Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 15 november 2006 - Strasbourg

16. Tillämpning av den europeiska säkerhetsstrategin i samband med den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Karl von Wogau, för utskottet för utrikesfrågor, om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin inom ramen för ESFP (2006/2033(INI)) (A6-0366/2006).

  Karl von Wogau (PPE-DE) , föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att påpeka att Giorgos Dimitrakopoulos har överlåtit sin talartid på två minuter till mig, så jag befinner mig i den tacksamma positionen att kunna tala under mer än sju minuter.

Ämnet för denna debatt är Europeiska unionens säkerhetsstrategi, i enlighet med den höge representantens förslag, som antogs av stats- och regeringscheferna den 12 september 2003 och vars allmänna principer är mer relevanta än någonsin. Det ska emellertid också sägas att det geopolitiska läget har förändrats under denna tidsperiod och att även våra prioriteringar behöver förändras. Därför uppmanar vi rådet i detta betänkande att en gång under varje lagstiftningsperiod överlämna en rapport om EU:s säkerhetsstrategi till parlamentet, som sedan kan debatteras både här i parlamentet och i de nationella parlamenten. Så går det till i Förenta staterna, där en central rapport av det här slaget utarbetas en gång under varje lagstiftningsperiod, och en liknande åtgärd här i parlamentet skulle bidra till att intensifiera den transatlantiska dialogen om dessa frågor.

När allt kommer omkring lägger vi för närvarande en annan tonvikt på strategin för EU:s säkerhet än vad amerikanarna gör i fråga om deras egen strategi. Vi uppmuntrar en flerpolig global ordning, något som Javier Solana kallar en effektiv multilateralism. Vi förlitar oss inte på de ”frivilligas koalition”, utan snarare på FN-stadgan och de internationella organisationerna. Om vi vill att denna strategi ska bli framgångsrik måste vi själva vara på det klara med att detta förutsätter att vi gör de internationella organisationerna mer effektiva.

Betänkandet omfattar också en ny definition av säkerhets- och försvarsunionen, som är nästa mål att sträva mot och som EU:s medborgare verkligen vill ha. För enligt opinionsundersökningarna vill 70 procent av medborgarna att EU ska ha befogenheter när det gäller säkerhets- och försvarspolitiken och deras egen säkerhet. Detta är vad EU:s medborgare vill.

Vad innebär då en säkerhets- och försvarsunion? Den omfattar ett antal faktorer, såsom till exempel en EU-utrikesminister, som anges i förslaget till konstitution. Vi har också föreslagit en vice utrikesminister, som skulle ansvara för försvarsfrågor. Varför behöver vi en sådan? Jag är fortfarande ordförande för parlamentets underutskott för säkerhet och försvar, men jag har ingen kollega på den verkställande sidan – något som återspeglas av det faktum att inget av sätena på rådets bänk är upptagna.

Vi behöver någon på den verkställande sidan att diskutera dessa utvecklingsfrågor med; därför för vi fram vårt krav på en vice utrikesminister. Dessutom kräver vi något som inte tas med i betänkandet men som jag vet att Elmar Brok har fattat intresse för, nämligen en gemensam utrikestjänst och ett åtagande om ömsesidig hjälp, som föreslogs i förslaget till konstitution men som redan fanns med i Brysselfördraget, vilket Västeuropeiska unionen grundar sig på.

Mitt personliga förslag är att vi bör koncentrera oss på projektet för en säkerhets- och försvarsunion om vi vill återuppta konstitutionsprocessen. Jag är nämligen övertygad om att det är lättare att övertyga människor om deras önskan om en gemensam säkerhets- och försvarspolitik än att återigen förklara vad en konstitution innebär.

Enligt våra tidigare erfarenheter har vi alltid varit framgångsrika i de fall då vi först har talat om vad vi vill göra och sedan utifrån denna grundval kommit fram till vilka institutioner och vilka institutionella förändringar som krävs. Jag anser således att det är värt att placera detta projekt i centrum för konstitutionsprocessen.

Europeiska unionen för i dag befälet över trupper som tjänstgör i Bosnien och Hercegovina och Kongo. Med verkan från och med 2007 kommer vi var sjätte månad att förfoga över två enheter som går under den passande engelska beteckningen ”battle groups” och som kommer att kunna placeras ut med kort varsel. Europeiska unionen och parlamentet har ett särskilt ansvar för de soldater som vi skickar till Kongo, Bosnien och Hercegovina eller någon annanstans. Ansvaret innebär att vi inte utsätter dem för onödiga risker, som för soldaterna blir en bister verklighet så snart deras utrustning eller ledarskapsstrukturer blir otillräckliga. Med detta i åtanke föreslår vi, i detta betänkande, att vi undanröjer de brister i sonderingsområdet i Kongo som jag anser ha återkommit.

Trots att EU fortfarande inte lever upp till kraven på områdena för telekommunikation och transport på land och till havs behövs framför allt en effektiv och demokratisk kontroll, men detta kräver ovillkorligen både information och samråd, något som fortfarande ofta saknas. Vi får inte tillräcklig information om vad rådet planerar, för trots att det finns hänvisningar i det interinstitutionella avtalet till samråd med parlamentet ställer sig rådet ytterst tvekande till detta.

Säkerhetsfrågor och frågor om krig och fred bör inte överlåtas åt generaler, men de bör inte heller överlåtas enbart åt den verkställande myndigheten. Här krävs nämligen demokratisk kontroll av de folkvalda parlamenten, det vill säga de nationella parlamenten och detta parlament.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. – (EN) Kommissionen välkomnar det här heltäckande betänkandet, som visar att Europaparlamentet fäster stor vikt vid den europeiska säkerhetsstrategin och vid säkerhetsområdet i allmänhet.

Som ni vet är detta inte ett område där kommissionen har en ledande roll men vi lämnar ett viktigt bidrag till säkerheten i krissituationer. Jag håller med föredraganden om att vi i dagens säkerhetssituation behöver agera utifrån ett brett säkerhetsperspektiv och att vi behöver ta itu med både yttre och inre säkerhetsaspekter på lämpligt sätt. Vi måste använda alla till buds stående medel, såväl civila som militära, på såväl medlemsstatsnivå som EU-nivå, för att uppnå våra mål på säkerhetsområdet. Som kommissionen konstaterade i sitt meddelande från juni i år med titeln ”Europa i världen” behöver vi även uppnå ökad samstämmighet, effektivitet och synlighet genom samarbete och ett praktiskt förhållningssätt. Jag försäkrar er att kommissionen kommer att fortsätta att samarbeta med rådet fullt ut inom våra respektive ansvarsområden.

Jag känner mig uppmuntrad av de insatser som EU:s medlemsstater, kommissionen och rådets generalsekretariat har gjort den senaste tiden för att samarbeta närmare för att uppnå målen med den europeiska säkerhetsstrategin. Jag vill nämna några exempel: framtagandet av begreppen säkerhetsreform och avväpning, demobilisering och återanpassning, samt konkreta åtgärder i Afghanistan och Demokratiska republiken Kongo, liksom gränsövervakningsuppdragen i Rafah och Moldavien, och det planerade uppdraget i Kosovo.

De nya instrument som introduceras inom ramen för budgetramen 2007–2013 kommer att leda till bättre samordning. Med hjälp av framförallt stabilitetsinstrumentet, med dess kort- och långsiktiga perspektiv, kommer vi att kunna bemöta kommande utmaningar med större flexibilitet och tillmötesgå era krav på bättre parlamentarisk kontroll på säkerhetsområdet.

Kommissionen har aktivt utvecklat en politik för att bemöta de främsta hoten mot säkerheten och främja effektiv multilateralism. Kommissionens arbete har bland annat varit inriktat på grannskapspolitiken, effektiviteten i utvecklingsbiståndet, det humanitära biståndet och civilförsvaret. Vi har lärt oss av våra erfarenheter hittills och kommer snart att lägga fram förslag som syftar till att stärka den europeiska grannskapspolitiken. I betänkandet hänvisas det även till olika initiativ som kommissionen har tagit när det gäller katastrof- och krishantering, bland annat vid folkhälsokriser.

I betänkandet välkomnas kommissionens arbete med att inrätta en europeisk marknad för försvarsutrustning, särskilt de kommande initiativen om försvarsupphandlingar och överföringar av försvarsutrustning inom gemenskapen. Vi är tacksamma för parlamentets fortsatta stöd på detta känsliga område. Framstegen på området kommer att bidra till att öka den europeiska industrins konkurrenskraft och stärka utvecklingen av militära och civila resurser för användning i EU-politiken.

Kommissionen är särskilt tacksam för parlamentets stöd när det gäller säkerhetsforskningen och rymdpolitiken, som redan ges särskild prioritet inom det sjunde ramprogrammet för forskning. Vi håller helt med om att forskningen är viktig för konkurrenskraften.

På dessa områden bedriver kommissionen ett nära samarbete med Europeiska försvarsbyrån i syfte att garantera komplementaritet och synergier i resursutvecklingen och i stärkandet av Europas industriella bas. Kommissionen och Europeiska försvarsbyrån spelar tillsammans en viktig roll när det gäller att gå från ett nationellt till ett europeiskt förhållningssätt och att integrera säkerhets- och försvarsindustrierna. Vi kommer att göra detta inom gränserna för den nuvarande institutionella ramen och tydligt formulerade politiska ståndpunkter om forskning för civil tillämpning och för försvarsändamål genom att respektera den civila inriktningen hos det europeiska programmet för säkerhetsforskning.

Avslutningsvis vill jag betona att jag varmt välkomnar parlamentets betänkanden, de gemensamma sammanträdena mellan utskottet för utrikesfrågor och motsvarande utskott i de nationella parlamenten samt de offentliga utfrågningarna. Regelbundna utvärderingar kan vara användbara under våra försök att anpassa våra strategier till en föränderlig miljö. Kommissionen bidrar gärna till debatterna genom att ge fullständig information om sina insatser som en del av EU:s totala insatser.

  Elmar Brok, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru vice ordförande! Jag vill säga att jag verkligen uppskattar vice ordförandens närvaro här i dag. Den visar vilken vikt kommissionen fäster vid säkerhets- och försvarspolitiken, och rådets frånvaro under en debatt om denna kan – om man är välvillig – tolkas som att det finska ordförandeskapet är på väg att acceptera att säkerhets- och försvarspolitiken också har blivit en fråga för gemenskapen, nu när pelarstrukturen har lagts på is. Om det inte vore för det att jag gör denna välvilliga tolkning skulle jag vara väldigt arg för att de inte är här.

Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken blir viktigare och viktigare, och jag vill tacka Karl von Wogau för det här betänkandet och också underutskottet för säkerhet och försvar för dess arbete, vilket visar att utvecklingen håller på att leda oss in på ett klart avgörande område. Om man betänker vilka bemödanden vi har gjort för att trygga vår energiförsörjning, eller situationen omkring Iran, de förändringar som mycket väl kan ske i den amerikanska politiken i Irak och Afghanistan efter valet, eller den debatt om Gaza som vi hade i eftermiddags, för att inte nämna det som sker i Darfur och i andra regioner, där somliga köper råmaterial medan andra bedriver kampanjer för mänskliga rättigheter och sedan håller stora toppmöten i Peking och Shanghai, är det inte svårt att förstå att den här frågan kommer att få ökad betydelse för Europa, och det är därför som vissa bemödanden måste göras. Det är bara om vi européer blir mer trovärdiga i fråga om vår militära kapacitet som vi kommer att kunna få Nato att inte bara lita till militär kraft utan även till treklangen förebyggande åtgärder – som kommer i första hand – kombinerade med civil krishantering och militär kapacitet. Vi kommer endast att kunna åstadkomma detta genom vår starka position i det som kallas väst, och det är därför som vi också måste engagera oss i att stärka våra band med Nato.

Det skulle glädja mig om det, i stället för en mångfald enskilda insatser av nationella huvudkvarter, fanns en politisk överenskommelse om att dessa skulle löpa mer eller mindre på grundval av ”Berlin plus”, för det skulle inte bara innebära en mer gemenskapsbaserad linje utan samtidigt också en mer gemensam strävan och samarbete med Nato.

  Helmut Kuhne, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Låt mig säga någonting mycket kort om hur den socialdemokratiska gruppen i parlamentet ser på det som utskottet har producerat.

Det finns tre saker som vi anser vara viktiga. För det första har vi behovet av att förstärka de diplomatiska och civila inslagen i säkerhetsstrategin. För det andra har vi behovet av att undvika de fällor som kan ge oss en ogrundad militär doktrin. Texten innehåller inga ord som ”förebyggande” och liknande. För det tredje måste instrumenten och de institutionella kraven hållas helt åtskilda. Vi betraktar dessa som viktiga framsteg, och det har visat sig vara möjligt att göra framsteg på de här punkterna genom ett gott samarbete med föredraganden, vilket jag är tacksam för. Ur socialdemokratisk synvinkel finns det emellertid några kontroversiella frågor kvar att lösa.

Vi kan inse risken med att upphandlingsönskelistan blir längre och längre när julen kommer närmare. Vi borde koncentrera oss på de prioriteringar som vi redan har gjort, såsom flygtransporter, information och kommunikation. Vi behöver egentligen inte önska oss amfibiefordon, en Medelhavsflotta och hangarfartyg, som hindrar oss att sträva efter det som verkligen är viktiga prioriteringar från säkerhetssynpunkt. Frågan måste också ställas om de nyss nämnda exemplen hör hemma i något helt annat sammanhang och inte i säkerhetsstrategin.

Å andra sidan anser vi inte att krisförebyggande under alla tänkbara omständigheter måste vara förknippat uteslutande med icke-militära medel – även om vi kommer att stödja de flesta av de ändringsförslag som gör de delar av texten som handlar om diplomati, civilsamhället och avrustning mer precisa.

Den verklighet som vi lever i i dag har redan förändrats, som föredraganden har nämnt. Vi har skickat trupper till Makedonien för att förhindra att det utbryter ett liknande inbördeskrig där som i andra stater som tillhörde f.d. Jugoslavien. I Kongo använde vi inte bara civila medel, utan vi skickade också trupper för att se till att valet kunde hållas i fred, och jag är säker på att dessa trupper kommer att kunna återvända hem i slutet av månaden.

Jag ska avsluta med att återvända till den punkt som föredraganden tog upp alldeles i början – och gjorde helt rätt i att framhålla – nämligen att analysen av hoten och av de åtgärder som vidtas inom ramen för säkerhetsstrategin måste ses över regelbundet. När väl betänkandet har antagits är nästa sak som vi bör göra att diskutera hur vi i parlamentet kan organisera den här processen.

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att varmt gratulera Karl von Wogau till hans utmärkta betänkande, som ger en korrekt och heltäckande översikt över hur tankegångarna för närvarande går i utskottet för utrikesfrågor och i underutskottet för säkerhet och försvar. Jag vill även tacka för hans insatser för att försöka nå en så bred överenskommelse som möjligt med övriga politiska grupper. Samtidigt som detta givetvis innebär att min grupp kommer att godkänna betänkandet vill jag lyfta fram två särskilda frågor.

Den första handlar om behovet av att garantera en effektiv parlamentarisk kontroll, både på nationell nivå och på EU-nivå. För närvarande är EU som sagt involverat i ett ökande antal militära och civila insatser i olika delar av världen. Jag vill återigen betona att parlamentet behöver uppdateras kontinuerligt och informeras och rådfrågas varje gång nya insatser övervägs. Hittills har alla dessa insatser gått bra, men det är mycket möjligt att det inträffar ett allvarligt tillbud en vacker dag. Då kommer det att ställas högljudda krav på parlamentarisk kontroll.

För det andra krävs det även en mycket tydligare roll- och ansvarsfördelning mellan kommissionen, den höge representanten, rådet och medlemsstaterna. Beslut om vem som ska betala vad fattas ofta från fall till fall, något som också försvårar kontrollen. Detta leder till dubbelarbete och slöseri och det värsta är att det även leder till direkt konkurrens mellan till exempel rådets särskilda sändebud och kommissionens delegationer. Både rådet och kommissionen kommer naturligtvis att förneka detta men många av oss vet bättre. Den här konkurrensen är dock som tur är inte allmänt förekommande.

Avslutningsvis vill jag säga att det som behövs mest av allt är en politisk vilja hos medlemsstaternas regeringar, vilket tyvärr är en helt annan sak.

  Angelika Beer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det tillhör god ton här i kammaren att börja med att varmt gratulera föredraganden, och det gör jag visserligen gärna, men jag måste också säga att det smärtar mig djupt att för första gången på två och ett halvt år inte kunna rekommendera min grupp att anta ett betänkande – om våra viktigaste ändringsförslag inte godkänns vill säga.

Jag vill för det första rättfärdiga detta genom att hänvisa till betänkandets innehåll och för det andra av formella skäl. Det grundläggande är att en stor del av betänkandet – som en ledamot har påpekat – låter som vapenindustrins inköpslista, men någonting sådant kan inte förekomma under rubriken ”Europeisk säkerhetsstrategi och ESFP”, som handlar om mycket mer komplicerade saker.

På grund av detta är betänkandet inte heltäckande, utan snarare det rakt motsatta. Jag antar att det var därför som föredragandens egen grupp lade fram 45 ändringsförslag, vilket är en hög siffra.

När man studerar betänkandet i detalj står det klart att det man försöker göra är att göra de gränser som fördraget sätter upp mellan inre och yttre säkerhet otydligare. Europol omfattas av ESFP. Avsikten är att ESFP ska användas för att bekämpa terrorism och för att skydda infrastruktur, energiförsörjning och yttre gränser. Att blanda ihop polisiära, militära och rättsliga funktioner på det här sättet är ett flagrant brott mot de fördrag som nu gäller, och det skapar också nya säkerhetsproblem. Det är precis samma linje som president George Bush, Dick Cheney och den numera avgångne Donald Rumsfeld hade. Hemlandssäkerhet av den amerikanska säkerhetspolitiska modellen har redan misslyckats och är ingenting som vi behöver kopiera.

För det andra ger betänkandet intrycket att det inte finns någon civil gren av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, trots att de flesta av de 17 ESFP-uppdragen är av civil natur. Man talar heller inte tillräckligt mycket om civila konfliktförebyggande åtgärder, trots att det är just sådana som behövs för närvarande.

För det tredje hade det varit lämpligt att tala klarspråk om Europas säkerhet och om nedrustning – både konventionell och nukleär – i stället för att gå in på försvarsmarknaden i detalj, men det ämnet behandlas inte någonstans i betänkandet.

För det fjärde vill jag ta upp frågan om vilken militär utrustning som ska köpas in: hangarfartyg, satellitkommunikationssystem – allt detta vill man ha med motiveringen att vi håller på att bli en försvarsunion. Vilka tecken på en realistisk bedömning av vad vi måste göra nu finns det här, undrar jag. Vi måste arbeta för harmonisering. Vi måste övertyga nationalstaterna att i allas intresse harmonisera sina strategier, strukturer och sin utrustning, men tanken att vi skulle vara en försvarsunion är fria fantasier. Det har alltid varit De gröna som varit fundamentalister, och det är helt förbluffande att ni nu har slagit in på den vägen.

Som jag ser det har de resolutioner som antogs i Köln, Helsingfors och Feira vänts upp och ned, och om jag hade varit lärare skulle jag ha givit er betyget noll av tio för att ni inte förstod poängen. Jag beklagar att jag måste säga det, men detta är ett försök att remilitarisera den europeiska utrikespolitiken. Vi hade förhandlat fram en konsensus i utskottet, och det var föredraganden själv som bröt den i sista minuten. Detta är ett orättvist agerande som vi inte kan acceptera.

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Det verkar som om De gröna håller på att lära sig. Ordföranden för underutskottet för säkerhet och försvar har lagt fram ett betänkande om militär policy i EU. Betänkandet har nu lindats in i socialdemokratisk bomull och språket – som ursprungligen var mycket tydligt – har förlorat sin udd. Det är uppenbart att det inte gick att finna något utrymme för uttalandet i utkastet om att EU under vissa omständigheter borde vara öppet för konceptet förebyggande krig. Den sortens formuleringar var utan tvivel för tydliga.

I betänkandet gör man de misstag som normalt hänger samman med en militariserad utrikespolitik för EU. Det innehåller en riskanalys av den europeiska säkerhetsstrategin, enligt vilken de främsta hoten mot Europeiska unionen och dess medborgare är internationell terrorism, spridning av massförstörelsevapen, regionala konflikter, sönderfallande stater och organiserad brottslighet.

Men fattigdom, hunger och social ojämlikhet då? I betänkandet förespråkar man militära gränskontroller – riktade mot vilka, undrar jag – och användning av militära medel för att trygga tillgången på resurser. EU vill utveckla ett strategiskt partnerskap med Nato. I betänkandet heter det att man ”välkomnar Natos ökade förmåga att spela en roll utanför de traditionella uppgiftsområdena” – och detta i ett betänkande från Europaparlamentet! Man kräver också att EU:s operativa förmåga stärks betydligt, däribland flyg- och fartygstransporter, och att sammanflätningen av det civila och det militära går ännu längre.

Betänkandet är en förteckning över krav som syftar till att öka Europeiska unionens militarisering – bland annat kräver man mer pengar till krisinsatser, vilka måste finansieras via gemenskapens budget. Resultatet blir nya finansiella arrangemang. Efter de spratt man spelade oss med Athena föreslår man nu att vi ska införa en virtuell militärbudget.

Vi vet alla att Nicefördraget med rätta förbjuder EU att ha en fristående militär budget. Det är därför som man försöker återuppväcka EU:s avsomnade konstitutionsfördrag och säger: ”Europaparlamentet betonar vikten av fördraget om upprättande av en konstitution för Europa, vilket kommer att ge upphov till stora framsteg på vägen mot en säkerhets- och försvarsunion”. Det är just därför som vi är emot det här konstitutionsfördraget för EU. Det man kräver här är att EU ska bli en militär union.

Det finns de som har som mål att göra EU till en militär union, och punkterna 51 och 52 i det här betänkandet låter som deras önskelista, med fler vapen och mer pengar för att köpa dem och göra EU till en militär global aktör i världen. Det är fel sätt att gå till väga. EU är för närvarande involverat i minst 11 militära och polisiära insatser i hela världen, och fler är på gång. Afghanistan, där Natotrupper dödar fler och fler civila, finns nu med på listan, och nu vill EU ge sig in i blodbadet så snart som möjligt, trots att det som behövs – och behövs nu – är att trupperna tas hem från Afghanistan och från andra håll. Europeiska unionen behöver inte rusta sig mer, den måste vara en civil makt. Det som behövs är avrustning, och det behövs omedelbart.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! I början av 1950-talet föreslog Jean Monnet en europeisk försvarsgemenskap, med en europeisk armé ledd av en europeisk försvarsminister, en gemensam budget och gemensamma upphandlingar av försvarsutrustning. Som tur var förkastades projektet av fransmännen, eftersom president Charles de Gaulle motsatte sig idén.

Jean Monnet och hans anhängare lät sig inte hindra utan fortsatte att driva idén om en europeisk politisk union, där ekonomin var drivkraften, inte ett försvar och en militär. Över 50 år senare har vi en europeisk union som nästan har fullbordat sin politiska agenda. Den har en egen ordförande, en egen regering i form av kommissionen, ett eget parlament, en egen valuta, flagga, sång och domstol, för att bara nämna några av dess utmärkande drag.

För att kunna bli en riktig stat krävs det dock en egen militär styrka, och det är detta som betänkandet handlar om. I betänkandet ställs det krav på en gemensam politik för försvarsutrustning och upphandling av försvarsutrustning, och på integrerade system för befäl, kontroll och kommunikation. Det finns knappast något bättre sätt att se till att Europas nationella militära styrkor integreras än att se till att de redan från början är så beroende av varandra att de inte kan agera självständigt. Det militära budskapet görs dock mer inbjudande genom att hänvisa till humanitära insatser och krishantering. Ni kan kalla det vad ni vill. Det är fortfarande en armé och om krig är en förlängning av andra politiska åtgärder behöver EU en armé för att fullfölja sina utrikespolitiska ambitioner.

Det förvånar mig inte att Karl von Wogau försöker åstadkomma politisk integration på detta sätt. Han tror på politisk integration och är öppen med det, och det respekterar jag honom för. Det jag tycker är avskyvärt är att Storbritanniens premiärminister, lögnaren Tony Blair, och hans usla och korrupta labourregering i det dolda medverkar i processen med att integrera det brittiska försvaret i den planerade europeiska armén, samtidigt som han låtsas försvara Storbritanniens nationella intresse.

  Talmannen. – Herr Batten! Som tur är, är ni för gammal för att bli inkallad, så det kommer inte att drabba er.

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman