Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2006/2043(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0363/2006

Ingivna texter :

A6-0363/2006

Debatter :

PV 25/10/2006 - 17
CRE 25/10/2006 - 17

Omröstningar :

PV 26/10/2006 - 6.13
CRE 26/10/2006 - 6.13
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2006)0462

Debatter
Onsdagen den 25 oktober 2006 - Strasbourg EUT-utgåva

17. Offentlig/privata partnerskap och gemenskapsrätten för offentlig upphandling och koncessioner (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. - Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande av Barbara Weiler för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om offentlig-privata partnerskap och EG-rätten om offentlig upphandling och koncessioner (2006/2043(INI)) (A6-0363/2006).

 
  
MPphoto
 
 

  Barbara Weiler (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman! Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka de andra gruppernas företrädare – Charlotte Cederschiöld, Graf Alexander Lambsdorff, Heide Rühle – och också företrädarna för utskottet för ekonomi och valutafrågor, som var delaktiga i utarbetandet av detta betänkande. Vi kunde nämligen utbyta åsikter på ett konstruktivt och ärligt sätt och lyckades hursomhelst enas om över 140 ändringsförslag i utskottet, och därför behöver vi bara ta ställning till 23 ändringsförslag i dag eller i morgon, även om det måste sägas att vi var tvungna att kompromissa om dessa också.

Vi har försökt att nå en balans mellan två starka motsatta sidor – företagssammanslutningar och sammanslutningar av lokala myndigheter – som lagt fram sina tveklöst berättigade intressen på ett kraftfullt sätt.

Jag vill rikta början av mitt anförande till dem. Vad jag vill säga till företagarna är att jag, trots allt vi hört, vill klargöra att vi här i parlamentet ser det som självklart att de lokala myndigheterna bör engagera sig i den ekonomiska verksamheten och förvisso att det är förnuftigt och berättigat att föra tillbaka viss verksamhet till dem. Vad jag också vill säga till de lokala myndigheterna är att anbudsinfordringar, oavsett om de görs på nationell nivå eller på EU-nivå, inte måste vara helt och hållet godtyckliga, utan kan ge den nödvändiga insynen för att gagna allmänheten eller förhindra korruption. Jag får intrycket av debatten att deras respektive sammanslutningar inte alltid har sett det på det viset.

Jag har genom mitt betänkande försökt att nå en balans genom vilken vi skulle få en mer garanterad konkurrens för den privata sektorn och som skulle ge den offentliga sektorn, i form av de lokala myndigheterna, större utrymme för samarbete mellan de kommunala instanserna.

I morgon kommer vi alltså att besluta var parlamentet står i frågan om framtida mandat för kommissionens åtgärder, vilka som min grupp ser det om möjligt borde vara lagstiftningsåtgärder. Detta handlar om de rättsliga och politiska aspekterna av hur våra kommunala myndigheter organiserar tjänster av allmänt intresse. Detta gör de naturligtvis i enlighet med subsidiaritetsprincipen, som vi här i kammaren tar på mycket stort allvar. Många parlamentsledamöter har trots allt starka band till de lokala myndigheterna, eftersom de varit aktiva inom kommunalpolitiken innan de blev parlamentsledamöter.

Men man frågar oss också hur vi, som de övertygade européer vi är, skulle vilja utforma den inre marknaden, och det finns ett överflöd av domslut från EG-domstolen och från andra domstolar på nationell nivå. Klagomål och kommissionsförfaranden gör kommunala myndigheter och investerare nervösa när det gäller att göra nationella investeringar och inleda projekt, och därför måste EU agera.

Vad är till exempel innebörden av EU:s lagstiftning om upphandlingar? Vilka förtydliganden eller tillägg måste göras angående de institutionella offentlig-privata partnerskapen och de interna transaktionerna? Vi anser att vi har den grundläggande viktiga rollen att fundera över hur vi ska gå vidare. Min grupp anser att lagstiftning behövs, och att det inte är tillräckligt att kommissionen agerar genom att lägga fram tolkningsmeddelanden eller andra instrument av samma slag i ett försök att kringgå parlamentet.

Jag vädjar därför återigen till parlamentsledamöterna att rösta för detta parlaments rätt att styra sina egna angelägenheter, när de röstar genom namnupprop i morgon. Vi vill varken ha ett stort mödosamt projekt, eller att det senaste direktivet om upphandlingar återupptas, vilket inte införlivades i alla medlemsstaters nationella lagstiftning, som till exempel i Tyskland, utan vad vi vill ha är förtydliganden och tillägg, och de får inte göras utan hänvisningar till parlamentet.

Jag ska vara helt uppriktig och säga att vi inte har någon lösning på problemet med samarbete mellan kommuner, vilket var det mest kontroversiella området, vilket framgår av ändringsförslagen. Den linje vi intar kan, rent generellt, inte uteslutas från räckvidden för bestämmelserna om upphandling, och får inte heller vara föremål för ett allmänt anbudsförfarande. Detta innebär att vi behöver en intelligent lösning för denna tvistefråga, eftersom samarbete mellan kommuner verkar förnuftigt för de kommuner som vi kommer ifrån, och säkerligen kommer att vara användbart för dem i framtiden.

