Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 13 november 2006 - Strasbourg

20. Stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) – Frivillig modulering av direktstöd inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

- betänkandet av Jan Mulder, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1698/2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) (KOM(2006)0237 – C6-0237/2006 – 2006/0082(CNS)) (A6-0319/2006)

- betänkandet av Lutz Goepel, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om fastställande av bestämmelser för frivillig modulering av direktstöd enligt förordning (EG) nr 1782/2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare, och om ändring av förordning (EG) nr 1290/2005 (KOM(2006)0241 – C6-0235/2006 – 2006/0083(CNS)) (A6-0315/2006)

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Innan jag går in på innehållet i betänkandena vill jag tacka föredragandena Lutz Goepel och Jan Mulder och även ledamöterna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för deras insatser vid utarbetandet av dessa båda betänkanden.

Jag vill börja med Lutz Goepels betänkande. Jag har noggrant noterat jordbruksutskottets ståndpunkt som är att förkasta förslaget om frivillig modulering och att uppmana kommissionen att dra tillbaka förslaget.

Innan jag behandlar några av punkterna i betänkandet vill jag påminna om varför jag lade fram förslaget och vilken princip jag vägleddes av när jag utarbetade det.

Kommissionens förslag är ett svar på en begäran från Europeiska rådet i december förra året om att den skulle lägga fram ett förslag om frivillig modulering. En sådan modulering var ett sätt att göra det möjligt för medlemsstaterna att föra över medel från den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare till dess andra pelare för att stärka budgeten för regional utveckling, ett mål som de flesta av er nog instämmer i.

Jag har uttryckt mina farhågor om vissa delar av överenskommelsen i rådet, särskilt att den skulle gälla både direkta betalningar och marknadsrelaterade utgifter och även att den avviker betydligt från de grundläggande reglerna för utgifterna för landsbygdsutveckling. Kommissionen försöker lösa dessa problem i största möjliga utsträckning och se till att det råder största möjliga överensstämmelse med reglerna om obligatorisk modulering och utgifterna för landsbygdsutveckling. Detta ligger i linje med kommissionens förklaring om det interinstitutionella avtalet om budgetramen.

När det gäller vissa argument i Lutz Goepels betänkande sägs det att frivillig modulering skulle leda till en snedvridning av konkurrensen. Jag delar inte denna uppfattning. Varken systemet med samlat gårdsstöd eller utgifterna för landsbygdsutveckling anses innebära en snedvridning av handeln i enlighet med WTO:s regler.

Det hävdas att det saknas en ordentlig konsekvensanalys. För det första var detta helt enkelt inte genomförbart under den korta tid som stod till förfogande i december förra året. För det andra skulle det ha lett till svårigheter i fråga om metoderna eftersom vi inte har någon aning om vilka medlemsstater som skulle tillämpa frivillig modulering, och om de gjorde det har vi ingen aning om vilka procentsatser de skulle tillämpa. Förslaget strider därför inte mot principerna för landsbygdsutveckling som till exempel nationell samfinansiering. Vi föreslår frivillig samfinansiering som en kompromiss för att motsvara rådets förväntningar.

Låt mig nu övergå till Mulderbetänkandet om de föreslagna ändringarna av förordning (EG) nr 1698/2005. Texten är en juridisk översättning av vad som beslutades i september förra året av stats- och regeringscheferna om den så kallade ”takbestämmelsen”, som är gemensam för alla strukturinstrument, däribland Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling(EJFLU), som även upprepas i den allmänna förordningen om strukturfonderna. Dessutom står det också i texten att samfinansiering inte ska krävas för det belopp på 320 miljoner euro som ingår i landsbygdsutvecklingsfondens anslag till Portugal, något som också beslutades vid Europeiska rådets möte i december förra året.

Jag har noterat föredragandens ståndpunkt, särskilt när det gäller samfinansiering. Jag håller med om att Portugals undantag från kravet på samfinansiering för ett belopp på 320 miljoner euro bör vara ett undantag i landsbygdsutvecklingen eftersom samfinansiering är grundregeln i landsbygdsutvecklingen. Denna regel innebär också medansvar för utgifterna och den är ett viktigt inslag i subsidariteten i den politik som genomförs i de olika medlemsstaterna eller regionerna.

Jag ser fram emot en givande diskussion om denna fråga. Jag kommer att svara i slutet av debatten.

  Lutz Goepel (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill passa på att än en gång rikta ett varmt tack till alla mina kolleger i de grupper som har hjälpt mig att skapa en ram som är värdig den här debatten som är så oerhört viktig för parlamentet och för Europas jordbrukare.

Herr talman! Ni har genom ert kloka och skarpsinniga beslut sett till att ledamöter från alla grupper får chansen att tala, även om det är ganska sent. Till följd av ett beslut av rådet – som i dag, som så ofta är fallet med debatter om jordbruksfrågor, är påtagligt frånvarande – har kommissionen lagt fram ett förslag som innebär att 20 procent av direktstödet till jordbruket flyttas från den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare till den andra, varifrån det kan användas utan någon obligatorisk medfinansiering.

Det är en eftergift som gjorts av en majoritet i rådet och, vare sig den vill eller inte, av kommissionen, inom ramen för den budgetkompromiss som nåddes i december 2005. Kommissionsledamoten har bekräftat detta. Parlamentet har redan uttryckt stora farhågor om det interinstitutionella avtalet om budgetramen. När jag säger att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling bestämt avvisar förslaget syftar jag på att det gjorde detta med endast tre avvikande röster, och beslutet att förkasta lagförslaget var faktiskt enhälligt.

Det här är inte bara en fråga om delade meningar om vissa politikområden utan även om vilken hållning parlamentet som institution bör inta i de kommande debatterna om omarbetningen av gemenskapsbudgeten. Budgetkompromissen innebar bland annat att alla institutionerna enades om att alla gemenskapens utgifter, i synnerhet jordbruksutgifterna efter 2013, ska granskas och att parlamentet redan från början ska medverka fullt ut i processen.

Nu ser vi dock att rådet bakvägen antar en omfattande reform av jordbruksstödet och parlamentet har inget annat val än att förkasta detta, eftersom vi inte har rådfrågats först. Rådet har i stället beslutat att gå vidare med en så omfattande omfördelning av resurserna att det kommer att finnas ett så begränsat utrymme för debatt under 2008–2009 att det knappast kommer att kunna bli någon ordentlig diskussion. Det kan vi i parlamentet inte tolerera om vi ska tas på allvar i framtiden. Förslaget är dessutom tveksamt ur ett finanspolitiskt perspektiv.

På den jordbrukspolitiska sidan är det värt att notera att förslaget inte omfattar någon konsekvensanalys. Tvärtom ger man ett intryck av att en kortsiktig minskning av direktstödet med 20 procent inte skulle orsaka några problem för jordbrukarna. Tillsammans med de nedskärningar som följer av den obligatoriska moduleringen och de nedskärningar som tros komma efter Bulgariens och Rumäniens anslutning innebär detta att de medlemsstater som vill tillämpa den frivilliga moduleringen får ett minskat stöd med omkring en tredjedel jämfört med 2003. I stället för att främja den strukturella omvandlingen i jordbruket är det här en uppenbar strukturell ogärning som hotar tusentals gårdar i landsbygdsområdena. De flesta är överens om att våra jordbrukare behöver trygghet för att kunna planera.

