Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 13 november 2006 - Strasbourg

16. Årsrapport 2006 om euroområdet (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av José Manuel García-Margallo y Marfil, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om årets bedömning av euroområdet (2006) (2006/2239 (INI)) (A6-0381/2006).

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE-DE), föredragande. – (ES) Herr talman! Detta är första gången som parlamentet debatterar ett betänkande om den ekonomiska situationen i euroområdet och därför är detta betänkande av unik betydelse, framför allt med tanke på att denna debatt – denna analys som vi genomför tillsammans för första gången – äger rum vid en tidpunkt då situationen är både politiskt komplicerad och ekonomiskt osäker.

Jag anser att situationen är politiskt komplicerad därför att jag inte kan bortse från att debatten om vad som ska hända med det konstitutionella fördraget fortfarande pågår, eftersom vi har med institutionella frågor att göra. Jag kan inte heller bortse från att detta betänkande debatteras i en ”ny era” vad gäller penningpolitiken, i och med att räntorna har stigit under ganska lång tid och kan fortsätta att stiga, och att detta sker vid en tidpunkt då vi ska ge oss i kast med den nya stabilitets- och tillväxtpakten som nu har reviderats av kommissionen, och då medlemsstaterna för första gången ska redogöra för hur de har anpassat sina nationella reformplaner efter Lissabonstrategin inför EU-institutionerna.

Situationen är ekonomiskt osäker eftersom jag, även om jag delar kommissionens uppfattning om att det ekonomiska läget är bra, eller i alla fall mycket bättre än tidigare, måste påpeka att vår förväntade tillväxt på 2 procent inte är tillräcklig för att skapa sysselsättning för våra arbetslösa, hålla jämna steg med våra konkurrenter och bibehålla vår levnadsstandard.

Som är brukligt i parlamentet är betänkandet uppdelat i flera avsnitt: makroekonomisk politik, reformer, med särskild tonvikt på den inre marknaden, och institutionella frågor med fokus på samordningen av den ekonomiska politiken och extern representation.

Inom den makroekonomiska politiken har egentligen inget nytt tillkommit, förutom det som sades i debatten om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Det som behövs inom vår makroekonomiska politik är stabilitet, mer stabilitet och ännu mer stabilitet.

När det gäller penningpolitiken, och jag upprepar att vi inriktar oss på institutionella frågor, betonar vi behovet av ökad insyn i Europeiska centralbankens (ECB) verksamhet. Vi vill veta varför banken agerar som den gör och hur den hanterar och tar hänsyn till de två hörnstenar som den grundar sina beslut på. Därför vill vi att kortfattade protokoll ska offentliggöras där man redogör för argumenten för och emot ett visst beslut.

I fråga om budgetpolitiken visar betänkandet att penningpolitikens hittills starka slagkraft kan börja mattas av, och att budgetpolitiken måste ta över. Som jag har påpekat tidigare uppmanar vi därför kommissionen att hålla sig till en strikt tolkning av stabilitets- och tillväxtpakten, och uppmanar medlemsstaterna att anstränga sig mer för att minska sitt underskott, särskilt under högkonjunkturer. Vi efterfrågar också bättre samordning av medlemsstaternas budgetplaner och av de ekonomiska prognoser som de gör i samband med budgetprognoserna.

Det är inte rimligt att de länder som deltar i den ekonomiska och monetära unionen (EMU) använder olika prognoser när de gäller oljepriser eller tendenser för räntor och växelkurser. I vår dialog med de nationella parlamenten vill vi att alla ska veta vad vi talar om.

När det gäller de offentliga skulderna uppmanar vi också i vanlig ordning medlemsstaterna att arbeta ännu hårdare med att minska skulderna för att frigöra resurser och för att uppfylla Lissabonstrategin och bemöta de budgetutmaningar som vår åldrande befolkning innebär. Slutligen vill vi som sagt revidera skattesystemen för att stärka EU-ekonomins konkurrenskraft.

Vad gäller reformer så förordar vi Lissabon och mer Lissabon. Vi vill att allmänheten ska kunna se hur väl varje medlemsstat har lyckats. Därför efterfrågar vi regler så att vi kan sätta större press på de långsammaste länderna och genom utbyte av bästa praxis låta dem ta del av hur de bästa länderna går till väga.

När det gäller den inre marknaden behöver vi, till skillnad från de protektionistiska försök som har gjorts under senare år, frihet och ännu mer frihet och en utveckling av tjänstemarknaden. Vi vill helt enkelt stärka de grundläggande friheterna.

Vad beträffar de institutionella frågorna – och jag vill inrikta mig på att förbättra unionens arbetssätt – vill vi att ett trepartssamtal mellan rådet, kommissionen och parlamentet ska äga rum kvartalsvis, parallellt med den dialog som vi har med Europeiska centralbanken. Jag är dock medveten om att kommissionsledamoten inte är överförtjust i idén.

För att underlätta dessa trepartssamtal vill vi be Eurogruppen att utarbeta en färdplan som visar åt vilket håll euroområdet bör utvecklas under de kommande två åren. Vi uppmanar kommissionen att genom efterföljande rapporter ge oss mer konkreta verktyg för en sådan dialog, och vi inbjuder kommissionsledamoten och rådet att sammanträda med oss var tredje månad.

När det gäller den externa representationen anser vi inte att den överensstämmer med eurons internationella tyngd. Det gläder oss att medlemsstaterna visade upp en enad front vid mötena med de internationella institutionerna i Singapore, och vi efterfrågar bättre samordning och uppfinningsrikedom så att medlemsstaterna företräds enhetligt inför Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken och andra internationella organ.

Jag tackar samtliga skuggföredragande och mina parlamentskolleger för deras insatser.

ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ
Vice talman

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först tacka José Manuel García-Margallo och Europaparlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor för det intresse de har visat i analysen av denna första årsrapport från kommissionen om euroområdet. Det främsta målet med den är att främja en dialog och debatt mellan våra två institutioner för att identifiera de prioriterade åtgärder som kommer att förbättra hela euroområdets fungerande.

Sedan jag hade tillfälle att lägga fram denna rapport för utskottet för ekonomi och valutafrågor i juli har prognoserna för tillväxten i euroområdet för detta år och följande två år förbättrats avsevärt. Förra veckan presenterade jag våra höstprognoser, som kan sammanfattas med att alla ekonomiska indikatorer pekar i rätt riktning: en ökande ekonomisk tillväxt, den högsta i euroområdet sedan början på årtiondet, sjunkande arbetslöshet, stabil inflation och en tydlig minskning av de offentliga underskotten.

De faktorer som har bidragit till denna positiva bild omfattar externa faktorer såsom den globala ekonomins oförminskade styrka, men också interna faktorer som motsäger den bild av stagnation och förlamning som har använts för att beskriva ekonomierna i EU, i synnerhet ekonomin i euroområdet. Bland dessa interna faktorer återfinns reformer i ett flertal länder i euroområdet de senaste åren, insatserna för att konsolidera budgeten och EU-ekonomiernas åtgärder för att möta den kraftiga ökningen av oljepriserna, som är mer effektiva än vad många hade väntat sig.

Euroområdet har också bidragit väsentligt till detta gynnsamma klimat, tack vare de goda finansiella villkoren för familjer och företag som den nuvarande räntenivån innebär och även tack vare det skydd som euron har gett mot vårens turbulens på finansmarknaderna.

Alla dessa positiva faktorer ogiltigförklarar dock inte de huvudsakliga slutsatserna i kommissionens rapport om vilka åtgärder som krävs för att förbättra euroområdets fungerande, och som de flesta av er instämmer i enligt José Manuel García-Margallos betänkande.

Jag talar om behovet av att gå vidare med strukturreformerna, konsolidera den inre marknaden och garantera en mer effektiv och integrerad extern representation av euroområdet än vad som hittills varit fallet.

Dessa tre prioriterade mål, som läggs fram i rapporten, kommer också att ingå i den ekonomiska årsrapport som jag kommer att lägga fram för kommissionen den 22 november, där vi i år fokuserar på hur den ekonomiska och monetära unionen (EMU), särskilt euroområdet, fungerar mot bakgrund av den sammanlagda erfarenheten efter åtta år.

Mot bakgrund av dessa tre prioriterade mål och när det gäller ekonomiska reformer instämmer jag i det som sägs i betänkandet om betydelsen av att genomföra de reformer som medlemsstaterna utlovade i de nationella reformplanerna som en del av Lissabonstrategin.

När penningpolitiken har blivit enhetlig och budgetpolitiken har blivit en del av stabilitets- och tillväxtpakten bör varje nationell regering göra nödvändiga anpassningar av den ekonomiska politiken när det gäller produktivitet, konkurrenskraft och marknadernas funktion för att se till att en hög grad av konvergens uppnås inom euroområdet.

I december kommer kommissionen, på grundval av medlemsstaternas rapporter, att anta rapporten om det första året för genomförandet av de nationella reformplanerna. Vår rapport kommer att innehålla en noggrann utvärdering av hur varje medlemsstat har genomfört dessa reformer i praktiken, och om vi anser det vara nödvändigt, kommer vi att utfärda rekommendationer för varje land.

Vi kommer också att ha med en utvärdering i rapporten av vad vi, EU-institutionerna, har gjort för att genomföra de reformer som krävs för gemenskapens Lissabonprogram.

Som jag sa tidigare instämmer vi i att det är nödvändigt att gå vidare med den inre marknaden som, tillsammans med den gemensamma valutan, är ett av de två mycket viktiga instrumenten för att främja en mer effektiv resursfördelning och erbjuda ökade möjligheter för företagen och större valfrihet för konsumenterna.

Integreringen av det finansiella systemet är också ett högt prioriterat mål för att EMU ska fungera väl. På detta område är färdplanen utstakad i kommissionens vitbok om finansiella tjänster för perioden 2005–2010.

När det gäller euroområdets externa representation kan jag bekräfta att Europaparlamentet instämmer i behovet av en enhetlig extern representation. Som jag nyligen fick tillfälle att förklara i ett av mina anföranden inför utskottet för ekonomi och valutafrågor, och som José Manuel García-Margallo just upprepade, visade EU upp en enad front i Singapore. I oktober, efter detta möte, diskuterade vi frågan igen både i Eurogruppen och Ekofin och nådde vissa ytterligare överenskommelser som går i rätt riktning.

José Manuel García-Margallos betänkande innehåller också synpunkter på penningpolitiken och tillämpningen av fördragskriterierna för utvidgningen av euroområdet. Europeiska centralbanken är en av de mest öppna centralbankerna i världen, och detta värderas högt av marknaderna som uppskattar bankens kommunikationspolicy.

När det gäller tillämpningen av inflationskriterierna för utvidgningen av euroområdet, som vi har diskuterat vid ett flertal tillfällen här i parlamentet den senaste tiden, hänvisar jag till det som har sagts hittills.

Slutligen vill jag säga att jag inte vet vilka tvivel som José Manuel García-Margallo har uppfattat från vår sida. Jag är helt och hållet för en dialog med Europarlamentet om euroområdets fungerande. Ordföranden för utskottet för ekonomi och valutafrågor är väl medveten om detta, eftersom jag bara för några dagar sedan hade tillfälle att diskutera med henne om hur vi kan åstadkomma detta i praktiken.

  Othmar Karas, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater välkomnar detta betänkande. Det råder inga motsättningar om detta, och vi säger dessutom ja till kraven, analysen och sakinnehållet i betänkandet.

Jag vill vidareutveckla detta och säga något om sex grundläggande punkter. För det första är euron EU:s mest kraftfulla svar på globaliseringen.

För det andra är detta kanske det viktigaste instrumentet för att den inre marknaden ska bli framgångsrik, men inte det enda. Det måste gå hand i hand med en utökad tillämpning av de fyra friheterna på den inre marknaden genom aktiv innovation, avlägsnande av strukturella svagheter och en stabilisering av den sociala tryggheten, pensionerna samt hälso- och sjukvårdssystemen.

För det tredje är det nödvändigt att alla EU-medlemsstater går med i euroområdet. Varje medlemsstat som motsätter sig euron och euroområdet, och som inte gör alla ansträngningar för att bli en del av EU:s valutaområde, försvagar den inre marknaden och minskar EU:s motståndskraft mot globaliseringseffekterna.

För det fjärde är Maastrichtkriterierna inträdesbiljetten, och jag är glad över att kommissionen har hållit fast vid dem i sina beslut de senaste månaderna.

För det femte är stabiliserings- och tillväxtpakten den nödvändiga ramen för budgetpolitiken. Vi kräver att cykliska inkomstökningar tillämpas för att minska underskott och statsskulder.

För det sjätte står det i dagens tidningar att den franske inrikesministern Nicolas Sarkozy kräver att euroområdet ska styras ekonomiskt av EU. De som vill stärka EU:s ekonomi måste ratificera konstitutionsfördraget och förse kommissionen med de nödvändiga befogenheterna. Det är därför vi är för en stark euro på världsmarknaderna och en gemensam ståndpunkt i IMF samt en EU-utrikesminister för att EU ska kunna få globalt inflytande.

  Pervenche Berès, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag välkomnar det tillfälle som denna debatt i plenum ger oss för att tillsammans granska hur euroområdet fungerar vid en tidpunkt när utsikterna, som ni har sagt, förbättras inom vissa områden. Vi är dock alla överens om att tillväxtpotentialen inte utnyttjas fullt ut och att våra ekonomier hindras av eurons växelkurs, som gör det svårt att exportera från euroområdet, vilket i sin tur leder till att en del av våra företag överväger att omlokalisera tillverkningen av sina varor till dollarområdet.

