen före revolutionen, deltog statschefer, premiärministrar och andra framstående gäster i ett galaevenemang på statsoperan i Budapest. En del av gästerna kom från länder som då hade tagit emot många ungerska flyktingar.

I slutet av 1956 hade fler än 153 000 ungrare flytt till Österrike och ytterligare 30 000 följde senare i deras spår. Österrike såg osjälviskt till att flyktingarna fick husrum och togs om hand och organiserade det internationella bistånd som hade blivit i det närmaste oumbärligt. Biståndet omfattade rådgivning, rättsligt bistånd, hjälp att hitta arbete och till och med utbildning och religiös verksamhet. Österrike banade även väg för utvandring till tredjeländer. En tiondel av ungrarna stannade dock kvar i Österrike, ett land som ungrarna alltid hade stått nära.

Österrike gjorde dock mer än att bara hjälpa flyktingar. Vår granne följde inte bara händelserna på nära håll utan kände verkligen empati för Ungern. De ockuperande styrkorna hade precis lämnat landet. Den röda armén hade precis flyttat från Wien. Folket i Österrike visste vad det innebar att leva i ett land utan frihet. De hade dagligen upplevt hur allting genomsyrades och förstördes av bristen på självbestämmande. Båda våra länder hade också erfarenhet av totalitära regimer.

Vi är även särskilt tacksamma mot Förbundsrepubliken Tyskland. De första ungerska flyktingarna anlände till Tyskland den 2 november 1956. När regeringen insåg hur stort antalet flyktingar var beslutade den att bevilja 10 procent av dem asyl trots att den inledningsvis, den 7 november, endast ville ta emot 3 000. Trots att flyktingarna och landsflyktingarna från Östtyskland redan var en stor belastning för det tyska välfärdssystemet välkomnades ungrarna med stor sympati. Tyska röda korset lade ut totalt 30 miljoner tyska mark för att hjälpa flyktingarna. 20 000 ungerska flyktingar slog sig ned i Tyskland. Tyska universitet tog emot 1 200 studenter och i Kastl inrättade man tvåspråkiga högstadier och gymnasier.

På ungerska folkets vägnar vill jag tacka er för det.

(HU) När vi firar minnet av 1956 måste vi komma ihåg den tidens känsla av befrielse, som upplevdes som en grundläggande och ren glädje. Det är detta demonstranterna utstrålar på alla foton och filmer som finns kvar från den 23 oktober 1956. Alla som minns den tiden nämner just detta.

Jag skulle vilja avsluta med några ord från en berömd författare, Géza Ottlik: Inte ens med hjälp av en diktares fantasi, en revolutionärs passionerade hjärta eller ett genis förstånd går det att förstå hur det var om man inte var med från början till slut. Jag hade heller aldrig på förhand kunnat föreställa mig lyckan över att få vandra på Budapests gator, eftersom jag aldrig hade känt, jag hade helt enkelt ingen aning om att det gick att känna sådan lycka ... Ingen värderar sitt eget hopplösa liv – som kanske blivit alltför hopplöst – högre än hemlandets abstrakta ära. Titta på ansiktena, lägg märke till … lättnaden och lugnet. Det viktigaste är inte den modiga beslutsamheten och den hjältemodiga djärvheten, utan att deras ögon utstrålar en behaglig lättnad. De marscherar, tillsammans eller var för sig, mot stridsvagnar, kanoner och kulsprutor som är riktade mot dem, med ett djupt, lyckligt lugn. De håller ingenting så kärt som deras återfunna mänskliga värdighet.

Tack.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Herr president! Tack så mycket för att ni lät oss ta del av era tankar om de händelser vars minne vi firar idag. Vi sänder våra bästa lyckönskningar till ert land.

Europa har fungerat som en ledstjärna som har lotsat många länder, inte bara i östra, utan även i västra och södra Europa, mot frihet och demokrati.

Det ni har sagt kommer utan tvekan att ge den yngre generationen ökad kunskap om dessa historiska händelser. Vi är mycket tacksamma över att ni är här och hoppas att ni och den ungerska regeringen kan fortsätta att göra framsteg med siktet inställt på en fullständig integrering i EU. Tack så mycket.

(Applåder)

(Det högtidliga mötet avslutades kl. 12.25.)

 
  
MPphoto
 
 

  Gérard Onesta (Verts/ALE). (FR) Herr talman! När det gäller dagordningen för sammanträdet tror jag, såvida jag inte har fel, att det hade meddelats att omröstningen skulle börja kl. 12.30. Jag skulle tro att det är anledningen till att ett antal ledamöter ännu inte är här. Skulle inte omröstningen helt enkelt kunna börja kl. 12.30, enligt vad som har meddelats?

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Det har gått ut information om omröstningen och parlamentet fortsätter med sitt arbete. Jag anser inte att det är lämpligt att vänta tills klockan slår halv ett eftersom jag klargjorde att omröstningen skulle äga rum när det högtidliga mötet hade avslutats.

 
  
MPphoto
 
 

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). (ES) Herr talman! I slutet av förmiddagens debatt hörde jag, inte via simultantolkningen utan direkt, er säga på er underbara kastilianska att omröstningen skulle äga rum kl. 12.30. Det enda ni sa var att omröstningen skulle äga rum kl. 12.30.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Herr Guardans! Tack för komplimangen om min kastilianska. I allmänhet uttrycker jag mig faktiskt riktigt bra på det språket och om jag minns rätt sa jag 12.30, efter det högtidliga mötet. Det kommer att framgå av protokollet vem av oss som har rätt men det finns ingen anledning för er att vädja till min förståelse när jag ska fatta beslut som jag anser är lämpliga.

 
  
MPphoto
 
 

  Josu Ortuondo Larrea (ALDE).(ES) Herr talman! Jag vill upprepa vad Ignasi Guardans Cambó sa till er: i slutet av debatten om fredsprocessen sa ni att omröstningen skulle äga rum halv ett, kl. 12.30. Det ni sa på kastilianska, som ni talar så bra, – 12.30, efter det högtidliga mötet – kan dessutom mycket väl tolkas som att omröstningen äger rum kl. 12.30.

Den andra delen är enbart en gardering för att kunna genomföra omröstningen efter det högtidliga mötet om detta inte avslutas kl. 12.30. Det var det ni sa på kastilianska.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Jag kommer inte att ta emot några fler ordningsfrågor.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy