Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 15 november 2006 - Strasbourg

20. Kvinnor i den internationella politiken (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Ana Maria Gomes, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om kvinnor i internationell politik (2006/2057(INI)) (A6-0362/2006).

  Ana Maria Gomes (PSE), föredragande. – (PT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka för alla bidrag jag fått från samtliga politiska grupper vid utarbetandet av detta betänkande. Tack vare dessa bidrag kunde betänkandet förbättras avsevärt. Kvinnor deltagande i det internationella politiska livet har ökat. Som exempel kan nämnas förbundskansler Angela Merkel, president Michelle Bachelet, president Ellen Johnson-Sirleaf och premiärministrarna Han Myeong-Sook i Sydkorea och Luísa Dias Diogo i Moçambique. Även EU:s ordförandeskap leds ju för närvarande av en kvinna, Tarja Halonen. Ändå avslöjar en närmare granskning att det kvinnliga deltagandet i politiken fortfarande är otillräckligt, både globalt sett och på EU-nivå, även i varje enskild medlemsstat. Datainsamlingen för detta betänkande var ingen enkel sak, och det talar sitt eget dystra språk.

Globalt sett är det, trots den förklaring och den handlingsplan som antogs i Peking, och trots millennieutvecklingsmålen, bara tio av FN:s 191 medlemsstater som har en kvinnlig stats- eller regeringschef, och bara 16 procent av världens parlamentsledamöter är kvinnor. I FN är det bara nio av generalsekretariatets 91 sändebud eller representanter som är kvinnor.

Trots säkerhetsrådets resolution 1325, som antogs för ett halvår sedan, präglas sammansättningen av internationella organ och uppdrag för förebyggande av konflikter fortfarande av ojämlikhet. För tre veckor sedan höll säkerhetsrådet en debatt om kvinnor, fred och säkerhet, för att bedöma framstegen i genomförandet av resolution 1325. Alla var eniga om att mycket återstår att göra för att omvandla goda avsikter och positiva ord till handling. Debatten resulterade i rekommendationer om ett ökat kvinnligt deltagande i fredsuppdrag för att på så sätt förbättra dessa uppdrags operativa effektivitet. Dessutom efterlystes en snabb kulturförändring när det gäller posten som vice generalsekreterare för fredsbevarande insatser. Vårt betänkande innehåller liknande rekommendationer.

Jag övergår nu till situationen i Europa. Trots parlamentets resolution 2025 och andra, och trots Lissabonstrategin, präglas Europeiska kommissionens sammansättning ännu inte av jämställdhet. Av EU:s 107 delegationer i tredjeländer är det vidare bara sju som har kvinnliga delegationschefer. Inom rådet finns det bara en kvinna bland de 14 personliga företrädarna för den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Ändå finns det ett överflöd av kvalificerade, erfarna och kapabla kvinnor i medlemsstaterna och EU-institutionerna.

På praktiskt taget alla beslutsnivåer utom den högsta finns det tecken på att glastaket åtminstone börjar bågna eller rentav brista, för det är faktiskt bara allra högst upp på den europeiska maktstegen som kvinnor fortfarande är skandalöst underrepresenterade. På nationell nivå vill jag framhålla den spanska Zapateroregeringens banbrytande exempel. I en värld där det politiska maskineriet traditionellt sett blockerat kvinnors delaktighet i den politiska och ekonomiska makten är detta ett föregångsexempel som visar att demokrati präglad av jämställdhet är möjlig och i hög grad beroende av ett tydligt politiskt ledarskap.

Betänkandets slutsatser är enkla: åtgärder måste vidtas mot ojämlikheten i fråga om möjligheter på europeisk och nationell nivå på alla områden. Det gäller t.ex. FN och dess generalsekreterare, som bör ha en personalpolitik som tjänar som exempel för övriga världen, och EU, som bör stödja internationella kvinnonätverk och personalpolitik som säkrar ett balanserat deltagande av män och kvinnor i det politiska och ekonomiska beslutsfattandet.

I detta sammanhang välkomnar jag att rådet nyligen skickat ett frågeformulär till medlemsstaterna för att göra en uppskattning av i vilken utsträckning resolution 1325 har genomförts. Nationella regeringar måste också uppmuntra fler kvinnor att söka politiska tjänster på nationell, europeisk och internationell nivå och se till att valsystemen ger demokratiska institutioner med balanserad representation; inga demokratiska institutioner bör ha mindre än 40 procent och mer än 60 procent av något av könen. Kvoter och andra mekanismer avsedda att återställa balansen, vilket i dag är nödvändigt för kvinnorna, kan komma att bli nödvändigt för männen. Utan en jämlik representation är demokratin ofullständig och fungerar inte som den ska. I detta avseende är lagar och bestämmelser som bidrar till bättre balans mellan arbetsliv och privatliv av avgörande betydelse.

Slutligen bör de politiska partierna främja kvinnors deltagande genom att införa kvoter och andra mekanismer för att återställa balansen, inklusive särskild utbildning för kvinnor som vill inleda en politisk karriär. Benägenheten till förändring är också beroende av det partipolitiska ledarskapets kvalitet. I exempelvis mitt land, Portugal, fick kvinnor rätt att bli t.ex. domare och diplomater eller att arbeta inom de väpnade styrkorna och säkerhetsstyrkorna först när diktaturen föll 1974. Inom dessa yrken skulle det kunna finnas många fler kandidater av båda könen till alla slags uppdrag och tjänster på europeisk och internationell nivå. Sedan 1974 har det gjorts enorma framsteg när det gäller den kvinnliga närvaron i dessa yrken, men framstegen sträcker sig inte ända till toppen inom dessa områden, t.ex. beslutsfattande på regeringsnivå eller inom politiska partier. Det står fullständigt klart att det är glastakseffekten som verkar, trots att det finns en stor mängd kvalificerade kvinnor på universiteten, i den offentliga förvaltningen och i arbetslivet som helhet. En jämställdhetslag som reglerar de politiska partiernas vallistor har nyligen antagits och konkreta resultat förväntas. Den strategi vi måste följa bör inte i första hand vara inriktad på kvantitet. I stället måste vi erkänna och framhålla den kvalitativa skillnad som kvinnors politiska representation innebär i samband med utarbetande av regeringsplaner, konfliktlösning, öppenhet och resultatredovisning, med andra ord i stärkandet av rättsstatsprincipen och demokratin.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (EN) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden till detta utmärkta betänkande. Kommissionen arbetar hårt för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män både inom och utom EU och i detta avseende är Europaparlamentets ihärdiga engagemang i dessa frågor absolut nödvändigt.

Världen behöver kvinnliga ledare på alla nivåer, såväl i de lokala gemenskaperna som i internationell politik. Kvinnor och män måste delta på lika villkor när man formulerar dagordningar som påverkar oss alla och när man utvecklar lösningar på de problem vi ska bemöta.

Men vad ser vi när vi tittar oss omkring? Männen fattar fortfarande de flesta besluten. Huvudexemplen i ert betänkande visar tydligt att bilden inte är idealisk ens för våra europeiska demokratier och, som ni helt riktigt påpekar, det behövs fler insatser även inom våra respektive institutioner, kommissionen och rådet, för att vi ska uppnå en jämnare könsfördelning.

Stereotyper och diskriminering kvarstår, ensidig rekrytering och partiska befordringssystem frodas, arbetsmarknaden och utbildningssegregationen hindrar kvinnor att nå sin fulla potential.

En av huvudfaktorerna förblir den ojämna balansen mellan arbete och familjeförpliktelser. Samtidigt som behörigheten att agera på detta område ligger kvar på nationell nivå, är jag övertygad om att kommissionen verkligen kan tillföra mervärde genom att främja ökad medvetenhet, informationsinsamling, forskning och analys, bildande av nätverk samt spridning av bästa metoder. Kommissionens roll återspeglas tydligt i vårt meddelande från mars 2006 ”En färdplan för jämställdhet”. Det planerade europeiska jämställdhetsinstitutet kommer också att bidra till att behålla frågan högt på EU:s dagordning, samla in och analysera uppgifter, bedriva forskning och sprida bästa metoder.

En prioritet med färdplanen är att främja deltagandet av kvinnor och män i beslutsprocesserna. Med tanke på att negativa könsstereotyper hänger starkt samman med den ojämlika representationen av kvinnor, har vi valt att låta elimineringen av dessa stereotyper vara ett annat huvudmål för vårt program.

Bland kommissionens strategiska åtgärder under de kommande fem åren kan nämnas etableringen av ett europeiskt nätverk för kvinnor inom ekonomiskt och politiskt beslutsfattande samt kampanjer för att höja medvetenheten, uppgiftsinsamling, analys och utbyte av bra metoder, bland annat att alla parter ska bekämpa könsstereotyper.

Färdplanen innefattar även främjandet av jämställdhet utanför EU. Som ett exempel på våra åtgärder på det utrikespolitiska området, vill jag nämna den femåriga handlingsplanen för jämställdhet mellan kvinnor och män som undertecknas idag i Istanbul av ministrar från 35 länder i Europa–Medelhavspartnerskapet. Kvinnors politiska deltagande är en av huvudpelarna i dagens handlingsplan som kommer att stödjas av ett regionalt projekt som börjar 2007.

Med hjälp av Europeiskt initiativ för demokrati och mänskliga rättigheter finansierar vi flera projekt som främjar kvinnors självbestämmande. Som exempel vill jag nämna det regionala projektet i Västafrika, som syftar till att stärka kvinnors deltagande i fem länder i regionen, det regionala projektet i Latinamerika, där man försöker öka det demokratiska deltagandet av unga, särskilt flickor, samt projekten i Egypten, Jordanien, Nigeria, Marocko och Kirgizistan som genomförs för att kvinnor ska få delta aktivt i det politiska livet.

Det är bra att det finns en hänvisning till val i betänkandet. I det sammanhanget har kommissionen redan införlivat könsperspektivet i valobservatörsmetodiken och kvinnors deltagande följs systematiskt i valobservatörsuppdragen. Ett bra exempel på detta är det EU-uppdrag som nyligen genomfördes i Jemen.

Som ni vet har kommissionen ett viktigt och gammalt åtagande att integrera jämställdheten mellan kvinnor och män över hela linjen i våra yttre förbindelser. Sedan 2001 har ”Handlingsprogram för integrering av ett jämställdhetsperspektiv i gemenskapens utvecklingssamarbete” gett oss en ram inom vilken vi har genomfört ett omfattande utbildningsprogram och utvecklat politiska verktyg. År 2007 ska vi i samarbete med Förenta nationerna och Internationella arbetsorganisationen lansera ett nytt kapacitetsuppbyggande program, denna gång riktat huvudsakligen mot våra partnerregeringar, det civila samhället och andra programpartner i tredjeländer. Den specifika tematiska tyngdpunkten i detta program kommer att vara främjandet av kvinnors deltagande i fredsbyggandet i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 1325.

Slutligen är det uppenbart att även om framsteg har gjorts, behövs det fortfarande enorma insatser för att vi ska utvecklas när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män och kvinnors faktiska deltagande i den politiska sfären. I detta avseende har kommissionen förbundit sig att fortsätta att uppbringa alla tillgängliga instrument. Följande frågor är överhängande: för det första behöver vi ett starkare könsfokus i valfrågor, konstitutionella frågor samt rättsliga och juridiska frågor. Vi måste stödja kvinnors aktiva deltagande bättre när det gäller att definiera och tillämpa politik på nationell nivå. För det andra behöver företagen fler kvinnor i styrelserna så att största möjliga bredd i tankesätt, perspektiv, erfarenhet och förmåga garanterat finns med i beslutsfattandet på hög nivå. För det tredje kvarstår en viktig utmaning för alla länder, nämligen att komma till rätta med könsstereotyper i undervisning, utbildning, på arbetsmarknaden och i media.

För att uppnå jämn könsfördelning i beslutsfattandet måste vi slutligen få med männen och få dem att engagera sig helt och hållet om vi vill göra framsteg. Familjetillvänd politik för kvinnor och män, såsom flexiblare arbetstider och god barnomsorg, kan hjälpa mycket.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Fru talman! Ana Maria Gomes initiativ att utarbeta ett betänkande om kvinnor i internationell politik är lovvärt. För som kommissionsledamoten också helt riktigt påpekade illustreras bristen på kvinnligt deltagande av de siffror hon presenterar – som gäller allt från Nobelpristagare till antalet kvinnor som nått nyckelpositioner i internationell politik i medlemsstaterna eller i internationella organisationer.

Det är oomtvistligt att ett demokratiskt samhälle på ett värdigt sätt måste företrädas av både män och kvinnor och att lika deltagande bör börja med utbildning och ett tidigt invigande i politikens hemligheter för män och kvinnor, utan könsdiskriminering och med möjlighet att förena yrkesarbete inom internationell utrikespolitik med familjeliv.

Vid sidan av EU:s omfattande insatser och löftesrika planer skulle Gomesbetänkandet bibehålla sitt värde och sin aktualitet om det inte innehöll hänvisningar till specifika nationella regeringar och listor över länder som vidtagit åtgärder som inte kan utvärderas bara genom ett omnämnande.

Kvinnligt deltagande endast i form av fysisk närvaro på den internationella politiska scenen är inte tillräckligt. Det måste i stället hänga samman med kvalifikationer och kompetens som bedöms oberoende av deras kön. Medlemsstaternas författningar och lagar bör stödja principen om likabehandling och parterna bör stödja förtjänstfulla män och kvinnor utan diskriminering. Men handlar inte detta om subsidiaritet? Kan vi bestämma över FN:s sammansättning? Vi kommer därför inte att stödja dessa specifika punkter i betänkandet.

Jag vill givetvis gratulera Europeiska kommissionen till dess insatser, och Europaparlamentet bör stödja jämställdhetsprincipen och främja en proportionerlig sammansättning av anställda vid generaldirektoraten, representationerna och delegationerna.

Vi kommer endast att stödja de specifika punkter i betänkandet som jag nämnt.

  Zita Gurmai, för PSE-gruppen. – (HU) Fru talman! Ett balanserat deltagande av kvinnor i beslutsfattandet är en av jämställdhetspolitikens största utmaningar. Denna fråga finns också med i det kommande handlingsprogrammet för lika möjligheter. Insatserna måste ge resultat på alla områden, även utrikespolitiken för att bara nämna ett. Lika möjligheter kan nämligen inte begränsas till EU:s territorium. Vi måste främja kvinnors deltagande i det politiska livet världen över.

Våra synpunkter kommer att eka tomt om de inte åtföljs av den politiska vilja som krävs. Därför är det betydelsefullt att sex premiärministrar och statsministrar, de från Tjeckien, Danmark, Finland, Frankrike, Ungern och Sverige, vid toppmötet i mars godkände den europeiska jämställdhetspakten, som innebär att jämställdhetsperspektivet utsträcks till att även omfatta vårt samarbete med kommissionen. Detta kommer förhoppningsvis att ge ytterligare möjligheter både för kvinnors avancemang på arbetsplatsen och när det gäller att upprätta en lämplig balans mellan arbetsliv och familjeliv. Min kollega har gjort ett utmärkt arbete, och jag föreslår att vi godkänner betänkandet.

  Anna Záborská (PPE-DE). – (SK) Jag förstår varför Ana Maria Gomes, före detta diplomat och en kvinna som sysslat med politik i åratal, har tagit upp detta ämne, och jag lyckönskar henne till det.

Jag stöder till fullo tanken att kvinnors lika och fullständiga deltagande i den politiska processen och i beslutsfattandet helt och hållet bör spegla samhällets verkliga struktur. Detta deltagande är betydelsefullt för framtida generationer och för att demokratiska system ska fungera på avsett sätt. Det råder ingen tvekan om att jämställdhet mellan könen med avseende på värdighet och ansvar till fullo motiverar att kvinnor avancerar till offentliga positioner. För ett verkligt stöd för kvinnor i politiken krävs ett tydligt erkännande av deras värde som mödrar och deras roll i familjen, och detta gäller i förhållande till alla andra offentliga funktioner och yrken.

Dessutom måste dessa funktioner och yrken vara nära förbundna med varandra om vi vill ha en social och kulturell utveckling som är genuint och fullständigt human. Låt oss vara ärliga. Kvinnor är alltid djupt engagerade i livets svåra stunder, där de är oöverträffade som fredsmäklare och medlare. Vi måste definitivt göra mycket mer för att se till att villkoren för kvinnors och mödrars liv och arbete inte leder till diskriminering i den politiska världen. I framtiden kommer kvinnor i allt högre grad att engagera sig i de dagsaktuella, allvarliga och hett omdebatterade frågorna. Det är ovanligt att kvinnor är starkt representerade på alla samhällsområden, eftersom kvinnor till sin natur är motståndare till ett samhälle som organiseras uteslutande med utgångspunkt i effektivitet och produktivitet och insisterar på att dessa system ska omformas i en humanare riktning.

Sammanfattningsvis vill jag framföra en önskan om att alla kvinnor som är politiskt aktiva blir förkunnare av en ny feminism som uppskattar och uttrycker kvinnors sanna begåvning på alla områden av det sociala livet, utan att man frestas att härma de modeller som skapats av våra manliga kolleger. Och denna begåvning kan användas för att övervinna alla former av diskriminering i den offentliga förvaltningen och i de politiska partierna.

  Pia Elda Locatelli (PSE). – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! För fem dagar sedan firade FN 60-årsdagen av skapandet av FN:s kvinnokommission. Vid detta tillfälle sa Kofi Annan att världen äntligen börjar förstå att det inte finns något mer effektivt verktyg för att främja utveckling än kvinnors och flickors egenmakt, en egenmakt – säger Annan – som ökar den ekonomiska produktiviteten, minskar spädbarns- och mödradödligheten, förbättrar livsmedelsförsörjningen och främjar hälsan.

Begreppet kvinnors egenmakt, som först utvecklades av EU, fördes fram med stor kraft vid FN:s fjärde kvinnokonferens, Pekingkonferensen, för elva år sedan. Nu är det dags att återuppliva idén med kvinnors egenmakt genom att organisera en ny världskonferens. I betänkandet uppmanar vi ännu en gång FN att sammankalla den femte världskonferensen, och det gör vi enhälligt som företrädare för EU, som företrädare för de 25, snart 27, medlemmarna av FN:s totalt 191 medlemmar, en grupp med betydande tyngd. Detta är en av de uppföljningsaktioner som vi begär när vi röstar för detta grundliga och välavvägda betänkande som vi gratulerar föredraganden till.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Det framgår klart av de tidigare anförandena att det råder brist på kvinnligt deltagande i den internationella politiken. Man skulle kunna säga att det är en rekordstor brist i jämförelse med andra sektorer.

Jag tackar därför Ana Maria Gomes som har gett oss tillfälle att debattera denna fråga igen. För det första därför att det är en mycket viktig fråga med tanke på balansen och demokratin i den moderna världen, och som vi redan har hört är frågan en särskilt viktig dimension i ansträngningarna att uppnå jämställdhet, rättvisa och naturligtvis även välstånd.

Det andra skälet är att denna dimension normalt inte tas med i de jämställdhetsstrategier som medlemsstaterna tillämpar, och EU har naturligtvis inte behörighet att framtvinga denna dimension även om unionen skulle kunna främja den på ett mer bindande och effektivt sätt.

Som vi har hört är den nuvarande situationen inte tillfredsställande, och framtidsutsikterna är inte heller optimistiska om vi betänker att vi, enligt de undersökningar som gjorts, först efter 2040 skulle kunna komma över 30 procents delaktighet för kvinnor i de nationella parlamenten runtom i världen. Vi måste därför vara självkritiska och fördela ansvaret på ett uppriktigt sätt. Vi måste inse att enkla sanningar och grundläggande värden inte tillämpas i praktiken, och detta beror på avsaknaden av insatser för att öka medvetenheten, på bristfällig samhällsinformation och på bristen på politisk vilja inom alla olika organ, vilket påpekas i betänkandet och i de ändringsförslag som min politiska grupp har lagt fram.

Avslutningsvis vill jag kommentera vårt ansvar i EU:s institutioner. Både Europeiska kommissionen och Europaparlamentet bör rutinmässigt låta dimensionen kvinnofrågor ingå i sina yttre förbindelser och de bör eftersträva en jämn könsfördelning både när det gäller deras talespersoner i de yttre förbindelserna och när det gäller deras delegationers sammansättning.

  Edite Estrela (PSE). – (PT) Jag vill börja med att gratulera Ana Maria Gomes till hennes utmärkta betänkande som behandlar ett ytterst aktuellt och relevant ämne. Kvinnor är fortfarande underrepresenterade i det politiska livet, både nationellt och på EU-nivå, och detta gäller i lika hög grad Europaparlamentet.

Det är obegripligt att det finns fler kvinnor än män vid universiteten och allt fler kvinnor med master- eller doktorsexamen samtidigt som man sällan finner kvinnor i befattningar som gäller politiskt beslutsfattande eller ekonomisk makt. När de når en viss nivå slår de alltid i ett tak som förhindrar deras fortsatta karriär.

Jämställdhet är ett viktigt inslag i själva demokratin. Erfarenheten har visat att ett kvotsystem har lett till ett mer jämställt och därigenom mer rättvist och harmoniskt samhälle. Medlemsstaterna måste anta lagar som garanterar jämställdhet.

Jag vill till sist ställa en retorisk fråga. Hur annorlunda skulle världen vara om den styrdes av en kvinnlig majoritet? Skulle även EU vara annorlunda?

  Anna Hedh (PSE). – Fru talman! Jag skulle vilja börja med att tacka Ana Maria Gomes för ett alldeles utmärkt betänkande. Denna fråga är synnerligen viktig, både ur ett jämställdhetsperspektiv och ur ett demokratiskt perspektiv. Mer än halva Europa består av kvinnor. Då är det ju också ur demokratisk synvinkel viktigt att kvinnor är lika delaktiga i den politiska beslutsprocessen som män.

Den europeiska jämställdhetspolitiken har sin bas i välfärden, en välfärd som vi måste vara rädda om och bygga vidare på. Nu finns det nämligen stora luckor i både jämställdheten och välfärden. Det handlar om att kunna förena privatliv och yrkesliv. Det handlar om den ojämna fördelningen av familjeansvaret och diskrimineringen inom sysselsättnings- och yrkesutbildning. Vi måste hjälpas åt, så att kvinnorna också får förutsättningar att delta i den politiska processen. Det är ingen jämställd välfärdsstat där makten inte delas lika mellan män och kvinnor. På lång sikt är en jämställd välfärdsstad bra för män, men på kort sikt måste männen kanske vika undan lite och låta kvinnorna ta lite mer plats.

Trots politiska uttalanden, rekommendationer, handlingsprogram och särskilda lagstiftningar på nationell nivå är kvinnor fortfarande underrepresenterade i politiken. Vad behövs för att vi skall bli jämställda? Jag tror tyvärr att den enda lösningen är kvotering och lagstiftning. Det borde inte behövas. Mäns deltagande i jämställdhetsarbetet skulle kunna lösa detta stora problem.

  Teresa Riera Madurell (PSE). – (ES) Fru talman! Vi vet att internationella konflikter särskilt drabbar kvinnor: majoriteten bland flyktingar och hemlösa är till exempel kvinnor.

Men vi måste ha klart för oss att det inte är kvinnor som fattar de beslut som leder till dessa situationer. Som det mycket tydligt framgår av Ana Maria Gomes ytterst intressanta betänkande finns det nämligen praktiskt taget inga kvinnor på de platser där beslut fattas i den internationella politiken trots rekommendationerna i den handlingsplattform som antogs i Peking, trots säkerhetsrådets resolution 1325 och trots att kvinnor enligt sakkunniga har en särskild talang för att förhandla och nå överenskommelser.

Det är en paradox att majoriteten av de icke-statliga organisationer som spelar en aktiv roll i fredsförhandlingar och i utvecklingen efter konflikter består av kvinnor. Som det påpekas i betänkandet måste EU:s institutioner stödja dessa kvinnor.

Det är viktigt att vi omedelbart vidtar alla nödvändiga åtgärder för att se till att det råder en jämn fördelning mellan män och kvinnor på alla de områden där man fattar beslut som påverkar vårt gemensamma öde. Frånvaro av kvinnor innebär ett demokratiskt underskott.

De åtgärder i detta avseende som föreslås i betänkandet är mycket djärva och intressanta och de ligger i hög grad i linje med de åtgärder som mitt land Spanien för närvarande vidtar.

Jag gratulerar er, fru Gomes.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Fru talman! ”Kvinnor står för hälften av mänsklighetens potentiella talanger och kunnande och det faktum att kvinnor är underrepresenterade vid beslutsfattande innebär en förlust för samhället i stort.” Detta är ett citat från ministerdeklarationen från Aten som undertecknades för 14 år sedan. Trots många liknande politiska deklarationer, särskilda handlingsprogram och motsvarande lagstiftning har företeelsen könsdiskriminering inte försvunnit.

Av ungefär 44 000 parlamentsledamöter runtom i världen är bara 16 procent kvinnor. Av de 191 länder som för närvarande är medlemmar i FN är det bara sju som har en kvinna som statschef och åtta som har en kvinna som regeringschef. Kvinnors underrepresentation i den politiska beslutsprocessen förknippas ofta med svårigheter att skapa balans mellan samhällsliv, familjeliv och arbetsliv, och denna underrepresentation är ofta ett resultat av diskriminering inom arbetsliv och högre utbildning.

EU bör föregå med gott exempel i världen när det gäller lika möjligheter och demokrati. Men även här i Europaparlamentet utgör kvinnorna bara 30 procent av ledamöterna. En del länder, som till exempel Cypern och Malta, har inga kvinnliga företrädare alls. Medlemsstaterna och de politiska partierna runtom i EU bör eftersträva så kallad ”jämn könsfördelning” med 40–60 procent från vardera könet på sina valsedlar. Då skulle samhället verkligen representeras på ett rättvist sätt.

Jag vill gratulera Ana Maria Gomes till hennes utmärkta betänkande. Jag hoppas att det kommer att bidra till att förändra situationen för kvinnor i det politiska livet.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.