Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2006/2650(RSP)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

O-0100/2006 (B6-0440/2006)

Debatter :

PV 25/10/2006 - 15
CRE 25/10/2006 - 15

Omröstningar :

Antagna texter :


Debatter
Onsdagen den 25 oktober 2006 - Strasbourg EUT-utgåva

15. Nairobikonferensen om klimatförändringen (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Karl-Heinz Florenz, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om Nairobikonferensen om klimatförändringen (O-0100/2006 B6-0440/2006).

 
  
MPphoto
 
 

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen.. - (EL) Herr talman! Den tolfte konferensen med de avtalsslutande parterna inom FN:s ramkonvention om klimatförändringar i Nairobi är den första konferensen i sitt slag som hålls i Afrika söder om Sahara, som är jordens fattigaste område och med vilket Europeiska unionen har ett särskilt politiskt förhållande. Därför är det bara naturligt att konferensen är inriktad på utvecklingsländernas behov.

Europeiska unionen kommer i synnerhet att betona att bekämpningen av klimatförändringar kan kombineras med en snabb ekonomisk utveckling och vidare att åtgärder för att minska utsläpp måste införlivas i beslutsfattandet inom avgörande sektorer.

Utvecklingen av ekonomierna i länderna i Asien, Afrika och Sydamerika, en säker energiförsörjning och förbättrad luftkvalitet är till exempel viktiga motsvarande fördelar med åtgärderna för att bekämpa klimatförändringar.

Jag anser att om vi ökar förståelsen på internationell nivå för klimatförändringens farliga efterverkningar och intresset för hanteringen av utvecklingsländernas behov kommer det att öka våra möjligheter att nå en överenskommelse om perioden efter 2012.

Europeiska unionen har fyra särskilda prioriteringar på konferensen i Nairobi. Den första är att nå en överenskommelse om den institutionella ramen för anpassningsfonden. Fonden kommer att finansieras genom skatter på mekanismen för ren utveckling och förväntas utbetala över 350 miljoner euro mellan 2008 och 2012.

Den andra prioriteringen är att åstadkomma en enighet om listan över verksamheter inom ramen för det femåriga arbetsprogrammet för anpassning. Programmet innehåller en rad verksamheter som syftar till att förbättra vår anpassningsförmåga, som exempelvis att ytterligare öka vår kunskap om klimatförändringens negativa följder, dess socioekonomiska följder och våra ekonomiers och samhällens svaga punkter i fråga om klimatförändringen.

Den tredje prioriteringen är att främja en större tillgång till mekanismen för ren utveckling för de fattiga länderna i Afrika och andra områden i världen. Vi måste ta itu med frågan om rättvis fördelning av projekt inom mekanismen för ren utveckling, eftersom endast en liten procentandel av alla projekt är avsedda för Afrika.

Den fjärde prioriteringen är debatten om perioden efter 2012, som kommer att fortsätta utan att slutföras under konferensen i Nairobi. Jag tror verkligen att vi fortfarande har en hel del arbete framför oss. Åsikterna går i sär när det gäller vad som borde göras. Utvecklingsländerna är inte bekväma med tanken att behöva utöka sitt arbete för att bekämpa klimatförändringen. Samtidigt tvekar många utvecklingsländer att vidta de nödvändiga utsläppsminskande åtgärder som krävs för att hjälpa till att begränsa den genomsnittliga temperaturhöjningen på jorden med två grader Celsius.

Under konferensen i Nairobi kommer Europeiska unionen med rätta att fortsätta att hävda att kampen mot klimatförändringen och millennieutvecklingsmålen inte bara är förenliga med varandra, utan också ömsesidigt beroende av varandra.

Under konferensen i Nairobi hoppas vi å ena sidan kunna garantera en tydlig, specifik och välavvägd strategi och stabila framsteg för ad hoc-gruppen om artikel 3.9 om dialogen inom ramen för konventionen, och å andra sidan nå en enighet om hur Kyotoprotokollet ska revideras på grundval av artikel 9. Vi måste dock se bortom konferensen i Nairobi, med tanke på att man i Europa måste öka insatserna för att övertyga sina partner i världen att fortsätta arbetet med att minska växthusgasutsläppen efter 2012.

Det är mycket positivt att tio parlamentsledamöter ansluter sig till delegationen och jag ser personligen fram emot ett nära samarbete med dem, liksom under de senaste två åren. Jag kommer att se till att de får tillgång till all information och kommer att vidarebefordra all tillgänglig information till dem omedelbart. Vi kommer att tala till medierna tillsammans och jag hoppas att parlamentsledamöterna kommer att ha kontakt och föra dialoger med delegater från andra länder vid konferensen. På det sättet kan vi framföra vår ambition och vår gemensamma vision om en hållbar framtid för mänskligheten till en global publik.

 
  
MPphoto
 
 

  Avril Doyle, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten för hans väl valda ord här i kväll.

Jag är mycket nöjd över att vara en av de tio ledamöterna i Europaparlamentets grupp i EU-delegationen. Vi är alla ledamöter i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och vi kommer att ledas av vår kollega Johannes Blokland i egenskap av vår vice ordförande.

Jag hade väntat mig att min kollega Karl-Heinz Florenz skulle leda på PPE-DE-gruppens vägnar, men jag ser honom inte. En del av hans fråga gällde att återigen påpeka att ledamöterna i Europaparlamentets delegation, som en del av EU-delegationen, kommer att behandlas som andra klassens medborgare.

Jag vet att kommissionsledamoten kommer att berätta sagan om interinstitutionella avtal, rådet, kommissionen, företräde och praxis. Uppriktigt sagt är vi alla trötta på att höra detta och vi vill inte lyssna på det längre. Kommissionsledamoten uppträder alltid på ett utmärkt sätt vid dessa tillfällen och ger mycket generöst av sin tid, liksom hans tjänstemän. De informerar oss mycket bra utanför dörren efter att evenemanget har avslutats, men vi får aldrig komma in, inte ens som observatörer vid mötena på hög nivå. Mina kolleger i PPE-DE-gruppen och, misstänker jag, alla kolleger, skulle liksom jag vilja behandlas på ett likvärdigt sätt som de företrädare från kommissionen och rådet som kommer att vara där. Om kommissionen kallar det för en EU-delegation så bör de tre parterna i EU som är närvarande behandlas lika.

Kommissionsledamoten berättade för oss vid ett informationsmöte nyligen att han inte förväntar sig några spektakulära genombrott. Detta kommer att bli ytterligare en provisorisk COP, eller COP 12-MOP 2, men denna konferens är mycket viktig eftersom detta är det första mötet om Afrika söder om Sahara. Kommissionsledamoten nämnde behovet av att utvidga mekanismen för ren utveckling (CDM). För tillfället spenderas bara 2,5 procent i Afrika inom detta område och detta huvudsakligen i Marocko och i Sydafrika, och inget i resten av Afrika söder om Sahara som sådant. Mycket arbete behöver göras där. Jag är mycket intresserad av att undersöka frågan om skapandet av en kolfond för Afrika, som kommissionen har föreslagit, och vart detta kommer att föra oss.

Vem kommer att finansiera fonden för anpassning? Diskussionen gäller om Globala miljöfonden (GEF) kommer att vara den huvudsakliga finansieringskällan och var detta ska ske. I Montreal kom man överens om att det skulle finnas två spår i förhandlingarna: ett för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar och det andra för Kyotoprotokollet. Jag anser att detta klargör var olika länder står. Tillsammans kan vi nå framsteg, få in fler av utvecklingsländerna och särskilt övertala fler av våra vänner i Förenta staterna att förena sig med oss i den mycket viktiga uppgiften att minska utsläppen av koldioxid.

 
  
MPphoto
 
 

  Dorette Corbey, för PSE-gruppen. (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Al Gore har rest över världen och spridit sitt budskap under en tid. Klimatet ändras snabbt, mycket snabbare än förväntat. Istäckena smälter, havsnivåerna stiger och snart kommer vi att nå en punkt utan återvändo. Det är då man förväntar sig ett politiskt svar. Vi kan inte bara gråta ut hos Al Gore, utan vi måste också börja leta efter en lösning. Konferensen i Nairobi utgör ett tillfälle för oss att rakt på sak ta oss an denna utmaning. När vi diskuterar energikrisen och klimatproblemen får vi inte låta oss nedslås, eftersom det finns lösningar. Hur finner vi dessa lösningar?

