Debatter

Onsdagen den 25 oktober 2006 - Strasbourg

12. Export av giftigt avfall till Afrika – Miljöskydd genom bekämpning av miljöbrott (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en gemensam debatt om

- rådets och kommissionens uttalande om export av giftigt avfall till Afrika

- en muntlig fråga till rådet från Karl-Heinz Florenz, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om miljöskydd: brottsbekämpning, brottsliga handlingar och straff (O-0067/2006 B6-0438/2006) och

- en muntlig fråga till kommissionen från Karl-Heinz Florenz, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om miljöskydd: brottsbekämpning, brottsliga handlingar och straff (O-0068/2006 B6-0439/2006)

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Rådet är mycket bekymrat över den miljökatastrof som uppdagades för en tid sedan i Elfenbenskusten i samband med fartyget Probo Koala. Som ordförandeland anser Finland att det är mycket viktigt att denna beklagliga händelse undersöks noggrant. Ännu en gång blir världen medveten om de allvarliga hot som transporterna av avfall till utvecklingsländerna innebär. Detta är ett problem som kräver beslutsam handling. Europeiska unionen har sagt att den är beredd att i samarbete med Förenta nationerna hjälpa till att skydda människors hälsa och miljön överallt där följderna av händelsen är särskilt allvarliga.

De händelser som nyligen inträffat i Västafrika har också påmint oss om hur viktigt det är att tillämpa avtal om gränsöverskridande transporter av avfall och om övervakningen av avfallshanteringen på ett effektivt sätt. Dessa avtal är främst Baselkonventionen och tillägget till den från 1995, Marpolkonventionen till förhindrande av förorening från fartyg och lokala miljöskyddsavtal för sjöfarten. I tillägget till Baselkonventionen förbjöds export av farligt avfall från länder inom EU och OECD och även från Liechtenstein till andra länder. Det är uppenbarligen precis lika viktigt att övervaka efterlevnaden av dessa avtal.

Den åttonde konferensen för de parter som har undertecknat Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och omhändertagande av farligt avfall kommer att hållas i Nairobi i slutet av november. Europeiska unionens ståndpunkt när det gäller alla frågor på dagordningen vid denna konferens håller just nu på att utarbetas av rådet. Bland dessa frågor ingår olagliga transporter av avfall, lossning av fartyg, finansiering av avtalet, synergieffekter mellan avfalls- och kemiföretag och kontroll av den strategiska planen för genomförande av konventionen.

En del av denna förberedelse hade formen av en omfattande debatt i Europeiska miljörådet den 23 oktober, dvs. i förrgår. I slutet av debatten framförde ordföranden sina slutsatser om EU:s förberedelser inför konferensen för de parter som har undertecknat Baselkonventionen. Enligt slutsatserna är det viktigt att på ett beslutsamt och effektivt sätt ingripa mot olagliga gränsöverskridande transporter av farligt avfall.

Det är viktigt att så många andra länder som möjligt ratificerar tillägget om förbud mot att exportera farligt avfall, utöver de länder som redan har ratificerat det, så att förbudet så snart som möjligt kan träda i kraft i hela världen. Som ni vet gäller förbudet redan i alla EU:s medlemsstater eftersom det genomfördes i sin helhet genom förordningen om transporter av avfall. Nästan alla EU-länder har också ratificerat tillägget.

Den reformerade EU-förordningen om transporter av avfall som träder i kraft i juli nästa år innehåller också bestämmelser som kan bidra till att förbättra samarbetet vid genomförandet av förordningen både på medlemsstatsnivå och på EU-nivå. Det har också utfärdats ett direktiv om hamnarnas anläggningar för att ta emot lastrester och avfall som har uppkommit på fartyg, och efterlevnad av detta direktiv kanske också är relevant i Probo Koala-fallet.

I en debatt i förrgår framhöll miljöministrarna också att ett effektivt genomförande av befintlig lagstiftning är ett primärt mål för EU. Av avgörande betydelse för att olagliga transporter av avfall ska kunna förhindras är en större harmonisering av lagarna om miljö och sjöfart, särskilt på internationell nivå, och ökat samarbete mellan myndigheter. Vad som är viktigast är att alla typer av avfall behandlas på ett sätt som är miljömässigt acceptabelt oavsett var detta sker. Detta måste också var det främsta målet när fartyg skrotas.

I ordförandens slutsatser framhölls också att utvecklingsländerna behöver hjälp utifrån i sina insatser för att genomföra Baselkonventionen och hantera avfall på ett sätt som är acceptabelt från miljösynpunkt. Utvecklingsländerna måste också låta avfallshantering ingå i sina strategier för att minska fattigdomen och skapa hållbar utveckling.

Vid miljöministrarnas möte träffade ordförandeskapet också en delegation från Elfenbenskusten som gav aktuell information om situationen. Katastrofens omfattning är svindlande: förutom förlusten av många människoliv finns det enormt många akuta hälsoproblem. Katastrofen har också allvarliga följder för ekologi, försörjning, bostäder och samhällsinsatser. De viktigaste områdena är för närvarande att sanera förorenade områden och avloppsnät och att uppmärksamma de skador som drabbat människor och företag. I Elfenbenskusten håller nu en internationell och nationell rapport om händelsen på att utarbetas, och däri ingår även en brottsundersökning.

I vissa länder som till exempel Nederländerna och Estland har dessutom en brottsundersökning inletts i syfte att göra en noggrannn granskning av omständigheterna i Probo Koala-fallet.

Jag övergår nu till den muntliga frågan från Karl-Heinz Florenz, ordförande för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet.

Europeiska unionens medlemsstater anser det viktigt att det inom EU utvecklas lagar och samarbete i syfte att förhindra och undersöka miljöbrott och utkräva straffansvar. Miljöbrott är till sin natur internationella eftersom effekterna av olagliga utsläpp når långt utöver nationsgränserna.

Som ledamoten sa i sin fråga ogiltigförklarade dock EG-domstolen den 13 september 2005 rådets rambeslut av den 27 januari 2003 om miljöskydd genom strafflagstiftning.

Den 25 november 2005 överlämnade kommissionen ett meddelande till Europaparlamentet och till rådet om följderna av EG-domstolens dom.

Domstolens dom och kommissionens meddelande diskuterades vid det informella möte mellan ministrarna för rättsliga och inrikes frågor som hölls i Wien i januari 2006 och de granskades av rådet i Bryssel den 21 februari i år.

I dessa diskussioner sa kommissionen att den ville tänka mer på hur den ska gå vidare med de rambeslut som tidigare fattats av rådet, beslut som kanske skulle kräva en omprövning mot bakgrund av EG-domstolens utslag. Detta sätt att resonera skulle också gälla det rambeslut som ogiltigförklarades av EG-domstolen.

Som situationen nu är avvaktar rådet en reaktion från kommissionen. Den kan komma med en ändrad version av det förslag som den lade fram 2001 och av det förslag till direktiv som den ändrade 2002 eller den kan lägga fram ett helt nytt förslag.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EL) Herr talman! Den dumpning av giftigt avfall i Elfenbenskusten som nyligen inträffade har drastiska följder. Minst 10 människor dog och tusentals blev förgiftade och behövde sjukhusvård.

Även om de faktiska omständigheterna kring detta motbjudande miljöbrott ännu inte har klargjorts är det nu ännu mer nödvändigt med en sträng tillämpning av förbudet mot att exportera farligt avfall till Afrika.

I samarbete med medlemsstaterna, Förenta nationerna och Elfenbenskustens myndigheter försöker kommissionen på olika sätt avhjälpa de skador som förorsakats och komma fram till lämpliga insatser för att bekämpa den olagliga verksamhet som kan ha ägt rum.

När händelsen hade inträffat besökte företrädare för kommissionen – och specialgrupper från medlemsstaterna – platsen för att bistå offren och hjälpa till att skydda miljön. Kommissionen följer noga utvecklingen i Elfenbenskusten och står i ständig kontakt med landets myndigheter. I måndags träffade jag tillsammans med ordförandeskapet delegationen från Elfenbenskusten i vilken tre ministrar ingick.

Europeiska unionens institutioner och medlemsstater måste undersöka alla tänkbara möjligheter att stödja offren i Elfenbenskusten och göra sitt bästa för att avlägsna föroreningarna.

Brottsundersökningar genomförs för närvarande i flera olika medlemsstater som vi står i kontakt med. Sedan Probo Koala hade återvänt till Europeiska unionen reste jag personligen till hamnen Paldiski i Estland den 28 september för att stödja dessa undersökningar och få den senaste informationen.

Om vi ser längre än till händelsen i Elfenbenskusten kommer vi att se att det finns allvarliga brister i medlemsstaternas efterlevnad av Europeiska unionens förordning om transporter av avfall. Denna förordning innehåller tydliga regler som förbjuder export av farligt avfall till utvecklingsländerna. Dessa regler kommer att bli ännu strängare, och senast i juli nästa år kommer medlemsstaterna att vara skyldiga att genomföra kontroller och inspektioner på plats och att samarbeta när det är fråga om olagliga avfallstransporter. Själva det faktum att reglerna finns betyder dock ingenting om de inte också tillämpas korrekt i praktiken. De juridiska luckorna måste täppas till genom stränga kompletterande åtgärder för att förordningen ska tillämpas korrekt. Miljöbrotten är ett av de allvarligaste problem som det är gemenskapens uppgift att bekämpa. De kan leda till enorma skador för miljön. Miljöbrottsligheten är ofta en del av den internationella organiserade brottsligheten, vilket gör det svårt att utplåna den även om det är helt nödvändigt. Det är nödvändigt med bestämmelser om effektiva sanktioner, inbegripet straffrättsliga sanktioner, för att gemenskapens miljölagstiftning ska kunna tillämpas korrekt. Just därför krävs det omedelbara insatser på gemenskapsnivå.

År 2001 lade kommissionen fram ett förslag till ett direktiv om miljöskydd genom strafflagstiftning. Syftet med förslaget var å ena sidan att i hela gemenskapen införa ett minimiantal miljöbrott och å andra sidan att bestraffa sådana brott genom effektiva straffrättsliga sanktioner i alla medlemsstater. Det är sorgligt att rådet inte godkände kommissionens förslag. Förslaget byggde på artikel 175 i fördraget och skulle ha antagits genom medbeslutandeförfarandet. Rådet delade inte kommissionens uppfattning om den rättsliga grunden och beslutade att anta ett rambeslut under den tredje pelaren i stället för det direktiv vi hade föreslagit. Enligt Europeiska kommissionens uppfattning var detta val av metod inte juridiskt korrekt och skulle ha gjort det omöjligt att kontrollera rambeslutets inlemmande i nationell lagstiftning och medlemsstaternas tillämpning av det.

I klar motsatsställning till rådet stödde Europaparlamentet helt och fullt kommissionens förslag, och det stödde även kommissionen i frågan när den hänsköts till EG-domstolen. Jag vill framhålla att detta goda samarbete mellan våra institutioner är särskilt betydelsefullt och jag är förvissad om att vi kommer att fortsätta på detta sätt allteftersom frågan utvecklas. Genom EG-domstolens utslag har det nu klargjorts att de åtgärder av straffrättslig natur som krävs för att säkerställa en effektiv tillämpning av miljöpolitiken kan antas under den första pelaren. Rådets rambeslut innebar intrång i gemenskapens behörighet enligt fördraget och måste upphävas. Europeiska kommissionen är särskilt nöjd med detta utslag från EG-domstolen. Detta är inte ett utslag som reglerar en enkel teknisk punkt: det är av avgörande betydelse för att förtydliga fördragets regler i fråga om skiljelinjen mellan den första och den tredje pelaren. Utslaget får mycket viktiga institutionella följder eftersom det klargör att de åtgärder det gäller måste beslutas genom medbeslutandeförfarandet vilket innebär fullt deltagande för Europaparlamentet.

På liknande sätt kontrolleras under den första pelaren de nationella genomförandeåtgärderna av EG-domstolen, vilket inte gäller för åtgärder under den tredje pelaren. Ett direktiv om miljöskydd genom strafflagstiftning – under den första pelaren – kommer att leda till bättre miljöskydd och är samtidigt en mer demokratisk metod i lagstiftningsförfarandet. Under tiden har tyvärr värdefull tid gått förlorad. Miljöbrott begås fortfarande, och vi måste införa de nödvändiga rättsliga åtgärderna för att bekämpa dem.

Vi har i kommissionen analyserat och diskuterat de olika alternativen för att följa upp EG-domstolens utslag. Vi granskade särskilt två alternativ: att kommissionens förslag från 2001 ska stå kvar som det är och att vi uppmanar de övriga institutionerna att fortsätta med medbeslutandeförfarandet eller att kommissionen lägger fram ett nytt förslag. Vi föredrog det andra alternativet för att kunna ta hänsyn till domstolens utslag. Det ursprungliga förslaget är från 2001, och sedan dess har ett stort antal förändringar av miljölagstiftningen gjorts. Följaktligen måste förslaget anpassas till dessa förändringar.

Slutligen har det skett en hel del nytt på området EU-samarbete kring straffrättsliga frågor, vilket också måste beaktas i förslaget. Vi måste se till att förslaget ligger i linje med övrig strafflagstiftning på EU-nivå.

I dag håller vi på att förbereda ett nytt förslag till ett direktiv om miljöskydd genom strafflagstiftning. Som jag sa var det första steget att i detalj granska EG-domstolens utslag och dess återverkningar och att göra en detaljerad jämförelse av de olika lagar som redan gäller. Sedan förberedde vi en konsekvensanalys där för- och nackdelarna med de olika alternativen jämförs. Därefter kommer förslaget att få sin slutgiltiga utformning, och jag hoppas att det kommer att godkännas före slutet av 2006.

  Karl-Heinz Florenz (PPE-DE) , frågeställare. – (DE) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! Dumpningen av giftigt avfall i Elfenbenskusten är inte bara en skandal utan också en verkligt upprörande handling, och vi kan naturligtvis inte göra annat än att hysa medlidande med offren och beklaga de allvarliga skador som drabbat människor, men om vi inte i samma andetag ställer frågor om vad som ligger bakom händelsen är detta inte annat än hyckleri, och då kan ni inte räkna med mig. Därför vill jag att det inte ska råda något tvivel om att detta är en humanitär och miljömässig katastrof och skandal. Samtidigt som vi här i parlamentet har infört principen att namnge och skämma ut människor för att tillämpa den på andra, till exempel på dem som bedriver köttproduktion så att namnet på den som uppför sig illa blir känt och står i tidningarna upphör jag aldrig att förvåna mig över att samma sak inte sker med EU:s medlemsstater, och detta är verkligen anmärkningsvärt.

Rådsordföranden placerade naturligtvis dessa saker i rätt kronologisk ordning medan det var kommissionsledamot Stavros Dimas som förklarade varför EU:s lagstiftning inte fungerar, och den verkliga orsaken är att rådet är alltför räddhågat, och när jag säger detta menar jag naturligtvis inte rådsordföranden eller hennes land, men vad jag faktiskt menar är att man i frågor som berör mer än ett land – vilket hon med rätta medgav – måste våga vidta gränsöverskridande åtgärder för att väcka åtal och bestraffa brott. Om kommissionen sedan utarbetar ett förslag med denna innebörd samtidigt som rådet nöjer sig med att ifrågasätta förslagets rättsliga grund och både kommissionen och parlamentet ifrågasätts eftersom rådet genom sin blockerande minoritet inte tillåter att lagen träder i kraft, då är detta någonting som en företrädare för folket, det vill säga en av dem som har till uppgift att hålla ett öga på vad regeringarna gör måste anse ytterst irriterande. Detta får inte tillåtas ske, och rådet måste upphöra med sin rädsla i denna fråga.

Jag bönfaller er verkligen att tala om för era kolleger att utskottets ordförande är mycket arg eftersom det inte är någon nytta med klagomål i efterhand om vi inte har gjort vår läxa i förväg – vilket vi har gjort, och ändå har ni så att säga struntat i läxan. Detta är inte acceptabelt. Jag anser att det vore bättre om rådet i framtiden ägnade sig mer åt införlivandet av EU-förordningar.

Jag har nu varit ledamot av parlamentet mycket länge, och under denna tid har vi diskuterat och fattat ett mycket stort antal beslut, men när det gäller att verkligen genomföra dem verkar vi tappa modet. Jag bor vid gränsen till ett grannland, det älskvärda land som kallas Nederländerna, och det tog oss otroligt lång tid att komma fram till ett avtal om hur vi skulle kunna fånga brottslingar. Lyckligtvis har vi gjort en del framsteg, men när det gäller att rättsligt beivra avfallsbrott har vi ännu inte kommit ut ur Noaks ark, och detta, fru rådsordförande, är någonting som ni inte får vara nöjd med. Ni måste använda de sista månaderna av ert ordförandeskap till att gå in för att allvarligt stödja kommissionsledamoten och motivera honom att göra någonting åt detta.

Det finns många områden med brister i fråga om genomförande och införlivande. Jag skulle mycket gärna vilja veta om det land där det giftiga avfallet dumpades faktiskt gav sitt samtycke till detta, för om det inte gjorde det borde dessa giftiga ämnen över huvud taget inte ha fraktats dit. Det finns så många regler och förordningar för detta, och allt som krävs av oss är att vi genomför dem med mod och förnuft.

För övrigt är det också värt att notera att detta är en skandal inte bara när det gäller hälsa och miljö utan också när det gäller konkurrensen. Om vi inte täpper till denna lucka i våra egna lagar och i Baselkonventionen kommer vi därigenom att uppmuntra människor som är mindre nogräknade när det gäller efterlevnad av lagen att göra föroreningen av miljön till en vara som kan exporteras, och att göra detta är hyckleri. Samtidigt som vi i EU talar om höga standarder öppnar vi nämligen hur många luckor som helst som gör det möjligt att exportera dessa ämnen, och det är kommissionsledamot Stavros Dimas – stackars man – och med honom kommissionen som får bära hundhuvudet för det även om jag måste säga till rådsordföranden att kommissionen i detta fall går helt fri från klander.

Våra två institutioner var på rätt spår. Vi vill be er att agera i enlighet med de förslag som kommissionen och parlamentet har lagt fram i denna fråga, för det är bra förslag.

  John Bowis, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Elfenbenskusten är ett instabilt land som har gjorts ännu instabilare genom miljöbrott som har färdats ned till Afrika från vår kontinent, med ett nederländskt fartyg och med hjälp av nederländska hamnmyndigheter, ett fartyg i grekisk ägo under panamansk flagg, sedan ivorianska företag och lastbilar som dumpar petrokemiska produkter, som dödar – enligt FN – 12 människor, och som leder till att 104 000 människor – också enligt FN – behöver läkarvård. Detta skepp lastade av 500 ton kemiskt avfall på lastbilar som dumpade det på 15 olika platser omkring Abidjan, en stad med 5 miljoner invånare.