Att parlamentet stöder detta instrument framgår inte minst av vår vilja att använda pengar från strukturfonderna för detta ändamål, och jag är säker på att det inte är allmänt känt exakt hur stora insatser vi har gjort för att genomföra detta.

Med tanke på vår sympati för de europeiska lokala myndigheterna och sakkunskapen hos mina kolleger i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och utskottet för ekonomi och valutafrågor, är jag övertygad om att vi kommer att få en lag som alla kan stödja och godta, och en lag som kommer att vara motståndskraftig mot EG-domstolens domar.

 
  
MPphoto
 
 

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. - (FR) Herr talman!, Fru Weiler, mina damer och herrar! Som ni vet har offentlig-privata partnerskap införts på flera områden inom den offentliga sektorn och dessa partnerskap utvecklas gradvis inom Europeiska unionen. Vid en tidpunkt då de offentliga budgetarna är begränsade finns det ingen tvekan om deras betydelse för EU:s ekonomi. Detta stämmer särskilt på området för infrastruktur, och i synnerhet på området för transportinfrastruktur, vilket jag känner till väl.

För att garantera att dessa partnerskap är helt och hållet effektiva och att de offentliga medlen används på ett bättre sätt är det viktigt att valet av privata partner görs utifrån rättvis konkurrens. Valet av privat partner måste alltså vara baserat på ett konkurrensbetonat och icke-diskriminerande förfarande och kunna tillåta partnerna att få allt mervärde av ett sådant partnerskap på lång sikt. Många berörda parter anser dock att det regelverk som styr valet av privata partner för inrättandet av dessa partnerskap på gemenskapsnivå är ofullständigt eller otydligt.

Barbara Weiler gör i sitt betänkande en välavvägd bedömning av de viktigaste utmaningar som vi måste anta. Ni gav några bra svar på de problem som framkommit, fru Weiler, och jag vill tacka er för ert arbete som föredragande.

Låt mig nämna vad som enligt vår åsikt är två avgörande aspekter, som jag vill ta upp före morgondagens omröstning. Jag ska börja med att tala om koncessioner och sedan om blandade offentlig-privata företag, som man hänvisar till som ”institutionella offentlig-privata partnerskap”.

Jag börjar med koncessioner: en koncession ger ett företag rätt att använda anläggningar som har byggts eller tjänster som har utförts som motprestation för att de byggt en infrastruktur eller utfört en tjänst. Konstruktion och underhåll av vägar och flygplatser samt avfallshantering är två sådana exempel. För ett år sedan, i november 2005, redogjorde kommissionen i sitt meddelande för varför den anser att det vore användbart att lagstifta om koncessioner, framför allt om tjänstekoncessioner. Syftet med detta initiativ är att garantera lika behandling och rättssäkerhet vid beviljandet av tjänstekoncessioner, vilket är fallet för offentlig upphandling, samtidigt som man gör en tydlig distinktion mellan offentlig upphandling och koncessioner. I detta hänseende är jag säker på att parlamentet kommer att bekräfta ståndpunkten i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Det är dock fortfarande mycket tydligt att valet av lagstiftning inte får beröva de offentliga myndigheterna det manöverutrymme som de behöver för att välja den bästa privata partnern, och om nödvändigt anpassa koncessionen över tiden, i enlighet med partnerskapets mål för det offentlig-privata partnerskapets långsiktiga framtid.

Med detta sagt, det behövs ett synsätt där vi tar ett steg i taget. Till att börja med kommer kommissionen att titta närmare på kostnaderna och fördelarna med ett bindande initiativ för beviljande av koncessioner och kommer att undersöka andra åtgärder som kommer att tillåta oss att hantera de aktuella problemen.

På grundval av resultatet av denna konsekvensanalys kommer kommissionen sedan, troligen nästa år, besluta om huruvida lönsamhetsgraden berättigar ett sådant lagstiftningsinitiativ. Om så är fallet kommer vi att utarbeta ett lagstiftningsförslag. Detta ville jag ta upp angående koncessioner.

Vi kommer nu till företag med blandat kapital, nämligen institutionella offentlig-privata partnerskap. Offentliga organ väljer i allt större utsträckning privata partner för offentliga tjänsteföretag som inrättas i samverkan med den offentliga sektorn. Detta är vad som kallas institutionella offentlig-privata partnerskap.

Denna typ av partnerskap leder till vissa specifika frågor: borde gemenskapens icke-diskrimineringsprinciper tillämpas för valet av privat partner, i egenskap av tjänsteleverantörens medaktieägare, för valet av tjänsteleverantör, eller för båda dessa nivåer?

Frågan har lett till ett par livliga debatter i parlamentet. Den viktigaste frågan är faktiskt om vi borde utforma nya bestämmelser eller om vi helt enkelt borde förtydliga den befintliga lagstiftningen så att vi kan hantera de problem som uppstår. Kommissionen har sagt att den för närvarande inte vill utarbeta någon ny lagstiftning i frågan, och det av två skäl.

För det första är inrättandet av offentlig-privata enheter i syfte att utföra tjänster av allmänt ekonomiskt intresse en helt och hållet ny och mycket innovativ möjlighet i merparten av medlemsstaterna. Icke-bindande förtydliganden på detta område skulle göra det möjligt för oss att ge de nödvändiga riktlinjerna, utan att hindra innovation.

För det andra nådde parlamentet, de dåvarande femton medlemsstaterna och kommissionen 2004, efter flera års intensiva debatter, en kompromiss och antog de nuvarande direktiven om offentlig upphandling. Många medlemsstater tillämpade inte dessa direktiv förrän i år, och vissa arbetar med deras tillämpning. För att lagstifta om blandade offentlig-privata partnerskap måste vi se över kompromissen från 2004, omförhandla en ny text med 27 och inte längre 15 medlemsstater, och om en ny kompromiss nås, återigen tvinga medlemsstaterna att ändra sin nationella lagstiftning och sina förfaranden för offentlig upphandling, även om de nuvarande bestämmelserna ännu inte är väletablerade. Därför anser vi att det för stunden är bättre att välja ett alternativ som inte omfattar lagstiftning, precis som merparten av de berörda parterna begär.

Det var detta jag ville påpeka på min kollega Charlie McCreevys vägnar, men ni har rätt om ni tror att kommissionsledamoten för transport också är mycket påverkad av dessa bestämmelser. Jag ska nu noga lyssna på parlamentsledamöternas olika anföranden.

 
  
MPphoto
 
 

  Werner Langen (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. – (DE) Herr talman! Även om jag gärna skulle vilja ha en fjärdedel av kommissionsledamotens talartid för att förklara ståndpunkten från utskottet för ekonomi och valutafrågor, är det sorgliga faktumet att jag inte kommer att få det, men jag är mycket tacksam för de tydliga förklaringar som gjorts i dag, särskilt mot föredraganden Barbara Weiler, som gjort något som är ovanligt här i kammaren genom att anta de huvudsakliga punkterna i förslaget från utskottet för ekonomi och valutafrågor under förfarandet med närmare samarbete.

Vi är alla eniga om den linje vi valt, även om våra åsikter går i sär när det gäller frågor som punkt 5, som Barbara Weiler återinfört genom ändringsförslag 20. Vid en lagstiftningsförklaring kommer vi att hantera denna inom ramen för medbeslutandeförfarandet, enligt artikel 251. Detta var ett typiskt fall för utskottet för ekonomi och valutafrågor, där vi kom fram till den exakta ordalydelsen först efter en omröstning vid vilken vi sökte en kompromiss. Vi borde göra tvärtom, och då skulle det inte heller finnas några meningsskiljaktigheter efter omröstningen.

I enlighet med den ståndpunkt som antagits i utskottet för ekonomi och valutafrågor skulle jag välja Barbara Weilers ändringsförslag 21, och min personliga åsikt är att vi borde införliva detta ändringsförslag, där man förutser möjligheten att införliva dessa kriterier i gemenskapsrätten och som därför är att föredra framför ändringsförslag 20.

Jag tror att vi skulle välja rätt om vi höll oss till vår linje, enligt vilken inga nya områden ska uteslutas från anbudsförfarandet, med alternativet att tvärregionala kommunala företag skulle utestängas, och att det inte skulle vara tillåtet att införliva interna företag. Vi vill dock att kommissionen förtydligar de frågor som aktualiserats genom domen i målet Stadt Halle, bland andra domar från EG-domstolen.

Vad vi alltså vill ha, herr kommissionsledamot, är inte bara ett förslag om koncessioner, utan också klargöranden om de utestående rättsliga frågorna om institutionella offentlig-privata partnerskap. Ni har talat om för oss var ni står, herr kommissionsledamot. Det var tydligt – berömvärt nog, med tanke på att kommissionen om och om igen har undvikit att fatta ett beslut under de senaste åren – och därför kommer vi att finna en avgjord lösning som gör att vi kan gå vidare.

Avslutningsvis vill jag återigen tacka Barbara Weiler för att hon gjort allt i sin makt för att nå en ståndpunkt som alla kunnat enas om, en ståndpunkt som kommer att tillåta oss inte bara att stå emot EG-domstolens domar, utan också att stå fast i de intensiva debatterna med de sammanslutningar som företräder de olika intressena.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Paolo Costa (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för transport och turism. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De flesta erfarenheterna av offentlig-privata partnerskap i Europa rör konstruktion och förvaltning av infrastruktur och transport- och logistiktjänster. Dessutom är offentlig-privata partnerskap kanske det enda sättet att föra in privata investeringar i uppbyggandet av denna infrastruktur.

Därför vill jag bara ta upp två punkter. Till att börja med behöver vi, liksom det konstateras i betänkandet, ett lagstiftningsinitiativ för koncessioner, däribland koncessioner för konstruktion och förvaltning. Det finns ett verkligt behov av rättssäkerhet och av definierade relationer mellan de offentliga upphandlande myndigheterna och de privata koncessionsinnehavarna. Å ena sidan måste privata koncessionsinnehavare ges garantier för att deras kontrakt kommer att respekteras så länge de är i kraft och å andra sidan måste de upphandlande myndigheterna kunna räkna med tillsvidarekontrakt eller tidsbegränsade kontrakt, som sedan kan anpassas till produktionsvillkoren över tid och konkurrensutsättas. Detta är de två centrala punkter som jag hoppas att den föreslagna lagstiftningen i fråga kommer att baseras på.