Till att börja med genom att lita på våra egna åtgärder. Jag vill ta detta tillfälle i akt att återigen framföra mitt stöd för systemet med handel med utsläppsrätter, även om det är långtifrån perfekt. Jag riktar mig framför allt till kommissionen, som borde se till att de nationella fördelningsplanerna är trovärdiga och att alltför omfattande tilldelning tillhör det förflutna. På längre sikt måste vi överväga alternativet att auktionera ut utsläppsrätter, eftersom vi på det sättet kan förhindra oväntade vinster för elbolagen och alltför generös tilldelning av fria utsläppsrätter.

För det andra vill jag förorda omfattande investeringar i utvecklingen av ny, ren energi. Förutom de befintliga initiativen finns ett stort utrymme för innovation. Genom att blanda saltvatten och färskvatten kan man producera energi (”blue energy”). Vi har också vindkraftverk som drivs med drakar på hög höjd, vilka fungerar som vindmotorer och alstrar energi. Andra alternativ omfattar energiproducerande växthus och hus, geotermisk energi och solspeglar, så mycket kan göras. Med hjälp av teknisk innovation måste vi utnyttja dessa möjligheter. Detta måste finansieras av regeringarna, men i sinom tid också av de som auktionerar ut utsläppsrätter.

För det tredje måste vi vara proaktiva i vårt samarbete med länder som Kina, som öppnar ett nytt kraftverk varje månad och behöver ren kolteknik, vilket vi måste ge dem. Tack vare överföringen av teknik kan Kina mycket väl göra åtaganden efter 2012. Om Kina ansluter sig är det också troligare att Förenta staterna deltar.

För det fjärde måste vi göra stora investeringar i anpassningsfonden. EU har ett historiskt ansvar för klimatförändringen, och det är upp till oss att hjälpa utvecklingsländerna att anpassa sig till dess följder. Klimatförändringen är inte alltid ett populärt ämne i utvecklingsländerna. En ledare för ett utvecklingsland – herr talman, jag har fått en extra minut, eftersom Elisa Ferreira varit generös och gett mig sin talartid, vilket ger mig tre minuter totalt – sa en gång till en nederländsk miljöminister: ”Först blir vi rika som ni, och sedan kommer vi att börja oroa oss över klimatförändringen lika mycket som ni.” Jag tror att saker och ting kan göras på ett annat sätt. De skulle kunna bli rika utan koldioxidutsläpp. EU:s företrädare har en plikt att hjälpa dem att nå detta och vid konferensen i Nairobi måste vi visa dem att vi verkligen menar det.

Herr kommissionsledamot! Jag ser fram emot en enastående, gemensam insats vid konferensen i Nairobi. Jag behöver inte säga att jag helt och hållet stöder Avril Doyles vädjan. Jag tror att vi måste vara så delaktiga i alla förhandlingar som möjligt och ha så stort tillträde till sammanträdena som möjligt, och jag vet att ni kommer att göra ert bästa i detta hänseende. Jag vill avsluta med att upprepa att jag hoppas på ett gott samarbete.

 
  
MPphoto
 
 

  Chris Davies, för ALDE-gruppen.(EN) Herr talman! Jag tackar kommissionsledamoten som kommer och talar inför en sådan fullsatt kammare om det viktigaste som vår planet står inför!

Ni lät tidigare förstå att partskonferensen i Nairobi är ett slags tidsenligt möte, att mindre evenemang kan vara lika viktiga som stora evenemang. Men vi hör ofta att problemen blir större och svårare att lösa för varje månad som går. Så vi kanske inte har råd att ha några fler mellanevenemang: intresset måste öka och man måste försöka få ut mesta möjliga av varje tänkbart möte.

Jag vill ta upp tre särskilda ämnen. För det första vill jag ta upp transportutsläpp inom EU. Enligt aktuella siffror kommer fem av de stora biltillverkarna att nå det frivilliga avtalsmålet på 140 g koldioxid till år 2008, men 75 procent kommer inte att göra det. Låt oss komma ihåg vad detta innebär. De skrev under ett frivilligt avtal med kommissionen, med Europeiska unionen. I sina privata styrelserum har de tittat på siffrorna och insett att de kan tjäna mer på sportjeepar och fyrhjulsdrivna fordon, och de har avsiktligt beslutat att inte fullfölja överenskommelsen. De har brutit den, de har inte hållit ord och det är nu dags för kommissionen att ta i med hårdhandskarna.

Vi vet från de fem som uppnår målet att det inte är något speciellt med 140 g. Ni behöver vidta åtgärder, och jag hoppas att det sker inom de närmaste månaderna.

För det andra vill jag ta upp de nationella fördelningsplanerna. Jag vet att ni skickar tillbaka de nationella fördelningsplanerna till medlemsstaterna och säger att 15 procents marginal mellan fördelning och egentliga koldioxidutsläpp är långt ifrån bra. Detta är en ohållbar situation. Ni vet att detta är det viktigaste instrumentet. Ni måste vara hårda och använda varje resurs som står till kommissionens förfogande för att understryka att de nationella regeringarna måste leva upp till de pompösa talen de håller i rådet.

Om vi till sist tittar framåt på systemet för handel med utsläppsrätter efter 2012, hur ska ni få det att fungera i framtiden? Fri fördelning var en bra början, men visade sig i själva verket vara ganska svag. Auktionering kommer fortfarande att ge välkomna vinster åt några av de stora kraftverken. Ni tror att ni måste börja titta på riktmärkning, vilket är mycket svårt. Men nu måste ni berätta för industrin över hela Europa att vi kommer att belöna de bästa metoderna och att den nu bör börja investera i förändringar som gynnar vår planet.

 
  
MPphoto
 
 

  Satu Hassi, för Verts/ALE-gruppen. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Budskapet från forskarvärlden blir alltmer allvarligt: ju mer aktuella studierna är, desto allvarligare är forskarnas budskap om den allt snabbare klimatförändringen. Vi närmar oss en tröskel och bortom denna är det oundvikligt med stora katastrofer. Det är vad den brittiska utrikesministern Margaret Beckett sa och hon fortsatte med att säga att vi närmar oss ett klimatkaos. Samtidigt visar ekonomiska analyser att mycket ambitiösa utsläppsminskningar är mycket rimligt kostnadsmässigt och att sådana minskningar naturligtvis vore mycket billigare än att låta klimatförändringen löpa amok.

Allmänhetens kunskap om detta ökar och återspeglas till exempel i den åsikt som EFS (Europeiska fackliga samorganisationen) framfört om att Europa måste minska sina utsläpp med 75 procent fram till århundradets mitt och att man inte kan vänta på att de andra ska följa efter.

Till och med i Förenta staterna ändras den allmänna opinionen. Det framgår tydligt av den enorma framgången för Al Gores film, långa artiklar i de stora tidningarna om klimatförändringen och dess möjliga lösning, och nu senast av det senaste numret av Scientific American om energi utan kol.

I denna situation behöver vi verkligen ett ledarskap från EU:s sida. Också i Förenta staterna vänder de som vill ha ett ansvarsfullt klimatskydd blickarna mot Europa, och vad vi gör här uppmuntrar dem. Vi måste förtjäna denna tillit. Vi kan inte heller vara nöjda med att vänta eller slösa bort tid inom ramen för de internationella samtalen. Vi måste utarbeta våra egna konstruktiva förslag om vad världen bör göra efter 2012.

Också inom Europa måste vi göra våra egna åtaganden om att minska utsläpp och vidta åtgärder som är förenliga med målet att förhindra att världen värms upp med mer än två grader. Vi måste också genomföra våra egna åtaganden i enlighet med Kyotoavtalet och i det hänseendet är systemet för handel med utsläppsrätter mycket viktigt. Jag uppmanar kommissionen att vara sträng. Det är inte tillräckligt att vi handlar med utsläppsrätter. Handeln med utsläppsrätter måste också leda till minskade utsläpp enligt beskrivningen i Kyotoprotokollet.

Näringslivet behöver också ett europeiskt ledarskap. För att kunna göra förnuftiga investeringar behöver näringslivet långsiktiga mål för minskade utsläpp. Felaktiga investeringar kommer att bli mycket dyra. Ett kraftverks livstid är 40 år. Kraftverk som skadar klimatet borde inte längre byggas alls.

 
  
MPphoto
 
 

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. (NL) Herr talman! Ingen kan tvivla på att klimatförändringen är verklig. Genomsnittstemperaturen stiger varje år, och i år var tyvärr inget undantag. Därför skrev premiärministrarna Jan Peter Balkenende och Tony Blair ett brev till rådets ordförandeskap förra veckan och begärde praktiska åtgärder. Jag citerar från deras brev: ”Vi har bara tio till femton år på oss att vidta de åtgärder som krävs för att hindra att vi passerar punkten utan återvändo.” Jag vill ta reda på vilka åtgärder vi kan förvänta oss inom kort, eftersom vi har ont om tid.

Jag vill också ta tillfället i akt att tacka kommissionsledamoten för åtgärdsplanen för energieffektivitet som offentliggjordes förra veckan, även om jag i detta sammanhang vill lägga till att målet på 20 procent för det första är för lågt och för det andra aldrig kommer att nås om det inte kombineras med mål för minskningen i medlemsstaterna.

Liksom Avril Doyle och Dorette Corbey redan sagt insisterar parlamentets delegation på att man vid klimatkonferensen ska begära att vi slutligen får tillträde till alla sammanträden som EU:s delegation anordnar. Kommissionsledamot Dimas vet detta och vi räknar med hans stöd för att nå detta. Vi är en officiell EU-institution och har därför precis lika stor rätt att närvara vid dessa möten som andra.

 
  
MPphoto
 
 

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE).(EN) Herr talman! När vi förbereder nästa konferens om klimatförändring i Nairobi är det uppriktighet som framför allt behövs. Visst är vi stolta över de framsteg vi gjort hittills, men hur ser det ut när det gäller den totala utsläppsminskningen? Världen behöver en godtagbar och effektiv klimatpolitik och inte obefogad självbelåtenhet. Som vi alla vet och är överens om måste vi gå från en ensidig klimatpolitik på EU-nivå till en global hållning, eftersom endast rent globala åtgärder kommer att leda till effektiva utsläppsminskningar. För klimatets skull och för att verkligen vinna kampen, måste vi vara uppriktiga när vi analyserar problemen med både Kyotoprotokollet och gemenskapens system för utsläppshandel inom ramen för förberedelserna inför Kyoto.

Jag är rädd att rubrikerna redan är satta: ”Nairobi var en succé och EU visar vägen.” Men är detta rätt väg? Förståeligt nog är det politiskt viktigt för EU att gå i täten och föregå med gott exempel och uppmuntra andra att förr eller senare följa efter. Om inte täten kan vidgas kommer EU:s insatser dock att vara en droppe i havet eller fel väg att gå.

Vad som gör detta särskilt utmanande är den effekt som ensidiga insatser får på marknaden. På den globala marknaden innebär det att man ger konkurrensfördelar till den som förorenar, eftersom kostnaderna för miljöinvesteringar och utsläppsrättigheter inte kan inkluderas i priset. Det är frestande att investera det internationella kapitalet på den globala marknaden där det varken finns utsläppsrestriktioner eller miljöbestämmelser. En omflyttning av föroreningar är inte en minskning av föroreningar.

Intressant nog beskrevs den senaste konferensen om klimatförändring i Montreal för allmänheten som en seger. Men om man tittar på resultaten finns det liten anledning att fira. När det gäller utsläppsminskningar gjordes inte ett enda framsteg i Montreal. Det finns inget som tyder på en minskning. Med Kyotoprotokollet kontrolleras endast en fjärdedel av de globala utsläppen. Det är inte tillräckligt.

