Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 25 oktober 2006 - Strasbourg

11. Moldavien (Transnistrien), Georgien (Sydossetien) (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om Moldavien (Transnistrien) och Georgien (Sydossetien).

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Den senaste utvecklingen av Moldaviens geografiska och politiska situation har fått konsekvenser för det grundläggande tillståndet i konflikten i Transnistrien. Ukrainas initiativ för att lösa konflikten i Transnistrien efter den orangea revolutionen, Europeiska unionens och Förenta staternas inblandning i fredsförhandlingarna samt Europeiska unionens gränsövervakningsuppdrag (EU BAM) har stärkt sammanhållningen i Moldavien. Transnistrien har reagerat på detta genom att hålla en folkomröstning den 17 september. Enligt de transnistriska myndigheterna resulterade folkomröstningen i ett överväldigande stöd från folket för självständighet och för ett samgående med Ryssland.

Det internationella samfundet, däribland Europeiska unionen, har inte erkänt detta eller den tidigare folkomröstningen i Transnistrien. Detta uttrycktes tydligt i ordförandeskapets uttalande på EU:s vägnar den 18 september och också i EU:s ståndpunkter vid mötet med Europarådets ministerkommitté i september samt inom ramen för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa i juli. I sitt uttalande fördömde EU folkomröstningen och ansåg den strida mot Moldaviens regionala integrering och dess internationellt erkända suveränitet. Dessutom uttryckte EU öppet tvivel om huruvida utgången av folkomröstningen i Transnistrien verkligen återspeglade folkviljan.

EU har också diskuterat folkomröstningen med Ryssland vid flera tillfällen. Även om de offentliga uttalandena från Ryssland har gett upphov till andra tolkningar har Ryssland försäkrat unionen att landet respekterar Moldaviens territoriella integritet och har vägrat att stödja folkomröstningen.

EU BAM:s verksamhet är ett exempel på hur unionen bäst kan ge verkligt stöd till tvistlösningsprocessen i Transnistrien och föra kontrollen av gränsen mellan Moldavien och Ukraina närmare europeisk standard i allmänhet. Både Moldavien och Ukraina har visat tacksamhet för kunskapsöverföringen till deras gränsmyndigheter. Det är mycket viktigt för insatserna för att lösa konflikten att EU BAM bidragit till att styra övervakningen av transnistrisk utrikeshandel i riktning mot moldaviska myndigheter. Detta bidrar också till Moldaviens nationella sammanhållning. Ukrainas beslut att börja tillämpa protokollet för tullsamarbete mellan Ukraina och Moldavien i mars har starkt bidragit till att förbättra utsikterna för EU BAM.

Det är parterna själva som spelar nyckelrollerna i fredsprocessen i Transnistrien. Europeiska unionen hoppas att parterna i fredsprocessen kommer att återvända till förhandlingsbordet. EU:s chanser att verkligen bidra till processen understöds av unionens särskilda representant som deltar i lösningen av konflikten i Transnistrien i enlighet med de överenskomna målen för EU:s politik och i nära samarbete med OSSE.

Handlingsplanen för grannskapspolitiken mellan EU och Moldavien är det instrument som kommer att möjliggöra för unionen att ge ändamålsenligt, långsiktigt stöd till Moldavien. I slutändan är det Moldaviens utveckling mot en politiskt och ekonomiskt stabil stat som kan vara nyckeln till lösningen på konflikten i Transnistrien. För att uppnå detta måste Moldavien till exempel förbättra sin förvaltning, utrota korruptionen och främja investeringsklimatet. Moldavien måste göra landet attraktivt både för utländska investerare och transnistriska företag. EU har åtagit sig att stödja Moldavien i dessa ansträngningar.

Jag övergår nu till det andra ämnet för vår debatt. Det måste sägas att Europeiska unionen är oerhört oroad över de spända relationerna mellan Ryssland och Georgien. Krisen påverkar också situationen i de områden där separatistkonflikter pågår i Georgien, Sydossetien och Abchazien. Vid det informella EU-toppmötet i Lahtis i fredags varnade president Putin till och med för att situationen kan trappas upp till blodsutgjutelse. Han anklagade Georgien för att förbereda sig för krig. I sina slutsatser av den 17 oktober vädjade EU till både Ryssland och Georgien att göra sitt yttersta för att inte bara förbättra sina bilaterala förbindelser utan också fokusera sina ansträngningar på att hitta en fredlig lösning på konflikterna. Unionen uppmanade också parterna att snarast efterkomma tidigare överenskommelser.

Den nuvarande situationen i Sydossetien är spänd. En folkomröstning kommer att hållas den 12 november i regionen för att befästa regionens självständighet. Europeiska unionen erkänner inte denna folkomröstning liksom inte heller folkomröstningen om självständighet i Transnistrien. Det kan komma att öka spänningen i regionen ytterligare.

Europeiska unionen och det internationella samfundet bistår vid lösningen av konflikterna i Georgien på många sätt. Genom sin observatörsstatus har Europeiska kommissionen en viktig roll att spela i den gemensamma kontrollkommissionen, konfliktlösningsmekanismen för Sydossetien. Georgien har vid många tillfällen uttryckt en önskan att EU:s roll skulle stärkas ytterligare. Georgien vill också att upplägget för den gemensamma kontrollkommissionen ändras genom att EU och Förenta staterna deltar, i enlighet med 5+2-modellen för fredsprocessen i Transnistrien. På senare tid har Georgien efterlyst att fredsförhandlingarna ska fortsätta bilateralt mellan Georgien och Sydossetien.

Därutöver begär Georgien att Oberoende staters samväldes fredsstyrkor, som i praktiken är helt ryska, ska ersättas med en internationell styrka i både Sydossetien och Abchazien, med särskild tyngdpunkt på polisverksamhet. Det georgiska parlamentet och den georgiska regeringen anser att dessa trupper inte fullgör sitt mandat och att deras fortsatta närvaro kan ifrågasättas.

EU diskuterar för närvarande internt frågan om att stärka sin roll, men Georgien har kanske orealistiska förväntningar på unionen. EU uppmuntrar georgiska ledare att visa återhållsamhet. Det är säkrast att undvika förhastade beslut om fredsprocesserna i Sydossetien och Abchazien eftersom de kan innebära en risk för FN:s och OSSE:s närvaro i regionen. Det skulle i sin tur skapa ett vakuum i regionerna. Georgien borde förbinda sig att inte ta till våld.

EU:s medlemsstater och kommissionen gav ett betydande bidrag vid givarkonferensen för ekonomisk återhämtning för Sydossetien som hölls i Bryssel i juni. Konferensen hölls mot bakgrund av en uppskattning av behoven som gjorts av OSSE. Ett betydande internationellt program för ekonomisk återhämtning kommer att påbörjas i Sydossetien i höst, där medel som samlats in vid konferensen kommer att användas.

Ryssland har en viktig roll att spela i både Sydossetien och Abchazien. Stöd från Ryssland krävs för att uppnå resultat i fredsprocessen. Den senaste spionskandalen har dock på ett akut sätt förvärrat de redan ansträngda förbindelserna mellan Georgien och Ryssland. EU har vid många tillfällen sänt kraftfulla budskap till ledarna i de båda länderna, nu senast till president Putin i Lahtis, om vikten av att normalisera förbindelserna, och EU har också erbjudit sig att hjälpa till för att återuppta dialogen.

I slutet av oktober kommer EU att internt diskutera utvecklingen av sin roll i lösningen på konflikterna i Georgien. Den särskilde representanten Peter Semneby kommer att ha en viktig roll att spela för att upprätthålla en politisk dialog mellan EU och Georgien. Han kanske också kan främja återupprättandet av kontakter mellan Georgien och Ryssland. Under sitt besök i Tbilisi den 2 oktober uttalade också EU-trojkan att EU är berett att hjälpa Georgien att lösa dess konflikter med hjälp av den europeiska grannskapspolitiken. En gemensam handlingsplan för grannskapspolitiken mellan EU och Georgien har just utarbetats, och samarbetsrådet EU–Georgien kommer formellt att anta denna vid sitt möte i Bryssel den 14 november. Denna handlingsplan innehåller också ett separat avsnitt om lösningen av konflikterna i Georgien.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Sedan den senaste debatten har det skett en betydande utveckling, vilket rådets ordförande Paula Lehtomäki precis nämnde.

Jag besökte Sydkaukasien i början av oktober som medlem av trojkan när handlingsplanerna för den europeiska grannskapspolitiken med alla tre länderna slutfördes. De kommer nu att officiellt undertecknas och antas i november. Jag anser att detta utgör grunden för ett starkt operativt samarbete.

Innan jag talar om EU:s stöd anser jag att det är viktigt att vi också kommer ihåg vilken inverkan våra förbindelser med Ryssland har. De senaste månaderna har vi sett gaspriset stiga i Moldavien, importförbud mot moldaviska och georgiska viner och vatten, de facto-stödet till Transnistrien i folkomröstningen och de starka reaktionerna på Georgiens utvisning av ryska militärer.

Dessa frågor togs upp med president Vladimir Putin i Lahtis, och jag tog själv upp några av frågorna med utrikesminister Sergej Lavrov för bara några dagar sedan i Moskva. Frågorna kommer att kunna diskuteras vidare under utrikesministrarnas kommande ständiga partnerskapsråd den 3 november och toppmötet mellan EU och Ryssland i Helsingfors den 24 november.

Jag kan också nämna att Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) bidrog stort genom att vägra att övervaka och erkänna folkomröstningen i Transnistrien och även när det gäller överlämnandet av de ryska officerarna från Georgien till Ryssland.

Jag ska nu säga några ord särskilt om Moldavien och Transnistrien och sedan om Georgien. Jag vill också lyfta fram EU:s mycket framgångsrika gränsövervakningsuppdrag, EUBAM, som har spelat en mycket viktig roll för införandet av ett nytt tullsystem mellan Moldavien och Ukraina. Programmet tilldelades 20 miljoner euro för en tvåårsperiod, och över 70 tulltjänstemän och gränsvakter utstationerades från våra medlemsstater. Alla stora transnistriska företag har nu registrerats i Chişinău och arbetar enligt detta nya system. Bekämpningen av tullbedrägerier kommer därför att avsevärt minska de olagliga inkomster som det transnistriska ledarskapet har för närvarande.

Vi är glada över att samtalen på hög nivå mellan Ryssland och Moldavien nyligen har återupptagits, men Rysslands stöd till det transnistriska ledarskapet har bekymrat oss. I ett uttalande nyligen efterlyste utrikesminister Sergej Lavrov ett ”politiskt erkännande av resultaten” av folkomröstningen i Transnistrien som varken EU eller OSSE erkände. Jag tror att detta kan försvåra uppgiften att finna en lösning på konflikten.

Vi oroar oss också för Transnistriens och Rysslands insisterande på behovet av ett så kallat transitprotokoll mellan Moldavien och Transnistrien, som skulle erkänna Transnistrien som en självständig internationell ekonomisk aktör. Denna fråga är stötestenen i förhandlingarna som återupptogs efter mer än sex månaders tystnad, dock inte i det fullständiga 5+2-formatet, utan enbart med medlare och de båda sidorna var för sig, det vill säga 5+1.

Detta tillvägagångssätt är oacceptabelt, vilket vi har klargjort för Ryssland vid flera tillfällen. Dessutom visar utvecklingen på plats, i och med att alla stora transnistriska företag nu arbetar lagligt i Chişinău, att ett sådant tillvägagångssätt stämmer allt sämre överens med verkligheten. Vi var också oroliga över att den nya ukrainska regeringen skulle ändra hållning i frågan. Jag var mycket nöjd när premiärminister Viktor Janukovytj försäkrade mig om ett fortsatt stöd från Ukrainas regering. Vi kommer att fortsätta att betona vikten av samarbete med Ukraina vid det kommande toppmötet i Helsingfors om några dagar.

En del har pekat på den pågående diskussionen om järnvägsfrågor mellan Moldavien och Ukraina som ett ytterligare bevis på att Ukraina kan överge sin tidigare hållning. Omständigheterna bekräftar dock inte detta. Vi uppmuntrar därför starkt båda sidor att finna en ömsesidigt fördelaktig lösning på detta problem så fort som möjligt.

Vår närvaro på plats genom EU:s gränsövervakningsinsats ger oss ett utmärkt verktyg för att följa situationen och ge råd och hjälp åt båda sidor. Jag vill tillägga att vi genom det nya instrumentet för den europeiska grannskapspolitiken kommer att öka vår finansiering till Moldavien avsevärt. Landet kommer också att få bidrag genom programmet för makroekonomiskt stöd för att hjälpa det att ta itu med de chocker som orsakats av ökade energipriser och Rysslands förbud mot moldaviska viner.

Vi är mycket bekymrade över krisen i förbindelserna mellan Georgien och Ryssland, särskilt det fortsatt spända läget länderna emellan. Vi är särskilt bekymrade över utvisningen av ett stort antal georgier från ryskt territorium, vilket fullständigt strider emot Rysslands åtaganden enligt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Helsingforsavtalets slutakt från 1975. Jag tog även upp detta nyligen med Sergej Lavrov.

Georgien bär också en del av ansvaret. Under vårt besök i Georgien nyligen i trojkan, uppmanade jag president Michail Saakasjvili att visa måttlighet och uppmuntrade honom att vinna tillbaka sitt förtroende.

Till sist vill jag säga något om Sydossetien. Jag anser att det är en besvikelse att mötet i den gemensamma kontrollkommissionen för Sydossetien nyligen blev resultatlöst. Vi förstår Georgiens önskemål om att förnya och se över den gemensamma kontrollkommissionens sammansättning, men de befintliga fredsmekanismerna bör tillämpas fullt ut tills nya finns på plats. Behovsanalysen nyligen och den internationella givarkonferensen i juni 2006 visar att det finns underlag för en konstruktiv dialog. Vi gläder oss åt att detta återanpassningsprogram fortsätter trots krisen.

Vi har bidragit avsevärt ekonomiskt för att främja en fredlig lösning, bland annat med 9,5 miljoner euro till ett ekonomiskt återanpassningsprogram i Sydossetien. Medel för återanpassning har också öronmärkts i det nya EU-programmet för ekonomiskt stöd för perioden 2007–2010.

Jag anser att EU som helhet har en mycket viktig roll när det gäller att stödja samtliga fredsförhandlingar. Men det mest akuta behovet är att återupprätta förbindelserna mellan Ryssland och Georgien, genom diplomati. Vi kommer självklart att fortsätta med våra insatser för att uppnå det målet.

  Laima Liucija Andrikienė, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! I morgon röstar vi om resolutionen om den moldaviska regionen Transnistrien. Vi vet att Moldavien är Europas fattigaste land. I september hölls en så kallad folkomröstning i den moldaviska regionen Transnistrien i syfte att regionen skulle förenas med Ryssland. ”Folkomröstningen” och resultatet godtogs inte av världssamfundet och konflikten mellan Transnistriens separatistiska styre och Moldaviens centralregering har bidragit stort till instabiliteten i hela landet och i den ekonomiska och sociala utvecklingen.

Tidigare i år såg vi också att förhandlingarna om Transnistrien i 5+2-formatet misslyckades eftersom de transnistriska myndigheterna drog sig ur dessa förhandlingar. Vi är också medvetna om att så kallade ryska fredsbevarare är kvar i Transnistrien.

I detta sammanhang bör vi i Europaparlamentet fördöma den så kallade folkomröstningen i Transnistrien, som strider emot Moldaviens internationellt erkända suveränitet och territoriella integritet och som kan betraktas som en provokation som ökar de befintliga spänningarna och äventyrar chanserna till en fredlig lösning på problemet.

Vi bör också uppmuntra Ryssland att avbryta sitt stöd till den transnistriska regimen som hotar Moldaviens territoriella integritet och att agera i enlighet med beslutet från OSSE:s toppmöte 1999 om tillbakadragande av trupper och vapen från Moldaviens territorium.

Vi beklagar särskilt bristen på framsteg i EU-förhandlingarna om viseringslättnader och återtagandeavtalet med Moldavien. Rådet och kommissionen bör påskynda förfarandet så att ett avtal om viseringslättnader kan slutas med Moldavien och se till att det genomförs. Den nuvarande situationen är orättvis och diskriminerande eftersom transnistriska medborgare med ryska pass har större möjligheter att resa till EU-länder än vad moldavier har.

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Vi står inför ett antal pågående fastlåsta konflikter i det gemensamma närområde som Europeiska unionen delar med Ryssland. Tyvärr är det uppenbart för oss att vi med åren inte kommer närmare någon lösning av dem, trots EU:s engagemang för en politisk förhandlingslösning inom en multilateral ram.

Vi ser med stor oro på den senaste utvecklingen i regionen eftersom man inte kan utesluta att en upptrappning är möjlig. Den 17 september hölls en folkomröstning i Transnistrien om separation från Moldavien, och förra veckan trappades spänningen mellan Georgien och Ryssland om Sydossetiens status upp till en första rangens diplomatisk kris. Båda händelserna är oförenliga med engagemanget för en politisk lösning av dessa konflikter inom ramen för OSSE. Jag anser att EU borde stå fast vid en förhandlingsplan inom en multilateral ram där Moldaviens och Georgiens territoriella integritet accepteras utan vidare diskussioner.

Vi fördömer med eftertryck ensidiga åtgärder såsom utlysning av en folkomröstning eller en så kallad folkomröstning, därför att vi inte har sett något bevis för en demokratisk folkomröstning i en fri och öppen omgivning. Användandet av hotfull politisk retorik fram och tillbaka och det ensidiga tillkännagivandet av sanktioner är likaså kontraproduktiva. De för oss inte närmare en lösning och motverkar de insatser som det internationella samfundet gör för att uppmuntra parterna att enas. Det måste vara tydligt för alla aktörer att en hållbar lösning endast kan grundas på politisk dialog, med respekt för demokratin i de berörda länderna och regionerna.

För Europeiska unionen är det en nödvändig investering att stimulera processen. Europeiska unionen kan inte lösa dessa konflikter på egen hand. Så länge vi beslutar till förmån för en multilateral strategi kan vi rimligen förvänta oss att de andra berörda parterna handlar inom dessa gränser och håller sig till tidigare överenskommelser, som den i Istanbul 1999. Dessutom kan vi förvänta oss att Ryssland uppträder ganska försiktigt eftersom landet spelar en avgörande roll i var och en av dessa konflikter. Det aktiva stöd som Ryssland ger regimen i Transnistrien liksom stödet till separatiströrelsen i Sydossetien och Abchazien ligger tyvärr inte i den kategorin.

  Jelko Kacin, för ALDE-gruppen. – (SL) Som vice ordförande i delegationen för Moldavien följer jag noga utvecklingen i denna del av världen. Den grundlagsstridiga och internationellt ej erkända folkomröstningen om Transnistriens självständighet som nyligen hölls i provinsen var ett allvarligt steg tillbaka för alla berörda parter.

Den 10 oktober avvisade Transnistrien en kompromissplan från OSSE under ledning av den belgiske utrikesministern Karel De Gucht. Enligt den föreslagna planen skulle hela Transnistrien få en relativt självständig eller halvautonom ställning inom en moldavisk federation. Personligen beklagar jag att den kompromissen avvisades därför att ett tillfälle att skapa fred och stabilitet i hela denna instabila region har gått förlorat. I stället kommer dödläget mellan Transnistrien och Moldavien att fortsätta hota både den politiska och den ekonomiska stabiliteten i denna del av Europa.

I och med Rumäniens inträde i Europeiska unionen 2007 kommer Europeiska unionens gränser att utvidgas och gå ända till Moldavien, så vi har ett vitalt intresse av att lägga ned den tid, den energi och det engagemang som krävs i framtida förhandlingar.

Slutligen skulle jag vilja uppmana rådet och kommissionen att använda sitt politiska inflytande för nya förhandlingar. Likaså uppmanar jag Tiraspol att återvända till förhandlingsbordet och upphöra med sin förhalningstaktik. Samtidigt uppmanar jag också Moskva att ansluta sig till en mer progressiv politik i arbetet med att lösa denna tvist, för ett mer konstruktivt förhållningssätt skulle visa att Ryssland menar allvar med att upprätta ett ansvarsfullt och pålitligt partnerskap med Europeiska unionen.

  Marie Anne Isler Béguin, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! För inte så länge sedan applåderade vi den fredliga revolutionen i Georgien och uppmuntrade dess unga ledare att införa sann demokrati i landet. I dag har Georgien, som vi vet, svårigheter att lösa konflikter med separatistregioner, och de eskalerande provokationerna från båda sidor bidrar sannerligen inte till att lösa konflikterna på ett fredligt sätt. Vad värre är, väpnade ingripanden skulle kunna dra in hela Kaukasien, något som vi alla är medvetna om. Därför måste vi uppmana de georgiska myndigheterna att skyndsamt inta ett försonligt förhållningssätt och på ett konstruktivt sätt återuppta fredsprocessen i Sydossetien.

Det finns dock förmildrande omständigheter i Georgien: dess granne, Ryssland, uppträder inte precis försonligt. När Vladimir Putin förra veckan i Lahtis jämförde Sydossetien med Kosovo slängde han ny ved på brasan i Kaukasien, i ett läge då han förväntades återupprätta tilliten genom att normalisera förbindelserna med sina grannar i Georgien. Vad Ryssland än säger är landet definitivt inblandat i denna konflikt. Har man inte utfärdat ryska pass till den georgiska befolkningen i Sydossetien? Hur giltig kan en folkomröstning vara om 80 procent av deltagarna var ryska medborgare? Hur neutrala kan vi förvänta oss att de fredsbevarande styrkorna i Sydossetien är, när de är företrädesvis ryska? Jag ska inte ens nämna det ensidiga ryska embargot eller de pågående förvisningarna av georgier i Ryssland, som är bevis för en önskan att destabilisera Georgien.

Grannskapspolitiken och ett mer omfattande samarbete med Ryssland är självfallet verktyg för oss, men ni får förlåta mig om jag inte kan instämma i rådets ståndpunkt om ersättningen av de fredsbevarande styrkorna. Jag menar att vi verkligen måste fråga oss själva hur dessa styrkors neutralitet och opartiskhet kan garanteras. Vi borde kanske – eller borde jag säga ”definitivt” – vara förberedda på att bidra till ersättningen av de fredsbevarande styrkorna, om det skulle visa sig nödvändigt.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Helmuth Markov, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Vad som framför allt krävs när säkerheten och stabiliteten i ett land eller en region är i fara är att alla berörda parter med sina olika intressen inte gör någonting som kan förvärra situationen, och om det inte finns något stöd i den moldaviska konstitutionen för folkomröstningar är det självklart att en folkomröstning som genomförs inte kan erkännas. Så mycket är helt uppenbart.

Eftersom Transnistrien alltid har ingått i Republiken Moldavien är det helt och hållet motiverat att begära av våra ryska partner – som vi har allt annat än dåliga förbindelser med – att deras trupper dras tillbaka från regionen.

Om vi inte vill att läget ska förvärras måste vi självfallet gynna handeln – och med handeln också förändring – snarare än att utfärda förbud för export eller import. Kommissionen och Europeiska unionen har intagit ståndpunkten att vi kräver att 5+2-förhandlingarna fortsätter fullt ut, eller återupptas, och vi får inte vika från denna linje.

Rättvist partnerskap – jag talar nu om vårt och Rysslands – inbegriper också att man kan tala om för sin partner, rent ut, vad man är nöjd med och vad man inte är nöjd med. Det kan mycket väl vara så att vi tidigare, med tanke på vissa av Europeiska unionens egna intressen, inte alltid har gjort detta med nödvändig fasthet.

  Michał Tomasz Kamiński, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Den europeiska union vi tror på, våra drömmars europeiska union, den europeiska union de flesta EU-medborgare önskar måste naturligtvis vara en union som försvarar vissa särskilda värden och som gör det på den internationella arenan. Vi måste därför, av princip, fördöma Rysslands uppträdande mot Georgien de senaste veckorna. Jag skulle vilja uppmana alla behöriga EU-organ att göra uttalanden, att agera i denna fråga och försvara Georgiens självständighet. Jag uppmanar också dessa organ att stå upp för de grundläggande principerna i internationell rätt såsom självständighet och icke-inblandning i andras angelägenheter.

Vi är medvetna om att Ryssland uppmuntrar separatismen i Georgien, men de senaste två veckornas händelser är särskilt oroande eftersom vi har noterat en kolossal ökning av chauvinistiska, nationalistiska och antigeorgiska uttalanden i Ryssland. De senaste dagarna har vi fått veta att verk av georgiska konstnärer som ställts ut i Moskva har utsatts för skadegörelse. De hysteriska haranger som Moskvamedierna riktat mot georgier som bor i Ryssland innebär att de inte känner sig säkra på Ryska federationens territorium. Jag uppmanar Europeiska unionen och Europaparlamentet att visa ett entydigt stöd för ett självständigt, självstyrande Georgien som har all rätt att känna säkerhet i ett enat Europa.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar för det nya italienska socialistpartiet.

Spänningarna i södra Kaukasus bidrar bara till att stärka argumenten för att skyndsamt inleda multilaterala förhandlingar för att hitta en lösning på frågan om Abchaziens och Sydossetiens territorier. Det försoningsbudskap som Europeiska unionen nyligen skickade till Ryska federationen om att trappa upp förbindelserna på olika nivåer är inte, och får inte vara, skilt från en inbjudan till dialog och till att genomföra alla möjliga åtgärder för att försöka lösa den värsta krisen i den postsovjetiska eran utan svåra offer.

Vladimir Putins uttalande om det påstådda förberedandet av ett georgiskt militärt ingripande liksom embargot på jordbruksprodukter från Georgien och Moldavien samt avbrytandet av viktiga tjänster, alltifrån transporter till banktjänster, kan inte undgå att påverka det georgiska folket, både de som har emigrerat till Ryssland, av vilka många har blivit oförtjänt tvångsåterförvisade de senaste dagarna, och de som bor på georgiskt territorium och ofta är ekonomiskt beroende av familjemedlemmar som har emigrerat. EU får inte begränsa sig till att spela rollen av domare i denna fråga.

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! År 1996 var jag medlem i den litauiska delegationen till Europarådets parlamentariska församling när Ryssland gjorde ett seriöst åtagande att 1997 dra tillbaka sina trupper från Moldavien. År 2007 får vi således chansen att fira tioårsjubileet för Rysslands ouppfyllda åtagande gentemot EU – men det är ju bara ett av många. Det skulle vara ett bra tillfälle att skriva och ge ut en stor bok om Rysslands ouppfyllda internationella åtaganden. Det är mitt första förslag till parlamentet i dess strävan att uppnå nya åtaganden.

Rysslands strategier för delning av sina mindre grannländer har orsakat förluster och lidande bland folket, och flera länder ber fortfarande om vår hjälp. Kan vi fortsätta att rabbla tomma mantran på FN-manér och ta vår hand ifrån de flyktingmassor som drivits ut ur Abchazien av invaderande ryssar?

Det är värt att lägga märke till den lilla kommentaren i FN:s säkerhetsråds resolution nr 1666 av den 31 mars 2006 om de eventuella förändringarna av ansvarsområdet för den fredsbevarande styrkan från Oberoende staters samvälde (OSS) i Georgien. I realiteten är styrkan rysk och har inte så mycket med fredsbevarande att göra utan hjälper till med annektering av en befolkning som i massor tilldelas pass från ett annat land innan landet därefter annekteras. Om ni verkligen vill ha fred i den delen av Europa behöver vi verkliga, eventuellt europeiska, fredsbevarare i Sydossetien och Abchazien. Alternativet bör vara att döpa om de nuvarande fredsbevararna till ”brottsbevarare”. Det är mitt andra förslag till parlamentet: att välja mellan verkliga fredsbevarare och officiella ”brottsbevarare”.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Det finns människor i Ryssland – särskilt tjänstemän – som, om de lyssnar till oss, kommer att tro att vi i parlamentet den här veckan bara vill reta den ryska björnen. Det är inte vad vi vill göra, utan vi vill göra helt klart för Ryssland att vi måste försöka lösa de problem som vi ställs inför, alltifrån energi till vårt gemensamma närområde, att vi måste göra det tillsammans och att Ryssland måste bekräfta att man står för multilateralism.

När vi kritiserar Amerika är vi ofta eniga om ensidigheten i landets handlande, men när ett land agerar på sin egen bakgård måste det ske multilateralt, och Ryssland har nyligen valt en annan strategi vilket är helt oacceptabelt.

För det första behöver vi självklart hjälp från de inblandade länderna. Som vi sa vid det senaste besöket där skulle vi vilja att Georgien skrev under förbindelsen om icke-våld. Det räcker visserligen inte att säga ”vi vill kunna försvara oss själva”, för det är självklart något som alla har rätt att göra.

För det andra skulle vi vilja se ett tydligt erbjudande om återintegrering i det georgiska samhället av människor från Sydossetien och också Abchazien. Även om vi har tagit ställning för ett enda, enat Georgien menar vi att det måste omfatta särskilda erbjudanden till dessa befolkningsgrupper.

Likväl ligger huvudansvaret, precis som förut, hos Ryssland. Jag finner det obegripligt att Ryssland fortfarande inte har fattat att man inte blir vänner genom att stödja små separatiströrelser – vissa av dem har infiltrerats av brottslingar – utan snarare genom att hjälpa sina grannar att bibehålla sin stabilitet. Det är någonting som Georgien säkert också skulle vara villigt att göra.

Vi måste absolut tillbakavisa fördrivningen av georgier från Ryssland. Argumenten enligt linjen ”jo, men de är där olagligt” har en cynisk klang. Att köra ut georgierna – särskilt i ett sådant här läge, med tanke på vad som har hänt – är precis lika olägligt som energiprishöjningarna i Ukraina före valen och i Vitryssland efter valen. Det är helt och hållet oförsvarligt och oacceptabelt.

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Sydossetien är en av dessa oerhört förargliga ”frusna” konflikter, och jag minns när jag själv var sysselsatt med det när jag satt precis där ni, fru rådsordförande, sitter nu för hela fem år sedan.

Men den frusna konflikten riskerar nu att bli en het konflikt. Det finns ett brådskande behov av att lugna ner situationen, och min grupp stöder vädjan till både Ryssland och Georgien att tona ned sitt språk och sina handlingar. Det som de georgiska medborgarna har utsatts för är fullkomligt oacceptabelt, precis som Rysslands beslut att upphäva all kommunikation med Georgien.

Att president Vladimir Putin varnade för blodspillan inför rådets ordförande Matti Vanhanen och kommissionens ordförande José Manuel Barroso måste ha varit mycket pinsamt och är i alla händelser totalt oacceptabelt, liksom att Ryssland fortsätter att utfärda pass till sydossetier. Det är också oacceptabelt att Georgien har hotat att ta till våld.

Om EU menar allvar i denna fråga bör vi vara beredda att ersätta de ryska fredsbevararna om det behövs. Detta är inget litet åtagande, och det bör tas på största allvar. Men låt oss först använda alla de multilaterala och europeiska fredsmekanismer som finns.

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, fru rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som medlem av parlamentets EU–Moldaviengrupp skulle jag vilja återvända till det problemet och göra det mycket tydligt att denna konflikt inte handlar om minoriteter. Det sociala systemet i Republiken Moldavien är både politiskt och socialt öppet och kännetecknas av samlevnad och tolerans. Om konflikter med minoriteter förs fram som en förklaring så görs det endast med avsikten att legitimera stödet för en stalinistregim, något som är – det vill jag inskärpa hos den ryska regeringen och president Vladimir Putin – både politiskt problematiskt och högst tvivelaktigt.

Transnistrienkonflikten är en konflikt mellan Ryssland och EU. Jag tror inte att freden i området kommer att återställas om inte trupperna dras tillbaka, så kommissionen och rådet måste utöva mycket större tryck på den ryska regeringen för att få den att göra exakt detta. Konflikten i Moldavien får inte offras för våra mellanhavanden med Ryssland i fråga om energi.

  Konrad Szymański (UEN). – (PL) Herr talman! Situationen i Sydossetien och Transnistrien gör det helt klart att Ryssland inte har slutat tänka i termer av inflytelsesfärer. Nu har 16 år förflutit, men Ryssland har fortfarande inte anammat behovet av att respektera den territoriella integriteten och suveräniteten hos självständiga länder utmed landets gränser. Man tar till bedrägeri, spioneri och energiutpressning och lämnar ut ryska pass för att försvaga Georgien och Moldavien, de självständiga grannarna, och för att ta ifrån dem delar av deras territorier. Tvärtemot våra förväntningar spelar Ryssland inte någon stabiliserande roll i regionen. I själva verket är det tvärtom. Ju mer politisk makt Ryssland utövar desto fler konflikter, spänningar och till och med krig blir det. Är allt detta förenligt med en politik som är godtagbar för Europeiska unionen? Är det möjligt att utveckla ett ovillkorligt strategiskt partnerskap med ett land som nedlåter sig till att använda dessa metoder? Jag är förvissad om att så inte är fallet och uppmanar därför parlamentet att stödja den gemensamma resolutionen tillsammans med de ändringsförslag som lagts fram av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och av gruppen Union för nationernas Europa.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Republiken Moldavien skulle ha blivit medlem i Europeiska unionen om nio och en halv vecka, om det inte hade varit för pakten mellan Hitler och Stalin som åtskilde den från Rumänien. Detta visar hur nära oss hela denna angelägenhet ligger. Georgien – som är medlem i Europarådet – har fallit offer för rysk eller sovjetisk kolonialism vid två tillfällen, första gången under tsarerna och andra gången på 1920-talet, när sovjetiska trupper kvävde de nationer som höll på att födas i Kaukasien.

I dag föreligger en postkolonial situation, där Ryssland är ovilligt att ge upprättelse för vad Ryssland gjorde mot regionen då landet var en kolonialmakt eller när det var den totalitära Sovjetunionen. I stället för Ryssland en postkolonial politik som går ut på att styra över nationer och tvinga av dem deras råvaror, vilket inbegriper att man antingen utnyttjar konflikter mellan nationaliteter eller i viss utsträckning skapar dem på ett konstlat sätt.

Därför finns det bara ett svar, som Vytautas Landsbergis sa: vi måste vara beredda på att ha en strukturerad fredsbevarande närvaro – internationell eller från EU – varhelst i världen konflikter uppstår, antingen det är i Transnistrien eller Abchazien, Sydossetien eller Tjetjenien, så att situationen kan föras in under internationell kontroll en gång för alla.

Om Ryssland har intresse av att låta öppenhet och insyn råda så är det den rätta lösningen, men det är inte vad Ryssland vill. Vad Ryssland vill, såväl nu som tidigare, är att dess maktpolitik ska fortgå i skumrasket, och därför beklagar jag också att denna debatt äger rum efter toppmötet i stället för före, som vi hade önskat. Vad Vladimir Putin önskade var att strålkastarna skulle riktas mot honom medan han underhöll illusionerna, och nu sopar vi upp resterna, i skuggan av toppmötet.

Allt jag kan göra är att vädja till rådet och kommissionen att äntligen komma i gång med att tala om rysk politik på ett otvetydigt, uppriktigt och rationellt sätt och uttryckligen omnämna de mänskliga rättigheterna. Låt oss inte sticka under stol med att den sortens rättframma samtal är det enda språk som Ryssland förstår. Vi har här tillräckligt med underlag för en vitbok om Rysslands brutna löften, som Vytautas Landsbergis sa, men också för en vitbok om västs självbedrägeri.

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Mina damer och herrar! Transnistrienfrågan är i stor utsträckning en fråga om Europeiska unionens förbindelser med Ryssland. Problemet befinner sig nu i ett dödläge, men det ligger i Rysslands makt att lösa det. Om Ryssland ska kunna göra det måste man dock uppfylla det löfte som man gav vid OSSE-toppmötet i Istanbul 1999, dvs. dra tillbaka sina trupper från moldaviskt territorium. Detta borde man ha gjort redan 2002.

Goda vänner måste vara djärva och rättframma. I Ryssland värdesätts sådana vänner. Vi här har varit rädda och gått som katten kring het gröt. Således kommer vi, den 1 januari, att få en allvarlig källa till instabilitet precis intill Europeiska unionen.