Eftersom varken rådet eller kommissionen har genomfört några konsekvensanalyser lät vi göra egna utvärderingar. Dessa bekräftar att det kommer att uppstå en omfattande snedvridning av konkurrensen och olaglig diskriminering av de berörda jordbrukarna samt att moduleringen inte kommer att uppfylla gemenskapsmålen i landsbygdsområdena utan snarare utgöra ett betydande hot mot dem.

Rådet har ännu inte gett någon som helst respons på de europeiska jordbrukarnas befogade oro och det har ännu inte förts någon diskussion om de potentiella följderna. Vi är inte alls vana vid den här sortens uppträdande i EU och det är uppenbart olämpligt. Eftersom de överförda gemenskapsmedlen inte heller ska spenderas enligt en strategi som har antagits på gemenskapsnivå befinner vi oss nu, särskilt med tanke på hur rådet planerar för framtiden, i den paradoxala situationen där åternationaliseringen av jordbrukspolitiken finansieras helt med gemenskapsmedel. Jag ber er att se vad som händer vid nästa sammanträde den 14 november, den här veckan.

Vi vill alla stärka landsbygdsområdena. Vi har lagt fram förslag på lösningar på deras ekonomiska problem som förtjänar en diskussion. Reimer Böges betänkande är bara ett av dem. Eftersom rådet dock har valt att inte ägna förslagen någon större uppmärksamhet bör vi inte erbjuda rådet någon ytterligare hjälp efter allt vi redan har gjort. Om det nu måste ske ett paradigmskifte i jordbrukspolitiken, låt det då inte ske utan att det har hållits en öppen debatt där även parlamentet kan spela en viktig roll. Förslaget är nämligen helt fel ute – både juridiskt sett, när det gäller innehållet, och politiskt sett – och löser inte några av de problem som landsbygdsområdena har.

Om vi vill att vårt bidrag i framtida debatter överhuvudtaget ska tas på allvar bör vi bestämt och direkt förkasta förslaget. Jag hoppas att rådets reaktion på omröstningen i parlamentet blir att inleda en mer djuplodande diskussion om de här frågorna. Både jag och mina kolleger i utskottet är beredda att delta i diskussionen, men rådet måste agera. Det måste dock sägas att man förmodligen inte hyser särskilt stora förhoppningar för närvarande.

  Jan Mulder (ALDE), föredragande. – (NL) Herr talman! Mitt betänkande har enhälligt godkänts i parlamentets utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling. Vi ansåg att extra stöd till landsbygdsutvecklingen i Portugal är berättigat. Fastän detta naturligtvis inte var idealiskt ingick det i ett paket med åtgärder som rådet antog i december och vid förhandlingarna om budgetramen ansåg inte parlamentet att några förändringar av detta behövde göras. Jag vill emellertid upprepa att det inte är idealiskt och att det bör förbli ett undantag. När allt kommer omkring måste vi erkänna att liknande överenskommelser har träffats även när det gäller en del andra länder.

Med er tillåtelse, herr talman, övergår jag nu till Goepelbetänkandet. När det gäller budgetramen, som antogs i sin helhet av parlamentet, gjorde utskottet helt klart att parlamentet har skjutit upp sitt beslut om frivillig modulering. Det är därför förvånande att kommissionen lägger fram ett förslag så snabbt. Den har faktiskt bara följt rådets ”uppmaning” i brist på ett bättre ord.

Jag håller inte med kommissionsledamoten om att det inte finns någon risk för att EU:s jordbrukspolitik ska åternationaliseras, vilket jag tvärtom betraktar som en mycket farlig tendens. Det viktigaste av allt för EU:s jordbrukare är den gemensamma marknaden med snart 500 miljoner konsumenter som vi måste försöka behålla i så stor utsträckning som möjligt. Dessutom kan man, som Lutz Goepel redan har påpekat, knappast påstå att någon undersökning har gjorts av vad denna politik leder till. Det kan mycket väl hända att EU:s jordbrukare till följd av allehanda slags åtgärder omkring 2013 kommer att få hålla till godo med en tredjedel mindre i genomsnitt jämfört med 2004. Är Europeiska unionen då den pålitliga myndighet som den vill vara? Vilka följder får detta? Kan jordbrukare i vissa regioner överleva sådana och liknande åtgärder? Vi har inte fått någon analys av detta, och jag anser att kommissionen inte har något annat val än att analysera följderna av förslaget när det läggs fram.

Ett av parlamentets viktigaste privilegier är rätten att anta budgeten, vilket Herbert Bösch säkerligen kommer att utveckla närmare. Vi har antagit budgetramen, som innehåller exakta siffror, där så mycket anslås för det ena och så mycket för det andra ändamålet och där bland annat utrymmet för marknadsåtgärder inom ramen för EU:s jordbrukspolitik och landsbygdspolitik anges. Om frivillig modulering infördes skulle den påverka dessa siffror. Innebär inte detta en förändring av budgetramen? Jag anser faktiskt det. En ändring av budgetramen kräver godkännande av budgetmyndigheten, det vill säga Europaparlamentet, kommissionen och rådet. Jag är inte alls säker på att parlamentet kommer att gå med på detta. Därför kommer jag att rösta mot kommissionens förslag om frivillig modulering.

  Herbert Bösch (PSE), föredragande för yttrandet från budgetutskottet. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har inte varit ledamot av parlamentet länge, men jag har varit med tillräckligt länge för att inse att det inte är särskilt vanligt med en klar och tydlig enighet mellan utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och budgetutskottet, vilket är fallet när det gäller förkastandet av detta förslag.

Yttrandet från budgetutskottet är naturligtvis koncentrerat till frågor som har relevans för budgeten, och med avseende på dessa finns det tillräckligt med argument för att rättfärdiga ett klart förkastande av kommissionens förslag. Medlemsstaterna kan genom frivillig modulering ensidigt och utan att rådgöra med parlamentet öka de icke obligatoriska utgifterna för landsbygdens utveckling med många miljarder euro i strid med ordalydelsen och andan i det interinstitutionella avtalet.

Inte heller har kommissionen på ett tillfredsställande sätt tänkt igenom hur budgeten påverkas av en frivillig överföring av detta slag. Det är oansvarigt av kommissionsledamoten att än en gång förklara att hon låter sig dikteras av rådet utan att ha utfört en resultatvärdering innan förslaget antogs. Vad kommer detta förslag att få för följder för den gemensamma jordbrukspolitiken? Vi vet inte mer om det än vad hon gör och ändå förväntas vi gå med på förslaget, men det tänker vi inte göra. Kanske kommer då exakt samma sak att hända som med EU:s stödåtgärder för bomull, som EG-domstolen i början av september i år förklarade vara av noll och intet värde. Även i detta fall hade de betydande ekonomiska följderna av reformen underskattats eller inte undersökts tillräckligt.

Dessutom strider förslaget mot allt som tidigare har beslutats om modulering, eftersom det inte innehåller några bestämmelser om samfinansiering från medlemsstaternas sida. Det som våra regeringschefer har föreslagit för att täppa till hålet i budgeten för landsbygden, som de var ansvariga för, är en billig lösning. Om rådet verkligen vore intresserat av att fylla på resurserna i den andra pelaren kunde det helt enkelt ha gått med på parlamentets krav med avseende på budgetramen för 2007–2013.

Vi bör klart och tydligt förkasta detta förslag.

  Struan Stevenson, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Enligt regeringens siffror var medelinkomsten 2005 för jordbrukarna i min valkrets i Skottland 10 000 pund sterling, eller 14 000 euro. Detta är förskräckligt: det tvingar jordbrukarna till konkurs! De har inte utrymme för återinvesteringar i näringen. I stället för att erbjuda praktisk hjälp kommer premiärminister Tony Blair med det häpnadsväckande förslaget att skära ned jordbrukarnas samlade gårdsstöd med 20 procent utöver den redan gällande obligatoriska moduleringen på 5 procent och ytterligare 8 procent som kommer att dras av för att kunna betala för Bulgarien och Rumänien som vi har hört av Lutz Goepel.

Eftersom Storbritannien verkar vara den enda medlemsstat som verkligen arbetar för denna frivilliga modulering kommer de brittiska jordbrukarna med andra ord att förlora ungefär 33 procent av sitt bidrag som för många av dem är en absolut nödvändig livlina. Men vad som är värre är att denna öppna diskriminering av de brittiska jordbrukarna kommer att ge dem en enorm konkurrensnackdel i förhållande till alla andra jordbrukare i alla andra medlemsstater i EU. Jag säger till kommissionsledamoten: låt vara att detta inte innebär någon snedvridning av handeln enligt WTO:s sätt att se, men för jordbrukarnas plånböcker är detta förvisso liktydigt med en katastrof.

Jag måste också protestera mot den brittiska regeringens hotelser som innebär att vi genom att rösta nej till frivillig modulering kommer att äventyra de populära jordbruksmiljöprogram som många brittiska jordbrukare har deltagit i. Detta är varken mer eller mindre än utpressning och det kommer från en regering som i smyg har infört mer än 80 skatter, från en finansminister, Gordon Brown, som har gjort beskattningen i Storbritannien högre än i Tyskland eller Frankrike, och som nu vill att vi ska tro att han måste skära ned våra jordbrukares samlade gårdsstöd med 25 procent för att ha råd med jordbruksmiljöprogram. Detta är verkligen ett skämt. Om Gordon Brown följer Europaparlamentets omröstning om förslaget kan jag tala om för honom att han kommer att förstå vad vi anser om hans sinne för humor.

  Katerina Batzeli, för PSE-gruppen. – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vi uppmanas i dag att ta ställning till ett förslag om en politik för landsbygdens utveckling som vi betraktar som ogiltigt, motsägelsefullt och farligt för den gemensamma jordbrukspolitikens framtid liksom för vår egen trovärdighet. Detta förslag har naturligtvis sitt ursprung i en motsägelsefull kompromiss från Europeiska rådet i december förra året.

Å andra sidan bör vi emellertid betona att kommissionens förslag är ett försök att förbättra resultatet av Europeiska rådets egenmäktiga agerande både i förhållande till institutionerna och till själva fördraget.

Vi instämmer i princip i kommissionens förslag om att definiera åtgärden på flerårsbasis på nationell nivå och behålla de gränser som finns i fonden för landsbygdsutveckling. Även om dessa positiva förslag skulle kunna betraktas som en bra insats från kommissionens sida gentemot rådet kan de ändå inte anses vara tillfredsställande.

Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet kommer i detta skede att rösta mot kommissionens lagstiftningstext om reglering av frivillig modulering av följande skäl: För det första för att stärka kommissionens förhandlingsposition gentemot rådet, som i själva verket vill använda frivillig modulering som ett carte blanche för att hantera gemenskapens utgifter under första och andra pelaren.

För det andra för att ge kommissionen den tid som behövs för att lägga fram ett integrerat förslag som motsvarar de verkliga behoven och de verkliga stödmekanismerna för landsbygdens utveckling utan att åternationalisera den gemensamma jordbrukspolitiken.

För det tredje för att åstadkomma en tidsgräns i syfte att studera den effektiva och viktiga möjlighet som ges medlemsstaterna i form av medel som överförs från gemenskapen genom obligatorisk modulering och den nya extra moduleringen, så att vi kan undvika att viktiga resurser lämnas tillbaka från medlemsstaterna på grund av felaktig tillämpning av programmen.

Fru kommissionsledamot! Det finns redan en tidsplan för utvärdering av den nya gemensamma jordbrukspolitiken och dess prioriteringar. Vi väntar oss att kommissionen undersöker åtgärder för en livskraftig, effektiv, enkel och öppen politik som kan bidra till att målen för landsbygdens sammanhållning och utveckling nås. Ni kommer att finna att min grupp är överens om en sådan politik. Ett tak för utbetalningar och en extra enhetlig moduleringsnivå är en politik som vi i princip kan enas om. Detta måste emellertid klargöras när det gäller ändamålsenlighet, mervärde och i vilken mån denna politik bidrar till att målet för landsbygdens sammanhållning nås.

Bara under dessa förutsättningar kommer kommissionen att kunna lägga fram ett enhetligt förslag så att vi tillsammans kan rädda EU:s strävanden och vår trovärdighet i medborgarnas ögon.

  Kyösti Virrankoski, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman! Först vill jag tacka föredragandena Jan Mulder och Lutz Goepel för deras utmärkta betänkanden. Frivillig modulering är något ganska underligt, något som inte har prövats förut inom EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Den slutsats som har antagits av rådet om att en medlemsstat kan minska en jordbrukares direktstöd och marknadsutbetalningarna med maximalt 20 procent var både oväntad och mycket illa formulerad. Europeiska rådet beslutade att även exportstödet kunde minskas. Lyckligtvis gick inte kommissionen med på detta fullständigt orealistiska förslag.

Framför allt skulle minskningen inte baseras på några objektiva bestämmelser utan bara vara resultatet av medlemsstaternas egenmäktiga godtycke. Detta skulle leda till ojämlikhet bland jordbrukarna och snedvriden konkurrens. Det skulle vara liktydigt med en godtycklig extra skatt för jordbrukare.

För det andra måste det framgå mycket tydligt att minskningen inte skulle öka resurserna för landsbygdens utveckling i de berörda länderna. Denna extra finansiering skulle inte bli föremål för nationell samfinansiering som det står i förordningen för landsbygdens utveckling. En medlemsstat skulle kunna använda moduleringspengar i stället för sin egen nationella finansiering och på så sätt minska denna. Det skulle naturligtvis då vara fråga om utbetalning av jordbruksstöd direkt till medlemsstatens finansministerium. Hur skulle Europaparlamentet kunna behandla frågan om ansvarsfrihet i samband med en sådan överföring av medel?

Frivillig modulering skulle innebära att medel flyttades från EU-budgetens obligatoriska utgifter till dess icke obligatoriska utgifter. Detta skulle betyda att det interinstitutionella avtalet måste ändras. Rådet skulle alltså bryta mot avtalet sex månader efter det att det slutits. Rådet skulle därför inte vara en pålitlig partner i avtalet. Av dessa skäl välkomnade jag starkt Lutz Goepels uppmaning till parlamentet om att förkasta förslaget.

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr Mulder! Vi diskuterar i dag den andra pelaren och landsbygdens ekonomiska utveckling, något som parlamentet och – om man ska tro dess egna yttranden – även kommissionen anser vara viktigt, och till och med rådets ledamöter fortsätter att i sina tal betona att detta är framtiden för EU:s jordbrukspolitik. Ändå förkastar vi nu ett förslag som ger allt yttre sken av att vara avsett att avsätta flera miljarder euro för detta ändamål.

Det är inte lätt att motivera detta avslag utifrån de pengar som det rör sig om, men det erbjudande som vi har fått är orättmätigt. De krafter som står bakom det bär ansvaret för att landsbygdens utveckling förlorar 20 miljarder euro jämfört med det budgetförslag som parlamentet och kommissionen lade fram. Det är de som har tvingat fram budgetnedskärningar till varje pris – inte minst till skada för kvalitetslinjen – och som nu säger: ”Ok, ni kan ta 20 procent från den första pelaren och sedan använda detta för att fylla på det som vi har tagit från er.”

Detta kallar jag orättmätigt. Dessa krafter är inga vänner till EU:s jordbruk eller till EU:s landsbygdsområden över huvud taget, utan vad de i stället försöker göra är att använda jordbruksbudgeten som en källa att ösa ur på samma sätt som de försöker med många andra politikområden. Det som gör detta så ytterst förrädiskt är att det bär sken av att vara ett sätt för återbetalning med möjlighet att ta ut pengar utan samfinansiering, men detta är en skenbar fördel, så med andra ord är det mer troligt att jordbruksbudgeten totalt sett minskar snarare än att något läggs till den.

Detta är faktiskt inte det förslag som utskottet lade fram som en medelfristig finansiell plan, där vi sa att även samfinansiering inom den första pelaren skulle ha möjliggjort att medel blev tillgängliga inom den andra. Vi skulle i själva verket ha kunnat begränsa samfinansieringen inom den andra pelaren till 25 procent och på så sätt ha möjliggjort ett bättre penningflöde, men alla dessa förslag spreds för vinden och nu kommer denna siffra på 20 procent farande. Det är bara det att denna finansiella plan har antagits av kommissionen och även – och detta beklagar jag bittert – av parlamentet, som har gått med på denna utpressning för att inte äventyra EU:s ekonomiska framtid.

Detta får emellertid inte hindra oss, fru kommissionsledamot, och jag vill fråga er exakt vad ni föreslår att vi ska göra för att landsbygdsutvecklingen inte ska bli svältfödd på medel. Vad ska vi i parlamentet göra? Hur ska vi i våra grupper tydliggöra att landsbygdens utveckling kan ha en framtid inte bara genom återfördelning av medel och att finansieringssystemet inom hela denna budgetpost måste utvecklas självständigt på samma sätt som inom de andra strukturfonderna? På den frågan skulle jag vilja få svar från er här och nu, så att kommissionen vid vår nästa förhandling i detta ämne mer öppet kan visa färg och så att vi här i parlamentet kanske kan stå för våra åsikter i lite högre grad.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Jag vill först betona vikten av att vi antar Jan Mulders betänkande och därmed samtycker till kommissionens förslag om att undanta Portugal från kravet på samfinansiering med en summa på 320 miljoner euro i linje med rådets (ekonomiska och finansiella frågor) överenskommelse i december 2005.

Mitt land, Portugal, ställs inför välkända svårigheter i förhållande till kriterierna i stabilitets- och tillväxtpakten med tanke på vår ekonomis bräcklighet och de växande sociala problemen, särskilt inom landsbygdsområdena. Därför är det viktigt att anta detta förslag.

Beträffande Goepelbetänkandet vill jag för det andra säga att vi är för obligatorisk modulering som kompletteras med ett utgiftstak och en rättvis fördelning av dessa medel även i de nya medlemsstaterna. Som tidigare talare har sagt garanteras inte detta i kommissionens förslag. Vi uppmanar därför er, fru kommissionsledamot, att på nytt överväga ert förslag.

  Janusz Wojciechowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag gratulerar Lutz Goepel till hans utmärkta betänkande, vars synpunkter jag delar till fullo. Även om den föreslagna moduleringen direkt berör de gamla medlemsstaterna ger den också anledning till oro bland jordbrukarna i de nya medlemsstaterna. Moduleringen försämrar utsikten till stabila regler för jordbruket fram till 2013 och kommer att leda till något som vi fruktar mycket i de nya medlemsstaterna, nämligen en partiell åternationalisering av jordbrukspolitiken, vilket de nya, fattigare medlemsstaterna inte kommer att ha råd med. Detta är orsaken till vår oro.

Låt oss hålla fast vid de etablerade reglerna för jordbrukspolitiken. Att låta dem stå fast fram till 2013 är ett minimum av säkerhet som vi är skyldiga våra jordbrukare. De har varit utsatta för alltför många omvälvningar på kort tid: förändringar i bidragssystemet, avregleringar av jordbruksmarknaderna och allt striktare normer och standarder på olika områden. Allt detta är för mycket inom för kort tid. Vad jordbruket behöver är tydliga och stabila regler åtminstone under de närmast följande åren. Därför stöder jag Lutz Goepels betänkande.

  Andrzej Tomasz Zapałowski, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Dagens debatt om frivillig modulering av direktstöd belyser än en gång de olika sätt som de gamla och de nya medlemsstaterna uppfattar den gemensamma jordbrukspolitiken på. När de gamla medlemmarna tänker på den gemensamma jordbrukspolitikens framtid tänker de på jordbruket i sina egna länder snarare än i den utvidgade Europeiska unionen.

Att förkasta kommissionens förslag är det mest ändamålsenliga handlingssättet. Uppfattningen att förslaget går stick i stäv med reglerna för konkurrens och solidaritet, hotar åternationaliseringar och att man bryter de löften som getts till jordbrukarna är korrekt. Frågan är varför dessa argument inte beaktades när villkoren för de nya medlemsstaternas anslutning 2004 fastställdes. Dessa villkor har starkt undergrävt konkurrensen och solidaritetsprinciperna. De fattigare staterna, som får mycket lägre utbetalningar, tvingas konkurrera på ojämlika villkor.

Åternationaliseringen av den gemensamma jordbrukspolitiken infördes i de nya medlemsstaterna, som 2004 betalade så mycket som 75 procent till den första pelaren, medan de femton gamla medlemmarna gynnas med 100 procent stöd från EU. Detta är hyckleri. Anslutningsvillkoren baserades inte på objektiva kriterier utan diskriminerande produktionskvoter infördes utan att man tog hänsyn till producenternas potential och självförsörjning inom livsmedelsproduktionen, till exempel inom mjölksektorn. Stödet har försummats i de mest uppenbara fallen (odling av frukt och grönsaker) och ingen hänsyn har tagits till de ytterst låga inkomster som jordbrukarna i de nya medlemsstaterna har. Detta tänkesätt är ett hot mot jordbrukare, konsumenter och hela EU:s ekonomi.

  Duarte Freitas (PPE-DE). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill börja med att gratulera Jan Mulder och Lutz Goepel till deras utmärkta betänkanden och säga att jag stöder de förslag som finns i dessa. Rådets beslut i december förra året att tillåta frivillig modulering kan leda till en snedvridning av konkurrensen mellan jordbrukarna i olika medlemsstater beroende på vilka procentsatser staterna väljer att anta för moduleringen.

Att en hälsokontroll snart kommer att genomföras av den gemensamma jordbrukspolitiken 2008, där vi kommer att kunna diskutera utgiftstaket och ökningen av den obligatoriska moduleringen, är ytterligare ett skäl till att nu inte gå för fort fram med åtgärder som frivillig modulering som kan få oåterkalleliga följder. Om detta förslag genomdrivs är det uppenbart att detta innebär ytterligare ett steg mot åternationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken och att det blir ett hinder för utvecklingen mot en sådan gemensam jordbrukspolitik.

Utan att vilja bagatellisera den politiska vikten av landsbygdens utveckling måste jag säga att en satsning på denna politik inte stärks genom denna åtgärd. Låt mig som exempel ta mitt land, som återlämnar mer medel inom den andra pelaren till Bryssel än något annat land och som bland EU 15-länderna redan hade den största balansen mellan den första och den andra pelaren, 53 respektive 47 procent.

Icke desto mindre har jordbruksministern i mitt land, Portugal, redan tillkännagivit sin avsikt att införa en modulering på 20 procent. Att ta tillbaka pengar från jordbrukarna för att finansiera statsbudgeten eller för att pengarna ska kunna lämnas tillbaka till Bryssel kommer med säkerhet inte att vara den bästa lösningen för jordbrukarna och utgör ett synsätt som enbart grundas på ekonomiska kriterier och syftar till en användning av pengarna för landsbygdsutveckling utan samfinansiering.

Med dessa praktiska risker som redan framstår klart och tydligt i länder som Portugal – vilket det exempel som jag nämnde visar – är det helt uppenbart att vi måste göra allt vi kan för att den frivilliga moduleringen inte ska få utvecklas ytterligare, om vi målmedvetet ska kunna försvara jordbrukarna och kämpa för en gemensam jordbrukspolitik.

  Bogdan Golik (PSE). – (PL) Herr talman! Liksom min kollega före mig vill jag uttrycka mitt stöd för Jan Mulders förslag till betänkande när det gäller att undanta Portugal från kravet på samfinansiering av landets nationella kvot på 320 miljoner euro. Detta är ett bra och solidariskt beslut och är särskilt viktigt med tanke på den torka som har drabbat landet. Jag instämmer till fullo i Katerina Batzelis ord om Lutz Goepels betänkande, men när det gäller Jan Mulders betänkande, särskilt det sista avsnittet där föredraganden kritiserar metoden för att fördela medlen för landsbygdsutveckling enligt de nu gällande bestämmelserna och där han kräver att fördelningen ska grundas på objektiva kriterier, vill jag fästa er uppmärksamhet på följande faktum.

De nya medlemsstaterna karakteriseras av en betydande underinvestering inom jordbrukssektorn och deras jordbrukares inkomster är i högsta grad oproportionerligt låga i jämförelse med jordbrukarnas inkomster i de andra medlemsstaterna. De missgynnas också när det gäller de grundläggande principerna om icke-diskriminering, solidaritet och proportionalitet och genom att tvingas samfinansiera direkta utbetalningar ur sina egna budgetar, som är mycket mindre, för att inte tala om den ofantliga minskningen på omkring 20 miljarder euro i samlad finansiering av landsbygdens utveckling 2007–2013 jämfört med vad som utlovades under anslutningsförhandlingarna.

Här måste jag även påpeka att stöd till landsbygdens utveckling som det beskrivs i gemenskapens strategiska riktlinjer ska fördelas med hänsyn till de skiftande strukturella problem som finns i EU 15 och EU 10, liksom i Bulgarien och Rumänien. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt att säkra den nödvändiga finansieringen för de nya medlemsstaterna med tanke på deras ofantliga behov av basinvesteringar och behovet av att säkra stöd för landsbygdens utveckling.

Politiken för landsbygdens utveckling erbjuder en rad mekanismer som gör det möjligt att påverka de olika behoven hos EU:s jordbrukare.

Vi måste emellertid söka vidare efter effektiva mekanismer för en sådan politik för att genomföra dess mål och göra den effektivare för alla länder i EU.

  Nathalie Griesbeck (ALDE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Först vill även jag tacka vår föredragande, Jan Mulder, för hans ihärdiga arbete, inte bara med budgetärenden i allmänhet utan även med frågor som rör finansieringen av politiken på jordbruks- och landsbygdsområdet.

Om jag i min egenskap av ständig föredragande för strukturfonderna i mitt utskott begärde ordet i denna debatt om en modifiering av taken för utvecklingsstödet till Europeiska jordbruksfonden för lantbruksutveckling (EJFLU) var det för att ge uttryck för två saker: för det första ett ”demokratiskt” beklagande, men även ett slags ”strategiskt” önskemål. Jag beklagar djupt att Europaparlamentet tvingas ändra de tak som det redan har antagit för att få dem att stämma överens med de beslut som rådet har fattat.

Vidare består mitt ”strategiska” önskemål av en hänvisning till vår trohet gentemot de grundläggande reglerna för politiken för landsbygdens utveckling och omfattningen av denna trohet, eftersom dessa principer ger EU öppenhet. Jag vill att vi ska fortsätta att vara mycket försiktiga när vi frestas att utnyttja den obligatoriska samfinansieringen i större utsträckning, vilket i slutändan skulle kunna leda till en åternationalisering av utbetalningarna inom den första pelaren. Ett sådant beslut får inte vara uttryck för en politik som ”följer med strömmen” utan måste betraktas som en viktig fråga som blir föremål för en tydlig och demokratisk debatt. Angående de nödvändiga – och utan tvivel berättigade – ”julklappar” som ges till Portugal beklagar jag även när det gäller detta ämne att det inte finns någon verklig strategi och jag önskar att vi kan formulera en strategi som är resultatet av en grundlig debatt.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Förslaget till så kallad frivillig modulering av direktstödet till jordbruket för medlemsstaterna kommer i praktiken att leda till en minskning på cirka 20 procent av de medel som betalas ut till jordbrukarna, vilket kommer att strida mot de normer och förfaranden som gäller inom EU. Om man undantar jordbruk som får mindre än 5 000 euro från modulering kommer detta endast att gälla jordbruk under 40 hektar.

Detta system, som ytligt sett verkar vara logiskt, kan inte vara sammanhållande, av den enkla anledningen att de nya medlemsstaterna till skillnad från de gamla redan samfinansierar den gemensamma jordbrukspolitiken genom att fylla på EU:s utbetalningar med medel från sina egna budgetar.

Enligt min uppfattning bör vi sträva efter att undanröja den obalans som nu råder och införa nya regler och utbetalningar i alla medlemsstater så snabbt som möjligt. Annars kommer obalansen mellan regionerna att skärpas. Jag vill påminna parlamentet om att det var vi polska ledamöter som varnade för följderna av att anta en budget på bara 1 procent av BNI och minska medlen för landsbygdsutvecklingen.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Direktstöd ger många fattiga polska jordbrukarfamiljer en chans att få pengarna att räcka till. Det har tjänat som en buffert för de ökade produktionskostnaderna sedan Polens anslutning till Europeiska unionen. Om frivillig modulering används för att minska stödet med så mycket som en tredjedel från och med 2008 i ett läge då stödet ändå är så litet i vårt land skulle detta innebära att dessa jordbruk och deras familjer drabbades av betydande förluster.

Det viktiga målet att utveckla landsbygdsområdena, vilket de pengar som kan sparas på detta sätt skulle användas till, bör ske med hjälp av andra medel. Vi skulle kunna begränsa regionala utbetalningar till mottagare med en maximal areal inte på 50 utan på 100, 200, 500 eller fler hektar.

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Jan Mulder och Lutz Goepel till deras betänkanden. Min första synpunkt är att detta är ett ytterst dåligt förslag. Vi vet hur det uppstod vid Europeiska rådets möte i december förra året. Jag vill säga till kommissionsledamoten att detta förslag endast kommer att genomföras i Storbritannien. Det vet vi alla. Till och med hundarna på gatan vet detta. Förslaget har tagits fram för att hjälpa Tony Blair och hans regering att försöka lösa sitt problem.

Förslaget kommer att försätta Storbritanniens jordbrukare i en ohållbar situation. I ekonomiskt avseende kommer deras situation att vara alltigenom orättvis i jämförelse med andra jordbrukare i alla delar av de övriga 24 medlemsstaterna. I Nordirland kommer förslaget att urholka begreppet familjejordbruk, som är ryggraden i vår näring.

Därför förkastar jag förslaget fullständigt, och jag kommer inte att bara stå och se på och tillåta att någon berövar jordbrukarna deras samlade gårdsstöd. Det fanns en överenskommelse om detta. Det gavs ett löfte som man litar på. Det är inte våra jordbrukares fel att den brittiska regeringen har förhandlat fram en sådan eländig överenskommelse om att utveckla den andra pelaren för att stödja landsbygdsekonomin. Jag måste säga till kommissionen, rådet och den brittiska regeringen att de inte bör klandra oss om de nu inte har tillräckliga ekonomiska resurser för att stödja sina förslag om landsbygdens och landsbygdsmiljöns utveckling. Jag kan inte klandras för detta. Det är helt och hållet förhandlarnas ansvar.

Jag måste också tala om sanningen, och den är att de så kallade förhandlarna har åstadkommit sämsta tänkbara överenskommelse och att de nu vill roffa åt sig högst 20 procent eller kanske till och med 25 procent av jordbrukarnas samlade gårdsstöd. Ett sådant förslag kan man inte gå med på, vare sig nu eller i framtiden. Det kommer att vända jordbrukare och andra medlemmar av landsbygdssamhället mot varandra. Förslaget fungerar inte och det kommer att innebära början på en åternationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken så som vi har lärt känna den. Det får inte accepteras.

Denna fråga måste återförvisas till utskottet, och jag kommer att uppmana kommissionen att inte falla i denna skickligt gillrade fälla som skulle göra jordbrukare och övriga landsbygdsinvånare till varandras fiender. Vi har en skyldighet att förkasta denna lagstiftning. Vi får aldrig gå med på denna förtäckta metod att undergräva de brittiska jordbrukarnas ställning och göra dem så underordnade i förhållande till resten av EU.

  Bernadette Bourzai (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Alla känner till 2003 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken, som förutsåg en frysning av den första pelaren och en förstärkning av den andra, närmare bestämt landsbygdens utveckling. Faktum är att överenskommelsen om den nya budgetramen – som, kan jag tillägga, jag röstade mot – går stick i stäv med dessa två åtaganden.

Paketet för landsbygdsutvecklingen har i själva verket förlorat 20 miljarder euro jämfört med kommissionens förslag, en siffra som för de femton gamla medlemsstaterna innebär 35 procent mindre än för den nuvarande perioden. Förslaget att lägga till en frivillig modulering, som syftar till att överföra maximalt 20 procent av summorna från den första till den andra pelaren och som inte motsvarar något av de kriterier som är tillämpliga för politiken för landsbygdens utveckling, är oacceptabelt.

Jag inser att Europeiska kommissionen i sitt förslag till förordning har försökt att bemästra detta redskap, men jag delar föredragandens farhågor och jag stöder hans förslag att förkasta det: risken för snedvridning av konkurrensen är för stor om somliga medlemsstater väljer att dra av 20 procent från direktstödet och inte från andra typer av stöd. Det är oacceptabelt om man i denna frivilliga modulering inte ska behöva följa samma regler som de som normalt gäller för landsbygdens utveckling och risken för att den gemensamma jordbrukspolitiken åternationaliseras är för stor.

Kraven på finansiering av politiken för landsbygdens utveckling är emellertid verkliga och jag fruktar att fler människor kommer att lämna våra landsbygdsområden. Därför uppmanar jag kommissionen att i stället för frivillig modulering föreslå en identisk ökning av graden av obligatorisk modulering i alla medlemsstater.

Jag vill också betona att obligatorisk modulering för närvarande gäller så snart ett jordbruk får mer än 5 000 euro i jordbruksstöd per år. Den stora majoriteten jordbruk berörs i själva verket.

Om vi ska ha ett verkligt redskap för att återfördela bidragen bör vi också ta hänsyn till andra kriterier, såsom jordbrukets storlek, dess beroende av bidrag, anställd arbetskraft, standardtäckningsbidrag och så vidare. Dessutom bör vi tänka på att sätta ett tak för direktstödet om vi ska kunna garantera att jordbruksstödet delas upp rättvist.

  Elspeth Attwooll (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag talar som företrädare för den brittiska delegationen i min grupp. Vi förstår till fullo de övertygande argumenten i Goepelbetänkandet och orsakerna till utfallet av omröstningen i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Men flera brittiska regeringar i följd har haft en sådan inställning till EU:s finansiering av landsbygdsutvecklingen att tillgången på anslag till den har varit begränsad i Storbritannien. Vårt anslag för perioden 2007–2013 är bara en fjärdedel av vad som i rättvisans namn borde krävas.

Utan möjlighet till viss ytterligare modulering skulle det finnas allvarliga begränsningar när det gäller att inrätta och upprätthålla effektiva program för landsbygdsutveckling, särskilt på miljöområdet. Det finns också risk för förseningar med vissa av de betalningar som jordbrukarna har legitima skäl att räkna med.

Jag är tacksam mot kommissionen för att den är villig att undersöka hur det skulle vara möjligt att lösa sådana direkta praktiska problem, men detta kan bara vara en tillfällig åtgärd. Vi behöver en lösning på mycket längre sikt. Därför uppmanar vi kommissionen att så snart som möjligt finna en metod för att råda bot på de nuvarande historiska obalanserna i anslagen till landsbygdsutvecklingen.

Som skotska ber jag både kommissionen och kollegerna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling att de i alla fortsatta diskussioner om modulering ska ta hänsyn till att nivåerna inte bara är en angelägenhet för medlemsstaterna utan även för förvaltningarna på regional nivå.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN). – (PL) Herr talman! När jag tackar båda våra kolleger för deras arbete vill jag fokusera lite närmare på Jan Mulders betänkande. Vi tar upp en fråga som gäller en finansieringsmekanism som är avsedd för områden som bebos av cirka 20 procent av EU:s befolkning men som är mycket viktiga för en tryggad livsmedelsförsörjning inom EU.

Vi måste därför göra allt för att stärka landsbygdsområdenas ställning och garantera den sammanhållning som det är vår uppgift att stå för. Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) ska också tjäna detta syfte. Detta är väsentligt för alla länder, inklusive mitt eget land Polen. Även om vi i dag debatterar förändringar av de bestämmelser som rör Portugal – vilka jag stöder – måste vi tydligt framhålla att detta har vänt upp och ner på tingens ordning. Först av allt bör förfaringssättet bestämmas och först därefter bör de specifika finansiella besluten fattas.

Låt oss därför betrakta detta som en undantagssituation och söka systemlösningar som med utgångspunkt i så objektiva och icke-diskriminerande kriterier som möjligt verkligen kommer att stärka EU:s jordbruk. Varje annat handlingssätt riskerar att sluta med att solidariteten inom EU försvinner på detta område.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! För att EU:s jordbruk ska bevara sin konkurrenskraft måste vi behålla den nuvarande nivån på direktstöd till jordbruk i de gamla medlemsstaterna och inte införa den extra moduleringen på 20 procent.

De argument som har lagts fram av Europeiska kommissionen är inte övertygande och förslaget överensstämmer inte med principerna för den gemensamma jordbrukspolitiken. De nya medlemsstaterna behöver mer medel för utvecklingen av landsbygdsområdena, bl. a. för att göra jordbruket mindre arbetskraftsintensivt och för att påskynda överföringen av mark från sociala och små jordbruk till storskaliga marknadsmässiga jordbruk. Detta kommer att förbättra jordbrukets konkurrenskraft i de nya medlemsstaterna, främst genom ekonomisk storskalighet.

Vad har man gjort i stället? Ni kanske minns att landsbygdens utvecklingsfonder enligt den nya budgetram som har antagits för perioden 2007–2013 minskades med 20 miljarder euro jämfört med kommissionens förslag. Vi måste använda olika metoder för stöd, för det är skillnad mellan landsbygd och jordbruk i EU. Landsbygdsområdena i många EU-länder, däribland Polen, är fattigare än städerna, behöver fler arbetstillfällen, utveckling av tjänster och bättre miljöskydd. Av den anledningen måste vi stödja jordbrukarna och landsbygden i hela EU under många kommande år.

  Luis Manuel Capoulas Santos (PSE). – (PT) Jag gratulerar Jan Mulder till hans beundransvärda betänkande och tackar ledamöterna i utskottet, som enhälligt röstade för betänkandet.

Beslutet att undanta Portugal från samfinansiering för ett belopp på 320 miljoner euro är rättvist och har fattats på grundval av ett antal rådsbeslut med syfte att utjämna de erkända svårigheter som portugisiska jordbrukare ställs inför till följd av den gemensamma jordbrukspolitikens nuvarande utformning, som uppenbart har drabbat dem hårt. Detta är ett sätt att kompensera dem.

När det gäller Goepelbetänkandet kan jag tyvärr inte lämna samma gratulationer, eftersom detta är en utpräglat politisk fråga och vi måste använda politiska argument för att diskutera den. Vi vet alla att den gemensamma jordbrukspolitiken fungerar orättvist gentemot somliga medlemsstater, somliga regioner och många jordbrukare, och ett sätt att korrigera denna orättvisa är att tillämpa moduleringsmekanismer.

I Portugals fall är denna snedvridning synnerligen upprörande; bara 5 procent av jordbrukarna får mer än 5 000 euro per år. Under förutsättning av att frivillig modulering är möjlig och obligatorisk modulering för närvarande inte är möjlig är därför frivillig modulering bättre än ingen modulering alls.

Jag anser därför att de ståndpunkter som har kommit fram är djupt orättmätiga. Jag vill försäkra kommissionsledamoten om att hon inte är ensam om att försvara denna ståndpunkt i parlamentet. Jag anser att det för rättvisans skull inte är mer än rätt att medel lämnas till medlemsstaterna. Jag vill fästa James Nicholsons uppmärksamhet på att det inte bara är Storbritannien som kommer att vidta denna åtgärd; den portugisiska regeringen har redan tillkännagivit att den kommer att göra det. Jag anser därför att parlamentet intar en fullständigt orättmätig ståndpunkt om det inte tillåter medlemsstaterna att använda detta instrument för att göra det rätta gentemot många jordbrukare som inte kan få en enda cent från den gemensamma jordbrukspolitiken inom den första pelaren eller om det begränsar denna möjlighet. Jag säger detta enbart på grundval av politiska argument, för jag har varken tid eller lust att diskutera rättsliga, tekniska eller andra aspekter av ämnet.

  Neil Parish (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Lutz Goepel och Jan Mulder för dessa betänkanden.

Fru kommissionsledamot! Ni vet mycket väl att ni inte har ert hjärta i detta och att ni måste lyda rådet. Detta är en enda röra. Ni har en hel del stöd här i parlamentet. I själva verket har rådet lyckats ena hela parlamentet mot detta förslag. När vi röstar i morgon kommer vi att förkasta det. Sedan går förslaget tillbaka till utskottet och vi kommer att förkasta det igen. Jag ber er därför enträget att lägga fram ett nytt förslag.

När jag kom in i Europaparlamentet första gången sa mina vänner bland jordbrukarna att det enda de önskade av EU var likvärdiga villkor. Detta kanske är ett fåfängt hopp, men genom detta förslag blir villkoren mindre likvärdiga än någonsin. Jag behöver inte tala om för er att den brittiska regeringen snart kommer att bötfällas för att inte ha hållit tidsgränsen för systemet med samlat gårdsstöd. Vad gör ni då? När regeringen inte kan sköta betalningarna i tid ger ni den mera pengar till landsbygdsutveckling att slösa bort. Ni kan föreställa er hur mycket jordbrukarna litar på att regeringen ska betala ut dessa pengar för närvarande.

När jag ser mig omkring i parlamentet i kväll är det intressant att det inte finns en enda medlem från Labourpartiet på de socialdemokratiska bänkarna. Vem är här för att försvara Tony Blairs förslag? Ingen. Vänd er därför till oss för att få hjälp.

Som Struan Stevenson sa lägger regeringen en enormt stor press på oss genom att säga att vi är motståndare till miljöplaner. Jag vill att det tydligt ska tas till protokollet att vi inte är det, och det är inte heller kommissionsledamoten. Men vi måste gå vidare med mera pengar som flyttas från den första till den andra pelaren i hela EU: en obligatorisk modulering till samma belopp. Som andra talare har sagt har det inte heller gjorts någon ordentlig konsekvensanalys av förslaget. Det är omöjligt att genomföra det.

Bomullsordningen slopades efter ett utslag i EG-domstolen.

Var snäll och tänk igen och kom tillbaka med ett nytt förslag.

  Gábor Harangozó (PSE). – (HU) Herr talman! Med tanke på Europeiska rådets beslut i december 2005, enligt vilket Portugal beviljas särbehandling genom att undantas från kravet på samfinansiering, väcker det sätt på vilket gemenskapens direktstöd för närvarande används allvarliga frågor om beslutsprocessen i budgetarbetet.

Trots att enigheten är stor om att Portugal som engångsföreteelse ska undantas från kravet på samfinansiering kan frågor och legitimitetsproblem uppkomma när det gäller den kohandel som rådet har använt som metod vid sina förhandlingar.

Fastän jag inte är motståndare till denna enstaka förmån som erbjuds Portugal anser jag att det är viktigt att ingen medlemsstat i framtiden tillåts dra fördel av särbehandling uteslutande i syfte att övertygas om att stödja en särskild överenskommelse. Tvärtom är likabehandling och öppenhet grundläggande kriterier som bör iakttas under alla omständigheter och på varje nivå vid förhandlingar med rådet.

I framtiden måste vi inte bara hindra dessa former av positiv särbehandling utan med tanke på att vi har gjort ett åtagande för en jämlik jordbrukspolitik får vi inte låta bestämmelserna om landsbygdens utveckling vara beroende av undantag. Vi måste göra slut på alla former av särbehandling.

Jag håller med föredraganden om att systemet inte bör innehålla några skillnader eller undantag utan att vi måste ha ett rättvist och standardiserat synsätt och fördela resurserna på grundval av objektiva kriterier. Jag håller inte med föredraganden om att det skulle vara en bra lösning att finansiera direktstödet inom den första pelaren, eftersom detta, trots att det skulle minska trycket på EU:s budget, skulle orsaka allvarliga finansieringsproblem för de nya medlemsstaterna, som har ett ansträngt budgetläge på grund av de konvergensprogram som är nödvändiga för införandet av euron. Resultatet skulle bli ökad ojämlikhet mellan medlemsstaterna.

Av samma anledning anser jag inte att frivillig modulering är den lämpligaste lösningen. Förutom att respektera gällande avtal måste vi i framtiden sträva efter att skapa en verkligt enhetlig landsbygdspolitik i stället för att göra ytterligare undantag.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka båda föredragandena för deras betänkanden. När jag läser om ordförandeskapets slutsatser lyder dessa sju rader värre nu än de gjorde för nästan ett år sedan. Texten är bokstavligen en huggsexa för varje medlemsstat som vill anamma den och den tar ingen hänsyn till de bestämmelser som parlamentet, och faktiskt även rådet självt, hade utformat för landsbygdsutvecklingen. Frivillig modulering så som den beskrivs i förslaget är allt annat än frivillig eftersom jordbrukarna förvisso inte vill ha den. Därför använder vi språket fel och missbrukar orden.

Naturligtvis leder förslaget till snedvridning. Det måste det göra eftersom det tillåts i en medlemsstat men kanske inte tillämpas i andra medlemsstater. Vi måste titta på vilka följder detta får för jordbruket över huvud taget.

Jag är också medveten om att vi kan se fram emot en hälsokontroll för den gemensamma jordbrukspolitiken 2008 och parallellt därmed en översyn av budgetramen.

Jag vill ge kommissionen en komplimang för att den försöker göra någonting bra av vad som i själva verket är ett mycket dåligt förslag: kommissionen försöker se till att bestämmelserna tillämpas och insisterar på att de ska genomföras och den utesluter åtgärder för marknadsstöd.

Avslutningsvis vill jag säga att det är mycket svårt att göra någonting bra av ett i själva verket mycket dåligt förslag eller – för att använda en jordbruksterm: hönor kan faktiskt inte värpa guldägg. Jag ger kommissionen en komplimang för att den till och med försöker göra det. Detta är ett dåligt förslag och vi kommer att förkasta det.

  Esther Herranz García (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Det förslag som vi debatterar i dag är oacceptabelt. Det är oacceptabelt eftersom det är fragmentariskt, antieuropeiskt, själviskt, i högsta grad hycklande och leder till splittring.

Från jordbruksteoretisk synpunkt innebär det en minskning av direktstödet med 20 procent för att finansiera landsbygdens utveckling och på så sätt täppa till hål på det området. Dessa hål har skapats eftersom 1 procent i budgetramen inte är tillräckligt för att finansiera jordbrukspolitiken, och eftersom medlemsstaterna inte kan ge mer pengar måste de ta från dem som fram till nu har varit mottagare.

Förslaget innebär också en åternationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken: att bli av med den enda verkligt europeiska politiken, den enda politik som har förenat EU:s producenter. Och det innebär inte bara åternationalisering utan om vi tittar på den spanska regeringens förslag till rådet innebär det att man vill gå mycket längre: inte bara åternationalisering utan regionalisering. På detta sätt kan alla göra som de vill.

Herr Parish! Jag anser att detta hör till den splittrande galenskap som kommer från den socialistiske spanske presidenten, som inte heller har någon här som försvarar honom, eftersom han, liksom alla presidenter som har undertecknat budgetramen och godtar denna förändring, inte bryr sig det minsta om konkurrenskraften inom EU:s jordbrukssektor, och den effekt som dessa åtgärder kan ha på ekonomierna är av ringa vikt för dem.

Av detta skäl, och för att försvara EU:s jordbrukare och kreatursuppfödare och denna sektor, kommer vi naturligtvis att förkasta detta förslag.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag inte var i kammaren när jag först ropades upp, men jag har haft ganska mycket otur med mina resplaner i dag.

Frivillig modulering är bara en finare fras för en mycket obehaglig hantering, nämligen att en regering roffar åt sig jordbrukarnas pengar. Som Mairead McGuiness har sagt finns det ingenting frivilligt i detta och framför allt inte när det gäller dem som pengarna ska tas från, det vill säga jordbrukarna.

Följden är ett mycket obalanserat program för landsbygdsutveckling runtom i EU när det gäller såväl finansiering som genomförande. Detta innebär naturligtvis en diskriminering av jordbrukarna i de medlemsstater som tillämpar detta vansinniga system med frivillig modulering. I mitt land ser vi redan följderna i form av förseningar av de planerade betalningarna till mindre gynnade områden.

Frivillig modulering är någonting som måste motarbetas. Jag välkomnar utskottets och parlamentets ståndpunkt om att den måste förkastas, och jag uppmanar kommissionen att kraftfullt påverka rådet att ändra politik i denna fråga.

  Mariann Fischer Boel. ledamot av kommissionen (EN) Herr talman! Jag har lyssnat på debatten uppmärksamt och med mycket stort intresse. Jag kan bara upprepa vad jag sa i början, nämligen att kommissionens förslag är i överensstämmelse med Europeiska rådets begäran.

Som Mairead McGuiness med rätta sa har vi i största möjliga utsträckning försökt utforma förslaget i överensstämmelse med befintliga regler för obligatorisk modulering och finansiering av politiken för landsbygdsutveckling.

Om – eller kanske när – Europaparlamentet förkastar kommissionens förslag avser jag att i morgon ta upp frågan med mina kolleger i kommissionen för att noggrant överväga vår ståndpunkt. Detta är helt i överensstämmelse med ramavtalet mellan våra båda institutioner.

  Talmannen. Tack, fru kommissionsledamot. Detta var mycket tydligt. Jag tackar alla som deltog i debatten. Jag vill också tacka alla tolkarna.

Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.