Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 26 oktober 2006 - Strasbourg

3. Europeiska centralbanken (2005) (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Pervenche Berès, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om Europeiska centralbankens årsrapport för 2005 (2006/2206(INI)) (A6-0349/2006).

  Pervenche Berès (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, herr ECB-ordförande, mina damer och herrar! Europeiska centralbankens årsrapport ger alltid Europaparlamentet en möjlighet att granska penningpolitiken och att komplettera det arbete som utförs av utskottet för ekonomi och valutafrågor genom den penningpolitiska dialog med Europeiska centralbankens ordförande som hålls fyra gånger om året. Ni minns nog alla att vi förkastade rapporten förra året eftersom den inte motsvarade de riktlinjer som parlamentet förespråkar.

År 2005 var ett ovanligt år då centralbanken inledde en serie på fem höjningar av räntesatserna varav den första ägde rum den 1 december. Denna följd av höjningar ägde rum i en ovanlig ekonomisk situation, som bestämdes både av höjningen av oljepriserna och av en ofördelaktig växelkurs för exporten från euroområdet, och i en situation med ett uppsving för den ekonomiska tillväxten som mer skarpsinniga bedömare bedömde som bräcklig.

Under dessa omständigheter uppmanas centralbanken i betänkandet att noggrant analysera de förhållanden under vilka den bedriver sin penningpolitik. Det gläder mig att man i årsrapporten också framhåller att euro-dollar-pariteten är viktig för tillväxten i Europeiska unionen och att man av detta drar en rad slutsatser som har utformats i en kompromissvillig anda och med insikten att varje valutamyndighet måste ta sitt fulla ansvar när det gäller växelkurserna. Jag hoppas att denna kompromiss fortfarande kommer att finnas kvar vid omröstningen.

Trots det vill jag beklaga att det inte var möjligt att i betänkandet få med både frågan om hushållens skuldsättning och de förbättringar som behövs i samordningen av de ekonomisk-politiska insatserna. Tillåt mig nämna ett antal punkter där jag anser att betänkandet tillför originella och värdefulla insikter.

Ta till exempel uppmaningen till centralbanken att noga studera användningen av 500-eurosedlarna och möjligheten att tills vidare upphöra med utgivningen av dessa sedlar. Låt oss nu komma till nyckelfrågan för parlamentet, nämligen villkoren för hur den demokratiska kontrollen utövas och hur centralbanken fungerar som institution. Före nästa nyutnämning av en ledamot av direktionen ville vi ur denna synvinkel lämna vårt bidrag till den nödvändiga debatt som måste äga rum hos institutionerna för att ledamöterna i direktionen ska kunna företräda euroområdets intressen på bästa möjliga sätt. För att uppnå detta syfte anser vi att det bästa skulle vara att tillämpa samma system för utnämningar till ECB som till direktionerna i alla andra centralbanker, nämligen att eftersträva många olika bakgrunder och en balans i fråga om sakkunskaperna. Här i parlamentet är vi överens om att kräva att balansen mellan nationerna inte får uppfattas som ett evigt status quo, och dessutom anser vi att en mängd olika bakgrunder bör kunna leda till att insatserna och pluralismen i direktionen förbättras.

Jag hoppas också att parlamentet kommer att verka för att rådet, när det yttrar sig om ett godkännande av en utnämning till direktionen, fullt ut ska utnyttja sin befogenhet att fatta beslut genom att göra sitt val med utgångspunkt från ett antal olika kandidater. Jag känner till det argument som ni själv ofta använder, herr ordförande för Europeiska centralbanken, och som Jean-Claude Trichet också använder då och då: att ha flera kandidater skulle skada karriärmöjligheterna för dem som inte utnämns till posten.

Tillåt mig säga att vår bedömning skiljer sig helt från vad man kan iaktta vid internationella utnämningsförfaranden. På internationell nivå är ordförandeskapet för Världsbanken den enda post som tillsätts utan konkurrens och utan olika kandidater – och jag kommer som ni vet från ett parti som just nu upplever detta förfarande och alla dess fördelar. Detta förfarande tillämpas inte på Internationella valutafonden, OECD eller Världshandelsorganisationen. Ur denna synvinkel anser vi därför att euroområdet som ett integrerat område bör tillåta ett antal olika kandidater.

Uppenbarligen kräver vi också att Europaparlamentet äntligen ska få befogenhet att godkänna utnämningen av ledamöterna i direktionen, och detta skulle enligt min uppfattning bara stärka direktionens auktoritet och legitimitet och förmåga att kraftfullt verka för eurozonen även på den internationella scenen. Detta är parlamentets främsta mål, det vill säga att centralbanken jämte rådet och eurogruppen bör vara de viktigaste legitima språkrör som vi behöver för att EU:s röst ska höras klart och tydligt i sådana viktiga ämnen som ni har velat ta upp, herr ordförande, och som parlamentet vill lämna ett bidrag till. Jag tänker naturligtvis på frågan om de alternativa fonderna där jag hoppas att den kompromiss som har utformats av utskottet för ekonomi och valutafrågor kommer att stödjas av alla grupperna när det blir dags för omröstning.

  Jean-Claude Trichet, Europeiska centralbanken. (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det är en stor ära och en stor glädje att tala till er i dag. Jag är här för att presentera Europeiska centralbankens årsrapport för 2005 för Europaparlamentet. Men som ni vet sträcker sig förbindelserna mellan parlamentet och Europeiska centralbanken mycket längre än till de specifika skyldigheter som stadgas i fördraget. Som Pervenche Berès just har sagt har vi genom åren skapat en mycket nära dialog, och jag vill understryka att den återigen har förstärkts i år. Därför är det tredje gången jag talar inför er under denna månad. Dessutom har mina kolleger i ECB:s direktion haft mycket nära kontakt med Europaparlamentet i olika frågor som till exempel reformeringen av Internationella valutafonden, betalningssystem och clearing- och avvecklingssystem. För vår del fäster vi stor vikt vid kontakterna kring dessa frågor.

(DE) Jag vill börja med att ge er en kort översikt över utvecklingen på det ekonomiska och penningpolitiska området under 2005 och beskriva Europeiska centralbankens penningpolitiska åtgärder. Därefter vill jag ge några kommentarer till punkter och förslag som ni har tagit upp i ert resolutionsförslag om ECB:s årsrapport för 2005.

(EN) Herr talman! Låt mig först och främst välkomna den bedömning som utskottet för ekonomi och valutafrågor har gjort i fråga om ECB:s penningpolitik under 2005 och därefter. Såsom medges i förslaget till betänkande har ECB:s penningpolitik – som är utformad för att uppnå vårt huvudmål, det vill säga att garantera prisstabilitet – fortsatt att vara framgångsrik när det gäller att förankra inflationsförväntningarna på nivåer som är förenliga med prisstabilitet. Och detta trots ett antal utmaningar, liksom Pervenche Berès nämnde, särskilt i fråga om den fortsatt starka oljeprisökningen tills alldeles nyligen.

Såsom redan har framhållits vid flera tillfällen är en sådan förankring en förutsättning för att penningpolitiken fortlöpande ska kunna bidra till att stödja en hållbar ekonomisk tillväxt och skapa arbetstillfällen i euroområdet, helt i linje med artikel 105 i EG-fördraget.

Jag vill i detta fall betona att ECB:s öppna och tydliga kommunikation är en nyckelfaktor för att styra förväntningarna på marknaden. Mitt inledningsanförande vid presskonferensen efter ECB-rådets första möte varje månad ger en tydlig bild av ECB-rådets uppfattning om den nuvarande penningpolitiken i realtid. Därför offentliggör vi resultatet av våra överläggningar. Inledningsanförandet i sig kan jämföras med vad andra centralbanker kallar sammanfattande protokoll.

Under 2005 verkade ECB:s penningpolitik under alltmer förbättrade ekonomiska villkor. Samtidigt som den reala BNP-tillväxten förblev blygsam under det första halvåret, då det fanns en tilltagande osäkerhet om den inhemska efterfrågan, så ökade tillväxten alltmer under andra halvåret, från omkring 1,2 procent i genomsnitt per år under första halvåret 2005 till omkring 1,7 procent i genomsnitt per år under andra halvåret. Totalt sett ökade BNP i euroområdet med 1,4 procent.

När det gäller prisutvecklingen uppgick den årliga HIKP-inflationen till 2,2 procent i genomsnitt under 2005, jämfört med 2,1 procent under vart och ett av de föregående två åren. Medan den årliga HIKP-inflationen sjönk till 2,0 procent under första halvåret 2005, huvudsakligen till följd av baseffekter, så ökade HIKP-inflationen till nivåer betydligt över 2 procent under andra halvåret och nådde en topp på 2,6 procent i september, framför allt på grund av de kraftigt höjda energipriserna.

Därför kan det vid en genomgång av ECB:s penningpolitiska beslut under 2005 och början av 2006 vara meningsfullt att dela in perioden i två delar. Med hänsyn till den dämpade inflationsutvecklingen och eftersom inflationsförväntningarna i euroområdet var stabilt förankrade på nivåer som är förenliga med prisstabilitet ansåg ECB-rådet under första halvåret 2005 att det fortfarande var lämpligt att låta räntorna ligga kvar på sina historiskt låga nivåer. Samtidigt var ECB-rådet ständigt vaksamt på hot mot prisstabiliteten, såsom både ECB:s ekonomiska och monetära analyser visat.

Under andra halvåret 2005 och början av 2006 ökade sannolikheten för att den genomsnittliga årliga HIKP-inflationen skulle ligga kvar över 2 procent på medellång sikt, och en inverkan på inflationsförväntningarna måste undvikas. Detta scenario med ökad inflation var fortfarande föremål för de tidigare identifierade riskerna för ökade priser och löner, särskilt i form av fortsatt höjda oljepriser och indirekta skatter, och i synnerhet eventuella sekundära effekter på lönebildningen och prissättningen. Detta bekräftades även i den monetära analysen, givet en stark penningtillväxt, en kraftig kreditexpansion och en stark likviditet.

I slutet av 2005 visade därför den regelbundna avstämningen av ECB:s ekonomiska analys mot den monetära analysen att det fanns tydliga skäl att justera ECB:s penningpolitik för att begränsa hoten mot prisstabiliteten i form av prisökningar och hålla de långfristiga inflationsförväntningarna i euroområdet fast förankrade. I december beslutade ECB-rådet därför att höja ECB:s styrräntor med 25 punkter efter att ha hållit dessa räntor på historiskt låga nivåer i två och ett halvt år. Sedan dess har ECB-rådet fortsatt att dra tillbaka den ackommoderande penningpolitiken och har därmed vid det här laget fastställt den lägsta anbudsräntan på Eurosystemets primära refinansieringstransaktioner till 3,25 procent.

För att övergå till den senaste utvecklingen så bekräftar alla de viktigaste tecknen på tillväxt i euroområdet under 2006 ECB-rådets bedömning att den ekonomiska tillväxten har vunnit i styrka och dessutom blivit mer utbredd och ihållande, framför allt tack vare den inhemska efterfrågan.

I fråga om konsumentpriserna, den årliga HIKP-inflationstakten, kommer de trots nedgången de senaste månaderna att förbli höga, på nivåer över 2 procent i genomsnitt under 2006.

När det gäller 2007 finns det fortfarande en risk för att inflationen stiger. Denna risk innefattar särskilt kraftigare löneökningar än förväntat på grund av förbättrade arbetsmarknader, och att tidigare oljeprisökningar slår igenom kraftigare än förväntat. Bedömningen av de rådande riskerna för stigande inflation bekräftas när den ställs emot den monetära analysen, givet den nuvarande kraftiga penning- och kredittillväxten, en stark likviditet och, på medellång sikt, en ihållande ökning av den bakomliggande takten för penningmängdsökningen. Detta har noterats i kommissionens rapport. Den monetära utvecklingen kräver därför förbättrad övervakning, särskilt mot bakgrund av förbättrade ekonomiska villkor och en stark bostadsmarknadsutveckling i många delar av euroområdet.

Som jag meddelade offentligt på ECB-rådets vägnar efter vårt senaste beslut kommer det att finnas fortsatta skäl att ytterligare dra tillbaka den ackommoderande penningpolitiken om våra antaganden och vårt grundscenario bekräftas. ECB-rådet kommer därför att fortsätta att följa utvecklingen på nära håll för att garantera prisstabilitet på medellång till lång sikt.

När det gäller finanspolitiken pekar budgetutvecklingen under 2005 och 2006 och planerna för 2007 på ytterligare, om än långsamma, förbättringar av budgetsaldona. Detta bör dock inte leda till självbelåtenhet. Det är fortfarande mycket viktigt att budgetkonsolideringen stärks i den nuvarande uppåtgående trenden och att man undviker en konjunkturförstärkande politik, vilket skulle öka förtroendet hos både marknaderna och allmänheten.

I fråga om strukturella reformer välkomnar jag Europaparlamentets åsikt att heltäckande strukturella reformer behövs för att öka den potentiella tillväxttakten i euroområdet och stödja den kraftiga ekonomiska återhämtning som nu pågår. Med hänsyn till detta var de reformåtgärder som påbörjades inom ramen för den förnyade Lissabonstrategin ett välkommet nytt steg i rätt riktning. Det framgångsrika genomförandet av nationella reformer, som syftade till att få bort bristande flexibilitet och ineffektivitet i länderna i euroområdet, skulle bidra till att EMU fungerar bättre och underlätta för ECB:s enhetliga penningpolitik.

I ert resolutionsförslag tar ni upp ett antal frågor som har betydelse för ECB, och jag vill försäkra er om att vi kommer att överväga dem mycket noga. Jag vill redogöra för vår bedömning angående två punkter nu med detsamma med tanke på deras aktualitet och de diskussioner som jag och mina kolleger i direktionen haft med er om dessa punkter.

I resolutionsförslaget uppmanas ECB att genomföra ytterligare analyser på området hedgefonder – en punkt som ni har understrukit. I sammanhanget med den ökade uppmärksamhet som har ägnats hedgefondernas verksamhet anser jag att det skulle vara orättvist att inte nämna deras roll i att öka marknadslikviditeten, erbjuda betydande diversifieringsmöjligheter för investerare och främja finansiell innovation. Med detta sagt är det tydligt att det finns potentiella hot mot den finansiella stabiliteten på grund av deras mycket snabbt ökande närvaro i det finansiella systemet, och det återstår att ta reda på om de på en mindre gynnsam finansmarknad skulle öka volatiliteten på marknaden eller utgöra större motpartsrisker. Mot den bakgrunden kommer ECB definitivt att följa upp er begäran om ytterligare analyser. Det är möjligt att vi kommer att komma fram till att det finns starka skäl att stärka den nuvarande ramen som i huvudsak är beroende av de finansiella institutionernas vaksamhet, vilkas motpartsrisker gentemot hedgefonderna övervakas. Men jag vill även framhålla att en sådan förstärkning bör man komma överens om på världssamfundsnivå och särskilt på grundval av en lämplig transatlantisk diskussion.

När det gäller betalnings- och avvecklingsfrågor vill jag först tacka Europaparlamentet för dess stöd för införandet av Target II-systemet senast i november 2007. Eftersom det är ett integrerat betalsystem för stora belopp kommer Target II att medföra effektivitetsvinster och förbättrad likviditetsstyrning för banker. Med hänsyn till detta vill jag hänvisa till den ökade pressen att även ha en integrerad plattform för avveckling av värdepapperstransaktioner i euro. Inom eurosystemet undersöker man därför för närvarande, i samordning med kommissionen och i nära samarbete med marknaden, om det går att inrätta en eurosystem-infrastruktur för att tillhandhålla värdepappersavvecklingstjänster i centralbankspengar. Ett beslut om huruvida man ska erbjuda en sådan tjänst, som benämns ”Target II–värdepapper”, väntas i början av 2007. På området detaljistbetalningar stöder vi till fullo ansträngningarna att inrätta ett gemensamt europeiskt betalningsområde – SEPA. Vi välkomnar kommissionens initiativ för ett direktiv om betalningstjänster och jag välkomnar varmt Europaparlamentets bidrag till ett snabbt antagande av detta direktiv för att hjälpa banksektorn att införa SEPA-betalningsinstrument från den 1 januari 2008.

Tack så mycket för er uppmärksamhet. Jag står nu till förfogande för att besvara era frågor.

(Applåder)

  Kurt Joachim Lauk, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Tillåt mig börja med att säga att vi rent allmänt stöder vad Europeiska centralbanken har gjort under det gångna året, vilket också framgår av betänkandet. Det är särskilt viktigt att ECB:s oberoende har varit och fortfarande är säkrat.

Det har visat sig att bankens måttfulla räntepolitik har bidragit till en vitalisering av ekonomin även om samma politik mycket ofta har kritiserats under de senaste åren. Eftersom det är så anser vi att det skulle vara helt rätt att företa en liten höjning av den nuvarande räntesatsen, som historiskt sett är mycket låg, om situationen kräver det för att få kontroll över inflationstendenserna.

Vi välkomnar också ECB:s kommentarer om de nödvändiga strukturreformer i medlemsstaterna som banken ständigt uppmanar till. Det är helt rätt att genomföra dessa reformer eftersom en inflation skulle drabba medel- eller låginkomsttagare särskilt hårt. Högre inflation skulle göra dessa människor fattigare. Detta motsätter vi oss.

Vi välkomnar också ECB-ordförandens tydliga uttalande om utvecklandet av EU-aktiemarknader. Det är nödvändigt att vi ser till att EU:s aktiemarknader konsolideras inom EU och inte helt enkelt övertas från utlandet – till exempel från USA. Detta är det enda sättet för oss att förhindra att bestämmelserna för USA:s värdepappersinspektion och Sarbanes-Oxley-lagen genomförs bakvägen i EU. Vi har sunda och transparenta marknadsregler i EU som är avpassade efter situationen i EU och de bör inte undergrävas.

När det gäller betänkandet har vi kraftfullt krävt att ECB inte ska politiseras. Vi i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater är därför mycket tydliga när vi motsätter oss en publicering av omröstningsresultaten i ECB. Om dessa resultat offentliggjordes skulle det leda till politisering eftersom man då skulle diskutera resultaten av omröstningarna. Vi motsätter oss också ett utnämningsförfarande som debatteras offentligt eftersom kvalificerade kandidater skulle diskuteras ihjäl. Vi anser således inte att vi kan stödja dessa två inslag eftersom de skulle innebära en politisering av ECB.

Om ECB blir en marknadsaktör på områdena avräkning och clearing av betalningar och amorteringar inom ramen för Target II vill vi å andra sidan påpeka att banken också måste ställas under lämplig kollektiv ledning. Det är fortfarande nödvändigt att utveckla en kollektiv ledning av detta slag. Då kommer ECB:s oberoende att garanteras och detta kommer att leda till en stabil ekonomisk politik som kommer att kräva strukturreformer i EU.

  Ieke van den Burg, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Som företrädare för min grupp kommer jag att avstå från att behandla den första delen av Jean-Claude Trichets redogörelse och vad Kurt Joachim Lauk sa för en stund sedan. Jag nöjer mig med att säga att jag välkomnar en sådan regelbunden politisk dialog med er – eftersom Kurt Joachim Lauks ståndpunkt uppenbarligen också är en politisk ståndpunkt. Vi har själva fört en sådan dialog helt nyligen, och jag anser att vi bör fortsätta med den. Det betänkande vi nu har framför oss återspeglar enligt min uppfattning just hur mogen denna dialog har blivit genom att den rör mycket allvarliga frågor, bland andra sambandet mellan penningpolitik och makroekonomisk politik, något som är oerhört viktigt för vår grupp. Tillåt mig att lyfta fram två eller tre frågor som har diskuterats.

För det första är jag mycket glad över vad Jean-Claude Trichet hade att säga om hedgefonder, hans åtagande att analysera dem bättre och att inta en mycket mer seriös hållning till dem. När vi på ett mycket specifikt sätt påpekade detta under dialogen för ett par veckor sedan var han lite mer tveksam. Jag är därför glad att detta nu har klargjorts mycket tydligare – jag har i ett annat sammanhang kallat detta det svarta hålet på finansmarknaderna – eftersom detta svarta hål hela tiden vidgas och måste täppas till på ett medvetet sätt genom övervakning av finansmarknaderna, inte minst med tanke på stabiliteten.

Den andra punkten är utnämningen av ledamöterna i ECB:s direktion. I våras diskuterade vi just detta ämne i anslutning till utnämningen av Jürgen Stark. Eftersom vi inte hade någonting emot Jürgen Stark själv, som var väl kvalificerad, men ville tala om förfarandet sa vi då tydligt att vi inte skulle uppehålla oss vid utnämningsförfarandet utan komma tillbaka till det i detta betänkande, och det är det vi gör nu.

Jag beklagar att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater inte vill bidra till att förbättra detta utnämningsförfarande – genom att utveckla det mer fullständigt – och även den roll som parlamentet kan spela i detta sammanhang. Jag är dock glad att åtminstone liberalerna och de andra grupperna är beredda att ge sitt stöd. Jag hoppas att vi kan göra de nödvändiga framstegen i tid före nästa utnämning som faktiskt inte kommer att ske förrän 2009/2010. Detta är mycket viktigt eftersom det inte får vara så att de stora länderna har en särskilt gynnad ställning och att det i detta fall inte bara är i regeringskansliet i Berlin som man avgör vem som är en bra kandidat.

Avslutningsvis vill jag ta upp ämnet Target II. Vi har tydligt beslutat att inte uttala oss om detta och inte heller om den uppförandekod som kommissionen förbereder utan att i stället noga följa ert nästa steg. Vad vi vill säga i detta skede är att det krävs en bra övervakning och ett demokratiskt beslutsfattande om, och endast om, ECB och eurosystemet ska spela en aktiv beslutsfattande roll i detta. Så mycket är vi överens om.

  Jules Maaten, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Det har redan påpekats att betänkandet under alla omständigheter utgör ett tillfälle att ännu en gång granska inte bara ECB:s årsrapport utan också frågan om var vi som parlament står i debatten om penningpolitiken. Jag måste säga att min grupp denna gång i likhet med de senaste åren har följt en traditionell linje. För det första är vår uppfattning om penningpolitiken tydlig. ECB:s oberoende får inte drabbas, det får inte förekomma några politiska påtryckningar och vi måste förhindra en politisering av penningpolitiken i euroområdet.

Vi anser att förtroendet för Europeiska centralbanken måste återställas. I september 2005, när inflationstakten ökade med 2,6 procent, reagerade Europeiska centralbanken bra genom att höja den historiskt mycket låga räntesatsen. Prisstabiliteten är ECB:s främsta prioritering, och så bör det förbli i enlighet med fördraget. Sedan anser vi också och kommer även i framtiden att anse att större insyn är möjlig. Detta är faktiskt vad Christopher Huhne sa redan för sex år sedan när han utarbetade ett betänkande om detta. Jag uppskattar också ECB:s ansträngningar i detta avseende, och även om det är samma personer som berörs är ordförandens närvaro här i plenum någonting helt annat än hans besök hos oss i utskottet för ekonomi och valutafrågor. Detta uppskattas också i hög grad, och jag tror att detta inte heller har förekommit tidigare.

Trots detta förefaller en stor del av ECB:s beslutsfattande ske bakom kulisserna. Vi vill naturligtvis inte att hela Europaparlamentet och BBC ska vara närvarande vid ECB-direktionens möten, men vi vill gärna veta argumenten för eller emot de beslut som fattas och om besluten har fattats enhälligt eller inte, så att marknaden kan få en bättre inblick i penningpolitiken.

Slutligen vill vi be om en översyn av förfarandet för utnämning av ledamöterna i ECB:s direktion. Vi anser att den nuvarande faktiska fördelningen av ECB-mandaten enligt medlemsstaternas storlek bör överges. Detta bör inte innebära en större offentlig debatt, men vi anser verkligen att det är ett bättre system att välja mellan olika kandidater.

  Jacky Henin, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Eftersom vi diskuterar Europeiska centralbankens årsrapport vill jag rikta dessa ord till bankens ordförande.

Herr Trichet! Ni är verkligen den som har återupplivat ett system som är mycket dåligt för alla EU-medborgare. Därigenom har ni antagligen varit den bästa kampanjledaren för de franska och nederländska folkens nej till det konstitutionella fördraget – oavsiktligt, annars skulle det ha blivit allmänt känt – och det tackar vi er för.

De principer som Europeiska centralbanken bygger på är redan i sig ett hinder för tillväxt i euroområdet, men under perioder av tillväxt skapar banken få arbetstillfällen eller inga alls och gynnar bara de rikaste i samhället. Europeiska centralbanken påstår att den har hejdat inflationen. I själva verket har arbetarklassen och medelklassen fått se sin köpkraft sjunka kraftigt medan de rika aldrig har varit så rika. Ni förespråkar den värsta formen av kapitalism som gynnar aktieägarna och utarmar medelklassen och arbetarklassen. Er passivitet inför den svaga dollarpolitik Förenta staterna bedriver leder dagligen till bortfall av tusentals kvalificerade industriarbeten som skapar mervärde i euroområdet. Ni företräder missnöjets och massarbetslöshetens bank.

Av alla dessa skäl måste vi bryta med en europeisk centralbank som kontrolleras av finansmarknaderna och inte har något samband med vad folken i unionen önskar. Vi behöver omgående ett nytt fördrag där Europeiska centralbanken åläggs ansvar för sysselsättning, yrkesutbildning och forskning, allt under sträng kontroll från Europaparlamentet och de nationella parlamenten. I detta nya fördrag måste den finansiella stabilitetspakten med nödvändighet ersättas av en social framstegspakt för sysselsättning och tillväxt, en pakt som på nytt stimulerar till offentliga satsningar på hälso- och sjukvård, yrkesutbildning, utbildning, subventionerade bostäder, kultur, transport och infrastruktur.

Genom dessa beslut kommer vi att kunna återställa EU-medborgarnas förtroende. Om detta inte sker skulle klyftan mellan våra institutioner och medborgarna fortsätta att vidgas. Skillnaderna i fråga om välstånd mellan unionsmedborgarna och mellan medborgarna i ett enskilt land skulle fortsätta att öka. Det skulle därmed främja uppkomsten av extremism och anti-europeisk nationalism.

  John Whittaker, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Ännu en gång talar vi om för Europeiska centralbanken hur den ska sköta sitt jobb! Det strider inte bara mot andemeningen i fördraget, enligt vilket ECB är oberoende, utan det är också i hög grad slöseri med tid eftersom ECB som vanligt kommer att lyssna artigt men, med rätta, ägna vad vi säger föga uppmärksamhet. ECB har tillräckligt med egna problem med att hitta en räntesats som passar tolv olika ekonomier, som snart ska bli fler, utan att lyssna till parlamentet.

”En storlek för alla”-problemet försvinner inte. De större ekonomierna i euroområdet har för närvarande en något högre tillväxt men som Jean-Claude Trichet erkänner är den bräcklig. När den vacklar blir hans problem med att välja rätt räntesats mer kritiskt. ECB kommer i själva verket att tvingas välja mellan inflation i Tyskland eller lågkonjunktur i södra Europa, med alla ödesdigra konsekvenser som detta medför för ländernas skuldsättning.

Jag undrar vilka råd parlamentet kommer att ge då?

  Jean-Claude Martinez (NI). – (FR) Herr talman, herr ordförande för Europeiska centralbanken! Igår debatterade vi bröstcancer här i parlamentet, och ingen verkade oroa sig för kampen mot inflationen. Det betyder att våra prioriteringar förändras i situationer som gäller liv och död: vi upptäcker vad som verkligen är viktigt.

Men är kampen mot inflationen verkligen det viktigaste i det ekonomiska livet? När vi inleder vår resolution med att nämna Fadern i form av centralbankens oberoende och därefter Sonen i form av prisstabiliteten i hopp om att välståndets Helige Ande ska stiga ned från Förenta staterna är det kanske bra för centralbankens oberoende men det är dåligt för folket. Personligen förstår jag till fullo, herr Trichet, att ni är bunden av de monetära aggregaten ett, två och tre och av behovet att finjustera och styra räntorna. Men till och med i Milton Friedmans land tillåts Chile ha ett budgetöverskott på 1 procent samtidigt som USA självt har ett kraftigt budgetunderskott. Avslutningsvis måste jag därför ställa den verkliga frågan: bara för att vår tyska mormor led av inflationsdiabetes under 1920-talet, måste hela EU 80 år senare därför hålla sig till en sockerfri budget- och penningkost?

  Alexander Radwan (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr ordförande för Europeiska centralbanken! Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater stöder Euroepiska centralbankens inställning till valutastabilitet. Vi bör inte falla för frestelsen att utöka ECB:s ansvarsområde med områden där nationalstaterna vägrar att agera, med andra ord de områden som gäller ekonomiska och sociala reformer. ECB kan inte ensam betala för sådana reformer och banken har inte heller råd med det. I detta fall är det viktigt att nationalstaterna äntligen fullgör sina skyldigheter.

Vi stöder också Europeiska centralbankens oberoende, dess politiska oberoende och oberoendet för dess penningpolitik, och allt detta gäller ända från förfarandet för urval av ledamöterna. Jag vet inte vilka resultat dagens omröstningar kommer att leda till. Jag kan bara tala om för er att Europeiska folkpartiet stöder tanken på icke-politisering, med början i urvalsförfarandet, och anser att den form av öppenhet som föreslagits inte är till stor hjälp. Europeiska centralbanken har en mängd andra redskap i sin dialog och den använder dem också, precis som andra centralbanker runtom i världen gör. Det finns ett brett stöd för detta i parlamentet.

När det gäller frågan om oberoende vill jag tillägga att vi kämpar för penningpolitikens oberoende. Men jag hoppas också att Europeiska centralbanken inser att den inte bör överdriva frågan om oberoende. Vi har nu under flera år haft en pågående diskussion med Europeiska centralbanken om ämnet ”clearing och avveckling”, särskilt med Gertrude Tumpel-Gugerell, och jag vill bara påminna parlamentet om att Europeiska centralbanken har inlett en dialog med Europeiska värdepapperstillsynskommittén (CESR) om detta ämne och nu inleder en dialog med berörda parter på marknaden.

Jag vill tydligt säga att vi inte motsätter oss dialog. Kanske den väg Europeiska centralbanken föreslår och följer kommer att vara den rätta i slutändan. För oss handlar detta inte om en utvärdering i sak, men den väg Europeiska centralbanken följer när den blir en del av marknaden kan inte väljas utan tillsyn och i ett vakuum utanför politiken. Därför har vi pläderat så ivrigt för detta – och vi hoppas att omröstningen i dag kommer att leda till det resultat som vi alla hade räknat med – vi behöver styrning, vi behöver ett regelverk för detta område.

Vi kan inte ha en situation där parlamentet och kommissionen överväger om de ska skapa ett direktiv, om de ska utarbeta ett lämpligt regelverk, samtidigt som Europeiska centralbanken kommer och påstår att ingenting av detta angår den och att den kommer att slå in på den väg som den anser vara den rätta. Överdriv inte. När det gäller penningpolitik står vi på er sida.

  Robert Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman! Sedan sin tillkomst har Europeiska centralbanken fullgjort sitt primära uppdrag, nämligen att bekämpa inflationen. Inflationstalen i euroområdet har sålunda legat kvar under de rådande inflationstalen i Förenta staterna och Storbritannien. Allmänheten har fel om den tror att euron har fått priserna att skjuta i höjden. Det är sant att det förekom en inflationsliknande prisökning under övergången till euron, särskilt inom catering- och detaljhandelssektorerna, där priserna rundades av uppåt lite för mycket. Man måste dock säga att den underliggande inflationen efter dessa prisstegringar i inledningsskedet i stort sett har kunnat kontrolleras. De kraftiga prisstegringarna på olje- och gasmarknaderna är en yttre chock som unionen har mycket liten kontroll över. Men eftersom euron har ökat i värde i förhållande till dollarn, den valuta i vilken råvaror fortfarande prissätts, har chocken varit mindre allvarlig för euroområdet än för amerikanerna.

Euron är i själva verket en sköld som har skyddat hela EU under sådana händelser som kriget i Irak, kriget i Afghanistan eller till och med den 11 september 2001. Utan euron skulle många europeiska valutor ha utsatts för tryck och skulle ha hotat den inre marknaden med sammanbrott. Som José Luis Rodríguez Zapatero påpekade skulle Spanien aldrig ha kunnat dra tillbaka sina trupper från Irak om landets valuta hade varit pesetas i stället för euro. Även om euron har tjänat EU väl och även om jag gratulerar ECB till det arbete som har åstadkommits är jag fortfarande övertygad om att ECB skulle kunna göra bättre ifrån sig. Ordförande Jean-Claude Trichet och hans kolleger fäster alltför stor vikt vid kampen mot inflationen samtidigt som riskerna för inflation fortfarande är mycket begränsade.

Å andra sidan vägrar ECB att ge sitt stöd till unionens allmänna ekonomiska politik och motiverar sin ståndpunkt med att det i det konstitutionella fördraget hävdas att en bibehållen prisstabilitet är det enda möjliga sättet att stödja EU:s allmänna ekonomiska politik. ECB är oberoende och kommer att förbli det, till och med utan Alexander Radwans stöd. Detta är ännu ett skäl för att vara öppen för dialog. De som är oberoende kan tillåta sig att upprätthålla ett mer aktivt samarbete med eurogruppen, till exempel för att uppnå en mer hållbar ekonomisk utveckling för EU. Tillväxt och stabilitet är de två faktorer som gör att EU kan gå framåt.

  Wolf Klinz (ALDE). – (DE) Herr talman! Jag vill tacka Jean-Claude Trichet och hans kolleger för deras gedigna samarbete hittills. ECB:s årsrapport är ett mycket viktigt dokument för parlamentet. Det utgör underlaget för debatten om grundläggande penningpolitiska frågor. Det är inte för inte som ordföranden för utskottet för ekonomi och valutafrågor personligen har tagit ansvar som föredragande för denna fråga.

Det råder emellertid alltid meningsskiljaktigheter när vi diskuterar utnämningarna till ECB och bankens primära uppgift. Vi har just upplevt detta igen. Därför är det inte överraskande att det var först efter ett stort antal kompromissförslag som det var möjligt att komma fram till någonting som liknar en gemensam uppfattning i utskottet. Personligen anser jag det beklagligt att den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet avstod från slutomröstningen i utskottet trots alla dessa kompromisser. Deras beslut visar vilka svårigheter den socialdemokratiska gruppen fortfarande har med ett antal punkter i betänkandet. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa stödde ECB:s oberoende utan några om och men.

Bankens primära uppgift är och förblir att garantera eurons stabilitet. Hittills har den skött denna uppgift på ett beundransvärt sätt. Vi får inte under några omständigheter ta lätt på oberoende eller prisstabilitet. Därför får det inte heller i framtiden förekomma några politiska påtryckningar, och ledamöterna i direktionen måste väljas uteslutande utifrån sin sakkunskap och inte på grund av sin nationalitet.

  Ashley Mote (NI). – (EN) Herr talman! Återigen är det nödvändigt att uppmärksamma det faktum att ECB fortsätter att trycka ett stort antal 500-eurosedlar, vilka endast kommer till användning för dem som samlar olagligt förtjänta pengar eller tvättar pengar. De tryckta volymerna har till och med ökat på sista tiden. Ändå publicerade Sunday Times i London nyligen en omfattande artikel med en mängd detaljerade bevis för att dessa sedlar används i direkt syfte att tvätta pengar i Spanien, Italien och Grekland. Den enda möjliga slutsats vi kan dra är att ECB är aktivt inblandad i att bistå och medverka till penningtvätt.

  Dariusz Rosati (PSE). – (PL) Herr talman! Jag vill framföra min positiva uppfattning om Europeiska centralbankens verksamhet under 2005. Jag vill också kategoriskt hävda att den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet helt och fullt stöder och respekterar centralbankens oberoende. Vi anser att detta oberoende är ett oeftergivligt villkor för att en lämplig penningpolitik ska kunna bedrivas inom den ekonomiska och monetära unionen. Oberoendet är också en garant för vår gemensamma valutas värde.

Jag vill nu rikta uppmärksamheten mot tre frågor som länge har diskuterats här i parlamentet. För det första är den relativa betydelsen av de båda pelarna i ECB:s penningpolitik oklar. Jag syftar här på penningmängden till skillnad från övrig information om framtida inflation. Som ett resultat av detta vet vi inte om, eller i vilken utsträckning, utvecklingen i fråga om penningmängden utgör en avgörande faktor när ECB fastställer räntorna. Om det skapades tydliga regler i denna fråga skulle öppenheten och effektiviteten i penningpolitiken förbättras.

För det andra är det absolut nödvändigt med en tydlig tolkning av ECB:s mandat, såsom det fastställs i artikel 105.1 i fördraget. ECB måste framför allt tala om hur banken avser att fullgöra sina skyldigheter enligt fördraget att stödja Euroepiska unionens ekonomiska politik samtidigt som den bibehåller prisstabiliteten, och vilka resurser den avser att utnyttja i detta syfte. Jag vill påpeka att det i fördraget görs en tydlig åtskillnad mellan dessa båda mål och att de därför inte kan anses utbytbara. Om ECB intog en tydlig hållning till denna fråga skulle det vara möjligt att undvika missförstånd när det gäller frågan om ECB har ansvar för att nå andra mål än prisstabilitet eller inte.

För det tredje gör ECB en felaktig tolkning av inflationskriteriet när det tillämpas för att bedöma hur väl förberedda de nya medlemsstaterna är för att anslutas till euroområdet. I fördraget sägs det tydligt att utgångspunkten bör vara den genomsnittliga inflationstakten, och jag citerar: ”de högst tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet”. I fördraget nämns ingenting om de lägsta priserna. ECB definierade prisstabilitet som en inflationstakt under 2 procent men nära 2 procent. Men när ECB bedömer i vilken grad kandidatländerna är förberedda tillämpar banken en annan definition, nämligen genomsnittet för de tre länder som har lägst inflation. Det kan inte finnas två olika definitioner i samma fördragsbestämmelse, och därför uppmanar jag ECB att klargöra situationen.

  Antolín Sánchez Presedo (PSE). – (ES) Herr talman, herr ordförande Trichet, mina damer och herrar! Presentationen av Europeiska centralbankens årsrapport för 2005 och debatten om den i parlamentet är den årliga redovisning som gör centralbankens oberoende förenligt med den demokratiska kontrollen av banken.

Jag vill göra tre korta kommentarer om penningpolitikens effekter, behovet av finansiell integration och direktionens framtida sammansättning.

Penningpolitikens mål är att kontrollera inflationen och att bidra till ekonomiska mål av mer allmän natur. Utan att ha vidtagit några åtgärder under två och ett halvt år höjde Europeiska centralbanken räntorna i slutet av 2005. Inflationen låg då två tiondelar över de 2 procenten och det fanns en måttlig tillväxt i euroområdet på 1,4 procent.

Detta är de makroekonomiska faktauppgifterna, men penningpolitikens resultat kräver att man använder en mer exakt strategi som jag å andra sidan anser kräver en granskning av de interna divergenserna mellan medlemsstaterna i euroområdet, som är avsevärda i fråga om inflation och tillväxt. Detta är viktigt för att fastställa effekterna av penningpolitiken och särskilt för att se till att det inte råder några stadigvarande obalanser. För det andra behöver vi också veta hur dessa penningpolitiska förhållanden ska översättas till marknadsförhållandena, särskilt när det gäller små och medelstora företag.

Under 2005 offentliggjorde Europeiska centralbanken sin första rapport om finansiell integration i euroområdet, och detta gratulerar jag den till. Banken gör en mycket viktig insats. En allt snabbare globalisering leder till förändringar av de finansiella produkterna och marknaderna som innebär nya utmaningar. När den gemensamma valutan skapades kunde riskerna i systemet hanteras med hjälp av penningpolitiska instrument. Nu behöver vi nya initiativ. Därför är det viktigt att utveckla den ekonomiska och monetära unionen ytterligare för att nå nya mål men också för att behålla penningpolitikens effektivitet inför nya utmaningar.

När det slutligen gäller direktionens sammansättning är jag för en större parlamentarisk kontroll för att uppnå större professionalism och kompetens och även ett genusperspektiv. Gruppfotot på direktionens ledning innehåller bara en kvinna.

  Jean-Claude Trichet, Europeiska centralbanken (FR) Herr talman! Kanske jag kan få säga några ord eftersom en rad frågor har förts på tal?

Först av allt vill jag tacka ledamöterna. Jag har verkligen varit mycket lyhörd för den exakta innebörden i de synpunkter, påpekanden och rekommendationer som har framförts till oss.

På alla direktionsledamöters och ECB-rådsledamöters vägnar vill jag när det gäller oberoendet säga hur viktigt det är att höra så många parlamentsledamöter framhålla vilken avgörande betydelse det har för Europeiska centralbanken att vara oberoende. Jag måste erkänna att vi säkert inte hade kunnat ge EU:s ekonomi dess särskilda penningpolitiska och finansiella innehåll utan det förtroende som denna princip om oberoende ger oss, en princip som erkänns av Europaparlamentet, av hela världen och av alla aktörer på marknaden oavsett var i världen de må befinna sig. Bankens oberoende stadgas i fördraget, det är ett erkänt faktum och en av EU:s främsta tillgångar.

Jag vill ännu en gång tacka alla de parlamentsledamöter som uttryckte sig så tydligt på denna punkt.

(EN) Låt mig nu behandla några av de punkter som tagits upp, vilka säkert är viktiga för många av parlamentsledamöterna. Jag måste säga att utnämningen av ledamöterna i direktionen är en fråga som bör ställas till de verkställande organen, särskilt rådet eftersom de ansvarar för sådana ärenden. Vi utnämns i enlighet med bestämmelserna i fördraget, och som ni vet är det inte bara parlamentet som bedömer egenskaperna hos de olika berörda personerna, utan även vi i ECB:s styrelse. Jag vet att parlamentet skulle vilja ha inte bara en rådgivande roll utan även ansvar för själva beslutet. Jag respekterar denna åsikt. Jag inser att ECB måste låta parlamentet och rådet diskutera ärendet, förutsatt att det sker med fullt oberoende och utan politisering. För det är tydligt att om institutionen skulle besväras av politisering så skulle den inte kunna skapa det den bör skapa, nämligen prisstabilitet – något som också är beroende av att den åtnjuter verklig trovärdighet så att inflationsförväntningarna beslutsamt förankras.

När det gäller de olika anmärkningarna om dialogen mellan parlamentet och ECB har denna dialog enligt min mening förbättrats, både i fråga om frekvens och interaktion, och jag kommer noga att anteckna alla de anmärkningar som gjorts här, inklusive de om hur vårt eventuella Target II-värdepapperssystem ska styras. Om denna fråga, som ligger er, Alexander Radwan, och andra parlamentsledamöter varmt om hjärtat, vill jag säga att vår ambition – och det är verkligen ett pågående arbete – var att maximera fördelarna med europeisk integration till följd av det framgångsrika införandet av euron, eftersom det är tydligt att tillgången till ett gemensamt avvecklingsverktyg för värdepapper i euro utan tvivel skulle innebära framsteg.

Det andra målet var att maximera effektiviteten i fråga om avveckling, och detta skulle förmodligen kräva att kontanter och värdepapper hanterades på samma IT-plattform, i enlighet med vad som tekniskt kallas en ”integrerad modell”.

Den tredje frågan, som är viktig ur vårt eget perspektiv, är hur man kan maximera centralbankens kontroll över de bankkonton som öppnas för vår egen räkning. Vi intar en fast hållning i denna fråga eftersom vi anser att lösningar där man undviker att tvinga centralbanker att lägga ut förvaltningen av sina konton på entreprenad inte är bra lösningar.

Detta är de tre viktigaste anledningarna till varför vi arbetar med detta ärende, genom en dialog med marknaden, vilket är mycket viktigt, och förstås med parlamentet.

Flera andra punkter har tagits upp. Jag kommer inte att återgå till frågan om hedgefonder, som särskilt Ieke van den Burg tog upp. När det gäller frågan om huruvida vi är tillräckligt tydliga och öppna i fråga om kommunikation vill jag upprepa att vi inte fattar beslut själva inom stängda dörrar. Kommissionsledamoten och ordföranden för eurogruppen, Jean-Claude Juncker, är inbjudna till ECB-rådets alla sammanträden. De inbjuds också varannan vecka till våra diskussioner och överläggningar så att de kan vara så nära som möjligt de beslut som fattas. Själv har jag förmånen att besöka eurogruppen varje månad. Så varje månad finns det tre tillfällen att diskutera och få så stor insikt som möjligt i hur beslutsprocessen verkligen fungerar. Jag tycker nog att vi ur den synpunkten har det mest välorganiserade kontaktsystemet i världen. Det är inte nytt; det var en tradition för Bundesbank, Banque de France och flera andra centralbanker. Låt oss inte underskatta dess betydelse. I vissa av anmärkningarna togs ingen hänsyn till detta.

När det gäller öppenheten i vår penningpolitik kan vi säga att vårt främsta mål är prisstabiliteten, eftersom detta fastställs i fördraget. Vi ger en aritmetisk definition av prisstabilitet som inflationsnivåer under och nära 2 procent. Alla är medvetna om detta. Vi har en tvåpelarstrategi som är mycket tydlig. I det avseendet är vi mycket mer öppna och precisa. Vi tillhandahåller en bättre måttstock för att mäta våra prestationer än andra centralbanker gör. Jag vill inte vända mig till någon särskild av dem, men på andra sidan Atlanten finns det en systercentralbank som, säkert på mycket goda grunder, har en annan syn på definitionen av prisstabilitet när det gäller hur tydligt målet bör vara. Ur den synpunkten är vi mycket öppna. Hela världen vet att vi är öppna och det är en av anledningarna till varför inflationsförväntningarna är förankrade i linje med vår definition av prisstabilitet, vilket är ett grundläggande resultat.

(FR) Herr talman! Jag vill ge ett kort svar till ett antal parlamentsledamöter. Att vi är trovärdiga och att våra förutsägelser om inflation överensstämmer med vår definition av prisstabilitet ger EU-ekonomin synnerligen gynnsamma finansiella förutsättningar.

De ledamöter som har kritiserat vår penningpolitik och anklagat den för att vara alltför ortodox vill jag helt enkelt be att komma ihåg vilka räntesatser för marknaderna på medellång och lång sikt som gällde i deras länder innan euron infördes. I inflationsförutsägelserna räknade man i själva verket med en mycket högre inflationstakt än den vi själva nu kan garantera EU-medborgarna. Det bör påpekas att låg inflation framför allt är en avgörande faktor för de fattigaste delarna av våra samhällen eftersom den innebär att de behåller sin köpkraft. Jag noterade dessutom att många ledamöter bad oss att fortsätta att vara vaksamma i detta avseende. Jag är därför djupt övertygad om att det finns ett mycket enkelt samband mellan vårt primära mål, som fastställs i fördraget, och artikel 105.

Att uppfylla vårt primära mål är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att vi ska kunna gå vidare i den riktning som alla här i parlamentet önskar, och detta innebär naturligtvis att vi ska gå i riktning mot tillväxt och sysselsättning. Prisstabilitet är en nödvändig förutsättning för hållbar tillväxt och för skapandet av varaktig sysselsättning.

(EN) Om jag hinner har jag ytterligare två eller tre kommentarer. När det gäller 500-eurosedeln håller jag inte med om påståendet att vi aktivt skulle medverka till penningtvätt. Som ni vet var stora sedelvalörer en stark tradition i många av de länder som ingår i euroområdet och vi beslutade att inte ändra de olika traditionerna på ett drastiskt sätt. Så sedeln används i några länder, men inte i andra. Det är fortfarande valfritt, och vi beslutade att inte ta bort denna valfrihet för de länder och ekonomier som var vana vid den.

Jag tror att jag har behandlat övriga frågor som togs upp. John Whittaker nämnde dock aspekten ”en storlek för alla”. Europa är en stor kontinental ekonomi och från den 1 januari nästa år, när Slovenien går med, kommer euroområdet att ha 315 miljoner medborgare. Det kan jämföras med 300 miljoner i Förenta staterna och motsvarar därmed en ekonomi i samma storleksordning. När man mäter spridningen, standardavvikelsen för tillväxt och inflation mellan olika stater i flera olika storlekar, kommer man att se att den är ungefär densamma för båda ekonomierna. Det är inte allmänt känt, men det är värt att påpeka eftersom det verkar vara kännetecknande för en stor kontinental ekonomi.

Det innebär inte att vi måste verka för varaktiga skillnader, och det är en av de saker som vi har diskuterat, särskilt i eurogruppen. Vi måste begrunda denna fråga, men det skulle återigen förmodligen vara fel att glömma bort att en viss spridning alltid är förknippad med den berörda ekonomins storlek.

(FR) Herr talman! Jag tror att jag har täckt de flesta av frågorna, men naturligtvis stannar jag kvar och står till parlamentets förfogande.

  Talmannen. – Tack, herr Trichet.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl.11.30.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE). – (FR) Pervenche Berès betänkande om Europeiska centralbankens årsrapport för 2005 är en besvikelse eftersom behovet av politisk reflektion om användningen av euron för att stödja tillväxt och sysselsättning inte tillräckligt tydligt framhålls i betänkandet.

I en alltmer komplex värld som kännetecknas av en ytterst våldsam ekonomisk och social krigföring är det för närvarande ett misstag att inte föra en omfattande politisk debatt av hög kvalitet om detta ämne, men i framtiden kan det visa sig ha varit en försummelse. Europeiska centralbanken och dess ordförande Jean-Claude Trichet får inte glömma bort att artikel 105 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen utan att göra avkall på prisstabilitetsmålet tydligt anger att Europeiska centralbankssystemet ska stödja EU:s ekonomiska politik. I en tid då prishöjningar på råvaror och energi ger upphov till ett naturligt inflationstryck i världen måste vi fundera över hur denna situation påverkar vår inre marknad och vår gemensamma valuta samtidigt som vi allvarligt ställer oss frågan om det inte är dags att utveckla euron så att den inte bara är en verkligt anmärkningsvärd teknisk framgång utan också blir en politisk valuta.