Detta betänkande ger oss ett tillfälle att se över den reviderade stabilitetspakten. Alla instämmer i att åtagandena från de medlemsstater som är med i euroområdet kanske borde behandlas annorlunda än de åtaganden som gjorts utanför euroområdet. Från den synpunkten är detta betänkande värdefullt, och jag anser att vi måste gratulera vår kollega José Manuel García-Margallo till den anda i vilken han har närmat sig frågan.

Vi behöver gå längre än till att reformera stabilitetspakten för att bättre samordna tidsramar och uppgifter, och det är viktigt att se till att kommissionen och centralbanken inte värderar det som medlemsstaterna i euroområdet har uträttat enbart utifrån deras underskott utan också mot bakgrund av deras styrkor och svagheter i ett bredare sammanhang. Ni nämnde detta i ert anförande, herr kommissionsledamot, och jag är tacksam för att ni gjorde det. Jag vill dessutom uppmana er att fortsätta enligt den linjen.

Det finns också ett behov av att närmare koppla samman den makroekonomiska analysen med utvecklingen på finansmarknaderna. Jag vill dessutom påpeka att vi måste vara mer vaksamma med tanke på att kreditvärderingsinstitut har varit involverade i arbetet med att bedöma Italiens statsskuld. Om kreditvärderingsinstituten skulle behöva spela en framträdande roll i bedömningen av medlemsstaternas skulder skulle detta vara en allvarlig risk när det gäller ledarskapet i euroområdet.

Avslutningsvis vill jag säga några ord för att förstärka det som har sagts av flera andra om valutakurserna: vi behöver mer ekonomisk politik och ekonomiskt ledarskap på detta område.

  Danutė Budreikaitė, för ALDE-gruppen. – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Den ekonomiska och monetära unionen, med en gemensam valuta, är den högsta nivå av ekonomisk integration som Europeiska unionen har nått hittills. Euroområdet har redan funnits i sex år, och dess första utvidgning visade att Maastrichtkriterierna, som upprättades för mer än ett årtionde sedan, inte längre motsvarar verkligheten i det växande EU och i den globala ekonomi som utvecklas. Länderna i euroområdet kan inte tillämpa de indikatorer som är viktiga för att euroområdet ska fungera, vilket särskilt gäller kravet på prisstabilitet.

Europeiska kommissionen (enligt EG-fördraget) och Europeiska centralbanken tillämpar olika kriterier för prisstabiliteten för euroområdet. Enligt ECB garanterar prisstabilitet en lägre inflation, som fortfarande ligger på nära 2 procent. Enligt kommissionens metoder uppnås prisstabilitet i euroområdet genom att man beaktar mer än bara inflationsnivån i länderna i euroområdet, och det är därför omöjligt att utesluta icke-typiska inflationsfaktorer.

Jag uppmanar kommissionen och ECB att samarbeta för att förbättra begreppet prisstabilitet i euroområdet och de metoder som används för att nå prisstabilitet, för att undvika missförstånd vid utvidgningar av euroområdet och vid tillämpningen av indikatorer inom själva euroområdet. Jag uppmanar medlemsstaterna i euroområdet att tillämpa de kriterier för medlemskap i euroområdet som de själva antog för att förbättra den ekonomiska integrationen. Dessutom vill jag betona att det krävs strukturreformer för att både Europeiska unionen och euroområdet ska kunna konkurrera på ett framgångsrikt sätt i den globala ekonomin, vilket särskilt gäller det fortsatta genomförandet av en intern marknad med fri rörlighet för tjänster, som har bidragit till EU:s konkurrenskraft.

  Jens Holm, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman, kommissionen, Europaparlamentariker och åhörare! Jag vill börja med att tacka García-Margallo y Marfil för detta betänkande om läget i euroområdet. Föredraganden konstaterar att prognoserna för euroområdet ser bättre ut än på länge. Det beror förstås på vilken ekonomisk politik man tänker föra. Den förda politiken har inte precis varit någon succé. Stora delar av Europa befinner sig i social och ekonomisk kris. I Europas största ekonomi, Tyskland, lever sju miljoner människor i fattigdom, enligt ny statistik. En av orsakerna till detta är just den ekonomiska och monetära unionen, EMU, som har världens mest inflationskonservativa centralbank och en stabilitetspakt som bakbinder den ekonomiska politiken. Som Europafacket ETUC nyligen konstaterade i en rapport är det inte mer av denna oflexibla politik som vi behöver. Europas folk behöver i stället en aktiv finanspolitik och en omorganisering av EMU.

Som ni vet är mitt hemland Sverige inte medlem av EMU. En klar majoritet röstade nej 2003. Därför blir jag lite oroad när jag läser betänkandet. Det konstateras däri att euroområdet från och med 2007 omfattar 13 medlemsstater men att – nu citerar jag – ”samordningen av den makroekonomiska politiken och den inre marknaden kommer att omfatta samtliga 27 medlemsstater”. Vad betyder detta? Betyder det att Sverige som har röstat nej till EMU förr eller senare måste anslutas till EMU? Jag vore tacksam för ett svar från kommission och även från föredraganden om han får ordet i slutet av debatten.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! I vår diskussion om årsrapporten 2006 om euroområdet vill jag ta upp två saker. Den första är den mycket lägre ekonomiska tillväxt och den högre arbetslöshet som finns i länderna i Europeiska unionen, och i euroområdet i synnerhet, jämfört med USA och tillväxtmarknader som Kina och Indien. Den ekonomiska tillväxten i euroområdet 2005–2007 kommer att vara omkring hälften av tillväxten i USA medan arbetslösheten kommer att vara dubbelt så hög.

Den andra är den högre ekonomiska tillväxten och den lägre arbetslösheten i tre av de 15 länder som inte gick med i euroområdet, jämfört med länderna i området. Det är inte att undra på att dessa länder inte springer benen av sig för att vara med i den gemensamma valutan. De nya medlemsstaterna har nu till och med ännu större betänkligheter mot att gå med i euroområdet, trots att de fortsätter att arbeta hårt för att uppfylla konvergenskriterierna i Maastrichtfördraget.

  Dariusz Maciej Grabowski, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Tillväxten i euroområdet har varit den lägsta i världen under många år, och det var den även 2006. I stället för att söka orsakerna till detta hemma, i ECB:s penningpolitik, försöker man införa den så kallade harmoniseringen av budget- och skattepolitik i medlemsstaterna.

Detta är ett försök att sätta krokben för medlemsstaternas initiativ, ett slags diktat som riktas från de starkare mot de svagare. Om poängen med att skapa en gemensam valuta var att för det första förenkla systemet och därigenom minska kostnaderna, för det andra att locka till sig utländska investeringar och för det tredje att använda sig av privilegiet att ge ut valuta och skapa en ny världsvaluta, så har den önskade effekten i de två senare fallen inte uppnåtts.

Utländska investerare fortsätter att koncentrera sig på Förenta staterna och Asien. Efterfrågan på euron som världsvaluta är förhållandevis svag. I stället har effekten blivit den motsatta: bibehållandet av de höga räntorna och det artificiella stödet av euron har urholkat konkurrenskraften för europeiska tillverkare och minskat exportintäkterna. Den gemensamma valutan och ECB:s politik verkar tjäna kapitalets intressen på bekostnad av affärsmän, konsumenter och medlemsstaternas nationella budgetar.

Den gemensamma valutan har haft en indirekt effekt på exporten från de nya medlemsstaterna genom att deras utvecklingstakt har mattats och de har hållits tillbaka. Vi anser därför att det krävs en radikal översyn av EU:s monetära doktrin för att återföra befogenheterna för valutautgivning och räntor till medlemsstaternas monetära myndigheter.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Vi kan i själva verket alla vara stolta över euron. Mycket av det som förutsades innan den infördes har inte blivit verklighet, men det finns tre saker som ständigt måste betonas. En är att de skatteintäkter som nu kommer in måste användas för att minska underskotten, och det kräver vi i punkt 5 i betänkandet. En annan är det angelägna kravet på en strikt tillämpning av Maastrichtkriterierna. Om man släpper på dem igen, såsom har skett tidigare, kommer vi inte att komma någonstans. För det tredje handlar det om öppenhet och insyn. ECB ligger långt efter de globala normerna. Det ständiga misslyckandet med att framställa någonting som liknar fullgoda beslutsprotokoll – eller några protokoll över huvud taget – trotsar all begriplighet, och dessa förhållanden behöver åtgärdas omgående.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Låt mig först tacka föredraganden för detta betänkande, där behovet av samarbete för att stärka EU:s ekonomi betonas. Det står klart att euron har skapat en aldrig tidigare skådad stabilitet i Europa.

När jag lyssnade på min svenska kollega tidigare lät det som om ett lågt ränteläge är ett problem för EU:s ekonomi. Sanningen är att räntorna aldrig har varit så låga som nu. Finns det någon som tror att EU:s ekonomi hade varit bättre om vi hade haft samma ränteläge som på 1970-talet eller 1980-talet, eller om vi hade haft samma budgetunderskott som under de år när ekonomin var dålig i Europa? Låt oss sluta drömma och inse fakta. I dag har vi en gemensam valuta, och med hjälp av den lägger vi tonvikten på och uppmuntrar konkurrens, handel och investeringar som inriktas på behovet av strukturreformer och skattedisciplin. Detta är bra och skapar möjligheter, för problemet med EU:s ekonomi är inte räntorna utan bristen på avreglering, handel och en större inre marknad. Sedan marknaderna öppnades har vi blivit mer effektiva och framgångsrika.

Jag anser att euron aldrig kommer att bli starkare än EU:s ekonomi och disciplinen hos länderna i euroområdet. Det understryker också vikten av att Europeiska centralbanken förblir oberoende, vilket påpekas i betänkandet. Detta är mycket viktigt, annars kommer vi att förlora vår trovärdighet.

Sett ur ett svenskt perspektiv kommer euron snart att införas i ett antal nya medlemsländer kring Östersjön. Jag hoppas på en debatt i mitt hemland som gör det möjligt för oss att ansluta oss till dem och andra euroländer i framtiden.

  Udo Bullmann (PSE). – (DE) Herr talman! Jag är glad över att kommissionen har framställt denna rapport och att den är angelägen om att undersöka det som händer med euroområdet. Det gläder mig också att Jean-Claude Juncker är närvarande här i dag, vilket innebär att den person som företräder medlemmarna i euroområdet kommer att vara med i debatten.

Var står vi då nu? För första gången har vi närmat oss det tillväxtmål som vi själva fastställde i Lissabon. Tillväxten i euroområdet är nu 2,8 procent, vilket är nästan de 3 procent som vi antog som grund i Lissabon.

Vilken är då utmaningen för euroområdet, i detta läge? Vad är det viktiga som står på spel? Nöjer vi oss med denna lilla vindpust, en uppgång i konjunkturen som kommer att vara borta i morgon? Eller vill vi i stället göra något strukturellt för att se till att vi kan hämta andan ordentligt och få en chans att skapa en långsiktig och varaktig uppgång som – eftersom det inte bara är siffror som skapar ekonomin utan även människor – kommer att främja det folkliga förtroendet?

Det är därför jag menar att vi måste anstränga oss för att göra det som krävs, nämligen intelligenta investeringar i euroområdet. Budgetkonsolidering är bra, men vi kan inte bara mässa detta som ett mantra, utan vi måste utnyttja den nuvarande uppgången för att inleda en intelligent moderniseringspolitik som ger oss en chans att på allvar minska arbetslösheten. Detta står också i betänkandet.

Slutligen vill jag tacka vår medföredragande och skuggföredragande Dariusz Rosati, som deltog i våra diskussioner för den socialdemokratiska gruppens räkning. Jag vill även nämna José Manuel García-Margallo y Marfil som förtjänar ett tack för att han – och det är inte första gången – har lämnat ett viktigt och givande bidrag till den makroekonomiska debatten här i parlamentet.

  Jeffrey Titford (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Det verkar som om händelseutvecklingen har gjort detta betänkande inaktuellt. Trots kommissionsledamot Joaquín Almunias uttalanden kontrasterar dess optimistiska beräkningar för tillväxten i euroområdet kraftigt mot de ekonomiska uppgifter som offentliggjordes i slutet av förra veckan, enligt vilka tillväxten i den franska ekonomin är noll. Det finns också tecken på en försvagad tillväxt inom hela euroområdet, som kommer att förvärras ännu mer genom de stränga skattesystem som nästa år kommer att införas i Tyskland och Italien för att uppfylla euroområdets stabilitetskrav.

Av betänkandet framgår dock inte att Italiens regering är på väg att kollapsa på grund av Romano Prodis beslut att genomföra de skattehöjningar och budgetnedskärningar som kommissionsledamoten med ansvar för ekonomiska frågor krävde för att Italien ska uppfylla kraven i Maastrichtavtalet. I betänkandet nämns inte heller upploppen i Ungern efter den ungerska premiärministerns avslöjande att han hade ljugit morgon, middag och kväll om de skattehöjningar och offentliga kostnader som han i hemlighet hade lovat samma kommissionsledamot.

Att tvinga många av våra nya medlemsländer att föra en deflationspolitik som är avsedd för de mer utvecklade ekonomierna i euroområdet leder till dålig efterfrågan, dålig tillväxt och massarbetslöshet. I betänkandet sägs inte heller något om att Maastrichtavtalet har förvandlat östeuropéerna till andra klassens medborgare. De har ingen möjlighet att ansluta sig till euroområdet inom en överskådlig framtid, men ändå måste de sköta sina ekonomier så att de uppfyller euroområdets krav. Förr eller senare kommer EU-medborgarna att tröttna på ett system som ständigt håller dem kvar i den långsamma ekonomiska filen, och samtidigt förvägrar dem deras demokratiska rättighet att säga sin mening om hur det hela borde skötas.

  Sergej Kozlík (NI). – (SK) Jag vill välkomna och stödja förslaget från oppositionen i Europaparlamentet om 2006 års uttalande på årsdagen för euroområdets tillkomst. Jag vill särskilt lyfta fram det stycke där man efterlyser en omsorgsfull utredning av mekanismerna i de tre medlemsländer som har uppvisat bäst resultat när det gäller prisstabilitet och metoderna för att beräkna referensvärdet för inflationen.

Poängen är att de olika inflationsnivåerna i euroområdets medlemsstater inte återspeglar olika makroekonomiska strategier, utan snarare är ett resultat av strukturella faktorer. Denna förutsättning gäller enligt min mening särskilt för de nya medlemsstaterna i Europeiska unionen. Den relativa andelen av energiintensiv och råvaruintensiv produktion i många av dessa länder är större än i euroområdet. En betydande del av denna produktion transporteras till euroområdet, antingen direkt eller som en del av färdiga produkter, till exempel i form av plåt som används för att tillverka bilkarosser.

Av dessa strukturella orsaker är de nya medlemsstaterna mer utsatta för fluktuationer i energipriser och råvarupriser. Av samma skäl fungerar de som en buffert som tar emot effekterna av prisförändringar för euroområdet. Detta problem berör särskilt Slovakien.

Den nuvarande strategin för att bedöma inflationskriteriet är därför olämplig och kan på lång sikt minska chanserna för nya medlemsstater att kunna gå med i euroområdet även om de uppfyller alla andra krav.

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Först av allt vill jag gratulera kommissionen och föredraganden till det sätt som de har behandlat denna svåra fråga på. Jag är särskilt nöjd med kommentarerna om arbetsmarknadens flexibilitet och den målinriktade utbildningsstrategin. Jag anser att våra slutsatser pekar i en och samma riktning. Som medborgare i ett av de östeuropeiska länder som väntar på att få komma med i euroområdet vill jag bara göra fyra korta påpekanden.

För det första: när det gäller utvidgningen av euroområdet bör inga andra regler för tillträde tillämpas än de politiska regler som gäller för dem som redan är med.

För det andra: det är viktigt att de nya medlemsstaterna kommer med så fort som möjligt, och därför får det inte göras några tolkningar, framför allt inte när det gäller inflationen, hållbarheten och referensnivån, vilket i praktiken skulle leda till att de nya medlemsstaternas anslutning skjuts upp för en lång tid framåt. De nya medlemsstaterna är fortfarande på efterkälken i förhållande till det ekonomiska genomsnittet i EU och arbetar således fortfarande med att komma i kapp i löne- och prisnivåerna. På denna punkt har Sergej Kozlík gett en mycket god förklaring.

För det tredje: jag instämmer i att man noga måste granska statistiken från medlemsstaterna. Kommissionen måste svara med politiska verktyg, om inte annat, och till exempel informera vid ett EU-toppmöte om en medlemsstat är särskilt odisciplinerad och går i fel riktning. I det långa loppet är det oacceptabelt att blunda för detta. Kommissionen har ett politiskt ansvar även i detta avseende.

För det fjärde: det är väsentligt att fördjupa den inre marknaden, och det är viktigt att alla följer kriterierna. Det gör de nya medlemsstaterna. Det föreligger dock en motsägelse. Å ena sidan är arbetsmarknaden, Schengenområdet, fortfarande stängd för de nya medlemsstaterna, och direktiven om arbetskraftsintensiva tjänster och utstationering av arbetstagare är mycket restriktiva. Å andra sidan är vi tvungna att öppna marknaderna för finansiella tjänster för alla. Denna obalans underlättar inte direkt medlemsstaternas integration det gäller fördjupandet av den inre marknaden.

  Benoît Hamon (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Detta betänkande innehåller flera intressanta och välkomna rekommendationer, och jag vill tacka föredraganden för dem.

I betänkandet rekommenderas att man, i stället för att enbart kräva nedskärningar av de offentliga utgifterna, frigör resurser för att göra de förmodligen nödvändiga offentliga investeringarna i utbildning, infrastruktur och forskning.

Dessutom medger – det är det ord som används – Europaparlamentet, i stället för att rekommendera lönesänkningar, att reallöner och produktivitet på lång sikt bör öka i samma takt. Jag vill tacka föredraganden för hans insatser för att moderera och medla.

Ämnet för denna debatt är emellertid det ekonomiska resultatet för euroområdet. Jag anser att den ekonomiska situationen, trots den senaste tidens oväntade förbättring av tillväxtindikatorerna, fortfarande är bräcklig och otillfredsställande. Kommissionens makroekonomiska politik påverkar faktiskt vardagen för miljoner EU-medborgare vars köpkraft – det vill jag framhålla – hotas av stagnerande löner och ökade levnadskostnader, och deras arbetsförhållanden fortsätter att försämras samtidigt som deras sociala skydd krymper.

Det konkreta svar som kommissionen och Europeiska centralbanken erbjuder är alltid detsamma: att bekämpa inflationen med budgetåtstramningar och lönesänkningar samtidigt som konkurrensen ska öka när det gäller tjänster, kapital, produkter och arbetsmarknader.

Det kanske är dags att utvärdera resultaten av denna politik och fundera över om avveckling av offentliga tjänster, avreglering av arbetsmarknaden och nedskärningar av offentliga utgifter verkligen är ett hållbart sätt att stimulera tillväxten i euroområdet och Europeiska unionen. Tyvärr finns det inte någon period för eftertanke på dagordningen. Inom två dagar måste vi avge vårt ställningstagande om ett ”tjänste”-direktiv som visserligen har förbättrats men som fortfarande följer Fritz Bolkesteins avregleringsmodell.

Inom några månader kommer vi att få ett direktiv med förslag om att offentlig postservice ska upphöra på dagordningen. Och trots den kroniska instabiliteten i de oljeproducerande områdena, trots den gasutpressning som utövas av ett grannland, trots den globala uppvärmningen och trots strömavbrott som drabbar halva Europa blir svaret i energifrågorna detsamma: att man ska fullfölja liberaliseringen och avregleringen av den inre energimarknaden i EU. Den ekonomiska rapporten för euroområdet är kanske något bättre i år, men det sociala och politiska resultatet är fortfarande, i mina ögon, lika dåligt som vanligt.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Jag har lyssnat till talarna hela tiden, särskilt den behörige kommissionsledamoten Joaquín Almunia, som argumenterar för en kanonisering av euron. Men är det verkligen så det ligger till? Kanske håller vi här i parlamentet på att kanonisera det som de EU-medborgare vi företräder ser som den onda anden.

Eurons värde stiger, och vi är alla mycket glada. Samtidigt ökar dock antalet medborgare som lever under fattigdomsgränsen. Av de 500 miljoner människor som bor i EU 27 lever 100 miljoner personer under fattigdomsgränsen. Med andra ord, människor som bara har råd med kött en gång varannan vecka, som inte kan köpa kläder till sina barn, som inte kan byta bil förrän de haft bilen i 15 år. Vad betyder euron för dessa människor?

Jag vill påminna er om att det började med ett påbud uppifrån. Vi vill inte ha några en- eller tvåeurosedlar, och ändå ligger 75 procent av de dagliga transaktionerna under femeurostrecket. Vi är mycket glada över att euron går upp. Den har gått upp från 0,87 US-dollar till 1,30 US-dollar. Vad innebär då detta? Inget land utan märkesprodukter kan sälja till Förenta staterna eller andra länder. Tyskland kan naturligtvis sälja Mercedes eftersom Mercedes är Mercedes, men hur kan mitt land, som inte har några märkesprodukter, sälja till Amerika – den stora marknaden – när det går att hitta samma produkt i ett grannland utanför EMU för en tredjedel av priset? Hur ska det kunna komma några turister till Grekland? Hur kommer amerikanska turister att kunna resa till Spanien, herr Almunia, när det är omöjligt att följa värdet på euron?

Kan vi inte se på allt detta? Kan vi inte ta itu med allt detta? Det är ett enormt problem, och ni har ett enormt ansvar i kommissionen, särskilt ni personligen, herr Almunia.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Samtidigt som vi som bor i euroområdet naturligtvis måste lägga oss vinn om att våra barn ska överta så lite skulder som möjligt får vi, i vår strävan att skapa en mer kraftfull ekonomi, inte under några omständigheter bortse från den sociala standarden. När vi uppmanas att jämföra vår tillväxt med USA:s kan man inte bortse från att det praktiskt taget saknas ett socialt system i Förenta staterna.

Jag tror inte att vi kommer att hinna i kapp dem genom att tvinga massor av offentliganställda att gå i pension och genom att privatisera deras arbeten, eller genom att det finns arbeten med lön på en euro i timmen samtidigt som allt fler tvingas in i något som ska föreställa eget företagande. Vi har tidigare sett allt mer av att man tvingats sälja familjesilvret för att kunna bli medlem i euroklubben, och det måste bli ett slut på det. I stället måste vi anstränga oss för att komma till rätta med den explosiva ökningen av svartarbete, få bort de byråkratiska hindren för små och medelstora företag – vissa hinder blir allt svårare – och göra det enklare för sådana företag att få tillgång till bidrag. Först då kommer det att finnas en framtid med tillväxt för euroområdet.

  Dariusz Rosati (PSE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag är mycket glad över att kunna säga att jag stöder Europeiska kommissionens första årsrapport om situationen i euroområdet.

Rapporten utgör en god grund för att diskutera de huvudsakliga utmaningar som euroområdet står inför nu och under de kommande åren. Det finns mycket att diskutera. Den genomsnittliga tillväxten i euroområdet 2001–2005 var så låg som 1,9 procent. Arbetslösheten steg till 13 miljoner, och situationen för de offentliga finanserna förvärrades snarare än förbättrades.

Förra året förde med sig en smärre förbättring av situationen, som ni var vänlig nog att bekräfta, men det förändrar inte att EU inte bara släpar efter Förenta staterna och Japan, utan även framgångsländerna i Asien. Olösta strukturella problem är orsaken till stagnationen inom EU. De höga kostnaderna för att starta och driva företag, höga omkostnader för arbetskraft, motvilja mot att göra förändringar och bibehållande av hinder som är skadliga för arbetsmarknaden och tjänstemarknaden minskar tillsammans EU-företagens konkurrenskraft, håller tillbaka tillväxten och ökar trycket på de offentliga finanserna. Detta hindrar oss från att fullt ut utnyttja de möjligheter som en gemensam valuta och en enhetlig penningpolitik innebär.

Jag uppmanar därför kommissionen att sätta tryck på medlemsstaterna för att skynda på genomförandet av de nödvändiga reformerna. Behovet av detta har påvisats i ett flertal rapporter och undersökningar, däribland Shapiro-rapporten och högnivårapporten som utarbetades under Wim Koks ledning.

Den makroekonomiska politiken i euroområdet måste förbättras. Det som framför allt saknas är en ordentlig samordning av skattepolitiken mellan medlemsstaterna. Samtidigt kräver en gemensam valuta skattedisciplin, något som alla medlemsstater måste iaktta gemensamt. Detta kommer att möjliggöra en balanserad makroekonomisk politik och bidra till att återinföra en bra sammansättning av olika politiska riktlinjer.

Penningpolitiken måste grundas på tydliga, genomblickbara regler och vara långsiktig till sin natur. Faktorer som överdrivet hemlighetsmakeri i beslutsfattandet och frånvaron av tydliga regler för den roll som de ”två hörnstenarna” i penningpolitiken spelar, särskilt penningmängdsmåttet M3, som ger upphov till allvarliga tvivel om hur styrelsemedlemmarna i Europeiska centralbanken utses, begränsar den gemensamma penningpolitikens effektivitet och öppenhet, och kan undergräva den gemensamma valutans ställning.

För att stärka euroområdet är det viktigt att det expanderar och tar in nya medlemmar. I den processen måste vi följa regeln att kandidaterna är bundna av fördraget, hela fördraget och ingenting annat än fördraget. Detta innebär att de måste uppfylla de kriterier som fastställs i fördraget, men också att ytterligare krav inte kan ställas på dem. Jag är övertygad om att nya medlemmar i euroområdet, vars underskott och offentliga skulder ofta är mycket lägre än i de andra medlemsstaterna, kommer att bidra till att stärka euroområdet.

Sammanfattningsvis vill jag tacka Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker för att han har deltagit i debatten och jag hoppas att den kommer att ge honom inspiration och bidra till en ännu bättre styrning av Eurogruppen. Jag vill också tacka José Manuel García-Margallo y Marfil för att ha utarbetat detta utmärkta betänkande och instämmer helt i flertalet förslag som framförs där.

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (ES) Herr talman! Jag vill tacka alla ledamöter för deras medverkan. Jag menar att debatten visar att det är meningsfullt med en rapport av detta slag varje år om euroområdets fungerande och resultat. Detta är första gången som rapporten har antagits av kommissionen och debatteras i parlamentet.

Som avslutning på dagens debatt kan jag göra en optimistisk iakttagelse: euroområdet växer på nytt, trots att vissa har sagt att det har en mycket låg tillväxt. Euroområdet växer med 2,6 procent i år, kanske ännu mer i slutet av budgetåret. Euroområdet skapar arbetstillfällen och minskar arbetslösheten. Enligt våra prognoser kommer fem miljoner arbetstillfällen att skapas i euroområdet fram till 2008. Det sägs inte särskilt ofta, men det är sant att det sedan början av årtiondet, trots låg tillväxt i euroområdet och naturligtvis i hela Europeiska unionen, har skapats avsevärt fler arbetstillfällen än i Förenta staterna, som alltid framställer sig som den referenspunkt man ska efterlikna i politik och strategier för sysselsättningsskapande.

Jag anser därför att det finns saker som skulle kunna motivera en något mer optimistisk bedömning, om vi analyserar hur euroområdet fungerar och de resultat som vi når genom monetär integration. Det är emellertid också sant att det finns saker som vi måste vara uppmärksamma på även i fortsättningen, eftersom det fortfarande finns mycket att göra.

Det finns fortfarande mycket att göra, som många av er har sagt, för att öka den potentiella tillväxten och fortsätta minska arbetslösheten så att större tillväxt och högre sysselsättning kan förbättra medborgarnas liv, minska ojämlikheterna och erbjuda en stabilare grund för de sociala trygghetssystemen och systemen för sociala tjänster. Detta kräver först och främst, som många av er har påpekat, att vi fortsätter att uppfylla – och göra det bättre – kriterierna för stabilitet och budgetdisciplin som fastslås i fördraget och som förverkligas genom stabilitets- och tillväxtpakten, vilken genomförs på ett tämligen positivt sätt som det råder samförstånd om. Vi måste också fortsätta med reformerna och gå vidare med Lissabonstrategin, eftersom denna plan för att undanröja hinder och underlätta de fyra friheterna har visat sig vara en stabil grund för att skapa bättre förhållanden inför framtiden.

Detta kräver också, enligt analysen och många av slutsatserna i denna, bättre styrning i euroområdet. Jag anser att Eurogruppens effektivitet har förbättrats sedan den har fått en stabil ledning under Jean-Claude Juncker, som är med oss i dag. Detta ger oss möjlighet att utveckla analyser, ömsesidig förståelse och samordning av beslut som påverkar medlemsstaterna men som inte kan tvingas på dem uppifrån, utan måste antas i samförstånd, med medlemsstaternas fulla övertygelse och i enlighet med deras förmåga. Vi måste också stärka dialogen.

Om någon av er fortfarande tvivlar på kommissionens och min åsikt, som kommissionsledamot med ansvar för ekonomiska och monetära frågor, så måste vi förbättra den bilaterala dialogen mellan kommissionen och parlamentet om dessa frågor. Jag anser att vi måste gå framåt i en trepartsdialog mellan ordförandeskapet för Eurogruppen, kommissionen och parlamentet om följande frågor: Eurogruppens arbete med alla frågor som vi uppmärksammar och, med ert samtycke, anser jag att vi måste gå framåt med en dialog som också – varför inte – omfattar Europeiska centralbanken, med all respekt för dess självständighet som för en dialog med er om monetära frågor men som också samtalar med oss varje månad. Jag anser att parlamentet emellanåt kan och bör delta i detta åsiktsutbyte mellan alla institutioner vars gemensamma mål är att Euroområdet ska fungera ordentligt och att euron, vår gemensamma valuta, ska ge bästa möjliga resultat för alla EU-medborgare.

  Jean-Claude Juncker, ordförande för Eurogruppen. (FR) Herr talman! Först av allt vill jag be om ursäkt för att jag är försenad. Huvudvägen mellan Luxemburg och Strasbourg är gräsligt igenproppad vid infarterna till Strasbourg, och trafikstockningarna hindrade mig från att komma fram i tid. Eftersom jag inte ville störa friden och ron för alla som bor i Strasbourg ville jag inte köra för fullt utan höll mig noga till trafikreglerna på motorvägen. Det var jag som blev lidande, eftersom jag kom för sent till denna debatt. Icke desto mindre vill jag säga er att jag finner denna debatt viktig eftersom parlamentets tankar inte bara är viktiga i sig. De bidrar också till debatterna inom Eurogruppen, som jag är ordförande för, med bistånd, inspiration, drivkraft och stimulans från kommissionsledamoten med ansvar för ekonomiska och monetära frågor, min vän Joaquín Almunia.

Jag vill inleda med att säga att jag anser att vi har en stark tillväxt: den ökar alltmer, den hotas inte trots försöken att dämpa den, särskilt från Frankrikes sida. Sysselsättningsnivån ökar och arbetslösheten sjunker även om den inte har nått en godtagbar nivå. Om vi ser sysselsättningen rätt perspektiv är den sannolikt nu starkare än vi tror och i varje fall starkare än vi trodde för sex månader sedan.

Under 2007 kommer vi att se i vilken omfattning konjunkturnedgången i Förenta staterna påverkar det ekonomiska resultatet i euroområdet. I Eurogruppen menar vi att effekterna av den amerikanska nedgången för ekonomierna i euroområdet kommer att bli mindre tydliga än de var 2000–2001. Vi ser att den amerikanska konjunkturnedgången i första hand drabbar byggbranschen och att den inte kommer att sprida sig till andra områden av den amerikanska ekonomin. Effekterna på tillväxten i euroområdet kommer att bli mindre tydliga än tidigare, även om resultaten land för land kommer att uppvisa stora skillnader.

Hur kommer det sig att vi har nått en tillväxtnivå som verkar mer godtagbar för oss i dag än den verkade för några år sedan? Detta beror först och främst på att euron har skyddat oss i stor utsträckning de senaste åren. Det kan inte nog betonas när man ser tillbaka på införandet av euron: euron har skyddat oss, den skyddar oss nu och kommer att fortsätta skydda oss! Tänk er vilket tillstånd ekonomin och de monetära systemen i EU hade befunnit sig i om vi inte hade haft euron i kristider! Under förberedelserna inför euron fick vi uppleva finanskriserna i Latinamerika, Ryssland och Sydostasien. Tänk er hur vårt system skulle ha tappat kontrollen över saker och ting innan EU-systemet genomfördes, under Irakkriget och den 11 september 2001! Tänk er hur resultatet skulle ha blivit för de europeiska valutorna, om de fortfarande hade funnits, medan de geostrategiska dramerna utspelades som utgjorde en ständig källa till oro! Tänk er hur vissa nationella valutor skulle ha klarat sig efter nejomröstningarna i Frankrike och Nederländerna! Euron har skyddat oss. Den har till och med skyddat länder som uttryckte farhågor om EU när de skulle godkänna konstitutionsfördraget.

Budgetsituationen förbättrades när vi – i all visdom, med parlamentets godkännande och ofta till och med dess aktiva stöd – ändrade och reformerade stabilitets- och tillväxtpakten. Vissa ansåg att de hade rätt att uttrycka sina allvarliga farhågor efter det att den reformerade pakten hade antagits. I dag ser vi att mekanismerna i den reformerade pakten håller och att alla regeringar gör allt de kan för att tillämpa huvudreglerna och de vägledande principerna. Budgetunderskotten minskar och ett allmänt samförstånd växer fram genom att alla medlemsstater tar den förebyggande aspekten i stabilitets- och tillväxtpakten på allvar. De har alla beslutat att prioritera att de skatteöverskott som uppstår till följd av konjunkturuppgången ska avsättas för att minska underskotten och de offentliga skulderna. Jag välkomnar det beslutet.

Vi i Eurogruppen funderar mer på att trappa upp budgetkontrollerna, och det gör vi tillsammans med kommissionen, som villigt har biträtt Eurogruppens ledning på ett sätt som har visat sig vara mycket effektivt. Vid vårt nästa möte – som kommer att hållas närmare slutet av november, dvs. efter mitt besök i utskottet för ekonomi och valutafrågor, som leds på ett mycket kunnigt sätt av Pervenche Berès – kommer vi att se hur vi kan trappa upp dessa budgetkontroller. Det kommer vi att göra hädanefter, på grundval av en övergripande rapport från kommissionen där man inte undviker att betona de verkliga politiska problem som finns, inklusive de politisk-ekonomiska, eller att utfärda särskilda rekommendationer – som det återstår att fastställa formen för – till de olika medlemsstaterna och även för hela euroområdet.

När det gäller valutaområdet som helhet vill jag att vi i år på allvar hörsammar en mångårig uppmaning från kommissionen. Det är att ägna ett särskilt kapitel i Europeiska rådets slutsatser – när rådet granskar framstegen med Lissabonstrategin – åt euroområdet, ett kapitel som omfattar de strukturreformer som vi måste genomföra i de olika länderna i euroområdet.

När det gäller problemet med strukturreformer vill jag helt enkelt säga att vi underskattar det värde som dessa strukturreformer redan har tillfört sammanhållningen i euroområdet. Jag håller inte med om alla – eller somliga – av de strukturreformer som har genomförts i alla medlemsstater. Men faktum är att ett betydande antal strukturreformer redan håller på att genomföras, tvärtemot den idé om eller bild av euroområdet som vi ofta förmedlar. Vi skördar redan nu frukterna av denna långtgående strukturreform som vi har genomfört i euroområdet.

När man ser närmare på de nationella reformprogram som de olika medlemsstaterna har infört ser man att det finns många strukturella lösningar, att de i allmänhet ligger i linje med varandra och att vi måste gå vidare med alla dessa reformer, utan att för den skull hemfalla till tvivelaktig nyliberalism och en gränslös, skamlös form av vild avreglering som jag motsätter mig. Jag anser nämligen fortfarande att euron, euroområdet och tillämpningen av en konsekvent politik skulle vinna i trovärdighet om vi, förutom vårt arbete med strukturreformerna, även införde en uppsättning minimirättigheter på det sociala området. Detta skulle garantera alla arbetstagare i hela euroområdet ett antal minimirättigheter som medlemsstaterna inte skulle kunna urholka i sina försök att höja den nationella kampandan.

EU:s arbetstagare har rätt att veta var de står. Vi måste sluta ge intrycket av att den monetära unionen är ett företag som sköts av finansministrarna, bankdirektörerna och de stora investerarna och storföretagen och att den i själva verket motverkar de mest grundläggande rättigheterna för arbetstagarna som, när allt kommer omkring, utgör majoriteten av EU:s befolkning.

Jag skulle vilja säga något om utvidgningen av euroområdet. Jag håller inte med alla dem som påstår att vi i euroområdet har blivit strängare än förut mot nya medlemsstater som vill gå med i området. Vi tillämpar de kriterier som fastställdes i Maastrichtfördraget. Det har inte framförts några krav på förändring av de kriterier som vi antog när fördraget undertecknades i Maastricht, den 7 februari 1992. Det är inte tal om att överge den nominella konvergenspolitiken och ersätta den med ett kriterium som skulle innebära att man underlät att tillämpa vissa kriterier som de första medlemmarna i euroområdet var tvungna att uppfylla. Det finns de som ifrågasätter det nominella konvergenskriteriet i icke-teoretiska termer, och jag menar att de bör akta sig för de verkliga riskerna med att ersätta det nominella konvergenskriteriet med ett verkligt konvergenskriterium. Tillämpningen av verkliga konvergenskriterier skulle göra anslutningen av nya medlemmar till euroområdet mycket avlägsen. Jag anser därför att vi gör klokt i att hålla oss till de kriterier som vi har för närvarande, och denna politik kommer att stärka euroområdets trovärdighet.

Det sätt som euroområdet representeras på utanför EU tarvar i själva verket en utförlig förklaring, men en kort förklaring kan vara tillräcklig. Euroområdet måste representeras av en man, en röst och en plats inom varje institution, särskilt inom de internationella finansiella organisationerna. Jag är övertygad om att vi inte kommer att ha nått dit när min ämbetsperiod avslutas den 1 januari 2009. Icke desto mindre är det min fasta övertygelse att den dagen kommer när till och med de mest motsträviga européer inser att vi hela tiden gör bort oss när vi strävar efter att vara med och styra världens monetära affärer om vi fortsätter att uppträda i internationella forum utan en gemensam handlingsplan. Det var några kommentarer som jag ansåg mig ha rätt att göra. Jag ber samtidigt om ursäkt för att jag inte har kunnat svara alla talare, som jag brukar. Jag blev tvungen att svara kortfattat eftersom jag inte var närvarande när talarna, med det engagemang som kännetecknar parlamentet, höll sina anföranden.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på tisdag kl. 11.30.

Skriftlig förklaring (artikel 142 i arbetsordningen)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE). – (FR) I betänkandet av min förträfflige kollega José Manuel García-Margallo y Marfil läggs några mycket intressanta analyser och förslag om euroområdet fram. Jag beklagar dock att man inte rakt på sak tar upp frågan om utvecklingen av euron från en teknisk valuta till ett politiskt instrument för tillväxt och sysselsättning. Den penningpolitik som Europeiska centralbanken (ECB) för verkar inte stämma överens med verkligheten: valutakursen borde vanligtvis vara stark vid en stark ekonomisk tillväxt och sjunka när tillväxten är svag. Faktum är att det har varit tvärtom i EU sedan början av 1990-talet. Medlemsstaterna genomför reformer, men kravet på nollinflation genom en olämplig penningpolitik leder EU till mediokra resultat när det gäller ekonomisk tillväxt.

Om detta fortgår i en tid då råvarupriserna och energipriserna skjuter i höjden över hela världen kommer vi att få nollinflation och nolltillväxt, och tillverkarna kommer att flytta sina företag till dollarområdet. Med allt som händer är det som om ECB inte fäster något avseende vid den ekonomiska politiken medan dess amerikanska motsvarighet inte tänker på någonting annat.