Jag skulle vilja upprepa tre fakta om Transnistrien. För det första strävar den transnistriska regimen inte efter självständighet utan snarare efter en union med Ryssland, som ligger 800 kilometer bort. Regionen har hört till Moldavien och Ukraina men aldrig till Ryssland.

För det andra är invånarna i Transnistrien inte en enhetlig etnisk grupp. Merparten av dem, 40 procent av befolkningen, är moldavier, medan ukrainarna utgör närmare 28 procent och de etniska ryssarna intar tredjeplatsen.

För det tredje skulle invånarna i Transnistrien säkert åtnjuta mera demokrati och fred under regeringen i Chisinau än de gör nu. Chisinau har aldrig förföljt den icke-moldaviska befolkningen i Transnistrien.

Ryssland kommer inte att agera utan påtryckningar från oss. Vi får inte vara rädda för att utöva påtryckningar. Och våra förbindelser med Ryssland måste vara dubbelriktade och till ömsesidig nytta för båda sidor. Vi må behöva rysk energi, men Ryssland behöver tjänster från oss också, för att inte tala om EU-marknaden.

Det är dags att påminna Ryssland om vad vi har gett, och att begära gentjänster. Slutligen måste 5+2-förhandlingarna fortsätta till varje pris. Vi har en bra resolution, så låt oss anta den.

  Tatjana Ždanoka (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Enligt min åsikt saknas det något viktigt bland alla förnuftiga politiska synpunkter som tagits upp i den befintliga texten: den faktiska livssituationen för de individer som lever i de berörda områdena. De som fördömer utfärdandet av ryska pass för de bosatta i dessa regioner borde påminna sig om de omständigheter som dessa människor befann sig i som medborgare eller icke-medborgare i nyligen oberoende stater som bildats av de före detta Sovjetrepublikerna. Dessa är republiker vars gränser, i fallet med Kaukasus, godtyckligt drogs upp av Josef Stalin eller, i fallet med Transnistrien, ändrades under Molotov-Ribbentroppakten.

Efter upplösningen av den federala staten Sovjetunionen hade man ingen övergångsperiod då människorna skulle kunna ha löst frågor såsom familjeåterförening, medborgarskap och så vidare. Dessa människor behöver i de flesta fall pass för att resa till Ryssland och inte till EU som påstått.

  Inese Vaidere (UEN) . – (LV) Mina damer och herrar! Rysslands önskan att påverka ödet för sina grannländer som har övergått till den västerländska utvecklingsmodellen är påtaglig, både i dess ingripanden i Ukrainas inre angelägenheter och i fallet med Moldavien och Georgien. Europeiska unionen har intresse av att finna en fredlig lösning på konflikten mellan Ryssland och Georgien. Därför bör, för det första, de fredsbevarande styrkorna från OSS i Sydossetien bytas ut mot internationella fredsbevarare eftersom de inte kan genomföra sin uppgift. För det andra bör Ryssland avhålla sig från militära övningar i det närmaste grannskapet till Georgiens territorium. För det tredje måste kränkningarna av georgiska medborgares rättigheter upphöra omedelbart. De börjar balansera på gränsen till etnisk rensning. Detsamma gäller blockaden av georgiska varor. För det fjärde måste, med respekt för georgiskt territoriums integritet, lagligheten i utfärdandet av ryska pass i Abchazien och Sydossetien granskas, för att förhindra att scenariot från Transnistrien upprepas. Slutligen bör båda staterna avhålla sig från verksamhet och uttalanden som kan bidra till att situationen förvärras.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Herr talman! När det gäller bakgrunden till denna debatt behöver vi ett mycket starkt åtagande från EU i form av fredsstyrkor för att försöka förhindra att dessa farliga konflikter sprider sig.

Låt mig tala klarspråk: Dessa regioner som vill bryta sig ut, eller de frysta konflikterna, utnyttjas systematiskt av den ryska regeringen för att behålla inflytandet över grannländerna efter Sovjet. Utan den ständiga närvaron av ryska trupper – vilket min kollega Marianne Mikko har förklarat – skulle de konflikter som vi nu måste hantera troligtvis ha försvunnit. En del av problemet förefaller vara rädslan för att ”sammetsrevolutioner” skulle kunna sprida sig och rädslan för verkliga demokratiska förändringar i själva Ryssland, för vilka tiden länge har varit mogen. Därför behöver vi reagera på det som den ryska regeringen gör – en regering som trotsar alla normer för internationellt agerande genom att till exempel stoppa kommunikationerna, införa ekonomiska blockader och skapa vågor av främlingsfientlighet i Ryssland. EU-25 bör förklara att ett sådant agerande är helt oacceptabelt, särskilt från det land som för närvarande innehar ordförandeskapet i Europarådet.

I Europaparlamentets resolution uppmanar vi Ryssland att slutligen acceptera den nya situation som uppstått efter det kalla krigets slut och att sluta tänka och handla i termer av områden där man har ett exklusivt inflytande.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Jag skulle vilja tala om Moldavien. Moldavien är ett land vars problem har historiska grunder, dvs. dess geopolitiska läge och dess nuvarande situation, som har uppstått som ett resultat av såväl maktbalansen inom landet som yttre påverkan. Det måste bli tydligt att problemen med Moldaviens säkerhet i dess vidaste mening, och också med dess utveckling, inte kan lösas genom insatser från Moldavien ensamt. En gemensam insats krävs, som omfattar inte bara Moldaviens grannar såsom Ukraina och Rumänien utan också viktigt bistånd från Europeiska unionen och Förenta staterna. Självklart är rysk goodwill också mycket viktig. Det är uppenbart att embargot på import av jordbruksprodukter och problemen med energiförsörjningen har att göra med Moldaviens positiva inställning till integrering i Europeiska unionen. Vi kan därför inte överge Moldavien. Landet har en moralisk rätt till vårt stöd, och vi har definitivt råd med det.

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! Jag stöder till fullo förslaget till resolution, vilket utarbetats av gruppen Unionen för nationernas Europa, om Transnistrien som är en del av Moldavien. Jag vill uttrycka min beundran för Georgien som självständigt vill besluta om inriktningen på sin utrikespolitik. I denna fråga bör och måste landet lita på solidariteten från Europeiska unionens medlemsstater. De georgiska myndigheterna kräver med rätta att det stora Ryssland ska respektera denna lilla nations rättigheter. Det skulle dock vara bra, och här har jag en något annorlunda åsikt än de föregående talarna, om myndigheterna i Georgien också såg till att respektera minoriteternas rättigheter i sitt eget land. Jag tänker exempelvis på de religiösa minoriteterna.

Låt mig hänvisa till de attacker som nyligen ägde rum mot katoliker i Tbilisi. Det finns inget annat sätt att beskriva det angrepp som 60 personer genomförde mot en helt nybyggd kyrka för assyrierna, dvs. den kaldeiska katolska församlingen. Detta angrepp utfördes av medlemmar i den ortodoxa kyrkan som identifierar sig mest med den ryska kulturen. I ett annat område i Tbilisi utövar medlemmar i den ortodoxa kyrkan påtryckningar på myndigheterna för att förhindra att en katolsk kyrka öppnas.

Tyvärr har det under de senaste åren vid många tillfällen förekommit incidenter i Georgien vilka gett uttryck för religiös intolerans. Offren har varit katoliker, baptister, pingstvänner och Jehovas vittnen. Jag förutsätter att myndigheterna i Georgien vidtar kraftfulla åtgärder mot dessa våldsdåd som skadar Georgiens anseende på den internationella arenan. Jag är säker på att de flesta politiska grupper här i parlamentet är av samma åsikt.

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman! Först vill jag be att få tacka för denna breda debatt. Sedan i morse har vi här i kammaren idag talat om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland. Hur betydelsefulla dessa förbindelser är återspeglas i att det nu också på denna punkt i förfarandena är förbindelserna mellan EU och Ryssland som framför allt har förekommit i ledamöternas tal.

Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland har en värdefull egenskap: numera kan vi diskutera allt kring bordet, också de svåra områdena och Rysslands åtaganden. Nästa utmärkta tillfälle för sådana diskussioner är i november då mötet i det permanenta partnerskapsrådet mellan EU:s och Rysslands utrikesministrar hålls, och efter det i slutet av november under toppmötet mellan EU och Ryssland. Vid toppmötet mellan EU och Ukraina i Helsingfors i övermorgon kommer med säkerhet dessa frågor att tas upp i samtalen.

Som jag sa i mitt inledande anförande syftar unionens åtgärder för Moldavien och Transnistrien särskilt till att stödja och stärka enheten i Moldavien. Den europeiska grannskapspolitiken är ett avgörande instrument i detta arbete. Som en del av detta samarbete väntar vi i rådet på att kommissionen ska lägga fram ett förslag om att inleda samtal om flexibilitet i visumfrågor före slutet av detta år.

Förbindelserna mellan Georgien och Ryssland diskuterades senast igår i COPS-kommittén och det hänvisades till förslagen från den särskilda representanten om att på bästa möjliga sätt hitta nya vägar att stödja en fredlig lösning av den svåra situationen. Lyckligtvis finns det glädjande tecken på att dialogen mellan Georgien och Ryssland håller på att komma igång, eftersom ländernas utrikesministrar har för avsikt att mötas i Moskva i början av november. Det är en mycket positiv början på något som förhoppningsvis kommer att leda till att samtalen återupptas.

Den grundläggande princip som Europeiska unionen strävar efter för att främja en fredlig lösning på krisen mellan Georgien och Ryssland, och kan sträva efter, gäller denna kris på precis samma sätt som många andra kriser runt om i världen. Om inte parterna själva verkligen engagerar sig för en fredlig lösning kan de dock inte tvingas till det utifrån.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Det var en mycket intressant diskussion om dessa båda ämnen. Jag tackar ledamöterna för deras kommentarer, som vi självklart kommer att beakta i så stor utsträckning som möjligt.

Jag anser att parlamentet skulle kunna stärka sina insatser och på så sätt fullfölja och komplettera vad vi gör när det gäller Moldavien, vilket har sin motsvarighet i den parlamentariska samarbetskommittén EU–Moldavien. Vi behöver fortsätta uppmuntra Moldavien att gå vidare med viktiga reformer som gäller demokrati, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter och att förbättra sitt affärsklimat. Vi måste hjälpa Moldavien att bli mer attraktivt för befolkningen, även i Transnistrien.

När det gäller makroekonomiskt stöd har vi precis förberett ett paket på 45 miljoner euro som kommer att tilldelas Moldavien, eftersom det är mycket viktigt att vi ger dem särskilt stöd. Låt mig säga att hela stödprogrammet sedan 1991 har uppgått till omkring 230 miljoner euro. Vår årsbudget för detta stöd har ökat under de senaste åren och kommer att öka ytterligare genom det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet.

När det gäller viseringslättnader för Moldavien håller vi just nu på att utarbeta förslag för att förhandla fram direktiv och också för återtagandeavtal. Vi har uppmuntrat medlemsstaterna att inrätta ett gemensamt centrum för visumansökningar i Chişinău. När detta centrum väl har inrättats bör det bli en effektiv mekanism för att underlätta för moldaviska medborgare, som då inte längre skulle behöva resa till grannländer för att ansöka om visum.

Låt mig också säga att om det finns någon möjlighet att få ett mandat vid slutet av detta år så skulle viseringsavgiften ligga kvar på 35 euro och inte höjas till 60 euro, vilket skulle vara av stor betydelse för de mycket fattiga människorna i Moldavien.

När det gäller Georgien hade vi en långvarig diskussion med utrikesminister Sergej Lavrov. Det viktigaste är att båda parterna tonar ned sin offentliga retorik som ett första steg och att båda parterna sedan försöker att inleda en diplomatisk dialog – en återgång till det normala. Den georgiska ledningen måste undvika alla åtgärder som skulle kunna öka spänningen. Detta är vad vi sa till Michail Saakasjvili. Med hjälp av våra särskilda representanter och, självklart, med hjälp från oss alla hoppas vi att situationen kommer att normaliseras.

ORDFÖRANDESKAP: OUZKÝ
Vice talman

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 11.30.