Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 13 november 2006 - Strasbourg

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 17.05.)

  Talmannen. Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 26 oktober 2006.

2. Justering av protokollet från föregående sammanträde

  Talmannen. Protokollet från sammanträdet den 26 oktober 2006 har delats ut. Finns det några synpunkter?

  Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag vill bara påpeka att jag glömde att skriva på torsdagens närvarolista, men jag deltog i alla omröstningar med namnupprop som ägde rum kl. 12.00 på torsdagen och på torsdagskvällen.

  Talmannen. Lämpliga åtgärder kommer att vidtas för att korrigera detta.

(Protokollet från föregående sammanträde justerades.)

3. Anslagsöverföringar: se protokollet

4. Framställningar: se protokollet

5. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

6. Skriftliga förklaringar (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet

7. Skriftliga förklaringar och frågor för muntligt besvarande (inkomna dokument): se protokollet

8. Inkomna dokument: se protokollet

9. Beslut om vissa dokument: se protokollet

10. Parlamentets sammansättning

  Francesco Enrico Speroni (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja föra en anmärkning till protokollet. Eftersom de italienska myndigheternas beslut om att byta ut de företrädare för parlamentet som valts i Italien gäller valet 2004, anser jag inte att beslutet bör träda i kraft den 8 november. Ändringen bör förmodligen antedateras och jag anser att detta bör undersökas av behörigt parlamentsutskott.

  Talmannen. Vi noterar er anmärkning. Jag känner inte till de rättsliga följderna, men sekretariatet kommer att undersöka frågan och eventuellt vidarebefordra den till lämpligt utskott som kan granska om er anmärkning är berättigad.

11. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

12. Undertecknande av rättsakter som antagits genom medbeslutandeförfarandet: se protokollet

13. Förslag till allmän budget för budgetåret 2007 (tidsfrist för ingivande av förslag till ändringar) : se protokollet

14. Arbetsplan

  Talmannen. Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som upprättades av talmanskonferensen vid sammanträdet den 9 november 2006 har delats ut (artiklarna 130 och 131 i arbetsordningen). Följande ändringar har föreslagits:

Måndag:

Jag har erhållit en begäran från socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet om att skjuta upp debatten om betänkandet av Roselyne Bachelot-Narquin om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av Europeiska fonden för justering av globaliseringseffekter.

Vem vill lägga fram denna begäran från den socialdemokratiska gruppen?

  Jean Louis Cottigny (PSE). – (FR) Herr talman! Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet begär att debatten och omröstningen om betänkandet av Roselyne Bachelot-Narquin om Europeiska fonden för justering av globaliseringseffekter skjuts upp.

Vi fick inte tillgång till texten förrän sent på eftermiddagen, eftersom Ständiga representanternas kommitté (Coreper) och det finska ordförandeskapet inte lade fram sin version av förordningen förrän fredagen den 10 november. Trots att vi under hela den gångna veckan har arbetat tillsammans med föredraganden och haft informella möten med rådet och kommissionen, har vi därför inte kunnat hålla någon inledande diskussion inom gruppen mellan fredag kväll och i dag. Vi ber därför att både debatten och omröstningen skjuts upp till den andra sammanträdesperioden i november, så att vi hinner granska de förslag som rådet har lagt fram.

  Roselyne Bachelot-Narquin (PPE-DE), föredragande. – (FR) Herr talman! Jag begär ordet i samråd med gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater för att stödja den ståndpunkt som har uttryckts av min parlamentskollega Jean Louis Cottigny, och för att begära att omröstningen och debatten senareläggs.

Som min kollega just sa fick vi tillgång till de senaste uppgifterna om rådets ståndpunkter först för några timmar sedan. Våra diskussioner hittills tyder på att rådets och parlamentets ståndpunkter, som har uttryckts av de två ansvariga utskotten, närmare bestämt utskottet för sysselsättning och sociala frågor och budgetutskottet, har närmat sig varandra mycket. Det finns inga garantier, men med den utgångspunkten kan vi kanske nå en överenskommelse i första behandlingen, vilket innebär att fonden kan etableras i början av nästa år, något som jag tror har varit alla parlamentsledamöternas förhoppning. Därför delar jag Jean Louis Cottignys uppfattning.

(Parlamentet samtyckte till detta förslag.)

(Arbetsplanen fastställdes.)

⁂

  Jens-Peter Bonde (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Utkastet till konstitution antogs med 500 röster mot 137, och bekräftades med 382 röster mot 125. Motståndarna har nu alltså var fjärde röst i Europaparlamentet, men när vi företräds vid sammanträden med nationella parlament är siffrorna bara 1 av 14. Nejsidan tilläts inte närvara i Berlin, London eller Paris. Parlamentet har nu skickat sammanlagt 58 företrädare, 54 från jasidan och bara 4 från nejsidan. Vid 7 av de 11 sammanträdena var nejsidan inte närvarande.

I torsdags sanktionerade talmanskonferensen denna diskriminering mot oss som är emot konstitutionsfördraget. Detta visar tydligt hur dåligt D’Hondt-systemet fungerar när det gäller minoriteter inom de stora grupperna. Några av oss har utarbetat reformprogrammet Fair Chair. Vi vill ha ett fair chair-system i stället för en kröning och rättvis representation i stället för diskriminering mot små grupper och minoriteter.

Vi kommer att presentera vår plattform vid en presskonferens i morgon kl. 14.00 i pressrummet dit ni är välkommen, herr talman.

  Talmannen. Herr Bonde! Som ni vet har talmanskonferensen redan diskuterat denna fråga och bekräftat att utskottsledamöterna ansvarar för utformningen av utskottsdelegationerna, och att utskottet därmed beslutar om lämplig representation.

Ni höll ert anförande i dag efter det att talmanskonferensen redan hade behandlat er begäran och fattat ett beslut, och det bör samtliga ledamöter känna till.

15. Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt

  Talmannen. Nästa punkt är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt.

  József Szájer (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Medan vi höll vårt sammanträde här i måndags under den senaste sammanträdesperioden inträffade händelser i Budapest som hela Europa bör känna till. Femtioårsjubileet av 1956 års revolution firades nämligen i Ungern. Firandet tog dock en märklig vändning när folket inte tilläts delta. En av de mest prominenta gästerna, Italiens vice premiärminister, sa att folket utestängdes från firandet.

Människor på gatorna som ville fira på ett fredligt sätt blev brutalt attackerade och misshandlade. Polisen skadade personer allvarligt genom att skjuta gummikulor i huvudhöjd, och de tvingade bort folk från gatorna. Förbipasserande som ville fira minnet av revolutionen 1956 på ett fredligt sätt fick inte göra det. Vilken skam att detta kunde hända mitt i Europa! Jag uppmanar alla som kämpar för de mänskliga och medborgerliga friheterna att fördöma detta agerande.

  Catherine Guy-Quint (PSE). – (FR) Herr talman! Jag vill passa på att återigen ta upp frågan om de bulgariska sjuksköterskorna och den palestinska läkaren. De befinner sig fortfarande i Tripoli, i staten Libyens fängelser.

Ni vet lika väl som jag att de hålls fängslade på felaktiga grunder. Den nya rättegången skulle ha avslutats i slutet av oktober, men då sköt domstolen återigen upp sitt beslut, denna gång till den 19 december. Domstolen påstår att man nu beaktar synpunkter från internationella experter, som outtröttligt fortsätter att lägga fram bevis för att de anklagade är oskyldiga.

Kan vi på nytt visa vårt engagemang för dessa fångar, som har torterats och varit hemifrån i åtta år för att behandla unga libyer? Vi kan inte tolerera denna situation, där de, månad efter månad, blir lovade en rättegång. Denna nya rättegång, den tredje i ordningen, är orättfärdig och orättvis och lämnar dem åt sitt öde, nämligen dödsstraff.

  Magda Kósáné Kovács (PSE). – (HU) Herr talman! Det är tragiskt nog att våld och vandalisering blir allt vanligare i EU-länderna. Dessa händelser tyder på tumult och inre oroligheter. Man kastar stenar och sätter bilar i brand för att provocera polisen att ta till våld, och dessa händelser visas upp på löpsedlar och tv. Detta skadar EU, de protesterande och ordningsmakten, med andra ord hela demokratin.

Det gör dock ännu mer skada när vissa politiker och politiska partier anser sig ha rätt att döma på förhand, innan det tillsatta oberoende rättsliga organet har genomfört sin granskning. Den ungerska socialdemokratiska delegationen läste med stor bestörtning uttalandet från Europeiska folkpartiets ordförande om händelserna vid 50-årsjubileet. József Szájers uttalande förvånar oss inte. De allvarliga anklagelser som Europeiska folkpartiet gjorde innan granskningen var klar bör betraktas som skadliga, och därför avfärdar vi dem bestämt på den ungerska socialdemokratiska delegationens vägnar.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Det har redan gått 16 år sedan Litauen blev självständigt från Sovjetunionen. Lika lång tid har gått sedan Litauen förvägrades att få tillbaka sin ambassadbyggnad i Rom, Villa Lituania, som ägdes av Litauen fram till 1937. Än i dag vajar den ryska flaggan över byggnaden.

Efter Sovjetunionens ockupation och annektering av Litauen 1940 ingav den dåvarande litauiska ambassadören Stasys Lozoraitis en skrivelse till den italienska regeringen, där han framhöll att Sovjetunionens införlivande av Litauen var olagligt och att litauiska diplomatiska uppdrag utomlands inte borde ändra status. Trots detta ockuperade sovjetiska tjänstemän Villa Lituania i närvaro av företrädare för det italienska utrikesministeriet och polisen.

När Litauen blev självständigt igen frånsade sig Italien allt ansvar och föreslog att man skulle förhandla med Ryssland om byggnaden. Nu tycks den italienska regeringen ha ändrat sig, men frågan har ännu inte lösts. Varför vill den italienska regeringen inte ompröva sitt tidigare beslut?

  Manolis Mavrommatis (PPE-DE). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Trots lugnande meddelanden och besked från Europeiska centralbanken (ECB) och kommissionen när det gäller fallen med förfalskningar av euron, fortsätter detta problem att sysselsätta de administrativa myndigheterna och Europol.

Senast förra veckan inträffade två särskilt oroväckande fall. Det första gällde avslöjandet av en liga med colombianska förfalskare. Man beslagtog totalt 6 miljoner euro i förfalskade 50- och 100-eurosedlar som var på väg till Spanien och andra EU-länder.

I Tyskland upplöstes samma vecka hundratusentals 5- och 20-eurosedlar i vatten, vilket ledde till att de tyska myndigheterna fick stå till svars för orsakerna till detta, samtidigt som landets medborgare vill ha tillbaka den starka och oberoende tyska marken.

Vad är det som händer med euron? Hur trygga är medborgarna när de själva, trots att de är offer, riskerar att kallas till förhör på grund av misstanke om förfalskning eller användning av förfalskade sedlar, vilket har hänt i flera länder?

Hur länge tänker ECB blunda för detta? Eller är de bara intresserade av när räntorna kommer att stiga igen och bakbinda konsumenterna?

  Jean Lambert (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag har begärt ordet för att be er och andra parlamentsledamöter att ingripa i fallet med de tio iranska rättsaktivisterna från staden Ahwaz, som enligt iranska massmedier kommer att dömas till döden i veckan.

Männen anklagas för att ha bombat oljeanläggningar, men bevisen är bristfälliga. Samtliga tio män erkände under tortyr. Enligt Amnesty International och Human Rights Watch fick ingen av dem en rättvis rättegång. Deras advokater fick inte träffa dem före rättegången och informerades bara kortfattat om åtalet några timmar innan de hemliga rättegångsförhandlingarna inleddes. De dömda männens advokater har själva anhållits för att de protesterade mot att rättegångarna var olagliga och orättvisa. De har åtalats för att de anses utgöra ett hot mot den nationella säkerheten.

Jag hoppas att många ledamöter kontaktar de iranska myndigheterna för att framföra sina åsikter om dessa tragiska händelser.

  Stanisław Jałowiecki (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Det har gått en vecka sedan de nya bagagereglerna för flygpassagerare infördes. Jag får dock hela tiden frågan om vad som pågår, eftersom dessa restriktioner infördes inom hela EU bara några dagar efter det att Storbritannien hade lättat på samma restriktioner. Jag har fortfarande inte fått situationen förklarad för mig, trots att jag företräder utskottet för transport och turism.

Ett annat problem är oklarheterna kring de nya restriktionerna, som är mycket förvirrande för passagerarna. Det verkar som om de tolkas olika på varenda flygplats. På den flygplats som jag använder, Wrocław, blev jag till exempel tillsagd att kasta en stickdeodorant, trots att den inte var i vätskeform, som bestraffning för att jag inte hade deklarerat den.

När det gäller en sådan enkel sak, skulle det inte gå att samordna reglerna så att de tolkas enhetligt, och så att det inte hänger på enskilda tjänstemäns välvilja eller liknande? Jag hoppas få dessa frågor besvarade.

  Kinga Gál (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Under åren 1989–90 lade Ungern grunden för demokrati och rättsstatsprincipen under fredliga former. Nu, 16 år senare, har tvångsväldet dock släppts loss genom att den sittande regeringen tyvärr fann för gott att använda sig av skrämselmetoder för att uppnå sina mål och därigenom tysta ned den demokratiska oppositionen. Det råder inga tvivel om att vi måste fördöma användningen av våld. Upplopp bland våldsamma grupper är oacceptabelt, och till och med i svåra situationer är det absolut nödvändigt att respektera rättsstatsprincipens verktyg.

De som försvarar demokratin i Ungern måste utnyttja alla tänkbara rättsliga medel så att inte våldsamheterna den 23 oktober upprepas, då polisen med våld skingrade folksamlingarna utan att respektera ens de mest grundläggande människorättsliga principerna, just då människor firade femtioårsjubileet av 1956 års revolution. Vi ungrare tror på den demokratiska friheten, som vi har kämpat så hårt för att uppnå, och vi vill använda våra mänskliga rättigheter.

  Glyn Ford (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp frågan om uppvigling till rasistiskt och religiöst hat i Europa.

Två rättegångar har hållits i Storbritannien under de senaste två veckorna. Den ena gällde en ung muslim som under en demonstration, som handlade om de ökända danska karikatyrerna, uttalade åsikten att alla som förolämpar islam borde halshuggas. Han dömdes och fängslades. Nick Griffin, ledaren för det nyfascistiska British National Party (BNP), som filmades av BBC när han sa att islam är en avskyvärd och ond religion, befanns däremot inte skyldig till samma brott. Jag vill be ansvarig kommissionsledamot att överväga om vi behöver ny och starkare EU-lagstiftning på detta område. Det handlar inte om yttrandefrihet utan om frihet från fruktan. Uttalanden som de från BNP:s ledare utsätter de muslimska grupperna och andra minoritetsgrupper för fara. Detta bevisas av att det rasistiska våldet fördubblas eller tredubblas när ledamöter från BNP väljs in i kommunfullmäktige, vilket leder till problem för hela det aktuella området.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill be er att stödja de insatser som görs på EU-nivå för att motverka diskriminering på arbetsplatsen, framför allt det EU-finansierade programmet ”Work It Out”, som är ett projekt där man tar fram verktyg för att hjälpa förståndshandikappade personer, deras stödpersonal och europeiska juridiska experter på området. Programmet ger information om ramdirektivet om sysselsättning, som syftar till att bekämpa diskriminering och ojämlik behandling på arbetsmarknaden. Detta direktiv har nyligen införlivats av medlemsstaterna och ger ett mycket viktigt skydd åt förståndshandikappade personer som diskrimineras på arbetsmarknaden.

Herr talman! Jag ber er att se till att direktivets definition av ”arbetstagare” omfattar personer med skyddad anställning. Vi måste vara vaksamma och se till att direktivet införs på ett korrekt sätt i samtliga medlemsstater. Begreppet förståndshandikapp omfattar många olika människor med mycket varierande förmåga: en del personer med förståndshandikapp arbetar och bor utan hjälp i samhället, medan andra har komplexa eller omfattande behov och behöver ständigt stöd. Det är dock viktigt att inte ha förutfattade meningar om vad förståndshandikapp är, eftersom många förståndshandikappade människor kan utgöra en viktig del av personalen med rätt stöd och förberedelser.

Herr talman! Jag ber er att personligen ägna uppmärksamhet åt denna fråga.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Låt mig först tacka er på ert eget språk för det som ni sa till president Vladimir Putin, nämligen att vi inte kommer att byta mänskliga rättigheter mot energi.

(PL) Jag vill också att vi vid detta sammanträde diskuterar det importförbud mot polskt kött som Ryssland har infört. Rysslands anklagelser är ogrundade och frågan har dragit ut alltför länge på tiden. Jag anser att detta inte bara är en fråga mellan Polen och Ryssland, utan mellan Ryssland och hela EU. Jag vill be parlamentet att sätta press på kommissionen så att den vidtar åtgärder för att lösa denna onormala situation.

  Françoise Castex (PSE). – (FR) Herr talman! Natten mellan den 4 och 5 november drabbades de västra delarna av Europa av det mest omfattande strömavbrottet någonsin. Detta visade på sårbarheten hos det europeiska energisystemet och på den bristande kapaciteten när det gäller att producera och transportera elektricitet, vilket är följden av en dålig investeringspolitik.

Trots risken för strömavbrott har de europeiska operatörerna under de senaste sex åren minskat investeringsnivån, från 16 till 10 procent av deras omsättning. Samtidigt har elförbrukningen fortsatt att öka med 1,8 procent per år. Dessa minskade investeringar är en direkt konsekvens av avregleringen av energimarknaden. I stället för att investera i utveckling av ny produktionskapacitet inriktar sig operatörerna på att tjäna pengar och köpa upp sina konkurrenter.

Allmänheten har drabbats av stigande elpriser samtidigt som energitryggheten har försämrats. Endast genom en europeisk energipolitik kan vi se till att medlemsstaterna samarbetar på ett framgångsrikt sätt och att nödvändiga investeringar till ett belopp av 700 miljarder euro fram till 2030 görs.

Elektricitet är till allmänhetens bästa, och detta bör återspeglas i EU:s politiska initiativ.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Trots ett antal ingripanden, diskussioner och åtgärder från Polens sida för att uppfylla Rysslands villkor, upprätthåller Ryssland handelsförbudet mot polska livsmedel, bland annat kött. Polen kommer inte att kunna lösa situationen förrän EU tillämpar enhetliga bestämmelser för marknadsskydd i alla medlemsstater.

Det är oacceptabelt att Polen har problem med att sälja sina produkter, både på den externa marknaden och på EU:s inre marknad, på grund av att varor från tredjeländer dumpas på den polska marknaden. Varken Polen eller någon annan medlemsstat kan stå upp mot Ryssland på egen hand. Den partner som Ryssland borde förhandla med är EU.

Därför ställer jag den mycket viktiga frågan om huruvida Polens situation kommer att behandlas som ett problem som påverkar hela EU vid toppmötet mellan EU och Ryssland den 24 november i år.

  Talmannen. Detta är naturligtvis en viktig fråga. Jag kan dock inte besvara den eftersom vi som bekant inte har inbjudits att delta i toppmötet, men jag är övertygad om att både kommissionen och rådet kommer att ha Polens problem i åtanke när man diskuterar förbindelserna mellan EU och Ryssland.

  Hanna Foltyn-Kubicka (UEN). – (PL) Herr talman! Även jag vill ta upp frågan om kommissionens regler för handbagage. Jag vet inte om talmannen och kommissionen känner till att det är omöjligt för livsmedels- och kosmetikabranschen att anpassa sig till dessa bestämmelser, och att de flesta kosmetikaprodukter inte finns i förpackningar som rymmer högst 100 ml. Detta innebär att schampon, krämer och annan kosmetika i flytande form måste hällas ut och resten hällas över i förpackningar som rymmer högst 100 ml, eftersom förpackningar som rymmer 200 ml inte får tas ombord.

Man kan naturligtvis checka in sitt bagage, men fem miljoner incheckade väskor försvinner varje år över hela världen. På flygplatserna råder ofta fullständigt kaos och förvirring, och de ansvariga tjänstemännen lyckas inte reda ut situationen.

Det verkar inte bättre än att terroristerna ligger ett steg före oss igen och har trängt in oss i ett hörn. Om utvecklingen fortsätter på samma sätt kommer vi snart att tvingas flyga iklädda tvångströjor och sjukhustofflor för engångsbruk.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Just nu förhandlar man med de enskilda medlemsstaterna om Jeremy, som är ett gemensamt och oerhört värdefullt initiativ från generaldirektoratet för regionalpolitik och Europeiska investeringsbanken (EIB) för 2007–2013. Målet med initiativet är att göra det lättare för små och medelstora företag att få tillgång till pengar från Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF).

Syftet med Jeremy är att hjälpa regionala företag att komma igång och utvecklas genom olika instrument som inte är anslagsbaserade, till exempel mikrokrediter och garantier. Tyvärr motsätter sig vissa medlemsstater – det är nämligen de som ska fatta beslutet – att omfördela en del av strukturfonderna till detta nya initiativ. Vissa vägrar helt och hållet att införa dem i sina program, trots att det är uppenbart att de inte kan utnyttja alla medel och kommer att få problem med upptagningen.

Detta kan innebära att Jeremy, som är ett utmärkt instrument till stöd för företagsinitiativ i regionerna, inte kommer till användning. Europaparlamentet är skyldigt att uppmuntra medlemsstaterna att utnyttja de möjligheter som erbjuds genom Jeremy. Förutom stora investeringar från strukturfonderna är det nämligen utvecklingen av små företag och främjandet av affärsverksamhet som driver den regionala utvecklingen framåt, och därför bör det erbjudas särskilt stöd för detta.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I år var det tionde gången som Europacentrum i Graz anordnade ett europeiskt ungdomsmöte med deltagare från hela Europa på temat ”Framtida europeiska mål”, där man diskuterade EU:s framtid. Efter en informationsstund om EU och dess institutioner genomförde deltagarna, över 60 stycken, en rollspelsövning där de agerade företrädare för dessa institutioner och arbetade igenom ett stort antal frågor, som sedan sammanställdes till en förordning med 20 punkter. Slutresultatet blev bland annat att EU bör få ökade befogenheter, att budgeten bör förstärkas och att unionen inte bör utvidgas ytterligare förrän konstitutionsfördraget har trätt i kraft. Ungdomarna är Europas framtid och vi bör verkligen främja deras utbildning och vidareutbildning, för i detta ligger även vår egen framtid.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! En av demokratins förtjänster är asyl för universitetsstudenter, som förstås ser olika ut i olika länder. I Grekland har denna asyl plötsligt lett till att anarkister, de terroristhärdar som vi försöker utplåna här i parlamentet, skapar celler och använder universiteten för att tillverka molotovcocktails och attackera affärer och grannar.

Detta är ett stort problem för mitt hemland, som inte har lyckats finna någon lösning. Grundproblemet är att man inte har kapacitet att stå upp mot dem. Kan vi inte införa en enhetlig EU-lagstiftning om lika respekt för asyl, för situationen håller på att urarta, vilket inte bara gäller Grekland? I andra europeiska huvudstäder råder samma problem: anarkisterna utgör en egen stat i staten. Vi måste respektera rätten till asyl, men den får inte leda till att det skapas celler, anarkisthärdar, med personer som maskerar sig och kränker, ansätter och plundrar medborgarna. Låt oss en gång för alla lagstifta med universitetens och studenternas bästa i åtanke och inte för att underlätta för extremisterna, eller rättare sagt vissa extremister som motarbetar staten.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Herr talman! Det kan tolkas som diskriminering mot de nya medlemsstaterna om de administrativa kostnaderna för 2007 minskas på deras bekostnad. Att skära ned på administrationen är en hedervärd målsättning, men detta äventyrar tillsättandet av 800 tjänster för de nya medlemsstaterna. Dessa tjänstemän borde redan ha anställts under första halvåret 2006. Jag uppmanar kommissionen att uppfylla sina åtaganden och fortsätta att anställa nya tjänstemän i den takt som vi enades om.

Jag hoppas inte att kommissionen lyssnar på partiet Fidesz. Jag vill inte att de nya medlemsstaterna ska utsättas för den smutskastning som detta parti ägnar sig åt, när man hävdar att de nya medlemsstaterna inte förtjänar att behandlas på samma sätt eftersom de leds av före detta kommunister som undertrycker de mänskliga rättigheterna. Oavsett vad Kinga Gál och József Szájer säger här i kammaren är det enligt min mening den intervju som i dag gjordes med Elmar Brok, ordförande för utskottet för utrikesfrågor, som vittnar om sanningen: den ungerska demokratin och rättsstatsprincipen står inte på spel.

  András Gyürk (PPE-DE). – (HU) Herr talman! För några dagar sedan blev miljontals européer utan ström efter ett avbrott i ett energinät, om än bara för en timme. Detta strömavbrott, som var det största sedan 1970-talet, har återigen visat på de ökande problemen med att anpassa energilagstiftningen, som till stor del faller under medlemsstaternas ansvar, till 2000-talets krav på energitrygghet.

Samtidigt blir farorna när det gäller gasförsörjningen alltmer uppenbara. De senaste veckornas konflikt mellan Ryssland och Georgien om gaspriser visar att Ryssland inte tvekar att, helt öppet, utnyttja sina energiresurser för politiska ändamål, vilket är mycket oroande för EU:s del. Det är också anledningen till att Ryssland, som spelar en viktig roll för vår gasförsörjning, inte vill underteckna Europeiska energistadgan.

Efter det att vi har fått uppleva hur beroende vi är vid två tillfällen under den senaste tiden kan vårt svar bara bli en gemensam energipolitik inom EU, som bygger på solidaritet och där vi visar upp en enad front på internationell nivå. Den grönbok om energi som just nu diskuteras i parlamentet är en lämplig utgångspunkt för en sådan politik.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Under perioden mars 2003–juli 2006 har cirka 655 000 civila dött till följd av våldet i Irak. Det visar en studie från den mycket väl ansedda Johns Hopkins Hospital Medical School i USA i samarbete med Baghdad Medical School, som publicerades förra månaden i den internationellt prestigefyllda medicinska tidskriften The Lancet. Många tusentals av de omkomna är barn, vars död ansågs vara en rimlig sidoeffekt av agerandet från grymma kriminella terrorister i Irak och till synes hjärtlösa politiker i Washington och London.

George Bushs och Tony Blairs invasion och ockupation av Irak har förvandlats till en massaker på oskyldiga människor, värre än under den ondskefulle Saddams skräckvälde. Vi kan inte längre stå passiva och se på. Jag uppmanar er att föreslå talmanskonferensen att en brådskande debatt ska hållas om slakten av civila i Irak, så att vi kanske kan förvandla krigets galenskap till fredens logik.

  Jim Higgins (PPE-DE). – (EN) Kyotoprotokollet var och är en plan för en omdömesgill och förståndig miljöpolitik, genom minskade utsläpp av skadliga växthusgaser. De rimliga mål som medlemsstaterna enades om har dock tyvärr ignorerats i många fall, och fortsätter att ignoreras.

På Irland har vi till exempel en tradition av att underteckna internationella överenskommelser och protokoll för att sedan strunta i dem. Den största syndaren är dock USA. Jag välkomnar resultaten av kongressvalet i USA. Att den amerikanska befolkningen har vänt George Bush ryggen på grund av Irak kan också tyda på att den stora majoriteten av folket inte heller delar hans envisa vägran att underteckna Kyotoprotokollet. Kan det vara så att de tornados, orkaner och andra naturkatastrofer i USA som har inträffat på grund av den globala uppvärmningen är en följd av det oansvariga beroendet och användningen av fossila bränslen? Världsbankens förra chefsekonom, britten Nicholas Stern, uttryckte det mycket koncist när han sa att en god miljöpolitik inte bara är förnuftigt ur ett miljöperspektiv, utan även ur ett ekonomiskt perspektiv.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Förra veckan i Bryssel mötte en grupp irländska parlamentsledamöter en grupp barmhärtighetssystrar som arbetar mycket nära fattiga och marginaliserade asylsökande och flyktingar. De religiösa systrarnas berättelser var mycket oroväckande, särskilt med tanke på att de kommer från ett land som utger sig för att vara civiliserat och behandla människor på ett anständigt sätt, även om Irland inte är det enda land där flyktingar och asylsökande inte behandlas på ett korrekt och humant sätt.

Vår grupp kommer att driva denna fråga i Irland. Det verkar som om Dublin II-förordningen, vars utvärdering vi nu väntar på, inte fungerar. Vi får ofta höra från personer som arbetar med dessa frågor att teorin och praktiken inte går ihop, och det måste vi göra något åt. Särskilt oroande är dock de barn som försvinner i systemet. Sådana barn finns i Irland, men ingen vet var eller vem som ansvarar för dem. Detta är ett skrämmande scenario i ett EU-medlemsland.

Vi måste noggrant se över hur vi behandlar de fattiga och marginaliserade människorna inom vår gemenskap. Vi måste genomföra en oberoende utvärdering av processen och finna en långsiktig lösning på frågan om varför dessa människor behöver vårt stöd.

  Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag anser att utvecklingen vid universiteten i samband med den grundläggande utbildningsfrågan är ett bekymmer för miljontals anställda och studenter i medlemsstaterna. Därför måste vi vara mycket försiktiga när vi talar om asyl för studenter, som är ett mycket viktigt resultat av studentrörelsen i vårt hemland.

Studentupproret vid polytekniska universitetet i Aten för 30 år sedan är fortfarande ett lysande exempel på människors demokratiska rättigheter vid universiteten och behovet av genomgripande förändringar på denna nivå. De åsikter som uttrycks här i kammaren om att begränsa dessa grundläggande demokratiska friheter är farliga.

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! Jag är mycket upprörd över det senaste mötet mellan medlemsstaternas diplomatiska ledare, där majoriteten av utrikesministrarna efterfrågade ett EU-mandat för att förhandla fram en ny överenskommelse mellan EU och Ryssland innan Ryssland upphäver sina handelsrestriktioner mot Polen, som består av importförbud mot kött och jordbruksprodukter från Polen. I stället för europeisk solidaritet har vi nu alltså en överenskommelse med Moskva som har slutits över huvudet på Polen, som lämnas att försöka klara sig på egen hand. Warszawa kräver dock med rätta att förhandlingsmandatet omfattar ett förbud mot handelshinder mellan Ryssland och enskilda medlemsstater. I stället för stödjande ord från kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner bör förbindelserna mellan EU och Ryssland bygga på de tre musketörernas motto ”en för alla och alla för en”. Annars reduceras den europeiska solidariteten till tomma ord, och detta säger jag med eftertryck i de tre musketörernas hemland.

  Willy Meyer Pleite (GUE/NGL). – (ES) Herr talman! Förra veckan informerade tyvärr Volkswagen om personalnedskärningar vid sina europeiska fabriker, vilket kan påverka anläggningarna i Pamplona i Spanien, Bryssel i Belgien och Palmela i Portugal.

Även i Tyskland kan 20 000 av de 100 000 fabriksanställda komma att förlora sina arbeten. Det innebär att en av fem anställda kan tvingas gå och att 2 400 arbetstillfällen kan komma att flyttas till andra fabriker.

Om vi sedan betänker händelserna med Opel och General Motors i Portugal är det tydligt att vi står inför ett mycket allvarligt problem, en industriell kris som måste lösas. Jag anser att vi inte längre kan undvika att utarbeta ett ramavtal med hela den europeiska bilindustrin och en uppförandekod med de multinationella företagen, helt enkelt för att trygga arbetstillfällena.

Jag anser att det är dags att kommissionen och EU-institutionerna markerar ett mycket tydligt ställningstagande i frågan.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Iraks förra ledare Saddam Hussein har dömts till döden genom hängning för brott mot mänskligheten, eftersom han befanns skyldig till 148 shiiters död efter ett mordförsök på honom 1982.

Hur fruktansvärt detta brott än är anser jag inte att dödsstraff är lösningen och det strider dessutom mot EU:s regelverk. Tyvärr sa Storbritanniens utrikesminister Margaret Becket att hon var nöjd med domslutet och att de som står anklagade för brott mot den irakiska befolkningen ska ställas inför rätta. Med tanke på att dödsstraffet har avskaffats i samtliga EU-länder eftersom det kränker människans värdighet och helt enkelt är våldsfrämjande, men inte alls är brottsförebyggande, undrar jag därför hur en medlemsstat kan välkomna ett sådant domslut? På vilket sätt bidrar dödsstraffet till att uppehålla den lag och ordning som Margaret Becket talar om?

  Bogusław Rogalski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Den 16 oktober inträffade ännu en tysk kränkning av Polens territoriella suveränitet. Ett tyskt fartyg var på väg till den polska hamnen Świnoujście. När fartyget kom in på polskt vatten gick polska tulltjänstemän ombord och fann smuggelsprit. När fartyget var några meter från land vände det plötsligt om och styrde mot den tyska sidan. Trots att hamnmästaren beordrade fartyget att stanna i hamn, och trots att det förföljdes och beordrades att stanna av två av den polska gränsbevakningens patrullbåtar, lämnade det tyska fartyget polskt vatten med de polska tulltjänstemännen ombord. Sedan anhölls de i Tyskland för olaglig verksamhet. Det hela är en skandal!

