Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 15 november 2006 - Strasbourg

18. Tillämpning av den europeiska säkerhetsstrategin i samband med den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) (fortsättning på debatten)

  Talmannen. – Nästa punkt är fortsatt debatt om Karl von Wogaus betänkande om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin inom ramen för ESFP.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag vill tacka föredraganden för att han lägger fram en heltäckande analys av de nuvarande problemen med den europeiska säkerhetsstrategin och utvärderar de hot som den moderna världen står inför. Ett exempel på dessa hot ges i punkt 10 i betänkandet. Där understryks behovet av ett betydande bidrag från EU för att främja den regionala nedrustningen.

Jag vill göra er uppmärksamma på Kaliningradområdet, en tungt militariserad rysk enklav inom EU. Det vore farligt och absurt att fortsätta att låtsas att det här sista spåret efter det kalla kriget och Sovjets utvidgning är någonting som vi måste anpassa oss till. Demilitariseringen av området, som bör följas av åtgärder för att göra Kaliningrad till ett pilotprojekt och öppna upp det för fri handel, bör därför vara ett av diskussionsämnena under det kommande toppmötet mellan EU och Ryssland. Karl von Wogaus betänkande visar tydligt vårt slutliga mål. Vi är på väg mot en säkerhets- och försvarsunion. Detta påminner oss dock även om att EU fortfarande är långt ifrån målet. Vi ser bara att det går framåt, vi ökar kapaciteten och letar efter mer pengar.

Det finns en del problem som vi måste vara mycket tydliga med. Vi måste inrätta en gemensam marknad på försvarsområdet, skapa förutsättningar för en europeisk budget som täcker både säkerhetens militära och civila aspekter samt fördjupa samarbetet mellan EU:s försvarsministrar i syfte att till slut tillsätta en biträdande EU-utrikesminister med ansvar för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. För att åstadkomma detta är det oerhört viktigt att undvika dubbelarbete och samordna alla dessa insatser med Nato. Det finns ett trängande behov av en gemensam lösning som ger alla medlemsstater samma tillgång till rymdbaserade underrättelsesystem.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det sägs ofta i Europa att det finns en kris i fråga om allmänhetens tilltro till det europeiska projektet och EU-politiken. Det finns ingen sådan skepsis när det gäller säkerhets- och försvarspolitiken. Som opinionsundersökningar har visat stöder över två tredjedelar av européerna denna politik och anser att de risker och faror som har att göra med terrorism, organiserad brottslighet, regionala konflikter och spridningen av massförstörelsevapen kräver en gemensam lösning för hela EU.

Karl von Wogau efterlyser en gemensam lösning i sitt betänkande, liksom att en del inslag i den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken ska förstärkas. Jag stöder detta krav helhjärtat, liksom bemödandena att upprätta säkerhet och försvar för EU. Förslagen att skapa en inre marknad för att utveckla, tillverka och köpa vapen, ett gemensamt kommunikations- och mediasystem och europeiska civilförsvarsmekanismer hör till de många som jag anser vara steg i rätt riktning. EU behöver en gemensam strategi för de säkerhetsrisker och hot som finns och Karl von Wogau skisserar en sådan strategi på ett både realistiskt och enastående sätt i sitt betänkande.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken står inför stora utmaningar och EU får inte blunda för dessa. Vi vet att EU i framtiden kommer att ha fler och fler internationella engagemang, och den oroande utvecklingen i Mellanöstern, i Nordkorea och i Iran förebådar den här trenden.

Vi behöver ett effektivt maskineri för beslutsfattande, en tydlig befälsstruktur, inga tvivel om vem som har rätt att göra vad, kompetent personal som kan sättas in snabbt och förses med modern utrustning samt den logistiska kapaciteten att snabbt förflytta trupper till den plats där de ska användas. Detta är saker som Karl von Wogau kräver i sitt betänkande, som också innehåller förslag till hur de ska förbättras. Av de skälen kommer vi att stödja det.

Under de senaste åren har ESFP haft en del framgångar. Från och med den 1 januari 2007 kommer stridsgrupperna att vara fullt operativa och rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser), som sammanträdde igår, konstaterade att kvaliteten på den utrustning som medlemsstaternas arméer använder har förbättrats ytterligare. Europeiska försvarsbyrån ger ett värdefullt bidrag till harmoniseringen av vapenmarknaden och samordningen av gemensamma forskningsprojekt på säkerhets- och försvarsområdet.

Det måste dock sägas att planeringen av EU-uppdrag som ligger utanför budgeten ökar, och detta är fortfarande en oroande trend. Ett ökat antal uppdrag förutsätter att dessa har demokratisk legitimitet, men detta kan inte garanteras om deras finansiering planeras utan hänvisning till Europaparlamentet, vilket leder till en omotiverad brist på insyn. Betänkandet innehåller befriande tydliga förslag till hur detta kan förhindras, och vi kan helhjärtat stödja också dessa.

Jag vill tillägga att jag anser att vi bör föra den här debatten i Bryssel snarare än i Strasbourg.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Fru talman! Utformningen av den europeiska säkerhetsstrategin påverkades av tre stora debatter av internationell karaktär: debatten om de nya hot som måste mötas och hur de skulle mötas, i synnerhet efter den 11 september, debatten om de problem som FN har i egenskap av ett globalt och multilateralt forum för att förhindra och hantera konflikter och debatten om de åtaganden som EU bör göra för att bli en mer aktiv, kapabel och konsekvent aktör på global nivå.

Därför framhålls det i den europeiska säkerhetsstrategin att de främsta hoten mot EU och dess medborgare i dag är internationell terrorism, spridning av massförstörelsevapen, regionala konflikter, sönderfallande stater och organiserad brottslighet.

Naturligtvis håller jag med om att dessa problem är viktiga. Jag är dock rädd för att den här listan inte i tillräcklig utsträckning betonar andra aspekter som jag tycker är precis lika viktiga, om inte viktigare. Jag talar till exempel om fattigdom, avsaknaden av ett globalt rättsväsende, kollektiv kriminalisering av grupper och samfund, den ökande militariseringen av jorden, att de rika länderna plundrar de fattiga på de basresurser som de behöver för sin överlevnad, miljöförstöring och förstörelse av de sociala ekosystemen.

I detta hänseende anser jag inte att EU alltid erbjuder det lämpligaste svaret, vare sig i politiska eller i strukturella termer. Således har vi under en tid till exempel hört argument för att skapa en gemensam europeisk armé. Icke desto mindre betraktas denna armé vanligen som ett tillägg eller, om ni så föredrar, ett komplement till de 25 befintliga arméerna, och inte som en ersättning för dem, som jag anser att den borde vara.

Trots att vi tycks vara överens om att det inte längre behövs en mängd nationella arméer för att klara dagens utmaningar har vi fortfarande en europeisk union med 25 nationella arméer, i vilka omkring två miljoner människor verkar. Dessa arméer har till huvuduppgift att försvara medlemsstaternas gränser och intressen och tillsammans kostar de över 160 miljoner euro om året. Vidare vill många av oss att dessa belopp ska användas för att förhindra och hantera konflikter.

Kort sagt tycks regeringarnas åtgärder och beslut för närvarande inte hänga samman med den förändrade inställning till säkerhet som vi har upplevt under den senaste tiden, i synnerhet på europeisk nivå.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! I betänkandet beskrivs på det tydligaste och mest avslöjande sätt att EU är en imperialistisk union av europeiska monopol som håller på att militariseras.

Den så kallade europeiska säkerhetsstrategin har ingenting med en säkerhetsstrategi för människorna att göra. Den är en ohöljd aggressiv imperialistpolitik som rör sig i två riktningar. För det första mot att helt göra gemensam sak med USA och Nato i deras kriminella agerande mot folken och för det andra mot att bygga Europeiska unionens egna mekanismer för att förstärka dess militära makt, så att den också kan vidta militära åtgärder och ingripa på egen hand. Dess mål är att trygga en större andel när marknaderna delas upp. Den här politiken bygger på principen om krig i förebyggande syfte, på att den nya militära Natodoktrinen för imperialistiska insatser i hela världen i allt väsentligt antas, med förevändningen att bekämpa globala hot, terrorism och avbrott i flödet av naturresurser, påbjuda demokrati, krishantering och principen om anfall i förebyggande syfte.

Den talar om att EU:s imperialistiska ingripanden inte längre känner några gränser. Deras räckvidd utvidgas till att omfatta hela världen. Indirekt inför man samma modell som för de imperialistiska ingripandena i Jugoslavien, Afghanistan och Irak, med andra ord imperialistiska krig med olika förevändningar, såsom massförstörelsevapnen i Irak som aldrig hittades, följt av ockupation och återuppbyggnad. Detta berikar imperialisterna genom att plundra folken på deras välstånd.

Det främjar också skapandet av snabbinsatsstyrkor och kopplar avsiktligt samman militära och civila uppdrag, och militära ingripanden kallas ”humanitära”. Det kopplar till och med samman EU:s yttre säkerhet med skapandet av en europeisk poliskår, militariseringen av gränserna och en militär inställning till invandrare och flyktingar. Man ökar till och med finansieringen av militära operationer med dolda budgetar. För arbetarna är det emellertid svältlöner och ständiga åtstramningar som gäller. När Europeiska unionen bedriver denna strategi intensifieras och ökar dess aggressivitet, både mot tredjeländer och internt. Det är folket som är fienden.

Bemödandena att förstärka Europeiska unionens militära makt hänger samman med bemödandena att stärka den i den imperialistiska konkurrensen och inom ramen för konkurrensen mellan vapenindustrierna. Ansträngningarna att visa att EU, till synes, tar avstånd från USA:s imperialistiska politik i Iran är ett skamlöst bedrägeri mot folken. Upprördheten över Guantanamo och CIA:s flygningar och bortföranden från europeiskt territorium är hyckleri, med tanke på att man bedriver samma imperialistiska politik och samtidigt ökar det operationella samarbetet med Νato.

Folken måste oroa sig över och agera mot imperialisternas rustning, militarisering och terrorism.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Jag vill varmt gratulera er till betänkandet om europeisk säkerhetspolitik. Det är ett utmärkt betänkande som enligt min mening inte har behov av några ytterligare ändringar. I synnerhet behövs det inga ändringar som berövar EU något som helst militärt inflytande i världen.

Om Europeiska unionen vill spela en större roll i världen måste den kunna ha en verksam militär närvaro, inte bara vid sina egna gränser, utan också i andra delar av världen. Detta kan man inte åstadkomma bara genom att skapa en försvarsbyrå och harmonisera krigsmaterielen. Vi måste också övertyga den europeiska allmänna opinionen att stödja ökade utgifter för försvaret i linje med våra ambitioner.

EU har bevisat att det inte missbrukar sin militära makt, så pacifisternas oro för detta är ogrundad. I stället borde vi ju vara oroade över vår egen politiska och militära förmåga att ta ansvar för den globala säkerheten.

Skapandet av en europeisk säkerhetspolitik bör inte vara en strävan efter att kopiera Nato, vårt främsta, beprövade försvarspolitiska instrument. Inte heller bör vår strategiska självständighet stjälpa vårt politiska och tekniska samarbete med Natomakterna. Västvärlden, som sträcker sig långt utöver EU:s gränser, har ju rätt att av oss vänta sig ett verkligt bidrag till samarbete och synergi när det gäller vårt gemensamma arbete. Detta presenteras på ett balanserat sätt i betänkandet, och därför kommer vi med glädje att stödja det i omröstningen i morgon.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (IND/DEM). – (PL) Fru talman! Dagens debatt om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin är en av de viktigare när det gäller EU:s framtid. Den är ett steg mot ett antagande av en del av lösningarna i det dödförklarade konstitutionsfördraget. Förslaget om att inrätta posten som EU-minister för utrikes- och försvarsfrågor är ett hot mot många medlemsstaters intressen.

Tysklands överenskommelse med Ryssland var ett utmärkt exempel på europeisk solidaritet på energiområdet. Det är mycket typiskt och bör ses som en varningssignal. Visst behöver EU ett instrument för att utöva militärt inflytande i sin omedelbara närhet. Alla försök att ta på sig militärt ansvar för den globala säkerheten skulle dock innebära att man försökte ersätta Nato eller, för att uttrycka sig tydligare, minska Förenta staternas inflytande i Europa och världen.

Nato och EU bör inte konkurrera på det säkerhets- och försvarspolitiska området. Det måste understrykas att Nato har en betydligt viktigare roll och större kapacitet än de väpnade styrkor som avdelats för EU. Det finns naturligtvis EU-medlemmar som inte är medlemmar i Nato, och vi måste finna ett sätt att involvera dem i frågor som gäller europeisk säkerhet. Ett sådant samarbete bör äga rum inom ramen för samarbetet mellan medlemsstaternas nationella väpnade styrkor.

Vi behöver inte inrätta ett nytt befälshögkvarter utan endast avdela delar av de nationella väpnade styrkorna för samarbete vid specifika insatser. Det är dock mycket viktigt att skapa ett sammanhängande europeiskt system för underrättelseverksamhet, krishantering och övervakning av ekonomiska hot. Det är de nationella regeringarna och EU som måste övervaka i vilken utsträckning enskilda medlemsstater är förberedda på terroristattacker och om de har ett lämpligt system för försvar av sitt territorium. Dessutom bör EU koncentrera sig på säkerheten i sitt närområde och inte försöka utöva ett globalt inflytande och engagera sig i lokala konflikter världen över.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag har genomgående varit emot EU:s inblandning i försvarsfrågan. De europeiska länderna ansvarar för sin säkerhet både individuellt genom egna insatser och gemensamt genom Nato, och så bör det förbli. EU har inte gett sig in på försvarsområdet för att det ger större försvarsresurser, för det gör det inte, utan för att det finns personer som vill att EU blir mer av en stat och en global aktör som strävar efter att uppnå sina egna specifika utrikespolitiska mål. För att åstadkomma detta vill EU ha alla utrikespolitiska instrument till sitt förfogande, däribland en militär styrka.

Med det här betänkandet går man dock betydligt längre än vad till och med förespråkarna av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken vill för närvarande. I betänkandet förespråkas en säkerhets- och försvarsunion och att EU ska ha en egen försvarsbudget. Gud hjälpe oss om de som ansvarar för den gemensamma jordbrukspolitiken, den gemensamma fiskeripolitiken och hela den störande och kontraproduktiva överregleringen av våra liv även skulle vara med och utforma vårt försvar.

De här oacceptabla förslagen om en säkerhets- och försvarsunion och en försvarsbudget är i sig tillräckliga för att garantera att den brittiska konservativa delegationen motsätter sig dem. Betänkandet blir dock dubbelt förkastligt av att debatteras i det här internationella sammanhanget. Nato är för närvarande inblandat i en mycket viktig operation i Afghanistan. Det är inte någon överdrift att säga att uppdragets resultat är avgörande för Natos framtid och för vår egen säkerhet på lång sikt. Alliansen har upprepade gånger krävt att uppdraget i Afghanistan förstärks med stridsstyrkor, taktiska lyfthelikoptrar samt långsiktiga civila återuppbyggnadsinsatser för att konsolidera de militära vinster som görs. Med några hedrande undantag har responsen från Europas allierade varit ynklig. Jag är övertygad om att den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken drar uppmärksamhet från Nato och är en del av problemet.

I en tid då demokratier hotas och det behövs solidaritet är det förödande för européer och amerikaner att ha konkurrerande strategiska visioner, eller för den delen att ha två försvarsorganisationer med överlappande medlemskap som konkurrerar om samma begränsade resurser.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Jag vill gratulera Karl von Wogau till hans ambitiösa betänkande. Betänkandet innebär ett erkännande av att det finns mycket kvar att göra, trots de framsteg som gjorts i fråga om EU:s säkerhet och försvar. Jag håller med Karl von Wogau om det han sa i kammaren i dag: processen med att bygga upp en säkerhets- och försvarsunion har potential att föra oss närmare EU:s medborgare igen.

Siffrorna från Eurobarometerundersökningen talar sitt tydliga språk: 77 procent av européerna stöder en europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Till och med i Storbritannien, där Geoffrey van Orden och en del av kammarens mest högljudda EU-skeptiker hör hemma, uppgår stödet till 59 procent.

Ändå är betänkandets räckvidd begränsad. Det innehåller visserligen djärva förslag om inrättande av en EU-budget för unionens militära verksamhet. Man förespråkar att Europaparlamentets och de nationella parlamentens roll i granskningen av EU:s säkerhets- och försvarspolitik ska stärkas och att de landvinningar som föreslås i konstitutionsfördraget inte ska avvisas. Men trots det begränsar sig betänkandet till att upprepa stödet för initiativen från rådet och kommissionen på områden av avgörande betydelse för den industriella integrationen och skapandet av en europeisk marknad för försvarsutrustning.

Jag är besviken över att betänkandet inte går längre. Jag stöder helt och hållet ett införande av principen om förmånsbehandling av EU:s industri i samband med upphandling av försvarsutrustning. På lång sikt är det EU:s strategiska självständighet som står på spel, och parlamentet har hittills varit oförmöget att presentera sin egen vision på detta område.

Vi får inte låta oss förblindas av marknadsdoktrinen. Det är oerhört viktigt att vi följer våra vänner och partner världen över och inte glömmer den strategiska och politiska betydelsen av denna industrisektor.

  Andrew Duff (ALDE). – (EN) Fru talman! Det här är parlamentets första riktiga översyn av den europeiska säkerhetsstrategin, men vi är mycket otydligare när det gäller Nato. Vi påstår att Nato ansvarar för vårt gemensamma försvar och att det är ett forum för transatlantiska förbindelser. Vi säger inte vad vi skulle göra om Nato inte lyckas skapa fred i Afghanistan. Det är inte ett alternativ att Nato besegras. Nato har inte varit föremål för någon tydlig strategisk utvärdering sedan kalla krigets slut och organisationen lider av ett fortsatt dåligt samarbete med EU. Parlamentet måste våga granska Nato kritiskt om utvecklingen av en europeisk säkerhets- och försvarspolitik ska kunna bli verklighet.

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Fru talman! Under mina två år här i parlamentet har jag stött på många betänkanden som handlat om allt mellan himmel och jord. Det betänkande vi nu debatterar är dock det värsta jag sett hittills. Von Wogau föreslår än det ena, än det andra, men huvudlinjen är att militarisera EU genom att bygga ut GUSP. Han vill öka räckvidden för den europeiska säkerhetsstrategin. Detta öppnar för förebyggande krig av den typ som vi ser just nu i bland annat Mellanöstern.

Vidare anser von Wogau att militära insatser i krishantering ska finansieras ur EU:s budget. Med andra ord är det skattebetalarna, i bland annat neutrala Sverige, som ska bekosta militära operationer runtom i världen. Till de mer fantasifulla förslagen hörde att inrätta en permanent medelhavsflotta som ska bevaka EU:s säkerhetsintressen i regionen. För att avrunda det hela betonar föredraganden även behovet av en konstitution, eftersom den skulle påskynda skapandet av en försvarsunion.

När Sverige 1995 gick med i EU var många svenska medborgare skeptiska. En fråga som viftades bort som en omöjlighet av ”EU-kramarna” var just den om en militarisering av unionen. Idag, drygt tio år senare, ser vi att det inte alls är en omöjlighet, snarare tvärtom. Jag vill inte se mina tre söner och andra europeiska ungdomar delta i en EU-armé och uppmanar därför mina kolleger att rösta emot detta betänkande vid morgondagens omröstning.

  Bogdan Klich (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Javier Solanas strategi från 2003 är ett utmärkt dokument. Det innehåller en korrekt beskrivning av de hot och utmaningar vi står inför och av det särskilda europeiska gensvar som blivit den europeiska säkerhets- och försvarspolitikens signum.

I detta avseende verkar det inte behövas någon uppdatering av detta dokument. Nato har ju faktiskt tillämpat samma strategiska principer sedan april 1999. Det är bara på den här punkten som jag inte stöder Karl von Wogaus förslag.

Betänkandet är värdefullt på ett annat sätt, nämligen tack vare de utsikter som skisseras för ESFP. Detta är resultatet av en ärlig uppskattning av EU:s civila och militära kapacitet i dagsläget, och Karl von Wogau säger att EU ”i dag bara har tillgång till begränsade resurser för civila och militära insatser”. Han drar också de rätta slutsatserna av denna bedömning. För det första efterlyser han ett intensivt samarbete mellan EU och Nato. För det andra uppmanar han EU att koncentrera sin kapacitet till vårt geografiska närområde.

Föredraganden är medveten om vad som ligger bakom dessa begränsade resurser, eftersom han nämner avsaknaden av strategisk luft- och sjötransport, driftskompatibla telekommunikationssystem och underrättelsekapacitet, särskilt när det gäller satelliter. Dessa synpunkter är inte alls nya, eftersom vi levt med dessa brister sedan den första konferensen om kapacitetsåtaganden 2002.

Enligt min mening ligger dock betänkandets största förtjänst i det långsiktiga perspektiv som Karl von Wogau skisserar för ESFP. Han sträcker sig längre än till operativa mål, med andra ord längre än till 2010 och konstitutionsfördragets formuleringar. Detta perspektiv innefattar upprättandet av en säkerhets- och försvarsunion. Vi får inte förlora detta mål ur sikte. Det är, och bör vara, ledstjärnan för nästa steg som måste tas för att utveckla ESFP.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Fru talman! Jag skulle vilja inleda med att nämna resultatet av Eurobarometerundersökningen, enligt vilken 70 procent av EU:s medborgare stöder en europeisk säkerhets- och försvarspolitik. EU:s medborgare verkar ha en bättre uppfattning om vår tids utmaningar än rådets företrädare, som inte är närvarande i kammaren i Strasbourg i kväll.

Den europeiska säkerhetsstrategin bör inriktas på de viktigaste målen när det gäller att skapa en gemensam säkerhets- och försvarspolitik för EU. Framför allt bör vi kräva en ny generation av satellitsystem, som kan integreras med det europeiska systemet, liksom att de uppgifter som samlas in ställs till förfogande för militären, polisen och räddningstjänsten, med hjälp av satellitcentrumet i Torrejón. Underrättelseverksamhet är fortfarande en av de viktigaste delarna av denna strategi. För det andra måste de snabbinsatsstyrkor som nu inrättas förses med underrättelse- och kommunikationsutrustning som är identisk eller åtminstone kompatibel med den som används av Nato.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag gratulerar kommissionsledamot Franco Frattini till att ha suttit med så länge. Han kanske är spänd på Ferraris kommande säsong, med Kimi Raikkonen en av förarna. Ursäkta mig, herr Duff, jag vet att ni inte följer Formel 1! Jag vill ta upp fem punkter.

Första punkten: jag stöder betänkandet. Jag tycker att det är utmärkt. Det är bara en sak som jag tycker går lite för långt och det är idén att en EU-försvarsminister skulle komplettera vår utrikesminister. Vi väntar på att man i konstitutionen börjar med det ena och sedan kanske vi får det andra.

Andra punkten: detta berör Geoffrey Van Orden som tyvärr redan har gått. Han tog upp en massa problem med förbindelserna mellan Nato och EU. Jag brukar säga till Geoffrey Van Orden att han ska göra något av sitt liv. Om vi får en konstitution kommer alla dessa problem att lösa sig, men tyvärr är han förmodligen inte för konstitutionen.

Tredje punkten: jag anser att EU:s och USA:s strategiska intressen är exakt likadana och det framgår mycket tydligt av detta betänkande. Därför anser jag att vi måste försöka lösa våra problem tillsammans, såsom Karl von Wogau föreslår.

Fjärde punkten: jag menar att det största strukturella problemet vi har mellan ESFP och Nato är att vårt samarbete inte riktigt fungerar som det borde. Som tidigare statstjänsteman anser jag att förbindelserna alltför mycket handlar om stab till stab, med andra ord för många tjänstemän som har att göra med tjänstemän. Vi borde kanske göra förbindelserna politiska och på så vis nå resultat.

Min slutliga punkt är att jag anser att styrkan hos ESFP är dess mångfald. Om vi bara fokuserar på de civila aspekterna av krishantering lurar vi oss själva. Frågan är om ni till exempel godtar etnisk rensning. Om svaret är nej behöver vi också en militär aspekt på krishantering. Så därför stöder jag betänkandet helhjärtat. Jag tycker att det är utmärkt.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka Karl von Wogau för detta betänkande, som är heltäckande, pragmatiskt och dessutom modigt.

Jag delar uppfattningen – som stöds av 70 procent av EU:s befolkning och av de flesta här i kammaren – att det enda gensvar på de stora hot vi står inför, från terrorism till sönderfallna stater, som i slutändan säkrar framgång är den europeiska säkerhetsstrategin. Jag delar också föredragandens uppfattning att en sådan strategi kontinuerligt måste anpassas om EU i framtiden ska kunna förbli ett område med säkerhet, frihet och välstånd.

Eftersom det knappast kommer att finnas något större stöd för ökade militärutgifter i framtiden, måste vi utnyttja de medel och resurser vi förfogar över mer effektivt än hittills, och därför behöver den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken gemensamma standarder, gemensam forskning och utveckling och ett enhetligt upphandlingssystem. Vi behöver ett gemensamt system för spaning från luften och rymden och enhetliga telekommunikationsstandarder.

Det finns behov av strategiskt samarbete mellan de styrkor som avdelats för extern och intern säkerhet. Det framgår klart av den aktuella truppfördelningen i Kongo att det, även om truppernas engagemang resulterat i framgångar, finns lika många brister att åtgärda.

Vi vet alla att EU visserligen är en ekonomisk jätte men fortfarande en dvärg i säkerhetspolitiskt hänseende. Om EU vill bli en politisk union måste det sluta vara en säkerhetsdvärg och lägga all nationell fientlighet åt sidan till förmån för den större helheten.

Det är därför EU behöver en säkerhetspolitik som också finansieras av EU, där parlamentet deltar i beslutsfattandet och övervakningen och med en politisk ledare i form av en vice utrikesminister. Det är i denna riktning som betänkandet pekar, och det är därför både modigt och framsynt när det gäller att åstadkomma ett EU som är säkert för sina medborgare.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Alexandra Dobolyi (PSE). – (EN) Jag välkomnar betänkandet som på ett korrekt sätt återspeglar våra åsikter om den framtida utvecklingen av ESFP.

Man borde stärka ESFP:s civilmilitära karaktär ytterligare; genom att kombinera alla tillgångar och instrument på bästa sätt får vi ett optimalt stabiliseringsresultat på området. Målet är att stabilisera ett krishanteringsområde med ett bättre långsiktigt perspektiv.

Vi bör således inte låta oss inspireras av den militära modellen för Nato, utan själva utveckla vår egen linje, vilket är fallet i Kongo. De stridande har större förtroende för oss eftersom EU inte styrs av en ledarnation med politiska baktankar och besluten fattas med insyn.

Att göra snabba insatser när det gäller förflyttningar och transporter är en gemensam utmaning för alla EU-operationer oavsett deras karaktär. EU borde ytterligare undersöka användningen av och samverkan mellan sina civila transporttillgångar. Européerna är ledande inom civil flyg- och sjötransport och ett sådant försprång borde också vara till nytta vid våra snabba insatser vid kriser. Bred planering, optimal kombination av olika slags tillgångar (luft, sjö, helikoptrar, järnväg) och bättre användning av civila tillgångar måste integreras i våra principer om hur vi ska utföra operationer.

  Bogdan Golik (PSE). – (PL) Fru talman! Uppnåendet av de mål som presenteras i säkerhetsstrategin är i hög grad avhängigt av EU:s förmåga att genomföra detta dokument, som i sin tur kommer att ge EU trovärdighet genom en seriös säkerhetspolitik och bidra till att EU kan agera beslutsamt i krissituationer. Vi står i dag inför många utmaningar på utrikespolitikens område, t.ex. konflikterna i Mellanöstern, militära uppdrag med medverkan av soldater från medlemsstaterna och framväxten av nya världsmakter som Kina och Indien. Vi måste i dessa tider stärka vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

För att göra vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik effektivare och mer ändamålsenlig måste vi vidta avgörande åtgärder i dag och finna svar på de grundläggande frågor som ställdes i det avvisade konstitutionsfördraget. Det är också nödvändigt att människor och institutioner genomför denna politik. Detta innefattar inrättandet av posten som europeisk utrikesminister, större finansiella resurser, bättre analys av nyckelproblem och samordning av medlemsstaternas politik. Det är viktigt att vi skapar vår egen kunskapsbank när det gäller humanitära insatser, fredsbevarande och fredsfrämjande uppdrag och krishantering. Säkerhet i EU:s medlemsstater kan åstadkommas genom ett effektivt, mångfacetterat system och stabilitet i regionen.

Genomförandet av strategin kommer i stor utsträckning att vara beroende av medlemsstaternas vilja och ett korrekt fullgörande av det ansvar de tilldelas. Insatser som antagande av rättsliga ramar, upprättande av en tidsplan för genomförandet och åtaganden i fråga om yttre förbindelser kommer inte i sig själva att vara tillräckliga för att skapa ett effektivt system för att förebygga och bekämpa hot.