Enligt FN:s miljöprogram är detta utan tvekan ett brott, även om de säger att de ännu inte vet vem som bär ansvaret eller exakt vilken typ av brott det rör sig om. Vad vi vet är att detta brott skulle ha stoppats enligt Baselkonventionen och att detta har misslyckats, och vi behöver veta varför. Elfenbenskusten ligger långt borta och de flesta länder i Afrika har inga starka lagar som skyddar människors hälsa och miljön från effekterna av miljöfarligt avfall, men det är ingen anledning för oss här i Strasbourg att inte bry oss om detta fall och vad man kan lära sig av det. Vi vill ha säker avfallshantering och inte lämna giftiga paket vidare till andra. Vi vill – och detta säger jag direkt till er, fru kommissionsledamot – att de länder som ännu inte har ratificerat denna konvention gör det. Bland dessa länder finns Grekland, Irland, Italien, Malta och Slovenien. Jag hoppas att ni kommer att konfrontera dem och jag hoppas att också rådet kommer att göra detta.

Brott, ansvar och domar är något för domstolar, men att undersöka och att täppa till juridiska kryphål är vårt ansvar. Det är också vårt ansvar att hjälpa AVS-länderna att uppfylla höga normer för hantering av miljöfarligt avfall, samt att hjälpa offren för dessa förfärliga händelser – vi tänker särskilt på barnen i Elfenbenskusten som har fått utstå lidande på grund av detta. Vi har också ansvaret för att se till att kommissionen, de nederländska myndigheterna, Europeiska miljöbyrån och Elfenbenskustens regering alla gör sitt bästa för att identifiera och jaga förövarna av detta brott.

Om lagstiftningen är bristfällig så måste den förbättras. Om lagstiftningen är tillräcklig så måste den genomdrivas. Vi vet dock att man alltför ofta bryter mot lagarna. Vi vet att det är alltför lätt att undvika kostnaden för säker avfallshantering genom att dumpa, genom att söka sig utanför OECD-länderna och genom att nationellt och internationellt anlita skrupelfria personer, och det är detta vi måste se till att få stopp på.

  Margrietus van den Berg, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet stöder ivrigt de synpunkter som de två föregående talarna gett uttryck för. Hur är det möjligt att fartyget Probo Koala inte hindrades från att orsaka så mycket miljöförstörelse? Fastän denna händelse borde ha lyst i eldskrift tvår den nederländska regeringen sina händer i juridisk oskuld trots att den borde ta på sig det yttersta ansvaret. Den vägrar att ärligt erkänna misstag, tvekar att skapa en fond för offren i Elfenbenskusten, slår ifrån sig sitt ansvar och vägrar att ta ekonomiskt och moraliskt ansvar. Så kan den nederländska regeringens ömkliga uppträdande sammanfattas. Därför vill jag fråga kommissionen om den är beredd att utöva påtryckningar på Nederländerna för att få landet att lämna rättsligt stöd till Elfenbenskusten och att i samråd med FN också se till att en krisfond bildas för offren för denna katastrof.

Mina kolleger i de afrikanska parlamenten har en känsla av att Nederländerna och EU trots Baselkonventionen har underlåtit att skydda dem mot detta brottsliga beteende. Det är tydligen acceptabelt att använda Afrika som dumpningsplats. Detta skapar en känsla av underlägsenhet som undergräver ett trovärdigt partnerskap mellan Afrika och EU och har försämrat våra förbindelser betydligt. Vilka åtgärder tänker det finländska ordförandeskapet och kommissionen vidta för att närma sig Elfenbenskusten och Afrikanska unionen?

Är kommissionen beredd att lägga fram förslag till åtgärder för att om möjligt få slut på denna dumpning och se till att de regler som redan finns tillämpas? Är kommissionen beredd att årligen göra upp en svart lista över länder och gränsöverskridande företag som är inblandade i dumpning av kemiskt avfall i utvecklingsländer? Är kommissionen och rådet beredda att lägga fram lagstiftningsförslag för att täppa till kryphålen i Baselkonventionen, bland annat så att fartyg som lämnar EU blir skyldiga att lämna sitt länsvatten hos de ansvariga myndigheterna i den sista EU-hamn som de lägger till i?

Är kommissionen slutligen beredd att vidta nödvändiga åtgärder för att hjälpa utvecklingsländerna att identifiera skadliga ämnen och garantera att länsvatten som produceras till havs behandlas säkert? Jag räknar med kommissionens stöd och jag hoppas att rådet kommer att kräva att Nederländerna tar sitt ansvar, ordföranden för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet gjorde rätt i att göra samma sak gentemot rådet. Vi har hört många vackra ord, nu vill vi se dem omsatta i praktiken och att lagarna tillämpas.

  Danutė Budreikaitė, för ALDE-gruppen. – (LT) I år har EU sett över den strategi för hållbar utveckling som antogs 2001 och utökades med en yttre dimension i Barcelona 2002. EU:s samarbetspolitik till stöd för utveckling gör det möjligt att bekämpa fattigdomen och åstadkomma att utvecklingsländerna gradvis integreras i den globala ekonomin.

Hur arbetar vi för att nå dessa mål? Vi vill ha tillväxt i utvecklingsländerna, skydd för miljön och en minskning av växthuseffekten, men vad gör vi för att nå detta?

På grund av dumpning av giftigt avfall i Elfenbenskusten drabbades 85 000 personer av ohälsa och åtta människor avled. Giftiga ämnen transporterades med fartyg från Amsterdam av det nederländska företaget Trafigura Beheer BV. Trots att man i Amsterdam var medveten om avfallets giftiga natur valdes på grund av de höga kostnaderna det billiga alternativet att göra sig av med avfallet i Elfenbenskusten.

De flesta afrikanska länder saknar bestämmelser om skydd mot miljöfarligt avfall. Uttjänta datorer lagras i Nigeria, radioaktivt avfall i Somalia och klor i Kamerun trots de bestämmelser som antogs av EU 1994 och 1997 för att förhindra export av avfall.

Parlamentet antog 2002 direktivet om skydd för miljön genom strafflagstiftning i första behandlingen. Första behandlingen var emellertid också den sista. Därför måste vi återuppta debatten om direktivet så snart som möjligt.

Kommissionen och Nederländerna måste utreda det som hände i Elfenbenskusten, finna de skyldiga, undanröja följderna och betala skadestånd som kompensation till offren. Utan allvarligt menade åtgärder kommer EU:s politik för utvecklingssamarbete till stöd för utvecklingsländerna och en hållbar utveckling i dessa att bli svår att genomföra och EU riskerar att tappa ansiktet.

  Carl Schlyter, för Verts/ALE-gruppen. – Det är en tragisk händelse som har drabbat Elfenbenskusten och vi uttrycker alla vår sympati och solidaritet med offren för det kriminella beteende som europeiska företag har ägnat sig åt. Offren måste få allt stöd som de kan erbjudas i denna process.

Vi har ända sedan 1997 ett förbud mot export av farligt avfall till länder utanför OECD. Det är dags att se till att det implementeras ordentligt. Det är oacceptabelt att de holländska myndigheterna inte tog sitt ansvar när de hade chansen att stoppa fartyget. All heder till Estland som gjorde vad som behövdes. Jag vill tacka kommissionär Dimas för att ni snabbt insåg allvaret i situationen.

Nu behövs ett snabbt förslag från kommissionen för tuffare efterlevnad av reglerna. Vi behöver se till att det varje gång någon åtar sig att transportera farligt avfall finns en person med personligt ansvar som skriver på en ansvarsförsäkran. Även styrelse och verkställande direktör måste ges ett större personligt ansvar. Annars kommer traditioner med oklara och krångliga ansvarsförhållanden göra det svårt att komma åt oseriösa transportörer och redare.

Afrika har lidit nog under kolonialism och slaveri och av utsugning av deras naturresurser. Vi måste nu hindra denna senaste form av nykolonialism där vi dumpar vårt avfall i fattigare länder om vi ska kalla oss civiliserade.

  Kartika Tamara Liotard, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Min grupp stöder helhjärtat allt som hittills har sagts och även resolutionen där uppmärksamheten riktas mot den skandal med giftigt avfall som fartyget Probo Koala var inblandat i i Elfenbenskusten och som hittills har krävt dussintals liv och fått till följd att tiotusentals människor måste läggas in på sjukhus. Det är ännu omöjligt att beräkna följderna för miljön och folkhälsan. Det råder fortfarande stor osäkerhet om vad som ska hända med giftet och den smittade besättningen.

Skandalösa tillvägagångssätt av detta slag där respekt saknas för miljön eller medborgarna och där regeringar och ansvariga parter medvetet eller omedvetet tvår sina händer och vägrar att ta sitt ansvar måste i varje fall angripas på varje möjlig nivå. Medlemsstaterna, i detta fall Nederländerna, måste ställas till svars. Min observatör, som reste till Estland för min räkning, håller fullständigt med kommissionsledamot Stavros Dimas när han säger att detta bara är toppen av ett isberg. Detta slags gift skulle för det första aldrig ha lämnat EU, och såväl EU:s som internationella regler har nonchalerats.

Efter att vid flera tillfällen ha förvägrats möjligheten att tala med besättningen på Probo Koala trots att jag först fått tillstånd kan jag bara dra den slutsatsen att vissa myndigheter spelar ett mycket lömskt spel med människoliv som insats. Öppenhet är av största vikt för allmänheten. En strikt vedergällningspolitik är nödvändig för att hindra eller avskräcka från upprepning. Jag förordar upprättandet av en svart lista över avfallsdumpare och offentliggörande av avtal som slutits med utvecklingsländer inom området för avfallsbehandling.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag instämmer i alla tidigare talares synpunkter. Det som kom att hända i Elfenbenskusten med avfallet från fartyget Probo Koala är skrämmande och skulle aldrig ha fått hända. Utan tvivel har olaglig transport av avfall förekommit. Baselkonventionen innehåller ett uttryckligt förbud mot transport av skadligt avfall till länder utanför OECD, ett förbud som alltså har nonchalerats. Att åtlydnaden av gällande lagstiftning om vilka ämnen som får transporteras som avfall lämnar mycket övrigt att önska kommer inte som någon överraskning. Slumpvisa prov i Storbritannien och Frankrike visar att reglerna nonchaleras i 75 till 100 procent av alla transporter av avfall.

För Europaparlamentet, som hade ett effektivt genomförande och hårdare kontroller som en viktig fråga vid upptakten till förhandlingarna om den nya resolutionen om transport av avfall, gäller att bara en del av önskemålen har tillgodosetts. För närvarande är vi inte så beroende av nya regler eller ett minimistraff inom EU för överträdelser som kommissionsledamot Stavros Dimas antyder. Vad vi framför allt behöver är att gällande regler efterlevs. Kommissionen och medlemsstaterna borde göra något åt detta en gång för alla.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Vi kommer snart att få tillbaka flera tusen ton förorenat material tillsammans med de 500 ton som olagligt har dumpats i Afrika, så att många gånger den ursprungliga mängden giftigt avfall kommer att hitta tillbaka till Europa, och detta är något som kräver förberedelser.

Allmänt talat tycks det som är känt som Baselkonventionen fungera ganska bra. Officiellt berättas att det har skett en avsevärd minskning av exporten av giftigt avfall till Afrika, men detta motsägs av stickprovskontroller som genomförs i europeiska hamnar, där hälften av alla deklarationer om icke giftiga laster har visat sig vara falska, så vad som behövs på detta område om problemet med den svarta marknaden för giftigt avfall ska kunna kontrolleras är fler kontroller och mer samarbete.

Vi måste även ge oss i kast med de problem som omger den spirande handeln med elektriskt avfall och skeppsvrak för vilken ännu inga internationella konventioner finns. För att rikta ett avgörande slag mot avfallsmaffian kommer vi utan tvivel att behöva en svart lista över de företag som är inblandade i projekt av detta slag.

  Marie-Arlette Carlotti (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Historien med det giftiga avfallet är säkerligen brottslig – det är som om Syd vore Nords soptunna. Och om vi säger att det är ett brott måste det finnas skyldiga som straffas, men hittills är det straffrihet och apati som råder.

Det är visserligen sant att EU har lagstiftning om transport av giftigt avfall – export av sådant avfall har varit förbjuden sedan 1997 genom Baselkonventionen – men fram till nu har detta förbud systematiskt nonchalerats. Denna låtgåmentalitet är brottslig och Abidjans döda är dess offer. Unionen måste nu handla, och handla snabbt, för att sätta stopp för den rådande ansvarslösheten och straffriheten. EU måste upprätthålla den befintliga lagstiftningen, särskilt direktivet från juli 2006 med dess krav på att medlemsstaterna ska inrätta nätverk för granskning. EU måste stärka denna lagstiftning där det är nödvändigt och möjliggöra snabba och effektiva sanktioner, vilket både kommissionen och Europaparlamentet har krävt sedan 2001. Slutligen måste Europeiska unionen hjälpa länder i Afrika att stifta skyddande lagar.

Herr kommissionsledamot! Vi stöder era proaktiva uttalanden, men vi måste nu övergå till konkret handling. Det är vad vi väntar oss av rådet, i synnerhet.

  Patrick Louis (IND/DEM). – (FR) Mina damer och herrar! Vilken röra! De få medborgare som intresserar sig för våra debatter kommer att ha mycket svårt att förstå varför vi i eftermiddag blandar ihop en debatt om förorening i Elfenbenskusten med en annan som handlar om en dom där subsidiaritetsprincipen undertrycks. Det faktum att domen av den 13 september 2005 utfärdades om ett ämne som behandlas i ett miljödirektiv ändrar inte det faktum att det faktiskt är avfattat på ett sätt som i princip gör straffrätten till gemenskapens angelägenhet. Detta är detsamma som en konstitutionell revolution, eftersom som bekant åtminstone nio av tio andra befogenheter är på väg att sugas upp av Europeiska unionen utanför alla fördrag, inklusive straffrätt om invandring och immaterialrätt.

Förorening förekommer verkligen – EG-domstolens rättsliga förorening av EU:s fördrag. I denna förvirrade och dåligt underbyggda dom finns det inga texthänvisningar och inga tydliga rättsprinciper. Långsökta och dåligt förklarade överväganden vilkas relevans kan ifrågasättas leder till en förhastad och slarvig slutsats. Vi vet hur det fungerar: Luddiga slutsatser kräver en oändlig utvidgning av EU:s kompetensområden och rättfärdigar sedan en tolkning av kommissionen, vilket slutligen legitimerar en överföring av makten från staterna till domstolen. De som i likhet med oss var trötta på den betydande utvidgningen av EU:s mål enligt artikel 1.3 i förslaget till konstitution hade helt rätt när de var oroliga. Kommissionsledamöterna och domarna har ingen avsikt att böja sig för folkets vilja och har bestämt sig för att inte fästa något avseende vid dess vägran att ratificera ett förslag till konstitution enligt vilken straffrättsliga frågor övergick i gemenskapens allmänna rättsprocess. Denna dom är en förvrängning av viljan hos dem som undertecknade och ratificerade de europeiska fördragen. Det är en juridisk kupp.

Vi närmar oss några viktiga tidsfrister. Vårt folk ser på oss och kommer snart att ställa oss till svars. Kommer det att finnas några uppriktiga demokrater här som står upp mot detta skamlösa översitteri?

  Dorette Corbey (PSE). – (NL) Herr talman! Det är förbjudet att exportera avfall till utvecklingsländer. Därom råder inget tvivel. Förbudet gäller emellertid inte ett fartygs normala avfall och länsvatten, men det är lika klart att länsvattnet i Probo Koala inte var normalt. Dödsoffren, tusentals skadade och den oerhörda uppståndelsen i Elfenbenskusten vittnar om detta. Det stod klart redan i Amsterdam att fartygets länsvatten inte var normalt, eftersom någon hade kollapsat och fartyget utstrålade en outhärdlig och ovanlig stank.

Det står klart att fartyget med dess last aldrig skulle ha lämnat Amsterdam utan att myndigheterna vid nästa EU-hamn, som låg i Estland, underrättades. Detta är orsaken till att en rättslig undersökning nu har kommit i gång i Nederländerna, och detta med rätta, i syfte att ta reda på hur det var möjligt för det giftiga fartyget att över huvud taget lämna Nederländerna och om hamnmyndigheterna eller inspektörerna på något sätt bör lastas. Vad vi nu bör koncentrera oss på är emellertid frågan om hur vi ska kunna förhindra att katastrofer av detta slag inträffar i framtiden.

Jag har tre frågor som jag skulle vilja ställa till kommissionsledamoten. I Estland förklarade ni att dumpningen av giftigt avfall i Elfenbenskusten bara var toppen av ett isberg. Vad låg till grund för detta påstående? För det andra, håller ni med om att fartyg som lämnar EU bör vara skyldiga att lämna ifrån sig sitt avfallsvatten och sitt avfall i den sista EU-hamnen? Slutligen, vilka åtgärder är kommissionen i stånd att och villig att vidta för att skärpa kontrollerna av exporten av skadligt avfall?

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! Afrika har i årtionden genomgått en förändringsprocess och förvandlats till en miljöfarlig soptipp som resultat av export av giftiga kemikalier från laboratorier, lösningsmedel, utrangerade bekämpningsmedel och avloppsslam. Det finns några individer i Europa och Afrika som har den brottsliga handeln med giftigt avfall som en mycket lönsam affärsverksamhet.

Fastän vi vet att denna nederländska firmas agerande i Abidjan helt uppenbart stod i strid inte bara med Baselkonventionen utan även med EU:s lagar måste vi fråga oss hur snabbt våra institutioner inom EU kan reagera så att detta inte händer igen i framtiden.

Vi ser positivt på kommissionsledamot Stavros Dimas tillkännagivanden och vi hoppas att medlemsstaterna och rådet denna gång ska se hur allvarlig situationen är och inse nödvändigheten av att skrida till verklig handling på denna front i stället för att alltid bara beklaga dessa händelser sedan de har inträffat. Vad som verkligen krävs av medlemsstaterna och EU är något tecken på deras beredvillighet att göra något åt dem.

  Evangelia Tzampazi (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill gratulera till detta initiativ.

Vi konstaterar med oro att Baselkonventionen överträds åtminstone tio gånger om året genom att giftigt avfall skickas till Afrika.

Den händelse som nyligen inträffade med inblandning av fartyget Probo Koala gav många dåligt samvete i EU. Unionen måste fortsätta med att kriminalisera olagliga bruk i samband med transport av giftigt avfall. Samtidigt måste European Sea Ports Organisation (ESPO) fås att fokusera på en strikt tillämpning av de regler som gäller för dess medlemmars transport av giftigt avfall. Särskilt bör man betona behovet av information om den allmänna, inre överenskommelsen och av information mellan de avdelningar som är inblandade och om användningen av registret för kvalitativa och kvantitativa data samt de mängder avfall som flyttats och producerats. Allt detta måste ske öppet och vara tillgängligt för var och en som är intresserad för att hindra en tendens bland Afrikas ekonomier att utvecklas till olika sektorer för omhändertagande av industriellt giftigt avfall.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Vad vi faktiskt talar om i dag är ett exempel på ett miljöbrott som vi är osäkra på om det kommer att beivras eller ej. Dessutom kan jag säga till mina kolleger i Europaparlamentet att jag inte skulle vilja vara en av de grönas eller vänsterns ledande politiker när det gäller diskussionen om fallet Probo Koala. Frågan är därför om åtal kommer att väckas och om så sker om detta även kommer att gälla medlemsstater. Just detta är orsaken till att vi har insisterat på en lagstiftning som avser straffrätt om vi vill bedriva miljöpolitik effektivt. Vi anser därför att ett fördömande absolut krävs men att medlemsstaterna bör kunna bestämma själva på vilket sätt sanktionerna ska sättas in. Det är det sätt som vi vill gå vidare på.

Ett lagstiftningsförslag lades fram för sex år sedan. Samtidigt kom rådet fram till sitt eget rambeslut, som kommissionen och parlamentet föreslog skulle förkastas, vilket är exakt vad som hände för ett år sedan. I måndags tillkännagav kommissionsledamoten att han kommer att lägga fram ett nytt förslag, men han kunde kanske vara mer exakt och precisera innehållet i förslaget, för detta förblev något oklart i måndags. Jag skulle också vilja veta av rådet – eftersom jag har varit föredragande – om det är positivt till ett nytt förslag för att ta itu med miljöbrott, för det är den viktigaste frågan på dagordningen här. Eftersom det finns många exempel verkar ett förslag verkligen vara nödvändigt.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Miljöfrågorna är synnerligen viktiga och ett prioriterat område, och av den anledningen är det bra att vi har kunnat diskutera dem här i parlamentet i dag. Rådet ser mycket allvarligt på olagliga transporter av avfall och den risk som de utgör för den omedelbara miljön och människors hälsa.

Att förhindra sådana olagliga transporter är en mycket krävande uppgift, vilket har visats med all tydlighet i denna debatt. Det krävs mycket varierade handlingssätt och effektivt samarbete på många nivåer trots myndigheternas begränsade befogenheter att agera. Vi måste också ärligt erkänna att det finns mycket utrymme för förbättringar av det sätt som avfall transporteras på inom EU och bort från EU enligt de undersökningar som har genomförts.

Vi måste också komma ihåg – hur beklagliga dessa enskilda händelser som tilldrar sig så mycket offentlig uppmärksamhet med den nyligen inträffade händelsen med fartyget Probo Koala som typexempel – vi måste komma ihåg att även ägna uppmärksamhet åt de händelser och situationer i vardagslivet som orsakar skada på hälsa och miljö och som fortfarande förekommer i överflöd. Ett exempel är skrotning av fartyg i undermåligt skick som sker i utvecklingsländer. Arbetet ska fortsätta med avseende på dessa viktiga frågor vid Baselkonventionens åttonde partsmöte i Nairobi i slutet av november.

Vi bör också se, erkänna och kännas vid att det finns avsevärda skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller nationell straffrätt om miljön. I några medlemsstater finns det några mycket tidsenliga straffbestämmelser för miljöbrott medan det i andra mycket väl kan finnas ett behov av att revidera sådana bestämmelser för att spegla de aktuella riskerna och motverka dem. I själva verket kan man säga att det fortfarande finns mycket att göra i alla medlemsstater när det gäller tillämpningen av dessa straffbestämmelser och i synnerhet för att öka sannolikheten för att lagöverträdare grips.

Rådet tar mycket allvarligt på miljöbrott och dess förebyggande. Vad beträffar de förslag som håller på att utarbetas är det uppenbarligen svårt för rådet att ta ställning till något som ännu inte existerar. Vi måste först titta på förslaget innan vi kan ta ställning.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka ordföranden för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, Karl-Heinz Florenz, och alla de andra talarna för deras mycket positiva bidrag till dagens debatt.

Jag skulle vilja komplettera den lista över nationaliteter som John Bowis talade om. Detta var ett fartyg i grekisk ägo, under panamansk flagg, men det var uthyrt till ett nederländskt företag, som kontrollerade det från Schweiz, med en rysk besättning, finansierat av brittiska och internationella banker och med en blandning av nationaliteter i företagets styrelse och bland aktieägarna. Lyckligtvis hindrades det av Greenpeace från att lämna Estland och de estländska myndigheterna utredde fallet grundligt.

Jag skulle vilja försäkra föredraganden om att ett första förslag, som innehåller en miniminivå av påföljder, kommer att sammanlänkas med rambeslutet från rådet och i stort sett kommer det att stämma överens med vad ni föreslog, med vissa ändringar vid första behandlingen.

När det gäller frågan om det är tillåtet att ett fartyg som fraktar miljöfarligt avfall lämnar en hamn i EU, så är det inte tillåtet att fartyget seglar till en destination utanför OECD om avfallet är miljöfarligt. Detta gäller även länsvatten – fartygets eget avfallsvatten – som innehåller miljöfarliga ämnen.

Jag kommer att fortsätta att noga följa all utveckling i de brottsundersökningar och straffrättsliga förfaranden som nu genomförs i Nederländerna och i Estland om dumpningen av giftigt avfall i Elfenbenskusten. Kommissionen håller också på att samla ihop all tillgänglig information i andra medlemsstater om fartyget Probo Koala och dess resa. Jag hoppas att vi snart kommer att kunna dra slutsatser av detta och finna bästa vägen framåt för att förhindra sådana händelser i framtiden. Vi måste hålla i minnet att den tragiska händelsen i Elfenbenskusten bara är toppen av ett isberg. Detta vet vi från inspektioner som genomförts i medlemsstaterna av byråerna i deras nätverk för genomförande och upprätthållande av miljölagstiftningen, IMPEL. Under 2005 fann man att 51 procent av alla kontrollerade avfallstransporter var olagliga.

De flesta fall leder inte till stora rubriker men de kan icke desto mindre utgöra en allvarlig risk för miljön och människors hälsa. Vi måste göra det mycket klart att vårt samhälle inte tolererar miljöbrott och att vi är beslutna att vidta alla åtgärder som står till buds för att bekämpa dessa brott. Men en förutsättning för att vi ska kunna uppnå våra mål med den lagstiftning som vi har antagit för att bättre kunna skydda vår miljö och våra medborgares hälsa är att vi vidtar de nödvändiga åtgärderna för att se till att den faktiskt genomdrivs. Jag kan försäkra er om att kommissionen är fast besluten att miljölagstiftningen ska tillämpas korrekt över hela gemenskapen.

Vi tar redan ett antal särskilda initiativ för att se till att EU:s förordning om avfallstransporter tillämpas korrekt och att olagliga avfallstransporter förhindras och att antalet minskas. Detta innebär bland annat att man förbereder riktlinjer som kan antas i samband med tillämpningen av den nya förordningen om avfallstransporter nästa år och att man organiserar aktiviteter för att höja medvetenheten i medlemsstaterna.

Kommissionen träffar regelbundet företrädare för nationella myndigheter som är ansvariga för avfallstransporter. Detta sker inom en väletablerad ram och inkluderar multilaterala möten i Bryssel samt bilaterala kontakter, men dessa initiativ behöver kompletteras av åtgärder för att införa effektiva sanktioner.

En av många åtgärder som kommissionen har vidtagit för detta ändamål var att föreslå ett direktiv om skydd för miljön genom strafflagstiftning. Som jag redan har sagt är det beklagligt att kommissionens förslag inte antogs av rådet, på grund av en meningsskiljaktighet om den korrekta rättsliga grunden. Nu har dock EG-domstolen bekräftat att kommissionens synpunkter var korrekta.

Kommissionen förbereder ett nytt förslag till direktiv genom vilket domstolens beslut kommer att verkställas och som snart bör antas. Det har tagit lite tid att ta fram det ändrade förslaget, eftersom kommissionen har analyserat domstolens beslut mycket grundligt och har gjort en jämförelse mellan det ursprungliga kommissionsförslaget såsom ändrat efter parlamentets första behandling och rådets rambeslut. Dessutom håller man på att utföra en konsekvensanalys för att analysera de olika handlingsalternativen.

Kommissionen anser att den behöver ändra sitt förslag från 2001 efter domstolens beslut, för att se till att alla straffrättsliga åtgärder som är nödvändiga för att effektivt kunna genomföra gemenskapens miljöskyddspolitik tagits med i förslaget. Domstolen har klargjort att det inte längre är möjligt att parallellt anta ett direktiv och ett rambeslut, vilket man tidigare gjorde. Dessutom behöver kommissionens förslag efter fem år anpassas till utvecklingen av lagstiftningen.

Jag skulle vilja förtydliga att kommissionen inte vill harmonisera den nationella straffrätten fullt ut. Målet är att bara de åtgärder som är nödvändiga för ett effektivt genomförande av miljöpolitiken ska vidtas på gemenskapsnivå.

Sammanfattningsvis vill jag åter betona vikten av ett gott samarbete mellan kommissionen och parlamentet i det kommande medbeslutandeförfarandet för antagandet av direktivet om skydd för miljön genom strafflagstiftning. Vi har samma mål, nämligen att skydda miljön genom att införa miniminormer för miljöbrott och att försöka undanröja möjligheten att det kan finnas skyddszoner för miljöbrottslingar i EU. Om vi agerar tillsammans kan vi ta ett stort steg mot att uppnå dessa mål.

Slutligen har jag, när det gäller ratificeringen av Baselkonventionen, sänt skrivelser till mer än 50 länder runtom i världen och bett dem att ratificera konventionen. För att undvika alla felaktiga slutsatser vill jag förtydliga att det så kallade Baselförbudet är obligatoriskt, rättsligt bindande, för EU:s medlemsstater, också för dem som inte har ratificerat konventionen eftersom vi i egenskap av EU har undertecknat och ratificerat avtalet.

  Talmannen. Avslutningsvis har jag mottagit sju resolutionsförslag som ingivits i enlighet med artikel 103.2 och två resolutionsförslag som ingivits enligt artikel 108.5 i arbetsordningen⁽¹⁾.

Den gemensamma debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  David Martin (PSE). – (EN) Det nederländska företaget Trafiguras dumpning av giftigt avfall i staden Abidjan i Elfenbenskusten är en skam som kräver en fullständig utredning och stränga åtgärder. Det kan knappast råda några tvivel om att denna dumpning skedde i strid med EU-lagstiftningen och Baselkonventionen. Detta miljöbrott kommer än en gång att stärka åsikten om att de rika länderna i norr ser Afrika som en lämplig dumpningsplats. Jag välkomnar kommissionsledamotens uttalande där hon försöker att bemöta denna synpunkt, men uttalanden är en sak och endast genom handling kommer vi att kunna övertyga afrikanerna om att vi avser att ta itu med detta på allvar. Frånsett alla de andra frågor som måste undersökas behöver vi veta hur det var möjligt för detta fartyg att lämna Amsterdam. Ser de nederländska myndigheterna över sina kontrollrutiner? Kommer kommissionen att ta upp hela frågan om kontroller och genomdrivande vid nästa månads forum om Baselkonventionen?

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Det som har skett i Elfenbenskusten drar vanära över EU. Här i parlamentet går vi ofta i spetsen för kampanjerna för bättre miljöskydd. Vi tycker om att förklara att föroreningar inte respekterar gränser. Och ändå bevittnar vi år 2006 en situation där 500 ton giftigt avfall transporteras från en medlemsstat i EU och dumpas hos de tåliga människorna i Elfenbenskusten. Den omedelbara effekten har varit ett antal dödsfall, och tiotusentals människor i behov av läkarvård. Vi har alla sett de dystra prognoserna om vad den mer långsiktiga effekten kan komma att bli.

Om våra storstilade uttalanden om miljöskydd ska betyda något så måste kommissionen och de nederländska myndigheterna göra en grundlig utredning i jakten på dem som är skyldiga till detta brott. Det är tydligt att befintlig lagstiftning inte ger ett tillräckligt skydd mot skrupelfria personer som inte alls bryr sig om människorna i Elfenbenskusten och i andra afrikanska stater. I EU måste vi agera för att se till att vi har en sådan lagstiftning om giftigt avfall att vi kan garantera människorna i Afrika att deras länder inte kommer att vara dumpningsplatser för vårt farliga avfall.

  Jules Maaten (ALDE). – (NL) Herr talman! Katastrofen i Elfenbenskusten manar till snabba reaktioner från Europa med ersättning till offren och den skada miljön utsatts för, varvid principen om att förorenaren ska betala måste gälla.

Om Europa vill komma framåt måste man förklara för medborgarna var mervärdet för dem finns. Incidenten i Elfenbenskusten är ett perfekt exempel på när Europa helt klart har ett ansvar.

Sjöfarten är känd för de komplexa förhållandena när det gäller ägande och förvaltning och är nästan per definition en internationell angelägenhet. I två månader har Probo Koala faktiskt angjort hamnarna i Gibraltar, Algeciras, Amsterdam, Skagen, Paldiski, Dover och Venkspits. Skeppet seglar dessutom under Panamaflagg, ägs av ett grekiskt företag, chartras av Trafigura BV som har ett postfack i Nederländerna, från Storbritannien och har rysk besättning.

För något som är så komplext som detta krävs tydlighet och insyn i lagstiftningen. Om Europeiska unionen vill vidta effektiva åtgärder måste unionen uppfylla dessa villkor omgående. Det är endast genom att inta en fast ståndpunkt som Europa kan visa varför ytterligare europeisk integration är viktig för var och en av oss.

(1) Se protokollet.