 
  
MPphoto
 
 

  Marios Matsakis (ALDE).(EN) Herr talman, herr kommissionsledamot! Klimatförändringen är inte längre spekulationer utan ett faktum. Det är också nedräkningen till en aldrig förut skådad katastrof för kommande generationer om den nuvarande oacceptabla situationen fortsätter.

Tiden är inne för modiga och djärva beslut som medför drastiska åtgärder som kan garantera viktiga resultat. EU har tidigare haft en ledande roll på detta område, och FN:s Nairobikonferens ger oss ett tillfälle och en skyldighet att kräva konkreta och effektiva åtgärder. Vi kan inte längre unna oss lyxen att vänta på dem som fortfarande behöver övertygas, eller fortsätta att ha överseende med dem som helt enkelt inte bryr sig. Jag anser att åtminstone följande två punkter måste inkluderas i vår Nairobistrategi: för det första måste strikta mål för utsläppsminskning sättas upp och stränga påföljder utmätas och genomföras för dem som inte uppnår dem; för det andra måste världssamfundet isolera de länder som inte har undertecknat de relevanta konventionerna och som inte är villiga att samarbeta i den gemensamma kampen mot klimatförändringen. Här tänker jag naturligtvis särskilt på Förenta staterna som ensamma är ansvariga för en tredjedel av det totala koldioxidutsläppet.

USA:s hållning representeras av det utomordentligt själviska och ofattbart arroganta sätt som Adam Ereli, talesmannen för det amerikanska utrikesdepartementet, visade när han kommenterade Rysslands ratificering 2004 av Kyotoprotokollet. Han sa att de inte trodde att Kyotoprotokollet är realistiskt för Förenta staterna och de inte har någon avsikt att underteckna eller ratificera det.

Det är på tiden att vi reser oss och utan omsvep talar om för Förenta staterna att om de inte genast undertecknar och ratificerar Kyotoprotokollet kommer våra transatlantiska förbindelser att bli svårt lidande.

 
  
MPphoto
 
 

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag tackar för tillfället att få besvara några av de frågor som tagits upp i denna debatt och för alla positiva bidrag.

Om Nairobi blir en succé innebär det att vi har fattat de rätta besluten och gjort de rätta överenskommelserna. Kommissionen inser att EU måste behålla sin ledande roll, vilket inte bara gäller internationella utan även interna insatser för att bekämpa klimatförändringen. Jag håller med om att det är viktigt att hjälpa utvecklingsländerna att anpassa sig till de skadliga effekterna av klimatförändringen och att utveckla hållbar teknik.

För några dagar sedan presenterade kommissionen den nya fonden för global energibesparing och förnybara energikällor. Den förväntade totala inledande finansieringen från offentliga och kommersiella källor är 100 miljoner euro. Syftet med detta nya initiativ är att främja klimatvänlig teknik i synnerhet i Afrika. Dessutom har vi anpassningsfonden. Vi hoppas att man i Nairobi kommer att enas om att verkställa den. Denna fond kommer att finansieras med 2 procent av intäkterna från mekanismen för ren utveckling. Vi förväntar oss att ungefär 350 miljoner euro kommer att finnas tillgängliga för investeringar i utvecklingsländerna och i Afrika under perioden 2008 till 2012.

EU kan endast vara trovärdigt i sin ledarskapsroll när vi uppnår en markant minskning av inhemska utsläpp och följer de internationella bestämmelserna inom ramen för Kyotoprotokollet. De andra nationella fördelningsplanerna för EU:s system för handel med utsläppsrätter kommer att bli ett avgörande test. Om medlemsstaterna använder en större fördelning på den europeiska marknaden än företagen sannolikt kommer att släppa ut tillsammans, skulle EU:s system för handel med utsläppsrätter stranda. Chris Davies sa att man i de första 17 tillkännagivna planerna tillsammans lägger fram en total fördelning som överskrider utsläppen 2005 från dessa medlemsstater med ungefär 15 procent, vilket verkligen är mycket. Jag är fast besluten att vi inte ska låta EU:s system för handel med utsläppsrätter misslyckas och kommissionen kommer att bestämma alla de nationella fördelningsplanerna på ett konsekvent och rättvist sätt. Alla medlemsstater måste bidra för att systemet för handeln med utsläppsrätter ska lyckas under perioden 2008–2012.

Jag håller med om att vi verkligen bör försöka tala för detta och för våra möjligheter att påverka våra regeringar, men även ert engagemang och agerande är viktigt i detta avgörande skede för systemet för handeln med utsläppsrätter. Jag skulle vilja be er att vi tillsammans ansvarar för att debatten om fördelningen i alla medlemsstaters huvudstäder och i Bryssel handlar om hur mycket mer vi ska minska, snarare än hur mycket mer vi kan släppa ut.

Inom de närmaste dagarna ska ett meddelande om systemet för handel med utsläppsrätter antas av kommissionen och en granskning av detta viktiga system påbörjas. Vi kommer att ta upp systemets omfattning, hur det ska bli enklare och mer förutsägbart samt öka överensstämmelsen med och underlätta anslutningen till systemen för handel med utsläppsrätter på andra håll.

När det gäller hanteringen av transportutsläppen, som bidrar till ca 22 procent av utsläppen inom Europeiska unionen, kommer kommissionen i år att lägga fram ett lagstiftningsförslag som innefattar luftfartssektorn inom EU:s handel med utsläppsrätter. Även i år kommer kommissionen att se över möjligheterna för ytterligare minskningar av koldioxidutsläpp från bilar efter 2008–2009 i syfte att möta gemenskapens mål på 120 g koldioxid per kilometer år 2012. Detta kommer naturligtvis att kräva lagstiftning.

Kommissionen undersöker också alternativ till ett regelverk inom EU för att få ett säkert uppfångande och en säker underjordisk lagring av koldioxid från industrier, förutsatt att detta anses lämpligt.

Kommissionen ämnar också främja anpassningsåtgärder och hjälpa regionala och nationella beslutsfattare att hantera de allt tydligare följderna av klimatförändringen. Utifrån en grönbok om anpassning till klimatförändringen, som kommer att lanseras vid en konferens i Bryssel den 1 december, kommer kommissionen att inleda en offentlig debatt om behovet av att anpassa sig till den oundvikliga klimatförändringen.

Viktigast av allt är att vi måste utforma den internationella debatten ytterligare för perioden efter 2012. I januari nästa år planerar kommissionen att släppa sitt energipaket. En väsentlig del av paketet kommer att vara den strategiska energiöversynen inom EU. Ett alternativt energiscenario kommer att läggas fram för EU i linje med EU:s långsiktiga mål för klimatförändringen.

I anslutning till anpassningen av energipaketet kommer kommissionen också att offentliggöra en grönbok om EU:s synpunkter på ytterligare åtgärder för att bemöta klimatförändringen. Grönboken kommer att vara ett svar på Europeiska rådets uppmaning om att utveckla en EU-strategi för att begränsa den globala uppvärmningen till 2°C, jämfört med de förindustriella nivåerna. Konkreta förslag kommer att identifieras både inom EU och internationellt för att uppnå det målet. Ett av våra huvudsyften kommer att vara att ta oss an Förenta staterna och andra snabbt utvecklande länder, såsom Kina och Indien, på ett gemensamt men differentierat sätt, vilket framgår av FN:s ramkonvention om klimatförändring.

Kommissionen kommer att garantera att det i energipaketet och grönboken läggs fram en klimat- och energistrategi för EU som är sammanhängande, gemensam och hållbar. Jag anser att det sedan förra året i Montreal finns en viss ny vitalitet i den internationella debatten om klimatförändringen. Samtidigt som vi måste hålla uppe tempot när det gäller inhemska insatser, måste vi i den internationella processen fortsätta att vara tålmodiga och bygga förtroende.

Slutligen vill jag säga att Al Gore verkligen har hjälpt oss mycket när det gäller att öka medvetandet inom EU och jag hade den äran att få presentera honom för en fullsatt hörsal i Bryssel för ungefär en månad sedan.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Jag har mottagit ett resolutionsförslag(1)i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

 
  

(1)Se protokollet.

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy