Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 25 oktober 2006 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

2. De politiska gruppernas sammansättning: se protokollet

3. Fredsprocessen i Spanien (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är uttalandena av rådet och kommissionen om fredsprocessen i Spanien.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Europeiska gemenskapen föddes ur en strävan efter fred och stabilitet. Fred och stabilitet är fortfarande en tillgång för EU:s utveckling och det är mycket viktigt att vi även diskuterar dessa frågor. Det är naturligt för Europaparlamentet att diskutera principerna för fred och stabilitet.

Den 23–24 mars i år gav Spaniens premiärministern Europeiska rådet en redogörelse för den spanska terroristorganisationen ETA:s tillkännagivande om permanent eldupphör. Rådet förklarade sig nöjt med den spanske premiärministerns redogörelse. Sedan dess har rådet inte diskuterat frågan utan står fast vid sitt uttalande.

Säkerhetsfrågan är särskilt aktuell och påverkar alla EU-medborgare. Det finska ordförandeskapet är tillfredsställt med de åtgärder som har vidtagits för att se till att ETA upphör med sin terrorverksamhet och för att åstadkomma en fredlig lösning inom ramen för Spaniens demokratiska regeringsorgan.

Som vi alla här i kammaren vet arbetar EU aktivt för att utrota terrorismen och dess orsaker. Rådet uttrycker än en gång sitt stöd för de åtgärder som medlemsstaterna har vidtagit och vidtar för att bekämpa terrorismen enligt rättssäkerhetsprincipen.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! Terrorismen är ett av de värsta tänkbara hoten mot demokratiska samhällen. Terroristattacker är inte bara en säkerhetsrisk, utan de utgör också ett angrepp på de grundläggande värderingarna för de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstatsprincipen.

Kommissionen är starkt engagerad i kampen mot terrorismen och ämnar fortsätta att arbeta för att förhindra terrorism och skydda våra medborgare och vår infrastruktur genom att ställa terrorister inför rätta och reagera på terroristattacker på ett lämpligt sätt för att rädda så många oskyldiga liv som möjligt. De specifika åtgärder som kommer att vidtas på EU-nivå anges tydligt i EU:s antiterroriststrategi och i handlingsplanen för bekämpningen av terrorism.

Kommissionen oroar sig naturligtvis djupt över den dramatiska omfattningen av ETA:s terrorism i Spanien. Under fyra årtionden av terrorism har över 800 avrättningar och andra attacker genomförts, och ekonomisk utpressning har blivit vanlig. Laglydiga medborgare har fått lära sig att leva i skräck, och många har ständigt blivit hotade i sin vardag. Det allvarliga brott som begicks i södra Frankrike i går, som ETA antagligen låg bakom enligt den franske åklagaren, ger anledning till stor oro. Det spanska samhällets ståndpunkt under alla dessa år har varit föredömlig; orubbligheten och övertygelsen för att bekämpa terrorismen genom respekt för demokratin och rättstatsprincipen har verkligen gett resultat och har lett till att ETA har försvagats alltmer.

Kommissionen vill åter hedra alla offren för ETA:s terroristattacker och påminner om vikten av att hjälpa dessa offer och försöka gottgöra de skador som de har åsamkats. I detta sammanhang påminner kommissionen om det uttalande som gjordes av Europeiska rådet i vår närvaro i mars 2006, där man välkomnade den spanske premiärministerns rapport om ETA:s tillkännagivande om permanent vapenstillestånd. Kommissionen påminner också om kommissionsordförandens uttalande om den spanske premiärministerns tillkännagivande om att inleda en dialog med ETA, och den delar hoppet hos alla dem som vill ha ett Spanien som är fritt från terrorismens gissel i framtiden. Kommissionen hyser höga förhoppningar om att dessa tillkännagivanden kommer att leda till en fullständig nedrustning och upplösning av denna terroristgrupp.

Kommissionen är samtidigt medveten om svårigheterna med detta initiativ och vet denna fråga är ytterst känslig, men den är övertygad om att Spanien, genom alla sina demokratiska institutioner, kommer att finna rätt väg för att få ett slut på ETA:s terrorism och återställa freden med full respekt för de demokratiska principerna och rättstatsprincipen.

Vi får inte vara oeniga i dag, eftersom vi inte får glömma att målet för den här debatten är en gemensam fiende för Spanien och för EU: terrorismen.

(Applåder)

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Att arbeta för fred är något av det mest hedervärda en politiker kan göra. Vi vill alla ha fred på jorden, i Europa och i Spanien. Men åsikterna går ofta isär om hur vi ska förverkliga detta mål. Så är det även i dag.

Denna diskussion handlar inte om partipolitisk taktik och partipolitiska vinningar, utan om principer och grundläggande övertygelser. Därför ber jag alla här att visa stor respekt under denna diskussion i dag och att vi inte förnekar varandra den goda vilja som ligger bakom vår egen övertygelse. Vi i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater undrar varför vi ska lita på att ETA och Batasuna vill ha fred när de inte har uttryckt ett enda ord av ånger eller ursäkt eller över huvudtaget har bett familjerna till de över 800 människor som de har mördat om förlåtelse. Tills detta sker måste vi förvänta oss att de kommer att börja mörda igen om de inte uppnår sina mål genom förhandlingar.

I dag ligger vår sympati, respekt och solidaritet hos offren för de terroristakter och våldsaktioner som ETA och Batasuna har utfört. Härifrån kan jag se vår högt uppskattade kollega, Bárbara Dührkop Dührkop, vars make, den dåvarande ordföranden för socialistpartiet i Baskien, mördades 1984. Carlos José Iturgaiz Angulo har utsatts för flera mordförsök och sju av hans kamrater i Partido Popular i Baskien har mördats. Vi är skyldiga offren att se till att mördarna straffas. Detta är förenligt med de vägledande och grundläggande principerna för vårt statssystem och för rättssäkerheten. Om detta ska bli trovärdigt måste försoningsarbetet inledas med en försoning mellan förövare och offer, inklusive offrens efterlevande.

Vi uppmanar ETA och Batasuna att ge sina offer – som säkert tynger deras samveten – ett tecken på försoning och ursäkt. Vi vill påminna om att ETA och Batasuna finns med på EU:s förteckning över terroristorganisationer. De har inte lagt ned vapnen. Dessa vapen fortsätter att utgöra ett hot mot grundlagsordningen i Spanien och även i Frankrike, och därmed i hela EU. Kommissionsledamoten påminde oss om händelserna i Nimes i förrgår. En kvinna och två barn togs som gisslan och de franska myndigheterna har officiellt tillkännagivit att detta ägde rum som ett led i ett vapenrån utfört av ETA. Vapen är med andra ord fortfarande ett politiskt instrument. Vi måste fråga oss vilket mål ETA och Batasuna försöker uppnå. Ett uttalande av en högt uppsatt företrädare för ETA och Batasuna sändes i Euronews den 24 oktober. Enligt uttalandet skulle inga vapen läggas ned innan Baskien var – som de uttryckte det – oberoende.

Parlamentsledamöter har fått en skrivelse från Batasuna som i översättning lyder ungefär ”Vad beträffar förhandlingarna mellan ETA och de spanska och franska staterna kommer de att vara helt avgörande för demilitariseringen av konflikten”. Denna formulering är ett illavarslande tecken eftersom den innebär att den spanska och den franska staten redan i förväg ges skulden ifall förhandlingarna skulle misslyckas.

Det vi PPE-DE-gruppen har att säga om detta är att vi vill ha en dialog. Spanien och Frankrike är fria och demokratiska stater. De är inte diktaturer, de är inte tyranniska stater som man kan bekämpa med våld. Nej, de är fria stater, och i fria och demokratiska stater är det demokratisk dialog och inte våld som ska användas. Eftersom vi delar denna övertygelse på djupaste nivå har vår grupp, PPE-DE, lagt fram ett förslag till resolution. Det är inte bara en resolution från våra spanska fränder i Partido Popular, det är en gemensam resolution från hela vår grupp och vi kommer att försvara den solidariskt och hedra offren nu, i dag och i denna debatt.

(Applåder från höger)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Problemet med terrorism i Spanien är inte ett internt spanskt problem, det är ett problem för EU. Terrorismen är en attack mot våra värderingar. Terrorismen är alltid en attack mot allt det som vi här i parlamentet försvarar på grundval av våra gemensamma europeiska övertygelser. Ingen terrorism, absolut ingen, är berättigad. Det är allas vår uppgift att finna vägar ut ur terrorismen, för vi är alla – eftersom det är våra värderingar vi försvarar – offer för terrorismen var gång en terroristattack äger rum.

Hans-Gert Poettering hänvisade berömvärt nog till min kollega, Bárbara Dührkop Dührkop, som själv är ett offer. Vi har många från Baskien här bland åhörarna i dag, som själv har varit och är offer, som har förlorat nära och kära, eller som själva har skadats. De är här och lyssnar på oss i dag för att de vill säga ja till samtalsalternativet, eftersom det endast är genom dialog som våldsspiralen kan få ett slut.

Jag beundrar de män och kvinnor som upplevt den svåra sorg som dessa offer har genomlidit och som ändå träder fram och kräver ett slut på dödandet, våldet och den nedåtgående spiralen. Denna moraliska kraft måste driva oss att nå en lösning på våldsproblemet, inte bara i Baskien, utan överallt. Alltså är det ett problem för EU vi diskuterar här i dag.

Jag beundrar den spanska regeringens mod när den valde denna väg, en väg som är kontroversiell och kantad med faror. Men det är en väg som bäst kan beskrivas med ett citat som jag vill läsa för er.

(ES) För fredens och era rättigheters skull kommer vi inte att skärma av oss, utan i stället öppna oss för fred, hopp, förlåtelse och generositet och vi kommer att göra vårt yttersta för att se till att freden blir bestående, med allas hjälp och förhoppningar.

(Applåder)

(DE) Det jag nyss läste för er är en underbar mening som beskriver vad det hela handlar om. Det är ett uttalande av Spaniens premiärminister, som sände ut sin statssekreterare för att förhandla med ETA. Det yttrades 1998 av Spaniens dåvarande premiärminister José María Aznar. Det är den andan som kan hjälpa oss att nå en gemensam lösning på detta våldsproblem, eftersom det som den spanska regeringen gör i dag följer traditionen från alla tidigare regeringar.

(Applåder)

Därför vore det bra om vi kunde åstadkomma en gemensam resolution. Jag är inte alltid överens med José María Aznar, vilket ni inte borde bli förvånade över att höra, men i den här frågan hade han rätt, kära medlemmar i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och kära medlemmar i Partido Popular, han var trots allt er partiledare. I denna anda kan vi gemensamt komma överens om att vi är beredda att hitta en lösning, för denna grundläggande rättighets skull och genom dialog. Herr talman! När Europaparlamentets ledamöter tidigare har tvingats ta itu med terrorism har de alltid varit medvetna om riskerna. När John Hume och David Trimble, ledamöter av detta parlament, gav sig ut tillsammans på vägen mot fred var de också medvetna om att det är en väg kantad med faror och att det inte finns några garantier för framgång. Vapenkuppen i Frankrike i går – som vi fördömer i de starkaste ordalag – visar att om man vill bryta våldsspiralen finns det alltid risk för att någon kommer att försöka använda våld för att blockera vägen ut ur dödläget. Ni har inte råd att tvingas av den här vägen, för vad är alternativet? Ett fortsatt dödläge betyder att våldet fortsätter för evigt. Den dialog som har inletts är alltså en enorm möjlighet och jag ber er alla, låt oss anta denna dialog tillsammans på en gemensam plattform med stöd från alla grupper.

(Applåder från vänster)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! EU har kallats historiens bästa exempel på konfliktslösning. Vi måste ägna oss åt de kvarvarande konflikterna på hemmaplan, precis som vi ägnar oss åt konflikterna utanför EU.

Det är inte vår uppgift i Europaparlamentet att ingripa direkt mellan den spanska regeringen och de politiska partierna och i den långt gångna konflikten i Baskien, men vi kan inte heller blunda för det. Vi bör uppmuntra detta, som kan vara de bästa fredsutsikterna under denna generation.

Jag sänder min solidaritet och sympati till alla de familjer som har mist anhöriga till följd av våldet under årens lopp. Men det bästa svaret vi som demokratiska politiker kan ge de otaliga offren är att se till att det inte blir några fler offer. Av den anledningen ger liberalerna och demokraterna sitt stöd till resolutionen här i kammaren i dag. Det är varken rätt tid eller plats för att vinna politiska poäng. Det är min fasta övertygelse att alla demokratiska krafter som vill se ett fredligt slut på våldet och terrorn i Baskien och på andra platser i Spanien där illdåd har begåtts bör stödja de insatser som vilken spansk regering som helst borde vara beredd att göra för detta ändamål.

Tidigare i år välkomnade parlamentet tillkännagivandet om ETA:s vapenstillestånd. Därför bör vi nu fortsätta att bygga vidare på och förankra detta, utan fördomar eller kommentarer om resultatet av någon politisk dialog eller uppgörelse.

Precis som med fredsprocessen i Nordirland, som inte är identisk, men som ger oss några viktiga lärdomar om konfliktslösning, är det då och då nödvändigt att politiker vågar riskera något för fredens skull. Jag minns att vår tidigare kollega John Hume och hans motsvarighet hos unionisterna, David Trimble, fick Nobels fredspris 1998 efter Långfredagsavtalet i Nordirland. De tog en chansning för fredens skull. Det handlar inte om att lämna över segern till terroristerna, vilket vissa menar, utan snarare om att se till att de förlorar. Man kan inte föra en dialog om en av parterna har för avsikt att fortsätta döda.

Vi ska inte inbilla oss att det kommer att bli enkelt att bygga upp freden. Det kommer att bli motgångar, som när man hittade en vapendepå i sydvästra Frankrike. Men det är vår plikt att bygga upp freden med ansträngningar som byggsten och ihärdighet som murbruk.

Därför vädjar min grupp till alla sidor i kammaren här i dag att lägga partipolitiken åt sidan och enas för möjligheterna till fred, precis som vi står enade i vår avsky för terroristattacker.

(Applåder från vänster)

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen stöder den process som har inletts i Spanien för att äntligen få ett slut på ETA:s terrorism och hitta en lösning på Baskienkonflikten. Samtidigt upprepar vi vår djupa solidaritet med och respekt för alla offer för terrorismen.

Vi stöder denna process eftersom den avvisar våld, lämnar alla alternativ för en slutlig lösning öppna, inte är uteslutande och även låter de baskiska politiska partierna och det baskiska samhället i stort ta ansvar för att få ett slut på den så kallade Baskienkonflikten.

Att denna fråga diskuteras i Europaparlamentet innebär inte att vi lägger oss i en medlemsstats politik. Det innebär bara att vi främjar en process som redan pågår och att vi på nytt konstaterar att terrorism och våld påverkar alla EU-medborgare.

Hur svår denna process än kan vara och hur osäkert resultatet än är, stöder vi och vi kommer att fortsätta att stödja människor som har beslutat sig för att ta risken med att gå i en annan riktning än den som Aznarregeringen valde, eftersom den uppenbart inte gav några verkliga resultat. Som Mahatma Gandhi sa, ”Det finns ingen väg till fred. Fred är vägen”.

Vi anser att det är lämpligt att diskutera denna process och vi har alltid varit för detta, även när Partido Popular var beslutna att föra in denna konflikt i Europaparlamentet för att vinna stöd för sin politik, en politik som vi alltid har ansett varit felaktig eftersom den byggde på tanken att det var nödvändigt att splittra det baskiska samhället i stället för att ena det, för att besegra terrorismen.

Baskerna och majoriteten av spanjorer är trötta på den här konfrontationspolitiken. Vi anser att de viktigaste faktorerna för att denna process ska lyckas är dialog, icke-våld och respekt för de baskiska medborgarnas bestämmanderätt. Med tanke på dessa mål kommer vi att stödja denna process, som trogna vänner och allierade i kampen mot terrorism, mot alla former av terrorism.

(Applåder från vänster)

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Min grupp har alltid fördömt terroristaktioner, oavsett vilka som har utfört dem och oavsett aktionernas storlek och vilka skäl som har angivits för att berättiga dem. Vi stöder politisk kamp som utesluter alla former av våld. Vi anser att våld är förkastligt under alla omständigheter utom i de fall då en befolkning ”tvingas att som en sista utväg tillgripa uppror mot tyranni och förtryck” för att skyddas genom lagens överhöghet, i enlighet med ingressen i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Vi anser att det även i detta fall bör vara förbjudet att attackera civila. Desto större anledning att vi oreserverat och systematiskt har fördömt ETA:s attacker, där hundratals oskyldiga har dödats. Vi fortsätter att hedra dessa offer och uttrycker än en gång vår solidaritet med deras anhöriga.

Vi har länge hoppats att detta kapitel ska kunna avslutas än gång för alla. Därför var vi mycket glada över ETA:s tillkännagivande om permanent eldupphör. Därför sätter vi också mycket stort värde på den öppna och ansvarsfulla inställning med vilken den spanske premiärministern José Luis Zapatero har tagit detta tillfälle i akt för att försöka skapa fred, särskilt i sitt tal den 28 juni 2005, genom att välja dialog och samtidigt se till att lagar och rättspraxis respekteras i hans land. Det skulle hedra Europaparlamentet att stödja honom.

Det är i denna anda som gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster har förenat sig med socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa i ett gemensamt förslag till resolution. Jag vill tillägga att vi anser att det skulle vara bra om parlamentsledamöter från andra grupper också stödde en rörelse som avspeglar inget mindre än önskan hos majoriteten av Spaniens befolkning, nämligen att en fredsprocess inleds, på rättsliga grunder.

(Applåder från vänster)

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill liksom mina kolleger säga att det är ett känsligt tillfälle för oss här i parlamentet i dag. I alla våra överläggningar måste vi minnas offren för terrorismens våld, och särskilt offren för ETA:s våld i Spanien under de senaste åren. Men vi måste även se framåt och se till att det inte blir några fler offer, och finna politiska lösningar på meningsskiljaktigheterna i Spanien, Frankrike och i EU som helhet.

Jag menar att det är fel att dra paralleller eller att säga att alla processer är likadana. Men tidigare fredsprocesser kan fungera som en vägledning för vad som kan komma att ske, de svårigheter som måste övervinnas och de utmaningar man möter. För att dialogen ska lyckas måste båda sidor vara öppna. Man kan inte tala om en framtida process med ena handen bakbunden. Man måste se till att de som man för en dialog med verkligen vill nå en kompromiss och finna en lösning. Och det allra viktigaste man bör minnas när man går in i en fredsprocess är att man måste sluta fred med sina fiender, inte med sina vänner, och detta kan skapa många interna svårigheter.

(Applåder)

Vi bör ta till vara på de möjligheter som vi nu erbjuds i den här processen, men det ska inte vara förutbestämt att alla får vad de vill ha. Det är ytterst viktigt att vi inte pekar finger och skyller på någon annan från det spanska folkpartiet eller socialdemokratiska partiet, utan uppmuntrar de stora demokratiska krafterna i Spanien att enas för att nå en lösning för hela Spaniens folk och inte drivas mot splittring och missämja. Men detta innebär inte att det lidande som människorna har genomgått förminskas eller ignoreras på något sätt.

Kan någon av oss tänka sig hur det skulle vara att mista en familjemedlem på grund av så kallade politiska ideal? I Irland vet vi hur det är, eftersom vi har haft 3 000 offer för terroristvåld i Irland under de senaste 30 åren, och ändå kunde vi inte finna en väg framåt och sammanföra de extrema åsikterna. Om folket verkligen vill ta ställning visar sig möjligheterna.

Tillfällena kommer och går och det gäller att gripa dem i flykten. Låt oss ta till vara på denna möjlighet och ge den vårt stöd.

(Applåder från vänster och mitten)

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Herr talman! Min grupp vill inte lägga sig i spansk inrikespolitik, men det finns folkrättsliga principer som alla länder måste följa. Ibland ger dessa principer inte något entydig svar. Människors rätt till självbestämmande är en okränkbar princip. Varje folk har rätt att välja sitt eget öde. Varje nation har rätt till sitt eget land.

Men det finns bara omkring 10–12 länder i världen där folket, nationen och den geografiska enheten förenas i en större enhet. Överallt annars är det en fråga om förhandlingslösningar som respekteras av de olika folk och nationer som delar samma territoriella enhet. EU lägger sig inte i medlemsstaternas styrelseskick. Detta är ett område där de har egen behörighet, oavsett om de vill ha en enhetsstat, en federal gemenskap eller decentraliserade system, eller en uppdelning i flera stater. Staterna måste skydda minoriteter och respektera de mänskliga rättigheterna. Nationell diskriminering är inte tillåtet. Så vad kan EU göra i Baskien för att få ett slut på terrorismen och skapa en hållbar lösning med fred och tolerans? Vi kan uppmana våra spanska kolleger här i parlamentet att finna en förhandlingslösning och vi kan ge en ekonomisk morot – finansiellt stöd till ekonomisk utveckling, arbetstillfällen och utbildning i stället för terrorism.

Jag kommer från gränsområdet mellan Danmark och Tyskland, där vi har haft krig och hat i århundraden. Min farfar var en tysk soldat som sympatiserade med Danmark. Min far blev till i Tyskland, men föddes i Danmark, efter det att norra Schleswig åter anslöts till Danmark efter en folkomröstning. Vår nationelle ledare, Hans Peter Hansen, var en moderat som inte ville att tyskvänliga områden skulle få återansluta sig till Danmark, eftersom Tyskland befann sig på knä efter första världskriget. Ett sånt lyckokast! Försoningen mellan danskar och tyskar inleddes och nu erkänner alla gränsen. Danmark ger den tyska minoriteten fler rättigheter än danskar har, och samma gäller för den danska minoriteten i Tyskland, till exempel genom ett undantag från femprocentspärren för att få en plats i parlamentet. Erkännande, respekterade rättigheter, särskilda rättigheter – detta är avgörande för förståelse och bestående fred.

När jag barn var en tyskägd affär inte ett ställe där jag kunde handla. I dag verkar detta otroligt och nu arbetar jag både med den tyska minoriteten i Danmark och med den danska minoriteten i Tyskland. Tillsammans utarbetade vi förslaget om skydd av minoriteter i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Jag hoppas att baskerna och de andra folken i Spanien kommer att kunna försonas. Det som visade sig kunna åstadkomma en försoning mellan Danmark och Tyskland var en folkomröstning om särskilda rättigheter. Folkomröstningar gör inte lika ont som kulor och krut. Det är verkligen möjligt att lägga det förgångna bakom sig.

(Applåder)

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Eftersom jag kommer från Nordirland, som har upplevt det som i förskönande ordalag ibland kallades en fredsprocess, ser jag otäcka paralleller och lärdomar som bör dras av detta. ETA–Batasuna och IRA–Sinn Féin är båda revolutionära marxistinspirerade organisationer som absolut vill tvinga på civilbefolkningen sin vilja och ideologi genom fruktansvärt våld närhelst de finner det lämpligt. Det är inte överraskande att det har funnits starka terroristkopplingar mellan dem. Dessutom är båda experter på att utnyttja talet om fred för sina egna syften, samtidigt som de glorifierar forna och även fortsatta terroristbravader, under det att de skickligt hoppar från en fas i kampen till en annan.

Lär av våra misstag. År 1994 tillkännagav IRA ett vapenstillestånd som visade sig vara enbart taktiskt, eftersom de 18 månader senare iscensatte den ökända bombattacken vid Canary Wharf och gled in i och ut ur terrorismen som det passade. År 1998 lovade de att avrusta inom två år, och ändå dröjde det till 2005 innan de infriade löftet. De släpptes dåraktigt nog in för tidigt i regeringen i Nordirland, bara för att iscensätta sin spionliga ”Stormontgate” inom regeringen. I slutet av 2004 påstod de sig vara engagerade i verkliga politiska förhandlingar, när de samtidigt planerade den största kuppen i brittisk historia, rånet mot Northern Bank, och några veckor senare mördades Robert McCartney av IRA-män. Nu vill de tillbaka in i regeringen, men anser att de ska få behålla sitt arméråd.

Låt er därför inte luras av enkla tillkännagivanden om fredsåtaganden från dem vars varumärke är dubbelspel och misshandel. Syna dem länge och väl, för annars kommer er välvilja att utnyttjas.

  Talmannen. Jag har avslutningsvis mottagit två resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.30 efter det formella sammanträdet med Republiken Ungerns president.

(1) Se protokollet.

4. Resultaten från stats- och regeringschefernas informella möte (Lahti, den 20 oktober 2006) (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en rapport från Europeiska rådet och ett uttalande av kommissionen – Resultaten från stats- och regeringschefernas informella möte i Lahtis den 20 oktober 2006.

  Matti Vanhanen, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! I fredags, den 20 oktober, hade jag nöjet att stå som värd för ett informellt möte med stats- och regeringscheferna i Lahtis, och för middagen efter mötet, som gästades av Rysslands president Vladimir Putin.

Både stats- och regeringschefernas möte och middagen efteråt var en stor framgång. Dessa informella möten med EU:s ledare är ett utmärkt sätt att skapa politiskt samförstånd om EU:s väg framåt i fråga om dess största utmaningar.

Vid mötet ägnade vi oss särskilt åt de externa energiförbindelserna. Vi diskuterade också invandring och läget i Sudan/Darfur. Ett särskilt sammanträde ägnades åt möjligheter att främja innovationspolitiken för att trygga EU:s konkurrenskraft och ekonomiska tillväxt. Utvecklingen av innovationspolitiken är avgörande för EU:s konkurrenskraft och vår förmåga att behålla goda arbetstillfällen i EU.

De öppna och ingående diskussionerna under arbetslunchen gjorde det möjligt för oss att förenas inför middagen, trots de tvivel som hade funnits på vissa håll. Stämningen var mycket god under lunchen och solidariteten mellan medlemsstaterna var uppenbar. Vi lade mycket stor vikt vid att vi skulle föra fram ett enhetligt budskap och jag vill kalla denna beslutsamhet att skapa samförstånd för Lahtisandan.

Diskussionen under middagen med Rysslands president Vladimir Putin var mycket ärlig och rak. Utöver energifrågorna diskuterade vi även aktuella internationella frågor och yttrandefriheten i Ryssland.

Stats- och regeringscheferna förde också en omfattande och bred diskussion om energi. Stämningen var utmärkt och det grundläggande budskapet var enhetligt, om än med vissa nyansskillnader. De viktigaste frågorna gällde principerna för att utveckla energiförbindelserna mellan EU och Ryssland och hur dessa ska genomföras, närmare förbindelser med strategiskt viktiga tredjeländer, kampen mot klimatförändringarna genom energipolitiken och effektivare informationsutbyte genom ett nätverk av kontaktpersoner för energifrågor.

I fråga om förbindelserna mellan EU och Ryssland i energifrågor var vi överens om att det finns behov av ett närmare partnerskap. Detta bör bygga på de principer som fastställs i energistadgan och G8-deklarationen, särskilt i fråga om öppenhet, marknadsbaserade lösningar och ömsesidighet. Dessa principer bör redan nu tillämpas i praktiken och de bör också införlivas i konkret form i det kommande avtalet mellan EU och Ryssland. I Lahtis fastställde vi en gemensam politik för förbindelserna mellan EU och Ryssland i energifrågor.

Det fanns också ett samförstånd i Lahtis om att vi bör fortsätta och intensifiera våra ansträngningar för att skapa närmare förbindelser med producent- och transitländer i EU:s närområde innan året är slut. Målet är att tillämpa de principer som styr den inre marknaden i så stor utsträckning som möjligt i de regioner som gränsar till EU.

Många talare nämnde klimatförändringarna som den allvarligaste internationella utmaningen. EU måste framför allt visa ledarskap i fråga om att främja hållbar energiproduktion. När det gäller innovationer och teknik på området energieffektivitet har företagen i EU mycket att erbjuda. Vi delade åsikten att energi- och klimatfrågor i framtiden bör få en framträdande plats vid EU:s toppmöten med utvecklingsländer, precis som under Finlands ordförandeskap för EU.

Om vi ska kunna skapa en pålitlig energiförsörjning måste det göras stora investeringar i överföringsnät och annan infrastruktur. Därför måste samarbetet med internationella finansinstitut intensifieras i energiinfrastrukturprojekt. Energisäkerhet måste ingå bland de kriterier som beaktas när lån beviljas från Europeiska investeringsbanken till utvecklingsländerna.

Det är viktigt att EU har tillgång till omfattande information som kan ligga till grund för energipolitiska beslut och svar på yttre problemsituationer. Vi kom i Lahtis överens om att vi borde försöka göra snabba framsteg för att inrätta ett nätverk av kontaktpersoner i energifrågor innan årets slut. Rådet ska komma överens om närmare detaljer för detta. Förbättrad informationsinsamling och informationsanalys kommer att bidra till att öka samarbetet mellan medlemsstaterna och institutionerna och bädda för ökad solidaritet i energifrågor.

Diskussioner vid toppmötet om yttre förbindelser i energifrågor kommer också att bereda vägen för Europeiska rådets möte nästa vår, då en prioriterad handlingsplan för EU:s energipolitik ska antas.

Vid stats- och regeringschefernas sammanträde diskuterade vi hur vi ska gå vidare med innovationspolitiken. De viktigaste frågorna var immateriell äganderätt, särskilt patent, samarbete mellan affärsvärlden och den offentliga sektorn, Europeiska tekniska institutet, samt standarder. Vi kom överens om att EU behöver en tydlig strategi för immateriell äganderätt. Rådet (konkurrenskraft) kommer att ge kommissionen närmare detaljer om vad det önskar i fråga om immateriell äganderätt. Vid mötet i Lahtis betonade vi att kommissionens förslag särskilt bör handla om kvaliteten i systemet för immateriell äganderätt. Kommissionen ska lägga fram sitt förslag före Europeiska rådets vårmöte.

Ett av de mycket starka budskapen från Lahtis är att EU:s patentsystem måste bli mer kostnadseffektivt och lättare att förutse. Systemen för rättstvister behöver också förbättras. Vi måste försöka agera snabbt här. I slutet av året kommer kommissionen att lägga fram ett meddelande med konkreta förslag på hur EU:s patentsystem ska utvecklas. Efter att ha fått kommissionens förslag kommer rådet att överväga de olika alternativen.

Frågan om hur patentsystemet ska bli mer effektivt har varit svår för rådet, men det är avgörande för vår innovationsförmåga att EU:s system utvecklas. Jag anser personligen att alla bör ha det gemensamma intresset i åtanke, vara beredda att vara flexibla i stället för envisa i fråga om nationella ståndpunkter och komma överens om att förenkla språkreglerna, till exempel.

Vi kom också överens om att vi måste främja samarbetet mellan affärsvärlden och den privata sektorn. Europeiska teknikplattformar och gemensamma teknikinitiativ är goda verktyg för att utveckla nyckelteknik. Om vi ska göra framsteg är det viktigt att EU:s sjunde ramprogram antas utan dröjsmål. Programmet bör också bli en källa till EU-finansiering för gemensamma teknikinitiativ.

Det gläder mig mycket att vi vid mötet i Lahtis bekräftade att Artemis, en av de mest avancerade teknikplattformarna, kommer att utvecklas vidare, och att kommissionens önskan att genomföra programmet som ett gemensamt teknikinitiativ kommer att få stöd. Företag inom denna sektor investerar enorma belopp i det gemensamma initiativet. Också den finska regeringen har föregått med gott exempel och lovar att bidra med 70 miljoner euro under en sjuårsperiod. Artemis är allt som allt ett av EU:s största gemensamma teknikinitiativ inom ett mycket viktigt och lovande teknikområde.

I förra veckan lade kommissionen fram ett lagstiftningsförslag angående Europeiska tekniska institutet. Vid mötet i Lahtis gavs klartecken till rådet om en snabb och ingående granskning av förslaget. Jag anser att detta är ett mycket värdefullt initiativ och jag tror att det kan ge ett verkligt mervärde för utvecklingen av forskningssamarbetet mellan universitet och företag.

Sist i detta sammanhang vill jag nämna standardiseringsfrågan, som vi också tog upp under mötet. Som jag redan tidigare har betonat är standardisering mycket viktig i EU-medborgarnas liv. Införandet av en EU-omfattande GSM-standard för telefoner gjorde det till exempel möjligt för EU att bli världsledande inom området. Om EU inte kan komma överens om goda standarder kommer andra att fastställa dem.

Vi vet alla att innovation kan skapa framgång och tillväxt, men problemet har varit hur vi ska göra konkreta framsteg. Vägledningen från mötet i Lahtis kommer nu att hjälpa oss att göra framsteg för att skapa en miljö som främjar konkurrenskraft.

Under vår diskussion om invandring betonades engagemanget för samarbete och frågan om solidaritet mellan medlemsstaterna för att lösa invandringsproblemen. Detta är en fråga som berör hela EU. Samtidigt som vi behöver snabba, kortsiktiga åtgärder för att hantera den akuta krisen, betonades det i vår diskussion också att det finns ett behov av en sammanhängande och omfattande invandringspolitik. Denna politik bör ta itu med både laglig och olaglig invandring. Vi måste också göra mer för att hjälpa invandrare att integreras.

Behovet av ett nära samarbete med länderna i Afrika och andra ursprungs- och transitländer var särskilt uppenbart. Det bästa sättet att bemöta pressen på människor att lämna sina hemländer är att främja utveckling, i Afrika och på andra ställen.

Europeiska rådet gav sitt fulla stöd till det arbete som utförs av EU:s gränsförvaltningsbyrå och erkände att det krävs mer resurser för att stödja byråns arbete.

Europeiska rådet talade också om behovet av att utveckla vårt system för att fatta beslut, för att göra det möjligt för EU att svara snabbt och mer effektivt på akuta problem.

Herr talman! Tack för ert starka och grundliga bidrag i Lahtis. Ni gjorde det mycket klart att Europaparlamentet vill ha ett effektivare beslutsfattande inom området för rättsliga och inrikes frågor. Det finska ordförandeskapet delar helt denna åsikt.

(Applåder)

Frågan om invandring kommer att tas upp på nytt av ministrarna för rättsliga och inrikes frågor samt av utrikesministrarna. Vi kommer att ta upp ämnet på nytt vid Europeiska rådets möte i december.

Vi talade i Lahtis också om det allvarliga läget i Sudan/Darfur. Vi uttryckte vår djupa oro över den humanitära situationen och de mänskliga rättigheterna i Darfur. Som företrädare för rådets ordförandeskap kommer jag att förmedla detta angelägna budskap till Sudans president. Vi måste fortsätta att utöva påtryckningar på Sudans regering för att de ska sätta stopp för striderna, göra det möjligt för FN att inrätta en fredsbevarande styrka och inleda förhandlingar med rebellerna.

De informella diskussionerna med Rysslands president, Vladimir Putin, var mycket bra för utvecklingen av vårt strategiska partnerskap. Detta gäller även viljan att samarbeta och att diskutera alla frågor. Partnerskapet ska inte betraktas som statiskt utan som en pågående process. Vi anser att ett genuint och långvarigt partnerskap måste bygga på gemensamma värderingar.

Herr talman! Jag vill även tacka er för ert bidrag till vår diskussion under middagen och för det stöd ni uttryckte i denna viktiga fråga. Värderingar är grundvalen för allt.

I våra diskussioner med president Putin talade vi om hur vi ska kunna främja målen för energisamarbetet genom ett nytt avtal. Våra samtal bereder också vägen för toppmötet mellan EU och Ryssland i november. Avsikten är att vi vid toppmötet i Helsingfors ska komma överens om att inleda förhandlingar om en ny och omfattande pakt mellan EU och Ryssland.

Vad beträffar de internationella frågorna kom vi överens med president Putin om att vi skulle försöka upprätta ett närmare samarbete mellan EU och Ryssland. Behovet av ett närmare samarbete har framgått mycket tydligt av den senaste tidens händelser i Iran, Nordkorea och Mellanöstern.

Under middagen tog jag upp det chockerande mordet på journalisten Anna Politkovskaja. Jag sa till president Putin att människor i medlemsstaterna var oroade över att läget för yttrandefriheten i Ryssland hade försämrats. Som talesman för EU sa jag att detta mord, som hade chockat oss alla djupt, bör utredas och att de ansvariga måste ställas inför rätta. Jag nämnde också våra farhågor angående Tjetjenien.

Förbindelserna mellan Ryssland och Georgien togs också upp. Jag sa till Vladimir Putin att EU var oroat över den ökande spänningen och att EU var berett att agera för att finna en lösning på krisen.

Vi håller på att bygga ett strategiskt, påtagligt partnerskap med Ryssland på mycket bred front inom ramen för de gemensamma områdena. De viktigaste ämnesområdena under Finlands ordförandeskap är energi, miljö, transport, rättsliga och inrikes frågor samt mänskliga rättigheter.

Europeiska unionen måste kunna visa upp en enad front mot sina partner. Delade och oeniga är vi svaga. Vi kommer inte att kunna bevaka våra intressen eller främja de värderingar som EU bygger på. Vid mötet i Lahtis kunde vi visa Vladimir Putin att EU är beslutsamt och förenat i sina åsikter. Som företrädare för rådets ordförandeskap är jag stolt över att vi åstadkom detta och jag anser att vi har gjort framsteg i våra förbindelser med Ryssland. Detta betyder inte att Ryssland är överens med oss i allt. Vi hade faktiskt en lång diskussion där Vladimir Putin svarade ingående på våra frågor och även sökte efter svaga punkter i EU:s agerande. Vi är vana vid detta från Ryssland, det ingår i den normala dialogen.

Den avgörande frågan nu, efter mötet i Lahtis, är hur vi går från ord till handling och går vidare med de frågor som vi diskuterade. Vi förlitar oss på de förberedande kanaler som vi normalt brukar använda.

Merparten av arbetet kommer att utföras i rådet på grundval av kommissionens initiativ. I många frågor kommer vi att luta oss mot de politiska riktlinjer vi har fått under de veckor som återstår av vårt ordförandeskap. Europaparlamentet kommer också att ha en viktig roll att spela för att påskynda åtgärderna för det som vi kom överens om i Lahtis.

Tack för denna möjlighet att presentera resultatet av stats- och regeringschefernas informella möte i Lahtis för er. Jag vill gärna svara på alla eventuella frågor som min inledning har gett upphov till.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. (EN) Herr talman! Statsminister Matti Vanhanen har gett er en kortfattad översikt av resultaten från Europeiska rådets informella möte i Lahtis förra fredagen. Jag skulle vilja fokusera på några punkter.

Toppmötet i Lahtis bör ses som en del av en process. Som ni vet har vi sagt att vi bör driva integrationen framåt genom praktiskt och konkret handlande, och det har vi gjort tillsammans med parlamentet och rådet. Vi har lagt fram en ambitiös dagordning, till exempel för säkerhet, energi och forskning, och nu måste vi omsätta denna dagordning i konkreta åtgärder. Det är precis vad vi gjorde i Lahtis.

För det första, och när det gäller innovation, så är alla överens om att innovation är viktigt och att EU ligger efter. Det finns ett samförstånd om behovet av mer stöd och motivation för innovation och färre hinder för innovatörer. Detta har fått stöd av Europeiska rådet och i resolutioner från parlamentet. Vad vi behövde var några tydliga och praktiska steg för att visa att EU är redo att ta ledningen, och det var vad vi fick i Lahtis.

När det till exempel gäller gemensamma tekniska initiativ, hölls nyckelprojekt som Artemis-programmet om inbyggda datorer tillbaka på grund av bristen på nationella finansiella medel. Nu har vi några tydliga åtaganden om direkt stöd.

Om förfarandet för att fastställa europeiska standarder för produkter har vi en överenskommelse om att det bör påskyndas. Jag anser även att arbetet med immateriell äganderätt inklusive patent börjar komma igång, och kommissionen kommer att driva det vidare innan årsslutet.

Det var viktigt att kommissionen fick klartecken för Europeiska tekniska institutet (EIT). Jag är tacksam för det stöd jag fick från alla de ledamöter som talade för EIT under sammanträdesperioden för två veckor sedan. Det finns ett ökande samförstånd om att EIT kommer att bidra till att EU blir ledande inom innovation. Vi får entusiastiskt stöd från hela näringslivet och forskarsamhället i EU.

Den uppmärksamhet som parlamentet ägnar detta viktiga initiativ har varit till stor hjälp för att utarbeta detaljerna i förslaget. Självklart följer det nu förhandlingar om detaljerna, inklusive budgeten. Jag ser fram emot att arbeta med er och rådet för att vi snabbt ska kunna gå mot en anpassning av bestämmelserna. Jag anser att EIT kan bli ett framstående flaggskepp för innovation inom EU. Vi bör uppmana EIT att ge de stora utmaningarna med klimatförändringarna högsta prioritet, liksom allt som har med miljövänliga energikällor att göra. Det är en viktig uppgift för oss som samhälle. Vi bör be EU:s forskarsamhälle om hjälp med att lösa dessa problem, så att vi kan fortsätta att gå i täten för det som kanske är 2000-talets viktigaste utmaning.

Den andra viktiga debatten handlade om energin. Kommissionen hade i nära samarbete med ordförandeskapet identifierat tre praktiska steg framåt, och vi fick stöd för allihop.

Först gick Europeiska rådet med på att vi bör utöka våra förbindelser om energifrågor med våra grannar, särskilt producenter som Ryssland, Norge och Algeriet och viktiga transitland som Turkiet och Ukraina.

För det andra gick rådet med på att inrätta ett nätverk av energikorrespondenter, som även kommer att göra oss bättre förberedda på oförutsedda chocker som påverkar vår energiförsörjning.

För det tredje gick rådet med på en gemensam strategi gentemot Ryssland. Vi klargjorde vår önskan om närmare förbindelser om energifrågor med detta viktiga partnerland för president Vladimir Putin, men dessa förbindelser måste grundas på de principer som Ryssland redan åtog sig att följa vid G8-mötet i Ryssland i år, liksom energistadgan: öppenhet, rättstatsprincipen, ömsesidighet och icke-diskriminering, och även en öppen marknad och marknadstillträde. De principerna gäller energi, men inte bara energi. De är nödvändiga element för att öka det gemensamma förtroendet och de investeringar som är avgörande för en längre samarbetsrelation.

Detta budskap blev ännu starkare i och med att vi stod enade. Det rådde en tydlig känsla av solidaritet i Lahtis, en förståelse för att EU kommer att agera enat och att EU bör ges samma garantier för pålitlighet från våra ryska partner, vilken medlemsstat det än gäller. Statsminister Matti Vanhanen talade på hela Europeiska rådets vägnar och lade fram de grundläggande frågorna för våra omfattande förbindelser med Ryssland, och jag var stolt över att ha ombetts tala om energifrågorna.

Det var viktigt för det mötet och för att toppmötet i Lahtis skulle lyckas att ordförandeskapets och kommissionens uttalanden hade ett tydligt stöd från alla medlemmarna i Europeiska rådet. Tanken om solidaritet är viktigare än någonsin. Solidaritet och sammanhållning är mer än någonsin nyckelord för vårt EU.

Att gå vidare med energifrågorna inom ramen för vår nya globala överenskommelse med Ryssland kommer att bidra till att den gemensamma ståndpunkten bevaras. Kort sagt, budskapet går fram: energin är en EU-fråga och behöver lösningar på EU-nivå. Det finns en ökande insikt i rådet om det som ni har känt till länge i parlamentet, nämligen att EU har en central roll att spela för att skapa energitrygghet och hantera klimatförändringarna genom energipolitiken. Det bådar gott för det energipaket som kommissionen kommer att lägga fram i januari.

EU får inte begränsa förbindelserna med Ryssland till att enbart gälla energifrågorna. Vid middagen med president Vladimir Putin tog EU upp andra frågor: de mänskliga rättigheterna, handel, visum, kultur och gemensamma internationella problem. Vi tog upp känsliga frågor som Georgien. Statsminister Matti Vanhanen upprepade EU:s oro över mordet på Anna Politkovskaja, som uttrycktes så välformulerat vid vår föregående debatt i Europaparlamentet. Denna breda spridning av frågor måste behållas när vi förhandlar fram en ny global överenskommelse med Ryssland. Det utgör grunden för en omfattande överenskommelse.

För det tredje fördes en kort, men viktig diskussion om invandring vid toppmötet i Lahtis. Det fanns återigen en tydlig förståelse för att invandringen är ett gemensamt problem som kräver ett gemensamt svar. Jag fick tillfälle att förklara att kommissionen under de kommande veckorna kommer att lägga fram förslag om hur man förbättrar sjöfartskontrollen av EU:s södra gräns. Vi kommer också att aktualisera den gemensamma ståndpunkten om invandring inför Europeiska rådets decembermöte och arbeta för att hantera problemet vid källan vid den europeisk-afrikanska konferensen om migration och utveckling nästa månad.

Men det finns mycket mer som vi skulle kunna göra på det här området om den politiska viljan och beslutsamheten finns för att ge oss de verktyg och resurser som behövs. Vi anser särskilt att vår beslutsprocess bör omarbetas. Vi kan redan göra detta med de befintliga fördragen. Vi kan inte fortsätta att vänta så länge som vi gör på beslut som så ofta är blockerade på grund av bestämmelsen om enhällighet. Låt oss tala klarspråk: Det är fullständigt absurt att vi fortfarande måste beakta 25 olika migrationsprogram när vi har inrättat ett gemensamt område med fri rörlighet. Vi behöver en invandringspolitik för EU.

(Applåder)

Slutligen diskuterades även Darfur. Jag är fortfarande lika fast besluten om att vi ska göra allt vi kan för att undvika ännu en humanitär tragedi.

Därför var Lahtis ännu en vägvisare på vår gemensamma väg för att rusta européerna inför globaliseringen. Vi kommer inte att avvika från den vägen. Våra medborgares förväntningar på ett EU som ger praktiska resultat ökar. Vi måste fortsätta att bemöta dessa förväntningar. Jag är tacksam mot Matti Vanhanen för hans utmärkta ordförandeskap och mot det finska ordförandeskapet för vårt nära samarbete. Jag hoppas att det kommer att fortsätta till ordförandeskapets slut och därefter. Det är rätta vägen för att uppnå praktiska resultat för vårt EU.

(Applåder)

  Ville Itälä, för PPE-DE-gruppen. – (FI) Herr talman, statsminister Matti Vanhanen, ordförande José Manuel Barroso! När vi bedömer framgångarna med mötet i Lahtis kan vi verkligen utgå från att resultaten är lovvärda. Det såg mörkt ut inför toppmötet. Många tidningar, särskilt den ansedda Financial Times, målade en mycket dyster bild av mötet i förväg och sa att det var mycket riskabelt att bjuda in den ryska presidenten Vladimir Putin, eftersom EU är delat och oenigt i fråga om energipolitiken och Rysslandspolitiken. Det sades att detta bara skulle vara en seger för Vladimir Putin. Men det blev helt annorlunda. Det var skönt att se EU:s ledare handla gemensamt och tala med solidaritet under middagen.

I de anföranden jag har hållit här har jag själv sagt att EU borde ha en enhetlig, enhällig, långsiktig politik för Ryssland. Nu har de första stegen kunnat tas. Detta kommer också att visa allmänheten att EU kan agera även i svåra situationer.

Naturligtvis måste vi erkänna att vi fortfarande har lång väg kvar innan saker och ting blir konkreta och Ryssland ratificerar energistadgan, vilket kommer att öppna marknaden och se till att gemensamma regler efterlevs. Även om detta var ett litet framsteg, var det ändå ett viktigt steg mot en enhetlig, långsiktig politik för Ryssland.

Det var också viktigt att vi vågade tala öppet om mänskliga rättigheter och om mordet på Anna Politkovskaja och inte väjde för frågorna. Vi kan inte offra de mänskliga rättigheterna på energipolitikens altare.

Diskussionen var öppenhjärtig från Vladimir Putins sida också, även om han inte ändrade inställning. Knappast någon hade förväntat sig att han skulle göra det heller. Samarbete kan bara bygga på ömsesidigt förtroende och en gemensam vilja. Nu har det öppnats en väg för ökat samarbete i energifrågor och andra frågor.

Det jag saknade under middagsdiskussionen med Vladimir Putin var frågor som berör Baltikum. Detta skulle ha varit ett utmärkt tillfälle att ta upp Östersjöproblemen med Ryssland. Jag förstår naturligtvis att man inte kan tala om allt under en middag. Som en allmän slutsats om mötet i Lahtis kan jag säga ”bra jobbat, statsminister Vanhanen”.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill inleda med en anmärkning angående Rysslands president Vladimir Putin, som nämndes ofta i Matti Vanhanens anförande och i ert, herr kommissionsordförande.

Kvällen med honom måste verkligen ha varit minnesvärd. Att döma av de rapporter jag har fått och av det jag har läst var mötet med Vladimir Putin något alldeles extra. Jag tycker att det är bra att Vladimir Putin är så uppriktig. Jag har inte några problem med detta och det har inte heller min grupp, vad det nu kan vara värt. Först vill jag säga att när Vladimir Putin kommenterar det anförande som hölls av Europaparlamentets talman, Josep Borrell Fontelles, så hedrar han oss eftersom det visar att han åtminstone har lyssnat. Vi vet förstås aldrig om någon lyssnar, men det verkar faktiskt som om Vladimir Putin gjorde det.

Däremot godkänner vi inte de kränkande kommentarer som Vladimir Putin har gjort om detta anförande, eftersom parlamentets talman talar på alla ledamöters vägnar och vi tackar honom för det han sa.

(Applåder)

För det andra vill jag säga att ja, det är verkligen bra att Vladimir Putin säger vad han tycker om Italien. Det är verkligen bra att Vladimir Putin talar om det han finner värt att kritisera i Spanien. Jag tycker att detta är bra, för samhället i EU är öppet. I vårt samhälle kan vem som helst kritisera vad som helst. Detta gör att vårt samhälle skiljer sig avsevärt från det ryska samhället där inte vem som helst kan kritisera vad som helst.

(Applåder)

Därför är det fruktbart att ha ett öppet åsiktsutbyte med den ryske presidenten. Av den anledningen hävdar vi också att det som sker i Tjetjenien inte är rätt och att det måste fördömas eftersom de mänskliga rättigheterna kränks och människor förnedras. Jag vill också nämna att även ryssar, däribland soldater i den ryska armen, behandlas ovärdigt där. Det är förstås fullständigt uppenbart – vi kommer att påpeka detta i resolutionen om Anna Politkovskajas död – att det inte går att beskriva dagens Ryssland, där journalister måste frukta för sina liv om de ger uttryck för missnöje med sitt land, som en fungerande demokrati. Så mycket står fullständigt klart.

Därför är det öppna åsiktsutbytet från vår sida med Vladimir Putin och med alla ryssar och ryska politiker som vi har träffat en del av vad vi anser att det innebär att behandla människor som partner. Vi kritiserar trots allt det som pågår i Förenta staterna. Vi förbehåller oss rätten att kritisera det som sker i andra delar av världen, precis som vi själva kan utsättas för kritik.

Jag är alltså även kritisk till statsminister Matti Vanhanens och kommissionsordförandens anföranden, där de lovade många vackra saker. Det lät så underbart. Ni är förstås medvetna om detta eftersom jag säger det i varje anförande jag håller med anledning av era uttalanden. Fantastiskt! Strålande! När allt det ni har beskrivit för oss har genomförts kommer EU verkligen att vara ett eldorado för teknik, ett eldorado för utbildning och kompetens. Vi kommer att vara 2000-talets, nej 2100-talets, kunskapssamhälle. Strålande! Vidare, ständigt vidare! Men jag måste säga er, mina herrar, att den dagen kommer när ni måste hålla ert ord!

Detta om uttalandena. Enastående! Bortsett från en sak – som inte enbart gäller er, faktiskt minst av allt er, herr kommissionsordförande, som faktiskt kommer med de rätta förslagen och som också strävar efter de mål ni tillkännager – nämligen att ni i rådet, ni, Matti Vanhanen och alla andra stats- och regeringschefer, att ni alla måste genomföra det ni har beskrivit angående energipolitiken, och detta omfattar också att införa detta i era nationella energiplaner.

(Applåder)

Dessutom måste jag säga till kammaren att den som inte vill vara beroende av rysk energi måste få ett slut på energislöseriet i EU, USA och de industrialiserade länderna i världen. Om man vill begränsa klimatkatastroferna måste man minska koldioxidutsläppen, och detta kan åstadkommas, inte genom naturgas från Ryssland, utan genom ökad energieffektivitet, ökad användning av förnybara energikällor, kraftvärmeverk och kraftverk med största möjliga effektivitet. Jag kan tillägga att vi, för att åstadkomma detta, behöver vi mer teknik, och här har vi gått varvet runt och kommer tillbaka till Lissabonprocessen, för om vi vill ha ny teknik måste vi investera i våra medborgares hjärnor, i universiteten.

Allt detta är sant. Det är bara det att vi diskuterar detta om och om igen från början. Om och om igen, samma gamla saker en gång till. Om och om igen, samma uttalanden och om och om igen, samma anförande från mig. Detta anförande är inte heller nytt. Jag har redan framfört det i en eller annan form vid många tillfällen. Jag vill inte tråka ut mig själv – inte ens med mina egna anföranden. Så därför ber jag er, låt kommissionens och rådets uttalanden äntligen åtföljas av handling.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi diskuterar inte någon resolution i dag. Men så drogs det ju heller inte några slutsatser från toppmötet. Jag menar inte att sådana tillfällen inte är givande. Tvärtom finns det ett så stort behov av fler åtgärder på EU-nivå att EU kunde och borde hålla fyra formella toppmöten varje år enligt vad som förutses i Nicefördraget.

Herr statsminister! Vad stod på menyn i Lahtis? Jag talar inte om den kronärtskockssoppa eller den stekta gås som ni serverade vid middagen, som visar att det går att ersätta parmaskinkan. I stället talar jag om Europeiska tekniska institutet (EIT) och europeiska patent, energitrygghet, invandring, förbindelserna med Ryssland – strategiska teman som kräver noggrann eftertanke, samt även strategiska beslut som framhäver behovet av en sammanhängande politik.

Vad är det för mening med ett europeiskt teknikinstitut som utvecklar innovativa idéer om EU som union inte kan enas om ett snabbt och enkelt patentregistreringssystem? Vad finns det för förhoppningar om en gemensam strategi mot klimatförändringen om vi inte tillsammans är beredda på att radikalt lägga om vår energiförbrukning och energiproduktion? Vad är utsikterna för en gemensam invandringspolitik om vi inte lyckas utforma en utvecklings- och handelspolitik för att bekämpa fattigdom och misär? En lång rad grönböcker och handlingsplaner visar att det går framåt, men likt hästarna i ordspråket kan medlemsstaterna ledas till vattnet men inte tvingas att dricka. Det är därför det inte går bra för Europa och därför vi behöver mer Europa, inte mindre.

Min grupp hedrar talman Josep Borrell Fontelles och statsminister Matti Vanhanen samt de övriga stats- och regeringscheferna som tog upp mordet på Anna Politkovskaja. Det är inte det finska ordförandeskapets och den finska presidentens fel om många av oss känner oss illa till mods över att president Vladimir Putin blev inbjuden och uppmärksammades i medierna. Misstaget var att låta president Vladimir Putins Ryssland gå med i Europarådet och G8 innan landet hade infört en rättsordning.

Herr Putin! ”Maffia” är inte ett ryskt uttryck, men organizovanniye zhuliki är det intryck vi alltför ofta har av ert land.

Europeiska unionen bör inte ingå några partnerskaps- eller samarbetsavtal med Ryssland förrän landet har infört frihet, öppenhet och rättsstatsprincipen samt rättslig säkerhet för de investerare som härrör från dem.

  Monica Frassoni , för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Toppmötet i Lahtis visade mycket tydligt att agerandet på den internationella scenen och de interna politiska valen är allt närmare sammankopplade.

Vi anser att stödet för det demokratiska Ryssland och för dem som, i likhet med Anna Politkovskaja, kämpade och fortsätter att kämpa emot de auktoritära tendenserna i Vladimir Putins maktsystem, är fullständigt förenligt med försöken att trygga vår egen kontinents energiförsörjning, efterlevnaden av Kyotoprotokollet och utvecklingen av energieffektivitet och förnybara energikällor.

Att med tystnad skyla över massakrerna i Tjetjenien, nedläggningen av över 90 icke-statliga organisationer, de godtyckliga rättegångarna, riktade mord och växande korruption för att få tillgång till gas är inte en vinnande strategi. I detta avseende gratulerar vår grupp Josep Borrell Fontelles. Men ändå framhåller vi vördsamt att vi inte håller med om det uppenbara stöd som han och den finska regeringen har gett till att återuppväcka kärnkraften. Oavsett om vi gillar det eller ej så finns det en tydlig koppling mellan så kallad fredlig användning av kärnkraft och spridningen av kärnvapen – något som framgår tydligt av läget i Iran. Det får alltså inte ske någon kohandel mellan rättigheter och energi.

Händelserna i Ukraina och mer nyligen i Georgien visar att undfallenhet inte gör Vladimir Putin mer pålitlig, utan visar bara att han är fast besluten att agera enbart utifrån sin egen maktsfärs intressen. Vi har redan förlorat mycket dyrbar tid på denna fråga; vi får inte missa det värdefulla tillfälle som utgången av partnerskaps- och samarbetsavtalet vid årets slut innebär. Vi vill nu säga att vi helt och hållet kommer att motsätta oss alla försök att stryka villkorsklausulerna, framför allt hänvisningarna till klausulen om mänskliga rättigheter, i detta avtal.

Vi måste utveckla en strategi som syftar till att minska bristen på hållbarhet i konsumtionen och den enorma ineffektiviteten i våra transport-, byggnads- och elsystem, en strategi som också på ett beslutsamt sätt syftar till att skapa spetskompetens i våra företag när det gäller utveckling av förnybar energi. Detta är bästa sättet att minska vårt beroende och att bevara fred, nedrustning och demokrati.

Jag vill också säga några ord om en annan oerhört viktig fråga som har diskuterats: frågan om invandringen. I detta avseende anser jag att hindren ligger inom rådet och mellan medlemsstaterna, för hittills har de inte lyckats hantera frågan om att dels reglera den lagliga invandringen, dels förhandla fram och på EU-nivå skapa finansiering för seriösa samarbetsavtal som verkligen kan hjälpa utvecklingsländerna så att de inte tvingas skicka sin bästa arbetskraft till våra länder, och dels garantera att EU:s politik, särskilt inom fiske och jordbruk, inte får förödande konsekvenser som bara tvingar ännu fler människor att fly i båtarna längs deras egna länders och våra länders kuster.

(Applåder)

  Esko Seppänen, för GUE/NGL-gruppen. – (FI) Herr talman, herr statsminister, herr kommissionsledamot! Det informella mötet i Lahtis sammankallades ursprungligen för att diskutera EU:s konkurrenskraft och innovationspolitik. Detta möte kommer inte att lämna några spår efter sig i dessa frågor i EU:s historia.

Rysslands president Vladimir Putin bjöds in till Lahtis för att spela solo med EU-orkestern. Folk ville tala med honom om energi. Samtidigt var det en möjlighet att tala om de mänskliga rättigheterna i landet. Det går inte att åsidosätta de mänskliga rättigheterna och mediernas frihet när man talar om Rysslandspolitiken. Ändå är det omöjligt att nå en överenskommelse med detta land i de frågorna, precis som det är omöjligt för en viss annan supermakt på andra sidan Atlanten att komma överens med någon om att upphöra med tortyr av krigsfångar eller att ställa amerikanska medborgare inför rätta för krigsförbrytelser vid den internationella domstolen i Haag.

Vladimir Putin vill ha ett strategiskt partnerskap för EU och Ryssland. Det påminner om det strategiska partnerskapet mellan Nato och Ryssland och de institutionella lösningar som antogs för det partnerskapet. Inom denna ram är Ryssland berett att föra en dialog om energi och kan till och med gå med på ett rättsligt bindande instrument. Men det är fortfarande oklart om detta skulle innebära att marknaderna kommer att öppnas på båda sidor eller bara i en riktning. Och om det bara ska ske i en riktning, vilken skulle det då bli? Det framkom inga svar i Lahtis, och nästa gång kommer frågan att diskuteras under toppmötet mellan EU och Ryssland i november. Toppmötet i Lahtis var en slags repetition inför det mötet.

Det land som är ordförande, Finland, får gas från Ryssland till ett lägre pris än andra EU-länder. Elpriserna för industrin och hushållen i Finland är bland de lägsta i EU. En harmonisering av elmarknaderna i EU skulle innebära en höjning av elpriserna i det land som Matti Vanhanen företräder, medan premiärministrarna i några länder säkert skulle glädja sig över en sådan gemensam energipolitik.

Matti Vanhanens regering använde toppmötet i Lahtis till en uppvisning i hur man får de andra EU-länderna att stödja ökade elpriser och till att dölja att demokratin befinner sig i så eländigt skick att det finska parlamentet på regeringens förslag är tvingat att ratificera en konstitution som gått under i folkomröstningar i andra EU-länder. Alla EU-federalister är eld och lågor över det, men detta är inte demokrati. EU-eliten kanske agerar samfällt i dag, men den lyssnar inte till folket.

ORDFÖRANDESKAP: SARYUSZ-WOLSKI
Vice talman

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka statsminister Matti Vanhanen och kommissionens ordförande José Manuel Barroso för deras uttalanden här under förmiddagen. Jag vill bara säga två saker som jag redan har nämnt för statsminister Matti Vanhanen, men som kanske även ordförande José Manuel Barroso kan ta sig an.

En majoritet av parlamentet håller med om och stöder behovet av ett europeiskt teknikinstitut men vad har gjorts för att det ska förverkligas? Vi kan tala om det gång efter annan, men det krävs aktiva åtgärder för att inrätta Europeiska tekniska institutet (EIT), som är en grundläggande faktor för innovationen och forskningen i Europa.

För det andra, och när det gäller patentområdet i allmänhet, måste det finnas ett skydd för de idéer och uppfinningar som denna innovativa strategi och politik ger upphov till. Om inte det finns kommer alla forskningspengar, alla forskare och alla de bästa doktoranderna att flytta till Förenta staterna, Japan eller någon annanstans där deras idéer kan skyddas och där det görs större investeringar.

Dessa är enligt min mening de två huvudfrågorna inför framtiden för att nå målen i Lissabonstrategin.

Jag gratulerar statsminister Matti Vanhanen. Ni lyckades få EU att sända ett enhetligt budskap till Ryssland, trots att alla sa att det var omöjligt. Grattis.

  Godfrey Bloom, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag tycker att det är ganska svårt att veta i vilken ände jag ska börja. Energin är livsnerven i vilket land som helst och jag är naturligtvis här för att företräda en nationsstat.

Jag menar att det är mycket svårt för folket i Storbritannien att godta att det i grund och botten är utlänningar som ska fatta beslut om deras energipolitik. Vi har i mannaminne varit tvungna att utkämpa slaget om Atlanten och vår frihet har hängt på en skör tråd eftersom det verkade vara omöjligt för vissa kontinentala länder att samexistera.

Tanken, idén eller föreställningen om att Storbritanniens energi eventuellt skulle kunna kontrolleras av något slags avtal med en gangster som Vladimir Putin är fullkomligt befängd. Det är precis lika vansinnigt att förvänta sig något av ett dokument som har undertecknats av Vladimir Putin som om det skulle ha undertecknats av Adolf Hitler. Mannen är en gangster. Om ni tror att folket i Storbritannien kommer att ingå något slags avtal om deras livsnerv, landets själva livsnerv, och det med människor som saknar ett grundläggande intresse för Storbritanniens välfärd, kan jag säga att det inte kommer att hända.

Vi måste även börja tala sanning. Det verkar finnas någon abstrakt föreställning här om förnybar energi. Det är ett vetenskapligt faktum att det mesta av vår förnybara energiteknik inte fungerar. Det är absurt med vindkraftsparker. Alla oberoende forskare kommer att hävda att det är fullständigt meningslöst att förvänta sig att Storbritannien kommer att producera den mängd energi som EU verkar kräva – av vilken 20 procent ska komma från förnybara energikällor – med hjälp av vindkraftsparker. Vi måste börja tala om för folk hur det verkligen ligger till. Än så länge har vi inte tekniken för förnybar energi. Låt oss vara ärliga med detta, men ärlighet är ju förstås någonting som vi undviker här i parlamentet!

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! Jag inleder med att tacka Josep Borrell Fontelles för att han gjorde det klart för Vladimir Putin att EU inte kommer att byta mänskliga rättigheter mot energi. Detta betydelsefulla uttalande gjordes även på mina vägnar och jag anser att det gjordes på alla polska parlamentsledamöters vägnar, ja faktiskt på alla nya medlemsstaters ledamöters vägnar.

Josep Borrell Fontelles försvarade EU:s heder tillsammans med Polens president, Lettlands premiärminister och Danmarks och Sveriges statsministrar. Vi måste se våra ryska partner i ögonen när vi talar om mänskliga rättigheter. Vi kan inte överse med dubbelmoral, det vill säga vi kan inte insistera på att mänskliga rättigheter ska respekteras, men bara i länder som vi inte råkar bedriva handel med. Ett enat EU handlar om mer än ekonomi och affärer. Det är också ett system av värderingar som alltid bör vara främst i våra tankar, inte bara när det passar oss. När vi ingår nödvändiga och viktiga affärsavtal med Ryssland bör vi komma ihåg vad Vladimir Lenin sa, arketypen för en rysk politiker, nämligen att ”kapitalisterna skulle sälja honom repet som han skulle hänga dem i”.

I går frågade några polska journalister mig om toppmötet i Lahtis skulle innebära en vändpunkt i förbindelserna mellan EU och Ryssland. Jag vet inte. Kanske. Hittills har enskilda EU-medlemsstater föredragit att göra upp med Moskva över de andras huvuden. Gerhard Schröder kramade om Vladimir Putin, herr och fru Blair hade jättetrevligt med herr och fru Putin, Silvio Berlusconi sjöng den ryske ledarens lov och Jacques Chirac blev tårögd när han talade om den ryska federationens president. Nu får det vara nog. Europeiska unionen måste förena sig.

  Camiel Eurlings (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Låt mig först som ordförande för parlamentets delegation till den parlamentariska samarbetskommittén EU–Ryssland uttrycka min uppskattning över att det finska ordförandeskapet ägnat så mycket uppmärksamhet åt vårt partnerskap med Ryssland.

Detta partnerskap kan ligga i bådas våra intressen. Som statsminister Matti Vanhanen sa skulle vi kunna ge varandra ömsesidigt stöd för att uppnå god diplomati i Mellanöstern. Den bästa garantin för stabilitet i våra bilaterala förbindelser skulle vara att vi hade samma demokratiska principer. Vi behöver dessutom varandra ekonomiskt och när det gäller energin. Detta partnerskap kan endast fungera om det bygger på gemensamma principer, balans och ett grundläggande förtroende. Jag vill säga ett par saker om detta med anledning av det informella toppmötet.

Det måste göras mycket klart att bojkotten av Georgien och behandlingen av det georgiska folket i Ryssland är oacceptabel. Detta är ett exempel på det systematiska ryska ingripande som vi även har sett i Vitryssland och Ukraina. Det måste stå klart att europeiska principer innebär att våra gemensamma grannar är självständiga att fatta beslut om framtiden.

För det andra är mordet på Anna Politkovskaja den senaste i en lång rad av händelser där åtminstone 19 journalister har försvunnit eller mördats sedan Vladimir Putin blev president. Jag välkomnar dumans uttalande och Vladimir Putins yttrande, men det enda som verkligen kommer att övertyga oss är att mördarna ställs inför rätta. Duman och presidenten skulle dessutom vara än mer övertygande om de gick med på åtgärder för att utöka pressfriheten.

För det tredje togs frågan om ekonomiskt samarbete upp, en fråga som ofta diskuteras. Här måste ömsesidighet gälla. Vi kan inte ha en situation där Ryssland vill investera i vår gas- och oljeinfrastruktur och till och med köpa en minoritetsandel i Airbus men där våra bolag, till exempel Shell och Mobil, samtidigt kastas ut från Rysslands energiområden. Jag säger detta eftersom jag menar att EU behöver enas om dessa principer.

EU visade styrka för första gången i Finland. Vladimir Putin tvingades till reträtt av ett enat EU. Låt detta bli en uppmuntran till ytterligare enighet i framtiden eftersom det är enda sättet att få ett balanserat partnerskap som ligger i båda parters intresse.

Om vi slutligen, i likhet med Martin Schulz, menar att innovationen inte går tillräckligt långt borde vi stödja kommissionens ordförande eftersom han försöker göra något åt det. Vi borde även utöva påtryckningar på våra nationella ledare att stödja kommissionen i dess strävan efter verkliga resultat.

Till sist gratulerar jag Tony Blair och Jan Peter Balkenende till deras initiativ om klimatförändringen. Det förtjänar vårt fulla stöd.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Jag anser att toppmötet i Lahtis utgör ett viktigt framsteg. Jag hoppas att den Lahtisanda ni nämnde också kommer att leda till verkliga, konkreta resultat– som Martin Schulz sa.

Herr Barroso! Ni har lagt ett utrikespolitiskt förslag inom energipolitikens område som jag välkomnar i hög grad – ni har mitt fulla stöd. Jag vill bara be er att inta en fast hållning när vissa länder än en gång drar sig undan därför att de inser att de kanske trots allt inte vill ha denna gemensamma energi- och utrikespolitik. Jag vill också uppmana Matti Vanhanen att säga detsamma till medlemmarna i rådet. Det beslut som har fattats här – och jag har hört några mycket positiva rapporter från diskussionerna i Lahtis – måste nu genomföras. Detta är enda sättet för oss att försvara våra intressen.

Beroendet av Ryssland har nämnts, men vi borde verkligen komma ihåg att Ryssland också är beroende av EU, av EU:s förbrukning av råolja och naturgas, eftersom nästan alla rörledningar leder till EU. Därför bör vi gå in i dessa förhandlingar med stolthet och självförtroende och inte vara rädda för att ta upp vissa ämnen. Vi bör särskilt inom detta område skapa ett ömsesidigt beroende som naturligtvis också omfattar de områden som ni nämnde, herr Barroso, och som vi inte får glömma bort, till exempel Ukraina och andra länder i Svarta havsområdet, främst Turkiet. Vi måste skapa en gemensam politik med dem också. Sedan kommer vi att kunna skapa ett verkligt partnerskap med Ryssland.

När det gäller tvisterna får vi inte glömma att vi i våra förbindelser med Ryssland, särskilt i det kommande partnerskapsavtalet, också behöver ett tydligt förfarande för att lösa tvister. Det kan uppstå konflikter när som helst och vi kommer inte alltid att kunna undvika dem, så vi måste ha ett tvistlösningsförfarande liknande det i Världshandelsorganisationen, så att vi kan lösa dessa frågor gemensamt eller genom en oberoende medlare.

Vårt mål är partnerskap. Som Martin Schulz redan har sagt är det ganska uppenbart att Vladimir Putin är en stark man. Många ryssar anser att det är bra, men när EU står enat är vi starkare än Vladimir Putin. Då kommer vi verkligen att kunna skapa ett bra, lämpligt och jämbördigt partnerskap.

(Applåder)

  Annemie Neyts-Uyttebroeck (ALDE), – (NL) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Finland innehar ordförandeskapet för EU vid en särskilt svår tidpunkt, eftersom stats- och regeringscheferna är mycket oense i fråga om EU:s framtid. Och vad värre är, några av dem vet inte ens i vilken riktning de vill att EU ska gå.

En prestigefull gäst, som president George Bush, eller mer nyligen, president Vladimir Putin, kan då mycket väl visa sig vara svaret. Med tanke på sitt förflutna är dock Finland troligen den medlemsstat som har den bästa utgångspunkten för att inleda en öppen och ingående dialog med Ryssland.

Därför vill jag gratulera ordföranden till hans sätt att leda det informella toppmötet och även till den enighet han lyckades skapa både i fråga om energipolitiken och i fråga om Ryssland. Jag måste få säga en sak, dock: 25 plus två stats- och regeringschefer som trängs kring ledaren för en supermakt! Jag tycker det är lite sorgligt. Det är min högsta önskan att EU:s stats- och regeringschefer äntligen ska få EU att mogna.

  Claude Turmes (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Först vill jag gratulera premiärminister Tony Blair och Jan Peter Balkenende för att de för EU framåt när det gäller klimatförändringen, och de nämnde inte uttryckligen kärnkraft i denna skrivelse. Kärnkraften utgör bara 6 procent av vår energi och i stället för att få EU att agera samfällt kommer den snarare att splittra EU ännu mer.

Herr Barroso! Jag menar att ni nu har ett historiskt ansvar att lägga fram en omfattande energiöversyn i januari. I denna energiöversyn behöver vi ett koldioxidmål för EU för 2020. Om vi inte fastställer ett koldioxidmål för EU kommer det inte att finnas någon investeringssäkerhet för EU:s industri. Bättre lagstiftning handlar väl dessutom om att sammanföra energi- och klimatpolitiken i det dokument ni lägger fram?

Den andra prioriteringen i energiöversynen måste vara att få ett slut på den oligopolistiska strukturen inom energi- och transportsektorerna. EU-företag och EU-medborgare förlorar miljarder euro på grund av bristen på konkurrens. Samma företag hindrar dessutom det innovationsuppsving som är möjligt inom dessa sektorer. Så länge dessa oligopol inte avvecklas behöver vi särskilda riktlinjer för förnybara energier i olika sektorer osv. En sådan strategi är grunden för en utrikespolitik om energi. Detta är ett fredsprojekt för världen eftersom dessa tekniker kommer att minska trycket på tillgångarna och utgöra en affärsmöjlighet för Europa.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Att EU:s institutioner i allt högre grad bortser från de sociala effekterna av nyliberalismens framväxt är alarmerande. Denna företeelse bidrar inte bara till att upprätthålla arbetslöshetssiffrorna, fattigdomen och den sociala utestängningen, den ökar också mängden osäkra, underbetalande arbetstillfällen. Dessutom görs det försök att återinföra ”flexicurity”, som tvingar arbetstagare att ge upp sina grundläggande rättigheter och att acceptera allt mer osäkra anställningar.

De åtgärder som håller på att vidtas och andra föreslagna åtgärder, som exempelvis liberalisering och avreglering av tjänster och nedmonteringen av den offentliga sektorn, håller på att i grunden förstöra EU:s sociala modell och detta motsätter vi oss kraftigt. Protesterna mot denna politik har ökat, vilket visas av den enorma demonstrationen i Lissabon den 12 oktober, som organiserades av portugisiska fackliga centralorganisationen (CGTP). Omkring 100 000 arbetare deltog, vilket gjorde detta till den största demonstrationen sedan 1980-talet. Tycker inte ni att det är dags att ta sig an deras berättigade klagomål?

  Mirosław Mariusz Piotrowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Det är välkänt att toppmötet i Lahtis inte avslutades med något genombrott. Inte heller gjordes några avgörande framsteg i samtalen med Ryssland om det energipolitiska samarbetet. Ännu mer beklagligt är att EU, i motsats till vad som påstås, inte framställde sig som en enad kraft som Ryssland behöver ta på yttersta allvar. I detta sammanhang är den hållning som vissa länder, däribland Polen, intog berömvärd. Detsamma gäller för den hållning som intogs av Europaparlamentets talman, Josep Borrell Fontelles. Tack vare honom gjordes de nya medlemsstaternas – Rysslands grannar – röst hörd i Lahtis.

Allt detta har också tolkats som en uppmaning till enhet i energipolitiken inom EU. Det är bara genom att inta en tuff och beslutsam hållning gentemot Ryssland som vi kan hoppas på framgång i förhandlingarna om EU:s energisäkerhet. Sorgligt nog har inte alla medlemsstater förstått det ännu.

  Mario Borghezio (NI). –(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har hört många högstämda och patosfyllda ord till försvar för de mänskliga rättigheterna, till och med från de partier som under årtionden förblev tysta medan folken i öst gjorde uppror i Berlin, Budapest och så vidare. På den tiden höll EU tyst och dessa partier höll tyst, medan de nu alla är förkämpar för de mänskliga rättigheterna och sätter Vladimir Putins Ryssland på de anklagades bänk.

Om det är sant att mänskliga rättigheter inte får bytas mot ekonomiska intressen, och jag är helt övertygad om att det är sant, är det lika sant att vårt fokus och vårt beslutsamma försvar av de värderingar som EU bygger på och som i dag ofta kränks i Ryssland, men inte bara där, inte får göra oss blinda för vad som är nödvändigt. Jag skulle för övrigt gärna höra samma patos i anföranden om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i till exempel Turkiet, ett land som vissa entusiastiskt vill hälsa välkommet till EU, till och med omedelbart. Det är uppenbart att lika mycket som Ryssland behöver oss för ett energisamarbete, behöver vi ett avtal om ekonomiskt partnerskap med Ryssland.

Jag vill påpeka att Vladimir Putin själv har sagt att han inte avvisar principerna i stadgan, men att han vill att ett nytt dokument ska utarbetas där dessa principer ingår och delvis ändras. Detta är alltså en tydlig öppning. Frågan om ett avtal med Ryssland blir ännu viktigare mot bakgrund av de geoekonomiska och geostrategiska frågorna. Sådant är avtalet framför oss och det gäller den ekonomiska framtiden i vår region. Det behövs en viss realism, naturligtvis utan att vi för den skull ger upp skyddet av de mänskliga rättigheterna, vilket ändå är ett påtryckningsmedel även i detta fall, med tanke på att Vladimir Putins politik leder mot en ekonomisk nationalism som är oroande för EU eftersom den avskärmar sig från samarbete och upphäver kontrakt med företag från väst. Detta är en realistisk politik som vi behöver stödja kraftfullt och med stor ansvarskänsla.

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag blev något förvånad när jag tidigare lyssnade på Godfrey Bloom från Storbritanniens självständighetsparti eftersom jag trodde att dinosaurier var utdöda sedan miljoner år tillbaka.

Jag vill fokusera på den centrala frågan vid toppmötet i Lahtis: frågan om energitryggheten i Europa och våra fortsatta förbindelser med Ryssland.

Vi har alla haft anledning att oroa oss över den senaste tidens konflikt mellan Ukraina och Ryssland om gasförsörjningen. Det är tveklöst så att förbindelserna mellan EU och Ryssland har stor betydelse och vi måste hitta ett sätt att stärka dem. Vi kommer att behöva Rysslands energitillgångar under de kommande årtiondena och likaså kommer Ryssland att behöva tillträde till EU:s marknader för att kunna utveckla sin ekonomiska potential. Båda sidor riskerar för mycket för att ägna sig åt ett diplomatiskt spel för gallerierna.

Det gläder mig att president Vladimir Putin har sagt att han vill bygga upp en relation som bygger på gemensamma värderingar. Dessa värderingar måste omfatta ett orubbligt åtagande från Ryssland när det gäller pluralism och den demokratiska processen. Om vi i EU ska kunna välkomna detta stora land som en strategisk partner de kommande åren måste det försäkra oss om att det kommer att följa samma slags demokratiska och människorättsliga värderingar och normer som vi gör. Den här gången kanske vi ska tro Vladimir Putin på hans ord och uppmuntra honom att se till att demokratin blomstrar i Ryssland. Det finns dock de som anser att den demokratiska processen i Ryssland faktiskt har stannat av på sista tiden. Jag hoppas att den kommer att ta fart igen i rätt riktning.

Jag gratulerar ordförande José Manuel Barroso för att han sa att EU ställer krav på öppenhet, rättsstatsprincipen och ömsesidighet i förbindelserna med Ryssland. Jag hoppas att Vladimir Putin lyssnade.

Jag blev lite besviken när det gäller frågan om mänskliga rättigheter. Jag blev besviken över att min egen brittiske premiärminister, som hade hävdat att han skulle ta upp denna fråga med Vladimir Putin, inte verkar ha gjort det. Han måste nu finna rätt tillfälle att göra det.

Det finns ingen anledning att vara rädd för att föra en öppen debatt i den här frågan. Detta är mycket viktigt för framtida produktiva förbindelser mellan Europa och Ryssland.

  Robert Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Informella möten leder bara till spekulationer. Det är en värld av fantasier och drömmar.

Låt oss för ett ögonblick tänka oss att drömmen slår in. EU är en ekonomisk jätte. Även om man bortser från handeln mellan våra 25 medlemsstater, är vi världens ledande exportör. EU är det främsta målet för internationella direktinvesteringar. Utan att inkludera fusioner och förvärv registrerade IBM under 2005 8 000 investeringar i nya produktionsenheter över hela världen, inklusive 900 i Kina, 600 i Indien, 1 200 i Förenta staterna och 3 200 i EU, som alltså fick 40 procent av produktionsinvesteringarna i världen.

EU har visserligen förlorat marknadsandelar, men färre än Förenta staterna och Japan. Ja, Kina har blivit vår största leverantör, men EU har också fördubblat sin exportvolym till Kina. I själva verket härstammade 60 procent av Kinas export 2005 från utländska företag som bedriver verksamhet i Kina. Triadländerna säljer de varor som de producerar i Kina till varandra, vilket gynnar våra konsumenter och aktieägarna i de multinationella företagen. Men våra arbetslöshetssiffror är för höga, även om vi skapar nya jobb. De lägsta lönerna återfinns inom sådana sektorer som catering, omsorg och lokalvård, samt i småföretag och hantverksföretag, som inte utsätts för global konkurrens.

EU kunde naturligtvis få ännu bättre resultat om bara de dvärgar som styr oss kunde genomföra sina egna beslut och investera i innovation, forskning och transeuropeiska nät. Vi behöver en verklig EU-budget som skulle göra det möjligt för oss att stödja snabb integration av de nya medlemsstaterna och på så vis skapa en inre marknad där alla får del av en starkare tillväxt. Och om ledarna skulle stå för det de själva har undertecknat skulle vi kanske få ett nytt energifördrag för EU. Slutade man dessutom vid toppmötena att fatta spekulativa beslut kunde ordförande José Manuel Barroso inrätta ett EU-institut för teknik med rejäl finansiering.

Herr Vanhanen! Måste allt detta förbli en dröm?

  Lena Ek (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar Europeiska unionens gemensamma förhandlingar och diskussioner med Ryssland om mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, mordet på Anna Politkovskaja och andra journalister i Ryssland, samt naturligtvis om energin.

Det finns ett gammalt ryskt ordspråk som lyder ”älska din granne men sätt upp ett staket”. Grunden för de pågående energiförhandlingarna med Ryssland måste vara ömsesidighet, tillämpning av rättsstatsprincipen och öppenhet. Det som nu händer i Ryssland på energiområdet är dock raka motsatsen och det måste vi uppmärksamma. Det visar också att det är absolut nödvändigt för EU att ha en gemensam energipolitik, inte bara för att trygga försörjningen utan även för att bekämpa den globala uppvärmningen. Mycket snart kommer vi att förhandla om systemet för handeln med utsläppsrätter med Ryssland, som har undertecknat och ratificerat Kyotoprotokollet. Detta kommer att bli det verkliga provet på EU:s enighet och det som Ryssland …

  Milan Horáček (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Det kanske är svårt att kombinera EU:s energisäkerhet med våra grundläggande värderingar inom EU, men är vi beredda att misslyckas på grund av detta? I Ryssland är lejda mördare lika mycket en del av livet som förtryck av icke-statliga organisationer och begränsning av grundläggande demokratiska rättigheter. Yukosfallet, fängslandet av Michail Chodorkovskij och Platon Lebedev samt kriget i Tjetjenien är fortfarande, med tanke på energipolitik och mänskliga rättigheter, aktuella exempel på den despotism som utövas av Vladimir Putins regering. Mordet på Anna Politkovskaja visade än en gång tragiskt nog att Ryssland kommer tvåa efter Colombia när det gäller brott mot kritiska journalister.

Ryssland står för närvarande vid en skiljeväg mellan antingen små steg mot demokrati eller auktoritära strukturer. Enbart kritik räcker inte längre. Energipolitiken och de mänskliga rättigheterna måste förhandlas gemensamt och får inte spelas ut mot varandra. Enligt Vladimir Putin finns det inga tillförlitliga garantier när det gäller energipolitik. Trots detta måste vi skapa tillförlitliga garantier för våra värderingar inom EU.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag vill kommentera två frågor som diskuterades under det informella mötet i Lahtis. Den första rör innovationspolitiken, som enligt vår åsikt kommer att ligga till grund för utvecklingen inom EU. Jag tror dock inte att vi tänker på samma innovationspolitik, med tanke på att ni talar om att avskaffa hindren för gränsöverskridande ekonomisk verksamhet och avlägsna de faktorer som snedvrider konkurrensen.

Men kanske bör vi fokusera på en mer social utvecklingsmodell? Som ni kan se är dessutom EU-medborgarnas åsikter om EU mer negativa än någonsin. Kanske är det dags att fundera över en mer livskraftig strategi för att återställa förtroendet?

Den andra frågan gäller Cypern. En enda fråga, herr rådsordförande: Diskuterade ni möjligheten att Turkiet även i fortsättningen skulle vägra att erkänna Republiken Cypern och hålla sina hamnar och flygplatser stängda i december?

  Inese Vaidere (UEN) . – (LV) Mina damer och herrar! För det första var mötet i Lahtis ett tecken på enigheten i EU:s politik. Om vi nu lyckas ge enhetliga budskap i energifrågan är det ett steg på vägen mot att göra det i alla frågor som rör utrikespolitiken. Ett annan sak är om och hur vi kan påverka Rysslands politik. När Ryssland talar till EU om energi vet man mycket väl hur man ska utnyttja våra farhågor, medan vi å vår sida glömmer att Ryssland har intressen när det gäller oss – att sälja sin energi med vinst, underlätta viseringssystemet och utnyttja allt som civilisationen inom EU erbjuder, om vi kan lägga fram det på det på det viset. Detta bör användas effektivt för att nå framgångar när det gäller pressfrihet, demokrati, mänskliga rättigheter och jämlikhet med tanke på investeringar. För det tredje har vi innovationspolitiken. För närvarande utnyttjas inte de nya medlemsstaternas potential fullt ut. Det är just i ett nytt medlemsland som EU:s institut för teknik borde inrättas. Riga i Lettland, som är de baltiska staternas centrum för teknik och miljöskydd, är den lämpligaste platsen för institutet. Tack så mycket.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Jag anser att vi fortfarande går åt fel håll. Varför hackar vi på Ryssland? Denna senaste konferens var också ett krig mot Ryssland. Det sägs i alla rubriker. Förenta staterna vill spela ett litet spel och få oss att avfyra skotten. Men vi driver Ryssland till att skapa en kinesisk-rysk axel, som kommer att klämma in oss mellan Förenta staterna, Ryssland och Kina. Varför? Varför grälar vi med dem? Ska vi upprepa de historiska misstag som vi gjorde för 200 år sedan? Varför kritiserar vi Ryssland? Vad är det vi måste vara oense om?

Låt oss inte göra oss några illusioner när det gäller de mänskliga rättigheter jag har hört talas om. Vi blundade när det gällde Tjetjenien eftersom vi ville att Ryssland skulle blunda inför Israel och Palestina. Vi ”hjälper” varandra. Kan vi därför utforma en ny politik för att skära av de ledband som Förenta staterna håller oss i? Jag hörde någon tala om de dvärgar som styr EU. Också dvärgarna bör långt om länge sträcka på sig till sin fulla längd. Vi får inte låta amerikanerna leda oss in på en väg som bara kommer att innebära problem för EU. Det måste vi förstå.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Det informella mötet i Lahtis har på ett smärtsamt sätt återigen visat på EU:s begränsningar. Man misslyckades med att övertala president Putin att underteckna det energiavtal som skulle ge bättre tillgång till Rysslands gas- och oljefält. EU-företag som investerar i Ryssland har fortfarande att göra med stor rättsosäkerhet, särskilt när det gäller uppfyllande av kontrakt och möjlighet att genomföra dem.

President Putin kom till Lahtis i vetskap om att EU inte skulle kunna yttra sig enhälligt om situationen för de mänskliga rättigheterna i Ryssland och Rysslands hållning gentemot Georgien, till exempel. Bristen på politisk enhällighet är uppenbarligen lika strukturell som vårt beroende av ryska energikällor.

Jag kan inte föreställa mig att förhandlingarna med Turkiet inte togs upp vid det informella mötet, med tanke på Turkiets vägran att gå med på de aktuella kriterierna, och med tanke på den allmänna försämringen av förbindelserna med landet, även om en tredjedel av dess befolkning fortfarande är för en anslutning till EU. Jag skulle vilja höra från rådet i vilken utsträckning medlemsstaterna är beredda att godta skenlösningar, till exempel att placera cypriotiska hamnar under FN:s kontroll.

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag vill framhäva det som allmänheten minns av det informella mötet i Lahtis, nämligen president Putins besök vid en tidpunkt när förbindelserna mellan EU och Ryssland är särskilt spända, både med tanke på energistrategin och frågan om de mänskliga rättigheterna, efter mordet på ryska journalister under de senaste dagarna.

Jag är positiv till att EU hade modet att tala öppet om yttrandefrihet i Moskva, även om man begränsade sig till mer diplomatiska påpekanden framför kamerorna. EU-integration grundar sig på rättsstatsprincipen och respekt för demokratiska värderingar. Vi är skyldiga att främja dessa principer, både hemma och bland våra partner. I motsats till det som den ryske presidenten antydde innebär det inte att EU anser sig vara perfekt. Vi har naturligtvis våra fel, men vi har också en skyldighet att tydligt uttala vår oro och vårt ogillande av oroväckande missförhållanden. EU är inte enbart en ekonomisk gemenskap.

I fråga om energi har den ryske presidenten tydligt angett att han inte avvisar principerna i energistadgan och att han skulle välkomna ett dokument i vilket man tog upp dessa principer och samtidigt ändrade några av villkoren i den. Enligt min åsikt blir det den dominerande frågan för det partnerskap mellan EU och Ryssland som snart ska förhandlas fram, samt för det toppmöte om energi inom EU som president Chirac föreslog skulle äga rum nästa år.

När det slutligen gäller invandringen ligger de olika ståndpunkterna fortfarande alltför långt från varandra för att vi snabbt ska kunna definiera den gemensamma politik som vi så starkt behöver. Medlemsstaterna förefaller avgjort ha mindre bråttom än EU-medborgarna att föra denna fråga vidare i syfte att ge stadga åt de olika nationella principer som råder inom Schengenområdet, särskilt när det gäller olaglig invandring. I december måste det finska ordförandeskapet dra praktiska slutsatser om de frågor som togs upp vid det informella mötet. Men utan politisk vilja från medlemsstaternas sida är ett ordförandeskap maktlöst även om det är beväpnat med den goda vilja som Finland för närvarande visar.

  Riitta Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Det extra mötet i Lahtis kan betraktas som en framgång. EU hade ett samlat budskap till den ryske presidenten om energipolitik, demokrati och mänskliga rättigheter. Men diskussionen kan bara ses som en början. Som ordföranden i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, Martin Schulz, sa behöver vi nu konkreta åtgärder. Huruvida orden omvandlas till handling får vi se inom den närmaste framtiden, när vi börjar förhandla om de faktiska detaljerna i avtalet mellan EU och Ryssland. Det var viktigt att vi vid mötet i Lahtis talade med Ryssland och inte bara om Ryssland.

Det var bra att man under diskussionerna om energi också tänkte på framtiden. Även om det kan förefalla som om det viktigaste på kort sikt är tillgången till energi, var det bra att man ägnade uppmärksamhet åt framtiden. Lyckligtvis fanns detta kvar från sammanträdet om innovation på dagordningen i Lahtis.

Utmaningarna inom energipolitiken och svaret på de framtida problemen återfinns inom innovation och utnyttjande av förnybara energikällor och utveckling av teknik för att göra avsevärda energibesparingar. Vi måste komma till ett stadium där koldioxidutsläppen på lång sikt kommer att minskas med 60–80 procent, och detta kan bara ske om vi EU-medborgare har en äkta gemensam vilja att investera i förnybara energikällor och energibesparingar.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Strax före det informella EU-mötet kritiserades Finland för att man hade inbjudit president Vladimir Putin till mötet. Men det var rätt att bjuda in honom, eftersom ett av ämnena vid mötet var förbindelserna mellan EU och Ryssland. Vladimir Putin var gäst i Lahtis, men inte hedersgäst. Finländarna var hövliga, men briljerade inte, utan tog i stället upp frågorna om mordet på Anna Politkovskaja, de mänskliga rättigheterna och den otillfredsställande demokratin i landet. Somliga misstänkte i förväg att dessa frågor inte skulle nämnas.

  Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Det informella rådsmötet visar på den internationella konkurrensens styrka när det gäller EU:s gemensamma strategi, antagonismen mellan medlemsstaterna som tävlar om att kontrollera källorna och medlen för överföringen av energi, och nya påfrestningar för folken.

Rådets riktlinjer omfattar åtgärder på alla tre nivåerna – ekonomisk, politisk och militär – som utformats för att göra det möjligt för de euro-enade monopolen att säkra ett strategiskt avtal med Ryssland och få en större andel av bytet från utnyttjandet av naturresurser i tredjeland.

På grundval av doktrinen om energisäkerhet uppmanas Europeiska investeringsbanken att öka sin utpressning mot tredjeländer så att de underkastar sig de betungande villkor som monopolen fastslagit för att kontrollera energikällorna.

Javier Solana meddelade att 200 nya kärnkraftverk kommer att byggas under de närmaste 20 åren, och fastslår därigenom målet att EU ska vara ledande när det gäller försäljning och utnyttjande av dessa kraftverk och underhållet av oligopolet med anrikat uran, och avslöjar därigenom de verkliga anledningarna till imperialisternas aggression i syfte att kontrollera ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Guntars Krasts, (UEN) . – (LV) Vi är positiva till det finska ordförandeskapets strävan efter att

  Francisco José Millán Mon (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Det gläder mig att man i Lahtis uppmärksammade problemet med invandringen, men jag beklagar att andra frågor prioriterades.

När det finska ordförandeskapet lade fram sitt program i juli uppmanade jag parlamentet att behandla olaglig invandring som en prioriterad fråga. Det har funnits föga anledning till optimism sedan dess. Det som i praktiken sker längs Kanarieöarnas stränder är mycket allvarligt. Frontexsystemet och solidariteten bland EU:s partner i allmänhet har inte levt upp till kraven, men kanske skapade de ensidiga bestämmelserna inte det bästa klimatet för att övertala parterna att samarbeta.

Olaglig invandring är ett problem för oss alla inom ett område utan några inre gränser, det vill säga Schengenområdet. På EU-nivå behandlas detta område huvudsakligen genom att beslut fattas och genomförs. Idéer och planer har i stor utsträckning fastslagits, till exempel i slutsatserna från Europeiska rådet i Sevilla 2002, och i Thessaloniki och Bryssel 2003.

Dessa slutsatser omfattar principen att invandringen bör integreras i EU:s yttre åtgärder och att samarbete krävs med tredjeland när det gäller olaglig invandring. Det finns också en mekanism för att bedöma graden av samarbete när det gäller tredjeländer, och dessutom är bedömningskriterierna inkluderade. Jag anser emellertid att denna mekanism har använts mycket lite och på ett mycket byråkratiskt sätt.

Jag vill också påpeka att besluten om olaglig invandring inte längre kräver enhällighet i rådet, utan att detta problem under 2004 och 2005 sköts fram tills angreppen gjordes på inhägnaderna i Ceuta och Melilla. EU får inte agera reaktivt, som svar på händelser, och sedan glömma de frågor som tidigare var prioriteringar. Vi har förhandlat om ett återförandeavtal med Marocko i fem år.

Det är oacceptabelt att vi inte tog terrorismen på allvar förrän efter den 11 september 2001, att vi tar energikrisen på allvar först efter den rysk-ukrainska krisen och att vi tar den olagliga invandringen på allvar först efter dödsfallen vid inhägnaderna i Ceuta och Melilla.

  Martine Roure (PSE). – (FR) Herr talman! Invandringsfrågan borde i själva verket ha diskuterats mer ingående i Lahtis. Jag anser att detta hade begärts av alla länder vid EU:s gränser, och särskilt av länderna i söder. Vi är mycket oroade, eftersom det är tydligt att medlemsstaterna fortfarande släpar fötterna efter sig när det gäller att inrätta en äkta gemensam invandringspolitik. Dessutom vill somliga behandla invandringsfrågan endast genom att slå ned på den. Men enligt min åsikt är det viktigaste de humanitära skälen. Vi måste bekämpa att nätverk som försöker sänka arbetskostnaderna och komma förbi arbetslagstiftning och bestämmelser om social trygghet utnyttjar invandrarna.

I Europaparlamentet hade vi i går en informativ utfrågning som lät oss veta att invandrarna inom EU betraktas som slavar. De är i stort sett underbetalda, tvingas att arbeta extremt många timmar och bor under förskräckliga förhållanden. De behandlas illa. Vissa har utsatts för fysiska angrepp. På grund av att Spanien konfronterades med dessa oacceptabla bostadsförhållanden och människor utan rättigheter beslutade landet att reglera förhållandena för alla dem som arbetar på landets territorium, och jag vill här hylla det enorma mod som Spanien visade. Massreglering är inte, och får inte vara, en lösning. Men i detta fall var det omöjligt att agera på annat sätt. Det fick lov att göras.

  Henrik Lax (ALDE). – President Vladimir Putin! Vi är bekymrade över utvecklingen i Ryssland. Dina kommentarer om Georgien på toppmötet lindrar inte denna oro.

Vi är många i EU som vill se ett framgångsrikt Ryssland. En fortsättning på en värld baserad på demokrati och rättvisa. Vi vill att du ska hjälpa oss som vill er ryssar väl, men det gör du inte. Vi måste ställa i utsikt ett gemensamt frihandelsområde och vi måste jobba för en fri rörlighet.

Men, president Putin, hur ska vi göra det när du visar musklerna mot lilla Georgien? Hur ska vi göra det när du inte godkänt gränsavtalen med Estland och Lettland? Hur ska vi göra det när du förringar Anna Politkovskajas arbete. Vårt samarbete måste bygga på gemensamma värderingar och spelregler, men nu efter toppmötet känns det tyvärr som om vi vore längre ifrån varandra än tidigare.

  Herbert Reul (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I Lahtis togs ett viktigt steg inom energipolitiken, men enligt min åsikt var det inte någon milstolpe. Det kanske vore klokare om vi i EU-politiken inte alltid bollade med stora tal och sedan gör människorna besvikna när vi inte åstadkommer några resultat. Jag anser att José Manuel Barrosos förslag att ta på sig realistiska projekt och genomföra dem bit för bit är mycket mer intelligent.

Vi har haft en viktig utveckling inom energipolitiken när det gäller leveranssäkerhet. För det första har frågan om leveranssäkerhet kommit i förgrunden för energipolitiken, och jag hoppas att detta kanske har hjälpt oss här i parlamentet att sluta diskutera energipolitiken endast med utgångspunkt från klimatpolitiken.

Leveranssäkerheten är högprioriterad. Åtminstone sedan händelserna i Ukraina – sedan det blev tydligt att Ryssland och president Vladimir Putin använder energipolitiken som ett politiskt verktyg – är vi alla säkert mer beredda, vilket i viss utsträckning märktes i Lahtis, att ta frågan på lite större allvar. Detta är inte bara prat – det har helt klart skett en förändring i Ryssland. Alla som tar Vladimir Putin på allvar – och det måste vi göra – måste överväga dessa ståndpunkter. Vi tas också mycket mer på allvar när vi agerar tillsammans. I det avseendet var Lahtis en framgång, eftersom vi uppträdde enat. Nästa steg skulle bli att vi insisterar på att EU ska få behörighet i fråga om energipolitiken. För det tredje måste de särskilda åtgärder som vi genomför vara mer konsekventa.

Leveranssäkerheten har en utrikespolitisk aspekt, men den förutsätter också att man stärker de företag som är inblandade. Vi måste mer noggrant undersöka om våra bestämmelser och inspektioner verkligen bidrar till leveranssäkerheten, eller om de faktiskt orsakar osäkerhet. De som förhandlar för oss, de som köper energi ute i den verkliga världen, behöver investera, och företag investerar bara om det finns en rimlig grad av säkerhet.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Mötet i Lahtis var en stor framgång som visade att EU:s verkliga styrka ligger i att det håller samman. Utan mötet i Lahtis skulle den ryske presidenten inte ha använt en mer välanpassad ton mot vissa medlemsstater. Jag gratulerar våra finska kolleger. Många länder skulle kunna dra lärdom av den finska diplomatin som alltid har kunnat fortsätta dialogen med Ryssland också under mycket svåra tider.

Det finns uppenbarligen ett ömsesidigt men asymmetriskt beroende när det gäller energileveranser mellan EU och Ryssland. Vi inom EU, som importörer, är mer beroende, men man måste också tänka på Rysslands beroende. Vårt mål är att minska vårt beroende av ryska energikällor, men för de flesta medlemsstater – bland annat Ungern – finns det inte något annat praktiskt alternativ på medellång sikt. När det gäller förnybara energikällor, herr Barroso, har kommissionen inte något som helst genomförbart koncept.

  Šarūnas Birutis (ALDE). – (LT) Det gläder mig att se att man vid mötet i Lahtis slutligen förmådde EU att förena sina ansträngningar, visa solidaritet och inta en fast hållning i dialogen med Ryssland om energi och demokrati. Vi märker till slut att det görs något påtagligt åt orden att energisektorn är en väsentlig del av utrikespolitiken.

När det gäller diskussionen om säkerhet och öppenhet inom energisektorn liknade det som hände vid oljeledningen Druzjba, när Ryssland stoppade leveranserna av olja, mer en politisk olyckshändelse än en teknisk sådan. Moskva uttalade sitt missnöje över att det litauiska företaget Mažeikių Nafta såldes till det polska företaget PKN Orlen i stället för till ett ryskt företag.

Att EU under mötet med Ryssland så tydligt uttalade sin ståndpunkt om att bestämmelserna måste följas inom energisektorn är ett stort framsteg. Jag kan inte dölja min beundran för Finlands, Frankrikes och särskilt Tysklands ändrade ståndpunkter. Jag hoppas att detta får ett slut på Schröders politik.

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Pressens rapportering från mötet i Lahtis har dominerats av det som statsminister Matti Vanhanen beskrev som en öppenhjärtig konversation med Rysslands president. Jag skulle dock vilja fokusera på en annan viktig fråga som diskuterades vid mötet, nämligen innovation och tekniska framsteg. Jag håller fullständigt med om ordförande Barrosos åsikt att ju mer EU koncentrerar sig på praktiska uppgifter och åtgärder som ligger nära medborgarna, desto mer kommer EU att respekteras och uppskattas av dem.

José Manuel Barrosos förslag om ett Europeiskt tekniskt institut är ett exempel på just en sådan åtgärd, det vill säga en specifik satsning som säkert kommer att ge positiva reaktioner från EU:s medborgare. Det var kanske inte avsikten men på sätt och vis mycket symboliskt att man beslutade om det planerade institutet i Finland, som är det mest innovativa landet i vår gemenskap. Men det är också mycket viktigt att involvera EU:s nya medlemsstater i utvecklingen av spjutspetsteknik. Den nuvarande nivån på investeringarna i innovation i de nämnda länderna är alltför låg. Den struktur för EU-institutet för teknik som kommissionen föreslog, nämligen en central kärna plus ett nätverk av kunskaps- och innovationsgemenskaper som är utspridda över hela EU kommer att göra det möjligt för akademiska institutioner i Central- och Östeuropa att delta i institutets verksamhet.

Budgeten och finansieringskällorna för Europeiska tekniska institutet är en nyckelfråga som går hand i hand med alla diskussioner om planerna för institutet. I mitt land Polen har jag märkt en beredvillighet att använda strukturfondsmedel för att inrätta institutet. De polska myndigheterna visar på så vis sin önskan att länka samman regionala utvecklingsmål med aktuella utmaningar. Dessa omfattar huvudsakligen investeringar i kunskap och utveckling av en ekonomi som grundar sig på modern teknik. I samarbete med de regionala och lokala myndigheterna föreslår den polska regeringen staden Wrocław som säte för styrelsen för det nya Europeiska tekniska institutet. De polska myndigheterna föreslår också att Wrocław ska bli ett av de större vetenskapliga forskningscentrumen. Jag är fast övertygad om att staden är idealiskt lämpad för ändamålet. Wrocław och den omgivande regionen kan erbjuda en pulserande och innovativ akademisk miljö, med över 100 000 begåvade och ambitiösa unga studenter och avsevärda nya investeringar i företagsutveckling.

  Stavros Lambrinidis (PSE). – (EL) Herr talman! I dag är det meningen att vi ska diskutera resultaten från Lahtis.

Vilka resultat? I fråga om energi och förbindelser med Ryssland sa premiärministrarna att de kommer att insistera på att Ryssland respekterar de grundläggande rättigheterna. Sedan gjorde de en kovändning genom att förutsätta att ”realpolitik” är enda lösningen för att tillfredsställa EU:s energibehov. I slutändan lyckades de få Ryssland att vända ryggen åt dem både när det gäller energi och humanitära frågor.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! Det stämmer att vi behöver ett partnerskap med Ryssland, och det vore trevligt att ha gemensamma värderingar också, men hur ser situationen ut i verkligheten? I Ryssland organiseras ”maktens vertikal” i minsta detalj, duman har tämjts, guvernörerna utses i stället för att väljas, pressfriheten är begränsad och de icke-statliga organisationernas arbete försvåras alltmer, inklusive arbetet för politiska stiftelser för demokrati och mänskliga rättigheter. Därför kan vi för närvarande inte ha några gemensamma värderingar med den ryska regeringen – vi skulle kunna ha det med människorna i Ryssland, men de var inte i Lahtis.

Herr Vanhanen! Därför har José Manuel Barroso rätt när han säger att vi bör komma överens om särskilda principer för stabila förbindelser: öppenhet, rättssäkerhet, nationell behandling och ömsesidigt öppnande av och tillgång till marknader. På grundval av dessa principer kan vi bygga ett partnerskaps- och samarbetsavtal, och hoppas på och arbeta för att vi en dag kan sluta ett strategiskt partnerskap med Ryssland som grundar sig på gemensamma värderingar.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Toppmötet i Lahtis var utan tvekan en framgång för EU. Inriktningen på konkurrenskraft och innovation följdes av en konstruktiv dialog med Ryssland och frågan om mänskliga rättigheter togs också upp. Våra stats- och regeringschefer visade enighet och gav uttryck för våra gemensamma värderingar. Som vice ordföranden för Europeiska folkpartiet (PPE), Michel Barnier, sa i Lyon för ett par veckor sedan kan ingen av oss delta i den internationella beslutsprocessen som nationell politiker. Detta stämmer verkligen och gäller även förbindelserna mellan EU och Ryssland.

Yttrandefriheten är verkligen hotad i Ryssland. I en undersökning som nyligen utfördes av Journalister utan gränser – där många EU-länder hamnade högst upp på listan – hamnade Ryssland på 147:e plats av 168 länder.

Jag håller sällan med parlamentets talman Josep Borrell Fontelles, men måste säga att han gjorde rätt i att starkt understryka frågan om mänskliga rättigheter och demokrati i Ryssland för president Vladimir Putin. Vi måste ta tydlig ställning när det gäller de mänskliga rättigheterna, vem vi än möter.

En oberoende och effektiv undersökning för att finna och döma de som ligger bakom det brutala mordet på den modiga journalisten Anna Politkovskaja är ett verkligt test för friheten och rättsordningen i Ryssland och för förbindelserna med EU. Den demokratiska världen får helt enkelt inte hålla tyst när friheten hotas och dess starkaste förespråkare skjuts ned.

Om vi inte agerar nu kan vi komma att förlora ytterligare 30 års frihet, som våra ungerska medborgare gjorde när västvärlden inte var modig nog att stödja de människor som revolterade för 50 år sedan. Det är viktigt med ett praktiskt samarbete med Ryssland. Det viktigaste är dock att Ryssland gör framsteg i riktning mot frihet och mänskliga rättigheter.

  Nicola Zingaretti (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! När vi talar med Kina om handelsfrågor, med Förenta staterna om jordbruk och med Ryssland om energi, eller när vi ingriper i krissituationer som i Libanon eller Mellanöstern i allmänhet, har en sak börjat märkas: inget land i EU har på egen hand möjlighet att leverera, att hålla kursen och nå resultat för sina mål och ambitioner. Detta stämmer också i fråga om energi och våra förbindelser med Ryssland, och ett ledarskap som ger allt större anledning till oro: EU måste vara enat och tala med en röst.

Om mötet i Lahtis endast har orsakat spekuleringar, som Robert Goebbels sa, återstår nu mycket att göra, och därför behöver vi en myndig och djärv kommission som kan lägga nationella egenintressen åt sidan och tala för oss alla, ett parlament som kan vara den myndigaste exponenten för gemenskapens intressen, och ett råd och regeringar som förstår att våra länders beroende av varandra är nyckeln till att öka vår förhandlingskraft.

  Nikolaos Vakalis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! När det gäller Lahtis vill jag uppmärksamma parlamentet på förslaget om ett Europeiskt tekniskt institut.

De första reaktionerna från rådet är positiva, likaså de från parlamentet. Jag vill betona, herr Vanhanen och herr Barroso, att vi behöver ett nytt och innovativt verktyg som på ett effektivt sätt kombinerar utbildning, forskning och innovation. Vi behöver en ångmaskin som gör att vi kan omvandla forskning till innovativa produkter och tjänster. Men vi behöver inte en institution som drar upp den mångåriga universitetstraditionen i EU med rötterna. Vi behöver en som respekterar och gör maximal användning av den. Av den anledningen är det extremt viktigt för oss att veta vad våra universitet, forskningscentrum och företag anser innan vi fattar beslut om det nya institutet.

Flera byråer har redan kommit med sina åsikter. Vid första anblicken kan det tyckas att de yttringar vi får ofta är motsägande i vissa viktiga frågor. Men jag anser att ståndpunkterna inte är ristade i sten, utan snarare uttrycker oro. Därför är det också mycket viktigt att vi ger alla parter tillräckligt av vår tid för frivilliga överläggningar, i en anda av samarbete.

Den inledande ansatsen i förslaget till stadga lämnar flera viktiga frågor öppna, till exempel hur vi ska genomföra finansieringen av Europeiska tekniska institutet. Hur kan vi övertyga privatpersoner om att de ska investera i ett företag av hittills aldrig skådat slag? Hur ska vi kunna garantera ett principiellt deltagande från universitetens sida och övertyga dem om att institutet inte kommer att kollidera med dem eller försvaga deras verksamhet? Hur kan vi övertyga dem om att forskningsverksamheten inte kommer att splittras, vilket skulle leda till motsatt resultat mot vad vi önskar?

  Andres Tarand (PSE). – (ET) I sitt inlägg i dag sa José Manuel Barroso att man hade berört den georgiska frågan. Vi känner alla till att en beröring kan vara antingen en vänlig smekning eller en bryskare björnkram.

Vid presskonferensen i Lahtis i fredags kväll fick vi till vår stora förvåning veta att ingenting händer mellan Georgien och Ryssland, och att det å andra sidan pågår en konflikt mellan å ena sidan Georgien och å andra sidan Abchazien och Ossetien. Enligt president Putin är det inte långt från blodsutgjutelser.

Men förra månaden informerade Putin journalister från väst om att såvida Kosovo skulle skiljas från Serbien skulle Ossetien, Abchazien och Transnistrien definitivt bryta sig ut. Eftersom dessa inte är östater skulle en separation faktiskt innebära att de införlivas med Ryssland. Detta är en allvarlig revidering av 1975 års Helsingforsavtal.

Vi vet att konflikten mellan Ryssland och Georgien inte handlar om en provokation från Georgiens sida, utan snarare om att det ryska tsardömet håller på att vakna upp på nytt, vilket å ena sidan beror på vaknande rysk nationalism, och å andra sidan på utnyttjande av energileveranser för att återställa tsardömet. Oljeledningen Baku-Tbilisi-Ceyhan är alltså inte obetydlig i sammanhanget.

Jag uppmanar EU:s institutioner att försvara Georgien med starkare hand än ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Josef Zieleniec (PPE-DE). – (CS) Jag konstaterar med bestörtning att mötet i Lahtis var en möjlighet i energifrågan som slösades bort, både när det gäller EU:s förbindelser med Ryssland och förståelsen mellan medlemsstaterna. Efter påtryckningar från medierna har EU-politiker klargjort att de inser vikten av att tala med en röst i fråga om energi. Men jag befarar att vi ännu inte har uppnått någon faktisk enighet och harmoni när det gäller att behandla energifrågorna.

Detta framgår av att vissa av EU:s medlemsstater föredrar att föra bilaterala förhandlingar om sin energisäkerhet snarare än att förhandla för EU som helhet. Jag måste betona att energifrågan har miljömässiga, ekonomiska och framför allt geostrategiska konsekvenser. EU är beroende av externa energikällor. Denna bristande förmåga att harmonisera våra intressen och vårt tillvägagångssätt försvagar vår förhandlingsposition på den globala energimarknaden, den gör oss känsligare och försvagar allvarligt vår auktoritet när vi som européer agerar i utrikespolitiska sammanhang. Vår förmåga att främja sådana värderingar som demokrati, rättsstatsprincipen och öppenheten på marknaden i världen kommer att begränsas.

Jag vill därför uppmana rådet och kommissionen att vidta praktiska åtgärder för att förbereda och genomföra en europeisk energipolitik, som är en potentiell lösning och som skulle lägga grunden för en gemensam energipolitik för EU. En sådan strategi skulle fastslå våra mål för energiområdet, samt de åtgärder som krävs för att uppnå dessa mål, och den skulle fastslå en klar mekanism för gemensamt beslutsfattande om energiprojekt och för kommunikation inom och utanför EU, som stärker vår solidaritet i energifrågor. Det som här står på spel är vår framtid i den globaliserade världen och vår förmåga att garantera kontinentens stabilitet och välstånd.

Jag är fast övertygad om att energifrågan blir en viktig test på EU:s förmåga att agera effektivt.

  Bernard Poignant (PSE). – (FR) Herr talman! I Finland kämpade talman Josep Borrell förtjänstfullt för de mänskliga rättigheterna. Ordförande José Manuel Barroso kämpade för EU:s energirättigheter. Det är hans skyldighet. Liksom alla statschefer ställde president Chirac upp för sitt lands gaskonsumenter. Det hade jag förväntat mig. Men det stinger i samvetet på européerna, som skulle ha känt samma sting i samvetet om frågan hade gällt olja från Saudiarabien, Iran eller något afrikanskt land.

För mig gäller det inte att veta om vi kan köpa gas från djävulen. Den kommer att köpas. Frågan är snarare hur man skulle kunna klara sig utan gas från djävulen. Jag menar att det under de närmaste åren – och i vårt fall, herr Vanhanen, de närmaste månaderna – är oberoendet som måste leda oss. Under de närmaste 10–20 åren måste olja och gas vara för vårt oberoende det som kol och stål var för freden.

(Applåder)

  Rihards Pīks (PPE-DE) . – (LV) Tack så mycket, herr talman, herr Vanhanen och herr Barroso. Först vill jag tacka det finska ordförandeskapet för att man arrangerade detta möte, eftersom ett informellt möte är ett bra forum där man kan diskutera svåra frågor. För det andra anser jag att det var Matti Vanhanens orubblighet och initiativ som gjorde det möjligt att inta en enad hållning, åtminstone i energifrågorna. Men jag vill göra er uppmärksamma på två frågor. För det första förefaller det som om villkoren från energistadgan definitivt bör inkluderas i det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Ryssland. Detta är desto viktigare eftersom Vladimir Putin hänvisade till det som ett strategiskt avtal. Men vad skulle vi själva göra? Mitt lands och mitt folks sorgliga erfarenheter är bevis för att Ryssland aldrig har ryggat för att använda sig av tvång och påtryckningar när landet har kunnat göra det. Av den anledningen förefaller det som om vi för det första måste arbeta mycket hårdare för att skapa ett enat nät för gas och el i EU. För det andra måste vi arbeta mycket hårdare i fråga om alternativa energikällor. För det tredje måste vi arbeta på energibesparingsprogram. Här vill jag hålla med Martin Schulz, som höll ett mycket engagerat inlägg om detta tidigare. Ytterligare en fråga berördes vid presskonferensen. Vladimir Putin sa som svar på en fråga att Abchazien, Georgien och Sydossetien var deras angelägenhet. Milt uttryckt är detta cyniskt. Vi vet mycket väl att Rysslands armé också befinner sig i Transnistrien, att Ryssland levererat vapen och att personerna i ledande ställning i alla dessa enklaver är tjänstemän från Rysslands officiella organisationer. Jag anser att EU bör ta ett initiativ ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Matti Vanhanen, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Först av allt vill jag tacka er för denna debatt som har visat att parlamentet också är mycket enigt på de huvudsakliga politiska områdena och helt stöder rådets och kommissionens synpunkter. I detta avseende menar jag att det blir lättare för EU att finna ett grundläggande synsätt för sin externa energipolitik.

Det är faktiskt värt att minnas att vi inte påbörjade diskussionerna om externa energiförbindelser på rådsnivå förrän i mars i år, vid en toppmötesmiddag under det österrikiska ordförandeskapet. Då kom vi fram till att EU också behövde en extern politik för energi. Under det följande ordförandeskapet tog Finland på sig uppgiften att utforma en extern politik för energi i samarbete med kommissionen, och det håller vi på med.

Kommissionen förberedde ett utmärkt dokument inför mötet i Lahtis, och över lunchen där tillbringade vi omkring tre timmar med att diskutera tillvägagångssättet så noggrant att ordförande Barroso och jag kunde tala för gruppen som helhet på kvällen när vi mötte president Putin. Under de kommande månaderna kommer vi också att definiera EU:s tillvägagångssätt när det gäller denna externa energipolitik, inte bara med tanke på Ryssland, utan med tanke på alla våra partner och alla tredjeländer.

I flera inlägg här har det påpekats att mötet i Lahtis var ett steg, eller det första steget, i rätt riktning. Så upplever även jag det. Jag håller också med om att vi måste visa att vi också agerar praktiskt. Nästa viktiga steg kommer under de närmaste veckorna när rådet måste enas om det förhandlingsmandat som ska ligga till grund för EU:s samtal med Ryssland om det framtida partnerskaps- och samarbetsavtalet, eller vad det nu kommer att heta. Vid toppmötet mellan EU och Ryssland i november måste man nå samförstånd och fatta beslut om att samtalen ska påbörjas. I detta avseende var mötet i Lahtis en bra övning. Låt emellertid också Vladimir Putin, med tanke på mötet i Lahtis, få veta att när ordförande José Manuel Barroso, den höge representanten Javier Solana och jag kommer att representera EU, så talar vi på hela EU:s vägnar. Den debatt som vi nu haft i parlamentet kommer att ge ett solitt stöd för detta. Man kan säga att alla EU:s institutioner här befinner sig i främsta ledet.

Vi är beroende av varandra. Vi måste se till att detta beroende blir till gagn för båda parter. Beroendet måste också grunda sig på gemensamma värderingar, vilket redan har sagts många gånger här i kammaren. Det är ett tydligt mål och en tydlig policy för EU. När vi talar om samarbete med Ryssland bör vi dock inte framställa Ryssland eller ryssarna som monster. De vill ha ett samarbete, de vill förbättra sin levnadsstandard och sin välfärd och de vill samarbeta med oss. Detta tydliga budskap gav också president Putin. Han betonade att Ryssland och ryssarna i själva verket är mer beroende av EU än vad EU är av Ryssland. De behöver i synnerhet samarbete på många teknikområden för att kunna göra framsteg i sitt eget utvecklingsarbete, och vi måste också vara beredda på det.

I fråga om investeringar vill jag påminna alla om att EU-företag redan har investerat många miljarder euro i den ryska energisektorn. Vissa större investeringsprojekt är ännu inte slutförda, vissa företag har problem med den ryska administrationen, medan vissa har lyckats genomföra sina projekt på ett smidigare sätt. Vi behöver därför gemensamma bestämmelser att hålla oss till, samma bestämmelser för alla. På samma sätt måste bestämmelserna för ryska företag i EU vara enhetliga.

Jag vill tacka er för denna debatt och ert gensvar. I december återkommer vi till många av dessa ämnen med en del fasta beslut, och då återkommer vi också till de frågor som togs upp i flera inlägg här, som gäller invandring. I fråga om invandring, vare sig den är laglig eller olaglig, behöver vi solidaritet mellan oss och en gemensam politik, och vi återkommer även till detta.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. (FR) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Jag tror att praktiskt taget allt redan har blivit sagt. Jag vill bara återgå till en rad frågor som ni tog upp under debatten.

Som statsminister Matti Vanhanen även påpekade gav Europeiska rådet först och främst klartecken utan tvekan klartecken till initiativet om ett Europeiskt tekniskt institut i slutet av toppmötet i Lahtis. Nu återstår att genomföra det. Vi har därför redan lagt fram ett lagförslag som rådet och parlamentet ska undersöka och som till exempel omfattar finansieringsfrågan, som ni nämnde under debatten. Vår inställning är att inte bara gemenskapsinstitutionerna utan även de medlemsstater som önskar stödja initiativet måste bidra till finansieringen. Det är ett sätt för dem att uppnå Lissabonmålen för innovation och forskning. Vi räknar även med bidrag från den privata sektorn. I det sammanhanget vill jag påpeka för er att den privata sektorn är mycket intresserad av att med utgångspunkt i våra informella förbindelser finansiera en viss del av verksamheten vid Europeiska tekniska institutet. Detta är dessutom väntat eftersom samma idéer återfinns i många av medlemsstaterna. Offentlig-privata partnerskap förekommer faktiskt och om medlemsstaterna lyckas locka till sig privata investeringar till forskningen tycker jag att vi borde kunna göra detsamma på EU-nivå. Jag säger detta eftersom vi menar att det är nödvändigt att ge forskningsstödet en europeisk dimension.

När det gäller just forskning finns det en stor skillnad mellan Förenta staterna och Europa. Den främsta anledningen är att Förenta staterna har landsomfattande organ och nätverk, till exempel det amerikanska vetenskapsrådet (National Science Foundation), som en del av er känner till, eller det amerikanska folkhälsoinstitutet (National Institute for Health). Hittills har vi praktiskt taget inte haft någonting åt det hållet i Europa. En rad europeiska länder har betydande institutioner i form av framstående universitet. Det är dock först nu som vi har inrättat Europeiska forskningsrådet, en institution som har mycket stor betydelse för genomförandet av det sjunde ramprogrammet för forskning, och Europeiska tekniska institutet, en särskild nätverksinstitution som inrättats i syfte att ge framstående europeisk innovation, forskning och undervisning en skjuts framåt. Det är därför ett stort projekt och jag vill tacka alla som har uttalat sig för det.

Vi har begärt att några av institutets högst prioriterade frågor blir att bekämpa klimatförändringen och att ge Europa en ledande roll när det gäller miljövänliga förnybara energikällor. Jag anser att vi har ett specifikt uppdrag i det avseendet och riktar mina kommentarer särskilt till dem, bland annat Claude Turmes, som har uttryckt oro i den här frågan.

Energin är utan tvekan en fråga för framtiden, inte bara ur ett ekonomiskt utan även ur ett politiskt perspektiv. Jag håller med Bernard Poignant som drar en parallell till situationen inom kol- och stålsektorn. När det gäller energin finns det enligt min mening ett mycket gott skäl till att anta ett federalt angreppssätt. Därför lade vi dessutom fram en grönbok om hållbar energi för ett par månader sedan och det gladde oss att Europeiska rådet stödde idén om en gemensam strategi i energifrågor. Herr Poignant! Detta är anledningen till att vi arbetar utifrån just det perspektivet.

Denna strategi är mycket viktig när det gäller vårt ansvar för planeten och gentemot framtida generationer. Klimatförändringen kanske är 2000-talets största utmaning. Den är dock även mycket viktig ur ett ekonomiskt perspektiv, vilket gör det ännu mer angeläget för oss att ta täten och driva på kampen mot klimatförändringen. Den är också ett betydelsefullt uttryck för solidaritet, särskilt med tanke på utvidgningen av EU. Här har vi en möjlighet att visa att det finns behov av riktig solidaritet.

Vi har därför högt ställda ambitioner och jag garanterar, särskilt Claude Turmes, att det är i den här andan som vi utarbetar det energipaket som ska läggas fram i januari. Det förslag om energieffektivitet som vi precis har lagt fram ger dessutom en försmak av vad som komma ska. Som statsminister Matti Vanhanen har sagt har rådets möte i Lahtis lagt grunden för de formella beslut om energin som vi hoppas kunna uppnå under rådets vårmöte under det tyska ordförandeskapets ledning.

Avslutningsvis vill jag säga att jag delar den ambition, och ibland även den otålighet, som Robert Goebbels, Hannes Swoboda och Martin Schulz med flera har uttryckt. Som Robert Goebbels sa är det nu vår uppgift att förverkliga drömmen. Det stämmer. De informella toppmötena ger dock en möjlighet att fördjupa debatten och komma fram till en gemensam ståndpunkt, vilket dessutom framgick av toppmötet i Hampton Court. Ärligt talat visade rådsmötet i Lahtis på framsteg i det avseendet. Det var svårt, särskilt med tanke på att våra förbindelser med Ryssland är mer komplicerade än någonsin. Jag fick känslan av att vi gjorde framsteg även i det avseendet och att Vladimir Putins medverkan bidrog till detta. Jag fick känslan av att stats- och regeringscheferna insåg behovet av sammanhållning och solidaritet. Nu när vi har Europaparlamentets försiktiga stöd är det därför min förhoppning att det både under och efter det finska ordförandeskapet kommer att finnas förutsättningar för att göra framsteg, både inom de mycket viktiga områdena energi och innovation och med projektet att skapa ett mer enat Europa.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Trots att jag visste att medlemmar av Storbritanniens självständighetsparti saknar verklighetsförankring blev jag ändå förvånad över Godfrey Blooms anförande. Han verkade antyda att Storbritannien var självförsörjande när det gäller energi och varken behövde samarbeta eller ens tala med andra länder. Han säger att Storbritanniens ”livsnerv” inte bör kontrolleras av ”utlänningar”, men hur vill han att vi ska undvika att importera energi? Absolut inte genom förnybar energi som han utan vidare avfärdar som ”meningslös” genom att påstå att det är ”absurt” med vindkraftsparker och att ”ingen aktad forskare” skulle påstå att förnybar energi kan spela en viktig roll i Storbritanniens energimix.

Självständighetspartiets framtidsvision av Storbritannien som ett land utan import, utan förnybar energi, med sinande Nordsjöolja och Nordsjögas, med kärnkraft som, om den behålls, endast står för en liten del av elförsörjningen, samt med relativt begränsade möjligheter att utöka användningen av kol och fritt från ”utlänningar” är mycket dyster!

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Mot bakgrund av toppmötet håller man på att gruppera sig för att diskutera möjligheterna att, mot fransmännens och holländarnas demokratiskt uttrycka vilja, (åter)uppta förfarandet med att (åter)införa det oacceptabla fördrag som felaktigt och förolämpande nog omnämns EU-konstitutionen.

Dessa omoraliska planer kommer i allt större utsträckning uppifrån. Ta till exempel uttalandet av Antonio Vitorino, strateg för Portugals socialdemokratiska parti och som nu tydligen arbetar för kommissionen. Han säger att det portugisiska ordförandeskapet under det andra halvåret 2007 kommer att ha ett enormt ansvar för att ta de första stegen mot att genomföra det (så kallade) programmet för ändring av det konstitutionella fördraget och att detta kommer att vara en språngbräda för den nya (så kallade) EU-konstitutionen. Detta innebär att man kommer att genomföra ett program som tidigare utformats av det tyska ordförandeskapet och som kommer att slutföras av det franska ordförandeskapet under det andra halvåret 2008.

EU är känt för att blint rusa iväg mot kapitalistisk integration och den så kallade EU-konstitutionen skulle förstärka den nyliberala, federalistiska och militaristiska integrationen på de rättsliga och politiska områdena. Mot bakgrund av detta kommer EU, trots all propaganda, alla villfarelser och ett auktoritärt förhållningssätt, återigen att behöva ta strid med alla som kämpar för ett Europa med självständiga, likvärdiga stater, för social utveckling, samarbete och fred eftersom dessa kategoriskt kommer att avvisa konstitutionen.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill säga några ord om rådsmötet i Lahtis.

För det första har stats- och regeringscheferna inte ansett det nödvändigt att ägna mer än en halvtimme åt problemet med de illegala invandrare som strömmar till vår kontinent i en aldrig tidigare skådad omfattning. Man kan inte vänta sig någonting – överhuvudtaget – av EU på området och det är viktigt att så snart som möjligt formellt tillstå att invandringspolitiken måste föras på nationell nivå och att samarbetet på området måste ske på mellanstatlig nivå.

För det andra har Vladimir Putin all rätt att bevara en viss mån av självständighet när det gäller att besluta om Rysslands energitillgångar och att, i den ekonomiska liberalismens namn, som han inte stödjer, vägra att sälja dem till lågpris till giriga multinationella oljeföretag. Respekten för mänskliga rättigheter måste utgöra grunden för EU:s förbindelser med resten av världen. Hotet om stridsåtgärder när det gäller mänskliga rättigheter skulle vara mer trovärdigt om det inte användes så selektivt och om det även riktades mot länder som Kina.

Avslutningsvis väntar vi fortfarande på att rådet ska fördöma de turkiska myndigheterna, som har försökt avsätta en av våra cypriotiska kolleger från en delegation av parlamentsledamöter. Det blir allt svårare att tänka sig att bedriva anslutningsförhandlingar med ett land som vägrar att erkänna alla medlemsstater.

(Sammanträdet avbröts kl. 12.00 för det högtidliga mötet och återupptogs kl. 12.05.)

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

5. Högtidligt möte – Ungern

  Talmannen. Herr president av Republiken Ungern, mina damer och herrar! Det är en ära att välkomna president László Sólyom till mötet i Europaparlamentet.

President László Sólyom är en framstående jurist som alltid har visat beslutsamhet när det gäller att skydda lagen, den politiska friheten och den mänskliga värdigheten. Han var en av de fem första domare som utnämndes vid den nationella rundabordskonferens som hölls i Ungern 1989 när landet tillsammans med andra länder vunnit sin frihet.

Som ordförande för konstitutionsdomstolen hade president László Sólyom stort inflytande på de beslut som stärkte den unga ungerska demokratin och dess institutioner.

Som Republiken Ungerns tredje president har László Sólyom stärkt landets betydelse och anseende.

Han är en försvarare av sociala rättigheter och miljörättigheter. Han ingav respekt under sitt första år som president då han utförde sina uppgifter med försiktighet men handlade med beslutsamhet när det var nödvändigt.

Han är även en hängiven miljövän. Han har därför bildat en europeisk grupp för presidenter som värnar om miljön, det vill säga de statschefer som oroar sig över miljöproblemen, ett originellt och konstruktivt initiativ.

(Applåder)

Ni kan föreställa er vilken grupp som de ledamöter som applåderar er tillhör.

Det ungerska folkets uppror för femtio år sedan bekräftade det folkliga stödet för demokratiska principer och den folkliga viljan att avgöra sitt eget lands öde. För närvarande minns och firar vi en rad milstolpar.

Det hela började med att hans land utropade sin självständighet 1989 och att det ungerska parlamentet utropade den 23 oktober som Ungerns nationaldag 1990 och därmed visade att arvet från revolutionen 1956 lever vidare bland oss.

Under plenarsammanträdet i går hedrade Europaparlamentet minnet av 1956 års ungerska revolution. På torsdag kommer vi att anta en resolution i ämnet. I eftermiddag kommer parlamentet även att som ett uttryck för denna minnesdag inviga fotoutställningen ”Hungary – Past and Future – 1956–2006, som jag vill bjuda in alla parlamentsledamöter till.

Herr president! Tack för att ni är här vid en så historiskt viktig tidpunkt för ert land och för hela Europa.

  László Sólyom, Republiken Ungerns president. (EN) Herr talman, ledamöter av Europaparlamentet, företrädare för rådet och kommissionen, mina damer och herrar! Ungern och världen firar tillsammans 50-årsjubileet av den ungerska revolutionen 1956 och kampen för frihet. Det känns uppmuntrande och upplyftande att det finns ett jubileum som vi alla kan relatera till. Det finns inga delade meningar, inga reservationer. Alla hyllar minnet av 1956 års ungerska hjältar. Efter 50 år och efter kommuniststyrets fall i Sovjetunionen kan vi ur ett historiskt perspektiv tydligt se hur viktig den ungerska revolutionen 1956 och frihetskampen var.

Men det är också ett tillfälle att fira världen som sådan och det finns det all anledning att göra. Tillsammans kan vi återuppleva den entusiasm som folk tidigare kände när de tog ställning för den ungerska revolutionen. Vi kan nu fira den stora uppoffring som gjordes i världen: Österrike, som just hade blivit självständigt, öppnade sina gränser för 160 000 ungerska flyktingar, i Polen donerades blod för att rädda dem som hade blivit skadade i frihetskampen, i olika länder runtom i världen fick tiotusentals ungerska flyktingar nya hem.

Den verkliga anledningen till jubileet och glädjen är att Ungern i dag är en självständig, suverän och demokratisk stat, en rättsstat, som av egen fri vilja kan gå med i internationella organisationer, som Europeiska unionen.

Det är tack vare revolutionen 1956 som världen har en positiv inställning till Ungern. Till dags dato har Ungern fått erkännande och uppskattning överallt för de ungerska frihetskämparnas hjältemodiga kamp mot den sovjetiska maktapparaten.

Sedan Sovjetunionens fall har det blivit vanligt att framställa den ungerska revolutionen som det dödande slaget mot det sovjetiska världssystemet. Det fanns inte någon som såg det så precis i början av det militära tvånget och åren av skräck under Kádár-systemets ledning. På sin höjd ledde revolutionen 1956 till att den kommunistiska ideologin ifrågasattes. Den utgjorde även ett dilemma för den vänsterradikala, Sovjetvänliga gruppen inom den västeuropeiska intellektuella eliten genom att få dem att inse fakta. Denna inställning kan fortfarande ses som ett mått på intellektuell ärlighet. Sovjetunionen hade dock kommit till politisk insikt om att den utan hinder eller inskränkningar kunde hävda sig i regionen: västmakterna hade inte några direkta säkerhetsintressen eller ekonomiska intressen där.

Det rådde ambivalens mellan stormakternas verkliga politiska intentioner och propaganda och därigenom var även den ungerska nationens förväntningar kluvna. Varken de amerikanska, franska eller brittiska regeringarna hade för avsikt att ingripa eller ens ifrågasätta integriteten i den sovjetiska intressesfären – detta klargjordes för Sovjetunionen i oktober. De lät dock den ungerska regeringen stå ensam, utan information, och frihetskämparna och befolkningen fick en felaktig bild eftersom de statsfinansierade radiostationerna i väst i sin propaganda uppmanade dem att lita på att befriande hjälp skulle anlända.

Kommunisterna kunde bygga Berlinmuren 1961 och använda militära insatser för att slå ned reformrörelsen under Pragvåren 1968. Det var inte revolutionen 1956 utan en inneboende systembrist samt en oförmåga att konkurrera både ekonomiskt och i kapprustningen som ledde till att Sovjetunionen gav upp sin intressesfär i de baltiska länderna och Central- och Östeuropa 1989 och till själva sammanbrottet.

I ett annat avseende utgjorde dock den ungerska revolutionen och självständighetskampen det första och tyngst vägande beviset på instabiliteten i de kommunistiska regimerna i de centraleuropeiska staterna, som hade andra historiska, politiska och kulturella traditioner än Sovjetunionen. Dessa stater hade en demokratisk tradition. Nationell självständighet hade nästan blivit något av en grundläggande värdering. Kampen i Polen och i Ungern 1956, i Tjeckoslovakien 1968 och återigen i Polen från 1980-talet och framåt under ledning av fackföreningen Solidaritet var samtidigt en kamp för grundläggande demokratiska friheter och för att begränsa Sovjets inflytande. Dessa händelser och kamper ledde till övergången till demokrati i Centraleuropa 1989–1990.

Ett gemensamt drag för revolutionen 1956 och regimskiftet 1989 är att stats- och partikommunismen avvisades i båda fallen. Avgörande för trofastheten till revolutionen och legitimiteten hos de anspråk som vi gör på den är huruvida vi bevarar en tydlig gräns mellan vårt fria Ungern av i dag och det Ungern vi hade innan 1989 eller inte.

Det kan dras en gemensam lärdom av situationerna 1956 och 1989, och det är att historien överträffade strävan efter större frihet inom ramen för ett socialistiskt system. Premiärminister Imre Nagys storhet ligger i att han insåg detta. Han tog avstånd från sin kommunistiska bakgrund och från det sovjetiska världssystemet. Han fortsatte som politiker på vänsterkanten men tog på sig en historisk roll, han godtog det öde den revolutionära ungerska nationen ställde honom inför. Han dog hellre än drog sig tillbaka.

(DE) Den 22 oktober, kvällen före revolutionen, deltog statschefer, premiärministrar och andra framstående gäster i ett galaevenemang på statsoperan i Budapest. En del av gästerna kom från länder som då hade tagit emot många ungerska flyktingar.

I slutet av 1956 hade fler än 153 000 ungrare flytt till Österrike och ytterligare 30 000 följde senare i deras spår. Österrike såg osjälviskt till att flyktingarna fick husrum och togs om hand och organiserade det internationella bistånd som hade blivit i det närmaste oumbärligt. Biståndet omfattade rådgivning, rättsligt bistånd, hjälp att hitta arbete och till och med utbildning och religiös verksamhet. Österrike banade även väg för utvandring till tredjeländer. En tiondel av ungrarna stannade dock kvar i Österrike, ett land som ungrarna alltid hade stått nära.

Österrike gjorde dock mer än att bara hjälpa flyktingar. Vår granne följde inte bara händelserna på nära håll utan kände verkligen empati för Ungern. De ockuperande styrkorna hade precis lämnat landet. Den röda armén hade precis flyttat från Wien. Folket i Österrike visste vad det innebar att leva i ett land utan frihet. De hade dagligen upplevt hur allting genomsyrades och förstördes av bristen på självbestämmande. Båda våra länder hade också erfarenhet av totalitära regimer.

Vi är även särskilt tacksamma mot Förbundsrepubliken Tyskland. De första ungerska flyktingarna anlände till Tyskland den 2 november 1956. När regeringen insåg hur stort antalet flyktingar var beslutade den att bevilja 10 procent av dem asyl trots att den inledningsvis, den 7 november, endast ville ta emot 3 000. Trots att flyktingarna och landsflyktingarna från Östtyskland redan var en stor belastning för det tyska välfärdssystemet välkomnades ungrarna med stor sympati. Tyska röda korset lade ut totalt 30 miljoner tyska mark för att hjälpa flyktingarna. 20 000 ungerska flyktingar slog sig ned i Tyskland. Tyska universitet tog emot 1 200 studenter och i Kastl inrättade man tvåspråkiga högstadier och gymnasier.

På ungerska folkets vägnar vill jag tacka er för det.

(HU) När vi firar minnet av 1956 måste vi komma ihåg den tidens känsla av befrielse, som upplevdes som en grundläggande och ren glädje. Det är detta demonstranterna utstrålar på alla foton och filmer som finns kvar från den 23 oktober 1956. Alla som minns den tiden nämner just detta.

Jag skulle vilja avsluta med några ord från en berömd författare, Géza Ottlik: Inte ens med hjälp av en diktares fantasi, en revolutionärs passionerade hjärta eller ett genis förstånd går det att förstå hur det var om man inte var med från början till slut. Jag hade heller aldrig på förhand kunnat föreställa mig lyckan över att få vandra på Budapests gator, eftersom jag aldrig hade känt, jag hade helt enkelt ingen aning om att det gick att känna sådan lycka ... Ingen värderar sitt eget hopplösa liv – som kanske blivit alltför hopplöst – högre än hemlandets abstrakta ära. Titta på ansiktena, lägg märke till … lättnaden och lugnet. Det viktigaste är inte den modiga beslutsamheten och den hjältemodiga djärvheten, utan att deras ögon utstrålar en behaglig lättnad. De marscherar, tillsammans eller var för sig, mot stridsvagnar, kanoner och kulsprutor som är riktade mot dem, med ett djupt, lyckligt lugn. De håller ingenting så kärt som deras återfunna mänskliga värdighet.

Tack.

  Talmannen. – Herr president! Tack så mycket för att ni lät oss ta del av era tankar om de händelser vars minne vi firar idag. Vi sänder våra bästa lyckönskningar till ert land.

Europa har fungerat som en ledstjärna som har lotsat många länder, inte bara i östra, utan även i västra och södra Europa, mot frihet och demokrati.

Det ni har sagt kommer utan tvekan att ge den yngre generationen ökad kunskap om dessa historiska händelser. Vi är mycket tacksamma över att ni är här och hoppas att ni och den ungerska regeringen kan fortsätta att göra framsteg med siktet inställt på en fullständig integrering i EU. Tack så mycket.

(Applåder)

(Det högtidliga mötet avslutades kl. 12.25.)

  Gérard Onesta (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! När det gäller dagordningen för sammanträdet tror jag, såvida jag inte har fel, att det hade meddelats att omröstningen skulle börja kl. 12.30. Jag skulle tro att det är anledningen till att ett antal ledamöter ännu inte är här. Skulle inte omröstningen helt enkelt kunna börja kl. 12.30, enligt vad som har meddelats?

  Talmannen. – Det har gått ut information om omröstningen och parlamentet fortsätter med sitt arbete. Jag anser inte att det är lämpligt att vänta tills klockan slår halv ett eftersom jag klargjorde att omröstningen skulle äga rum när det högtidliga mötet hade avslutats.

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Herr talman! I slutet av förmiddagens debatt hörde jag, inte via simultantolkningen utan direkt, er säga på er underbara kastilianska att omröstningen skulle äga rum kl. 12.30. Det enda ni sa var att omröstningen skulle äga rum kl. 12.30.

  Talmannen. Herr Guardans! Tack för komplimangen om min kastilianska. I allmänhet uttrycker jag mig faktiskt riktigt bra på det språket och om jag minns rätt sa jag 12.30, efter det högtidliga mötet. Det kommer att framgå av protokollet vem av oss som har rätt men det finns ingen anledning för er att vädja till min förståelse när jag ska fatta beslut som jag anser är lämpliga.

  Josu Ortuondo Larrea (ALDE). – (ES) Herr talman! Jag vill upprepa vad Ignasi Guardans Cambó sa till er: i slutet av debatten om fredsprocessen sa ni att omröstningen skulle äga rum halv ett, kl. 12.30. Det ni sa på kastilianska, som ni talar så bra, – 12.30, efter det högtidliga mötet – kan dessutom mycket väl tolkas som att omröstningen äger rum kl. 12.30.

Den andra delen är enbart en gardering för att kunna genomföra omröstningen efter det högtidliga mötet om detta inte avslutas kl. 12.30. Det var det ni sa på kastilianska.

  Talmannen. Jag kommer inte att ta emot några fler ordningsfrågor.

6. Omröstning

  Talmannen. Nästa punkt är omröstningen.

6.1. Fredsprocessen i Spanien (omröstning)

  Talmannen. Vi ska titta på ett resolutionsförslag från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och gruppen Unionen för nationernas Europa.

Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har lagt fram ett ändringsförslag till punkt 2 i sitt resolutionsförslag.

(Parlamentet förkastade ändringsförslaget genom elektronisk omröstning.)

Nu ska vi rösta om det resolutionsförslag som har lagts fram.

(Parlamentet förkastade resolutionsförslaget genom omröstning med namnupprop.)

Nu ska vi titta på resolutionsförslaget från grupperna PSE, ALDE, GUE/NGL och Verts/ALE.

  Cristiana Muscardini (UEN). – (IT) Herr talman! Enligt artiklarna 136 och 138 i arbetsordningen vill jag be om en förklaring till varför det har lagts fram väsentliga ändringsförslag, som faller utanför villkoren i arbetsordningen, till titeln och punkt 6 i den resolution som vi snart ska rösta om, en resolution av stor politisk betydelse. Jag vill dessutom påpeka att den nya texten ännu inte är tillgänglig på alla språk, enligt vad som fastslås i arbetsordningen.

Jag vill veta varför avdelningarna har godtagit ett sådant ändringsförslag utan att, kan jag tillägga, inhämta de politiska gruppernas godkännande och varför de inte tillämpade det förfarande om ett muntligt ändringsförslag som fastslagits i praxis och i arbetsordningen.

Enligt arbetsordningen är det inte möjligt att rösta om ett ändringsförslag till en text om detta har lagts fram efter det att tidsfristen har löpt ut och utan att ha rådfrågat de politiska grupperna.

  Talmannen. Sekretariatet har låtit meddela att ledamöterna har tillgång till texten på alla språk. Det försäkrar sekretariatet.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Får jag fråga om det har skett ett missförstånd? Enligt vår röstlista skulle den första omröstningen ske med handuppräckning. Den andra omröstningen, om den resolution som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har lagt fram, skulle ske med namnupprop. Enligt våra listor skulle den här omröstningen dock ha gällt den socialdemokratiska gruppens resolution och vi röstade emot i tron om att det var den andra omröstningen. Har jag förstått det hela rätt att den omröstning som har ägt rum var den första omröstningen? Jag vill påpeka att många av mina polska kolleger samt kolleger från Tjeckien och andra länder röstade på samma sätt. Kan ni vara snäll och klargöra situationen?

  Talmannen. – Det mycket tydligt vad presidiet har låtit gå till omröstning: ett ändringsförslag till ett resolutionsförslag. Det vi sedan röstade om var mycket tydligt. Vi röstade om den resolution som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och gruppen Unionen för nationernas Europa har lagt fram. Man måste vara helt döv för att inte förstå vad vi lät gå till omröstning.

(Protester från höger)

  Alejo Vidal-Quadras (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag vill framhålla två ordningsfrågor. För det första att vi borde ha röstat om ändringsförslaget med handräckning och inte namnupprop.

(Applåder från gruppen)

Det är ju tydligt att det här misstaget skapade förvirring bland en del ledamöter, vilket ledde till att de röstade fel. Jag ber er därför att tillämpa arbetsordningen för att rätta till misstaget.

Den andra ordningsfrågan är att det har lagts fram ett betydande – med betoning på betydande – ändringsförslag till den socialdemokratiska gruppens resolutionstext i strid mot arbetsordningen. Ändringsförslaget skulle ha anmälts, vilket inte skedde inom den föreskrivna tidsfristen, eller tagits upp som ett muntligt ändringsförslag i plenum.

Herr talman! Den socialdemokratiska gruppens resolution överensstämmer därmed inte med arbetsordningen och jag ber er att agera därefter.

(Applåder från höger)

  Talmannen. Herr Vidal-Quadras! Omröstningen genomfördes inte med namnupprop utan snarare elektroniskt. Ni har varit här tillräckligt länge för att känna till skillnaden.

För det andra är tolkningen av arbetsordningen inte ert ansvar utan snarare en uppgift för presidiet med stöd från sekretariatet och jag lyssnar på alla argument som läggs fram för att kunna göra en ordentlig bedömning av hur jag på lämpligaste sätt ska gå vidare, men jag ber er att inte docera. Säg inte: det här överensstämmer med arbetsordningen och det här gör det inte, eftersom det inte är er uppgift.

(Protester från höger)

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! Jag anser att ni har sagt allt som behöver sägas. Det är talmannens ansvar att utforma dagordningen, särskilt när det gäller i vilken ordning och på vilket sätt omröstningarna ska hållas. Jag fick intrycket att ni skötte omröstningarna utmärkt. Under min tid som politiker har jag dock lärt mig en sak – vi är alla politiker. Mina damer och herrar i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater! Detta gäller även er. När det inte går att göra ytterligare framsteg politiskt läggs skulden på dagordningen. Herr talman! Vi vet det men jag ber att vi röstar nu.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Är det möjligt att ni med hänsyn till er aktade bakgrund som spansk socialist befinner er i en intressekonflikt om ni fortsätter som talman i just den här frågan?

(Höga och ihållande applåder från höger)

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Herr talman! Med tanke på den förvirring vissa anföranden kan ha orsakat ville jag endast klargöra att vi inte ska rösta om någon resolution från den socialdemokratiska gruppen utan i stället rösta om en gemensam resolution från den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, det vill säga en gemensam resolution från flera parlamentariska grupper. Ingen resolution från den socialdemokratiska gruppen ska gå till omröstning.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Det kan hända att det finns de som försöker ändra på omröstningen eller så, men jag röstade faktiskt fel på grund av omröstningen med namnupprop. Det är faktiskt sant. Det finns åtminstone en felaktig röst här.

(Applåder från höger)

  Bogdan Pęk (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Det är väl ändå viktigt att omröstningarna speglar parlamentets vilja, det vill säga parlamentsledamöternas vilja. På grund av ett misstag eller förbiseende röstade ett betydande antal parlamentsledamöter inte på det sätt de ville. Jag lämnar därför in en formell begäran om att ta om omröstningen. Det finns inga risker med det eftersom parlamentsledamöterna endast kommer att ge uttryck för sin verkliga vilja.

  Talmannen. – Snälla ni, det här är en allvarlig och viktig fråga. Jag ber er att samarbeta med presidiet så att vi kan göra en rationell och lämplig analys av det som händer. Det finns ingen anledning för den ena eller andra sidan att stödja varje anförande.

  Daniel Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Oavsett vad man kan tycka om omröstningen vill jag be ordföranden för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater att bemöta följande: det som har sagts här är mycket oförskämt och bör fördömas av parlamentet i sin helhet. Talmannen valdes med stor majoritet och har rätt att leda varje omröstning oavsett vad ni tycker om det. Allt annat är oförskämt och motbjudande!

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag ville bara hänvisa till ert svar till parlamentets vice talman Alejo Vidal-Quadras som gick ut på att det tillfaller Europaparlamentets talman att tolka arbetsordningen.

I artikel 159.1 i parlamentets arbetsordning står det att parlamentet normalt röstar med handuppräckning och i artikel 159.2 står det att om talmannen finner ”att resultatet av omröstningen är oklart ska en ny omröstning äga rum med hjälp av det elektroniska omröstningssystemet”. Herr talman! Ni gick vidare med en elektronisk omröstning innan resultatet hade blivit känt och det har lett till förvirring.

Det återstår två månader av ert uppdrag i parlamentet. Äventyra inte er självständighet eller ert anseende. Det förtjänar varken ni eller parlamentet.

  Talmannen. Jag ger ordet till Hans-Gert Poettering för ett sista anförande när det gäller ordningsfrågorna. Detta är det sista eftersom vi annars skulle kunna hålla på i evigheter. Sedan kommer jag att rådgöra med medlemmarna av presidiet för att kunna fatta ett lämpligt beslut enligt arbetsordningen.

  Hans-Gert Poettering (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Under rådande svåra omständigheter anser jag att vi på förmiddagen hade en debatt som utan tvekan var värdig parlamentet. Nu är det dags för oss alla att agera och jag vill klargöra att integriteten hos parlamentets talman inte är ifrågasatt.

(Applåder)

Sedan tycker jag även att vi ska hitta ett förfarande för att fatta ett beslut. Eftersom det är normalt att rösta med handuppräckning hade det varit rätt att tillämpa det förfarandet på den första omröstningen. Sedan antog jag att anledningen till att ni omedelbart satte in en elektronisk omröstning var att ni trodde att det var ett mycket jämnt resultat. Det normala hade dock varit en omröstning med handuppräckning. Omröstningsförfarandet ledde sedan dessvärre till att en del ledamöter röstade annorlunda än de hade tänkt.

Sedan har vi frågan om huruvida den gemensamma text som grupperna har enats om har utformats på rätt sätt och om den finns tillgänglig på olika språk.

Tillsammans utgör detta en lång rad problem och jag hoppas därför att ni är positivt inställd till att låta oss göra om omröstningen innan vi går vidare med omröstningen om gruppernas gemensamma resolutionsförslag. Då kommer parlamentet att ha fått säga sitt och den politiska viljan ligga i öppen dag. Jag vädjar nu till den positiva inställning som jag har talat om.

  Talmannen. Herr Poettering! Tack så mycket. Tack för att ni försvarar hedern för Europaparlamentets talman.

Jag anser att det Avril Doyle sa är fullständigt oacceptabelt och att det inte har någonting att göra med det som händer här.

(Applåder)

Vi har viktigare frågor att diskutera. Mina damer och herrar! Ge mig några minuter för att rådgöra med medlemmarna av presidiet om de tre frågor som har tagits upp under anförandena.

Ordförandeskapet kommer sedan att meddela sitt beslut och jag påminner om att talmannen, enligt artikel 166.4 i arbetsordningen, fattar det beslut han anser är lämpligt, omedelbart efter att de ordningsfrågor som väckts till följd av diskussionsämnet har tagits upp, och att talmannens beslut inte är föremål för någon omröstning. Med andra ord kommer talmannens beslut att stå fast.

Låt mig nu rådgöra med medlemmarna av presidiet om teknikaliteterna i samband med de tre problem som har tagits upp.

(Sammanträdet avbröts under några minuter.)

Mina damer och herrar! Efter att ha rådfrågat parlamentets avdelningar och tagit del av de artiklar i arbetsordningen som är tillämpliga på de frågor vi har debatterat anser jag att vi ska gå vidare enligt följande:

- när det gäller den resolution som har lagts fram av en rad politiska grupper, grupperna PSE, ALDE, GUE/NGL och Verts/ALE, har jag informerats om att – och det har jag ingen anledning att betvivla – texten finns tillgänglig på alla språk. Jag har även blivit underrättad om att det i går lades fram ändringsförslag i sista minuten och att presidiet godtog dem utan att tillämpa det formella förfarandet för ändringsförslag eftersom det inte ansågs vara nödvändigt. Den resolution som lades fram av grupperna PSE, ALDE, GUE/NGL och Verts/ALE är därför klar för omröstning i den version som omfattar det senaste ändringsförslaget för att den ska omfattas av debatten. Vi kommer att rösta om den.

- för det andra är det inte alls omöjligt att det har blivit något slags missförstånd och att en del ledamöter när de röstade en andra gång gjorde det utan att vara fullt medvetna om vad vi röstade om, även om jag anser att ordförandeskapet hade klargjort situationen. Jag anser dock att avsikten har varit god med de invändningar som har gjorts och att det utan tvekan har gjorts feltolkningar av vad vi röstade om. Av denna anledning, och för att återspegla parlamentets demokratiska vilja, kommer jag därför att göra om de två omröstningarna.

(Applåder)

(Parlamentet förkastade ändringsförslaget genom handuppräckning, vilket bekräftades elektroniskt.)

Resultatet av den andra omgången är alltså samma som av den första: ändringsförslaget har förkastats.

(Parlamentet förkastade resolutionsförslaget från grupperna PPE-DE och UEN genom namnupprop.)

Det är exakt samma resultat som förra gången men jag kan tänka mig att alla kommer att känna sig lugna och att det bättre överensstämmer med ledamöternas vilja.

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman

6.2. Införandet av ett europeiskt betalningsföreläggande (omröstning)

- Före omröstningen:

  Cristiana Muscardini (UEN). – (IT) Herr talman! Jag vill hänvisa till arbetsordningen och tackar er för att snabbt ha beviljat min begäran om ordet. Ordförandeskapet gav mig ordet så snabbt att jag är säker på att min röst till och med har större räckvidd än en mikrofon.

I enlighet med arbetsordningen måste jag föreslå att vi, efter det beslut som fattats och den därpå följande omröstningen, omedelbart justerar arbetsordningen i enlighet med det förfarande som har inrättats i parlamentet i dag. Hädanefter kommer det inte längre att vara nödvändigt att ha tillgång till texterna på alla språk ett dygn i förväg, utan det kommer att räcka att få texterna när det är dags för omröstning. Det kommer inte heller längre att vara nödvändigt att lägga fram några muntliga ändringsförslag, eftersom vem som helst av oss, ända in i sista minuten, får göra ändringar i texter som ska gå till omröstning.

Herr talman! Jag gratulerar er eftersom det betyder att demokratin återigen har fått sig en törn.

  Monica Frassoni (Verts/ALE). – (IT) Herr talman! Jag vill bara säga att det har varit en svår dag i dag och att jag anser att beslutet att upprepa omröstningen utgör ett farligt och helt onödigt prejudikat.

  Arlene McCarthy (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Utskottet och de politiska grupperna begärde att vi börjar med att rösta om kompromissändringsförslag 4 eftersom det är det ändringsförslag som vi enades om tillsammans med rådet och kommissionen vid trepartsmötet. Det vore att respektera bestämmelserna om det nya kommittéförfarandet i parlamentet. Det innebär sålunda att ändringsförslag 2 faller om ni börjar med kompromissändringsförslag 4.

Mot bakgrund av kommissionsledamot Franco Frattinis uttalande under måndagens debatt och hans åtagande att undersöka konsekvenserna av denna förordning och av de civilrättsliga bestämmelserna för parter som har sin hemvist i tredjeländer, särskilt i staterna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), har grupperna enats om att inte stå fast vid ändringsförslag 1. Vi kommer därför som grupp att rösta mot detta ändringsförslag.

Jag hoppas att vi därmed undviker förvirring under omröstningen.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (EN) Herr talman! Ordförandeskapet noterar även att parlamentet är intresserat av att utvidga tillämpningen av det europeiska betalningsförläggandet till att även omfatta käranden och svaranden i en EES-medlemsstat. Om hänsyn även tas till förhandlingarna i rådet verkar det dock vara omöjligt att i det här skedet ändra definitionen av gränsöverskridande fall i förordningens text.

Ordförandeskapet står till förfogande för att titta närmare på konsekvenserna av förordningen för parter som har sin hemvist i staterna inom EES-området.

6.3. Programmet “Aktiv ungdom” (2007–2013) (omröstning)

6.4. Integrerat handlingsprogram inom utbildning och livslångt lärande (omröstning)

6.5. Programmet ”Ett Europa för medborgarna” (2007-2013) (omröstning)

6.6. Begränsning av utsläppande på marknaden och användning av perfluoroktansulfonat (omröstning)

6.7. Förordning om andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II) (förordning) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (EN) Herr talman! Det är knappast nödvändigt att understryka hur viktiga lagstiftningsförslagen om den andra generationen av Schengens informationssystem är. SIS II-systemet är ett centralt verktyg för brottsbekämpande myndigheter och gör det samtidigt möjligt att utvidga Schengenområdet och avskaffa internationella gränskontroller.

För första gången i Europeiska unionens historia skapar vi en rättslig grund för ett omfattande informationssystem i samråd med Europaparlamentet.

Ordförandeskapet har tillsammans med Europaparlamentets föredragande Carlos Coelho utarbetat en kompromiss som alla parter förhoppningsvis kommer att kunna godta vid första behandlingen. Vi tackar Carlos Coelho och hans arbetsgrupp för deras samarbete.

Rådets ståndpunkt när det gäller lagstiftningspaketet om SIS II lämnades in till parlamentets talman i början av oktober. Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor röstade om ståndpunkten den 5 oktober. Det godtog inte det tillägg som rådet hade gjort om myndigheternas tillträde till systemet. Enligt rådets ståndpunkt borde alla myndigheter som för in uppgifter i SIS II-systemet även ha tillträde till systemet. Detta skulle garantera ett fullständigt och nödvändigt samarbete mellan alla myndigheter som berörs av skyddandet av frihet, säkerhet och rättvisa.

Tillägget om myndigheters tillträde föreslogs i ett mycket sent skede i förhandlingarna. Det är därför fullt förståeligt att utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor inte kunde godta tillägget utan att ha haft möjlighet att undersöka frågan närmare.

Ordförandeskapet följde måndagens plenardiskussion i frågan med stort intresse. Jag hoppas att Europaparlamentet kan godta den föreslagna texten i dag. De närmaste veckorna kommer rådet att diskutera resultatet av parlamentets omröstning.

Jag anser att vi kan nå en lösning med parlamentet vid första behandlingen. Jag vill framhålla att vi nu är mycket nära en lösning på denna viktiga lagstiftningsfråga.

6.8. Tillgång till Schengens informationssystem (SIS II) för enheterna för registrering av fordon (omröstning)

- Före omröstningen:

  Carlos Coelho (PPE-DE), föredragande. – (PT) Herr talman! Rådet kunde inte närvara vid måndagens debatt och har precis avgett ett yttrande. Jag anser att parlamentet bör avge sitt svar på rådets yttrande genom föredraganden. Herr talman! Med er tillåtelse vill jag bara ge två mycket enkla kommentarer. För det första vill jag gratulera ordförandeskapet till dess arbete i den här frågan. I likhet med ordförandeskapet anser jag att parlamentet kan vara tillfreds med att den rättsakt som vi strax ska anta kommer att bidra till att stärka våra yttre gränser och till att öka medborgarnas säkerhet.

Ordförandeskapet bidrog avsevärt till denna process, det gjorde dock inte rådet som sådant. Rådet levde inte upp till sina åtaganden under trepartsmötet i maj här i Strasbourg. Jag hoppas att rådet inte gör samma sak mot det finska ordförandeskapet som det gjorde mot det österrikiska. Förhoppningsvis kommer det att uppfylla sina åtaganden och anta dokumentet i den form som vi avser att anta det. Detta är nämligen det enda sättet att få en överenskommelse vid en första behandling och att se till att andra generationen av Schengens informationssystem träder i kraft i tid.

6.9. Beslut om andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II) (beslut) (omröstning)

6.10. Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland efter mordet på journalisten Anna Politkovskaja (omröstning)

6.11. Bröstcancer (omröstning)

6.12. Antidumpnings-, antisubventions- och skyddsåtgärder mot gemenskapen (kommissionens årsrapport 2004) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Cristiana Muscardini (UEN), föredragande. – (IT) Herr talman! Det här är ett mycket känsligt ämne. Jag vill bara tacka alla mina kolleger i utskottet för internationell handel, till att börja med dess ordförande, och all personal på sekretariatet för deras utmärkta arbete och för deras bidrag till debatten om detta mycket känsliga och svåra ämne om Europas framtid, inte bara när det gäller handel utan även vår frihet.

  Talmannen. – Omröstningen är härmed avslutad.

7. Röstförklaringar

- Fredsprocessen i Spanien (B6-0526/2006 och B6-0527/2006)

  Bernat Joan i Marí (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Omröstningen om fredsprocessen i Baskien har dessvärre blivit något infekterad av de förfarandemässiga aspekterna. Jag anser dock att det är en bra dag för processen eftersom Europaparlamentet har gett den sitt stöd och medverkat i den. Detta är grundläggande för att lösa den politiska konflikt som pågår i Baskien och Spanien.

Det kommer nu att behöva vidtas åtgärder för att lösa problemen i Baskien. Å ena sidan är det nödvändigt att få all väpnad aktivitet att upphöra och att upplösa terroristorganisationen ETA, men å andra sidan måste man ta itu med och lösa den politiska konflikten. Om det inte utövas påtryckningar för att lösa den politiska frågan kan situationen bli fruktansvärd i framtiden.

Det är mycket viktigt att Europaparlamentet deltar eftersom vi nu har en konkret arena där vi kan lösa konflikten, och det kanske är det enda möjliga sättet. Det är inom EU som den här politiska frågan måste lösas. Vi har hittat rätt arena.

Det är även nödvändigt att det baskiska folket medverkar till lösningen tillsammans med politiska partier, fackföreningar och EU.

  Josu Ortuondo Larrea (ALDE). – (ES) Herr talman! Som politisk företrädare för Baskien tror jag inte att jag har fel när jag säger att det för de allra flesta baskiska medborgare från Euskadi eller Euskal Herria är en stor dag i dag, en historisk dag. I dag har nämligen Europaparlamentet, den institution som företräder alla européer, till slut gått med på att rikta uppmärksamheten mot en del av dess inre territorium som har varit drabbat av en konflikt under mycket lång tid. Konflikten har inte hanterats vare sig på rätt sätt eller snabbt nog, vilket har inneburit att en grupp extremister under senare år har tillgripit våld och spridit lidande och död.

Numera har det baskiska samhället avfärdat användningen av våld för att uppnå politiska mål och verkar som tur är uppriktigt vilja lösa konflikten på demokratisk väg.

Jag uppmanar de personer som inte har velat göra det möjligt för medborgarna att tala i stället för att bomba att reflektera och blicka framåt och att, när en majoritet av parlamentet väl har röstat för resolutionen, demokratiskt acceptera att den har godkänts och låta processen fortgå.

Slutligen vill jag på större delen av det baskiska folkets vägnar tacka alla ledamöterna av Europaparlamentet som genom att med majoritet rösta för detta resolutionsförslag kommer att ge oss en möjlighet att uppnå fred.

Jag är övertygad om att vi inte kommer att göra er besvikna.

  Gérard Onesta (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Jag talar här i parlamentet som företrädare för Baskien, eftersom min valkrets omfattar Ipar Euskadi, det vill säga norra delen av Baskien. Det är i dag en mycket viktig dag för Europaparlamentet, eftersom vi, som goda européer, har beslutat att tillämpa den europeiska metod som gör en dialog till den enda lösningen på våld.

Den process som tillämpas i Baskien består av följande delar: för det första att få våldet att upphöra, för det andra att inleda en debatt som är öppen för alla, eftersom vi sluter fred med våra fiender, inte våra vänner, för det tredje att hålla en rättvis debatt vars resultat inte är avgjort på förhand, och slutligen att uppnå ett resultat som, oavsett form, måste bekräftas på demokratisk väg.

Jag uppmanar även Frankrike att engagera sig i processen. Vi måste verkligen sluta hyckla, med tanke på att Baskien sträcker sig över båda sidor om Pyrenéerna. Jag ska avsluta med ett storslaget talesätt som jag såg på en vägg i Baskien och som jag tror kan tillskrivas Mahatma Gandhi: ”Det finns ingen väg till fred. Fred är vägen.”

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Liksom föregående talare vill jag gratulera Europaparlamentet till att ha skapat en ny milstolpe på vägen mot fred i Baskien.

Det har inte varit någon lätt uppgift, vi har bevittnat detta och lidit av det, men fredsprocesser är aldrig enkla. Under de senaste dagarna har vi sett vissa gester och attityder som absolut inte bidrar till att lösa konflikten i Baskien, men detta får inte vara något skäl för oss att upphöra med våra insatser för att finna en förnuftig lösning, som bidrar till att placera denna komplicerade situation i en ram för politisk dialog där det inte finns något utrymme för våld av något slag.

Detta är i grund och botten vad vi har röstat för och antagit i dag: fördömande av våldet, solidaritet med alla offer och stöd för freden. Det är tråkigt att se att inte alla är villiga att åta sig denna uppgift, men vi är tillräckligt många för att kunna säga att detta verkligen är början till slutet.

Jag hoppas att de som inte har stött denna resolution till slut kommer att inse att den är den rätta vägen att ta.

  Pál Schmitt (PPE-DE). – (HU) Jag skulle vilja påpeka att den spanska regeringens insatser för att inleda en dialog med terroristorganisationen ETA inte är något nytt. I min ställning som före detta ungersk ambassadör fick jag erfara att alla demokratiska regeringar har förhandlat med företrädare för ETA. Suárez-regeringen förhandlade, flera regeringar som leddes av Felipe González och även José María Aznars regering förhandlade med ETA. Varför talade jag, och varför talar jag nu, på de 13 ungerska ledamöterna av PPE-DE-gruppens vägnar? Därför att frågan om att upprätthålla minoriteternas rättigheter är ytterst viktig för oss. Många ungrare, våra landsmän, lever som minoriteter utanför Ungerns gränser. Vi måste konstatera faktum: minoriteternas rättigheter måste skyddas inom ramen för rättsstatsprincipen och de europeiska normerna. Jag vill betona att vi, oberoende av omröstningsresultatet, kommer att fortsätta att försvara de mänskliga rättigheterna och minoriteternas rättigheter, och att vi fördömer bruk av våld och terror i alla dess former.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Som grupplösa ledamöter av Europaparlamentet har vi inte haft möjligheten att uttrycka vår kritik eller lägga till något till texterna, och därför har vi inte kunnat rösta för någon av de föreliggande resolutionerna. I det ena fallet kan vi inte rösta för eftersom vi omöjligen kan instämma i en resolution där det förklaras att Baskien i princip inte kan vara oberoende. I det andra fallet kunde vi inte heller rösta för, eftersom vi anser att man i den normala politiska världen endast kan förhandla med personer som fullständigt avstår från våld – vilket oftast inte är något annat än kriminalitet – eller till och med fördömer det.

Detta handlar dock om att Europeiska unionen som sådan, eller EU:s institutioner för den delen, verkligen inte bör ingripa i Spaniens eller Baskiens inrikesfrågor, för att inte göra Baskiens separation från Spanien, eller den återstående delen av den, ännu mer komplicerad än väljarkåren demokratiskt vill att den ska vara. Vi bör låta Spanien och Baskien bestämma detta själva genom fredliga och demokratiska förhandlingar.

  Rosa Díez González (PSE). – (ES) Herr talman! Även jag är en baskisk politisk företrädare. Baskisk och spansk.

Jag vill förklara här i parlamentet att det baskiska samhället alltid har varit mot terrorism, inte bara nu. Jag vill förklara inför parlamentet att terroristgruppen ETA inte är en extremistisk organisation; den är en terroristorganisation som har mördat i strid mot den spanska demokratin i 40 år. Jag vill förklara inför parlamentet att de politiska konflikterna i Spanien inte är annorlunda än i något annat land i EU. Detta är de politiska konflikter som är en naturlig beståndsdel i demokratin. Det som finns i Spanien, i Euskadi eller Baskien, är en terroristorganisation som kallas ETA, och som har mördat i strid mot demokratin i 40 år.

I en politisk gest för att opponera mig mot denna debatt som har titeln ”om fredsprocessen i Spanien”, har jag inte röstat för någon av resolutionerna. Jag är 54 år gammal och har aldrig upplevt ett krig, jag har levt hela mitt liv i Euskadi, och i Euskadi saknar vi inte fred, vi saknar frihet.

Utmaningen handlar därför om frihet, och att tala om en fredsprocess kan uppmuntra vissa personer till att vara fräcka nog att hävda att terrorismen är frukten av politiska konflikter, och det finns ingen sådan politisk konflikt i vårt land.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för den resolution som har lagts fram av min kollega Françoise Grossetête för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater om fredsprocessen i Spanien när det gäller problemen i Baskien. Jag vill berömma parlamentet för att det har visat upp en enad front genom att fördöma bruket av våld, ge ett erkännande åt terrorismens offer och uppmana till en fullständig återgång till fred. Jag är mycket besviken över att de politiska grupperna inte har lyckats enas om en gemensam text om en så allvarlig fråga som denna, även om man inte får förbise att ansvaret för att hantera denna fråga först och främst ligger hos de berörda medlemsstaterna, det vill säga Spanien och Frankrike, och de politiska krafterna i dessa länder. Jag hoppas att det sunda förnuftet kommer att segra och jag är glad över att min röst kan ansluta sig till kören av dem som är övertygade om att denna situation måste lösas på ett fredligt sätt, med demokratiska medel.

  Frieda Brepoels (PPE-DE), skriftlig. (NL) Vi beklagar att det var omöjligt att nå en gemensam resolution för att de inrikespolitiska meningsskiljaktigheterna var för stora på detta område. Trots detta är alla eniga om att dialog är det enda sättet att nå en fredlig lösning. Om detta ska kunna ske måste alla demokratiska krafter kunna sluta sig samman för att underlätta en politisk lösning mellan alla folk i Spanien. Det är därför oacceptabelt att alla demokratiska processer som medför en förändring av EU:s inre gränser, och som bygger på rätten till självbestämmande, ska fördömas redan från allra första början. Detta skulle även leda till ett omedelbart fördömande av alla demokratiska och fredliga processer som leder till ökat självbestämmande och oberoende i andra medlemsstater. Ta Belgien till exempel, där kraven på oberoende för Flandern blir allt starkare. Jag anser att regionalisering och europeisering kan gå hand i hand.

Mitt parti, N-VA – Nya Flamländska Alliansen – står för ett fredligt Europa där alla folk ges möjligheten att utvecklas, på grundval av rätten till självbestämmande och i en anda av ”enighet i mångfald”. Därför kan inte denna debatt om en möjlig fredlig lösning reduceras till att endast handla om terrorismen.

  Bairbre de Brún (GUE/NGL), skriftlig. (EN) Sedan ETA utlyste eldupphör i mars i år har Sinn Féin hävdat att det finns en unik möjlighet att lösa konflikten i Baskien. Alla politiska krafter, däribland Europeiska unionen, som anser att detta är en viktig politisk målsättning, bör göra allt som står i deras makt för att ta till vara på detta tillfälle.

Det är beklagligt att varken de centrala problemen eller frågan om vilket läge fredsprocessen befinner sig i just nu behandlas i de två resolutioner som läggs fram för parlamentet i dag. PPE-DE var emot fredsprocessen i sin resolution. I den gemensamma resolutionen, som visserligen var bättre än PPE-DE-gruppens resolution, togs inte tillfället i akt. Av den anledningen röstade vi emot PPE-DE:s resolution och lade ned våra röster när det gäller den gemensamma resolutionen.

Det finns ett trängande behov av förhandlingar mellan alla parter, ett behov av att respektera alla politiska mandat, däribland partiet Batasunas, samt av att få ett slut på de pågående politiska skenrättegångarna mot baskiska vänsternationalistiska aktivister.

Sinn Féin är fast beslutet att fortsätta att stödja den baskiska fredsprocessen, kommer att fortsätta att sammanträffa med alla politiska parter i regionen och kommer att erbjuda dessa parter allt det stöd som de anser vara lämpligt.

  Christine De Veyrac (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Utan att förringa grunden för och värdet av det tillvägagångssätt som José Luis Zapateros regering har valt, är det inte EU-institutionernas uppgift att inta en ståndpunkt om en fråga som, till sin själva natur – eftersom den handlar om statusen och framtiden för en provins – är en inrikespolitisk fråga för den berörda medlemsstaten. Så är särskilt fallet när det finns en så intensiv inrikespolitisk debatt mellan en parlamentarisk majoritet och oppositionen. Den gemensamma resolutionen riskerar uppenbart att bli ett övertramp, eftersom man begär att rådet och kommissionen ska agera på lämpligt sätt. Det resonemang som flera politiska grupper som har undertecknat resolutionen talar för, och vars ambition är att internationalisera konflikten, är farligt och kontraproduktivt. Spanjorerna bör få hantera och lösa denna konflikt internt.

Under dessa omständigheter var en alternativ resolution från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater fullständigt berättigad. Jag skulle dock ha velat att resonemanget hade kretsat kring förkastandet av principen om att granska en intern fråga för en medlemsstat. Därför lade jag ned min röst i omröstningarna om båda resolutionerna.

  Gérard Deprez (ALDE), Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Eftersom Europaparlamentet nu verkligen har tagits som gisslan av de spanska socialdemokraterna, som tog initiativet till denna debatt, övervägde vi först att lägga ned våra röster i dagens omröstningar om de två resolutionsförslagen.

Att vi till slut bestämde oss för att stödja resolutionen från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater beror på att den stämmer överens med vår egen övertygelse, nämligen att ETA inte har uppfyllt villkoren för att bli en trovärdig förhandlingspartner. Det är knappast nödvändigt att påpeka att ETA inte har bett familjerna till de 1 000 offren för attackerna om ursäkt och att de aldrig har gett upp den väpnade konflikten. Den 23 september förklarade de ännu en gång, skrivet i blod, att de kommer att fortsätta med sin väpnade kamp.

Att vi har röstat emot resolutionen från den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och andra grupper beror inte på resolutionens innehåll – menlöst och gagnlöst som det är – utan för att den i allt väsentligt dikteras av det förbjudna partiet Batasuna. ETA har alltid försökt internationalisera fredsprocessen. Genom insatserna från dess politiska gren och tack vare de spanska socialdemokraterna har denna målsättning nu nåtts i Europaparlamentet, som är djupt splittrat av en debatt som aldrig skulle ha genomförts här och nu.

Så länge som man inte ger upp den väpnade konflikten kommer ETA att fortsätta vara en terroristorganisation som måste bekämpas, och inte en politisk kraft att inleda en dialog med.

  Mathieu Grosch (PPE-DE), skriftlig. (DE) Det är inte rätt att problem av det här slaget – som har att göra med en medlemsstats inrikespolitiska frågor – förs upp på parlamentets dagordning. Med undantag för våra spanska ledamöter ges vi inte tillfälle att ha en fullständig debatt om denna fråga, som – även om den självklart är viktig – därigenom urartar till en simpel partipolitisk dispyt, eftersom det skulle vara absurt av ledamöterna från andra länder att inte ha fullt förtroende för de spanska ledamöterna i sin grupp i denna fråga.

I princip anser jag dock att ingen region eller minoritet ska tillgripa våld i sin strävan efter självstyre, eftersom detta strider mot de europeiska värderingar som vi har försvarat i över 60 år, och jag säger detta fullt medveten om att jag är här som företrädare för det tyskspråkiga samfundet i Belgien.

  Kartika Tamara Liotard och Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. (NL) Baskerna befinner sig i en exceptionell position jämfört med de flesta andra europeiska folk. I början på 1800-talet styckades Europa upp mellan en handfull stora, mångetniska stater. Vid Wienkongressen 1815 ansåg man att man kunde säkra denna uppdelning av stater och de relevanta gränserna för evigt. Från 1830 uppstod två tredjedelar av dagens europeiska stater antingen genom våldsamma eller fredliga medel, till följd av den demokratiska kampen för styrande och utbildning på folkets egna språk. Av de återstående flerspråkiga staterna har Spanien och Belgien valt en federal form, vars förvaltning erkänner de språkliga och kulturella skillnaderna. Inom Spanien är Baskien olyckligtvis fortfarande splittrat mellan de tre stora baskiska provinserna som sammantaget bildar en region, tillsammans med regionen Navarra, där bara den västra delen har baskisk majoritet.

Baskernas krav är jämförbara med Kataloniens, som nu till stor del har uppfyllts. Svaret på deras krav bör inte vara militärt eller rättsligt förtryck av det slag som utmätts av tidigare spanska regeringar och som förespråkas av den nuvarande högeroppositionen. Vi gläder oss åt att se att självständighetsrörelsen och den spanska staten äntligen söker en fredlig lösning tillsammans, och att de flesta grupperna här i parlamentet stöder denna process.

- Fredsprocessen i Spanien (B6-0526/2006)

  Gerard Batten, Graham Booth, Nigel Farage, Roger Knapman, Jeffrey Titford, John Whittaker och Thomas Wise (IND/DEM), skriftlig. (EN) När det gäller resolution B6-0526/2006 lade UKIP ned sina röster. Vi anser att detta helt klart är en nationell angelägenhet och att det därför är mycket olämpligt att EU ingriper eller uttalar sig. En medlemsstats territoriella integritet och sätt att hantera terrorism bör överlåtas åt den stat som ansvarar för och vederbörligen företräder de medborgare som direkt påverkas av handlingarna. UKIP avskyr och motsätter sig alla former av terrorism.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. (EN) Jag opponerar mig mot Europaparlamentets resolution som innehåller kritik mot den spanska regeringens insatser att förhandla om fred.

Om de kriterier som PPE-DE-gruppen försöker tillämpa hade tillämpats inledningsvis i den irländska processen, skulle IRA fortfarande hålla på och mörda människor.

Som vi alla vet tvivlade man fortfarande på IRA:s utfästelser tio år senare. Men man utvecklade strukturer för att sätta press på organisationen och övervaka deras aktiviteter för att se till att de lade ner sina vapen och till fullo följde de politiska besluten. Utan fredsprocessen skulle antagligen ytterligare upp till 1 000 personer ha kunnat dödas under denna period i Nordirland.

Den spanska regeringen arbetar med en av de svåraste uppgifter som finns – att få ett slut på internt, politiskt våld. Den uppfattning vi uppmanas att stödja är det spanska oppositionspartiets. Den uppfattningen strider mot den nuvarande demokratiskt valda spanska regeringens väl genomtänkta ståndpunkt. I Storbritannien och Irland finns ett stöd över partigränserna för den irländska fredsprocessen, även om partierna emellanåt har varit kritiska mot vissa detaljer. Detta är en av anledningarna till att processen har varit framgångsrik hittills.

  Avril Doyle (PPE-DE), skriftlig. (EN) Omröstningen om denna resolution har försatt den irländska PPE-DE-delegationen i ett svårt läge. Den irländska fredsprocessen har varit framgångsrik och vi erkänner EU:s stöd i processen. Efter mer än 40 år av terrorism, våld och konflikter arbetar alla partier nu mot en varaktig fred i Irland.

Vi skulle vilja se en framgångsrik fredsprocess även i Spanien och ett slut på användningen av våld i politiska syften. Men det finns risker med att dra paralleller mellan den irländska fredsprocessen och den nuvarande situationen i Spanien. Till att börja med får den irländska fredsprocessen stöd av två regeringar och av det stora flertalet politiska partier i båda länderna. I Spanien finns det fortfarande en djup politisk oenighet om hur processen bäst ska hanteras.

Det är beklagligt att man har tvingat Europaparlamentet att splittras i en så fundamentalt viktig fråga för Spanien. De spanska ledamöterna är så djupt splittrade av den resolution vi har framför oss att det har blivit omöjligt för resten av parlamentet att skapa en gemensam ståndpunkt i en fråga som verkligen inte borde splittra oss.

I grund och botten vill vi alla stödja ett slut på det politiska våldet i Spanien.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar denna resolution om fredsprocessen i Spanien och beklagar djupt att högern i parlamentet inte deltog i den koalition som stöder fredsprocessen. Det är sorgligt att de har vänt ryggen till de mycket kloka ord som deras egen före detta premiärminister José María Aznar uttalade 1998: ”Vi måste vi öppna våra hjärtan för hopp och förlåtelse, så att vi kan skapa fred och rätten till fred. Med alla människors hjälp och hopp ska vi göra vårt bästa i kampen för fred.” Det är synd att Europaparlamentet inte kunde fånga denna anda i dagens debatt.

- Fredsprocessen i Spanien (B6-0527/2006)

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! De ledamöter som tillhör det tyska fria demokratiska partiet deltog inte i omröstningen om resolutionsförslag B6-0527/2006. Förslaget till resolution har titeln ”Europaparlamentets resolution om fredsprocessen i Spanien”. Vi anser att denna fråga ska lösas på nationell nivå och att EU inte ska befatta sig med frågor som det inte har någon befogenhet eller ansvar för. I detta sammanhang är vi särskilt kritiska till punkt 3 i resolutionen, där rådet och kommissionen uppmanas att ”agera i enlighet med detta”, vilket enligt vår åsikt strider mot subsidiaritetsprincipen. Därför har vi avstått från att delta i omröstningen.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! Jag har röstat emot det socialistinspirerade gemensamma resolutionsförslaget om fredsprocessen i Spanien. Jag var så naiv att jag trodde att subsidiaritetsprincipen hade införts i och med fördragen, men nej, EU vill lägga sig i rent inrikespolitiska spanska frågor. Jag var så naiv att jag trodde att demokraterna inte skulle inlåta sig att förhandla med mördare och terrorister och böja sig för deras utpressning, men nej, det verkar som om detta är det slags praxis som EU vill uppmuntra från och med nu.

Detta skapar dock ett farligt prejudikat. Det förefaller som om de vänsterradikala i parlamentet, följda av en hel del ”nyttiga idioter” i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, anser det vara normalt att en medlemsstats regering ska förhandla med en terroristorganisation som inte ens är beredd att framföra en ursäkt till alla familjer till de människor som den känslolöst har dödat under årens lopp.

Men om man tänker på att en del av gruppordförandena här i parlamentet som lägger fram denna resolution i dag tidigare personligen har skyddat efterlysta terrorister, bland annat Hans-Joachim Klein från Röda armé-fraktionen, blir man ju inte förvånad över någonting som härrör från vänstern och extremvänstern, som alltid är beredda att komma med moraliska käpphästar om varenda fråga. ”Chassez le naturel, il revient au galop” [En gång lögnare alltid lögnare].

  Jean-Louis Bourlanges (ALDE). – (FR) Herr talman! Jag vill göra ett personligt uttalande och be den ledamot som just talat att be om ursäkt. Ni kan inte kalla ledamöter som inte röstar som ni för idioter.

(Svarade Jean-Claude Martinez, som häcklade honom.)

Om det som sades var ”nyttiga” eller ”onyttiga” idioter är knappast relevant. Jag vet. Jag har läst lika mycket Lenin som ni, herr Martinez.

Herr talman! Jag vill alltså be er att be den ledamot som talade att be om ursäkt. Då kommer jag att avge min röstförklaring.

(Applåder)

(Svarade Jean-Claude Martinez, som häcklade honom igen.)

Jag är förtrogen med Lenin. Bara för att Lenin använder förolämpningar betyder inte det att ni behöver göra det också …

  Talmannen. – Ett ögonblick bara, herr Dillen. Jag antar att ni inte ville kalla era värderade vänner för idioter. Jag vill därför be er att korrigera eller exakt klargöra vad ni sa.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! Jag använde inte ordet ”idioter”, utan sa faktiskt ”nyttiga idioter”, vilket har varit ett ofta använt politiskt begrepp i över ett århundrade och som, vilket Jean-Claude Martinez just påminde oss om, myntades av Lenin. Det är ett vanligt politiskt uttryck som ofta används i politiska debatter, och det var verkligen inte personligt menat. Om det är vad talaren trodde, ber jag om ursäkt. Det var enbart ett politiskt angrepp, och verkligen inte ett personangrepp.

  Jean-Louis Bourlanges (ALDE). – (FR) Herr talman! Jag godtar visserligen hans ursäkt, men jag anser inte att tillägget av ett adjektiv minskar betydelsen av det substantiv som det står som bestämning till. En ”framstående” dåre är fortfarande en dåre, är han inte?

Jag övergår nu till min röstförklaring. Liksom mina kolleger i Unionen för fransk demokrati (UDF) röstade jag för resolutionen till stöd för fredsinitiativet i Baskien, som antagits av det spanska parlamentet. Genom denna röst ville vi uttala vår solidaritet med de demokratiska myndigheterna i Spanien vid en tidpunkt när man går in i en känslig process för att göra slut på våldet och återinföra den civila ordningen i Baskien. Vi röstade emellertid endast för denna resolution på grund av att det i den nya formuleringen av punkt 6 – som Alejo Vidal-Quadras med rätta kallade en väsentlig ändring av den ursprungliga texten – påpekas mycket tydligt att denna fråga faller inom Spaniens exklusiva befogenheter. Det skulle inte ha varit rätt av Europaparlamentet att agera som en tillsynsmyndighet för det spanska parlamentet i en fråga som har med nationell suveränitet att göra.

Parlamentet och rådet fyller emellertid sin funktion fullt ut genom att ge de spanska myndigheterna det moraliska och politiska stöd som de har rätt att förvänta sig. I detta sammanhang är det minst sagt ologiskt i parlamentets ögon att det spanska folkpartiet starkt kritiserar ett internationellt ingripande i Spaniens inrikespolitik och samtidigt lägger fram en resolution där man oförbehållsamt och otvetydigt fördömer omröstningen i Cortes, det spanska parlamentet. Genom att stödja de beslut som har fattats av Spaniens rättsliga myndigheter visar parlamentet sannerligen mer respekt för den spanska suveräniteten än det hade gjort genom att fördöma dessa beslut, vilket det ombeddes att göra av den spanska oppositionen. I stället för att försöka skrämma franska ledamöter av Europaparlamentet i centrum av det politiska spektrumet, som han gjorde i denna morgons Le Figaro, skulle Mariano Rajoy ha gjort bättre i att ifrågasätta sammanhanget i sin och sitt partis strategi i Strasbourg.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. (EN) Den spanska fredsprocessen är ett modigt och nödvändigt initiativ. Samtidigt som den spanska regeringen försöker få ett slut på ETA:s blodsutgjutelse genom dialog och förhandling, åligger det alla demokratiska partier, både i och utanför Spanien, att stödja processen. Det hindrar oss inte från att bevara ett kritiskt perspektiv i frågan om hur allvarligt menat ETA:s åtagande om att göra nödvändiga eftergifter egentligen är.

Incidenter som ETA-organisationens kidnappning i sydvästra Frankrike sätter fredsprocessen på prov. Andra liknande incidenter kan inträffa innan processen har avslutats. Under sådana omständigheter är det den spanska regeringens uppgift att bedöma om incidenter av det slaget utgör en avsiktlig överträdelse av ETA:s vapenvila och agera i enlighet med detta.

Det är viktigt att vi tar hänsyn till terrorismens offer och deras familjer under processens gång och när den avslutas. Men processen handlar främst om att förhindra ytterligare död och förstörelse. Vi måste tacka de offer som stöder den nuvarande fredsprocessen för deras generositet och mod. Trots sin smärta har de valt att försöka förhindra att andra ska få uppleva samma traumatiska händelser i framtiden.

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. Terrorism, i alla dess former, är en avskyvärd företeelse som oftast drabbar oskyldiga civila. En sann demokrat måste, i alla lägen, ta avstånd från och fördöma den typen av handlingar.

Parlamentet har idag behandlat resolutionsförslag från flertalet politiska grupper angående fredsprocessen i Spanien. Avståndstagandet från terrorism och ställningstagandet för fredsprocessen har dessvärre genomsyrats av politisk maktkamp som egentligen rör spansk politik.

Det är sist och slutligen en fråga som måste avgöras i den suveräna staten Konungariket Spanien. Således är det mycket tråkigt att se hur olika politiska krafter i Europaparlamentet försöker använda detta tragiska kapitel i Spaniens historia på ett opportunistiskt sätt.

Enligt ovan förda resonemang har jag vid dagens votering lagt ner min röst på samtliga resolutionsförslag rörande fredsprocessen i Spanien.

  Willy Meyer Pleite, (GUE/NGL) skriftlig. (ES) I dag yttrar vi oss om en resolution om stöd till fredsprocessen i Spanien. Texten i denna resolution utgör ett oreserverat stöd till fredsprocessen och kampen mot terroristvåld i vårt land enligt de villkor som fastställdes av den spanska kongressen i maj 2005. I detta uttalande uttryckte kongressen sitt stöd för Zapateroregeringens planer att inledda en förhandlingsprocess med de personer som vill ge upp våldet, hela tiden med respekt för lagen och de demokratiska principerna.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag röstade mot den antagna resolutionen, av flera skäl.

För det första är det enligt min mening oacceptabelt att (detta eller några andra) initiativ som syftar till att göra slut på ETA:s terroristaktiviteter omnämns som en ”fredsprocess”. Ordvalet är partiskt och oärligt. Det finns inget krig. Det vi har är snarare ett fritt och demokratiskt land som respekterar regionalt självstyre å ena sidan och folket å andra sidan, som har lidit av det urskillningslösa och oförsvarliga våldet från en terroristgrupp.

För det andra kan jag inte rösta för en resolution där man underlåter att tydligt erkänna att det är omöjligt att förhandla med en terroristgrupp som, innan dessa förhandlingar inleds, uttryckligen vägrar att avstå från våld.

Avslutningsvis anser jag att det är Spaniens och det spanska folkets uppgift att lösa problemet med den baskiska terrorismen som de finner lämpligt, men jag vägrar att stödja en resolution i parlamentet som inte innehåller någon hänvisning till ETA:s oförlåtliga och oförsvarliga motiv. Förutom de metoder som ETA tillgriper, nämligen terrorism, är denna organisation värd vårt fullständiga och oreserverade fördömande. I detta fall måste vi fördöma innebörden i terroristernas krav, och vi bör inte hjälpa dem genom demokratisk omröstning.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. (PT) De villkor på vilka resolutionsförslaget lades fram för diskussion är förolämpande för den största delen av det spanska folket och särskilt för offren för terrorismen i Spanien. Detta har klargjorts med all önskvärd tydlighet av den sammanslutning som företräder den överväldigande majoriteten av offren, som har kallat den process som har inletts av den spanska regeringen för en kapitulation.

Själva titeln på resolutionen antyder felaktigt existensen av två legitima sidor som deltar i denna fredsprocess när det i själva verket gäller överläggningar mellan en regering och den terroristgrupp som är ansvarig för mord, förföljelse och utpressning, och som hundratals spanska medborgare har fallit offer för.

Man får inte glömma att ETA-medlemmar har uttalat hot även efter att ETA utlyste eldupphör, inga vapen har överlämnats och nyheter om försök till återbeväpning har kommit i dagen.

Att inleda en villkorslös dialog med terrorister som inte bara underlåter att fördöma, utan i själva verket försvarar väpnad kamp, och som inte visar någon ånger inför de oskyldiga människor de slaktar, är liktydigt med en otrolig kapitulation av de politiska myndigheterna i ett demokratiskt land. Det finns ingen anledning att fira.

Jag är bestört över den opportunism som visas av José Luis Zapateros regering, som internationellt har försökt utverka det som den misslyckats att vinna från sina medborgare.

  Marc Tarabella (PSE), skriftlig. – (FR) Jag har beslutat att rösta för resolutionen från fyra politiska grupper, däribland den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, om fredsprocessen i Spanien. Genom denna resolution stöder parlamentet kampen mot terrorismen, samt det fredsinitiativ som tagits av den spanska regeringen i Baskien.

Jag anser verkligen att det är viktigt att Europaparlamentet yttrar sig om en sådan här fråga. Problemet med terrorism är inte bara begränsat till Spanien, och som ledamöter av Europaparlamentet har vi en skyldighet att stödja en sådan process – som kan leda till en lösning på en konflikt som har orsakat det spanska folket djupt lidande.

Jag vill dock betona att vi, genom att erkänna och välkomna den fredsprocess som har inletts i Spanien, därmed inte glömmer de 800 offren för ETA:s terrorism. Jag stöder detta initiativ men fortsätter samtidigt att kraftfullt fördöma alla våldshandlingar från ETA. I detta sammanhang välkomnar jag resolutionen och hoppas att den kommer att bli ett användbart bidrag till den fredsprocess som nu pågår.

- Betänkande: McCarthy (A6-0316/2006)

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. (EN) Jag röstade med Europaparlamentet och föredraganden i den här frågan, men jag skulle bara vilja rikta uppmärksamheten på företaget European City Guides som olagligt lurar privatpersoner, mindre företag och till och med skolor på pengar genom ett system där de som drabbas saknar tydliga möjligheter för att få upprättelse. Jag anser att detta betänkande generellt gynnar europeiska företag, men jag vill också påpeka att det kan lämna vägen öppen för en intensifiering av metoder av det slag som tillämpas av European City Guides.

- Betänkande: Gröner (A6-0341/2006)

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. Programmets innehåll kan ifrågasättas. Föredraganden skrev i sin motivering under första behandlingen att det ”på ett väsentligt sätt bidrar till ett aktivt medborgarskap för ungdomarna i samhället och som fördjupar deras känsla av tillhörighet till EU, vilket kan ge ett avsevärt europeiskt mervärde”. Vi ifrågasätter om programmet verkligen ger något substantiellt bidrag till denna målsättning. Internationellt ungdomsutbyte är positivt men måste lösas ekonomiskt genom det civila samhällets insatser eller genom medlemsstaternas försorg. Vi anser inte att EU ska ägna sig åt denna typ av aktiviteter.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag stödde Lissy Gröners betänkande som Europaparlamentet röstade om i dag, om programmet ”Aktiv ungdom” för perioden 2007–2013. Jag välkomnar särskilt förslaget om att garantera finansiering för ungdomsrelaterad verksamhet inom EU.

Detta nya program innehåller insatser under fem rubriker: Ungdom för Europa, Europeisk volontärtjänst, Ungdom för världen, Ungdomsledare och stödstrukturer och Stöd till politiskt samarbete.

På detta sätt kommer EU att fortsätta att investera i ungdomspolitiska åtgärder för att förstärka medborgarnas känsla av att tillhöra EU och stimulera ungdomarnas utveckling, på grundval av solidaritet och ömsesidig förståelse mellan alla folk.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar programmet ”Aktiv ungdom” vars målsättning är att göra det möjligt för ungdomar att skaffa sig erfarenheter som EU-medborgare. Detta ska bidra till att skapa en samhörighetskänsla och ömsesidig förståelse bland ungdomar inom EU. För den enskilda individen ska programmet främja initiativkraft, kreativitet och företagaranda. Slutligen ska det bidra till att främja ungdomsorganisationer och ungdomsaktiviteter i alla medlemsstater.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Jag vill att mitt stöd för detta betänkande protokollförs.

- Betänkande: Pack (A6-0344/2006)

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar dessa förslag som bidrar till att sammanföra EU:s befintliga utbildningsprogram, möjliggör ökad samordning mellan EU-programmen så att de kan fungera som komplement till varandra och leder till ökad effektivitet och flexibilitet i EU:s verksamheter på detta område.

Under sin livslängd har dessa program visat tydlig framgång och de har bidragit till en modernisering av utbildningssystemen i Europa. Det nya integrerade programmet är öppet för vissa tredjeländer (Island, Liechtenstein, Norge, Bulgarien, Rumänien, Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kroatien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Serbien och Montenegro och Schweiz), och har därför en enorm potential när det gäller att medverka till interkulturell förståelse.

Tyvärr är det integrerade programmet dock inte öppet för alla länder i EU:s grannskap. Jag anser att det är mycket viktigt att skapa och upprätthålla kontakter med människor i unionens södra och östra grannländer genom utbildningsverksamheter. Jag kräver därför att programmet successivt öppnas för alla länder som ingår i EU:s grannskapspolitik. Jag skulle även vilja att Erasmus Mundus-programmet tas med i det integrerade programmet från och med 2009 då det nuvarande programmet löper ut.

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. Jag vill härmed upprepa Junilistans negativa ställningstagande från första behandlingen av ärendet i oktober 2005.

Junilistan är visserligen anhängare av exempelvis Erasmusprogrammet, men det finns andra delar av förslagen till delprogram som måste granskas noga för att fastslå om de har ett berättigande utifrån att varje medlemsstat enligt fördraget har ansvar för utbildnings- och yrkesutbildningssystems organisation och innehåll.

Sammantaget har för mycket pengar anslagits till alltför många projekt. Vi ifrågasätter en del av dessa projekts existens och finansiering via EU.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande och välkomnar förslaget om att ersätta de nuvarande programmen Sokrates, Leonardo da Vinci, eLearning och närbesläktade program (som löper ut i slutet av 2006) med ett nytt integrerat program för livslångt lärande för perioden 2007–2013. Jag stöder införandet av fyra delprogram – Comenius för skolutbildning, Erasmus för högskoleutbildning, Leonardo da Vinci för yrkesinriktad utbildning och Grundtvig för vuxenutbildning. Jag anser att detta program bidrar till att hantera de viktiga behoven av modernisering och anpassning av utbildningssystemen i enlighet med Lissabonmålen.

- Betänkande: Takkula (A6-0342/2006)

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag har röstat emot ändringsförslagen till betänkandet om programmet ”Ett Europa för medborgarna”, eftersom detta program, precis som dess oräkneliga föregångare, är lika användbart som att hälla vatten på en gås. Försök görs att föra medborgarna närmare EU-institutionerna, men dessa försök kommer aldrig att bli framgångsrika så länge som man antar en politik som på vissa områden är diametralt motsatt det som majoriteten av folket verkligen vill ha. Ett exempel på detta är utvidgningspolitiken, och närmare bestämt Turkiets eventuella anslutning. Ett program som ”Ett Europa för medborgarna” kan endast bli trovärdigt om Europeiska unionen gör något åt det demokratiska underskottet och bristen på ansvarsskyldighet gentemot EU-medborgarna. Det som nu har antagits av parlamentet gör ingenting för att ändra problemets kärna, och är därför bara ännu ett sätt att slösa pengar.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Även detta program vittnar om den ringa uppmärksamhet som EU ägnar sina medborgare. För det första är de föreslagna finansieringsbeloppen mycket låga, cirka 60 procent lägre än det belopp som ursprungligen öronmärkts. Det är även sant att programmet är tvetydigt. Även om det finns några värdefulla målsättningar – till exempel vänortsverksamheten mellan städer, medborgerliga projekt, flera olika undersökningar och studier, konstevenemang och konferenser – finns det andra som tyder på ett oacceptabelt politiskt inflytande, till exempel att minnesmärken över fascistiska brott undantas från stöd enligt den nya insats 4 – aktivt europeiskt minne.

När det gäller ändringsförslagen till budgetanslagen för programmet bör stärkandet av utbildningsrelaterade åtgärder välkomnas, även om dessa projekt förhoppningsvis kommer att inbegripas på ett sådant sätt att man garanterar att alla åsikter om EU och EU:s politik kommer till uttryck, och inte för att förvandla det till ännu en propagandaplattform.

Vi välkomnar även att amatöridrottsorganisationer har tagits med i programmet och hoppas att detta tillämpas i stor utsträckning.

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. Jag vill härmed upprepa Junilistans negativa ställningstagande från första behandlingen av ärendet i april 2006.

Vi ställer oss mycket negativa till flera av de ställningstaganden som Europaparlamentets utskott för kultur och utbildning tagit när det gäller detta program.

Arbetet med ärendet har först och främst utgått från ett synsätt där man ställer sig oförstående till det låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalen 2004 och att konstitutionsfördraget röstades ned i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Programmet ”Medborgare för Europa” har inget att bidra med för att förändra den politiska situationen.

Arbetet gentemot lokala amatöridrottsföreningar inom detta programs ram andas förakt mot medborgarna. Likaså konstaterar vi att det är viktigt att Europas folk vårdar sina minnen från diktaturer och tragedier i sin historia. Men det ska ske på nationell nivå. Detta är ingenting för eurokrater i Bryssel att ägna sig åt.

Junilistan har därför ställt sig negativ till de ändringsförslag till sessionsbehandlingarna av ärendet som lagts fram av kulturutskottet.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Så tidigt som vid första behandlingen, i april 2006, kritiserade vi detta betänkande, så markanta var de absurditeter som det innehöll. Förslaget i andra behandlingen är inte bättre det. Det är helt enkelt oacceptabelt.

Med en total budget på 190 miljoner euro är detta program verkligen ett nytt propagandaredskap i Europeiska unionens tjänst. Vi skulle utan tvivel kunna använda dessa pengar på ett bättre sätt – jag tänker särskilt på det sociala området, jordbruksstöd och skapande av företag – än att anslå det till detta vaga och konstgjorda begrepp av EU-medborgarskap.

Detta dokument är helt och hållet skrivet i svart och vitt, och man påpekar på ett mästerligt sätt vad som är önskvärt, nämligen att känna ett entusiastiskt stöd för aktiva europeiska värderingar, och vad som är dåligt, nämligen att vara en passiv medborgare, och vad som är värre, nämligen att vara EU-skeptiker.

Vad som än sker efter det oundvikliga antagandet av detta betänkande och när alla pengar slösats bort av de olika föreningarna, kommer vi ändå framför allt att förbli medborgare från ett land eller ett annat, och vara stolta över att vara det.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. (PT) Målsättningen för programmet ”Ett Europa för medborgarna” är att överbrygga klyftan mellan medborgarna och EU, och det kommer att förses med instrument för att främja ett aktivt europeiskt medborgarskap. Det gynnar samarbete bland medborgarna och deras organisationer från olika länder, så att de möts, arbetar tillsammans och utvecklar sina idéer i en europeisk atmosfär som går utöver en rent nationell inställning och respekterar mångfalden.

Jag röstade för detta betänkande, vilket kommer att bidra till att förbättra programmet ”Ett Europa för medborgarna”, med följande två ändringsförslag:

För det första kommer en minskning från 47 procent till 45 procent av de budgetmedel som har avsatts för insats 1 ”Aktiva medborgare för Europa” att göra det möjligt att öka anslagen för insats 2 ”Aktivt civilt samhälle i Europa”, som passar särskilt bra för att finansiera projekt om Europa, dess värderingar och kulturer.

När det gäller programmets övergripande mål välkomnar jag avslutningsvis föredragandens förslag om att stärka toleransen för att garantera att de projekt som finansieras genom detta program kommer att bidra till det slags aktiva medborgarskap som främjar ömsesidig respekt och interkulturell dialog och bidrar till att bekämpa rasism, främlingsfientlighet och diskriminering.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande, där man tar upp den stora utmaning som EU står inför: att föra medborgarna närmare EU. Programmet ”Ett Europa för medborgarna” är en fortsättning på programmet för medborgardeltagande som inrättades för perioden 2004–2006. Programmet ger EU ett verktyg för att främja ett aktivt europeiskt medborgarskap. Det bemöter behovet av att förbättra medborgarnas deltagande i byggandet av Europa och främjar samarbetet mellan medborgarna och deras organisationer i olika länder så att de kan mötas, samarbeta och utveckla nya idéer i en europeisk miljö som går längre än den nationella visionen. Jag välkomnar detta.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Jag vill framföra att jag stöder detta initiativ.

- Betänkande: Schlyter (A6-0251/2006)

  Vasco Graça Moura (PPE-DE), skriftlig. (PT) Perfluoroktansulfonat (PFOS) är ett toxiskt, persistent och bioackumulerande ämne i tillämpningar som förkromning, impregneringsmedel och brandsläckningsskum.

I betänkandet föreslås, i motsats till kommissionens ursprungliga förslag, att PFOS gradvis ska fasas ut från marknaden, med sikte på att användningen ska upphöra. Vidare ska vissa undantag som fastställdes inledningsvis tas bort – förkromning av metaller och brandsläckningsskum, som det nu finns säkrare, hållbara alternativ till.

Genom ett kompromissändringsförslag har det administrativa tröskelvärdet sänkts från 0,1 procent, som föreslogs av kommissionen, till ett nytt tröskelvärde på 0,005 procent.

I betänkandet föreslås också att varje medlemsstat inventerar samtliga produkter där PFOS används för att förhindra att dessa substanser släpps ut i miljön.

Jag välkomnar särskilt det ändringsförslag där det föreslås att nuvarande undantag endast kan bibehållas i de fall det inte finns några säkrare ämnen eller tekniker som är tekniskt och ekonomiskt hållbara samt i de fall de bästa tillgängliga teknikerna används för att minimera utsläppen av PFOS.

De portugisiska socialdemokratiska Europaparlamentarikerna välkomnar de ändringsförslag som syftar till att bevara miljökvaliteter och stöder följaktligen Carl Schlyters betänkande.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta förslag som syftar till att begränsa utsläppande på marknaden och användning av perfluorooktansulfonater (PFOS), ämnen som ofta används i material som textilier, mattor, papper och ytbeläggningar. Enligt undersökningar gjorda av OECD, de brittiska myndigheterna och Vetenskapliga kommittén för hälso- och miljörisker finns det bevis för att PFOS-ämnen är beständiga, bioackumulativa och giftiga. Det verkar vettigt att EU agerar för att bli av med ännu ett oroväckande ämne.

- Betänkande: Coelho (A6-0355/2006)

  Oldřich Vlasák (PPE-DE). – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Över två år har gått sedan vi gick med i EU. Ändå finns inre gränskontroller kvar i EU, och det är för oss en orsak till djupt missnöje.

Som företrädare för det tjeckiska folket är jag inte speciellt intresserad av de tekniska och rättsliga problemen med införandet av SIS II-systemet, som kommissionen nyligen har åberopat. De nya medlemsstaterna och deras medborgare måste bli fullvärdiga EU-medlemmar med lika rättigheter så snart som möjligt. I detta sammanhang är varje försening av vårt inträde i Schengenområdet i högsta grad oförsvarlig.

Jag röstade därför för att Coelhobetänkandet om Schengens informationssystem skulle antas, eftersom det skulle leda till att de fyra grundläggande friheterna, som är själva kärnan i EU, skulle förverkligas om man antog det smidigt och snabbt.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Även om jag skulle vilja se förbättringar i Schengens informationssystem har jag röstat emot Coelhobetänkandet eftersom jag anser att en nödlösning för den omedelbara utvidgningen av Schengenområdet – som tagits upp av de nya medlemsstaterna i EU – måste avvisas bestämt.

Jag säger det därför att allmänhetens säkerhet måste gå före eventuella känslor från Ungern, Polen och Tjeckien, vilka som bekant utövar rätt stora påtryckningar i detta avseende. De nya medlemsstaternas förmåga att säkra EU:s yttre gräns i öster kan starkt betvivlas, inte minst mot bakgrund av det stora antalet olagliga invandrare som grips vid mitt hemland Österrikes östra gräns. Ett alltför tidigt deltagande från de nya medlemsstaterna skulle främja olaglig invandring och kriminell turism i stor skala och bör därför, menar jag, avslås.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Även om Storbritannien inte tillhör Schengens informationssystem (SIS) ser jag positivt på detta paket med tre betänkanden av två anledningar. För det första är det tack vare SIS som de inre gränserna i Schengenområdet har tagits bort, och med detta nya system, SIS II, kommer de nya medlemsstaterna att kunna kopplas till systemet och därmed avveckla sina inre gränser och följaktligen låta sina medborgare gynnas av fördelarna med fullständigt fri rörlighet. För det andra ser jag positivt på det från brittisk synpunkt för att jag hoppas att Storbritannien, även om vi inte deltar i förordningen, så småningom kommer att få tillgång till informationen för säkerhetsändamål.

  Hubert Pirker (PPE-DE), skriftlig. (DE) Antagandet av Coelhobetänkandet skapade den rättsliga grunden för det praktiska genomförandet av andra generationen av Schengens informationssystem. Genom det nya elektroniska övervakningsnätverket vid de nya östliga gränserna gör SIS II Europeiska unionen till en säkrare plats. En av de nya egenskaperna hos SIS II är att lagringskapaciteten har utökats för att rymma 27 medlemsstater. Detta underlättar lagring av biometriska uppgifter och den europeiska arresteringsordern, jämförelse mellan uppgifter och personer samt dessutom en förbättring av normerna för skydd av uppgifter.

Med SIS II öppnas nya möjligheter för polisen och rättsväsendet att söka efter efterlysta personer och villkor skapas för fri rörlighet för EU-medborgarna i ett större område med frihet, säkerhet och rättvisa. Av alla dessa skäl har jag röstat för att Carlos Coelhos betänkande ska antas.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag röstade för Carlos Coelhos betänkanden därför att jag anser att de är av största betydelse för skyddet av våra medborgares intressen och säkerhet.

SIS II-systemet kommer att göra det möjligt att utvidga Schengenområdet så att det omfattar de nya medlemsstaterna så snabbt som möjligt genom en uppdatering, en kapacitetsökning och de nya möjligheter som den senaste tekniska utvecklingen erbjuder.

Det allra viktigaste är dock att systemet ger större säkerhet i hanteringen och kontrollen av personuppgifter utan att man åsidosätter människors grundläggande rättigheter. Därmed garanteras våra medborgare att effektiva åtgärder vidtas mot organiserad brottslighet, olaglig invandring och annan brottslighet som urholkar deras säkerhet och intressen.

- Betänkande: Coelho (A6-0354/2006)

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Schengens informationssystem (SIS) är ett verktyg för polissamarbete med syfte att centralisera och underlätta utbyte av information om personer, fordon etc. som eftersöks gemensamt av medlemsstaternas polisväsenden.

Omkring 13 miljoner uppgifter finns för närvarande lagrade i det nuvarande systemet. Det föreslås att vi ska skapa ett andra generationens SIS – SIS II – som skulle utvidgas till att omfatta även de nya medlemsstaterna. Det är något vi inte kan skriva under på, lika lite som Schengen I, där fri rörlighet för personer infördes genom att man tog bort medlemsstaternas inre gränser.

Problemet handlar inte om att man har en superdator som kan göra en förteckning över alla människor eller varor som eftersöks av polisen. Det handlar om att se till att varje nationalstat kan upprätta ett område där säkerhet råder. De invandrare som varje dag kommer i stora skaror till Europas kuster visar att vi måste skydda våra gränser, och det beror på att de är så fulla av hål att vi ställs inför olaglig invandring och bristande säkerhet.

Alla datorer i världen skulle kunna samla in alla tillgängliga personuppgifter utan att för den skull ändra på att huvudorsaken till problemet med olaglig invandring, bristande säkerhet och olaglig handel av alla slag är bristen på effektiv kontroll av Europeiska unionens inre och yttre gränser.

- Betänkande: Coelho (A6-0353/2006)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Syftet med detta betänkande är att utöka SIS egenskaper i förhållande till den ursprungliga omfattningen. Man strävar efter att utveckla nya funktioner, utöka tillgången till att omfatta nya myndigheter, länka samman beredskapen mellan dessa myndigheter och införa nya uppgiftskategorier såsom arresteringsordern och biometriska uppgifter samt visuminformationssystemet, som är en teknisk plattform för att utbyta information. Denna utvidgning av det tidigare systemet innebär ytterligare risker för medborgarnas rättigheter, friheter och garantier, eftersom ytterligare delar läggs till en databas som redan delas av flera organ och blir tillgängliga för fler människor, utan garanti att uppgifterna kommer att kunna bevaras hemliga.

Det finns fler oroande aspekter av detta förslag. Till exempel kan registernoteringar få ”sparas längre om de behövs för kontrollförfaranden som redan påbörjats”. Frågan uppstår då vem som definierar vad som ”behövs” och det vaga begreppet ”kontrollförfaranden som redan påbörjats”. Ett annat alltför vagt område gäller utbyte av uppgifter med tredjeländer enligt förslaget.

Det grundläggande målet är att anpassa SIS efter de nya förhållanden som uppstått i och med utvidgningen och de farliga, oacceptabla målen för det pågående säkerhetsinriktade korståget i EU.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Enligt betänkandet, som det är formulerat i överenskommelsen mellan de politiska talesmännen för kapitalet (gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, socialdemokraterna och liberalerna), antas som gemenskapens regelverk en gigantisk mekanism för att övervaka och spara uppgifter om alla EU-medborgare eller utländska medborgare innanför eller utanför EU:s gränser.

SIS II-systemet upphäver varje garanti för skydd för medborgarnas personuppgifter genom att medge att personuppgifter inklusive biometriska uppgifter såsom fotografier, fingeravtryck och utmärkande egenskaper registreras. Varje person som, godtyckligt och okontrollerat av de förtryckande krafterna, misstänks för brott eller som, enligt information från säkerhetstjänsten, är ett hot mot den nationella säkerheten, kan stå under övervakning. Dessa personuppgifter kan bevaras under en obestämd tidsperiod efter beslut av åklagarmyndigheter och kommer dessutom att bli tillgängliga för polisen och rättsliga myndigheter, säkerhetstjänsterna, Europol och Eurojust, som kommer att ha rätt att överlämna dem till tredjeländer eller organisationer (som CIA m.fl.).

Det berömda området med frihet och säkerhet i EU avslöjas nu i sin motbjudande och mardrömsliknande form som ett område där de grundläggande mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna kvävs, ett område med okontrollerade åtgärder från förtryckarkrafterna för att skydda de EU-omfattande monopolens makt från folkets motstånd, arbetarrörelser och folkrörelser.

- Betänkanden: Coelho (A6-0353/2006, A6-0354/2006, A6-0355/2006)

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. Inrättandet av SIS II ses av EU-kritiska krafter som ytterligare en byggsten i en gemensam EU-poliskår och som en del i den väv som på sakområde efter sakområde bildar en EU-stat. EU håller på att utvecklas till det ultimata slutna kontrollsamhälle som många svenskar fruktade vid Sveriges anslutning. Detta sker med välsignelse från både vänster- och högerpolitiker, som med populistiska budskap såsom brottsbekämpning och yttre gränskontroll bidrar till uppbyggandet av ett Orwellskt samhälle i realiteten.

Junilistan är för gränsöverskridande polissamarbete. Det är nödvändigt att bemöta dagens internationella brottslighet men detta har under decennier, med framgång, skötts av det internationella polisorganet Interpol. Att bekosta ytterligare ett informationssystem som endast gäller inom Europeiska unionen är således överflödigt.

Junilistan ställer sig mycket skeptiskt till att de enheter i medlemsstaterna som ansvarar för att utfärda registreringsbevis för fordon ska ha tillgång till mycket känsliga personuppgifter. Att hantera den typen av uppgifter bör vara en nationell angelägenhet. Alla stater måste kunna garantera sina medborgare ett skydd mot obehörig tillgång till deras personuppgifter.

Junilistan röstar således nej till samtliga tre betänkanden rörande SIS II och tillgången till systemet.

- Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland efter mordet på journalisten Anna Politkovskaja (B6-0531/2006)

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Mordet på Anna Politkovskaja är en skam för Ryssland, och jag hoppas att de ryska myndigheterna på varje nivå kommer att göra allt de kan för att ställa de ansvariga inför rätta.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Mordet på Anna Politkovskaja bör fördömas, liksom alla mord på journalister, människorättsaktivister och andra som försöker avslöja sanningen. Yttrandefrihet leder fortfarande till döden på alltför många håll i världen. Ryssland är fortfarande ett land där yttrandefrihet betraktas som en myt. De ryska myndigheterna måste ställa gärningsmännen bakom dessa brott inför rätta. Starka påtryckningar måste göras på de ryska myndigheterna för att de ska garantera pressfrihet och frihet för människorättsliga organisationer på rysk mark.

- Bröstcancer (B6-0528/2006)

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. (EN) Jag ger mitt fulla stöd till detta förslag och tar starkt avstånd från att det för närvarande endast är 11 medlemsstater (Belgien, Estland, Finland, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien och Ungern) som erbjuder landsomfattande screening med mammografi, trots att EU:s riktlinjer för bröstcancerscreening togs fram redan 1992. Jag anser att det är särskilt oacceptabelt att runt 600 kvinnor i Irland, som har den största ekonomiska tillväxten de senaste åren, dör av bröstcancer varje år. Ett ansenligt antal av dessa dödsfall skulle kunna förhindras om man, med hjälp av regelbunden screening och diagnoser, upptäckte problemet i tid.

Det är skamligt att vi i Irland fortfarande väntar på att ett nationellt program för bröstcancerscreening ska införas. Vi förväntar oss dock att detta program kommer att börja genomföras 2007, men screeningprogrammet för livmoderhalscancer kommer inte att vara klart förrän tidigast 2008 – alltså 15 år senare!

Samtliga medlemsstater måste omgående införa landsomfattande bröstcancerscreening. Kommissionen bör nu arbeta med de nya medlemsstaterna och anslutningsländerna för att hjälpa dem att använda Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) och anslutningsstöden för att skapa en omfattande infrastruktur för hälsovården.

  Nigel Farage, Roger Knapman, Jeffrey Titford, John Whittaker och Thomas Wise (IND/DEM), skriftlig. (EN) Medlemmarna i UKIP-delegationen betraktar alla EU-initiativ som odemokratiskt maktmissbruk och kommer under inga omständigheter att rösta för dem, även om de verkar vara välmenta. I detta fall försöker EU påtvinga sitt inflytande på hälsovårdssektorn som, liksom alla sektorer som utsätts för EU:s intrång, bör ingå i de demokratiskt valda regeringarnas ansvarsområde, vilket endast kan tillhandahållas av nationsstater.

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. Är EU-åtgärder mot bröstcancer mer effektiva än motsvarande åtgärder inom ramen för etablerade internationellt erkända organisationer med bred expertis, såsom WHO? Junilistans svar på denna fråga är nej.

Europaparlamentet ska inte diktera i vilken mån medlemsstaterna ska genomföra betydelsefulla åtgärder såsom mammografiundersökningar, informationskampanjer om bröstcancer, forskning om bröstcancer, inrättande av cancerregister och etablerande av informationscentra om bröstcancer. Angelägen samordning och gränsöverskridande samarbete sker med fördel inom en organisation såsom WHO, snarare än inom EU.

Jag har därmed röstat nej till den aktuella resolutionen.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Varje år får 275 000 kvinnor i EU diagnosen bröstcancer, och de stora skillnaderna i standard på den vård och behandling som de får är helt oacceptabla.

Därför röstade jag för denna resolution där man uppmanar till EU-omfattande standarder för tidig upptäckt och behandling av sjukdomen. Bröstcancerpatienter utsätts ofta för diskriminering på arbetsplatsen, och jag hoppas att kommissionen, efter parlamentets överväldigande omröstning, nu kommer att utarbeta en stadga om skydd av bröstcancerpatienter på arbetsplatsen.

Jag anser att vi, om detta betänkande genomförs fullt ut, skulle kunna förbättra livskvaliteten för överlevande bröstcancerpatienter och avsevärt minska de 88 000 beräknade dödsfallen om året i EU på grund av bröstcancer med upp till kanske 35 procent och därmed rädda livet på 30 000 kvinnor om året.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Bröstcancer är den främsta dödsorsaken bland kvinnor mellan 35 och 59 år. Ju tidigare diagnosen ställs, desto större är chansen att överleva. De flesta kvinnor med bröstcancer vill inte ha sympati utan gemensamma åtgärder för att förbättra behandlingen och ta itu med orsakerna. En enkel åtgärd som skulle kunna vidtas är att minska väntetiden mellan tester och diagnos. Vad jag förstår av kvinnor med bröstcancer är det väntan som är det mest oroande. Vi måste göra allt vi kan för att hjälpa till att förbättra behandlingen för kvinnor under den jobbigaste tiden. Medlemsstaterna måste göra mer för att utbyta bästa praxis. Europa Donnas arbete är oumbärligt för att hjälpa EU:s kvinnor, och jag vill framföra mitt stöd åt denna alleuropeiska organisation.

- Betänkande: Muscardini (A6-0243/2006)

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Jag måste medge att det är en ny erfarenhet för mig att framföra en röstförklaring inför en tom kammare, men jag vill ändå deklarera varför jag avstod från att rösta om Muscardinibetänkandet.

Efter avskaffandet av systemet med kvoter, som hade funnits i tio år, har det sedan 2005 blivit en tydlig ökning av mängden kinesiska läderskor som exporteras till EU, som vi alla är medvetna om, och det regnar nu förståeligt nog kritiska synpunkter över Kinas strafftullar och de företagare som tjänar på kinesiska leveranser.

Det kan mycket väl vara så – som de som kritiserar strafftullarna menar – att vi kommer att förlora den europeiska skoindustrin för gott. För varje år har allt färre arbetstagare sysselsatts där, och alltfler industrier har flyttat till länder utanför EU. Vi kan inte desto mindre se på utan att göra någonting medan en hel bransch går mot sin undergång.

I och med det borde vi, under de två år som strafftullarna gäller, ta tillfället i akt att finna lösningar på detta stora problem för EU:s sysselsättning.

  Talmannen. Vi är här för att lyssna på er eftersom en röstförklaring är en möjlighet för en ledamot att förklara något som inte kan förklaras med ett ”ja” eller ”nej”. Er kommentar är något för protokollet och inte riktigt för de andra ledamöterna. Det är förståeligt, men vi är här för att lyssna så länge det finns röstförklaringar.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Jag instämmer helt och fullt med er och tackar för er uppmärksamhet.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) EU:s folk har fått ta emot globaliseringen i förvissningen om att de i slutändan kommer att vinna på den eftersom den främjar export och öppnar våra konkurrenters marknader lika mycket som våra. Det är dock helt uppenbart att globaliseringen är långtifrån någon vinna-vinna-situation, och att den så kallade Fästning Europa läcker som ett såll, men att den möjliggör att verkliga fästningar byggs över hela världen, särskilt på de mest lovande marknaderna.

Problemet är, vilket förklaras i Cristiana Muscardinis betänkande, att Europeiska unionens svar på de orättmätiga handelshindren i vissa tredjeländer mot EU, som inte är någonting annat än dold, orättvis protektionism, är klent, olämpligt och rentav svagsint.

Cristiana Muscardini betonar helt riktigt behovet av att stärka EU:s handelsförsvar, men de särskilda lösningar som föreslås är otillräckliga för att möta utmaningarna. Så orubbligt dogmatisk är människors tro på fördelarna med den ultraliberala globaliseringen och multilateralismen. Detta system har nu nått sina gränser: WTO är inte längre lösningen utan problemet.

Eftersom förslagen inte återspeglar den korrekta analysen kommer vi att avstå från att rösta om detta betänkande.

  Hélène Goudin (IND/DEM), skriftlig. Junilistan anser att frihandel är önskvärt eftersom det leder till en ökning av välståndet för samtliga inblandade parter. Det är värt att notera att Sverige, fram till EU-inträdet, var ett av de mest frihandelsvänliga länderna i världen.

EU bedriver stundtals en mycket protektionistisk politik, för att skydda de sektorer som inte är konkurrenskraftiga på den internationella marknaden. Jordbruksstödet är ett exempel på detta, där man subventionerar jordbruksprodukter, vilket får till följd att andra länders, ofta utvecklingsländers, motsvarande produkter inte kan säljas på EU-marknaden.

Ett välfungerande världshandelssystem är av yttersta vikt för att frihandel en dag ska kunna bli verklighet. Muscardinibetänkandet andas emellertid protektionism, varför jag röstat emot det vid dagens omröstning.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) I detta betänkande stöds liberaliseringen av handel och ömsesidighetsprincipen. Dessutom föreslås repressalier. Hela grundsynen är att man ska strida om marknadsandelar i konkurrensens namn snarare än att man ska samarbeta och att handeln spelar en roll för utvecklingen även om den inte är helt avgörande.

Antidumpnings- och antistödåtgärder är liktydiga med inblandning i varje lands inre beslut och hot som kan sättas i verket av WTO. Förlorarna är utvecklingsländerna – de minst utvecklade länderna.

I betänkandet försvaras också WTO och mekanismen för tvistlösning, och man försöker öka takten i de mest offensiva (antidumpning) och defensiva (skyddsåtgärder) handelsförsvarsmekanismerna. Om takten i tvistlösningsmekanismen ökas och den ges mera makt kommer de mest betydande krafterna i WTO att förstärkas, för det är de som har styrkan att införa regler.

Den springande punkten är att liberalisering av handeln går emot idén om rättvis utveckling. Varje medlemsstat borde ha rätten att besluta om sin ekonomiska och sociala utvecklingsmodell, att industrialisera och skydda sina näringar. Detta är en överlåtbar, suverän rättighet som leder till ett ifrågasättande av strategin att främja export och frihandel.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Europeiska unionen är oroad över att de industriella kraftcentrumen Kina och Indien vidtar protektionistiska åtgärder gentemot vår export genom att använda handelspolitiska skyddsåtgärder. Förenta staterna är därför inte längre EU:s enda ekonomiska konkurrent – vi tävlar också mot Brasilien och andra länder i Sydamerika och Australien. WTO, som borde agera som en global regulator, är inte bara maktlöst utan också medskyldigt.

Den ultraliberala globaliseringsbubblan kommer snart att spricka. Obegränsad och oreglerad spekulation i handelsvaror och människor har nu nått gränsen. De ekonomier som är under utveckling och har uppnått en uppseendeväckande ekonomisk tillväxt håller nu på att konsolideras och skyddar sig själva, med målet att en dag besegra oss, om vi inte reagerar tillräckligt snabbt.

Under tiden har ultraeuropéerna i Bryssel rekommenderat att vi ska öppna våra gränser alltmer och fortsätta hjälpa hela världen i blindo, utan kontroll och avvägning, helt utan tanke på EU-medborgarna. Vi måste följa exemplet från den nya världens makter genom att upprätta skydd och gemenskapsföreträde i EU samt skydd och nationellt företräde i Frankrike.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande som ger en analys av tredjeländers användning av handelsskyddsåtgärder mot EU och rimliga rekommendationer för hur gemenskapen bör reagera, särskilt i fall där dessa åtgärder är en förklädd form av protektionism som syftar till att olovligt begränsa EU-produkters tillträde till utländska marknader.

8. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.45 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

9. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

10. Välkomsthälsning

  Talmannen. På hela parlamentets vägnar vill jag nu säga varmt välkomna till våra besökare på allmänhetens läktare, nämligen Igor Dodon, ekonomi- och handelsminister i Republiken Moldavien, och en delegation från Republiken Moldaviens parlament.

(Applåder)

Delegationen från Moldavien kommer att närvara vid våra sammanträden i dag och i morgon och kommer att tillsammans med parlamentets delegation delta i ett sammanträde med den parlamentariska samarbetskommittén EU–Moldavien. Jag är glad att se er här, och jag hoppas att ni kommer att finna våra debatter intressanta.

11. Moldavien (Transnistrien), Georgien (Sydossetien) (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om Moldavien (Transnistrien) och Georgien (Sydossetien).

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Den senaste utvecklingen av Moldaviens geografiska och politiska situation har fått konsekvenser för det grundläggande tillståndet i konflikten i Transnistrien. Ukrainas initiativ för att lösa konflikten i Transnistrien efter den orangea revolutionen, Europeiska unionens och Förenta staternas inblandning i fredsförhandlingarna samt Europeiska unionens gränsövervakningsuppdrag (EU BAM) har stärkt sammanhållningen i Moldavien. Transnistrien har reagerat på detta genom att hålla en folkomröstning den 17 september. Enligt de transnistriska myndigheterna resulterade folkomröstningen i ett överväldigande stöd från folket för självständighet och för ett samgående med Ryssland.

Det internationella samfundet, däribland Europeiska unionen, har inte erkänt detta eller den tidigare folkomröstningen i Transnistrien. Detta uttrycktes tydligt i ordförandeskapets uttalande på EU:s vägnar den 18 september och också i EU:s ståndpunkter vid mötet med Europarådets ministerkommitté i september samt inom ramen för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa i juli. I sitt uttalande fördömde EU folkomröstningen och ansåg den strida mot Moldaviens regionala integrering och dess internationellt erkända suveränitet. Dessutom uttryckte EU öppet tvivel om huruvida utgången av folkomröstningen i Transnistrien verkligen återspeglade folkviljan.

EU har också diskuterat folkomröstningen med Ryssland vid flera tillfällen. Även om de offentliga uttalandena från Ryssland har gett upphov till andra tolkningar har Ryssland försäkrat unionen att landet respekterar Moldaviens territoriella integritet och har vägrat att stödja folkomröstningen.

EU BAM:s verksamhet är ett exempel på hur unionen bäst kan ge verkligt stöd till tvistlösningsprocessen i Transnistrien och föra kontrollen av gränsen mellan Moldavien och Ukraina närmare europeisk standard i allmänhet. Både Moldavien och Ukraina har visat tacksamhet för kunskapsöverföringen till deras gränsmyndigheter. Det är mycket viktigt för insatserna för att lösa konflikten att EU BAM bidragit till att styra övervakningen av transnistrisk utrikeshandel i riktning mot moldaviska myndigheter. Detta bidrar också till Moldaviens nationella sammanhållning. Ukrainas beslut att börja tillämpa protokollet för tullsamarbete mellan Ukraina och Moldavien i mars har starkt bidragit till att förbättra utsikterna för EU BAM.

Det är parterna själva som spelar nyckelrollerna i fredsprocessen i Transnistrien. Europeiska unionen hoppas att parterna i fredsprocessen kommer att återvända till förhandlingsbordet. EU:s chanser att verkligen bidra till processen understöds av unionens särskilda representant som deltar i lösningen av konflikten i Transnistrien i enlighet med de överenskomna målen för EU:s politik och i nära samarbete med OSSE.

Handlingsplanen för grannskapspolitiken mellan EU och Moldavien är det instrument som kommer att möjliggöra för unionen att ge ändamålsenligt, långsiktigt stöd till Moldavien. I slutändan är det Moldaviens utveckling mot en politiskt och ekonomiskt stabil stat som kan vara nyckeln till lösningen på konflikten i Transnistrien. För att uppnå detta måste Moldavien till exempel förbättra sin förvaltning, utrota korruptionen och främja investeringsklimatet. Moldavien måste göra landet attraktivt både för utländska investerare och transnistriska företag. EU har åtagit sig att stödja Moldavien i dessa ansträngningar.

Jag övergår nu till det andra ämnet för vår debatt. Det måste sägas att Europeiska unionen är oerhört oroad över de spända relationerna mellan Ryssland och Georgien. Krisen påverkar också situationen i de områden där separatistkonflikter pågår i Georgien, Sydossetien och Abchazien. Vid det informella EU-toppmötet i Lahtis i fredags varnade president Putin till och med för att situationen kan trappas upp till blodsutgjutelse. Han anklagade Georgien för att förbereda sig för krig. I sina slutsatser av den 17 oktober vädjade EU till både Ryssland och Georgien att göra sitt yttersta för att inte bara förbättra sina bilaterala förbindelser utan också fokusera sina ansträngningar på att hitta en fredlig lösning på konflikterna. Unionen uppmanade också parterna att snarast efterkomma tidigare överenskommelser.

Den nuvarande situationen i Sydossetien är spänd. En folkomröstning kommer att hållas den 12 november i regionen för att befästa regionens självständighet. Europeiska unionen erkänner inte denna folkomröstning liksom inte heller folkomröstningen om självständighet i Transnistrien. Det kan komma att öka spänningen i regionen ytterligare.

Europeiska unionen och det internationella samfundet bistår vid lösningen av konflikterna i Georgien på många sätt. Genom sin observatörsstatus har Europeiska kommissionen en viktig roll att spela i den gemensamma kontrollkommissionen, konfliktlösningsmekanismen för Sydossetien. Georgien har vid många tillfällen uttryckt en önskan att EU:s roll skulle stärkas ytterligare. Georgien vill också att upplägget för den gemensamma kontrollkommissionen ändras genom att EU och Förenta staterna deltar, i enlighet med 5+2-modellen för fredsprocessen i Transnistrien. På senare tid har Georgien efterlyst att fredsförhandlingarna ska fortsätta bilateralt mellan Georgien och Sydossetien.

Därutöver begär Georgien att Oberoende staters samväldes fredsstyrkor, som i praktiken är helt ryska, ska ersättas med en internationell styrka i både Sydossetien och Abchazien, med särskild tyngdpunkt på polisverksamhet. Det georgiska parlamentet och den georgiska regeringen anser att dessa trupper inte fullgör sitt mandat och att deras fortsatta närvaro kan ifrågasättas.

EU diskuterar för närvarande internt frågan om att stärka sin roll, men Georgien har kanske orealistiska förväntningar på unionen. EU uppmuntrar georgiska ledare att visa återhållsamhet. Det är säkrast att undvika förhastade beslut om fredsprocesserna i Sydossetien och Abchazien eftersom de kan innebära en risk för FN:s och OSSE:s närvaro i regionen. Det skulle i sin tur skapa ett vakuum i regionerna. Georgien borde förbinda sig att inte ta till våld.

EU:s medlemsstater och kommissionen gav ett betydande bidrag vid givarkonferensen för ekonomisk återhämtning för Sydossetien som hölls i Bryssel i juni. Konferensen hölls mot bakgrund av en uppskattning av behoven som gjorts av OSSE. Ett betydande internationellt program för ekonomisk återhämtning kommer att påbörjas i Sydossetien i höst, där medel som samlats in vid konferensen kommer att användas.

Ryssland har en viktig roll att spela i både Sydossetien och Abchazien. Stöd från Ryssland krävs för att uppnå resultat i fredsprocessen. Den senaste spionskandalen har dock på ett akut sätt förvärrat de redan ansträngda förbindelserna mellan Georgien och Ryssland. EU har vid många tillfällen sänt kraftfulla budskap till ledarna i de båda länderna, nu senast till president Putin i Lahtis, om vikten av att normalisera förbindelserna, och EU har också erbjudit sig att hjälpa till för att återuppta dialogen.

I slutet av oktober kommer EU att internt diskutera utvecklingen av sin roll i lösningen på konflikterna i Georgien. Den särskilde representanten Peter Semneby kommer att ha en viktig roll att spela för att upprätthålla en politisk dialog mellan EU och Georgien. Han kanske också kan främja återupprättandet av kontakter mellan Georgien och Ryssland. Under sitt besök i Tbilisi den 2 oktober uttalade också EU-trojkan att EU är berett att hjälpa Georgien att lösa dess konflikter med hjälp av den europeiska grannskapspolitiken. En gemensam handlingsplan för grannskapspolitiken mellan EU och Georgien har just utarbetats, och samarbetsrådet EU–Georgien kommer formellt att anta denna vid sitt möte i Bryssel den 14 november. Denna handlingsplan innehåller också ett separat avsnitt om lösningen av konflikterna i Georgien.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Sedan den senaste debatten har det skett en betydande utveckling, vilket rådets ordförande Paula Lehtomäki precis nämnde.

Jag besökte Sydkaukasien i början av oktober som medlem av trojkan när handlingsplanerna för den europeiska grannskapspolitiken med alla tre länderna slutfördes. De kommer nu att officiellt undertecknas och antas i november. Jag anser att detta utgör grunden för ett starkt operativt samarbete.

Innan jag talar om EU:s stöd anser jag att det är viktigt att vi också kommer ihåg vilken inverkan våra förbindelser med Ryssland har. De senaste månaderna har vi sett gaspriset stiga i Moldavien, importförbud mot moldaviska och georgiska viner och vatten, de facto-stödet till Transnistrien i folkomröstningen och de starka reaktionerna på Georgiens utvisning av ryska militärer.

Dessa frågor togs upp med president Vladimir Putin i Lahtis, och jag tog själv upp några av frågorna med utrikesminister Sergej Lavrov för bara några dagar sedan i Moskva. Frågorna kommer att kunna diskuteras vidare under utrikesministrarnas kommande ständiga partnerskapsråd den 3 november och toppmötet mellan EU och Ryssland i Helsingfors den 24 november.

Jag kan också nämna att Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) bidrog stort genom att vägra att övervaka och erkänna folkomröstningen i Transnistrien och även när det gäller överlämnandet av de ryska officerarna från Georgien till Ryssland.

Jag ska nu säga några ord särskilt om Moldavien och Transnistrien och sedan om Georgien. Jag vill också lyfta fram EU:s mycket framgångsrika gränsövervakningsuppdrag, EUBAM, som har spelat en mycket viktig roll för införandet av ett nytt tullsystem mellan Moldavien och Ukraina. Programmet tilldelades 20 miljoner euro för en tvåårsperiod, och över 70 tulltjänstemän och gränsvakter utstationerades från våra medlemsstater. Alla stora transnistriska företag har nu registrerats i Chişinău och arbetar enligt detta nya system. Bekämpningen av tullbedrägerier kommer därför att avsevärt minska de olagliga inkomster som det transnistriska ledarskapet har för närvarande.

Vi är glada över att samtalen på hög nivå mellan Ryssland och Moldavien nyligen har återupptagits, men Rysslands stöd till det transnistriska ledarskapet har bekymrat oss. I ett uttalande nyligen efterlyste utrikesminister Sergej Lavrov ett ”politiskt erkännande av resultaten” av folkomröstningen i Transnistrien som varken EU eller OSSE erkände. Jag tror att detta kan försvåra uppgiften att finna en lösning på konflikten.

Vi oroar oss också för Transnistriens och Rysslands insisterande på behovet av ett så kallat transitprotokoll mellan Moldavien och Transnistrien, som skulle erkänna Transnistrien som en självständig internationell ekonomisk aktör. Denna fråga är stötestenen i förhandlingarna som återupptogs efter mer än sex månaders tystnad, dock inte i det fullständiga 5+2-formatet, utan enbart med medlare och de båda sidorna var för sig, det vill säga 5+1.

Detta tillvägagångssätt är oacceptabelt, vilket vi har klargjort för Ryssland vid flera tillfällen. Dessutom visar utvecklingen på plats, i och med att alla stora transnistriska företag nu arbetar lagligt i Chişinău, att ett sådant tillvägagångssätt stämmer allt sämre överens med verkligheten. Vi var också oroliga över att den nya ukrainska regeringen skulle ändra hållning i frågan. Jag var mycket nöjd när premiärminister Viktor Janukovytj försäkrade mig om ett fortsatt stöd från Ukrainas regering. Vi kommer att fortsätta att betona vikten av samarbete med Ukraina vid det kommande toppmötet i Helsingfors om några dagar.

En del har pekat på den pågående diskussionen om järnvägsfrågor mellan Moldavien och Ukraina som ett ytterligare bevis på att Ukraina kan överge sin tidigare hållning. Omständigheterna bekräftar dock inte detta. Vi uppmuntrar därför starkt båda sidor att finna en ömsesidigt fördelaktig lösning på detta problem så fort som möjligt.

Vår närvaro på plats genom EU:s gränsövervakningsinsats ger oss ett utmärkt verktyg för att följa situationen och ge råd och hjälp åt båda sidor. Jag vill tillägga att vi genom det nya instrumentet för den europeiska grannskapspolitiken kommer att öka vår finansiering till Moldavien avsevärt. Landet kommer också att få bidrag genom programmet för makroekonomiskt stöd för att hjälpa det att ta itu med de chocker som orsakats av ökade energipriser och Rysslands förbud mot moldaviska viner.

Vi är mycket bekymrade över krisen i förbindelserna mellan Georgien och Ryssland, särskilt det fortsatt spända läget länderna emellan. Vi är särskilt bekymrade över utvisningen av ett stort antal georgier från ryskt territorium, vilket fullständigt strider emot Rysslands åtaganden enligt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Helsingforsavtalets slutakt från 1975. Jag tog även upp detta nyligen med Sergej Lavrov.

Georgien bär också en del av ansvaret. Under vårt besök i Georgien nyligen i trojkan, uppmanade jag president Michail Saakasjvili att visa måttlighet och uppmuntrade honom att vinna tillbaka sitt förtroende.

Till sist vill jag säga något om Sydossetien. Jag anser att det är en besvikelse att mötet i den gemensamma kontrollkommissionen för Sydossetien nyligen blev resultatlöst. Vi förstår Georgiens önskemål om att förnya och se över den gemensamma kontrollkommissionens sammansättning, men de befintliga fredsmekanismerna bör tillämpas fullt ut tills nya finns på plats. Behovsanalysen nyligen och den internationella givarkonferensen i juni 2006 visar att det finns underlag för en konstruktiv dialog. Vi gläder oss åt att detta återanpassningsprogram fortsätter trots krisen.

Vi har bidragit avsevärt ekonomiskt för att främja en fredlig lösning, bland annat med 9,5 miljoner euro till ett ekonomiskt återanpassningsprogram i Sydossetien. Medel för återanpassning har också öronmärkts i det nya EU-programmet för ekonomiskt stöd för perioden 2007–2010.

Jag anser att EU som helhet har en mycket viktig roll när det gäller att stödja samtliga fredsförhandlingar. Men det mest akuta behovet är att återupprätta förbindelserna mellan Ryssland och Georgien, genom diplomati. Vi kommer självklart att fortsätta med våra insatser för att uppnå det målet.

  Laima Liucija Andrikienė, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! I morgon röstar vi om resolutionen om den moldaviska regionen Transnistrien. Vi vet att Moldavien är Europas fattigaste land. I september hölls en så kallad folkomröstning i den moldaviska regionen Transnistrien i syfte att regionen skulle förenas med Ryssland. ”Folkomröstningen” och resultatet godtogs inte av världssamfundet och konflikten mellan Transnistriens separatistiska styre och Moldaviens centralregering har bidragit stort till instabiliteten i hela landet och i den ekonomiska och sociala utvecklingen.

Tidigare i år såg vi också att förhandlingarna om Transnistrien i 5+2-formatet misslyckades eftersom de transnistriska myndigheterna drog sig ur dessa förhandlingar. Vi är också medvetna om att så kallade ryska fredsbevarare är kvar i Transnistrien.

I detta sammanhang bör vi i Europaparlamentet fördöma den så kallade folkomröstningen i Transnistrien, som strider emot Moldaviens internationellt erkända suveränitet och territoriella integritet och som kan betraktas som en provokation som ökar de befintliga spänningarna och äventyrar chanserna till en fredlig lösning på problemet.

Vi bör också uppmuntra Ryssland att avbryta sitt stöd till den transnistriska regimen som hotar Moldaviens territoriella integritet och att agera i enlighet med beslutet från OSSE:s toppmöte 1999 om tillbakadragande av trupper och vapen från Moldaviens territorium.

Vi beklagar särskilt bristen på framsteg i EU-förhandlingarna om viseringslättnader och återtagandeavtalet med Moldavien. Rådet och kommissionen bör påskynda förfarandet så att ett avtal om viseringslättnader kan slutas med Moldavien och se till att det genomförs. Den nuvarande situationen är orättvis och diskriminerande eftersom transnistriska medborgare med ryska pass har större möjligheter att resa till EU-länder än vad moldavier har.

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Vi står inför ett antal pågående fastlåsta konflikter i det gemensamma närområde som Europeiska unionen delar med Ryssland. Tyvärr är det uppenbart för oss att vi med åren inte kommer närmare någon lösning av dem, trots EU:s engagemang för en politisk förhandlingslösning inom en multilateral ram.

Vi ser med stor oro på den senaste utvecklingen i regionen eftersom man inte kan utesluta att en upptrappning är möjlig. Den 17 september hölls en folkomröstning i Transnistrien om separation från Moldavien, och förra veckan trappades spänningen mellan Georgien och Ryssland om Sydossetiens status upp till en första rangens diplomatisk kris. Båda händelserna är oförenliga med engagemanget för en politisk lösning av dessa konflikter inom ramen för OSSE. Jag anser att EU borde stå fast vid en förhandlingsplan inom en multilateral ram där Moldaviens och Georgiens territoriella integritet accepteras utan vidare diskussioner.

Vi fördömer med eftertryck ensidiga åtgärder såsom utlysning av en folkomröstning eller en så kallad folkomröstning, därför att vi inte har sett något bevis för en demokratisk folkomröstning i en fri och öppen omgivning. Användandet av hotfull politisk retorik fram och tillbaka och det ensidiga tillkännagivandet av sanktioner är likaså kontraproduktiva. De för oss inte närmare en lösning och motverkar de insatser som det internationella samfundet gör för att uppmuntra parterna att enas. Det måste vara tydligt för alla aktörer att en hållbar lösning endast kan grundas på politisk dialog, med respekt för demokratin i de berörda länderna och regionerna.

För Europeiska unionen är det en nödvändig investering att stimulera processen. Europeiska unionen kan inte lösa dessa konflikter på egen hand. Så länge vi beslutar till förmån för en multilateral strategi kan vi rimligen förvänta oss att de andra berörda parterna handlar inom dessa gränser och håller sig till tidigare överenskommelser, som den i Istanbul 1999. Dessutom kan vi förvänta oss att Ryssland uppträder ganska försiktigt eftersom landet spelar en avgörande roll i var och en av dessa konflikter. Det aktiva stöd som Ryssland ger regimen i Transnistrien liksom stödet till separatiströrelsen i Sydossetien och Abchazien ligger tyvärr inte i den kategorin.

  Jelko Kacin, för ALDE-gruppen. – (SL) Som vice ordförande i delegationen för Moldavien följer jag noga utvecklingen i denna del av världen. Den grundlagsstridiga och internationellt ej erkända folkomröstningen om Transnistriens självständighet som nyligen hölls i provinsen var ett allvarligt steg tillbaka för alla berörda parter.

Den 10 oktober avvisade Transnistrien en kompromissplan från OSSE under ledning av den belgiske utrikesministern Karel De Gucht. Enligt den föreslagna planen skulle hela Transnistrien få en relativt självständig eller halvautonom ställning inom en moldavisk federation. Personligen beklagar jag att den kompromissen avvisades därför att ett tillfälle att skapa fred och stabilitet i hela denna instabila region har gått förlorat. I stället kommer dödläget mellan Transnistrien och Moldavien att fortsätta hota både den politiska och den ekonomiska stabiliteten i denna del av Europa.

I och med Rumäniens inträde i Europeiska unionen 2007 kommer Europeiska unionens gränser att utvidgas och gå ända till Moldavien, så vi har ett vitalt intresse av att lägga ned den tid, den energi och det engagemang som krävs i framtida förhandlingar.

Slutligen skulle jag vilja uppmana rådet och kommissionen att använda sitt politiska inflytande för nya förhandlingar. Likaså uppmanar jag Tiraspol att återvända till förhandlingsbordet och upphöra med sin förhalningstaktik. Samtidigt uppmanar jag också Moskva att ansluta sig till en mer progressiv politik i arbetet med att lösa denna tvist, för ett mer konstruktivt förhållningssätt skulle visa att Ryssland menar allvar med att upprätta ett ansvarsfullt och pålitligt partnerskap med Europeiska unionen.

  Marie Anne Isler Béguin, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! För inte så länge sedan applåderade vi den fredliga revolutionen i Georgien och uppmuntrade dess unga ledare att införa sann demokrati i landet. I dag har Georgien, som vi vet, svårigheter att lösa konflikter med separatistregioner, och de eskalerande provokationerna från båda sidor bidrar sannerligen inte till att lösa konflikterna på ett fredligt sätt. Vad värre är, väpnade ingripanden skulle kunna dra in hela Kaukasien, något som vi alla är medvetna om. Därför måste vi uppmana de georgiska myndigheterna att skyndsamt inta ett försonligt förhållningssätt och på ett konstruktivt sätt återuppta fredsprocessen i Sydossetien.

Det finns dock förmildrande omständigheter i Georgien: dess granne, Ryssland, uppträder inte precis försonligt. När Vladimir Putin förra veckan i Lahtis jämförde Sydossetien med Kosovo slängde han ny ved på brasan i Kaukasien, i ett läge då han förväntades återupprätta tilliten genom att normalisera förbindelserna med sina grannar i Georgien. Vad Ryssland än säger är landet definitivt inblandat i denna konflikt. Har man inte utfärdat ryska pass till den georgiska befolkningen i Sydossetien? Hur giltig kan en folkomröstning vara om 80 procent av deltagarna var ryska medborgare? Hur neutrala kan vi förvänta oss att de fredsbevarande styrkorna i Sydossetien är, när de är företrädesvis ryska? Jag ska inte ens nämna det ensidiga ryska embargot eller de pågående förvisningarna av georgier i Ryssland, som är bevis för en önskan att destabilisera Georgien.

Grannskapspolitiken och ett mer omfattande samarbete med Ryssland är självfallet verktyg för oss, men ni får förlåta mig om jag inte kan instämma i rådets ståndpunkt om ersättningen av de fredsbevarande styrkorna. Jag menar att vi verkligen måste fråga oss själva hur dessa styrkors neutralitet och opartiskhet kan garanteras. Vi borde kanske – eller borde jag säga ”definitivt” – vara förberedda på att bidra till ersättningen av de fredsbevarande styrkorna, om det skulle visa sig nödvändigt.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Helmuth Markov, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Vad som framför allt krävs när säkerheten och stabiliteten i ett land eller en region är i fara är att alla berörda parter med sina olika intressen inte gör någonting som kan förvärra situationen, och om det inte finns något stöd i den moldaviska konstitutionen för folkomröstningar är det självklart att en folkomröstning som genomförs inte kan erkännas. Så mycket är helt uppenbart.

Eftersom Transnistrien alltid har ingått i Republiken Moldavien är det helt och hållet motiverat att begära av våra ryska partner – som vi har allt annat än dåliga förbindelser med – att deras trupper dras tillbaka från regionen.

Om vi inte vill att läget ska förvärras måste vi självfallet gynna handeln – och med handeln också förändring – snarare än att utfärda förbud för export eller import. Kommissionen och Europeiska unionen har intagit ståndpunkten att vi kräver att 5+2-förhandlingarna fortsätter fullt ut, eller återupptas, och vi får inte vika från denna linje.

Rättvist partnerskap – jag talar nu om vårt och Rysslands – inbegriper också att man kan tala om för sin partner, rent ut, vad man är nöjd med och vad man inte är nöjd med. Det kan mycket väl vara så att vi tidigare, med tanke på vissa av Europeiska unionens egna intressen, inte alltid har gjort detta med nödvändig fasthet.

  Michał Tomasz Kamiński, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Den europeiska union vi tror på, våra drömmars europeiska union, den europeiska union de flesta EU-medborgare önskar måste naturligtvis vara en union som försvarar vissa särskilda värden och som gör det på den internationella arenan. Vi måste därför, av princip, fördöma Rysslands uppträdande mot Georgien de senaste veckorna. Jag skulle vilja uppmana alla behöriga EU-organ att göra uttalanden, att agera i denna fråga och försvara Georgiens självständighet. Jag uppmanar också dessa organ att stå upp för de grundläggande principerna i internationell rätt såsom självständighet och icke-inblandning i andras angelägenheter.

Vi är medvetna om att Ryssland uppmuntrar separatismen i Georgien, men de senaste två veckornas händelser är särskilt oroande eftersom vi har noterat en kolossal ökning av chauvinistiska, nationalistiska och antigeorgiska uttalanden i Ryssland. De senaste dagarna har vi fått veta att verk av georgiska konstnärer som ställts ut i Moskva har utsatts för skadegörelse. De hysteriska haranger som Moskvamedierna riktat mot georgier som bor i Ryssland innebär att de inte känner sig säkra på Ryska federationens territorium. Jag uppmanar Europeiska unionen och Europaparlamentet att visa ett entydigt stöd för ett självständigt, självstyrande Georgien som har all rätt att känna säkerhet i ett enat Europa.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar för det nya italienska socialistpartiet.

Spänningarna i södra Kaukasus bidrar bara till att stärka argumenten för att skyndsamt inleda multilaterala förhandlingar för att hitta en lösning på frågan om Abchaziens och Sydossetiens territorier. Det försoningsbudskap som Europeiska unionen nyligen skickade till Ryska federationen om att trappa upp förbindelserna på olika nivåer är inte, och får inte vara, skilt från en inbjudan till dialog och till att genomföra alla möjliga åtgärder för att försöka lösa den värsta krisen i den postsovjetiska eran utan svåra offer.

Vladimir Putins uttalande om det påstådda förberedandet av ett georgiskt militärt ingripande liksom embargot på jordbruksprodukter från Georgien och Moldavien samt avbrytandet av viktiga tjänster, alltifrån transporter till banktjänster, kan inte undgå att påverka det georgiska folket, både de som har emigrerat till Ryssland, av vilka många har blivit oförtjänt tvångsåterförvisade de senaste dagarna, och de som bor på georgiskt territorium och ofta är ekonomiskt beroende av familjemedlemmar som har emigrerat. EU får inte begränsa sig till att spela rollen av domare i denna fråga.

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! År 1996 var jag medlem i den litauiska delegationen till Europarådets parlamentariska församling när Ryssland gjorde ett seriöst åtagande att 1997 dra tillbaka sina trupper från Moldavien. År 2007 får vi således chansen att fira tioårsjubileet för Rysslands ouppfyllda åtagande gentemot EU – men det är ju bara ett av många. Det skulle vara ett bra tillfälle att skriva och ge ut en stor bok om Rysslands ouppfyllda internationella åtaganden. Det är mitt första förslag till parlamentet i dess strävan att uppnå nya åtaganden.

Rysslands strategier för delning av sina mindre grannländer har orsakat förluster och lidande bland folket, och flera länder ber fortfarande om vår hjälp. Kan vi fortsätta att rabbla tomma mantran på FN-manér och ta vår hand ifrån de flyktingmassor som drivits ut ur Abchazien av invaderande ryssar?

Det är värt att lägga märke till den lilla kommentaren i FN:s säkerhetsråds resolution nr 1666 av den 31 mars 2006 om de eventuella förändringarna av ansvarsområdet för den fredsbevarande styrkan från Oberoende staters samvälde (OSS) i Georgien. I realiteten är styrkan rysk och har inte så mycket med fredsbevarande att göra utan hjälper till med annektering av en befolkning som i massor tilldelas pass från ett annat land innan landet därefter annekteras. Om ni verkligen vill ha fred i den delen av Europa behöver vi verkliga, eventuellt europeiska, fredsbevarare i Sydossetien och Abchazien. Alternativet bör vara att döpa om de nuvarande fredsbevararna till ”brottsbevarare”. Det är mitt andra förslag till parlamentet: att välja mellan verkliga fredsbevarare och officiella ”brottsbevarare”.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Det finns människor i Ryssland – särskilt tjänstemän – som, om de lyssnar till oss, kommer att tro att vi i parlamentet den här veckan bara vill reta den ryska björnen. Det är inte vad vi vill göra, utan vi vill göra helt klart för Ryssland att vi måste försöka lösa de problem som vi ställs inför, alltifrån energi till vårt gemensamma närområde, att vi måste göra det tillsammans och att Ryssland måste bekräfta att man står för multilateralism.

När vi kritiserar Amerika är vi ofta eniga om ensidigheten i landets handlande, men när ett land agerar på sin egen bakgård måste det ske multilateralt, och Ryssland har nyligen valt en annan strategi vilket är helt oacceptabelt.

För det första behöver vi självklart hjälp från de inblandade länderna. Som vi sa vid det senaste besöket där skulle vi vilja att Georgien skrev under förbindelsen om icke-våld. Det räcker visserligen inte att säga ”vi vill kunna försvara oss själva”, för det är självklart något som alla har rätt att göra.

För det andra skulle vi vilja se ett tydligt erbjudande om återintegrering i det georgiska samhället av människor från Sydossetien och också Abchazien. Även om vi har tagit ställning för ett enda, enat Georgien menar vi att det måste omfatta särskilda erbjudanden till dessa befolkningsgrupper.

Likväl ligger huvudansvaret, precis som förut, hos Ryssland. Jag finner det obegripligt att Ryssland fortfarande inte har fattat att man inte blir vänner genom att stödja små separatiströrelser – vissa av dem har infiltrerats av brottslingar – utan snarare genom att hjälpa sina grannar att bibehålla sin stabilitet. Det är någonting som Georgien säkert också skulle vara villigt att göra.

Vi måste absolut tillbakavisa fördrivningen av georgier från Ryssland. Argumenten enligt linjen ”jo, men de är där olagligt” har en cynisk klang. Att köra ut georgierna – särskilt i ett sådant här läge, med tanke på vad som har hänt – är precis lika olägligt som energiprishöjningarna i Ukraina före valen och i Vitryssland efter valen. Det är helt och hållet oförsvarligt och oacceptabelt.

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Sydossetien är en av dessa oerhört förargliga ”frusna” konflikter, och jag minns när jag själv var sysselsatt med det när jag satt precis där ni, fru rådsordförande, sitter nu för hela fem år sedan.

Men den frusna konflikten riskerar nu att bli en het konflikt. Det finns ett brådskande behov av att lugna ner situationen, och min grupp stöder vädjan till både Ryssland och Georgien att tona ned sitt språk och sina handlingar. Det som de georgiska medborgarna har utsatts för är fullkomligt oacceptabelt, precis som Rysslands beslut att upphäva all kommunikation med Georgien.

Att president Vladimir Putin varnade för blodspillan inför rådets ordförande Matti Vanhanen och kommissionens ordförande José Manuel Barroso måste ha varit mycket pinsamt och är i alla händelser totalt oacceptabelt, liksom att Ryssland fortsätter att utfärda pass till sydossetier. Det är också oacceptabelt att Georgien har hotat att ta till våld.

Om EU menar allvar i denna fråga bör vi vara beredda att ersätta de ryska fredsbevararna om det behövs. Detta är inget litet åtagande, och det bör tas på största allvar. Men låt oss först använda alla de multilaterala och europeiska fredsmekanismer som finns.

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, fru rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som medlem av parlamentets EU–Moldaviengrupp skulle jag vilja återvända till det problemet och göra det mycket tydligt att denna konflikt inte handlar om minoriteter. Det sociala systemet i Republiken Moldavien är både politiskt och socialt öppet och kännetecknas av samlevnad och tolerans. Om konflikter med minoriteter förs fram som en förklaring så görs det endast med avsikten att legitimera stödet för en stalinistregim, något som är – det vill jag inskärpa hos den ryska regeringen och president Vladimir Putin – både politiskt problematiskt och högst tvivelaktigt.

Transnistrienkonflikten är en konflikt mellan Ryssland och EU. Jag tror inte att freden i området kommer att återställas om inte trupperna dras tillbaka, så kommissionen och rådet måste utöva mycket större tryck på den ryska regeringen för att få den att göra exakt detta. Konflikten i Moldavien får inte offras för våra mellanhavanden med Ryssland i fråga om energi.

  Konrad Szymański (UEN). – (PL) Herr talman! Situationen i Sydossetien och Transnistrien gör det helt klart att Ryssland inte har slutat tänka i termer av inflytelsesfärer. Nu har 16 år förflutit, men Ryssland har fortfarande inte anammat behovet av att respektera den territoriella integriteten och suveräniteten hos självständiga länder utmed landets gränser. Man tar till bedrägeri, spioneri och energiutpressning och lämnar ut ryska pass för att försvaga Georgien och Moldavien, de självständiga grannarna, och för att ta ifrån dem delar av deras territorier. Tvärtemot våra förväntningar spelar Ryssland inte någon stabiliserande roll i regionen. I själva verket är det tvärtom. Ju mer politisk makt Ryssland utövar desto fler konflikter, spänningar och till och med krig blir det. Är allt detta förenligt med en politik som är godtagbar för Europeiska unionen? Är det möjligt att utveckla ett ovillkorligt strategiskt partnerskap med ett land som nedlåter sig till att använda dessa metoder? Jag är förvissad om att så inte är fallet och uppmanar därför parlamentet att stödja den gemensamma resolutionen tillsammans med de ändringsförslag som lagts fram av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och av gruppen Union för nationernas Europa.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Republiken Moldavien skulle ha blivit medlem i Europeiska unionen om nio och en halv vecka, om det inte hade varit för pakten mellan Hitler och Stalin som åtskilde den från Rumänien. Detta visar hur nära oss hela denna angelägenhet ligger. Georgien – som är medlem i Europarådet – har fallit offer för rysk eller sovjetisk kolonialism vid två tillfällen, första gången under tsarerna och andra gången på 1920-talet, när sovjetiska trupper kvävde de nationer som höll på att födas i Kaukasien.

I dag föreligger en postkolonial situation, där Ryssland är ovilligt att ge upprättelse för vad Ryssland gjorde mot regionen då landet var en kolonialmakt eller när det var den totalitära Sovjetunionen. I stället för Ryssland en postkolonial politik som går ut på att styra över nationer och tvinga av dem deras råvaror, vilket inbegriper att man antingen utnyttjar konflikter mellan nationaliteter eller i viss utsträckning skapar dem på ett konstlat sätt.

Därför finns det bara ett svar, som Vytautas Landsbergis sa: vi måste vara beredda på att ha en strukturerad fredsbevarande närvaro – internationell eller från EU – varhelst i världen konflikter uppstår, antingen det är i Transnistrien eller Abchazien, Sydossetien eller Tjetjenien, så att situationen kan föras in under internationell kontroll en gång för alla.

Om Ryssland har intresse av att låta öppenhet och insyn råda så är det den rätta lösningen, men det är inte vad Ryssland vill. Vad Ryssland vill, såväl nu som tidigare, är att dess maktpolitik ska fortgå i skumrasket, och därför beklagar jag också att denna debatt äger rum efter toppmötet i stället för före, som vi hade önskat. Vad Vladimir Putin önskade var att strålkastarna skulle riktas mot honom medan han underhöll illusionerna, och nu sopar vi upp resterna, i skuggan av toppmötet.

Allt jag kan göra är att vädja till rådet och kommissionen att äntligen komma i gång med att tala om rysk politik på ett otvetydigt, uppriktigt och rationellt sätt och uttryckligen omnämna de mänskliga rättigheterna. Låt oss inte sticka under stol med att den sortens rättframma samtal är det enda språk som Ryssland förstår. Vi har här tillräckligt med underlag för en vitbok om Rysslands brutna löften, som Vytautas Landsbergis sa, men också för en vitbok om västs självbedrägeri.

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Mina damer och herrar! Transnistrienfrågan är i stor utsträckning en fråga om Europeiska unionens förbindelser med Ryssland. Problemet befinner sig nu i ett dödläge, men det ligger i Rysslands makt att lösa det. Om Ryssland ska kunna göra det måste man dock uppfylla det löfte som man gav vid OSSE-toppmötet i Istanbul 1999, dvs. dra tillbaka sina trupper från moldaviskt territorium. Detta borde man ha gjort redan 2002.

Goda vänner måste vara djärva och rättframma. I Ryssland värdesätts sådana vänner. Vi här har varit rädda och gått som katten kring het gröt. Således kommer vi, den 1 januari, att få en allvarlig källa till instabilitet precis intill Europeiska unionen.

Jag skulle vilja upprepa tre fakta om Transnistrien. För det första strävar den transnistriska regimen inte efter självständighet utan snarare efter en union med Ryssland, som ligger 800 kilometer bort. Regionen har hört till Moldavien och Ukraina men aldrig till Ryssland.

För det andra är invånarna i Transnistrien inte en enhetlig etnisk grupp. Merparten av dem, 40 procent av befolkningen, är moldavier, medan ukrainarna utgör närmare 28 procent och de etniska ryssarna intar tredjeplatsen.

För det tredje skulle invånarna i Transnistrien säkert åtnjuta mera demokrati och fred under regeringen i Chisinau än de gör nu. Chisinau har aldrig förföljt den icke-moldaviska befolkningen i Transnistrien.

Ryssland kommer inte att agera utan påtryckningar från oss. Vi får inte vara rädda för att utöva påtryckningar. Och våra förbindelser med Ryssland måste vara dubbelriktade och till ömsesidig nytta för båda sidor. Vi må behöva rysk energi, men Ryssland behöver tjänster från oss också, för att inte tala om EU-marknaden.

Det är dags att påminna Ryssland om vad vi har gett, och att begära gentjänster. Slutligen måste 5+2-förhandlingarna fortsätta till varje pris. Vi har en bra resolution, så låt oss anta den.

  Tatjana Ždanoka (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Enligt min åsikt saknas det något viktigt bland alla förnuftiga politiska synpunkter som tagits upp i den befintliga texten: den faktiska livssituationen för de individer som lever i de berörda områdena. De som fördömer utfärdandet av ryska pass för de bosatta i dessa regioner borde påminna sig om de omständigheter som dessa människor befann sig i som medborgare eller icke-medborgare i nyligen oberoende stater som bildats av de före detta Sovjetrepublikerna. Dessa är republiker vars gränser, i fallet med Kaukasus, godtyckligt drogs upp av Josef Stalin eller, i fallet med Transnistrien, ändrades under Molotov-Ribbentroppakten.

Efter upplösningen av den federala staten Sovjetunionen hade man ingen övergångsperiod då människorna skulle kunna ha löst frågor såsom familjeåterförening, medborgarskap och så vidare. Dessa människor behöver i de flesta fall pass för att resa till Ryssland och inte till EU som påstått.

  Inese Vaidere (UEN) . – (LV) Mina damer och herrar! Rysslands önskan att påverka ödet för sina grannländer som har övergått till den västerländska utvecklingsmodellen är påtaglig, både i dess ingripanden i Ukrainas inre angelägenheter och i fallet med Moldavien och Georgien. Europeiska unionen har intresse av att finna en fredlig lösning på konflikten mellan Ryssland och Georgien. Därför bör, för det första, de fredsbevarande styrkorna från OSS i Sydossetien bytas ut mot internationella fredsbevarare eftersom de inte kan genomföra sin uppgift. För det andra bör Ryssland avhålla sig från militära övningar i det närmaste grannskapet till Georgiens territorium. För det tredje måste kränkningarna av georgiska medborgares rättigheter upphöra omedelbart. De börjar balansera på gränsen till etnisk rensning. Detsamma gäller blockaden av georgiska varor. För det fjärde måste, med respekt för georgiskt territoriums integritet, lagligheten i utfärdandet av ryska pass i Abchazien och Sydossetien granskas, för att förhindra att scenariot från Transnistrien upprepas. Slutligen bör båda staterna avhålla sig från verksamhet och uttalanden som kan bidra till att situationen förvärras.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Herr talman! När det gäller bakgrunden till denna debatt behöver vi ett mycket starkt åtagande från EU i form av fredsstyrkor för att försöka förhindra att dessa farliga konflikter sprider sig.

Låt mig tala klarspråk: Dessa regioner som vill bryta sig ut, eller de frysta konflikterna, utnyttjas systematiskt av den ryska regeringen för att behålla inflytandet över grannländerna efter Sovjet. Utan den ständiga närvaron av ryska trupper – vilket min kollega Marianne Mikko har förklarat – skulle de konflikter som vi nu måste hantera troligtvis ha försvunnit. En del av problemet förefaller vara rädslan för att ”sammetsrevolutioner” skulle kunna sprida sig och rädslan för verkliga demokratiska förändringar i själva Ryssland, för vilka tiden länge har varit mogen. Därför behöver vi reagera på det som den ryska regeringen gör – en regering som trotsar alla normer för internationellt agerande genom att till exempel stoppa kommunikationerna, införa ekonomiska blockader och skapa vågor av främlingsfientlighet i Ryssland. EU-25 bör förklara att ett sådant agerande är helt oacceptabelt, särskilt från det land som för närvarande innehar ordförandeskapet i Europarådet.

I Europaparlamentets resolution uppmanar vi Ryssland att slutligen acceptera den nya situation som uppstått efter det kalla krigets slut och att sluta tänka och handla i termer av områden där man har ett exklusivt inflytande.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Jag skulle vilja tala om Moldavien. Moldavien är ett land vars problem har historiska grunder, dvs. dess geopolitiska läge och dess nuvarande situation, som har uppstått som ett resultat av såväl maktbalansen inom landet som yttre påverkan. Det måste bli tydligt att problemen med Moldaviens säkerhet i dess vidaste mening, och också med dess utveckling, inte kan lösas genom insatser från Moldavien ensamt. En gemensam insats krävs, som omfattar inte bara Moldaviens grannar såsom Ukraina och Rumänien utan också viktigt bistånd från Europeiska unionen och Förenta staterna. Självklart är rysk goodwill också mycket viktig. Det är uppenbart att embargot på import av jordbruksprodukter och problemen med energiförsörjningen har att göra med Moldaviens positiva inställning till integrering i Europeiska unionen. Vi kan därför inte överge Moldavien. Landet har en moralisk rätt till vårt stöd, och vi har definitivt råd med det.

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! Jag stöder till fullo förslaget till resolution, vilket utarbetats av gruppen Unionen för nationernas Europa, om Transnistrien som är en del av Moldavien. Jag vill uttrycka min beundran för Georgien som självständigt vill besluta om inriktningen på sin utrikespolitik. I denna fråga bör och måste landet lita på solidariteten från Europeiska unionens medlemsstater. De georgiska myndigheterna kräver med rätta att det stora Ryssland ska respektera denna lilla nations rättigheter. Det skulle dock vara bra, och här har jag en något annorlunda åsikt än de föregående talarna, om myndigheterna i Georgien också såg till att respektera minoriteternas rättigheter i sitt eget land. Jag tänker exempelvis på de religiösa minoriteterna.

Låt mig hänvisa till de attacker som nyligen ägde rum mot katoliker i Tbilisi. Det finns inget annat sätt att beskriva det angrepp som 60 personer genomförde mot en helt nybyggd kyrka för assyrierna, dvs. den kaldeiska katolska församlingen. Detta angrepp utfördes av medlemmar i den ortodoxa kyrkan som identifierar sig mest med den ryska kulturen. I ett annat område i Tbilisi utövar medlemmar i den ortodoxa kyrkan påtryckningar på myndigheterna för att förhindra att en katolsk kyrka öppnas.

Tyvärr har det under de senaste åren vid många tillfällen förekommit incidenter i Georgien vilka gett uttryck för religiös intolerans. Offren har varit katoliker, baptister, pingstvänner och Jehovas vittnen. Jag förutsätter att myndigheterna i Georgien vidtar kraftfulla åtgärder mot dessa våldsdåd som skadar Georgiens anseende på den internationella arenan. Jag är säker på att de flesta politiska grupper här i parlamentet är av samma åsikt.

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman! Först vill jag be att få tacka för denna breda debatt. Sedan i morse har vi här i kammaren idag talat om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland. Hur betydelsefulla dessa förbindelser är återspeglas i att det nu också på denna punkt i förfarandena är förbindelserna mellan EU och Ryssland som framför allt har förekommit i ledamöternas tal.

Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland har en värdefull egenskap: numera kan vi diskutera allt kring bordet, också de svåra områdena och Rysslands åtaganden. Nästa utmärkta tillfälle för sådana diskussioner är i november då mötet i det permanenta partnerskapsrådet mellan EU:s och Rysslands utrikesministrar hålls, och efter det i slutet av november under toppmötet mellan EU och Ryssland. Vid toppmötet mellan EU och Ukraina i Helsingfors i övermorgon kommer med säkerhet dessa frågor att tas upp i samtalen.

Som jag sa i mitt inledande anförande syftar unionens åtgärder för Moldavien och Transnistrien särskilt till att stödja och stärka enheten i Moldavien. Den europeiska grannskapspolitiken är ett avgörande instrument i detta arbete. Som en del av detta samarbete väntar vi i rådet på att kommissionen ska lägga fram ett förslag om att inleda samtal om flexibilitet i visumfrågor före slutet av detta år.

Förbindelserna mellan Georgien och Ryssland diskuterades senast igår i COPS-kommittén och det hänvisades till förslagen från den särskilda representanten om att på bästa möjliga sätt hitta nya vägar att stödja en fredlig lösning av den svåra situationen. Lyckligtvis finns det glädjande tecken på att dialogen mellan Georgien och Ryssland håller på att komma igång, eftersom ländernas utrikesministrar har för avsikt att mötas i Moskva i början av november. Det är en mycket positiv början på något som förhoppningsvis kommer att leda till att samtalen återupptas.

Den grundläggande princip som Europeiska unionen strävar efter för att främja en fredlig lösning på krisen mellan Georgien och Ryssland, och kan sträva efter, gäller denna kris på precis samma sätt som många andra kriser runt om i världen. Om inte parterna själva verkligen engagerar sig för en fredlig lösning kan de dock inte tvingas till det utifrån.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Det var en mycket intressant diskussion om dessa båda ämnen. Jag tackar ledamöterna för deras kommentarer, som vi självklart kommer att beakta i så stor utsträckning som möjligt.

Jag anser att parlamentet skulle kunna stärka sina insatser och på så sätt fullfölja och komplettera vad vi gör när det gäller Moldavien, vilket har sin motsvarighet i den parlamentariska samarbetskommittén EU–Moldavien. Vi behöver fortsätta uppmuntra Moldavien att gå vidare med viktiga reformer som gäller demokrati, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter och att förbättra sitt affärsklimat. Vi måste hjälpa Moldavien att bli mer attraktivt för befolkningen, även i Transnistrien.

När det gäller makroekonomiskt stöd har vi precis förberett ett paket på 45 miljoner euro som kommer att tilldelas Moldavien, eftersom det är mycket viktigt att vi ger dem särskilt stöd. Låt mig säga att hela stödprogrammet sedan 1991 har uppgått till omkring 230 miljoner euro. Vår årsbudget för detta stöd har ökat under de senaste åren och kommer att öka ytterligare genom det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet.

När det gäller viseringslättnader för Moldavien håller vi just nu på att utarbeta förslag för att förhandla fram direktiv och också för återtagandeavtal. Vi har uppmuntrat medlemsstaterna att inrätta ett gemensamt centrum för visumansökningar i Chişinău. När detta centrum väl har inrättats bör det bli en effektiv mekanism för att underlätta för moldaviska medborgare, som då inte längre skulle behöva resa till grannländer för att ansöka om visum.

Låt mig också säga att om det finns någon möjlighet att få ett mandat vid slutet av detta år så skulle viseringsavgiften ligga kvar på 35 euro och inte höjas till 60 euro, vilket skulle vara av stor betydelse för de mycket fattiga människorna i Moldavien.

När det gäller Georgien hade vi en långvarig diskussion med utrikesminister Sergej Lavrov. Det viktigaste är att båda parterna tonar ned sin offentliga retorik som ett första steg och att båda parterna sedan försöker att inleda en diplomatisk dialog – en återgång till det normala. Den georgiska ledningen måste undvika alla åtgärder som skulle kunna öka spänningen. Detta är vad vi sa till Michail Saakasjvili. Med hjälp av våra särskilda representanter och, självklart, med hjälp från oss alla hoppas vi att situationen kommer att normaliseras.

ORDFÖRANDESKAP: OUZKÝ
Vice talman

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 11.30.

12. Export av giftigt avfall till Afrika – Miljöskydd genom bekämpning av miljöbrott (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en gemensam debatt om

- rådets och kommissionens uttalande om export av giftigt avfall till Afrika

- en muntlig fråga till rådet från Karl-Heinz Florenz, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om miljöskydd: brottsbekämpning, brottsliga handlingar och straff (O-0067/2006 B6-0438/2006) och

- en muntlig fråga till kommissionen från Karl-Heinz Florenz, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om miljöskydd: brottsbekämpning, brottsliga handlingar och straff (O-0068/2006 B6-0439/2006)

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Rådet är mycket bekymrat över den miljökatastrof som uppdagades för en tid sedan i Elfenbenskusten i samband med fartyget Probo Koala. Som ordförandeland anser Finland att det är mycket viktigt att denna beklagliga händelse undersöks noggrant. Ännu en gång blir världen medveten om de allvarliga hot som transporterna av avfall till utvecklingsländerna innebär. Detta är ett problem som kräver beslutsam handling. Europeiska unionen har sagt att den är beredd att i samarbete med Förenta nationerna hjälpa till att skydda människors hälsa och miljön överallt där följderna av händelsen är särskilt allvarliga.

De händelser som nyligen inträffat i Västafrika har också påmint oss om hur viktigt det är att tillämpa avtal om gränsöverskridande transporter av avfall och om övervakningen av avfallshanteringen på ett effektivt sätt. Dessa avtal är främst Baselkonventionen och tillägget till den från 1995, Marpolkonventionen till förhindrande av förorening från fartyg och lokala miljöskyddsavtal för sjöfarten. I tillägget till Baselkonventionen förbjöds export av farligt avfall från länder inom EU och OECD och även från Liechtenstein till andra länder. Det är uppenbarligen precis lika viktigt att övervaka efterlevnaden av dessa avtal.

Den åttonde konferensen för de parter som har undertecknat Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och omhändertagande av farligt avfall kommer att hållas i Nairobi i slutet av november. Europeiska unionens ståndpunkt när det gäller alla frågor på dagordningen vid denna konferens håller just nu på att utarbetas av rådet. Bland dessa frågor ingår olagliga transporter av avfall, lossning av fartyg, finansiering av avtalet, synergieffekter mellan avfalls- och kemiföretag och kontroll av den strategiska planen för genomförande av konventionen.

En del av denna förberedelse hade formen av en omfattande debatt i Europeiska miljörådet den 23 oktober, dvs. i förrgår. I slutet av debatten framförde ordföranden sina slutsatser om EU:s förberedelser inför konferensen för de parter som har undertecknat Baselkonventionen. Enligt slutsatserna är det viktigt att på ett beslutsamt och effektivt sätt ingripa mot olagliga gränsöverskridande transporter av farligt avfall.

Det är viktigt att så många andra länder som möjligt ratificerar tillägget om förbud mot att exportera farligt avfall, utöver de länder som redan har ratificerat det, så att förbudet så snart som möjligt kan träda i kraft i hela världen. Som ni vet gäller förbudet redan i alla EU:s medlemsstater eftersom det genomfördes i sin helhet genom förordningen om transporter av avfall. Nästan alla EU-länder har också ratificerat tillägget.

Den reformerade EU-förordningen om transporter av avfall som träder i kraft i juli nästa år innehåller också bestämmelser som kan bidra till att förbättra samarbetet vid genomförandet av förordningen både på medlemsstatsnivå och på EU-nivå. Det har också utfärdats ett direktiv om hamnarnas anläggningar för att ta emot lastrester och avfall som har uppkommit på fartyg, och efterlevnad av detta direktiv kanske också är relevant i Probo Koala-fallet.

I en debatt i förrgår framhöll miljöministrarna också att ett effektivt genomförande av befintlig lagstiftning är ett primärt mål för EU. Av avgörande betydelse för att olagliga transporter av avfall ska kunna förhindras är en större harmonisering av lagarna om miljö och sjöfart, särskilt på internationell nivå, och ökat samarbete mellan myndigheter. Vad som är viktigast är att alla typer av avfall behandlas på ett sätt som är miljömässigt acceptabelt oavsett var detta sker. Detta måste också var det främsta målet när fartyg skrotas.

I ordförandens slutsatser framhölls också att utvecklingsländerna behöver hjälp utifrån i sina insatser för att genomföra Baselkonventionen och hantera avfall på ett sätt som är acceptabelt från miljösynpunkt. Utvecklingsländerna måste också låta avfallshantering ingå i sina strategier för att minska fattigdomen och skapa hållbar utveckling.

Vid miljöministrarnas möte träffade ordförandeskapet också en delegation från Elfenbenskusten som gav aktuell information om situationen. Katastrofens omfattning är svindlande: förutom förlusten av många människoliv finns det enormt många akuta hälsoproblem. Katastrofen har också allvarliga följder för ekologi, försörjning, bostäder och samhällsinsatser. De viktigaste områdena är för närvarande att sanera förorenade områden och avloppsnät och att uppmärksamma de skador som drabbat människor och företag. I Elfenbenskusten håller nu en internationell och nationell rapport om händelsen på att utarbetas, och däri ingår även en brottsundersökning.

I vissa länder som till exempel Nederländerna och Estland har dessutom en brottsundersökning inletts i syfte att göra en noggrannn granskning av omständigheterna i Probo Koala-fallet.

Jag övergår nu till den muntliga frågan från Karl-Heinz Florenz, ordförande för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet.

Europeiska unionens medlemsstater anser det viktigt att det inom EU utvecklas lagar och samarbete i syfte att förhindra och undersöka miljöbrott och utkräva straffansvar. Miljöbrott är till sin natur internationella eftersom effekterna av olagliga utsläpp når långt utöver nationsgränserna.

Som ledamoten sa i sin fråga ogiltigförklarade dock EG-domstolen den 13 september 2005 rådets rambeslut av den 27 januari 2003 om miljöskydd genom strafflagstiftning.

Den 25 november 2005 överlämnade kommissionen ett meddelande till Europaparlamentet och till rådet om följderna av EG-domstolens dom.

Domstolens dom och kommissionens meddelande diskuterades vid det informella möte mellan ministrarna för rättsliga och inrikes frågor som hölls i Wien i januari 2006 och de granskades av rådet i Bryssel den 21 februari i år.

I dessa diskussioner sa kommissionen att den ville tänka mer på hur den ska gå vidare med de rambeslut som tidigare fattats av rådet, beslut som kanske skulle kräva en omprövning mot bakgrund av EG-domstolens utslag. Detta sätt att resonera skulle också gälla det rambeslut som ogiltigförklarades av EG-domstolen.

Som situationen nu är avvaktar rådet en reaktion från kommissionen. Den kan komma med en ändrad version av det förslag som den lade fram 2001 och av det förslag till direktiv som den ändrade 2002 eller den kan lägga fram ett helt nytt förslag.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EL) Herr talman! Den dumpning av giftigt avfall i Elfenbenskusten som nyligen inträffade har drastiska följder. Minst 10 människor dog och tusentals blev förgiftade och behövde sjukhusvård.

Även om de faktiska omständigheterna kring detta motbjudande miljöbrott ännu inte har klargjorts är det nu ännu mer nödvändigt med en sträng tillämpning av förbudet mot att exportera farligt avfall till Afrika.

I samarbete med medlemsstaterna, Förenta nationerna och Elfenbenskustens myndigheter försöker kommissionen på olika sätt avhjälpa de skador som förorsakats och komma fram till lämpliga insatser för att bekämpa den olagliga verksamhet som kan ha ägt rum.

När händelsen hade inträffat besökte företrädare för kommissionen – och specialgrupper från medlemsstaterna – platsen för att bistå offren och hjälpa till att skydda miljön. Kommissionen följer noga utvecklingen i Elfenbenskusten och står i ständig kontakt med landets myndigheter. I måndags träffade jag tillsammans med ordförandeskapet delegationen från Elfenbenskusten i vilken tre ministrar ingick.

Europeiska unionens institutioner och medlemsstater måste undersöka alla tänkbara möjligheter att stödja offren i Elfenbenskusten och göra sitt bästa för att avlägsna föroreningarna.

Brottsundersökningar genomförs för närvarande i flera olika medlemsstater som vi står i kontakt med. Sedan Probo Koala hade återvänt till Europeiska unionen reste jag personligen till hamnen Paldiski i Estland den 28 september för att stödja dessa undersökningar och få den senaste informationen.

Om vi ser längre än till händelsen i Elfenbenskusten kommer vi att se att det finns allvarliga brister i medlemsstaternas efterlevnad av Europeiska unionens förordning om transporter av avfall. Denna förordning innehåller tydliga regler som förbjuder export av farligt avfall till utvecklingsländerna. Dessa regler kommer att bli ännu strängare, och senast i juli nästa år kommer medlemsstaterna att vara skyldiga att genomföra kontroller och inspektioner på plats och att samarbeta när det är fråga om olagliga avfallstransporter. Själva det faktum att reglerna finns betyder dock ingenting om de inte också tillämpas korrekt i praktiken. De juridiska luckorna måste täppas till genom stränga kompletterande åtgärder för att förordningen ska tillämpas korrekt. Miljöbrotten är ett av de allvarligaste problem som det är gemenskapens uppgift att bekämpa. De kan leda till enorma skador för miljön. Miljöbrottsligheten är ofta en del av den internationella organiserade brottsligheten, vilket gör det svårt att utplåna den även om det är helt nödvändigt. Det är nödvändigt med bestämmelser om effektiva sanktioner, inbegripet straffrättsliga sanktioner, för att gemenskapens miljölagstiftning ska kunna tillämpas korrekt. Just därför krävs det omedelbara insatser på gemenskapsnivå.

År 2001 lade kommissionen fram ett förslag till ett direktiv om miljöskydd genom strafflagstiftning. Syftet med förslaget var å ena sidan att i hela gemenskapen införa ett minimiantal miljöbrott och å andra sidan att bestraffa sådana brott genom effektiva straffrättsliga sanktioner i alla medlemsstater. Det är sorgligt att rådet inte godkände kommissionens förslag. Förslaget byggde på artikel 175 i fördraget och skulle ha antagits genom medbeslutandeförfarandet. Rådet delade inte kommissionens uppfattning om den rättsliga grunden och beslutade att anta ett rambeslut under den tredje pelaren i stället för det direktiv vi hade föreslagit. Enligt Europeiska kommissionens uppfattning var detta val av metod inte juridiskt korrekt och skulle ha gjort det omöjligt att kontrollera rambeslutets inlemmande i nationell lagstiftning och medlemsstaternas tillämpning av det.

I klar motsatsställning till rådet stödde Europaparlamentet helt och fullt kommissionens förslag, och det stödde även kommissionen i frågan när den hänsköts till EG-domstolen. Jag vill framhålla att detta goda samarbete mellan våra institutioner är särskilt betydelsefullt och jag är förvissad om att vi kommer att fortsätta på detta sätt allteftersom frågan utvecklas. Genom EG-domstolens utslag har det nu klargjorts att de åtgärder av straffrättslig natur som krävs för att säkerställa en effektiv tillämpning av miljöpolitiken kan antas under den första pelaren. Rådets rambeslut innebar intrång i gemenskapens behörighet enligt fördraget och måste upphävas. Europeiska kommissionen är särskilt nöjd med detta utslag från EG-domstolen. Detta är inte ett utslag som reglerar en enkel teknisk punkt: det är av avgörande betydelse för att förtydliga fördragets regler i fråga om skiljelinjen mellan den första och den tredje pelaren. Utslaget får mycket viktiga institutionella följder eftersom det klargör att de åtgärder det gäller måste beslutas genom medbeslutandeförfarandet vilket innebär fullt deltagande för Europaparlamentet.

På liknande sätt kontrolleras under den första pelaren de nationella genomförandeåtgärderna av EG-domstolen, vilket inte gäller för åtgärder under den tredje pelaren. Ett direktiv om miljöskydd genom strafflagstiftning – under den första pelaren – kommer att leda till bättre miljöskydd och är samtidigt en mer demokratisk metod i lagstiftningsförfarandet. Under tiden har tyvärr värdefull tid gått förlorad. Miljöbrott begås fortfarande, och vi måste införa de nödvändiga rättsliga åtgärderna för att bekämpa dem.

Vi har i kommissionen analyserat och diskuterat de olika alternativen för att följa upp EG-domstolens utslag. Vi granskade särskilt två alternativ: att kommissionens förslag från 2001 ska stå kvar som det är och att vi uppmanar de övriga institutionerna att fortsätta med medbeslutandeförfarandet eller att kommissionen lägger fram ett nytt förslag. Vi föredrog det andra alternativet för att kunna ta hänsyn till domstolens utslag. Det ursprungliga förslaget är från 2001, och sedan dess har ett stort antal förändringar av miljölagstiftningen gjorts. Följaktligen måste förslaget anpassas till dessa förändringar.

Slutligen har det skett en hel del nytt på området EU-samarbete kring straffrättsliga frågor, vilket också måste beaktas i förslaget. Vi måste se till att förslaget ligger i linje med övrig strafflagstiftning på EU-nivå.

I dag håller vi på att förbereda ett nytt förslag till ett direktiv om miljöskydd genom strafflagstiftning. Som jag sa var det första steget att i detalj granska EG-domstolens utslag och dess återverkningar och att göra en detaljerad jämförelse av de olika lagar som redan gäller. Sedan förberedde vi en konsekvensanalys där för- och nackdelarna med de olika alternativen jämförs. Därefter kommer förslaget att få sin slutgiltiga utformning, och jag hoppas att det kommer att godkännas före slutet av 2006.

  Karl-Heinz Florenz (PPE-DE) , frågeställare. – (DE) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! Dumpningen av giftigt avfall i Elfenbenskusten är inte bara en skandal utan också en verkligt upprörande handling, och vi kan naturligtvis inte göra annat än att hysa medlidande med offren och beklaga de allvarliga skador som drabbat människor, men om vi inte i samma andetag ställer frågor om vad som ligger bakom händelsen är detta inte annat än hyckleri, och då kan ni inte räkna med mig. Därför vill jag att det inte ska råda något tvivel om att detta är en humanitär och miljömässig katastrof och skandal. Samtidigt som vi här i parlamentet har infört principen att namnge och skämma ut människor för att tillämpa den på andra, till exempel på dem som bedriver köttproduktion så att namnet på den som uppför sig illa blir känt och står i tidningarna upphör jag aldrig att förvåna mig över att samma sak inte sker med EU:s medlemsstater, och detta är verkligen anmärkningsvärt.

Rådsordföranden placerade naturligtvis dessa saker i rätt kronologisk ordning medan det var kommissionsledamot Stavros Dimas som förklarade varför EU:s lagstiftning inte fungerar, och den verkliga orsaken är att rådet är alltför räddhågat, och när jag säger detta menar jag naturligtvis inte rådsordföranden eller hennes land, men vad jag faktiskt menar är att man i frågor som berör mer än ett land – vilket hon med rätta medgav – måste våga vidta gränsöverskridande åtgärder för att väcka åtal och bestraffa brott. Om kommissionen sedan utarbetar ett förslag med denna innebörd samtidigt som rådet nöjer sig med att ifrågasätta förslagets rättsliga grund och både kommissionen och parlamentet ifrågasätts eftersom rådet genom sin blockerande minoritet inte tillåter att lagen träder i kraft, då är detta någonting som en företrädare för folket, det vill säga en av dem som har till uppgift att hålla ett öga på vad regeringarna gör måste anse ytterst irriterande. Detta får inte tillåtas ske, och rådet måste upphöra med sin rädsla i denna fråga.

Jag bönfaller er verkligen att tala om för era kolleger att utskottets ordförande är mycket arg eftersom det inte är någon nytta med klagomål i efterhand om vi inte har gjort vår läxa i förväg – vilket vi har gjort, och ändå har ni så att säga struntat i läxan. Detta är inte acceptabelt. Jag anser att det vore bättre om rådet i framtiden ägnade sig mer åt införlivandet av EU-förordningar.

Jag har nu varit ledamot av parlamentet mycket länge, och under denna tid har vi diskuterat och fattat ett mycket stort antal beslut, men när det gäller att verkligen genomföra dem verkar vi tappa modet. Jag bor vid gränsen till ett grannland, det älskvärda land som kallas Nederländerna, och det tog oss otroligt lång tid att komma fram till ett avtal om hur vi skulle kunna fånga brottslingar. Lyckligtvis har vi gjort en del framsteg, men när det gäller att rättsligt beivra avfallsbrott har vi ännu inte kommit ut ur Noaks ark, och detta, fru rådsordförande, är någonting som ni inte får vara nöjd med. Ni måste använda de sista månaderna av ert ordförandeskap till att gå in för att allvarligt stödja kommissionsledamoten och motivera honom att göra någonting åt detta.

Det finns många områden med brister i fråga om genomförande och införlivande. Jag skulle mycket gärna vilja veta om det land där det giftiga avfallet dumpades faktiskt gav sitt samtycke till detta, för om det inte gjorde det borde dessa giftiga ämnen över huvud taget inte ha fraktats dit. Det finns så många regler och förordningar för detta, och allt som krävs av oss är att vi genomför dem med mod och förnuft.

För övrigt är det också värt att notera att detta är en skandal inte bara när det gäller hälsa och miljö utan också när det gäller konkurrensen. Om vi inte täpper till denna lucka i våra egna lagar och i Baselkonventionen kommer vi därigenom att uppmuntra människor som är mindre nogräknade när det gäller efterlevnad av lagen att göra föroreningen av miljön till en vara som kan exporteras, och att göra detta är hyckleri. Samtidigt som vi i EU talar om höga standarder öppnar vi nämligen hur många luckor som helst som gör det möjligt att exportera dessa ämnen, och det är kommissionsledamot Stavros Dimas – stackars man – och med honom kommissionen som får bära hundhuvudet för det även om jag måste säga till rådsordföranden att kommissionen i detta fall går helt fri från klander.

Våra två institutioner var på rätt spår. Vi vill be er att agera i enlighet med de förslag som kommissionen och parlamentet har lagt fram i denna fråga, för det är bra förslag.

  John Bowis, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Elfenbenskusten är ett instabilt land som har gjorts ännu instabilare genom miljöbrott som har färdats ned till Afrika från vår kontinent, med ett nederländskt fartyg och med hjälp av nederländska hamnmyndigheter, ett fartyg i grekisk ägo under panamansk flagg, sedan ivorianska företag och lastbilar som dumpar petrokemiska produkter, som dödar – enligt FN – 12 människor, och som leder till att 104 000 människor – också enligt FN – behöver läkarvård. Detta skepp lastade av 500 ton kemiskt avfall på lastbilar som dumpade det på 15 olika platser omkring Abidjan, en stad med 5 miljoner invånare.

Enligt FN:s miljöprogram är detta utan tvekan ett brott, även om de säger att de ännu inte vet vem som bär ansvaret eller exakt vilken typ av brott det rör sig om. Vad vi vet är att detta brott skulle ha stoppats enligt Baselkonventionen och att detta har misslyckats, och vi behöver veta varför. Elfenbenskusten ligger långt borta och de flesta länder i Afrika har inga starka lagar som skyddar människors hälsa och miljön från effekterna av miljöfarligt avfall, men det är ingen anledning för oss här i Strasbourg att inte bry oss om detta fall och vad man kan lära sig av det. Vi vill ha säker avfallshantering och inte lämna giftiga paket vidare till andra. Vi vill – och detta säger jag direkt till er, fru kommissionsledamot – att de länder som ännu inte har ratificerat denna konvention gör det. Bland dessa länder finns Grekland, Irland, Italien, Malta och Slovenien. Jag hoppas att ni kommer att konfrontera dem och jag hoppas att också rådet kommer att göra detta.

Brott, ansvar och domar är något för domstolar, men att undersöka och att täppa till juridiska kryphål är vårt ansvar. Det är också vårt ansvar att hjälpa AVS-länderna att uppfylla höga normer för hantering av miljöfarligt avfall, samt att hjälpa offren för dessa förfärliga händelser – vi tänker särskilt på barnen i Elfenbenskusten som har fått utstå lidande på grund av detta. Vi har också ansvaret för att se till att kommissionen, de nederländska myndigheterna, Europeiska miljöbyrån och Elfenbenskustens regering alla gör sitt bästa för att identifiera och jaga förövarna av detta brott.

Om lagstiftningen är bristfällig så måste den förbättras. Om lagstiftningen är tillräcklig så måste den genomdrivas. Vi vet dock att man alltför ofta bryter mot lagarna. Vi vet att det är alltför lätt att undvika kostnaden för säker avfallshantering genom att dumpa, genom att söka sig utanför OECD-länderna och genom att nationellt och internationellt anlita skrupelfria personer, och det är detta vi måste se till att få stopp på.

  Margrietus van den Berg, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet stöder ivrigt de synpunkter som de två föregående talarna gett uttryck för. Hur är det möjligt att fartyget Probo Koala inte hindrades från att orsaka så mycket miljöförstörelse? Fastän denna händelse borde ha lyst i eldskrift tvår den nederländska regeringen sina händer i juridisk oskuld trots att den borde ta på sig det yttersta ansvaret. Den vägrar att ärligt erkänna misstag, tvekar att skapa en fond för offren i Elfenbenskusten, slår ifrån sig sitt ansvar och vägrar att ta ekonomiskt och moraliskt ansvar. Så kan den nederländska regeringens ömkliga uppträdande sammanfattas. Därför vill jag fråga kommissionen om den är beredd att utöva påtryckningar på Nederländerna för att få landet att lämna rättsligt stöd till Elfenbenskusten och att i samråd med FN också se till att en krisfond bildas för offren för denna katastrof.

Mina kolleger i de afrikanska parlamenten har en känsla av att Nederländerna och EU trots Baselkonventionen har underlåtit att skydda dem mot detta brottsliga beteende. Det är tydligen acceptabelt att använda Afrika som dumpningsplats. Detta skapar en känsla av underlägsenhet som undergräver ett trovärdigt partnerskap mellan Afrika och EU och har försämrat våra förbindelser betydligt. Vilka åtgärder tänker det finländska ordförandeskapet och kommissionen vidta för att närma sig Elfenbenskusten och Afrikanska unionen?

Är kommissionen beredd att lägga fram förslag till åtgärder för att om möjligt få slut på denna dumpning och se till att de regler som redan finns tillämpas? Är kommissionen beredd att årligen göra upp en svart lista över länder och gränsöverskridande företag som är inblandade i dumpning av kemiskt avfall i utvecklingsländer? Är kommissionen och rådet beredda att lägga fram lagstiftningsförslag för att täppa till kryphålen i Baselkonventionen, bland annat så att fartyg som lämnar EU blir skyldiga att lämna sitt länsvatten hos de ansvariga myndigheterna i den sista EU-hamn som de lägger till i?

Är kommissionen slutligen beredd att vidta nödvändiga åtgärder för att hjälpa utvecklingsländerna att identifiera skadliga ämnen och garantera att länsvatten som produceras till havs behandlas säkert? Jag räknar med kommissionens stöd och jag hoppas att rådet kommer att kräva att Nederländerna tar sitt ansvar, ordföranden för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet gjorde rätt i att göra samma sak gentemot rådet. Vi har hört många vackra ord, nu vill vi se dem omsatta i praktiken och att lagarna tillämpas.

  Danutė Budreikaitė, för ALDE-gruppen. – (LT) I år har EU sett över den strategi för hållbar utveckling som antogs 2001 och utökades med en yttre dimension i Barcelona 2002. EU:s samarbetspolitik till stöd för utveckling gör det möjligt att bekämpa fattigdomen och åstadkomma att utvecklingsländerna gradvis integreras i den globala ekonomin.

Hur arbetar vi för att nå dessa mål? Vi vill ha tillväxt i utvecklingsländerna, skydd för miljön och en minskning av växthuseffekten, men vad gör vi för att nå detta?

På grund av dumpning av giftigt avfall i Elfenbenskusten drabbades 85 000 personer av ohälsa och åtta människor avled. Giftiga ämnen transporterades med fartyg från Amsterdam av det nederländska företaget Trafigura Beheer BV. Trots att man i Amsterdam var medveten om avfallets giftiga natur valdes på grund av de höga kostnaderna det billiga alternativet att göra sig av med avfallet i Elfenbenskusten.

De flesta afrikanska länder saknar bestämmelser om skydd mot miljöfarligt avfall. Uttjänta datorer lagras i Nigeria, radioaktivt avfall i Somalia och klor i Kamerun trots de bestämmelser som antogs av EU 1994 och 1997 för att förhindra export av avfall.

Parlamentet antog 2002 direktivet om skydd för miljön genom strafflagstiftning i första behandlingen. Första behandlingen var emellertid också den sista. Därför måste vi återuppta debatten om direktivet så snart som möjligt.

Kommissionen och Nederländerna måste utreda det som hände i Elfenbenskusten, finna de skyldiga, undanröja följderna och betala skadestånd som kompensation till offren. Utan allvarligt menade åtgärder kommer EU:s politik för utvecklingssamarbete till stöd för utvecklingsländerna och en hållbar utveckling i dessa att bli svår att genomföra och EU riskerar att tappa ansiktet.

  Carl Schlyter, för Verts/ALE-gruppen. – Det är en tragisk händelse som har drabbat Elfenbenskusten och vi uttrycker alla vår sympati och solidaritet med offren för det kriminella beteende som europeiska företag har ägnat sig åt. Offren måste få allt stöd som de kan erbjudas i denna process.

Vi har ända sedan 1997 ett förbud mot export av farligt avfall till länder utanför OECD. Det är dags att se till att det implementeras ordentligt. Det är oacceptabelt att de holländska myndigheterna inte tog sitt ansvar när de hade chansen att stoppa fartyget. All heder till Estland som gjorde vad som behövdes. Jag vill tacka kommissionär Dimas för att ni snabbt insåg allvaret i situationen.

Nu behövs ett snabbt förslag från kommissionen för tuffare efterlevnad av reglerna. Vi behöver se till att det varje gång någon åtar sig att transportera farligt avfall finns en person med personligt ansvar som skriver på en ansvarsförsäkran. Även styrelse och verkställande direktör måste ges ett större personligt ansvar. Annars kommer traditioner med oklara och krångliga ansvarsförhållanden göra det svårt att komma åt oseriösa transportörer och redare.

Afrika har lidit nog under kolonialism och slaveri och av utsugning av deras naturresurser. Vi måste nu hindra denna senaste form av nykolonialism där vi dumpar vårt avfall i fattigare länder om vi ska kalla oss civiliserade.

  Kartika Tamara Liotard, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Min grupp stöder helhjärtat allt som hittills har sagts och även resolutionen där uppmärksamheten riktas mot den skandal med giftigt avfall som fartyget Probo Koala var inblandat i i Elfenbenskusten och som hittills har krävt dussintals liv och fått till följd att tiotusentals människor måste läggas in på sjukhus. Det är ännu omöjligt att beräkna följderna för miljön och folkhälsan. Det råder fortfarande stor osäkerhet om vad som ska hända med giftet och den smittade besättningen.

Skandalösa tillvägagångssätt av detta slag där respekt saknas för miljön eller medborgarna och där regeringar och ansvariga parter medvetet eller omedvetet tvår sina händer och vägrar att ta sitt ansvar måste i varje fall angripas på varje möjlig nivå. Medlemsstaterna, i detta fall Nederländerna, måste ställas till svars. Min observatör, som reste till Estland för min räkning, håller fullständigt med kommissionsledamot Stavros Dimas när han säger att detta bara är toppen av ett isberg. Detta slags gift skulle för det första aldrig ha lämnat EU, och såväl EU:s som internationella regler har nonchalerats.

Efter att vid flera tillfällen ha förvägrats möjligheten att tala med besättningen på Probo Koala trots att jag först fått tillstånd kan jag bara dra den slutsatsen att vissa myndigheter spelar ett mycket lömskt spel med människoliv som insats. Öppenhet är av största vikt för allmänheten. En strikt vedergällningspolitik är nödvändig för att hindra eller avskräcka från upprepning. Jag förordar upprättandet av en svart lista över avfallsdumpare och offentliggörande av avtal som slutits med utvecklingsländer inom området för avfallsbehandling.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag instämmer i alla tidigare talares synpunkter. Det som kom att hända i Elfenbenskusten med avfallet från fartyget Probo Koala är skrämmande och skulle aldrig ha fått hända. Utan tvivel har olaglig transport av avfall förekommit. Baselkonventionen innehåller ett uttryckligt förbud mot transport av skadligt avfall till länder utanför OECD, ett förbud som alltså har nonchalerats. Att åtlydnaden av gällande lagstiftning om vilka ämnen som får transporteras som avfall lämnar mycket övrigt att önska kommer inte som någon överraskning. Slumpvisa prov i Storbritannien och Frankrike visar att reglerna nonchaleras i 75 till 100 procent av alla transporter av avfall.

För Europaparlamentet, som hade ett effektivt genomförande och hårdare kontroller som en viktig fråga vid upptakten till förhandlingarna om den nya resolutionen om transport av avfall, gäller att bara en del av önskemålen har tillgodosetts. För närvarande är vi inte så beroende av nya regler eller ett minimistraff inom EU för överträdelser som kommissionsledamot Stavros Dimas antyder. Vad vi framför allt behöver är att gällande regler efterlevs. Kommissionen och medlemsstaterna borde göra något åt detta en gång för alla.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Vi kommer snart att få tillbaka flera tusen ton förorenat material tillsammans med de 500 ton som olagligt har dumpats i Afrika, så att många gånger den ursprungliga mängden giftigt avfall kommer att hitta tillbaka till Europa, och detta är något som kräver förberedelser.

Allmänt talat tycks det som är känt som Baselkonventionen fungera ganska bra. Officiellt berättas att det har skett en avsevärd minskning av exporten av giftigt avfall till Afrika, men detta motsägs av stickprovskontroller som genomförs i europeiska hamnar, där hälften av alla deklarationer om icke giftiga laster har visat sig vara falska, så vad som behövs på detta område om problemet med den svarta marknaden för giftigt avfall ska kunna kontrolleras är fler kontroller och mer samarbete.

Vi måste även ge oss i kast med de problem som omger den spirande handeln med elektriskt avfall och skeppsvrak för vilken ännu inga internationella konventioner finns. För att rikta ett avgörande slag mot avfallsmaffian kommer vi utan tvivel att behöva en svart lista över de företag som är inblandade i projekt av detta slag.

  Marie-Arlette Carlotti (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Historien med det giftiga avfallet är säkerligen brottslig – det är som om Syd vore Nords soptunna. Och om vi säger att det är ett brott måste det finnas skyldiga som straffas, men hittills är det straffrihet och apati som råder.

Det är visserligen sant att EU har lagstiftning om transport av giftigt avfall – export av sådant avfall har varit förbjuden sedan 1997 genom Baselkonventionen – men fram till nu har detta förbud systematiskt nonchalerats. Denna låtgåmentalitet är brottslig och Abidjans döda är dess offer. Unionen måste nu handla, och handla snabbt, för att sätta stopp för den rådande ansvarslösheten och straffriheten. EU måste upprätthålla den befintliga lagstiftningen, särskilt direktivet från juli 2006 med dess krav på att medlemsstaterna ska inrätta nätverk för granskning. EU måste stärka denna lagstiftning där det är nödvändigt och möjliggöra snabba och effektiva sanktioner, vilket både kommissionen och Europaparlamentet har krävt sedan 2001. Slutligen måste Europeiska unionen hjälpa länder i Afrika att stifta skyddande lagar.

Herr kommissionsledamot! Vi stöder era proaktiva uttalanden, men vi måste nu övergå till konkret handling. Det är vad vi väntar oss av rådet, i synnerhet.

  Patrick Louis (IND/DEM). – (FR) Mina damer och herrar! Vilken röra! De få medborgare som intresserar sig för våra debatter kommer att ha mycket svårt att förstå varför vi i eftermiddag blandar ihop en debatt om förorening i Elfenbenskusten med en annan som handlar om en dom där subsidiaritetsprincipen undertrycks. Det faktum att domen av den 13 september 2005 utfärdades om ett ämne som behandlas i ett miljödirektiv ändrar inte det faktum att det faktiskt är avfattat på ett sätt som i princip gör straffrätten till gemenskapens angelägenhet. Detta är detsamma som en konstitutionell revolution, eftersom som bekant åtminstone nio av tio andra befogenheter är på väg att sugas upp av Europeiska unionen utanför alla fördrag, inklusive straffrätt om invandring och immaterialrätt.

Förorening förekommer verkligen – EG-domstolens rättsliga förorening av EU:s fördrag. I denna förvirrade och dåligt underbyggda dom finns det inga texthänvisningar och inga tydliga rättsprinciper. Långsökta och dåligt förklarade överväganden vilkas relevans kan ifrågasättas leder till en förhastad och slarvig slutsats. Vi vet hur det fungerar: Luddiga slutsatser kräver en oändlig utvidgning av EU:s kompetensområden och rättfärdigar sedan en tolkning av kommissionen, vilket slutligen legitimerar en överföring av makten från staterna till domstolen. De som i likhet med oss var trötta på den betydande utvidgningen av EU:s mål enligt artikel 1.3 i förslaget till konstitution hade helt rätt när de var oroliga. Kommissionsledamöterna och domarna har ingen avsikt att böja sig för folkets vilja och har bestämt sig för att inte fästa något avseende vid dess vägran att ratificera ett förslag till konstitution enligt vilken straffrättsliga frågor övergick i gemenskapens allmänna rättsprocess. Denna dom är en förvrängning av viljan hos dem som undertecknade och ratificerade de europeiska fördragen. Det är en juridisk kupp.

Vi närmar oss några viktiga tidsfrister. Vårt folk ser på oss och kommer snart att ställa oss till svars. Kommer det att finnas några uppriktiga demokrater här som står upp mot detta skamlösa översitteri?

  Dorette Corbey (PSE). – (NL) Herr talman! Det är förbjudet att exportera avfall till utvecklingsländer. Därom råder inget tvivel. Förbudet gäller emellertid inte ett fartygs normala avfall och länsvatten, men det är lika klart att länsvattnet i Probo Koala inte var normalt. Dödsoffren, tusentals skadade och den oerhörda uppståndelsen i Elfenbenskusten vittnar om detta. Det stod klart redan i Amsterdam att fartygets länsvatten inte var normalt, eftersom någon hade kollapsat och fartyget utstrålade en outhärdlig och ovanlig stank.

Det står klart att fartyget med dess last aldrig skulle ha lämnat Amsterdam utan att myndigheterna vid nästa EU-hamn, som låg i Estland, underrättades. Detta är orsaken till att en rättslig undersökning nu har kommit i gång i Nederländerna, och detta med rätta, i syfte att ta reda på hur det var möjligt för det giftiga fartyget att över huvud taget lämna Nederländerna och om hamnmyndigheterna eller inspektörerna på något sätt bör lastas. Vad vi nu bör koncentrera oss på är emellertid frågan om hur vi ska kunna förhindra att katastrofer av detta slag inträffar i framtiden.

Jag har tre frågor som jag skulle vilja ställa till kommissionsledamoten. I Estland förklarade ni att dumpningen av giftigt avfall i Elfenbenskusten bara var toppen av ett isberg. Vad låg till grund för detta påstående? För det andra, håller ni med om att fartyg som lämnar EU bör vara skyldiga att lämna ifrån sig sitt avfallsvatten och sitt avfall i den sista EU-hamnen? Slutligen, vilka åtgärder är kommissionen i stånd att och villig att vidta för att skärpa kontrollerna av exporten av skadligt avfall?

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! Afrika har i årtionden genomgått en förändringsprocess och förvandlats till en miljöfarlig soptipp som resultat av export av giftiga kemikalier från laboratorier, lösningsmedel, utrangerade bekämpningsmedel och avloppsslam. Det finns några individer i Europa och Afrika som har den brottsliga handeln med giftigt avfall som en mycket lönsam affärsverksamhet.

Fastän vi vet att denna nederländska firmas agerande i Abidjan helt uppenbart stod i strid inte bara med Baselkonventionen utan även med EU:s lagar måste vi fråga oss hur snabbt våra institutioner inom EU kan reagera så att detta inte händer igen i framtiden.

Vi ser positivt på kommissionsledamot Stavros Dimas tillkännagivanden och vi hoppas att medlemsstaterna och rådet denna gång ska se hur allvarlig situationen är och inse nödvändigheten av att skrida till verklig handling på denna front i stället för att alltid bara beklaga dessa händelser sedan de har inträffat. Vad som verkligen krävs av medlemsstaterna och EU är något tecken på deras beredvillighet att göra något åt dem.

  Evangelia Tzampazi (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill gratulera till detta initiativ.

Vi konstaterar med oro att Baselkonventionen överträds åtminstone tio gånger om året genom att giftigt avfall skickas till Afrika.

Den händelse som nyligen inträffade med inblandning av fartyget Probo Koala gav många dåligt samvete i EU. Unionen måste fortsätta med att kriminalisera olagliga bruk i samband med transport av giftigt avfall. Samtidigt måste European Sea Ports Organisation (ESPO) fås att fokusera på en strikt tillämpning av de regler som gäller för dess medlemmars transport av giftigt avfall. Särskilt bör man betona behovet av information om den allmänna, inre överenskommelsen och av information mellan de avdelningar som är inblandade och om användningen av registret för kvalitativa och kvantitativa data samt de mängder avfall som flyttats och producerats. Allt detta måste ske öppet och vara tillgängligt för var och en som är intresserad för att hindra en tendens bland Afrikas ekonomier att utvecklas till olika sektorer för omhändertagande av industriellt giftigt avfall.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Vad vi faktiskt talar om i dag är ett exempel på ett miljöbrott som vi är osäkra på om det kommer att beivras eller ej. Dessutom kan jag säga till mina kolleger i Europaparlamentet att jag inte skulle vilja vara en av de grönas eller vänsterns ledande politiker när det gäller diskussionen om fallet Probo Koala. Frågan är därför om åtal kommer att väckas och om så sker om detta även kommer att gälla medlemsstater. Just detta är orsaken till att vi har insisterat på en lagstiftning som avser straffrätt om vi vill bedriva miljöpolitik effektivt. Vi anser därför att ett fördömande absolut krävs men att medlemsstaterna bör kunna bestämma själva på vilket sätt sanktionerna ska sättas in. Det är det sätt som vi vill gå vidare på.

Ett lagstiftningsförslag lades fram för sex år sedan. Samtidigt kom rådet fram till sitt eget rambeslut, som kommissionen och parlamentet föreslog skulle förkastas, vilket är exakt vad som hände för ett år sedan. I måndags tillkännagav kommissionsledamoten att han kommer att lägga fram ett nytt förslag, men han kunde kanske vara mer exakt och precisera innehållet i förslaget, för detta förblev något oklart i måndags. Jag skulle också vilja veta av rådet – eftersom jag har varit föredragande – om det är positivt till ett nytt förslag för att ta itu med miljöbrott, för det är den viktigaste frågan på dagordningen här. Eftersom det finns många exempel verkar ett förslag verkligen vara nödvändigt.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Miljöfrågorna är synnerligen viktiga och ett prioriterat område, och av den anledningen är det bra att vi har kunnat diskutera dem här i parlamentet i dag. Rådet ser mycket allvarligt på olagliga transporter av avfall och den risk som de utgör för den omedelbara miljön och människors hälsa.

Att förhindra sådana olagliga transporter är en mycket krävande uppgift, vilket har visats med all tydlighet i denna debatt. Det krävs mycket varierade handlingssätt och effektivt samarbete på många nivåer trots myndigheternas begränsade befogenheter att agera. Vi måste också ärligt erkänna att det finns mycket utrymme för förbättringar av det sätt som avfall transporteras på inom EU och bort från EU enligt de undersökningar som har genomförts.

Vi måste också komma ihåg – hur beklagliga dessa enskilda händelser som tilldrar sig så mycket offentlig uppmärksamhet med den nyligen inträffade händelsen med fartyget Probo Koala som typexempel – vi måste komma ihåg att även ägna uppmärksamhet åt de händelser och situationer i vardagslivet som orsakar skada på hälsa och miljö och som fortfarande förekommer i överflöd. Ett exempel är skrotning av fartyg i undermåligt skick som sker i utvecklingsländer. Arbetet ska fortsätta med avseende på dessa viktiga frågor vid Baselkonventionens åttonde partsmöte i Nairobi i slutet av november.

Vi bör också se, erkänna och kännas vid att det finns avsevärda skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller nationell straffrätt om miljön. I några medlemsstater finns det några mycket tidsenliga straffbestämmelser för miljöbrott medan det i andra mycket väl kan finnas ett behov av att revidera sådana bestämmelser för att spegla de aktuella riskerna och motverka dem. I själva verket kan man säga att det fortfarande finns mycket att göra i alla medlemsstater när det gäller tillämpningen av dessa straffbestämmelser och i synnerhet för att öka sannolikheten för att lagöverträdare grips.

Rådet tar mycket allvarligt på miljöbrott och dess förebyggande. Vad beträffar de förslag som håller på att utarbetas är det uppenbarligen svårt för rådet att ta ställning till något som ännu inte existerar. Vi måste först titta på förslaget innan vi kan ta ställning.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka ordföranden för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, Karl-Heinz Florenz, och alla de andra talarna för deras mycket positiva bidrag till dagens debatt.

Jag skulle vilja komplettera den lista över nationaliteter som John Bowis talade om. Detta var ett fartyg i grekisk ägo, under panamansk flagg, men det var uthyrt till ett nederländskt företag, som kontrollerade det från Schweiz, med en rysk besättning, finansierat av brittiska och internationella banker och med en blandning av nationaliteter i företagets styrelse och bland aktieägarna. Lyckligtvis hindrades det av Greenpeace från att lämna Estland och de estländska myndigheterna utredde fallet grundligt.

Jag skulle vilja försäkra föredraganden om att ett första förslag, som innehåller en miniminivå av påföljder, kommer att sammanlänkas med rambeslutet från rådet och i stort sett kommer det att stämma överens med vad ni föreslog, med vissa ändringar vid första behandlingen.

När det gäller frågan om det är tillåtet att ett fartyg som fraktar miljöfarligt avfall lämnar en hamn i EU, så är det inte tillåtet att fartyget seglar till en destination utanför OECD om avfallet är miljöfarligt. Detta gäller även länsvatten – fartygets eget avfallsvatten – som innehåller miljöfarliga ämnen.

Jag kommer att fortsätta att noga följa all utveckling i de brottsundersökningar och straffrättsliga förfaranden som nu genomförs i Nederländerna och i Estland om dumpningen av giftigt avfall i Elfenbenskusten. Kommissionen håller också på att samla ihop all tillgänglig information i andra medlemsstater om fartyget Probo Koala och dess resa. Jag hoppas att vi snart kommer att kunna dra slutsatser av detta och finna bästa vägen framåt för att förhindra sådana händelser i framtiden. Vi måste hålla i minnet att den tragiska händelsen i Elfenbenskusten bara är toppen av ett isberg. Detta vet vi från inspektioner som genomförts i medlemsstaterna av byråerna i deras nätverk för genomförande och upprätthållande av miljölagstiftningen, IMPEL. Under 2005 fann man att 51 procent av alla kontrollerade avfallstransporter var olagliga.

De flesta fall leder inte till stora rubriker men de kan icke desto mindre utgöra en allvarlig risk för miljön och människors hälsa. Vi måste göra det mycket klart att vårt samhälle inte tolererar miljöbrott och att vi är beslutna att vidta alla åtgärder som står till buds för att bekämpa dessa brott. Men en förutsättning för att vi ska kunna uppnå våra mål med den lagstiftning som vi har antagit för att bättre kunna skydda vår miljö och våra medborgares hälsa är att vi vidtar de nödvändiga åtgärderna för att se till att den faktiskt genomdrivs. Jag kan försäkra er om att kommissionen är fast besluten att miljölagstiftningen ska tillämpas korrekt över hela gemenskapen.

Vi tar redan ett antal särskilda initiativ för att se till att EU:s förordning om avfallstransporter tillämpas korrekt och att olagliga avfallstransporter förhindras och att antalet minskas. Detta innebär bland annat att man förbereder riktlinjer som kan antas i samband med tillämpningen av den nya förordningen om avfallstransporter nästa år och att man organiserar aktiviteter för att höja medvetenheten i medlemsstaterna.

Kommissionen träffar regelbundet företrädare för nationella myndigheter som är ansvariga för avfallstransporter. Detta sker inom en väletablerad ram och inkluderar multilaterala möten i Bryssel samt bilaterala kontakter, men dessa initiativ behöver kompletteras av åtgärder för att införa effektiva sanktioner.

En av många åtgärder som kommissionen har vidtagit för detta ändamål var att föreslå ett direktiv om skydd för miljön genom strafflagstiftning. Som jag redan har sagt är det beklagligt att kommissionens förslag inte antogs av rådet, på grund av en meningsskiljaktighet om den korrekta rättsliga grunden. Nu har dock EG-domstolen bekräftat att kommissionens synpunkter var korrekta.

Kommissionen förbereder ett nytt förslag till direktiv genom vilket domstolens beslut kommer att verkställas och som snart bör antas. Det har tagit lite tid att ta fram det ändrade förslaget, eftersom kommissionen har analyserat domstolens beslut mycket grundligt och har gjort en jämförelse mellan det ursprungliga kommissionsförslaget såsom ändrat efter parlamentets första behandling och rådets rambeslut. Dessutom håller man på att utföra en konsekvensanalys för att analysera de olika handlingsalternativen.

Kommissionen anser att den behöver ändra sitt förslag från 2001 efter domstolens beslut, för att se till att alla straffrättsliga åtgärder som är nödvändiga för att effektivt kunna genomföra gemenskapens miljöskyddspolitik tagits med i förslaget. Domstolen har klargjort att det inte längre är möjligt att parallellt anta ett direktiv och ett rambeslut, vilket man tidigare gjorde. Dessutom behöver kommissionens förslag efter fem år anpassas till utvecklingen av lagstiftningen.

Jag skulle vilja förtydliga att kommissionen inte vill harmonisera den nationella straffrätten fullt ut. Målet är att bara de åtgärder som är nödvändiga för ett effektivt genomförande av miljöpolitiken ska vidtas på gemenskapsnivå.

Sammanfattningsvis vill jag åter betona vikten av ett gott samarbete mellan kommissionen och parlamentet i det kommande medbeslutandeförfarandet för antagandet av direktivet om skydd för miljön genom strafflagstiftning. Vi har samma mål, nämligen att skydda miljön genom att införa miniminormer för miljöbrott och att försöka undanröja möjligheten att det kan finnas skyddszoner för miljöbrottslingar i EU. Om vi agerar tillsammans kan vi ta ett stort steg mot att uppnå dessa mål.

Slutligen har jag, när det gäller ratificeringen av Baselkonventionen, sänt skrivelser till mer än 50 länder runtom i världen och bett dem att ratificera konventionen. För att undvika alla felaktiga slutsatser vill jag förtydliga att det så kallade Baselförbudet är obligatoriskt, rättsligt bindande, för EU:s medlemsstater, också för dem som inte har ratificerat konventionen eftersom vi i egenskap av EU har undertecknat och ratificerat avtalet.

  Talmannen. Avslutningsvis har jag mottagit sju resolutionsförslag som ingivits i enlighet med artikel 103.2 och två resolutionsförslag som ingivits enligt artikel 108.5 i arbetsordningen⁽¹⁾.

Den gemensamma debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  David Martin (PSE). – (EN) Det nederländska företaget Trafiguras dumpning av giftigt avfall i staden Abidjan i Elfenbenskusten är en skam som kräver en fullständig utredning och stränga åtgärder. Det kan knappast råda några tvivel om att denna dumpning skedde i strid med EU-lagstiftningen och Baselkonventionen. Detta miljöbrott kommer än en gång att stärka åsikten om att de rika länderna i norr ser Afrika som en lämplig dumpningsplats. Jag välkomnar kommissionsledamotens uttalande där hon försöker att bemöta denna synpunkt, men uttalanden är en sak och endast genom handling kommer vi att kunna övertyga afrikanerna om att vi avser att ta itu med detta på allvar. Frånsett alla de andra frågor som måste undersökas behöver vi veta hur det var möjligt för detta fartyg att lämna Amsterdam. Ser de nederländska myndigheterna över sina kontrollrutiner? Kommer kommissionen att ta upp hela frågan om kontroller och genomdrivande vid nästa månads forum om Baselkonventionen?

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Det som har skett i Elfenbenskusten drar vanära över EU. Här i parlamentet går vi ofta i spetsen för kampanjerna för bättre miljöskydd. Vi tycker om att förklara att föroreningar inte respekterar gränser. Och ändå bevittnar vi år 2006 en situation där 500 ton giftigt avfall transporteras från en medlemsstat i EU och dumpas hos de tåliga människorna i Elfenbenskusten. Den omedelbara effekten har varit ett antal dödsfall, och tiotusentals människor i behov av läkarvård. Vi har alla sett de dystra prognoserna om vad den mer långsiktiga effekten kan komma att bli.

Om våra storstilade uttalanden om miljöskydd ska betyda något så måste kommissionen och de nederländska myndigheterna göra en grundlig utredning i jakten på dem som är skyldiga till detta brott. Det är tydligt att befintlig lagstiftning inte ger ett tillräckligt skydd mot skrupelfria personer som inte alls bryr sig om människorna i Elfenbenskusten och i andra afrikanska stater. I EU måste vi agera för att se till att vi har en sådan lagstiftning om giftigt avfall att vi kan garantera människorna i Afrika att deras länder inte kommer att vara dumpningsplatser för vårt farliga avfall.

  Jules Maaten (ALDE). – (NL) Herr talman! Katastrofen i Elfenbenskusten manar till snabba reaktioner från Europa med ersättning till offren och den skada miljön utsatts för, varvid principen om att förorenaren ska betala måste gälla.

Om Europa vill komma framåt måste man förklara för medborgarna var mervärdet för dem finns. Incidenten i Elfenbenskusten är ett perfekt exempel på när Europa helt klart har ett ansvar.

Sjöfarten är känd för de komplexa förhållandena när det gäller ägande och förvaltning och är nästan per definition en internationell angelägenhet. I två månader har Probo Koala faktiskt angjort hamnarna i Gibraltar, Algeciras, Amsterdam, Skagen, Paldiski, Dover och Venkspits. Skeppet seglar dessutom under Panamaflagg, ägs av ett grekiskt företag, chartras av Trafigura BV som har ett postfack i Nederländerna, från Storbritannien och har rysk besättning.

För något som är så komplext som detta krävs tydlighet och insyn i lagstiftningen. Om Europeiska unionen vill vidta effektiva åtgärder måste unionen uppfylla dessa villkor omgående. Det är endast genom att inta en fast ståndpunkt som Europa kan visa varför ytterligare europeisk integration är viktig för var och en av oss.

(1) Se protokollet.

13. Europa–Medelhavsavtal om upprättande av en associering mellan EU/Syrien (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Véronique De Keyser, för utskottet för utrikesfrågor, med Europaparlamentets rekommendation till rådet om ingåendet av ett Europa–Medelhavsavtal om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Arabrepubliken Syrien, å andra sidan (2006/2150(INI) (A6-0334/2006).

  Véronique De Keyser (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman! Jag är tacksam att kommissionsledamoten är närvarande här idag. Associeringsavtalet mellan EU och Syrien är den del som fattas i Barcelonaprocessen, men det har också varit ett evighetsarbete i Europaparlamentet, eftersom det ständigt har påbörjats men aldrig ingåtts.

Förhandlingarna om detta avtal inleddes 1996, innan Syrien drog sig tillbaka från Libanon. De var svåra, men utmynnade ändå i ett många gånger reviderat förslag i vilket det exempelvis fastställdes att massförstörelsevapen inte fick spridas och att terrorismen skulle bekämpas. Avtalet undertecknades i rådet i oktober 2004, men ratificeringsprocessen avbröts av det förfärliga mordet på Rafik Hariri den 14 februari 2005. Vi vet alla vad som hände sedan. Människor i Libanon och hela världen pekade finger åt regeringen i Damaskus. En undersökning, som till en början leddes av Detlev Mehlis och som nu leds av Serge Brammertz, genomfördes på platsen och i resolution 1559 uppmanades Syrien att dra tillbaka sina trupper och sin underrättelsetjänst från Libanon.

Antagandet att en person är oskyldig är en av grundpelarna i vårt rättssystem, men vi måste också ha försiktighetsprincipen i tankarna. Även om Syrien snabbt drog tillbaka sina trupper från Libanon ställde landet sig till en början tveksamt till att samarbeta med Detlev Mehlis. Av försiktighetsskäl distanserade sig Europa därför från den syriska regeringen. Är denna försiktighet fortfarande godtagbar när många händelser både på den internationella arenan och i Syriens interna politiska system borde uppmuntra oss att återuppta dialogen? Rådet kommer att bedöma detta, men jag för min del är för en dialog och utskottet för utrikesfrågor har stött mig på denna punkt med stor majoritet. Dialogen kan slutligen leda till att avtalet undertecknas, men det är fortfarande för tidigt att svara på om detta är möjligt och det är inte heller syftet med rekommendationen.

Vilka är då dessa händelser? För det första har förnyat effektivt samarbete med Serge Brammertz undersökningsgrupp inletts, vilket intygas i hans senaste rapport. Sedan har det blivit tydligt att vår isolering av Syrien har motverkat sitt syfte när det gäller demokratin i landet och att den inte har lett till att den starka regeringen försvagats. Vår politiska strategi att inte samarbeta med Syrien har bidragit till att destabilisera de försiktiga reformer som hade inletts. Dessutom hörs knappt längre Europas röst som tidigare höjdes för att försvara aktivister och politiska fångar. Slutligen, och detta är mitt tredje påpekande, har tragedin i Libanon varit en fruktansvärd läxa. Kriget mellan Israel och Libanon var ett bevis, om nu bevis behövs, på att våld är farligt och inte tjänar någonting till. Det visade att man måste arbeta politiskt med alla inblandade i konflikten, och vi vet att bakom de båda motståndarna finns andra krafter som påverkar: säkerligen Förenta staterna, men också Iran och Syrien. När Europa stängde sina dörrar hittade Syrien andra allierade, särskilt Iran, som inte bara tillhandahöll olja, utan också en ideologi som inspirerar till krig och inte alls bidrar till att främja freden i Mellanöstern.

Europa har nu engagerat sig starkt för Mellanöstern och flera diplomatiska uppdrag har genomförts regelbundet. Stöd till återupptagandet av dialogen med Syrien beträffande associeringsavtalet är en del av denna förebyggande strategi, eftersom ytterligare en konflikt i regionen kan leda till en ännu större katastrof. Låt oss inte ha några illusioner. Syrien kommer inte att bryta handeln med Iran, men de högsta myndigheterna i Syrien säger sig vara beredda att distansera sig från Iran när det gäller fredsprocessen i Mellanöstern. Det är ett viktigt steg. Det är ett land med en stark regering som för en hård linje, där mänskliga rättigheter inte respekteras tillräckligt, och i mitt betänkande förs en ganska tydlig diskussion om dessa problem. Trots detta är Syrien ett stort och civiliserat land som måste behandlas med respekt, värdighet och uppriktighet. Syrien kan ha ett stabiliserande inflytande på Mellanöstern och vi behöver det. När Fouad Siniora var här lade han fram scenariot om en lösning på problemet med Shebaa-jordbruken, och det finns andra möjligheter till försoning. Jag förespråkar att vi öppnar alla vägar. Jag vill tacka ledamöterna från alla partier för deras värdefulla hjälp med att utarbeta denna rekommendation.

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! På rådets vägnar vill jag tacka Véronique De Keyser för ett viktigt betänkande som på ett utmärkt sätt beskriver situationen i Syrien. Rådet delar mycket av den oro som uttrycks i betänkandet om Syrien.

Som Véronique De Keyser säger i betänkandet kan Syrien spela en viktig roll i Främre Orienten och Mellanöstern ”som länk mellan parterna i fredsprocessen och medlare för att finna en lösning på den regionala konflikten”. Rådet beslutade sig därför i augusti för att ge den höge representanten Javier Solana och det finska ordförandeskapet i uppdrag att stå i kontakt med alla berörda parter som mer allmänt kan bidra till att finna en lösning på krisen i Libanon och situationen i Mellanöstern. Syrien är helt kart en av dessa parter.

Sedan de dramatiska händelserna i somras har det varit viktigt att stabilisera situationen i Libanon och i de närliggande regionerna. När Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja mötte Syriens utrikesminister i slutet av augusti var budskapet till Syrien tydligt. Vi förväntar oss att Syrien arbetar för att genomföra resolutionerna 1559, 1680 och 1701. Syrien bör stödja den nationella återuppbyggnadsprocessen i Libanon och göra sitt yttersta för att stabilisera den politiska situationen i Libanon. Tillhandahållande av utrustning till andra arméer än Libanons armé och frågan om vapensmuggling har avgörande konsekvenser för om en vapenvila kan bli hållbar. Det finns fortfarande obesvarade frågor om demarkation av gränsen mellan Syrien och Libanon samt upprättande av diplomatiska förbindelser. Att lösa det komplicerade problemet med Shebaa-området kräver dock samarbete från Syriens sida. Syrien måste också fortsätta att visa vilja att samarbeta med Brammertz-kommissionen som utreder mordet på Rafik Hariri.

En fråga som ligger utanför tillämpningsområdet för resolution 1701, men som är viktig för stabiliteten i regionen, är de palestinska organisationernas verksamhet med säte i Damaskus och det stöd de får från Syrien. Syriens förbindelser med Irak och Iran och landets verksamhet beträffande dessa länder har dessutom direkta konsekvenser för den allmänna situationen i Mellanöstern.

Rådet följer också noggrant utvecklingen beträffande de mänskliga rättigheterna i Syrien. Något som var mycket oroande var gripandena i våras av dem som försvarar de mänskliga rättigheterna och undertecknade Beirut-Damaskus-deklarationen. Det är helt klart glädjande nyheter att några av dem nyligen släpptes. EU kommer nu att noggrant följa hur exempelvis friheten att samlas på en offentlig plats och yttrandefriheten respekteras i landet. Det är helt klart att Syrien också måste följa principerna för de internationella mänskliga rättigheterna. Att på nytt öppna centrumet för utbildning av det civila samhället, som får stöd från EU, är ett viktigt mål. Centrumet stängdes under våren bara en vecka efter att det hade öppnats.

Fortsatta förbindelser med Syrien upprätthålls, särskilt genom samarbetet mellan Europa och Medelhavsområdet. Utrikesministrarnas möte i Tammerfors i november, till vilket också Syrien har bjudits in, kommer att vara ett utmärkt diskussionsforum.

Syrien är en viktig aktör i Mellanöstern. Landet kan välja. Det kan antingen vara ett oroselement eller en konstruktiv partner. Syrien har genom historien haft starka band till Libanon, vilket innebär att landet spelar en särskilt viktig roll för genomförandet av resolutionerna från FN:s säkerhetsråd om situationen i Libanon. Unionen har ständigt betonat att Libanons rätt till självbestämmande, territoriell okränkbarhet och politisk självständighet måste respekteras. För att få stabilitet i Libanon och hela regionen är det viktigt att vapensmuggling till Libanon förhindras. Syrien måste övervaka sina gränser för att nå detta mål.

Rådet har sagt att det vill förbättra förbindelserna med Syrien om det finns stöd för detta i landets agerande. Bollen är nu på deras planhalva. Om de rätta förhållandena råder kan unionen t.ex. ompröva möjligheten att underteckna associeringsavtalet. Detta skulle naturligtvis främja samarbetet mellan EU och Syrien, särskilt det ekonomiska samarbetet, liksom de reformer som är nödvändiga för Syriens utveckling, och detta antagande görs också i betänkandet.

  Benita Ferrero-Waldner , ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Först av allt anser jag att detta är en mycket aktuell diskussion. Tack för att ni har fört upp den på dagordningen.

Jag har noga följt diskussionerna i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om Véronique De Keysers grundliga och omfattande betänkande. I betänkandet ges en rättvisande redogörelse för de interna och regionala utmaningar som Syrien står inför. Jag välkomnar dessa reflektioner från Europaparlamentet om vägen framåt i Syrienfrågan. Efter konflikten i Libanon och inom den nya ramen med resolution 1701 (2006) från FN:s säkerhetsråd är det verkligen rätt tid att se över var vi står med vår nuvarande politik.

Syrien är en mångårig partner inom ramen för Barcelonaprocessen och är en potentiell kandidat för den europeiska grannskapspolitiken på medellång sikt. Jag delar er åsikt om att vi har ett starkt intresse av att föra detta land närmare EU. Syrien utgör som vi alla vet en viktig faktor för stabiliteten i Mellanöstern. Landet är en viktig pusselbit när det gäller att finna en långsiktig lösning på konflikterna i regionen och även för det fullständiga genomförandet av resolution 1701. I detta känsliga skede av fredsprocessen står det i Damaskus makt att vara en del av lösningen och att inte vara en del av problemet. Detta innebär att vi förväntar oss att Syrien, som ni har förklarat i resolutionsförslaget, sänder rätt budskap till Hizbollah och Hamas, förhindrar vapenleveranser till Libanon, som vår kollega från rådet har sagt, och bidrar till en lösning på tvisten om Shebaagårdarna. Som jag har antytt anser jag att detta bör ingå i vår strategi för att återknyta kontakten med Syrien. En annan fråga är då om och i vilken utsträckning vi kan återknyta kontakten här och nu. Det första vi behöver för att återknyta kontakten med Syrien är att landets ledare visar sitt åtagande och sitt intresse för framsteg och tar positiva steg i ett antal frågor.

Som ni mycket väl vet har det förekommit svåra perioder i våra förbindelser med Syrien. I Véronique De Keysers betänkande behandlas några av de politiska motsättningarna. Om man lyckas ta sig ur det politiska dödläget beror på ledningens förmåga att omsätta några av sina välvilliga ord i välvilliga handlingar. Vid denna kritiska tidpunkt i fredsprocessen har Syrien ett nytt tillfälle att visa att landet på allvar ämnar bidra positivt till regional stabilitet.

I avsaknad av ett associeringsavtal har vi ett begränsat spelrum för att hantera viktiga frågor. Icke desto mindre har vi försökt där vi kan och där vi upplever att det är av intresse för människorna i Syrien. Vi har försökt att fortsätta med program inom de områden som direkt är till nytta för de syriska medborgarna. När det till exempel gäller mänskliga rättigheter använder EU diplomatiska kanaler för att ta itu med de mest allvarliga överträdelserna, till exempel fallen med politiska fångar. Vi har också reagerat på de inskränkningar i yttrandefriheten och den arresteringsvåg som följde på publiceringen av förklaringen ”Beirut–Damaskus, Damaskus–Beirut” i maj. Men det är inte genom att bryta kontakter som vi kan uppnå stora framsteg. Utan dialog har vi inget inflytande.

Därför bör vi vända på situationen, anta ett positivt perspektiv i förbindelserna med Syrien och klargöra på vilka områden vi förväntar oss framsteg. Vi gör detta delvis genom våra samarbetsprogram. Syrien förefaller nu att vara på god väg mot ekonomiska förändringar och vi välkomnar antagandet i maj av Syriens nationella reformprogram som stöds av vice premiärminister Abdullah Dardari. Om allt går bra skulle vi kunna inrikta vårt arbete under de kommande åren på stöd för genomförandet av reformprocessen, inklusive progressiva steg mot en politisk öppning.

Samarbetet inom ramen för det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet kommer att göra det möjligt för oss att erbjuda Syrien en eventuell möjlighet till full integrering i grannskapspolitiken på medellång sikt. Den europeiska grannskapspolitiken kommer sedan att medföra ytterligare fördelar och, hoppas vi, en intressantare förpackning för dessa, när tiden är mogen.

När det gäller associeringsavtalet så ligger det fortfarande på bordet. Vi har slutfört alla tekniska förberedelser och vi har undertecknat avtalet. Nu väntar det på ett beslut om undertecknande av rådet. Undertecknande är en process. Hittills har de politiska omständigheterna inte varit de rätta. Medlemsstaterna förväntar sig fortfarande att Syrien ska ta mer positiva och trovärdiga steg för att möjliggöra ett undertecknande, inbegripet i regionala frågor såsom Libanon och Palestina.

De uttalanden som Syrien nyligen gjort för att underlätta genomförandet av säkerhetsrådets resolution 1701 kan vara positiva tecken i detta avseende, liksom president Bashar al-Assads uppmaningar om att återuppta fredsförhandlingarna, som har fått en viss positiv genklang i Israel.

Liksom Europaparlamentet är kommissionen en stor anhängare av dialog. Därför hoppas jag verkligen att de positiva budskap som vi har fått från Damaskus den senaste tiden kommer att omsättas i handling och att vi kommer att kunna återupprätta en stark förbindelse med Syrien.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman, fru rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera Véronique De Keyser till förslaget till rekommendation som hon har lagt fram och allt arbete hon har gjort för förbindelserna med Syrien.

Jag anser att det är viktigt för oss att begrunda och placera denna debatt i det lämpligaste sammanhanget. Det sammanhanget bör, som kommissionsledamoten helt riktigt sa, vara en bedömning av situationen på resan mot ett associeringsavtal utan att glömma att vi också måste främja dialogen, i vårt fall den parlamentariska dialogen, med Syrien med tanke på landets strategiska betydelse i regionens komplicerade sammanhang, såsom andra har betonat.

Jag anser dock att det också är viktigt att betona – och i resolutionens text görs detta mycket tydligt – att detta inte är rätt tidpunkt för parlamentet att uttala sig för ett associeringsavtal. I resolutionen – förslaget till rekommendation – fastställs helt klart att villkoren måste uppfyllas: det måste ske mycket tydliga framsteg på ett antal områden.

Det faktum att Syrien ingått ett avtal om försvar med Iran är inte goda nyheter. Det måste ske avsevärda framsteg när det gäller respekten för Europeiska unionens traditionella tänkande på området för demokrati och mänskliga rättigheter. Resolutionerna från FN:s säkerhetsråd och Libanons territoriella integritet måste respekteras och Syrien måste samarbeta för att klara upp mordet på den f.d. premiärministern Hariri. Landet måste också göra framsteg beträffande avskaffande av dödsstraffet, respekt för religiösa minoriteter m.m.

Jag anser därför att vi fortfarande har en lång väg kvar att gå. Det finns vissa goda nyheter, t.ex. att Dandari utsetts till vice premiärminister. Jag hade förmånen att möta honom efter ett uppdrag i Libanon. Jag anser att vi endast med denna utgångspunkt, som kommissionsledamoten sa för en stund sedan, måste låta listan över goda intentioner leda till konkreta åtgärder, så att Europeiska unionen kan ge grönt ljus till detta viktiga associeringsavtal mellan EU och Syrien.

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Véronique De Keyser för hennes utmärkta betänkande och också José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra för det goda samarbetet som har gjort det möjligt för ett betänkande som detta att antas av en stor majoritet.

Syrien är inte ett ärligt land, utan ett problematiskt land i en problematisk region. Men om vi vill upprätta stabilitet och fred i denna problemfyllda del av världen måste vi få Syrien att samarbeta med oss. När det gäller Libanon borde Syrien en gång för alla få klart för sig att ett politiskt stabilt och ekonomiskt starkt Libanon är en fördel för Syrien och inte utgör någon fara för landet.

Om vi fortsätter till Iran har vi inget att invända mot att fredliga förbindelser etableras mellan Iran och Syrien, för sådant är helt rätt och riktigt mellan grannar, men denna vänskap bör ge god frukt i form av ett konstruktivt bidrag till fredsprocessen och inte blockera den.

Jag förstår verkligen Syriens krav på att Israel ska återlämna Golanhöjderna, men Syrien måste erkänna att Israel har säkerhetsintressen som det inte kan avstå ifrån och bör bidra till att underlätta en fredlig utveckling i Palestina, och särskilt i Gazaremsan, inte bara i form av inbördes fred mellan palestinier, utan också mellan palestinierna och Israel.

Det är mycket viktigt att vi engagerar oss i denna dialog, och i samband med detta skulle jag vilja påminna parlamentet om ett yttryck som kommissionsledamoten använde, nämligen ”ledarskapsförmåga”. Jag skulle vilja se att Syriens president i mindre utsträckning uppmärksammade dem vars viskningar i hans öra har lett till att Syrien under de senaste åren har isolerats, och att han istället uppmärksammade viskningarna från dem bland hans rådgivare som vill föra tillbaka hans land till dialogen med världssamfundet, särskilt med Europeiska unionen.

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman! Ett avgörande hinder på vägen mot ratificering har uppstått, och det är att situationen för de mänskliga rättigheterna i Syrien har förvärrats. Observatörer fördömer regelbundet godtyckliga gripanden, tortyr, uppenbara kränkningar av minoriteter, hinder för yttrande och föreningsfrihet samt trakasserier och fängslanden av personer som arbetar fredligt för att öka friheterna i Syrien.

Jag hänvisar särskilt till Michel Kilo, Anwar al-Bunni och Mahmoud Issa som fortfarande hålls fängslade på grund av att de i maj undertecknade Beirut-Damaskus-deklarationen, i vilken det uppmanas till normalisering av förbindelserna mellan Libanon och Syrien. Michel Kilo skulle ha frigetts den 19 oktober, men ytterligare anklagelser mot honom har lett till att fängslandet av honom har förlängts. Mahmoud Issa släpptes den 25 september, men greps på nytt för bara två dagar sedan. Dessa exempel, bland många andra, visar avsaknaden av äkta vilja från de syriska myndigheternas sida att genomföra nödvändiga demokratiska reformer.

Under dessa omständigheter kommer det – som ni sa, fru De Keyser – inte på fråga för Europeiska unionen att ingå ett associeringsavtal med Syrien. Som det står i resolutionen måste förbättring av situationen för de mänskliga rättigheterna och respekten för demokratiska värderingar vara en förutsättning för att något som helst avtal ska kunna ingås. Det är dessutom viktigt att införa en effektiv kontrollmekanism som en del av tillämpningen av klausulen om de mänskliga rättigheterna. Denna strategi bör också tillämpas gentemot bl.a. Ryssland och Turkmenistan och många andra länder också. Samma sak gäller konsekvenserna för de ståndpunkter som parlamentet har antagit.

  Miguel Portas, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Fru talman! Syftet med betänkandet av Véronique De Keyser är dialog och framtida normalisering av våra förbindelser med Syrien.

Vi ser associeringsavtalet som en del av denna politiska process. Jag betonar ordet ”politisk”, eftersom avtalet ur ekonomisk synpunkt är mer fördelaktigt för Europa än för Syrien. Att avbryta förbindelserna med Damaskus var ett politiskt misstag. Europa bör inte ha några svarta listor och bör inte blint följa de nordamerikanska idéerna om de onda makterna. Oavsett regim är Syrien ett land som har avgörande betydelse för freden i regionen. Europa måste lära sig att respektera det syriska samhällets komplexitet och de många åsiktsriktningar som finns där. Regimen är politiskt auktoritär men har en liberal inställning till ekonomi, religion och seder. Pluralismen kvävs och inskränks, men den finns i samhället och inom institutionerna. Ju mindre västmakterna ingriper i regionen ju mer kommer pluralismen tillåtas att blomstra.

Det är synd att den slutliga versionen av betänkandet har fläckar kvar från kolonialtiden i flera frågor. Det är exempelvis inte vår sak att säga vem som är och vem som inte är trovärdig, eftersom vi själva med rätta inte accepterar sådana åsikter från tredje parter. Det skulle också vara bättre om vi inte kastade ut långsökta beskyllningar om förbindelser mellan Damaskus och al-Qaida och sunnimuslimsk fundamentalism, vilka vi inte vet om de existerar. Denna okunskap ger oss inga fördelar. Vi har dessutom skyldighet gentemot oss själva att vara konsekventa. Diplomatiska förbindelser kan inte vara beroende av resultatet av en brottsutredning. Bevis som hänför sig till det fruktansvärda mordet på Rafik Hariri måste behandlas i en domstol. I annat fall finns det risk för att vår politik bryter mot principen om presumtion om att någon är oskyldig.

Betänkandet är under alla omständigheter tydligt i den viktiga frågan, nämligen att normala förbindelser eftersträvas, och det är bra. Det är bra att frågan om mänskliga rättigheter bör stå i centrum för denna normaliseringsprocess, men Europa måste tillämpa samma politik gentemot alla andra länder, däribland Israel. Slutligen stöder betänkandet att Golanhöjderna ska återlämnas till Damaskus, ett område som Syrien aldrig har tillgripit våld för att återvinna. Det är ett förslag som stöds i FN:s resolutioner.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Fru talman! Precis som utskottet för utrikesfrågor kommer också jag att kraftfullt rösta nej till De Keysers betänkande vid omröstningen i kammaren. Den som här i parlamentet råder rådet att ingå ett associeringsavtal med Syrien stöder en hänsynslös minoritetsregim om vilken det räcker att säga att de enda den ser som strategiska parter i regionen är Iran och Hizbollah. I den föreliggande resolutionen missbedöms återigen Assad-regimens verkliga ansikte, i vilken bokstavligt talat allt kretsar kring att behålla makten. Till följd av detta har föredraganden fallit för illusioner om eventuella positiva effekter av associeringsavtalet på Syriens inrikes- och utrikespolitik.

Om jag kunde fånga Véronique De Keysers blick skulle jag vilja framföra den åsikt som en erkänd expert på Syrien i mitt land har. Han har besökt Syrien många gånger under årens lopp. Han berättade för mig häromdagen ordagrant att ”de som har makten ser demokrati som ett dödligt hot” och att det är något som har blivit tydligt för honom de senaste åren i diskussioner med källor i regimen, bl.a. den så kallade liberale Dardari. Det absurda med detta betänkande är att dokumentet är fullt av försiktiga ord mot att följa den diplomatiska villospåret i riktning mot Damaskus. Detta är föda för satiriker och inte för politiker.

  Paweł Bartłomiej Piskorski, för ALDE-gruppen. – (PL) Fru talman! Vi diskuterar idag ett associeringsavtal med ett land vars betydelse måste vara tydlig för alla här i parlamentet. Det är ett land mot vilket vi har ett stort antal invändningar och reservationer. Det råder inget tvivel om att Syrien direkt eller indirekt är delaktigt i vapensmuggling till terroristorganisationer. Det råder inget tvivel om att Syrien har nära band med Iran. Det är ett faktum att vi är allvarligt oroade över Syriens bristande respekt för de mänskliga rättigheterna och de medborgerliga rättigheterna. Frågan är vilka instrument Europaparlamentet och Europeiska unionen bör använda. Kommer avtalet att främja demokratin? Kommer det att göra de instrument vi har till vårt förfogande för att utöva påtryckningar på denna regering mer effektiva eller kommer det att försvaga vår ställning?

Jag anser att ömsesidig förståelse och möjligheten att utöva påtryckningar kommer att stärka vår ställning och att avtalet bör stödjas. Jag anser att det bör grundas på villkoret att vår inställning och åsikt som företrädare för Europaparlamentet kräver att de mänskliga rättigheterna och de medborgerliga rättigheterna respekteras. Detta måste tydligt klargöras varje gång då tillfälle ges. Att upphöra att stödja terroristverksamhet måste vara en grundläggande förutsättning. Det är nödvändigt att utöva denna typ av påtryckningar, annars kommer vi att bryta mot våra grundläggande principer.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, fru rådsordförande! Vi måste inse att krisen i Mellanöstern bara kan lösas om Syrien görs delaktigt, inte bara när det gäller Libanon utan i hela Mellanösternproblemet. För närvarande har Syrien förbindelser med Iran och Hizbollah och man måste fundera över hur dessa förbindelser kan avbrytas, om det alls går, på ett sätt som gynnar Syriens intressen. Syrien är ett sunnimuslimskt och sekulariserat land som ideologiskt sett har relativt lite gemensamt med de shiitiska fundamentalisterna.

Det är här ett associeringsavtal kan vara användbart, förutsatt att förbättringar kan göras när det gäller mänskliga rättigheter och en lösning hittas på frågan om hur vi och Syrien gemensamt kan bekämpa terrorismen. En sak som är säker är att vapenleveranserna till Libanon inte kan stoppas helt utan Syriens samtycke och detta är viktigt i sammanhanget. En sådan lösning är också beroende av att problemet med Shebaagårdarna kan lösas. Detta är ytterst viktigt för att Hizbollah inte längre ska ha någon ursäkt för att ha vapen i området, då detta är Israelockuperat territorium. Av samtliga dessa skäl måste både situationen inom Syrien och landets förbindelser med EU förbättras.

Véronique De Keysers och utrikesutskottets initiativ – som både rådet och kommissionen är positiva till, såvitt jag förstår – är ett viktigt bidrag till att ge Syrien en möjlighet att skydda sina egna intressen och därigenom bidra på ett konstruktivt sätt till fredsprocessen i regionen. Det är uppenbart att den syriska regimen inte är någon vän av demokrati, att den kränker de mänskliga rättigheterna, att människor – både syrianer och andra – måste få sin frihet och att samarbetet med Hizbollahs och Hamas militära grenar måste stoppas. Trots detta tror jag att en dialog av det här slaget är möjlig och att erbjudandet om ett associeringsavtal inom denna ram kan vara ett effektivt sätt att uppnå det.

  Pierre Schapira (PSE). – (FR) Fru Lehtomäki! Jag vill börja med att gratulera Véronique De Keyser till detta utmärkta betänkande. Ett associeringsavtal mellan Europeiska gemenskapen och Syrien skulle vara en mycket uppmuntrande politisk signal i arbetet med att åstadkomma fred i Mellanöstern, vilket vi alla så innerligt önskar. Associeringsavtal är ett utmärkt sätt att sätta press på länder. I utbyte mot vårt ekonomiska och handelsrelaterade samarbete måste vi kräva att Syrien blir ett demokratiskt land som respekterar de grundläggande friheterna och att Syrien slutar lägga sig i grannländernas angelägenheter, fastställer gränsen mot Libanon och avbryter stödet till Hizbollahmilisen och de Hamasfundamentalister den skyddar. Syrien måste frige de intellektuella, de människorättsaktivister och de politiska fångar som finns i landets fängelser. Syrien måste även respektera rättigheterna för de minoriteter som är bosatta i landet, framför allt kurderna, som måste erbjudas medborgarskap, vilket de inte har i dag.

Hela regionen skulle gynnas om Syrien övergav sin strävan efter att inrätta ett Storsyrien och valde andra allierade än Iran. Syrien har större möjligheter än något annat land i regionen att axla rollen som ledare och fredsstiftare, särskilt när det gäller Irak- och Palestinafrågorna. EU måste göra allt för att Syrien ska bli en av EU:s strategiska allierade i Mellanöstern. Om förändringens vindar börjar blåsa i Syrien och landet börjar föra en öppnare politik skulle alla befolkningar i Mellanöstern äntligen kunna kasta av sig diktaturens och den teokratiska populismens ok.

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Fru talman! I detta betänkande påstås att ett Europa–Medelhavsavtal på ett avgörande sätt skulle bidra till de politiska, ekonomiska och sociala reformer som behövs i Syrien. Men i betänkandet beklagar man också undertecknandet av ett militärt avtal mellan Syrien och Iran, vilket enligt syrierna kommer att öka samarbetet mot vad de kallar det gemensamma hotet från Israel och Förenta staterna.

Sedan 1995 har EU gett Syrien 259 miljoner euro. EU betalar ut miljontals euro för att stödja den tyranniska syriska regimen i förhoppning om att detta på något sätt kommer att göra dem till anhängare av demokrati, medborgerliga fri- och rättigheter, mänskliga rättigheter, etc. Syrierna å andra sidan finner nu att de har tillräckligt med pengar över för att kunna ha råd med en militär allians med Iran som ofrånkomligen kommer att göra världen till en farligare plats.

Pengar från EU:s skattebetalare får inte användas för att stödja tyranniska och mordiska regimer som är fiender till demokrati, fred och frihet.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Fru talman! EU:s strategiska intresse i Syrien är att upprätthålla freden i det större Mellanöstern så att olja kan levereras och att styra konflikten mellan Israel och palestinierna mot en varaktig uppgörelse om en tvåstatslösning, såsom det förklaras i Véronique De Keysers betänkande.

Det isolerade Syrien har under en viss tid hjälpt Iran att inleda en förenad pan-islamistisk offensiv mot Israel, och Syrien försöker att hålla den libanesiska regeringen svag genom att stödja Irans lejda verktyg Hizbollah, som enligt syriernas uppfattning också kommer att bidra till att återupprätta Syriens inflytande i Libanon.

Icke desto mindre har Syrien ett försonande drag: Det är ett sekulärt land som drar sig för islamistisk fundamentalism, och delar av den styrande Bath-eliten oroar sig över Syriens fördjupade försvarsallians med det teokratiska Iran och den islamistiska Hizbollah-milisen. Syrien behöver inte längre ty sig till Iran i den gamla alliansen mot deras gemensamma fiende, Saddam Husseins Irak.

Tyvärr minskar nu förhoppningarna om att EU direkt kan vända sig till palestinierna under ett omedgörligt Hamas som vägrar att erkänna Israel eller avstå från våld. Tiden är därför nu mogen att försäkra Syrien om att om de hindrar Hizbollahs återupprustning, stoppar milisgruppen Jihad från att ta sig in i Irak och förbättrar den förskräckliga människorättsliga situationen i landet, så skulle detta föra med sig viktiga fördelar, inklusive ett eventuellt ratificerande av det förstärkta associeringsavtalet med EU.

EU kan som medlem av kvartetten också bidra till att mäkla fram ett godtagbart fredsavtal mellan Israel och Syrien om Golanhöjderna och Shebaagårdarna där Förenta staterna kanske inte vill göra detta. Israel skulle vinna mycket på att tala med sin fiende Syrien. Israel är medvetet om sin sårbarhet för raketattacker, och vet att de behöver en försvarbar stat som är säker för yttre angrepp. Att avlägsna Syrien som ett hot är väsentligt för att uppnå detta strategiska mål. Men jag stöder det som läggs fram i betänkandet och jag är nu hoppfull om att EU kommer att försöka använda sitt betydande inflytande över Syrien för att uppnå dessa mål.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Fru talman! Även jag vill gratulera min vän Véronique De Keyser till det viktiga betänkande som hon har lagt fram för oss.

Jag anser att EU måste utforma en egen, oberoende strategi mot bakgrund av den nya geopolitiska situationen i Mellanöstern.

Syrien är en realitet och har fortsatt avgörande betydelse för stabiliteten och säkerheten i regionen. EU:s företrädare måste tala med Syriens och måste gå vidare med en samordnad institutionell och politisk dialog med regimen i Damaskus. Jag instämmer i allt som står i betänkandet och i vad min kollega sagt. Ingen har dock svarat på frågan om hur vi ska få Syrien att ändra sitt agerande och hur vi kan bidra till demokratiseringsprocessen. Ingen har besvarat den frågan.

Jag anser att EU:s möjligheter att bidra till Syriens demokratisering är obefintliga utan ett associeringsavtal och en politisk dialog. Därför anser jag att EU bör underteckna avtalet omedelbart.

De som förespråkar att Syrien ska isoleras, att sanktioner ska införas eller till och med att regimen ska störtas behöver bara se på inbördeskriget i Irak för att förstå att det vore fel väg att gå.

  Jana Hybášková (PPE-DE). – (CS) Fru talman, fru kommissionsledamot! Beslutet att förnya ratificeringen av associeringsavtalet med Syrien är ett strategiskt beslut. Situationen i Mellanöstern kan beskrivas snarare som att glaset är halvtomt än som att det är halvfullt.

Bristen på demokratisering i Egypten har gynnat framväxten av radikala krafter. Libanon närmar sig kaos och chanserna till en palestinsk stat har gått upp i rök, av inrikespolitiska skäl. Förbindelserna mellan EU och Israel har kommit på rätt köl igen efter sommarens attacker mot Libanon. Det finns varken en EU- eller israelisk politik, och Israel glider i allt högre grad tillbaka in i regionalism och har inte längre förmåga att lösa problem utifrån ett bredare perspektiv. Som det senaste beslutet om Irak har visat har inte heller Förenta staterna någon seriös politik i regionen. I slutändan har den politik som gått ut på att spela ut den ena sidan mot den andra otvivelaktigt bara lett till att Iran stärkts. Iran är den enda part som har en relevant och aktiv politik. Irans kontaktlänk är Syrien. Parlamentet kan inte vidta några relevanta åtgärder i förhållande till Iran. Detta skulle kräva en gemensam strategi från EU, Förenta staterna och Ryssland.

Vad vi här i parlamentet kan göra är att hjälpa Syrien bort från sin underordnade roll som mellanhand. Detta är strategin. Taktiken är att erbjuda ekonomiska eller internationella incitament inom ramen för en tydlig, gemensam och kompromisslös EU-politik. Vi måste ställa lika tydliga och kompromisslösa krav på Syrien. Detta handlar inte om eftergifter. Den centrala frågan är att Syrien måste häva undantagslagarna, inrätta ett civilt samhälle med full yttrandefrihet och respekt för minoriteters rättigheter och övergå till ett demokratiskt politiskt system som bygger på öppen marknadsekonomi.

Syrien måste givetvis samarbeta i utredningen kring mordet på Rafik Hariri. Landet måste bidra till fredsprocessen på ett konstruktivt sätt. Syrien måste sluta att beväpna Hizbollah och stödja de väpnade palestinska grupperna. Syrien måste även följa resolutionerna 1559 och 1701 samt slutföra tillbakadragandet av samtliga väpnade styrkor från Libanon och upprätta diplomatiska förbindelser.

Associeringsavtalet är inte vår egendom. Det måste bli Syriens associeringsavtal. Vår uppgift är att med avtalets hjälp inrätta en syrisk färdplan för övergångsprocessen. Jag vill uppmana kommissionen och framför allt rådet att aktivt stödja både vår strategi och vår taktik.

  Jamila Madeira (PSE). – (PT) Fru talman, mina damer och herrar! Barcelonadeklarationens mål är att inrätta ett gemensamt område med fred, stabilitet och välfärd genom att främja politisk dialog och säkerhet, ekonomiskt och finansiellt partnerskap samt ett socialt, kulturellt och mänskligt partnerskap.

Detta mål har med framgång nåtts de senaste åren och associeringsavtal har ingåtts med nästan alla Medelhavsländer, givetvis med undantag av Syrien, vilket har många och förståeliga skäl. EU har alltid uppmärksammat den typen av händelser som utspelats de senaste månaderna. EU måste göra ett verkligt åtagande att verkligen förhandla med Syrien, för att se till att landet får starka skäl till att vilja ingå avtalet. Syrien kommer därför förhoppningsvis att utvecklas till en demokrati som respekterar de mänskliga rättigheterna och religionsfriheten, som bidrar till kampen mot terrorismen och som verkar för dialog och varaktig fred i regionen. Den syriska regeringen måste därför vidta åtgärder för att snarast häva undantagstillståndet, och EU bör bistå på alla sätt det kan.

Syrien har ett geostrategiskt viktigt läge och spelar en nyckelroll i fredsprocessen i Mellanöstern. EU måste en gång för alla klargöra sin ståndpunkt att demokratin inte kan befästas genom en politik med bombningar eller isolering.

  Patrick Gaubert (PPE-DE). – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Syrien är ett land som har central betydelse i Mellanösternkrisen. Om dialogen avbryts blir landet isolerat och risken för att regimen ska bli mer radikal ökar. Det skulle innebära att Syren ges ytterligare en knuff i riktning mot Iran, vars enda mål är att utplåna Israel och destabilisera regionen.

Om vi ska återuppta samtalen med Syrien nu måste vi dock vara mycket försiktiga och fastställa bestämda villkor i förväg. Vi måste begära att Syrien respekterar Libanons suveränitet och följer säkerhetsrådets resolutioner, i vilka Syrien uppmanas att förstärka kontrollerna vid gränsen mot Libanon och att sluta leverera vapen till Hizbollah. Vi måste göra mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter till ett villkor för att ett avtal ska kunna undertecknas. Vi måste kräva att Syrien vidtar konkreta åtgärder för att följa upp resultatet av utredningen kring mordet på den förre premiärministern Rafik Hariri. Jag vill påpeka att detta också är en förutsättning för fortsatta förhandlingar. Syrien måste slutligen tydligt visa det internationella samfundet vilka åtgärder som vidtas för att effektivt och praktiskt bekämpa spridningen av vapen och terrorism i regionen. Med detta menar jag att Syrien också måste stoppa allt stöd till Hizbollah och Hamas.

Om EU planerar att återuppta förhandlingarna med Syrien måste ett villkor för detta vara att Syrien godtar och följer dessa krav. Hittills har villkoren för att underteckna ett associeringsavtal inte uppfyllts, vilket jag beklagar. Vi måste uppmana Syrien att öppna sig och påminna landet om dess ansvar i en region där alla parter måste bidra till att skapa fred och stabilitet.

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja stödja rekommendationerna i Véronique De Keysers betänkande, särskilt om att det är dags för EU och för världen att se över förbindelserna med Syrien, att inte göra avkall på våra principer utan att främja dem. Ett starkt budskap måste sändas till Syrien om de mänskliga rättigheterna och om att landet måste förbättra situationen när det gäller yttrandefrihet, tortyr och avskaffande av dödsstraffet. Människorättsadvokaten Anwar al-Buni, som bland hundratals andra undertecknade en petition som uppmanade till respekt för libanesisk självständighet, bör genast släppas från häktet, tillsammans med hundratals andra politiska fångar.

Inget har uppnåtts genom att man har stämplat Syrien som en del av en ”ondskans axel”. Jag välkomnar att kommissionsledamoten under den senaste månaden har låtit sina företrädare föra diskussioner med Syriens utrikes- och finansministerier och att Europaparlamentet denna vecka kommer att erbjuda en möjlighet att underteckna associeringsavtalet om Syrien verkligen väljer att arbeta med EU för att uppnå fred i Mellanöstern.

  Albert Jan Maat (PPE-DE). – (NL) Fru talman! Jag vill tacka föredraganden Véronique De Keyser för hennes hårda arbete och passa på att uttrycka den oro jag känner i denna fråga, för låt oss vara ärliga. Det är svårt att föreställa sig att EU, med sina värden och normer, ska ingå ett samarbetsavtal med en skurkstat som Syrien. Det är faktiskt så det är, om man ser till kopplingarna till Hizbollah och Iran.

Det enda alternativet är att använda ett samarbetsavtal och förhandlingarna om ett sådant avtal som en möjlighet att föreskriva ett antal minimivillkor på människorättsområdet, eftersom förtrycket av fackföreningar, journalister och religiösa minoriteter ökar i Europa. Syriska medborgare som tillhör religiösa minoriteter liksom kristna assyrier som återvänder till Syrien fängslas nästan undantagslöst. Det finns därför all anledning att äntligen samordna EU:s invandrings- och återvändandepolitik gentemot Syrien på EU-nivå och att avbryta denna politik i nuläget. Detta anser jag vara ett första steg.

För det andra måste vi kräva starka garantier för religionsfrihet. Den syriska regeringen måste sluta att lägga hinder i vägen för religiösa minoriteter i Syrien, då de olika religiösa och etniska folkgrupperna har det särskilt svårt just nu på grund av Syriens sätt att hantera deras intressen.

EU måste värna om sitt rykte här, eftersom de europeiska kyrkosamfunden är baserade på de allra tidigaste kyrkosamfunden som har spridit sin tro från Syrien även till Europa. Det innebär att EU har den svåra uppgiften att se till att man kräver starka garantier för förbättringar inom samtliga dessa områden, om ett samarbetsavtal skulle visa sig vara en lösning i detta skede.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill först och främst tacka er för denna mycket värdefulla debatt. Under debatten har det visat sig att det i denna kammare, precis som i det internationella samfundet och även i de moderata arabländerna, finns olika åsikter om vilken Syrienpolitik som är bäst och mest effektiv för att på nytt göra Syrien till en konstruktiv medlem av det internationella samfundet.

EU har kommit fram till att isolering skulle ge Syrien en knuff i fel riktning. Rådet har särskilt diskuterat detta och enats om en ny politik i denna fråga från och med augusti, så att vi kan kontakta alla berörda parter för att nå en lösning på Mellanösternfrågan. Syrien är en av dessa berörda parter. Som svar på bland annat Hannes Swobodas förhoppning att ordförandeskapet ska lyssna särskilt till dem som vill få till stånd en stark dialog med Syrien kan jag därför säga att vi också redan har åstadkommit detta. Ett exempel på det är utrikesministrarnas förestående Europa–Medelhavskonferens i Tammerfors, som Syrien också har bjudits in till.

Detta är verkligen också värdefullt för att kunna få till stånd och intensifiera dialogen mellan parlamenten, som José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra påpekade i sitt anförande. Rätt omständigheter och även rätt tidpunkt är mycket viktigt för att återupprätta närmare förbindelser. I de åtgärder som vi själva tar kommer vi givetvis särskilt att ge Syrien möjlighet att spela en positiv roll.

Av denna diskussion framgår tydligt att alla faktorer påverkar varandra i sökandet efter en lösning på situationen i Mellanöstern. Under de senaste månaderna har vi därför aktivt försökt finna en övergripande, långsiktig och varaktig lösning på Mellanösternfrågan. Sökandet har varit mycket aktivt. Den höge representanten Javier Solana befinner sig faktiskt i regionen just nu och kommer att besöka inte bara Israel och de palestinska områdena utan även Beirut, Jordanien och eventuellt även andra platser. Kontakten med olika parter är med andra ord mycket viktig.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Tack för att ni driver på denna diskussionsprocess om detta land i Mellanöstern som har en avgörande strategisk betydelse. Jag anser att detta var en mycket viktig debatt.

Tillåt mig att besvara några mycket specifika frågor. En handlade om mänskliga rättigheter. I avsaknad av ett gällande associeringsavtal har EU ingen plattform för en djupare dialog om människorättsliga frågor med Syrien där man också skulle kunna diskutera avgörande frågor – och det finns många att diskutera – såsom hävandet av undantagstillståndet, ändringar av lagarna om politiska icke-statliga organisationer, beviljandet av medborgarskap till statslösa kurder eller inrättandet av ett nationellt råd för mänskliga rättigheter.

Jag anser inte att vi bör kräva fullständiga framsteg när det gäller de mänskliga rättigheterna som en nödvändig förutsättning för undertecknande. Emellertid använder vi – det vill säga särskilt företrädarna för kommissionen och medlemsstaterna i Damaskus – politiska instrument såsom åtgärder och politiska deklarationer för att fördöma de allvarligaste brotten mot de mänskliga rättigheterna. Till exempel diskuterar vi mycket regelbundet med de syriska myndigheterna de politiska fångarnas situation, och vi observerar även systematiskt rättegångarna vid den statliga säkerhetsdomstolen. Dessutom stöder vi genom våra samarbetsprogram utvecklingen av ett öppet civilsamhälle i Syrien.

Kommissionen inledde därför sex mikroprojekt i januari inom ramen för det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter. Dessa riktar sig till arabiska advokater, kvinnoorganisationer, flyktingorganisationer, den kurdiska minoriteten och medierna, och stöder även kvinnors och barns rättigheter. I den rådande situationen med säkerhetstjänstens allt hårdare kontroll har dessa projekt och de flesta utbildningsaktiviteterna emellertid haft svårt att komma igång. Myndigheterna ifrågasätter lagligheten hos dessa projekt i Syrien, politiska icke-statliga organisationer tolereras ibland men tillåts inte alltid, och därför undersöker vi lösningar på dessa problem. Självklart har vi också tagit upp enskilda fall direkt med den syriska regeringen.

När det gäller biståndsfrågan har EU:s ekonomiska stöd inte gått till att stödja regimen, som nämndes tidigare av några kolleger här. Det har till exempel gått till att stödja den privata sektorn och även små och medelstora företag. Vi har hjälpt människorna direkt, till exempel genom hälso- och sjukvårdsprogram, och vi har inriktat stödet på att åstadkomma reformer som öppnar ekonomin och handeln, som öppnar för konkurrens och investeringar – saker som kommer att vara mycket viktiga för landets framtida utveckling.

Slutligen skulle jag vilja upprepa något som jag sa tidigare. Vi är för en dialog med Syrien med ett politiskt och ekonomiskt perspektiv. Vi försöker att upprätthålla ett positivt perspektiv och bygga vidare på de framsteg som redan har gjorts, till exempel genom att stödja de reformer, som jag just har nämnt, som regeringen genomför för att öppna ekonomin och för att decentralisera makten. Men samtidigt kommer vi som jag sa tidigare att beakta praktiska insatser i regionala frågor såsom genomförandet av säkerhetsrådets resolution 1701, och spela en positiv roll, till exempel i Palestina. Detta kommer att avgöra hur snabbt vi kan fortskrida med våra framtida åtaganden, och jag ser att en stor majoritet i denna debatt också tycks luta åt det hållet.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

14. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. Nästa punkt är frågestunden (B6-0437/2006).

Följande frågor har ställts till rådet:

  Talmannen. –

Fråga nr 1, från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0779/06)

Angående: Tillhandahållande av tjänster och fri rörlighet för barnfamiljer

Allt fler europeiska barnfamiljer klagar på att de i samband med utnyttjande av tjänster och då de utövat rätten till fri rörlighet i Europa blivit diskriminerade på grund av att de haft med sig barn under 15 år.

I grekisk press har man på senare tid kunnat läsa entydiga skildringar av hur barn utestängs från offentliga kommersiella lokaler som hotell, restauranger och liknande.

Vilka åtgärder tänker rådet vidta för att eliminera diskrimineringen och åldersrasismen mot barn och ungdomar och mot deras familjer? Finns det några planer på att harmonisera kraven när det gäller tillhandahållande av tjänster och möjligheterna till fri rörlighet inom EU, så att minderåriga och deras familjer inte får sina rättigheter kränkta?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Som svar på frågan vill rådet först påminna alla om vad som står i artikel 18.1 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen: ”Varje unionsmedborgare skall ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i detta fördrag och i bestämmelserna om genomförande av fördraget.” Som ledamoten säkert känner till måste kommissionen i egenskap av fördragets väktare se till att fördragets bestämmelser följs och att de bestämmelser och förordningar som institutionerna instiftar i enlighet med fördraget följs. Ledamoten bör därför egentligen rikta sin fråga till kommissionen.

I juli i år lade kommissionen fram meddelandet ”Mot en EU-strategi för barnets rättigheter” för att effektivt främja och skydda barnets rättigheter i EU:s inre och yttre politik och att stödja medlemsstaternas åtgärder på detta område. Beslut om barn- och familjepolitiken bör fattas på nationell nivå.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Jag vill i min tur påminna rådets företrädare om att kommissionen kan utforma en strategi, men att det är medlemsstaterna som ska tillämpa denna strategi. I rådet måste samtliga medlemsstater slå fast hur situationen ser ut och vilka problem som drabbar barnfamiljer som flyttar. Detta är skälet till att jag riktade frågan till rådet, mot bakgrund av fördragen och kommissionens nya meddelande.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Vi har allihop lagar för att förhindra all slags diskriminering av olika befolknings- och åldersgrupper, till exempel direktivet om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung och direktivet om likabehandling. De omfattar bland annat bestämmelser om förbud mot diskriminering i olika vardagssituationer.

När det gäller det slags exempel som ledamoten tar upp bland annat om restaurangkulturen måste vi komma ihåg att medlemsstaternas medborgare är konsumenter som faktiskt betalar för dessa tjänster och därför har stor makt att, vid sidan av rådet, påverka vilket slags kultur som ska växa fram utifrån barnfamiljernas perspektiv.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Fru talman! Jag vill bara påminna er om att detta inte är ett problem som enbart rör Grekland utan även Österrike, där det definitivt förkommer och där ett av hotellens främsta marknadsföringsargument är att varken barn eller barnfamiljer är tillåtna.

Jag skulle vilja veta om någonting kan göras åt detta, åtminstone när det gäller marknadsföringen. Det finns trots allt andra områden där marknadsföringen får begränsas och detta skulle kunna vara en möjlig väg.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Det har givetvis förekommit omfattande diskussioner om reklam som berör barn, särskilt när det gäller marknadsföring och olika slag av marknadsföring och i vilka situationer den är lämplig när den riktar sig till barn. När det gäller det hotellexempel som ledamoten tar upp vill jag upprepa vad jag sa tidigare, nämligen att konsumentorganisationer och betalande konsumenter givetvis kan påverka vilka slags tjänster som bör erbjudas.

  Talmannen. Fråga nr 2, från Manuel Medina Ortega (H-0781/06)

Angående: Förstärkning av Frontex

Frontex inrättades förra året och är EU:s byrå för förvaltning av de yttre gränserna. Byrån har inlett sitt arbete, men har undermåliga resurser och är allmänt ineffektiv.

Tänker rådet föreslå att åtgärder antas för att öka Frontex effektivitet, antingen genom att medlemsstaterna samarbetar eller genom att tilldela byrån ytterligare gemenskapsmedel?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! I rådets förordning av den 26 oktober 2004 om inrättande av en europeisk byrå för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser fastställs inrättandet av Frontex och dess uppgifter, uppbyggnad och kraven för dess finansiella förvaltning. Enligt förordningen ska rådet få information om byråns arbetsprogram, de generella och specifika riskanalyser som byrån förbereder, en allmän årsrapport samt byråns budget. Åtgärder för att ändra förordningens bestämmelser får endast föreslås av kommissionen.

Det är framför allt Frontex styrelse som godkänner åtgärder som rör byråns organisatoriska struktur, personalpolitik och arbetsprogram, och rådet deltar inte i detta.

Det är fortfarande EU-institutionernas ansvar att utforma gemenskapens politik för kontroll av de yttre gränserna och lagstiftning i anslutning till detta. Ett nära samarbete mellan byrån och institutionerna måste därför garanteras och förfaranden för detta anges i förordningen om Frontex. Angående detta vill jag hänvisa er till Europaparlamentets och rådets förslag till förordning om inrättande av en mekanism för upprättande av grupper för snabba ingripanden vid gränserna. Förordningens syfte är att förbättra byråns operativa verksamhet och främja solidariteten mellan medlemsstaterna och gemenskapen i krissituationer.

Europeiska rådet föreslog i december i fjol att medlemsstaterna, rådet och kommissionen ska vidta vissa åtgärder före årets slut för att förbättra det praktiska samarbetet mellan medlemsstaterna. Åtgärderna omfattar bland annat förstärkt kontroll och övervakning av EU:s sydliga sjögräns samt Medsea-studien om ett övervakningsnätverk för kustbevakning i Medelhavet, som Frontex nu har slutfört.

De senaste månaderna har rådet, bland annat under mötet den 24 juli, lagt särskild vikt vid att förbättra det operativa samarbetet mellan medlemsstaterna och Frontex, i synnerhet när det gäller situationen i Medelhavsområdet och i Afrika. I detta sammanhang diskuterades Frontex roll och deltagande i operativa verksamheter, särskilt i Medelhavsområdet och mot bakgrund av situationen i Afrika. Rådet var nöjt med de åtgärder som Frontex och kommissionen genomfört, och betonade att det operativa samarbetet bör fortsätta att vidareutvecklas.

I slutet av oktober antog rådet även slutsatser om förstärkning av den södra yttre sjögränsen. I slutsatserna uppmanar rådet Frontex att fortsätta arbetet med genomförbarhetsstudien avseende inrättandet av ett europeiskt övervakningssystem som inledningsvis har kapacitet att täcka gemenskapens hela södra sjögräns och Medelhavet. Rådet uppmanade även Frontex att ta ställning till inrättande av sammanlänkade regionala centrum som skulle stå till Frontex förfogande för operativa frågor i de olika havsområdena, eller delar av dem.

Rådet behöver dock inte föreslå att anslag ska beviljas för Frontex budget för ytterligare åtgärder.

Enligt artikel 33 i rådets förordning om inrättande av en europeisk byrå för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser och enligt Haagprogrammet ska Frontex arbete bedömas genom en utvärdering av kommissionen före utgången av nästa år.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Fru talman! Rådets svar har lugnat mig och jag ska nu säga något förvånande: Frontex har fungerat. Trots att byrån befinner sig på försöksstadiet har dess arbete på Kanarieöarna, i de stora havsområden som omger Kanarieöarna, varit effektivt.

Problemet är institutionernas osäkerhet och bristen på ekonomiska och finansiella resurser. Ordförandeskapet har tagit upp detta, men den särskilda fråga jag vill ställa är om ni anser att Frontex arbete i Atlanten kommer att kunna fortsätta efter den 1 januari och om rådet anser att det är värt att satsa pengar på resurser, på att upprätthålla denna byrå som, jag säger det igen, har fungerat, fortfarande fungerar och har visat sig vara effektiv.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! För det första är det givetvis uppmuntrande att höra att Frontex har varit framgångsrikt. Även om vi medger att byrån också har haft vissa problem, eller åtminstone utmaningar, måste vi komma ihåg att byrån fortfarande är ny och att den, på samma gång, har sin administrativa uppbyggnad och sina uppgifter att tänka på. Den har dessutom redan deltagit i ett stort antal operationer både i Medelhavet och på annat håll. Huruvida den här operationens omfattning och effektivitet kan upprätthållas beror givetvis även på om ytterligare medel kan skjutas till.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Rådets ordförande nämnde hur svårt det är att få resurser till Frontex. Frontex får stöd. Avser rådet även att göra något för att lätta på bördan, till exempel genom att genomföra informationskampanjer i ursprungsländerna, för att uppmärksamma potentiella migranter på de eventuella konsekvenserna av olaglig invandring eller om möjligheterna till laglig invandring? Överväger rådet även att minska belastningen genom att vidta åtgärder som skulle göra det omöjligt att ge olagliga invandrare uppehållstillstånd i framtiden, så som skett tidigare?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! En mycket viktig fråga, som rör olaglig invandring i allmänhet och invandringen i stort, är givetvis i vilken utsträckning vi samarbetar med ursprungs- och transitländerna. Inom EU har målet på senare tid varit att ägna särskild uppmärksamhet åt beröringspunkter mellan invandringen i sig och utveckling, i linje med uppfattningen att vi bör kunna förbättra samarbetet med avreselandet så att trycket på migranterna också kan minska på dessa platser.

Ett sådant område för samarbete med ursprungsländer är givetvis att informera om vad som faktiskt är möjligt och vad som inte är möjligt. Nästa högnivåkonferens mellan EU och länder i Afrika hålls i november i Tripoli, och högst upp på dagordningen står invandring.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Jag har två kommentarer. För det första fick vi för några månader sedan höra om problem med byråns etablering i Polen: otillräckligt tillhandahållande av bostäder och så vidare. Har man löst dessa problem?

För det andra, kommer det finska ordförandeskapet lova att stödja de ändringar som Europaparlamentet ska rösta om i budgeten för den europeiska gränsförvaltningsbyrån Frontex och övertala de andra medlemsstaterna att godta dessa? Detta är ändringsförslag 836, att återinföra det belopp som föreslogs av kommissionen, det vill säga att inte följa rådets nedskärningar och föra över ännu mer resurser till reserven. Kommer det finska ordförandeskapet att stödja denna ökning av resurserna?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Frontex möjligheter att hantera dessa situationer med olaglig invandring, och EU:s möjligheter generellt, beror givetvis i hög grad på hur starkt medlemsstaternas engagemang är. Detta har diskuterats nyligen i detalj på olika EU-nivåer, senast vid EU:s toppmöte i Lahtis i fredags. Debatten fortsätter dock och det är därför fortfarande svårt att ge ett helt exakt svar på denna fråga.

  Talmannen. Fråga nr 3, från Sarah Ludford (H-0783/06)

Angående: Spridning av information om dömda pedofiler

I vilket skede befinner sig rådets behandling av det föreslagna rambeslutet om ”erkännande och verkställighet i Europeiska unionen av förbud till följd av fällande domar för sexualbrott mot barn”? Om beslutet antas, skulle uppgifter om en pedofil eller barnmisshandlare, som inte längre får arbeta med barn efter att ha dömts för sexualbrott eller inblandning i barnpornografi i en medlemsstat, spridas så att deras namn kan införas i andra länders sexualbrottsregister, och förbudet därmed kan verkställas i hela EU.

Varför har rådet hittills inte kunna nå en överenskommelse om detta viktiga förslag, som Europaparlamentet godkände i juni 2006 och som skulle utgöra ett praktiskt exempel för de europeiska medborgarna på EU:s värdefulla roll när det gäller att bekämpa brottsligheten och öka säkerheten? Har rådet gett upp sitt uttalade mål att prioritera kampen mot sexuellt utnyttjande av barn?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Belgiens initiativ från november 2004 inför antagandet av rådets rambeslut om erkännande och verkställighet i Europeiska unionen av förbud till följd av fällande domar för sexualbrott mot barn diskuteras för närvarande i rådets arbetsgrupper. I oktober, för bara en vecka sedan, diskuterades det i gruppen för straffrättsligt samarbete. En granskning av initiativet ingår även i de diskussioner som rådets arbetsgrupper för om andra förslag, däribland förslaget till rambeslut om beaktande av fällande domar avkunnade i en av Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en annan medlemsstat och rådets rambeslut om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll. Två andra förslag till rambeslut har alltså lagts fram.

Ett gemensamt mål för dessa beslut är att inrätta strukturer för att se till att uppgifter ur kriminalregister görs generellt och enkelt tillgängliga. När samtliga medlemsstater slutligen har införlivat rättsakterna i sin nationella lagstiftning borde det bli enklare att hindra dömda personer från att arbeta med barn eller att begå nya brott mot barn. Rådet fortsätter därför att diskutera dessa förslag till rambeslut.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Jag tycker inte att det verkar som att rådet gör några snabba framsteg när det gäller dessa förslag. För nära två år sedan hade vi ett ambitiöst program från kommissionen som svar på ett stort allmänt intresse att se till att brottslingar, som till exempel sexförbrytare, inte utnyttjar gränserna och drar nytta av dem. Medlemsstaterna verkar inte lyckas få ordning på detta. Jag förstår inte hur vi kan säga till allmänheten att EU är effektivt på att bekämpa brottslighet om rådet är så långsamt när det gäller beslut om dessa mycket högt prioriterade åtgärder för att se till att brottslingar verkligen kan spåras, vart de än beger sig.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Skyddet av barn, särskilt mot risken att personer som dömts för sexualbrott begår nya övergrepp, är givetvis oerhört viktigt. Det finns dock ett stort antal mycket praktiska och principiella problem med förslagen till rambeslut, till exempel att denna princip om yrkesförbud inte ens existerar i alla medlemsstater. Vi måste därför försöka hitta ett sätt att hantera problemet som fungerar i alla EU-medlemsstater.

  Manuel António dos Santos (PSE). – (PT) Fru rådsordförande! Tack så mycket för informationen. Min fråga är mycket exakt och direkt, för att vi ska kunna avgöra hur ni ser på detta.

Tror inte rådet, det vill säga det finska ordförandeskapet, att medborgare med tillgång till personuppgifter för personer som dömts för pedofilbrott eller sexuella övergrepp mot barn skulle vara ett utmärkt redskap för att bekämpa den här typen av brott?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Detta är ett gemensamt mål för oss alla: barn kan skyddas från dömda brottslingar och det finns olika sätt att uppnå detta i medlemsstaterna. I mitt hemland finns till exempel ett system där arbetsgivare har rätt att begära utdrag ur brottsregistret för personer som söker vissa typer av tjänster och utifrån det bedöma om personen är lämplig för tjänsten. Vilka slags tjänster som berörs är dock mycket exakt avgränsade. Det finns olika sätt att åstadkomma detta i medlemsstaterna, vilket är en av anledningarna till att arbetet har gått så långsamt, vilket många parlamentsledamöter har påpekat.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Jag skulle vilja hänvisa till ett särskilt fall för att illustrera att det inte räcker att dela information. Paul Hunter Redpath är en dömd pedofil som avtjänade den del av straffet som avtjänas i anstalt i min valkrets i Nordirland och som sedan nyligen tog sin tillflykt till Irland, i strid mot den del av hans straff som innebar skyddstillsyn. Han kan nu leva där i frihet och kan inte anhållas, medan straffet i Nordirland för att bryta mot beslut om skyddstillsyn innebär ett omedelbart återvändande till fängelset.

Är detta fall inte ett tydligt tecken på att det behövs fullständiga utlämningsförfaranden? I annat fall kommer rättvisan att kringgås och de sårbara kommer inte att kunna skyddas fullt ut. Kan rådsordföranden godta att en korrekt utlämning är det optimala kravet?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Frågestunden handlar givetvis inte om vad jag personligen önskar utan om vilka diskussioner och beslut som rådet bör sträva efter. Nu avser dock rådet att gå vidare i enlighet med assimileringsprincipen. Detta innebär att en medlemsstat blir skyldig att följa utländska domar i samma utsträckning som den skulle följa nationella domar. I slutändan hänger dock detta i hög grad på ett bredare samarbete i rättsliga och inrikes frågor och på hur vi på andra sätt kan göra framsteg i ömsesidigt erkännande av domar och beslut och i frågan om utlämning.

  Talmannen. Eftersom frågeställaren är frånvarande utgår fråga nr 4.

Fråga nr 5, från Liam Aylward (H-0787/06)

Angående: Luftfartssektorn

Vilka nya åtgärder tänker rådet vidta för att förbättra de europeiska flygbolagens passagerarsäkerhet med anledning av det överhängande hotet om internationella terrordåd?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2320/2002 om införande av gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten är gemenskapens rättsliga ram för den civila luftfartens säkerhet. Förordningen, som kom till efter terrordåden den 11 september, har varit i kraft sedan januari 2003.

För att lösa problemen med genomförandet av denna förordning lade kommissionen fram ett förslag i september 2005 för att ersätta förordningen med en ny. I mars i år antog rådet en allmän ståndpunkt om kommissionens förslag. I juni antog Europaparlamentet rådets ståndpunkt vid den första behandlingen, där 85 ändringsförslag ingick. Mot denna bakgrund nådde rådet politisk enighet om förslaget den 12 oktober. Den antagna texten ska formellt förstärkas som en gemensam ståndpunkt vid ett kommande möte i rådet och läggas fram för Europaparlamentet, så att enighet vid den andra behandlingen kan nås snabbt.

Mot bakgrund av säkerhetsproblemen i Förenade kungariket i augusti i år hoppas rådet att institutionerna ska enas om den nya förordningen snarast möjligt. Effekten av de nya säkerhetsåtgärder som nyligen införts av kommissionen och dess kommitté för skydd av den civila luftfarten bör också övervakas fortlöpande.

  Liam Aylward (UEN). – (EN) Är rådet övertygat om att det finns ett tillräckligt samarbete mellan EU:s medlemsstater i kampen mot internationell terrorism? Håller ni med om att Europol och EU:s antiterroristenhet får tillräcklig finansiering?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Vi kan givetvis alltid förbättra våra insatser i kampen mot terrorismen. Många åtgärder har givetvis vidtagits, särskilt på senare år, men det finns förstås alltid utrymme för förbättringar.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Fru rådsordförande! De flesta av oss reser hit med flyg. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle de senaste åren då flygavgången inte var en halvtimme eller en timme försenad. Det skäl som oftast anförs är säkerhet. Kan skälet vara dåligt organiserat och utfört arbete, kan det vara så det egentligen förhåller sig?

Kommer vi fortfarande att kunna kontrollera att säkerhetskraven följs ordentligt efter antagandet av detta dokument?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Förutom att fatta beslut är det givetvis mycket viktigt att vi övervakar beslutens genomförande och även fortlöpande övervakar förändringar i den operativa miljön. Det är givetvis också viktigt att vi kan fastställa likartade bestämmelser för olika flygplatser och olika medlemsstater. Genom god framförhållning i det dagliga praktiska arbetet kommer vi givetvis definitivt att kunna tala om i förväg hur lång tid exempelvis säkerhetskontroller kommer att ta och därmed minska olägenheterna för passagerarna. Jag tror dock att vi som reser regelbundet också måste vänja oss vid att flygandet är bevärligare nu än tidigare.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Fru rådsordförande! Som föredragande för utökandet av befogenheterna för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) vill jag meddela att utskottet för transport och turism i anslutning till detta även har diskuterat möjligheten att ge EASA säkerhetsfunktioner. Jag skulle vilja veta vad rådets ordförandeskap anser om det.

Nu till min andra fråga. En sak som slagit mig är att privatiseringen av säkerhetskontroller på flygplatserna har lett till att man inte kan hantera extrema situationer lika bra som exempelvis polisen. Vore det inte klokt att avveckla privatiseringen och på nytt låta de statliga myndigheterna sköta säkerhetskontrollerna?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Det är givetvis bra att rådet beaktar och diskuterar bland annat hur arbetet inom Europeiska byrån för luftfartssäkerhet kan effektiviseras, men befogenheter och behörighet kan bara överföras till byrån om medlemsstaterna stödjer det. Jag har mycket svårt att tro att den tid som krävs för säkerhetskontroller skulle påverkas av om det är en privat aktör eller en myndighet som ansvarar för dem. Det handlar snarare om hur resurserna används och hur stora resurser det finns generellt. Det är uppenbarligen så att man på flygplatser har svårt att hantera stora passagerarmängder, särskilt vid hög belastning.

  Talmannen. Fråga nr 6, från Sean Ó Neachtain (H-0789/06)

Angående: Iriskans ställning

Den 1 januari 2007 blir iriska officiellt arbetsspråk inom EU-institutionerna.

Kan rådet ge en uttömmande redogörelse för de förberedelser som gjorts för att se till att EU-institutionerna förfogar över alla de system som krävs för att iriska i praktiken skall fungera som ett officiellt arbetsspråk inom EU från och med den 1 januari 2007?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! På den irländska regeringens begäran ändrade rådet språkbestämmelserna i juni 2005 och lade till iriskan i förteckningen över EU-institutionernas officiella språk och arbetsspråk. Rådet beslutade även att institutionerna inte skulle behöva översätta alla förslag till rättsakter till iriska eller offentliggöra dem på iriska i Europeiska unionens officiella tidning. Detta beslut är därför ett avsteg från bestämmelserna. Det kommer att gälla i fem år och perioden kan förlängas. Det beslutades även att undantaget inte skulle omfatta förordningar som utarbetas i medbeslutandeförfarandet.

I enlighet med beslutet att göra iriskan till arbetsspråk har rådet vidtagit alla nödvändiga praktiska åtgärder för att se till att besluten genomförs på ett bra sätt från den 1 januari 2007, då förordningen träder i kraft.

  Seán Ó Neachtain (UEN). – (EN) Jag tackar rådsordföranden för hennes svar. Kan jag tolka det som att det iriska språket, frånsett den nämnda inskränkningen, kommer att behandlas lika som alla andra språk här i parlamentet?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Iriskan har, som jag sa, lagts till i förteckningen över EU:s officiella språk och arbetsspråk i enlighet med det undantag som jag nämnde nyss. Parlamentet självt kommer också att ha rätt att besluta hur det vill genomföra detta i praktiken. När jag sa att rådet har vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att genomföra beslutet menade jag dock många olika praktiska frågor och i mitt första svar ville jag inte i detalj redogöra för alla åtgärder som kommer att vidtas, men allt som måste göras enligt beslutet kommer också att bli gjort.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag har en fråga till Paula Lehtomäki om framtiden. Samtidigt som EU:s 21 officiella språk givetvis avspeglar vår värdefulla nationella mångfald håller detta å andra sidan på att utvecklas till en dyrbar och allt mer komplicerad situation.

Vad har rådet och ordförandeskapet för tankar om framtiden? Kommer denna utveckling att fortsätta eller kommer kanske vissa åtgärder att vidtas för att förenkla de språkliga förfarandena?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Den språkliga mångfalden är, precis som ledamoten säger, viktig för den europeiska kulturen och den europeiska kulturella mångfalden. Det är dock så att rådet av praktiska skäl och kostnadsskäl håller informella möten med begränsade språk- och tolkningsarrangemang och att man ibland bara använder fem eller sex språk. Detta system har faktiskt fungerat mycket bra i praktiken.

  Talmannen. Fråga nr 7, från Johan Van Hecke (H-0791/06)

Angående: Skärpt presscensur i Kina

På senaste tiden har myndigheterna i Kina åter kringskurit den utländska pressens frihet genom att ålägga den att följa stränga interna regler. Nyheter som sänds ut av utländska nyhetsbyråer kontrolleras först och censureras vid behov, enligt vad som bokstavligen meddelats, under föregivande av att man vill värna om landets stabilitet, nationella enhet och suveränitet. Det handlar om en kränkning av de mänskliga rättigheterna – en i raden av många. Europeiska kommissionen har redan gett uttryck åt sin oro och kommer att föra denna fråga på tal vid kommande kontakter.

Kommer rådet att följa detta exempel och vilka åtgärder föreslår rådet mot denna fullständigt orättmätiga presscensur?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Rådet är precis som ledamoten oroat över den skärpta presscensuren i Kina. Vid alla samtal i den dialog om de mänskliga rättigheterna som hålls två gånger per år mellan EU och Kina har EU metodiskt och upprepade gånger uppmanat Kina att ratificera den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som innehåller bestämmelser om yttrandefrihet. EU har även uppmuntrat Kina att upphäva reserestriktionerna för utländska journalister och har lagt fram andra krav som rör intervjuer av kinesiska medborgare. Denna fråga togs upp i samtalen den 19 oktober i Peking inom ramen för dialogen mellan EU och Kina om mänskliga rättigheter.

  Johan Van Hecke (ALDE). – (NL) Fru talman, fru rådsordförande! När pressfriheten inskränks i något fattigt afrikanskt land är rådet mycket snabbt med att fördöma detta i de skarpaste ordalag och hota med sanktioner. När det händer i Kina ger man bara uttryck för sin oro. Detta tyder på alla sätt på dubbelmoral. Min tydliga fråga är följande: Kommer kränkningarna av pressfriheten i Kina att tas upp på nytt vid nästa toppmöte mellan EU och Kina? För det andra: Vilka specifika åtgärder kommer ni att vidta för att faktiskt kräva att pressfriheten och de mänskliga rättigheterna i allmänhet respekteras i Kina?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Ordförandeskapets och Kinas utrikesminister träffades vid ASEM-toppmötet i Helsingfors den 10 september. Vid den tidpunkten stod pressfriheten i centrum och utrikesministrarnas diskussioner kom i stor utsträckning att handla om den frågan. Man kan därför säga att EU:s reaktion var precis lika snabb som när EU talar med andra länder, och av ett liknande slag.

I början av september hölls ett toppmöte mellan EU och Kina där frågan om mänskliga rättigheter också diskuterades i allmänna ordalag.

  Talmannen. Fråga nr 8, från Brian Crowley (H-0793/06)

Angående: EU:s byrå för mänskliga rättigheter

Kan rådet meddela vilka framsteg som gjorts i arbetet med att inrätta den nya EU-byrån för mänskliga rättigheter, och kan man specificera vilka befogenheter som denna byrå kan tänkas få?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Vid sitt möte i juni 2006 välkomnade Europeiska rådet de framsteg som gjorts i samtalen om det förslag till förordning om inrättande av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter som kommissionen lade fram i juli förra året och förslaget till rådets beslut om att ge Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter rätt att bedriva verksamhet på de områden som omfattas av den tredje pelaren i Fördraget om Europeiska unionen, det vill säga samarbete i rättsliga och inrikes frågor. Europeiska rådet begärde att nödvändiga åtgärder ska genomföras snarast möjligt så att byrån kan inrättas och inleda sin verksamhet den 1 januari 2007.

I enlighet med Europeiska rådets slutsatser har det finska ordförandeskapet hållit flera bilaterala möten i juli, augusti, september och oktober i syfte att lösa de viktiga frågor som ännu är olösta, nämligen att utvidga byråns arbete till områden som omfattas av den tredje pelaren i Fördraget om Europeiska unionen. Vid rådets möte i början av oktober lade ordförandeskapet fram en översikt över de samtal som redan hållits och bad om stöd för förslaget att utvidga byråns arbete till områden som omfattas av den tredje pelaren i fördraget om Europeiska unionen, dock i en mer begränsad omfattning är i kommissionens ursprungliga förslag. Majoriteten av de delegationer som redogjorde för sin ståndpunkt stödde ordförandeskapets handlingslinje, även om vissa undrade om det finns en lämplig rättslig grund för denna åtgärd. Ordförandeskapet fortsätter att se över alternativen och kommer att lägga fram ett preliminärt förslag för delegationerna inom kort.

När det gäller byråns befogenheter är byråns syfte att tillhandahålla rådgivning och expertkunnande om grundläggande rättigheter för EU:s institutioner, organ och myndigheter i deras tillämpning av gemenskapslagstiftningen, och på så vis hjälpa dem att garantera respekten för grundläggande rättigheter när de genomför åtgärder eller fastställer politik inom ramen för sina befogenheter.

Det råder allmän enighet om att inrättandet av en sådan byrå skulle skapa ett mervärde i EU:s politik för mänskliga rättigheter och göra den mer konsekvent. Byrån kommer även att vara EU:s viktigaste kontaktpunkt i frågor som rör grundläggande rättigheter. Om man beslutar att inrätta byrån kommer den att avlasta Europarådet, komplettera dess verksamhet och samverka med det.

  Brian Crowley (UEN). – (EN) De saker ni har tagit upp speglar den oro som många av oss i parlamentet känner över att, när vi väl föreslår denna byrå, den roll som vi från början hade föreställt oss att den skulle ha kommer att tunnas ut tills den slutar som en tankesmedja eller en kontaktpunkt som bara distribuerar information från en medlemsstat till en annan, i stället för att inta en ledande roll i försvaret av de grundläggande rättigheterna. Kanske ni kunde upplysa oss om detta är en riktig tolkning av vad ni har skildrat i stora drag när det gäller de bilaterala mötena.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! För det första måste det slås fast att avsikten är att byrån ska fungera som ett rådgivande expertorgan. Vi anser dock även att det skulle vara svårt att motivera för våra medborgare att vi inrättar en byrå för grundläggande rättigheter som inte har rätt att utöva de centrala befogenheter som är nödvändiga för att byrån ska kunna fullgöra sitt arbete och vidta åtgärder inom den tredje pelaren. Arbetet med denna fråga fortsätter därför.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Jag tycker att det ser ut som om medlemsstaterna sakta men säkert arbetar mot inrättandet av en byrå som inte kommer att ha ansvar för just den fråga där EU:s agerande med störst sannolikhet skulle kunna orsaka problem på det människorättsliga området.

Jag har ytterligare en fråga: Håller inte rådet med om att det verkar som om vi inrättar fler och fler byråer, som konfetti som vi strör omkring bland medlemsstaterna, så att alla har en, snarare än där det finns ett verkligt behov? Det gäller kanske inte så mycket denna byrå, men många av de andra som har inrättats. Alla dessa har en topptung struktur med en styrelse med företrädare från alla medlemsstater och en administration som ibland är mindre än styrelsen.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Ibland och i vissa sammanhang finns det kanske en målsättning att göra detta. I vårt ordförandeskap har vi dock försökt sträva efter en så enkel administrativ struktur som möjligt. Som jag sa inledningsvis råder dock den starka enighet om byrån för grundläggande rättigheter som behövs. Vi måste därför arbeta hårt för att se till att besluten fattas, att byrån kan börja fungera från och med den 1 januari och att den har befogenheter inom sina viktigaste verksamhetsområden.

  Talmannen. Fråga nr 9, från Eoin Ryan (H-0795/06)

Angående: Förbindelserna mellan EU och Iran

Kan rådet redogöra för läget i förbindelserna mellan EU och Iran, framför allt när det gäller frågan om kärnindustrins framtid i Iran?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Rådet strävar efter att göra mer för att bygga upp långsiktiga förbindelser med Iran som bygger på förtroende och samarbete. Förbättrade förbindelser kommer att leda till framsteg inom alla problemområden, såsom mänskliga rättigheter, terrorism, Irans hållning i fredsprocessen i Mellanöstern och i Mellanösternfrågor samt Irans kärnvapenprogram.

När det gäller Irans kärnkraftsindustri har rådet upprepade gånger sagt att det strävar efter en diplomatisk lösning där hänsyn tas till den internationella oron över Irans kärnvapenprogram, men där man samtidigt bekräftar Irans rätt att fredligt använda kärnkraft i enlighet med Fördraget om icke-spridning av kärnvapen. I anslutning till detta uppgav rådet den 17 oktober att det i hög grad värdesätter den ihärdighet med vilken den höge representanten Javier Solana sedan i juni har försökt få Iran att hörsamma uppmaningarna från Internationella atomenergiorganets styrelse och FN:s säkerhetsråd samt verkat för fortsatta samtal om långsiktiga förfaranden.

EU ser allvarligt på IAEA:s bedömning att inga framsteg har varit möjliga under nästan fyra års fortlöpande nära övervakning i syfte att bekräfta riktigheten och omfattningen av Irans uttalanden om att landets kärnkraftsprogram har fredliga syften.

EU är också mycket oroat över att Iran inte har slutat med all anrikning och upparbetning av uran, som IAEA:s styrelse och FN:s säkerhetsråd har begärt. Säkerhetsrådet uppgav i sin resolution 1696 att det tänkte genomföra relevanta åtgärder enligt artikel 41 om inte Iran hörsammade kravet. Rådet anser därför att EU:s enda alternativ om Iran fortsätter att anrika uran är att verkställa hotet om sanktioner. Den här månaden meddelade rådet att dörren till förhandlingsrummet fortfarande står öppen för Iran och en kraftfull uppmaning riktades till landet att välja den föreslagna positiva handlingslinjen.

Den 6 juni lade EU:s höge representant fram förslag utarbetade av sex länder för Iran. Dessa långtgående förslag skulle ligga till grund för ett långfristigt avtal och skulle ge Iran allt vad landet behöver för att utveckla sin nuvarande civila kärnkraftssektor, samtidigt som hänsyn tas till den internationella oron. Genom att välja denna positiva handlingslinje skulle man bana väg för nya förbindelser med Iran, vilka skulle kunna bygga på ömsesidig respekt och utökat politiskt och ekonomiskt samarbete. Rådet hoppas att framsteg kan göras i denna upplysta anda.

  Eoin Ryan (UEN). – (EN) Jag kan förstå att ni försöker att ha förtroendeskapande åtgärder mellan EU och Iran, för att försöka förbättra förbindelserna mellan dessa två och agera som neutral medlare i denna allvarliga situation. Men idén med sanktioner fungerar egentligen inte. Det fungerade inte i Irak och det kommer inte att fungera i Iran. Det är ett ganska välbeställt land, rikt på olja, och de kommer bara att fortsätta som tidigare. Det kanske påverkar dem i någon utsträckning men det kommer inte att påverka dem särskilt mycket på lång sikt.

Det finns vissa frågor som ni själv berörde. En av dessa är transporten av heroin ut ur Afghanistan och genom Iran, och med tanke på att det finns omkring tre miljoner heroinmissbrukare i Iran och att de har förlorat omkring 3 000 soldater vid gränsen i sin strävan att stoppa detta ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Diskussionen om eventuella sanktioner har naturligtvis att göra med att även EU står bakom FN:s säkerhetsråds resolution 1696.

Narkotikasmugglingen är kopplad till den allmänna situationen i Afghanistan, som till och med skulle kunna vara föremål för en separat fråga. EU har ett långsiktigt engagemang för den skiftande utvecklingen i Afghanistan, liksom för den fredsbevarande operationen och krishanteringen i detta land, så att narkotikaproduktionen där kan hållas under kontroll.

  Talmannen. Fråga nr 10, från Sajjad Karim (H-0799/06)

Angående: Handelfrämjande åtgärder från EU:s sida för att skapa förtroende mellan Indien och Pakistan

I mitt betänkande om EU:s ekonomiska och kommersiella förbindelser med Indien (A6-0256/2006) uppmanade jag ”både Indien och Pakistan att ytterligare minska de administrativa hindren och genomdriva förtroendeskapande handelsåtgärder”. Dessutom uppmanade jag ”EU att om nödvändigt ge tekniskt stöd i detta hänseende”. I rådets förordning (EEG) nr 443/92⁽¹⁾ påpekas att regionalt samarbete är ett ”prioriterat område” för biståndet och ett viktigt område för ekonomiskt samarbete.

Vilken roll anser rådet att handeln skulle kunna spela när det gäller att föra Indien och Pakistan närmare en fredlig lösning på Kashmirfrågan? Diskuterades denna fråga vid det senaste toppmötet mellan EU och Indien i Helsingfors? Vilka slutsatser kom man fram till? Kan rådet ange program eller programförslag som skulle stödja förtroendeskapande handelsåtgärder mellan Indien och Pakistan, särskilt när det gäller Kashmir och återuppbyggnad efter jordbävningar, och som generellt skulle stödja en närmare ekonomisk integration i SAARC?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Rådet håller med om att handeln skulle kunna ha stor betydelse för att föra Indien och Pakistan närmare varandra.

I rådets slutsatser från februari 2004 upprepade rådet att det stödde arbetet med att främja det regionala samarbetet inom ramen för Sydasiatiska sammanslutningen för regionalt samarbete (SAARC), särskilt överenskommelsen om att inrätta ett frihandelsområde i Sydasien senast 2006. EU välkomnar det nyligen undertecknade frihandelsavtalet för Sydasien (SAFTA), men inser att vissa av SAARC:s medlemsstater fortfarande har olösta bilaterala problem. Om dessa kunde lösas skulle sammanslutningens medlemsstater fullt ut kunna utnyttja fördelarna med det avtal de har undertecknat.

Generellt stöder EU fortfarande alla insatser för att underlätta den multilaterala handeln, då detta är ett viktigt sätt att stärka handels- och investeringsutbytet mellan de olika länderna.

Beslutet av SAARC:s ministerråd att ge EU observatörsstatus är en utmärkt möjlighet att utveckla samarbetet mellan SAARC och EU. Samarbetet mellan de båda diskuterades vid det sjunde toppmötet mellan EU och Indien i Helsingfors den 13 oktober.

EU vill förbättra sitt praktiska stöd till SAARC. Kommissionen har redan utarbetat ett program för ekonomiskt samarbete med SAARC. Programmet omfattar underlättande av handel, standarder och samarbete mellan nya företag. Målet är att främja handeln inom regionen genom att stödja genomförandet av SAFTA, och därigenom hoppas man kunna bidra till förbättrade politiska förbindelser i regionen. SAARC:s sekretariat och EU:s medlemsstater avser att anta detta program inom kort.

EU uppmuntrar en bred dialog mellan Indien och Pakistan och hoppas att handelsförbindelser och övriga förbindelser ska utvecklas på ett bra sätt, då detta skulle gynna stabiliteten i hela regionen. Vi välkomnar den senaste tidens försök att öka förtroendet mellan Indien och Pakistan, vilket har möjliggjort friare kontakter mellan människor, direkta buss- och tågförbindelser och besök av parlamentsledamöter och idrottslag.

De indiska och pakistanska presidenterna träffades i Havanna i september i år. Förbindelserna mellan de båda länderna diskuterades i allmänna ordalag vid ett toppmöte den 13 oktober.

  Sajjad Karim (ALDE). – (EN) Först av allt skulle jag vilja tacka rådets ordförande för det mycket detaljerade svaret på den fråga som jag lade fram. Jag skulle emellertid vilja ha ytterligare en specifik upplysning. Detta har att göra med min ursprungliga frågeställning om den särskilda frågan om Pakistan/Indien och Kashmir verkligen uttryckligen diskuterades vid EU:s toppmöte med Indien i Helsingfors. Anledningen till att jag frågar är att båda dessa länder kommer att föra detaljerade diskussioner på utrikesministernivå den 14–15 november. Finns det något särskilt budskap till dem från rådet?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Jag var visserligen närvarande under större delen av detta toppmöte, men jag minns inte hur Kashmirfrågan kom upp. Jag har dock fått det bekräftat för mig att denna fråga togs upp i anslutning till frågan om regional stabilitet och situationen i regionen.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Fru rådsordförande! Jag har en fråga som rör nästa veckas besök av Europaparlamentets delegation i Kashmir, efter inbjudan från den indiska regeringen.

Hur anser ni att de större länderna, framför allt Förenta staterna och Ryssland, bidrar till att lösa Kashmirproblemet och vad mer kan EU göra i denna fråga?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! I denna fråga, precis som i många andra frågor som tagits upp här i kammaren i dag, måste man säga att eftersom detta är ett problem mellan de båda länderna så är det mycket viktigt att parterna själva aktivt försöker finna en lösning. EU och övriga stormakter kan absolut bistå i denna process. Eftersom jag i första hand är här för att svara på frågor på rådets vägnar kan jag dock inte ha någon stark åsikt på Förenta staternas vägnar.

  Talmannen. Fråga nr 11, från Jacek Protasiewicz (H-0803/06)

Angående: Arbetsläger och överträdelse av arbetstagares rättigheter

I juli i år gjorde den italienska polisen i samarbete med polska brottsbekämpande organ ett tillslag mot ett så kallat arbetsläger i södra Italien, där italienska arbetsgivare höll polska arbetstagare. Grundläggande sanitära krav var inte uppfyllda och inte heller den grundläggande arbetsrätt som gäller i Italien. Den vidare förundersökningen visar att detta inte var ett isolerat fall och att arbetstagare i andra italienska regioner och andra medlemsstater stöter på sådan praxis (överträdelser av arbetslagstiftning).

Avser rådet att i detta fall vidta åtgärder som leder till att de som överträder arbetstagares rättigheter straffas och som på ett effektivt sätt förhindrar att sådana arbetsläger uppstår på EU:s territorium i framtiden?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Ledamoten tar upp ett viktigt ämne i denna fråga. Rådet, tillsammans med Europaparlamentet efter de ändringar som gjorts av fördraget, har utarbetat en omfattande EU-kod för arbetsmiljöfrågor. Medlemsstaterna ansvarar för att genomföra denna kod. Rådet välkomnar att Italiens och Polens rättsliga myndigheter har samarbetat för att stänga det aktuella arbetslägret i det fall som ledamoten tar upp. Även om vi liksom ledamoten ser med oro på detta måste det slås fast att det är kommissionen, inte rådet, som ansvarar för att övervaka genomförandet av EU:s lagstiftning i medlemsstaterna.

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Jag har en fråga till ordförandeskapet. Vore det inte möjligt att aktivera mekanismer, eventuellt via Eurojust, som underlättar inrättandet av en särskild övervakningsenhet, särskilt i fall av misstänkt samarbete mellan lokala myndigheter, till och med lokal polis, och personer som bedriver kriminell verksamhet, såsom arbetslägren för medborgare från Öst- och Centraleuropa?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Den EU-kod som finns på detta område och den sekundärlagstiftning som kompletterar denna kräver en garanti för lika behandling av medborgare från andra medlemsstater när det gäller arbetsvillkor. Det handlar om att övervaka koden, vilket medlemsstaternas egna myndigheter ansvarar för. I enlighet med principerna om rättssäkerhet och gott styre måste vi i EU förvänta oss att dessa tillsynsorgan också följer och upprätthåller lagar och bestämmelser.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Fru Lehtomäki! Jag skulle vilja fråga om sådana läger faktiskt utgör en källa till inskränkningar av den fria rörligheten för personer. Det är samma situation som de gamla medlemsstaterna befann sig i efter införandet av en övergångsperiod för de nya medlemsstaterna. Uppmuntrar man inte till illegalt arbete genom att tillämpa en sådan övergångsperiod för Rumänien och Bulgarien?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Fru talman! Medlemsstaterna bestämmer huruvida de ska tillämpa övergångsperioder för nya medlemsstater när det gäller fri rörlighet för arbetstagare. Det har även funnits medlemsstater som har tillämpat en övergångsperiod under den förra utvidgningen, men som inte gör det i samband med denna utvidgning. Skälet är uppfattningen att det fortfarande är bättre för arbetstagare att flytta inom ramen för gemensamma EU-regler än att införa undantagsregler. Som jag sa i mitt svar på en tidigare fråga är likabehandling av arbetstagare väl reglerat, men vi måste givetvis lägga allt större kraft på att genomföra och övervaka bestämmelserna.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Min kritik riktar sig inte främst till er, då jag hyser stor aktning för ert sätt att leda frågestunden. Jag vill dock gärna att ni drar er till minnes hur vi i måndags fastställde arbetsplanen för denna vecka. Talmanskonferensen angav att frågestunden skulle vara i en och en halv timme, men talmannen minskade senare detta till en timme. Flera ledamöter protesterade mot detta och eftersom det inte hölls någon omröstning i frågan har jag kommit fram till slutsatsen att vi har en och en halv timme till vårt förfogande för frågestunden, precis som vi har rätt till.

Jag skulle vilja fråga om rådet skulle kunna stanna kvar i ytterligare en kvart eller tjugo minuter, eller finns det en fackförening för rådets ordförandeskap som förbjuder dem att svara på frågor efter klockan sju på kvällen? Frågestunden med rådet brukade inledas efter kl. 21.00 och gick som på räls, och rådet stannade kvar till nästa dag. Med andra ord anser jag att något är tokigt med det nuvarande systemet.

  Talmannen. Herr Posselt! Jag tackar för komplimangen, men ni har fel om måndagens debatt, som snarare handlade om föredragningslistan än om arbetsordningen. Det var alltså föredragningslistan omröstningen gällde. Kontrollera gärna detta i protokollet.

Vi bör alla ta frågestunden på allvar, åtminstone mer allvarligt än vad vi gör i dag. Frågestunden är ett viktigt privilegium för ledamöterna och vi bör alla samarbeta för att se till att den inte stryks från föredragningslistan alltför ofta.

De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är härmed avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.05 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

(1) EGT L 52, 27.2.1992, s. 1.

15. Nairobikonferensen om klimatförändringen (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Karl-Heinz Florenz, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om Nairobikonferensen om klimatförändringen (O-0100/2006 B6-0440/2006).

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen.. - (EL) Herr talman! Den tolfte konferensen med de avtalsslutande parterna inom FN:s ramkonvention om klimatförändringar i Nairobi är den första konferensen i sitt slag som hålls i Afrika söder om Sahara, som är jordens fattigaste område och med vilket Europeiska unionen har ett särskilt politiskt förhållande. Därför är det bara naturligt att konferensen är inriktad på utvecklingsländernas behov.

Europeiska unionen kommer i synnerhet att betona att bekämpningen av klimatförändringar kan kombineras med en snabb ekonomisk utveckling och vidare att åtgärder för att minska utsläpp måste införlivas i beslutsfattandet inom avgörande sektorer.

Utvecklingen av ekonomierna i länderna i Asien, Afrika och Sydamerika, en säker energiförsörjning och förbättrad luftkvalitet är till exempel viktiga motsvarande fördelar med åtgärderna för att bekämpa klimatförändringar.

Jag anser att om vi ökar förståelsen på internationell nivå för klimatförändringens farliga efterverkningar och intresset för hanteringen av utvecklingsländernas behov kommer det att öka våra möjligheter att nå en överenskommelse om perioden efter 2012.

Europeiska unionen har fyra särskilda prioriteringar på konferensen i Nairobi. Den första är att nå en överenskommelse om den institutionella ramen för anpassningsfonden. Fonden kommer att finansieras genom skatter på mekanismen för ren utveckling och förväntas utbetala över 350 miljoner euro mellan 2008 och 2012.

Den andra prioriteringen är att åstadkomma en enighet om listan över verksamheter inom ramen för det femåriga arbetsprogrammet för anpassning. Programmet innehåller en rad verksamheter som syftar till att förbättra vår anpassningsförmåga, som exempelvis att ytterligare öka vår kunskap om klimatförändringens negativa följder, dess socioekonomiska följder och våra ekonomiers och samhällens svaga punkter i fråga om klimatförändringen.

Den tredje prioriteringen är att främja en större tillgång till mekanismen för ren utveckling för de fattiga länderna i Afrika och andra områden i världen. Vi måste ta itu med frågan om rättvis fördelning av projekt inom mekanismen för ren utveckling, eftersom endast en liten procentandel av alla projekt är avsedda för Afrika.

Den fjärde prioriteringen är debatten om perioden efter 2012, som kommer att fortsätta utan att slutföras under konferensen i Nairobi. Jag tror verkligen att vi fortfarande har en hel del arbete framför oss. Åsikterna går i sär när det gäller vad som borde göras. Utvecklingsländerna är inte bekväma med tanken att behöva utöka sitt arbete för att bekämpa klimatförändringen. Samtidigt tvekar många utvecklingsländer att vidta de nödvändiga utsläppsminskande åtgärder som krävs för att hjälpa till att begränsa den genomsnittliga temperaturhöjningen på jorden med två grader Celsius.

Under konferensen i Nairobi kommer Europeiska unionen med rätta att fortsätta att hävda att kampen mot klimatförändringen och millennieutvecklingsmålen inte bara är förenliga med varandra, utan också ömsesidigt beroende av varandra.

Under konferensen i Nairobi hoppas vi å ena sidan kunna garantera en tydlig, specifik och välavvägd strategi och stabila framsteg för ad hoc-gruppen om artikel 3.9 om dialogen inom ramen för konventionen, och å andra sidan nå en enighet om hur Kyotoprotokollet ska revideras på grundval av artikel 9. Vi måste dock se bortom konferensen i Nairobi, med tanke på att man i Europa måste öka insatserna för att övertyga sina partner i världen att fortsätta arbetet med att minska växthusgasutsläppen efter 2012.

Det är mycket positivt att tio parlamentsledamöter ansluter sig till delegationen och jag ser personligen fram emot ett nära samarbete med dem, liksom under de senaste två åren. Jag kommer att se till att de får tillgång till all information och kommer att vidarebefordra all tillgänglig information till dem omedelbart. Vi kommer att tala till medierna tillsammans och jag hoppas att parlamentsledamöterna kommer att ha kontakt och föra dialoger med delegater från andra länder vid konferensen. På det sättet kan vi framföra vår ambition och vår gemensamma vision om en hållbar framtid för mänskligheten till en global publik.

  Avril Doyle, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten för hans väl valda ord här i kväll.

Jag är mycket nöjd över att vara en av de tio ledamöterna i Europaparlamentets grupp i EU-delegationen. Vi är alla ledamöter i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och vi kommer att ledas av vår kollega Johannes Blokland i egenskap av vår vice ordförande.

Jag hade väntat mig att min kollega Karl-Heinz Florenz skulle leda på PPE-DE-gruppens vägnar, men jag ser honom inte. En del av hans fråga gällde att återigen påpeka att ledamöterna i Europaparlamentets delegation, som en del av EU-delegationen, kommer att behandlas som andra klassens medborgare.

Jag vet att kommissionsledamoten kommer att berätta sagan om interinstitutionella avtal, rådet, kommissionen, företräde och praxis. Uppriktigt sagt är vi alla trötta på att höra detta och vi vill inte lyssna på det längre. Kommissionsledamoten uppträder alltid på ett utmärkt sätt vid dessa tillfällen och ger mycket generöst av sin tid, liksom hans tjänstemän. De informerar oss mycket bra utanför dörren efter att evenemanget har avslutats, men vi får aldrig komma in, inte ens som observatörer vid mötena på hög nivå. Mina kolleger i PPE-DE-gruppen och, misstänker jag, alla kolleger, skulle liksom jag vilja behandlas på ett likvärdigt sätt som de företrädare från kommissionen och rådet som kommer att vara där. Om kommissionen kallar det för en EU-delegation så bör de tre parterna i EU som är närvarande behandlas lika.

Kommissionsledamoten berättade för oss vid ett informationsmöte nyligen att han inte förväntar sig några spektakulära genombrott. Detta kommer att bli ytterligare en provisorisk COP, eller COP 12-MOP 2, men denna konferens är mycket viktig eftersom detta är det första mötet om Afrika söder om Sahara. Kommissionsledamoten nämnde behovet av att utvidga mekanismen för ren utveckling (CDM). För tillfället spenderas bara 2,5 procent i Afrika inom detta område och detta huvudsakligen i Marocko och i Sydafrika, och inget i resten av Afrika söder om Sahara som sådant. Mycket arbete behöver göras där. Jag är mycket intresserad av att undersöka frågan om skapandet av en kolfond för Afrika, som kommissionen har föreslagit, och vart detta kommer att föra oss.

Vem kommer att finansiera fonden för anpassning? Diskussionen gäller om Globala miljöfonden (GEF) kommer att vara den huvudsakliga finansieringskällan och var detta ska ske. I Montreal kom man överens om att det skulle finnas två spår i förhandlingarna: ett för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar och det andra för Kyotoprotokollet. Jag anser att detta klargör var olika länder står. Tillsammans kan vi nå framsteg, få in fler av utvecklingsländerna och särskilt övertala fler av våra vänner i Förenta staterna att förena sig med oss i den mycket viktiga uppgiften att minska utsläppen av koldioxid.

  Dorette Corbey, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Al Gore har rest över världen och spridit sitt budskap under en tid. Klimatet ändras snabbt, mycket snabbare än förväntat. Istäckena smälter, havsnivåerna stiger och snart kommer vi att nå en punkt utan återvändo. Det är då man förväntar sig ett politiskt svar. Vi kan inte bara gråta ut hos Al Gore, utan vi måste också börja leta efter en lösning. Konferensen i Nairobi utgör ett tillfälle för oss att rakt på sak ta oss an denna utmaning. När vi diskuterar energikrisen och klimatproblemen får vi inte låta oss nedslås, eftersom det finns lösningar. Hur finner vi dessa lösningar?

Till att börja med genom att lita på våra egna åtgärder. Jag vill ta detta tillfälle i akt att återigen framföra mitt stöd för systemet med handel med utsläppsrätter, även om det är långtifrån perfekt. Jag riktar mig framför allt till kommissionen, som borde se till att de nationella fördelningsplanerna är trovärdiga och att alltför omfattande tilldelning tillhör det förflutna. På längre sikt måste vi överväga alternativet att auktionera ut utsläppsrätter, eftersom vi på det sättet kan förhindra oväntade vinster för elbolagen och alltför generös tilldelning av fria utsläppsrätter.

För det andra vill jag förorda omfattande investeringar i utvecklingen av ny, ren energi. Förutom de befintliga initiativen finns ett stort utrymme för innovation. Genom att blanda saltvatten och färskvatten kan man producera energi (”blue energy”). Vi har också vindkraftverk som drivs med drakar på hög höjd, vilka fungerar som vindmotorer och alstrar energi. Andra alternativ omfattar energiproducerande växthus och hus, geotermisk energi och solspeglar, så mycket kan göras. Med hjälp av teknisk innovation måste vi utnyttja dessa möjligheter. Detta måste finansieras av regeringarna, men i sinom tid också av de som auktionerar ut utsläppsrätter.

För det tredje måste vi vara proaktiva i vårt samarbete med länder som Kina, som öppnar ett nytt kraftverk varje månad och behöver ren kolteknik, vilket vi måste ge dem. Tack vare överföringen av teknik kan Kina mycket väl göra åtaganden efter 2012. Om Kina ansluter sig är det också troligare att Förenta staterna deltar.

För det fjärde måste vi göra stora investeringar i anpassningsfonden. EU har ett historiskt ansvar för klimatförändringen, och det är upp till oss att hjälpa utvecklingsländerna att anpassa sig till dess följder. Klimatförändringen är inte alltid ett populärt ämne i utvecklingsländerna. En ledare för ett utvecklingsland – herr talman, jag har fått en extra minut, eftersom Elisa Ferreira varit generös och gett mig sin talartid, vilket ger mig tre minuter totalt – sa en gång till en nederländsk miljöminister: ”Först blir vi rika som ni, och sedan kommer vi att börja oroa oss över klimatförändringen lika mycket som ni.” Jag tror att saker och ting kan göras på ett annat sätt. De skulle kunna bli rika utan koldioxidutsläpp. EU:s företrädare har en plikt att hjälpa dem att nå detta och vid konferensen i Nairobi måste vi visa dem att vi verkligen menar det.

Herr kommissionsledamot! Jag ser fram emot en enastående, gemensam insats vid konferensen i Nairobi. Jag behöver inte säga att jag helt och hållet stöder Avril Doyles vädjan. Jag tror att vi måste vara så delaktiga i alla förhandlingar som möjligt och ha så stort tillträde till sammanträdena som möjligt, och jag vet att ni kommer att göra ert bästa i detta hänseende. Jag vill avsluta med att upprepa att jag hoppas på ett gott samarbete.

  Chris Davies, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag tackar kommissionsledamoten som kommer och talar inför en sådan fullsatt kammare om det viktigaste som vår planet står inför!

Ni lät tidigare förstå att partskonferensen i Nairobi är ett slags tidsenligt möte, att mindre evenemang kan vara lika viktiga som stora evenemang. Men vi hör ofta att problemen blir större och svårare att lösa för varje månad som går. Så vi kanske inte har råd att ha några fler mellanevenemang: intresset måste öka och man måste försöka få ut mesta möjliga av varje tänkbart möte.

Jag vill ta upp tre särskilda ämnen. För det första vill jag ta upp transportutsläpp inom EU. Enligt aktuella siffror kommer fem av de stora biltillverkarna att nå det frivilliga avtalsmålet på 140 g koldioxid till år 2008, men 75 procent kommer inte att göra det. Låt oss komma ihåg vad detta innebär. De skrev under ett frivilligt avtal med kommissionen, med Europeiska unionen. I sina privata styrelserum har de tittat på siffrorna och insett att de kan tjäna mer på sportjeepar och fyrhjulsdrivna fordon, och de har avsiktligt beslutat att inte fullfölja överenskommelsen. De har brutit den, de har inte hållit ord och det är nu dags för kommissionen att ta i med hårdhandskarna.

Vi vet från de fem som uppnår målet att det inte är något speciellt med 140 g. Ni behöver vidta åtgärder, och jag hoppas att det sker inom de närmaste månaderna.

För det andra vill jag ta upp de nationella fördelningsplanerna. Jag vet att ni skickar tillbaka de nationella fördelningsplanerna till medlemsstaterna och säger att 15 procents marginal mellan fördelning och egentliga koldioxidutsläpp är långt ifrån bra. Detta är en ohållbar situation. Ni vet att detta är det viktigaste instrumentet. Ni måste vara hårda och använda varje resurs som står till kommissionens förfogande för att understryka att de nationella regeringarna måste leva upp till de pompösa talen de håller i rådet.

Om vi till sist tittar framåt på systemet för handel med utsläppsrätter efter 2012, hur ska ni få det att fungera i framtiden? Fri fördelning var en bra början, men visade sig i själva verket vara ganska svag. Auktionering kommer fortfarande att ge välkomna vinster åt några av de stora kraftverken. Ni tror att ni måste börja titta på riktmärkning, vilket är mycket svårt. Men nu måste ni berätta för industrin över hela Europa att vi kommer att belöna de bästa metoderna och att den nu bör börja investera i förändringar som gynnar vår planet.

  Satu Hassi, för Verts/ALE-gruppen. – (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Budskapet från forskarvärlden blir alltmer allvarligt: ju mer aktuella studierna är, desto allvarligare är forskarnas budskap om den allt snabbare klimatförändringen. Vi närmar oss en tröskel och bortom denna är det oundvikligt med stora katastrofer. Det är vad den brittiska utrikesministern Margaret Beckett sa och hon fortsatte med att säga att vi närmar oss ett klimatkaos. Samtidigt visar ekonomiska analyser att mycket ambitiösa utsläppsminskningar är mycket rimligt kostnadsmässigt och att sådana minskningar naturligtvis vore mycket billigare än att låta klimatförändringen löpa amok.

Allmänhetens kunskap om detta ökar och återspeglas till exempel i den åsikt som EFS (Europeiska fackliga samorganisationen) framfört om att Europa måste minska sina utsläpp med 75 procent fram till århundradets mitt och att man inte kan vänta på att de andra ska följa efter.

Till och med i Förenta staterna ändras den allmänna opinionen. Det framgår tydligt av den enorma framgången för Al Gores film, långa artiklar i de stora tidningarna om klimatförändringen och dess möjliga lösning, och nu senast av det senaste numret av Scientific American om energi utan kol.

I denna situation behöver vi verkligen ett ledarskap från EU:s sida. Också i Förenta staterna vänder de som vill ha ett ansvarsfullt klimatskydd blickarna mot Europa, och vad vi gör här uppmuntrar dem. Vi måste förtjäna denna tillit. Vi kan inte heller vara nöjda med att vänta eller slösa bort tid inom ramen för de internationella samtalen. Vi måste utarbeta våra egna konstruktiva förslag om vad världen bör göra efter 2012.

Också inom Europa måste vi göra våra egna åtaganden om att minska utsläpp och vidta åtgärder som är förenliga med målet att förhindra att världen värms upp med mer än två grader. Vi måste också genomföra våra egna åtaganden i enlighet med Kyotoavtalet och i det hänseendet är systemet för handel med utsläppsrätter mycket viktigt. Jag uppmanar kommissionen att vara sträng. Det är inte tillräckligt att vi handlar med utsläppsrätter. Handeln med utsläppsrätter måste också leda till minskade utsläpp enligt beskrivningen i Kyotoprotokollet.

Näringslivet behöver också ett europeiskt ledarskap. För att kunna göra förnuftiga investeringar behöver näringslivet långsiktiga mål för minskade utsläpp. Felaktiga investeringar kommer att bli mycket dyra. Ett kraftverks livstid är 40 år. Kraftverk som skadar klimatet borde inte längre byggas alls.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Ingen kan tvivla på att klimatförändringen är verklig. Genomsnittstemperaturen stiger varje år, och i år var tyvärr inget undantag. Därför skrev premiärministrarna Jan Peter Balkenende och Tony Blair ett brev till rådets ordförandeskap förra veckan och begärde praktiska åtgärder. Jag citerar från deras brev: ”Vi har bara tio till femton år på oss att vidta de åtgärder som krävs för att hindra att vi passerar punkten utan återvändo.” Jag vill ta reda på vilka åtgärder vi kan förvänta oss inom kort, eftersom vi har ont om tid.

Jag vill också ta tillfället i akt att tacka kommissionsledamoten för åtgärdsplanen för energieffektivitet som offentliggjordes förra veckan, även om jag i detta sammanhang vill lägga till att målet på 20 procent för det första är för lågt och för det andra aldrig kommer att nås om det inte kombineras med mål för minskningen i medlemsstaterna.

Liksom Avril Doyle och Dorette Corbey redan sagt insisterar parlamentets delegation på att man vid klimatkonferensen ska begära att vi slutligen får tillträde till alla sammanträden som EU:s delegation anordnar. Kommissionsledamot Dimas vet detta och vi räknar med hans stöd för att nå detta. Vi är en officiell EU-institution och har därför precis lika stor rätt att närvara vid dessa möten som andra.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (EN) Herr talman! När vi förbereder nästa konferens om klimatförändring i Nairobi är det uppriktighet som framför allt behövs. Visst är vi stolta över de framsteg vi gjort hittills, men hur ser det ut när det gäller den totala utsläppsminskningen? Världen behöver en godtagbar och effektiv klimatpolitik och inte obefogad självbelåtenhet. Som vi alla vet och är överens om måste vi gå från en ensidig klimatpolitik på EU-nivå till en global hållning, eftersom endast rent globala åtgärder kommer att leda till effektiva utsläppsminskningar. För klimatets skull och för att verkligen vinna kampen, måste vi vara uppriktiga när vi analyserar problemen med både Kyotoprotokollet och gemenskapens system för utsläppshandel inom ramen för förberedelserna inför Kyoto.

Jag är rädd att rubrikerna redan är satta: ”Nairobi var en succé och EU visar vägen.” Men är detta rätt väg? Förståeligt nog är det politiskt viktigt för EU att gå i täten och föregå med gott exempel och uppmuntra andra att förr eller senare följa efter. Om inte täten kan vidgas kommer EU:s insatser dock att vara en droppe i havet eller fel väg att gå.

Vad som gör detta särskilt utmanande är den effekt som ensidiga insatser får på marknaden. På den globala marknaden innebär det att man ger konkurrensfördelar till den som förorenar, eftersom kostnaderna för miljöinvesteringar och utsläppsrättigheter inte kan inkluderas i priset. Det är frestande att investera det internationella kapitalet på den globala marknaden där det varken finns utsläppsrestriktioner eller miljöbestämmelser. En omflyttning av föroreningar är inte en minskning av föroreningar.

Intressant nog beskrevs den senaste konferensen om klimatförändring i Montreal för allmänheten som en seger. Men om man tittar på resultaten finns det liten anledning att fira. När det gäller utsläppsminskningar gjordes inte ett enda framsteg i Montreal. Det finns inget som tyder på en minskning. Med Kyotoprotokollet kontrolleras endast en fjärdedel av de globala utsläppen. Det är inte tillräckligt.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman, herr kommissionsledamot! Klimatförändringen är inte längre spekulationer utan ett faktum. Det är också nedräkningen till en aldrig förut skådad katastrof för kommande generationer om den nuvarande oacceptabla situationen fortsätter.

Tiden är inne för modiga och djärva beslut som medför drastiska åtgärder som kan garantera viktiga resultat. EU har tidigare haft en ledande roll på detta område, och FN:s Nairobikonferens ger oss ett tillfälle och en skyldighet att kräva konkreta och effektiva åtgärder. Vi kan inte längre unna oss lyxen att vänta på dem som fortfarande behöver övertygas, eller fortsätta att ha överseende med dem som helt enkelt inte bryr sig. Jag anser att åtminstone följande två punkter måste inkluderas i vår Nairobistrategi: för det första måste strikta mål för utsläppsminskning sättas upp och stränga påföljder utmätas och genomföras för dem som inte uppnår dem; för det andra måste världssamfundet isolera de länder som inte har undertecknat de relevanta konventionerna och som inte är villiga att samarbeta i den gemensamma kampen mot klimatförändringen. Här tänker jag naturligtvis särskilt på Förenta staterna som ensamma är ansvariga för en tredjedel av det totala koldioxidutsläppet.

USA:s hållning representeras av det utomordentligt själviska och ofattbart arroganta sätt som Adam Ereli, talesmannen för det amerikanska utrikesdepartementet, visade när han kommenterade Rysslands ratificering 2004 av Kyotoprotokollet. Han sa att de inte trodde att Kyotoprotokollet är realistiskt för Förenta staterna och de inte har någon avsikt att underteckna eller ratificera det.

Det är på tiden att vi reser oss och utan omsvep talar om för Förenta staterna att om de inte genast undertecknar och ratificerar Kyotoprotokollet kommer våra transatlantiska förbindelser att bli svårt lidande.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag tackar för tillfället att få besvara några av de frågor som tagits upp i denna debatt och för alla positiva bidrag.

Om Nairobi blir en succé innebär det att vi har fattat de rätta besluten och gjort de rätta överenskommelserna. Kommissionen inser att EU måste behålla sin ledande roll, vilket inte bara gäller internationella utan även interna insatser för att bekämpa klimatförändringen. Jag håller med om att det är viktigt att hjälpa utvecklingsländerna att anpassa sig till de skadliga effekterna av klimatförändringen och att utveckla hållbar teknik.

För några dagar sedan presenterade kommissionen den nya fonden för global energibesparing och förnybara energikällor. Den förväntade totala inledande finansieringen från offentliga och kommersiella källor är 100 miljoner euro. Syftet med detta nya initiativ är att främja klimatvänlig teknik i synnerhet i Afrika. Dessutom har vi anpassningsfonden. Vi hoppas att man i Nairobi kommer att enas om att verkställa den. Denna fond kommer att finansieras med 2 procent av intäkterna från mekanismen för ren utveckling. Vi förväntar oss att ungefär 350 miljoner euro kommer att finnas tillgängliga för investeringar i utvecklingsländerna och i Afrika under perioden 2008 till 2012.

EU kan endast vara trovärdigt i sin ledarskapsroll när vi uppnår en markant minskning av inhemska utsläpp och följer de internationella bestämmelserna inom ramen för Kyotoprotokollet. De andra nationella fördelningsplanerna för EU:s system för handel med utsläppsrätter kommer att bli ett avgörande test. Om medlemsstaterna använder en större fördelning på den europeiska marknaden än företagen sannolikt kommer att släppa ut tillsammans, skulle EU:s system för handel med utsläppsrätter stranda. Chris Davies sa att man i de första 17 tillkännagivna planerna tillsammans lägger fram en total fördelning som överskrider utsläppen 2005 från dessa medlemsstater med ungefär 15 procent, vilket verkligen är mycket. Jag är fast besluten att vi inte ska låta EU:s system för handel med utsläppsrätter misslyckas och kommissionen kommer att bestämma alla de nationella fördelningsplanerna på ett konsekvent och rättvist sätt. Alla medlemsstater måste bidra för att systemet för handeln med utsläppsrätter ska lyckas under perioden 2008–2012.

Jag håller med om att vi verkligen bör försöka tala för detta och för våra möjligheter att påverka våra regeringar, men även ert engagemang och agerande är viktigt i detta avgörande skede för systemet för handeln med utsläppsrätter. Jag skulle vilja be er att vi tillsammans ansvarar för att debatten om fördelningen i alla medlemsstaters huvudstäder och i Bryssel handlar om hur mycket mer vi ska minska, snarare än hur mycket mer vi kan släppa ut.

Inom de närmaste dagarna ska ett meddelande om systemet för handel med utsläppsrätter antas av kommissionen och en granskning av detta viktiga system påbörjas. Vi kommer att ta upp systemets omfattning, hur det ska bli enklare och mer förutsägbart samt öka överensstämmelsen med och underlätta anslutningen till systemen för handel med utsläppsrätter på andra håll.

När det gäller hanteringen av transportutsläppen, som bidrar till ca 22 procent av utsläppen inom Europeiska unionen, kommer kommissionen i år att lägga fram ett lagstiftningsförslag som innefattar luftfartssektorn inom EU:s handel med utsläppsrätter. Även i år kommer kommissionen att se över möjligheterna för ytterligare minskningar av koldioxidutsläpp från bilar efter 2008–2009 i syfte att möta gemenskapens mål på 120 g koldioxid per kilometer år 2012. Detta kommer naturligtvis att kräva lagstiftning.

Kommissionen undersöker också alternativ till ett regelverk inom EU för att få ett säkert uppfångande och en säker underjordisk lagring av koldioxid från industrier, förutsatt att detta anses lämpligt.

Kommissionen ämnar också främja anpassningsåtgärder och hjälpa regionala och nationella beslutsfattare att hantera de allt tydligare följderna av klimatförändringen. Utifrån en grönbok om anpassning till klimatförändringen, som kommer att lanseras vid en konferens i Bryssel den 1 december, kommer kommissionen att inleda en offentlig debatt om behovet av att anpassa sig till den oundvikliga klimatförändringen.

Viktigast av allt är att vi måste utforma den internationella debatten ytterligare för perioden efter 2012. I januari nästa år planerar kommissionen att släppa sitt energipaket. En väsentlig del av paketet kommer att vara den strategiska energiöversynen inom EU. Ett alternativt energiscenario kommer att läggas fram för EU i linje med EU:s långsiktiga mål för klimatförändringen.

I anslutning till anpassningen av energipaketet kommer kommissionen också att offentliggöra en grönbok om EU:s synpunkter på ytterligare åtgärder för att bemöta klimatförändringen. Grönboken kommer att vara ett svar på Europeiska rådets uppmaning om att utveckla en EU-strategi för att begränsa den globala uppvärmningen till 2°C, jämfört med de förindustriella nivåerna. Konkreta förslag kommer att identifieras både inom EU och internationellt för att uppnå det målet. Ett av våra huvudsyften kommer att vara att ta oss an Förenta staterna och andra snabbt utvecklande länder, såsom Kina och Indien, på ett gemensamt men differentierat sätt, vilket framgår av FN:s ramkonvention om klimatförändring.

Kommissionen kommer att garantera att det i energipaketet och grönboken läggs fram en klimat- och energistrategi för EU som är sammanhängande, gemensam och hållbar. Jag anser att det sedan förra året i Montreal finns en viss ny vitalitet i den internationella debatten om klimatförändringen. Samtidigt som vi måste hålla uppe tempot när det gäller inhemska insatser, måste vi i den internationella processen fortsätta att vara tålmodiga och bygga förtroende.

Slutligen vill jag säga att Al Gore verkligen har hjälpt oss mycket när det gäller att öka medvetandet inom EU och jag hade den äran att få presentera honom för en fullsatt hörsal i Bryssel för ungefär en månad sedan.

  Talmannen. – Jag har mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

(1) Se protokollet.

16. Ett europeiskt åtgärdsprogram för transport på inre vattenvägar: Naiades (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande från Corien Wortmann-Kool för utskottet för transport och turism om främjande av transport på inre vattenvägar: ”Naiades” – ett integrerat europeiskt åtgärdsprogram för transport på inre vattenvägar (2006/2085(INI)) (A6-0299/2006).

  Corien Wortmann-Kool (PPE-DE), föredragande. – (NL) Herr talman! Jag vill gärna framföra mitt innerliga tack till kommissionens vice ordförande för Naiades, åtgärdsprogrammet för transport på inre vattenvägar. Parlamentet står på er sida, eftersom transporter på inre vattenvägar måste få en framträdande plats på EU:s dagordning. Vårt betänkande har fått utskottet för transport och turisms enhälliga stöd och jag vill framföra ett varmt tack till mina kolleger i kammaren, till skuggföredragandena och till tjänstemännen för deras arbete.

Herr vice ordförande! Även om parlamentet står bakom era mål, anser vi att större ambitioner krävs om vi ska nå dessa mål. I betänkandet betonar parlamentet framför allt vikten av tillförlitliga inre vattenvägar. Det är trots allt nyckeln till vattenvägarnas framgång och utvidgning. Tillförlitliga inre vattenvägar är beroende av god infrastruktur och av solida omlastningsanläggningar, och den nuvarande eftersläpningen för underhållet av infrastrukturen för de inre vattenvägarna i Europa är ett av de mest akuta problem som måste lösas. I detta hänseende måste de nya medlemsstaterna och deras specifika problem särskilt uppmärksammas. Huvudansvaret ligger naturligtvis hos de nationella eller regionala myndigheterna, som prioriterar detta område i alltför liten utsträckning.

Parlamentet vill också se en ökad finansiering inom ramen för de transeuropeiska nätverken, särskilt när det gäller prioriterade projekt, och vi väntar fortfarande på att en samordnare ska utnämnas för dessa nätverk. Kan ni lova mig att ni kommer att lägga fram ett förslag inom kort? Parlamentet vill också se en ökad prioritering av och en högre förmånssats på 20 procent för alla projekt av gemensamt intresse som avser inre vattenvägar, vilket skulle göra det möjligt att stödja många små infrastrukturprojekt, eftersom merparten av medlen hittills faktiskt har gått till järnvägs- och vägtransporter, vilket måste förändras om vi menar allvar med Naiades-programmet.

Projekt med flodinformationstjänster måste också beaktas när det gäller bidrag från det fleråriga programmet. Detta är något som parlamentet kommer att rösta ja till i morgon, och det är också vad det finländska ordförandeskapet har föreslagit i rådet. Om ni kan stödja det kommer saker och ting därför att falla på plats.

Parlamentet har även ambitioner på miljöområdet. Vi hoppas att kommissionen kommer att lägga fram bestämmelser om renare bränsle snarast möjligt. Förra fredagen fick vi ytterligare information från er, som vi är tacksamma för. Omfattande efterforskningar har uppenbarligen gjorts, också i fråga om teknisk och ekonomisk inverkan. Resultatet ser lovande ut, och därför vill jag be er att lägga fram ett välgrundat förslag när direktivet ses över. Det är viktigt att vi inte glömmer bort att transporter på inre vattenvägar kommer att vara lika rena som vägtransporter. Detta är också något som sektorn själv förespråkar. Jag har läst i tidningen att man inom sektorn tror att man kan uträtta mer genom det centrala konsultregistret, eftersom det sägs att kommissionen inte vill skynda på saker och ting. Jag hoppas att ni kan lugna mig på den punkten.

Mycket har sagts om innovationsfonden, som enligt min åsikt är ett fantastiskt instrument som kan komplettera detta utmärkta åtgärdsprogram. Sektorn har haft egna goda idéer, och 40 miljoner euro har avsatts i Bryssel. Kammaren anser att kommissionen och rådet också borde visa prov på sitt engagemang och att de borde avsätta samma belopp, så att 120 miljoner euro blir tillgängligt. Rådet har inte gjort många konkreta åtaganden, men kan ni övertyga dem? Vad som är ännu viktigare, skulle ni vara beredd att göra dessa 40 miljoner tillgängliga under de kommande fem åren? Jag ser detta som ett testfall som kan visa om ni verkligen vill införa åtgärdsprogrammet.

I åtgärdsprogrammet finns flera andra punkter som vi gladeligen stöder: en finansieringsmanual, riktlinjer för statligt stöd och den tillkännagivna granskningen av den befintliga lagstiftningen, vilket verkligen behövs för att minska den administrativa bördan. I detta sammanhang vill jag uppmärksamma er på den problematiska miljölagstiftningen.

Det är inte utan orsak som jag lämnat den institutionella frågan till sist, för vilken jag ställt upp en tydlig riktning i mitt betänkande. Vi måste fokusera på samarbete och beakta de nuvarande behörigheterna för alla deltagande parter och dra nytta av expertisen hos de internationella organisationerna. En befogenhetskamp skulle bara ha en fördröjande effekt. Vi måste börja att genomföra åtgärdsprogrammet omgående.

Slutligen måste kommissionen också visa att den verkligen vill vidta åtgärder. Om kommissionen kavlar upp ärmarna visar den att den verkligen tar frågan om inre vattenvägar på allvar, och inte förrän dess kommer tiden att vara inne att ta itu med de institutionella förbindelserna om det visar sig nödvändigt, vilket jag ännu inte är övertygad om.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera Corien Wortmann-Kool till detta utmärkta betänkande. Av resolutionen framgår att det finns en bred enighet mellan parlamentet, rådet och kommissionen när det gäller att främja transporter på inre vattenvägar. Transporterna på inre vattenvägar är säkra, förorenar mindre, är energieffektiva, och ger stor reservkapacitet. Trots dess fördelar underutnyttjas transporter på inre vattenvägar: dessa transporter står för knappt 6 procent av den totala godstrafiken på land inom unionen även om dess marknadsandel i ett fåtal medlemsstater uppgår till 40 procent.

Det finns i dag 36 000 km inre vattenvägar i Europa. Vi talar här om ett verkligt transeuropeiskt nätverk. Vi behöver en EU-strategi för att främja detta transportsätt. Dessa transporter kan få en mycket högre marknadsandel om vår strategi åtföljs av konkreta åtgärder, vilket ni just påpekade, fru Wortman-Kool.

Jag är tacksam för parlamentets stöd genom detta betänkande från Corien Wortmann-Kool. Herr talman! Jag ska begränsa mig till ett fåtal kommentarer om de centrala frågorna, och börjar med förbättringen av marknadsvillkoren. Vi måste utveckla nya multimodala, innovativa tjänster, så att transporterna på inre vattenvägar kan spela sin roll i relation till de stora kusthamnarna och de stora städerna i inlandet. Över 70 procent av inlandssjöfartssektorn består av små företag, ofta fartygsägare. Vi måste skapa villkor som kan bidra till att stärka deras position på marknaden: som till exempel ökad tillgång till medel genom avlägsnandet av eventuella lagstiftningsmässiga och administrativa hinder och tydliga riktlinjer om vilka typer av statligt stöd som är tillgängliga. Kommissionen kommer att börja arbeta med statligt stöd för denna sektor. Dessa riktlinjer kommer att offentliggöras 2008-2009. Det är allt jag har att säga om marknadsvillkor.

Vad gäller moderniseringen av flottan måste den logistiska effektiviteten för transporter på inre vattenvägar förbättras och dessa transporters prestation i fråga om miljö och säkerhet öka. Innovationer måste göras på området för fartygskonstruktion, till exempel motor- och bränslesystemet, och på området för informations- och kommunikationsteknik när det gäller flodinformationstjänster. Ett regelverk finns redan, men vi måste se till att systemet faktiskt tillämpas. Det gäller också standarderna för bränsle avsett för inlandssjöfart. Strängare standarder, vilket vi borde föreslå i slutet av året, kommer att göra det möjligt för oss att ytterligare förbättra miljökvaliteten hos transporter på inre vattenvägar.

Jag ska nu tala om främjande av sysselsättning och färdigheter. Transporterna på inre vattenvägar lider brist på manskap och det råder en allt större brist på kandidater som kan ta över företagen. Strategin måste inriktas på att förbättra arbets- och levnadsvillkoren ombord och på yrkesutbildning. Jag tänker föreslå en harmonisering av kraven angående certifikat för besättningsmedlemmar och för båtförarcertifikat under 2008 genom förfarandet med ömsesidigt erkännande.

När det gäller bilden av transporter på vattenvägar måste vi korrigera den nuvarande bilden av de inre vattenvägarna. Vi måste göra människor medvetna om den verkliga potentialen hos de inre vattenvägarna genom att införa ett nätverk för att främja transporter på inre vattenvägar, vilket finns i vissa regioner.

När det gäller vattenvägarnas infrastruktur finns det inom nätverket flaskhalsar som hindrar konkurrenskraften hos transporterna på de inre vattenvägarna. Vi måste därför avlägsna de befintliga hindren. Detta är främst medlemsstaternas ansvar, men gemenskapen kan bidra genom de transeuropeiska nätverken. I detta sammanhang prioriterar kommissionen utvecklingen av två större vattenvägar: Rhen-Meuse-Donau-rutten och Seine-Schelde-länken.

I den nya budgetförordningen, som lagts fram för godkännande i parlamentet, har vi föreslagit ett stöd på 30 procent för vattenvägsprojekt samt att dessa projekt ska införas i det fleråriga programmet. Jag hoppas att rådet och parlamentet kommer att stödja våra förslag. Bidraget med intelligenta transportsystem är grundläggande. Vi förbereder oss för att genomföra flodinformationstjänster, med vilket vi rent praktiskt menar ett system för att hantera information om transporter på de inre vattenvägarna, vilket kommer att göra att skeppare kan planera sina resor bättre, minska väntetiden vid slussar och kontinuerligt övervaka transporterna.

Fru Wortmann-Kool, ni nämnde utnämningen av en TEN-samordnare. Jag måste säga att vi välkomnade de positiva resultat som erhållits med de sex samordnare som redan utsetts. Paolo Costa har för sin del också begärt att en samordnare ska utses för både transporter på inre vattenvägar och för sjötransporter. Jag kan säga att jag verkligen tänker utse två samordnare under de kommande veckorna.

Inom Naiades-programmet finns en rad mycket olika åtgärder: harmoniserad lagstiftning, strategisk marknadsföring och samordningsåtgärder. Samtliga dessa åtgärder kommer dock endast att vara effektiva om de institutionella ramarna är lämpliga. Faktum är att vi i dag står inför uppdelade resurser och insatser på olika nivåer. Vi måste därför anpassa ramarna till kraven på en utvidgad EU-marknad. Vi håller på att analysera olika alternativ. Resultatet av denna analys kommer att diskuteras med alla berörda parter, med medlemsstaterna och med de internationella flodkommissionerna.

Avslutningsvis måste Naiades-programmet vara en framgång och i det syftet måste vi kunna lita på stödet från beslutsfattarna på varje nivå: de nationella och regionala myndigheterna, flodkommissionerna och näringslivet. Jag är tacksam till parlamentet och till er, fru Wortmann-Kool, för att ni med detta betänkande sänder ett starkt budskap till förmån för främjandet av inre vattenvägar, vilket EU behöver nu mer än någonsin.

  Etelka Barsi-Pataky, för PPE-DE-gruppen. – (HU) Vice ordförande Jacques Barrot har utarbetat ett omfattande program för transporter på inre vattenvägar som vi inte kan annat än gratulera honom till. Om man talar på parlamentets vägnar anser vi att detta parlamentsbetänkande, som utarbetats av Corien Wortmann-Kool, är ett värdigt uttalande och betänkande om detta omfattande program. Våra avsikter i den här frågan matchar kommissionens perfekt.

Bland de olika strategiska delarna vill jag betona en enda fråga, nämligen frågan om infrastruktur. Den senaste tidens översvämningar har visat att vi på området för infrastruktur, och särskilt när det gäller att försöka förbättra farbarheten, måste framskrida med försiktighet för att långsiktigt kunna garantera sjöfarten. Översvämningar gör sjöfarten opålitlig och oförutsägbar, och därför är det viktigaste målet med Naiades-programmet att noga uppmärksamma översvämningsskyddsåtgärder. Jag vill lyfta fram programmets miljöhänsyn, som kräver särskild betoning, som exempelvis skapandet och bevarandet av flodslätter. Jag anser att vi måste agera med försiktighet och i harmoni med respekten för miljö- och farbarhetskraven.

Jag vill bara kort kommentera en annan fråga. Angående farbarheten på Donau är det viktigt att kunna räkna med högkvalitativa sjöfartsvillkor längs med hela Donau. Bland de tredjeländer som berörs vill jag lyfta fram Serbien. Beträffande Serbien har Donaus värde som vattenväg ökat avsevärt, och därför föreslår jag ett nära samarbete i den här frågan mellan de framtida medlemsstaterna Rumänien och Bulgarien, såväl som med området omkring Svarta havet. Alla dessa förslag läggs fram i betänkandet, som jag vill tacka min kollega Corien Wortmann-Kool för.

  Inés Ayala Sender, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! För en stund sedan sa jag till föredraganden Corien Wortmann-Kool att hittills i kväll har alla talare här i debatten varit kvinnor. Och så säger de att transporter bara intresserar män. Naiades kanske inspirerar oss, och kommissionsledamoten kanske borde notera detta och utse två kvinnliga samordnare för Naiades. Låt oss dock återvända till allvarliga frågor, och Corien Wortmann-Kools betänkande.

I princip stöder vi formellt det integrerade europeiska åtgärdsprogrammet för transport på inre vattenvägar, känt som Naiades, och tanken att öka dess politiska profil. Vi har noterat att det är sant att användningen av de inre vattenvägarna varierar en hel del inom Europa, från 0,1 procent i länder som Förenade kungariket, Italien och till och med lite mindre i mitt land, till 40 procent i Nederländerna, som har fler inre vattenvägar. I vissa fall har tyvärr kanaler och floder övergetts.

Beundransvärda försök till återhämtning görs dock nu. I mitt land används kanaler och floder mer för bevattning och dricksvatten än för transporter, på grund av dess bergskaraktär, men vi är ändå medvetna om och stöder initiativen för den farbara sträckan av Guadalquivir mellan Sevilla och havet, som vi också hoppas kommer att införlivas i det transeuropeiska nätverket. Vidare gläder jag mig också över de aktuella insatserna i min stad Zaragoza, där Expo 2008 ska hållas och där man i detta sammanhang vill återupprätta farbarheten på Ebro, vilket har föreslagits inom ramen för målet att främja vatten och en hållbar utveckling. Vi är därför glada över att kunna göra oss delaktiga i dessa EU-projekt.

Vi talar om hållbar utveckling när vi hänvisar till de inre vattenvägarnas potential att hjälpa till att minska inverkan av koldioxidutsläppen med upp till 75 procent jämfört med vägtransporter, och också, och det är därför det är så viktigt, deras potential att främja detta nätverk med inre vattenvägar på EU-nivå och stödja nya metoder så att denna sektor kan bli mer konkurrenskraftig och effektiv.

Corien Wortmann-Kool har gjort ett utmärkt arbete som föredragande, och vi väntar ivrigt på kommissionens kommande förslag om att stärka den ekonomiska och konkurrensmässiga inverkan av denna nya sektor. Vi är särskilt för förbättrad infrastruktur. Det vill säga att tusentals kilometer inre vattenvägar och hundratals inlandshamnar med slussar etc., vilket redan nämnts, slutligen ska bilda ett anslutningsnätverk som stärker den regionala och territoriella sammanhållningen. I detta syfte föreslås i vissa av de ändringsförslag som vi lagt fram i utskottet och som införlivats, ett mer omfattande införlivande av denna sektor i programmen för de transeuropeiska nätverken. Vi har också föreslagit ett stöd för flodinformationstjänster, vilket vi tror kommer att öka sektorns effektivitet och säkerhet rejält.

Vi anser vidare att det är en utmärkt idé med ett större ekonomiskt stöd för sektorns potential i fråga om containertransport, även om det fortfarande finns stora brister här. I betänkandet om logistik, som jag hoppas kunna lägga fram för parlamentet, kommer jag naturligtvis också att införliva Corien Wortmann-Kools förslag om att förbättra de logistiska aspekterna, och om innovation och tekniska framsteg för att minska de operativa kostnaderna.

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! Såsom kommissionsledamoten betonat, och det är jag tacksam för, sker 6 procent av alla gods- och persontransporter på vattenvägar, och därför krävs ett ambitiöst program om denna oanvända kapacitet ska kunna användas och den befintliga infrastrukturen ska kunna förbättras.

Det måste sägas att den största bristen på detta område är bristen på intermodala knutpunkter: om transportlänkarna, däribland dessa transportsätt, ska kunna utvecklas måste man först inrätta hamnar och terminaler.

Inom andra transportsektorer har man genom innovationer gjort stora framsteg, men på det här området är innovationerna på efterkälken. Det finns fortfarande en hel del förlorad mark att återvinna i fråga om bränslen och material, och detta program torde vara ett tillfälle att göra detta, men vi måste också, liksom min kollega redan nämnt, mycket noggrant uppmärksamma miljön, och det fäster jag särskild vikt vid.

Jag vill också be er att stödja ett ändringsförslag som vi lagt fram och som har att göra med transport av farligt gods på vattenvägar, vilket måste vara föremål för lika stränga regler som de som gäller för väg- och järnvägstransporter, eftersom en olycka med farligt gods på en vattenväg kan orsaka enorma och oersättliga skador.

En annan fråga är hotet med utflaggning, alltså nyregistrering av fartyg under bekvämlighetsflagg, vilket utgör en risk bland annat när det gäller sociala standarder, och det är en fara som vi absolut måste ta hänsyn till från första början.

Jag vill tacka föredraganden för hennes utmärkta betänkande och skuggföredragandena för deras goda samarbete. Tack allihop, och jag hoppas att betänkandet i morgon kommer att antas i denna lydelse.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Under många år negligerades eller stängdes gamla kanaler, och transporter på inre vattenvägar tycktes tillhöra det förflutna medan godstransporter på väg ökade enormt. Nuförtiden välkomnar alla över de partipolitiska gränserna att godstransporter på vattenvägar börjar bli modernt igen. Bakom denna enighet finns olika åsikter, vilket framgick klart i kammaren vid debatten i februari 2003 om vitboken om transport 2010. För min grupp, liksom för vissa andra grupper, är vattenvägstransporter ett alternativ till allt fler och allt mer utbredda motorvägar. Det är ett sätt att hushålla med utrymme och med miljön. Detta står i motsats till ett annat synsätt, där man vill ha mer av allt och därför också fler motorvägar.

Genom att skapa en överkapacitet får entreprenörerna större frihet att göra aktuella val inom denna överkapacitet för att besluta vilket transportsätt som är mest fördelaktigt för dem vid en viss tidpunkt. Ett exempel på överkapacitet är den kostsamma Betuwe-linjen som byggts som ett TEN-projekt för godstransporter på järnväg i Nederländerna, längs med floderna Waal och Lek, som är fullständigt farbara, vid Rhens nedre lopp. Mer angelägna projekt än dessa projekt, som troligen underutnyttjas, omfattar breddandet av de smala kanaler som binder samman norra Frankrike med Belgien och Nederländerna, eller att transporten på Donau mellan Ungern och Svarta havet, som minskat allt mer sedan bombningarna 1999, återfår sin ursprungliga omfattning.

Min grupp motsätter sig överutnyttjande. Också när det gäller vattenvägar sker detta på bekostnad av utrymmet, naturen och miljön. Anpassningen av floder inverkar på flodslätterna, den biologiska mångfalden, dricksvattenförsörjningen och orsakar översvämningar på omgivande låglänta terränger. Dessutom är vattenvägstransporter inte något universalmedel som trollar bort alla risker med föroreningar och skadliga ämnen. Vattenvägstransporter orsakar risker inte bara för själva floderna, utan också för bostadsområden och för enormt vackra områden längs med floderna. Vi behöver mer än bara renare motorer och svavelfritt bränsle. Tillsammans med Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vill vi föreslå infrastrukturskatter för att främja rättvis konkurrens mellan olika transportsätt, skapa en bättre miljökonsekvensbedömning för de europeiska utvecklingsplanerna, skärpa lagstiftningen för transporter av farliga ämnen och hindra att fartyg på inre vattenvägar får bekvämlighetsflagg, eftersom detta inverkar negativt på de sociala, säkerhetsmässiga och miljömässiga normerna. Först när våra vattenvägstransporter möter kvalitetskrav av den typen är dess tillväxt ett steg i rätt riktning.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden till hennes oerhört omfattande betänkande och tacka henne för det goda samarbetet. I likhet med övriga talare vill jag framföra mitt helhjärtade stöd för Naiades-programmet. Transporter på de inre vattenvägarna kan, med rätt stöd i form av omfattande politiska åtgärder, avsevärt bidra till att lösa transportproblemet. Det gläder mig att detta budskap också sänds till de nationella, regionala och lokala regeringarna. Både de gamla och nya medlemsstaterna uppmanas att i sin ekonomiska politik och planeringspolitik vederbörligt beakta de möjligheter som de inre vattenvägarna ger när det gäller att möta företagens transportbehov, inte bara för skrymmande utan också för mindre varuflöden.

Vidare får rekommendationen om aktiva förbättringar av flottans miljöresultat också mitt odelade stöd. Liksom för vägtransporter bidrar planerna med initiativ för införandet av minskade utsläpp och energibesparande åtgärder för transporter på inre vattenvägar också till att göra flottan mer miljövänlig.

Jag hoppas slutligen att medlemsstaterna kommer att närma sig detta åtgärdsprogram med samma positiva inställning och engagemang som parlamentsledamöterna under de gångna veckorna.

  Stanisław Jałowiecki (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag vill särskilt uppmärksamma titeln på Corien Wortmann-Kools betänkande. Det är ett betänkande om främjandet av transport på inre vattenvägar. Transporterna på inre vattenvägar behöver verkligen hjälp. Det kanske inte är fallet i Nederländerna, varifrån betänkandets författare kommer, men det är förvisso sant för många andra EU-länder, däribland mitt hemland Polen. Oder-programmet antogs för ett par år sedan i Polen och kallades först Oder 2006-programmet, men förlängdes senare till och med 2015. Alla dessa planer är dock inget annat än tomma ord, eftersom ingenting faktiskt görs.

Förtjänsterna med det betänkande som vi för närvarande debatterar är att dess syfte är att ta itu med de europeiska inre vattenvägarna som ett fristående område, och här betonar jag ordet ”fristående”, vilket betyder att de inre vattenvägarna inte ska behandlas som ett oviktigt komplement till väg- och järnvägstransporter. I stället betraktas de inre vattenvägarna som en oberoende fristående helhet. Detta är mycket avgörande, eftersom Bulgariens och Rumäniens förestående anslutning kommer att utgöra ett unikt tillfälle att skapa ett europeiskt nätverk med inre vattenvägar.

Jag vill berätta om en av mina drömmar för parlamentet. Det är en dröm som jag tror att många ledamöter i mitt utskott delar, och det handlar om att resa längs med de gamla och nya inre vattenvägarna i Europa. Det kanske är en gammaldags resa, men den är mycket vacker. För att man ska kunna göra en sådan resa måste dock avsevärda ytterligare investeringar göras.

Jag tror att det är värt besväret att återupprätta ett par betydelsefulla idéer som har ingått i framsynta politikers strävanden under århundradenas lopp. En av dessa är planen på en kanal mellan Oder och Donau, som skulle kunna skapa en länk mellan dessa två viktiga floder.

Jag uppmanar Europeiska kommissionen att inte upphöra med studierna, utan att fortsätta att arbeta med ett europeiskt nätverk med inre vattenvägar. Studierna på detta område bör fullföljas, och jag önskar detta projekt all framgång.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Liksom alla väl känner till är Österrike ett bergigt land, men det beskrivs också i dess egen nationalsång som ett land vid en flod, och floden som åsyftas är Donau – vilket jag kanske kan få anspela på, eftersom det är Österrikes nationaldag i morgon. Detta gör inre vattenvägar till ett viktigt ämne för oss österrikare, eftersom vi är sammanbundna med vatten i väster, till Rhen–Main–Meuse-systemet som finns där, men också, och framför allt, i syd och öster.

Vi i Österrike vet hur viktigt det är, inte bara för vårt eget land utan också för hela Europa, att ha ett bättre vattenvägssystem, och då menar jag framför allt ett bättre fungerande vattenvägssystem. Även om miljön och tekniska aspekter har nämnts, och mycket annat för övrigt, vet vi också att det framför allt är i EU:s nya och framtida medlemsstater som alternativ till vägar behövs, för utan dem kommer det verkligen att vara kört för oss, och vilket alternativ kunde vara bättre än en välutvecklad och därför välanvänd infrastruktur i korridor 7 inom det transeuropeiska nätverket? Det gläder mig att kommissionen är villig att fästa större vikt vid detta transportsätt, och jag kan inte göra annat än hålla med om vad vice ordförande Jaqcues Barrot sagt i dag. Men även om planer och program måste utarbetas, måste de också tillämpas, och det snarast möjligt.

Jag hoppas att de bidrag som gjordes vid konferensen i Wien om inre vattenvägar, som rådets österrikiska ordförandeskap anordnade, var användbart för vårt övergripande ämne och därför kommer att vara relevant för våra framtida möjligheter.

Jag vill framför allt tacka föredraganden Corien Wortmann-Kool för hennes mycket fina arbete med detta dokument, och för hennes goda samarbete, och i synnerhet för hennes vilja att övertalas att inte bara strida för det ”gamla EU:s” prioriteringar, utan också för de tillfällen och möjligheter som de nya medlemsstaterna ger. Låt mig upprepa vad jag sa tidigare: tiden är nu inne för oss att använda dessa möjligheter!

  Renate Sommer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Försummandet av EU:s inre vattenvägar har pågått i många år i en rent av brottslig utsträckning. Naiades är ett verktyg för att ändra allt detta. Vi vill att de inre vattenvägarna ska utvecklas när det gäller skapande av arbetstillfällen, på marknaderna, i fråga om infrastruktur och när det gäller flottan som helhet.

Detta beror framför allt på de inre vattenvägarnas tillförlitlighet och på tillgängligheten till mångfunktionella inlandshamnar, inte minst när det gäller multimodala transportförbindelser. I detta hänseende vill jag, liksom kommissionsledamot Jaqcues Barrot redan gjort, betona vikten av flodinformationstjänster som ett viktigt bidrag till användningen av de inre vattenvägarna, och hävda att dess potential borde användas till fullo genom att dessa tjänster införlivas i TEN-programmet.

Men nu tillbaka till Naiades. I betänkandet om frågan betonas behovet av att fastställa skärpta gränsvärden för utsläpp inom gemenskapen, framför allt genom att främja användningen av bränslen med låg svavelhalt. Än så länge har allt gått bra, men jag anser att det skulle motverka sitt eget syfte om strängare gränsvärden för utsläpp skulle tvinga den inre vattenvägssektorn, där de flesta aktörerna naturligtvis är små och medelstora företag, att betala en hel del pengar som man inte har råd med för upprustningar. Därför måste vi få fram incitament, inte bara från kommissionen utan också från medlemsstaterna, för att snabbare införa miljövänliga fartygsmotorer.

Det framstår som viktigt för mig att den planerade innovationsfonden för europeiska vattenvägstransporter inrättas i enlighet med villkor som företagen på området för inre vattenvägar själva enats om, och att fonden bör kunna bistå med finansiering av kommunikationskontor.

Enligt kommissionens initiativ om produktion av informationskällor för finansiella frågor, till exempel i form av en finansieringshandbok, krävs vidare också en europeisk utvecklingsplan med en uppdaterad förteckning och mer detaljerad information om de europeiska vattenvägarna, som måste utgå från befintliga expertstudier och rapporter, såväl som från samordnarnas erfarenheter. Det vore trots allt fel att fortsätta att återuppfinna hjulet, och eftersom ytterligare byråkrati inte är önskvärt vid genomförandet av åtgärdsplanerna måste vi särskilt se till att undvika detta.

Jag vill avslutningsvis tacka vår föredragande, Corien Wortmann-Kool, för hennes engagemang och samarbete, som verkligen varit bra och konstruktivt.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. - (FR) Herr talman! Jag vill börja med att upprepa vad som sagts i denna utmärkta debatt och att tacka alla talare. Transporter på inre vattenvägar är, som ni sa, inte ett extra tillbehör. Det är ett verkligt alternativ, och vi behöver andra transportsätt än vägarna i dagens Europa. Jag är därför mycket övertygad, precis lika övertygad som er föredragande och ni själva. Ni har dock rätt: vi kan inte bara göra uttalanden, vi måste också agera. Jag ska därför ge er ett par svar.

Låt oss börja med att lyfta fram innovationsfonden: kommissionens tjänsteenheter undersöker för närvarande, tillsammans med företrädare för yrket och medlemsstaterna, möjligheten att skapa en fond för innovationer på området för transporter på inre vattenvägar. Denna fond skulle vara ett betydelsefullt instrument för genomförandet av Naiades-programmet. Vi undersöker olika alternativ, som exempelvis hur denna fond kan skötas av sektorn för inre vattenvägstransporter, unionen och medlemsstaterna. Kommissionen kommer att utarbeta en rapport om det aktuella läget och om resultatet av bedömningarna under 2007. Ni betonade verkligen vikten av denna innovationsfond, fru Wortmann-Kool.

Angående frågan om utsläpp från fartyg stämmer det, fru Wortmann-Kool, att vi måste tänka på att minska svavelhalten i bränsle som används för transporter på inre vattenvägar, men vi får inte gå för långt. Tanken är att minska svavelhalten till samma nivå som för diesel som används för vägtransporter. Denna minskade svavelhalt är nyckeln till att minska luftföroreningarna. Vi genomför en översyn av direktiven om luftföroreningar i syfte att avsevärt minska denna svavelhalt. Jag har dock fullt ut beaktat vad ni sagt om de investeringar som krävs i detta syfte.

Fru Lichtenberger, ni frågade mig om övervakningen av farliga transporter. På den punkten vill jag klargöra för er att ett förslag för närvarande är föremål för ett samråd mellan tjänsteavdelningarna och ska antas före årets slut. Som en allmän regel kommer förbättringen av infrastrukturen, herr Meijer, att åtföljas av konsekvensanalyser, för att så långt som möjligt minska eventuella skadliga effekter av infrastrukturarbetet.

Rent allmänt vill jag säga till alla talare att infrastruktur naturligtvis kräver investeringar. Ansvaret för denna investering ligger hos medlemsstaterna. Det stämmer dock, och nu talar jag särskilt till er, fru Ayala, att vi i budgetförordningen har föreslagit att transporterna på de inre vattenvägarna ska prioriteras genom att föreskriva en gräns på 30 procent. Herr talman! Kan jag få be om parlamentets hjälp med att anta denna budgetförordning? Jag är väl medveten om att medlemsstaterna är något motsträviga, men jag är säker på att parlamentet kommer att prioritera inre vattenvägar.

Det finns säkert andra lösningar att föreslå, men mitt syfte med dessa få svar var att tala om att jag givetvis tänker agera. Som ni påpekade har vi i Europa flera fantastiska vattenvägar, som Donau, och jag har noterat era kommentarer om behovet att få med alla de som borvid Donau. Herr Rack! Jag måste säga att vi är medvetna om vikten av dessa vattenvägar och om den viktiga roll de kan spela i framtiden.

Det var allt jag ville säga till er, med förhoppningen att vi kan utföra detta viktiga arbete tillsammans och ge Europas vattenvägar hela den betydelse som de förtjänar.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

17. Offentlig/privata partnerskap och gemenskapsrätten för offentlig upphandling och koncessioner (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande av Barbara Weiler för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om offentlig-privata partnerskap och EG-rätten om offentlig upphandling och koncessioner (2006/2043(INI)) (A6-0363/2006).

  Barbara Weiler (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman! Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka de andra gruppernas företrädare – Charlotte Cederschiöld, Graf Alexander Lambsdorff, Heide Rühle – och också företrädarna för utskottet för ekonomi och valutafrågor, som var delaktiga i utarbetandet av detta betänkande. Vi kunde nämligen utbyta åsikter på ett konstruktivt och ärligt sätt och lyckades hursomhelst enas om över 140 ändringsförslag i utskottet, och därför behöver vi bara ta ställning till 23 ändringsförslag i dag eller i morgon, även om det måste sägas att vi var tvungna att kompromissa om dessa också.

Vi har försökt att nå en balans mellan två starka motsatta sidor – företagssammanslutningar och sammanslutningar av lokala myndigheter – som lagt fram sina tveklöst berättigade intressen på ett kraftfullt sätt.

Jag vill rikta början av mitt anförande till dem. Vad jag vill säga till företagarna är att jag, trots allt vi hört, vill klargöra att vi här i parlamentet ser det som självklart att de lokala myndigheterna bör engagera sig i den ekonomiska verksamheten och förvisso att det är förnuftigt och berättigat att föra tillbaka viss verksamhet till dem. Vad jag också vill säga till de lokala myndigheterna är att anbudsinfordringar, oavsett om de görs på nationell nivå eller på EU-nivå, inte måste vara helt och hållet godtyckliga, utan kan ge den nödvändiga insynen för att gagna allmänheten eller förhindra korruption. Jag får intrycket av debatten att deras respektive sammanslutningar inte alltid har sett det på det viset.

Jag har genom mitt betänkande försökt att nå en balans genom vilken vi skulle få en mer garanterad konkurrens för den privata sektorn och som skulle ge den offentliga sektorn, i form av de lokala myndigheterna, större utrymme för samarbete mellan de kommunala instanserna.

I morgon kommer vi alltså att besluta var parlamentet står i frågan om framtida mandat för kommissionens åtgärder, vilka som min grupp ser det om möjligt borde vara lagstiftningsåtgärder. Detta handlar om de rättsliga och politiska aspekterna av hur våra kommunala myndigheter organiserar tjänster av allmänt intresse. Detta gör de naturligtvis i enlighet med subsidiaritetsprincipen, som vi här i kammaren tar på mycket stort allvar. Många parlamentsledamöter har trots allt starka band till de lokala myndigheterna, eftersom de varit aktiva inom kommunalpolitiken innan de blev parlamentsledamöter.

Men man frågar oss också hur vi, som de övertygade européer vi är, skulle vilja utforma den inre marknaden, och det finns ett överflöd av domslut från EG-domstolen och från andra domstolar på nationell nivå. Klagomål och kommissionsförfaranden gör kommunala myndigheter och investerare nervösa när det gäller att göra nationella investeringar och inleda projekt, och därför måste EU agera.

Vad är till exempel innebörden av EU:s lagstiftning om upphandlingar? Vilka förtydliganden eller tillägg måste göras angående de institutionella offentlig-privata partnerskapen och de interna transaktionerna? Vi anser att vi har den grundläggande viktiga rollen att fundera över hur vi ska gå vidare. Min grupp anser att lagstiftning behövs, och att det inte är tillräckligt att kommissionen agerar genom att lägga fram tolkningsmeddelanden eller andra instrument av samma slag i ett försök att kringgå parlamentet.

Jag vädjar därför återigen till parlamentsledamöterna att rösta för detta parlaments rätt att styra sina egna angelägenheter, när de röstar genom namnupprop i morgon. Vi vill varken ha ett stort mödosamt projekt, eller att det senaste direktivet om upphandlingar återupptas, vilket inte införlivades i alla medlemsstaters nationella lagstiftning, som till exempel i Tyskland, utan vad vi vill ha är förtydliganden och tillägg, och de får inte göras utan hänvisningar till parlamentet.

Jag ska vara helt uppriktig och säga att vi inte har någon lösning på problemet med samarbete mellan kommuner, vilket var det mest kontroversiella området, vilket framgår av ändringsförslagen. Den linje vi intar kan, rent generellt, inte uteslutas från räckvidden för bestämmelserna om upphandling, och får inte heller vara föremål för ett allmänt anbudsförfarande. Detta innebär att vi behöver en intelligent lösning för denna tvistefråga, eftersom samarbete mellan kommuner verkar förnuftigt för de kommuner som vi kommer ifrån, och säkerligen kommer att vara användbart för dem i framtiden.

Att parlamentet stöder detta instrument framgår inte minst av vår vilja att använda pengar från strukturfonderna för detta ändamål, och jag är säker på att det inte är allmänt känt exakt hur stora insatser vi har gjort för att genomföra detta.

Med tanke på vår sympati för de europeiska lokala myndigheterna och sakkunskapen hos mina kolleger i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och utskottet för ekonomi och valutafrågor, är jag övertygad om att vi kommer att få en lag som alla kan stödja och godta, och en lag som kommer att vara motståndskraftig mot EG-domstolens domar.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. - (FR) Herr talman!, Fru Weiler, mina damer och herrar! Som ni vet har offentlig-privata partnerskap införts på flera områden inom den offentliga sektorn och dessa partnerskap utvecklas gradvis inom Europeiska unionen. Vid en tidpunkt då de offentliga budgetarna är begränsade finns det ingen tvekan om deras betydelse för EU:s ekonomi. Detta stämmer särskilt på området för infrastruktur, och i synnerhet på området för transportinfrastruktur, vilket jag känner till väl.

För att garantera att dessa partnerskap är helt och hållet effektiva och att de offentliga medlen används på ett bättre sätt är det viktigt att valet av privata partner görs utifrån rättvis konkurrens. Valet av privat partner måste alltså vara baserat på ett konkurrensbetonat och icke-diskriminerande förfarande och kunna tillåta partnerna att få allt mervärde av ett sådant partnerskap på lång sikt. Många berörda parter anser dock att det regelverk som styr valet av privata partner för inrättandet av dessa partnerskap på gemenskapsnivå är ofullständigt eller otydligt.

Barbara Weiler gör i sitt betänkande en välavvägd bedömning av de viktigaste utmaningar som vi måste anta. Ni gav några bra svar på de problem som framkommit, fru Weiler, och jag vill tacka er för ert arbete som föredragande.

Låt mig nämna vad som enligt vår åsikt är två avgörande aspekter, som jag vill ta upp före morgondagens omröstning. Jag ska börja med att tala om koncessioner och sedan om blandade offentlig-privata företag, som man hänvisar till som ”institutionella offentlig-privata partnerskap”.

Jag börjar med koncessioner: en koncession ger ett företag rätt att använda anläggningar som har byggts eller tjänster som har utförts som motprestation för att de byggt en infrastruktur eller utfört en tjänst. Konstruktion och underhåll av vägar och flygplatser samt avfallshantering är två sådana exempel. För ett år sedan, i november 2005, redogjorde kommissionen i sitt meddelande för varför den anser att det vore användbart att lagstifta om koncessioner, framför allt om tjänstekoncessioner. Syftet med detta initiativ är att garantera lika behandling och rättssäkerhet vid beviljandet av tjänstekoncessioner, vilket är fallet för offentlig upphandling, samtidigt som man gör en tydlig distinktion mellan offentlig upphandling och koncessioner. I detta hänseende är jag säker på att parlamentet kommer att bekräfta ståndpunkten i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Det är dock fortfarande mycket tydligt att valet av lagstiftning inte får beröva de offentliga myndigheterna det manöverutrymme som de behöver för att välja den bästa privata partnern, och om nödvändigt anpassa koncessionen över tiden, i enlighet med partnerskapets mål för det offentlig-privata partnerskapets långsiktiga framtid.

Med detta sagt, det behövs ett synsätt där vi tar ett steg i taget. Till att börja med kommer kommissionen att titta närmare på kostnaderna och fördelarna med ett bindande initiativ för beviljande av koncessioner och kommer att undersöka andra åtgärder som kommer att tillåta oss att hantera de aktuella problemen.

På grundval av resultatet av denna konsekvensanalys kommer kommissionen sedan, troligen nästa år, besluta om huruvida lönsamhetsgraden berättigar ett sådant lagstiftningsinitiativ. Om så är fallet kommer vi att utarbeta ett lagstiftningsförslag. Detta ville jag ta upp angående koncessioner.

Vi kommer nu till företag med blandat kapital, nämligen institutionella offentlig-privata partnerskap. Offentliga organ väljer i allt större utsträckning privata partner för offentliga tjänsteföretag som inrättas i samverkan med den offentliga sektorn. Detta är vad som kallas institutionella offentlig-privata partnerskap.

Denna typ av partnerskap leder till vissa specifika frågor: borde gemenskapens icke-diskrimineringsprinciper tillämpas för valet av privat partner, i egenskap av tjänsteleverantörens medaktieägare, för valet av tjänsteleverantör, eller för båda dessa nivåer?

Frågan har lett till ett par livliga debatter i parlamentet. Den viktigaste frågan är faktiskt om vi borde utforma nya bestämmelser eller om vi helt enkelt borde förtydliga den befintliga lagstiftningen så att vi kan hantera de problem som uppstår. Kommissionen har sagt att den för närvarande inte vill utarbeta någon ny lagstiftning i frågan, och det av två skäl.

För det första är inrättandet av offentlig-privata enheter i syfte att utföra tjänster av allmänt ekonomiskt intresse en helt och hållet ny och mycket innovativ möjlighet i merparten av medlemsstaterna. Icke-bindande förtydliganden på detta område skulle göra det möjligt för oss att ge de nödvändiga riktlinjerna, utan att hindra innovation.

För det andra nådde parlamentet, de dåvarande femton medlemsstaterna och kommissionen 2004, efter flera års intensiva debatter, en kompromiss och antog de nuvarande direktiven om offentlig upphandling. Många medlemsstater tillämpade inte dessa direktiv förrän i år, och vissa arbetar med deras tillämpning. För att lagstifta om blandade offentlig-privata partnerskap måste vi se över kompromissen från 2004, omförhandla en ny text med 27 och inte längre 15 medlemsstater, och om en ny kompromiss nås, återigen tvinga medlemsstaterna att ändra sin nationella lagstiftning och sina förfaranden för offentlig upphandling, även om de nuvarande bestämmelserna ännu inte är väletablerade. Därför anser vi att det för stunden är bättre att välja ett alternativ som inte omfattar lagstiftning, precis som merparten av de berörda parterna begär.

Det var detta jag ville påpeka på min kollega Charlie McCreevys vägnar, men ni har rätt om ni tror att kommissionsledamoten för transport också är mycket påverkad av dessa bestämmelser. Jag ska nu noga lyssna på parlamentsledamöternas olika anföranden.

  Werner Langen (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. – (DE) Herr talman! Även om jag gärna skulle vilja ha en fjärdedel av kommissionsledamotens talartid för att förklara ståndpunkten från utskottet för ekonomi och valutafrågor, är det sorgliga faktumet att jag inte kommer att få det, men jag är mycket tacksam för de tydliga förklaringar som gjorts i dag, särskilt mot föredraganden Barbara Weiler, som gjort något som är ovanligt här i kammaren genom att anta de huvudsakliga punkterna i förslaget från utskottet för ekonomi och valutafrågor under förfarandet med närmare samarbete.

Vi är alla eniga om den linje vi valt, även om våra åsikter går i sär när det gäller frågor som punkt 5, som Barbara Weiler återinfört genom ändringsförslag 20. Vid en lagstiftningsförklaring kommer vi att hantera denna inom ramen för medbeslutandeförfarandet, enligt artikel 251. Detta var ett typiskt fall för utskottet för ekonomi och valutafrågor, där vi kom fram till den exakta ordalydelsen först efter en omröstning vid vilken vi sökte en kompromiss. Vi borde göra tvärtom, och då skulle det inte heller finnas några meningsskiljaktigheter efter omröstningen.

I enlighet med den ståndpunkt som antagits i utskottet för ekonomi och valutafrågor skulle jag välja Barbara Weilers ändringsförslag 21, och min personliga åsikt är att vi borde införliva detta ändringsförslag, där man förutser möjligheten att införliva dessa kriterier i gemenskapsrätten och som därför är att föredra framför ändringsförslag 20.

Jag tror att vi skulle välja rätt om vi höll oss till vår linje, enligt vilken inga nya områden ska uteslutas från anbudsförfarandet, med alternativet att tvärregionala kommunala företag skulle utestängas, och att det inte skulle vara tillåtet att införliva interna företag. Vi vill dock att kommissionen förtydligar de frågor som aktualiserats genom domen i målet Stadt Halle, bland andra domar från EG-domstolen.

Vad vi alltså vill ha, herr kommissionsledamot, är inte bara ett förslag om koncessioner, utan också klargöranden om de utestående rättsliga frågorna om institutionella offentlig-privata partnerskap. Ni har talat om för oss var ni står, herr kommissionsledamot. Det var tydligt – berömvärt nog, med tanke på att kommissionen om och om igen har undvikit att fatta ett beslut under de senaste åren – och därför kommer vi att finna en avgjord lösning som gör att vi kan gå vidare.

Avslutningsvis vill jag återigen tacka Barbara Weiler för att hon gjort allt i sin makt för att nå en ståndpunkt som alla kunnat enas om, en ståndpunkt som kommer att tillåta oss inte bara att stå emot EG-domstolens domar, utan också att stå fast i de intensiva debatterna med de sammanslutningar som företräder de olika intressena.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Paolo Costa (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för transport och turism. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De flesta erfarenheterna av offentlig-privata partnerskap i Europa rör konstruktion och förvaltning av infrastruktur och transport- och logistiktjänster. Dessutom är offentlig-privata partnerskap kanske det enda sättet att föra in privata investeringar i uppbyggandet av denna infrastruktur.

Därför vill jag bara ta upp två punkter. Till att börja med behöver vi, liksom det konstateras i betänkandet, ett lagstiftningsinitiativ för koncessioner, däribland koncessioner för konstruktion och förvaltning. Det finns ett verkligt behov av rättssäkerhet och av definierade relationer mellan de offentliga upphandlande myndigheterna och de privata koncessionsinnehavarna. Å ena sidan måste privata koncessionsinnehavare ges garantier för att deras kontrakt kommer att respekteras så länge de är i kraft och å andra sidan måste de upphandlande myndigheterna kunna räkna med tillsvidarekontrakt eller tidsbegränsade kontrakt, som sedan kan anpassas till produktionsvillkoren över tid och konkurrensutsättas. Detta är de två centrala punkter som jag hoppas att den föreslagna lagstiftningen i fråga kommer att baseras på.

För det andra finns det ett behov av att främja nya former av innovativa finansieringslösningar, som exempelvis de garantifonder som redan föreskrivs i förordningen om finansieringen av de transeuropeiska nätverken, så att de kan användas som incitament och garantera att många fler offentlig-privata partnerskap också visar sig vara effektiva och verkliga finansieringsinstrument för infrastruktur som vi alla behöver och som jag är säker på att ni är mycket väl bekant med, herr kommissionsledamot.

  Grażyna Staniszewska (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. – (PL) Herr talman! Vi klagar alltid över medlemsstaternas vägran att acceptera ens den minsta ökning av deras bidrag till gemenskapsbudgeten, och vi säger alltid att det inte finns tillräckligt med tillgängliga medel för att utjämna de regionala skillnaderna i utvecklingen och att Europa utvecklas alltför långsamt. Vi bör därför stödja användningen av privata medel och expertis för att främja utvecklingen, i stället för att skapa hinder och problem. Europeiska unionen bör ge absolut prioritet åt att verkligen sprida god praxis på området för offentlig-privata partnerskap. Det är ett minimikrav. Unionen bör åtminstone investera i en webbplats på gemenskapens 20 officiella språk, som skulle vara tillgänglig för allmänheten. En sådan webbplats borde innehålla en beskrivning av systemet med offentlig-privata partnerskap och deras följder. Webbplatsen borde också innehålla exempel på projekt inom offentlig-privata partnerskap, vilket skulle ge alla EU:s kommuner enkel tillgång till redogörelser över framgångsrika erfarenheter. Detta skulle tillåta kommunerna att dra lärdomar från tidigare erfarenheter och använda denna kunskap när de planerar sina egna åtgärder. Jag uppmanar Europeiska kommissionen att begära sådan offentligt tillgänglig information från Europeiska investeringsbanken. EIB utarbetar för närvarande ett helt internt mellanstatligt informationssystem om offentlig-privata partnerskap som inte ska vara tillgängligt för allmänheten i medlemsstaterna. Detta är oacceptabelt.

  Charlotte Cederschiöld, för PPE-DE-gruppen. – Herr talman! Herr kommissionär! Det här handlar om en reaktion på kommissionens grönbok och om offentlig-privata partnerskap, som syftar till att reda ut oklarheter, inte minst på det så kallade inhouse-området. Vi är dock alla ense om att inte riva upp befintlig lagstiftning om offentlig upphandling, som kommissionären så klokt sa. Det offentlig-privata samarbetet ska gynna konkurrens och framför allt bidra till nytänkande och ökad effektivitet inom den offentliga sektorn.

Kommissionen ska nu lösa problemet – det är det som är syftet – utan att lagstifta mer än nödvändigt. Vi är dock inte låsta på den punkten och precis som Langen sa stöder vi således ändringsförslag 21 från Weiler.

Vi begär lagstiftning om koncessioner och där har kommissionen reagerat positivt och snabbt. Vi är ense om att inte bryta tröskelvärdena och om att normala rättsprinciper ska gälla under de värden där offentlig upphandling inte är ett krav. Vi vill inte minska utrymmet för offentlig upphandling och vi uppmanar tydligt kommissionen att föreslå lösningar på de problem som finns i Tyskland, Frankrike och andra ställen när det gäller kommunalt samarbete men att inte glömma mindre rika kommuner som vill samarbeta i glesbefolkade områden i medlemsstater som Finland och Sverige.

Om kommissionen inte skulle fullfölja detta uppdrag så kan den nog räkna med ett tufft tryck från parlamentet. Jag är övertygad om att kommissionen på ett utmärkt sätt kommer att lösa detta uppdrag och vi vill ge den tid att hantera synpunkterna på grönboken och komma med förslag. Alla berörda parter bör involveras i den fortsatta processen. Utskottet kan säkert hjälpa till med att höja kunskapsnivån på detta svåra område.

Punkterna 45–47 borgar redan för bättre rättssäkerhet och visar att kommunerna kan samarbeta. Framöver ser vi också tydligare hur detta ska gå till mer i detalj.

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort varmt tack till Weiler för ett fantastiskt arbete, liksom till de väldigt många som har varit inblandade. Tack så mycket för det. Vi får ett mer konkurrenskraftigt och rättssäkert Europa.

  Gilles Savary, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Låt mig först tacka alla kolleger i kammaren, och särskilt Barbara Weiler och Werner Langen, tillsammans med vilka vi har utfört ett enastående arbete. Låt oss hoppas att texten antas i morgon. Det är helt enkelt en fråga om att skydda subsidiaritetsutövandet inom de offentlig-privata partnerskapen, som är instrument som är mycket bekanta för våra lokala myndigheter och har varit det i många år.

Jag välkomnar att kommissionen avser att lagstifta om koncessioner, som alltför länge har förväxlats med offentliga upphandlingar. Jag vill dock säga här i parlamentet att jag anser att lagstiftning också behövs för institutionella offentlig-privata partnerskap. Det är felaktigt att säga att dessa partnerskap är senare påfund: halvoffentliga företag har funnits sedan 1955 i Frankrike och Stadtwerke har funnits under mycket lång tid i Tyskland.

Faktum är att om dessa partnerskap underställs två former av konkurrens i dag blir det slutet för dem. Vilken privat partner skulle gå med på att arbeta med en lokal myndighet som tvingar den att konkurrera dubbelt så mycket? Vidare vill jag uppmärksamma kommissionsledamoten på risken för interkommunala enheter, som riskerar att förväxlas med privata enheter, även om de är ett helt offentligt organisationssätt för lokala myndigheter som strävar efter att bli stora nog att möta allt mer krävande skyldigheter och allmännyttiga tjänster.

  Alexander Lambsdorff, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Offentlig upphandling är mycket viktigt när det gäller budget- och konkurrenspolitiken – det håller vi alla med om.

Konkurrensutsatt upphandling är ett lämpligt och korrekt sätt att bestämma det mest ekonomiska sättet att tillhandahålla offentliga tjänster. Det viktigaste är emellertid att en obligatorisk EU-omfattande upphandling spelar stor roll för att få in konkurrens på den inre marknaden.

Föredraganden Barbara Weiler har gjort ett bra arbete när hon på ett exemplariskt sätt har väglett oss på området offentlig upphandling – som är komplicerat. Det är tack vare henne som vi i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd redan utarbetat många användbara kompromisser, så det är bara rätt att vi bör ta denna möjlighet att tacka henne och visa vår stora uppskattning, och både jag och de berörda ledamöterna är naturligtvis beredda att göra det.

Jag har rekommenderat min grupp att följa det som bestämts vid omröstningen och jag vill bara säga något om de få omtvistade punkterna. Låt mig börja med institutionella offentlig-privata partnerskap, vilket är en förhållandevis ny företeelse vars utveckling inte i onödan bör begränsas genom lagstiftning. Det har dessutom framgått vid samråd med allmänheten att man inte vill att detta ska ske.

Jag rekommenderar därför att vi bara utarbetar ett tolkningsmeddelande och riktlinjer som inte bara förstås av jurister utan även av dem som fattar beslut på kommunal nivå. Detta kommer inte bara att vara mer flexibelt än lagstiftning, utan även framför allt ge möjligheter för en snabb lösning av den rättsliga osäkerhet som utan tvekan fortfarande finns. Kommissionen måste handla så snart som möjligt i detta sammanhang.

När det gäller interkommunalt samarbete – den andra omtvistade punkten – anser jag att det är självklart att kommunerna inte på något sätt bör styras vid förvaltningen av deras egen verksamhet, men detta kan naturligtvis inte heller innebära att offentlig-privata partnerskap generellt bör undantas från skyldigheten att upphandla tjänster.

Även om de offentliga myndigheterna inte är skyldiga att till tredje parter överlämna funktionsresultatet i samband med marknaders befintlighet bör de besluta att ge tredje parter ansvaret för att utföra en tjänst. De måste följa ett offentligt upphandlingsförfarande, som framgår av artikel 295 i EG-fördraget, som kräver neutralitet vid tillämpningen av bestämmelserna om den inre marknaden för offentliga och privata företag. Detta gör på samma gång ett samarbete mellan kommuner möjligt i princip, men de måste då ta hänsyn till de begränsningar som är så tydliga i punkt 45 i Weilerbetänkandet, det vill säga när samarbete mellan kommuner sker för att omstrukturera förvaltningen eller när det gäller kontroll över företaget som är likvärdig med den som kommunen utövar på sina egna avdelningar.

Låt mig avslutningsvis tillägga att folk i EU har haft mycket olika erfarenheter av offentlig-privata partnerskap, så jag är verkligen mycket glad över att man ska börja utbyta bästa metoder, vilket kommer att ge fler bra exempel på fungerande offentlig-privata partnerskap.

Jag vill också tillägga att jag anser att vi borde ha hållit denna debatt i Bryssel i stället för i Strasbourg.

  Heide Rühle, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Även jag vill tacka föredraganden för hennes arbete, även om vår grupp inte är riktigt nöjd med slutresultatet från utskottet, och jag vill därför i kväll vädja till er alla att omvärdera era ståndpunkter även om ni bara gör det till viss del.

Vi betraktar det interkommunala samarbetet, i form av interkommunala företag, som den viktigaste punkten och jag vill återigen klargöra – inte minst för att svara dem som redan har talat – att de har inget som helst att göra med delegationen av uppgifter till tredje parter utan snarare med kommuner som beslutar sig för att utföra tjänster för kommuninvånarna. Det är bristen på offentliga medel och en åldrande och minskande befolkning – särskilt på landsbygden – för att inte nämna allmänhetens ökade kunskap om frågorna och de aktuella kostnaderna som gör att denna samarbetsform är bäst för många lokala myndigheter i EU och ofta det enda sättet för dem att modernisera de tjänster de tillhandahåller. Det handlar alltså om att förvaltningstjänster, vattenförsörjning, förskolor, skolor och många kulturella tjänster drivs gemensamt, ibland till och med över gränserna, som man kan hitta exempel på i förskoleprojekt som drivs gemensamt av franska och tyska kommuner. EU bör inte riskera en sådan sak utan i stället förbättra den, så låt mig därför rekommendera att parlamentet stöder vårt ändringsförslag 45 som är en kompromiss sammanställd av ledamöter från olika grupper och som jag hoppas får ett majoritetsstöd i morgon.

Min andra punkt handlar om koncessioner. Jag vågar nog säga att jag är mer skeptisk till offentlig-privata partnerskap än de flesta av er, men jag anser ändå att det är fel att sända ut budskapet att offentlig-privata partnerskap främjas och sedan kräva att koncessioner ska upphandlas på samma sätt som kontrakt, vars resultat naturligtvis var det grundläggande skälet till att man upprättade offentlig-privata partnerskap från första början. Jag anser inte att det bara är en slump att parlamentet och rådet inte uttryckligen tog med koncessioner för tjänster i direktivet om tilldelning av kontrakt, och jag hoppas att vi kommer att besluta att vi inte vill ha ett krav på att de ska upphandlas på samma sätt som kontrakt. Tjänstekoncessioner är något annat och måste regleras på ett annat sätt.

När det gäller ”in-house” skulle EU-lagstiftaren egentligen ha klargjort villkoren. Jag betraktar inte en siffra på 100 procent som hållbar. Jag menar att det som krävs är tröskelvärden, höga sådana, som man sedan faktiskt måste följa. Det är dock lagstiftarna som bör fastställa dem, inte EG-domstolen.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Även om det inte finns någon enhetlig definition på offentlig-privata partnerskap som gäller i hela gemenskapen har ett stort antal projekt genomförts på ett framgångsrikt sätt på områdena för frakt- och passagerartransporter på järnväg i EU samt på området för folkhälsa och utbildning.

Dessa framgångsrika projekt ger tillräckliga skäl för att parlamentet också ska ta upp frågan, och jag välkomnar kommissionens meddelande om offentlig-privata partnerskap som innehåller specifika förslag som utarbetats på grundval av offentliga samråd. Samtidigt vill jag gratulera föredraganden Barbara Weiler till hennes välavvägda betänkande i vilket hon belyser behovet av rättssäkerhet på detta område.

Enligt villkoren i samband med offentlig-privata partnerskap överför privata företag sitt kunnande till den offentliga sektorn. I mina ändringsförslag, som har införlivats i betänkandet, har jag därför betonat behovet av att fastställa mekanismer som är öppna för insyn för privata investerare. Investerare bör få garantier om att deras rättsliga och ekonomiska intressen kommer att skyddas under kontraktets löptid och även om att villkoren i samband med offentliga upphandlingar inte kommer att ändras under deras tillämpningsperiod.

På grund av brist på erfarenhet så är i synnerhet de nya medlemsstaterna misstänksamma mot att använda offentlig-privata partnerskap. Information som har samlats in i samband med genomförandet av framgångsrika projekt kommer att hjälpa dem att undvika upprepade misstag och förfaranden som har misslyckats i praktiken.

Jag är övertygad om att projekt för offentlig-privata partnerskap endast kommer att få det önskade kapitalet om de berörda parterna i EU:s medlemsstater är välinformerade och följer gemenskapens bestämmelser om kvalitet och öppenhet. Dessa bestämmelser kommer att hjälpa dem att bygga upp infrastruktur vars utveckling har halkat efter på grund av otillräckliga medel. Denna typ av samarbete kan också visa sig bli nödvändig för att hjälpa till att överbrygga regionala skillnader och säkra en hållbar utveckling i EU:s fattigare regioner.

  Evelyne Gebhardt (PSE). – (DE) Herr talman! Jag betraktar institutionella offentlig-privata partnerskap som ett mycket viktigt instrument. Osäkerheten när det gäller det rättsliga läget till följd av EG-domstolens dom i målet Stadt Halle visar hur viktigt det är att lagstiftarna gör något åt dem, och det är verkligen inte godtagbart att kommissionen agerar utan att hänvisa till någon annan när den ger vägledning om hur man ska ta itu med problemet. Tvärtom ska medlagstiftarna, det vill säga Europaparlamentet, rådet och kommissionen tillsammans, fatta ett gemensamt beslut om hur vi i EU ska hantera dessa frågor.

Den andra punkten jag vill ta upp helt kort handlar om interkommunalt samarbete och jag håller här inte med Alexander Lambsdorff, eftersom detta har pågått under väldigt lång tid. Det har en mycket lång tradition, inte minst i Tyskland, och det är något som vi bör bevara. Gränsöverskridande interkommunalt samarbete är för närvarande en känslig sak som vi inte får förstöra genom att säga att detta bör skötas av den fria marknaden. Om så sker kan vi ge upp omedelbart, därför att vi inte längre kommer att behöva kommuner och det är väl inte det slags EU vi vill ha.

  Ieke van den Burg (PSE). – (NL) Herr talman! Jag deltog särskilt i arbetet med detta betänkande i utskottet för ekonomi och valutafrågor, där Werner Langen var föredragande, och jag vill gratulera båda föredragandena till slutresultatet även om det finns en del övrigt att önska.

Det finns, som jag uppfattar det, ett tydligt samband med den diskussion vi hade om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse om vilka vi fattade ett beslut under den föregående sammanträdesperioden. I båda fallen handlade det om hur decentraliserade myndigheter, tjänsteleverantörer och medborgare kan få större rättssäkerhet, vilket är något som ibland kan leda till en konflikt mellan å ena sidan bestämmelserna om den inre marknaden och å andra sidan det allmänintresse som myndigheterna måste ta hänsyn till på sina medborgares vägnar.

Ofta måste man anlita domstolen eller så tolkar kommissionen saken på egen hand. Det viktiga budskapet i båda dessa fall har varit att vi, genom medbeslutandeförfarandet, verkligen vill fatta politiska beslut på detta område och att det också är viktigt att vi uppmanar kommissionen – och verkligen insisterar på detta – att lägga fram lagstiftningsinitiativ om vilka vi kan besluta genom medbeslutande med detta parlament och med medlemsstaterna och deras parlament. Detta är det huvudbudskap jag återigen vill ge kommissionen i samband med detta betänkande.

  Donata Gottardi (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Frågan om offentlig-privata partnerskap har sedan en viss tid diskuterats i samband med de nya aspekterna av välfärdsstatssystemen i EU. Dess betydelse bör betraktas ur ett nytt perspektiv, genom de ömsesidiga kopplingarna mellan alla initiativ som våra tjänster är beroende av.

Det gemensamma målet, som har bekräftats många gånger, även i dag, är att skapa en komplett och tydlig rättslig ram inom vilken lokala offentliga myndigheter kan göra sina egna val, medvetna om möjligheter och begränsningar, vilka principer som ska följas och möjliga frihets- och innovationsområden.

I den text vi ska rösta om finns en tydlig överlappning med de befintliga föreskrifterna på områdena som rör kontrakt, koncessioner och gemensamma företag samt med riktlinjerna från EG-domstolen. Mervärdet ligger emellertid i den övergripande inriktningen på de olika sätt på vilka allianser mellan de offentliga och privata sektorerna bildas inom det oerhört känsliga tjänsteområdet som omfattar medborgerliga rättigheter.

Det krävs två fasta principer. Nedskärningar i utgifterna kan inte komma före eller minska kraven på tjänstekvalitet och garantier för tjänsteleverantörernas rättigheter. Sökandet efter effektivitet och innovation måste knytas till garantier om tillgång, öppenhet och icke-diskriminering. I år har det kommit många initiativ på tjänsteområdet. Förhoppningen är att vi, genom att arbeta med olika delar, ska kunna inrätta ett sammanhållet system.

  Bernadette Vergnaud (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Barbara Weilers betänkande ger den klarhet och insyn som vi behövde avseende offentlig-privata partnerskap och gör det sålunda möjligt för oss att ändra de oberäkneliga vägar som domstolarna i EU har tagit och förbättra den rättsliga tydligheten för alla berörda aktörer. Man blandar alltför ofta ihop koncessioner med offentliga kontrakt: det senare har att göra med inköp av varor som används av lokala myndigheter, medan koncessioner ger offentliga myndigheter möjligheten att delegera en del av sina uppgifter till en tredje part. Vi bör därför ha en lag om dessa koncessioner och inte bara ett tolkningsmeddelande.

Samma sak gäller för institutionella offentlig-privata partnerskap. Upprättandet av dessa hotas för närvarande av en stelbent rättspraxis genom vilken man vill använda två anbudsinfordringar vid tilldelning av kontrakt, något som förmodligen kommer att besegla ödet för halvoffentliga företag. Jag är därför tacksam mot vår föredragande för att hon har begärt ett lagstiftningsinitiativ i samband med detta ämne.

I domen i målet kommissionen mot Spanien har, avslutningsvis, den interkommunala strukturen blivit en privat partner för EG-domstolen. Myndigheterna bör därför se till att de interkommunala strukturer till vilka de delegerar tjänsteleveranser konkurrerar med varandra. Barbara Weiler återupprättar lagen och erbjuder oss det bästa parlamentariska bidraget i denna fråga och jag tackar henne för det.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. (FR) Herr talman! Jag vill återigen tacka Barbara Weiler och föredragandena för yttrandena från olika utskott: Werner Langen, Paolo Costa och Grażyna Staniszewska.

Jag ska försöka att svara på vissa av de frågor som har ställts, men inte på alla. Jag ska först svara på frågorna från Charlotte Cederschiöld, Alexander Lambsdorff och Heide Rühle. När en lokal myndighet lägger ut vissa tjänster till en annan offentlig enhet mot betalning handlar detta i princip om tjänster som regleras i offentliga kontrakt. Den offentliga enheten som är part i kontraktet konkurrerar med privata företag och möjligen med andra offentliga företag som erbjuder samma tjänst. En allmän uteslutning av alla former av offentligt-offentligt samarbete i gemenskapsbestämmelserna om offentliga kontrakt och i bestämmelserna om koncessioner skulle därför vara oacceptabelt. Domstolens rättspraxis är mycket tydlig på denna punkt. Tvärtom så regleras inte alla former av offentligt-offentligt samarbete i gemenskapsrätten. Kommissionen inser att det krävs ett förtydligande för att fastställa i vilken grad gemenskapsrätten är tillämplig när det gäller delegering av uppgifter till offentliga organ och vilka samarbetsformer som även framöver inte ska omfattas av bestämmelserna om den inre marknaden. Vi har ett nära samarbete med alla berörda parter för att vi ska kunna göra detta förtydligande.

Låt mig nu svara på Heide Rühles och Evelyne Gebhardts frågor om offentlig-privata partnerskap och in-house-begreppet. Detta begrepp utesluter en tillämpning av bestämmelserna som reglerar offentliga kontrakt när ett offentligt organ ger ett kontrakt eller en koncession till en tredje part över vilken den utövar en viss kontroll. Domstolen har redovisat de omständigheter under vilka detta undantag kan tillämpas. Som ni förstår vill kommissionen att detta undantag från bestämmelserna om beviljande av kontrakt ska övervakas fortsättningsvis. Det verkar i synnerhet ytterst tveksamt att ett offentligt kontrakt eller en koncession ges på ett diskriminerande sätt till ett företag som företräder vissa privata intressen samtidigt som andra berörda privata företag inte kan komma i fråga. Det är därför vi på detta stadium anser att det är nödvändigt att behålla den rådande definitionen på villkoren för tillämpning av in-house-systemet: där myndigheterna utövar samma kontroll över tjänsteleverantören som de gör över sina egna avdelningar, och där tjänsteleverantörerna utför det mesta av sin verksamhet med den aktuella myndigheten. Av dessa skäl och också för att inte behöva börja om från början med de nya bestämmelserna om offentliga kontrakt, som man knappast ännu har börjat införliva i medlemsstaterna, anser vi att det är lämpligt att lagstifta om blandade offentlig-privata företag och om in-house-begreppet. Ett tolkningsmeddelande är det lämpligaste sättet att förklara sättet på vilket bestämmelserna om offentliga kontrakt tillämpas på valet av privata partner för dessa partnerskap.

Som svar på Gilles Savarys fråga om de två anbudsinfordringarna vill jag säga att vi känner till detta problem och att jag – som ni påpekade – tog upp detta i mitt anförande. Jag vill vara mycket tydlig: Vi kräver inte två anbudsinfordringar, helt enkelt därför att vi anser att det är onödigt. Vi förklarade detta i grönboken om offentlig-privata partnerskap från 2004 och vi planerar att förtydliga vår ståndpunkt i de handlingar vi tänker lägga fram under 2007.

Herr talman! Jag är väl medveten om att jag inte har svarat på alla ställda frågor, men jag vill nu runda av.

När det gäller koncessioner och ett möjligt lagstiftningsinitativ är det viktigt att inte ha för bråttom. Kommissionen måste först och främst mer ingående granska kostnaderna och nyttan med ett bindande initiativ om beviljandet av koncessioner samt även granska andra åtgärder som lämpliga för att ta itu med de aktuella problemen. På grundval av resultaten av denna konsekvensanalys kommer kommissionen sålunda att – troligast under nästa år – besluta om graden av lönsamhet kräver ett lagstiftningsinitiativ och kommer då, om nödvändigt, att utarbeta ett lagstiftningsförslag.

Budskapet från alla dem som arbetar med att dra i gång offentlig-privata partnerskap är därtill tydligt: de vill ha praktiska riktlinjer om hur man ska tillämpa bestämmelserna om offentliga kontrakt på upprättandet av dessa partnerskap. Kommissionen avser inte att lägga fram dessa riktlinjer som lagstiftning av de skäl som jag tog upp i inledningen.

Det råder ingen tvekan om att offentlig-privata partnerskap är viktiga för EU:s ekonomi. Jag hoppas att parlamentets betänkande kommer att innebära att gemenskapens bestämmelser om offentliga kontrakt och koncessioner blir tydligare, så att de ger partner konkurrensvillkor som är öppna för insyn och skäliga. Under denna debatt tycker vi att det har varit tydligt att parlamentet främst har velat ta upp rättssäkerheten, men ni måste också förstå kommissionens intresse – på ett område som är så viktigt för de europeiska investeringarna – av att behålla ett visst manöverutrymme, så att man, samtidigt som rättssäkerheten garanteras, ska kunna investera mer pengar där de verkligen behövs. Flera av er betonade dessutom helt riktigt att dessa instrument verkligen behövs.

Herr talman! Detta är mina svar och jag tackar återigen parlamentet för denna givande debatt.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 11.30.

18. Utstationering av arbetstagare (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Elisabeth Schroedter, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om tillämpningen av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare (2006/2038(INI)) (A6-0308/2006).

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tjänstedirektivet är ett av de viktigaste direktiven när det handlar om friheten att tillhandahålla tjänster och det möjliggör å ena sidan rättvis konkurrens mellan tjänsteleverantörer i hela EU, samtidigt som det å andra sidan också innehåller tydliga bestämmelser för att skydda de utstationerade arbetstagarna. I direktivet anges även minimistandarder som är tillämpliga för alla och som samtidigt ger tillräcklig flexibilitet för att kunna verkställas genom de olika nationella systemen. Själva kärnan är principen om samma minimilön eller samma minimivillkor för samma arbete på samma plats, vilket gör det möjligt att fastställa rättvisa konkurrensvillkor för företag på platsen. Om direktivet om utstationering av arbetstagare ska gå att införliva på ett lyckat sätt krävs emellertid att alla anstränger sig – alla parter på alla nivåer.

Jag vill nu tacka alla de ledamöter som samarbetade med mig med detta betänkande för deras engagemang och framför allt för deras outtröttliga tålamod i samband med förhandlingsprocessen. Jag vill också tacka personalen på utskottets kansli, på enheten för ingivande av handlingar, och dem som arbetar på gruppernas kansli och på ledamöternas privata kontor, för deras engagemang och den omätbara övertid de behövde arbeta.

Detta betänkande är resultatet av en gemensam insats. Det får stöd från alla grupper och skälet till detta är att alla berörda har varit kompromissvilliga för sakens skull. Det är genom sitt engagemang för direktivet om utstationering av arbetstagare som parlamentet tillbakavisar kommissionens försök att ta fram riktlinjer som begränsar medlemsstaternas möjligheter att utöva kontroll, eftersom medlemsstaterna ansvarar särskilt för att genom sina kontrollåtgärder se till att minimibestämmelserna för förhållandena på arbetsplatsen faktiskt följs, och de måste undantagslöst kunna göra detta framöver.

Vår kritik av riktlinjerna är ingen överraskning för kommissionen. Det gäller användningen av dem bara för att bakvägen återinföra innehållet i artiklarna 24 och 25 i det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv, som parlamentet förkastade med stor majoritet, ett förkastande som rådet stödde, eftersom varken arbetsgivar- eller arbetstagarföreningar, varken regeringar eller parlamentsledamöter, vill ha friheten att tillhandahålla tjänster till priset av arbetstagarnas grundläggande rättigheter. Det omvända stämmer: det finns en bred allians av personer som är övertygade om att EU kan lyckas med att kombinera dessa två och att detta kommer att leda till det vi kallar det sociala Europa.

Vi förväntar oss att kommissionen verkligen beaktar den tvetydiga omröstningen i februari om detta betänkande som en vägledning om hur den ska gå vidare. Detta innebär också att vi förväntar oss att den tar hänsyn till parlamentets åsikter när den utvärderar de frågeformulär som den skickade till medlemsstaterna i går. Det är oacceptabelt att kommissionen ställer krav på medlemsstaterna som ytterst äventyrar efterlevnaden av minimibestämmelserna på arbetsområdet.

Låt mig också tillägga att EG-domstolen har klargjort att krav som behövs för att säkra minimibestämmelser för arbetsförhållanden inte strider mot friheten att tillhandahålla tjänster och det är just det som klargörs i detta betänkande. Det har till exempel visats i praktiken att, i motsats till kommissionens tolkning, lönehandlingar också kan behövas förutom arbetstidskort för att säkra arbetstagarnas rätt till minimilön, och konsekvensen av detta är att rättegångsbiträden i framtiden kommer att bli oumbärliga som parter i de löneförhandlingar som beskrivs i artikel 3.8 i direktivet om utstationering av arbetstagare eller som företrädare för att göra sådana förhandlingar möjliga genom att vara tillgängliga för det praktiska överlämnandet av officiella handlingar. Om man ska kunna genomföra direktivet måste åtgärder vidtas för att klargöra saker och ting i förväg och för att tillhandahålla information om efterlevnad av minimibestämmelserna i samband med anställning.

Det är med detta i åtanke som jag hoppas att det arbete som så många har utfört i samband med betänkandet ger resultat och att kommissionen nu utan några reservationer ser till att principen ”samma lön för samma arbete på samma plats” tillämpas över hela EU.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. (CS) Mina damer och herrar! Syftet med direktivet om utstationering av arbetstagare är att förena företagens rätt att tillhandahålla tjänster över gränserna med rättigheterna för de arbetstagare som innehar tillfälliga tjänster. Målet är att se till att den grundläggande rätten till rörlighet gäller för både arbetstagare och tjänster och att den sociala lagstiftning som syftar till att skydda arbetstagare följs.

Tio år efter antagandet av direktivet finns det fortfarande svårigheter i samband med tillämpningen. Först och främst får arbetstagare och anställda otillräcklig information om sina rättigheter och skyldigheter. Ytterligare ett problem är bristen på administrativt samarbete mellan ursprungsländer och värdländer, som i sin tur kan ses som ett slags brist på ömsesidigt förtroende. Slutligen har de inspektionsåtgärder som införts av vissa medlemsstater lett till oro för protektionism.

Myndigheterna i värdländerna har fått viss inspektionsrätt, även om även denna har sina begränsningar. Dessa inspektioner måste genomföras på ett korrekt sätt utan diskriminering och utan att man hindrar friheten att tillhandahålla tjänster på den inre marknaden. För att förtydliga denna punkt bedömde kommissionen att det var lämpligt att anta huvudprinciperna den 4 april.

Nationella myndigheter måste se till att utstationerade arbetstagare och tjänsteleverantörer på ett effektivt sätt kan få information om arbetsförhållandena i värdlandet. De måste också samarbeta på ett rättvist sätt. I detta avseende anser kommissionen att den måste påminna medlemsstaterna om deras skyldigheter och uppmanar dem att vidta effektivare åtgärder.

Jag är medveten om att debatten i parlamentet om utstationering av arbetstagare har varit komplicerad och att man har uttryckt en mängd olika åsikter. Detta visar svårigheten att nå en balans mellan å ena sidan säkrandet av arbetstagarnas skydd och å andra sidan friheten att tillhandahålla tjänster.

Det gläder mig att jag i det betänkande som parlamentet röstat om har hittat många gemensamma nämnare med den ståndpunkt som kommissionen uttryckte i sitt meddelande från den 4 april. Det finns emellertid en rad punkter som jag särskilt vill ta upp och som man bör anta en tydlig ståndpunkt om.

Jag kan inte hålla med om att kommissionen kommer att försöka inbegripa de borttagna artiklarna 24 och 25 från det ursprungliga tjänstedirektivet med hjälp av sitt meddelande. Så är inte fallet. I sitt meddelande tolkar kommissionen den aktuella lagstiftningen men inför inte ny lagstiftning därför att man inte kan göra det genom meddelanden, inte ens formellt eftersom detta handlar om lagstiftningsförfarande. Detta påstående överensstämmer inte med kommissionens tolkning. Jag vill återigen betona att kommissionen genom sitt meddelande inte upprättar ny lagstiftning på vilken den ska grunda dessa artiklar, utan den tolkar gällande lagstiftning som inbegriper viktiga domslut av EG-domstolen.

I de domslut av EG-domstolen som det hänvisas till i kommissionens meddelande förbjuds de nationella myndigheterna att kräva att tjänsteleverantörer från andra medlemsstater ska ha ett kontor eller en företrädare i deras land. Enligt rättspraxis får en medlemsstat som är värd för utländska tjänsteleverantörer – i syfte att följa solidaritetsprincipen – bestämma att det måste finnas dokumentation på arbetsplatsen om det berörda arbetet och i synnerhet arbetsrapporter eller handlingar om hälsa, säkerhet och arbetarskydd på arbetsplatsen.

I sin tolkning begränsar inte kommissionen på något sätt medlemsstaternas förmåga att utföra effektiva inspektioner och ingen av de tidigare nämnda artiklarna har detta syfte. Jag menar att kommissionen i sin tolkning ansträngde sig till det yttersta för att hitta och förstå den verkliga betydelsen och andan i enskilda domslut av EG-domstolen. Kommissionen anser att det är oerhört viktigt att direktivet genomförs på ett korrekt sätt och den har sett längre än till själva genomförandet. Den har redan börjat arbeta med en rapport för att utvärdera läget ett år efter offentliggörandet av sina riktlinjer. I detta syfte har kommissionen skickat ett frågeformulär till de nationella myndigheterna och till arbetsmarknadens parter. Den har också tagit fram en webbplats där man tar upp rättsliga och praktiska frågor som har att göra med utstationering av arbetstagare. Nyligen lanserades även ett forum på webbplatsen, där alla EU-medborgare kan bidra med förslag och synpunkter.

Kommissionen samordnar dessutom en grupp nationella experter som har utvecklat principer för bästa metoder genom vilka man har fastställt ett antal föreskrifter för administrativt samarbete och en gemensam blankett som gör det möjligt för oss att förenkla informationsutbytet mellan kontaktpunkterna. Kommissionen tar naturligtvis hänsyn till parlamentets åsikter och det aktuella betänkandet är ett viktigt dokument för kommissionen.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. – (PL) Herr talman! Jag vill tacka Elisabeth Schroedter för hennes betänkande. Jag beklagar dock att utskottet för sysselsättning och sociala frågor inte beaktade de enligt min mening främsta iakttagelserna som röstades igenom genom mitt yttrande för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. I grupp B hade vi inte heller någon möjlighet att utbyta information i viktiga frågor eller att diskutera dem.

Föredraganden tog upp många oroande och ofta motsägelsefulla punkter i sitt betänkande. I dag ska jag koncentrera mig på de väsentligaste problemen. Problemen är inte nya och har redan varit föremål för omfattande diskussioner under arbetet med tjänstedirektivet. Man beslutade dessvärre att inte ta med lösningarna på de här problemen i direktivet utan endast i kommissionens meddelande om vägledning för utstationering av arbetstagare. Jag anser att denna vägledning är nyttig, eftersom den tar upp de problem som tusentals företagare möter dagligen när de stationerar ut sina arbetstagare.

Ett av problemen är att värdlandet ställer krav på att företagen ska skaffa ett juridiskt ombud, i stället för att bara stationera ut en arbetstagare som kan agera som arbetsgivarens representant. Kravet har långtgående konsekvenser, eftersom inrättandet av ett juridiskt ombud omfattas av principen om frihet att starta företag och inte av principen om frihet att tillhandahålla tjänster. Dessutom innebär det en betydande ekonomisk utgift för arbetsgivarna.

Ett annat problem är att värdlandet kräver att ett antal olika handlingar lämnas in. I praktiken klagar företagarna på att värdlandets myndigheter missbrukar kravet och envisas med att begära in handlingar som inte är relevanta för det arbete som ska utföras.

Kravet på att anmäla utstationeringen av arbetstagare utgör ytterligare ett problem. Vissa länder envisas med att kräva att anmälan görs flera månader före utstationeringsperiodens början och den betraktas ofta som ett tillstånd. Dessa förfaranden är mycket betungande för tjänsteleverantörerna.

Den sista viktiga sak jag vill ta upp, och som företagarna ofta lyfter fram, är den mycket strikta kontrollen av polska företag …

  Raymond Langendries, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman! Först av allt vill jag tacka Elisabeth Schroedter för hennes omfattande och utmärkta arbete med att ta fram det här betänkandet, och i synnerhet för hennes insatser för att uppnå en så bred enighet som möjligt om en text som är viktig av en rad olika anledningar.

Hon har också lyft fram det givande arbete som en stor majoritet av parlamentets ledamöter har utfört under debatten och under omröstningen om förslaget till tjänstedirektivet. Arbetet har varit givande eftersom parlamentet har röstat för viktiga ändringsförslag för att garantera att de kompetensområden och frågor som omfattas av utstationeringsdirektivet respekteras fullt ut. Parlamentet har därmed sett till att direktivet får den viktiga roll som krävs i en tid när vi i en union om 25 länder ser, och kommer att få se, en stor ökning av tillhandahållandet av tjänster och en ökning av rörligheten för arbetstagare. Betänkandet innebär också att våra befogenheter att fatta beslut i frågor som med rätta hör till vårt ansvarsområde tryggas – något som jag anser att samtliga ledamöter i utskottet för sysselsättning och sociala frågor var eniga om.

Genom att tolka och tillämpa ett direktiv på rätt sätt samt noggrant kontrollera dess effekter kan rätt balans mellan sund konkurrens och garanterad respekt för arbetstagarnas rättigheter uppnås. Det måste finnas strikta och rimliga grundregler för den här frågan. Dessa regler måste även kunna användas för att garantera öppenhet och trygghet för arbetstagarna, både när det gäller tillhandahållandet av tjänster och den fria rörligheten.

För att ett direktiv ska kunna tolkas på rätt sätt behövs det omfattande insatser för att ge förklaringar och information samt för att förenkla administrativa frågor. Genom att tillämpa ett direktiv på rätt sätt kan man säkert se till att rätten till fri rörlighet och principerna om lika behandling respekteras och att arbetsvillkoren och de sociala trygghetssystemen harmoniseras. Ett direktiv med noggrant kontrollerade effekter är ett viktigt verktyg mot EU-negativa strömningar som kan väckas om det bland befolkningen dyker upp arbetstagare som inte behandlas som annat än varor som kan flyttas runt hursomhelst och som utnyttjas under usla förhållanden.

  Anne Van Lancker, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt vill jag tacka föredraganden för allt det arbete hon har utfört och för hennes vilja att lyssna. I det här läget kan jag säga att min grupp anser att det är ett välavvägt betänkande. Herr kommissionsledamot! Med det här betänkandet vill min grupp framför allt uppmuntra er att vidta åtgärder för att se till att utstationeringsdirektivet efterlevs i praktiken. Vi ber er inte att revidera direktivet, eftersom lagstiftningen i sig är ganska vettig. Som vi alla vet blir dock arbetstagare som arbetar tillfälligt i andra länder ofta hänsynslöst utnyttjade i praktiken, och vi anser att detta utnyttjande måste upphöra.

De olika medlemsstaternas tillsynsmyndigheter bör därför samarbeta i större utsträckning. Vi ber följaktligen kommissionen att samordna dem i ett välorganiserat nätverk. Förmedlingen av information om rättigheter och skyldigheter till arbetsgivare och företag bör också förbättras och det gläder vår grupp att ni lovar att lansera en väldokumenterad webbplats, introducera enhetliga blanketter och utbyta goda arbetsmetoder.

Jag vill även ta upp de riktlinjer som kommissionen utarbetat på parlamentets begäran och som framgångsrikt förhindrar att utstationeringsdirektivet urholkas av tjänstedirektivet. Jag vill uppmana kommissionsledamoten att å ena sidan inte blanda ihop försöken att förenkla administrationen, som har vårt fulla stöd, och å andra sidan inte ifrågasätta de krav som måste ställas på övervakning och kontroll. Vi vidhåller därför att medlemsstaterna måste behålla rätten att kräva att de aktuella företagen utser ombud, men även att begära in handlingar och kräva registrering. Vi måste samarbeta för att bekämpa byråkrati och exploatering.

  Ona Juknevičienė, för ALDE-gruppen. – (LT) En anda av protektionism och ekonomisk nationalism börjar slå rot i vissa länder i gemenskapen. Detta hindrar den internationella handeln och den fria rörligheten för kapital och arbetskraft. Protektionister har inte bara en negativ inställning till konkurrensen från Asien utan till all utländsk konkurrens. Det är en kortsiktig inställning. Som vi alla vet främjar konkurrens den ekonomiska utvecklingen, medan isolering leder till ekonomisk och social nedgång.

Ett uttryck för protektionism är att på konstgjord och byråkratisk väg förhindra att utstationeringsdirektivet genomförs och tillämpas.

Den här situationen skadar inte bara våra egna utan hela gemenskapens intressen och begränsar medborgarnas grundläggande rättigheter, framför allt friheten att tillhandahålla tjänster och friheten att starta företag. Dessa rättigheter finns med i EG-fördraget och i utstationeringsdirektivet men ignoreras av medlemsstaterna. Ett sådant beteende undergräver vår gemenskap.

Jag kommer att rösta för att byråkratiska hinder undanröjs, så att inte nationsgränserna utgör ett hinder mot affärsutvecklingen i gemenskapen och människor fritt kan välja var de vill arbeta. Människor måste även kunna vara säkra på att inte bli utnyttjade eller diskriminerade när de arbetar utomlands.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Det är allmänt känt att många arbetstagare från EU:s medlemsstater, till exempel Portugal, fortfarande drabbas av diskriminering när de åker för att arbeta i andra EU-länder där lönenivån är högre. Enligt direktivet om utstationering av arbetstagare bär värdlandet ensamt ansvaret för att se till att de utstationerade arbetstagarnas rättigheter skyddas. Det berörda landet är därför skyldigt att vidta åtgärder för att förhindra att miniminormer kringgås. Detta leder till ren diskriminering av alla arbetstagare, både de utstationerade arbetstagarna och värdlandets egna arbetstagare.

Det har visat sig att direktivet ignoreras på många håll, trots otaliga klagomål, antingen från parlamentet eller i rapporter om enskilda fall av det slag som vi har utfärdat vid ett antal tillfällen. Det händer fortfarande att direktivet inte alltid följs, vilket vi måste komma till rätta med. Följaktligen godtar vi inte kommissionens förslag, som är en följd av förslaget till ett direktiv om tjänster på den inre marknaden, om att på vissa viktiga områden begränsa de minimikrav som medlemsstaterna ställer på företagen.

Samtidigt som vi stöder betänkandet måste vi därför uttrycka vår besvikelse över de påtryckningar som har utövats och de förslag som har lagts fram av Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, efter deras försök att förhindra ett förtydligande av viktiga aspekter av direktivets genomförande. De lade fram olika ändringsförslag som bland annat syftar till att slopa vissa punkter i detta betänkande, och vi är särskilt oroade över försöken att slopa ändringsförslag 13 och delar av ändringsförslagen 26 och 29 i betänkandet. Vi vill för vår del att föredragandens betänkande står fast och uppmanar parlamentet att anta ett antal andra förslag som syftar till att verkställa direktivet.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! När vi enades om den svaga kompromissen om tjänstedirektivet var det uppenbart att den hade uppnåtts på bekostnad av EU:s nya medlemsstater, vars främsta konkurrensfördel på den inre marknaden ligger i just tjänstesektorn. Kompromissen var dödsstöten för allt hopp om lika möjligheter på den inre marknaden, enligt det ursprungliga förslaget till direktivet. Europeiska kommissionens meddelande om vägledning om utstationering av arbetstagare var den del av överenskommelsen som skulle ha kunnat inge ett visst hopp i de nya medlemsstaterna. Genom att presentera dagens betänkande för oss försöker utskottet för sysselsättning och sociala frågor att undanröja till och med denna lilla och icke-bindande möjlighet. Med sitt betänkande försöker utskottet för sysselsättning och sociala frågor bevara status quo på tjänstemarknaden, trots att protektionism och ren och skär chauvinism frodas på denna marknad.

Enligt till exempel Europeiska fackliga samorganisationen är fördelen med denna chauvinism att den gäller arbetstagare och har byggts upp under fackföreningarnas beskydd. Personligen tror jag inte alls att det handlar om arbetande människors bästa. Hårda administrativa och sociala krav leder i grund och botten bara till att människor förlorar sina arbeten. Det var det som hände i Vaxholm-fallet och även i fallet med det polska företaget Zojax. De båda inblandade företagen tvingades att dra sig ur projekten, vilket ledde till förluster och uppsägningar. Svenska fackföreningsmedlemmar var dock mycket nöjda, eftersom de som förlorade sina arbeten var utländska arbetstagare, letter och polacker. Jag vill påminna svenska fackföreningsmedlemmar och utskottet för sysselsättning och sociala frågor om att nämnda utlänningar är medborgare och företag med rättigheter, som vid anslutningen hade fått löfte om lika rättigheter på den inre marknaden.

Det stämmer att kraven i artikel 3 i direktivet är minimikrav. Anser dock inte utskottet för sysselsättning och sociala frågor att det är hög tid att fastställa en övre gräns för dessa krav, både för krav som bygger på lagstiftning och krav som bygger på kollektivavtal? Anser inte utskottet att dessa krav i regel bara är en förevändning för ren och skär protektionism? Kraven på att anmäla sig, skaffa juridiskt ombud i värdlandet och tillhandahålla socialförsäkringshandlingar på plats används av myndigheterna som en förevändning för att försvåra saker och ting. De har alla ett enda syfte och det är att skydda den nationella marknaden från murare, bagare, målare samt många andra yrkesgrupper som nu med rätta känner sig svikna. Deras förväntningar på lika rättigheter på EU:s marknad grusas av en hård verklighet.

Om vi antar betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor i dess nuvarande form kommer det att skicka en tydlig signal till medlemsstaterna om att de kan göra precis som de vill på den inre marknaden för tjänster. Det kommer också att leda till att den bräckliga kompromiss som nåddes om tjänstedirektivet rivs upp. Därför vädjar jag om ert stöd för de ändringsförslag som har lagts fram av en grupp ledamöter från Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och gruppen Unionen för nationernas Europa, eftersom betänkandet inte förtjänar vårt stöd utan dessa ändringar.

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! När människor arbetar på kortsiktiga kontrakt i andra länder än sina egna finns det uppenbara fördelar för alla parter. Så jag är för utstationerade arbetstagare – men inte på detta sätt. I betänkandet står det i punkt 19 att detta inte kommer att uppnås genom omfattande byråkrati, men ungefär 35 av 49 punkter innefattar hänvisningar till rättsakter, artiklar, överträdelseförfaranden, EG-domstolens mål samt genomdrivande med hjälp av påföljder.

Om detta förslag är något att följa, är jag inte förvånad över att kommissionsledamoten med ansvar för näringslivsfrågor ligger efter i sin strävan att förenkla EU-rätten! För återigen har vi ett förslag som innehåller en massa regler och bestämmelser, som styrks av så många hänvisningar till påföljder och överträdelseförfaranden att föredraganden varken kan veta ut eller in samtidigt som hon försöker lägga fram ett förslag som är lätt att hantera, rättvist för alla, men effektivt.

När detta diskuterades för en tid sedan i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, var ledamöterna upprörda över att få höra om fall av uppenbart utnyttjande av utstationerade arbetstagare. Detta måste stoppas, men vad gjorde medlemsstaterna? Vad gjorde fackföreningarna? När allt kommer omkring är det högst troligt att de lokala arbetstagarna också blev utnyttjade. Anställdes utstationerade arbetstagare eftersom de lokala arbetstagarna vägrade att acceptera de villkor som erbjöds?

Svaret finns i skäl L på sidan 5 i betänkandet, där det talas om att förhindra kringgående av nationella standarder. Eftersom nationella standarder på detta sätt betonas, varför skulle vi överhuvudtaget behöva ett EU-direktiv? Varför överlåts detta inte till medlemsstaterna, om det är deras regler som styr situationen? Ett EU-direktiv blir en börda i alla avseenden och medför förseningar, när allt vi vill är att få människor i arbete. Detta är trots allt ingen ny situation. Utstationerade arbetstagare kom inte till på grund av EU. De fanns innan EU fanns. Min egen bror, som är engelsman liksom jag själv, var teknisk ritare. Han blev egenföretagare, skrev kontrakt med Volkswagen och arbetade i Tyskland i flera år. Han hade inga problem alls, men det var innan Storbritannien gick med i dåvarande EG.

Så jag upprepar, vi behöver inte det här direktivet. Medlemsstaterna kan själva hantera sina angelägenheter inom EU:s befintliga bestämmelser – kort sagt subsidiaritetsprincipen. Minns ni den?

  Milan Cabrnoch (PPE-DE). – (CS) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka alla som har bidragit till betänkandet. Utstationering av arbetstagare är en av de viktiga frågor som EU måste lösa om man ska kunna uppnå målet om att fullborda den inre marknaden med fri rörlighet för personer och med friheten att tillhandahålla tjänster på gränsöverskridande basis. Jag känner mig hedrad över att ha ordet inför hundratals av mina kolleger i Europaparlamentet i denna viktiga stund.

Kommissionens meddelande syftar till att liberalisera tillhandahållandet av tjänster och utstationeringen av arbetstagare och undanröja de onödiga hinder och den protektionism som förekommer i vissa medlemsstater. Elisabeth Schroedters hållning i betänkandet är dock den motsatta. Föredraganden lägger obefogad vikt vid att skydda arbetstagarna och föreskriver därmed protektionistiska åtgärder som hindrar friheten för utstationering av arbetstagare. Det nuvarande förfarandet missgynnar avsevärt arbetstagare från de nya medlemsstaterna. Företag från de gamla medlemsstaterna får tillhandahålla sina tjänster var som helst på EU:s marknad, liksom i det egna hemlandet. Företagen från de nya medlemsstaterna får däremot inte samma tillgång till EU:s marknad eller utsätts för tidsbegränsningar och en rad administrativa hinder och protektionistiska åtgärder, vilket i praktiken hindrar deras utstationerade arbetstagare från att vara konkurrenskraftiga och från att fritt tillhandahålla tjänster på marknaden på samma villkor som arbetstagare från värdlandet. I parlamentet uttrycks det fortfarande farhågor om den polske rörmokaren och allt som han symboliserar.

I sitt betänkande trampar Elisabeth Schroedter på de grundläggande värderingar som EU bygger på, och betänkandet bidrar på intet sätt till vår gemensamma målsättning om att fullborda den inre marknaden. Jag uppmanar er därför att rösta emot betänkandet.

  Jan Andersson (PSE). – Herr talman! Herr kommissionär! Jag vill börja med att tacka föredraganden för ett mycket gott arbete.

Som många andra sagt är detta ett viktigt direktiv för den fria rörligheten, men också för skyddet av löntagarna. Det finns åtskilliga brister – det vet vi från utfrågningarna – när det gäller information, möjligheten att utöva kontroller och samarbetet mellan medlemsländer.

Låt mig fastslå att vi inte är för någon protektionism, utan för öppna gränser. Vi är för likvärdig konkurrens mellan företag, men vi är också för lika behandling av löntagare. Det är det som det handlar om – likabehandling. Nu har några gått som hänvisade till Vaxholm-fallet. Det handlade just om att lettiska arbetstagare inte skulle bli behandlade på ett sämre sätt än svenska arbetstagare. De skulle åtnjuta precis samma behandling, inte sämre, utan precis samma behandling.

En fråga där det har rådit oenighet mellan oss och kommissionen rör vikten av en representant. Ni föreslår att det ska räcka att man har en länk till någon att förhandla med som finns i ett annat land. Det blir oerhört byråkratiskt och oerhört svårt. En representant ska kunna kommunicera i de länder som sköter förhandlingarna och då måste man ha någon som har förhandlingsmandat. Man måste även kunna kommunicera med arbetsmiljömyndigheter och annat. Något annat är alldeles omöjligt. Det finns inga rättsfall som motsäger det jag säger. Arblade-fallet handlade om något annat. Det handlade om dokument som skulle förvaras i fem år enligt belgisk lag och är därför inte relevant utifrån det som kommissionen säger.

Jag hoppas ändå att vi ska få detta utstationeringsdirektiv att fungera bra i samhället, men då måste det innefatta dessa delar.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja gratulera föredraganden för detta betänkande. På grund av tidsbrist koncentrerar jag mig endast på den irländska erfarenheten, men den är säkerligen relevant för denna debatt.

Kommissionsledamoten konstaterade att Irland inte har antagit speciella omflyttningsåtgärder och inte har följt de kriterier som fastställts enligt ett mål i EG-domstolen. Så bortsett från alla de andra svårigheterna som föredraganden belyste – jag har inte tid att räkna upp dem – verkar det som om vi i Irland inte har den rättsliga säkerheten för att införa detta direktiv fullt ut.

Nyligen inträffade händelser har visat hur mycket vi behöver genomföra detta direktiv helt och hållet: GAMA, ett turkiskt byggföretag, som lurade några av sina utländska arbetstagare, den irländska färjeskandalen, där befintliga arbetstagare helt enkelt byttes ut mot huvudsakligen utländska arbetstagare som fick halva lönen och sämre arbetsvillkor – jag kanske ska tillägga att detta är en av orsakerna till att jag stöder ett direktiv för färjor – och i dag i Irland har vi dagsländeindustrin som medger att några av dess företrädare betalar sina utländska arbetstagare halva minimilönen.

Min slutpoäng är att det inte bara är utstationerade arbetstagare som lider: det är alla arbetstagare, inklusive irländska arbetstagare, som kommer att få betala dyrt, eftersom minimilönen kommer att undermineras och misstanke och misstro kommer att ersätta solidariteten mellan arbetstagarna. Kommissionsledamoten sa tidigare att det är svårt att skydda arbetstagarna samtidigt som man garanterar fri rörlighet av tjänster; men oavsett hur svårt det är måste vi göra det.

  Gabriele Zimmer (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Jag vill också börja med att uttrycka min uppskattning för föredragandens arbete. Utstationeringsdirektivet har tidigare varit en ständig tvistefråga, och är det fortfarande. Det land jag kommer ifrån har inte varit ensamt om att inte vilja utöka direktivets tillämpningsområde till att omfatta ekonomin som helhet, och i Tyskland gäller det fortfarande endast i byggbranschen och därmed förknippade yrken.

Jag vill styra in debatten på tre aspekter av betänkandet. Den ena är att föredraganden betonar behovet av att stärka arbetsmarknadens parter för att undvika att normerna i löneavtalen undergrävs. Detta bör dock inte tolkas som att man genom dessa avtal, som träffats mellan medlemsstaterna och de båda parterna inom industrin, faktiskt garanterar löner som går att leva på. Det bör undersökas i vilken mån miniminormer faktiskt uppfyller behovet av ”anständigt arbete” i de enskilda medlemsstaterna.

Elisabeth Schroedter har delvis rätt i att det är svårt att skilja på anställda och egenföretagare. Det är visserligen nödvändigt att definiera dem och förtydliga vilken status ”falska egenföretagare” har, men vi får inte glömma att vi här talar om människor som nästan alla lever på marginalen och som tjänar minst av alla och att vi måste ge dem en status som ger dem rättigheter, bland annat rätten till en skälig lön som går att leva på.

Användningen av tillämpliga direktiv för att verkställa friheten att tillhandahålla tjänster motiveras alltid med bland annat argumentet om att konsumenten i slutändan måste ha någonting att vinna på det. Vid första anblicken verkar utstationeringsdirektivet ha mycket lite att göra med konsumentskyddet men jag är övertygad om att det när vi får lite perspektiv på det hela kommer att framstå tydligt hur mycket de hör ihop. Konsumenternas intressen ligger ju inte längre bara i kvaliteten på själva varorna och därför skyddas konsumenterna i dag från importerade varor som producerats med hjälp av barnarbete.

Utbytet av varor och tjänster är tänkt att ha en social dimension, och de som är inblandade i detta utbyte måste ha rätt till miniminormer som garanterar dem ett uppehälle, lämpliga arbetsvillkor och en tryggad försörjning.

  Thomas Mann (PPE-DE). – (DE) Herr talman! I februari träffade parlamentet, rådet och kommissionen en överenskommelse om tjänstedirektivet, som innebar att artiklarna 24 och 25 ströks med motiveringen att de endast skapade förutsättningar för en ytlig granskning av de utsändande företagen och deras arbetstagare. Vi kunde därmed på ett effektivare sätt bekämpa inte bara svartarbete utan även lönedumpning.

Kommissionen har under de senaste månaderna lidit flera nederlag och försöker nu använda utstationeringsdirektivet som en nödlösning för att på nytt lägga fram de förkastade ståndpunkterna och går i vissa fall längre än vad EG-domstolen har angett. Eftersom kommissionen använder sig av en riktlinje kan vi inte heller påverka detta annat än genom att avge ett yttrande. Detta är svekfullt och leder till att de folkvalda berövas sina befogenheter. Riktlinjen kommer säkerligen att användas av EG-domstolen när den fattar beslut, och kommer därmed att bli juridiskt bindande.

Den tyska federala regeringen, våra politiska partier, arbetsmarknadens parter samt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer kommer inte att tolerera de planerade begränsningarna av vår utstationeringslagstiftning och andra europeiska länder hyser liknande betänkligheter. I Polen finns det till exempel knappt några polacker på byggena, men däremot massor av arbetskraft från länder utanför EU. Även om det är nödvändigt att tillåta rörlighet på EU:s inre marknad, är det framför allt nödvändigt att det råder rättvisa, och förutsättningar för detta skapas genom effektiva kontroller.

Alla värdländer måste ha rätt att begära in handlingar och kontrollera anställningsvillkoren – när det gäller bland annat inkomst, arbetstid, vilotider samt säkerhets- och hälsoskydd. De som hävdar att vi behöver färre blanketter och handlingar och att vi bör undvika byråkrati vill i själva verket inte ha några kontroller alls och möjliggör överträdelser. Det måste även vara möjligt att delge dem som bryter mot lagen. De utsändande företagen måste därför företrädas av personer som har full behörighet enligt lagstiftningen i värdlandet.

Jag välkomnar Elisabeth Schroedters betänkande. Hon har tagit med mina ändringsförslag i betänkandet i form av kompromisslösningar. Jag håller dock inte med henne på en punkt, och det gäller definitionen av ”arbetstagare” som används på ett sådant sätt att de ekonomiskt beroende egenföretagarna kategoriseras som ”falska egenföretagare”. Jag hoppas att denna ståndpunkt kommer att få stöd av en majoritet i morgon.

  Ieke van den Burg (PSE). – (NL) Herr talman! Jag har på den socialdemokratiska gruppens vägnar diskuterat det här dokumentet med Małgorzata Handzlik i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd – men tyvärr deltar hon inte längre aktivt i debatten. Jag vill understryka att vi noga har beaktat de problem som de nya medlemsstaterna står inför och som hon och många av kollegerna i gruppen har nämnt. Vi inser naturligtvis också att onödiga byråkratiska hinder för den fria rörligheten för tjänster och den fria rörligheten för arbetstagare bör undanröjas. Jag har dock även tillräckligt med erfarenhet av den lagliga, olagliga och delvis lagliga verksamhet som pågår på arbetsmarknaden för att veta att människor verkligen utnyttjas och utstationeringen av arbetstagare utanför gränserna används för att kringgå reglerna.

Jag vill därför än en gång påpeka att vi inte får kasta ut barnet med badvattnet utan i stället skapa en god balans. Jag vill återigen försöka inpränta i Derek Roland Clark, som uppenbarligen är helt omedveten om hur dessa regler fungerar, att vi faktiskt har subsidiaritetsprincipen. Den innebär att det inom arbetsrätten är reglerna i det land där arbetet utförs som gäller, att medlemsstaterna har full självbestämmanderätt när det gäller detta och att utstationeringsdirektivet endast är avsett som ett undantag från denna regel för att kunna omfatta situationer där arbetstagare utstationeras utanför ett lands gränser och tillfälligt tillåts arbeta enligt detta lands egna villkor, under förutsättning att det finns ett antal skyddande minimibestämmelser.

Det är just på grund av kontrollmekanismerna i det här avseendet, och deras stora komplexitet, som det behövs regler för att skapa förutsättningar för övervakning och bättre förutsättningar för yrkesinspektioner att samarbeta, vilket innebär att det behövs en sådan balans. Inom ramen för tjänstedirektivet vill jag återigen betona att det inte råder någon rangordning av reglerna i denna arbetsrättslagstiftning. Medlemsstaterna har självbestämmanderätt och denna övertrumfas inte av den fria rörligheten för tjänster.

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Möjligheten att utstationera arbetstagare är nära förknippad med EU:s grundläggande friheter. De viktigaste av dessa är de fria rörligheterna för personer, tjänster och kapital. Utstationeringsdirektivet är därför en logisk följd av EU:s inre marknad. EU:s ekonomiska läge beror utan tvekan på hur det går för dess företag, särskilt de små och medelstora företagen. Direktivet från 1996 var främst avsett för små och medelstora företag, och syftade till att förenkla de principer som lät dem konkurrera och utföra sin ekonomiska verksamhet utanför ursprungslandet. Den inre konkurrensen är mycket viktig om EU ska kunna klara av att hantera konkurrensen på global nivå, där EU möter konkurrens från de amerikanska, kinesiska och japanska ekonomierna.

Jag vill tacka Elisabeth Schroedter för att hon vågar ta itu med en fråga som är så viktig för Europas framtid. Jag har noga studerat hennes betänkande. Jag måste tyvärr säga att jag befarar att dokumentet inte helt överensstämmer med min syn på friheten att tillhandahålla tjänster på den inre marknaden, som ligger mig så varmt om hjärtat. Efter att ha läst Elisabeth Schroedters förslag till betänkande börjar jag misstänka att hon med sitt betänkande i själva verket syftar till att försvåra för företagen att utstationera arbetstagare för att utföra en specifik uppgift och följaktligen avser att sanktionera de protektionistiska förfaranden som medlemsstaterna tillämpar för att skydda sig mot konkurrensens effekter. Jag vill klargöra att jag syftar på konkurrensens positiva effekter. Samtidigt stöder jag kommissionens insatser, och kommissionsledamotens egna personliga insatser, för att se till att direktivet genomförs bättre i praktiken. Jag hoppas att det inte finns anledning att ändra på det eller ersätta det med en ny rättsakt. Jag är övertygad om att kommissionsledamot Vladimir Špidla är av samma åsikt.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Elisabeth Schroedter för ett mycket bra betänkande. Vi behöver ett effektivt direktiv för att skydda arbetstagare som är tillfälligt utstationerade i ett annat EU-land. Detta är viktigt för att förhindra en snabb försämring. Vi har dock ett direktiv som är fullt av rättsliga svarta hål och som inte alls tillämpas i vissa stater.

Trots de bästa tänkbara insatser från kommissionsledamoten Vladimir Špidla, tror jag inte att riktlinjer kommer att vara en lösning på dessa brister. Många av våra stater motsätter sig nödvändiga rättsliga förändringar. Konsekvenserna är skandaler av det slag som redan nämnts, såsom den irländska färjekatastrofen. Samtidigt som fartygsbesättningar utestängs från direktivet om utstationering av arbetstagare, motsätter sig också den irländska regeringen genomförandet av ett färjedirektiv, vilket skulle skydda dessa arbetstagare.

Vi behöver omgående ett rättsligt system för att effektivt förhindra en snabb försämring, orättvis konkurrens och, faktiskt, den fula utvecklingen av främlingsfientlighet. Vi behöver klarhet och säkerhet när det gäller definitioner av arbetstagare och ett slut på falskt egenföretagande. Vi behöver få rätt att tillämpa klart fastställda högre minimistandarder, använda kompetenta granskare för att garantera efterlevnad och straffa dem som försummar att följa EU:s lagstiftning. Jag anser också att vi behöver skydd för uppgiftslämnare, för dem som avslöjar det missbruk som sker under befintligt styre.

Jag vill påminna dem som kritiserar utskottet för sysselsättning och sociala frågor och mig själv att jag representerar en stat som öppnade sina gränser för alla tio nya medlemsstater, till fullo och utan förbehåll. Vi har nu blivit tvungna att stänga våra gränser mot Bulgarien och Rumänien på grund av utnyttjande av invandrande arbetstagare och konsekvenserna för arbetstagare som är baserade i Irland. Detta är inte en lätt fråga att lösa och det är säkerligen inte ett försök att skapa protektionism i de 15 ”gamla” medlemsstaterna.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Den inre marknadens dynamiska karaktär har lett till ökad rörlighet för arbetstagare och har hjälpt europeiska företag att utveckla sin verksamhet utanför nationsgränserna.

Företagens möjlighet att utstationera vissa av sina arbetstagare i andra EU-medlemsstater för att utföra tillfälligt arbete har ytterligare bidragit till denna ökade rörlighet. Erfarenheterna hittills har dock lämnat mycket annat att önska. I Portugals fall har utstationeringen av arbetstagare inte fungerat bra, särskilt inte i byggbranschen. I ett antal fall har det framkommit att portugisiska arbetstagare har utnyttjats i Spanien, Frankrike, Förenade kungariket och Nederländerna. Detta beror på att det har uppstått en klyfta mellan direktivet från 1999, som är en avvägning mellan friheten att tillhandahålla tjänster och skyddet av de utstationerade arbetstagarnas rättigheter, och genomförandet av direktivet i praktiken.

Medlemsstaterna har inte bara tolkat direktivet olika, de har även genomfört det olika i praktiken. Detta har lett till fler hinder och mer byråkrati, och har fördröjt processen. Det står fullkomligt klart att det inte finns någon kontroll av direktivets genomförande. Användningen av underleverantörer är ett fruktansvärt exempel på mycket vanliga situationer som inte omfattas av direktivet. Detta har lett till en oacceptabel urvattning av ansvaret, som alltid – jag upprepar, alltid – är till nackdel för de utstationerade arbetstagarna.

Jag stöder Elisabeth Schroedters betänkande eftersom jag anser att det är värdlandets uppgift att, i nära samarbete med myndigheterna i ursprungslandet, se till att anställningsvillkoren i direktivet noga efterlevs för att göra övervakningen mer effektiv och bekämpa olagliga förfaranden.

Därför krävs det större öppenhet och mer information om de rättigheter och skyldigheter som måste följas när företagen utstationerar arbetstagare. Jag stöder även Elisabeth Schroedters betänkande eftersom det har blivit nödvändigt att anta ändringar för att se till att direktivet stöds, övervakas och genomförs på ett bättre och mer systematiskt sätt.

  Françoise Castex (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi måste inse att det faktiskt finns en europeisk arbetsmarknad, särskilt inom tjänstesektorn, där utstationering av arbetstagare är vanligare än på något annat område. Vi stöder detta men inte på vilka villkor som helst och inte om det finns risk för social dumpning. Mänskligt arbete är inte en vara och kan inte omfattas av reglerna för fri konkurrens. Vi uttryckte denna oro under debatten om ”tjänstedirektivet” och – som ni påpekade – förkastade parlamentet artiklarna 24 och 25 i direktivet, som handlar just om att lätta på villkoren för utstationering av arbetstagare. Faktum är att det är oacceptabelt av kommissionen att undergräva denna ståndpunkt och ignorera den kritik som har förts fram av parlamentet.

Medlemsstaterna har tillämpat direktivet om utstationering av arbetstagare på ett bristfälligt sätt och målen med direktivet har inte uppnåtts. Så må vara fallet men bör det leda till lättnader i lagstiftningen eller borde det tvärtom leda till fler åtgärder för att uppmuntra medlemsstaterna att tillämpa den? Jag anser inte att skyldigheten att anmäla, ha effektiva kontroller och förvara handlingar leder till någon meningslös byråkrati när det som står på spel är skyddet av utstationerade eller lokala arbetstagares sociala rättigheter. En slapp hållning i frågan gynnar bara bedragare. Dessutom borde ökade restriktioner och hotet om ekonomisk bestraffning i sig ha en avskräckande effekt.

Jag stöder därför betänkandet och uppmanar enträget kommissionen och medlemsstaterna att övervinna svårigheterna med att tillämpa direktivet, som vi inte vill ändra i det här skedet.

  Csaba Őry (PPE-DE). – (HU) Åtskilliga personer har påpekat att utstationeringsdirektivet och tjänstedirektivet är nära sammanlänkade. Jag beklagar därför att vi inte kommer att behandla båda direktiven gemensamt i november, trots att detta vore logiskt och vettigt.

När det gäller vår ståndpunkt finns det en viktig filosofisk skillnad mellan den hållning som framförts av ledamöterna i den socialdemokratiska gruppen och Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. Vi är inriktade på att stärka och öka tillväxten i ekonomin, eftersom vi utan en snabbare utveckling inte kan skapa några nya arbetstillfällen, trygga en långsiktig finansiering av de omfattande sociala trygghetssystemen eller skydda europeiska sociala värderingar. Det kommer att vara omöjligt att göra framsteg i våra försök att förena arbete och familj eller öka de små och medelstora företagens konkurrenskraft. Vi kommer följaktligen inte att ha tillräckligt med resurser för att på EU-nivå hantera de omfattande nedskärningar som orsakas av omlokaliseringen av företag.

Då är frågan om vi vill hämma eller stärka den ekonomiska utvecklingen. Under debatten om utstationeringsdirektivet tyckte jag att det verkade som om vi ville hämma den, vilket inte bådar gott för framtiden. Kravet på ombud går stick i stäv med friheten att tillhandahålla tjänster, för att bara nämna det mest slående problemet. I praktiken utgör detta en allvarlig konkurrensnackdel. Det skulle då behöva inrättas en lokal ram, vilket är ett dyrt, meningslöst och opraktiskt företag. Jag vill därför göra er uppmärksamma på att vi anser att ändringsförslag 7 är oerhört viktigt. Om det inte skulle gå igenom kommer vi inte att rösta för direktivet. Jag ber er att beakta detta när ni röstar.

  Harald Ettl (PSE). – (DE) Herr talman! Jag önskar att utstationeringsdirektivet inte längre behövdes och jag är övertygad om att kommissionsledamoten tänker i samma banor. Jag är inte heller så säker på att den här lagen skulle utgöra ett fullgott skydd mot ett utnyttjande av arbetstagarna. Vi har dock inte några andra möjligheter – i alla fall inte några lämpliga sådana – att förhindra problemen på den europeiska arbetsmarknaden.

Det är tydligt att de viktigaste inslagen i utstationeringsdirektivet endast fungerar i begränsad utsträckning – jag syftar inte bara på införandet av gränsöverskridande förvaltningsrättsliga påföljder utan även på samarbetet mellan myndigheter. Underlåtenheten att se bonusar som en ofta mycket viktig del av lönerna leder dessutom till mer lönedumpning.

En absolut förutsättning för att utstationeringsdirektivet ska kunna fungera är att det finns en person som kan företräda det utsändande företaget och se till att direktivet tillämpas.

  Vladimir Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Mina damer och herrar! Jag ska verkligen fatta mig mycket kort, eftersom klockan passerade midnatt för fem minuter sedan och jag anser att vi måste vara mycket noga med att följa de bestämmelser som gäller i EU, däribland arbetstidsdirektivet.

Mycket kort, alltså. En central fråga som har tagits upp två gånger i debatten är att kommissionen i sitt meddelande försökte återinföra artiklarna 24 och 25, som hade strukits från tjänstedirektivet. Jag vill påpeka att det är en missuppfattning, eftersom artiklarna 24 och 25 bygger på principen om att ursprungslandet ansvarar för tillsynen. Detta finns inte med i meddelandet, eftersom meddelandet som sig bör bygger på den rådande rättssituationen. Enligt denna ligger tillsynsansvaret på det land där arbetstagaren är utstationerad, det vill säga värdlandet.

Jag vill även tillägga att jag under debatten har lagt märke till att vi delar uppfattningen om att direktivet kan fungera i alla lägen, men det är mycket viktigt att utöka våra insatser för att se till att det tillämpas på ett konsekvent sätt. För närvarande är det främsta problemet att det tillämpas på ett inkonsekvent sätt, särskilt i det gränsöverskridande samarbetet mellan enskilda medlemsstater. I sitt meddelande har kommissionen vidtagit åtgärder för att ta itu med frågan – och jag anser att det är vår skyldighet att göra detta så grundligt och så snabbt som möjligt. Jag vill inte yttra mig om de enskilda fall som har nämnts i kritiken av direktivet eller av kommissionen, inte för att det är omöjligt utan snarare för att jag respekterar tolkarnas arbetstider.

Jag vill avsluta med en allmän kommentar. I sitt meddelande tolkade kommissionen först EG-domstolens domslut, och tolkade detta korrekt. På grundval av sina skyldigheter som fördragens väktare formulerade den sedan en ståndpunkt i en rad frågor. För det tredje föreslog den, och föreslår fortfarande, att åtgärder måste vidtas för att förbättra genomförandet av direktivet.

Jag vill nu ta upp en sista sak. Det är en grundläggande rättssäkerhetsprincip enligt rättsstatprincipen att lagar – i det här fallet direktivet – endast får användas i det syfte som ursprungligen avsågs. Syftet med direktivet är att skydda utstationerade arbetstagare, inte att begränsa friheten att tillhandahålla tjänster. Utifrån den här allmänna strukturen och från proportionalitetssynpunkt begränsar därför inte meddelandet medlemsstaternas förmåga att utföra vare sig sina egna inspektioner eller sina skyldigheter. Den grundläggande proportionalitetsprincipen gäller naturligtvis, vilken innebär att de skyldigheter som föreskrivs måste vara proportionerliga i förhållande till syftet, och alla fall måste få en individuell bedömning, vilket faktiskt framgår av meddelandet.

Mina damer och herrar! Jag vill tacka er för den uppmärksamhet ni har ägnat frågan i parlamentet. Jag är övertygad om att det här är ett av de viktigaste direktiven om EU:s arbetsmarknad. Det är vår skyldighet att tolka det på ett riktigt och korrekt sätt och tillämpa det så snart och så effektivt som möjligt. Jag vill tacka Elisabeth Schroedter för hennes betänkande, eftersom det tveklöst är ett framsteg i den process som jag tidigare nämnde, nämligen att direktivet genomförs fullt ut och på ett sätt som gör att vi kan uppfylla vår målsättning med det. Ärade ledamöter, tack så mycket!

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 11.30.

  John Attard-Montalto (PSE). – (EN) I kväll diskuterar vi betänkandet om tillämpningen av ett direktiv om utstationering av arbetstagare, eftersom vi är angelägna om att direktivet om utstationering av arbetstagare för det första garanterar fri rörlighet för personer och tjänster, för det andra att utstationerade anställda omfattas av bestämmelser och villkor när det gäller minimilöner, arbetsförhållanden, hälsa och säkerhet i värdstaterna.

Det största problemet med direktivet är att verkställa det. Ett av de huvudsakliga hindren är behovet att anpassa definitionen av ”anställda” så att ett tydligt särskiljande görs från situationen ”egenföretagare” när det gäller nationell arbetsrätt. Ett annat problem är att detta direktiv inte har införlivats av alla medlemsstaterna, inte heller har det genomförts i praktiken i ett antal medlemsstater. Det är också uppenbart att vissa arbetstagare inte ens känner till sina rättigheter och därför uppnås inte syftet med direktivet. Jag har stött på många maltesare som arbetade i andra medlemsstater och inte hade en aning om sina rättigheter under detta direktiv. För att detta direktiv ska bli meningsfullt får vi alltså inte vara tvetydiga.

19. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

20. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 00.10.)