I augusti genomförde den tyska flottan dessutom aktioner på polskt vatten utan att informera de polska myndigheterna, vilket ställde till med problem för de passagerarfärjor som försökte komma in till polska hamnar.

Detta är den senaste i raden av tyska kränkningar där man ignorerar gränsen mellan Polen och Tyskland. Detta strider mot den internationella rätten och kan skada de interna förbindelserna inom EU. Jag uppmanar tyska politiker att ta sitt förnuft till fånga och äntligen erkänna sitt lands gränser mot grannländerna.

  Janusz Wojciechowski (UEN). – (PL) Herr talman! I egenskap av parlamentsledamöter har vi fått rapporter från personer och organisationer om att herrelösa hundar i Rumänien behandlas på ett grymt sätt.

Anledningen till att jag tar upp detta är att vi inom EU har antagit vissa normer. När vi nyligen diskuterade en handlingsplan för djurskydd enades vi om att skydd och human behandling av djur är en utmaning för den europeiska kulturen och civilisationen under 2000-talet.

Om några veckor kommer Rumänien att bli medlem i EU och vi kan inte tolerera förfaranden som strider mot EU:s normer. Detta är ett problem som jag vill uppmärksamma er på och jag uppmanar också kommissionen att ta upp frågan och vidta lämpliga åtgärder.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag vill uppmärksamma ledamöterna på de kränkande uttalanden och negativa hänvisningar som görs om vissa historiska perioder, framför allt medeltiden. Vi hör ofta talas om ”medeltida sysselsättning”, som tydligen införs genom resolutionen om tjänstedirektivet och genom främjandet av det omarbetade direktivet om arbetstider.

Medeltiden var en lång historisk period då man lade grunden till det Europa som vi i dag lever i och då den grekisk-romerska civilisationen förenades med kristendomen. Under medeltiden präglades arbetsförhållandena av en obruten förbindelse med ”herren”, arbetsgivaren, och arbetsplatsen, och man sammanslöt sig i skrån, som var solida system som säkrade monopolen. I dag har det liberala enade Europa tvärtom garanterat fri rörlighet och fortsätter att avreglera tjänstesektorn och avskaffa de förfaranden som plågade invånarna i Europa under olika historiska perioder, till exempel medeltiden.

  Talmannen. Punkten är härmed avslutad.

16. Årsrapport 2006 om euroområdet (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av José Manuel García-Margallo y Marfil, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om årets bedömning av euroområdet (2006) (2006/2239 (INI)) (A6-0381/2006).

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE-DE), föredragande. – (ES) Herr talman! Detta är första gången som parlamentet debatterar ett betänkande om den ekonomiska situationen i euroområdet och därför är detta betänkande av unik betydelse, framför allt med tanke på att denna debatt – denna analys som vi genomför tillsammans för första gången – äger rum vid en tidpunkt då situationen är både politiskt komplicerad och ekonomiskt osäker.

Jag anser att situationen är politiskt komplicerad därför att jag inte kan bortse från att debatten om vad som ska hända med det konstitutionella fördraget fortfarande pågår, eftersom vi har med institutionella frågor att göra. Jag kan inte heller bortse från att detta betänkande debatteras i en ”ny era” vad gäller penningpolitiken, i och med att räntorna har stigit under ganska lång tid och kan fortsätta att stiga, och att detta sker vid en tidpunkt då vi ska ge oss i kast med den nya stabilitets- och tillväxtpakten som nu har reviderats av kommissionen, och då medlemsstaterna för första gången ska redogöra för hur de har anpassat sina nationella reformplaner efter Lissabonstrategin inför EU-institutionerna.

Situationen är ekonomiskt osäker eftersom jag, även om jag delar kommissionens uppfattning om att det ekonomiska läget är bra, eller i alla fall mycket bättre än tidigare, måste påpeka att vår förväntade tillväxt på 2 procent inte är tillräcklig för att skapa sysselsättning för våra arbetslösa, hålla jämna steg med våra konkurrenter och bibehålla vår levnadsstandard.

Som är brukligt i parlamentet är betänkandet uppdelat i flera avsnitt: makroekonomisk politik, reformer, med särskild tonvikt på den inre marknaden, och institutionella frågor med fokus på samordningen av den ekonomiska politiken och extern representation.

Inom den makroekonomiska politiken har egentligen inget nytt tillkommit, förutom det som sades i debatten om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Det som behövs inom vår makroekonomiska politik är stabilitet, mer stabilitet och ännu mer stabilitet.

När det gäller penningpolitiken, och jag upprepar att vi inriktar oss på institutionella frågor, betonar vi behovet av ökad insyn i Europeiska centralbankens (ECB) verksamhet. Vi vill veta varför banken agerar som den gör och hur den hanterar och tar hänsyn till de två hörnstenar som den grundar sina beslut på. Därför vill vi att kortfattade protokoll ska offentliggöras där man redogör för argumenten för och emot ett visst beslut.

I fråga om budgetpolitiken visar betänkandet att penningpolitikens hittills starka slagkraft kan börja mattas av, och att budgetpolitiken måste ta över. Som jag har påpekat tidigare uppmanar vi därför kommissionen att hålla sig till en strikt tolkning av stabilitets- och tillväxtpakten, och uppmanar medlemsstaterna att anstränga sig mer för att minska sitt underskott, särskilt under högkonjunkturer. Vi efterfrågar också bättre samordning av medlemsstaternas budgetplaner och av de ekonomiska prognoser som de gör i samband med budgetprognoserna.

Det är inte rimligt att de länder som deltar i den ekonomiska och monetära unionen (EMU) använder olika prognoser när de gäller oljepriser eller tendenser för räntor och växelkurser. I vår dialog med de nationella parlamenten vill vi att alla ska veta vad vi talar om.

När det gäller de offentliga skulderna uppmanar vi också i vanlig ordning medlemsstaterna att arbeta ännu hårdare med att minska skulderna för att frigöra resurser och för att uppfylla Lissabonstrategin och bemöta de budgetutmaningar som vår åldrande befolkning innebär. Slutligen vill vi som sagt revidera skattesystemen för att stärka EU-ekonomins konkurrenskraft.

Vad gäller reformer så förordar vi Lissabon och mer Lissabon. Vi vill att allmänheten ska kunna se hur väl varje medlemsstat har lyckats. Därför efterfrågar vi regler så att vi kan sätta större press på de långsammaste länderna och genom utbyte av bästa praxis låta dem ta del av hur de bästa länderna går till väga.

När det gäller den inre marknaden behöver vi, till skillnad från de protektionistiska försök som har gjorts under senare år, frihet och ännu mer frihet och en utveckling av tjänstemarknaden. Vi vill helt enkelt stärka de grundläggande friheterna.

Vad beträffar de institutionella frågorna – och jag vill inrikta mig på att förbättra unionens arbetssätt – vill vi att ett trepartssamtal mellan rådet, kommissionen och parlamentet ska äga rum kvartalsvis, parallellt med den dialog som vi har med Europeiska centralbanken. Jag är dock medveten om att kommissionsledamoten inte är överförtjust i idén.

För att underlätta dessa trepartssamtal vill vi be Eurogruppen att utarbeta en färdplan som visar åt vilket håll euroområdet bör utvecklas under de kommande två åren. Vi uppmanar kommissionen att genom efterföljande rapporter ge oss mer konkreta verktyg för en sådan dialog, och vi inbjuder kommissionsledamoten och rådet att sammanträda med oss var tredje månad.

När det gäller den externa representationen anser vi inte att den överensstämmer med eurons internationella tyngd. Det gläder oss att medlemsstaterna visade upp en enad front vid mötena med de internationella institutionerna i Singapore, och vi efterfrågar bättre samordning och uppfinningsrikedom så att medlemsstaterna företräds enhetligt inför Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken och andra internationella organ.

Jag tackar samtliga skuggföredragande och mina parlamentskolleger för deras insatser.

ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ
Vice talman

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först tacka José Manuel García-Margallo och Europaparlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor för det intresse de har visat i analysen av denna första årsrapport från kommissionen om euroområdet. Det främsta målet med den är att främja en dialog och debatt mellan våra två institutioner för att identifiera de prioriterade åtgärder som kommer att förbättra hela euroområdets fungerande.

Sedan jag hade tillfälle att lägga fram denna rapport för utskottet för ekonomi och valutafrågor i juli har prognoserna för tillväxten i euroområdet för detta år och följande två år förbättrats avsevärt. Förra veckan presenterade jag våra höstprognoser, som kan sammanfattas med att alla ekonomiska indikatorer pekar i rätt riktning: en ökande ekonomisk tillväxt, den högsta i euroområdet sedan början på årtiondet, sjunkande arbetslöshet, stabil inflation och en tydlig minskning av de offentliga underskotten.

De faktorer som har bidragit till denna positiva bild omfattar externa faktorer såsom den globala ekonomins oförminskade styrka, men också interna faktorer som motsäger den bild av stagnation och förlamning som har använts för att beskriva ekonomierna i EU, i synnerhet ekonomin i euroområdet. Bland dessa interna faktorer återfinns reformer i ett flertal länder i euroområdet de senaste åren, insatserna för att konsolidera budgeten och EU-ekonomiernas åtgärder för att möta den kraftiga ökningen av oljepriserna, som är mer effektiva än vad många hade väntat sig.

Euroområdet har också bidragit väsentligt till detta gynnsamma klimat, tack vare de goda finansiella villkoren för familjer och företag som den nuvarande räntenivån innebär och även tack vare det skydd som euron har gett mot vårens turbulens på finansmarknaderna.

Alla dessa positiva faktorer ogiltigförklarar dock inte de huvudsakliga slutsatserna i kommissionens rapport om vilka åtgärder som krävs för att förbättra euroområdets fungerande, och som de flesta av er instämmer i enligt José Manuel García-Margallos betänkande.

Jag talar om behovet av att gå vidare med strukturreformerna, konsolidera den inre marknaden och garantera en mer effektiv och integrerad extern representation av euroområdet än vad som hittills varit fallet.

Dessa tre prioriterade mål, som läggs fram i rapporten, kommer också att ingå i den ekonomiska årsrapport som jag kommer att lägga fram för kommissionen den 22 november, där vi i år fokuserar på hur den ekonomiska och monetära unionen (EMU), särskilt euroområdet, fungerar mot bakgrund av den sammanlagda erfarenheten efter åtta år.

Mot bakgrund av dessa tre prioriterade mål och när det gäller ekonomiska reformer instämmer jag i det som sägs i betänkandet om betydelsen av att genomföra de reformer som medlemsstaterna utlovade i de nationella reformplanerna som en del av Lissabonstrategin.

När penningpolitiken har blivit enhetlig och budgetpolitiken har blivit en del av stabilitets- och tillväxtpakten bör varje nationell regering göra nödvändiga anpassningar av den ekonomiska politiken när det gäller produktivitet, konkurrenskraft och marknadernas funktion för att se till att en hög grad av konvergens uppnås inom euroområdet.

I december kommer kommissionen, på grundval av medlemsstaternas rapporter, att anta rapporten om det första året för genomförandet av de nationella reformplanerna. Vår rapport kommer att innehålla en noggrann utvärdering av hur varje medlemsstat har genomfört dessa reformer i praktiken, och om vi anser det vara nödvändigt, kommer vi att utfärda rekommendationer för varje land.

Vi kommer också att ha med en utvärdering i rapporten av vad vi, EU-institutionerna, har gjort för att genomföra de reformer som krävs för gemenskapens Lissabonprogram.

Som jag sa tidigare instämmer vi i att det är nödvändigt att gå vidare med den inre marknaden som, tillsammans med den gemensamma valutan, är ett av de två mycket viktiga instrumenten för att främja en mer effektiv resursfördelning och erbjuda ökade möjligheter för företagen och större valfrihet för konsumenterna.

Integreringen av det finansiella systemet är också ett högt prioriterat mål för att EMU ska fungera väl. På detta område är färdplanen utstakad i kommissionens vitbok om finansiella tjänster för perioden 2005–2010.

När det gäller euroområdets externa representation kan jag bekräfta att Europaparlamentet instämmer i behovet av en enhetlig extern representation. Som jag nyligen fick tillfälle att förklara i ett av mina anföranden inför utskottet för ekonomi och valutafrågor, och som José Manuel García-Margallo just upprepade, visade EU upp en enad front i Singapore. I oktober, efter detta möte, diskuterade vi frågan igen både i Eurogruppen och Ekofin och nådde vissa ytterligare överenskommelser som går i rätt riktning.

José Manuel García-Margallos betänkande innehåller också synpunkter på penningpolitiken och tillämpningen av fördragskriterierna för utvidgningen av euroområdet. Europeiska centralbanken är en av de mest öppna centralbankerna i världen, och detta värderas högt av marknaderna som uppskattar bankens kommunikationspolicy.

När det gäller tillämpningen av inflationskriterierna för utvidgningen av euroområdet, som vi har diskuterat vid ett flertal tillfällen här i parlamentet den senaste tiden, hänvisar jag till det som har sagts hittills.

Slutligen vill jag säga att jag inte vet vilka tvivel som José Manuel García-Margallo har uppfattat från vår sida. Jag är helt och hållet för en dialog med Europarlamentet om euroområdets fungerande. Ordföranden för utskottet för ekonomi och valutafrågor är väl medveten om detta, eftersom jag bara för några dagar sedan hade tillfälle att diskutera med henne om hur vi kan åstadkomma detta i praktiken.

  Othmar Karas, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater välkomnar detta betänkande. Det råder inga motsättningar om detta, och vi säger dessutom ja till kraven, analysen och sakinnehållet i betänkandet.

Jag vill vidareutveckla detta och säga något om sex grundläggande punkter. För det första är euron EU:s mest kraftfulla svar på globaliseringen.

För det andra är detta kanske det viktigaste instrumentet för att den inre marknaden ska bli framgångsrik, men inte det enda. Det måste gå hand i hand med en utökad tillämpning av de fyra friheterna på den inre marknaden genom aktiv innovation, avlägsnande av strukturella svagheter och en stabilisering av den sociala tryggheten, pensionerna samt hälso- och sjukvårdssystemen.

För det tredje är det nödvändigt att alla EU-medlemsstater går med i euroområdet. Varje medlemsstat som motsätter sig euron och euroområdet, och som inte gör alla ansträngningar för att bli en del av EU:s valutaområde, försvagar den inre marknaden och minskar EU:s motståndskraft mot globaliseringseffekterna.

För det fjärde är Maastrichtkriterierna inträdesbiljetten, och jag är glad över att kommissionen har hållit fast vid dem i sina beslut de senaste månaderna.

För det femte är stabiliserings- och tillväxtpakten den nödvändiga ramen för budgetpolitiken. Vi kräver att cykliska inkomstökningar tillämpas för att minska underskott och statsskulder.

För det sjätte står det i dagens tidningar att den franske inrikesministern Nicolas Sarkozy kräver att euroområdet ska styras ekonomiskt av EU. De som vill stärka EU:s ekonomi måste ratificera konstitutionsfördraget och förse kommissionen med de nödvändiga befogenheterna. Det är därför vi är för en stark euro på världsmarknaderna och en gemensam ståndpunkt i IMF samt en EU-utrikesminister för att EU ska kunna få globalt inflytande.

  Pervenche Berès, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag välkomnar det tillfälle som denna debatt i plenum ger oss för att tillsammans granska hur euroområdet fungerar vid en tidpunkt när utsikterna, som ni har sagt, förbättras inom vissa områden. Vi är dock alla överens om att tillväxtpotentialen inte utnyttjas fullt ut och att våra ekonomier hindras av eurons växelkurs, som gör det svårt att exportera från euroområdet, vilket i sin tur leder till att en del av våra företag överväger att omlokalisera tillverkningen av sina varor till dollarområdet.

Detta betänkande ger oss ett tillfälle att se över den reviderade stabilitetspakten. Alla instämmer i att åtagandena från de medlemsstater som är med i euroområdet kanske borde behandlas annorlunda än de åtaganden som gjorts utanför euroområdet. Från den synpunkten är detta betänkande värdefullt, och jag anser att vi måste gratulera vår kollega José Manuel García-Margallo till den anda i vilken han har närmat sig frågan.

Vi behöver gå längre än till att reformera stabilitetspakten för att bättre samordna tidsramar och uppgifter, och det är viktigt att se till att kommissionen och centralbanken inte värderar det som medlemsstaterna i euroområdet har uträttat enbart utifrån deras underskott utan också mot bakgrund av deras styrkor och svagheter i ett bredare sammanhang. Ni nämnde detta i ert anförande, herr kommissionsledamot, och jag är tacksam för att ni gjorde det. Jag vill dessutom uppmana er att fortsätta enligt den linjen.

Det finns också ett behov av att närmare koppla samman den makroekonomiska analysen med utvecklingen på finansmarknaderna. Jag vill dessutom påpeka att vi måste vara mer vaksamma med tanke på att kreditvärderingsinstitut har varit involverade i arbetet med att bedöma Italiens statsskuld. Om kreditvärderingsinstituten skulle behöva spela en framträdande roll i bedömningen av medlemsstaternas skulder skulle detta vara en allvarlig risk när det gäller ledarskapet i euroområdet.

Avslutningsvis vill jag säga några ord för att förstärka det som har sagts av flera andra om valutakurserna: vi behöver mer ekonomisk politik och ekonomiskt ledarskap på detta område.

  Danutė Budreikaitė, för ALDE-gruppen. – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Den ekonomiska och monetära unionen, med en gemensam valuta, är den högsta nivå av ekonomisk integration som Europeiska unionen har nått hittills. Euroområdet har redan funnits i sex år, och dess första utvidgning visade att Maastrichtkriterierna, som upprättades för mer än ett årtionde sedan, inte längre motsvarar verkligheten i det växande EU och i den globala ekonomi som utvecklas. Länderna i euroområdet kan inte tillämpa de indikatorer som är viktiga för att euroområdet ska fungera, vilket särskilt gäller kravet på prisstabilitet.

Europeiska kommissionen (enligt EG-fördraget) och Europeiska centralbanken tillämpar olika kriterier för prisstabiliteten för euroområdet. Enligt ECB garanterar prisstabilitet en lägre inflation, som fortfarande ligger på nära 2 procent. Enligt kommissionens metoder uppnås prisstabilitet i euroområdet genom att man beaktar mer än bara inflationsnivån i länderna i euroområdet, och det är därför omöjligt att utesluta icke-typiska inflationsfaktorer.

Jag uppmanar kommissionen och ECB att samarbeta för att förbättra begreppet prisstabilitet i euroområdet och de metoder som används för att nå prisstabilitet, för att undvika missförstånd vid utvidgningar av euroområdet och vid tillämpningen av indikatorer inom själva euroområdet. Jag uppmanar medlemsstaterna i euroområdet att tillämpa de kriterier för medlemskap i euroområdet som de själva antog för att förbättra den ekonomiska integrationen. Dessutom vill jag betona att det krävs strukturreformer för att både Europeiska unionen och euroområdet ska kunna konkurrera på ett framgångsrikt sätt i den globala ekonomin, vilket särskilt gäller det fortsatta genomförandet av en intern marknad med fri rörlighet för tjänster, som har bidragit till EU:s konkurrenskraft.

  Jens Holm, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman, kommissionen, Europaparlamentariker och åhörare! Jag vill börja med att tacka García-Margallo y Marfil för detta betänkande om läget i euroområdet. Föredraganden konstaterar att prognoserna för euroområdet ser bättre ut än på länge. Det beror förstås på vilken ekonomisk politik man tänker föra. Den förda politiken har inte precis varit någon succé. Stora delar av Europa befinner sig i social och ekonomisk kris. I Europas största ekonomi, Tyskland, lever sju miljoner människor i fattigdom, enligt ny statistik. En av orsakerna till detta är just den ekonomiska och monetära unionen, EMU, som har världens mest inflationskonservativa centralbank och en stabilitetspakt som bakbinder den ekonomiska politiken. Som Europafacket ETUC nyligen konstaterade i en rapport är det inte mer av denna oflexibla politik som vi behöver. Europas folk behöver i stället en aktiv finanspolitik och en omorganisering av EMU.

Som ni vet är mitt hemland Sverige inte medlem av EMU. En klar majoritet röstade nej 2003. Därför blir jag lite oroad när jag läser betänkandet. Det konstateras däri att euroområdet från och med 2007 omfattar 13 medlemsstater men att – nu citerar jag – ”samordningen av den makroekonomiska politiken och den inre marknaden kommer att omfatta samtliga 27 medlemsstater”. Vad betyder detta? Betyder det att Sverige som har röstat nej till EMU förr eller senare måste anslutas till EMU? Jag vore tacksam för ett svar från kommission och även från föredraganden om han får ordet i slutet av debatten.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! I vår diskussion om årsrapporten 2006 om euroområdet vill jag ta upp två saker. Den första är den mycket lägre ekonomiska tillväxt och den högre arbetslöshet som finns i länderna i Europeiska unionen, och i euroområdet i synnerhet, jämfört med USA och tillväxtmarknader som Kina och Indien. Den ekonomiska tillväxten i euroområdet 2005–2007 kommer att vara omkring hälften av tillväxten i USA medan arbetslösheten kommer att vara dubbelt så hög.

Den andra är den högre ekonomiska tillväxten och den lägre arbetslösheten i tre av de 15 länder som inte gick med i euroområdet, jämfört med länderna i området. Det är inte att undra på att dessa länder inte springer benen av sig för att vara med i den gemensamma valutan. De nya medlemsstaterna har nu till och med ännu större betänkligheter mot att gå med i euroområdet, trots att de fortsätter att arbeta hårt för att uppfylla konvergenskriterierna i Maastrichtfördraget.

  Dariusz Maciej Grabowski, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Tillväxten i euroområdet har varit den lägsta i världen under många år, och det var den även 2006. I stället för att söka orsakerna till detta hemma, i ECB:s penningpolitik, försöker man införa den så kallade harmoniseringen av budget- och skattepolitik i medlemsstaterna.

Detta är ett försök att sätta krokben för medlemsstaternas initiativ, ett slags diktat som riktas från de starkare mot de svagare. Om poängen med att skapa en gemensam valuta var att för det första förenkla systemet och därigenom minska kostnaderna, för det andra att locka till sig utländska investeringar och för det tredje att använda sig av privilegiet att ge ut valuta och skapa en ny världsvaluta, så har den önskade effekten i de två senare fallen inte uppnåtts.

Utländska investerare fortsätter att koncentrera sig på Förenta staterna och Asien. Efterfrågan på euron som världsvaluta är förhållandevis svag. I stället har effekten blivit den motsatta: bibehållandet av de höga räntorna och det artificiella stödet av euron har urholkat konkurrenskraften för europeiska tillverkare och minskat exportintäkterna. Den gemensamma valutan och ECB:s politik verkar tjäna kapitalets intressen på bekostnad av affärsmän, konsumenter och medlemsstaternas nationella budgetar.

Den gemensamma valutan har haft en indirekt effekt på exporten från de nya medlemsstaterna genom att deras utvecklingstakt har mattats och de har hållits tillbaka. Vi anser därför att det krävs en radikal översyn av EU:s monetära doktrin för att återföra befogenheterna för valutautgivning och räntor till medlemsstaternas monetära myndigheter.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Vi kan i själva verket alla vara stolta över euron. Mycket av det som förutsades innan den infördes har inte blivit verklighet, men det finns tre saker som ständigt måste betonas. En är att de skatteintäkter som nu kommer in måste användas för att minska underskotten, och det kräver vi i punkt 5 i betänkandet. En annan är det angelägna kravet på en strikt tillämpning av Maastrichtkriterierna. Om man släpper på dem igen, såsom har skett tidigare, kommer vi inte att komma någonstans. För det tredje handlar det om öppenhet och insyn. ECB ligger långt efter de globala normerna. Det ständiga misslyckandet med att framställa någonting som liknar fullgoda beslutsprotokoll – eller några protokoll över huvud taget – trotsar all begriplighet, och dessa förhållanden behöver åtgärdas omgående.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Låt mig först tacka föredraganden för detta betänkande, där behovet av samarbete för att stärka EU:s ekonomi betonas. Det står klart att euron har skapat en aldrig tidigare skådad stabilitet i Europa.

När jag lyssnade på min svenska kollega tidigare lät det som om ett lågt ränteläge är ett problem för EU:s ekonomi. Sanningen är att räntorna aldrig har varit så låga som nu. Finns det någon som tror att EU:s ekonomi hade varit bättre om vi hade haft samma ränteläge som på 1970-talet eller 1980-talet, eller om vi hade haft samma budgetunderskott som under de år när ekonomin var dålig i Europa? Låt oss sluta drömma och inse fakta. I dag har vi en gemensam valuta, och med hjälp av den lägger vi tonvikten på och uppmuntrar konkurrens, handel och investeringar som inriktas på behovet av strukturreformer och skattedisciplin. Detta är bra och skapar möjligheter, för problemet med EU:s ekonomi är inte räntorna utan bristen på avreglering, handel och en större inre marknad. Sedan marknaderna öppnades har vi blivit mer effektiva och framgångsrika.

Jag anser att euron aldrig kommer att bli starkare än EU:s ekonomi och disciplinen hos länderna i euroområdet. Det understryker också vikten av att Europeiska centralbanken förblir oberoende, vilket påpekas i betänkandet. Detta är mycket viktigt, annars kommer vi att förlora vår trovärdighet.

Sett ur ett svenskt perspektiv kommer euron snart att införas i ett antal nya medlemsländer kring Östersjön. Jag hoppas på en debatt i mitt hemland som gör det möjligt för oss att ansluta oss till dem och andra euroländer i framtiden.

  Udo Bullmann (PSE). – (DE) Herr talman! Jag är glad över att kommissionen har framställt denna rapport och att den är angelägen om att undersöka det som händer med euroområdet. Det gläder mig också att Jean-Claude Juncker är närvarande här i dag, vilket innebär att den person som företräder medlemmarna i euroområdet kommer att vara med i debatten.

Var står vi då nu? För första gången har vi närmat oss det tillväxtmål som vi själva fastställde i Lissabon. Tillväxten i euroområdet är nu 2,8 procent, vilket är nästan de 3 procent som vi antog som grund i Lissabon.

Vilken är då utmaningen för euroområdet, i detta läge? Vad är det viktiga som står på spel? Nöjer vi oss med denna lilla vindpust, en uppgång i konjunkturen som kommer att vara borta i morgon? Eller vill vi i stället göra något strukturellt för att se till att vi kan hämta andan ordentligt och få en chans att skapa en långsiktig och varaktig uppgång som – eftersom det inte bara är siffror som skapar ekonomin utan även människor – kommer att främja det folkliga förtroendet?

Det är därför jag menar att vi måste anstränga oss för att göra det som krävs, nämligen intelligenta investeringar i euroområdet. Budgetkonsolidering är bra, men vi kan inte bara mässa detta som ett mantra, utan vi måste utnyttja den nuvarande uppgången för att inleda en intelligent moderniseringspolitik som ger oss en chans att på allvar minska arbetslösheten. Detta står också i betänkandet.

Slutligen vill jag tacka vår medföredragande och skuggföredragande Dariusz Rosati, som deltog i våra diskussioner för den socialdemokratiska gruppens räkning. Jag vill även nämna José Manuel García-Margallo y Marfil som förtjänar ett tack för att han – och det är inte första gången – har lämnat ett viktigt och givande bidrag till den makroekonomiska debatten här i parlamentet.

  Jeffrey Titford (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Det verkar som om händelseutvecklingen har gjort detta betänkande inaktuellt. Trots kommissionsledamot Joaquín Almunias uttalanden kontrasterar dess optimistiska beräkningar för tillväxten i euroområdet kraftigt mot de ekonomiska uppgifter som offentliggjordes i slutet av förra veckan, enligt vilka tillväxten i den franska ekonomin är noll. Det finns också tecken på en försvagad tillväxt inom hela euroområdet, som kommer att förvärras ännu mer genom de stränga skattesystem som nästa år kommer att införas i Tyskland och Italien för att uppfylla euroområdets stabilitetskrav.

Av betänkandet framgår dock inte att Italiens regering är på väg att kollapsa på grund av Romano Prodis beslut att genomföra de skattehöjningar och budgetnedskärningar som kommissionsledamoten med ansvar för ekonomiska frågor krävde för att Italien ska uppfylla kraven i Maastrichtavtalet. I betänkandet nämns inte heller upploppen i Ungern efter den ungerska premiärministerns avslöjande att han hade ljugit morgon, middag och kväll om de skattehöjningar och offentliga kostnader som han i hemlighet hade lovat samma kommissionsledamot.

Att tvinga många av våra nya medlemsländer att föra en deflationspolitik som är avsedd för de mer utvecklade ekonomierna i euroområdet leder till dålig efterfrågan, dålig tillväxt och massarbetslöshet. I betänkandet sägs inte heller något om att Maastrichtavtalet har förvandlat östeuropéerna till andra klassens medborgare. De har ingen möjlighet att ansluta sig till euroområdet inom en överskådlig framtid, men ändå måste de sköta sina ekonomier så att de uppfyller euroområdets krav. Förr eller senare kommer EU-medborgarna att tröttna på ett system som ständigt håller dem kvar i den långsamma ekonomiska filen, och samtidigt förvägrar dem deras demokratiska rättighet att säga sin mening om hur det hela borde skötas.

  Sergej Kozlík (NI). – (SK) Jag vill välkomna och stödja förslaget från oppositionen i Europaparlamentet om 2006 års uttalande på årsdagen för euroområdets tillkomst. Jag vill särskilt lyfta fram det stycke där man efterlyser en omsorgsfull utredning av mekanismerna i de tre medlemsländer som har uppvisat bäst resultat när det gäller prisstabilitet och metoderna för att beräkna referensvärdet för inflationen.

Poängen är att de olika inflationsnivåerna i euroområdets medlemsstater inte återspeglar olika makroekonomiska strategier, utan snarare är ett resultat av strukturella faktorer. Denna förutsättning gäller enligt min mening särskilt för de nya medlemsstaterna i Europeiska unionen. Den relativa andelen av energiintensiv och råvaruintensiv produktion i många av dessa länder är större än i euroområdet. En betydande del av denna produktion transporteras till euroområdet, antingen direkt eller som en del av färdiga produkter, till exempel i form av plåt som används för att tillverka bilkarosser.

Av dessa strukturella orsaker är de nya medlemsstaterna mer utsatta för fluktuationer i energipriser och råvarupriser. Av samma skäl fungerar de som en buffert som tar emot effekterna av prisförändringar för euroområdet. Detta problem berör särskilt Slovakien.

Den nuvarande strategin för att bedöma inflationskriteriet är därför olämplig och kan på lång sikt minska chanserna för nya medlemsstater att kunna gå med i euroområdet även om de uppfyller alla andra krav.

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Först av allt vill jag gratulera kommissionen och föredraganden till det sätt som de har behandlat denna svåra fråga på. Jag är särskilt nöjd med kommentarerna om arbetsmarknadens flexibilitet och den målinriktade utbildningsstrategin. Jag anser att våra slutsatser pekar i en och samma riktning. Som medborgare i ett av de östeuropeiska länder som väntar på att få komma med i euroområdet vill jag bara göra fyra korta påpekanden.

För det första: när det gäller utvidgningen av euroområdet bör inga andra regler för tillträde tillämpas än de politiska regler som gäller för dem som redan är med.

För det andra: det är viktigt att de nya medlemsstaterna kommer med så fort som möjligt, och därför får det inte göras några tolkningar, framför allt inte när det gäller inflationen, hållbarheten och referensnivån, vilket i praktiken skulle leda till att de nya medlemsstaternas anslutning skjuts upp för en lång tid framåt. De nya medlemsstaterna är fortfarande på efterkälken i förhållande till det ekonomiska genomsnittet i EU och arbetar således fortfarande med att komma i kapp i löne- och prisnivåerna. På denna punkt har Sergej Kozlík gett en mycket god förklaring.

För det tredje: jag instämmer i att man noga måste granska statistiken från medlemsstaterna. Kommissionen måste svara med politiska verktyg, om inte annat, och till exempel informera vid ett EU-toppmöte om en medlemsstat är särskilt odisciplinerad och går i fel riktning. I det långa loppet är det oacceptabelt att blunda för detta. Kommissionen har ett politiskt ansvar även i detta avseende.

För det fjärde: det är väsentligt att fördjupa den inre marknaden, och det är viktigt att alla följer kriterierna. Det gör de nya medlemsstaterna. Det föreligger dock en motsägelse. Å ena sidan är arbetsmarknaden, Schengenområdet, fortfarande stängd för de nya medlemsstaterna, och direktiven om arbetskraftsintensiva tjänster och utstationering av arbetstagare är mycket restriktiva. Å andra sidan är vi tvungna att öppna marknaderna för finansiella tjänster för alla. Denna obalans underlättar inte direkt medlemsstaternas integration det gäller fördjupandet av den inre marknaden.

  Benoît Hamon (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Detta betänkande innehåller flera intressanta och välkomna rekommendationer, och jag vill tacka föredraganden för dem.

I betänkandet rekommenderas att man, i stället för att enbart kräva nedskärningar av de offentliga utgifterna, frigör resurser för att göra de förmodligen nödvändiga offentliga investeringarna i utbildning, infrastruktur och forskning.

Dessutom medger – det är det ord som används – Europaparlamentet, i stället för att rekommendera lönesänkningar, att reallöner och produktivitet på lång sikt bör öka i samma takt. Jag vill tacka föredraganden för hans insatser för att moderera och medla.

Ämnet för denna debatt är emellertid det ekonomiska resultatet för euroområdet. Jag anser att den ekonomiska situationen, trots den senaste tidens oväntade förbättring av tillväxtindikatorerna, fortfarande är bräcklig och otillfredsställande. Kommissionens makroekonomiska politik påverkar faktiskt vardagen för miljoner EU-medborgare vars köpkraft – det vill jag framhålla – hotas av stagnerande löner och ökade levnadskostnader, och deras arbetsförhållanden fortsätter att försämras samtidigt som deras sociala skydd krymper.

Det konkreta svar som kommissionen och Europeiska centralbanken erbjuder är alltid detsamma: att bekämpa inflationen med budgetåtstramningar och lönesänkningar samtidigt som konkurrensen ska öka när det gäller tjänster, kapital, produkter och arbetsmarknader.

Det kanske är dags att utvärdera resultaten av denna politik och fundera över om avveckling av offentliga tjänster, avreglering av arbetsmarknaden och nedskärningar av offentliga utgifter verkligen är ett hållbart sätt att stimulera tillväxten i euroområdet och Europeiska unionen. Tyvärr finns det inte någon period för eftertanke på dagordningen. Inom två dagar måste vi avge vårt ställningstagande om ett ”tjänste”-direktiv som visserligen har förbättrats men som fortfarande följer Fritz Bolkesteins avregleringsmodell.

Inom några månader kommer vi att få ett direktiv med förslag om att offentlig postservice ska upphöra på dagordningen. Och trots den kroniska instabiliteten i de oljeproducerande områdena, trots den gasutpressning som utövas av ett grannland, trots den globala uppvärmningen och trots strömavbrott som drabbar halva Europa blir svaret i energifrågorna detsamma: att man ska fullfölja liberaliseringen och avregleringen av den inre energimarknaden i EU. Den ekonomiska rapporten för euroområdet är kanske något bättre i år, men det sociala och politiska resultatet är fortfarande, i mina ögon, lika dåligt som vanligt.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Jag har lyssnat till talarna hela tiden, särskilt den behörige kommissionsledamoten Joaquín Almunia, som argumenterar för en kanonisering av euron. Men är det verkligen så det ligger till? Kanske håller vi här i parlamentet på att kanonisera det som de EU-medborgare vi företräder ser som den onda anden.

Eurons värde stiger, och vi är alla mycket glada. Samtidigt ökar dock antalet medborgare som lever under fattigdomsgränsen. Av de 500 miljoner människor som bor i EU 27 lever 100 miljoner personer under fattigdomsgränsen. Med andra ord, människor som bara har råd med kött en gång varannan vecka, som inte kan köpa kläder till sina barn, som inte kan byta bil förrän de haft bilen i 15 år. Vad betyder euron för dessa människor?

Jag vill påminna er om att det började med ett påbud uppifrån. Vi vill inte ha några en- eller tvåeurosedlar, och ändå ligger 75 procent av de dagliga transaktionerna under femeurostrecket. Vi är mycket glada över att euron går upp. Den har gått upp från 0,87 US-dollar till 1,30 US-dollar. Vad innebär då detta? Inget land utan märkesprodukter kan sälja till Förenta staterna eller andra länder. Tyskland kan naturligtvis sälja Mercedes eftersom Mercedes är Mercedes, men hur kan mitt land, som inte har några märkesprodukter, sälja till Amerika – den stora marknaden – när det går att hitta samma produkt i ett grannland utanför EMU för en tredjedel av priset? Hur ska det kunna komma några turister till Grekland? Hur kommer amerikanska turister att kunna resa till Spanien, herr Almunia, när det är omöjligt att följa värdet på euron?

Kan vi inte se på allt detta? Kan vi inte ta itu med allt detta? Det är ett enormt problem, och ni har ett enormt ansvar i kommissionen, särskilt ni personligen, herr Almunia.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Samtidigt som vi som bor i euroområdet naturligtvis måste lägga oss vinn om att våra barn ska överta så lite skulder som möjligt får vi, i vår strävan att skapa en mer kraftfull ekonomi, inte under några omständigheter bortse från den sociala standarden. När vi uppmanas att jämföra vår tillväxt med USA:s kan man inte bortse från att det praktiskt taget saknas ett socialt system i Förenta staterna.

Jag tror inte att vi kommer att hinna i kapp dem genom att tvinga massor av offentliganställda att gå i pension och genom att privatisera deras arbeten, eller genom att det finns arbeten med lön på en euro i timmen samtidigt som allt fler tvingas in i något som ska föreställa eget företagande. Vi har tidigare sett allt mer av att man tvingats sälja familjesilvret för att kunna bli medlem i euroklubben, och det måste bli ett slut på det. I stället måste vi anstränga oss för att komma till rätta med den explosiva ökningen av svartarbete, få bort de byråkratiska hindren för små och medelstora företag – vissa hinder blir allt svårare – och göra det enklare för sådana företag att få tillgång till bidrag. Först då kommer det att finnas en framtid med tillväxt för euroområdet.

  Dariusz Rosati (PSE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag är mycket glad över att kunna säga att jag stöder Europeiska kommissionens första årsrapport om situationen i euroområdet.

Rapporten utgör en god grund för att diskutera de huvudsakliga utmaningar som euroområdet står inför nu och under de kommande åren. Det finns mycket att diskutera. Den genomsnittliga tillväxten i euroområdet 2001–2005 var så låg som 1,9 procent. Arbetslösheten steg till 13 miljoner, och situationen för de offentliga finanserna förvärrades snarare än förbättrades.

Förra året förde med sig en smärre förbättring av situationen, som ni var vänlig nog att bekräfta, men det förändrar inte att EU inte bara släpar efter Förenta staterna och Japan, utan även framgångsländerna i Asien. Olösta strukturella problem är orsaken till stagnationen inom EU. De höga kostnaderna för att starta och driva företag, höga omkostnader för arbetskraft, motvilja mot att göra förändringar och bibehållande av hinder som är skadliga för arbetsmarknaden och tjänstemarknaden minskar tillsammans EU-företagens konkurrenskraft, håller tillbaka tillväxten och ökar trycket på de offentliga finanserna. Detta hindrar oss från att fullt ut utnyttja de möjligheter som en gemensam valuta och en enhetlig penningpolitik innebär.

Jag uppmanar därför kommissionen att sätta tryck på medlemsstaterna för att skynda på genomförandet av de nödvändiga reformerna. Behovet av detta har påvisats i ett flertal rapporter och undersökningar, däribland Shapiro-rapporten och högnivårapporten som utarbetades under Wim Koks ledning.

Den makroekonomiska politiken i euroområdet måste förbättras. Det som framför allt saknas är en ordentlig samordning av skattepolitiken mellan medlemsstaterna. Samtidigt kräver en gemensam valuta skattedisciplin, något som alla medlemsstater måste iaktta gemensamt. Detta kommer att möjliggöra en balanserad makroekonomisk politik och bidra till att återinföra en bra sammansättning av olika politiska riktlinjer.

Penningpolitiken måste grundas på tydliga, genomblickbara regler och vara långsiktig till sin natur. Faktorer som överdrivet hemlighetsmakeri i beslutsfattandet och frånvaron av tydliga regler för den roll som de ”två hörnstenarna” i penningpolitiken spelar, särskilt penningmängdsmåttet M3, som ger upphov till allvarliga tvivel om hur styrelsemedlemmarna i Europeiska centralbanken utses, begränsar den gemensamma penningpolitikens effektivitet och öppenhet, och kan undergräva den gemensamma valutans ställning.

För att stärka euroområdet är det viktigt att det expanderar och tar in nya medlemmar. I den processen måste vi följa regeln att kandidaterna är bundna av fördraget, hela fördraget och ingenting annat än fördraget. Detta innebär att de måste uppfylla de kriterier som fastställs i fördraget, men också att ytterligare krav inte kan ställas på dem. Jag är övertygad om att nya medlemmar i euroområdet, vars underskott och offentliga skulder ofta är mycket lägre än i de andra medlemsstaterna, kommer att bidra till att stärka euroområdet.

Sammanfattningsvis vill jag tacka Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker för att han har deltagit i debatten och jag hoppas att den kommer att ge honom inspiration och bidra till en ännu bättre styrning av Eurogruppen. Jag vill också tacka José Manuel García-Margallo y Marfil för att ha utarbetat detta utmärkta betänkande och instämmer helt i flertalet förslag som framförs där.

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. (ES) Herr talman! Jag vill tacka alla ledamöter för deras medverkan. Jag menar att debatten visar att det är meningsfullt med en rapport av detta slag varje år om euroområdets fungerande och resultat. Detta är första gången som rapporten har antagits av kommissionen och debatteras i parlamentet.

Som avslutning på dagens debatt kan jag göra en optimistisk iakttagelse: euroområdet växer på nytt, trots att vissa har sagt att det har en mycket låg tillväxt. Euroområdet växer med 2,6 procent i år, kanske ännu mer i slutet av budgetåret. Euroområdet skapar arbetstillfällen och minskar arbetslösheten. Enligt våra prognoser kommer fem miljoner arbetstillfällen att skapas i euroområdet fram till 2008. Det sägs inte särskilt ofta, men det är sant att det sedan början av årtiondet, trots låg tillväxt i euroområdet och naturligtvis i hela Europeiska unionen, har skapats avsevärt fler arbetstillfällen än i Förenta staterna, som alltid framställer sig som den referenspunkt man ska efterlikna i politik och strategier för sysselsättningsskapande.

Jag anser därför att det finns saker som skulle kunna motivera en något mer optimistisk bedömning, om vi analyserar hur euroområdet fungerar och de resultat som vi når genom monetär integration. Det är emellertid också sant att det finns saker som vi måste vara uppmärksamma på även i fortsättningen, eftersom det fortfarande finns mycket att göra.

Det finns fortfarande mycket att göra, som många av er har sagt, för att öka den potentiella tillväxten och fortsätta minska arbetslösheten så att större tillväxt och högre sysselsättning kan förbättra medborgarnas liv, minska ojämlikheterna och erbjuda en stabilare grund för de sociala trygghetssystemen och systemen för sociala tjänster. Detta kräver först och främst, som många av er har påpekat, att vi fortsätter att uppfylla – och göra det bättre – kriterierna för stabilitet och budgetdisciplin som fastslås i fördraget och som förverkligas genom stabilitets- och tillväxtpakten, vilken genomförs på ett tämligen positivt sätt som det råder samförstånd om. Vi måste också fortsätta med reformerna och gå vidare med Lissabonstrategin, eftersom denna plan för att undanröja hinder och underlätta de fyra friheterna har visat sig vara en stabil grund för att skapa bättre förhållanden inför framtiden.

Detta kräver också, enligt analysen och många av slutsatserna i denna, bättre styrning i euroområdet. Jag anser att Eurogruppens effektivitet har förbättrats sedan den har fått en stabil ledning under Jean-Claude Juncker, som är med oss i dag. Detta ger oss möjlighet att utveckla analyser, ömsesidig förståelse och samordning av beslut som påverkar medlemsstaterna men som inte kan tvingas på dem uppifrån, utan måste antas i samförstånd, med medlemsstaternas fulla övertygelse och i enlighet med deras förmåga. Vi måste också stärka dialogen.

Om någon av er fortfarande tvivlar på kommissionens och min åsikt, som kommissionsledamot med ansvar för ekonomiska och monetära frågor, så måste vi förbättra den bilaterala dialogen mellan kommissionen och parlamentet om dessa frågor. Jag anser att vi måste gå framåt i en trepartsdialog mellan ordförandeskapet för Eurogruppen, kommissionen och parlamentet om följande frågor: Eurogruppens arbete med alla frågor som vi uppmärksammar och, med ert samtycke, anser jag att vi måste gå framåt med en dialog som också – varför inte – omfattar Europeiska centralbanken, med all respekt för dess självständighet som för en dialog med er om monetära frågor men som också samtalar med oss varje månad. Jag anser att parlamentet emellanåt kan och bör delta i detta åsiktsutbyte mellan alla institutioner vars gemensamma mål är att Euroområdet ska fungera ordentligt och att euron, vår gemensamma valuta, ska ge bästa möjliga resultat för alla EU-medborgare.

  Jean-Claude Juncker, ordförande för Eurogruppen. (FR) Herr talman! Först av allt vill jag be om ursäkt för att jag är försenad. Huvudvägen mellan Luxemburg och Strasbourg är gräsligt igenproppad vid infarterna till Strasbourg, och trafikstockningarna hindrade mig från att komma fram i tid. Eftersom jag inte ville störa friden och ron för alla som bor i Strasbourg ville jag inte köra för fullt utan höll mig noga till trafikreglerna på motorvägen. Det var jag som blev lidande, eftersom jag kom för sent till denna debatt. Icke desto mindre vill jag säga er att jag finner denna debatt viktig eftersom parlamentets tankar inte bara är viktiga i sig. De bidrar också till debatterna inom Eurogruppen, som jag är ordförande för, med bistånd, inspiration, drivkraft och stimulans från kommissionsledamoten med ansvar för ekonomiska och monetära frågor, min vän Joaquín Almunia.

Jag vill inleda med att säga att jag anser att vi har en stark tillväxt: den ökar alltmer, den hotas inte trots försöken att dämpa den, särskilt från Frankrikes sida. Sysselsättningsnivån ökar och arbetslösheten sjunker även om den inte har nått en godtagbar nivå. Om vi ser sysselsättningen rätt perspektiv är den sannolikt nu starkare än vi tror och i varje fall starkare än vi trodde för sex månader sedan.

Under 2007 kommer vi att se i vilken omfattning konjunkturnedgången i Förenta staterna påverkar det ekonomiska resultatet i euroområdet. I Eurogruppen menar vi att effekterna av den amerikanska nedgången för ekonomierna i euroområdet kommer att bli mindre tydliga än de var 2000–2001. Vi ser att den amerikanska konjunkturnedgången i första hand drabbar byggbranschen och att den inte kommer att sprida sig till andra områden av den amerikanska ekonomin. Effekterna på tillväxten i euroområdet kommer att bli mindre tydliga än tidigare, även om resultaten land för land kommer att uppvisa stora skillnader.

Hur kommer det sig att vi har nått en tillväxtnivå som verkar mer godtagbar för oss i dag än den verkade för några år sedan? Detta beror först och främst på att euron har skyddat oss i stor utsträckning de senaste åren. Det kan inte nog betonas när man ser tillbaka på införandet av euron: euron har skyddat oss, den skyddar oss nu och kommer att fortsätta skydda oss! Tänk er vilket tillstånd ekonomin och de monetära systemen i EU hade befunnit sig i om vi inte hade haft euron i kristider! Under förberedelserna inför euron fick vi uppleva finanskriserna i Latinamerika, Ryssland och Sydostasien. Tänk er hur vårt system skulle ha tappat kontrollen över saker och ting innan EU-systemet genomfördes, under Irakkriget och den 11 september 2001! Tänk er hur resultatet skulle ha blivit för de europeiska valutorna, om de fortfarande hade funnits, medan de geostrategiska dramerna utspelades som utgjorde en ständig källa till oro! Tänk er hur vissa nationella valutor skulle ha klarat sig efter nejomröstningarna i Frankrike och Nederländerna! Euron har skyddat oss. Den har till och med skyddat länder som uttryckte farhågor om EU när de skulle godkänna konstitutionsfördraget.

Budgetsituationen förbättrades när vi – i all visdom, med parlamentets godkännande och ofta till och med dess aktiva stöd – ändrade och reformerade stabilitets- och tillväxtpakten. Vissa ansåg att de hade rätt att uttrycka sina allvarliga farhågor efter det att den reformerade pakten hade antagits. I dag ser vi att mekanismerna i den reformerade pakten håller och att alla regeringar gör allt de kan för att tillämpa huvudreglerna och de vägledande principerna. Budgetunderskotten minskar och ett allmänt samförstånd växer fram genom att alla medlemsstater tar den förebyggande aspekten i stabilitets- och tillväxtpakten på allvar. De har alla beslutat att prioritera att de skatteöverskott som uppstår till följd av konjunkturuppgången ska avsättas för att minska underskotten och de offentliga skulderna. Jag välkomnar det beslutet.

Vi i Eurogruppen funderar mer på att trappa upp budgetkontrollerna, och det gör vi tillsammans med kommissionen, som villigt har biträtt Eurogruppens ledning på ett sätt som har visat sig vara mycket effektivt. Vid vårt nästa möte – som kommer att hållas närmare slutet av november, dvs. efter mitt besök i utskottet för ekonomi och valutafrågor, som leds på ett mycket kunnigt sätt av Pervenche Berès – kommer vi att se hur vi kan trappa upp dessa budgetkontroller. Det kommer vi att göra hädanefter, på grundval av en övergripande rapport från kommissionen där man inte undviker att betona de verkliga politiska problem som finns, inklusive de politisk-ekonomiska, eller att utfärda särskilda rekommendationer – som det återstår att fastställa formen för – till de olika medlemsstaterna och även för hela euroområdet.

När det gäller valutaområdet som helhet vill jag att vi i år på allvar hörsammar en mångårig uppmaning från kommissionen. Det är att ägna ett särskilt kapitel i Europeiska rådets slutsatser – när rådet granskar framstegen med Lissabonstrategin – åt euroområdet, ett kapitel som omfattar de strukturreformer som vi måste genomföra i de olika länderna i euroområdet.

När det gäller problemet med strukturreformer vill jag helt enkelt säga att vi underskattar det värde som dessa strukturreformer redan har tillfört sammanhållningen i euroområdet. Jag håller inte med om alla – eller somliga – av de strukturreformer som har genomförts i alla medlemsstater. Men faktum är att ett betydande antal strukturreformer redan håller på att genomföras, tvärtemot den idé om eller bild av euroområdet som vi ofta förmedlar. Vi skördar redan nu frukterna av denna långtgående strukturreform som vi har genomfört i euroområdet.

När man ser närmare på de nationella reformprogram som de olika medlemsstaterna har infört ser man att det finns många strukturella lösningar, att de i allmänhet ligger i linje med varandra och att vi måste gå vidare med alla dessa reformer, utan att för den skull hemfalla till tvivelaktig nyliberalism och en gränslös, skamlös form av vild avreglering som jag motsätter mig. Jag anser nämligen fortfarande att euron, euroområdet och tillämpningen av en konsekvent politik skulle vinna i trovärdighet om vi, förutom vårt arbete med strukturreformerna, även införde en uppsättning minimirättigheter på det sociala området. Detta skulle garantera alla arbetstagare i hela euroområdet ett antal minimirättigheter som medlemsstaterna inte skulle kunna urholka i sina försök att höja den nationella kampandan.

EU:s arbetstagare har rätt att veta var de står. Vi måste sluta ge intrycket av att den monetära unionen är ett företag som sköts av finansministrarna, bankdirektörerna och de stora investerarna och storföretagen och att den i själva verket motverkar de mest grundläggande rättigheterna för arbetstagarna som, när allt kommer omkring, utgör majoriteten av EU:s befolkning.

Jag skulle vilja säga något om utvidgningen av euroområdet. Jag håller inte med alla dem som påstår att vi i euroområdet har blivit strängare än förut mot nya medlemsstater som vill gå med i området. Vi tillämpar de kriterier som fastställdes i Maastrichtfördraget. Det har inte framförts några krav på förändring av de kriterier som vi antog när fördraget undertecknades i Maastricht, den 7 februari 1992. Det är inte tal om att överge den nominella konvergenspolitiken och ersätta den med ett kriterium som skulle innebära att man underlät att tillämpa vissa kriterier som de första medlemmarna i euroområdet var tvungna att uppfylla. Det finns de som ifrågasätter det nominella konvergenskriteriet i icke-teoretiska termer, och jag menar att de bör akta sig för de verkliga riskerna med att ersätta det nominella konvergenskriteriet med ett verkligt konvergenskriterium. Tillämpningen av verkliga konvergenskriterier skulle göra anslutningen av nya medlemmar till euroområdet mycket avlägsen. Jag anser därför att vi gör klokt i att hålla oss till de kriterier som vi har för närvarande, och denna politik kommer att stärka euroområdets trovärdighet.

Det sätt som euroområdet representeras på utanför EU tarvar i själva verket en utförlig förklaring, men en kort förklaring kan vara tillräcklig. Euroområdet måste representeras av en man, en röst och en plats inom varje institution, särskilt inom de internationella finansiella organisationerna. Jag är övertygad om att vi inte kommer att ha nått dit när min ämbetsperiod avslutas den 1 januari 2009. Icke desto mindre är det min fasta övertygelse att den dagen kommer när till och med de mest motsträviga européer inser att vi hela tiden gör bort oss när vi strävar efter att vara med och styra världens monetära affärer om vi fortsätter att uppträda i internationella forum utan en gemensam handlingsplan. Det var några kommentarer som jag ansåg mig ha rätt att göra. Jag ber samtidigt om ursäkt för att jag inte har kunnat svara alla talare, som jag brukar. Jag blev tvungen att svara kortfattat eftersom jag inte var närvarande när talarna, med det engagemang som kännetecknar parlamentet, höll sina anföranden.

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på tisdag kl. 11.30.

Skriftlig förklaring (artikel 142 i arbetsordningen)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE). – (FR) I betänkandet av min förträfflige kollega José Manuel García-Margallo y Marfil läggs några mycket intressanta analyser och förslag om euroområdet fram. Jag beklagar dock att man inte rakt på sak tar upp frågan om utvecklingen av euron från en teknisk valuta till ett politiskt instrument för tillväxt och sysselsättning. Den penningpolitik som Europeiska centralbanken (ECB) för verkar inte stämma överens med verkligheten: valutakursen borde vanligtvis vara stark vid en stark ekonomisk tillväxt och sjunka när tillväxten är svag. Faktum är att det har varit tvärtom i EU sedan början av 1990-talet. Medlemsstaterna genomför reformer, men kravet på nollinflation genom en olämplig penningpolitik leder EU till mediokra resultat när det gäller ekonomisk tillväxt.

Om detta fortgår i en tid då råvarupriserna och energipriserna skjuter i höjden över hela världen kommer vi att få nollinflation och nolltillväxt, och tillverkarna kommer att flytta sina företag till dollarområdet. Med allt som händer är det som om ECB inte fäster något avseende vid den ekonomiska politiken medan dess amerikanska motsvarighet inte tänker på någonting annat.

17. Gemenskapens politik för havsmiljön – En temainriktad strategi för den marina miljön (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en gemensam debatt om

- betänkandet av Marie-Noëlle Lienemann, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (direktiv om en marin strategi) (KOM(2005)0505 – C6-0346/2005 – 2005/0211(COD)) (A6-0373/2006), och

- betänkandet av Aldis Kušķis, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om en temainriktad strategi för skydd och bevarande av den marina miljön (2006/2174(INI)) (A6-0364/2006).

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är mycket glad över att få inleda den gemensamma debatten om den temainriktade strategin för skydd och bevarande av den marina miljön och om förslaget till direktiv om en marin strategi.

Jag vill tacka de båda föredragandena – Marie-Noëlle Lienemann för förslaget till direktiv om en marin strategi och Aldis Kušķis för den temainriktade strategin. Jag vill också tacka utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för dess insatser. Dessutom vill jag tacka fiskeriutskottet och framför allt Ioannis Gklavakis för hans synnerligen konkreta sätt att ta sig an denna viktiga fråga.

Haven och oceanerna täcker 71 procent av jordytan och innehåller 90 procent av biosfären. Europas hav upptar 3 miljoner kvadratkilometer, en yta som är lika stor som det europeiska fastlandet, vilket betyder att 50 procent av EU:s territorium är täckt av hav. De marina ekosystemen spelar en central roll för klimat- och vädermönstren.

Tillståndet för Europas marina miljö försämras emellertid snabbt. I vissa områden finns det antagligen ingen återvändo. Näringsämnestillförseln har en betydande inverkan på den marina miljön i Östersjön. Fiskbestånden har utarmats över hela Europa. Nordostatlanten är ett av de områden i världen där sjöfartstrafiken är som tätast, med alla de risker och konsekvenser som detta innebär. Medelhavet är allvarligt hotat genom den okontrollerade utvecklingen av dess kuststräcka.

Om vi ska kunna vända denna utveckling är de nuvarande åtgärderna och insatserna, såväl på internationell som på nationell nivå och på EU-nivå klart otillräckliga. De flesta åtgärder som utarbetats på EU-nivå syftade inte i första hand till att skydda den marina miljön och har därför en begränsad effekt. Åtgärderna på internationell nivå har visat sig vara mycket svåra att genomföra eller få gehör för, eftersom de inte är bindande.

En sund marin miljö är av mycket stor betydelse såväl för livet som helhet som för livskvaliteten. Den är också en viktig förutsättning för att havens och oceanernas ekonomiska potential ska kunna tillvaratas. En blomstrande och dynamisk marin ekonomi kan endast åstadkommas genom en sund marin miljö. Direktivet om en marin strategi kommer därför att utgöra ett betydelsefullt bidrag till tillväxt- och sysselsättningsmålen i Lissabonstrategin.

Av ovannämnda skäl framgår klart att skyddet av den marina miljön varken kan eller får vara en bieffekt av andra politiska åtgärder. Det krävs en integrerad strategi på EU-nivå, som innebär att samtliga påfrestningar och den sammanlagda effekten på den marina miljön beaktas.

Den temainriktade strategin för den marina miljön syftar till just detta. Den innefattar förslaget till direktiv om en marin strategi och ett betänkande som innehåller en detaljerad redogörelse för det aktuella läget. I ett bredare perspektiv omfattar strategin en allmän redogörelse för EU:s tidigare insatser för den marina miljön och en förklaring till varför EU måste vidta åtgärder.

Den marina strategin måste ses i ett helhetsperspektiv, där en ny havspolitik för EU ingår. I kommissionens grönbok som utarbetades i juni sägs att målet för den nya politiken är en dynamisk marin ekonomi som är förenlig med den marina miljön. Den marina strategin är en av pelarna på miljöområdet i den framtida havspolitiken. Den kommer att utgå från de särskilda åtgärder som krävs för att skydda de marina ekosystemen, vilka är en förutsättning för ett hållbart välstånd, produktivitet och sysselsättningsmöjligheter och, i ett bredare perspektiv, människornas utkomst från haven och oceanerna.

Målsättningen för direktivet om en marin strategi är att senast 2021 uppnå ”ett gott miljötillstånd” i den marina miljön inom EU, vilket innebär att den sunda miljön i haven ska återställas under de närmaste 15 åren. Tidpunkten kommer att sammanfalla med den första översynen av förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikt i EU:s ramdirektiv för vatten, och därmed kommer det att bli möjligt att samordna dessa båda direktiv när det gäller det fortsatta genomförandet. Ett gemensamt genomförande av EU:s ramdirektiv för vatten och direktivet om en marin strategi innebär alltså att skyddet av de marina miljöerna och sötvattensmiljöerna samordnas.

I direktivet fastställs en indelning av EU:s område i marina regioner utifrån geografiska och miljömässiga kriterier, och man fastställer även underregioner som ska fungera som förvaltningsenheter och ansvara för genomförandet.

Inga förvaltningsrelaterade åtgärder kommer att antas på EU-nivå. Medlemsstaterna kommer under inledningsfasen att få i uppgift att utarbeta en marin strategi för haven i varje enskild region och lägga fram konkreta förslag till lösningar på de speciella behov som är kopplade till dessa hav. Den marina strategin bör först och främst innefatta en granskning av den marina miljön och de hot och påfrestningar som den utsätts för, samt en sammanställning av ytterligare miljömål och miljöindikatorer och upprättande av övervakningsprogram. Under den påföljande fasen kommer medlemsstaterna att åläggas att ta fram och genomföra åtgärder för att uppnå ett gott miljötillstånd.

Det är oerhört viktigt att medlemsstaterna samarbetar sinsemellan och med de tredjeländer som medlemsstaterna har gemensamma saltvattensmassor med. För att nå detta mål måste medlemsstaterna arbeta inom ramen för de regionala havskonventionerna. En lång vetenskaplig och teknisk erfarenhet finns samlad i de regionala konventionerna, som har visat sig fungera effektivt på regional nivå och därmed utgör ett ovärderligt stöd när det gäller genomförandet av strategier.

Jag vill till sist framhålla betydelsen av och känsligheten hos de marina ekosystemen. Ett starkt skydd för den marina miljön är en avgörande förutsättning för att få största möjliga ekonomiska utbyte av haven och oceanerna. Den marina miljön är helt klart grundbulten i den marina ekonomin.

Den marina miljön är hotad. EU måste följaktligen agera effektivt och aktivt. Det är min förhoppning att den föreslagna strategin kommer att bidra till att detta mål uppnås.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig som föredragande först och främst få tacka mina kolleger och skuggföredragande från de olika grupperna samt utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för deras stöd för detta gemensamma arbete för att förbättra kommissionens förslag.

Som ni nämnde är tillståndet bekymmersamt för haven och oceanerna på vår planet. En kritisk punkt har nåtts. Dessutom slog man i en undersökning som publicerats i tidskriften Science larm om att fiskeresurserna i haven och oceanerna riskerade att ta slut.

Kvaliteten på det marina ekosystemet är av grundläggande betydelse för den globala miljön på vår planet, och den är framför allt mycket viktig för klimatregleringen. Haven har också en avgörande betydelse för människors liv överallt i världen. Som ni påpekade spelar haven en viktig ekonomisk roll för fisket, transporterna, råvarukällorna eller till och med för de verksamheter som pågår utmed de angränsande kuststräckorna. Ändå utsätts haven och oceanerna för ett allt större tryck och bekymmersamma föroreningar.

Låt oss först ta itu med de 80 procent av föroreningarna av den marina miljön som kommer från landbaserade verksamheter, och som ni konstaterade finns det tveklöst en direkt koppling mellan ramdirektivet för vatten och det direktiv som ni har lagt fram och som parlamentet önskar förbättra.

Om föroreningarna överförs till landområdena genom vatten överförs de emellertid också genom atmosfären. I nyligen utförda undersökningar påvisas en betydande ömsesidig påverkan mellan atmosfäriska rörelser, luftföroreningar och hav och oceaner, vilket innebär att den urbanisering och de mänskliga verksamheter som äger rum på långt avstånd från kusterna kan ha en direkt betydelse för vattenkvaliteten. Föroreningar uppkommer också till följd av de verksamheter som hänger samman med utnyttjandet av haven och oceanerna, exempelvis sjötransporter och vattenbruk. Avfallet från fisket och verksamheten inom oljeindustrin nådde för några år sedan fullständigt orimliga och farliga nivåer inom vissa sektorer.

Vi har också kommit fram till en tidpunkt när vi kan se nya hot torna upp sig som måste föregripas i direktivet. Vi ser framför allt en betydande ökning av antalet projekt som syftar till en avsaltning av havsvattnet. Vi måste försäkra oss om att dessa verksamheter inte kommer att påverka den framtida vattenkvaliteten. Viktiga internationella diskussioner handlar om lagringen av koldioxid. Vi kan alltså se att hoten är mycket påtagliga.

Målet med direktivet har varit att införa en struktur som innebär att vi äntligen kan få tillgång till en strategi som sträcker sig längre än de internationella avtal vars resultat hittills oftast har lett till att förhoppningarna grusats.

Direktivet har ett grundläggande syfte, nämligen att havens goda ekologiska tillstånd ska återställas. Parlamentet vill att kravet på resultat ska betonas mycket tydligare och mycket mer eftertryckligt än i den nuvarande texten.

För det andra vill parlamentet att det mycket tydligare ska framgå vad som menas med ett gott ekologiskt tillstånd, så att detta inte bara blir till en from förhoppning och så att vi har större möjlighet att göra det som måste göras för att livet och jämvikten i ekosystemet ska återställas.

För det tredje vill parlamentet ha kortare tidsfrister, och framför allt vill vi att det ska råda en god balans mellan tidsfristerna och kravnivån för ett gott ekologiskt tillstånd samt kraven på resultat.

Slutligen förordar vi att marina skyddsområden ska inrättas, eftersom amerikanska och nyzeeländska erfarenheter har visat att dessa skyddsområden – som inte sällan i realiteten har formen av marinreservat – har inneburit att fiskbestånden har kunnat återställas.

Till sist vill vi att den territoriala sammanhållningen ska förbättras genom ett effektivt arbete på regional nivå när det gäller den marina miljön och undervattensmiljön, utan att medlemsstaterna därför fråntas sitt ansvar för förvaltnings- och åtgärdsplanernas mål för att återställa ett gott ekologiskt tillstånd.

Vi är angelägna om att Svarta havet innefattas i dokumentet. Vi vill utfärda en varning när det gäller Arktis och påpeka att vi måste fundera över framtiden för denna del av världen. Den har en direkt betydelse för oss, och dess utveckling är av stor vikt för framtiden för vår planet, som följaktligen kan vara utsatt för fara. Vi vill att de yttersta randområdena inom EU, som ännu inte tas upp i dokumentet, så småningom åtminstone ska bli föremål för en lämplig strategi.

Jag avslutar med att nämna demokratifrågorna. Både när vi talar om fiske och transporter inser vi att sjöintressenter, ekologer och vetenskapsmän känner ett behov av att utbyta åsikter och därmed se till att beslutsfattandet grundas på en gemensam bedömning och en vederhäftig analys av problemen. Detta är i varje fall andemeningen i de ändringsförslag som vi har lagt fram.

  Aldis Kušķis (PPE-DE), föredragande. – (LV) Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig ta tillfället i akt och tacka er alla för ert samarbete hittills och för de viktiga ändringsförslag som ni har lämnat in. Tack vare dem kan vi tillsammans förbättra kommissionens förslag om den temainriktade strategin för skydd och bevarande av den marina miljön. Jag hoppas starkt att detta betänkande ska stimulera till verkliga förändringar för att skydda och förbättra den marina miljön. Det gläder mig också att betänkandet avser en så känslig fråga som den problematiska miljön i Östersjön. När det gäller Östersjön, även känd som Europas insjö, är det särskilt viktigt att skydda balansen i ekosystemet genom att se till att det inte utsätts för ytterligare hot, och genom att ta särskild hänsyn till indikatorn för lågt vattenutbyte. Jag vill också betona att Europaparlamentet även noga bör granska och övervaka konstruktionen och byggandet av den planerade gasledningen som utgör en risk för Östersjöns miljö. Det är viktigt för Europas folk, och särskilt för de länder som har havsgränser, att personligen kunna se positiva förändringar – att vattnets kvalitet och renhet förbättras, att den biologiska mångfalden åter ökar i haven och slutligen att förvaltningen och utvecklingen av den marina regionen är väl genomtänkt, balanserad och hållbar efter antagandet av denna och liknande lagstiftning. Jag vill betona att detta betänkande är resultatet av ett samarbete med icke-statliga organisationer och företrädare för denna industrisektor. Vi genomförde omfattande diskussioner med dem även innan tidsfristen för att lämna in ändringsförslag löpte ut och flera av deras idéer togs upp i betänkandet. Avslutningsvis vill jag uppmana Europeiska kommissionen, och även oss själva, att tala mindre och arbeta mer för att uppnå konkreta resultat, så att vi alla kan leva nära våra vatten utan att vara oroliga.

(EN) Från och med nu kommer jag att tala engelska och förmedla några kommentarer och budskap. Jag talar också för min kollega Eija-Riitta Korhola, som inte kan närvara i dag.

Den temainriktade strategin har utarbetats inom ramen för gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram. Detta är mycket viktigt. Som kommissionsledamoten mycket riktigt sa har vi sedan länge haft behov av en stark, integrerad EU-politik om marint skydd. EU:s direktiv om en marin strategi kommer att bli ett nytt viktigt instrument för att införa de befintliga modellerna. Stora framsteg har redan gjorts tack vare de olika strategierna – lagstiftning, program, handlingsplaner och internationella överenskommelser – men den marina miljön försämras ändå med oroväckande hastighet. Vi behöver fler gemensamma åtgärder.

Det finns stora utmaningar som kan leda till frågetecken, till exempel tredjeländernas roll. Med om tredjeländerna visar sig vara de största förorenarna och de anser att detta är en fråga för EU, hur kan vi då se till att de åtgärder och insatser som görs i medlemsstaterna ger goda resultat när tredjeländer av någon anledning inte deltar? Vi har försökt att ta upp dessa frågor i utskottet, men det återstår att se hur det verkligen fungerar.

Föredraganden Marie-Noëlle Lienemann har gjort ett utmärkt arbete. Hon har tagit stor hänsyn till de icke-statliga organisationernas synpunkter och varit mycket ambitiös när det gäller miljön. Hon har gjort några radikala förändringar och införlivat idéer som har efterfrågats av många berörda parter. Överlag har föredraganden bidragit till att göra direktivet kraftfullare och mer konkret samt mer ambitiöst och verkningsfullt. Hon har lagt till välbehövliga riktlinjer och kriterier och skärpt tidtabellen.

Om vi utgår från föredragandens modell har vi stor möjlighet att fullfölja våra planer och göra detta till en verklig miljöpelare för den marina politiken. Viktiga punkter i förslaget till betänkande är bland annat att tidsgränserna och tidsplanerna för att uppnå ett gott miljötillstånd har skärpts, från 2021 till 2017. Allmänna definitioner av åtgärder som medlemsstaterna ska vidta för att uppnå ett gott miljötillstånd har lagts till, liksom en detaljerad förteckning över de kriterier som krävs för ett gott miljötillstånd.

Det finns ingen tydlig definition av Europas marina vatten. I direktivet har Svarta havet lagts till som en marin region. Tidtabellen för förberedelser är snäv, liksom åtgärdsprogrammen. Marina skyddsområden ingick inte tidigare utan har lagts till. Inriktningen på samarbete mellan medlemsstater inom samma marina region stärks, exempelvis vid övervakning av program. Större tonvikt läggs också på tredjeländer för att vidga ansvarsområdena och besluta vem som ska involveras.

På det hela taget utgör betänkandet en tydlig signal från parlamentet att vi behöver effektiva åtgärder för att hantera denna svåra fråga.

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE), föredragande för yttrandet från fiskeriutskottet. – (EL) Herr talman! Det huvudsakliga målet i det föreslagna direktivet är att uppnå ett gott miljötillstånd.

Denna strategi är mer brådskande i dag än vad den någonsin har varit tidigare, eftersom det marina ekosystemet har försämrats markant. Men för att denna strategi ska kunna bli effektiv måste vi vara uppmärksamma på ett par saker.

För det första har vi ett ordspråk i mitt land som säger att smakar det så kostar det. De belopp som har avsatts för denna åtgärd är väldigt små. Anslagen gäller enbart administrativa utgifter, cirka 90 miljoner euro årligen för de första två åren och därefter 70 miljoner euro per år. Jag anser att den summan är otillräcklig. Att rädda våra hav är en så viktig åtgärd att den förtjänar större satsningar.

För det andra krävs det samordnade åtgärder. Först och främst måste vi samarbeta med de fiskeverksamma i denna strävan. Vi måste nå en överenskommelse med dem och övertyga dem om att vi först och främst måste skydda miljön, men det är inte allt. Alla vi som berörs inom transport, turism, industri, hälsa, livsmedelsförsörjning, jordbruk och framför allt fiske, måste samlas och diskutera så vi kan komma överens och gå vidare.

Det tredje som jag ville säga berördes som hastigast av kommissionsledamöterna Joe Borg och Stavros Dimas, och det är att vi måste enas om vissa gemensamma indikatorer för att mäta det aktuella miljötillståndet, så att – och detta är väldigt viktigt – vi menar samma sak när vi talar om ett gott tillstånd för den marina miljön. Med andra ord måste vi komma överens om gemensamma måttstockar.

Avslutningsvis vill jag understryka att fisket måste få sin rättmätiga plats i direktivet om en marin strategi och stå i centrum för vår strävan.

  Ville Itälä, för PPE-DE-gruppen. – (FI) Herr talman! Först vill jag tacka föredraganden för hennes arbete och samtidigt tacka kommissionen, som har inlett detta viktiga projekt. Kommissionsledamoten med ansvar för fiske och sjöfart, Joe Borg, anordnade faktiskt själv en konferens om säkerheten inom sjöfarten i juli i år i min hemstad Åbo, där just dessa viktiga frågor diskuterades. Detta är precis den typ av konkret arbete som vi inom Europeiska unionen bör utföra tillsammans.

Jag vill särskilt uppmärksamma frågan om Östersjön, som är ett viktigt hav för EU, trots att det för tillfället är något av en skamfläck. Miljötillståndet i Östersjön är mycket allvarligt. Låt mig ge er ett exempel på detta. I somras täcktes hela havet av blågröna alger, med viss draghjälp från det varma vädret. Det är svårt att förklara för barnen som vill gå och bada att de inte kan vara i havet för att det inte bara är smutsigt, utan även giftigt. Det finns giftalger i havet som kan orsaka olika sjukdomar hos barnen om de badar i havet när det är varmt.

Nu uppmanas kommissionen och resten av oss att vidta snabba och kraftfulla åtgärder och skaffa fram de resurser som krävs för att rädda Östersjön. Detta kommer självklart att innebära att många åtgärder måste vidtas. Ett utmärkt projekt som nu är igång är finansieringen av reningsverket i Sankt Petersburg. Detta är ett av de viktigaste exemplen. Vi behöver också en dialog med Ryssland, till exempel när det gäller säkerhetsbestämmelserna inom sjöfarten. Vi kommer inte att lyckas om vi inte samarbetar med Ryssland.

Att rädda Östersjön är inte längre enbart en fråga om miljön. Det är framför allt en politisk fråga.

  Riitta Myller, för PSE-gruppen. – (FI) Herr talman! Det är ingen överdrift att säga att EU:s marina regioner är i kris och att det finns ett brådskande behov av att vidta åtgärder för att skydda haven. Under de kommande 50 åren hotas exempelvis fiskebestånden av kollaps. Kommissionens förslag till direktiv på havsmiljöpolitikens område och en marin strategi är ett sätt att försöka utforma en alleuropeisk integrerad strategi för att rädda de marina ekosystemen. Även om alla våra hav är i dåligt skick är det endast rimligt att undersöka skyddsfrågan ur ett regionalt perspektiv. De marina regionerna har olika utmärkande egenskaper och åtminstone några av problemen är till stor del lokala. Gemensamt för dem är dock att samtliga bör kunna uppnå ett gott tillstånd i sina ekosystem inom en begränsad tidsperiod. Förhoppningsvis kan detta ske före år 2021.

Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet stöder föredragandens försök att definiera vad som avses med ett gott tillstånd i den marina miljön. För att uppnå ett gott tillstånd, enligt definitionen av detta begrepp, måste vi ställa upp tillräckligt stränga mål för bevarande för att förhindra försämringar samt fastställa åtgärder för havens återhämtning och återställa dem till en hållbar nivå. Dessa åtgärder kan bli ganska tuffa, men jag hoppas att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater kommer att stödja dem i omröstningen. Det är viktigt att åtgärderna är ordentligt bindande och inte bara rekommendationer.

Havsskyddet handlar om samarbete, inte bara mellan EU:s medlemsstater, utan också med de tredjeländer som delar de marina regionerna. Till exempel kan ett effektivt skydd av Östersjöregionen inte genomföras utan samarbetsåtaganden från Ryssland. Det har funnits ett samarbete inom ramen för Helcom, dvs. Helsingforskommissionen, sedan flera år tillbaka. Helcom har för närvarande ansvaret för en handlingsplan för Östersjön. Enligt strategin bör bevarandeåtgärderna inledas inom ramen för Helcoms handlingsplan så att praktiska åtgärder kan vidtas så fort som möjligt i Östersjöregionen. Jag vill tacka båda föredragandena för att de har anammat detta perspektiv inom ramen för både strategin och direktivet.

  Chris Davies, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Att ha en marin strategi som inte fokuserar på fisk är som att fylla en guldfiskskål med rent vatten efter att katten redan har ätit upp guldfisken!

Det finns dock ett starkt stöd i parlamentet för de principer som ligger till grund för strategin och lagstiftningen, vilket inte är särskilt förvånande med tanke på den katastrofbild som kommissionen har målat upp av tillståndet för våra hav. Vi måste införa skyddsåtgärder som är obligatoriska enligt lag, så att medlemsstaterna verkligen tillämpar dem.

Kommissionsledamoten uttryckte sig i kraftiga ordalag, vilket vi välkomnar, men de förslag som ursprungligen lämnades in till parlamentet belyste några svaga punkter och skiljaktigheter inom själva kommissionen. Vi gläder oss främst över att idén med ett gott miljötillstånd har återinförts i förslagen och definierats på ett tydligt sätt, och vi är eniga om att vi bör skapa marina skyddsområden. Men varför ingick inte de förslagen i kommissionens ursprungliga text? När den kom från generaldirektoratet för miljö fanns de med, men när texten kom från kollegiet hade några av dessa mycket viktiga frågor tagits bort. Det är hög tid för kommissionen att omvandla sitt storstilade tal om hållbarhet till gemensam handling från samtliga kommissionsledamöter.

Vi har fått höra att åsikterna går isär i rådet – må så vara. Parlamentets budskap till kommissionen och rådet bör dock vara att det finns ett starkt stöd över partigränserna för att förbättra och stärka de föreslagna åtgärderna. Kommissionen gjorde rätt i att utarbeta dessa förslag, men nu måste vi se till att förvandla dessa varma känslor till handling.

  Carl Schlyter, för Verts/ALE-gruppen. – Herr talman! Jag vill tacka föredragandena för deras föredömliga arbetssätt och de utmärkta betänkanden som de har skrivit. De förbättrar kommissionens förslag genom att kräva att god status uppnås 2017 i stället för 2021. Dessutom blir målen bindande, och vikten av marina reservat betonas.

Klimatförändringar, avfall, ohållbart fiske, buller, övergödning och råvaruutvinning hotar våra hav. Om den massförstörelse och den naturkatastrof som sker i havens djup skulle ske synligt, på land, skulle debatten om havsskyddet dominera vardagen. Rader av fiskar, fåglar och däggdjur hotas av utrotning. Den marina strategin kan bli ett litet steg för att försöka ta itu med problemen, om den blir så ambitiös som miljöutskottet föreslår.

Medlemsstaterna måste ta sitt ansvar att inrätta betydligt fler marina reservat. Nationalparker har vi i alla länder, men marina reservat lyser med sin frånvaro där de bäst behövs. Det finns överväldigande statistiska bevis för att marina reservat ger skydd som både ökar fisket och den biologiska mångfalden i närområdena. När fisk får växa till sig skyddat, sprider de äldre fiskarna ut sig och ger bättre fångster. Speciellt Östersjön är ett väldigt känsligt hav med bräckt vatten. Länderna runt Östersjön måste alltid ha rätt att införa hårdare krav på vattenskydd, om de anser det vara nödvändigt, utan att för den skull då ständigt hotas av långvariga rättsprocesser för att den inre marknaden skall gå före skyddet av haven.

Jag vill påpeka vikten av utskottets krav att inte ge bidrag till jordbruk som läcker stora mängder näringsämnen till haven. Mina ändringsförslag 81 och 82 syftar till att reglera utsläpp av avfallslagring på ett seriöst sätt. På denna punkt är det ursprungliga förslaget för svagt. Jag är emot ändringsförslag 90 om att ta bort referensen om radioaktiva ämnen, eftersom det skulle strida mot det ursprungliga målet från 2002. Slutligen: Den maritima strategins krav på exploatering av haven måste anpassas och ändras för att hamna inom den marina strategins ram.

  Adamos Αdamou, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill gratulera Marie-Noëlle Lienemann till det utmärkta arbete hon har utfört med betänkandet och betona att hon på ett bra sätt har lyckats få med samtliga ledamöters och icke-statliga organisationers synpunkter i sitt betänkande. Som ett resultat av det har hon avsevärt förbättrat kommissionens ursprungliga dokument.

Den marina miljön, som är en grundläggande och värdefull källa till liv, hotas dagligen. Marina föroreningar, klimatförändringar, sjötransporter och exploatering av kusterna fortsätter att hota den marina miljön och försämra folkhälsan.

Direktivet i fråga, som är avsett att fylla igen luckorna i miljöpolitiken, är ett viktigt steg för att förbättra hälsan och återställa haven.

Det är viktigt för oss att stödja de ändringsförslag som innehåller krav på att medlemsstaterna uppnår ett gott miljötillstånd, de ändringsförslag där man erkänner hoten mot den marina miljön och som har som målsättning att införa en så snäv tidsram som möjligt för direktivets genomförande. Jag tänker på ändringsförslagen 24, 27, 73 och 78, som jag uppmanar er att stödja.

Dessutom måste medlemsstaternas åtgärder grundas på principen om förebyggande och på en strategi som bygger på ekosystemet, samtidigt som hänsyn tas till noggranna utvärderingar på grundval av nuvarande EU-lagstiftning, vilket ändringsförslagen 23, 49, 45, 51 och 60 handlar om.

Till sist uppmanar jag er att stödja ändringsförslagen 81 och 82 om att förbjuda alla systematiska eller avsiktliga utsläpp av fasta material, vätskor eller gaser i vattnet eller på havsbottnen om de inte godkänts i förväg i enlighet med internationell rätt och en miljökonsekvensbedömning utförs i enlighet med direktivet. Detta ligger i linje med de fastställda normerna om koldioxidutsläpp.

  Sebastiano (Nello) Musumeci, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De två betänkanden som diskuteras kunde inte ha kommit lägligare, eftersom de omfattar en granskning av den ökända gasledningen i Östersjön, ett projekt som i avsaknad av en seriös miljökonsekvensbedömning riskerar att orsaka en ekologisk katastrof i ett hav som för övrigt redan har en oroande föroreningsnivå. Även i Medelhavets norra och södra kuster, där fiskebestånden alltmer försvagas, är föroreningsnivåerna höga i vissa områden, bland annat på grund av oljeutvinning och framför allt oljeraffinering. Jag tänker särskilt på industritriangeln i Syrakusa på Sicilien, där vi har Europas största petrokemiska anläggning.

I detta industriområde förekommer inte bara en extremt hög nivå av luftföroreningar, som orsakar tragiska medfödda skador och ett oförsvarligt stort antal dödsfall på grund av tumörer – faktiskt över 57 procent högre än genomsnittet i Italien – utan där finns också problem med marina föroreningar. Konsekvenserna är självklara, dålig kvalitet på fiskebestånden som nu är nere på kritiska nivåer, fiskeverksamma, ofta småskaliga fiskare, som antingen tillryggalägger fler mil för att hitta bättre fiskevatten eller tvingas ge upp sitt traditionella livsuppehälle. Och som om inte det vore nog, finns det nu planer på att bygga en förgasningsanläggning i detta industriområde, ett projekt som jag har fördömt flera gånger i parlamentet.

Förslaget till direktiv om en marin strategi, inklusive de nödvändiga ändringsförslag som enligt vår uppfattning förbättrar det, är därför mycket välkommet. Framför allt hoppas jag att det kommer att förkorta tidsfristerna för att uppnå målen för en sund ekologi och miljö. Vi måste ta igen de stora förseningar som Europeiska unionen har ådragit sig inom detta område. Som vi alla vet sammanfaller inte alltid den politiska tidsmässiga samordningen med miljöbehoven. Från och med i kväll kan vi tillåta oss att vara lite mer optimistiska.

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Den marina miljön har utsatts för många hot under en lång tid, vilket är anledningen till att det krävs en långtgående marin strategi. EU:s territorialvatten är större än dess totala landområden, med 1 200 hamnar och 90 procent av exporten transporterad sjöledes. Vi anser det vara avgörande att understryka det ömsesidiga beroendet mellan den gemensamma fiskeripolitiken och den föreslagna strategin för den marina miljön. Det är logiskt och tillrådligt att ett farligt fartyg som har belagts med straff ska segla till närmaste skyddad plats, och sedan till närmast tillgängliga skeppsvarv, förutsatt att det inte utgör någon risk för hälsa eller miljön.

Ett annat förslag som är värt uppmärksamhet är att utse det arktiska området till ett naturskyddsområde tillägnat fred och forskning.

  John Purvis (PPE-DE). – (EN) Jag har förmånen att företräda Skottland här i parlamentet, vilket innebär att jag också företräder en stor del av EU:s naturtillgångar av olja och gas. Som jag förstår det ska vi sträva efter att maximera våra naturliga energikällors kapacitet. Det måste väl vara förnuftigt både av ekonomiska och logistiska skäl och när det gäller energitryggheten. Utvinningen av kolväten i Nordsjön är också redan väl reglerad ur alla miljömässiga och ekologiska aspekter. Trots detta kommer vissa ändringsförslag som har antagits av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet effektivt att sätta stopp för utvinningen av dessa resurser. Detta är helt enkelt absurt. Tydligen kommer dessa ändringsförslag till och med att förhindra ett stort vindkraftsprojekt utanför kusten i Moray Firth. En stor del av forskningsbidragen för projektet kom från EU.

Vill vi framstå som idioter? Vill vi förhindra användningen av de få naturliga energikällor som vi har och bli ännu mer beroende av en eller två dominerande, och ofta dominanta, externa leverantörer? Nordsjöns ekologi måste betraktas ur ett helhetsperspektiv som är specifikt för Nordsjön. Nordsjön är nämligen inte Medelhavet.

Jag ber föredraganden och andra förnuftiga grupper att stödja PPE-DE-gruppens ändringsförslag, som kommer att göra detta förslag ambitiöst, men samtidigt ansvarstagande och praktiskt.

  Åsa Westlund (PSE). – Herr talman! Jag vill tacka Lienemann och Kušķis som jag tycker har gjort ett väldigt förtjänstfullt arbete med dessa direktiv.

Jag bor själv vid Östersjön och har tyvärr därför på väldigt nära håll fått se vad det innebär för enskilda människor, men också för sysselsättning och tillväxt, när havens ekosystem är ur balans. Jag vet också att människor förväntar sig att vi i denna kammare tar ett krafttag och gör något åt de problem som de upplever varje dag. Därför hoppas jag att parlamentet i morgon inte lyssnar på föregående talare utan i stället ger ett brett stöd för de ändringar som miljöutskottet ställt sig bakom.

För det första: en kraftigt uppsnabbad process som innebär att åtgärderna sätts in tidigare och en betydligt mer ambitiös tidtabell för när målet om ett gott miljötillstånd i våra hav skall nås än vad kommissionen har föreslagit. För det andra: tydligare definierade målsättningar som, precis som Lienemann sade, är garantin för att vi faktiskt uppnår någonting och att det inte bara blir snömos i slutändan. För det tredje: att det hav som kanske har den sämsta situationen, Östersjön, blir ett pilotområde för denna strategi, där åtgärderna skall sättas in särskilt tidigt och då gärna grunda sig på Helsingforskonventionen. Det behövs för att rädda Östersjön.

  Henrik Lax (ALDE). – Herr talman! För två veckor sedan publicerade Nicholas Stern, tidigare anställd på Världsbanken, för den brittiska regeringen en chockande rapport om följderna av klimatförändringen. Det var ord och inga visor. Vi får inte längre bedöma naturen som någonting utan värde. Om vi gör det, kan det nämligen få oberäkneliga följder. Detsamma gäller också havets tillstånd.

Vi i ALDE-gruppen har i miljöutskottet utarbetat en mängd ändringsförslag. De syftar alla till att höja ambitionsnivån, få till stånd striktare tidtabeller, stärka samarbetet med tredje land, till exempel Ryssland, och täppa till luckor i lagstiftningen. En allvarlig lucka är till exempel de internationella vattenområdena som börjar 12 sjömil utanför kusten. I den sårbara Östersjön fortsätter främst lastfartyg, men också passagerarfartyg, att dumpa latrinavfall rakt ut i havet. Det kan de göra lagligt på internationellt vatten. Ute på Östersjön ”kissar och bajsar” 1 800 fartyg hela tiden. Det är ofattbart! Vi är glada över att föredraganden och skuggföredragandena som vi arbetat tar med vårt ändringsförslag om översynen av denna lucka i lagen. Det måste gå att förverkliga snabbt, utan att beslutet fastnar i Internationella maritima organisationens beslutsmaskineri i åratal.

Vi skall ha en hög ambitionsnivå. EU måste stödja Ryssland i ansträngningarna att rena allt avloppsvatten från S:t Petersburg. Det blir dyrt, men att låta bli blir ännu dyrare. Oljeborrning och gasledningar skall inte i ekonomins namn få företräde framför de miljörisker de utgör. Också trafikens skadeverkningar måste minskas.

Jag tror att befolkningen vill se att EU verkligen är handlingskraftigt i dessa mänsklighetens ödesfrågor. Endast så kan vi stärka förtroendet för unionen. Målet skall vara att skydda och återställa tillståndet i Europas hav och se till att mänskliga aktiviteter bedrivs på ett hållbart sätt.

  Ian Hudghton (Verts/ALE). – Herr talman! (EN) EU har 68 000 kilometer kust och Skottland har 11 000 kilometer. Nästan 50 procent av EU:s befolkning bor högst 50 kilometer från havet. I Skottland bor 70 procent av befolkningen högst 10 kilometer från havet. Självfallet ligger det i Skottland långsiktiga intresse att skydda den marina miljön och bevara dess rikedom av marina resurser.

Skottland har reserver av olja och gas som räcker i minst 30 år till. Jag kommer att stödja flera ändringsförslag som syftar till att garantera att utvinningen av olja och gas även fortsättningsvis gynnar både Skottlands och EU:s ekonomi.

Jag stöder inte utskottets ändringsförslag 8 i Lienemannbetänkandet i den nuvarande utformningen, eftersom det syftar till att koppla den marina strategin till ”principerna för den gemensamma fiskeripolitiken”. Den gemensamma fiskeripolitiken är ett stort misslyckande och det sista jag vill är att den nya marina strategin kopplas ihop med dessa bristfälliga principer.

Förslaget att medlemsstaterna ska fastställa vad ett gott miljötillstånd innebär i de vatten som ligger inom deras jurisdiktion, och samarbeta med grannländerna inom logiska marina regioner, är vettigt. Detsamma bör gälla för fiskeriförvaltningen, och beslutanderätten bör återföras till medlemsstaterna så att exempelvis länderna kring Nordsjön kan samarbeta med dem som har mest att vinna på att främja bevarande, vilket skapar incitament för att göra den marina strategin framgångsrik.

  Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Skyddssystemen för den marina miljön täcks på ett fragmentariskt sätt av Europeiska unionens olika politikområden. Resultatet är att det finns en samling politiska beslut, rättsakter, program och handlingsplaner utan någon övergripande integrerad politik för att skydda den marina miljön.

Målet för de båda kombinerade regelverken om den temainriktade strategin för skydd och bevarande av miljön och direktivet om en marin strategi är att uppnå ett gott miljötillstånd i den marina miljön i Europeiska unionen till 2021. Men om vi för det första beaktar den mer övergripande karaktären hos dessa två regelverk och för det andra ser på de pelare som de grundar sig på, kommer vi säkerligen att upptäcka att vi inte har något gott miljötillstånd 2021, och vi kommer knappast heller att få se några förbättringar jämfört med dagens dåliga tillstånd. Detta bekräftas direkt i motiveringen till förslaget till direktiv, där det påpekas att den marina miljön generellt sett har försämrats kraftigt under de senaste årtiondena.

FN:s dokumenterade forskningsresultat om orsakerna till försämringen och föroreningarna av den marina miljön är obestridliga. Det handlar om industrier längs kusterna, sjöfart och obefintliga eller underutvecklade infrastrukturer för lagring och behandling av avfall.

Vad som är viktigare är att de pelare som både den temainriktade strategin och förslaget till direktiv grundar sig på är den gemensamma fiskeripolitiken och grönboken om EU:s sjöfartspolitik. Samtliga – självklart – inom ramen för det sjätte åtgärdsprogrammet för perioden 2002-2012, som vi kraftfullt har fördömt.

Enligt vår mening handlar detta i allt väsentligt om talrika, otillräckliga ingripanden på samma våglängd som kommissionens förslag, där det mest vågade och ambitiösa målet är att flytta fram tidsfristen från 2021 till 2017.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Cristina Gutiérrez-Cortines (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag vill varmt gratulera Marie-Noëlle Lienemann, och det gör jag varken på ett ytligt sätt eller för att protokollet kräver det. Jag anser att något viktigt har åstadkommits genom detta direktiv. Tack vare hennes omfattande erfarenheter, hon har utomordentliga kunskaper om filosofi och EU:s lagstiftning, har hon åstadkommit ett kort och koncist direktiv. Trots det stora antalet ändringsförslag innehåller inte direktivet för mycket, och hennes egna ändringsförslag är allmänt hållna på ett sätt som är typiskt för ett ramdirektiv. Jag vet att hon har arbetat med experter och varit öppen för många förslag, i vissa fall behövdes det inte ens några ändringsförslag för att vissa av dem skulle införlivas.

Jag betraktar det som någonting ovanligt och fantastiskt att Europeiska unionen äntligen diskuterar havet. Havets tid har kommit. Jag vill dock även säga att detta direktiv bör bli starten på en lagstiftningsprocess. Eftersom det är ett ramdirektiv finns det fortfarande flera aspekter som behöver utvecklas i framtiden, vilket är vad jag skulle vilja tala om.

Ta till exempel ändringsförslag 27, som i praktiken är likadant som ändringsförslag 86 som lades fram av min grupp. Där föreslås flera aspekter som bör utvecklas, bland annat aktiviteter till sjöss, flera industriella aktiviteter, många av dem nya, exempelvis avsaltning, som jag inte är emot men som ännu inte har studerats, och metoder för att studera den marina miljöpåverkan, som i praktiken befinner sig i sin linda, dvs. de har fortfarande inte genomförts.

Jag anser också att indikatorerna bör utvecklas mer och att digitala sjökort bör utarbetas, och även användas i kulturellt syfte.

En av världens och den europeiska historiens största skatter är arkeologiska kartor. Detta är någonting som behöver utvecklas för att bevara vårt kulturarv och jag tror det kommer att bli en av de mest stimulerande upptäckterna för oss alla.

  Evangelia Tzampazi (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig gratulera min vän Marie-Noëlle Lienemann till hennes kompletta och detaljerade arbete.

Det är nu viktigt att Europeiska unionen utarbetar en integrerad politik för att skydda den marina miljön, eftersom man med den fragmentariska lagstiftning som tillämpats hittills inte har lyckats vända tendensen till en minskad biologisk mångfald och förlusten av livsmiljöer. Det är därför vår skyldighet gentemot framtida generationer att uppnå en hög skyddsnivå för den marina miljön, så att vår strategi för hållbar utveckling kan kombineras med Lissabonstrategins mål. Vi får inte glömma att havet är ett viktigt centrum för ekonomisk utveckling i flera av medlemsstaterna och för en betydande del av befolkningen.

Samtidigt erbjuder detta direktiv medlemsstaterna en historisk möjlighet att samarbeta inom ett område som tills nyligen var fyllt av konflikter och motsättningar, som exempelvis fiskeområden till havs och fångstkvoter.

Det grundläggande målet måste vara att tydligt definiera begreppet ”gott miljötillstånd” för marina ekosystem, för att på så sätt uppnå en sammanhängande och effektiv havspolitik på EU-nivå.

Jag anser att införandet av marina skyddsområden, som ett verktyg för att skydda ekosystemen och bekämpa den minskande biologiska mångfalden, också kommer att vara till stor hjälp för att uppnå detta mål. Samtidigt kräver vi att tidsfristerna för att uppnå målen i det föreslagna direktivet ska flyttas fram till 2017.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera Marie-Noëlle Lienemann och Aldis Kušķis till deras utmärkta betänkanden. Trots vad några skotska kolleger anser, har utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet förstärkt dessa betänkanden på ett klokt sätt.

EU:s havsvatten, och även internationellt vatten, har ofta blivit avstjälpningsplatser för avfall av varierande mängd och giftighetsnivå. Detta har gjorts under flera år av enskilda individer, företag och regeringar som har visat liten kunskap om eller hänsyn till det marina ekosystemets enorma mångfald och betydelse. I många fall har detta resulterat i miljöskador som saknar motstycke. I andra fall har överlevnaden för vissa arter ställts på sin spets.

Det är hög tid för EU att kraftfullt ingripa för att skydda vår marina miljö. Därför bör vi alla stödja dessa två välkomna betänkanden i förhoppningen att genomförandet av de nödvändiga strategierna och direktiven kommer att ske obehindrat, att de kommer att utökas till tredjeländer och att ytterligare kompletterande åtgärder kommer att vidtas inom en snar framtid. När allt kommer omkring är skyddet av vår marina miljö grundläggande för vår egen överlevnad på jorden.

  Dorette Corbey (PSE). – (NL) Herr talman! Först och främst vill jag varmt gratulera Marie-Noëlle Lienemann till ett verkligen utmärkt skrivet betänkande. Det är inte lätt för fisken att överleva i haven kring Europeiska unionen. Överfiske och föroreningar har krävt sin tribut och när fisken väl är borta så är den det för gott. Därför måste vi vidta drastiska åtgärder i dag för att förhindra skräckscenariot att vi inte längre har någon fisk runt år 2040. Låt oss ta forskarnas förutsägelse som en viktig varning.

Trots att den marina strategin är ett sunt initiativ anser jag inte att direktivet är tillräckligt specifikt. Först och främst måste fiskreservat upprättas. Genom att upprätta reservaten vid fiskarnas lekplatser får de en möjlighet att fortplanta sig i lugn och ro. Detta har visat sig effektivt i Nya Zeeland och Australien. Om man förutom fiskreservaten inför hållbara fiskemetoder så är det möjligt att skydda fisken i EU:s vatten i framtiden.

Dessutom måste någonting göras åt de exotiska arterna och problemet med ballastvatten. Japanska ostron har funnit en behaglig livsmiljö i Nordsjön utan några naturliga fiender. Tyvärr trivs ostronen alldeles för bra. Rening av ballastvatten är en enkel procedur, men den måste tillämpas generellt. I direktivet om en marin strategi kräver man att medlemsstaterna beaktar hur den marina miljön och vårt samarbete kan förbättras, något som ligger i allas intresse. Jag stöder varmt Marie-Noëlle Lienemanns betänkande och hoppas att ni gör detsamma.

  Olle Schmidt (ALDE). – Herr talman! Herr kommissionsledamot! Det känns bra att vara tillbaka igen, och jag har fått börja mitt arbete med att läsa två bra betänkanden.

Att våra hav kan överleva de påfrestningar som havsmiljön utsätts för är ett ansvar för oss alla. Ett extra stort ansvar vilar på denna församling och Europeiska unionen och att vi kan finna formerna för ett gränsöverskridande arbete med insatser som är samordnade och kraftfulla. Tiden är som många har påpekat knapp, ytterst knapp.

I den del av Europa där jag bor är Östersjön det viktigaste havet och det hav som har utsatts och fortfarande utsätts för de största hoten. Det är därför som vi med stor oro ser på den planerade gasledningen från Ryssland till Tyskland. I morgon skall de mer detaljerade planerna presenteras. En gasledning i den känsliga Östersjön utgör ett stort miljöhot. Gasledningen kan skadas av fartyg, av kvarvarande gamla minor och utsättas för terrorangrepp. Gasledningen utgör ett hot mot miljön och fisket, både när den byggs och under driftstiden. Riskerna är enligt min mening påtagligt större än fördelarna. Förvisso behöver Europa energiförsörjning, men denna naturgasledning skall inte läggas på Östersjöns botten. Om gasledningen skall byggas, skall det ske på land – för havsmiljöns och för Östersjöns skull!

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. (CS) Mina damer och herrar! Jag har följt er diskussion med intresse och det gläder mig att ni i princip stöder den helhetssyn som kommissionen föredrar. Men det är tydligt att det är en komplex fråga som kräver brådskande åtgärder på många områden. Det står också klart att en rad olika åsikter har redovisats och att det krävs ytterligare analyser och förtydliganden.

Jag skulle vilja ta upp några av de centrala ändringsförslagen mer i detalj.

I tidsplanen för genomförandet (ändringsförslagen 20, 24, 31, 32, 35 och 69) valde kommissionen 2021 som det år då medlemsstaterna måste ha uppnått ett ”gott miljötillstånd” i sina marina miljöer. Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet föreslog ett tidigare datum.

Även om kommissionen vill uppnå ett gott miljötillstånd inom kort, anser jag inte att utskottets datum är särskilt realistiskt. Kommissionens förslag inriktas för det första på behovet av en förbättrad förståelse av den marina miljön och hoten mot den, och för det andra på behovet av åtgärder. För att vi ska kunna hitta de lämpligaste och mest kostnadseffektiva åtgärderna för att skydda den marina miljön måste vi förse oss själva med nödvändiga kunskaper och erfarenheter. Därför skulle det vara kontraproduktivt att flytta fram tidsfristerna.

Detta blir särskilt tydligt om man jämför med det nuvarande ramdirektivet för vatten, som detta direktiv är intimt förknippat med. Enligt EU:s ramdirektiv för vatten, som framgångsrikt antogs år 2000 eftersom Marie-Noëlle Lienemann var föredragande, ska ett ”gott miljötillstånd” ha uppnåtts till 2015, dvs. 15 år efter antagandet av direktivet. Direktivet om en marin strategi bör fungera på samma sätt.

Med tanke på omfattningen av det havsområde som omfattas av direktivet om en marin strategi och på grund av uppgiftens storlek bör ingen tveka om ambitionerna i vår föreslagna tidsplan. Det datum som föreslås av kommissionen i direktivet, 2021, sammanfaller dessutom med den första granskningen av förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikt enligt EU:s ramdirektiv för vatten, vilket kommer att möjliggöra en samverkan kring det fortsatta genomförandet av båda direktiven.

Bortsett från detta anser kommissionen inte att det skulle vara särskilt praktiskt att uppmana medlemsstaterna att ”uppnå ett gott miljötillstånd till 2021”, som miljöutskottet föreslår i direktivet. Det skulle inte heller vara realistiskt. De åtgärder som måste vidtas som en del av den marina strategin kommer att vara igång från och med 2018 enligt den föreslagna tidsplanen. Vissa åtgärder kommer inte att ge några omedelbara resultat, eftersom det kommer att ta tid för vissa ekosystem att reagera. En allmän utveckling mot ett gott miljötillstånd måste dock kunna redovisas, vilket är anledningen till att kommissionen har föreslagit idén om att ”uppnå ett gott miljötillstånd”.

Kommissionen är beredd att stödja införandet av en artikel för att betona betydelsen av marina skyddsområden (ändringsförslagen 27, 39, 62 och 72). En sådan artikel skulle under idealiska förhållanden grundas på artikel 6 om skyddsområden i EU:s ramdirektiv för vatten.

Kommissionen är också beredd att stödja idén om att uppnå direktivets mål genom att införa ytterligare skyddsområden eller till och med slutna naturreservat. Den kan dock inte gå med på miljöutskottets förslag om ett obligatoriskt införande av marina skyddsområden som en del av genomförandet av det föreslagna direktivet. Marina skyddsområden bör endast införas när de kan bidra direkt till att uppnå ett ”gott miljötillstånd”. I stället för ett självändamål bör de betraktas som en åtgärd.

Kommissionen är överens med utskottet om att integrera den grundläggande definitionen av ”gott miljötillstånd” (ändringsförslag 80) i själva direktivet.

Kommissionen har dock definitivt problem med de definitioner som miljöutskottet har föreslagit. Många av dessa definitioner bygger på faktorer som påverkar den marina miljön och hoten mot den snarare än på ekosystemets kvalitet. Detta är en farlig strategi, eftersom vissa potentiella risker och hot kan bli försummade eller tvärtom överdrivet betonade. Om vi endast övervakar de påverkande faktorerna kommer EU inte heller att kunna gå ifrån den nuvarande fragmenterade strategin för förvaltning av den marina miljön till förmån för en mer integrerad strategi, som skulle täcka alla faktorer och deras gemensamma påverkan på den marina miljön.

Till sist, med tanke på de finansiella frågorna (ändringsförslagen 19 och 74), finns det ett antal EU-finansieringssystem som medlemsstaterna kan dra nytta av, exempelvis strukturfonderna, det finansiella instrumentet för miljön (Life+) och det sjunde ramprogrammet för forskning. Följaktligen är det inte nödvändigt att skapa några särskilda finansieringssystem.

Diskussionen har berört denna fråga i hela dess vidd, inklusive det faktum att den marina miljön tar emot föroreningar från atmosfären och att den marina miljöns kvalitet till stor del beror på hur vi lyckas tackla klimatförändringarna. Det har också nämnts att några hav inte har tagits med, exempelvis Svarta havet, och naturligtvis kommer det tillvägagångssätt som Rumänien och Bulgarien har valt att i grunden förändra situationen och öppna för nya möjligheter. När det gäller Norra ishavet kan kommissionen inte ändra sin ståndpunkt på någon väsentlig punkt på grund av det geografiska läget, och det är heller inte möjligt att skapa en självständig strategi för denna exceptionellt känsliga och viktiga miljö, eftersom den inte är direkt knuten till EU:s territorium.

Jag kommer att vidarebefordra förteckningen över kommissionens ståndpunkt om ändringsförslagen till parlamentets enheter.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

SKRIFTLIGA FÖRKLARINGAR (ARTIKEL 142)

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Det är mycket glädjande att uppmärksamhet ägnas åt havsmiljöfrågor, eftersom det föreligger ett stort behov av att se till att våra hav inte förorenas eller förstörs ännu mer. Miljöutskottets ändringsförslag är till stor del positiva och kommer förhoppningsvis att förbättra tillståndet i den marina miljön, inte minst genom att ett gott miljötillstånd definieras.

I kommissionens förslag finns det dock en artikel som väcker en viss oro. I artikel 13, om särskilda områden, öppnas det upp för möjligheter att till viss del bortse från miljömålen, om förändringarna i ett område skett till följd av åtgärder vidtagna på grund av ett stort allmänintresse. Man kan tänka sig att denna artikel kommer att åberopas mycket vidlyftigt. Det är därför av största vikt att kommissionen är mycket restriktiv om och när detta sker, eftersom allas vår framtida miljö också är av stort allmänintresse.

  Francesco Musotto (PPE-DE). – (IT) Europa är omgivet av fyra hav och två världshav, som innehåller olika ekosystem och olika biogeografiska regioner. EU:s kustlinje sträcker sig över 100 000 km och 16 procent av EU:s befolkning är bosatt där. Många har starka band till havet på grund av sina arbeten, fritidsysselsättningar, idrott eller på grund av de natur- och energiresurser som finns där. När det gäller slutna eller halvslutna hav, exempelvis Svarta havet, Östersjön och Medelhavet, är föroreningsrisken särskilt hög.

Förslaget till direktiv om en marin strategi, något som är både önskvärt och som vi har väntat länge på, måste göra det möjligt att utvidga och förstärka den nuvarande politiska ramen till skydd för EU:s marina miljö. Dess effektivitet kommer att avgöra den framtida hälsan för Europas hav, och den har förutsättningar att erbjuda den miljömässiga grund som krävs för ett hållbart utnyttjande av havets resurser och funktion, både inom och utanför Europeiska unionen.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

18. Det europeiska elnätets brister (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är kommissionens uttalande om det europeiska elnätets brister.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Den allvarliga incident som inträffade i elsystemet på det europeiska fastlandet lördagen den 4 november ledde till strömavbrott i nästan hela systemet. Från elbolaget E.ON vet vi att felet uppstod i norra Tyskland där en avstängning av en ledning med extra hög spänning i Niedersachsen ledde till att ledningar stängdes av i Europa.

E.ON hade genomfört en planerad avstängning av en luftledning och denna operation hade även genomförts med en tidigare ledning. Incidenten resulterade i att elleverantörsorganisationen UCTE (Union for Co-ordination and Transmission of Electricity) delades upp i tre områden: ett i väster, ett i öster och ett i sydöst. I det västra området fanns det brist på strömförsörjning och i det östra området fanns det överskott. För att klara av bristen på strömförsörjning i det västra området stängdes kunder i de drabbade länderna automatiskt av.

Frankrike var det land som drabbades värst. Fem miljoner kunder rapporterades ha blivit avstängda. I Tyskland påverkades miljontals kunder liksom i Belgien, Nederländerna, Italien och Spanien där några hundratusentals kunder blev utan elektricitet. Även Österrike, Slovenien, Portugal och Schweiz drabbades.

Problemet löstes efter en timme och strömtillförseln återställdes. Störningen kunde ha fått mycket större konsekvenser, men samarbetet mellan systemansvariga för överföringssystem och nätverkets storlek gjorde det möjligt att tillhandahålla kunderna el mycket snabbt.

Den exakta orsaken till avbrottet är ännu inte känd. Jag har bett EU:s tillsynsmyndigheter att lämna en rapport om vad som verkligen orsakade detta strömavbrott. Detta medför en analys av en mycket stor mängd information både före och efter strömavbrottet, så i detta skede kan jag inte informera er om den verkliga orsaken. UCTE:s undersökningskommitté kommer också att lämna en rapport och det kommer även EU:s systemansvariga för överföringssystem, som utreder detta missöde.

Så snart som vi har en fullständig rapport och en omfattande utredning har gjorts av denna störning kommer jag att meddela parlamentet på lämpligt sätt vad som verkligen utlöste strömavbrottet. Som jag ser det kan emellertid tre lärdomar dras av detta. År 2003 hade redan ett mycket omfattande strömavbrott inträffat i Italien och det är tydligt att de åtgärder som vidtogs därefter inte var tillräckliga, i synnerhet inte på tre områden.

Ett förslag är därför att vi inrättar en formell EU-omfattande grupp av systemansvariga för överföringssystem som kommer att ha till uppgift att både föreslå gemensamma ståndpunkter om frågor som kommissionen har beslutat om och, i synnerhet, säkerhetsnormer för elnätsystem. Vi bör även inrätta en mekanism för att garantera att dessa normer blir formellt bindande för de systemansvariga. Det är också uppenbart att betydligt fler investeringar måste göras i nätverken för överföringssystem för att man ska kunna reagera på rätt sätt när sådana här incidenter inträffar, men det är viktigare att garantera att ledningarna inte blir överbelastade.

Jag är mycket nöjd med att ni har fört upp denna fråga på parlamentets dagordning eftersom den är mycket viktig. Detta var inte en naturkatastrof utan ett systemfel. Vi bör analysera det och dra nödvändig lärdom av det. Så snart rapporten är färdig kommer kommissionen inte att tveka att dra nödvändiga slutsatser och vidta nödvändiga åtgärder.

  Herbert Reul, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först och främst vill jag tacka för den balanserade rapporten. Problemet löstes efter en timme. Det är också ett argument som är värt att nämnas.

För det andra anser även jag att en fullständig rapport måste utarbetas så att vi inte drar några förhastade slutsatser om alla de saker som kunde ha gått fel.

För det tredje måste vi politiker inse att den strategi som vi har valt kanske är något motsägelsefull. Å ena sidan kräver vi ökade investeringar i elnäten, å andra sidan hotar vi nätoperatörerna med att stycka upp deras tillgångar. Ingen kan förväntas investera i elnät när de samtidigt står inför hotet att bli av med just de elnäten. Det kan knappast anses vara logiskt.

För det fjärde vet vi, samtidigt som vi kräver alltmer förnybar energi, att vindkraften är en bidragande orsak till elnätens bristande pålitlighet, vilket är ett mycket stort problem. Jag har ingenting emot vindkraft, men ingen borde bli överraskad när den här sortens problem inträffar.

För det femte kräver vi – och det med rätta – fler anslutningspunkter, eftersom vi vill att el ska kunna överföras från ett land till ett annat. Hur rätt detta än är, ägnar vi kanske för lite uppmärksamhet åt behovet av att samtidigt, eller som en förutsättning, se till att näten före och efter anslutningspunkterna är tillräckligt utvecklade.

Ett resultat som jag skulle vilja se efter detta strömavbrott är att vi börjar hantera de energipolitiska frågorna på ett mer realistiskt och jordnära sätt, utan att ställa motsägelsefulla krav som aldrig kan uppnås. Vi kanske kan bidra till detta, men oavsett om vi gör det eller inte så ser jag fram emot en noggrann utvärdering när alla fakta ligger på bordet, och då kommer vi att kunna överväga vilka de eventuella politiska konsekvenserna måste bli. Mycket av det som sades under dagarna efter strömavbrottet var förhastat och utgick inte så mycket från en djupanalys av händelsen, utan snarare från en ögonblicksbild av vad som hände. Jag vill tacka kommissionsledamot Andris Piebalgs för vad han gör.

  Reino Paasilinna, för PSE-gruppen. – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Strömavbrottet i Europa drabbade 10 miljoner människor från Tyskland till Spanien. Avbrottet var en hälsosam påminnelse om hur nära sammanlänkade vi är via elnätet och hur sårbara vi samtidigt är. Vi vet fortfarande inte vad som orsakade det.

I praktiken har Europeiska unionen ett gemensamt elnät, men inte någon gemensam energipolitik som skulle trygga försörjningen. Det finns ingen hållbar inre marknad för elektricitet. Det är paradoxalt att ju mer våra elnät knyts samman, desto sårbarare blir vi för strömavbrott. Fastän anslutningen av näten är ett försök att förbättra säkerheten för eldistributionen överallt inom EU, blir den motsatta effekten den att alla problem som uppstår påverkar oss alla. Därför måste vi framför allt se till att våra gemensamma nät fungerar ordentligt, att det finns nödsystem som fungerar på nationell nivå och att systemet övervakas av en myndighet. Vi behöver säkerhetsnormer.

Sannolikheten för att en ny energikris skulle inträffa ökade när elanläggningarna privatiserades. Staten brukade äga dessa bolag och investerade i dem på lång sikt. Nu är vi inne i en fas med kvartalsvisa investeringar där utgifterna snabbt måste tas igen, och det är därför som det inte finns något långsiktigt perspektiv.

Kommissionen har agerat snabbt, och vi är tacksamma för det. De ansvariga för de nationella överföringssystemen måste i framtiden samarbeta i större omfattning och mer öppet. Dessutom måste man i den strategiska energiöversyn som offentliggörs i januari undersöka möjligheten att upprätta en gemensam regleringsmyndighet. Vidare måste företagen ta större ansvar och investera mer i överföring och nödkapacitet än vad de gör i dag. Om detta inte sker kommer regeringarna att behöva ingripa och göra det de gjorde innan systemet förändrades.

  Anne Laperrouze, för ALDE-gruppen. – (FR) Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans uttalande. Det är absolut nödvändigt att en omfattande och noggrann utredning görs av orsakerna till detta strömavbrott som påverkade flera EU-länder. Ska detta avbrott tillskrivas brist på information? Misslyckande med att följa förfarandena? Ett nätfel? Otillräckliga investeringar? Ett fel i nätunderhållet eller fanns det kommersiella orsaker? Vissa EU-medborgare ser detta strömavbrott som en ödesdiger konsekvens av avregleringen på energiområdet, andra ser det som en konsekvens av bristfälliga sammanlänkningar och ett ofullständigt transeuropeiskt elnät.

Som kommissionsledamoten påpekade kan man också se det som att hanteringen av detta strömavbrott visade medlemsstaternas solidaritet gentemot Tyskland, utslaget som det var utan elektricitet, och att förfarandena vid strömavbrottet genomfördes för att förhindra ännu värre konsekvenser till följd av ett europeiskt strömavbrott.

Om orsakerna till avbrottet var kommersiella måste medlemsstaternas tillsynsmyndigheter tillsammans definiera och granska tillämpliga regler på ett mer effektivt sätt för att kunna kontrollera elmarknaden. Om avbrottet skedde på grund av tekniska problem, eller till följd av ett förfarandemässigt fel, då måste de som förvaltar energidistributionsnäten samordnas mer effektivt, eftersom de utgör kontaktpunkterna i ett system för ett fritt och säkert energiutbyte. Inrättandet av ett europeiskt centrum för energinät skulle göra det möjligt för oss att utarbeta en europeisk nätkodex för att samordna de normer och förfaranden som styr medlemsstaternas elnät.

Avslutningsvis gläder det mig att kommissionen har påbörjat denna utredning och jag hoppas – låt mig betona detta – att den meddelar resultaten med all tillbörlig öppenhet så att vi kan göra framsteg när det gäller att förhindra ytterligare incidenter av denna typ framöver.

  Claude Turmes, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Eftersom Herbert Reul två eller tre dagar efter strömavbrottet gick ut i tysk radio och attackerade vindkraften ungefär på samma sätt som Michael Glos och elbolaget E.ON hade gjort, gläder det mig att han nu, tio dagar senare, meddelar att han inte har någonting emot den. Det har sedan dess blivit tydligt att den tyska vindkraften inte bidrog till att utlösa denna katastrof på något sätt, eftersom vinden den dagen var normal. ”En dags framförhållning” distribuerades och det visade sig faktiskt att vindkraftsparkerna i Tyskland i hög grad bidrog till att få igång elförsörjningen. Med andra ord, i de situationer där det varit möjligt att skapa en bra samverkan mellan nätoperatörerna, tillsynsmyndigheterna och leverantörerna av vindkraft fick faktiskt vindkraften positiva effekter för försörjningen.

I Spanien däremot togs flera vindkraftsparker ur drift i ett ögonblick av låg frekvens, vilket är fullkomligt obegripligt, eftersom vindkraftsparker är mindre känsliga för låg frekvens än andra kraftverk, och de kunde ha hjälpt till att stabilisera det spanska elnätet.

Vad kan detta strömavbrott lära oss? För det första att vi måste förbereda elnäten inför långsiktiga energiinvesteringar. Elproduktion kommer att flyttas till kusterna, och jag talar inte bara om vindkraft, utan också om kondenskraftverk, som inte kommer att kunna kylas ner längre inåt landet på grund av det varmare klimatet och varmare floder. Vi kommer också att behöva investera mycket mer i decentraliserad energiförsörjning i form av biomassa, biogas, kraftvärmeanläggningar och gaskraftverk, som kan förläggas i närheten av konsumtionscentra inom industrin eller i städer. Dessa decentraliserade investeringar kommer till viss del att kompensera denna förflyttning av elproduktionen och göra det möjligt för oss att skapa mer utrymme på näten för affärsverksamhet.

För det andra behövs det en EU-tillsynsmyndighet. Inte en som ersätter de nationella regleringsmyndigheterna, utan en EU-tillsynsmyndighet med väldigt specifika funktioner inom den transeuropeiska elhandeln. En sådan myndighet skulle inte bara främja öppenheten utan även samordningen mellan de nationella elnäten. Vi behöver denna myndighet genast, men med ett tydligt definierat, väl avgränsat mandat.

För det tredje kräver elnäten långsiktiga investeringar och det klarar vi inte om vi samtidigt vill ha hög avkastning på kort sikt. Det är på grund av att E.ON och RWE vill ha en avkastning på 30 procent som vi måste lösa upp ägarstrukturerna, för så höga avkastningar är inte nödvändiga i en monopolsektor där en avkastning på mellan 6 och 8 procent av investeringen räcker. En tydlig åtskillnad mellan nätintressen och produktions- och affärsintressen kommer att förbättra försörjningstryggheten och även öka det europeiska elnätets handlingsutrymme.

  Esko Seppänen, för GUE/NGL-gruppen. – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! Energi produceras på olika sätt i medlemsstaterna. I vissa länder är det oerhört viktigt med billig vattenkraft, i andra med billig kärnkraft. I andra länder produceras el genom förbränning av allt dyrare fossila bränslen eller genom dyr elkraft. Bilden av marknaden kompliceras ännu mer av EU:s system för handel med utsläppsrätter och vi vet inte vad som kommer att hända med det i framtiden, vare sig 2008 eller 2013.

En sammanlänkning av EU:s elnät löser inte alla problem. En harmonisering av marknaden kommer att innebära fördelar för vissa och nackdelar för andra. Det finns många länder som inte kommer att gå med på att investera i en sammanlänkning av elnäten eller betala höga elpriser bara för att de ska bli billigare i andra länder. Det gläder mig att kommissionen den här gången inte har gett ett standardsvar om att en harmonisering av marknaden löser alla problem, utan att man faktiskt försöker sätta sig in i situationen.

  Alejo Vidal-Quadras (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Elavbrottet den 4 november visade än en gång hur beroende medlemsstaternas elnät är av varandra. Tio miljoner medborgare och runt ett dussin länder drabbades, vilket ger oss en uppfattning om hur allvarlig och omfattande händelsen är.

Det positiva i situationen är att operatörerna agerade snabbt och effektivt och att de genom att vidta lämpliga åtgärder lyckades lösa problemet på strax under en timme. Det bör vi visserligen vara nöjda med, men vi bör inte utmana ödet.

Herr kommissionsledamot! Ni sa att ni kommer att låta göra en grundlig utredning av orsaken till händelsen. Det behövs säkerligen, eftersom vi alltid kan dra mycket värdefulla lärdomar av kriser av det här slaget. När ni har all nödvändig information räknar jag med att ni kommer att förmedla denna till parlamentet så att även vi kan analysera den.

Jag håller fullständigt med er om att det, som ni tidigare nämnde, är nödvändigt att inrätta en formell gruppering av systemansvariga på EU-nivå som kan lägga fram tekniska förslag om säkerhetsnormer för elnäten och andra frågor som är relevanta i sammanhanget.

För ett par år sedan föreslog jag ett liknande initiativ när det gäller betänkandet om försörjningstrygghet som, måste jag säga, inte rönte någon större framgång hos tillsynsmyndigheterna och många av kollegerna i parlamentet. Efter den senaste krisen hoppas jag att det kommer att göras en ny, mer realistisk granskning av förslaget.

Slutligen vill jag passa på att påpeka för rådet att det nu är dags att vi, i ett EU där det råder fri rörlighet för tjänster, varor, kapital och personer, där tolv medlemsstater har en gemensam penningpolitik och där vi alla har en gemensam internationell handelspolitik, slutar låtsas att de beslut vi fattar om energin endast påverkar oss. Det framgick mycket tydligt av den senaste händelsen.

Det handlar inte om att beröva medlemsstaterna deras självständighet utan om att agera tillsammans i de frågor där gemensamma insatser gagnar alla.

  Vincenzo Lavarra (PSE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Strömavbrottet den 4 november visar hur viktigt det är att vi så snart som möjligt vidtar gemensamma åtgärder för att lösa energiproblemet. Denna incident visade tydligt hur beroende elnäten är av varandra och att detta inte hanteras på lämpligt sätt.

Jag välkomnar kommissionens riktlinjer av den 9 november för att rationalisera den gränsöverskridande överföringen av el i Europa, som syftar till att förbättra hanteringssystemet. Det är dock viktigt att få tillsynsmyndigheterna att samarbeta mer. Vi måste skynda på genomförandet av en gemensam europeisk tillsynsmyndighet, ett europeiskt centrum för energinät, vilket kommissionen föreslog i sin grönbok. Enligt min mening är det också nödvändigt med nätadministratörer som är oberoende av kommersiella operatörer och en ökad datorisering som möjliggör kommunikation mellan överföringsnäten och distributionsnäten.

Den inre marknaden är en mycket viktig aspekt av den gemensamma energipolitiken. I dag är den här politiken viktigare än någonsin och måste ses som en prioriterad fråga. Vi måste fortsätta på detta spår med större mod. Tillsammans med medlemsstaterna måste vi skynda på processen och övervinna nationella protektionistiska egenintressen som hindrar avregleringen och konkurrensen på marknaden. Detta för att undvika en upprepning av händelsen den 4 november och framförallt för att EU som en enad aktör ska kunna nå balans i den känsliga internationella geopolitiken och garantera en tryggad, hållbar och gemensam energiförsörjning.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det första vi måste göra är att se till att nätet är väl fördelat mellan stora och små leverantörer och mellan starka centrala enheter och regionala enheter för att kunna bygga upp en stark struktur. Till detta behövs det naturligtvis transeuropeiska nät och en tillsynsman eller samordnare som hanterar de här frågorna. Framför allt behövs det dock skattemässiga stimulansåtgärder för att vinsterna ska kunna användas till investeringsbidrag eller kortare avskrivningstakt.

Enligt min mening är det viktigast att upprätta beredskapsplaner som ger oss möjlighet att snabbt och effektivt stänga av nätet om en krissituation skulle inträffa för att sedan kunna reparera det och återställa elförsörjningen så fort som möjligt. Vi måste även ta upp energiförsörjningstrygghetens kvalitativa aspekter, det vill säga att de som är beredda att med kort varsel kopplas bort från nätet även ska få betala ett lägre pris, eller omvänt, att de som vill ha tillgång till nätet så länge som möjligt och kopplas på igen så snart som möjligt även bör betala ett högre pris.

Vi måste sluta med att bara diskutera energin i kvantitativa termer. Det behövs kvalitativa faktorer inom energiförsörjningen för att vid utformningen av prissättningen kunna kräva högre betalning av användare som vill ha en försörjningsgaranti. Flexibla användare, som till exempel kan tillgodose sitt varmvattenbehov genom att förbruka energin antingen dag- eller nattetid, bör däremot debiteras ett mer fördelaktigt pris.

Alla borde kunna välja energileverantör, och alla borde kunna hämta sin el från valfri producent. Detta skulle verkligen ge oss en möjlighet att omforma EU:s marknad.

  Giles Chichester (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Detta är ett exempel på lagen om oavsiktliga följder, inte på en katastrof.

Vi måste invänta resultatet av den utredning som ni har inlett och undvika reflexmässiga reaktioner. Vi har återigen fått se att människors beteende inte alltid kan förutses. Jag vill hävda att det är omöjligt att lagstifta om varje eventualitet. Det var i första hand ett tekniskt problem och inte nödvändigtvis ett politiskt.

Jag vill påminna kommissionsledamoten och parlamentet om att vi redan har lagstiftning i form av direktivet om åtgärder för att trygga elförsörjning och infrastrukturinvesteringar, för vilket jag var parlamentets föredragande. Vi bör vänta och låta denna rättsakt smälta in och bli korrekt införlivad och genomförd i medlemsstaterna innan vi går vidare och antar ytterligare lagstiftning. Låt oss lära av detta, men låt oss även komma ihåg att nätoperatörerna, de systemansvariga för överföringssystemen, har en anmärkningsvärd meritlista när det gäller att upprätthålla försörjningen. Som min kollega Paul Rübig sa är det svårt att nå ett mål på en hundraprocentig tillgänglighet. Jag anser att de har gjort ett ganska bra arbete.

Jag inbjuder kommissionsledamoten att göra oss sällskap i utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Vi kommer att återuppta vårt utskottssammanträde efter denna debatt. En av de frågor som vi kommer att diskutera är Eluned Morgans rapport om grönboken. Det är trevligt att se kommissionsledamoten här och om han inte måste rusa iväg är han mycket välkommen att göra oss sällskap.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! För det första är jag mycket tacksam över inbjudan och jag ska verkligen komma, men jag kommer bara att lyssna till diskussionen och inte blanda mig i utskottets förehavanden.

För det andra är det viktigt att få samtliga resultat från utredningen innan vi drar en slutsats. Vi behöver verkligen få en saklig grund och därför vill jag göra alla dessa förfrågningar. Det var en planerad åtgärd och inte en naturkatastrof. Det är mycket viktigt att vi får veta varför det inträffade.

För det tredje har dagens debatt varit mycket värdefull. Den har på sätt och vis varit en inledning till den diskussion som kommer att hållas i utskottet eftersom man i dagens debatt har undersökt hur man bäst kan garantera att nödvändiga investeringar görs både i kapacitet och i energisektorn i allmänhet, samt vilka sätt som är de bästa för att garantera att investeringar görs och att systemet fungerar korrekt.

Jag vill berömma de systemansvariga för överföringssystemen som samarbetade helt frivilligt. Deras snabba reaktion förhindrade ett ännu värre strömavbrott.

Jag vill informera parlamentet om att de systemansvariga för överföringssystemen i EU alltid noga bevakar utbud och efterfrågan på elmarknaden sommartid. Som ni vet blir somrarna varmare och elförbrukningen ökar kolossalt vid den tiden. Därför ökar efterfrågan på elektricitet för varje år och systemen överbelastas.

Det är också mycket viktigt att nämna att normerna för säkerhetssystemen alltid måste uppfyllas. Därför måste vi helt klart ha en bindande norm som samtliga systemansvariga måste följa. Vi har redan sett exemplet med det schweiziska strömavbrottet som orsakade strömavbrottet i Italien. Det var uppenbart att den systemansvarige inte hade uppfyllt kraven på säkerhetsnormerna och detta resulterade i ett omfattande strömavbrott. Vi måste försäkra oss om att en sådan situation aldrig uppstår igen. Samtidigt måste vi inrätta ett mycket driftssäkert system, där omfattningen av EU:s nät och UCTE-systemet bidrar till att förhindra strömavbrott i stället för att orsaka eller förstora omfattningen av dem.

Tack för debatten. Som jag lovade återkommer jag till parlamentet så snart resultaten från utredningen finns tillgängliga.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

19. Mjölkkvoter (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en muntlig fråga till kommissionen från Duarte Freitas, Carmen Fraga Estévez, Salvador Garriga Polledo, Esther Herranz García, Elisabeth Jeggle, Albert Jan Maat, Mairead McGuinness, Francisco José Millán Mon, James Nicholson, Neil Parish och Daniel Varela Suanzes-Carpegna, för PPE-DE-gruppen, om mjölkkvoter (O-0122/2006 – B6-0444/2006).

  Duarte Freitas (PPE-DE), frågeställare. – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill börja med att tacka både min egen och övriga politiska grupper för det intresse de har visat för ämnet, vilket har gjort det möjligt att föra upp den här muntliga frågan på dagordningen så snabbt. Det stora intresset visar hur viktig och känslig frågan om mjölkkvoter är.

Fru kommissionsledamot! Vid det informella rådsmötet hävdade ni att systemet med mjölkkvoter framstår som allt mer gammalmodigt och att det bör ifrågasättas och granskas för att jordbrukarna ska kunna planera sin verksamhet på lång sikt. Vid det senaste sammanträdet i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling den 3 oktober bekräftade kommissionens företrädare, Thorkild Rasmussen, att hälsokontrollerna av den gemensamma jordbrukspolitiken 2008–2009 skulle föranleda förändringar, troligtvis en avveckling av mjölkkvotssystemet före 2015, då avtalet från 2003 löper ut. Det var inte parlamentet som tog upp frågan den här gången, men det är i parlamentet som frågan måste redas ut, eftersom väljarna är mycket bekymrade och oroade över vad som pågår.

I själva verket reagerade marknaden omedelbart på dessa uttalanden och olika organisationer och politiska aktörer framträdde offentligt för att säga sitt om mjölkkvoternas framtid. Även om hälsokontrollerna av den gemensamma jordbrukspolitiken inte kan ses som någon halvtidsgranskning är vi medvetna om att det förekommer inre och yttre påtryckningar om att göra mer långtgående förändringar än att bara förenkla processerna. I mejerisektorn är planeringen långsiktig. Mellan vart sjätte och åttonde år krävs det analyser av å ena sidan köp av kvoter och å andra sidan genförbättringar, miljökrav och investeringar i kvalitetsbedömningar av fett- och proteinhalten i den mjölk som varje ko producerar per laktation. Det som politikerna säger i dag kommer därför att få återverkningar fram till 2014–2015.

Jag är särskilt känslig för de här förändringarna eftersom jag kommer från en region i Azorerna som står för 30 procent av Portugals mjölkproduktion, där mjölk är den främsta inkomstkällan och där det inte finns några alternativ på medellång sikt. Det är därför mycket viktigt för oss att veta om vi måste följa avtalet eller inte och om det kommer att inrättas några långtgående mekanismer före eller efter 2015.

Det är å andra sidan även mycket viktigt för politiska ändamål att meddela att EU kommer att ta hänsyn till de sociala och ekonomiska konsekvenser som den här typen av förändringar kan ha på regioner som är beroende av mjölk och, i synnerhet, på regioner där det inte finns några produktionsalternativ. För att kunna hålla marknaden och producenterna informerade behöver vi nu verkligen få veta om mjölkkvotssystemet kommer att bibehållas i dess nuvarande form fram till 2015.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! För närvarande ger kvotsystemet en slags stabilitet på EU:s marknad och tillåter ett framgångsrikt och fullständigt genomförande av 2003 års reform utan onödiga störningar. Om mejerisektorn ska kunna möta den framtida konkurrensutmaningen och bli framgångsrik på den avreglerade marknaden är emellertid systemet med mjölkkvoter inte det lämpligaste instrumentet för att nå våra mål. Därför har jag beslutat att en debatt om kvotsystemets framtid ska hållas under hälsokontrollen 2008.

Det mest lovande scenariot på lång sikt för EU:s mejerisektor är en sektor utan kvoter. Detta skulle tillåta de effektivare producenterna att dra fördel av de växande marknaderna samtidigt som de undviker de mycket höga kostnaderna för produktionsrättigheter. Detta gäller i synnerhet de unga lantbrukarna. Värdet av kvotsystemet varierar enormt mellan medlemsstaterna. Som Duarte Freitas helt riktigt påpekade, är kvoterna för varje medlemsstat fastställda fram till den 31 mars 2015. I frånvaron av ett förslag från kommissionen och ett beslut från rådet, kommer systemet med mjölkkvoter därefter att försvinna. Detta är viktigt. Om inget beslut fattas, kommer systemet att upphöra den 31 mars 2015. Om rådet skulle fatta ett beslut om att fortsätta med kvotsystemet efter 2015, bör detta tillåta en gradvis övergång från de nuvarande reglerna till ett scenario utan produktionsbegränsningar.

En mjuklandning för att undvika störningar i branschen ligger i allas intresse. När jag reser runt i medlemsstaterna och talar med lantbrukarna ber de om förutsägbarhet. Vi är skyldiga jordbrukssektorn att lämna en tydlig signal om kvotsystemet ska fortsätta eller inte i stället för att komma i sista minuten den första januari 2015. Vi måste tillhandahålla denna förutsägbarhet. I detta scenario kunde kanske specifika åtgärder införas under en övergångsperiod för att göra systemet med mjölkkvoter betydligt smidigare än vad det är i dag.

Det är emellertid fortfarande för tidigt att vidta lämpliga åtgärder. Vi kommer alla att ha en mycket tydligare bild av situationen och av de olika ändringsalternativen när framtidsrapporten för mejerisektorn är färdig vid slutet av nästa år. Rapporten kommer att läggas fram för parlamentet och rådet. I den kommer man att titta på de allmänna målen och resultaten av 2003 års reform, nämligen marknadsorientering och konkurrenskraft samt bärkraften i den gemensamma jordbrukspolitiken från en politisk, miljömässig, ekonomisk och budgetmässig synpunkt.

Jag hoppas att vi kommer att hålla en omfattande debatt om framtiden och om hur vi kan tillhandahålla denna förutsägbarhet som jag anser vara så viktig. Inte bara för den yngre generationen, utan även för de redan yrkesverksamma.

  Elisabeth Jeggle, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag tackar er så mycket för det ni har sagt, men jag vill även rikta ett varmt tack till min kollega Duarte Freitas för att ha tagit initiativet till den muntliga frågan. Fru kommissionsledamot! Som ni redan flera gånger har påpekat har det nuvarande läget, det vill säga beslutet att bibehålla kvoterna till den 31 mars 2015, och frågan om vad som kommer därefter, orsakat en livlig debatt, särskilt i vissa regioner som är, eller anser sig vara, beroende av mjölk och kvoter.

Det känns bra att ni, som ni precis gjorde, uttalar er om hur det ligger till, det vill säga att vi fram till nu har varit överens om kvoterna, och att ni även säger att vi i god tid bör hålla en debatt om vad vi ska göra åt situationen. Om vi vill fortsätta att ha kvoter måste jordbrukarna informeras om detta och stödja det, och detsamma gäller om vi beslutar att överge systemet, vilket faktiskt förutspås för närvarande.

Vad finns det då för tänkbara instrument i det nuvarande ekonomiska läget för att förbereda ett avskaffande av systemet? En ökning av mjölkkvoterna kan mycket väl diskuteras för närvarande, men jag tvivlar på att det är rätt väg att gå. Hur vi ska vi hantera de alternativ som unga jordbrukare som behöver trygghet i form av framhållning står inför? De borde förmodligen inte investera särskilt mycket mer pengar i kvoter utan snarare i en omstrukturering för att bli konkurrenskraftiga.

Och hur ska vi hantera områden som är rena grönområden och som behöver de mjölkproducerande gårdarna om de ska kunna förbli sådana? Dessa områden har framför allt ett mycket vackert och intressant landskap och eftersom det i regel finns mycket få andra sätt att försörja sig på måste vi ge dem den här typen av stöd.

  Katerina Batzeli, för PSE-gruppen. – (EL) Herr talman! Jag vill på min politiska grupps vägnar tacka gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och Duarte Freitas för hans synpunkter på frågan om kommissionens uttalanden om mjölkkvoter.

Fru kommissionsledamot! Jag avser inte att ta upp det som vi alla vet är det viktigaste för mjölksektorn inom EU när det gäller produktion, sysselsättning, investeringar, utrikeshandel eller livsmedelssäkerhet. Jag vill dock påpeka att alla förslag om att avskaffa eller behålla mjölkkvoterna måste undersökas omgående och noggrant och analyser måste göras av dess konsekvenser, främst för landsbygdens inkomster och för andra sektorer som akut drabbas, samt för landsbygdsutvecklingen i sig. Analysen bör omfatta alla regioner i unionen och det som är utmärkande för mjölkproduktionen i vissa av dem.

Vi kan inte vara för att kontrollera mjölkproduktionen efter 2015 under de nuvarande förutsättningarna, som ofta leder till oligopol i sektorn. Det är en produktionsmodell som präglas av den tidigare gemensamma jordbrukspolitikens filosofi. Vi kan å andra sidan inte acceptera att mjölkproduktionskvoterna avregleras från en dag till en annan före 2015. I den övergångsperiod som vi går igenom är det nödvändigt att främja åtgärder för öppenhet, effektivitet och konkurrenskraft i sektorn i vissa regioner i gemenskapen. Vi kan inte heller tillkännage någon granskning av någon produkt inom ramen för hälsokontrollen 2008–2009. Vi kanske tror att det är en hälsokontroll, men det rör sig egentligen om en förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Jag vill ställa en fråga till er: Finns det någon möjlighet att subventionerna frikopplas under 2007? Hur kan detta kombineras med avregleringen eller bibehållandet av kvotsystemet?

Jag vet att ni kommer att lägga fram ett ärligt förslag om gränserna för att inte skapa osäkerhet bland producenterna. Jag tror att ni har det politiska engagemanget, men för att göra sektorn konkurrenskraftig och ge den en tydlig inriktning handlar det framför allt om att i rätt tid rådgöra med Europaparlamentet.

  Jan Mulder, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag vill också börja med att tacka Duarte Freitas för att ha tagit initiativet till att ta upp det här viktiga ämnet i kväll.

När vi talar om mjölkvoterna är det viktigt att komma ihåg att situationen såg helt annorlunda ut 1984 när kvoterna infördes. År 1984 fanns det stora överskott som inte kunde säljas, och så är uppenbarligen inte längre fallet. Då rådde det enorma skillnader mellan priserna på världsmarknaden och priserna i EU, men de är betydligt mindre nu.

Om priserna i EU ungefär överensstämmer med världsmarknadspriserna finns det mycket mindre anledning att ha ett kvotsystem än det gjorde 1984. Jag håller helt med kommissionsledamoten om det hon sa för en stund sedan om att det är viktigt för jordbrukarna att veta var de står. Jag vet inte när kommissionen kommer att kunna redogöra för förslagen eller riktlinjerna i detalj, men det vore utmärkt att inom ramen för hälsokontrollen även ta upp alla andra delar av jordbrukspolitiken och få höra kommissionens synpunkter på kvotsystemet.

Som någon redan har nämnt ser situationen inte likadan ut i hela EU. Det är viktigt att kommissionens analys presenteras land för land och kanske till och med region för region. Det är viktigt att behålla kvotsystemet i vissa regioner. Vill kommissionen ta upp den aspekten i sin analys? Oavsett resultat anser jag att det utifrån de kunskaper vi har nu vore bättre att avveckla kvotsystemet under en längre period. EU:s roll på världsmarknaden för mejeriprodukter är trots allt betydligt sämre i dag jämfört med 1984 och det är mycket beklagligt.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Kommissionsledamotens ståndpunkt när det gäller mjölkkvotsystemet är mycket oroande, då hon antyder att de kan komma att avvecklas före 2015.

Hon säger att det är för tidigt att vidta faktiska åtgärder, men med den väg till avreglering som hon föreslår förbises mjölkproduktionens viktiga roll i olika missgynnade jordbruksområden. I Portugal till exempel, både i de norra och centrala regionerna på fastlandet och i den autonoma regionen Azorerna, skulle en avveckling av mjölkkvotsystemet hindra landsbygdsutvecklingen och utarma stora områden där produktionen av mjölk och andra mejeriprodukter är den huvudsakliga sysselsättningen.

Vi understryker därför behovet av att skydda jordbrukets särskilda egenskaper i olika medlemsstater, särskilt i Portugal.

  Janusz Wojciechowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill tacka frågeställaren för att ha tagit initiativet till den här välbehövliga debatten om mjölkkvoter. Problemen med kvoterna är en angelägenhet för jordbrukare i hela EU. Jag vill påpeka att om kvoterna ska behållas under en längre tid uppstår den uppenbara frågan om hur höga de bör vara, eftersom mjölkkvoternas storlek är grovt orättvisa. Jag kan nämna många exempel på hur de i vissa medlemsstater inte överensstämmer med efterfrågan på marknaden. Det finns länder som har lidit stor skada av att kvoterna inte överensstämmer med konsumenternas efterfrågan. Några exempel är Italien och Spanien, medan Polen, en ny medlemsstat, definitivt är ett annat. Om kvoterna ska behållas måste deras storlek därför ses över för rättvisans och den europeiska solidaritetens skull.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Eftersom vi talar om mjölkkvoter vill jag uppmärksamma kommissionen på en allvarlig situation. Medlemmarna i den irländska försäljningsgruppen för mjölkkvoter är alla äldre lantbrukare och innehavare av mjölkkvoter som de vill sälja. Deras beslut att sälja kvoterna grundar sig på sjukdom, krämpor eller ålderdom.

Den irländska jordbruksministern har beslutat att de yngre jordbrukarna ska prioriteras. EU-rätten förbjuder åldersdiskriminering. Trots detta diskriminerar vår minister öppet de äldre kvotinnehavarna till fördel för de yngre jordbrukarna, eftersom hon vill ge dem kvoter under marknadsvärdet. Det är detta som är problemet. Hon föreslår att kostnaden ska tas från de nuvarande kvotinnehavarnas fickor. Detta stör marknaden. Många av dessa äldre jordbrukare utsätts för skrämselpropaganda med felaktig information från deras kooperativa föreningar.

Ministern har för avsikt att beslagta kvoter som inte har erbjudits till försäljning baserat på två saker, nämligen om kvotinnehavaren inte producerar under två år i rad eller om kvotinnehavaren har ett leasingavtal som löper ut i mars ett år och inte har sålt sin kvot innan slutet av mars nästföljande år.

Minister Mary Coughlan verkar vilja dela det traditionella och välfungerande lantbrukarsamhället genom att utnyttja en grupp på bekostnad av en annan. Hotet om att beslagta kvoter är ett försök att pressa jordbrukarna till usla uppgörelser och försäljning mot deras vilja. Jag ber kommissionsledamoten att klargöra situationen.

  Albert Jan Maat (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag vill tacka Duarte Freitas för hans sätt att presentera de europeiska kristdemokraternas initiativ och kommissionsledamoten för att ha inlett debatten om mejeriprodukternas framtid. Låt oss vara ärliga. Situationen har förändrats genom åren. Höga kvotkostnader har lett till kraftigt höjda mjölkkostnader, samtidigt som den europeiska mejeripolitiken har blivit alltmer tilltrasslad. Vi har nu förlorat 60 procent av vår export på världsmarknaden och EU och den europeiska mejerisektorn har förlorat 4 procent av världsproduktionen.

Eftersom den nuvarande efterfrågan på mejeriprodukter kraftigt överstiger produktionen i världen vore det bra för EU att inse fakta och fundera över vad man ska göra efter 2015. Å ena sidan finns det företagare som skulle vilja växa men som lamslås av de höga kvotkostnaderna. Å andra sidan finns det områden i EU där kvoterna inte längre fylls, till exempel Storbritannien. Det finns därför all anledning att undersöka hur vi kan upprätta en bra tidsplan efter 2015 för att skapa ett bättre och effektivare system. Jag har ett par förslag i detta avseende.

För det första måste mjölkkvoterna bli omsättningsbara internationellt. Tilläggsavgifterna måste sänkas när kvoterna används men när försäljningen sker i stort sett helt utan stöd från EU. Vi kan även tänka oss att utjämna mjölkkvoterna på EU-nivå. När ett land inte lyckas fylla hela sin kvot och ett annat land skulle behöva lite extra, skulle vi helt enkelt kunna utjämna det hela i efterhand. En gradvis höjning av kvoterna för mejeriproducenter och kooperativ som säljer sina produkter utan EU-stöd är också möjlig.

Slutligen förespråkar vi en effektiv användning av EU-medel för landsbygdsutveckling i de områden där små mjölkproducenter får problem med sysselsättning och omställning. På så sätt kan kommissionsledamoten mycket väl tillämpa en bra tidsplan som leder till en mer marknadsinriktad inställning och, som medlem av det nederländska kristdemokratiska partiet CDA, ser jag mycket gärna att kommissionsledamoten väljer den linjen. Jag måste även gratulera henne eftersom en rad av de här förslagen redan har framförts av Thorkild Rasmussen, chef för avdelningen för mjölk och animalieprodukter på generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdsutveckling. Detta bådar gott inför framtiden när det gäller den aktuella debatten om mejeriprodukter.

  Rosa Miguélez Ramos (PSE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Halvtidsreformen av den gemensamma jordbrukspolitiken lanserades som en halvtidsgranskning, men har trots detta varit en av de mest betydande reformerna av jordbrukspolitiken sedan den infördes.

Utifrån den bakgrunden och era offentliga uttalanden om kvotsystemet under de senaste månaderna, som har gett upphov till stor oro och osäkerhet i sektorn, vill jag be er att klargöra att vi genom den kontroll som planeras äga rum 2008 kommer att bli försäkrade om att reformen fungerar och att kommissionen inte under några omständigheter avser att gå längre eller flytta fram det datum som parlamentet uttalade sig om under debatten om den förra reformen. Jag vill påminna er om att parlamentet var för en förlängning av de nuvarande reglerna till räkenskapsåret 2014–2015, i enlighet med kommissionens förslag. Andra kolleger har sagt samma sak.

Denna möjlighet till stabilitet som kommissionen då föreslog är fortfarande mycket viktig för en ekonomisk verksamhet som, precis som vilken som helst, behöver göra upp planer, göra investeringar, betalningar och förberedelser för framtiden, med ett redan etablerat regelverk.

Både i min region, Galicien, och i andra regioner som har nämnts, till exempel den autonoma regionen Azorerna eller norra Portugal (och jag vill tacka Duarte Freitas som genom sin fråga gjorde den här debatten möjlig) spelar gårdarna en viktig roll både socialt och för miljön, samt för att återställa den territoriella balansen.

Enligt jordbrukarnas intresseorgan är den galiciska modellen, som bygger på familjejordbruk, det tydligaste exemplet på de här gårdarnas mångfacetterade roll och deras förmåga att knyta människor till regionen.

Om kommissionen vill ändra spelreglerna bör den först förklara vad den planerar att göra samt när och hur den tänker göra det. Detta bör göras med största möjliga öppenhet, eftersom osäkerhet är det värsta scenariot för dem som arbetar i sektorn.

Sektorn behöver inte kriser utan stabilitet, tid att anpassa sig och planera. Jag tycker därför att vi bör slutföra genomförandet av den nuvarande reformen innan vi börjar tänka på nästa.

  Kyösti Virrankoski (ALDE). – (FI) Herr talman! Mjölkproduktion är ett typiskt inslag i de sämst ställda jordbruksregionerna. Den har gett dem ett levebröd och har varit en viktig drivkraft i regioner där det vore svårt eller omöjligt att bedriva andra typer av jordbruksproduktion. Den har till exempel gjort det möjligt att producera stora mängder grovfoder i obördiga områden.

Mjölkproduktionen är kapitalintensiv. Den kräver enorma investeringar. Den moderna produktionsstrukturen kan kosta upp emot en miljon euro. Den skapar i regel dock bara arbetstillfällen för familjejordbruk.

Mjölkproduktionen omfattas av kvoter. Många unga jordbrukare har gjort mycket omfattande investeringar för att skaffa ytterligare produktionsrättigheter. Det är inte ovanligt att produktionskvoter köps för 150 000 euro eller mer. Det är därför nödvändigt med en struktur där mjölkproduktionen skyddas på lång sikt. Detta kan inte ses som ett åttaårigt mål. Ett vettigt system har resulterat i en balanserad ram där jordbrukaren kan bedriva sin produktion. Det har varit små prissvängningar och marknaden har varit stabil.

Om mjölkkvoterna avskaffades skulle situationen omedelbart förändras. De stora industriella intressena i Europas bästa regioner skulle få en stark konkurrensposition. Mångfalden i jordbruket skulle minska. Familjejordbrukens stora investeringar i mjölkkvoter skulle genast minska i värde. Mjölkmarknaderna skulle förlora sin stabilitet. Sammantaget skulle detta göra företaget mycket riskabelt och det skulle få särskilt negativa effekter på jordbruksregioner som har sämre naturbetingade förhållanden.

ORDFÖRANDESKAP: SARYUSZ-WOLSKI
Vice talman

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Den gemensamma jordbrukspolitiken har gett upphov till mycket tvivel och kommer att fortsätta göra det. Den kommer alltid att ha sina förespråkare och sina motståndare.

Europeiska kommissionens avsikt att granska den gemensamma jordbrukspolitiken, och med den mjölkvoterna, har ingivit både oro och hopp, särskilt i länder som berörs av detta, däribland Polen. Den kvot som tilldelades Polen var förolämpande låg. Ett exempel är Tyskland, som har 80 miljoner invånare och kvoter på runt 28 miljoner ton, medan Polen, som har hälften så många invånare, endast får producera runt 9 miljoner ton mjölk. I praktiken innebär detta att Polen har en kvot som är 4,5 miljoner ton mindre än de 13–13,5 miljoner ton som det borde få.

Vi vill därför ställa frågan om vad som skulle hända om mjölkkvoterna avskaffades, särskilt i länder som Polen, där bilden domineras av familjeägda jordbruksföretag snarare än storjordbruk. Skulle inte förändringen av bestämmelserna för den gemensamma jordbrukspolitiken tvinga dessa gårdar i konkurs?

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag tycker att det är högst beklagligt att de nya medlemsstaterna har minst nytta av den gemensamma jordbrukspolitiken. De deltar i denna jordbrukets ”Marshallplan”, vars stora förtjänster tidigare var dess långsiktiga inriktning och vision. Ja, vi anslöt oss till EU i ett sent skede. Det är inte kommissionsledamotens fel. Sådan är Europas historia. Tyvärr kämpar de polska jordbrukarna fortfarande med mjölkkvoter som är åtskilliga miljoner ton för låga. Samtidigt betalar vi böter för överproduktion av mjölk, när de ska avskaffas 2015. Under tiden kommer många polska mjölkproducenter tyvärr att försvinna från marknaden.

  Carmen Fraga Estévez (PPE-DE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Som företrädare för Galicien, som företrädesvis är en mjölkproducerande region, anser jag att den muntliga fråga som ställts till kommissionen i dag är mycket lämplig.

Producenterna är tämligen förbryllade över de uppgifter som har cirkulerat om att förändringar kan komma att göras av det system som inrättades för mjölksektorn 2003 och i synnerhet kvotsystemet.

Ni uttryckte er inte särskilt exakt i dag, fru kommissionsledamot, men jag tycker att ni klargjorde en rad saker, bland annat att ni kommer att inleda en debatt och att det kommer att bli en övergångsperiod innan kvoterna avskaffas 2015. Av detta sluter jag mig till att det kommer att bli en avvecklingsperiod före 2015, då kvoterna kommer att avskaffas permanent.

Vi talar om en ekonomisk sektor som behöver rättssäkerhet och garantier på medellång och lång sikt som skapar förutsättningar för åtminstone ett visst mått av planering. Ytterligare förändringar eller osäkerhet skulle, åtminstone i mitt land, få allvarliga sociala och ekonomiska konsekvenser.

Kvoterna är en mycket viktig tillgång för jordbrukarna. I en region som Galicien, där det finns ett behov av att fortsätta omstruktureringsprocessen, är det oerhört viktigt att det nuvarande kvotsystemet bibehålls som planerat om processen ska kunna slutföras. Annars kan det få katastrofala följder, eftersom ett avskaffande av kvoterna skulle få dramatiska konsekvenser för mjölkpriserna, och således även för vinsterna i mejerisektorn.

Därför ber jag att alla övergångsperioder och idéer sker respektive föreslås från och med 2015.

Slutligen vill jag passa på att understryka att medlemsstaterna måste bedriva ett nära politiskt samarbete under hela processen. Alla begränsningar av utbytet av kvoter i en medlemsstat bör därför betraktas som ett allvarligt hinder för kapitaliseringen, konkurrenskraften och utvecklingen i sektorn, vilket tyvärr är fallet med den nationella plan som den spanska regeringen har föreslagit.

  Luis Manuel Capoulas Santos (PSE). – (PT) Fru kommissionsledamot! Jag vill återigen tacka er för er närvaro i parlamentet. Ert frekventa deltagande i Strasbourg är ett tydligt tecken på att jordbruket fortfarande är viktigt i Europa.

Vi har debatterat den gemensamma jordbrukspolitiken. Förra veckan höll min grupp, den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, ett viktigt seminarium i Bryssel som handlade om den gemensamma jordbrukspolitikens nuvarande utformning och hur vi vill att den ska vara. Funderingar om framtiden leder inte nödvändigtvis till instabilitet. Jordbrukarna arbetar med naturen och värdesätter naturens cykler och marknaderna reagerar som vi vet på alla inslag av instabilitet. Således utesluter instabilitet åtminstone inaktivitet och vi får därför inte begå samma gamla misstag och försvara status quo bara för sakens skull.

De senaste uttalandena från vissa håll har således gett upphov till mycket stor oro i sektorn. Som politiker måste vi bemöta denna oro på ett lämpligt sätt för att undvika att den instabilitet omkring frågan som råder i sektorn i vissa fall utnyttjas för att främja otillbörliga politiska syften. Instabilitet och osäkerhet kan endast hanteras genom att tillhandahålla regelbunden, öppen och så tydlig information som möjligt.

Jag uppmanar er därför att anta en så effektiv strategi som möjligt för att klargöra läget i sektorn. Jag vill även förklara för sektorn att kommissionen står fast vid sina avtal och det system som gäller fram till 2014. Systemet måste naturligtvis fullföljas utan förfång för debatten och undersökningen av andra system som kan visa sig vara lämpliga.

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Herr talman, fru kommissionsledamot! Möjligheten till en klar och trygg framtid är mycket viktig för vilken verksamhet som helst, inte minst för mjölkproducenterna och för mejeriindustrin. Kvoterna är fastställda till 2015 och detta anser jag var ett bra beslut under halvtidsöversynen. Men att nu kasta tvivel över detta från kommissionens sida sänder felaktiga signaler och jag är glad över att kommissionsledamoten i kväll till viss del har försäkrat oss om kommissionens ståndpunkt.

Fru kommissionsledamot! Ni sa att kvoterna inte längre är användbara. Det kan hända att ni har rätt. Men jag måste säga att 2015 ligger långt fram i tiden och att det är mycket svårt att spå framtiden i en kristallkula och se vilka villkor som då kommer att gälla. Ni sa helt rätt att vi måste få en mjuklandning under 2015. När det är dags att avskaffa kvoterna anser jag att en mjuklandning vore lämplig. Det är valet av tidpunkt som jag ifrågasätter. Det är mycket bra att vi i god tid diskuterar vad som vad som kommer eller inte kommer att ske, men hur ska vi kunna uppmuntra unga människor att ge sig in i sektorn? Hur får vi in de unga jordbrukarna i sektorn? Hur planerar de för framtiden om framtiden ifrågasätts i dag?

Mejerisektorn är, som ni mycket väl vet, ryggraden i EU:s jordbruksindustri. Vi måste arbeta tillsammans för att åstadkomma en hälsosam framtid för denna industri. Detta kan vi bara åstadkomma om vi samarbetar. Jag hoppas att ni kommer att ta tillfället i akt att inleda en diskussion med oss i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och på ett positivt och aktivt sätt ta del i arbetet med att garantera att mejerisektorn, mjölkproducenterna och mejeriindustrin har en framtid. Det är inte bara de anställda på jordbruken som är viktiga. De som arbetar i förädlingsindustrin och utanför jordbruken är lika viktiga.

  Salvador Garriga Polledo (PPE-DE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vi är alla överens om att den europeiska landsbygden och europeiska jordbrukare behöver en viss visshet. Brysselöverenskommelsen från 2002 gav denna visshet och i utbyte gick medlemsstaterna med på en reform av den gemensamma jordbrukspolitiken som krävde betydande uppoffringar på landsbygden, särskilt för ”sammanhållningsländerna”.

Denna visshet innebar bland annat att mjölkkvotssystemet skulle bibehållas till 2015, vilket skulle ge jordbrukarna tillräckligt med tid för att omorganisera sina gårdar för att göra dem mer konkurrenskraftiga och, om nödvändigt, lämna sektorn.

Vi vill dock bevara vissheten, och som ni vet är kvoterna den enda garantin för jordbrukarna på en marknad med fallande priser. Kvoterna är också en tillgång för jordbrukarna, som behöver friheten att överlåta och sälja dem när de vill sluta producera. Osäkerhet minskar kvoternas värde.

I min region, Asturien, har 94 000 ton gått förlorade på två år på grund av jordbrukare som har gett upp. Mellan 1996 och 2006 har antalet jordbruk minskat från 30 000 till bara 3 200. Unga jordbrukare, som vi alla talar så mycket om, däribland unga jordbrukare med höga mjölkkvoter och lönsamma gårdar, lämnar sektorn. Regeringen har även förbjudit att kvoter överlåts mellan enskilda individer.

Vårt problem är landsbygdens utveckling. Nästa år kommer ni att låta den gemensamma jordbrukspolitiken genomgå en hälsokontroll. Vi hoppas att ni kommer att agera läkare och inte rättsmedicinska forskare.

Anser ni att det är rätt att tala om övergångsåtgärder när det inte ens har avsatts tillräcklig finansiering för landsbygdens utveckling? Jag vill påminna er om att till exempel mitt land kommer att förlora 50 procent av medlen för landsbygdens utveckling under de närmaste åren. Avser ni att rapportera om den här situationen under den granskning som ni ska genomföra nästa år?

  Czeslaw Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Parlamentets debatt om mjölkkvoter blir allt intensivare. Alla undrar vi vad som kommer att hända om vi avskaffar kvotsystemet för mjölkproduktion. Det har förekommit en hel del kritik mot att det nuvarande systemet är ålderdomligt och hämmar utvecklingen i mejerisektorn och gör den mindre konkurrenskraftig på världsmarknaden.

De länder som har ofördelaktiga naturbetingade förhållanden för mejeriproduktion är emot att systemet avskaffas. För dem kommer ett avskaffande av systemet att innebära att produktionen flyttar till andra regioner, vilket leder till att många jordbrukare förlorar sitt levebröd och sina stabila inkomster. Detta kan även påverka de minst utvecklade regionerna i östra Polen, eftersom Polen är ett av de länder som har tilldelats en orättvis, extremt låg mjölkkvot. Vi kan snart komma att importera mer än vi exporterar.

Enligt vissa experter kommer Polen att drabbas hårdare av ett stelbent kvotsystem än andra medlemsstater, eftersom det enda som systemet gör är att begränsa möjligheterna till att modernisera produktionen och utnyttja produktionens fulla potential på grund av det låga stödet till mjölksektorn i EU. Många hävdar att mjölkkvoterna har förlorat sitt ekonomiska existensberättigande. Vi ligger även i förhandlingar med Världshandelsorganisationen (WTO), där vi har lovat att avskaffa exportstöden och avsevärt minska de tullar som är avsedda att skydda den inre marknaden.

Hur kommer detta att påverka EU:s mjölkmarknad? I det här läget verkar det rimligt att göra systemet mindre restriktivt, till exempel genom att kombinera grossisthandel och direktkvoter samt att minska straffavgifterna om gränserna överskrids. Jag vill påminna kommissionsledamoten om att vissa länder inte utnyttjar sina kvoter fullt ut.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I Irland talar man knappt om något annat. Jag talade med en stor grupp mjölkproducenter i Navan i grevskapet Meath i torsdags kväll. Den fråga som de ställde handlade inte så mycket om kvoterna kommer att försvinna 2015, utan om vad som kommer att göras från och med 2008 för att komprimera värdet av mjölkkvoterna.

Jag står i tacksamhetsskuld till torsdagens nummer av Farmers’ Journal för att man där kortfattat har beskrivit de fem huvudpunkter som kommissionen har i åtanke. Det är väl värt att uppmärksamma parlamentet på dem. Jag förmodar att ni har tittat på att gradvist öka kvoterna från och med hälsokontrollen genom att minska kostnaderna för tilläggsavgiften för medlemsstaterna och göra en avvägning av kvoterna i EU så att en överkvot i en medlemsstat kan absorberas genom att man minskar kvoten i en annan medlemsstat. Både gränsöverskridande handel och en minskning av värdet på kvoterna i medlemsstaterna har presenterats. Detta görs redan, och helt klart i Irland.

Det finns en nackdel med allt detta. Enligt varenda undersökning som jag har läst i ämnet kommer ett avskaffande av mjölkkvoterna att leda till en avsevärd sänkning av mjölkpriserna i många medlemsstater och en motsvarande ökning av produktionen. Detta skulle ske i Irland, Nederländerna, Danmark och Luxemburg.

Nyckeln till allt detta är att vi alla är för ett avskaffande om marknaderna är positiva 2015, men ingen av oss vet hur marknaderna kommer att se ut då. Jag ser fram emot er analys av mejerimarknaden. Man måste mycket noga utreda framtidsperspektiven, för om de internationella marknaderna inte är positiva kan jag inte säga åt jordbrukarna att de ska arbeta mer utan att få någonting för det. Det är inte logiskt.

Vem skulle uppmuntra någon att ge sig in i en affärsverksamhet där man måste arbeta dubbelt så hårt för hälften av lönen? Det är inte logiskt och det måste vi komma ihåg. Jag vänder mig till er som oroar er för de unga jordbrukarna. Jag har flera stycken själv, även om mina små bönder är ganska unga för tillfället!

WTO och det som sker där är lösningen. Vi diskuterar åtminstone frågan, och det är ett positivt tecken. Vi borde diskutera dessa saker oftare i parlamentet i stället för att läsa om dem i våra nationella tidningar.

  Neil Parish (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Duarte Freitas för att han har tagit upp denna fråga och kommissionsledamoten för att hon är här i kväll, för detta är verkligen en givande debatt.

Vi måste inse att mjölkkvoterna och reserverna måste avvecklas gradvis i framtiden eftersom det är svårt att passa in dem i en frikopplad jordbrukspolitik. Vi måste även fastställa ett datum och hålla oss till det. Så länge som jag har varit här har kvoterna varit på väg att gradvis avskaffas, men det har aldrig genomförts. Vi måste inse att de verkligen kommer att försvinna en dag. Alla här i parlamentet godkänner värdet av mejeriproduktionen för samtliga medlemsstater. Inte minst i min egen region i västra Storbritannien, där hela trakten lever på mejeriproduktionen, som dock är utsatt för mycket starka påfrestningar. Vad som är intressant med kvoter och värdet av dem är att priset i Storbritannien nästan var ett pund per liter för tio år sedan, medan det nu är en penny per liter. Därför måste vi komma ihåg att kvoter på många sätt inte har ett verkligt värde och att det kan försvinna över en natt. Vi måste vara mycket försiktiga med hur vi hanterar detta. Det verkliga problemet i Storbritannien i dag är snabbköpens makt och prispressen. Vi uppfyller inte ens vår nationella kvot, vilket visar på att det finns problem med prissättningen.

Vid vissa tillfällen under de senaste tjugo åren har det förekommit ökningar i världshandeln med mejeriprodukter, men eftersom de producerade kvantiteterna kontrolleras inom EU har EU aldrig kunnat dra fördel av detta. Därför bör vi ha ett smidigare system i framtiden. Jag vill gärna höra vad kommissionsledamoten har för åsikter om detta.

Nya Zeeland, som förmodligen är en lika effektiv mjölkproducent som något annat land, har fortfarande ett kvotsystem. Skälet till detta är att Nya Zeeland har ett nationellt kooperativ där jordbrukarna måste vara aktieägare för att få producera mer mjölk. Det är intressant att undersöka systemen efter 2015, men först måste vi inse att kvoterna måste bort.

  Duarte Freitas (PPE-DE), frågeställare. – (PT) Herr talman! Tack så mycket. Som frågeställare vill jag mycket snabbt ställa en specifik fråga till kommissionsledamoten för att vi alla ska kunna gå härifrån med en klarare bild av ärendet.

Precis som kommissionsledamoten sa, vet vi att systemet kommer att upphöra 2005 om ingenting görs. Vi vet också att systemet, enligt kommissionsledamoten själv, är gammalmodigt och måste avskaffas. Det vi nu vill veta, och det här är den fråga jag vill ställa till er och som jag vill att ni besvarar mycket, mycket tydligt, är om ni håller med om att avvecklingen kan inledas före 2015, vilket Thorkild Rasmussen, er företrädare i parlamentets utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling, antog att den kunde, eller om processen kommer att påbörjas 2015. Det här är en mycket viktig fråga som jag vill att ni ger mig ett mycket tydligt svar på.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen (EN) Herr talman! Jag har lyssnat med stort intresse till denna intressanta och mycket livliga debatt. Den återspeglar fullständigt mejerisektorns betydelse.

Som Jan Mulder mycket riktigt påpekade infördes kvotsystemet 1984 vid en tidpunkt då vi ville behålla höga priser på våra produkter. I detta skede var därför kvotsystemet en bra idé. Men förhållandena har förändrats dramatiskt under de senaste 20 åren, och inom ramen för reformen 2003 diskuterade man därför vad man borde göra med mejerisektorn. Det beslut som fattades var att behålla kvotsystemet till den 31 mars 2015. Man beslutade att höja kvoterna och sänka priserna. Det gradvisa genomförandet av dessa förändringar kommer att slutföras nästa år.

Sedan fanns möjligheten till denna hälsokontroll. Det kommer inte att ske någon ny reform 2008–2009. Detta är viktigt. Hälsokontrollen innebär helt enkelt en möjlighet att effektivera och förenkla den gemensamma jordbrukspolitiken i linje med reformen 2003.

I mina kontakter med parlamentet försöker jag alltid spela med mycket öppna kort. Jag håller inte mina kort tryckta mot bröstet. Som en del av hälsokontrollen måste vi föra en diskussion om vad vi ska göra med kvotsystemet när det löper ut 2015. Jag har inga bestämda idéer om avvecklingen, men vi måste tala om för mejerisektorn om vi vill förlänga kvotsystemet eller inte. Jag föreslår inte några förändringar eftersom kvotsystemet kommer att upphöra 2015 om vi inte gör någonting, men därför måste vi tala om för sektorn om vi håller fast vid överenskommelsen att avskaffa kvotsystemet 2015 eller inte. Om vi inte säger någonting kommer jordbrukarna i EU att anta att detta inte kommer att ske. De kommer att behålla sina kvoter med utgångspunkt från att de fortfarande kommer att ha ett visst värde efter den 31 mars 2015 samtidigt som rådet och parlamentet plötsligt kan besluta att avskaffa dem, vilket innebär att kvoterna omedelbart förlorar sitt värde. De kommer att vara fullständigt värdelösa! Detta går inte att förutsäga, och därför måste vi sända en tydlig signal om hur det kommer att bli i framtiden.

Som jag sa i mitt första inlägg kommer vi att få denna rapport om framtidsutsikterna för mejerisektorn i slutet av nästa år. Jag har en tradition, herr Nicholson, av nära samarbete med parlamentet och särskilt med utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, så vid denna tidpunkt kan vi diskutera vad som kommer att ske för att skapa stabilitet och undvika osäkerhet för EU:s mejerisektor.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftlig förklaring (artikel 142).

  Béla Glattfelder (PPE-DE). – (HU) Under den senaste tiden har det cirkulerat åtskilliga uppgifter om att kommissionen förbereder en reform av hur mjölkmarknaden är organiserad, och att en viktig del av detta är avskaffandet av mjölkkvoterna. Kommissionen har inte förnekat dessa uppgifter. Uppgifterna är oroande, inte minst för att reformerna under de senaste åren huvudsakligen har genomförts i de sektorer där systemet ändå skulle ha avskaffats. Det finns inga sådana nödvändiga skäl i mjölksektorn, eftersom förordningarna för sektorn gäller till 2015 och kvotsystemet dessutom har bidragit till att skapa lämplig stabilitet på marknaden och för producenterna.

Om kvotsystemet skulle avskaffas skulle mejeriproducenternas inkomster sjunka inom hela EU, vilket skulle leda till ytterligare koncentration i sektorn. Tiotusentals producenter som producerar för de lokala marknaderna skulle tvingas upphöra med produktionen. Detta skulle leda till att mjölkproduktionen minskar avsevärt i de medlemsstater där det råder mindre gynnsamma villkor. Det skulle tvinga åtskilliga medlemsstater att huvudsakligen tillgodose sina mejeribehov genom import.

Trots att mjölkproduktionen i Ungern framför allt ligger i händerna på storindustrin och är konkurrenskraftig ligger det ändå inte i vårt lands intresse att avskaffa kvotsystemet. På grund av de nuvarande ekonomiska svårigheterna är mjölkproduktionen låg och Ungern har inte möjlighet att utnyttja de kvoter man tilldelats. Samtidigt hoppas vi dock att även konsumtionen kommer att öka om ekonomin tar fart. Ungern anser därför att det vore särskilt oacceptabelt om kvotsystemet reformerades på ett sådant sätt att kvoter överförs från medlemsstater som har mindre användning av dem till länder som har större användning av dem.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Skälet till att behålla det strikta mjölkkvotsystemet är att man med de nuvarande kvoterna i själva verket tillåter att större volymer mjölk produceras än vad som konsumeras inom EU.

Från och med 2007 måste direktstödet till mjölkproducenter hållas helt separat från produktionen. Detta innebär att det inte är mjölkproducenten utan de som äger mjölkkvoten under referensperioden som erhåller bidragen, i form av en klumpsumma baserad på markareal.

Enligt de nuvarande bestämmelserna kommer mjölkkvoterna att bibehållas fram till 2014–2015. Kommissionsledamot Mariann Fischer Boel konstaterade att vi inom ramen för granskningen bör se över kvotfrågan, men hon gav inga konkreta detaljer.

Det enda sättet att garantera marknads- och prisstabiliteten är att behålla kvotsystemet. Utan kvoter skulle produktionen öka avsevärt och de överskott som då uppstår skulle få priserna att sjunka, vilket mycket lätt skulle kunna hindra de små producenterna. Utan stöd är det samtidigt endast de mest konkurrenskraftiga industrierna som kan konkurrera med trycket från importen eller lyckas på exportmarknaden.

I Ungern minskar mjölkproduktionen stadigt på grund av effektivitetsproblemen. Trots att inköpspriserna inte minskar använder vi bara runt 70 procent av den EU-kvot som vi har tilldelats. I motsats till västeuropeisk praxis äger producenterna där dessvärre inte förädlingsanläggningarna.

Om kvotsystemet avskaffas skulle andelen importerade produkter öka, vilket skulle göra de ungerska producenternas konkurrensproblem än mer tydliga och troligtvis få den inhemska produktionen att minska alltmer. Av dessa anledningar stöder jag inte avskaffandet av mjölkkvotsystemet.

20. Stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) – Frivillig modulering av direktstöd inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

- betänkandet av Jan Mulder, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1698/2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) (KOM(2006)0237 – C6-0237/2006 – 2006/0082(CNS)) (A6-0319/2006)

- betänkandet av Lutz Goepel, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om fastställande av bestämmelser för frivillig modulering av direktstöd enligt förordning (EG) nr 1782/2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare, och om ändring av förordning (EG) nr 1290/2005 (KOM(2006)0241 – C6-0235/2006 – 2006/0083(CNS)) (A6-0315/2006)

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Innan jag går in på innehållet i betänkandena vill jag tacka föredragandena Lutz Goepel och Jan Mulder och även ledamöterna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för deras insatser vid utarbetandet av dessa båda betänkanden.

Jag vill börja med Lutz Goepels betänkande. Jag har noggrant noterat jordbruksutskottets ståndpunkt som är att förkasta förslaget om frivillig modulering och att uppmana kommissionen att dra tillbaka förslaget.

Innan jag behandlar några av punkterna i betänkandet vill jag påminna om varför jag lade fram förslaget och vilken princip jag vägleddes av när jag utarbetade det.

Kommissionens förslag är ett svar på en begäran från Europeiska rådet i december förra året om att den skulle lägga fram ett förslag om frivillig modulering. En sådan modulering var ett sätt att göra det möjligt för medlemsstaterna att föra över medel från den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare till dess andra pelare för att stärka budgeten för regional utveckling, ett mål som de flesta av er nog instämmer i.

Jag har uttryckt mina farhågor om vissa delar av överenskommelsen i rådet, särskilt att den skulle gälla både direkta betalningar och marknadsrelaterade utgifter och även att den avviker betydligt från de grundläggande reglerna för utgifterna för landsbygdsutveckling. Kommissionen försöker lösa dessa problem i största möjliga utsträckning och se till att det råder största möjliga överensstämmelse med reglerna om obligatorisk modulering och utgifterna för landsbygdsutveckling. Detta ligger i linje med kommissionens förklaring om det interinstitutionella avtalet om budgetramen.

När det gäller vissa argument i Lutz Goepels betänkande sägs det att frivillig modulering skulle leda till en snedvridning av konkurrensen. Jag delar inte denna uppfattning. Varken systemet med samlat gårdsstöd eller utgifterna för landsbygdsutveckling anses innebära en snedvridning av handeln i enlighet med WTO:s regler.

Det hävdas att det saknas en ordentlig konsekvensanalys. För det första var detta helt enkelt inte genomförbart under den korta tid som stod till förfogande i december förra året. För det andra skulle det ha lett till svårigheter i fråga om metoderna eftersom vi inte har någon aning om vilka medlemsstater som skulle tillämpa frivillig modulering, och om de gjorde det har vi ingen aning om vilka procentsatser de skulle tillämpa. Förslaget strider därför inte mot principerna för landsbygdsutveckling som till exempel nationell samfinansiering. Vi föreslår frivillig samfinansiering som en kompromiss för att motsvara rådets förväntningar.

Låt mig nu övergå till Mulderbetänkandet om de föreslagna ändringarna av förordning (EG) nr 1698/2005. Texten är en juridisk översättning av vad som beslutades i september förra året av stats- och regeringscheferna om den så kallade ”takbestämmelsen”, som är gemensam för alla strukturinstrument, däribland Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling(EJFLU), som även upprepas i den allmänna förordningen om strukturfonderna. Dessutom står det också i texten att samfinansiering inte ska krävas för det belopp på 320 miljoner euro som ingår i landsbygdsutvecklingsfondens anslag till Portugal, något som också beslutades vid Europeiska rådets möte i december förra året.

Jag har noterat föredragandens ståndpunkt, särskilt när det gäller samfinansiering. Jag håller med om att Portugals undantag från kravet på samfinansiering för ett belopp på 320 miljoner euro bör vara ett undantag i landsbygdsutvecklingen eftersom samfinansiering är grundregeln i landsbygdsutvecklingen. Denna regel innebär också medansvar för utgifterna och den är ett viktigt inslag i subsidariteten i den politik som genomförs i de olika medlemsstaterna eller regionerna.

Jag ser fram emot en givande diskussion om denna fråga. Jag kommer att svara i slutet av debatten.

  Lutz Goepel (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill passa på att än en gång rikta ett varmt tack till alla mina kolleger i de grupper som har hjälpt mig att skapa en ram som är värdig den här debatten som är så oerhört viktig för parlamentet och för Europas jordbrukare.

Herr talman! Ni har genom ert kloka och skarpsinniga beslut sett till att ledamöter från alla grupper får chansen att tala, även om det är ganska sent. Till följd av ett beslut av rådet – som i dag, som så ofta är fallet med debatter om jordbruksfrågor, är påtagligt frånvarande – har kommissionen lagt fram ett förslag som innebär att 20 procent av direktstödet till jordbruket flyttas från den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare till den andra, varifrån det kan användas utan någon obligatorisk medfinansiering.

Det är en eftergift som gjorts av en majoritet i rådet och, vare sig den vill eller inte, av kommissionen, inom ramen för den budgetkompromiss som nåddes i december 2005. Kommissionsledamoten har bekräftat detta. Parlamentet har redan uttryckt stora farhågor om det interinstitutionella avtalet om budgetramen. När jag säger att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling bestämt avvisar förslaget syftar jag på att det gjorde detta med endast tre avvikande röster, och beslutet att förkasta lagförslaget var faktiskt enhälligt.

Det här är inte bara en fråga om delade meningar om vissa politikområden utan även om vilken hållning parlamentet som institution bör inta i de kommande debatterna om omarbetningen av gemenskapsbudgeten. Budgetkompromissen innebar bland annat att alla institutionerna enades om att alla gemenskapens utgifter, i synnerhet jordbruksutgifterna efter 2013, ska granskas och att parlamentet redan från början ska medverka fullt ut i processen.

Nu ser vi dock att rådet bakvägen antar en omfattande reform av jordbruksstödet och parlamentet har inget annat val än att förkasta detta, eftersom vi inte har rådfrågats först. Rådet har i stället beslutat att gå vidare med en så omfattande omfördelning av resurserna att det kommer att finnas ett så begränsat utrymme för debatt under 2008–2009 att det knappast kommer att kunna bli någon ordentlig diskussion. Det kan vi i parlamentet inte tolerera om vi ska tas på allvar i framtiden. Förslaget är dessutom tveksamt ur ett finanspolitiskt perspektiv.

På den jordbrukspolitiska sidan är det värt att notera att förslaget inte omfattar någon konsekvensanalys. Tvärtom ger man ett intryck av att en kortsiktig minskning av direktstödet med 20 procent inte skulle orsaka några problem för jordbrukarna. Tillsammans med de nedskärningar som följer av den obligatoriska moduleringen och de nedskärningar som tros komma efter Bulgariens och Rumäniens anslutning innebär detta att de medlemsstater som vill tillämpa den frivilliga moduleringen får ett minskat stöd med omkring en tredjedel jämfört med 2003. I stället för att främja den strukturella omvandlingen i jordbruket är det här en uppenbar strukturell ogärning som hotar tusentals gårdar i landsbygdsområdena. De flesta är överens om att våra jordbrukare behöver trygghet för att kunna planera.

Eftersom varken rådet eller kommissionen har genomfört några konsekvensanalyser lät vi göra egna utvärderingar. Dessa bekräftar att det kommer att uppstå en omfattande snedvridning av konkurrensen och olaglig diskriminering av de berörda jordbrukarna samt att moduleringen inte kommer att uppfylla gemenskapsmålen i landsbygdsområdena utan snarare utgöra ett betydande hot mot dem.

Rådet har ännu inte gett någon som helst respons på de europeiska jordbrukarnas befogade oro och det har ännu inte förts någon diskussion om de potentiella följderna. Vi är inte alls vana vid den här sortens uppträdande i EU och det är uppenbart olämpligt. Eftersom de överförda gemenskapsmedlen inte heller ska spenderas enligt en strategi som har antagits på gemenskapsnivå befinner vi oss nu, särskilt med tanke på hur rådet planerar för framtiden, i den paradoxala situationen där åternationaliseringen av jordbrukspolitiken finansieras helt med gemenskapsmedel. Jag ber er att se vad som händer vid nästa sammanträde den 14 november, den här veckan.

Vi vill alla stärka landsbygdsområdena. Vi har lagt fram förslag på lösningar på deras ekonomiska problem som förtjänar en diskussion. Reimer Böges betänkande är bara ett av dem. Eftersom rådet dock har valt att inte ägna förslagen någon större uppmärksamhet bör vi inte erbjuda rådet någon ytterligare hjälp efter allt vi redan har gjort. Om det nu måste ske ett paradigmskifte i jordbrukspolitiken, låt det då inte ske utan att det har hållits en öppen debatt där även parlamentet kan spela en viktig roll. Förslaget är nämligen helt fel ute – både juridiskt sett, när det gäller innehållet, och politiskt sett – och löser inte några av de problem som landsbygdsområdena har.

Om vi vill att vårt bidrag i framtida debatter överhuvudtaget ska tas på allvar bör vi bestämt och direkt förkasta förslaget. Jag hoppas att rådets reaktion på omröstningen i parlamentet blir att inleda en mer djuplodande diskussion om de här frågorna. Både jag och mina kolleger i utskottet är beredda att delta i diskussionen, men rådet måste agera. Det måste dock sägas att man förmodligen inte hyser särskilt stora förhoppningar för närvarande.

  Jan Mulder (ALDE), föredragande. – (NL) Herr talman! Mitt betänkande har enhälligt godkänts i parlamentets utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling. Vi ansåg att extra stöd till landsbygdsutvecklingen i Portugal är berättigat. Fastän detta naturligtvis inte var idealiskt ingick det i ett paket med åtgärder som rådet antog i december och vid förhandlingarna om budgetramen ansåg inte parlamentet att några förändringar av detta behövde göras. Jag vill emellertid upprepa att det inte är idealiskt och att det bör förbli ett undantag. När allt kommer omkring måste vi erkänna att liknande överenskommelser har träffats även när det gäller en del andra länder.

Med er tillåtelse, herr talman, övergår jag nu till Goepelbetänkandet. När det gäller budgetramen, som antogs i sin helhet av parlamentet, gjorde utskottet helt klart att parlamentet har skjutit upp sitt beslut om frivillig modulering. Det är därför förvånande att kommissionen lägger fram ett förslag så snabbt. Den har faktiskt bara följt rådets ”uppmaning” i brist på ett bättre ord.

Jag håller inte med kommissionsledamoten om att det inte finns någon risk för att EU:s jordbrukspolitik ska åternationaliseras, vilket jag tvärtom betraktar som en mycket farlig tendens. Det viktigaste av allt för EU:s jordbrukare är den gemensamma marknaden med snart 500 miljoner konsumenter som vi måste försöka behålla i så stor utsträckning som möjligt. Dessutom kan man, som Lutz Goepel redan har påpekat, knappast påstå att någon undersökning har gjorts av vad denna politik leder till. Det kan mycket väl hända att EU:s jordbrukare till följd av allehanda slags åtgärder omkring 2013 kommer att få hålla till godo med en tredjedel mindre i genomsnitt jämfört med 2004. Är Europeiska unionen då den pålitliga myndighet som den vill vara? Vilka följder får detta? Kan jordbrukare i vissa regioner överleva sådana och liknande åtgärder? Vi har inte fått någon analys av detta, och jag anser att kommissionen inte har något annat val än att analysera följderna av förslaget när det läggs fram.

Ett av parlamentets viktigaste privilegier är rätten att anta budgeten, vilket Herbert Bösch säkerligen kommer att utveckla närmare. Vi har antagit budgetramen, som innehåller exakta siffror, där så mycket anslås för det ena och så mycket för det andra ändamålet och där bland annat utrymmet för marknadsåtgärder inom ramen för EU:s jordbrukspolitik och landsbygdspolitik anges. Om frivillig modulering infördes skulle den påverka dessa siffror. Innebär inte detta en förändring av budgetramen? Jag anser faktiskt det. En ändring av budgetramen kräver godkännande av budgetmyndigheten, det vill säga Europaparlamentet, kommissionen och rådet. Jag är inte alls säker på att parlamentet kommer att gå med på detta. Därför kommer jag att rösta mot kommissionens förslag om frivillig modulering.

  Herbert Bösch (PSE), föredragande för yttrandet från budgetutskottet. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har inte varit ledamot av parlamentet länge, men jag har varit med tillräckligt länge för att inse att det inte är särskilt vanligt med en klar och tydlig enighet mellan utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och budgetutskottet, vilket är fallet när det gäller förkastandet av detta förslag.

Yttrandet från budgetutskottet är naturligtvis koncentrerat till frågor som har relevans för budgeten, och med avseende på dessa finns det tillräckligt med argument för att rättfärdiga ett klart förkastande av kommissionens förslag. Medlemsstaterna kan genom frivillig modulering ensidigt och utan att rådgöra med parlamentet öka de icke obligatoriska utgifterna för landsbygdens utveckling med många miljarder euro i strid med ordalydelsen och andan i det interinstitutionella avtalet.

Inte heller har kommissionen på ett tillfredsställande sätt tänkt igenom hur budgeten påverkas av en frivillig överföring av detta slag. Det är oansvarigt av kommissionsledamoten att än en gång förklara att hon låter sig dikteras av rådet utan att ha utfört en resultatvärdering innan förslaget antogs. Vad kommer detta förslag att få för följder för den gemensamma jordbrukspolitiken? Vi vet inte mer om det än vad hon gör och ändå förväntas vi gå med på förslaget, men det tänker vi inte göra. Kanske kommer då exakt samma sak att hända som med EU:s stödåtgärder för bomull, som EG-domstolen i början av september i år förklarade vara av noll och intet värde. Även i detta fall hade de betydande ekonomiska följderna av reformen underskattats eller inte undersökts tillräckligt.

Dessutom strider förslaget mot allt som tidigare har beslutats om modulering, eftersom det inte innehåller några bestämmelser om samfinansiering från medlemsstaternas sida. Det som våra regeringschefer har föreslagit för att täppa till hålet i budgeten för landsbygden, som de var ansvariga för, är en billig lösning. Om rådet verkligen vore intresserat av att fylla på resurserna i den andra pelaren kunde det helt enkelt ha gått med på parlamentets krav med avseende på budgetramen för 2007–2013.

Vi bör klart och tydligt förkasta detta förslag.

  Struan Stevenson, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Enligt regeringens siffror var medelinkomsten 2005 för jordbrukarna i min valkrets i Skottland 10 000 pund sterling, eller 14 000 euro. Detta är förskräckligt: det tvingar jordbrukarna till konkurs! De har inte utrymme för återinvesteringar i näringen. I stället för att erbjuda praktisk hjälp kommer premiärminister Tony Blair med det häpnadsväckande förslaget att skära ned jordbrukarnas samlade gårdsstöd med 20 procent utöver den redan gällande obligatoriska moduleringen på 5 procent och ytterligare 8 procent som kommer att dras av för att kunna betala för Bulgarien och Rumänien som vi har hört av Lutz Goepel.

Eftersom Storbritannien verkar vara den enda medlemsstat som verkligen arbetar för denna frivilliga modulering kommer de brittiska jordbrukarna med andra ord att förlora ungefär 33 procent av sitt bidrag som för många av dem är en absolut nödvändig livlina. Men vad som är värre är att denna öppna diskriminering av de brittiska jordbrukarna kommer att ge dem en enorm konkurrensnackdel i förhållande till alla andra jordbrukare i alla andra medlemsstater i EU. Jag säger till kommissionsledamoten: låt vara att detta inte innebär någon snedvridning av handeln enligt WTO:s sätt att se, men för jordbrukarnas plånböcker är detta förvisso liktydigt med en katastrof.

Jag måste också protestera mot den brittiska regeringens hotelser som innebär att vi genom att rösta nej till frivillig modulering kommer att äventyra de populära jordbruksmiljöprogram som många brittiska jordbrukare har deltagit i. Detta är varken mer eller mindre än utpressning och det kommer från en regering som i smyg har infört mer än 80 skatter, från en finansminister, Gordon Brown, som har gjort beskattningen i Storbritannien högre än i Tyskland eller Frankrike, och som nu vill att vi ska tro att han måste skära ned våra jordbrukares samlade gårdsstöd med 25 procent för att ha råd med jordbruksmiljöprogram. Detta är verkligen ett skämt. Om Gordon Brown följer Europaparlamentets omröstning om förslaget kan jag tala om för honom att han kommer att förstå vad vi anser om hans sinne för humor.

  Katerina Batzeli, för PSE-gruppen. – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vi uppmanas i dag att ta ställning till ett förslag om en politik för landsbygdens utveckling som vi betraktar som ogiltigt, motsägelsefullt och farligt för den gemensamma jordbrukspolitikens framtid liksom för vår egen trovärdighet. Detta förslag har naturligtvis sitt ursprung i en motsägelsefull kompromiss från Europeiska rådet i december förra året.

Å andra sidan bör vi emellertid betona att kommissionens förslag är ett försök att förbättra resultatet av Europeiska rådets egenmäktiga agerande både i förhållande till institutionerna och till själva fördraget.

Vi instämmer i princip i kommissionens förslag om att definiera åtgärden på flerårsbasis på nationell nivå och behålla de gränser som finns i fonden för landsbygdsutveckling. Även om dessa positiva förslag skulle kunna betraktas som en bra insats från kommissionens sida gentemot rådet kan de ändå inte anses vara tillfredsställande.

Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet kommer i detta skede att rösta mot kommissionens lagstiftningstext om reglering av frivillig modulering av följande skäl: För det första för att stärka kommissionens förhandlingsposition gentemot rådet, som i själva verket vill använda frivillig modulering som ett carte blanche för att hantera gemenskapens utgifter under första och andra pelaren.

För det andra för att ge kommissionen den tid som behövs för att lägga fram ett integrerat förslag som motsvarar de verkliga behoven och de verkliga stödmekanismerna för landsbygdens utveckling utan att åternationalisera den gemensamma jordbrukspolitiken.

För det tredje för att åstadkomma en tidsgräns i syfte att studera den effektiva och viktiga möjlighet som ges medlemsstaterna i form av medel som överförs från gemenskapen genom obligatorisk modulering och den nya extra moduleringen, så att vi kan undvika att viktiga resurser lämnas tillbaka från medlemsstaterna på grund av felaktig tillämpning av programmen.

Fru kommissionsledamot! Det finns redan en tidsplan för utvärdering av den nya gemensamma jordbrukspolitiken och dess prioriteringar. Vi väntar oss att kommissionen undersöker åtgärder för en livskraftig, effektiv, enkel och öppen politik som kan bidra till att målen för landsbygdens sammanhållning och utveckling nås. Ni kommer att finna att min grupp är överens om en sådan politik. Ett tak för utbetalningar och en extra enhetlig moduleringsnivå är en politik som vi i princip kan enas om. Detta måste emellertid klargöras när det gäller ändamålsenlighet, mervärde och i vilken mån denna politik bidrar till att målet för landsbygdens sammanhållning nås.

Bara under dessa förutsättningar kommer kommissionen att kunna lägga fram ett enhetligt förslag så att vi tillsammans kan rädda EU:s strävanden och vår trovärdighet i medborgarnas ögon.

  Kyösti Virrankoski, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman! Först vill jag tacka föredragandena Jan Mulder och Lutz Goepel för deras utmärkta betänkanden. Frivillig modulering är något ganska underligt, något som inte har prövats förut inom EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Den slutsats som har antagits av rådet om att en medlemsstat kan minska en jordbrukares direktstöd och marknadsutbetalningarna med maximalt 20 procent var både oväntad och mycket illa formulerad. Europeiska rådet beslutade att även exportstödet kunde minskas. Lyckligtvis gick inte kommissionen med på detta fullständigt orealistiska förslag.

Framför allt skulle minskningen inte baseras på några objektiva bestämmelser utan bara vara resultatet av medlemsstaternas egenmäktiga godtycke. Detta skulle leda till ojämlikhet bland jordbrukarna och snedvriden konkurrens. Det skulle vara liktydigt med en godtycklig extra skatt för jordbrukare.

För det andra måste det framgå mycket tydligt att minskningen inte skulle öka resurserna för landsbygdens utveckling i de berörda länderna. Denna extra finansiering skulle inte bli föremål för nationell samfinansiering som det står i förordningen för landsbygdens utveckling. En medlemsstat skulle kunna använda moduleringspengar i stället för sin egen nationella finansiering och på så sätt minska denna. Det skulle naturligtvis då vara fråga om utbetalning av jordbruksstöd direkt till medlemsstatens finansministerium. Hur skulle Europaparlamentet kunna behandla frågan om ansvarsfrihet i samband med en sådan överföring av medel?

Frivillig modulering skulle innebära att medel flyttades från EU-budgetens obligatoriska utgifter till dess icke obligatoriska utgifter. Detta skulle betyda att det interinstitutionella avtalet måste ändras. Rådet skulle alltså bryta mot avtalet sex månader efter det att det slutits. Rådet skulle därför inte vara en pålitlig partner i avtalet. Av dessa skäl välkomnade jag starkt Lutz Goepels uppmaning till parlamentet om att förkasta förslaget.

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr Mulder! Vi diskuterar i dag den andra pelaren och landsbygdens ekonomiska utveckling, något som parlamentet och – om man ska tro dess egna yttranden – även kommissionen anser vara viktigt, och till och med rådets ledamöter fortsätter att i sina tal betona att detta är framtiden för EU:s jordbrukspolitik. Ändå förkastar vi nu ett förslag som ger allt yttre sken av att vara avsett att avsätta flera miljarder euro för detta ändamål.

Det är inte lätt att motivera detta avslag utifrån de pengar som det rör sig om, men det erbjudande som vi har fått är orättmätigt. De krafter som står bakom det bär ansvaret för att landsbygdens utveckling förlorar 20 miljarder euro jämfört med det budgetförslag som parlamentet och kommissionen lade fram. Det är de som har tvingat fram budgetnedskärningar till varje pris – inte minst till skada för kvalitetslinjen – och som nu säger: ”Ok, ni kan ta 20 procent från den första pelaren och sedan använda detta för att fylla på det som vi har tagit från er.”

Detta kallar jag orättmätigt. Dessa krafter är inga vänner till EU:s jordbruk eller till EU:s landsbygdsområden över huvud taget, utan vad de i stället försöker göra är att använda jordbruksbudgeten som en källa att ösa ur på samma sätt som de försöker med många andra politikområden. Det som gör detta så ytterst förrädiskt är att det bär sken av att vara ett sätt för återbetalning med möjlighet att ta ut pengar utan samfinansiering, men detta är en skenbar fördel, så med andra ord är det mer troligt att jordbruksbudgeten totalt sett minskar snarare än att något läggs till den.

Detta är faktiskt inte det förslag som utskottet lade fram som en medelfristig finansiell plan, där vi sa att även samfinansiering inom den första pelaren skulle ha möjliggjort att medel blev tillgängliga inom den andra. Vi skulle i själva verket ha kunnat begränsa samfinansieringen inom den andra pelaren till 25 procent och på så sätt ha möjliggjort ett bättre penningflöde, men alla dessa förslag spreds för vinden och nu kommer denna siffra på 20 procent farande. Det är bara det att denna finansiella plan har antagits av kommissionen och även – och detta beklagar jag bittert – av parlamentet, som har gått med på denna utpressning för att inte äventyra EU:s ekonomiska framtid.

Detta får emellertid inte hindra oss, fru kommissionsledamot, och jag vill fråga er exakt vad ni föreslår att vi ska göra för att landsbygdsutvecklingen inte ska bli svältfödd på medel. Vad ska vi i parlamentet göra? Hur ska vi i våra grupper tydliggöra att landsbygdens utveckling kan ha en framtid inte bara genom återfördelning av medel och att finansieringssystemet inom hela denna budgetpost måste utvecklas självständigt på samma sätt som inom de andra strukturfonderna? På den frågan skulle jag vilja få svar från er här och nu, så att kommissionen vid vår nästa förhandling i detta ämne mer öppet kan visa färg och så att vi här i parlamentet kanske kan stå för våra åsikter i lite högre grad.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Jag vill först betona vikten av att vi antar Jan Mulders betänkande och därmed samtycker till kommissionens förslag om att undanta Portugal från kravet på samfinansiering med en summa på 320 miljoner euro i linje med rådets (ekonomiska och finansiella frågor) överenskommelse i december 2005.

Mitt land, Portugal, ställs inför välkända svårigheter i förhållande till kriterierna i stabilitets- och tillväxtpakten med tanke på vår ekonomis bräcklighet och de växande sociala problemen, särskilt inom landsbygdsområdena. Därför är det viktigt att anta detta förslag.

Beträffande Goepelbetänkandet vill jag för det andra säga att vi är för obligatorisk modulering som kompletteras med ett utgiftstak och en rättvis fördelning av dessa medel även i de nya medlemsstaterna. Som tidigare talare har sagt garanteras inte detta i kommissionens förslag. Vi uppmanar därför er, fru kommissionsledamot, att på nytt överväga ert förslag.

  Janusz Wojciechowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag gratulerar Lutz Goepel till hans utmärkta betänkande, vars synpunkter jag delar till fullo. Även om den föreslagna moduleringen direkt berör de gamla medlemsstaterna ger den också anledning till oro bland jordbrukarna i de nya medlemsstaterna. Moduleringen försämrar utsikten till stabila regler för jordbruket fram till 2013 och kommer att leda till något som vi fruktar mycket i de nya medlemsstaterna, nämligen en partiell åternationalisering av jordbrukspolitiken, vilket de nya, fattigare medlemsstaterna inte kommer att ha råd med. Detta är orsaken till vår oro.

Låt oss hålla fast vid de etablerade reglerna för jordbrukspolitiken. Att låta dem stå fast fram till 2013 är ett minimum av säkerhet som vi är skyldiga våra jordbrukare. De har varit utsatta för alltför många omvälvningar på kort tid: förändringar i bidragssystemet, avregleringar av jordbruksmarknaderna och allt striktare normer och standarder på olika områden. Allt detta är för mycket inom för kort tid. Vad jordbruket behöver är tydliga och stabila regler åtminstone under de närmast följande åren. Därför stöder jag Lutz Goepels betänkande.

  Andrzej Tomasz Zapałowski, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Dagens debatt om frivillig modulering av direktstöd belyser än en gång de olika sätt som de gamla och de nya medlemsstaterna uppfattar den gemensamma jordbrukspolitiken på. När de gamla medlemmarna tänker på den gemensamma jordbrukspolitikens framtid tänker de på jordbruket i sina egna länder snarare än i den utvidgade Europeiska unionen.

Att förkasta kommissionens förslag är det mest ändamålsenliga handlingssättet. Uppfattningen att förslaget går stick i stäv med reglerna för konkurrens och solidaritet, hotar åternationaliseringar och att man bryter de löften som getts till jordbrukarna är korrekt. Frågan är varför dessa argument inte beaktades när villkoren för de nya medlemsstaternas anslutning 2004 fastställdes. Dessa villkor har starkt undergrävt konkurrensen och solidaritetsprinciperna. De fattigare staterna, som får mycket lägre utbetalningar, tvingas konkurrera på ojämlika villkor.

Åternationaliseringen av den gemensamma jordbrukspolitiken infördes i de nya medlemsstaterna, som 2004 betalade så mycket som 75 procent till den första pelaren, medan de femton gamla medlemmarna gynnas med 100 procent stöd från EU. Detta är hyckleri. Anslutningsvillkoren baserades inte på objektiva kriterier utan diskriminerande produktionskvoter infördes utan att man tog hänsyn till producenternas potential och självförsörjning inom livsmedelsproduktionen, till exempel inom mjölksektorn. Stödet har försummats i de mest uppenbara fallen (odling av frukt och grönsaker) och ingen hänsyn har tagits till de ytterst låga inkomster som jordbrukarna i de nya medlemsstaterna har. Detta tänkesätt är ett hot mot jordbrukare, konsumenter och hela EU:s ekonomi.

  Duarte Freitas (PPE-DE). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill börja med att gratulera Jan Mulder och Lutz Goepel till deras utmärkta betänkanden och säga att jag stöder de förslag som finns i dessa. Rådets beslut i december förra året att tillåta frivillig modulering kan leda till en snedvridning av konkurrensen mellan jordbrukarna i olika medlemsstater beroende på vilka procentsatser staterna väljer att anta för moduleringen.

Att en hälsokontroll snart kommer att genomföras av den gemensamma jordbrukspolitiken 2008, där vi kommer att kunna diskutera utgiftstaket och ökningen av den obligatoriska moduleringen, är ytterligare ett skäl till att nu inte gå för fort fram med åtgärder som frivillig modulering som kan få oåterkalleliga följder. Om detta förslag genomdrivs är det uppenbart att detta innebär ytterligare ett steg mot åternationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken och att det blir ett hinder för utvecklingen mot en sådan gemensam jordbrukspolitik.

Utan att vilja bagatellisera den politiska vikten av landsbygdens utveckling måste jag säga att en satsning på denna politik inte stärks genom denna åtgärd. Låt mig som exempel ta mitt land, som återlämnar mer medel inom den andra pelaren till Bryssel än något annat land och som bland EU 15-länderna redan hade den största balansen mellan den första och den andra pelaren, 53 respektive 47 procent.

Icke desto mindre har jordbruksministern i mitt land, Portugal, redan tillkännagivit sin avsikt att införa en modulering på 20 procent. Att ta tillbaka pengar från jordbrukarna för att finansiera statsbudgeten eller för att pengarna ska kunna lämnas tillbaka till Bryssel kommer med säkerhet inte att vara den bästa lösningen för jordbrukarna och utgör ett synsätt som enbart grundas på ekonomiska kriterier och syftar till en användning av pengarna för landsbygdsutveckling utan samfinansiering.

Med dessa praktiska risker som redan framstår klart och tydligt i länder som Portugal – vilket det exempel som jag nämnde visar – är det helt uppenbart att vi måste göra allt vi kan för att den frivilliga moduleringen inte ska få utvecklas ytterligare, om vi målmedvetet ska kunna försvara jordbrukarna och kämpa för en gemensam jordbrukspolitik.

  Bogdan Golik (PSE). – (PL) Herr talman! Liksom min kollega före mig vill jag uttrycka mitt stöd för Jan Mulders förslag till betänkande när det gäller att undanta Portugal från kravet på samfinansiering av landets nationella kvot på 320 miljoner euro. Detta är ett bra och solidariskt beslut och är särskilt viktigt med tanke på den torka som har drabbat landet. Jag instämmer till fullo i Katerina Batzelis ord om Lutz Goepels betänkande, men när det gäller Jan Mulders betänkande, särskilt det sista avsnittet där föredraganden kritiserar metoden för att fördela medlen för landsbygdsutveckling enligt de nu gällande bestämmelserna och där han kräver att fördelningen ska grundas på objektiva kriterier, vill jag fästa er uppmärksamhet på följande faktum.

De nya medlemsstaterna karakteriseras av en betydande underinvestering inom jordbrukssektorn och deras jordbrukares inkomster är i högsta grad oproportionerligt låga i jämförelse med jordbrukarnas inkomster i de andra medlemsstaterna. De missgynnas också när det gäller de grundläggande principerna om icke-diskriminering, solidaritet och proportionalitet och genom att tvingas samfinansiera direkta utbetalningar ur sina egna budgetar, som är mycket mindre, för att inte tala om den ofantliga minskningen på omkring 20 miljarder euro i samlad finansiering av landsbygdens utveckling 2007–2013 jämfört med vad som utlovades under anslutningsförhandlingarna.

Här måste jag även påpeka att stöd till landsbygdens utveckling som det beskrivs i gemenskapens strategiska riktlinjer ska fördelas med hänsyn till de skiftande strukturella problem som finns i EU 15 och EU 10, liksom i Bulgarien och Rumänien. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt att säkra den nödvändiga finansieringen för de nya medlemsstaterna med tanke på deras ofantliga behov av basinvesteringar och behovet av att säkra stöd för landsbygdens utveckling.

Politiken för landsbygdens utveckling erbjuder en rad mekanismer som gör det möjligt att påverka de olika behoven hos EU:s jordbrukare.

Vi måste emellertid söka vidare efter effektiva mekanismer för en sådan politik för att genomföra dess mål och göra den effektivare för alla länder i EU.

  Nathalie Griesbeck (ALDE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Först vill även jag tacka vår föredragande, Jan Mulder, för hans ihärdiga arbete, inte bara med budgetärenden i allmänhet utan även med frågor som rör finansieringen av politiken på jordbruks- och landsbygdsområdet.

Om jag i min egenskap av ständig föredragande för strukturfonderna i mitt utskott begärde ordet i denna debatt om en modifiering av taken för utvecklingsstödet till Europeiska jordbruksfonden för lantbruksutveckling (EJFLU) var det för att ge uttryck för två saker: för det första ett ”demokratiskt” beklagande, men även ett slags ”strategiskt” önskemål. Jag beklagar djupt att Europaparlamentet tvingas ändra de tak som det redan har antagit för att få dem att stämma överens med de beslut som rådet har fattat.

Vidare består mitt ”strategiska” önskemål av en hänvisning till vår trohet gentemot de grundläggande reglerna för politiken för landsbygdens utveckling och omfattningen av denna trohet, eftersom dessa principer ger EU öppenhet. Jag vill att vi ska fortsätta att vara mycket försiktiga när vi frestas att utnyttja den obligatoriska samfinansieringen i större utsträckning, vilket i slutändan skulle kunna leda till en åternationalisering av utbetalningarna inom den första pelaren. Ett sådant beslut får inte vara uttryck för en politik som ”följer med strömmen” utan måste betraktas som en viktig fråga som blir föremål för en tydlig och demokratisk debatt. Angående de nödvändiga – och utan tvivel berättigade – ”julklappar” som ges till Portugal beklagar jag även när det gäller detta ämne att det inte finns någon verklig strategi och jag önskar att vi kan formulera en strategi som är resultatet av en grundlig debatt.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Förslaget till så kallad frivillig modulering av direktstödet till jordbruket för medlemsstaterna kommer i praktiken att leda till en minskning på cirka 20 procent av de medel som betalas ut till jordbrukarna, vilket kommer att strida mot de normer och förfaranden som gäller inom EU. Om man undantar jordbruk som får mindre än 5 000 euro från modulering kommer detta endast att gälla jordbruk under 40 hektar.

Detta system, som ytligt sett verkar vara logiskt, kan inte vara sammanhållande, av den enkla anledningen att de nya medlemsstaterna till skillnad från de gamla redan samfinansierar den gemensamma jordbrukspolitiken genom att fylla på EU:s utbetalningar med medel från sina egna budgetar.

Enligt min uppfattning bör vi sträva efter att undanröja den obalans som nu råder och införa nya regler och utbetalningar i alla medlemsstater så snabbt som möjligt. Annars kommer obalansen mellan regionerna att skärpas. Jag vill påminna parlamentet om att det var vi polska ledamöter som varnade för följderna av att anta en budget på bara 1 procent av BNI och minska medlen för landsbygdsutvecklingen.

  Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman! Direktstöd ger många fattiga polska jordbrukarfamiljer en chans att få pengarna att räcka till. Det har tjänat som en buffert för de ökade produktionskostnaderna sedan Polens anslutning till Europeiska unionen. Om frivillig modulering används för att minska stödet med så mycket som en tredjedel från och med 2008 i ett läge då stödet ändå är så litet i vårt land skulle detta innebära att dessa jordbruk och deras familjer drabbades av betydande förluster.

Det viktiga målet att utveckla landsbygdsområdena, vilket de pengar som kan sparas på detta sätt skulle användas till, bör ske med hjälp av andra medel. Vi skulle kunna begränsa regionala utbetalningar till mottagare med en maximal areal inte på 50 utan på 100, 200, 500 eller fler hektar.

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Jan Mulder och Lutz Goepel till deras betänkanden. Min första synpunkt är att detta är ett ytterst dåligt förslag. Vi vet hur det uppstod vid Europeiska rådets möte i december förra året. Jag vill säga till kommissionsledamoten att detta förslag endast kommer att genomföras i Storbritannien. Det vet vi alla. Till och med hundarna på gatan vet detta. Förslaget har tagits fram för att hjälpa Tony Blair och hans regering att försöka lösa sitt problem.

Förslaget kommer att försätta Storbritanniens jordbrukare i en ohållbar situation. I ekonomiskt avseende kommer deras situation att vara alltigenom orättvis i jämförelse med andra jordbrukare i alla delar av de övriga 24 medlemsstaterna. I Nordirland kommer förslaget att urholka begreppet familjejordbruk, som är ryggraden i vår näring.

Därför förkastar jag förslaget fullständigt, och jag kommer inte att bara stå och se på och tillåta att någon berövar jordbrukarna deras samlade gårdsstöd. Det fanns en överenskommelse om detta. Det gavs ett löfte som man litar på. Det är inte våra jordbrukares fel att den brittiska regeringen har förhandlat fram en sådan eländig överenskommelse om att utveckla den andra pelaren för att stödja landsbygdsekonomin. Jag måste säga till kommissionen, rådet och den brittiska regeringen att de inte bör klandra oss om de nu inte har tillräckliga ekonomiska resurser för att stödja sina förslag om landsbygdens och landsbygdsmiljöns utveckling. Jag kan inte klandras för detta. Det är helt och hållet förhandlarnas ansvar.

Jag måste också tala om sanningen, och den är att de så kallade förhandlarna har åstadkommit sämsta tänkbara överenskommelse och att de nu vill roffa åt sig högst 20 procent eller kanske till och med 25 procent av jordbrukarnas samlade gårdsstöd. Ett sådant förslag kan man inte gå med på, vare sig nu eller i framtiden. Det kommer att vända jordbrukare och andra medlemmar av landsbygdssamhället mot varandra. Förslaget fungerar inte och det kommer att innebära början på en åternationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken så som vi har lärt känna den. Det får inte accepteras.

Denna fråga måste återförvisas till utskottet, och jag kommer att uppmana kommissionen att inte falla i denna skickligt gillrade fälla som skulle göra jordbrukare och övriga landsbygdsinvånare till varandras fiender. Vi har en skyldighet att förkasta denna lagstiftning. Vi får aldrig gå med på denna förtäckta metod att undergräva de brittiska jordbrukarnas ställning och göra dem så underordnade i förhållande till resten av EU.

  Bernadette Bourzai (PSE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Alla känner till 2003 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken, som förutsåg en frysning av den första pelaren och en förstärkning av den andra, närmare bestämt landsbygdens utveckling. Faktum är att överenskommelsen om den nya budgetramen – som, kan jag tillägga, jag röstade mot – går stick i stäv med dessa två åtaganden.

Paketet för landsbygdsutvecklingen har i själva verket förlorat 20 miljarder euro jämfört med kommissionens förslag, en siffra som för de femton gamla medlemsstaterna innebär 35 procent mindre än för den nuvarande perioden. Förslaget att lägga till en frivillig modulering, som syftar till att överföra maximalt 20 procent av summorna från den första till den andra pelaren och som inte motsvarar något av de kriterier som är tillämpliga för politiken för landsbygdens utveckling, är oacceptabelt.

Jag inser att Europeiska kommissionen i sitt förslag till förordning har försökt att bemästra detta redskap, men jag delar föredragandens farhågor och jag stöder hans förslag att förkasta det: risken för snedvridning av konkurrensen är för stor om somliga medlemsstater väljer att dra av 20 procent från direktstödet och inte från andra typer av stöd. Det är oacceptabelt om man i denna frivilliga modulering inte ska behöva följa samma regler som de som normalt gäller för landsbygdens utveckling och risken för att den gemensamma jordbrukspolitiken åternationaliseras är för stor.

Kraven på finansiering av politiken för landsbygdens utveckling är emellertid verkliga och jag fruktar att fler människor kommer att lämna våra landsbygdsområden. Därför uppmanar jag kommissionen att i stället för frivillig modulering föreslå en identisk ökning av graden av obligatorisk modulering i alla medlemsstater.

Jag vill också betona att obligatorisk modulering för närvarande gäller så snart ett jordbruk får mer än 5 000 euro i jordbruksstöd per år. Den stora majoriteten jordbruk berörs i själva verket.

Om vi ska ha ett verkligt redskap för att återfördela bidragen bör vi också ta hänsyn till andra kriterier, såsom jordbrukets storlek, dess beroende av bidrag, anställd arbetskraft, standardtäckningsbidrag och så vidare. Dessutom bör vi tänka på att sätta ett tak för direktstödet om vi ska kunna garantera att jordbruksstödet delas upp rättvist.

  Elspeth Attwooll (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag talar som företrädare för den brittiska delegationen i min grupp. Vi förstår till fullo de övertygande argumenten i Goepelbetänkandet och orsakerna till utfallet av omröstningen i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Men flera brittiska regeringar i följd har haft en sådan inställning till EU:s finansiering av landsbygdsutvecklingen att tillgången på anslag till den har varit begränsad i Storbritannien. Vårt anslag för perioden 2007–2013 är bara en fjärdedel av vad som i rättvisans namn borde krävas.

Utan möjlighet till viss ytterligare modulering skulle det finnas allvarliga begränsningar när det gäller att inrätta och upprätthålla effektiva program för landsbygdsutveckling, särskilt på miljöområdet. Det finns också risk för förseningar med vissa av de betalningar som jordbrukarna har legitima skäl att räkna med.

Jag är tacksam mot kommissionen för att den är villig att undersöka hur det skulle vara möjligt att lösa sådana direkta praktiska problem, men detta kan bara vara en tillfällig åtgärd. Vi behöver en lösning på mycket längre sikt. Därför uppmanar vi kommissionen att så snart som möjligt finna en metod för att råda bot på de nuvarande historiska obalanserna i anslagen till landsbygdsutvecklingen.

Som skotska ber jag både kommissionen och kollegerna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling att de i alla fortsatta diskussioner om modulering ska ta hänsyn till att nivåerna inte bara är en angelägenhet för medlemsstaterna utan även för förvaltningarna på regional nivå.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN). – (PL) Herr talman! När jag tackar båda våra kolleger för deras arbete vill jag fokusera lite närmare på Jan Mulders betänkande. Vi tar upp en fråga som gäller en finansieringsmekanism som är avsedd för områden som bebos av cirka 20 procent av EU:s befolkning men som är mycket viktiga för en tryggad livsmedelsförsörjning inom EU.

Vi måste därför göra allt för att stärka landsbygdsområdenas ställning och garantera den sammanhållning som det är vår uppgift att stå för. Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) ska också tjäna detta syfte. Detta är väsentligt för alla länder, inklusive mitt eget land Polen. Även om vi i dag debatterar förändringar av de bestämmelser som rör Portugal – vilka jag stöder – måste vi tydligt framhålla att detta har vänt upp och ner på tingens ordning. Först av allt bör förfaringssättet bestämmas och först därefter bör de specifika finansiella besluten fattas.

Låt oss därför betrakta detta som en undantagssituation och söka systemlösningar som med utgångspunkt i så objektiva och icke-diskriminerande kriterier som möjligt verkligen kommer att stärka EU:s jordbruk. Varje annat handlingssätt riskerar att sluta med att solidariteten inom EU försvinner på detta område.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! För att EU:s jordbruk ska bevara sin konkurrenskraft måste vi behålla den nuvarande nivån på direktstöd till jordbruk i de gamla medlemsstaterna och inte införa den extra moduleringen på 20 procent.

De argument som har lagts fram av Europeiska kommissionen är inte övertygande och förslaget överensstämmer inte med principerna för den gemensamma jordbrukspolitiken. De nya medlemsstaterna behöver mer medel för utvecklingen av landsbygdsområdena, bl. a. för att göra jordbruket mindre arbetskraftsintensivt och för att påskynda överföringen av mark från sociala och små jordbruk till storskaliga marknadsmässiga jordbruk. Detta kommer att förbättra jordbrukets konkurrenskraft i de nya medlemsstaterna, främst genom ekonomisk storskalighet.

Vad har man gjort i stället? Ni kanske minns att landsbygdens utvecklingsfonder enligt den nya budgetram som har antagits för perioden 2007–2013 minskades med 20 miljarder euro jämfört med kommissionens förslag. Vi måste använda olika metoder för stöd, för det är skillnad mellan landsbygd och jordbruk i EU. Landsbygdsområdena i många EU-länder, däribland Polen, är fattigare än städerna, behöver fler arbetstillfällen, utveckling av tjänster och bättre miljöskydd. Av den anledningen måste vi stödja jordbrukarna och landsbygden i hela EU under många kommande år.

  Luis Manuel Capoulas Santos (PSE). – (PT) Jag gratulerar Jan Mulder till hans beundransvärda betänkande och tackar ledamöterna i utskottet, som enhälligt röstade för betänkandet.

Beslutet att undanta Portugal från samfinansiering för ett belopp på 320 miljoner euro är rättvist och har fattats på grundval av ett antal rådsbeslut med syfte att utjämna de erkända svårigheter som portugisiska jordbrukare ställs inför till följd av den gemensamma jordbrukspolitikens nuvarande utformning, som uppenbart har drabbat dem hårt. Detta är ett sätt att kompensera dem.

När det gäller Goepelbetänkandet kan jag tyvärr inte lämna samma gratulationer, eftersom detta är en utpräglat politisk fråga och vi måste använda politiska argument för att diskutera den. Vi vet alla att den gemensamma jordbrukspolitiken fungerar orättvist gentemot somliga medlemsstater, somliga regioner och många jordbrukare, och ett sätt att korrigera denna orättvisa är att tillämpa moduleringsmekanismer.

I Portugals fall är denna snedvridning synnerligen upprörande; bara 5 procent av jordbrukarna får mer än 5 000 euro per år. Under förutsättning av att frivillig modulering är möjlig och obligatorisk modulering för närvarande inte är möjlig är därför frivillig modulering bättre än ingen modulering alls.

Jag anser därför att de ståndpunkter som har kommit fram är djupt orättmätiga. Jag vill försäkra kommissionsledamoten om att hon inte är ensam om att försvara denna ståndpunkt i parlamentet. Jag anser att det för rättvisans skull inte är mer än rätt att medel lämnas till medlemsstaterna. Jag vill fästa James Nicholsons uppmärksamhet på att det inte bara är Storbritannien som kommer att vidta denna åtgärd; den portugisiska regeringen har redan tillkännagivit att den kommer att göra det. Jag anser därför att parlamentet intar en fullständigt orättmätig ståndpunkt om det inte tillåter medlemsstaterna att använda detta instrument för att göra det rätta gentemot många jordbrukare som inte kan få en enda cent från den gemensamma jordbrukspolitiken inom den första pelaren eller om det begränsar denna möjlighet. Jag säger detta enbart på grundval av politiska argument, för jag har varken tid eller lust att diskutera rättsliga, tekniska eller andra aspekter av ämnet.

  Neil Parish (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Lutz Goepel och Jan Mulder för dessa betänkanden.

Fru kommissionsledamot! Ni vet mycket väl att ni inte har ert hjärta i detta och att ni måste lyda rådet. Detta är en enda röra. Ni har en hel del stöd här i parlamentet. I själva verket har rådet lyckats ena hela parlamentet mot detta förslag. När vi röstar i morgon kommer vi att förkasta det. Sedan går förslaget tillbaka till utskottet och vi kommer att förkasta det igen. Jag ber er därför enträget att lägga fram ett nytt förslag.

När jag kom in i Europaparlamentet första gången sa mina vänner bland jordbrukarna att det enda de önskade av EU var likvärdiga villkor. Detta kanske är ett fåfängt hopp, men genom detta förslag blir villkoren mindre likvärdiga än någonsin. Jag behöver inte tala om för er att den brittiska regeringen snart kommer att bötfällas för att inte ha hållit tidsgränsen för systemet med samlat gårdsstöd. Vad gör ni då? När regeringen inte kan sköta betalningarna i tid ger ni den mera pengar till landsbygdsutveckling att slösa bort. Ni kan föreställa er hur mycket jordbrukarna litar på att regeringen ska betala ut dessa pengar för närvarande.

När jag ser mig omkring i parlamentet i kväll är det intressant att det inte finns en enda medlem från Labourpartiet på de socialdemokratiska bänkarna. Vem är här för att försvara Tony Blairs förslag? Ingen. Vänd er därför till oss för att få hjälp.

Som Struan Stevenson sa lägger regeringen en enormt stor press på oss genom att säga att vi är motståndare till miljöplaner. Jag vill att det tydligt ska tas till protokollet att vi inte är det, och det är inte heller kommissionsledamoten. Men vi måste gå vidare med mera pengar som flyttas från den första till den andra pelaren i hela EU: en obligatorisk modulering till samma belopp. Som andra talare har sagt har det inte heller gjorts någon ordentlig konsekvensanalys av förslaget. Det är omöjligt att genomföra det.

Bomullsordningen slopades efter ett utslag i EG-domstolen.

Var snäll och tänk igen och kom tillbaka med ett nytt förslag.

  Gábor Harangozó (PSE). – (HU) Herr talman! Med tanke på Europeiska rådets beslut i december 2005, enligt vilket Portugal beviljas särbehandling genom att undantas från kravet på samfinansiering, väcker det sätt på vilket gemenskapens direktstöd för närvarande används allvarliga frågor om beslutsprocessen i budgetarbetet.

Trots att enigheten är stor om att Portugal som engångsföreteelse ska undantas från kravet på samfinansiering kan frågor och legitimitetsproblem uppkomma när det gäller den kohandel som rådet har använt som metod vid sina förhandlingar.

Fastän jag inte är motståndare till denna enstaka förmån som erbjuds Portugal anser jag att det är viktigt att ingen medlemsstat i framtiden tillåts dra fördel av särbehandling uteslutande i syfte att övertygas om att stödja en särskild överenskommelse. Tvärtom är likabehandling och öppenhet grundläggande kriterier som bör iakttas under alla omständigheter och på varje nivå vid förhandlingar med rådet.

I framtiden måste vi inte bara hindra dessa former av positiv särbehandling utan med tanke på att vi har gjort ett åtagande för en jämlik jordbrukspolitik får vi inte låta bestämmelserna om landsbygdens utveckling vara beroende av undantag. Vi måste göra slut på alla former av särbehandling.

Jag håller med föredraganden om att systemet inte bör innehålla några skillnader eller undantag utan att vi måste ha ett rättvist och standardiserat synsätt och fördela resurserna på grundval av objektiva kriterier. Jag håller inte med föredraganden om att det skulle vara en bra lösning att finansiera direktstödet inom den första pelaren, eftersom detta, trots att det skulle minska trycket på EU:s budget, skulle orsaka allvarliga finansieringsproblem för de nya medlemsstaterna, som har ett ansträngt budgetläge på grund av de konvergensprogram som är nödvändiga för införandet av euron. Resultatet skulle bli ökad ojämlikhet mellan medlemsstaterna.

Av samma anledning anser jag inte att frivillig modulering är den lämpligaste lösningen. Förutom att respektera gällande avtal måste vi i framtiden sträva efter att skapa en verkligt enhetlig landsbygdspolitik i stället för att göra ytterligare undantag.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka båda föredragandena för deras betänkanden. När jag läser om ordförandeskapets slutsatser lyder dessa sju rader värre nu än de gjorde för nästan ett år sedan. Texten är bokstavligen en huggsexa för varje medlemsstat som vill anamma den och den tar ingen hänsyn till de bestämmelser som parlamentet, och faktiskt även rådet självt, hade utformat för landsbygdsutvecklingen. Frivillig modulering så som den beskrivs i förslaget är allt annat än frivillig eftersom jordbrukarna förvisso inte vill ha den. Därför använder vi språket fel och missbrukar orden.

Naturligtvis leder förslaget till snedvridning. Det måste det göra eftersom det tillåts i en medlemsstat men kanske inte tillämpas i andra medlemsstater. Vi måste titta på vilka följder detta får för jordbruket över huvud taget.

Jag är också medveten om att vi kan se fram emot en hälsokontroll för den gemensamma jordbrukspolitiken 2008 och parallellt därmed en översyn av budgetramen.

Jag vill ge kommissionen en komplimang för att den försöker göra någonting bra av vad som i själva verket är ett mycket dåligt förslag: kommissionen försöker se till att bestämmelserna tillämpas och insisterar på att de ska genomföras och den utesluter åtgärder för marknadsstöd.

Avslutningsvis vill jag säga att det är mycket svårt att göra någonting bra av ett i själva verket mycket dåligt förslag eller – för att använda en jordbruksterm: hönor kan faktiskt inte värpa guldägg. Jag ger kommissionen en komplimang för att den till och med försöker göra det. Detta är ett dåligt förslag och vi kommer att förkasta det.

  Esther Herranz García (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Det förslag som vi debatterar i dag är oacceptabelt. Det är oacceptabelt eftersom det är fragmentariskt, antieuropeiskt, själviskt, i högsta grad hycklande och leder till splittring.

Från jordbruksteoretisk synpunkt innebär det en minskning av direktstödet med 20 procent för att finansiera landsbygdens utveckling och på så sätt täppa till hål på det området. Dessa hål har skapats eftersom 1 procent i budgetramen inte är tillräckligt för att finansiera jordbrukspolitiken, och eftersom medlemsstaterna inte kan ge mer pengar måste de ta från dem som fram till nu har varit mottagare.

Förslaget innebär också en åternationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken: att bli av med den enda verkligt europeiska politiken, den enda politik som har förenat EU:s producenter. Och det innebär inte bara åternationalisering utan om vi tittar på den spanska regeringens förslag till rådet innebär det att man vill gå mycket längre: inte bara åternationalisering utan regionalisering. På detta sätt kan alla göra som de vill.

Herr Parish! Jag anser att detta hör till den splittrande galenskap som kommer från den socialistiske spanske presidenten, som inte heller har någon här som försvarar honom, eftersom han, liksom alla presidenter som har undertecknat budgetramen och godtar denna förändring, inte bryr sig det minsta om konkurrenskraften inom EU:s jordbrukssektor, och den effekt som dessa åtgärder kan ha på ekonomierna är av ringa vikt för dem.

Av detta skäl, och för att försvara EU:s jordbrukare och kreatursuppfödare och denna sektor, kommer vi naturligtvis att förkasta detta förslag.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag inte var i kammaren när jag först ropades upp, men jag har haft ganska mycket otur med mina resplaner i dag.

Frivillig modulering är bara en finare fras för en mycket obehaglig hantering, nämligen att en regering roffar åt sig jordbrukarnas pengar. Som Mairead McGuiness har sagt finns det ingenting frivilligt i detta och framför allt inte när det gäller dem som pengarna ska tas från, det vill säga jordbrukarna.

Följden är ett mycket obalanserat program för landsbygdsutveckling runtom i EU när det gäller såväl finansiering som genomförande. Detta innebär naturligtvis en diskriminering av jordbrukarna i de medlemsstater som tillämpar detta vansinniga system med frivillig modulering. I mitt land ser vi redan följderna i form av förseningar av de planerade betalningarna till mindre gynnade områden.

Frivillig modulering är någonting som måste motarbetas. Jag välkomnar utskottets och parlamentets ståndpunkt om att den måste förkastas, och jag uppmanar kommissionen att kraftfullt påverka rådet att ändra politik i denna fråga.

  Mariann Fischer Boel. ledamot av kommissionen (EN) Herr talman! Jag har lyssnat på debatten uppmärksamt och med mycket stort intresse. Jag kan bara upprepa vad jag sa i början, nämligen att kommissionens förslag är i överensstämmelse med Europeiska rådets begäran.

Som Mairead McGuiness med rätta sa har vi i största möjliga utsträckning försökt utforma förslaget i överensstämmelse med befintliga regler för obligatorisk modulering och finansiering av politiken för landsbygdsutveckling.

Om – eller kanske när – Europaparlamentet förkastar kommissionens förslag avser jag att i morgon ta upp frågan med mina kolleger i kommissionen för att noggrant överväga vår ståndpunkt. Detta är helt i överensstämmelse med ramavtalet mellan våra båda institutioner.

  Talmannen. Tack, fru kommissionsledamot. Detta var mycket tydligt. Jag tackar alla som deltog i debatten. Jag vill också tacka alla tolkarna.

Den gemensamma debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

21. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

22. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 22.45.)