För det andra finns det ett behov av att främja nya former av innovativa finansieringslösningar, som exempelvis de garantifonder som redan föreskrivs i förordningen om finansieringen av de transeuropeiska nätverken, så att de kan användas som incitament och garantera att många fler offentlig-privata partnerskap också visar sig vara effektiva och verkliga finansieringsinstrument för infrastruktur som vi alla behöver och som jag är säker på att ni är mycket väl bekant med, herr kommissionsledamot.

 
  
MPphoto
 
 

  Grażyna Staniszewska (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling.(PL) Herr talman! Vi klagar alltid över medlemsstaternas vägran att acceptera ens den minsta ökning av deras bidrag till gemenskapsbudgeten, och vi säger alltid att det inte finns tillräckligt med tillgängliga medel för att utjämna de regionala skillnaderna i utvecklingen och att Europa utvecklas alltför långsamt. Vi bör därför stödja användningen av privata medel och expertis för att främja utvecklingen, i stället för att skapa hinder och problem. Europeiska unionen bör ge absolut prioritet åt att verkligen sprida god praxis på området för offentlig-privata partnerskap. Det är ett minimikrav. Unionen bör åtminstone investera i en webbplats på gemenskapens 20 officiella språk, som skulle vara tillgänglig för allmänheten. En sådan webbplats borde innehålla en beskrivning av systemet med offentlig-privata partnerskap och deras följder. Webbplatsen borde också innehålla exempel på projekt inom offentlig-privata partnerskap, vilket skulle ge alla EU:s kommuner enkel tillgång till redogörelser över framgångsrika erfarenheter. Detta skulle tillåta kommunerna att dra lärdomar från tidigare erfarenheter och använda denna kunskap när de planerar sina egna åtgärder. Jag uppmanar Europeiska kommissionen att begära sådan offentligt tillgänglig information från Europeiska investeringsbanken. EIB utarbetar för närvarande ett helt internt mellanstatligt informationssystem om offentlig-privata partnerskap som inte ska vara tillgängligt för allmänheten i medlemsstaterna. Detta är oacceptabelt.

 
  
MPphoto
 
 

  Charlotte Cederschiöld, för PPE-DE-gruppen. – Herr talman! Herr kommissionär! Det här handlar om en reaktion på kommissionens grönbok och om offentlig-privata partnerskap, som syftar till att reda ut oklarheter, inte minst på det så kallade inhouse-området. Vi är dock alla ense om att inte riva upp befintlig lagstiftning om offentlig upphandling, som kommissionären så klokt sa. Det offentlig-privata samarbetet ska gynna konkurrens och framför allt bidra till nytänkande och ökad effektivitet inom den offentliga sektorn.

Kommissionen ska nu lösa problemet – det är det som är syftet – utan att lagstifta mer än nödvändigt. Vi är dock inte låsta på den punkten och precis som Langen sa stöder vi således ändringsförslag 21 från Weiler.

Vi begär lagstiftning om koncessioner och där har kommissionen reagerat positivt och snabbt. Vi är ense om att inte bryta tröskelvärdena och om att normala rättsprinciper ska gälla under de värden där offentlig upphandling inte är ett krav. Vi vill inte minska utrymmet för offentlig upphandling och vi uppmanar tydligt kommissionen att föreslå lösningar på de problem som finns i Tyskland, Frankrike och andra ställen när det gäller kommunalt samarbete men att inte glömma mindre rika kommuner som vill samarbeta i glesbefolkade områden i medlemsstater som Finland och Sverige.

Om kommissionen inte skulle fullfölja detta uppdrag så kan den nog räkna med ett tufft tryck från parlamentet. Jag är övertygad om att kommissionen på ett utmärkt sätt kommer att lösa detta uppdrag och vi vill ge den tid att hantera synpunkterna på grönboken och komma med förslag. Alla berörda parter bör involveras i den fortsatta processen. Utskottet kan säkert hjälpa till med att höja kunskapsnivån på detta svåra område.

Punkterna 45–47 borgar redan för bättre rättssäkerhet och visar att kommunerna kan samarbeta. Framöver ser vi också tydligare hur detta ska gå till mer i detalj.

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort varmt tack till Weiler för ett fantastiskt arbete, liksom till de väldigt många som har varit inblandade. Tack så mycket för det. Vi får ett mer konkurrenskraftigt och rättssäkert Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Gilles Savary, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Låt mig först tacka alla kolleger i kammaren, och särskilt Barbara Weiler och Werner Langen, tillsammans med vilka vi har utfört ett enastående arbete. Låt oss hoppas att texten antas i morgon. Det är helt enkelt en fråga om att skydda subsidiaritetsutövandet inom de offentlig-privata partnerskapen, som är instrument som är mycket bekanta för våra lokala myndigheter och har varit det i många år.

Jag välkomnar att kommissionen avser att lagstifta om koncessioner, som alltför länge har förväxlats med offentliga upphandlingar. Jag vill dock säga här i parlamentet att jag anser att lagstiftning också behövs för institutionella offentlig-privata partnerskap. Det är felaktigt att säga att dessa partnerskap är senare påfund: halvoffentliga företag har funnits sedan 1955 i Frankrike och Stadtwerke har funnits under mycket lång tid i Tyskland.

Faktum är att om dessa partnerskap underställs två former av konkurrens i dag blir det slutet för dem. Vilken privat partner skulle gå med på att arbeta med en lokal myndighet som tvingar den att konkurrera dubbelt så mycket? Vidare vill jag uppmärksamma kommissionsledamoten på risken för interkommunala enheter, som riskerar att förväxlas med privata enheter, även om de är ett helt offentligt organisationssätt för lokala myndigheter som strävar efter att bli stora nog att möta allt mer krävande skyldigheter och allmännyttiga tjänster.

 
  
MPphoto
 
 

  Alexander Lambsdorff, för ALDE-gruppen.(DE) Herr talman, mina damer och herrar! Offentlig upphandling är mycket viktigt när det gäller budget- och konkurrenspolitiken – det håller vi alla med om.

Konkurrensutsatt upphandling är ett lämpligt och korrekt sätt att bestämma det mest ekonomiska sättet att tillhandahålla offentliga tjänster. Det viktigaste är emellertid att en obligatorisk EU-omfattande upphandling spelar stor roll för att få in konkurrens på den inre marknaden.

Föredraganden Barbara Weiler har gjort ett bra arbete när hon på ett exemplariskt sätt har väglett oss på området offentlig upphandling – som är komplicerat. Det är tack vare henne som vi i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd redan utarbetat många användbara kompromisser, så det är bara rätt att vi bör ta denna möjlighet att tacka henne och visa vår stora uppskattning, och både jag och de berörda ledamöterna är naturligtvis beredda att göra det.

Jag har rekommenderat min grupp att följa det som bestämts vid omröstningen och jag vill bara säga något om de få omtvistade punkterna. Låt mig börja med institutionella offentlig-privata partnerskap, vilket är en förhållandevis ny företeelse vars utveckling inte i onödan bör begränsas genom lagstiftning. Det har dessutom framgått vid samråd med allmänheten att man inte vill att detta ska ske.

Jag rekommenderar därför att vi bara utarbetar ett tolkningsmeddelande och riktlinjer som inte bara förstås av jurister utan även av dem som fattar beslut på kommunal nivå. Detta kommer inte bara att vara mer flexibelt än lagstiftning, utan även framför allt ge möjligheter för en snabb lösning av den rättsliga osäkerhet som utan tvekan fortfarande finns. Kommissionen måste handla så snart som möjligt i detta sammanhang.

När det gäller interkommunalt samarbete – den andra omtvistade punkten – anser jag att det är självklart att kommunerna inte på något sätt bör styras vid förvaltningen av deras egen verksamhet, men detta kan naturligtvis inte heller innebära att offentlig-privata partnerskap generellt bör undantas från skyldigheten att upphandla tjänster.

Även om de offentliga myndigheterna inte är skyldiga att till tredje parter överlämna funktionsresultatet i samband med marknaders befintlighet bör de besluta att ge tredje parter ansvaret för att utföra en tjänst. De måste följa ett offentligt upphandlingsförfarande, som framgår av artikel 295 i EG-fördraget, som kräver neutralitet vid tillämpningen av bestämmelserna om den inre marknaden för offentliga och privata företag. Detta gör på samma gång ett samarbete mellan kommuner möjligt i princip, men de måste då ta hänsyn till de begränsningar som är så tydliga i punkt 45 i Weilerbetänkandet, det vill säga när samarbete mellan kommuner sker för att omstrukturera förvaltningen eller när det gäller kontroll över företaget som är likvärdig med den som kommunen utövar på sina egna avdelningar.

Låt mig avslutningsvis tillägga att folk i EU har haft mycket olika erfarenheter av offentlig-privata partnerskap, så jag är verkligen mycket glad över att man ska börja utbyta bästa metoder, vilket kommer att ge fler bra exempel på fungerande offentlig-privata partnerskap.

Jag vill också tillägga att jag anser att vi borde ha hållit denna debatt i Bryssel i stället för i Strasbourg.

 
  
MPphoto
 
 

  Heide Rühle, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Även jag vill tacka föredraganden för hennes arbete, även om vår grupp inte är riktigt nöjd med slutresultatet från utskottet, och jag vill därför i kväll vädja till er alla att omvärdera era ståndpunkter även om ni bara gör det till viss del.

Vi betraktar det interkommunala samarbetet, i form av interkommunala företag, som den viktigaste punkten och jag vill återigen klargöra – inte minst för att svara dem som redan har talat – att de har inget som helst att göra med delegationen av uppgifter till tredje parter utan snarare med kommuner som beslutar sig för att utföra tjänster för kommuninvånarna. Det är bristen på offentliga medel och en åldrande och minskande befolkning – särskilt på landsbygden – för att inte nämna allmänhetens ökade kunskap om frågorna och de aktuella kostnaderna som gör att denna samarbetsform är bäst för många lokala myndigheter i EU och ofta det enda sättet för dem att modernisera de tjänster de tillhandahåller. Det handlar alltså om att förvaltningstjänster, vattenförsörjning, förskolor, skolor och många kulturella tjänster drivs gemensamt, ibland till och med över gränserna, som man kan hitta exempel på i förskoleprojekt som drivs gemensamt av franska och tyska kommuner. EU bör inte riskera en sådan sak utan i stället förbättra den, så låt mig därför rekommendera att parlamentet stöder vårt ändringsförslag 45 som är en kompromiss sammanställd av ledamöter från olika grupper och som jag hoppas får ett majoritetsstöd i morgon.

Min andra punkt handlar om koncessioner. Jag vågar nog säga att jag är mer skeptisk till offentlig-privata partnerskap än de flesta av er, men jag anser ändå att det är fel att sända ut budskapet att offentlig-privata partnerskap främjas och sedan kräva att koncessioner ska upphandlas på samma sätt som kontrakt, vars resultat naturligtvis var det grundläggande skälet till att man upprättade offentlig-privata partnerskap från första början. Jag anser inte att det bara är en slump att parlamentet och rådet inte uttryckligen tog med koncessioner för tjänster i direktivet om tilldelning av kontrakt, och jag hoppas att vi kommer att besluta att vi inte vill ha ett krav på att de ska upphandlas på samma sätt som kontrakt. Tjänstekoncessioner är något annat och måste regleras på ett annat sätt.

När det gäller ”in-house” skulle EU-lagstiftaren egentligen ha klargjort villkoren. Jag betraktar inte en siffra på 100 procent som hållbar. Jag menar att det som krävs är tröskelvärden, höga sådana, som man sedan faktiskt måste följa. Det är dock lagstiftarna som bör fastställa dem, inte EG-domstolen.

 
  
MPphoto
 
 

  Zita Pleštinská (PPE-DE).(SK) Även om det inte finns någon enhetlig definition på offentlig-privata partnerskap som gäller i hela gemenskapen har ett stort antal projekt genomförts på ett framgångsrikt sätt på områdena för frakt- och passagerartransporter på järnväg i EU samt på området för folkhälsa och utbildning.

Dessa framgångsrika projekt ger tillräckliga skäl för att parlamentet också ska ta upp frågan, och jag välkomnar kommissionens meddelande om offentlig-privata partnerskap som innehåller specifika förslag som utarbetats på grundval av offentliga samråd. Samtidigt vill jag gratulera föredraganden Barbara Weiler till hennes välavvägda betänkande i vilket hon belyser behovet av rättssäkerhet på detta område.

Enligt villkoren i samband med offentlig-privata partnerskap överför privata företag sitt kunnande till den offentliga sektorn. I mina ändringsförslag, som har införlivats i betänkandet, har jag därför betonat behovet av att fastställa mekanismer som är öppna för insyn för privata investerare. Investerare bör få garantier om att deras rättsliga och ekonomiska intressen kommer att skyddas under kontraktets löptid och även om att villkoren i samband med offentliga upphandlingar inte kommer att ändras under deras tillämpningsperiod.

På grund av brist på erfarenhet så är i synnerhet de nya medlemsstaterna misstänksamma mot att använda offentlig-privata partnerskap. Information som har samlats in i samband med genomförandet av framgångsrika projekt kommer att hjälpa dem att undvika upprepade misstag och förfaranden som har misslyckats i praktiken.

Jag är övertygad om att projekt för offentlig-privata partnerskap endast kommer att få det önskade kapitalet om de berörda parterna i EU:s medlemsstater är välinformerade och följer gemenskapens bestämmelser om kvalitet och öppenhet. Dessa bestämmelser kommer att hjälpa dem att bygga upp infrastruktur vars utveckling har halkat efter på grund av otillräckliga medel. Denna typ av samarbete kan också visa sig bli nödvändig för att hjälpa till att överbrygga regionala skillnader och säkra en hållbar utveckling i EU:s fattigare regioner.

 
  
MPphoto
 
 

  Evelyne Gebhardt (PSE).(DE) Herr talman! Jag betraktar institutionella offentlig-privata partnerskap som ett mycket viktigt instrument. Osäkerheten när det gäller det rättsliga läget till följd av EG-domstolens dom i målet Stadt Halle visar hur viktigt det är att lagstiftarna gör något åt dem, och det är verkligen inte godtagbart att kommissionen agerar utan att hänvisa till någon annan när den ger vägledning om hur man ska ta itu med problemet. Tvärtom ska medlagstiftarna, det vill säga Europaparlamentet, rådet och kommissionen tillsammans, fatta ett gemensamt beslut om hur vi i EU ska hantera dessa frågor.

Den andra punkten jag vill ta upp helt kort handlar om interkommunalt samarbete och jag håller här inte med Alexander Lambsdorff, eftersom detta har pågått under väldigt lång tid. Det har en mycket lång tradition, inte minst i Tyskland, och det är något som vi bör bevara. Gränsöverskridande interkommunalt samarbete är för närvarande en känslig sak som vi inte får förstöra genom att säga att detta bör skötas av den fria marknaden. Om så sker kan vi ge upp omedelbart, därför att vi inte längre kommer att behöva kommuner och det är väl inte det slags EU vi vill ha.

 
  
MPphoto
 
 

  Ieke van den Burg (PSE).(NL) Herr talman! Jag deltog särskilt i arbetet med detta betänkande i utskottet för ekonomi och valutafrågor, där Werner Langen var föredragande, och jag vill gratulera båda föredragandena till slutresultatet även om det finns en del övrigt att önska.

Det finns, som jag uppfattar det, ett tydligt samband med den diskussion vi hade om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse om vilka vi fattade ett beslut under den föregående sammanträdesperioden. I båda fallen handlade det om hur decentraliserade myndigheter, tjänsteleverantörer och medborgare kan få större rättssäkerhet, vilket är något som ibland kan leda till en konflikt mellan å ena sidan bestämmelserna om den inre marknaden och å andra sidan det allmänintresse som myndigheterna måste ta hänsyn till på sina medborgares vägnar.

Ofta måste man anlita domstolen eller så tolkar kommissionen saken på egen hand. Det viktiga budskapet i båda dessa fall har varit att vi, genom medbeslutandeförfarandet, verkligen vill fatta politiska beslut på detta område och att det också är viktigt att vi uppmanar kommissionen – och verkligen insisterar på detta – att lägga fram lagstiftningsinitiativ om vilka vi kan besluta genom medbeslutande med detta parlament och med medlemsstaterna och deras parlament. Detta är det huvudbudskap jag återigen vill ge kommissionen i samband med detta betänkande.

 
  
MPphoto
 
 

  Donata Gottardi (PSE).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Frågan om offentlig-privata partnerskap har sedan en viss tid diskuterats i samband med de nya aspekterna av välfärdsstatssystemen i EU. Dess betydelse bör betraktas ur ett nytt perspektiv, genom de ömsesidiga kopplingarna mellan alla initiativ som våra tjänster är beroende av.

Det gemensamma målet, som har bekräftats många gånger, även i dag, är att skapa en komplett och tydlig rättslig ram inom vilken lokala offentliga myndigheter kan göra sina egna val, medvetna om möjligheter och begränsningar, vilka principer som ska följas och möjliga frihets- och innovationsområden.

I den text vi ska rösta om finns en tydlig överlappning med de befintliga föreskrifterna på områdena som rör kontrakt, koncessioner och gemensamma företag samt med riktlinjerna från EG-domstolen. Mervärdet ligger emellertid i den övergripande inriktningen på de olika sätt på vilka allianser mellan de offentliga och privata sektorerna bildas inom det oerhört känsliga tjänsteområdet som omfattar medborgerliga rättigheter.

Det krävs två fasta principer. Nedskärningar i utgifterna kan inte komma före eller minska kraven på tjänstekvalitet och garantier för tjänsteleverantörernas rättigheter. Sökandet efter effektivitet och innovation måste knytas till garantier om tillgång, öppenhet och icke-diskriminering. I år har det kommit många initiativ på tjänsteområdet. Förhoppningen är att vi, genom att arbeta med olika delar, ska kunna inrätta ett sammanhållet system.

 
  
MPphoto
 
 

  Bernadette Vergnaud (PSE).(FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Barbara Weilers betänkande ger den klarhet och insyn som vi behövde avseende offentlig-privata partnerskap och gör det sålunda möjligt för oss att ändra de oberäkneliga vägar som domstolarna i EU har tagit och förbättra den rättsliga tydligheten för alla berörda aktörer. Man blandar alltför ofta ihop koncessioner med offentliga kontrakt: det senare har att göra med inköp av varor som används av lokala myndigheter, medan koncessioner ger offentliga myndigheter möjligheten att delegera en del av sina uppgifter till en tredje part. Vi bör därför ha en lag om dessa koncessioner och inte bara ett tolkningsmeddelande.

Samma sak gäller för institutionella offentlig-privata partnerskap. Upprättandet av dessa hotas för närvarande av en stelbent rättspraxis genom vilken man vill använda två anbudsinfordringar vid tilldelning av kontrakt, något som förmodligen kommer att besegla ödet för halvoffentliga företag. Jag är därför tacksam mot vår föredragande för att hon har begärt ett lagstiftningsinitiativ i samband med detta ämne.

I domen i målet kommissionen mot Spanien har, avslutningsvis, den interkommunala strukturen blivit en privat partner för EG-domstolen. Myndigheterna bör därför se till att de interkommunala strukturer till vilka de delegerar tjänsteleveranser konkurrerar med varandra. Barbara Weiler återupprättar lagen och erbjuder oss det bästa parlamentariska bidraget i denna fråga och jag tackar henne för det.

 
  
MPphoto
 
 

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Herr talman! Jag vill återigen tacka Barbara Weiler och föredragandena för yttrandena från olika utskott: Werner Langen, Paolo Costa och Grażyna Staniszewska.

Jag ska försöka att svara på vissa av de frågor som har ställts, men inte på alla. Jag ska först svara på frågorna från Charlotte Cederschiöld, Alexander Lambsdorff och Heide Rühle. När en lokal myndighet lägger ut vissa tjänster till en annan offentlig enhet mot betalning handlar detta i princip om tjänster som regleras i offentliga kontrakt. Den offentliga enheten som är part i kontraktet konkurrerar med privata företag och möjligen med andra offentliga företag som erbjuder samma tjänst. En allmän uteslutning av alla former av offentligt-offentligt samarbete i gemenskapsbestämmelserna om offentliga kontrakt och i bestämmelserna om koncessioner skulle därför vara oacceptabelt. Domstolens rättspraxis är mycket tydlig på denna punkt. Tvärtom så regleras inte alla former av offentligt-offentligt samarbete i gemenskapsrätten. Kommissionen inser att det krävs ett förtydligande för att fastställa i vilken grad gemenskapsrätten är tillämplig när det gäller delegering av uppgifter till offentliga organ och vilka samarbetsformer som även framöver inte ska omfattas av bestämmelserna om den inre marknaden. Vi har ett nära samarbete med alla berörda parter för att vi ska kunna göra detta förtydligande.

Låt mig nu svara på Heide Rühles och Evelyne Gebhardts frågor om offentlig-privata partnerskap och in-house-begreppet. Detta begrepp utesluter en tillämpning av bestämmelserna som reglerar offentliga kontrakt när ett offentligt organ ger ett kontrakt eller en koncession till en tredje part över vilken den utövar en viss kontroll. Domstolen har redovisat de omständigheter under vilka detta undantag kan tillämpas. Som ni förstår vill kommissionen att detta undantag från bestämmelserna om beviljande av kontrakt ska övervakas fortsättningsvis. Det verkar i synnerhet ytterst tveksamt att ett offentligt kontrakt eller en koncession ges på ett diskriminerande sätt till ett företag som företräder vissa privata intressen samtidigt som andra berörda privata företag inte kan komma i fråga. Det är därför vi på detta stadium anser att det är nödvändigt att behålla den rådande definitionen på villkoren för tillämpning av in-house-systemet: där myndigheterna utövar samma kontroll över tjänsteleverantören som de gör över sina egna avdelningar, och där tjänsteleverantörerna utför det mesta av sin verksamhet med den aktuella myndigheten. Av dessa skäl och också för att inte behöva börja om från början med de nya bestämmelserna om offentliga kontrakt, som man knappast ännu har börjat införliva i medlemsstaterna, anser vi att det är lämpligt att lagstifta om blandade offentlig-privata företag och om in-house-begreppet. Ett tolkningsmeddelande är det lämpligaste sättet att förklara sättet på vilket bestämmelserna om offentliga kontrakt tillämpas på valet av privata partner för dessa partnerskap.

Som svar på Gilles Savarys fråga om de två anbudsinfordringarna vill jag säga att vi känner till detta problem och att jag – som ni påpekade – tog upp detta i mitt anförande. Jag vill vara mycket tydlig: Vi kräver inte två anbudsinfordringar, helt enkelt därför att vi anser att det är onödigt. Vi förklarade detta i grönboken om offentlig-privata partnerskap från 2004 och vi planerar att förtydliga vår ståndpunkt i de handlingar vi tänker lägga fram under 2007.

Herr talman! Jag är väl medveten om att jag inte har svarat på alla ställda frågor, men jag vill nu runda av.

När det gäller koncessioner och ett möjligt lagstiftningsinitativ är det viktigt att inte ha för bråttom. Kommissionen måste först och främst mer ingående granska kostnaderna och nyttan med ett bindande initiativ om beviljandet av koncessioner samt även granska andra åtgärder som lämpliga för att ta itu med de aktuella problemen. På grundval av resultaten av denna konsekvensanalys kommer kommissionen sålunda att – troligast under nästa år – besluta om graden av lönsamhet kräver ett lagstiftningsinitiativ och kommer då, om nödvändigt, att utarbeta ett lagstiftningsförslag.

Budskapet från alla dem som arbetar med att dra i gång offentlig-privata partnerskap är därtill tydligt: de vill ha praktiska riktlinjer om hur man ska tillämpa bestämmelserna om offentliga kontrakt på upprättandet av dessa partnerskap. Kommissionen avser inte att lägga fram dessa riktlinjer som lagstiftning av de skäl som jag tog upp i inledningen.

Det råder ingen tvekan om att offentlig-privata partnerskap är viktiga för EU:s ekonomi. Jag hoppas att parlamentets betänkande kommer att innebära att gemenskapens bestämmelser om offentliga kontrakt och koncessioner blir tydligare, så att de ger partner konkurrensvillkor som är öppna för insyn och skäliga. Under denna debatt tycker vi att det har varit tydligt att parlamentet främst har velat ta upp rättssäkerheten, men ni måste också förstå kommissionens intresse – på ett område som är så viktigt för de europeiska investeringarna – av att behålla ett visst manöverutrymme, så att man, samtidigt som rättssäkerheten garanteras, ska kunna investera mer pengar där de verkligen behövs. Flera av er betonade dessutom helt riktigt att dessa instrument verkligen behövs.

Herr talman! Detta är mina svar och jag tackar återigen parlamentet för denna givande debatt.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 11.30.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy