Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 15 november 2006 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

2. Skriftliga förklaringar (inkomna dokument): se protokollet

3. Tjänster på den inre marknaden (debatt)

  Talmannen. Den första punkten är en debatt om en andrabehandlingsrekommendation från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om tjänster på den inre marknaden (10003/4/2006 – C6-0270/2006 – 2004/0001(COD)) (Föredragande: Evelyne Gebhardt) (A6-0375/2006).

  Evelyne Gebhardt (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dag har vi nått slutet av debatten om tjänstedirektivet, som har pågått här i parlamentet under mer än två års tid. Jag anser att vi kan vara fullkomligt nöjda och stolta över vårt arbete i denna fråga.

Jag är givetvis inte den enda som har arbetat med detta. Flera av mina kolleger har bidragit till att säkerställa ett konstruktivt samarbete. Låt mig bara nämna några av alla dem som jag vill tacka för att de har bidragit till ett sådant positivt samarbete. Jag vill alltså tacka mina kolleger Robert Goebbels, Hannes Swoboda, Anne van Lancker och Arlene McCarthy, samt Marianne Thyssen från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, Pierre Jonckheer och Heide Rühle från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och Anneli Jäätteenmäki från gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. De har alla bidragit väsentligt till våra framsteg.

Det finns emellertid en person som jag vill tacka särskilt, och det är skuggföredraganden från PPE-DE-gruppen, Malcolm Harbour.

(Applåder)

Även Martin Schulz bad mig i går kväll uttryckligen tacka för det konstruktiva samarbete som han har erfarit. Mot bakgrund av de meningsskiljaktigheter som finns representerade här i parlamentet var det inte helt enkelt att utforma en gemensam text med ett brett samförstånd, utan att detta resulterade i en splittring mellan parlamentet och EU:s medborgare. Det var inte heller självklart att detta kraftprov skulle kunna slutföras.

Det konstruktiva samarbetet framgår också av den text som vi ska debattera i dag. Samarbetet resulterade i en symbios mellan intressena hos de anställda och konsumenterna och de intressen som finns inom näringslivet. I och med denna text har vi lyckats med att väsentligt bidra till att människor kommer närmare politikens centrum. Enligt min åsikt är det avgörande för vårt framtida arbete i parlamentet att vi gör helt klart att vår politik utformas i människornas närhet, i EU-medborgarnas närhet. Ekonomin är viktig, stabiliteten är viktig, men det viktigaste av allt är de människor för vilka vi utformar politiken.

Med denna gemensamt utarbetade text har vi, genom att stryka ursprungslandsprincipen, för det första lyckats med att skydda arbetstagarnas rättigheter, nämligen arbetslagstiftningen, sociallagstiftningen, konsumentskyddet och andra viktiga frågor som avser dessa rättigheter. Vi har också sett till att få en positiv förordning. Det var dessutom väldigt viktigt för oss att arbetstagarnas rättigheter främjades och att vi därigenom förhindrar en osund konkurrens mellan medlemsstaternas socialförsäkringssystem.

Genom att stryka artiklarna 24 och 25 såg vi till att tjänstedirektivet inte påverkar eller äventyrar direktivet om utstationering av arbetstagare samt att vi kunde ha ett bra samarbete på det här området. Genom att undanta några mycket viktiga faktorer inom tjänsterna av allmänt intresse från tjänstedirektivets räckvidd har vi sett till att nå en lösning på ett enormt stort problem. Detta mot bakgrund av att tjänstedirektivet i själva verket är ett direktiv för kommersiella tjänster, vilket innebär att hälso- och sjukvårdstjänster och socialförsäkringstjänster, som har fullkomligt andra krav på grund av att särskilda intressen är inblandade, inte hör hemma inom direktivets räckvidd.

Vi har emellertid inte enbart gjort något för arbetstagarna, vi har också sett till att tjänstedirektivet medför fördelar för ekonomin och för tjänsteleverantörerna. Vi har sett till att tjänsteleverantörernas fria rörlighet över gränserna har blivit mycket enklare. Detta har vi till exempel uppnått genom att fastställa principen om frihet att tillhandahålla tjänster, genom att verkligen klargöra att protektionistiska åtgärder i medlemsstaterna måste avskaffas och genom att tillhandahålla gemensamma kontaktpunkter för att hjälpa tjänsteleverantörer att röra sig inom EU.

Det kvarstår fortfarande några punkter som vi behöver debattera i parlamentet, och vissa punkter har vi redan debatterat. Jag tror att kommissionen kan ge ett viktigt svar på dessa frågor i dag. Den skulle uttryckligen kunna klargöra ett par punkter som är absolut grundläggande för oss och som i synnerhet gäller arbetslagstiftning, socialförsäkringsrättigheter, straffrätt och de riktlinjer som kommissionen ska tillhandahålla enligt tjänstedirektivet. Så vitt jag vet ämnar kommissionen inte använda dessa riktlinjer till att tolka genomförandet av tjänstedirektivet, utan snarare till att se till att tjänstedirektivet utgör en hjälp för medlemsstaterna. Att tolka texter är EG-domstolens, och inte kommissionens, uppgift. Kommissionen har förstått detta, och det är något vi gläder oss åt.

Herr talman! Jag väntar nu ivrigt på uttalandet av kommissionen.

(Applåder)

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Omröstningen vid den andra behandlingen av tjänstedirektivet kommer att bli en milstolpe i Europaparlamentets historia, inte enbart på grund av hur viktigt direktivet är för europeiska medborgare och företag, utan även på grund av den ledande roll som parlamentet har spelat i lagstiftningsförfarandet.

Det råder ingen tvekan om att tjänstedirektivet utgör en mycket viktig del i våra ansträngningar att ge Europas ekonomi ett uppsving och släppa fram den inre marknaden för tjänster och dess möjligheter.

Den text som nu ska behandlas kommer att ge verkligt mervärde till den inre marknaden, begränsa byråkratin, avlägsna hindren och förbättra den juridiska säkerheten för företag och konsumenter. I texten läggs en stabil grund för ett nytt ramverk för den inre marknaden, vilket har en positiv inverkan på den fria etableringsrätten och start av nya företag.

Detta är nödvändigt för att skapa entreprenörsanda och för att främja tillväxt och arbetstillfällen. Tjänsteleverantörer kan vara säkra på att de möts av rättvisa och öppna myndighetsorganisationer med snabba och enkla förfaranden. Tjänsteleverantörer kommer att kunna få information och utföra administrativa rutiner genom samlade kontaktpunkter i vilken medlemsstat som helst och dessutom i elektronisk form. Detta kommer att förenkla, påskynda och minska kostnaden för att starta ett nytt företag och undanröja behovet av olika myndighetskontakter.

Likaså kommer direktivet att ge ett välkommet uppsving åt tillhandahållandet av tjänster över gränserna. I den nya bestämmelsen om frihet att tillhandahålla tjänster, som utgjorde kärnan i den första behandlingens kompromiss, uppnås en rimlig balans mellan att säkra tjänsteleverantörers rätt till fritt marknadstillträde och fritt utövande av tjänsteverksamhet, samtidigt som medlemsstaterna får rätt att ställa sina viktigaste krav under vissa klart avgränsade förhållanden. Detta kommer definitivt att förbättra den juridiska säkerheten för tjänsteleverantörer och konsumenter.

En annan viktig sak är att direktivet kommer att förstärkas genom medlemsstaternas skyldigheter att samarbeta sinsemellan och hjälpa varandra för att se till att företagen övervakas ordentligt och effektivt i hela EU, samtidigt som dubbla kontroller undviks.

Dessa tre delar – förenklad etablering, frihet att tillhandahålla tjänster samt hjälp och samarbete mellan medlemsstaterna – har alltid varit det viktigaste när kommissionen velat öppna upp tjänstemarknaden. Europaparlamentets ståndpunkt har varit avgörande för att nå ett brett samförstånd i dessa frågor.

Här har Europaparlamentet visat mognad och förmåga att finna välbalanserade kompromisser i mycket komplexa frågor. Vid den första behandlingen tog ni i parlamentet tydligt täten och ni lyckades presentera det breda samförstånd som vi eftersträvade.

Att åstadkomma samförstånd i rådet var inte lätt. Vissa medlemsstater hade stora svårigheter med att acceptera parlamentets sköra kompromiss om förslagets tillämpningsområde och om mekanismen för friheten att tillhandahålla tjänster. Efter ett kraftfullt försvar från kommissionen och ordförandeskapet av den kompromiss som man enats om i Europaparlamentet, intogs till slut en gemensam ståndpunkt. Det är en gemensam ståndpunkt som respekterar och speglar parlamentets politiska kompromiss, med endast mindre justeringar som införts främst för att ge större juridisk tydlighet.

Ni är medvetna om att kompromissen i den gemensamma ståndpunkten är mycket ömtålig och skör. Försök att på nytt ta upp texten kommer oundvikligen att ge upphov till en ny debatt i rådet och äventyra den kompromiss som nåtts. Jag uppmanar Europaparlamentet att inse att den gemensamma ståndpunkten i hög grad speglar parlamentets första behandling och att avstå från att göra om texten ytterligare genom ändringsförslag. Omröstningen i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd den 23 oktober 2006 visar att detta är möjligt.

För närvarande finns inga ”tekniska” eller ”mindre” ändringsförslag.

Jag är medveten om att det i diskussionerna som ledde fram till omröstningen i utskottet har framförts vissa institutionella och juridiska frågor som är viktiga för vissa av ledamöterna i denna kammare. I det här sammanhanget skulle jag vilja göra följande uttalanden för att belysa de farhågor som några av er har framfört.

”Med beaktande av granskningen av de nationella krav som medlemsstaterna ställer på tjänster som tillhandahålls av andra medlemsstater har rådet bett kommissionen att tillhandahålla riktlinjer och analyser, och kommissionen kommer att göra sitt yttersta för att uppfylla sin uppgift. Detta kommer inte att ge kommissionen ytterligare befogenheter, utan kommissionen kan i enlighet med fördraget, om den anser det vara nödvändigt, utarbeta rekommendationer och ge synpunkter på de frågor som behandlas i fördraget. Riktlinjerna kommer endast att innebära en hjälp för medlemsstaterna att införliva tjänstedirektivet på bästa sätt. Riktlinjerna innebär vare sig några bindande tolkningar, vilket är förbehållet Europeiska gemenskapernas domstol, eller ändringsförslag till bestämmelserna i tjänstedirektivet, vilket är förbehållet Europaparlamentet och Europeiska unionens råd. Kommissionen kommer att genomföra uppgiften på ett öppet och genomsynligt sätt i nära samarbete med de övriga institutionerna. Kommissionen kommer i synnerhet att informera Europaparlamentet regelbundet om resultaten och uppföljningen av analyserna.

Med beaktande av behovet av ytterligare harmonisering kommer kommissionen vid den framtida granskningen av tjänstedirektivet att bedöma om ytterligare åtgärder måste vidtas för tjänstesektorn och, om så är fallet, vilka slags åtgärder som är lämpliga. Kommissionen kommer i synnerhet att undersöka om det finns behov av ytterligare harmonisering för vissa tjänster eller särskilda frågor.

Kommissionen kommer därmed att beakta de förslag som Europaparlamentet lägger fram, i synnerhet vid den första behandlingen av direktivet. Om det är nödvändigt och förenligt med vårt initiativ för bättre lagstiftning kommer kommissionen att lägga fram särskilda förslag, däribland förslag om harmonisering då detta kan rättfärdigas.

Med beaktande av tjänstedirektivets konsekvenser för arbetsrätten ville Europaparlamentet och rådet undvika att tjänstedirektivet skulle påverka arbetsrätten och de sociala aktörernas rätt att försvara sina kollektiva intressen. Kommissionen vill entydigt fastslå att tjänstedirektivet inte påverkar den arbetsrätt som instiftats genom nationell lagstiftning och etablerad praxis i medlemsstaterna, och att direktivet inte påverkar de kollektiva rättigheter som de sociala aktörerna har fått genom nationell lagstiftning och etablerad praxis. Tjänstedirektivet är neutralt i förhållande till medlemsstaternas olika modeller för de sociala aktörernas roll och organiseringen av hur kollektiva intressen försvaras i enlighet med den nationella lagstiftningen och rättspraxis. Gemenskapslagstiftningen, och i synnerhet fördraget, fortsätter dock att vara tillämplig inom detta område.

Med beaktande av tjänstedirektivets konsekvenser för straffrätten, i enlighet med vad som föreskrivs i texten, kommer tjänstedirektivet inte att påverka medlemsstaternas straffrättsliga bestämmelser. Det innebär att medlemsstaterna i allmänhet inte bara kommer att kunna tillämpa sina egna straffrättsliga bestämmelser för tjänsteleverantörer som är etablerade inom den egna medlemsstatens område, utan även för tjänsteleverantörer från andra medlemsstater om leverantörerna tillhandahåller tjänster inom den egna medlemsstatens område. Detta är möjligt tack vare att straffrättsliga bestämmelser i allmänhet omfattar alla människor på samma sätt, oavsett om en tjänst tillhandahålls. Medlemsstaterna får dock inte kringgå eller förhindra att bestämmelserna i tjänstedirektivet tillämpas genom att åberopa straffrätten.

Med beaktande av tjänstedirektivets konsekvenser för sociala tjänster så är de sociala tjänster som rör socialt boende, barnomsorg och stöd till familjer och behövande personer ett uttryck för sammanhållning och solidaritet i samhället och de ska tillhandahållas av staten, genom tjänsteleverantörer som utses av staten eller genom godkända välgörenhetsorganisationer. Därför har dessa tjänster undantagits från tjänstedirektivets tillämpningsområde. Självfallet ska tjänster som tillhandahålls av kyrkor eller kyrkliga välgörenhetsorganisationer inte heller omfattas av direktivet.”

Jag har ordnat så att texten i dessa uttalanden ska lämnas in till sekretariatet för att infogas i protokollet för denna sammanträdesperiod.

Jag hoppas att uttalandena kan hjälpa till att nyansera de farhågor som har framförts av vissa personer. Kommissionen hoppas att uttalandena ska göra det lättare att acceptera parlamentets gemensamma ståndpunkt.

Innan jag avslutar har jag noterat att Arlene McCarthy har lagt fram tre ändringsförslag från hennes utskott, vilka rör det nya föreskrivande förfarandet med kontroll. Ändringsförslagen är ett resultat av den överenskommelse som nåddes förra sommaren mellan de tre institutionerna om granskningen av kommittéförfarandet, och dessa ändringsförslag kan antas av kommissionen.

Nästa vecka är det två år sedan denna kommission inrättades och jag blev kommissionsledamot med ansvar för den inre marknaden och tjänster. Debatten om tjänstedirektivet har varit föremål för uppmärksamhet en stor del av tiden. Jag anser att vi nu bör gå vidare till att anta direktivet och börja införliva det. Jag ser fram emot att höra åsikterna i denna kammare.

(Applåder)

  Mauri Pekkarinen, rådets ordförande. (FI) Herr talman, fru Gebhardt, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som tidigare talare redan har nämnt är denna dag epokgörande för den inre marknaden.

Under nästan tre års tid har Europaparlamentet, rådet och kommissionen utfört ett omsorgsfullt och ambitiöst arbete med tjänstedirektivet. Uppriktigt sagt har arbetet inte alltid varit enkelt, och framstegen har ibland skett långsamt. Vi kan låta trösta oss med att det i dag finns en starkare känsla av samförstånd här i parlamentet än någonsin tidigare under hela utarbetandet.

Direktivet utgör en viktig europeisk reform. Därför är det inte underligt att det har funnits åtskilliga hinder på vägen mot en överenskommelse. Det har funnits stora meningsskiljaktigheter om innehållet, men även enstaka lättare missförstånd.

Även om vi alla i dag vill se framåt vill jag ändå ta upp en eller ett par frågor som uppstod under utarbetandet. Först och främst vill jag påminna om den omröstning som hölls i parlamentet i våras, vars resultat skulle kunna ses som en historisk kompromiss. Parlamentet lyckades nå en kompromiss i en mycket krävande politisk situation, vilket gjorde det möjligt att gå vidare med förslaget till direktiv till ett efterföljande framgångsrikt skede då lagstiftningen förbereddes.

I detta sammanhang vill jag återigen tacka Europaparlamentet för denna kompromiss, särskilt föredraganden Evelyne Gebhardt, ordföranden för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, Arlene McCarthy, skuggföredragandena och flera andra ledamöter som har arbetat så hårt för att nå en gemensam lösning.

Sex rådsordförandeskap har varit inblandade i den svåra uppgiften att utarbeta ett direktiv. För Finland, det land som för närvarande innehar ordförandeskapet, är den nuvarande situationen både en välkommen och krävande utmaning. Det finska ordförandeskapet har kunnat dra nytta av de resultat som tidigare ordförandeskap, särskilt det österrikiska, har uppnått. Rådets gemensamma ståndpunkt från i våras har gett ordförandeskapet ett starkt mandat att gå vidare med denna fråga.

Mycket arbete lades också ned på rådets antagande av den gemensamma ståndpunkten, vilket omfattade en hög grad av flexibilitet och en uppriktig önskan att nå en kompromiss. Jag uppskattar också särskilt att Europaparlamentet även i detta fall har visat lyhördhet i frågan om ett gemensamt beslut och det mervärde som följer av detta.

Även kommissionens roll under utarbetandet har varit avgörande. När debatten i parlamentet och i rådet var som mest intensiv strävade kommissionen, i enlighet med dess grundläggande funktion, efter att använda konstruktiva argument för att leda utarbetandeprocessen i en hållbar riktning.

I dag berörde kommissionsledamot Charlie McCreevy några känsliga frågor i direktivet, som kommissionen har varit tvungen att anta en ståndpunkt om. På ordförandeskapets vägnar kan jag ge mitt fulla stöd och erkännande till kommissionsledamotens meddelande samt till behovet av en deklaration och dess innehåll. Kommissionsledamotens personliga roll under denna komplicerade utarbetandeprocess har varit föredömlig. Han har nämligen visat prov på såväl objektivitet som respekt för båda institutionernas åsikter.

Ett resultat av denna långa process är att förslaget till direktiv på flera sätt har förändrats under debattens gång. Den gemensamma målsättningen och syftet att utveckla den inre marknaden har inte desto mindre förblivit oförändrad. Direktivet kommer att öppna åtskilliga möjligheter för både tjänsteleverantörer och mottagare, vare sig dessa är konsumenter eller företag.

Tjänstedirektivet innebär emellertid inte att utvecklingen av den inre marknaden för tjänster stannar av. Tvärtom är direktivet ett unikt steg framåt i utvecklingen av den inre marknaden för lönsamma tjänster. Det har blivit uppenbart under de senaste åren att bestämmelserna i fördraget inte är tillräckliga för att med fullständig tydlighet reglera den inre marknaden för tjänster, som är unionens själva kärna. Jag anser att tjänstedirektivet kommer att ge marknadsaktörerna det slags rättsliga säkerhet som de så länge har väntat på. Detta är direktivets största mervärde.

Det finska rådsordförandeskapet välkomnar varmt att vi i dag endast ska rösta om några ändringsförslag. Av dessa vill jag nämna de tre ändringsförslag med anknytning till kommittéförfarandet som lades fram under debatten i plenum.

Jag kan bekräfta att rådet godtar dessa ändringsförslag, och i detta avseende har rådet möjlighet att ändra sin gemensamma ståndpunkt. När det gäller övriga ändringsförslag hoppas jag att den gemensamma ståndpunkten förblir oförändrad.

Herr talman! Jag hoppas att parlamentet i dag, under detta plenarsammanträde, kommer att fatta ett slutligt och definitivt beslut om tjänstedirektivet. Då skulle målet om den överenskommelse som delas av båda institutionerna – Europaparlamentet och rådet – kunna förverkligas vid andra behandlingen.

(Applåder)

  Evelyne Gebhardt (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag anser att de sista rättsliga osäkerhetsfaktorerna beträffande vissa aspekter, bland annat arbetslagstiftningen och socialförsäkringslagstiftningen, nu har klarats upp i och med kommissionens officiella uttalande. Jag känner mig därför nu redo att rekommendera parlamentet att, utan ändringar, anta den gemensamma ståndpunkt som ministerrådet har lagt fram, givetvis bortsett från de tre ändringsförslag med anknytning till kommittéförfarandet som vi har enats om sinsemellan.

Jag anser att vi i parlamentet har arbetat mycket effektivt, och jag vill än en gång tacka kommissionen och rådets ordförandeskap för att ha godkänt vår text i ett nära nog oförändrat skick.

Det finns ytterligare ett påpekande som jag emellertid vill göra, och det gäller en något tråkig aspekt. Jag vill rekommendera nuvarande och framtida rådsordförandeskap att avstå från det slags uppträdande som vi hittills har upplevt. Det är inte godtagbart att ordförandeskapet, under andra behandlingen, ideligen upprepar att det är omöjligt att diskutera frågan ytterligare och att man inte godtar de ändringsförslag som parlamentet har lagt fram på grund av en bräcklig kompromiss som har uppnåtts i rådet. En liknande bräcklig kompromiss förhandlades även fram här i parlamentet, och det är viktigt att se till att parlamentets, ministerrådets och kommissionens rättigheter åskådliggörs till fullo under medbeslutandeförfarandet.

Därför får händelseutvecklingen den här gången inte tjäna som förebild för framtida lagstiftningsprocesser. Jag har godtagit detta den här gången eftersom 90 procent av parlamentets text har antagits och vi här i parlamentet inte har drabbats av några stora förluster. Detta kommer emellertid inte alltid att vara fallet. När detta inträffar kan rådet inte säga nej och insistera på att det inte är möjligt att fortsätta diskutera frågan. Detta är inget konstruktivt samarbete, och jag hoppas innerligt att det här var en isolerad företeelse och att vi i framtiden återigen kommer att kunna ha ett normalt samarbete under medbeslutandeförfarandet.

(Applåder)

  Malcolm Harbour, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman och herr kommissionsledamot! Detta är en viktig dag för europeiska medborgare. Jag betonar detta eftersom vi ibland när vi talar om frågor som den inre marknaden glömmer bort att vi involverar de människor som lever mitt i det som sker i vårt politiska arbete här. Direktivet handlar om att förbättra levnadsstandarden för alla medborgare i Europeiska unionen och uppmuntra tillväxt och dynamik i ekonomin. Det är inte svårare än så.

Det som är så viktigt med detta direktiv – något som vi kanske glömmer bort ibland under våra stora debatter – är att direktivet faktiskt är ett resultat av mödosamt arbete från kommissionens sida, och till denna kommission skulle jag vilja ge en eloge. I direktivet behandlas den djupa frustration som företag, i synnerhet små företag, har upplevt då de utövat sina rättigheter på den inre marknaden. Detta är vad direktivet handlar om. Direktivets bestämmelser är oerhört detaljerade. Det har gett medlemsstaterna inte mindre än 40 konkreta åtgärder för att avlägsna hinder och 65 bestämmelser som ska förbättra ländernas förfaranden. Nu är det upp till medlemsstaterna. Det är de som ska se till att det händer något och vi kommer att hålla ett öga på dem för att se till att de efterlever bestämmelserna.

Jag vill i synnerhet framhäva att vi för första gången har ett konkret krav på medlemsstaterna att de måste lyfta fram den inre marknaden för de egna företagen, att uppmuntra företagen att utnyttja den inre marknaden i tjänstesektorn och att söka sig utåt och handla över gränserna. Den inre marknaden är ett gemensamt projekt för oss alla. Det beslutas inte här, utan faktiskt ute i medlemsstaterna. Vi kan göra vårt bästa och direktivet utgör ett stort framsteg för att uppnå detta.

En anmärkningsvärd sak med direktivet är att det har stått för god politik. Varför säger jag så? Jo, för att direktivet har föregåtts av mycket konstruktiva och detaljerade diskussioner: långa debatter och omröstningar i utskottet då olika sidor vill driva igenom sin ståndpunkt, genom förhandlingar och kompromisser.

Det har varit god politik och i centrum har Evelyne Gebhardt funnits. Hon var storsint nog att ge mig en eloge och jag vill säga att det har varit ett nöje att arbeta tillsammans med henne. Det har varit en utmaning ibland, eftersom hon varit en mycket bestämd ledare i att driva igenom detta, men jag tror att det vi har åstadkommit tillsammans kommer att vara bra för Europas medborgare. Det är emellertid inte bara vi som har arbetat med detta, utan alla medlemmar i vårt utskott och även andra. Jag vill i synnerhet tacka mitt eget arbetslag i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, där flera av ledamöterna snart ska tala, men vi hade också ett nära samarbete med våra kolleger liberalerna, i synnerhet vid den avgörande omröstningen som ordförandeskapet var vänlig nog att nämna tidigare. De kommer nu att tala mer utförligt.

Jag vill avsluta med att tacka småföretagarorganisationen ”Federation of Small Businesses” i Storbritannien och säga två saker till er i kammaren idag om hur viktigt detta direktiv är. För det första står små och medelstora företag för närmare 90 procent av tjänstesektorn. Dessa företag är avgörande för förslaget. För det andra skulle vi ha löst arbetslöshetsproblematiken i EU om alla småföretagare i Europa anställde ytterligare en person.

(Applåder)

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Som företrädare för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill jag givetvis tacka Evelyne Gebhardt – och i synnerhet Robert Goebbels, som tyvärr inte kan närvara i dag. Som föredragande har Evelyne Gebhardt på ett skickligt sätt lotsat tjänstedirektivet genom flera stormiga vatten.

Jag vill emellertid också tacka mina kolleger från de övriga politiska grupperna, särskilt gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Trots att våra socialpolitiska meningsskiljaktigheter givetvis kvarstår anser jag att vi har uppfyllt vår skyldighet att presentera en konkret lösning som den europeiska allmänheten kan godta.

Jag är särskilt tacksam mot kommissionsledamot Charlie McCreevy, för utan honom skulle denna process inte ha kunnat struktureras så väl, samt mot rådets ordförandeskap – i synnerhet det finska, men även det österrikiska rådsordförandeskapet. Jag vill be rådet att komma ihåg att det österrikiska ordförandeskapet skapade ett prejudikat när det bjöd in oss parlamentsledamöter till ett möte i rådet. Detta bör inte förbli en isolerad företeelse; möjligheten bör definitivt stå öppen även i andra sammanhang.

Jag vill också tacka Europeiska fackliga samorganisationen för de intensiva överläggningarna med oss som gjort det möjligt att uppnå en kompromiss om detta.

Jag föddes vid den punkt där det gamla öst mötte väst – mellan Wien och Bratislava – så jag känner till de farhågor, men också de förhoppningar, som är förknippade med en inre marknad för tjänster. Om nationalismen och protektionismen nu återigen rycker framåt i flera av övergångsländerna, och även i flera av de ”gamla” EU-medlemsstaterna, kan en av orsakerna till detta vara att människor är överväldigade av den hastighet, och ibland även av den brutalitet, med vilken den inre marknaden håller på att etableras. Därför var det också viktigt att finna ett sätt att etablera denna inre marknad – som ju behövs – samtidigt som man även tar sociala hänsyn.

Politiken på EU-nivå innebär trots allt inte bara att undanröja hinder mot en inre marknad – det är bara en del av sanningen – utan också att skapa politiska förutsättningar för att göra den inre marknaden godtagbar för folket. Av dessa anledningar kommer min grupp att ge direktivet sitt helhjärtade stöd. Vi har naturligtvis vissa förbehåll, som kommer att presenteras senare, men på det hela taget stöder min grupp denna positiva kompromiss som har uppnåtts.

Vi måste ha modet att stödja denna kompromiss i dag och att försvara den externt. Än en gång riktar jag mitt uppriktiga tack till Evelyne Gebhardt.

(Applåder)

  Anneli Jäätteenmäki, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman! Jag vill tacka mina kolleger Malcolm Harbour och Evelyne Gebhardt, och flera andra, för deras utmärkta samarbete. Jag vill i synnerhet tacka kommissionsledamot Charlie McCreevy, för utan hans rationella samarbetsmetoder skulle det säkert inte ha skett några framsteg.

Tjänster är en viktig källa för EU:s tillväxt och sysselsättning. Under perioden 1997–2002 fanns omkring 96 procent av alla nya arbetstillfällen inom tjänstesektorn. Därför är det viktigt att det inte finns några onödiga hinder för tillväxten på nationell nivå. Tjänstedirektivet är ett steg i rätt riktning.

Jag vet att det finns personer här i parlamentet som är missnöjda eftersom de anser att vi inte har gått tillräckligt långt, men det finns också de som anser att parlamentet och rådet har tagit ett alltför stort steg framåt. Det förslag som vi nu behandlar är en kompromiss; detta är vad vi kunde åstadkomma med hänsyn till situationen.

Europaparlamentet har anklagats för att ha naggat på kommissionens ursprungliga förslag. Ändå har ingen gjort sig besväret att nämna det stora antal områden som direktivet trots allt omfattar. Tjänstedirektivet omfattar sektorer såsom byggnadsindustrin, affärstjänster, montering och installation, handel och distribution samt resor och fritidstjänster. Spännvidden är mycket stor.

Avsikten med detta förslag är således att avreglera tjänster och att därigenom minska deras kostnader. Efterfrågan på vissa tjänster är beroende av priset, men förtroendet är minst lika viktigt. Om en tjänsteleverantör sköter sina affärer punktligt och noggrant växer förtroendet, och det gör även marknaden. Det är inte direktivet som avgör detta: ansvaret ligger hos tjänsteleverantören.

Arbetsstyrkans fria rörlighet är precis lika viktig som tjänstedirektivet för att EU:s inre marknad ska fungera väl. När EU utvidgades österut var det bara Sverige, Irland och Förenade kungariket som gav medborgarna i de nya medlemsstaterna fri och omedelbar tillgång till deras arbetsmarknader. När nu en ny utvidgningsrunda ska äga rum finns det återigen vissa medlemsstater som reser barriärer. Dessa nya potentiella barriärer är mycket besvärliga och medför problem när det gäller att avreglera den inre marknaden. De innebär ett steg bakåt. Om vi ska gå framåt med tjänstedirektivet förutsätter det även liknande framsteg för den fria rörligheten för arbetstagare.

(Applåder)

  Heide Rühle, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar, fru Gebhardt! Vi är besvikna över att de tre största grupperna, dvs. en majoritet här i parlamentet, förkastade förslaget om att i dag genomföra en vederbörlig andra behandling av tjänstedirektivet.

Evelyne Gebhardt har kämpat in i det sista, men detta gör det ännu svårare för oss att förstå hur hon kan beskriva resultatet, som hon nyligen har påstått innehåller vissa punkter som är rättsligt ofullständiga och oklara, som en stor triumf för parlamentet. Rådet har onekligen utövat stora påtryckningar på oss genom att från början klarlägga att alla eventuella ändringar av texten skulle resultera i att hela direktivet strandade – men det var också rådet som vid första behandlingen påstod att man hade följt parlamentets text praktiskt taget helt och hållet. Tyvärr hade rådet likväl inte följt vår text helt och hållet, och en bristande klarhet har smugit sig in i vissa punkter, huvudsakligen när det gäller frågor som avser det sociala Europa.

Bristen på klarhet gäller definitionen och uteslutningen av tjänster i allmänhet och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i synnerhet. Den gäller särskilt uteslutningen av sociala tjänster samt erkännandet av de kollektivavtal som har förhandlats fram av arbetsmarknadens parter. Det här är inga bagateller, det är grundläggande frågor som motståndarna till konstitutionen använde för att uppnå ett nej i den franska folkomröstningen. Vi kunde ha tagit fasta på vad rådet sa efter folkomröstningarna då man gång på gång framhöll att de sociala rättigheterna skulle respekteras till fullo i den nya versionen av tjänstedirektivet. Tråkigt nog blev det ändå inte så.

Det är skillnad om jag tar upp exemplet med de sociala tjänsterna eller om jag bara nöjer mig med en ofullständig förteckning som lämnar stora luckor för vissa medlemsstater och som följaktligen leder till att beslut måste fattas av EG-domstolen. Det är obegripligt hur detta kunde godtas i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. I sitt betänkande om sociala tjänster uppgav föredraganden för detta utskott, Luisa Fernanda Rudi Ubeda, som för övrigt är ledamot av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, att dessa tjänster trots allt varierade stort mellan medlemsstaterna och att en definition därför var nödvändig. Hur är det möjligt att på ett rättssäkert sätt utesluta en sektor som inte är ordentligt definierad?

Tråkigt nog fäste utskottet emellertid ingen ytterligare uppmärksamhet vid denna fråga, utan i stället bekräftade man bara på nytt sin motvilja mot att göra något som kunde vålla rådet problem. I utskottets iver att visa lydnad bortsåg man följaktligen från sin traditionella rättighet att genomföra en ordentlig andra behandling av tjänstedirektivet. Detta är definitivt ingen triumf för parlamentet: tvärtom är det ett nederlag som vi kommer att få ångra under lång tid framöver.

Inte ens kommissionens uttalande kan ändra på detta. På sin höjd är det bindande för den nuvarande kommissionen, men det är inte rättsligt bindande eftersom tolkningen av lagstiftningen ligger hos EG-domstolen – som kommissionsledamot Charlie McCreevy på nytt bekräftade i dag.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! När det gäller parlamentets förbindelser med rådet är vi väl insatta i medbeslutandeförfarandet och förlikningsförfarandet. I dag kan vi, i och med tjänstedirektivet, även lägga till underkastelseförfarandet till dessa två. Vilket annat ord finns det för att beskriva det ofattbara beslut som har fattats av de största grupperna om att ge vika för rådets krav, genom att gå med på att dra tillbaka alla de ändringsförslag som utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd hade gått igenom, samt att anta rådets gemensamma ståndpunkt utan invändningar, trots att det otvivelaktigt är ett steg bakåt från deras egen kompromiss av den 16 februari i år?

Jag vill påminna er om att Europeiska fackliga samorganisationen ansåg att det var nödvändigt att ändra vissa punkter i texten som den uppfattade vara av ”stor betydelse”. Detta gällde särskilt ”en tydligare uteslutning av arbetslagstiftningen och de sociala tjänsterna, samt en tydligare respekt för de grundläggande rättigheterna”.

I rådets text har bevarandet av medlemsstaternas arbetslagstiftning i själva verket underordnats överensstämmelsen med gemenskapslagstiftningen – en vag ordalydelse som avser konkurrensreglerna. Några av er tröstar er med det lugnande uttalandet av kommissionsledamot Charlie McCreevy. Detta är verkligen ett mycket underligt resonemang. Vågar jag påminna er om att det i själva verket var Charlie McCreevy som, för bara ett år sedan, använde gemenskapslagstiftningen för att försvara att ett lettiskt företag vägrade att erkänna svenska kollektivavtal i den så kallade Vaxholmsaffären, som väckte sådan uppståndelse?

Samtidigt har rådet till kommissionen återlämnat en ofattbart stor mängd befogenheter att – både i förväg och i efterhand – övervaka medlemsstaternas lagstiftning. Det var just dessa befogenheter som parlamentet ville begränsa. Charlie McCreevy anser att denna ändring medför en avgörande förbättring, och det är fullt förståeligt, men hur ser parlamentet på ändringen? Ingen säger någonting.

Slutligen har de otydligheter och gråzoner som finns i direktivets text – och som jag på min grupps vägnar kritiserade vid första behandlingen för att de, som jag då sa, lämnar dörren öppen för en okontrollerbar tolkning från kommissionens och EG-domstolens sida – redan börjat utnyttjas, vilket vi fruktade att de skulle göra. I till exempel kommissionens meddelande om sociala tjänster framställs en ytterst förenklad vision av dessa tjänster. Kommissionsledamot Vladimír Špidla var för övrigt ivrig att framhålla att dessa tjänster i allt större utsträckning skulle falla inom tillämpningsområdet för gemenskapslagstiftningen om den inre marknaden och konkurrens.

I ett annat meddelande från kommissionen, som handlar om utstationering av arbetstagare, vänder man sig mot vissa medlemsstaters bestämmelser om tjänsteleverantörer från andra EU-länder, eftersom man anser att dessa bestämmelser är oproportionerliga. Även här förlitar sig kommissionen på EG-domstolens outsinliga rättspraxis. Var finns då de garantier som direktivet var avsett att tillhandahålla, så att vi undviker den sliriga väg som leder hela det sociala livet in i en konkurrenssituation där allt är tillåtet?

I allmänhet formulerar sig rådets ordförande mycket tydligt: ”EG-domstolens tolkning kommer att krävas i många fall”. Nåväl, min grupp kommer inte att stödja denna massiva avregleringsmetod. Jag anser att detta, förutom tjänstefrågan, också gäller frågan om det europeiska integreringskonceptet. Vill vi använda lagstiftningen för att harmonisera och främja skyddsreglerna, eller kommer vi att acceptera en harmonisering som sker med hjälp av marknaden och konkurrerande standarder, som därför oundvikligen kommer att försämras? Vill vi verka för en parlamentarisk demokrati och en medborgardemokrati, eller kommer vi att låta oss styras av rättspraxis och tolkningsmeddelanden?

Några veckor före Romfördragets 50:e årsdag är dessa frågor fullkomligt befogade, och jag är övertygad om att flera av våra medborgare snart kommer att ställa dessa frågor på ett kraftfullt sätt.

(Applåder)

  Adam Jerzy Bielan, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Tjänstesektorn står för nästan 70 procent av EU:s BNP och utgör den viktigaste källan för ekonomisk tillväxt. Det finns emellertid tusentals administrativa hinder för denna sektors utveckling.

Tjänstedirektivets huvudsakliga syfte är att minska denna byråkrati, vilket skulle underlätta tillhandahållandet av gränsöverskridande tjänster på de 25 medlemsstaternas marknader. Europeiska kommissionen har fastställt mer än 90 hinder som tjänsteleverantörer, t.ex. mekaniker, revisorer och IT-specialister, är tvungna att övervinna för att kunna driva sin verksamhet i en annan medlemsstat.

Som regel skapas dessa svårigheter medvetet av de länder som befarar konkurrens från företag från andra stater och som vill skydda de egna marknaderna till vilket pris som helst. Detta sker ofta på bekostnad av konsumenterna, som erbjuds tjänster som är dyrare och av sämre kvalitet.

Även i denna urvattnade form är tjänstedirektivet ett steg i rätt riktning längs den långa och slingriga vägen mot att göra EU:s ekonomi konkurrenskraftig och livet enklare, särskilt för företagen. Som kommissionsledamot Charlie McCreevy sa kommer de närmaste åren att visa huruvida detta utgjorde en milstolpe när det gällde att undanröja hindren för tillhandahållandet av tjänster på den inre marknaden. Vi kommer att få veta resultatet först när medlemsstaterna har införlivat direktivet i den nationella lagstiftningen på ett sätt som verkligen kommer att minimera hindren. Dessa hinder är för övrigt oförenliga med principen om frihet att tillhandahålla tjänster, som finns inskriven i fördraget, och de är till skada för EU:s konsumenter och företagare.

Kommissionen bör spela en viktig roll i denna fråga och agera som väktare för att se till att fördragen och EU:s lagstiftning efterlevs. Lyckligtvis har vi kunnat undvika att tjänstedirektivet förvanskades ytterligare genom att, vid sammanträdet i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, förkasta samtliga ändringsförslag som lades fram av föredraganden Evelyne Gebhardt. Att ytterligare urvattna det tjänstedirektiv som har ratificerats av rådet, och som ändå utgör en bräcklig kompromiss, skulle inte bara vara skadligt för den fria tjänstemarknaden, utan det skulle också kunna leda till att hela projektet läggs ned och att tre års hårt arbete går förlorat.

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Herr talman! Det som parlamentet i dag ska godkänna är ett direktiv för advokater och domare. Det är domarna i Luxemburg som kommer att avgöra vad som har beslutats. Reglerna är mycket oklara. Jag försökte förgäves undanröja de värsta bristerna med hjälp av tre entydiga ändringsförslag.

1. Medlemsstaterna ska kunna kräva att lokala överenskommelser efterlevs av alla parter i en tjänsteleverantörs verksamhet. 2. Medlemsstaterna ska själva kunna besluta vilka tjänster som ska utföras under statlig ledning och vad som ska bestämmas av marknaden. 3. Medlemsstaterna ska också kunna uppbära mervärdesskatt och skatter på tjänster som levereras från utlandet. Detta är tre viktiga frågor som jag inte har fått några tydliga svar på. Junirörelsen håller med om att det ska finnas en gemensam marknad även för tjänster. Vi välkomnar i synnerhet arbetstagare och företag från de nya medlemsstaterna, men de danska lönenivåerna måste gälla. Konkurrensen får inte ske på grundval av lägre löner, sämre arbetsvillkor eller lägre mervärdesskatter och skatter.

  Marine Le Pen (NI). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Nio månader efter det att tjänstedirektivet, det så kallade Bolkesteindirektivet, antogs vid första behandlingen förankras det nu av Europaparlamentet genom att man godkänner rådets gemensamma ståndpunkt utan ändringar. Detta är en seger för socialdemokratin, som har anslutit sig till den ekonomiska ultraliberalismen.

Med undantag för de icke-kommersiella tjänsterna av allmänt intresse finns det ingenting som undgår denna avreglering av tjänster: inte ens de sociala tjänsterna är helt och hållet uteslutna från Gebhardtbetänkandet. Detta vilseleder människorna! Direktivet kommer inte att sätta stopp för vare sig den sociala dumpningen, skattedumpningen eller lönedumpningen. Smarta, ohederliga tjänsteleverantörer kommer att fortsätta att utnyttja den nationella lagstiftningen och dra fördelar av de svaga punkterna i direktivet genom att åberopa sektorsdirektiven.

Till exempel är mer än 100 000 byggnadsarbetare utstationerade i Frankrike med tillfälliga anställningar, varav de flesta utför odeklarerat arbete. Här pågår en laglig social dumpning när det gäller ansvaret, för de utstationerade arbetstagarna fortsätter att tillhöra socialförsäkringssystemet i sina ursprungsländer. I dessa fall nonchaleras arbetslagstiftningen på ett lagligt sätt.

Slutligen motsätter vi oss de mekanismer som ska utvärdera de nationella begränsningarna när det gäller tillhandahållandet av tjänster över nationsgränserna, eftersom de innebär att kommissionen övervakar medlemsstaterna på ett oacceptabelt sätt, och dessutom medför de en överdriven gemenskapsbyråkrati.

Därför kommer vi att rösta mot Gebhardtbetänkandet.

  Marianne Thyssen (PPE-DE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi har lyckats göra om ett förslag som var alltför övergripande, alltför radikalt när det gällde avregleringsivern och orealistiskt när det gällde genomförandet. Det har nu gjorts om till ett direktiv som medför just det som avsågs, nämligen att undanröja hinder för företag som vill etablera sig utomlands samt att göra det möjligt för tjänsteleverantörer att driva en gränsöverskridande verksamhet. Därför blir det också möjligt för alla, däribland små och medelstora företag, att dra fördel av sina grundläggande rättigheter enligt fördraget.

Trots mycket varierande utgångslägen, både mellan och inom grupperna, och definitivt också mellan medlemsstaterna, och trots många utbredda missuppfattningar om innehållet och om förslagets efterverkningar, har vi lyckats utarbeta en balanserad och motiverad slutprodukt, delvis genom att lyssna noggrant på varandra och allmänheten, och delvis genom att samarbeta på ett konstruktivt sätt.

Ekonomiskt och socialt sett erbjuder vi ett mer gynnsamt öppnande av den inre marknaden, till fördel för tjänster, ökad tillväxt och sysselsättning, utan att det påverkar konsumenterna och det övriga sociala skyddet. Institutionellt sett har vi bevisat att den europeiska demokratin fungerar och att parlamentet tar sitt ansvar på allvar. Rättsligt sett kommer vi, även om ordalydelsen lämnar en del övrigt att önska, definitivt att se till att öka värdet genom att åstadkomma ökad rättssäkerhet.

Jag hoppas därför att vi fortsätter på den här vägen när vi röstar och att vi lyckas stödja den gemensamma ståndpunkten med en mycket bred majoritet. Den är trots allt en positiv återspegling av den kompromiss som vi själva utarbetade. Även jag vill tacka alla de som under de senaste två åren har lyckats arbeta tillsammans, både de som har ett politiskt ansvar inom de tre institutionerna, och personalen.

  Arlene McCarthy (PSE). – (EN) Herr Talman! Som ordförande för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd är jag idag otroligt stolt över det arbete som utförts och det engagemang som visats av både vår föredragande och medlemmarna i utskottet, för att få EU:s medlemsländer att äntligen ge klartecken för att öppna upp marknaden för tjänster. Det är parlamentsledamöterna och parlamentet som har åstadkommit den kompromiss som ska rädda tjänstelagstiftningen från att gå i stå i medlemsstaterna och från att fastna i rådet.

Överraskande nog har parlamentet i brittisk press hyllats för att sluta sig samman som ”en seriös och effektiv institution”. I artikeln skriver man vidare att nyckeln till tjänstelagstiftningens framgång har utformats här i Strasbourg. Jag håller med journalisten, som menar att det är hög tid att rikta mer uppmärksamhet mot Europaparlamentet.

Jag vill tacka rådet och kommissionen för att de uppmärksammar parlamentets rätt till föreskrivande kontroll vid de nya förfarandena och för att de antar våra tre ändringsförslag. Denna lagstiftning har varit den i särklass mest kontroversiella, men även den viktigaste lagstiftningen i EU. Trots våra ideologiska och nationella olikheter har vi parlamentsledamöter lyckats finna ett sätt att öppna upp marknaden, att öka antalet arbetstillfällen, att främja tillväxten och att ge våra medborgare den tillit och det förtroende som behövs för att kunna använda och få tillgång till dessa tjänster i hela Europa.

Lagstiftningen har varit kontroversiell när det gäller att reducera den administrativa bördan och minska byråkratin för företagen, men vi måste se till att få normer av hög kvalitet och skapa valmöjligheter för konsumenterna, samtidigt som arbetstagarnas villkor, hälsa och säkerhet tryggas. Parlamentet har lyssnat till människors oro och farhågor, så att friheten att tillhandahålla tjänster inte blir liktydigt med friheten att undergräva konsumenters eller arbetstagares rättigheter. Varje medlemsstat måste nu säkra fri tillgång till sina områden och det måste vara lika tydligt att rätten att upprätthålla nationella bestämmelser och att skydda den allmänna ordningen, folkhälsan, säkerheten och miljön inte får betyda att befogat skydd förvandlas till negativ protektionism. Lagstiftningen måste kunna rättfärdigas och vara proportionerlig, och den får inte diskriminera andra aktörer.

Låt oss se till framtiden. Det enda avgörande testet kommer att bestå i om vi kan motsvara förväntningarna och öppna upp marknaden för företagen och ge fördelarna till våra konsumenter. Vi kan inte yvas över fördelarna om vi inte lyckas uppnå resultat.

Vårt arbete är inte slutfört. Vi måste fortsätta att arbeta tillsammans som tre institutioner för att förverkliga vårt åtagande att åstadkomma resultat. Som ordförande för utskottet för den inre marknaden är jag bestämt redo att förverkliga vårt åtagande om att bistå kommissionen och rådet i att se till att vi respekterar arbetstagares och konsumenters rättigheter och gör det vi sagt att vi ska göra för företag i hela Europa.

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

  Toine Manders (ALDE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi har nu nått ett historiskt ögonblick, för här i parlamentet har vi, som politiskt organ, fattat ett eget beslut om en av de grundläggande friheterna. Vi kommer att överlåta åt EG-domstolen att hantera resterande delar, för i går kväll var vi – och här refererar jag till spel och sportvadslagning – angelägna om att ta itu med det verkliga grovjobbet. Vi ska se till att domarna i EG-domstolen, som inte är valda, gör detta i stället. Det gläder mig att politikerna, EU-medborgarnas valda företrädare, nu äntligen har fattat ett beslut om den fria rörligheten för tjänster. Jag vill särskilt tacka Evelyne Gebhardt som såg till att hennes grupp inte lade fram några ändringsförslag.

Jag har också lagt märke till att stämningen har förbättrats väsentligt nu när kompromissen har lagts fram, för denna fråga har gett upphov till allvarliga spänningar. Jag anser emellertid inte att detta handlar om spänningar mellan Polen och Frankrike, mellan Nederländerna och de baltiska staterna eller något sådant. Detta handlar om EU, Kina och Indien. Vi som européer måste därför även i fortsättning vara en pådrivande kraft där de olika befolkningarna är delaktiga.

  Pierre Jonckheer (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Pekkarinen, mina damer och herrar! Jag vill göra två kommentarer. Jag vill betona att de åtta ändringsförslag som vår grupp lade fram antogs av parlamentet med en tillräckligt stor majoritet vid första behandlingen, vilket tydligt visar att rådets gemensamma ståndpunkt inte helt och hållet återspeglar parlamentets text.

Den andra kommentaren är följande: innan vi blir alltför lyriska över direktivets historiska betydelse bör vi iaktta viss försiktighet. Jag vill påminna er om att direktivet ska införlivas av samtliga medlemsstater senast 2009 och att kommissionens första utvärderingsrapport inte kommer att presenteras för Europaparlamentet förrän 2010. Därför är det först då, i slutet av det utvärderingsförfarande som fastställs i artikel 39 i direktivet, vi kan se vilka konsekvenser denna text verkligen har haft för de olika medlemsstaterna. Jag vill uppmana de som lovar oss en ljusare framtid och som talar om miljontals nya arbetstillfällen, att vara försiktiga: vi bör inte ge Europas folk löften som vi kanske inte kommer att kunna hålla.

Jag vill avsluta med några ord om den allmänna uppfattning som utgör grundvalen för förslaget: vår grupp stödde principen om frihet att tillhandahålla tjänster och i synnerhet gränsöverskridande tjänster. Samtidigt har vi emellertid alltid betonat att vi måste ha alla garantier när det gäller arbetsvillkor och förbud mot olagligt arbete, och att dessa villkor måste respekteras i hela EU. I detta avseende välkomnar jag ert uttalande, herr McCreevy, men politiskt sett förpliktar detta bara den nuvarande kommissionen – och under 2010 kommer vi att få en ny kommission.

  Sahra Wagenknecht (GUE/NGL). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Redan från början var tjänstedirektivet ett projekt för de som vill se kapitalismen råda i EU, utan några sociala garantier. Direktivet kommer att främja en liberalisering, avreglering och privatisering och även driva upp lönedumpningen och den sociala dumpningen till en aldrig tidigare skådad nivå. Företagen kommer att bli nöjda, men för majoriteten av människorna kommer det att bli en katastrof. Trots alla protester och invändningar kommer parlamentet att godkänna direktivet i dag, och de som ser ut att vinna på detta kan vara särskilt tacksamma mot den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. De har nämligen gjort sitt bästa för att vilseleda allmänheten med hjälp av lögner och svek.

Den kompromiss som ska antas i dag bidrar inte till att hålla det sociala EU levande. Det är ett nyliberalt redskap som har utformats för att utplåna alla sociala aspekter. De som stöder direktivet bör göra detta med öppna ögon. Vi kommer att fortsätta att motsätta oss detta våldsamma nyliberala angrepp.

  Guntars Krasts, (UEN) . – (LV) Man brukar anta att nya lagar förbättrar, förstärker och på andra sätt bidrar till framgången för EU:s verksamhet. Detta är inte fallet med det förslag till direktiv som ska diskuteras i dag. Den förra Europeiska kommissionen grundade förslaget till direktiv på ursprungslandsprincipen – en princip som EG-domstolen har utvecklat och som har konsoliderats i rättspraxisen inom det internationella civilrättsliga systemet. Den nuvarande kommissionen kastade i all hast fram förslaget till direktiv, grundat på ursprungslandsprincipen, inom principerna i EU:s strategiska dokument, inklusive Lissabonstrategin. Nyckeln till en öppning av EU:s tjänstemarknad bröts emellertid av i parlamentets händer. Ursprungslandsprincipen har försvunnit från direktivets text och bestämmelsernas ordalydelse i artikel 16 liknar principen om ömsesidigt erkännande – en princip som i praktiken kan visa sig vara alltför subjektiv och svårhanterlig för att tjänstemarknaden ska kunna öppnas. I dag kommer Europaparlamentet att till medlemsstaterna delegera fullt ansvar att besluta om, när och hur EU:s tjänstemarknad kommer att utvecklas. Vi kan bara hoppas att detta faktiskt kommer att inträffa.

  Patrick Louis (IND/DEM). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Strax före omröstningen i Frankrike svor UMP att Bolkesteindirektivet hade dragits tillbaka, och socialisterna sa att det tillhörde historien. Faktum är att dessa båda partier inte bara ljög utan nu också gör saken värre för sig själva på åtminstone fyra punkter.

För det första har vi ursprungslandsprincipen. Vi ger fria tyglar åt EG-domstolen, som har uppfunnit detta begrepp i sina domar i målen ”Cassis de Dijon” och ”Säger”. Vi kan knappast föreställa oss att den kommer att offra sin egen skapelse.

Den andra punkten gäller anställningsskyddet. Arbetsrätten, som är en nationell behörighet, underordnas gemenskapsrätten, utan något fördrag eller någon ratificering. Hur långt är vi beredda att gå när det handlar om att ersätta arbetsrätten med handelsrätt?

För det tredje har vi frågan om övervakning av tjänsteleverantörer. Vi försätter medlemsstaterna i en ohållbar situation genom att hindra dem från att utöva någon kontroll. Vad skulle de kunna veta om arbetsförhållandena i ett polskt företag som de inte känner till?

Min fjärde punkt gäller de tjänster som behandlas. Detta direktivs omfång har åter utvidgats och kommer nu att påverka omkring 6 000 yrken, eller kanske ännu fler, med tanke på hur ambitiös texten är.

Slutligen anser jag att domstolen och kommissionen i denna kompromiss, som alla 25 medlemsstaterna önskade, får ett enormt inflytande på fullbordande av den inre marknaden, utan att de oroar sig för den sociala dumpning som pressar våra arbetstagare och kommer att fortsätta att förvärra arbetslösheten. Människorna har blivit besvikna över Turkiets anslutning och lurade i momsfrågan, deras avvisande av en superstat har hånats, och nu har de blivit förrådda när det gäller Bolkesteindirektivet. Ärligt talat, hur många av oss kan nu se väljarna i ögonen?

  Mario Borghezio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Inte minst med tanke på de olikartade intressen som ryms inom systemet med små och medelstora företag, särskilt de i Padanien, upplever vi att målen att införa en reglering för alla EU-medlemsstater fortfarande är mycket farligt – lika farligt som kommissionens ursprungliga plan. Detta leder till mördande konkurrens inom tjänstesektorn, som utgör 70 procent av EU:s BNP. Låt oss inte glömma detta.

I en så känslig fråga som denna är det rimligt att fråga sig om kommentarerna från civilsamhället verkligen har uppfattats och tagits med i bedömningen och om faran för social och ekonomisk dumpning verkligen har undanröjts från denna nya, utslätade version av Bolkesteindirektivet. Vart man än tittar nu för tiden ser man skrupelfria entreprenörer som konkurrerar på ett orättvist sätt, till nackdel för systemet med de små och medelstora företag som till skillnad från dessa entreprenörer verkar helt inom lagens gränser. Detta är ett resultat av den liberalisering som både kommissionen och EG-domstolen ville ha. Vi är emot denna byråkratiska centralism inom EU.

  József Szájer (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Tillsammans med många andra parlamentsledamöter från de nya medlemsstaterna röstade jag inte för tjänstedirektivet vid första behandlingen förra året. I den här omröstningen kommer jag däremot att stödja det. Vid det förra tillfället stod jag inte bakom det eftersom jag ville varna för att man i det nyligen enade EU inte får förbise de nya medlemsstaternas intressen när man inför viktig ny lagstiftning. Denna varning har tjänat sitt syfte. Faktiskt var det detta som hjälpte rådet att göra framsteg till exempel inom de flitigt debatterade områdena straffrätt och arbetsrätt som hindrade fritt tillhandahållande av tjänster.

Jag skulle vilja understryka att den nya texten kräver att varje medlemsstat ser över de lagar som de för närvarande har som hindrar fritt tillhandahållande av tjänster. Alla dessa steg leder i rätt riktning. I förfarandet sedan första behandlingen strävade man mer aktivt efter att nya medlemsstater och parlamentsledamöter skulle vara delaktiga. Jag är säker på att slutet på den ofta svåra och bittra debatten om tjänstedirektivet kommer att hjälpa EU att lämna denna kritiska period bakom sig, att ge ny stimulans till den inre marknaden och att ge små och medelstora företag en chans att skapa fler arbetstillfällen och bidra till att EU får en snabbare ekonomisk tillväxt.

Ändå behöver vi också lära oss av denna process. Vi behöver arbeta hårdare för att återställa förtroendet mellan gamla och nya medlemsstater. Därför måste man sluta att sprida panik genom att hävda att de nya medlemmarnas billigare arbetskraft och tjänster kommer att hota de äldre medlemmarnas sociala modell. Detta är ogrundat och det är ett svek mot principen om fri konkurrens, som utgör grunden för unionens ekonomi.

De nya medlemmarna öppnade sina marknader för varor och kapital för länge sedan och detta var inte alltid lätt. Nu är det de gamla medlemmarnas tur att öppna sina marknader för tjänster. Det tjänstedirektiv som snart är klart är ett steg framåt. Vi skulle ha föredragit att ta ett större steg men alla offrade något. Nu måste tjänstedirektivet prövas av EG-domstolen och man måste se hur det fungerar i praktiken. Jag önskar det stor framgång på båda punkterna.

  Harlem Désir (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tack vare vår föredragande Evelyne Gebhardts hårda arbete och beslutsamhet, och tack vare den europeiska fackföreningsrörelsens mobilisering, tog parlamentet vid första behandlingen bort de farligaste delarna från den ursprungliga versionen av tjänstedirektivet, den version som lades fram av kommissionsledamot Frits Bolkestein. Särskilt lyckades parlamentet att från direktivet undanta alla sociala tjänster, inklusive subventionerat boende, hälso- och sjukvård, audiovisuella tjänster, transport och bemanningsföretag. Dessutom kunde direktivet om utstationering av arbetstagare och arbetsrätten inte påverkas, och på så sätt tog man bort de största farorna för social dumpning. Ursprungslandsprincipen togs också bort. Icke desto mindre kvarstod två betydande problem: För det första undantogs inte alla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse från tillämpningsområdet, på grund av motstånd från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. För det andra var man, medan man tog bort ursprungslandsprincipen, i den nya versionen av artikel 16 inte tydlig med att fastställa principen om destinationsland.

Dessa problem har inte lösts i rådets gemensamma ståndpunkt. Fastän rådet faktiskt har tagit med den viktigaste delen av slutsatserna från parlamentets första behandling har det tagit ett steg bakåt på flera andra punkter, särskilt när det gäller sociala tjänster och arbetsrätten, såsom Europeiska fackliga samorganisationen har understrukit. Alla har erkänt att förtydliganden behövs på dessa punkter och på andra punkter, såsom effekterna på straffrätten, den riktning som kommissionen har valt i sina riktlinjer och behovet av framtida harmonisering. Ni har gjort ett uttalande om detta, herr kommissionsledamot. Med tanke på att medbeslutandeförfarandet inte har avslutats skulle det emellertid ha varit mer logiskt att anta ändringar för att förtydliga dessa element inom själva artiklarna. Tyvärr noterar jag att PPE har motverkat den andra behandlingen genom att avslå alla ändringsförslag som föredraganden lagt fram under debatten i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. På ett sätt har denna grupp berövat Europaparlamentet dess rätt att komma med ändringar, och jag tycker att detta är beklagligt.

Den franska socialistiska delegationen har därför lagt fram ett antal ändringsförslag. Den upplever att kompromissen inte är tillfredsställande i sin nuvarande form och att den lämnar dörren öppen för alltför mycket osäkerhet när det gäller domstolens tolkning. Jag anser att lagstiftarens roll, när det handlar om att göra skillnad mellan liberalisering å ena sidan och sociala och grundläggande rättigheter å andra sidan, är att förtydliga, och inte att lämna dörren öppen för rättspraxis.

  Nathalie Griesbeck (ALDE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Redan för 50 år sedan övervägde unionens grundare möjligheten att ha frihet att tillhandahålla tjänster i hela Europa, för att på så sätt skapa den inre marknaden. Inom tjänstesektorn, som utgör en stor del inte bara av vår ekonomi utan också av vår sysselsättning och vår konkurrenskraft, var det inte bara logiskt med en modernisering och en översyn, utan också nödvändigt.

Jag skulle vilja göra två kommentarer. Den första är politisk och handlar om att Bolkesteinförslaget, som presenterades av en tidigare kommissionsledamot för ett tidigare parlament, var oacceptabelt. Många av oss här kämpade emot det. Efter det enormt omfattande arbete som har uträttats är vi i dag mycket långt ifrån Bolkesteinförslaget.

Min andra kommentar gäller bakgrunden: I denna text bekräftas på nytt principen om fri rörlighet för tjänster, samtidigt som man håller möjligheten öppen för vidare harmonisering inom EU. Jag är mycket nöjd över att det föreliggande förslaget innefattar 90 procent av parlamentets krav, genom att man från dess omfång utesluter tjänster i allmänhetens intresse som är av icke-ekonomisk natur, vissa sociala tjänster samt hälso- och sjukvårdstjänster.

Avslutningsvis vill jag betona att granskningen av denna text har varit ett utmärkt exempel på hur parlamentet på ett demokratiskt sätt utövar sitt inflytande, och vad extremhögern och extremvänstern än må anse har parlamentet därmed gett prov på sin mognad.

  Jean-Luc Bennahmias (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det rådet inget tvivel om att parlamentet har gjort ett enormt arbete med detta direktiv och att denna text har mycket lite att göra med det direktiv som kommissionen föreslog för två år sedan.

Som vi precis har hört här i parlamentet innebär dock Europeiska rådets ändring av ett antal viktiga meningar efter första behandlingen att den andra behandlingen inte går tillräckligt långt, vilket är synd. Därför ser anställda, medborgare och konsumenter inte längre något behov av ett tjänstedirektiv. Det är svårt för dem att förstå att liberalisering nu äger rum utan att det finns några detaljer om sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster. Det finns ännu alltför mycket otydlighet, alltför många gråzoner, i denna kompromiss som kommissionen och Europeiska rådet har föreslagit.

  Kartika Tamara Liotard (GUE/NGL). – (NL) Herr talman! Parlamentet ska till att rösta om EU:s tjänstedirektiv, troligen för sista gången. Det förefaller vara ett fullbordat faktum eftersom den största gruppen redan har låtit mig förstå att de avser att stödja kompromissen och inte lägga fram några ändringsförslag. De verkar tycka att direktivet i dess nuvarande form är så perfekt att de är beredda att göra avkall på sin demokratiska rättighet att lägga fram förslag till förbättringar.

Min grupp är mindre entusiastisk. Tjänstedirektivet utgör fortfarande ett hot mot tjänsternas kvalitet och arbetstagarnas insatser i hela EU. Texten är fortfarande oklar och öppen för olika tolkningar. Dessutom riskerar de förbättringar som gjordes vid förra behandlingen nu att undergrävas, till exempel därför att direktivet om utstationering av arbetstagare skärs ner till ett minimum. Därför kommer min grupp att rösta emot Evelyne Gebhardts betänkande.

  Nigel Farage (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Jag har hört från vissa håll att detta är ett direktiv som det brittiska självständighetspartiet UKIP kan rösta för. Det handlar om fria marknader. Det handlar om att hjälpa små företag att bedriva handel över nationsgränserna. Det kommer att vara bra för affärslivet.

Nåja, vi har varit här förut, eller hur? För vi har anslutit oss till en gemensam marknad som ledde till den inre marknaden, och vad har vi åstadkommit genom detta? Jo, regelverk har upprättats, kostnader har uppstått och vi har missat möjligheter utomlands.

Så sent som förra månaden genomfördes en undersökning där tusen brittiska företag deltog. Sextio procent av dem ansåg att Storbritannien bör omförhandla sin relation till EU till att omfatta ett enkelt frihandelsavtal och inte mer än så. Men detta var inte endast en högljudd protest från några extremister. Jag citerar Michael Spencer, verkställande direktör för värdepappersföretaget ICAP och nyligen utsedd till den mäktigaste mannen i Londons finans- och bankcentrum, som sa att folk i företagen är trötta på den mängd av kostsamma regler som EU producerar. I Londons affärsvärld blir folk alltmer skeptiska till det värde som de får ut av det.

Det är tydligt att det brittiska näringslivet nu inser att kostnaden för direktiv efter direktiv efter direktiv som produceras av institutioner som denna har en negativ inverkan. Den inre marknaden passar inte för 2000-talets globala ekonomi och jag tror att det kommer att bli det brittiska näringslivet som visar oss vägen ur det.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Om detta direktiv om tjänster antas i sin nuvarande form, som är en dålig kompromiss, skulle vi cyniskt kunna hävda att vi åtminstone delvis har uppfyllt Romfördraget. Med tanke på att det fördraget undertecknades för nästan 50 år sedan är det ett tämligen magert resultat. Det är en anklagelse mot politikerna att de, i diskussionerna om direktivet, låtit fruktan för internationell konkurrens och oron över vad som betecknas som sociala standarder få företräde framför visionerna av en union som blomstrar tack vare fri rörlighet för personer och tjänster. Det är också en anklagelse mot politikerna att de har glömt att konkurrens är ett av instrumenten för ekonomisk utveckling och att sociala standarder är välståndets frukter och inte dess frön.

Jag tror fullt och fast på att vi genom att ta bort en av pelarna från direktivet, nämligen ursprungslandsprincipen, har försummat varje möjlighet att på ett avgörande sätt förbättra medborgarnas levnadsstandard. Det är ett populistiskt och verkligt fegt drag. Vi har också försummat möjligheten att förbättra tillhandahållandet av tjänster, att sänka priserna och att skapa nya arbetstillfällen.

  Jacques Toubon (PPE-DE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Mitt anförande kommer nu att ägnas åt en kort utvärdering och några hyllningar. Europaparlamentet har gått samman för att utarbeta direktivet om den inre marknaden för tjänster. Det bär dess kännetecken. Detta är en seger för Europaparlamentet, en seger över europeiskt grubblande, en seger över fixa idéer och en seger för den europeiska modellen, som helt och hållet handlar om balans – balansen mellan nödvändiga reformer och bevarandet av det regelverk som för oss samman.

Direktivet öppnar faktiskt den inre marknaden för tjänster och gör det obligatoriskt för medlemsstaterna att undanröja alla hinder för det fria tillhandahållandet av tjänster. Detta är en betydelsefull förutsättning för tillväxt och sysselsättning för alla. Samtidigt innebär direktivet att man bevarar befintlig gemenskapslagstiftning, inte tillåter brott mot sociala rättigheter, utesluter liberalisering av offentliga tjänster och tar hänsyn till allmänintresset. Eftersom jag har följt utvecklingen av denna kompromiss sedan sommaren 2004, kan jag intyga att den härstammar från de förslag som gjordes av min politiska grupp och från de överenskommelser som nåddes inom gruppen mellan vad som ursprungligen var åtskilda nationella och ideologiska positioner. Detta intygades genom det uttalande som József Szájer precis gjorde. Detta direktiv har sitt ursprung i den dialog som är själva kärnan i vårt parlamentariska liv.

Detta är anledningen till att jag vill inleda med att tacka inte bara vår främste uppsyningsman, Malcolm Harbour, utan också Marianne Thyssen, som jag hade ett nära samarbete med. Jag vill också tacka Othmar Karas, József Szájer, Małgorzata Handzlik, Evelyne Gebhardt, som har bemästrat frågan från början till slut och som har varit så vänlig att ta mig i beaktande, fastän jag är relativt oerfaren som parlamentsledamot, och Arlene McCarthy och Phillip Whitehead, som jag verkligen inte skulle vilja glömma. Utanför parlamentet vill jag tacka Charlie McCreevy, som har uppfyllt sina löften till parlamentet från första början, och även Martin Bartenstein, som har spelat en avgörande roll.

Icke desto mindre hörde jag precis några otroliga kommentarer. Mina damer och herrar, man ska inte väcka den björn som sover. Den gemensamma ståndpunkten representerar 95 procent av vår text. Skulle vi verkligen utöva vårt inflytande om vi gick in i ett medlingsförfarande som vi vet skulle leda till att vi inte får något direktiv alls? Parlamentets roll, vår rättighet, är tvärtom att axla vårt ansvar. Därför kommer de franska ledamöterna i UMP att rösta för den gemensamma ståndpunkten, genom att välja det som verkligen är viktigt.

  Lasse Lehtinen (PSE). – (FI) Herr talman! För två år sedan uttryckte jag i parlamentet min oro över att debatten om tjänstedirektivet i vissa länder också har gett upphov till känslor av främlingsfientlighet och krav på ekonomisk protektionism. Inget av detta är något som hedrar denna gemenskap. Luxemburgs premiärminister undrade nyligen varför vi nu är mer rädda för att folk kommer från öst än för de missiler som var positionerade där för 20 år sedan.

Genom diskussionerna har vi icke desto mindre nått en kompromiss som vi faktiskt kan leva med, eftersom detta direktiv slutligen kommer att öppna tjänstemarknaden, om än bara delvis.

Detta direktiv förefaller att skydda högt utbildade akademiker och utsätta mindre välutbildade yrkesgrupper för konkurrens. Doktorer och farmaceuter hamnar utanför dess tillämpningsområde, men snickare och frisörer inkluderas i det.

Rädslan och fördomarna kommer dock att skingras med tiden, eftersom praktiken slutligen kommer att motbevisa teorin. Vidare kommer direktivet i framtiden uppenbarligen att göras mer praktiskt och öppet för alla EU-medborgare.

Vi behöver lära oss att vi på denna kontinent inte kan konkurrera framgångsrikt med andra kontinenter om vi inte ens vågar konkurrera med oss själva.

  Ona Juknevičienė (ALDE). – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle först vilja välkomna Evelyne Gebhardt, som har utarbetat detta detaljerade dokument. Vissa av oss har betecknat det som en stor prestation att vi lyckades nå en kompromiss. Jag håller delvis med om detta men anser ändå att vårt mål hittills inte har uppnåtts.

Vårt mål är att frigöra marknaden eftersom dess potential är central för gemenskapens ekonomiska tillväxt och för skapandet av sysselsättning. I dag är den stillastående.

Det föreslagna direktivet kan driva på framväxten av nya tjänster genom att lägga den rättsliga grunden. Det positiva är att man i direktivets andra del klart definierar de åtgärder som inte får riktas mot tjänsteleverantörer. Emellertid håller jag inte med om beslutet att minska listan över verksamhetstyper så pass mycket, eftersom målländerna fortfarande ges möjlighet att skapa hinder för tillhandahållande av tjänster.

Frigörandet av tjänstemarknaden ger valfrihet. Därför måste vi se till att tjänster av hög kvalitet till konkurrenskraftiga priser finns tillgängliga inom hela gemenskapen. Genom tjänstedirektivet kan detta garanteras. Emellertid är detta ännu inte fallet.

  Ian Hudghton (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag inser att denna kompromiss är en slags förbättring jämfört med kommissionens ursprungliga förslag. Jag inser också att det både är nödvändigt och önskvärt att avlägsna de återstående hindren för tillhandahållande av kommersiella tjänster över gränserna. Jag tror dock att vi under resans gång borde ge juridisk säkerhet – jag menar ”visshet” – till leverantörer av viktiga offentliga tjänster, och i första hand ge försäkringar till de många medborgare som är starkt beroende av lokalt förankrade sociala tjänster.

Muntlig försäkran som ges i god tro, vilket jag helt och fullt accepterar, är inte vad domare kommer att gå efter vid rättstvister i framtiden. Det är texten i ett direktiv som kommer att vara väsentlig. Därför har jag undertecknat ett antal ändringsförslag, såsom ändringsförslag 31, som helt och hållet tydliggör att det ska vara medlemsstaterna som anger vilka tjänster som är av allmänt intresse inom deras område. Jag skulle vilja be kollegerna att gå med på att detta är ett rimligt ändringsförslag som i likhet med flera andra borde antas.

  Eoin Ryan (UEN). – (EN) Herr talman! Jag tror att tjänstedirektivet är en de viktigaste rättsakter som vi kommer att anta i parlamentet. Jag skulle vilja gratulera kommissionsledamot Charlie McCreevy, Evelyne Gebhardt och Malcolm Harbour till deras omfattande arbete. Det är definitivt ett steg i rätt riktning.

Direktivet kommer att göra EU mer konkurrenskraftigt och därmed skapa arbetstillfällen och ge mer värde till medborgarna. Folk säger att vi slår blå dunster i ögonen på våra medborgare. Tvärtom, om vi inte förändrar vår ekonomi, såsom vi gör idag, då kommer vi verkligen att slå blå dunster i ögonen på våra medborgare.

Oavsett vad vi tycker om det så är det ett faktum att vi lever i en globaliserad värld och EU måste bli mer konkurrenskraftigt om vi ska kunna konkurrera globalt. Omkring 50 procent av all världshandel finns nu i tillväxtekonomierna, och om vi vill konkurrera med dem och hålla fast vid den europeiska sociala modellen så måste vi ha en livskraftig ekonomi för att kunna investera i den typ av tjänster som vi anser är viktiga för Europas medborgare. Direktivet är ett steg i rätt riktning. Det är den typ av reform som vi måste genomföra på EU-nivå om vi vill hålla fast vid de värden som vi anser är riktiga för våra medborgare. Jag välkomnar varmt detta direktiv.

  Nils Lundgren (IND/DEM). – Herr talman! Rådets gemensamma ståndpunkt är en seger för förnuftet. Konkurrensen inom tjänstesektorn kommer att skärpas, samtidigt som medlemsstaternas nationella självständighet respekteras. Detta är en god kompromiss. Junilistan är emot nationell protektionism, byråkrati och skråväsendets kvarlevor i Europa. Sådana restriktioner hindrar konkurrens, utveckling och tillväxt inom tjänstesektorn. Junilistan välkomnar att rådet i likhet med parlamentet valde att förkasta ursprungslandsprincipen. Den hade förvisso möjliggjort ökad konkurrens inom några tjänstesektorer, men nackdelarna var orimligt stora. Ursprungslandsprincipen skulle ha tvingat medlemsländerna att ge upp nationellt självbestämmande på några av de viktigaste områdena av samhällslivet. Det är självklart att de lagar, regler och traditioner som gäller på ett lands territorium har tillkommit i demokratisk ordning och måste följas av alla som verkar på dess territorium. Junilistan välkomnar således rådets gemensamma ståndpunkt om tjänstedirektivet.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Att överge ursprungslandsprincipen och att reducera antalet tjänster som omfattas, i synnerhet att utesluta sociala tjänster och icke-ekonomiska tjänster, gör detta direktiv till ett mer tilltalande förslag än när det senast debatterades. Jag hyser dock fortfarande vissa tvivel, inte minst när det gäller brådskan att bestämma datum för harmoniseringen av den nationella lagstiftningen om tillhandahållande av tjänster, eftersom detta medför en oundviklig anstormning av olika bestämmelser. Jag befarar även att osäkra jobb kommer att bli resultatet av att utländska tjänsteleverantörer betalar ut minimilöner. Därmed skapas sämre villkor i värdnationerna, i synnerhet om arbetena får vara tidsbegränsade så att det sedan går att undkomma kontroller från värdnationernas sida.

På en bestämd punkt välkomnar jag att spelverksamheten undantas från direktivet. Om verksamheten skulle ha omfattats av direktivet hade detta bidragit till denna destruktiva industris tillväxt och ökat det elände och den sociala instabilitet som den så ofta föder.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Detta år inleddes med demonstrationer mot direktivet och slutar med en triumf för parlamentarismen. Vi har inte stått i vägen för varandra, vi har inte låtit oss utnyttjas. I stället har de flesta av oss överträffat sig själva och tagit ansvar för den europeiska allmänheten.

Denna EU-lag är en triumf för parlamentet och för dialogen och bör inspirera alla parlament. Vi är lagstiftare och inte regeringar. Vi har gett prov på ledarskap och löst problemen snabbt och effektivt. Låt detta fortsätta. Friheten att tillhandahålla tjänster är en grundläggande rättighet. Dagens beslut utgör ett viktigt steg i hanteringen av denna frihet.

Detta beslut har också skingrat många fördomar om EU. För det första är direktivet en triumf för det europeiska systemet med en social marknadsekonomi, i vilken marknaden inte spelas ut mot den sociala tryggheten. Vi måste förverkliga de fyra friheterna på ett konsekvent sätt, men lika viktigt är att vi i högre grad bör involvera allmänheten.

För det andra har vi fört en dialog med arbetsmarknadens parter. Vi har haft del i förhandlingarna i rådet. I detta sammanhang är jag tacksam att minister Martin Bartenstein och förbundskansler Wolfgang Schüssel ställt sig på vår sida. Detta har möjliggjort för oss att uppnå mer marknad, en starkare inre marknad, och även tillväxt och sysselsättning, samt att garantera den sociala tryggheten.

Jag skulle också vilja tacka alla ledamöterna, men särskilt dem som från början vägrade att stödja insatserna för att uppnå kvalificerad majoritet vid första behandlingen, eftersom en kompromiss alltid är svårare att kämpa för än en enskild position. Vi har förenklat mycket, skapat rättssäkerhet och visat allmänheten ett förebildligt parlamentariskt arbete.

(Applåder från höger)

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Jag anser att positionen har klargjorts på ett ganska bra sätt i de anföranden som hittills hållits. En stor majoritet i parlamentet kommer att rösta för den antagna texten och det finns därför ingen anledning att frukta att förslaget till direktiv kommer att förkastas.

Det kommer därför inte att vara nödvändigt att inleda ett medlingsförfarande. Detta är inte bara tack vare Evelyne Gebhardts utmärkta arbete, utan också tack vare det utmärkta arbete som kommissionsledamot Charlie McCreevy har gjort. Jag skulle vilja gratulera dem båda mycket varmt.

Jag vill tacka kommissionsledamot Charlie McCreevy för hans uttalande för kommissionens räkning om undantagen för sysselsättningen, sociallagstiftningen och straffrätten, vilka som han sa var nödvändiga eftersom de fastställs i gemenskapsrätten, men som också bidrar till att klargöra situationen.

Trots vad vissa skeptiker har sagt utgör detta ett stort framsteg. Till exempel kan vi inte säga, som vissa ledamöter har gjort, att vi inte kan räkna med våra väljare. Mina väljare är tvärtom förtjusta över att parlamentet har spelat denna roll just nu.

Inte heller kan vi kritisera en alltför omfattande lagstiftning. Utan lagstiftning kan inte samhället ordnas. De av oss som har kunskap om vad som händer i utvecklingsländerna till exempel – där länder inte har någon lagstiftning – vet att lagstiftning är nödvändig. Genom de lagar som vi har antagit i parlamentet, kommissionen och rådet kommer det europeiska samhället att få ett system med frihet i tillhandahållandet av tjänster, vilket samtidigt kommer att skydda den höga nivå som vi för närvarande har när det gäller arbetsvillkor, sociala villkor och även miljövillkor.

Jag anser att de tre institutionerna har gjort en stor insats.

De ändringsförslag som ska godtas inom kommittéförfarandet var nödvändiga. Jag är också mycket nöjd över att både kommissionen och rådet har tagit upp dem, och vi hoppas att den fortsatta utvecklingen av detta direktiv genom kommittéförfarandena och genom överenskommelser mellan parlamentet, rådet och kommissionen kommer att möjliggöra att det finjusteras och förbättras och göra det möjligt att klara upp alla svårigheter som det kan leda till.

Slutligen anser jag att detta är en mycket stor dag för Europaparlamentet, rådet, kommissionen och alla EU-medborgare.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! Det språng som Bryssels stora koalition tog i dag, där man i stor utsträckning uteslöt sina medlemmar i de nya medlemsstaterna, var långt ifrån tillräckligt. Det var i rätt riktning, men det räckte helt enkelt inte till. Det är sant att införandet av principen ”one-stop-shop” åtminstone kommer att bidra till att koncentrera de administrativa formaliteterna. Ytterligare en förbättring är att små och medelstora företag inte längre kan tvingas behålla ett fast driftställe i en annan medlemsstat.

När vi år 2006 firar att restriktioner för utländska tjänsteleverantörer måste vara berättigade och att nationella åtgärder mot dem måste vara proportionerliga, firar vi ändå faktiskt att man uppnår något som borde ha tagits för givet senast 1994.

På vägen har vi glömt var och varför vi inledde arbetet med tjänstedirektivet – vi strävade efter att skapa en påtaglig drivkraft för tillväxt och på så sätt få en verklig drivkraft för sysselsättning. Misslyckandet följer ett bekant mönster. Arbetsgivarorganisationer och branschorganisationer rasar mot förändringar, konkurrens och öppning av marknaden. På ett sätt som man knappast ser i någon annan debatt har riskerna överdrivits utan proportioner och möjligheterna har tonats ner. Den organiserade panikspridningen om östeuropeisk arbetskraft har gjort så mycket skada den kan, och förlorarna är de arbetslösa i hela EU.

Också kommissionen måste fråga sig varför den saknade mod att försvara sin skyddsling mot uppviglarnas attacker. Den uppmanas nu att noga följa genomförandet i medlemsstaterna så att nya bördor inte läggs på små och medelstora företag, särskilt genom den nationella bakdörren.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Det direktiv som vi har framför oss innehåller nu bara en bråkdel av den ursprungliga texten eftersom nästan alla områden, inklusive ursprungslandsprincipen, har tagits bort.

Vi har undantagit medicinska och sociala tjänster och allmännyttiga tjänster samt alla referenser till tillfällig utstationering av arbetstagare. Dessa ska behandlas separat inom varje område. Emellertid kvarstår frågan om ”när” och ”om över huvud taget”. Ett innehållslöst direktiv kanske inte gör någon skada men samtidigt kan det inte göra någon nytta.

Jag skulle säga att detta direktiv inte är till någon nytta och inte löser något i sin nuvarande urvattnade form. Ursprungslandsprincipen innebär att ett småföretag från Bratislava kan tillämpa slovakisk lag när det arbetar för en kund i Wien. Emellertid kommer värdmedlemsstaten att insistera på att dess egen lagstiftning tillämpas om det till exempel tjänar till att skydda den allmänna ordningen, den allmänna säkerheten, folkhälsan, miljön etc. Dessa formuleringar i direktivet överlåter tillämpningen av den ursprungliga principen åt tjänstemännens omdöme.

Det har bevisats att de gamla medlemsstaterna drar nytta av billig och högkvalitativ arbetskraft från de tio nya medlemsstaterna, och våra sjuksköterskor, au pairer eller IT-experter har bevisat sitt värde. Emellertid är de rädda att en sjuksköterska som tillhandahåller tjänster som ett småföretag skulle orsaka alltför stor konkurrens och maskerar...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag ska inte upprepa alla de tack som Jacques Toubon uttryckte till alla parlamentsledamöter, men de återspeglar också mina känslor. Som Othmar Karas sa, tror jag att vi har sett en stor sammanstrålning av alla parlamentsledamöters ståndpunkter, och att parlamentsledamöterna har spelat en positiv roll för att lugna farhågorna från ursprungsländernas sida. Det faktum att de har lugnats beror åtminstone delvis på att man har öppnat vägen mot ett fullbordande av den inre marknaden för tjänster.

Dessa förhandlingar, där parlamentet utövade ett särskilt stor inflytande, krävde också en hel del av vår personal. Som redan har påpekats visade parlamentet att det var inflytelserikt och en pådrivande kraft, men samtidigt en institution som var beredd att göra eftergifter. Vår skuggföredragande Malcolm Harbour beskrev detta som en bra dag för EU-medborgarna. Det återstår bara att säga att den väg som detta ramdirektiv ger EU-medborgarna ännu behöver beträdas, och medlemsstaterna måste beträda den försiktigt och konstruktivt eftersom direktivet bara fastställer grunderna för det framtida fullbordandet av EU:s inre marknad för tjänster.

Ursprungslandsprincipen har blivit principen om frihet att tillhandahålla tjänster. Den inre marknaden måste fullbordas men som Bruegelinstitutet nyligen klargjorde behöver den också framhävas mer av medlemsstaterna, det civila samhällets aktörer och även av kommissionen och parlamentet, även för den allmänna förståelsens skull. Detta utgör ytterligare en stor utmaning för oss.

Personligen anser jag att den kritik som vissa respekterade parlamentsledamöter framfört om att alltför många uppgifter under uppföljningen skulle överföras till EG-domstolen är ganska småsint eftersom det huvudsakliga ansvaret för ett ramdirektiv i varje fall faller på medlemsstaterna. Till ministern, i egenskap av rådets företrädare, riktar jag min vädjan till rådet att det särskilt ska ta itu med sitt viktigaste ansvarsområde.

  Edit Herczog (PSE). – (HU) Herr talman! Det är trevligt att vara parlamentsledamot i dag. Det är trevligt eftersom vi kan rapportera om mycket goda resultat. Det är en stor prestation att vi efter dödläget med konstitutionen, och innan avslutandet av den femte fasen i EU:s utvidgning, kommer att ha lyckats skapa fri rörlighet för tjänster, troligen med en överväldigande majoritet. Minns ni? För ett och ett halvt år sedan var fallet med den polske rörmokaren förkroppsligandet av en främlingsfientlighet som bör fördömas i alla sina former. För ett och ett halvt år sedan hade vi inget hopp om ett avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, mellan gamla och nya medlemsstater, mellan vänster och höger.

Det är en enorm landvinning att parlamentsledamöterna i dag kategoriskt förkastar diskriminering. I dag är diskrimineringen mellan gamla och nya medlemsstater borta. Det är en enorm landvinning att vi skapar nya möjligheter för alla unionens 476 miljoner invånare. Det är en enorm landvinning att vi skapar en laglig möjlighet för dem som för närvarande tvingas arbeta inom ekonomins svarta marknad. Och det är en stor landvinning att arbetstagare med berättigade klagomål har en annan möjlighet än rättstvister som pågår i många år innan EG-domstolen i Luxemburg kan bekräfta deras rättigheter.

Det är en enorm landvinning att arbetsgivare och arbetstagare, små och medelstora företag, storföretag samt konsumenter kommer att gynnas och kommer närmare att uppnå de Lissabonmål som vi alla satt upp. Det är en avsevärd landvinning att parlamentet har lyckats formulera direktivets politiska budskap och även att många mellan de två behandlingarna har ändrat sig och trots allt vill stödja förslaget.

Om medlemsstaterna införlivar lagen på rätt sätt kommer vi tio år fram i tiden att kunna se tillbaka med stolthet och säga att vi gjorde vad vårt land och EU krävde. Tack för er uppmärksamhet och grattis till alla deltagare för deras bidrag.

  Luigi Cocilovo (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är omöjligt att under en minut säga allt som behöver sägas så jag ska välja ut det som är möjligt att säga. För det första är jag övertygad om att antagandet av detta direktiv i dess nuvarande form kan hjälpa EU. Direktivet bidrar till att bli av med det som är överflödigt och att övervinna hinder och barriärer som har stått i vägen för ett enande av tjänstemarknaden och för professionella tjänsteföretags initiativ, både inom och utanför nationella gränser.

Samtidigt ger man dock genom direktivet garantier och förbättrar utsikten för en strukturerad, EU-omfattande marknad, där fri rörlighet är möjlig inte bara för konkurrens, kuvad som den är av kostnadskonkurrens och risken för social dumpning, utan också för goda regler och god praxis. Syftet med dessa är att skydda oavytterliga principer och intressen, såsom de som gäller garantin för samhällsomfattande tjänster, allmännyttiga tjänster – inklusive inom områden av ekonomisk betydelse – målen för företagskvalitet, miljöskydd samt säkerhet och grundläggande socialt skydd. Avslutningsvis hoppas jag att vi i framtiden inte bara kommer att ha mer EU, utan ett bättre EU.

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! Låt oss vara uppriktiga och säga att Bolkesteindirektivet var bättre, eftersom det verkligen öppnade tjänstemarknaden, och att de invändningar som uttryckts i parlamentet går emot andan av solidaritet i EU. Emellertid har denna mycket svåra kompromiss utan tvivel ett visst värde och det är bättre än att inte ha något direktiv alls. Detta är ett faktum.

Finns det någon anledning till oro? Uppriktigt sagt är det stora antalet undantag ett problem. Jag skulle tveka att kalla detta en framgång och jag skulle också avstå från att säga att detta är ett historiskt tillfälle. Låt oss vänta och se vad som händer i praktiken. Dessa undantag kan skapa en situation där den allestädes närvarande polske rörmokaren blir en ovälkommen gäst. Avslutningsvis är fan inte så svart som man vill måla honom och den polske rörmokaren är inte så hemsk som det har antytts, också av vissa ledamöter här i parlamentet.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Tjänstedirektivet är inte bara ett lagstiftningsdokument om tjänster. Det är inte bara ett steg mot att liberalisera tjänster och göra livet mycket enklare för EU:s tjänsteleverantörer. Tjänstedirektivet är först och främst ett bevis. Det är ett bevis för alla européer att vi kan arbeta tillsammans i ett enat EU och att detta för med sig betydande fördelar för den genomsnittlige medborgaren. Det är ett bevis på att vi tillsammans kan uppnå viktiga saker inom EU och att det utifrån vår samlade erfarenhet är möjligt att uppnå en brett accepterad kompromiss.

Under arbetet med direktivet har det visat sig att vi kan övervinna splittringar längs nationella och historiska gränser och partigränser och upprätta ett balanserat lagstiftningsdokument för den 450 miljoner starka konsumentmarknaden som ligger både i tjänsteleverantörernas och i konsumenternas intresse.

Jag är nöjd med det föreliggande förslaget till kompromiss, fastän jag hade väntat mig en större grad av öppenhet och att ursprungslandsprincipen skulle behållas. Många kritiserar direktivet för att det är för liberalt, för socialt. Men enligt min uppfattning har direktivet, tack vara de hundratals timmar som har lagts ned på det och många olika personers deltagande, blivit ett lagstiftningsdokument där EU har kompromissat och nått enighet. Genom detta ser vi till att konsumenter och tjänsteleverantörer får en tillräcklig grad av skydd samtidigt som man öppnar upp och liberaliserar tjänstemarknaden.

I medlemsstaterna, inklusive Polen, inger direktivet mycket hopp om bättre arbetsmöjligheter, vilket är något som många tjänsteleverantörer och konsumenter ivrigt har väntat på.

Jag är övertygad om att vi, som företrädare för EU-medborgarna, har gjort vår plikt och att vi i dag kan rösta för direktivet med rent samvete. Det är ett viktigt steg mot integrering av den inre marknaden, fastän mycket arbete återstår att göra för att öppna den helt och hållet. Det är också en milstolpe som innebär genomförandet av de principer som lagts fram i Romfördraget, som vi inte har lyckats genomföra tidigare och vars 50-årsdag vi kommer att fira nästa år.

Arbetet med tjänstedirektivet har varit särskilt viktigt för de nya medlemsstaterna. Vid första behandlingen såg vi många exempel på nationell själviskhet, protektionism och opportunism, men vi kunde också komma fram till en gemensam nämnare som tjänar alla EU-medlemsstaters intresse.

  Anne Van Lancker (PSE). – (NL) Herr kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Naturligtvis vill jag först av allt varmt tacka Evelyne Gebhardt och alla de ledamöter som tillsammans med mig har arbetat med detta direktiv under så många månader. Tack vare detta samarbete, och naturligtvis även tack vare mobiliseringen av fackföreningar och icke-statliga organisationer, har vi nu framför oss ett tjänstedirektiv där arbetsrätten, kollektivavtal, sociala rättigheter och konsumenträtten till fullo respekteras. Vi bör vara nöjda med detta resultat.

Jag är också nöjd med att ett betydande antal känsliga områden, nämligen sociala tjänster, hälso- och sjukvård och bemanningsföretag, inte faller inom ramen för detta direktiv eftersom de självklart behöver strängare regler om de inte ska vara utelämnade åt det fria tillhandahållandet av tjänster. Jag är tacksam att parlamentet så nära har följt rådets gemensamma ståndpunkt i denna fråga.

De ledamöter som har sagt att det finns ett antal oklarheter i rådets gemensamma ståndpunkt har naturligtvis rätt, och tillsammans med några andra ledamöter skulle jag ha velat ta bort dessa genom ett antal ändringar. Jag tror fortfarande att vårt jobb som lagstiftare handlar om att producera tydliga och begripliga texter som inte är öppna för tolkning. Dessa texters innehåll är inte oviktigt, eftersom det handlar om ämnen som arbetsrättens självständighet och definitionen av undantagna sociala tjänster, och jag delar föredragandens besvikelse över att det inte fanns någon vilja alls från rådets sida att rätta till detta genom ändringar.

Samtidigt som jag tror att den rättsliga innebörden av kommissionens tolkning är begränsad är jag icke desto mindre mycket tacksam mot kommissionen för dess tolkning eftersom jag tror att tolkningen har en mycket stark politisk betydelse som innebär ett åtagande från kommissionen, vilket andra ledamöter och jag själv säkert kommer att påminna denna kommission och dess efterträdare om. Det är därför vår uppgift att i framtida lagstiftning skapa större rättslig säkerhet för sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster.

  Sophia in 't Veld (ALDE). – (NL) Herr talman! Vissa har kallat detta en födelsedagspresent för att markera unionens femtionde födelsedag. Om jag skulle få den sortens present från mina vänner så tror jag att jag skulle leta efter nya vänner. Jag vill inte förringa allt det arbete som har gjorts, men jag röstade emot första gången och jag är rädd att jag inte kan stödja kompromissen heller.

Olyckligtvis har känslor av fruktan, konservatism och protektionism genomsyrat hela denna debatt. Denna kompromiss tillför inte mycket till vad som redan är inskrivet i fördraget. Det kanske i sig inte är en tillräckligt bra anledning att rösta emot, men vad som är en tillräckligt bra anledning är det faktum att detta direktiv verkar skapa skäl som berättigar att man undantar offentliga tjänster från reglerna för rättvis konkurrens. Jag finner att detta är ett mycket farligt exempel. Rättslig tydlighet nämndes för en liten stund sedan, men jag anser att de definitioner som använts är anmärkningsvärda för sin rättsliga oklarhet.

Anledningen till att jag anser att denna debatt genomsyras av hyckleri är att det när Västeuropa i början av 90-talet köpte de östeuropeiska företagen inte förekom någon diskussion alls. Detta är en möjlighet som EU på ett ofattbart sätt missar.

  Konstantinos Hatzidakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Det direktiv som vi diskuterar i dag är en framgång för EU, en framgång för utvecklingen och en framgång för arbetstagarna.

Det är mycket viktigt att man efter en lång period av debatter har hittat den rätta balansen. Därför har vi å ena sidan öppningen av tjänstemarknaden och underlättandet av investeringar genom att byråkratiska, rättsliga och tekniska hinder undanröjs och å andra sidan full respekt för arbetstagarnas rättigheter – som Europeiska fackliga samorganisationen accepterade i februari – och samtidigt har vi naturligtvis undantag för vissa särskilda sektorer.

Organisationen for ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) säger i en av sina rapporter att 2,5 miljoner nya arbetstillfällen kommer att skapas tack vare detta direktiv. Det vore synd att inte utnyttja denna möjlighet samtidigt som man skyddar arbetstagarnas rättigheter. Vi skulle brista i vår plikt mot medborgarna, särskilt arbetstagarna.

Kommissionens ursprungliga förslag gav upphov till invändningar och missförstånd. Det är särskilt positivt att denna procedur avslutas med en mycket bred enighet inom EU. Vi har enighet i rådet och vi har en överväldigande majoritet av ledamöter i Europaparlamentet som stöder rådets gemensamma ståndpunkt. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, liberalerna och socialdemokraterna har tillsammans kommit fram till ett gemensamt synsätt och detta bevisar att EU fortfarande kan föra en dialog och utarbeta och komma fram till lösningar som medborgarna behöver, särskilt de ekonomiskt och socialt svagaste.

Jag anser att vi alla bör vara mycket nöjda med att Europaparlamentet hade en särskilt viktig roll i denna framgångsrika process.

  Joseph Muscat (PSE). – (MT) Varför har diskussionen om detta direktiv blivit framgångsrik? Jag skulle säga att det finns två anledningar till detta. För det första har vi inte behandlat arbetstagarna som siffror. I stället har vi satt arbetstagarnas och andras rättigheter före alla andra överväganden. Den andra anledningen är att vi har tagit bort hinder för rörligheten för personer, inte genom att spela ut arbetstagare mot varandra, utan genom att försöka att använda denna frihet till rörlighet för att förbättra arbetstagarnas rättigheter. Vi har inte gjort det lättare att erbjuda tjänster till sämsta möjliga villkor, och inte heller har vi uppmuntrat arbetstagare att göra detta. Denna omröstning bör tydligt signalera att det inte längre ska förekomma någon exploatering och inte heller något försök att exploatera utländska arbetstagare genom att erbjuda sämre villkor. Inte heller bör arbetstagare i ett visst land genom detta knep pressas att acceptera sämre villkor. Vidare bör arbetstagare ges full information om vilka villkor som erbjuds andra arbetstagare. Jag skulle vilja tacka Evelyne Gebhardt, Malcolm Harbour och även kommissionsledamot Charlie McCreevy för det utmärkta arbete som har gjorts.

  Karin Riis-Jørgensen (ALDE). – (DA) Herr talman! Tack för att jag har fått ordet. Till sist närmar sig förberedelsen av tjänstedirektivet sitt slut. Till sist kan vi dra en lättnadens suck efter mer än 12 år av skoj och glam och till sist kan vi se fram emot en inre marknad för tjänster, som kanske har förlorat en arm eller ett ben, men det är bättre än ingenting. Jag skulle vilja använda min korta talartid till att rikta ljuset mot problemen med att ha ett amputerat direktiv. Spel undantogs från direktivets tillämpningsområde. Vad är det emellertid som händer? Kommissionen, med Charlie McCreevy i spetsen, håller på att undersöka tipsmonopolen i inte mindre än tio medlemsstater. Hälso- och sjukvårdstjänster undantogs på samma sätt från direktivets tillämpningsområde, och ändå lade kommissionen för mindre än en månad sedan fram en ambitiös plan som gällde rörlighet för patienter. Med andra ord är konsekvenserna av att ha ett urvattnat direktiv att vi får lagstiftningen lite i sänder i stället för att få klara och exakta regler om tjänster som gäller för alla branscher och alla områden inom EU. Jag tycker att detta är förargligt, men icke desto mindre kommer jag att rösta ja i dag. Om man inte kan få det man vill så måste man vilja det man får.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Jag tror att det direktiv som vi i dag antar kommer att befria tjänstenäringen från den typ av byråkrati och diskriminering som har orsakats av den höga graden av misstro mellan länder och av en brist på förtroende för den nationella konkurrenskraften. Debatten har visat hur djup klyftan mellan länderna har blivit. I dag kommer vi att bygga en bro som representerar en svårvunnen kompromiss efter tre års förhandlingar mellan parlamentet och rådet. Jag anser att vi bör förkasta vänsterns förslag, som skulle undergräva grunden för denna bro.

Så många olika typer av tjänster har undantagits från direktivet att det förefaller ha förlorat all mening. Ändå är detta inte helt och hållet fallet, eftersom det kommer att föra med sig grundläggande förändringar av reglerna. Stater kommer att bli tvungna att upphäva alla diskriminerande regler inom tjänstesektorn. Integrerade kontaktpunkter kommer att inrättas, där man kommer att övervaka alla formaliteter för långsiktigt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster i en annan stat. Tillstånd måste vara öppna för insyn och tillgängliga för alla. Att vägra att bevilja tillstånd utan skäl för detta eller att underlåta att svara under flera månader kommer inte längre att vara möjligt. Om myndigheterna inte svarar inom tidsramen så kommer tillstånd att beviljas automatiskt. Företagen kommer att spara tid och pengar eftersom de inte kommer att skicka överflödiga dokument på originalspråket eller vidimerade kopior tillsammans med översättningar. Ingen kommer att behöva skaffa sig försäkring i verksamhetslandet eller ha orealistiska mängder kapital. De dokument som gäller för att företag ska få tillstånd i hemlandet kommer att accepteras. Obligatorisk information kan också tillhandahållas elektroniskt. Det kommer att vara förbjudet att tvinga företag att registreras eller tvinga dem att inrätta ett kontor där tjänster endast tillfälligt kommer att tillhandahållas. Myndigheter kommer att börja samarbeta över gränserna med att övervaka verksamheter och systemen kommer att fungera tillsammans.

Vi skulle ha kunnat gå längre men detta kommer att på ett viktigt sätt bidra till att fullborda den inre marknaden. Efter åratal av förhalningar har en bro äntligen byggts över den europeiska misstrons klyftor. Denna bro kommer att leda till fria tjänster utan diskriminering, till tillhandahållandet av hundratusentals nya arbetstillfällen för EU-medborgare och till förbättringar i tjänsternas kvalitet. När allt kommer omkring är detta en del av unionens existensberättigande. Avslutningsvis skulle jag vilja tacka föredragandena, särskilt Malcolm Harbour.

(Applåder från höger)

  Richard Falbr (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! I Bolkesteins namn, eller borde det vara Frankensteins, protesterade till och med EU:s fackföreningar mot det ursprungliga förslaget till direktiv som ärvts från Prodis kommission. Efter att vi nu i över två och ett halvt år förhandlat och sökt efter en kompromiss kan jag stödja det förslag som vi har här, och jag är en tidigare fackföreningsmedlem. Evelyne Gebhardt och de som bidragit till det slutliga resultatet måste få ett stort erkännande för att det ursprungliga orediga förslaget har blivit ett godtagbart direktiv.

Jag kan säga att även om jag inte är helt nöjd så kunde det ha varit värre. Men det gläder mig att jag kan notera att detta direktiv kommer att bli framgångsrikt, med allas goda vilja. Det förslag som vi har antagit är inte felfritt, men man kan inte få allting här i livet – och särskilt inte i det politiska livet. Jag är tacksam mot Europaparlamentet för resultatet. För många missnöjda tjecker kan detta förefalla som tomma fasader, men jag är ändå optimistisk.

  Šarūnas Birutis (ALDE). – (LT) Jag tror att parlamentet i dag kommer att visa sin mognad genom att ta ett steg på vägen mot Lissabonreformerna. Evelyne Gebhardt och Europaparlamentet har redan arbetat en hel del med detta direktiv efter den första behandlingen. Vi minns fortfarande påståenden i pressen att hela direktivet hade ställts på huvudet. Det är sorgligt men sant.

Mina damer och herrar! Kommissionen och rådet har visat sin respekt för parlamentet och därför har vi i dag en text som motsvarar den uppfattning som mer än 90 procent av ledamöterna har. Vi måste se till att få en återkoppling. Vi är skyldiga EU:s medborgare att se till att gemensamma beslut är trovärdiga och att en verklig kompromiss inom EU bibehålls. Parlamentet kommer att skapa ett bra prejudikat och ge EU:s företag och konsumenter ett välkomsttecken.

Jag uppmanar alla ledamöter att godkänna direktivet genom en 70-procentig omröstning. Det är dags att frigöra sektorns potential, som garanterar vår välfärd, från det byråkratiska greppet och ta ett beslutsamt steg framåt, även om det är litet.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Får jag börja med en fransk observation, nämligen att när Marine Le Pen från Frankrikes extremhöger och Francis Wurtz från Frankrikes extremvänster talade, så kom de fram till exakt samma slutsatser. De kanske skulle ta och gifta sig!

Vi har idag anledning till firande, till en smula sorgsenhet och till en gnutta förhoppning. Anledningen till firandet är att vi faktiskt har fått ett tjänstedirektiv, vilket sannerligen är ett framsteg. Även jag skulle vilja gratulera både Evelyne Gebhardt och Malcolm Harbour till det arbete som de har lagt ner. Jag tycker att direktivet borde kallas Gebhardt-Harbour-direktivet.

Jag är också glad att Europaparlamentet har spelat en så väldigt stor roll i detta och jag skulle vilja gratulera det finska ordförandeskapet, Mauri Pekkarinen och särskilt Satu Mäkinen, som har visat hur tuff en finsk förhandlare kan vara.

Anledningen till att jag är sorgsen är följande. Jag anser att stämningen under debatten om tjänstedirektivet var en aning infekterad. Det gick att ana nationalism och protektionism och en antydan till främlingsfientlighet, som Lasse Lehtinen har påpekat. Vi talade bland annat om Bolkesteins direktiv och om den polske rörmokaren och vid många tillfällen försökte man att minska direktivets omfattning istället för att föra direktivet framåt. Det kanske är en smula trist, eftersom det betyder att vi har förlorat lite ömsesidig tillit.

Varför förhoppning då? Anledningen till hoppet är att vi kan leva med direktivet. Jag tror att nyckeln är att medlemsstaterna nu kan börja införliva direktivet och Europaparlamentet kan följa upp detta införlivande. Jag hoppas också att Europeiska gemenskapernas domstol kommer att tolka direktivet på ett liberalt sätt.

Jag vill avsluta med att säga att vi borde återupprätta den tillit som har funnits mellan medlemsstaterna och komma ihåg att 1957, för 50 år sedan, definierade vi denna union genom att den grundades på fyra friheter, nämligen fri rörlighet för tjänster, varor, kapital och personer.

(Applåder från mitten och från höger)

  Jan Andersson (PSE). – Herr talman! Jag vill också börja med att tacka alla involverade och alldeles särskilt föredraganden Evelyn Gebhardt som har gjort ett fantastiskt bra arbete. Jag ska under min en minut långa talartid koncentrera mig på arbetsrätten. Jag tyckte egentligen att skrivningarna från parlamentets första behandling var bättre. Jag tyckte att de skrivningar som Evelyn Gebhardt försökte få igenom i utskottet för den inre marknaden var bättre än det vi ser idag. Jag är dock helt nöjd med det som står om arbetsrätten, kollektivavtalen och liknande, eftersom det också finns ett uttalande från kommissionen.

Jag hörde att Wurtz tog upp Vaxholmsfallet, och jag vet att arbetsrättsjurister i Sverige var ytterst kritiska till McGreevy vid det tillfället. Jag har pratat med samma arbetsrättsjurister idag, vilka anser att detta uttalande är alldeles utmärkt när det gäller arbetsrätten. Jag delar deras uppfattning och anser att uttalandet kombinerat med själva betänkandet är bra.

Avslutningsvis vill jag säga att detta är viktigt och att detta är parlamentets förslag. Parlamentet har fått alla sina viktiga synpunkter tillgodosedda. Det är därför lätt att rösta ja idag.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Vi håller för närvarande på att besluta om hur det ska gå för en av de viktigaste bitarna i den lagstiftning som kommer från Europaparlamentet.

Tillsammans med parlamentsledamöter från de nya medlemsstaterna betraktade vi i den politiska ärlighetens namn inte Bolkesteindirektivet som en fågelskrämma, utan snarare som ett bra tillfälle för den utvidgade unionen. Från början på vår mandatperiod i parlamentet har vi aktivt deltagit i stormiga diskussioner och förklarat att det krävs avreglering av tjänstemarknaden för att kunna skapa nya arbetstillfällen, öka tillväxttakten inom EU och uppfylla våra ambitioner att bli den främsta deltagaren i den globala konkurrensen. Vi har försökt övertyga våra kolleger om att den polske rörmokaren inte är ett hot utan en fördel för EU:s inre marknad.

Europaparlamentet har godkänt en kompromiss som delvis avreglerar marknaden men bibehåller skyddet för den på ett antal områden. Detta är inte en idealisk lösning, men man kan känna sig nöjd med att den nyckelprincip som utarbetats av PPE-DE – friheten att leverera tjänster – garanterar en jämvikt mellan ett socialt och ett liberalt EU när det gäller att öppna tjänstesektorn, och samtidigt tillhandahåller den förnuftiga förfaranden för små och medelstora företag samt hög kvalitet på tjänster och konsumentskydd.

Jag vill tacka Evelyne Gebhardt, Malcolm Harbour och alla medföredragande för deras arbete, och det gläder mig att kommissionen och rådet har godtagit den kompromiss som Europaparlamentet uppnått på de känsliga områdena. De goda nyheterna är att rådets dokument om den gemensamma ståndpunkten motsvarar den ståndpunkt som Europaparlamentet uppnådde vid den första behandlingen.

Genom dagens historiska omröstning kan Europaparlamentet bli den arkitekt som skapade EU:s gemensamma tjänstemarknad. Jag förväntar mig att medlemsstaterna uppträder med en liknande ansvarskänsla och införlivar tjänstedirektivet i sin nationella lagstiftning på mindre än tre år. Jag är säker på att tjänstedirektivet blir precis den rätta presenten till EU:s jubileum.

  Dariusz Rosati (PSE). – (PL) Herr talman! I dag, efter två år av tuffa förhandlingar kommer Europaparlamentet att slutgiltigt anta tjänstedirektivet. Det är en bra dag, inte bara för den polske rörmokaren, utan också för EU:s konsumenter och företag. Tjänstesektorn svarar för 70 procent av EU:s ekonomi. Därför är det så viktigt att öppna den för konkurrens och ge företagen möjlighet att fritt hämta och leverera tjänster i hela EU.

Den kompromiss som uppnåtts är naturligtvis långt ifrån idealisk, och den motsvarar inte alla våra förväntningar. Under diskussionen dök det upp många missförstånd och ideologiska oenigheter. Alltför mycket propaganda förekom när det gällde social dumpning, och man tänkte alltför lite på vad som gagnade EU som helhet. Rationell rädsla för konkurrens från andra medlemsstater har också inneburit att man inte tagit tillräcklig hänsyn till rationella argument och ekonomisk logik. Nu kommer avregleringen av tjänstemarknaden att resultera i att BNP ökar i alla medlemsstater. Avregleringen är en kraftfull drivfjäder för skapande av hundratusentals nya arbetstillfällen.

Även om det förslag till direktiv som diskuterats i dag inte är perfekt, är det ett viktigt steg framåt. Jag uppmanar ledamöterna att anta det utan ändringar.

  Roberta Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Om EU ska stödja tillväxt och sysselsättning måste det vidga marknaden och rensa bort den överdrivna byråkrati som finns i denna sektor. Men detta får inte inverka menligt på arbetstagarnas rättigheter eller leda till exploatering eller social dumpning. Trots att man efter en hård parlamentarisk kamp har undantagit en rad socialt viktiga tjänster från det ursprungliga direktivet är den text som vi ska rösta om tvetydig, och den bestämmer fortfarande inte klart var gränsen går mellan detta direktiv och arbetslagstiftningen och de nationella trygghetssystemen.

Trots de förnyade försäkringar vi fått under förmiddagen kräver vi därför att direktivet, när det faktiskt har införlivats, ska respektera nationella förlikningsförfaranden och inte kringgå kollektivavtal för hela sektorer. Framför allt kräver vi att genomförandet av direktivet övervakas noggrant så att de bestämmelser som skyddar anställdas och konsumenters rättigheter samt hälsa och säkerhet på arbetet inte kränks.

  Stefano Zappalà (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Under förra mandatperioden och delar av denna period arbetade jag med andra direktiv och initiativ om genomförandet av den inre marknaden, tillsammans med Evelyne Gebhardt och Malcolm Harbour. Det är bara i sin ordning att jag nu formellt gratulerar Evelyne Gebhardt, eftersom vi förutom med direktivet om tjänster också arbetade tillsammans med direktivet om yrkeskvalifikationer under förra mandatperioden.

Det aktuella direktivet, som alltså är en grundläggande del av det genomförande som föreskrivs i fördragen om den inre marknaden, är när allt kommer omkring också resultatet av annat lagstiftningsarbete som vi har genomfört tillsammans med Evelyne Gebhardt och Malcolm Harbour. Detta i grunden viktiga direktiv kommer helt säkert att bära Evelyne Gebhardts namn, och jag vill gratulera henne till den skicklighet med vilken hon har lyckats, inte nu utan vid den första behandlingen, att åstadkomma att det aktuella direktivet slutförs framgångsrikt på detta viktiga område.

Jag är inte säker på om alla känner till att den lagstiftning som vi antar syftar till att harmonisera de nationella systemen, och inte till att tvinga sig på dem. Detta är en princip som jag anser måste vara klar för var och en. Medan vi förbereder oss för att ta ytterligare ett steg mot att slutföra den inre marknaden måste det erkännas och tydligt påpekas än en gång – jag hörde att ett namn som inte längre existerar svävade omkring här i kammaren – att Europaparlamentet, i jämförelse med de nationella egenintressen som företräds av rådet och med de andra egenintressen som företräds av kommission, är den institution som lyckas med att lösa mycket viktiga frågor.

  Maria Matsouka (PSE). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Majoriteten i Europaparlamentet anser att Bolkesteindirektivet inte har existerat sedan i februari. Det ursprungliga förslaget har i själva verket förbättrats och vissa av de farliga villkoren har övergetts. Detta gjordes efter en hård kamp från socialdemokraterna och vänstern. Men den nyliberala andan finns kvar i rådets gemensamma ståndpunkt genom att viktiga frågor om rättigheterna för EU:s arbetstagare inte klargjorts. Dessutom har tjänster av allmänt ekonomiskt intresse inte undantagits, och i artikeln om ursprungslandsprincipen råder fortfarande principen om oklarhet. EG-domstolen kommer att uppmanas att undanröja kryphålen genom att, på samma sätt som man har gjort på andra områden, skapa en liberal rättspraxis som gynnar företag under förevändning att man fullbordar den inre marknaden.

Vi lade fram ändringar tillsammans med de franska och belgiska socialdemokraterna, och vi ska stödja alla förslag som ytterligare kan förbättra texten. Men vid sidan om själva texterna, som styrs av denna avsiktliga oklarhet, finns det en verklighet, och denna verklighet bestäms av arbetslösa, fattiga och desillusionerade arbetare. Nonchalera dem inte, eller gör åtminstone inte narr av dem.

  Charlotte Cederschiöld (PPE-DE). – Herr talman! Ett stort principiellt steg tas i Europaparlamentet idag. Kompromissens kanske starkaste livräddare är, som jag ser det, PPE-DE-gruppen och ALDE-gruppen. Jag vill rikta ett särskilt tack till Malcolm Harbour som jag tycker har gjort en stor insats, men även till Evelyn Gebhardt förstås. Ett brett stöd är skapat ur en politisk konflikt av Europaparlamentet. Tjänstedirektivet är efterlängtat av många. Jag vill påminna om rättighetsstadgans väldigt starka etableringsrätt.

Sveriges nya regering försöker nu förenkla reglerna på arbetsmarknaden och göra det mer lönsamt att arbeta. I dessa insatser får man nu extra skjuts av detta direktiv som gör de europeiska marknaderna mer tillgängliga. Företagen kommer nu att möta färre hinder på en av världens största marknader med stora tillväxtmöjligheter. Det finns beräkningar på 600 000 nya arbetstillfällen som ska tillkomma. För svensk arbetsmarknad, med 70 procent i tjänstesektorn, betyder detta stora förbättringar.

Tjänstedirektivet innebär dock en grund, ett första steg, men inte det sista. Visst kan man önska mycket mer, men jag tror att de andra stegen också kommer när tiden är mogen. De uteslutna områdena, som är för många, till exempel hälsoområdet, omfattas ju fortfarande av fördragets regler, vilket lyckligtvis även kommissionsledamoten är medveten om. Arbetet på detta område fortsätter således. Tack till alla som bidragit. Stort tack även för kommissionens insatser att förbättra för företagen och konsumenterna som förhoppningsvis leder till bättre kvalitet till lägre priser på vissa tjänster – en vinst för medborgarna.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera Evelyne Gebhardt till hennes enorma målmedvetenhet och politiska kunskaper. Andra har givetvis spelat en viktig roll, men jag är rädd att hon har fått dra det tyngsta lasset.

Resultatet är en framgång, med tanke på alla omständigheter för medborgarna som arbetstagare, konsumenter och tjänsteleverantörer. Resultatet visar att det är möjligt att uppnå ett effektivt och rättvist utfall för 25 medlemsstater trots alla våra olikheter. De som struntar i denna mångfald fortsätter att avslå kompromissen, detta gäller i synnerhet den självutplånande GUE/NGL-gruppen som struntar i att det viktigaste kravet som de har ställt – nämligen att ta bort ursprungslandsprincipen – faktiskt har uppnåtts.

Rådet måste nu sluta upp med att leka med arbetsrätten i Europa. Förra veckans fars kring arbetstidsdirektivet var skamlig. Ge oss ett arbetstidsdirektiv som går att genomföra och fungerar och ett verkningsfullt direktiv om utstationering av arbetstagare. Om inte rådet gör det kommer det att få fortsätta att styra över medborgare som fruktar för kvaliteten på arbetslivet och befarar en kapplöpning mot botten, samtidigt som denna rädsla tär på Europas hjärta.

  Simon Coveney (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Idag är en bra dag för Europeiska unionen. Arbetet med att nå en överenskommelse om tjänstedirektivet har inte varit enkelt. Ingen politisk grupp i parlamentet har fått precis som den velat, men vi har lyckats nå en kompromiss som går att genomföra och som är godtagbar för de allra flesta ledamöter. Viktigast av allt, parlamentet sänder en viktig signal idag till kommissionen och rådet om att gå vidare och förverkliga detta direktiv så snart som det bara är praktiskt möjligt. Av den anledningen har min grupp ansett att vi inte vill lägga till något till direktivet i det här skedet, då vi inser att det inte vore bra att på nytt ta upp debatten i parlamentet eller i rådet.

Införlivandet av tjänstedirektivet kommer att ge den tröga EU-ekonomin ett välbehövligt uppsving i detta skede. Tjänstesektorn är avgörande för Europas ekonomiska tillväxt och välstånd, då den bidrar med närmare 70 procent av EU:s BNP. Både företag och konsumenter borde tjäna på att skapa en mer öppen gemensam marknad för tjänster. För tillfället står tjänster för endast 20 procent av handeln mellan medlemsstaterna. Direktivets målsättning är att avlägsna många av de hinder som finns för handel och tjänster över gränserna och att minska den byråkrati som företag, särskilt små och medelstora företag, råkar ut för när de försöker expandera över gränserna in på nya EU-marknader. De europeiska små och medelstora företag som har kapacitet att växa har haft ett särskilt ogynnsamt läge på grund av de kostnader som förr förknippats med administration och juridiska krav. De kan se fram emot fördelarna med direktivet, som dramatiskt minskar trycket på den framtida handeln över gränserna.

Direktivet är oerhört viktigt för mitt eget land, som är nettoexportör av varor och tjänster. Jag hoppas att irländska företag och tjänsteleverantörer nu kommer att dra nytta av den förenklade miljön för att tillhandahålla tjänster i hela EU.

Tjänstedirektivet kommer att underlätta tillväxten, öka antalet arbetstillfällen och ge ökad ekonomisk omsättning i tjänstesektorn i hela EU, samtidigt som det sociala skyddet och skyddet för arbetstagarna tryggas.

Som parlamentets sista talare i denna debatt önskar jag kommissionsledamoten lycka till med att se till att detta direktiv genomförs utan dröjsmål.

(Applåder)

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. (EN) För att undvika missförstånd bekräftar jag att kommissionen kommer att godta ändringsförslagen 40, 41 och 42, som berör kommittéförfarandet och introducerar det föreskrivande förfarandet med kontroll. Kommissionen avvisar alla övriga ändringsförslag.

Problemen som ändringarna belyser hanterades i de uttalanden jag gjorde i början av debatten. Flera ledamöter har haft synpunkter på rättssäkerheten och huruvida direktivet kommer att leda till en mängd tvister som måste lösas av Europeiska gemenskapernas domstol. Jag delar inte den oron. Det finns ett brett samförstånd kring den här texten mellan medlemsstaterna och jag vill minnas att ingen medlemsstat röstade emot den gemensamma ståndpunkten. En stor majoritet av parlamentets ledamöter antyder att de kommer att stödja texten i den omröstning som snart kommer att ske. Med en så bred samstämmighet kan jag inte se varför medlemstaterna inte skulle respektera direktivet. Alla håller med om att vi måste ge tjänstesektorn en knuff och det är precis vad det här direktivet kommer att göra.

Under gårdagens debatt om kommissionens arbetsprogram poängterade Malcolm Harbour och andra en viktig detalj om genomförandet av programmet och dess resurser. Från kommissionens sida kommer vi omedelbart att fokusera på direktivets införlivande och genomförande. Att förenkla livet för tjänsteleverantörer och deras kunder är ett hårt arbete. Medlemsstaterna har tre år på sig att genomföra direktivet. De bör börja omedelbart, inte för att jag säger det utan för att deras ekonomier behöver det här direktivet och kommissionen kommer att hålla medlemsstaterna ansvariga.

Den breda samstämmighet som idag blivit tydlig är resultatet av ett antal viktiga förnyelser i vårt sätt att stifta lagar inom EU. För det första axlade parlamentet sin roll som medlagstiftare och istället för att välja den enkla vägen och avvisa ett starkt kontroversiellt förslag, kavlade ledamöterna upp skjortärmarna och nådde en överenskommelse om viktiga ändringar i texten som gjorde den godtagbar för alla partier. För mig var detta ett viktigt bevis på hur mogen denna institution har blivit.

För det andra följer ordförandeskapet parlamentets linje och det har arbetat hårt för att uppnå den här samstämmigheten. Förutom att bjuda in Europaparlamentets ledamöter till konkurrenskraftsrådets informella möte, där diskussioner fördes direkt med ministrarna, organiserade ordförandeskapet ett antal möten med arbetsmarknadens parter. Allt detta bidrog i stor utsträckning till den överenskommelse som ni senare idag kommer att rösta om. Det är passande att några av dessa förnyelser skedde under det finska ordförandeskapet eftersom det är dess motto.

Slutligen vill jag nämna två saker. Förutom mitt tack till Evelyne Gebhardt, Malcolm Harbour och alla andra – många ledamöter av olika partifärg har bidragit till den breda samstämmighet som nåtts, enormt mycket hårt arbete har lagts ned och ledamöterna har verkligen hyllats här – vill jag också poängtera att ett antal av kommissionens tjänstemän har arbetat väldigt hårt för att genomföra förändringarna och att utveckla texten från det som parlamentet producerade vid första behandlingen till den text som sedan skickades vidare till rådet. Jag vill verkligen erkänna denna insats.

För de av oss som ibland ägnar oss åt lite vadslagning, vilket flertalet parlamentetsledamöter knappast gör, tror jag inte att ni för ett år sedan skulle ha satsat så mycket på att vi skulle nå dit vi har nått idag. Detta har vi gjort tack vare många människor här i parlamentet, men också i de olika medlemsstaterna och i kommissionen. Jag vill speciellt hylla alla de människorna.

Till sist har jag personligen fått ytterligare en oväntad förmån: jag har fått lära känna ett stort antal ledamöter inom alla grupper under de senaste två åren. Detta hade kanske inte hänt om jag inte hade arbetat med det mycket kontroversiella tjänstedirektivet, och jag vill tacka er för det.

(Applåder)

  Mauri Pekkarinen, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill helt kort tacka er för en mycket intressant och konstruktiv debatt. EU:s gemensamma mål är att förbättra vår ekonomi när det gäller produktivitet och konkurrenskraft och att öka sysselsättningen. Det är mycket viktigt att skapa en mer livskraftig inre marknad för tjänster om vi ska uppnå dessa mål.

Jag vill tacka er alla. Jag väntar ivrigt på den kommande omröstningen.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) När det gäller UNICE (den europeiska arbetsgivarorganisationen) är den överenskommelse som rådet uppnått i fråga om Bolkesteindirektivet ett ”viktigt” och ”lovande” steg framåt. Direktivet måste därför ”införlivas och genomföras korrekt och snabbt” så att UNICE och dess nationella medlemmar – i Portugal är det AIP (den portugisiska industriorganisationen) och CIP (portugisiska industriförbundet) – kommer att ”bidra aktivt”.

Så säger företrädarna för de större ekonomiska grupperna. De ser detta ”steg” som ett nytt tillfälle att utnyttja arbetarna och ett tillfälle till ekonomisk dominans. Direktivet kommer att tjäna till att underminera medlemsstaternas nationella suveränitet när det gäller att definiera, skydda och finansiera allmänna tjänster samt att definiera normer för hur man ska erbjuda tjänster som helhet. Det kommer också att stärka överstatliga organisationer som kommissionen och EG-domstolen gentemot medlemsstaterna. Tyngdpunkten kommer att ligga på konkurrens, vilket kommer att få förödande följder för arbetstagarnas rättigheter och för de tjänster som erbjuds medborgarna.

Detta är ett oacceptabelt förslag, som måste avvisas.

Slutligen vill jag belysa socialdemokraternas roll (socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet) som med hjälp av ”taktiska” spetsfundigheter hjälpte till att urvattna syftet med och omfattningen av det föreslagna direktivet. Ursprungligen föreslog de direktivet och gjorde sedan (kosmetiska) ändringar i det, bara för att på nytt bekräfta stödet för det som de tidigare påstod sig ha avvisat.

  Katalin Lévai (PSE). – (HU) Direktivet är utan tvekan ett viktigt steg som gör att man kan gå bortom de teoretiska principerna i Romfördraget och åstadkomma praktiska villkor för den fria rörligheten för tjänster. Jag hoppas att vi genom att initiera en av de fyra friheterna gör det möjligt att undanröja den dåliga ovanan att medlemsstaterna genom talrika metoder förhindrar att den principen genomförs.

Med tanke på de ändringar som gäller undantag är det samtidigt diskutabelt vilka områden som i praktiken ska undantas från direktivet om fri rörlighet för tjänster, och om det i sin nuvarande form fyller sitt ursprungliga syfte. Jag anser att parlamentet har missat ett gynnsamt tillfälle att stödja ett förslag som genom att skapa en enad inre marknad effektivt skulle främja en förbättrad konkurrenskraft inom EU.

Å andra sidan anser jag att det är lovvärt att man i direktivet fullständigt respekterar rätten till kollektivförhandlingar och undertecknande, utvidgande och genomförande av kollektivavtal, samt strejkrätten och rätten för arbetsmarknadens parter att vidta åtgärder i enlighet med medlemsstaternas bestämmelser som styr förhållandet mellan arbetsmarknadens parter.

Även om vi inte kan känna oss fullständigt nöjda med resultatet eftersom listan över undantag och begränsande villkor kanske är för lång, anser jag ändå sammanfattningsvis att direktivet täcker ett brett spektrum av ekonomiska handlingar och kommer att ålägga EU:s medlemsstater en viss disciplin. Jag menar alltså att det är mycket viktigt att företagen tack vare direktivet kommer att bli bättre informerade, mer kunniga och mindre beroende.

  Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Direktivet om avreglering av tjänster främjar det europeiska kapitalets reaktionära ambitioner. Det stärker monopolet på tjänstemarknaderna med särskilt ogynnsamma efterverkningar på kvalitet, säkerhet och kostnader för tjänster. Det ger monopolen möjligheten att åtnjuta billiga tjänster från tjänsteleverantörer i andra medlemsstater. Det drar nytta av den gemensamma inre marknaden för att sänka priset på arbetskraft och utnyttja den och skördar därigenom orimliga vinster. Det främjar liberalisering och stora företags inträngande i en rad allmänna tjänster. Det ifrågasätter rättigheter som har tillkämpats med svårighet. Det sätter press på arbetarklassen i alla medlemsstater genom att diskriminera arbetarna i syfte att reducera anställningsförhållandena till minsta gemensamma nämnare. Det inför lagstiftningsändringar på bekostnad av arbetarklassen och dess rättigheter. Det åtföljs av reaktionära ändringar av arbetslagstiftningen som redan behandlas efter trepartssamarbetet mellan EU:s regeringar, plutokratin och de enade fackföreningarna.

Det grekiska kommunistpartiet uppmanar arbetarklassen och gräsrötterna att intensifiera sin kamp mot den gräsrotsfientliga politik som utövas av EU och regeringarna i medlemsstaterna, för att bidra till att ändra kraftförhållandet på politisk nivå och fackföreningsnivå och göra deras verksamhet mer effektiv, i syfte att tillfredsställa den arbetande gräsrotsfamiljens moderna behov.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.30 i avvaktan på omröstningen, och återupptogs kl. 11.45.)

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

4. Omröstning

  Talmannen. Reinhard Rack har ordet för en ordningsfråga.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Om jag har förstått det rätt skulle talmannen leda förhandlingarna vid omröstningen. Han har fler än ett dussin vice talmän. Om han verkligen inte kan närvara borde åtminstone en av dessa vice talmän vara närvarande.

  Talmannen. Nej, herr Rack. Det var jag som var ansvarig för att leda omröstningen. Anledningen till att jag var något sen var att jag var vid flygplatsen för att ta emot emiren av Qatar, och vi hade en liten försening på resan dit och tillbaka.

Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

4.1. En ny ramstrategi för flerspråkighet (omröstning)

– Före omröstningen om punkt 20:

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (ES) Herr talman! För den händelse att punkt 20 inte avvisas föreslår jag en muntlig ändring:

(EN) ”I annat fall kommer mindre använda språk och mindre igenkända språk i de nya medlemsstaterna, framförallt i Västeuropa, att hamna efter när deras lingvistiska sociala utrymme tas över av de större och mer använda språken, framförallt engelska.”

(Parlamentet förkastade det muntliga ändringsförslaget.)

4.2. Europeiska unionens allmänna preferenssystem (omröstning)

5. Välkomsthälsning

  Talmannen. Jag vill hälsa Olexander Moroz välkommen, talmannen i Verjovna Rada, Ukrainas parlament, som är på åhörarläktaren, och den delegation som åtföljde honom.

(Applåder)

Vi önskar Olexander Moroz en trevlig vistelse hos oss, och hoppas att han kommer att kunna leda det parlamentariska arbetet i sitt land genom den svåra situation som landet för närvarande upplever och föra det i riktning mot en demokratisk, välmående och stabil framtid, där han alltid kommer att kunna räkna med vår vänskap och vårt stöd.

Jag vill också välkomna en delegation från Algeriets parlament till åhörarläktaren. Denna delegation, som för närvarande besöker vårt parlament, leds av Abderrezak Bouhara, ordförande för det nationella rådet.

Vi hoppas att Abderrezak Bouharas möten med ledamöterna i delegationen för förbindelserna med Maghrebländerna samt med andra ledamöter i parlamentet, kommer att stärka våra många förbindelselänkar med Republiken Algeriet och möjliggöra framsteg i vårt gemensamma sökande efter fred, välfärd och demokrati för länderna på båda sidorna av Medelhavet.

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Det formella sammanträdet öppnades kl. 12.05.)

6. Högtidligt möte

  Talmannen. – Mina damer och herrar, ers höghet! Jag vill välkomna emiren av Qatar, schejk Hammad bin Khalifa al-Thani. Jag vill också påpeka att vi har besök av talmannen i Ukrainas parlament, som befinner sig på den officiella åhörarläktaren.

Det är en ära för oss att hälsa er välkommen i dag, som den första statschefen från Gulfländerna som vänder sig till Europaparlamentet.

I själva verket är detta första gången som vi haft nöjet och äran att ta emot en statschef från det mycket viktiga Gulfområdet.

Ni har varit en pionjär i er regions demokratiseringsprocess. Ni har verkat för en skriftlig konstitution, som godkänts genom folkomröstning, vilken garanterar en hel rad demokratiska reformer. Dessa inkluderar naturligtvis erkännande av yttrande- och åsiktsfrihet, garanterande av allmän rösträtt för alla vuxna medborgare, män och kvinnor, och inrättande av ett parlament som kommer att väljas i ett val som ska hållas nästa år.

Ers höghet! Ni har dessutom spelat en viktig roll på den internationella scenen. Ni och ert land. Ett litet land med bara 200 000 invånare samt mer än 600 000 invandrare. Ett land som organiserade Dohakonferensen där man inledde den WTO-runda som fortfarande pågår.

Det är den enda arabstat som för närvarande är medlem i FN:s säkerhetsråd.

Landet är pionjär när det gäller att bevilja ekonomiskt stöd och sända trupper till de fredsbevarande styrkorna i Libanon. Dess trupper är där tillsammans med våra trupper.

Ni har bidragit med stor drivkraft i sökandet efter en fredlig lösning på konflikten mellan Palestina och Israel, och ni är en av de mycket få arabstater som har handelsförbindelser med Israel.

För tio år sedan, år 1996, fattade ni också ett viktigt beslut som fått stora återverkningar i hela världen, när ni godkände tv-sändningar från tv-kanalen Al-Jazeera och på ett markant sätt omgestaltade tillgången till nyheter och information i arabvärlden.

Kanalen sänder nu på engelska och bidrar till dialogen och förståelsen mellan civilisationerna. Kanske vi också en dag kommer att förstå vikten av en kanal på arabiska och engelska, och kanske kommer vi också en dag att ha en europeisk tv-kanal som sänder på arabiska.

Ers höghet! Vi är synnerligen intresserade av att få höra vad ni har att säga till oss nu.

Vi vill höra vad ni anser om utvecklingen av demokratin i Qatar. Men vi vill också få höra era idéer om hur vi kan främja freden i Palestina. Och freden och stabiliteten i Irak. Och hur vi ska minska spänningarna gentemot Iran.

Under min tid som talman – som snart kommer att avslutas – har jag vidhållit vikten av EU:s förbindelser med den arabiska och islamitiska världen. Jag anser att en av de viktigaste geostrategiska utmaningar som vi européer står inför är våra förbindelser med den islamitiska världen, som måste sträcka sig mycket längre än våra förbindelser med våra omedelbara grannar, länderna runt Medelhavet.

Parlamentet uppskattar därför att förhandlingar har påbörjats om ett handelsavtal mellan EU och medlemsländerna i Gulf-samarbetsrådet. Låt oss hoppas att dessa förhandlingar avslutas snart så att vi kan få förbindelser med Qatar och dess grannländer med ett ökat strategiskt och politiskt innehåll. Därför blir ert besök i Europaparlamentet i dag desto viktigare och mer relevant.

Ert besök, ert lands besök, är viktigt för oss av många skäl, och dessutom äger det rum en symbolisk dag, eftersom FN:s arbetsgrupp om Civilisationernas allians just har lagt fram sina rekommendationer till generalsekreterare Kofi Annan i Istanbul.

Det är lyckat att ni är här bland oss i Strasbourg nu, i hjärtat av Europa, så att era åsikter och arabvärldens åsikter kan föra oss närmare varandra och göra det möjligt för oss att i framtiden arbeta på ett mer enat sätt än vad som tidigare har varit möjligt.

  Hans Kungliga Majestät Schejk Hamad Bin Khalifa Al-Thani, Staten Qatars emir⁽¹⁾.

(EN) I Guds namn, den barmhärtige, den medlidsamme, herr ordförande, damer och herrar! Jag vill uttrycka min tacksamhet för er vänliga inbjudan att få tala inför ert parlament som representerar 450 miljoner européer och är ett av världens mest lyckade exempel på regional integration. Jag vill också tacka för er gästvänlighet, ert varma välkomnande och den vänlighet ni visat mig.

När man talar inför Europaparlamentet kan man inte undgå att uttrycka stor beundran för det omsorgsfulla arbete som under flera decennier genomförts på den europeiska kontinenten. Under dessa decennier har era länder med förnuft och viljekraft lyckats glömma sin smärtsamma historia och påbörja ett nytt och lovande kapitel med många framgångar. Den höga internationella status som Europaparlamentet idag åtnjuter utgör ett inspirerande exempel som många andra länder försöker efterlikna. Vi i arabvärlden har erfarenheter från Arabförbundet och hoppas med dess hjälp kunna uppnå vad ni har uppnått. Jag vill poängtera att demokrati inte bara är en nödvändighet för alla stater i världen, utan en förutsättning för att kunna uppnå regional ekonomisk integration och för stabiliteten hos de internationella relationerna i alla världens regioner, eftersom demokratin hindrar ett land från att godtyckligt fatta beslut som egentligen tillsammans måste fattas av alla nationer i alla länder.

Staten Qatar har som ni alla vet valt demokrati som ett medel för att skydda de mänskliga rättigheterna och öka folkets medverkan. Vårt val av demokrati är sammankopplat med vår förpliktelse att utöva Al-Shoura. Detta är en av Islams grundläggande regler som inte får förbigås och som infördes för att öka folkets medverkan. Demokratin bör därmed inte begränsas till en minoritet utan omfatta alla människor. Principen får inte appliceras godtyckligt då det handlar om en fundamental rättighet som inte kan ignoreras eller kränkas. Ibland tyder verkligheten i vår region på ett utövande som skiljer sig från Islams principer. Detta beror inte på ett problem med principen i sig utan på att den missförstås och inte utövas på rätt sätt.

Islam uppmanar inte bara människor att delta i offentliga angelägenheter, utan även att respektera minoriteter och att skydda deras rättigheter. Islam uppmuntrar människor att lära sig om andra människors kulturer, att interagera med dem och ingå ömsesidiga relationer. Jag är mycket glad över att flera av mina europeiska vänner vet detta om Islam och känner till sina grannländers historia väl. Det visar att de är villiga att engagera sig i givande relationer och dialoger med sina grannländer.

Jag vill gärna nämna att araberna utgjorde den brygga som förde den grekiska civilisationen till Europa genom sitt arbete med att översätta grekiska verk till arabiska. Många kända grekiska filosofer och tänkare förenades med det europeiska intellektet och utlöste på så vis renässansen.

Många kom i kontakt med och konverterade till Islam med full övertygelse och acceptans genom sin interaktion med muslimer och det kulturella utbytet med dem. Islam spreds via dialog och blomstrade genom övertygelse. Ingen blev påtvingad religionen. Det finns de som hävdar motsatsen, men de har fel och har missuppfattat Islam.

Det är viktigt att poängtera vikten av en aktiv dialog mellan människor av olika trosriktningar och ansträngningar för kontinuitet mellan dem för att undvika konstruerade och onödiga konflikter. Tyvärr finns det människor och grupper både i öst och i väst som söker sådana konflikter, okunniga människor som har blivit fiender med dem som inte är av samma ras eller har samma hudfärg. De inser inte att mångfalden i världen är en rik källa och de tar inte hänsyn till uppmaningen att återuppta de vänskapliga förbindelserna och dialogen i världen.

Jag vill ta tillfället i akt att uppmana alla förnuftiga, visa och ärliga människor både i öst och i väst att tillsammans ställa sig upp och hindra de rop på splittring och intolerans som hotar freden och respekten för religioner och heliga platser.

(Applåder)

Vi måste uppmana till respekt för religioner och heliga platser så att de inte hotas. Det är lika viktigt att vi samarbetar för att bekämpa de vrångbilder som orosstiftare, okunnighet och extremism skapar och de uppfattningar som de olika sidorna fabricerar om varandra. Staten Qatar arbetar ständigt med detta som mål och är värd för många forum med målet att uppmuntra till dialog mellan civilisationer, bland annat det årliga forumet för dialog mellan religioner.

Affärsförbindelserna med Mellanöstern har alltid varit viktiga för Europa, tack vare den geografiska närheten mellan regionerna och deras politiska, ekonomiska och kulturella kontinuitet som aldrig upphört under historiens gång. Närheten gör att Europa onekligen har intresse av att stödja de genomgripande reformerna i länderna i Mellanöstern och uppmuntra dem att fortsätta sina reformer på ett seriöst sätt, utan att vända ryggen mot demokratin eller angripa den med hjälp av tomma ord. Genomgripande reformer och verklig demokrati är vägen till ett bättre Mellanöstern, vilket leder till att dess länder får uppleva stabilitet, dess folk får uppleva frihet, dess institutioner kan stärkas och dess stater kan utvecklas med respekt för lagen som grund. Ett Mellanöstern där människor har alla grundläggande, vetenskapliga och ekonomiska möjligheter att umgås som jämlikar med sina grannar och med resten av världen, att vara deras partner och inte känna sig som främlingar.

Med detta i åtanke vet vi och Europa antagligen bättre än oss att invandringen från och genom Mellanöstern har blivit en stor utmaning. Även om Europa under många år har arbetat hårt med problemet måste man för att uppnå lyckade lösningar gå tillbaka till roten av problemet och ta itu med orsakerna, inte bara symptomen. När väl reformen därför lyckas, den demokratiska kulturen i Mellanöstern stabiliserar sig och människor kan bekämpa alla former av korruption kommer många av dem som sökte ett drägligt liv i andra länder inte längre att emigrera, förutsatt att de kan uppnå sina målsättningar i sina egna länder.

Befästandet av demokratin och skapandet av fred i Mellanöstern är lika viktiga målsättningar. Bristen på demokrati och oförmågan att nå en rättvis lösning på den palestinska frågan har frambringat olika former av våld som av vissa betecknas som terrorism och som måste bekämpas på hårdast tänkbara sätt, utan att skilja på de olika sätten, samtidigt som lösningar övervägs som leder till att man kan utplåna källan till våldet. Vi fördömer alla former av terrorism och arbetar tillsammans med det internationella samfundet för att bekämpa det. Däremot vill vi skilja mellan att skrämma oskyldiga människor under olika förevändningar, något som måste bekämpas, och människors legitima rättighet att motsätta sig ockupation enligt internationella lagar och seder.

Vi tror att en rättvis lösning på den palestinska frågan bör bygga på att både Israel och Palestina uppfyller sina åtaganden och genomför de internationella resolutionerna med ett odelat stöd från det internationella samfundet. Detta gör att man undviker de problem som nyligen uppstått mellan länderna. Den palestinska regeringen, som bildats av Hamas-rörelsen i enlighet med det palestinska folkets fria vilja under de senaste månaderna, borde ha fått möjligheten att arbeta för det folk som valde den.

Istället för att belöna palestinierna för att de utövar sina demokratiska rättigheter, något man inte ofta ser i vår region, har de straffats för det. Jag förstår inte hur man kan införa ett embargo mot en regering som har blivit vald under demokratiska premisser och hur kollektiva sanktioner kan åläggas ett helt folk bara därför att det utövade sin demokratiska rättighet att välja vilka som ska styra det.

(Applåder)

Är det inte dubbelmoral att kräva fria val och sedan invända mot resultatet?

Lösningen av den palestinska frågan är sammankopplad med huruvida Israel är redo att uppfylla sina åtaganden att genomföra de internationella resolutioner som yrkar på ett tillbakadragande från de ockuperade arabiska områdena, grundandet av en fristående palestinsk stat med den heliga staden Jerusalem som huvudstad, att omedelbart upphöra med förstörandet av den palestinska infrastrukturen och dödandet och torterandet av civila vilket lett till att tio oskyldiga palestinier i de ockuperade områdena mist sina liv, senast vid massakern i Beit Hanoun. Detta är den väg som den palestinska frågan måste ta för att komma ur det dödläge som uppstått och vi tror att det internationella samfundet måste anstränga sig ännu mer för att snabbt hitta en lösning på problemet. Det skulle inte bara gynna Mellanöstern, utan hela världen.

Det finns inget behov av att hitta en genomgripande lösning på konflikten mellan arabvärlden och Israel. Detta bekräftades återigen genom det förödande krig som Israel nyligen förde mot Libanon. När nu striderna upphört och styrkorna i FN:s interimstyrka i Libanon (UNIFIL), där Qatar valde att medverka, har börjat utföra sitt arbete hoppas vi att Libanon kommer att tillåtas styra över hela sitt område och att Israel respekterar det.

Vad gäller Irak hoppas vi att landet kommer att kunna lösa den kris det befinner sig i nu, att det kommer att kunna bibehålla styret över och sammanhållningen i dess områden och att det irakiska folket kommer att återfå sin säkerhet och frihet. Jag är övertygad om att EU, väl medvetet om det hot som den irakiska situationen utgör mot den regionala stabiliteten i Mellanöstern, kommer att fördubbla sina ansträngningar och hjälpa Irak att lösa den farliga situation som landet befinner sig i idag.

Stabilitet i Mellanöstern fordrar också att Europaparlamentet fortsätter sina ansträngningar för att uppnå en fredlig lösning av det iranska kärnprogrammet, en lösning som bekräftar att landets målsättningar även i framtiden är fredliga och bevakas av Internationella atomenergiorganet. Vi vill här upprepa vårt krav på att Mellanöstern ska bli en region fri från kärnvapen och att Israel ska underteckna icke-spridningsfördraget.

(Applåder)

Innan jag avslutar mitt tal vill jag hänvisa till styrkan i samarbetet mellan EU och Staten Qatar i synnerhet och Gulfstaternas samarbetsråd i allmänhet. Staten Qatar har ända sedan undertecknandet 1989 av samarbetsfördraget mellan länderna i Gulfstaternas samarbetsråd och dåvarande EEG utvecklat sina relationer med EU inom olika områden. Enbart inom energiområdet har Qatar undertecknat avtal med ett antal EU-länder, däribland Italien, Belgien, Storbritannien och Spanien, för att sörja för deras naturgasbehov. Vi har också samarbeten inom andra områden som till exempel kultur, politik och ekonomi. Qatar och EU kommer på så vis att ytterligare kunna stärka sina band.

Jag vill återigen tacka er, må Guds fred och nåd välsigna er.

(Parlamentet gav talaren stående ovationer.)

  Talmannen. Tack för era ord, ers Höghet. Jag är säker på att de har bidragit till att skapa större förståelse för åsikterna i arabvärlden, i den islamitiska världen, om frågor som är av gemensamt intresse både för EU och för er.

Det har varit en ära för Europaparlamentet att ha er här. Tack så mycket.

(Applåder)

(Det högtidliga mötet avslutades kl. 12.30.)

(1) Emiren talade arabiska. Detta är en översättning.

7. Omröstning (forts.)

  Talmannen. Vi ska fortsätta med omröstningen.

7.1. Tjänster på den inre marknaden (omröstning)

  Talmannen. Omröstningen är härmed avslutad.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

8. Röstförklaringar

  Talmannen. Nästa punkt är röstförklaringarna.

– Betänkande: Joan i Marí (A6-0372/2006)

  Josu Ortuondo Larrea (ALDE). – (ES) Herr talman! EU:s grundläggande motto är ”Förenade i mångfalden”. Sedan första början har vi försökt bygga ett gemensamt område, och inte bara ett ekonomiskt område utan framför allt ett område med livschanser och frihet. Vi gör det bland människor och nationer som har mycket gemensamt. Jag hänvisar inte bara till de strategiska, politiska och sociala intressen som vi delar, utan också till våra värderingar, våra vanor och vår livssyn.

Vi har en gemensam kulturell bakgrund som grundar sig på grekiskt tänkande, romersk rätt, kristendomen, reformationen, upplysningstiden, renässansen och till och med globaliseringen. Men samtidigt är det inte fråga om annat än att vi fortfarande har kulturella skillnader och särskilda identiteter, och i synnerhet våra egna språk. Denna mångfald skulle kunna ses bara som ett hinder, men den är i själva verket en källa till stort välstånd och stor vitalitet.

Även om det inte godkändes röstade jag därför för förslaget att EU-fördraget skulle ändras, så att vi kan få gemenskapslagstiftning när det gäller respekt och skydd för språken, särskilt minoritetsspråken, samt att det kan inrättas en byrå inom EU för språklig mångfald och flerspråkighet.

Jag har också röstat för att främja möjligheten för alla EU-medborgare att lära sig åtminstone två andra språk än sitt eget, eftersom jag anser att det är det bästa sättet att åstadkomma ömsesidig förståelse, samlevnad och enighet.

  Michl Ebner (PPE-DE). – (DE) Herr talman! När det gäller flerspråkighet är jag positiv till att detta betänkande av Bernat Joan i Marí har antagits. Jag röstade faktiskt för det, låt vara med ett antal reservationer, som jag fortfarande har. Jag anser att varken kommissionen eller ledamöterna under omröstningen här i kammaren – åtminstone majoriteten – visade tillräckligt mod när det gällde ett antal ändringar. Flerspråkighet är en förutsättning för tolerans och acceptans, och mer måste göras på detta område för att gynna förståelsen inom EU.

Det är ett faktum att parlamentet beslutade att kommissionen ska studera frågan om att inrätta en byrå och lägga fram en rapport för parlamentet om detta, och det är också sant att kommissionen uppvisat brister i det avseendet. Denna försummelse måste ställas till rätta.

Enligt förfarandet i parlamentet ska en rapport läggas fram innan de relevanta debatterna hålls och besluten fattas.

  Tomáš Zatloukal (PPE-DE). – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Det är goda nyheter att den nya ramstrategin för flerspråkighet har antagits. De enskilda medlemsstaterna kommer att få ansvaret för att genomföra denna politik. Vissa medlemsstater håller för närvarande på med att genomföra ändringar i sina utbildningssystem. Undervisning i främmande språk, som ett medel både för kommunikation och för att erkänna den kulturella mångfalden, utgör en viktig del i dessa ändringar.

Vi måste ge ett entydigt stöd till en europeisk indikator för språkkunskaper om vi på bästa vis ska kunna utnyttja enskilda system för aktuella språkkunskaper i undervisningsplaneringen. Motiveringen för att lära ut främmande språk ökas också av öppenheten i fråga om språktester och språkcertifiering, vilket gynnar innehavarna i deras framtida karriärer.

Betänkandet bidrar i hög grad till att stärka undervisningen i främmande språk, förbättra konkurrensförmågan hos arbetskraften och stärka kommunikationen mellan medborgarna och EU:s institutioner. Det är ytterligare en anledning till att jag röstade för detta betänkande.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Jag röstade för detta betänkande. Mitt i all eufori kring flerspråkigheten får vi inte glömma de brister som de allt mer sjunkande resultaten i PISA-studierna har avslöjat.

Antalet utländska elever i skolklasserna bör helt självklart begränsas till 30 procent för att underlätta integrationen, bibehålla kvalitetsnormerna och minska riskerna för kulturella konflikter. Jag anser därför att ett nöjaktigt behärskande av det lokala språket bör bli normen inom EU innan vanlig utbildning påbörjas, och om så krävs bör ökat språkligt stöd ges, till exempel i form av ett extra år på daghem eller i förskola.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Jag vill lägga till mina reservationer till dem som gavs av min kollega Andreas Mölzer. Det finns en del utmärkta saker i betänkandet, särskilt att det där påpekas att undervisning i engelska inte behöver subventioneras av EU.

Det inkluderar en extremt ambitiös ståndpunkt som syftar till att göra alla sextio, eller hur många de nu är, minoritetsspråk till officiella språk, men detta är i viss mån en nackdel för EU:s 21 nationella språk, av vilka vissa i någon utsträckning redan är hotade. Lettiska, litauiska, estniska, ungerska och slovenska är inte språk för internationell kommunikation. Till och med statusen för italienska, tyska och franska är något oroande.

Det är något ologiskt att det i betänkandet föreslås besparingar på grund av att dessa officiella EU-språk inte nödvändigtvis betraktas som arbetsspråk i alla delegationer, och detta skulle frigöra medel till regionala språk. I går hade vi det ganska beklagliga exemplet med statschefen som nyligen blivit helt oberoende och som ansåg att han i stället för att tala sitt modersmål var skyldig att tala engelska, trots att han hade studerat i Strasbourg! Detta bådar inte gott, enligt min åsikt, för utvecklingen av flerspråkighet inom EU.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. (PT) Jag röstade för Joan i Marí-betänkandet om en ny ramstrategi för flerspråkighet, även om jag har vissa reservationer mot några av de förslag och ändringar som har antagits.

Jag anser att EU:s strategi för flerspråkighet bör omfatta undervisning i och främjande av ”europeiska världsspråk”, ett begrepp som gäller för portugisiska, som är det tredje mest talade EU-språket i världen (efter engelska och spanska, och före tyska, franska och italienska). På grund av att det är unikt och att det talas av ungefär 200 miljoner människor i åtta länder, fördelat på fem kontinenter, bör portugisiska vara ett av EU:s officiella språk. I betänkandet har man misslyckats med att erkänna detta, vilket man borde gjort.

Portugisiska är den starkaste länken mellan kontinenterna, eftersom det är ett medel för kommunikation, det råmaterial som används av stora poeter och författare, och har en värdighet som fötts ur åttahundra års historia.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag kommer med viss motvillighet att stödja detta betänkande. Jag upplever att den ändlösa tillökningen av språk till EU:s samling officiella språk inte nödvändigtvis underlättar institutionernas arbete. Jag håller med om att ledamöterna i Europaparlamentet måste ha möjlighet att tala och lyssna till sitt eget språk, men det gäller inte nödvändigtvis kommissionens eller rådets ledamöter.

Vi har nu en onormal situation där gaeliska är tillgängligt för personer från Skottland, spanska för personer från Gibraltar men inte walesiska för personer från Wales. Om vi nu ska lägga till ytterligare språk vädjar jag om ett av dessa blir det språk som talas i en del av min valkrets, nämligen corniska. Det är ett minoritetsspråk, men det potentiella antalet talare är minst lika många som de som talar maltesiska, ett av gemenskapens officiella språk.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Flerspråkighet är viktigt för den fria rörligheten inom Europeiska unionen. Därför har vi röstat för betänkandet i dess helhet.

Vi har däremot röstat mot förslag till vissa skrivningar, bland annat om en språklagstiftning för EU, inrättandet av ett institut för språklig mångfald och/eller flerspråkighet och om inrättandet av en arbetsgrupp mellan EU-institutionerna som ska verka för en ändring i EU-fördraget i syfte att skapa en rättslig grund för begreppet ”respekt för språklig mångfald”.

Som alltid kommer Europaparlamentets elefantsjuka in i bilden. Vi vill påminna om att medlemsländerna har ett exklusivt ansvar för undervisningens organisation samt att utbildningssystemens innehåll ska respekteras fullt ut. Följaktligen är det medlemsländernas ansvar att se till att invånarna i deras respektive länder får en fullgod språkutbildning.

  Sérgio Marques (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag vill gratulera Bernat Joan i Marí till hans viktiga och lägliga betänkande om en ny ramstrategi för flerspråkighet, som jag ger mitt fulla stöd. Jag välkomnar de föreslagna åtgärderna för att främja flerspråkighet i EU.

Förekomsten av olika språk inom EU är ett kännetecken som är speciellt för den europeiska integrationsprocessen och en nyckelkomponent för den europeiska kulturen. Studier av olika språk, vilket är det mål som kallas för ”modersmålet + 2” i Lissabonstrategin, bör uppmuntras i syfte att underlätta kommunikationen mellan människor från olika länder och skapa acceptans för olikheterna mellan dem.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet och välkomnar varmt dess åtgärder för att skydda och stärka användningen av minoritetsspråk. Däremot bör inte en uppmuntran till flerspråkighet förvrängas till överdrivna och onödiga krav på tolkning och översättning till regionala språk.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom flerspråkighet är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat och eftersom jag anser att EU bör sända ut ett ljudligt och tydligt budskap om att främja språklig mångfald på sitt territorium.

När det gäller den europeiska indikatorn för språkkunskaper som nämns i betänkandet vill jag upprepa de argument som jag lade fram i min skriftliga förklaring i frågan.

Vi behöver anta en europeisk indikator för språkkunskaper för att åtgärda bristen på kontrollerbara uppgifter om språkkunskaper bland EU:s medborgare. Men denna indikator behöver inte begränsas till de fem mest talade språken i EU. Bland andra faktorer måste vi ta hänsyn till profilen för andra europeiska språk runt om i världen. Detta är en nyckelaspekt, och EU måste införliva den i sin policy för öppenhet gentemot och samarbete med resten av världen.

Därför är min röst för ändringsförslag 4 ett sätt att betona uppmaningen till kommissionen att slå fast en särskild tidtabell för att utöka indikatorn till alla de officiella EU-språken, som jag föreslog i min skriftliga förklaring.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag är glad att parlamentet har infogat mitt bidrag till att erkänna den strategiska och globala vikten av de europeiska världsspråken i den nya ramstrategin för flerspråkighet.

Runt om i världen har 350 miljoner människor engelska som sitt modersmål. Spanska är modersmålet för 280 miljoner människor. Portugisiska är modersmålet för 230 miljoner, och 125 miljoner har franska som modersmål. Dessa siffror och den geografiska spridningen av dem som talar dessa språk visar på betydelsen av de europeiska språken med en global profil. Dessa språk ökar vår förmåga att upprätthålla och stärka direkta förbindelser och kontakter med andra delar av världen, utan behov av några mellanhänder.

När det gäller en annan aspekt av frågan är jag medveten om att de som motsätter sig ett främjande av flerspråkighet inom EU pekar på kostnaderna som en av anledningarna till att man bör lämna flerspråkigheten åsido, eller ersätta den med ett arbetsspråk, eller bara några få.

Det kan inte förnekas att det kostar pengar. Men trots de ekonomiska argument som man kommer dragande med måste man komma ihåg att det finns ett mycket goda skäl för denna kostnad, som bara är en av de kostnader som ingår i byggandet av det moderna EU, nämligen att främja våra traditioner. Flerspråkighet kostar helt säkert mindre än krigföring, och det är en kraftfull kulturell verksamhet.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Flerspråkighet är ett viktigt koncept. Vi måste erkänna att Europaparlamentet är unikt med simultan översättning till 21 olika språk, snart 23. Men om vi ska uppnå målet med att alla EU:s invånare ska kunna sitt modersmål plus ytterligare två språk behöver vi stöd på medlemsstatnivå.

I Skottland väljer allt färre att studera främmande språk i skolan och på universiteten och det är en trend som måste vändas. Jag är glad över att skotska tioåringar lär sig ett främmande språk i skolan. Deras ansträngningar bör uppmuntras och stödjas. Den skotska regeringens stöd till gaelisk grundskoleundervisning bör också berömmas.

– Europeiska unionens allmänna preferenssystem (B6-0578/2006)

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Önskemålet om att beviljandet av det allmänna preferenssystemet till vissa länder – det vill säga privilegierad tillgång till EU:s marknader för dessa länders export – ska göras beroende av att de uppfyller ILO:s minimibestämmelser, är en bra sak.

Jag befarar emellertid att vi fortfarande befinner oss i ett stadium av fromma förhoppningar, vilket brukar vara fallet med denna typ av resolutioner. Trots klausulerna med krav på respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande ”sociala” rättigheterna, med vilka Bryssel pepprar sina internationella handelsavtal, anser jag att Bryssel aldrig har bestraffat någon överträdelse av dessa rättigheter eller genomdrivit dessa klausuler. Man samtycker till handel med Kina och har stött landets anslutning till WTO, trots att vi känner till arbetsförhållandena i detta kommunistland, vi känner till förekomsten av Laogailäger och tvångsarbete, det politiska förtrycket och bristen på friheter, och till och med den systematiska kränkning av äganderätten och den storskaliga förfalskning och kopiering som utövas där.

Problemet handlar om trovärdighet, och här har inte EU någon sådan.

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. (EN) Fler fackföreningsmedlemmar mördas i Colombia varje år än i resten av världen tillsammans. 2005 dödades 70 fackföreningsmedlemmar, medan 260 fick dödshot, 56 avgick på eget bevåg, sju stycken överlevde attacker där sprängmedel eller eldvapen användes, sex kidnappades och tre försvann.

Kommissionen har skrutit över sina framgångar med att anpassa Allmänna preferenssystemets fördelar efter standarderna för rättigheter. Till och med ILO har sagt att Colombia inte rättar sig efter deras grundläggande arbetsregler, vilket är ett krav för att åtnjuta fördelarna med Allmänna preferenssystemet. En ratificering av ILO-konventionen är inte detsamma som att genomföra den, något som fackföreningsmedlemmarna i Colombia kan vittna om.

Jag välkomnar därför denna resolution och kommissionsledamot Peter Mandelsons uttalande under debatten, och uppmanar kommissionen att se över Colombias status inom Allmänna preferenssystemet. Annars kommer det även i fortsättningen att verka som om ett land som mördar sina fackföreningsmedlemmar blir belönat för det.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar den här omröstningen. I alldeles för många länder som får stöd från Allmänna preferenssystemet sker upprepade kränkningar av arbetstagarnas rättigheter. Kommissionen måste genom regelbundna och tydliga utvärderingar försäkra att de relevanta ILO-konventionerna genomförs.

– Betänkande: Gebhardt (A6-0375/2006)

  Oldřich Vlasák (PPE-DE). – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill förklara varför jag röstade för den föreslagna rekommendationen till ett direktiv om tjänster på den inre marknaden. Först vill jag säga att jag är övertygad om att det är bra att EU:s institutioner efter tre år av utdragna förhandlingar har nått ett beslut om framsteg i riktning mot en avreglering av den fria rörligheten för tjänster. Detta kommer att leda till mer än en halv miljon nya arbetstillfällen och stödja den ekonomiska tillväxten i våra länder.

Även om direktivet i sin slutliga utformning inte helt motsvarar min ursprungliga idé om avregleringen av tjänster på EU:s inre marknad, kommer det ändå att föra med sig ett mervärde för alla intressenter, och därför röstade jag för det. Det kommer att ge affärsmän och medelstora företag enklare tillgång till marknaderna i de andra medlemsstaterna. Den kompromiss som uppnåddes i rådet är emellertid mycket skör, och det är ingen mening med att riskera den. Av den anledningen röstade jag inte för vissa ändringar som gällde känsliga frågor, till exempel överensstämmelse med arbetslagstiftning eller straffrätt, definitionen av sociala tjänster och undersökningsskyldigheter. Dessa frågor kommer helt säkert att bli föremål för kommande debatter.

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Som ledamot från en av de nya medlemsstaterna har jag kämpat hårt för våra företags och våra arbetares rättigheter, och jag har vid flera tillfällen ställt frågor både muntligt och skriftligt om skyddet och respekten för arbetarnas rättigheter.

Under detta förfarande har vi ofta stött på rättsliga, politiska och ekonomiska problem. Vi har ofta anklagats för social dumpning, för att sänka normerna för säkerheten på arbetsplatsen och andra liknande absurditeter. Nu har större delen av frågorna lösts – inklusive SoKo Bunda- och Pannonia-affärerna om ungerska arbetare i Tyskland. Domstolsbeslut har stoppat de tyska myndigheternas åtgärder och det är även rättegångar på gång som rör skador.

Godkännandet av tjänstedirektivet i dag är ett mycket stort steg i riktning mot att klargöra de olika osäkra momenten. Det är en kompromiss, vilket innebär att ingen verkligen är helt nöjd, men det är en bra kompromiss som kommer att föra frågan framåt, nämligen uppnåendet av EU:s grundläggande friheter, den fria rörligheten för tjänster.

  Michl Ebner (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar. Jag röstade för Evelyne Gebhardts betänkande, huvudsakligen därför att jag kommer från ett gränsområde där dessa olikheter upplevs varje dag. Jag menar därför att detta är positiva åtgärder som särskilt kommer att gynna gränsområden.

Jag beklagar verkligen de år av kontroverser som har omgivit det förslag till tjänstedirektiv som vi behandlar i dag och som slutligen har fått mycket starkt stöd också här i parlamentet, ett stöd som jag anser är välförtjänt. Jag hoppas att aktiva och positiva förslag i framtiden kommer att få övertag över kontroverser.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Friheten att leverera tjänster är en av de fyra friheterna inom EU som garanteras genom Romfördraget. Genom fördraget förbjuds begränsning av möjligheten för medborgare i en medlemsstat att etablera sig i en annan medlemsstat och skapande av hinder för den fria rörligheten för tjänster.

Det är två år sedan vi började arbeta med detta dokument för att möjliggöra den frihet som har varit vår grundläggande rättighet i hela 50 år. Principen om ursprungsland (en förutsättning för den fria rörligheten för tjänster), tjänster i allmänhetens intresse, hälsovård, sociala och andra tjänster har alla undantagits från förslaget till direktiv.

Litauen var det enda land som avstod från att rösta i rådets omröstning om direktivet. Jag menar att det inte kommer att dröja innan vi märker att genomförandet av direktivet inte kommer att uppfylla våra förväntningar. Följaktligen motsätter jag mig detta direktiv, på samma sätt som under första behandlingen.

  Bernadette Vergnaud (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Även om många framsteg gjorts i jämförelse med den ursprungliga text som lades fram av kommissionen, skiljer sig direktivet om tjänster på den inre marknaden, som har lagts fram för omröstning i dag, från texten vid Europaparlamentets första behandling. Jag röstade därför för att avvisa den gemensamma ståndpunkten.

Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är faktiskt fortfarande en del av direktivet, liksom vissa tjänster av allmänt intresse. Undantaget för sociala tjänster av allmänt intresse är också mycket mer begränsat. De grundläggande rättigheter som garanteras genom Europeiska unionens stadga figurerar nu endast i ett skäl. Slutligen är texten fortfarande tvetydig när det gäller undantaget för arbetsrätten.

Den skriftliga förklaring som kommissionen lagt fram innehåller vissa av de nödvändiga svaren på dessa frågor, som jag anser är väsentliga, men detta har inte något rättsligt värde, och om en rättstvist dras inför rätta kommer EG-domstolen inte att kunna ta hänsyn till detta. Det hade varit skillnad om denna förklaring hade kommit från rådet, som lagstiftande instans tillsammans med parlamentet.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! Den här förmedlade överenskommelsen, som har nått så stor partiöverskridande majoritet, har visat parlamentet från dess bästa sida. Vi har gått igenom och granskat kommissionens förslag, sett till att de är formbara och politiskt acceptabla i alla våra länder och fått en lösning som jag är säker på kommer att föra med sig stora ekonomiska fördelar för EU.

Jag är särskilt nöjd med justeringen som man gjorde i sista minuten av överenskommelsen om kommittéförfarandet. Det är inte mer än några månader sedan vi undertecknade ett avtal med rådet om att ge parlamentet ökad rätt till kontroll över de genomförandeåtgärder som kommer att härröra från detta direktiv.

Det var i början oacceptabelt för rådet att påstå att den nya överenskommelsen inte skulle gälla det här direktivet. En del av överenskommelsen gick ut på att den skulle gälla alla nya rättsliga åtgärder som berättigar kommissionen till att senare anta kvasijuridiska genomförandeåtgärder. Detta har nu lyckligtvis accepterats som en del av överenskommelsen, vilket innebär att ingen av de kvasijuridiska genomförandeåtgärder som härrör från denna lagstiftning kan träda i kraft om parlamentet tillbakavisar dem.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag röstade för antagandet av den ändrade versionen av förslaget till tjänstedirektiv. Med andra ord motsatte jag mig att det skulle avvisas. Jag är allmänt sett optimist, och därför anser jag att det kommer att bidra till att minska byråkratin, öka den ekonomiska tillväxten och skapa nya arbetstillfällen.

Men låt oss vara ärliga och medge att den ursprungliga versionen av direktivet, som lades fram av kommissionen för tre år sedan, var mycket bättre och på ett bättre sätt kunde ha bidragit till att uppnå målen i Lissabonstrategin.

Det aktuella direktivet har blivit avsevärt urvattnat, och det är svårt att beskriva det som en stor framgång. Det förefaller som om vissa gamla medlemsstater är rädda för ett fritt utbud av tjänster och för konkurrens med de nya medlemsstaterna, och de använder sig av fruktan för social dumpning som en motivering. Denna inställning är svår att förstå, eftersom jag föreställer mig att vi alla vill att EU ska bli mer konkurrenskraftigt och dynamiskt.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag är övertygad om att det förslag till tjänstedirektiv som vi har röstat om utgör en bra kompromiss mellan å ena sidan friheten att leverera tjänster och å andra sidan behovet av att införa restriktioner för att skydda arbetarnas och de små och medelstora företagens intressen. Det är faktiskt därför som jag har röstat för detta betänkande.

Nu är det medlemsstaternas sak att se till att villkoren uppfylls. Det är förutsättningen för att vi ska kunna betrakta detta tjänstedirektiv som en total framgång. Jag vill vädja till rådets ordförandeskap, till rådet – som nu inte är närvarande – att utöva påtryckningar på medlemsstaterna så att de verkligen iordningställer de lämpliga övervakningsmekanismerna för att genomföra tjänstedirektivet.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Europaparlamentets antagande av tjänstedirektivet medger att allmänna villkor fastslås som gör det lättare för tjänsteleverantörer att utöva sin etableringsfrihet och som kommer att underlätta den fria rörligheten för tjänster, vars höga kvalitet garanteras, och även exkluderar den risk för social dumpning som fanns i det ursprungliga principen om ursprungsland, som har avlägsnats.

Direktivets omfattning har minskats avsevärt och man har särskilt undantagit hälsovård, icke-kommersiella allmänna tjänster och vissa kommersiella allmänna tjänster. Tjänsteverksamheten utgör 70 procent av EU:s BNP och utgör en viktig potential för tillväxt och sysselsättning. När jag ser tillbaka vill jag påpeka att Frankrikes president Jacques Chirac på det bestämdaste råddes att stoppa den ursprungliga texten, som vid den tiden lagts fram av Prodis kommission.

Denna fråga visar det växande inflytande som Europaparlamentet har, och för parlamentet är detta en stor politisk seger. Frågan symboliserar principen med den sociala marknadsekonomin som den uttrycks i utkastet till konstitutionsfördrag för EU. Vi måste nu vända vår uppmärksamhet mot medlemsstaterna, som ansvarar för att omvandla denna text till nationell lagstiftning på ett rättvist, skäligt och ärligt sätt.

  Graham Booth (IND/DEM), skriftlig. – (EN) Som medlem i det brittiska självständighetspartiet UKIP och ledamot av Europaparlamentet röstade jag för flertalet av de ändringsförslag som GUE/NGL- och Verts/ALE-grupperna lagt fram. I dessa ändringsförslag, och inom ramen för den insikt som finns där om riskerna med överstatlighet, erkänner man och försöker man motverka den skada som bristande demokratisk nationell kontroll över tillhandahållandet av tjänster kan åsamka vanliga människor och särskilt de mindre bemedlade.

  Gerard Batten, Derek Roland Clark, Nigel Farage, Jeffrey Titford och Thomas Wise (IND/DEM), skriftlig – (EN) Vi röstade för flertalet av de ändringsförslag som GUE/NGL- och Verts/ALE-grupperna lagt fram. I dessa ändringsförslag, och inom ramen för den insikt som finns där om riskerna med överstatlighet, erkänner man och försöker man motverka den skada som bristande demokratisk nationell kontroll över tillhandahållandet av tjänster kan åsamka vanliga människor och särskilt de mindre bemedlade.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för förslaget att avvisa rådets gemensamma ståndpunkt om tjänster på den inre marknaden. Omröstningen vid den andra behandlingen gällde en tillbakablickande text jämfört med omröstningen vid den första behandlingen. Det finns alltför stor osäkerhet kvar om tillämpningen av principen om ursprungsland. Texten klargör inte på något sätt de tvetydigheter som fortfarande finns i fråga om skyddet för allmänna tjänster och konsumenter.

Ännu allvarligare är det, även om arbetslagstiftning faller under det nationella ansvaret, att rådet nu har underordnat arbetslagstiftningen gemenskapens beslut eftersom respekten för arbetslagstiftning nu kommer att underordnas EG-domstolens domslut.

EU vänder nu ryggen till sin ursprungliga ambition att skapa ett enat europeiskt område. Genom harmoniseringen nedåt av bestämmelser om social trygghet, miljöskydd och konsumentskydd har den europeiska socialmodellen äventyrats.

  Brigitte Douay (PSE), skriftlig. – (FR) De franska ledamöterna i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har i dag, onsdagen den 15 november, vägrat att stödja betänkandet om tjänster på den inre marknaden, med andra ord tjänstedirektivet.

Trots de mycket viktiga framsteg som PSE och socialdemokraternas föredragande Evelyne Gebhardt gjorde vid första behandlingen – inte minst avvisandet av principen om ursprungsland – har parlamentet faktiskt inte fått några garantier från kommissionen om ett förslag till ramdirektiv om allmänna tjänster.

Detta är den andra behandlingen av en text där det inte sker någon slutlig omröstning av hela texten, och vi stödde de ändringsförslag som flera grupper (gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster och gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen) lagt fram i syfte att avvisa texten. Vidare lade vi fram flera ändringsförslag som särskilt syftade till att garantera respekt för medlemsstaternas frihet att definiera vad de avser med sociala tjänster av allmänt intresse.

Som Bernard Poignant påpekade på de franska socialisternas vägnar måste definition, utformning, organisation och faktisk finansiering av tjänster av allmänt intresse, både ekonomiskt och på annat sätt, förbli medlemsstaternas och deras regionala och lokala myndigheters skyldighet.

  Anne Ferreira (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för ändringsförslaget om att avvisa rådets gemensamma ståndpunkt om tjänstedirektivet. Direktivet är otillfredsställande eftersom det innebär mer förvirring och rättsosäkerhet och ytterligare försvagar det ändrade förslag som antogs av Europaparlamentet vid den första behandlingen, som jag röstade emot.

Detta gäller särskilt arbetslagstiftningen och de sociala och allmänna tjänster som har undantagits från tjänstedirektivets tillämpningsområde. Men framför allt ger rådets text kommissionen makt att övervaka tillämpningen av direktivet.

Konceptet med ursprungsland har försvunnit från den text som ändrats av kommissionen, dock utan att ersättas av konceptet med destinationsland eller värdland. Jag anser att detta är mycket farligt, särskilt eftersom det blir EG-domstolen som avgör alla tvister som kan uppträda.

Det är därför ett liberalt tjänstedirektiv som har antagits i dag den 15 november.

Tre års diskussioner har inte gjort det möjligt att undvika ett beslut med farliga konsekvenser för det politiska och sociala EU. Det är ett hårt slag för EU:s integration – ett som vi knappast behövde.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta direktiv har just antagits och det är en extremt oroande utveckling. Vi är verkligen besvikna över att man avvisat förslaget att avvisa rådets gemensamma ståndpunkt, som vår grupp lade fram och som vi satt vårt namn under.

Det som hände i dag kan liknas vid att våra två största politiska grupper, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har kapitulerat, med tanke på deras ståndpunkter vid den första behandlingen i februari. De gjorde inget för att främja den överenskommelse som de hade gjort och röstat för efter protesterna och demonstrationerna i Strasbourg. De har nu återvänt till några av de mest skadliga aspekterna av det ursprungliga, beryktade Bolkesteindirektivet.

De strävar efter att avreglera tjänster, inklusive offentliga sådana, och ger därmed vika för påtryckningarna från de stora ekonomiska och finansiella koncernerna, som har sett detta som en ny möjlighet att utnyttja arbetstagarna och åstadkomma ekonomisk dominans. Detta kommer inte bara att underminera staternas suveräna rätt att definiera, skydda och finansiera offentliga tjänster utan det kommer också att omintetgöra deras förmåga att fastställa normer för finansiering och skydda tjänster som helhet. På så sätt kommer detta att stärka makten för överstatliga organ som kommissionen.

Vi anser att varje land även fortsättningsvis bör ha den suveräna rätten att fatta beslut om de offentliga tjänster de vill ha, sin offentliga egendom, sin form av finansiering och organisation och arbetstagarnas och slutanvändarnas rättigheter.

  Jean-Claude Fruteau (PSE), skriftlig. – (FR) Trots de betydande framstegen jämfört med Europeiska kommissionens ursprungliga text innehåller den text om tjänster i unionen som föreslagits vid den andra behandlingen inga tillräckliga garantier mot risken att den europeiska sociala modellen faller isär.

Vissa känsliga sociala tjänster, exempelvis subventionerat boende, familjestöd och offentlig hälsovård, som ströks vid den första behandlingen har nu återinförts av medlemsstaterna.

Det rättsliga vakuum som framför allt uppstått till följd av att principen om ursprungsland har slopats har inte försvunnit utan man har låtit EG-domstolen – inte lagstiftaren – fastställa det framtida innehållet i den europeiska politiken via den rättspraxis som denna situation sannolikt kommer att generera.

Det är uppenbart att kommissionens skriftliga förklaring för att klargöra några av tomrummen i texten, exempelvis att arbetslagstiftningen uteslutits, inte har något verkligt rättsligt värde och att dess inverkan och användbarhet blir särskilt osäker.

Av dessa skäl röstade jag för att avvisa förslaget till ett tjänstedirektiv.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Om den nya versionen av Bolkesteindirektivet inte redan hade lidit av allvarliga brister, särskilt bristen att det inte är så annorlunda jämfört med sin föregångare, finns det endast ett skäl som skulle ha fått oss att avvisa det: det suspekta samförståndet mellan den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och inte minst det faktum att de antagit den kompromiss som utarbetats av rådet.

Den verkliga revolutionen skulle bland mycket annat ha bestått i att uttryckligen slå fast en medlemsstats prioritering att tillämpa nationell rätt, särskilt nationell arbetsrätt och inhemska lagar om sociala frågor och skatter samt kriminalitet, på sitt territorium. Det vill säga principen om mottagarland i motsats till principen om ursprungsland. Detta skulle inte ha hindrat tjänsteleverantörer från en annan medlemsstat från att kunna erbjuda tjänster i ett annat land, det skulle bara ha inneburit rättvis konkurrens med nationella aktörer. Revolutionen skulle ha bestått i att tillåta medlemsstaterna att införa villkor för tillträde till viss verksamhet, såsom situationen på arbetsmarknaden, eller skäl som motiverar regionalplanering. De har inte den möjligheten.

Efter konkurrens med resten av världen och konkurrens mellan verksamheter inrättar EU nu konkurrens mellan europeiska arbetare, oavsett om de är egenföretagare eller anställda, och därmed konkurrens mellan sociala system. Vi är på väg mot en katastrof.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Junilistan välkomnar tjänstedirektivet och anser att tjänsteföretag, oavsett från vilket land de kommer, inte ska diskrimineras i något EU-land.

Kärnfrågan i debatten om tjänstedirektivet har varit om ursprungslandsprincipen ska vara direktivets ledstjärna eller om värdlandets lagstiftning ska gälla fullt ut. Ursprungslandsprincipen berör betydelsefulla, men starkt begränsade, områden såsom byggande, installationsverksamhet och konsulttjänster. Vi välkomnar konkurrens inom dessa områden, men anser att den ska ske på rättvisa villkor för samtliga parter. Vi anser att svenska regler ska gälla på svenskt territorium. Det är därför glädjande att rådet i sin gemensamma ståndpunkt tillbakavisar ursprungslandsprincipen.

Rådets position är huvudsakligen en seger för de synsätt Junilistan företräder. Konkurrensen inom tjänstesektorn kommer att skärpas. Samtidigt kommer medlemsstaternas nationella självständighet att respekteras, i och med att ursprungslandsprincipen inte utgör grunden för direktivet. Det är positivt att de nationella tjänstemonopolen inte kommer att påverkas och att nationell lagstiftning om arbetsrätt, lagstiftning om social trygghet, kollektivavtal och fackliga rättigheter inte berörs.

  Mathieu Grosch (PPE-DE), skriftlig. (DE) I rådets gemensamma ståndpunkt tar man i stor utsträckning hänsyn till de grundläggande ändringsförslag som parlamentet antagit vid den första behandlingen. Undantagen förklaras tydligt och gäller framför allt områden som hälsovård och audiovisuella tjänster.

Principen om ursprungsland har avskaffats och arbetsrätt och sociala överenskommelser i berörda länder har respekterats.

Företagens tillträde till marknaden har också underlättats genom att många godtyckliga hinder har avskaffats.

Kommissionens ståndpunkter har dessutom bidragit till större klarhet. Det totala resultatet av förhandlingarna kan därför betraktas som en framgång för parlamentet, men också för den ekonomiska och sociala politiken. Varje kompromiss har naturligtvis sina svagheter och vissa av rådets ändringsförslag är inte helt tydliga, men det skulle vara fel att ifrågasätta totalresultatet – som i det stora hela är mycket positivt – genom att återuppta debatten i rådet.

  Ambroise Guellec (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Tjänstedirektivet har just antagits med tydlig majoritet. Det är Europaparlamentets förtjänst. Detta är en seger för Europeiska unionen. Varför? Tjänster står för över hälften av den europeiska ekonomin och har störst antal arbetstillfällen. Fritt tillhandahållande av tjänster hör till de grundläggande principerna i unionen och inrättandet av en verklig inre marknad för tjänster är nyckeln till den ekonomiska tillväxten i Europa och därmed till skapandet av arbetstillfällen.

Den text som i dag antagits i Strasbourg förpliktar oss till den här vägen, samtidigt som vi ger de nödvändiga garantierna för att skydda offentliga tjänster av allmänt intresse och kontinuiteten för vårt sociala regelverk och vår arbetsrätt. Genom att utesluta principen om ursprungsland förbjuds social konkurrens och det utgör ett effektivt hinder mot social dumpning. Detta undanröjer omotiverade protektionistiska hinder och gör samtidigt att medlemsstaterna kan tillämpa sina nationella regler när det offentliga intresset motiverar det. Textens omfattning har också minskats i och med att känsliga sektorer har undantagits, exempelvis den audiovisuella sektorn, hälsovård, vissa sociala tjänster, spelsektorn och till och med notarierna. Det är en bra kompromiss som kommer att föra EU framåt i linje med befolkningens intressen.

  Benoît Hamon (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot direktivet eftersom jag anser att det fortfarande är djupt liberalt, trots förbättringarna i parlamentsdebatten och efter påtryckningar från fackföreningarna och medborgarnas engagemang.

Ingen verklig harmonisering planeras som ska komma konsumenter och arbetare till del och ersätta den förskräckliga avregleringen av tjänstesektorn i EU, som framför allt syftar till att gynna företagen.

När det gäller offentliga tjänster bidrar tjänstedirektivet till att försvaga offentlig service, och vissa kommer att drabbas av effekterna på samma sätt som enkla kommersiella tjänster, samtidigt som kommissionen vägrar att förbättra ramdirektivet om tjänster av allmänt intresse.

Avslutningsvis gör de så kallade otillåtna kraven och de krav som ska utvärderas enligt artikel 14 respektive artikel 15 det omöjligt eller åtminstone mycket svårt att genomföra alla offentliga regleringar inom tjänstesektorn. Det kommer att bli ett maxpris för grundläggande tjänster, ett lägsta antal anställda för att garantera kvaliteten på vissa känsliga tjänster, regionalplanering, exempelvis när det gäller att öppna stormarknader, och så många regler som hittills ansetts gynna respekten för det allmänna intresset och som nu betraktas som så många oacceptabla hinder för etableringsfriheten och friheten att bedriva affärer.

  Jean Lambert (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag anser att den fasta förteckningen över tjänster av allmänt intresse är för begränsad och skapar oklarhet kring många tjänster. Är de med eller inte? Vi har inget ramdirektiv på dessa områden, som är oundgängliga för att bekämpa fattigdom och främja social sammanhållning och som är av särskild vikt för kvinnor. De är nycklarna i EU:s politik. Kommissionens uttalande i morse utgör ingen förpliktelse för den kommission som kommer att inneha ämbetet när direktivet träder i kraft. Uttalandet har ingen juridisk status inför EG-domstolen som nu ska fatta beslut som parlamentet valt att ducka för. I dagens omröstning har vi sett att majoriteten av parlamentet föredrar att inte ge tydliga besked om arbetsrätten och skyddet av samhällstjänster. Hur ska de förklara för sina lokala och regionala beslutsfattare att de försvagar deras möjligheter att påverka tillhandahållandet av tjänster av allmänt intresse och garantera det offentliga intresset? Parlamentet har åstadkommit positiva förändringar i det ursprungliga förslaget. Vi kunde ha gjort mer.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Trots ett antal förbättringar och trots att några ytterligare sektorer uteslutits från tillämpningsområdet, eller snarare irritationen, i Bolkesteindirektivets första version är texten enligt det nya förslaget fortfarande fullständigt oacceptabel. Den håller fortfarande dörren öppen för social dumpning och orättvis konkurrens mellan arbetstagare.

Den löser egentligen inte några av de problem som tas upp i det ursprungliga direktivet. Den utesluter inte offentliga tjänster och skyddar inte medlemsstatens rätt att fastställa hur dessa tjänster ska definieras, organiseras och finansieras. I texten förnekas berättigade ekonomiska, sociala eller andra krav som dessa medlemsstater kan ställa när det gäller tillgång till en verksamhet, och man erkänner endast deras möjlighet att åberopa det som kallas för ”tvingande hänsyn till allmänintresset”, ett vagt koncept som EG-domstolen kommer att tolka så restriktivt som möjligt. Respekten för arbetsrätten i de medlemsstater där tjänsterna tillhandahålls underordnas respekten för gemenskapsrätten och mer specifikt principen om fritt tillhandahållande av tjänster som slås fast i fördragen, vilket innebär att man vägrar tillämpa nationell rätt.

Flera miljoner EU-medborgare har avvisat detta ultraliberala EU som föraktar människor och nationer och prioriterar marknadslagar, finansiella intressen och helig konkurrens. Lyssna till dem innan det är för sent!

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för ändringsförslaget om att avvisa direktivet. Direktivet är ett steg bakåt jämfört med den första behandlingen eftersom tillämpningen av principen om ursprungsland lämnas öppen och offentliga tjänster – tjänster av allmänt intresse och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse – inte på något sätt utesluts från den fria konkurrensen, vilket kommer att göra dem mycket instabila.

Europeiska kommissionen förklarar att det i texten inte tydligt fastställs vilken lag som ska gälla och att internationell privaträtt, som är nära förbunden med principen om ursprungsland, kommer att gälla i de flesta fall. Medlemsstaternas manöverutrymme för att agera på det sociala området kommer att bli extremt reducerat. Trots de tidigare framsteg som sakta men säkert gjorts kommer den liberala verkligheten att tränga sig på i och med den här texten och vår sociala modell kommer att äventyras.

  Patrick Louis och Philippe de Villiers (IND/DEM), skriftlig. – (FR) I ett försök att få folkets bifall i Frankrike under folkomröstningen om den europeiska konstitutionen gav jasidan, särskilt inom UMP, tre löften: Bolkesteindirektivet skulle dras tillbaka, mervärdesskatten skulle sänkas för cateringsektorn och planen för Turkiets medlemskap i EU skulle överges. Det kommer att sluta med att folket i Frankrike får Turkiet, Bolkesteindirektivet och en oförändrad mervärdesskatt.

Den kompromiss som vi röstar om i dag är en skenbart urvattnad version av ursprungstexten som likt det onda ögat i dubbel version innefattar fullständig makt för kommissionen och EG-domstolen att återupprätta den ursprungliga texten. Hur kan Jacques Toubon säga att han hoppas att ”undvika det värsta” genom att anta denna kompromiss?

Det värsta skulle i så fall innebära att det inte blir något direktiv, och det var just det löfte som Frankrikes folk fick av UMP och statschefen 2005!

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstar i dag för tjänstedirektivet, men jag gör det utan entusiasm. Texten har blivit alldeles för förvriden och manipulerad. Avgörande bestämmelser, exempelvis de som gäller utstationering av arbetstagare, har försvunnit och jag beklagar det.

Vi fick höra att dessa bestämmelser tagits bort för att förebygga social dumpning, men det finns ingen sanning i det. Dessa bestämmelser skulle ha klargjort de grundläggande reglerna och kontrollerna inom Europeiska unionen när det gäller företag och arbetstagare. På samma sätt firar och välkomnar vi att principen om ursprungsland – som åtföljdes av nödvändiga garantier – har försvunnit.

Hur kan vi då samtidigt se fram emot att ta ett stort steg framåt för den inre marknaden? Vad erbjuder vi våra företag och våra medborgare? Ingenting av de tydliga regler de behöver på den inre marknaden.

Alltför många lögner och för mycket rädsla har påverkat debatterna om denna fråga, på bekostnad av den inre marknaden och integrationen av vårt EU.

Med detta direktiv har vi förlorat en stor möjlighet att integreras ytterligare. Låt oss dra lärdom av detta inför framtiden och låt oss inte göra om samma misstag.

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar Evelyne Gebhardts betänkande och antagandet av tjänstedirektivet. Parlamentet har spelat en betydelsefull roll genom att tillåta friare rörlighet för tjänster över EU:s gränser utan att undergräva sociala tjänster, fackföreningsrätten eller miljölagarna. Parlamentet måste ingående övervaka tillämpningen av direktivet för att se till att man står fast vid de utfästelser som kommissionsledamoten gjorde i kammaren.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig – (EN) Tjänstedirektivet kommer att ha en grundlig inverkan på arbetstagarnas och konsumenternas liv, sänka standarden på tillhandahållandet av tjänster och öka risken för social dumpning. Det gynnar enbart friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna, medan friheter som sociala rättigheter och kollektivavtalsförhandlingar utesluts eller slopas.

Med hjälp av direktivet pressar man löner och ger företagen otaliga kryphål som de kan utnyttja för att betala mindre än minimilönen. Det ger en drivfjäder till tjänsteleverantörer att etablera sig i låglöne- och lågskatteländer, och uppmuntrar till kapplöpning mot botten när det gäller löner och anställningsvillkor.

Lagstadgade krav är en väsentlig del av alla tjänsters funktion, och behovet av sådana krav ökar ju fler tjänster den privata sektorn tillhandahåller. Direktivet utmanar medlemsstaternas lokala myndigheters rätt att reglera tjänster.

Avslutningsvis har parlamentet kapitulerat inför kommissionen och rådet genom att inte hålla fast vid sin redan alltför begränsade roll vid första behandlingen.

Tyvärr kunde jag inte rösta vid detta tillfälle på grund av min sons sjukhusvistelse.

  Joseph Muscat (PSE), skriftlig. – (MT) Jag röstade för direktivet av två skäl.

För det första har vi inte behandlat människor som siffror, i marknadens tjänst, utan vi har snarare i första hand tagit hänsyn till arbetstagarnas rättigheter.

Det andra skälet är att vi har avskaffat alla restriktioner när det gäller rörlighet för personer, inte genom att ställa arbetstagare mot varandra och därmed åstadkomma en tävling som vinns av den som erbjuder sina tjänster till de sämsta villkoren, utan genom att visa att vi vill använda fri rörlighet för att förbättra arbetstagarnas rättigheter.

Den här omröstningen borde innebära ett viktigt budskap om att ingen ska fortsätta att behandla utländska arbetstagare illa genom att erbjuda sämre arbetsvillkor än de som erbjuds lokala arbetstagare. Det ska heller inte vara tillåtet att pressa lokala arbetstagare till att acceptera lägre löner och villkor genom sådana metoder.

Dessutom bör arbetstagarna ges full information om de villkor som erbjuds lokala och utländska arbetstagare och de ska inte berövas någon information. Brist på information leder till misstänksamhet och antagonism, vilket är just vad som händer vid exempelvis Malta Drydocks.

Kostnadsbesparingar ska inte ske genom att arbetstagares rättigheter missbrukas utan genom att kvaliteten på tjänsterna ökar. Det är vad direktivet bör leda till.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Koalitionen och den europeiska vänstern som grupp röstade emot det ändrade Bolkesteinförslaget som antagits av Europaparlamentet eftersom det kommer att sätta arbetstagarnas situation under press och är ett hårt slag mot det sociala Europa.

Kompromissen mellan den europeiska högern och socialdemokraterna dämpar men undanröjer inte den nyliberala logiken eller förslagets omfattande negativa sociala effekter. Med sina tvetydigheter lämnar det dörren öppen för ytterligare negativa tolkningar, både från kommissionen och domstolen. Det omformulerade förslaget från kommissionen och rådet som i dag antagits av parlamentet utan några ändringsförslag stärker alla dessa farliga tvetydigheter.

Genom att i sin rättspraxis tillämpa principen om ursprungsland skyddar EG-domstolen systematiskt de företag som tillhandahåller tjänster. Den dömer alltid mot reglerna i mottagarlandet, med argumentet att de hindrar verksamheten för företagen i fråga.

Den farliga omlokaliseringen av företag till länder med minimal lagstiftning när det gäller sociala frågor och miljön stärks i och med att direktivet antas.

Den europeiska vänsterns kamp mot social dumpning kommer att fortsätta även efter omröstningen om direktivet, både på nationell och på europeisk nivå, och i samarbete med fackföreningarna och icke-statliga organisationer.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade självfallet för tjänstedirektivet. Det är resultatet av breda kompromisser, det är en ändrad, reviderad och genomgången text som öppnar upp tjänstemarknaden i Europa. Jag röstade för texten, i likhet med den stora majoriteten i parlamentet – och i likhet med nästan fyra femtedelar av dess ledamöter.

Avregleringen av tjänstemarknaden kommer att bli positiv för våra ekonomier: den kommer att bidra till kampen mot illegalt arbete och garantera bättre socialt skydd för alla arbetstagare i EU. Enligt OECD kommer direktivet att skapa 2,5 miljoner nya arbetstillfällen i EU och tills motsatsen är bevisad kommer det att skapa arbetstillfällen, vilket fortfarande är den bästa sociala politik som finns!

Demonisering är den taktik som används av dem som är sämre lottade: det är, kan jag tillägga, lustigt att notera att det i det socialdemokratiska lägret bara är en handfull seglivade, inbegripet de fransktalande belgarna, som fortfarande avvisar den här kompromissen, som har accepterats av alla, till och med fackföreningarna!

Parlamentet och rådet har spelat sin roll och bevisat att de som hela tiden gör ned den här texten har fel. I sin nuvarande form bevarar texten de bästa delarna av den europeiska sociala modellen och erkänner det specifika med tjänster av allmänt intresse. Medlagstiftarna har satt stopp för lögnerna och givit EU en möjlighet till tillväxt!

  Martine Roure (PSE), skriftlig. – (FR) I linje med min röst om tjänstedirektivet vid den första behandlingen röstade jag för att vi skulle avvisa den gemensamma ståndpunkten. Rådet har faktiskt inte tagit upp alla ändringsförslag som Europaparlamentet har lagt fram. Jag var tvungen att avvisa rådets gemensamma ståndpunkt eftersom den tydligt utesluter arbetsrätt och sociala tjänster av allmänt intresse.

Därför undertecknade och röstade jag också för de tre ändringsförslag som den franska socialdemokratiska delegationen lade fram och som tydligt innebar att arbetsrätt och sociala tjänster av allmänt intresse fullständigt skulle uteslutas ur tjänstedirektivets tillämpningsområde. Det är verkligen en fråga om att skydda EU-medborgarnas grundläggande rättigheter. Dessa får inte styras av reglerna på den inre marknaden.

Även om man i kommissionens uttalande slår fast målen på flera punkter är detta inte tillräckligt eftersom de inte är bindande.

Jag röstade avslutningsvis för de ändringsförslag som syftar till att fullständigt utesluta tjänster av allmänt intresse från direktivet.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det har tagit EU 50 år att uppnå den fria rörligheten för tjänster enligt Romfördraget från 1957. Detta är nu på väg att bli verklighet.

EU tar ytterligare ett steg i rätt riktning med tjänstedirektivet, och det kommer att underlätta etableringsfriheten och friheten att i EU:s medlemsstater tillhandahålla de tjänster som erbjuds på den inre marknaden.

Den slutliga texten har precis som Bolkesteindirektivet varit kontroversiell från början och den är mindre rättfram.

Jag anser emellertid att man i betänkandet har uppnått rätt balans mellan det viktiga behovet att öppna tjänstesektorn för konkurrens och samtidigt behålla den europeiska sociala modellen.

Jag röstade för direktivet då jag tycker att Portugal har mycket att vinna på det eftersom vi därmed kommer att kunna dra maximal nytta av den inre marknaden.

Att anta detta direktiv var rätt om så bara för att ett antal administrativa och rättsliga hinder som införts av nationella, regionala och lokala myndigheter har tagits bort. Portugisiska företag, särskilt små och stora företag, blir de som drar mest nytta av det.

Det antagna direktivet kommer dessutom att bidra till att uppnå målsättningarna enligt Lissabonstrategin om mer tillväxt, fler arbetstillfällen och större frihet för konsumenterna att välja tjänster.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. (NL) Även om rådets gemensamma ståndpunkt om det tjänstedirektiv som vi ska rösta om i dag kan vara en förbättring av kommissionens ursprungliga förslag är några aspekter av det fortfarande oacceptabla.

Dokumentet skapar rättsosäkerhet. Det är exempelvis oklart vilken lagstiftning som gäller och i vilken utsträckning medlemsstaterna kan införa nationella regler. Möjligheten till harmonisering uppåt har inte tagits med. Översynsklausulen lämnar dessutom dörren öppen för att återinföra principen om ursprungsland och för att lägga till tjänster som för närvarande inte omfattas av direktivet. Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse ingår i direktivet, och eftersom det inte finns något ramdirektiv för tjänster av allmänt intresse riskerar direktivet att åstadkomma en övergripande ram för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

Jag beklagar också att förteckningen över de sociala tjänster som inte ingår i direktivet har ändrats till en begränsande förteckning, efter att ursprungligen ha varit vägledande. Att det inte finns någon hänvisning till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna är också en besvikelse. Jag är avslutningsvis särskilt missnöjd med att parlamentet kapitulerat när det gäller det maximala genomförandet av de resultat som uppnåddes vid den första behandlingen. Detta leder till att framtiden för ett demokratiskt och socialt Europa undermineras.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar dagens omröstning om tjänstedirektivet och stöder den uppnådda kompromissen.

  Konrad Szymański (UEN), skriftlig. (PL) Den enda fördelen med den nuvarande kompromissen om tjänstedirektivet är att antagandet inte kommer att förvärra den grund som tjänstemarknaden arbetar utifrån. Det är det enda skälet till att vi kan stödja denna kompromiss i dagens omröstning. EG-domstolen kommer att tillhandahålla lackmustestet för direktivet eftersom det säkerligen ofta kommer att uppmanas att meddela utslag i diskussioner om direktivets motsägelsefulla innehåll.

Å ena sidan har vi krävt frihet att tillhandahålla tjänster. Å andra sidan gäller direktivet inte områden med vagt definierade offentliga och sociala tjänster och tillfälliga arbetsförmedlingar. Det har ingen effekt när det gäller att reglera arbetslagstiftning och kollektivavtal och dess omfattning begränsas i termer av det arbete som utförs av utstationerade arbetstagare.

Detta leder till att gränserna för tillhandahållande av tjänster inom EU inte kommer att avskaffas när tjänstedirektivet antas. Det är en kompromiss som har uppnåtts helt på bekostnad av de nya medlemsstaterna, som har en konkurrensfördel på EU:s marknad, särskilt inom tjänstesektorn. Inget av de sociala skäl som framförts för att införa ovannämnda undantag och restriktioner uppfyller de sociala målsättningar man påstått sig ha. De är bara bevis på ekonomisk chauvinism från fackföreningarna och andra intressegrupper i de gamla medlemsstaterna.

Hittills har debatterna om förslaget varit det största exempel på europeiskt hyckleri som vi bevittnat under denna mandatperiod. Europaparlamentet, och hela Europeiska unionen tillsammans med det, låtsas införa principerna om en gemensam marknad för tjänstesektorn. På detta sätt lurar vi inte bara oss själva utan även våra medborgare.

  Salvatore Tatarella (UEN), skriftlig. – (FR) Jag vill börja med att belysa föredragande Evelyne Gebhardts effektiva arbete. Hon har sett till att den antagna texten är avgjort bättre än Frits Bolkesteins ursprungliga förslag.

Trots att hon har gjort ett utmärkt arbete röstade jag för ändringsförslaget om att avvisa direktivet och de ändringsförslag jag varit med om att underteckna tillsammans med dem som gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster har lagt fram, eftersom texten vid den andra behandlingen inte går lika långt som den första texten.

Många gråzoner återstår dock och de skulle ha behövt klargöras innan vi kunde acceptera en så viktig text som denna, som gäller framtiden för folket i EU.

Vissa tjänster, såsom tjänster av allmänt intresse, har inte tagits bort från ramverket för detta direktiv, och det kan leda till att nyckfulla vägar väljs.

Jag anser att EG-domstolen och kommissionen har fått för mycket inflytande över kontrollen av medlemsstaterna och tolkningen av direktivet. Lagstiftaren ger mer än vad som behövs till ledningen av domstolarna.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

9. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.10 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

10. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

11. Situationen i Gaza (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är uttalanden av rådet och kommissionen om situationen i Gaza.

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Europeiska unionen är allvarligt oroad över våldet i Gaza de senaste veckorna. Under en av Israels militäroperationer avled flera människor i Beit Hanoun den 8 november, och i en katastrofal artillerield förlorade närmare 20 palestinier livet, även kvinnor och barn, när de lämnade området. Dessutom skadades flera personer. Militäråtgärderna förstörde också delar av stadens infrastruktur. Europeiska unionen beklagar djupt det våld och de skador som dessa våldsamma handlingar har lett till.

Samtidigt har palestinierna fortsatt att använda Kassamraketer urskillningslöst, bland annat mot städerna Ashkelon och Sderot. Dessa attacker har nu också lett till ett dödsfall, flera skadade och materiell förstörelse. EU har uppmanat de palestinska ledarna att göra allt de kan för att få stopp på dessa attacker.

Europeiska unionen kan inte acceptera att våld används. Varje land har rätt att försvara sig men det ger det inte rätt att använda orimlig makt i stor skala eller vidta sådana åtgärder som vi har sett i Beit Hanoun. Israels agerande måste stå i proportion till situationen. Det måste överensstämma med internationell humanitär rätt. Säkerhet gäller inte bara den ena sidan utan alla i Mellanösternregionen. Europeiska unionen har uppmanat Israel att upphöra med sina militära åtgärder i Gaza.

EU har också uppmanat de palestinska ledarna att upphöra med de raketattacker som i varierande omfattning pågått under hösten. Syftet med attackerna är sannolikt att öka rädslan och osäkerheten, och detta riktas uppenbarligen felaktigt mot den civila befolkningen. Israelerna ska inte längre behöva leva i konstant rädsla: även de har rätt till fred. Palestinierna måste sluta att använda våld för politiska syften.

Den allt djupare våldsspiralen hotar att förstöra varje möjlighet att på nytt inleda fredsprocessen i Mellanöstern. Händelser som den som beskrivits här bidrar bara till att fjärma parterna från de möjligheter som finns, särskilt nu när en fredsprocess behövs för att förhandla om upprättandet av en tvåstatsmodell. Målet är fortfarande att skapa en livskraftig palestinsk stat som existerar i fred vid sidan av Israel. Europeiska unionen hoppas att händelserna i Beit Hanoun inte kommer att motarbeta parterna och det internationella samfundet eller tvinga dem att ge upp strävan efter en bestående och rättvis fred.

Europeiska unionen hoppas också att attackerna i Beit Hanoun inte kommer att hindra palestinierna från att fortsätta sin strävan efter ömsesidig harmoni och en regering med nationell enhet som skulle kunna uppfylla kvartettens villkor. Hela det internationella samfundet behöver en beaktansvärd partner. Palestinierna har rätt till en regering som representerar samtliga medborgares intressen.

Samtidigt har den humanitära situationen bland palestinierna verkligen oroat Europeiska unionen. Den ekonomiska och humanitära situationen på det palestinska territoriet är oacceptabel. Situationen skulle förbättras avsevärt om Israel höll gränsövergångarna vid Rafah och Karni öppna och ökade rörligheten för palestinierna. Europeiska unionen har dessutom krävt att Israel ska tillstå att inkomsterna från de tullavgifter och skatter som de har debiterat är palestiniernas. Detta skulle göra palestiniernas ekonomiska situation avsevärt lättare.

EU har självt försökt hjälpa palestinierna. Över 650 miljoner euro har lämnats som stöd genom olika kanaler i år och det är ungefär 25 procent mer än förra året. Den tillfälliga internationella mekanismen har varit ett praktiskt sätt att hjälpa palestinierna och vi hoppas att Israel och andra parter också kan ha god användning av det.

Mot bakgrund av de senaste dagarnas händelser är situationen i Mellanöstern inte särskilt lovande, men trots detta måste vi fortsätta att tro på en bättre framtid. Europeiska unionen kommer att göra allt den kan för att stödja fredsprocessen.

  Margot Wallström , kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Jag tackar för er inbjudan detta symboliska datum, den 15 november, som är Palestinas nationaldag, för att yttra mig om situationen i Gaza.

Det upptrappade våldet i Gaza kulminerade nyligen i den israeliska försvarsmaktens anfall mot Beit Hanoun den 8 november, vilket resulterade i 18 palestinska civilpersoners död. Min kollega kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner svarade med att göra ett uttalande där hon var djupt chockad över denna händelse. Våra tankar går nu i synnerhet till familjen Uthamina som förlorade sex kvinnor och åtta barn, som dödades i sömnen, och till alla oskyldiga palestinier och israeler som har förlorat sina liv i denna våldsspiral.

Efter attacken uppmanade Benita Ferrero-Waldner alla sidor att sluta upp med våldet och ge dialogen en chans. Palestinska falanger måste upphöra med att avfyra raketer mot israeliskt territorium. Även om vi erkänner Israels rätt till självförsvar får det inte ske till priset av oskyldigas liv.

Beit Hanoun-attacken är den senaste i en serie angrepp mot Gazaremsan som startade den 28 juni. Militära operationer har åstadkommit skador på den livsviktiga infrastrukturen, särskilt i Gaza – inklusive kraftverk, större vägar och broar och regeringsbyggnader – och dödat närmare 300 palestinier, mestadels civila. Som svar har kommissionen i år intensifierat sitt stöd för att tillgodose de ökande akuta och humanitära behoven.

I juni 2006 lanserade vi den tillfälliga internationella mekanismen som kanaliserar medlemsstaternas och Europeiska gemenskapernas budgetresurser för att lindra den samhällsekonomiska krisen på de palestinska territorierna. Denna tillfälliga internationella mekanism har gjort det möjligt att tillhandahålla grundläggande tjänster till 1,3 miljoner människor som bor i Gazaremsan och socialbidrag till 100 000 utsatta palestinier. Operationen ökar nu sin utsträckning till 150 000 fall.

Kommissionen har genom Europeiska gemenskapens kontor för humanitärt bistånd (ECHO) anslagit 84 miljoner euro för att hjälpa utsatta palestinska hushåll genom leverans av livsmedel, vattenförsörjning och sanitär utrustning, hälsovård och socialt skydd. Europeiska kommissionen lämnar också ett livsmedelsbistånd på 26 miljoner euro. Livsmedels- och penningbistånd kanaliseras genom FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar (UNRWA) som är registrerade som särskilt svåra fall, medan matpaket delas ut till icke-flyktingar via FN:s världslivsmedelsprogram.

Kommissionen är också en viktig givare till UNRWA. År 2006 försåg vi dess allmänna fond med 64 miljoner euro. Den sköter hälso-, utbildnings- och andra samhällstjänster för palestinska flyktingar. I Gaza utgör dessa tjänster den enda stabila punkten i en osäker omgivning.

Våra ansträngningar kan mildra den humanitära krisen för palestinierna. Emellertid måste vi omgående ta itu med dess grundorsak, som är brist på hopp om en fredlig lösning för israeler och palestinier. Det krävs en brådskande återgång till en omfattande fredsprocess med ett tydligt politiskt perspektiv.

Försoningsprocessen mellan palestinierna måste få en chans. Vi bör uppmuntra president Abbas att fortsätta försöken att bilda en nationell samlingsregering med ett partiprogram som reflekterar de så kallade fyra principerna. Dessa är icke-våld, godkännande av internationella överenskommelser, erkännande av Israel som en stat och utrymme för tidigt engagemang. Det kommer att bidra till att återuppliva hopp om en livskraftig och oberoende stat för palestinierna.

Därför har rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser), som sammanträdde i måndags, välkomnat kommissionens förslag att bidra med ytterligare stöd till palestinierna så snart en nationell samlingsregering har bildats. För att leverera hjälpen före årets slut måste vi tillgripa reserven för katastrofbistånd och få budgetmyndighetens godkännande. Kommissionen räknar med stöd från Europaparlamentet.

Parallellt med EU:s hjälp bör Israel betala ut de hundratals miljoner dollar i skatt och tullintäkter som man har inkasserat för den palestinska myndighetens räkning och som man har hållit inne sedan i mars som svar på bildandet av den Hamas-ledda regeringen.

Vi bör alla samarbeta så att vi nästa år på Palestinas nationaldag kan fira framstegen mot bildandet av en demokratisk, livskraftig och suverän palestinsk stat.

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru rådsordförande, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Situationen i Mellanöstern är både oroande, farlig och tragisk. Den är oroande eftersom konflikterna har pågått i decennier och det inte finns något slut i sikte. Den är farlig eftersom spänningarna mellan de stridande parterna hela tiden eskalerar och eftersom externa krafter – bland annat Syrien och Iran – utövar allt större inflytande. Avslutningsvis är det tragiskt eftersom offren är vanliga människor, och särskilt många är barn.

Eftersom vi säger till alla parter i Mellanöstern att en militär lösning inte är aktuell behöver vi fred genom dialog och genom förhandlingar. Vi säger också att politiken med ”öga för öga, tand för tand” är utesluten eftersom situationen bara kommer att trappas upp ytterligare och varje sida kommer att bemöta en attack genom att attackera den andra med ännu större kraft. Vi behöver bryta den här våldscykeln. Vi kräver det av både den israeliska och den palestinska sidan.

Ståndpunkten i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater är kristallklar. Vi vill se en israelisk stat med säkra gränser men också en palestinsk stat med säkra gränser. Värdigheten i en israelisk stat är densamma som i en palestinsk, och vi ska inte tillämpa olika normer. Vi vill se en oberoende demokratisk libanesisk stat. Alla som ifrågasätter någon av dessa staters rätt att existera – det finns redan en israelisk och libanesisk stat och det borde finnas en palestinsk – hotar att långvarigt skada inte bara freden i regionen utan även världsfreden, med tanke på omständigheterna.

EU och andra måste nu bidra till freden. Jag är säker på att EU är mycket positivt till att lämna ett sådant bidrag genom att stationera trupper i regionen, även om vi skulle ha föredragit en europeisk väpnad styrka snarare än nationella trupper från de enskilda medlemsstaterna. Detta är emellertid en fråga som EU måste fundera över för framtiden som ett sätt att lämna ett genuint europeiskt bidrag. Bara det faktum att trupper är stationerade där är ändå ett framsteg. Utvecklingen i riktning mot att lämna ett verkligt alleuropeiskt bidrag – även militärt – måste nu emellertid fortsätta.

Nu är det politikernas tur och deras viktigaste tillgångar är förtroende och trovärdighet. När det finns något att kritisera måste vi göra det, oavsett om det är israelerna eller palestinierna som är ansvariga. Med tanke på besluten i säkerhetsrådet – och det säger jag trots att jag är mycket positiv till USA – är det oacceptabelt att Förenta staternas veto kan stoppa all kritik eller allt fördömande av Israel.

(Applåder)

Jag vill på fullaste allvar påstå att trovärdighet inte uppnås på detta sätt och framför allt att förtroende för alla berörda parter inte byggs upp så här. Jag anser att EU:s möjligheter ligger i dess trovärdighet i frågan, eftersom vi erkänner både den israeliska och den palestinska statens rätt att existera och vill se fred i Libanon.

Om Israel med massakern i Beit Hanoun – som påstås vara ett tekniskt misstag – orsakade dessa fruktansvärda konsekvenser räcker det inte med en ursäkt. Landets framtida politik måste innebära att man inte konstant reagerar enligt principen ”öga för öga, tand för tand”.

(Applåder)

Jag har just fått veta att en kvinna har dödats och att en ministers livvakt har fått båda sina ben bortsprängda i dag av Kassamraketer. Detta måste få ett slut. Vi måste säga det till båda sidor och vi måste vara trovärdiga. Vi européer får inte blunda för detta utan måste i stället ta vårt ansvar.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det är inte första gången som parlamentet diskuterar situationen i Gaza, och det är sannolikt inte heller den sista. Det är emellertid första gången som en diskussion har avslöjat en uppfattning här i kammaren som kommer att leda till en förändring i EU:s förbindelser med en av sina partnerländer, nämligen Israel.

Hans-Gert Poetterings kommentar visar att vi behöver en diskussion över gruppgränserna om vilken ståndpunkt EU bör inta när det gäller den här utvecklingen, och framför allt Israels och den israeliska regeringens roll för utvecklingen i den här regionen.

Jag har inga förväntningar på terroristorganisationer. Vad förväntar vi oss av terrorister? Svaret är terrorism, förakt för människan, det namnlösa lidande dessa brottslingar har orsakat i världen och fortsätter att orsaka varje dag – och som Hans-Gert Poettering just har givit ett exempel på. Vilka förväntningar har ett gemensamt rättssystem som EU på sådana människor? Svaret är ”inga”. De är inga lämpliga samarbetspartner för oss. De är inte dessa människor som vi bör och kan sätta vårt hopp till när det handlar om att bygga upp freden.

Ändå bör vi ha förväntningar på ett demokratiskt land baserat på rättspraxis. Israel, detta underbara land, det land som skapades som en reaktion på den värsta situationen i människans historia, har rätt till vår absoluta solidaritet i regionen. Alla som så mycket som försöker hota den här staten eller ifrågasätta dess rätt att existera kommer att stöta på motstånd från alla européer. Det finns inga gränser för vår solidaritet med Israel.

Men som ett demokratiskt land baserat på rättspraxis måste Israel ändå vara öppet för frågor. Det måste vara möjligt att fråga en demokrati som bygger på samma grundläggande värderingar som våra hur något som Beit Hanoun kan beskrivas som ett tekniskt missöde. Mina förväntningar på en demokratisk laglig kultur är att de parter som åstadkommit detta ”tekniska missöde” ska hållas ansvariga för sina handlingar.

(Applåder)

Tyvärr avbröts parlamentets sommaruppehåll av ett tekniskt missöde som det här i Kana. Jag undrar fortfarande vem som var ansvarig för det.

Om utvecklingen medför ytterligare skador i regionen måste Israel se till att det inte drabbar dess lagliga kultur. Det säger sig självt att Israel måste försvara sig och kunna göra det, och att vi måste sträcka ut en hand till landet. Händelserna i Libanon tjänar Israels säkerhetsintressen. Det som européerna vill ha för att en stabil palestinsk stat ska kunna inrättas tjänar Israels säkerhetsintressen. Alla våra bemödanden – vare sig de är ekonomiska eller diplomatiska eller nu militära – tjänar Israels säkerhetsintressen. Vad EU som gemensamt rättsligt system emellertid inte kan acceptera är att laglöshet bemöts med laglöshet. Det är oacceptabelt.

Vad som också är oacceptabelt är att förbli tysta när ett parti som bedömer medborgare efter deras etniska ursprung, som Avigdor Liebermanns parti gör, får ingå i regeringen i ett land som Israel. Det är oacceptabelt.

(Applåder)

Det är israelernas suveräna rätt att välja ett parti som detta, men det är också vår suveräna rätt som Europaparlamentets ledamöter att fördöma sådan politik. Ingen socialdemokrat någonstans i världen har något gemensamt med Avigdor Liebermann.

Den enda möjligheten till en lösning i regionen är att avstå från våld. Dialog är den enda vägen. Parterna måste försöka att se bakom våldet och hela den smärtsamma erfarenheten och tala med varandra. Det har förekommit några bra försök: låt oss minnas Yitzhak Rabins ansträngningar. Han var stabschef för de israeliska militära styrkorna och visste ändå att dialog är det enda sättet att överbrygga krig och konflikt.

Dialog är inte någon garanti för framgång, men vi kan vara säkra på att utan den finns ingen chans till fred. Vi förväntar oss därför att särskilt Israel ska prioritera politisk dialog snarare än ytterligare militarisering.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi har debatterat Mellanöstern de senaste månaderna, men jag vet att efter vår debatt i september så har 150 palestinier dödats i Gaza, 70 bara i förra veckan. Grymheterna i Beit Hanoun, där 18 palestinska civilpersoner dödades, är lika oförsvarbara som oförklarliga.

I en spiral av våld där det finns väpnad aggression på båda sidor är det ofta svårt att säga vad som är anfall och vad som är vedergällning, men jag tvivlar inte på att David Grossman hade rätt när han förra veckan sa att Israels ledare beter sig som skurkar.

Min kollega Chris Davies var nyligen i Gaza. Han vittnar liksom andra om att Gaza har blivit ett fängelse. Med dagliga rapporter om utomrättsliga avrättningar, om människor vars liv ödelagts och som lämnats i förtvivlan, oproportionerlig vedergällning – särskilt efter operation ”Sommarregn”. På två år har Qassamraketerna dödat 14 civilpersoner. Vedergällningen från Israels försvarsmakt har senaste månaden lett till 126 döda, varav 63 inte var inblandade i strid.

Tiden är ute. Vi kan inte vänta längre. Världssamfundet kan inte fortsätta att fördöma medan man väntar på att lösa situationen. Det är en ödesdiger strategi som lämnar fritt spelrum för andra. Vi måste återuppta samtalen och förhandlingarna. Vi får inte spilla tid på utplacering av internationella och militära observatörer i Gaza. Vi måste blåsa nytt liv i kvartettens åtagande, och jag hoppas att USA förstärker sin roll genom att assistera vid förhandlingarna som ett föregångsexempel för ny multilateralism.

Palestinierna måste inse att de aldrig får det erkännande som de söker genom att använda terror, och israelerna måste förstå att de förlorar erkännande genom sitt ständiga nonchalerande av internationell lag och oproportionerliga militära aktioner mot civila mål.

Vid Yitzhak Rabins minneshögtid talade David Grossman om ett land hypnotiserat av vanvett, råhet, våld och rasism, om en stat som slösar bort sin goodwill och förslösar sitt eget folk, särskilt de unga. Samma Israel har nyligen använt arméns bulldozrar till att förstöra gravarna för de brittiska soldater som dödades i Gaza 1917, och den 31 oktober skickade man F-15-plan mot franska soldater som tjänstgör med FN:s interimstyrka i Libanon (UNIFIL). Hur många fiender vill israelerna ha? Hur länge tror de att de kan hålla ut i en stat med en olöst konflikt?

Det är dags för förnuftiga människor på båda sidor att stråla samman och kanske återuppta Genève-processen, och det är dags för EU att göra vad det kan för att främja, uppmuntra och stödja denna process.

(Applåder)

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag besökte tillsammans med Chris Davies, Luisa Morgantini och andra ledamöter Gaza för två veckor sedan när den israeliska armén inledde belägringen av Beit Hanoun. Det var början på en kamp med utomrättsliga avrättningar, massakrer och förstörelse av civil egendom. Israel, ockupationsmakten på det palestinska territoriet, överträder hela tiden mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt helt ostraffat.

Användningen av överdriven och urskillningslös makt mot civila och civil egendom, förstörelse av anläggningar för el och vatten, sprängning av offentliga byggnader, restriktioner mot fri rörlighet och konsekvenserna av alla dessa åtgärder för folkhälsan, kosten, familjelivet och det psykologiska tillståndet för det palestinska folket utgör en flagrant kollektiv bestraffning som i sin tur är en flagrant överträdelse av den fjärde Genèvekonventionen.

Visserligen finns det ingen ursäkt för att hela tiden skjuta Kassamraketer mot Israel, men inget kan motivera att man utsätter ett helt folk för en omänsklig bestraffning som den som Israel tvingar fram. Under sådana förhållanden måste Europeiska unionen sluta stödja den israeliska politiken.

EU måste särskilt ta sitt fulla ansvar för att övervaka Rafaövergången och inte längre rätta sig efter den israeliska regeringen. EU måste använda tillgängliga verktyg inom ramen för associeringsavtalet och särskilt klausulen om mänskliga rättigheter för att se till att mänskliga rättigheter och humanitär rätt inte överträds ostraffat. Unionen måste kräva återbetalning av de skatter som israelerna olagligt har samlat in. Samtalen med den framtida regeringen för nationell enighet måste återupptas så snart som möjligt, och även det direkta stödet till de palestinska institutionerna måste återupptas.

Avslutningsvis måste Europeiska unionen och medlemsstaterna göra allt de kan för att Internationella domstolens uppfattning att muren har uppförts olagligt ska gälla. Ett möte mellan EU och Israels associeringsråd måste snarast genomföras. Och om överträdelserna fortsätter måste man överväga att se över avtalet.

Avslutningsvis måste Europeiska unionen spela en avgörande roll när det gäller att organisera en internationell konferens för att främja fred i regionen.

  Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! ”Varför fortsätter det politiska ledarskapet att återspegla de radikalas ståndpunkter och inte dem hos majoriteten av väljarkåren? Hur har detta skett? Hur kan vi i dag bara stå och titta på floden av galenskap, brutalitet, våld och rasism i vårt land, som om vi var hypnotiserade? […] Vårt politiska och militära ledarskap saknar innehåll. [Dear Mr Olmert,] titta noga på palestinierna för en gångs skull, inte genom siktet på ett gevär eller bakom de stängda gränserna vid en gränsövergång: ni kommer att se en befolkning som inte är mindre torterad än vår, som är besegrad, betryckt och utan hopp. Kanske är det anledningen till att majoriteten av oss har reagerat kallsinnigt på det hårda slaget mot demokratin som utnämningen av Avigdor Liebermann till minister innebar, en potentiell pyroman som har gjorts till chef för regeringstjänster med ansvar för att släcka bränder.”

Dessa är självfallet inte mina egna ord: jag är inte israel eller palestinier. Det är i stället ungefär vad David Grossman sa som förlorade en son i ett meningslöst krig, ett krig som naturligtvis också orsakades av Katyusharaketerna, men som resulterade i tusentals döda libanesiska och israeliska medborgare, inklusive David Grossmans son. Margot Wallström sa att det i dag, den 15 november, är Palestinas nationaldag. Vad hände den 15 november 1988? Palestinierna deklarerade och accepterade en palestinsk stat baserad på 1967 års territorier och erkände därmed staten Israel. Israels regering vidtog emellertid inga sådana åtgärder eftersom man aldrig har erkänt vare sig 1967 års säkra gränser – eftersom man fortsätter att bygga bosättningar – eller den palestinska staten.

Jag är trött: under mina sju och ett halvt års tjänst här i parlamentet har jag hört den slitna meningen ”två folk, två stater” upprepas om och om igen. Alla ansträngningar måste definitivt göras för att se till att det finns två folk och två stater som kan samexistera i fred. Men varför fortsätta att upprepa tomma klichéer eftersom den palestinska staten faktiskt inte byggs och politiskt beslutsfattande, som får stöd av galenskapen hos palestinska extremister, inte hjälper den palestinska staten att växa utan snarare bidrar till att ständigt utplåna landet?

Tillsammans med tolv parlamentsledamöter var jag i Gaza förra veckan – och jag beklagar att parlamentets officiella delegation inte var där. Vi såg vad det innebär att leva där inne, i detta friluftsfängelse, vi såg vad det innebär att använda vapen som ingen ännu känner till och som kanske provas ut på de sönderslitna kropparna av de unga människor som dödats av bomber som föll och förstörde hus. Vi såg det, och ni måste också se det! Det är anledningen till att vi inte längre kan tala om ”två folk, två stater”: vi måste vidta avgörande åtgärder. Jag anser att det finns ett stort behov av en internationell fredskonferens med alla berörda parter. Vi behöver verkligen organisera den och vi behöver agera!

Palestinierna skulle inte behöva våra 650 miljoner euro om israelerna betalade de skatter som tillhör palestinierna: låt oss, på samma sätt som vi tvingar andra att göra – och självfallet inte genom att använda vapen – se till att Israel uppfyller sina …

(Talmannen avbröt talaren.)

(Applåder)

  Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Världssamfundets intresse för den pågående krisen i Gaza har avtagit. Man har distraherats av andra händelser i Mellanöstern som kriget i Libanon, Irak och Iran. Vi måste alla förnya våra ansträngningar i att finna och uppmuntra till en fredsprocess i Gaza. Såväl palestinierna som israelerna måste kompromissa och israelerna måste avsluta konflikten som förintar så många liv på båda sidor.

Jag välkomnar ansträngningarna från Hamas och Fatah att bilda en samlingsregering i ett försök att få ett slut på det internationella embargot mot Palestina. Jag uppmanar Hamas att under den nya ledningen erkänna Israel eller acceptera en hållbar tvåstatslösning på konflikten i Mellanöstern, som jag tror är enda vägen framåt.

Jag fördömer raketbeskjutningen från militanta palestinier från Gaza i morse som dödade en äldre kvinna och skadade en annan person i den israeliska staden Sderot. Jag fördömer också 18 civila personers död vid bombningen av Beit Hanoun av israeliska försvarsstyrkor förra veckan. Men öga för öga gör att alla blir blinda.

Även om jag erkänner Israels rätt att försvara sig mot anfall var det många av oss som såg dokumentären om Gaza igår och lyssnade till våra kolleger som nyligen besökt området. Jag var chockad över vad jag hörde och såg – den rena brutalitet som använts mot palestinska civilpersoner. Båda sidor måste inse att den enda lösningen är att sätta sig ner och diskutera. Dialog är den enda vägen framåt. Modigt ledarskap är nödvändigt på båda sidor. På Irland vet vi bara alltför väl att sådana konflikter leder till en våldsspiral. Vi är också väl medvetna de enorma fördelar som kan komma var och en till godo när våldet upphör och verklig förhandling och dialog äger rum.

Vi måste alla sträva efter att skapa förtroende. EU har i år ökat hjälpen till det palestinska folket och har begärt omedelbar utbetalning av de skatter och tullavgifter som Israel undanhåller. EU fortsätter också att verka för att få den tillfångatagne israeliske soldaten frigiven och likaså de palestinska lagstiftare som hålls häktade i Israel, och för att Gazas gränsövergångar ska öppnas på nytt.

EU har skyldighet att skydda civila liv. EU har för närvarande större möjligheter än Storbritannien eller Förenta staterna att agera som ärlig medlare. Förnuftiga människor måste ställa sig upp och göra någonting åt det som pågår. Gör vi ingenting så kommer ondskan att bibehålla sitt övertag.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Sju palestinska raketattacker på israeliskt territorium i morse resulterade i den sorgliga statistiken med ett dödsoffer och en allvarligt skadad i staden Sderot. De som utför våldet hävdar att detta är en hämndaktion för förra veckans blodbad i Beit Hanoun, vilket de hursomhelst inte gör med stöd av den allvarligt drabbade familjen Athamna från Beit Hanoun. Snarare tvärtom, för som ni själva kan se i israelisk press i dag understryker de att det har spillts tillräckligt mycket blod. Tyvärr bemöts denna palestinska försoningsanda inte alls av olika prominenta Hamasföreträdare. Under de senaste dagarna har de eftertryckligt betonat att den nya palestinska regeringen inte behöver erkänna den sionistiska fienden. Kan rådet och kommissionen bringa ljus över denna upprepade palestinska politiska kontrovers mellan Fatah och Hamas? Jag skulle samtidigt vilja veta deras reaktion på uttalandet av Mohammed Shabir, som har föreslagits som premiärminister för en enad palestinsk regering: ”Jag ska klargöra min ståndpunkt efter mötet”. Har ni varit i kontakt med honom ännu?

Kvartetten ska enligt rapporterna träffas i Kairo i dag för att på nytt få igång fredsprocessen. Jag förväntar mig att den explosiva situationen i Gaza placeras högt upp på dagordningen. Rådet och kommissionen kan när allt kommer omkring inte vara ovetande om vad chefen för Shin Bet, Israels säkerhetstjänst, sa till Knesset och som innebär att om den radikala politiska och militära tidvattenvågen i Gaza inte vänder har Israel inget annat val än att inleda en storskalig militäroperation. Shin Bets chef, Yuval Diskin, berättade också att efter Israels tillbakadragande från Gaza har inte mindre än 33 ton militära sprängämnen, stora kvantiteter vapen och mellan 50 och 70 miljoner US-dollar i kontanter smugglats till Gazaremsan. Särskilt Egypten har dragit sig ur spelet även om detta strider mot den uttryckliga militära överenskommelsen med Israel.

Sammanfattningsvis måste Europeiska unionen utnyttja kvartettens möte som ett tillfälle att erinra Egypten och faktiskt resten av arabvärlden om deras skyldigheter. Gaza ska inte omvandlas till den högt fruktade Hamasstan.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman! Jag har just kommit tillbaka från Palestina. Jag reste iväg utan några fördomar eller förutfattade meningar, men den situation jag hamnade i var värre än jag hade väntat: det är en krutdurk färdig att explodera och det kommer att få en dominoeffekt i hela området.

Under nio månader har löner inte betalats ut på grund av blockaden mot pengatransaktioner, vilket har resulterat i att offentliga kontor har låsts, skolor har stängts och sjukhus bara accepterar de alltför ofta förekommande akutfallen. Elva tusen palestinska politiska fångar sitter i israeliska fängelser, inklusive 400 barn och 41 ledamöter av parlamentet som valts i val som det internationella samfundet accepterat som fria och öppna. Nitton personer har dödats, inklusive tolv minderåriga, i de senaste dagarnas sammandrabbningar som faktiskt började dagen efter att vi hade rest. Niohundratolv kilometer lång är den enorma mur som delar landet och separerar hela familjer av skäl som har mycket lite eller inget alls att göra med säkerhet. Niohundra tusen olivträd, vissa av dem flera hundra år gamla, har förstörts för att uppföra denna imponerande men meningslösa byggnad. Åttiosju procent av befolkningen i Gaza är fattig, alla kontakter utanför har brutits och det är omöjligt att importera eller exportera varor. Ettusentrehundrafemton meter bred är Gazas militariserade gräns, som bara kan passeras till fots, det gäller även äldre och barn, efter oändliga kontroller: det är en ofattbart ogästvänlig övergång, som liknar något från en annan tid. Och ändå finns det en strimma av hopp i folkets trötta ögon när man går på gatorna där.

EU har fortfarande en möjlighet att rädda situationen om vi återupptar arbetet där vi slutade och plockar upp tråden som nyligen har gått av. Låt oss arbeta i riktning mot en rättvis och hederlig lösning som resulterar i två folk och två stater: säkerhet för staten Israel, vars erkännande inte diskuteras, och rättigheter för ett fritt och oberoende Palestina. Tiden har runnit ut: antingen antar vi ett starkt och skarpt initiativ nu eller också måste vi ta vårt fulla ansvar för att vi varit ovilliga eller inte kunnat göra tillräckligt.

(Applåder)

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman, fru rådsordförande, fru vice kommissionsordförande! Jag anser att vi kan dra två slutsatser av den debatt vi hållit här i eftermiddag.

Den första nämnde ordföranden för min grupp, Hans-Gert Poettering, när han sa att vi måste vara konsekventa med våra tidigare ståndpunkter, och på samma sätt som vi har fördömt attackerna mot oskyldiga israeler måste vi också fördöma denna oproportionerliga attack från de israeliska styrkorna som har orsakat döda bland civila, särskilt bland kvinnor och barn.

Tyvärr, herr talman, trots premiärministerns ursäkter och den undersökning som ska göras av den israeliska regeringen kommer dessa människor inte att återvända till livet.

Under det formella sammanträdet i förmiddags erinrades vi om att dessa problem med återkommande våld i Mellanöstern endast kan lösas genom en rättvis och övergripande lösning.

Jag är dock glad att rådets ordförande är här, för jag slås av det beklagliga faktum som Belgiens premiärminister Mark Eyskens erinrade oss om, nämligen att de enskilda medlemsstaterna röstar på sitt eget sätt 60 procent av de gånger då EU röstar i FN. Herr talman! Europeiska unionen kommer inte att bli någon viktig aktör på den internationella scenen om vi agerar på detta sätt.

Jag tror att alla här i kammaren erkänner Israels legitima rätt att försvara sig, men det skulle inte ha varit fel om FN hade fördömt den här tragiska händelsen.

Jag vill därför be rådets ordförandeskap att arbeta för att Europeiska unionen kan tala med en röst om vi vill vara en stor aktör åtminstone på den internationella scenen, och särskilt i FN där våra medlemsstater inte borde agera på det bedrövliga sätt de gjorde när det gäller de tragiska händelser som vi fördömer.

  Véronique De Keyser (PSE). – (FR) Herr talman! Över 300 personer har dödats i Palestina sedan juni. Den diplomatiska termen för detta är ”oproportionerlig reaktion”. Vari ligger det oproportionerliga? Det ligger i det faktum att tio palestinier har dödats för varje israel under den andra intifadan, och 100 mot en sedan kriget i Libanon. Det saknas därför proportioner. Faktum är emellertid att alla dessa dödsfall är meningslösa.

För närvarande förefaller de högsta internationella organen – både FN och kvartetten – lamslagna inför Förenta staterna. EU bör därför göra det som vi har gjort i Libanon och anta en ståndpunkt som är stark och enhetlig, likt dagens gemensamma resolution från parlamentet. EU bör använda alla politiska verktyg som står till förfogande, inbegripet associeringsavtalet med Israel, för att få stopp på våldet. Detta våld dömer alla palestinier till döden, men även Israels demokrati. Det sätter stopp för demokratin i Israel, vars regering just har lierat sig med en främlingsfientlig partner som stöder idéer om etnisk rensning.

Låt oss åtminstone vara lika modiga som de israeler som åberopar rättvisa och internationell rätt när de i dag skriver till oss om sin skräck för dessa massakrer. Jag tänker särskilt på de modiga personer som undertecknat det manifest som publicerades av det största organet för mänskliga rättigheter i Israel, och där man kräver stopp för det strupgrepp som tagits på Gaza. Jag ber därför att blockaden mot Gaza ska hävas och hjälpen till Palestina återupptas och jag ber också om stöd till regeringen för nationell samling som håller på att bildas. Det skulle vara en seger för de måttfulla över extremister från alla sidor.

Jag är också oroad över att israelerna kanske även använder nya förstörelsevapen i detta smutsiga krig – vapen som man redan misstänker har använts i Libanon – och jag kräver att en internationell undersökning inleds om detta. Jag stöder idén med en internationell fredskonferens med alla aktörer i Mellanöstern, inbegripet Syrien och Iran, och i likhet med ledaren i tidningen Haaretz kräver jag att en internationell interventionsstyrka ska sändas till Gaza.

Avslutningsvis vill jag be Europeiska unionen att ta alla tillfällen i akt för att åstadkomma fred i denna explosiva situation. Död och hungersnöd är definitivt ingen grogrund för fred. Vi är inte ansvariga för allt i den här krisen, men vi har definitivt ett ansvar. Jag tar risken att säga att genom att avbryta stödet till Palestina i förtid och genom att inrätta en mellanliggande mekanism som det har tagit viss tid att genomföra har vi bidragit till det kaos som nu råder i Palestina. Var och en har sin uppgift, definitivt, men vi har gjort misstag som behöver åtgärdas och vi har ett ansvar att ta.

  Alyn Smith (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag och många andra ledamöter som är här idag var i Gaza tillsammans med Luisa Morgantini för bara ett par veckor sedan då den senaste turen kring den nuvarande krisen inleddes. Vi blev vittnen till den systematiska, överlagda och mycket sofistikerade och effektiva brutalisering som sker av ett helt folk.

Gaza är ett fängelse utan hopp. Alla moderata palestinier hindras varje gång de försöker utveckla en systematisk palestinsk stat som kan bli framgångsrik. De hindras av israelerna och vi måste lägga skulden på de skyldiga. Det enda möjliga resultatet av allt detta är våld för all framtid, och symptomen kan bara lindras under begränsad tid.

Vi såg välmenande EU-tjänstemän – idag har vi hört om den tillfälliga internationella mekanismen – och EU gör verkligen en hel del för att lindra den här katastrofens humanitära symptom. Men som kommissionsledamoten sa tidigare så är roten till situationen politisk, och lösningen på den måste vara politisk. Associeringsavtalet måste bordläggas och sanktioner övervägas. Annars kommer vi att få behandla symtomen på en humanitär katastrof för all framtid. Vi saknar inte vapen och vi måste använda alla medel som vi har till vårt förfogande.

  Adamos Adamou (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! ”EU”, ”fred”, ”mänskliga rättigheter”, ”Palestina”, ”Gaza”: vi använder en vokabulär som är rik på ord. Verkligheten är fylld av krig, bedrövelse och smärta och här fortsätter vi att tala, godkänna resolutioner och upprepa ”mänskliga rättigheter” och ”fred”. Allt vi gör är att fortsätta prata. Hur många brott och hur mycket död behövs för att EU ska sluta att agera som Pontius Pilatus? I Palestina är det inte bara människor som dör. Hoppet dör också och ännu tror jag inte att mänskligt lidande är något som man vänjer sig vid.

Europaparlamentets besök har skjutits upp av tekniska skäl, sägs det i alla fall. Någon måste förklara för oss vilka de tekniska skälen var och vem som är ansvarig för dem. Kanske vissa partier inte ville att vi skulle resa? Och om vi inte reagerar blir vi återigen medbrottslingar i de brott som begås, inte bara i dag och i går, utan efter vad vi vet sedan decennier.

Ord måste äntligen bli till handlingar. Inom ramen för internationell rätt och utan att det finns någon avsikt att skada mannen på gatan behöver sanktioner påtvingas Israel. När kommer staten Israel att vilja återlämna de pengar man har behållit till de rättmätiga ägarna i Palestina som dör av svält? Palestinierna är inga terrorister och de tigger heller inte om välgörenhet. De är ett folk som kämpar mot en tredje parts intressen, för sin värdighet och överlevnad. De är människor som inför det internationella samfundets hyckleri, ockupationen och terrorn kämpar för sin fortsatta existens.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru vice kommissionsordförande, fru rådsordförande, mina damer och herrar! Den viktigaste punkten i dessa frågor är att människor på båda sidor lider av politiken. Den andra punkten är att sett i ett internationellt sammanhang har konflikten i Mellanöstern nu nått sådana proportioner att den viktigaste ansträngningen är att rädda världsfreden och även hoten mot en sådan fred. Båda dessa skäl innebär att konflikten behöver lösas snabbt och hela kvartetten måste visa upp sig där tillsammans och ställa stora personliga krav snarare än att varje ledamot bara utarbetar egna dokument.

Vi måste erkänna att Israel har lämnat Gaza och att det som händer där delvis är en intern konflikt mellan palestinier, åtföljd av terrorism, som nästan eskalerar till inbördeskrig. Dessutom måste Israel som stat bemöta terroristorganisationer som inte är någon särskild stats ansvar. Detta förklarar varför vi har svårigheter att bedöma situationen. Det är emellertid ingen ursäkt för att bomba civila och deras hus, eftersom även Israel måste förstå att den enda möjligheten för att landet ska kunna åtnjuta fred och långvarig säkerhet, och Palestina ska kunna bli en livskraftig stat, är att bryta våldscykeln. Israel måste därför överväga om dess strategier verkligen är de rätta.

Vad har egentligen Israel vunnit på det krig landet bedrev i Libanon som hämnd för gripandet av enskilda soldater och som slutligen resulterade i att de prosyrianska styrkorna tog makten över kedjan Iran–Syrien–Hizbollah i Libanon? På vilket sätt har Israels intressen tjänat på det kriget?

Ett slags ansvar bör ses här också och den nya samförståndsregeringen på det palestinska territoriet som nyligen har tillträtt kan vara ett sätt att åstadkomma en ny start, för att säkerställa världsfreden och ge folket i området en framtid.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Gaza är ett fångläger för 1,3 miljoner palestinier, tätt tillslutet av Israel.

Invånarna svälter, deras hälsa och utbildningsinfrastruktur raseras, deras ekonomi ödeläggs och de massakreras. Så många som åttio – inte bara arton – män, kvinnor och barn dödades förra veckan, de flesta av dem civilpersoner som helt enkelt skötte sina dagliga sysslor och försökte hanka sig fram i livet.

Allt detta förorsakas av en stat som gör anspråk på att vara den enda demokratin i området. Vilken neslig demokratiyttring! Israel håller nu också på att smula sönder dessa olyckliga människor med experimentella vapen. Vi har inga uttalanden från kommissionen eller från rådet om vad de gör för att undersöka saken.

  Tokia Saïfi (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Efter massakern i Qana i Libanon har vi sett ytterligare en massaker på civila, den här gången i Beit Hanoun.

Den israeliska regeringen gav uttryck för sin djupa oro över denna nya tragedi och beskrev den som ett tekniskt fel. Men vi vet redan att detta erkännande inte kommer att vara tillräckligt för att förhindra flera massakrer på oskyldiga människor i framtiden. För att sätta stopp för denna ändlösa upptrappning måste EU vakna upp från sin passivitet och äntligen ta kraftfulla initiativ för att snabbt få till stånd en hållbar fred.

För det första måste vi släppa vårt finansiella järngrepp om de palestinska territorierna, en åtgärd som verkar vara särskilt uttänkt för att öka våldet och skapa kaos där. Sedan måste en militär styrka ingripa så snabbt som möjligt mellan Israel och Palestina, såsom gjordes mellan Libanon och Israel med FN-styrkan UNIFIL. Om en sådan militär styrka är effektiv i Libanon kommer den att vara det i Palestina också. Framför allt måste vi till sist kräva att en palestinsk stat ska inrättas, med säkra och erkända gränser.

Kanske har en dörr lämnats halvöppen i dag i och med resultaten av kongressvalet i Förenta staterna. Den amerikanska administrationen kommer, hoppas jag, att omvärdera sin politik i Mellanöstern. I den nya strategi som utformas måste EU ta initiativet till en ny dynamik för fred, där EU äntligen axlar en politisk roll och upphör att enbart vara en finansieringskälla.

Vi får aldrig glömma att konflikten mellan Israel och Palestina inte är som alla andra konflikter. Den har en internationell dimension. Ögonblicket är inne, och vi har ingen tid att förlora. Vi måste vara modiga och axla vårt ansvar innan det är för sent.

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman! De bilder av svartklädda mödrar som gjorde utfall för att rädda sina barn i Beit Hanoun som visades i internationella medier ljöd som en kör i den moderna tragedi som det palestinska folket upplever, ett folk som söker sin befrielse. Det palestinska folket kan dock inte nå befrielse så länge som FN fortsätter med sin farliga strategi för att skapa ett dödläge i området, medan Israels civil–militära ledarskap fortsätter att föra sin farliga och låsta politik.

I dag har vi tyvärr hört kommissionsledamoten uttrycka sig som om Europeiska unionen var en internationell icke-statlig humanitär organisation. Fru kommissionsledamot, EU är faktiskt en politisk organisation med internationella skyldigheter och en plikt att försvara de demokratiska principerna och den internationella humanitära rätten. EU har återigen visat de enorma strategiska brister som finns i Palestinafrågan. Javier Solana borde ha varit här i dag för att se resultaten av ministerrådets beslut i februari, när de införde ekonomiska sanktioner mot det palestinska folket som gav uttryck för sin demokratiska vilja under valet. EU har gått i baklås, och det tvingas palestinierna betala för i dag, politiskt och humanitärt.

  Ioannis Kasoulides (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Den israeliska regeringen och armén har bett om ursäkt för det tragiska ”tekniska misstag” som dödade 19 oskyldiga civilpersoner, de flesta kvinnor och barn, vid Beit Hanoun. Det handlar inte om huruvida ursäkten är acceptabel eller inte, utan om att bruket av så kraftfulla insatser så lätt och så ofta måste resultera i ”tekniska misstag”, särskilt när respekten för mänskligt liv är så låg.

Israel och Palestina kommer aldrig att får fred och ro om de fortsätter att vara skjutglada. Palestinierna kommer aldrig att lyckas med Qassamraketer och självmordsbombare. Israelerna kommer alltid att locka till sig fler Qassamraketer och fler självmordsbombare när de svarar så oproportionerligt och så kraftfullt. Ingen sida kan vinna ensidigt. Ensidigheten är död och begraven i Libanon.

Låt oss, för att tänka positivt, bedöma premiärminister Olmerts begäran till president Abbas om samtal utan förhandsvillkor, framsteg i bildandet av en nationell samlingsregering mellan Fatah och Hamas, en regering med teknokrater – med premiärminister Haniya som avstår från dess ledarskap – och ett underförstått accepterande av Hamas att de bör sitta vid samma bord som Israel. Det är dags för kvartetten att agera och för EU att sluta vara en passiv medlem.

Avslutningsvis hoppas jag att resultatet i de amerikanska valen får den amerikanska administrationen att på nytt gå igenom sin politik och roll i Mellanöstern.

  Béatrice Patrie (PSE). – (FR) Fru Lehtomäki, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! För min del är jag mycket nöjd med det nästan historiska samförstånd som har nåtts av de olika politiska grupperna i vårt parlament – ett samförstånd som gör att vi kan sända ett tydligt politiskt budskap.

Det är fullständigt uppenbart att den israeliska arméns angrepp inte ens i den vildaste fantasin kan kallas för ett ”tekniskt fel”. Man får en känsla av att attackerna snarare är ännu en kollektiv bestraffning av palestinierna, som får skulden för det politiska val som de gjorde efter det senaste lagstiftande valet. Jag kan bara beklaga likheterna mellan dessa angrepp och de metoder som användes mot civilbefolkningen i södra Libanon under kriget sommaren 2006, eftersom klusterbomber har använts i båda fallen.

Även den israeliska befolkningen är obestridligen mål för mördande attacker. Man har dock rätt att förvänta sig att en demokratisk stat som Israel agerar enligt internationell rätt – vilket man inte kan kräva av terroristorganisationer.

När Europeiska unionen ställs inför denna situation måste den hävda sin ställning som den drivande kraften i kvartetten och vara positivt inställd till att återinföra färdplanen. Den nya politiska ordningen i Förenta staterna, utsikterna att en regering av nationell enighet bildas i Palestina och inte minst de röster som höjs i protest i det israeliska samhället, är hoppingivande faktorer för att blåsa nytt liv i fredsprocessen.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Förra veckans händelse i Gaza när en granat tillhörande Israels försvarsmakt av misstag slog ned i Beit Hanoun och 19 oskyldiga palestinier omkom är helt klart tragisk. Israels premiärminister har bett om ursäkt och beordrat en noggrann utredning.

Vi måste komma ihåg att Israel hade ärliga avsikter när man drog sig tillbaka från Gaza, men att den palestinska myndigheten misslyckades att införa lag och ordning där. I stället har situationen urartat till kaos och förödande krig, och militanta grupper som Hamas ber inte om ursäkt när de gång på gång avsiktligen avfyrar Qassamraketer mot oskyldiga israeliska måltavlor, såsom kvinnan som omkom i Sderot i dag. Precis som Hizbollah gjorde i Libanon använder milisen i själva verket mänskliga sköldar när de avfyrar raketer från civila områden och uppmuntrar till vedergällning, vilket ledde till tragedin i Beit Hanoun. Dessutom har de miliser som kontrolleras av Hamas fortfarande inte släppt den kidnappade korpralen Gilad Shalit.

I går tillkännagavs att den oberoende teknokraten Mohammad Shbair har bildat en ny nationell samlingsregering. Regeringens talesman, Fawzi Barhoom, förnekar dock att Hamas nu kommer att erkänna Israel och sa tyvärr i stället att den nya regeringen kommer att erkänna villkoren i ”Fångarnas dokument”, den förklaring som i år undertecknades av palestinier som sitter i israeliska fängelser och som underförstått – men inte uttryckligen – erkänner Israel genom att kräva en palestinsk stat på Västbanken och i Gaza. Det återstår att se om detta är tillräckligt för att avveckla den tillfälliga internationella mekanismen och återuppta stödet till den palestinska myndigheten. Det kommer dessutom att krävas försäkringar om att terroristvåldet kommer att upphöra.

Jag kommer, om än motvilligt, att stödja den här resolutionen, men kan inte ge mitt stöd till dess krav att en multinationell FN-styrka ska kontrollera de ockuperade områdena, eftersom FN:s interimstyrka i Libanon ännu inte har fått visa vad den går för. Jag befarar att Hizbollah i detta nu håller på att beväpna sig på nytt och söker en förevändning att starta ytterligare ett krig mot Israel.

Jag kräver inte heller att Israel omedelbart upphör med sina militära aktioner så länge landet attackeras, vilket förordas av min liberala kollega Chris Davies.

  Edith Mastenbroek (PSE). – (EN) Herr talman! När jag tittar på den linje vi driver mot palestinierna ser jag piskan, men var är moroten? Palestinierna håller på att förlora tron på en lösning och förtroendet för oss som en del av världssamfundet, om de inte redan har gjort det. Vi står inför två folk som längtar efter lugn och ro i sina liv och vi kan inte längre förlita oss på den gamla retoriken. Vi vet alla var lösningen ligger. Vi måste tillstå att de båda sidorna inte klarar det här på egen hand. Den här gången räcker det inte att ställa krav på förhandlingar, hur mycket de än behövs.

Jag vill fråga rådet och kommissionen: är ni villiga att överväga djärva idéer? Låt palestinierna dra gränsen för sin stat längs den gröna linjen. Låt oss sedan erkänna denna gräns, låt oss använda hela vår auktoritet för att även få kvartetten att erkänna den och låt oss sedan tvinga Israel att godkänna den. Det är det enda sättet att lyckas öka tilliten och förtroendet, eftersom det inte är möjligt att få fred utan rättvisa. Detta säger jag som vän till Israel eftersom jag är övertygad om att vi inte bara bör rädda den palestinska staten utan även behöver skydda Israel mot sig självt. Detta är vårt ansvar.

  Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Gaza är problemets innersta kärna, det är kärnpunkten i den israelisk–palestinska krisen och krisen i Mellanöstern. Detta har framkallat terrorismens stora offensiv, misslyckandet att lösa det israelisk–palestinska problemet har gett upphov till den 11 september, al-Qaidas ökade styrka och Mellanösternkrisen. Därför måste EU spela en större roll och involvera länder som Syrien, vars roll måste betraktas separat från Irans.

Naturligtvis vill ingen av oss rentvå Israel från det som har hänt i Gaza de senaste dagarna – de israeliska väpnade styrkorna måste ta på sig en del av ansvaret – men det skulle vara ett allvarligt misstag att skylla krisen som helhet enbart på Israel. Vi får inte glömma vad som sker, att missiler skjuts från palestinskt territorium, ofta med stöd av terrorist- och extremistorganisationer, eftersom det faktiskt finns de som inte vill motarbeta fredsprocessen.

EU måste spela en konstruktiv och avgörande roll för att fredsprocessen ska kunna gå framåt och ta udden av alla provokativa handlingar från båda sidorna. EU:s roll måste vara balanserad: det skulle vara en katastrof om EU tog parti mot Israel och ansåg att allt som har hänt är Israels fel, eftersom vi inte skulle lösa situationen på det sättet.

Vi måste ta ställning för att inrätta en palestinsk stat och göra allt som står i vår makt för att Israels folk ska känna sig säkert inom de egna gränserna, så att ingen israelisk familj känner sig tvungen att skicka ett barn till skolan på en buss och ett annat på en annan buss varje morgon, eftersom de inte vet vilket av de två barnen som kommer att återvända hem. Vi måste inta en mycket fast hållning när det gäller detta och få Hamas att inse att det inte finns något utrymme för militära aktioner och terrorhandlingar, och Hizbollah måste inse att det inte finns något utrymme för dem att spela en politisk roll i fredsprocessen.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman! Jag tackar ledamöterna för denna mycket givande debatt. Rådet delar den åsikt som så kraftfullt har framförts i denna diskussion om att det är dags för politik. Det är dags för politisk handling och vi har hela tiden ansett att denna kris inte kan lösas militärt. Det som krävs är i stället en omfattande politisk lösning. Vi behöver en lösning med ett förslag till en tvåstatsmodell och detta kommer att kräva att folket i regionen, även vanligt folk, godtar detta mål för samexistens fullt ut och engagerar sig i detta mål på alla samhällsnivåer.

Det har uttryckts starka förhoppningar här om att Europeiska unionen kommer att göra vad den kan. På rådets vägnar kan jag försäkra er om att unionen och ordförandeskapet kommer att göra allt de kan. EU:s potential och styrka för att finna en lösning på denna kris ligger i att EU är en trovärdig aktör i alla parters ögon. Denna slags styrka kan man inte finna överallt. För att unionen ska kunna fortsätta sitt arbete och sin roll som en trovärdig aktör för att lösa krisen, måste den kunna föra en gemensam och konsekvent politik, och frågan om hur denna samstämmighet ska kunna främjas är en daglig utmaning.

Vi vidtar kraftfulla åtgärder för att garantera att även kvartetten ska kunna spela en ledande roll i denna kris, och vi kommer att arbeta för att stödja kvartettens aktiva engagemang. För att finna en omfattande lösning är det också absolut centralt att vi kan övertyga länderna i regionen om att förbinda sig att delta i denna process.

Nästa tillfälle då Mellanösternfrågan kommer att finnas med på dagordningen i vårt multilaterala samarbetsforum kommer att vara vid toppmötet mellan EU och Ryssland nästa vecka, och därefter i slutet av november vid utrikesministrarnas möte inom ramen för Barcelonaprocessen i Tammerfors. Vi kommer även att arbeta hårt för att få kvartetten att mötas i december. Detta är en viktig fråga och ett allvarligt långsiktigt problem, precis inpå Europas knutar, så vi måste förena alla våra resurser för att finna en omfattande, långsiktig och varaktig politisk lösning.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! En upptrappning av våldet i Gaza ökar bara det civila lidandet och underblåser extremismen. Som jag har sagt har kommissionen trappat upp sitt stöd för att tillgodose de akuta och humanitära behoven. Det är ett nyttigt bidrag men lösningen ligger någon annanstans. Den enda vägen framåt för Israel och palestinierna är att förhandla fram en genomförbar tvåstatslösning. Världssamfundet har som många av er redan har sagt ansvaret för att återuppliva en trovärdig fredsprocess. I det avseendet bör Europeiska unionen ta täten och genom sin medverkan i kvartetten uppmuntra alla idéer med sikte på fred i området, däribland en internationell Mellanösternkonferens.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon torsdag.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  David Martin (PSE). (EN) EU måste göra allt i sin makt och använda alla instrument som står till dess förfogande, bland annat associeringsavtalet mellan EU och Israel, för att få ett slut på våldet i Gaza. Med det våld som pågår är palestinierna dömda till en långsam död och det finns en risk att hela Mellanöstern kommer att stå i lågor. Död och svält är inte någon bra utgångspunkt för fred. Det är nödvändigt att få ett slut på den israeliska blockaden av Gaza, återuppta stödet till Palestina och stödja en nationell samlingsregering. Jag ger mitt fulla stöd åt idén om en internationell fredskonferens för att föra samman alla aktörer i Mellanöstern, däribland Syrien och Iran. Vi behöver en internationell styrka i Gaza så snart som möjligt.

(1) Se protokollet.

12. Konvention om förbud mot biologiska och kemiska vapen, splitterbomber och konventionella vapen (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalande om konferensen om översyn av konventionen om biologiska vapen och toxinvapen (BTV-konventionen), som ska äga rum 2006.

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Frågorna om massförstörelsevapen och vapenkontroll har varit centrala i Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitik de senaste åren. Det multilaterala agerandet när det gäller vapenkontroll och nedrustning har trots detta präglats av enorma utmaningar under de senaste åren, och de resultat som nåtts har varit blygsamma. Det finns ett brådskande behov av att vända utvecklingen.

Den tredje översynskonferensen för de stater som är anslutna till konventionen om vissa konventionella vapen (CCW-konventionen) pågår för närvarande i Genève. Både denna konferens och den sjätte konferensen om översyn av konventionen om biologiska vapen och toxinvapen som kommer att äga rum i slutet av november och början av december, utgör ett tillfälle för att visa att världssamfundet kan bemöta dagens utmaningar när det gäller vapenkontroll och nedrustning på ett effektivt sätt.

Civilbefolkningen faller alltför ofta offer för användning av vapen som omfattas av konventionen om vissa konventionella vapen. Röjning av explosiva lämningar från krig är en ständigt växande börda för världssamfundet. Om protokoll V i CCW-konventionen om explosiva lämningar efter krig ska kunna göras allmängiltigt och genomförandet av det ska bli effektivt måste vi alla göra en insats. EU välkomnade protokollets ikraftträdande vid översynskonferensen.

Protokollet om explosiva lämningar efter krig utarbetades som svar på det humanitära hot som oexploderad ammunition, däribland klusterbomber, innebär för civilbefolkningar efter krig.

De senaste händelserna i södra Libanon är en påminnelse om de faror som explosiva lämningar efter krig, särskilt klusterbomber, orsakar civilbefolkningen och hur svårt och dyrt det är att röja dem. Vi måste ta itu med detta problem utan dröjsmål. Därför har EU föreslagit att CCW-gruppen med regeringsexperter ska fortsätta sitt arbete under 2007. Gruppens nuvarande mandat innefattar utarbetande av förebyggande åtgärder för att förbättra utformningen av vissa typer av krigsmateriel för att minska risken för människor. Dessutom har flera EU-medlemsstater individuellt förbundit sig att inleda förhandlingar om ett rättsligt bindande protokoll för att bemöta de risker som klusterbomber utgör för människor. EU:s medlemsstater är dock inte eniga om hur det tämligen begränsade området för klusterbomber ska hanteras inom ramen för CCW-konventionen.

Vid översynskonferensen i morse enades man om att EU:s ståndpunkt om klusterbomber ska stödjas, och man beslutade att föreslå att en tankesmedja av experter ska inrättas med målet att utarbeta rekommendationer för framtida åtgärder för att ta itu med klusterbomber inom ramen för CCW-konventionen.

Under fem års förhandlingar om fordonsminor har EU ständigt påtalat att vårt mål är ett rättsligt bindande protokoll som understöder den internationella humanitära rätten och tillför mervärde. Det förefaller dock osannolikt att man kan enas om detta protokoll vid översynskonferensen.

Vid det här laget har konventionen om biologiska vapen och toxinvapen (BTV-konventionen) tjänat som den normgivande och rättsliga hörnstenen för biologisk nedrustning och icke-spridning i över 30 år. Biovetenskapen är en av de vetenskapsgrenar som utvecklas snabbast i dag, med ändlösa möjligheter att göra både gott och ont. BTV-konventionen måste kunna anpassas till den vetenskapliga utvecklingen och bidra till att bemöta alla eventuella utmaningar som detta medför. Översynskonferensen är ett tillfälle för detta.

EU har förberett sig grundligt för den sjätte konferensen om översyn av konventionen om biologiska vapen och toxinvapen, i enlighet med målen för EU-strategin mot spridning av massförstörelsevapen. De särskilda målsättningarna är att se till att BTV-konventionen tillämpas över hela världen, främja genomförande och efterlevnad av konventionen på nationell nivå och förstärka den.

I februari i år antog rådet en gemensam ståndpunkt om den sjätte översynskonferensen. EU:s ståndpunkt är en avvägning mellan en realistisk och ambitiös taktik, dock med krav på en omfattande översyn av konventionen och praktiska förbättringar av dess genomförande. Som ett tillägg till den gemensamma ståndpunkten har EU utarbetat tematiska arbetsdokument om flera olika frågor.

Förutom gemensamma åtgärder enades EU om en handlingsplan om BTV-konventionen, i vilken medlemsstaterna åtar sig att vidta åtgärder för att stärka konventionen, som att sända uppgifter om de förtroendeskapande åtgärder som de har vidtagit. Dessa konkreta åtgärder kommer att bidra till att man kan göra de huvudsakliga målsättningarna i EU:s gemensamma ståndpunkt om konferensen om översyn av BTV-konventionen mer plausibla.

Det finns en god, även om den kanske inte är optimal, chans att den tredje konferensen om översyn av CCW-konventionen blir framgångsrik. Vi hoppas dock på ett framgångsrikt resultat. Chanserna att nå ett lyckat resultat av den sjätte översynskonferensen om BTV-konventionen är också goda.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! Massförstörelsevapen utgör det största hotet mot den europeiska säkerheten, och kärnvapen och biologiska vapen är helt klart de mest oroväckande eftersom de kan skörda ett stort antal dödsoffer.

Samtidigt som vi alla bär på det gemensamma minnet av ohyggligheterna i Hiroshima och Nagasaki har vi inga motsvarande gemensamma minnesbilder när det gäller biologiska vapen. Massdöd orsakad av biologiska ämnen, eller sjukdomar som böldpest, verkar i stället höra hemma i historien eller science fiction.

Vår förhoppning måste vara att det kommer att fortsätta att vara så men vi får inte slå oss till ro med det. Föreställ er följande scenario. För det första är inte biologiska vapen, till skillnad från kärnvapen, beroende av begränsade leveranser av uran och plutonium av vapenkvalitet. Den snabba utvecklingen och spridningen av biovetenskap gör det möjligt för sådana som skulle kunna skada oss att skaffa sig vapenresurser. Det finns en verklig risk att människor, djur och växter kan attackeras av biologiska ämnen.

För det andra visar officiella rapporter att terrorister strävar efter biovapen. Om terrorister skulle inleda biologiska attacker runt om i Europa skulle många liv stå på spel och vår livsstil skulle kunna förändras dramatiskt.

För det tredje var det inte länge sedan biologiska vapen användes. Det var inte många som dog i mjältbrandsattackerna i Förenta staterna i slutet av 2001, men attackerna orsakade en betydande, bred social och politisk splittring och förövarna är fortfarande på fri fot.

Hur pass skyddade är vi idag? Det har varit förbjudet att använda och inneha biologiska vapen sedan konventionen om biologiska vapen och toxinvapen trädde i kraft 1975. Konventionen är dock det svagaste av de regelverk som reglerar massförstörelsevapen. Den innehåller inte några åtgärder för att kontrollera efterlevnaden eller genomförandet och, till skillnad från fördraget om icke-spridning av kärnvapen och konventionen om kemiska vapen, finns det inte något centralt tillsynsorgan. Det är dessutom färre som har anslutit sig till konventionen än till något av dessa båda avtal.

Vi skulle därför förbättra vår säkerhet om konventionen om biologiska vapen och toxinvapen gjordes mer effektiv och genomfördes bättre. Medlemsländerna uppmuntras att ta upp dessa brister vid den kommande granskningskonferensen senare denna månad.

God säkerhet börjar på hemmaplan. Min kollega, kommissionsledamot Franco Frattini, vet mycket väl att det krävs åtgärder. Kommissionen undersöker möjliga åtgärder genom ett gemensamt ramförfarande. Det är uppenbarligen inte tillräckligt med nationella åtgärder mot biologiska hot. Parallellt med arbetet med att förbättra folkhälsan, den medicinska övervakningen och de medicinska åtgärderna kommer vi våren 2007 att ge ut en grönbok om biologisk beredskap inom EU.

Katastrofer och sjukdomar är gränsöverskridande. Det går inte att komma ifrån att den interna och externa politiken hänger ihop när det gäller biologiska hot. Mycket kan åstadkommas genom att förbättra det internationella samarbetet och den internationella samordningen. Vi kommer att sträva efter att dela med oss av bästa metoder när det gäller biologisk beredskap: vi skyddar oss själva bättre genom att hjälpa till att skydda andra.

Jag vill även säga några ord om en helt annan typ av dödligt vapen. Oexploderad klusterammunition utgör ett hot mot mänsklig säkerhet och hållbar utveckling. Oskyldiga människor, varav 30 procent är barn, dödas av sådan ammunition varje dag. Det här är en stor utmaning, både politiskt och i vardagen i före detta krigszoner.

En granskningskonferens är på gång. Vid konferensen kommer protokoll V till konventionen, om sprängämnen som inte exploderat – det vill säga sprängämnen, ammunition eller substridsdelar från klusterbomber som inte har exploderat, – att träda i kraft. Genomförandet av protokollet, som syftar till att få bukt med det hot som sådana lämningar från krig utgör mot befolkningsgrupper, är ett välkommet steg framåt.

Problemet framhävdes av händelserna i Libanon i somras, särskilt med tanke på den låga tillförlitligheten hos substridsdelarna från de klusterbomber som användes. Det är viktigt att hjälpa Libanon med den svåra uppgiften att avlägsna dessa dödliga explosiva lämningar efter kriget och vi har bidragit med omkring 5 miljoner euro till detta arbete. Vi anser också att det är nödvändigt att fästa större uppmärksamhet vid att stärka och garantera efterlevnaden av den internationella humanitära rätten på området.

Kommissionens stöd och samarbete vid humanitär nedrustning – det vill säga att röja minor, avlägsna explosiva lämningar efter krig och bekämpa den olagliga spridningen av handeldvapen – bidrar till att förbättra den mänskliga säkerheten. Det bidrar till en hållbar utvecklingspolitik inom EU. Vi är tacksamma för Europaparlamentets stöd i dessa insatser.

  Elizabeth Lynne, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! När nu konferensen om konventionella vapen äger rum den här veckan och konferensen om toxinvapen äger rum nästa vecka är det viktigt att göra EU:s röst hörd.

Ett viktigt område som oroar mig – kommissionsledamoten talade också om det – är användningen av klusterbomber. De har använts i stor omfattning i konflikter den senaste tiden: i Irak, Afghanistan och Libanon, för att nämna några. Även om fördraget om landminor från 1997 inte omfattar klusterbomber och användningen därför inte är straffbar har de ändå samma förödande effekt, och under många år framöver kommer civilpersoner att dö eller lemlästas.

Enligt rapporten ”Fatal Footprint” som Handicap International publicerade den här månaden släppte den israeliska försvarsstyrkan åtminstone fyra miljoner bombkapslar i Libanon under juli och augusti i år. Av alla rapporterade offer för klusterbomber över hela världen är 98 procent civilpersoner. Detta är en av anledningarna till att jag uppmanar rådet och kommissionen att stödja den förändringsrörelse som växer fram inom världssamfundet och de steg som tas av länder, däribland Belgien och Norge, för att stifta nationella lagar om förbud mot klusterammunition på deras territorier och bland deras väpnade styrkor. Jag vill även ge Röda korset en eloge för dess kampanj och uppmaning om att förbjuda användningen av klusterbomber, förstöra beredskapslager och intensifiera röjningsprogrammen.

När det gäller biologiska vapen och toxinvapen måste vi utöva ytterligare påtryckningar på Förenta staternas regering som har vägrat att stödja ett juridiskt bindande kontrollprotokoll. Detta skadar framtiden och trovärdigheten för konventionen om biologiska vapen och toxinvapen. Vi måste även se till att det bildas ett permanent sekretariat för att övervaka genomförandet av konventionen.

  Angelika Beer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru rådsordförande, kommissionsledamot Wallström, mina damer och herrar! Döden kommer efter kriget, och, i stället för att tro att dessa klusterbomber faller ned från himlen av sig själva, måste vi vara medvetna om att de släpps av EU:s allierade och att samma allierade fortsätter att producera och exportera dem.

Ni säger att klusterbomber och oexploderad ammunition är en utmaning för tidigare krigsområden, och det är där jag måste säga emot er. Tvärtom, de är ingen utmaning för tidigare krigszoner, utan snarare en utmaning för Europeiska unionen, som måste se till att ingen av dess medlemsstater producerar, exporterar eller använder sådana vapen, och som inte längre får tillåta att dess allierade gör detta, som amerikanerna eller israelerna har gjort i de senaste krigen.

Det var med detta i åtanke och med hänsyn till EU:s oförmåga att agera som vi för 14 dagar sedan sände en skrivelse till det finländska ordförandeskapet – och när jag säger ”vi” menar jag inte ”vi gröna”, utan snarare samordnarna för de konservativa, socialdemokraterna och liberalerna och jag själv – med en brådskande vädjan om att en EU-ståndpunkt till förmån för ett totalförbud skulle läggas fram under denna konferens, som utgör ett historiskt tillfälle för att förbjuda klusterammunition.

Ni klargjorde för parlamentet att ni antingen inte vill eller inte kan göra detta. Ni sa att ni kommer att inrätta en arbetsgrupp; jag är säker på att ni känner till ordspråket att man tillsätter arbetsgrupper när man inte vet vad man ska göra härnäst. Det är också ett cyniskt sätt att gripa sig an saken när man tänker på att civila, polismän och FN-trupper som vi sänder till krisdrabbade områden riskerar livet varje dag till följd av lämningarna av detta slags vapen.

Jag vill därför återigen kraftfullt uppmana er att ta ett initiativ nu och – eftersom ni kan göra detta – se till att EU-medlemsstaternas nationella parlament kallar denna klusterammunition vid dess rätta namn, nämligen en form av vapen som är värd att kriminalisera och som européerna en gång för alla måste avstå från genom att vägra använda dem eller godta att de används på något sätt över huvud taget.

  Vittorio Agnoletto, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Min grupp är naturligtvis för ett allmänt världsomfattande förbud mot produktion och användning av biologiska vapen eller handel med dessa vapen, och vi hoppas att man kommer att besluta sig för att förstärka de tillämpliga internationella konventionerna vid den kommande konferensen i Genève. Jag är glad över att kunna konstatera att Europeiska unionen går i bräschen för dessa frågor, och jag hoppas att kommissionen kommer att göra allt som står i mänsklig makt för att nå ett världsomfattande förbud mot dessa fasansfulla vapen.

Vi måste emellertid erkänna att den största stötestenen för att nå ett sådant förbud har ett namn som vi alla känner till: George W. Bush. Förenta staternas president är personligen ansvarig för USA:s politiska bojkott av Genève-förhandlingarna. Han har i själva verket beslutat att dra sig ur förhandlingarna. I stället har Förenta staterna gjort utvecklingen av sin biologiska arsenal och användningen av vit fosfor och utarmat uran till en stark punkt i sin aggressiva och oacceptabla militära politik. Dessutom har de varken ratificerat konventionen om förbud mot minor eller undertecknat det tredje protokollet till konventionen om vissa konventionella vapen (CCW-konventionen) och dessutom har de även återupplivat Stjärnornas krig-programmet.

Förenta staternas hållning är ett hot mot världens säkerhet. EU måste övervinna sin passiva inställning och se till att utövandet av påtryckningar på Förenta staterna blir en nyckelpunkt i Genève-förhandlingarna.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Paula Lehtomäki talade om EU:s handlingsplan inför granskningskonferensen om konventionen om biologiska vapen och toxinvapen. Återigen låtsas EU vara en politisk stat med rätt att fatta politiska beslut om militära åtgärder och försvarsåtgärder, ett ansvar som egentligen borde ligga hos självständiga stater.

EU har aldrig behövt skydda sina medborgare genom militära insatser och det finns flera anledningar att hoppas att det aldrig kommer att behövas. Samtidigt måste betydande krigsmakter som Storbritannien, mitt hemland, uppfylla det ansvaret. Det behövs en bättre internationell reglering av klusterbomber, särskilt så kallade dumma bomber, som inte har någon självdestruktionsmekanism. Storbritannien är även ledande inom forskning om försvar mot biologiska vapen och toxinvapen och måste med hänsyn till det befintliga terroristhotet från fundamentalistiska islamister bevara sin självständighet och handlingsfrihet på området.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Produktion och användning av biologiska vapen brukade vara staternas privilegium. Nuförtiden är biotekniken sådan att det krävs allt mindre resurser för att producera farliga virus, bakterier och gifter, och konsekvensen av detta är att även terroristorganisationerna kan använda sig av biologisk krigföring.

I mars i år påpekade Interpol att det finns allvarliga indikationer på att al-Qaida förbereder sig för att begå handlingar av biologisk terrorism. Omfattningen av den förstörelse som detta kan leda till är långt värre än attackerna i New York, Madrid och London. Det är omöjligt att sluta avtal med terrorister på samma sätt som stater gör med varandra. Det är därför ytterst viktigt att poliskårerna utbildas ytterligare för att förebygga och kontrollera biologisk terror. Det kan mycket väl bli nödvändigt att anpassa viss lagstiftning för att göra det möjligt att kontrollera känslig vetenskaplig forskning.

Det är fortfarande nödvändigt att uppmärksamma informationsutbytet mellan underrättelsetjänster inom EU, men även med våra partner i Förenta staterna, Ryssland och alla andra nationer som vill smita från sitt ansvar i kampen mot terrorismen.

  Achille Occhetto, för PSE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet stöder helhjärtat detta förslag till resolution, eftersom vi ser det som ett avgörande steg i strategin för att bekämpa spridningen av massförstörelsevapen som antogs av EU i december 2003, och även på grund av att målet att minska hotet från biologiska vapen är huvudprioritering i denna resolution. Ett annat viktigt initiativ är att vi uppmanar alla länder som inte följer lagstiftningen om förbud mot biologiska vapen att göra detta, inte minst för att åstadkomma denna universalisering, som är en nödvändig och obligatorisk del av den internationella rätten.

Inom denna grundläggande ram finns det i alla händelser åtgärder som är utformade för att garantera att konventionen genomförs effektivt, även om Förenta staterna enligt de allra senaste analyserna har underlåtit att genomföra dessa åtgärder. Jag vill även betona vikten av den vädjan som framförs i resolutionen om att slutföra ett särskilt protokoll VI med ett entydigt förbud mot produktion och användning av klusterbomber, som är föraktliga vapen som även används i humanitära krig för att kringgå förbudet mot minor.

Samtidigt måste EU visa att det finns ett direkt samband mellan den ökade tendensen av spridning, som energiskt måste bekämpas, och misslyckandet med att nedrusta. Västvärlden kommer att ha en större moralisk auktoritet att bekämpa spridning av alla slags vapen om: 1. Förenta staterna slutar att motsätta sig inspektionsåtgärder och förbudet mot klusterbomber och 2. nedrustningsprocessen även återupptas inom kärnvapenklubben. Det som har skett i dag är därför ett viktigt steg, men det är bara det första steget på en lång väg mot ett förbud mot alla massförstörelsevapen.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Som så många andra instrument som reglerar vapen i världen är konventionen om biologiska vapen och toxinvapen ett nödvändigt, om än inte tillräckligt, verktyg i kampen mot det mänskliga oförnuftet.

Det finns följaktligen endast ett godtagbart alternativ för den sjätte översynskonferensen som kommer att inledas den 20 november: att förstärka detta instrument, särskilt för att utarbeta verkliga kontrollmekanismer, och att främja en allmän tillämpning av dessa.

När det gäller klusterbomber kan jag inte göra något annat än att kraftfullt stödja begäran om att konventionen om inhumana vapen ska förses med ett sjätte protokoll. Enligt min åsikt borde det även förses med ett särskilt och fullständigt fördrag, där produktion, lagring, transport och användning av denna vapentyp entydigt förbjuds, som med antipersonella minor.

Med tanke på klusterbombernas godtyckliga karaktär och den enorma effekt de har på civilbefolkningar, får användningen av dessa slags vapen inte längre tillåtas på något sätt. Fallet med Libanon, som utreds för närvarande, är bara ett exempel av många som åskådliggör skälen till detta.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Under de senaste åren har vi sett hur det viktigaste rättsliga instrumentet för att bekämpa spridning av massförstörelsevapen har urholkats, och konventionen om biologiska vapen och toxinvapen är inget undantag. Vi är mer sårbara än någonsin för ödeläggande terroristattacker.

De huvudsakliga idéerna i denna resolution, som det råder bred enighet om bland alla de politiska grupperna i parlamentet, är tiotals år gamla och även tillämpliga för andra konventioner. Dessa idéer kan sammanfattas under tre rubriker: universalisering, tillämpning och kontroll. De ökända klusterbomberna och antipersonella minorna måste bekämpas. Dessa omoraliska vapen måste även förbjudas i lag. Dessa bomber sprider godtyckligt död omkring sig, och få av dem exploderar direkt, vilket innebär att de fortsätter att döda oskyldiga människor många år efter det att konflikterna har upphört.

Kriget i Libanon nyligen, där Israel lämnade landet minerat av tusentals klusterbomber, bör fungera som en drivande kraft så att vi en gång för alla förbjuder produktion och användning av alla slags klusterbomber, som vi har gjort med antipersonella minor. Att bara lägga till det nya protokollet till den befintliga konventionen mot vissa konventionella vapen kanske inte är tillräckligt; det kanske är dags för en särskild konvention. Detta spelar ingen roll, förutsatt att EU vidtar åtgärder och att vi människor sluter oss samman för att utrota dessa fruktansvärda vapen.

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! EU och rådet är mycket oroade över att personer i konfliktområden skadas eller dör när själva konflikten har upphört. Situationen i Libanon i dag är ett mycket tydligt exempel på detta, där oexploderade bomber utgör ett verkligt problem för civilbefolkningen.

Ordförandeskapet gläder sig över att protokollet om oexploderad ammunition har trätt i kraft. I framtiden kommer vi att arbeta för att se till att skador som orsakas civilbefolkningen blir minimala. När det gäller det internationella samarbetet om klusterbomber kommer vi från och med nu att fortsätta våra insatser för att nå en gemensam ståndpunkt för EU och sedan gå vidare med detta.

Avslutningsvis vill jag säga att Angelika Beer och hennes kolleger kommer att få ett svar på sin skrivelse till ordförandeskapet inom en mycket snar framtid.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Att det har hållits en informerad debatt om dessa frågor utgör ytterligare ett argument mot krig och för förebyggande åtgärder och förhoppningsvis kan vi undvika att dessa vapen används.

Som ni vet har kommissionen inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inte någon ledande roll på dessa områden. Vi medverkar dock till en lösning när vi tar itu med krigets efterdyningar. Det mänskliga lidande, den oexploderade ammunition och de humanitära problem som följer av krig runt om i världen är en utmaning för oss.

Kommissionen fortsätter naturligtvis att samarbeta med världssamfundet och icke-statliga organisationer för att avlägsna sådana vapen. Kriget i Libanon varade i några dagar, men det mänskliga lidandet kommer att fortsätta i många år.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon torsdag.

(1) Se protokollet.

13. Europeiska initiativ på området för civilskydd (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till rådet från Karl-Heinz Florenz, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, Gerardo Galeote, för utskottet för regional utveckling och Joseph Daul, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om europeiska initiativ på området för civilskydd (O-0115/2006 – B6-0442/2006).

  Antonios Trakatellis (PPE-DE), författare. – (EL) Herr talman, fru rådsordförande, fru vice kommissionsordförande! De erfarenheter av att hantera naturkatastrofer och katastrofer som orsakats av människor som har förvärvats under de senaste åren har avslöjat att det finns brister i den nationella insatsförmågan, vilket har lett till att förväntningarna på att gemenskapen ska tillhandahålla bistånd har ökat. Detta bistånd måste kännetecknas av effektiva insatser när det gäller förebyggande och snabbinsatser. Därför behövs det ett förvarningssystem och ett system för snabba insatser, som bör bygga på följande fyra komponenter: fastställande och utvärdering av risker, kontinuerlig övervakning av riskerna, en mekanism för varning och information och slutligen beredskap, det vill säga möjligheten att reagera och hjälpa.

Låt mig kortfattat nämna vissa särskilt viktiga parametrar som karakteriserar effektiv räddningstjänstmekanism, som även nämns i Michel Barniers utmärkta rapport som godkändes av plenum och i den rapport som jag lade fram för Europa-Medelhavspartnerskapets plenum.

Vi behöver ett förvarningssystem, insatsenheter från de deltagande staterna, riktlinjer för insatserna och relevant information för medborgarna, bästa praxis för att hantera nödsituationer och ömsesidigt konsulärt bistånd för att fastställa kontaktpunkter mellan medlemsstaterna.

Det är självklart att allt detta inte kommer att kunna genomföras utan nödvändiga medel och deltagande av medlemsstaterna, vilket är centralt i sammanhanget. Fru rådsordförande, frågan är följaktligen om rådet har viljan att tillgodose behoven på detta område och, naturligtvis, säkra det nödvändiga samarbetet från medlemsstaterna.

När det gäller de relevanta besluten anser jag att behovet av att tillgodose medborgarnas behov och förväntningar kommer att vara rådande när allt kommer till kritan, vilket först och främst styrs av den ökande förekomsten och intensiteten av de naturkatastrofer som orsakar förluster av människoliv och även ekonomiska och miljömässiga skador.

Dessutom måste vi alltid komma ihåg att främjandet av samarbetet mellan medlemsstaterna på räddningstjänstområdet successivt kommer att bidra till att förankra ett europeiskt samvete hos medborgarna och att det kommer att vara ett synligt exempel på den solidaritet som måste utmärka Europeiska unionen.

  Gerardo Galeote (PPE-DE), författare. – (ES) Herr talman! Utan att gå in på de underliggande orsakerna har flera länder drabbats av allvarliga naturkatastrofer de senaste åren. Särskilt sommartid har vi utsatts för bränder, översvämningar och följderna av särskilt svår torka.

Vi ser ofta hur de drabbade regionerna i medlemsstaterna, ibland de mest utvecklade, saknar tillräckliga resurser för att hantera dessa fenomen själva.

Trots detta verkar det ibland som om vi tycker att det är viktigare att vara solidariska när katastrofer inträffar tusentals kilometer bort än när de inträffar i en medlemsstat.

Trots allt detta tycks rådet vidhålla sin passiva inställning. En del kommer att säga att man måste satsa mer pengar på detta, men det här är ingen ekonomisk fråga, och ett exempel på detta är att ni, företrädarna för rådet, inte gör några framsteg med reformen av Europeiska unionens solidaritetsfond (EUSF), som inte kommer att kosta en enda euro ur gemenskapsbudgeten.

Ibland har vi inga möjligheter att framföra kritik. Plenum godkände att en delegation skulle sändas till de värst drabbade regionerna i början av september, och parlamentets presidium är fortfarande upptaget med regleringsfrågor som måste lösas innan det kan ge grönt ljus för denna delegation.

Vi får dock inte tappa modet eftersom alla anser att vi bör tillhandahålla resurser för en gemensam insats som kommer att leda till att vi blir effektivare i vårt arbete med att hjälpa människor. Subsidiaritetsprincipen kommer att respekteras även i fortsättningen. Det finns ingen avsikt att inkräkta på någon medlemsstats suveränitet.

En rapport som Michel Barnier är ansvarig för har lagts fram för rådet, och den utgör en bra grund för detta arbete. Jag skulle vilja veta om rådet har för avsikt gå vidare med denna fråga. Europaparlamentet kommer utan tvivel att ge sitt entusiastiska stöd, och européerna kommer att vara tacksamma för detta.

  Markus Pieper (PPE-DE), författare. – (DE) Herr talman, fru rådsordförande! Ingen region kan hantera naturkatastrofer på egen hand, vare sig det rör sig om skogsbränder, jordbävningar eller översvämningar. Att bekämpa naturkatastrofer och dessutom hantera efterverkningarna av dem går utöver de regionala myndigheternas kapacitet, och därför blir de drabbade regionerna beroende av solidaritet, främst av bistånd från angränsande regioner och stöd från nationell nivå, där ansvaret för räddningstjänsten och katastrofförebyggandet ligger.

Jag vill klargöra att vi inte behöver några nya organ på EU-nivå, eftersom detta bara skulle leda till dubbelarbete och ett slöseri med pengar på administrativa förfaranden. Förslaget att använda EU-medel från strukturfonderna eller till och med pengar som är avsedda för landsbygdsutveckling är enligt min mening något problematiskt. EU-politiken för landsbygdsområden är framtidsorienterad, den utgör ett stöd för nationalstaterna i deras regionala investeringsstrategier i den internationella konkurrensen. En del kräver nu att dessa värdefulla resurser ska användas för att förebygga skogsbränder och ersätta offren, och även när det gäller den saken måste jag säga att jag inte tycker att det verkar särskilt vettigt att använda EU-skattebetalarnas pengar till sådana saker som brandgator.

Som vi alla vet är Europeiska solidaritetsfonden till för att hantera verkligt stora katastrofer i just de situationer där de enskilda länderna inte kan hantera naturkatastrofer, men jag begär att användningen av fondens medel görs mer flexibel. Jag kräver även mer bindande bestämmelser om den internationella samordningen av krisinsatser, i början bilateralt mellan de berörda staterna och vid exceptionella fall även på EU-nivå, men snälla, inför inga nya europeiska superstrukturer på räddningstjänstområdet och slösa inte mer värdefulla EU-medel på uppgifter som faktiskt främst bör lämnas åt nationsstaterna!

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Rådet har baserat sitt svar på antagandet att ledamöterna vill veta hur unionens räddningstjänstmekanismer ska utvecklas och hur rådet tänker gå vidare med detta. Ledamöternas inledande anföranden har nu bekräftat att vår antagande var korrekt och att detta verkligen är syftet.

Det huvudsakliga målet med rådets arbete är att förbättra samordningen för att garantera att biståndsinsatserna fungerar effektivare. Rådet kommer att förlita sig på de befintliga strukturerna, såsom det övervaknings- och informationscentrum som drivs i samarbete med kommissionen och rådets generalsekretariat.

Den andra målsättningen för rådets arbete är att snabbt tillhandahålla bistånd var det än behövs. Det är medlemsstaterna som har det huvudsakliga ansvaret för att hjälpa till i nödsituationer. Med hänvisning till kommissionens förslag om att inrätta ett finansiellt instrument för beredskapsorgan och akuta hjälpinsatser undersöker rådet om en del av de gemenskapsbudgetanslag som anslås för räddningstjänstinsatser inom EU kan användas för att hyra transportmedel och utrustning, under förutsättning att vissa villkor uppfylls. Allt detta visar att rådet anser att det är ytterst viktigt att förstärka EU:s beredskap på räddningstjänstområdet.

  Konstantinos Hatzidakis, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman! Det är tredje gången vi diskuterar denna fråga under de senaste månaderna, och detta är ett tecken på Europaparlamentets ökade lyhördhet för denna fråga.

Jag har vid ett annat tillfälle påpekat att det är en paradox att vi har en gemensam politik för jordbrukare, för miljön och för regional utveckling men att vi inte har någon politik för de naturkatastrofer som drabbar jordbrukarna, den regionala utvecklingen och miljön. Detta är en paradox i Europeiska unionens fungerande hittills.

Dessutom anser jag att en likgiltig inställning till dessa frågor även bidrar till att EU-skepticismen ökar. Bilden av EU skulle vara mycket mer positiv om det fanns en EU-mekanism och om EU fanns på plats efter alla naturkatastrofer för att hjälpa till att lösa de problem som medborgarna ställs inför vid sådana tillfällen. Vi måste förstå detta. Jag anser inte att det behövs särskilt mycket eftertanke för att inse detta. Vi vill inte att medlemsstaterna ska ersättas på något sätt. Naturligtvis kommer även medlemsstaterna att vara närvarande även i fortsättningen, men vi vill att det ska finnas samordning.

Fru minister! Det var rådet, och inte vi, som bad Michel Βarnier, en framstående europé och framgångsrik kommissionsledamot, att lägga fram ett förslag för er. Ni noterade rådets förslag i juni, och sedan dessa har förslaget legat kvar hos rådet utan att det har hänt något. Ni måste tala om en sak för oss. Jag vet att ni inte bara företräder ert land här, ni företräder 25 länder, och ni måste samordna er sinsemellan, verkligen samordna er. Det har gått flera månader. Måste vi verkligen vänta tills det inträffar en katastrof igen som i Tyskland 2002 innan vi gör något? Vid den tidpunkten var katastroferna skälet till att vi inrättade solidaritetsfonden. Vi kan inte fortsätta på det här sättet. Ni måste komma med tydligare besked någon gång och ni har tid på er till december för att ta upp denna fråga och följa upp Barnierrapporten. Ni är skyldiga er själva att göra detta, eftersom det var ni som bad honom att utarbeta denna rapport, och ni är framför allt skyldiga Europas medborgare att göra detta.

  Edite Estrela, för PSE-gruppen. – (PT) Fru rådsordförande, fru kommissionsledamot! Tiderna förändras och med dem behoven. Klimatet är inte längre vad det var för dussintals år sedan. Dagar med brännande torka alternerar med dagar med skyfall.

”Klimatförändringen är inte science fiction”, sa Kofi Annan i dag när han öppnade klimatförändringskonferensen i Nairobi. Försäkringsexperter har förutsagt att naturkatastrofer kommer att orsaka skador till ett belopp av 2,3 miljarder euro 2040.

Klimatförändringen är orsaken till naturkatastrofer runtom i världen som har lämnat förödelse och död i sina spår. Den globala uppvärmningen är ett av vår tids största problem. Det är nödvändigt att öka medvetandet bland medborgarna och uppmuntra dem att delta i förebyggandet av dessa katastrofer, även om ansvaret för att hantera insatser vid naturkatastrofer främst ligger hos det drabbade landet, och EU spelar en stödjande roll.

Gemenskapens räddningstjänstmekanism måste förstärkas med ökade resurser och mer omfattande befogenheter. Det var vad ni sa, fru Lehtomäki, men vilken form kommer denna process för att förstärka mekanismen egentligen att ha? Vad har rådet för avsikt att göra för att förstärka EU:s räddningstjänstmekanism? Stöder rådet förslaget att inrätta ett europeiskt strategiskt samordningscentrum med ansvar för att samla in och sprida information om nödsituationer och tillgängliggöra snabbinsatser för att bekämpa de olika typerna av katastrofer? Vad tänker rådet göra med Barnierrapporten, som nämndes tidigare?

Vi skulle vilja ha svar på dessa frågor.

  Jean Marie Beaupuy, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Om det är något område där alla EU-medborgare förväntar sig effektiva gemenskapsåtgärder så är det vid omfattande naturkatastrofer.

Vi har alla sett hur både enskilda länder, icke-statliga organisationer och vanliga människor skyndar till undsättning när stora katastrofer som tsunamin inträffar, och med gemensamma krafter och åtgärder skänker pengar, kläder och tid. När sådana katastrofer inträffar har vi dock också sett att god organisation saknas. Vår organisation är alltså otillräcklig.

Jag och min grupp anser därför att förebyggande åtgärder måste vidtas och kapacitet skapas för att mycket snabbt kunna hantera följderna av katastrofer. Här vill jag uppmärksamma den utmärkta Barnierrapporten, där problemet identifieras på ett bra sätt och lösningar föreslås som inte bara är konstruktiva i fråga om effektivitet, som man kunde vänta sig, utan också i fråga om subsidiaritet, vilket mina kolleger redan har betonat. Här vill jag understryka vad som är betänkandets största förtjänst. Även om ingen ifrågasätter de olika militära organisationernas, räddningstjänsternas och övriga aktörers rätt att utöva sina befogenheter till fullo måste det erkännas att endast EU kan garantera en förebyggande och ansvarsfull samordning.

Jag vill slutligen understryka att EU alltså har haft möjlighet att visa omvärlden att ordet solidaritet inte är ett tomt ord, utan att det är detsamma som praktisk handling. Om EU finns på plats när katastrofer av det slag vi tidigare har sett inträffar – och det finns tyvärr en risk för detta under 2007 – och verkar för att minska det mänskliga lidandet och lindra katastrofernas materiella, tekniska och ekologiska följder så kommer världen att betrakta EU som en väsentligt mer enad och praktisk kraft. Det är också därför det är så viktigt att ordförandeskapet genomför detta projekt på ett framgångsrikt sätt redan i början av 2007.

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Det finns två aspekter. Å ena sidan katastrofer orsakade av naturen eller av människor, å andra sidan terroristattacker.

Låt mig tala utifrån ett brittiskt perspektiv eftersom vi i Storbritannien har drabbats av båda det senaste året. I december förra året råkade vi ut för en brand i en oljedepå utanför London, vilket var den största branden i sitt slag i fredstid i Europa. I juli inträffade en allvarlig terroristattack i centrala London där tre tunnelbanetåg bombades under jord och en buss ovan jord.

Vi klarade av båda situationerna. Och det handlar inte bara om subsidiaritet. Vi vill inte bli beroende – och det borde inte någon annan vilja heller.

Jag har därför en fråga. Vad menar ni med ”europeiska konsulat”? Ska dessa införas utöver de nationella systemen, och vara överordnade dem?

En annan fråga gäller den europeiska civilförsvarsstyrka som Michel Barnier hänvisar till i sin rapport – vad ska den göra? Ska styrkan vara beväpnad? Om ja, under vems kontroll? Stationerad var? Kan den sättas in annat än på uppdrag av och efter tillåtelse av de nationella regeringarna?

Avslutningsvis omfattade konstitutionen en europeisk politik för förebyggande åtgärder mot naturkatastrofer och för civilskydd. Ytterligare en fråga: är det här ett försök att införliva delar av den döda konstitutionen i ny lagstiftning?

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Av denna debatt framgår mycket tydligt att rådet, parlamentet och säkert även kommissionen strävar mot exakt samma mål. För det första måste vi kunna inrätta effektiva samordningsförfaranden för civilskyddet. Det andra målet vi har gemensamt är att stödet bör användas där det gör störst nytta. Vi måste komma ihåg att betydande samarbete krävs om vi ska nå våra gemensamma mål. Vi behöver inte nödvändigtvis eller automatiskt nya strukturer och vi ska inte utgå ifrån att något kommer att fungera väl bara för att vi inrättar en ny struktur. Samarbete är därför ytterst viktigt och ett ledord i detta sammanhang.

När vi talar om vissa naturkatastrofer, särskilt utanför EU, måste vi även komma ihåg att det finns betydligt fler aktörer på plats än EU. I sådana lägen måste EU delta i en större och internationellt samordnad insats. Behovet av lokal samordning var mycket tydligt efter tsunamin, då tiotals eller till och med hundratals olika aktörer fanns på plats samtidigt.

Michel Barniers förslag utreds och diskuteras nu av medlemsstaterna. Förslagen är mycket ambitiösa och rådets arbete inriktas nu på att ro i hamn besluten om det finansiella instrument som ska leda till en gemenskapsmekanism för civilskydd. Arbetet fortsätter dock även med förslagen från Michel Barnier, som har ombetts att lägga fram sina synpunkter vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) möte den 5 december.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Sebastiano (Nello) Musumeci (UEN). – (IT) Den ständigt återkommande och lägliga, men också känsliga, frågan om EU:s kapacitet för civilskydd sätter strålkastarna på ett av de mest invecklade och kontroversiella områden som medlemsstaterna någonsin har behövt ta ställning till.

Som jag har sagt tidigare – jag har talat med kommissionen flera gånger och även redogjort för min ståndpunkt här i kammaren – är civilskydd ett område som berör de enskilda medlemsstaterna och därmed oundvikligen ett antal mycket olika lagar, typer av yrkesutbildningar och förfaranden. Därför stöder jag sedan en tid tillbaka förslaget att bygga upp kapacitet och öka samordningen mellan de nationella insatsgrupperna för att anpassa de olika nationella lagarna efter varandra. Jag menar att sådana åtgärder måste delegeras till en särskild europeisk byrå för civila skyddsåtgärder enligt samma mönster som den amerikanska katastrofmyndigheten (FEMA, Federal Emergency Management Agency).

Bortsett från den vilja som visades bland annat när den hemska tsunamin drabbade delar av Indiska oceanen 2004 måste jag tyvärr säga att EU:s krishantering är helt undermålig, vilket den senaste tidens erfarenheter också har visat.

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Den strategi som beskrivs i Michel Barniers utmärkta rapport och som syftar till att göra mesta möjliga av de mycket omfattande europeiska insatserna för katastrofbistånd skulle kunna komplettera den gemenskapsmekanism för civilskydd som inrättades 2001, oavsett om en kris inträffar inom eller utanför EU.

Jag välkomnar särskilt förslaget att placera denna styrka i EU:s sju yttersta randområden, vilket ger EU en humanitär och regional närvaro utanför Afrikas kust (Kanarieöarna och Madeira), i Indiska oceanen (Réunion), i eller nära Nord-, Latin- och Sydamerika (Guyana, Martinique, Guadeloupe och Azorerna) och inte minst i de utomeuropeiska territorierna i Stilla havet (Franska Polynesien och Nya Kaledonien).

Vi måste göra som franska Röda Korset, som har inrättat team baserade utanför Europa för att hantera humanitära kriser. Teamen kan ta sig till berörda områden på mindre än 24 timmar och inrätta akutsjukhus och tillhandahålla tält, läkemedel, vatten, telekommunikationer och logistiskt stöd.

För att göra skäl för epitetet handlingens EU måste unionen ta initiativ som inspireras av en tydlig, övergripande och stark politisk vilja.

Ett förstärkt europeiskt civilskydd skulle ha en federativ dimension, där åtgärderna starkt identifieras som europeiska och är en källa till stolthet för våra medborgare, i enlighet med EU:s värderade solidaritetsprincip.

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

14. Ramvillkor för EU:s tillsynsmyndigheter (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om ramvillkor för EU:s tillsynsmyndigheter.

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! EU och dess medborgare behöver effektiva myndigheter som arbetar med full insyn. För att nå detta mål antog rådet som ni vet slutsatser den 28 juni 2004 om kommissionens meddelande om rambestämmelser för EU:s tillsynsmyndigheter.

I slutsatserna noterar rådet att kommissionen avser att lägga fram ett förslag om ett rättsligt bindande instrument om en övergripande ram för tillsynsmyndigheter. Rådet ansåg att förslaget borde avse hur tillsynsmyndigheter ska inrättas, arbeta och övervakas för att framför allt garantera samstämmighet, öppenhet, goda styrelseformer och kostnadseffektivitet samt lagenligheten i dessa myndigheters verkställighetsåtgärder.

Senare, i februari 2005, utarbetade kommissionen ett förslag till interinstitutionellt avtal om rambestämmelser för EU:s tillsynsmyndigheter. Enligt förslaget är avtalets syfte att inrätta rambestämmelser för europeiska tillsynsmyndigheters inrättande, uppbyggnad, arbetssätt, utvärdering och kontroll.

När förslaget behandlades i arbetsgrupperna intog dock rådet i april 2005 ståndpunkten att enighet inte kan nås i frågan om ett interinstitutionellt avtal, åtminstone inte om dess innehåll. Det ansågs heller inte möjligt att fastställa någon rättslig grund för tillsynsmyndigheterna, eftersom det inte finns någon sådan i fördraget för den här typen av rättsakter. I rådets diskussioner föreslogs olika modeller för att komma vidare i frågan. Någon enighet nåddes dock inte om hur detta kan åstadkommas.

Under vårt ordförandeskap har vi övervägt flera olika möjligheter att inrätta ett interinstitutionellt avtal om tillsynsmyndigheter. Vi har fäst särskild vikt vid innehållet i kommissionens förslag och vid frågan om rättslig grund. Tiden har dock aldrig varit mogen för ett helt nytt förslag från kommissionen. Nya diskussioner i frågan har alltså heller inte varit möjliga. Det är dock uppenbart att ytterligare diskussioner behövs både om innehållet och utformningen hos ett eventuellt framtida förslag från kommissionen.

Det är viktigt att komma ihåg att eventuella ramvillkor för tillsynsmyndigheterna också måste fungera praktiskt. Det måste garanteras att det finns ett verkligt behov av myndigheternas inrättande och arbete, och en ordentlig analys måste göras av projektets kostnadseffektivitet. Det finländska ordförandeskapet är mycket medvetet om att Europaparlamentet flera gånger har tagit upp denna fråga.

I förslaget om ett interinstitutionellt avtal betonar kommissionen att tillsynsmyndigheterna skulle ha ett uppdrag i det allmännas intresse. De skulle förbättra gemenskapsbestämmelsernas genomförande och tillämpning i hela EU. Det handlar alltså inte bara om att inrätta en rättsligt bindande ram för att förbättra EU:s arbete. Vi måste visa medborgarna att EU försöker skynda på utvecklingen i frågor som är viktiga för dem, på ett trovärdigt och kostnadseffektivt sätt och i det här fallet med hjälp av tillsynsmyndigheter.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Kommissionen anser fortfarande att ett interinstitutionellt avtal är den bästa lösningen när det gäller ramvillkor för tillsynsmyndigheter. Det är det enda juridiska instrumentet där alla tre institutioner skulle medverka från början och få möjlighet att enas om goda förvaltningsbestämmelser för tillsynsorgan.

Med tanke på att det har bildats ett antal nya organ den senaste tiden, och att fler är på väg, är det ännu viktigare att ta ett steg framåt. Vi har nu 21 organ under första pelaren och ytterligare 2 är på väg: Jämställdhetsinstitutet och Kemikaliemyndigheten som ska bildas enligt Reach-förordningen.

Vi verkar alla vara överens om att det är önskvärt att vidta åtgärder. Om problemet rör det instrument som ska ta oss framåt och om det föreslagna interinstitutionella avtalet ifrågasätts måste rådet lägga fram ett alternativ.

Kommissionen är beredd att beakta andra alternativ men behöver veta hur rådet vill gå vidare med frågan.

  Georgios Papastamkos, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman! EU-tillsynsmyndigheternas funktion är nära förknippad både med ett gott styre på flera EU-nivåer och med EU:s strategi för bättre lagstiftning. Den interinstitutionella tröghet som nu präglar denna fråga föranleder mig att ställa följande frågor till rådet och kommissionen:

För det första: Måste grundläggande villkor och kriterier för tillsynsmyndigheternas ramvillkor fastställas eller inte?

För det andra: Antalet tillsynsmyndigheter tycks öka, vilket förstärker splittringen och bristen på insyn och enhetlighet. Kommer kommissionen och rådet att bidra till rationalisering, insyn, demokratisk kontroll och en övergripande strategi för tillsynsmyndigheter?

För det tredje: Kommissionen har skjutit upp sitt initiativ. Europaparlamentet har i sin tur också formulerat sina ställningstaganden på ett tvetydigt sätt. Ska den institutionella tysta diplomati som rådet tillämpar tolkas som att frågan skjutits upp på obestämd tid?

För det fjärde: Anser rådet – och här förväntar vi oss ett tydligt svar – att kommissionens förslag till interinstitutionellt avtal är en kraftfull text?

För det femte: Om rådet agerar, är då kommissionen beredd att ompröva sitt förslag och ändra dess utformning så att det kan ligga till grund för ett interinstitutionellt avtal?

  Jo Leinen, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Den aktuella situationen är verkligen helt och hållet otillfredsställande. Det finns 21 EU-myndigheter och ett förvirrande stort antal förfaranden, som samtliga är obegripliga för allmänheten och EU-medborgarna och till och med för de organ som företräder dem, däribland parlamentet. Det borgar inte för ett gott och tillförlitligt styre att det inte längre ska gå att få insyn i myndigheternas verksamhet.

Så långt tillbaka som 2003 varnade vi för att nya förfaranden skulle behöva utformas för dessa myndigheter, och vi upprepade detta 2005. Nu har ytterligare ett år gått och ingenting har skett. Så här kan det inte fortsätta. Ordförandeskapet måste verkligen anstränga sig för att nå enighet i rådet om hur det tillsammans med de andra institutionerna – kommissionen och parlamentet – ska kunna utforma ett avtal om myndigheternas förvaltning och kontroll. Vi talar som sagt om frågor som berör allmänheten. Både myndigheten för livsmedelssäkerhet, läkemedelsmyndigheten, kemikaliemyndigheten och miljöbyrån hanterar frågor som intresserar våra medborgare, och om ingen har en aning om vem som är ansvarig eller hur myndigheterna arbetar är det knappast förvånande att medborgarna finner EU-politiken frustrerande.

Jag måste påpeka för rådsordföranden att rådet faktiskt tvingar parlamentet att ta till hårdare tag, för hon kommer att upptäcka att budgetutskottet håller inne medlen för de nya myndigheterna, trots att vi egentligen vill ha dem. Medlen för byrån för mänskliga rättigheter, det europeiska jämställdhetsinstitutet och kemikaliemyndigheten har inte frigjorts utan placerats i en reserv genom vad som nästan är en krisinsats för att förmå rådet att skapa klarhet en gång för alla. Jag hoppas att rådsordföranden ska lyckas påskynda saker och ting på detta område.

  Andrew Duff, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag tycker att vi ska påminna oss själva om hur situationen skulle se ut utan dessa tillsynsmyndigheter som har en viktig kontrollfunktion på federal nivå. Om de inte fanns skulle kommissionen behöva utveckla en omfattande centraliserad byråkrati och tillsätta en armé av ordningsmän och finansinspektörer för att patrullera unionen.

Vi bör dock utveckla en betydligt mindre spontan och mer samordnad metod för att inrätta organen. De borde visa prov på modern europeisk förvaltning och vara rådgivande, öppna, självständiga och ansvariga. Parlamentet borde lägga större band på sig här och fortsätta sin objektiva granskning för att kunna utöva sina befogenheter för uppgiften.

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag gärna tacka er för de synpunkter som ordförandeskapet har fått i denna fråga från de olika grupperna. Som jag sa i mitt inledningsanförande har vi under hösten övervägt och försökt finna olika alternativ till det interinstitutionella avtalet. De viktigaste aspekterna i kommissionens förslag är avtalets innehåll och frågan om den rättsliga grunden.

Det är absolut nödvändigt att vi inrättar en lagstiftningsmiljö och ramvillkor som fungerar väl, rationellt och kostnadseffektivt, även i praktiska frågor. Det är uppenbart att medlemsstaterna måste fortsätta att diskutera sinsemellan och arbeta vidare med förslaget, och vi kommer att sträva efter att främja och finjustera denna diskussion under vårt ordförandeskap.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! Det här kanske är rätt tillfälle att upprepa de gemensamma principer om god förvaltning som kommissionen ville ta upp i ett interinstitutionellt avtal för att övervaka och hjälpa organen i deras verksamhet. Därmed skulle organen definieras och bestämmelser utformas om deras bildande, struktur och verksamhet, bland annat när det gäller öppenhet, utvärdering och kontroll. Mitt i hela den här diskussionen om upplägget är det viktigt att komma ihåg innehållet.

Vi i kommissionen är beredda att undersöka det alternativ som Andrew Duff nämner om att överväga en förordning enligt artikel 308. Vi är öppna för att undersöka det alternativet. Europaparlamentet skulle dock till exempel bara ha en rådgivande roll i beslutsfattandet om innehållet i den framtida förordningen. Det är därför vi föredrar ett interinstitutionellt avtal.

Avslutningsvis kan jag bara uttrycka vår förhoppning om en dialog om dessa frågor. Vi kommer att fortsätta att söka den lämpligaste, mest effektiva och kostnadseffektiva metoden för att ta itu med dessa nödvändiga frågor i syfte att fastställa gemensamma bestämmelser och gemensamma principer för en god förvaltning av organen.

(Sammanträdet avbröts kl. 17.20 och återupptogs kl. 17.35.)

  Talmannen. Som jag förklarade tidigare avbröts sammanträdet eftersom parlamentets arbete låg före i tidsschemat för första gången under denna mandatperiod.

15. En Östersjöstrategi för den nordliga dimensionen (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Alexander Stubb, för utskottet för utrikesfrågor, om en strategi för Östersjöområdet för den nordliga dimensionen (2006/2171(INI)) (A6-0367/2006).

  Alexander Stubb (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Tack för de vänliga orden. Jag ska försöka göra som en pratsam finländare och ta upp högst fem minuter av er tid.

Jag vill ta upp tre frågor. Fråga ett: vad handlar betänkandet om? Fråga två: varför lägger vi fram betänkandet? Fråga tre: vad vill vi egentligen?

Svaret på den första frågan, vad betänkandet handlar om, är en strategi för Östersjöområdet för den nordliga dimensionen. Jag betonar det ännu en gång, särskilt för de finländare som sitter runt bordet. Eftersom det är en strategi för Östersjöområdet för den nordliga dimensionen är syftet att stärka detta koncept.

Enligt vårt tänkesätt baseras den nordliga dimensionen i betänkandet på tre fantastiska pelare. En av dem kallar vi Paavo Väyrynen-pelaren, med andra ord Arktis. Den andra skulle vi kunna kalla Reino Paasilinna-pelaren, och är Ryssland, och den tredje skulle vi kunna kalla Christopher Beazley-pelaren, och är Östersjön och strategin för Östersjön. Betänkandet är endast inriktat på strategin för Östersjön.

Betänkandet har tre syften. Det första är att stödja den nordliga dimensionen. Det andra är att prioritera Östersjön inom den nordliga dimensionen – vi anser bestämt att det bör vara det viktigaste området inom den nordliga dimensionen. Det tredje är att vi vill öka medvetenheten om Östersjön som ett varumärke, ett koncept.

Varför lägger vi fram betänkandet och varför gör vi det nu? Den första, allmänna anledningen är att Östersjön blev ett innanhav, ett mare nostrum, efter utvidgningen 2004. EU har åtta medlemsstater runt Östersjön, ett land är inte med i EU, det vill säga Ryssland, och sedan har vi naturligtvis Kaliningrad. I grund och botten är Östersjön dock ett EU-hav.

Det här är ett gyllene tillfälle av två anledningar. Den första är att Finland innehar ordförandeskapet, vilket ger oss en möjlighet att driva frågan framåt, och den andra är att ett toppmöte mellan EU och Ryssland kommer att hållas den 24 november. Det var därför vi ville driva igenom detta så fort som möjligt.

För er som inte har besökt Östersjön kan jag berätta att jag minns att man när jag var barn på många ställen faktiskt kunde se botten av Östersjön. Den är i genomsnitt 58 meter djup. Om man stod på piren kunde man se botten. Det var klart. Man kunde se sjögräset. Havet var underbart att simma i. Ni som har varit där på senare tid vet att det numera bara är en grön sörja. Grön sörja! Det är verkligen otäckt. Tillståndet för Östersjön är mycket dåligt. Syrenivån är mycket låg. Man ser i stort sett ingenting alls. Det är dags att reagera.

I genomsnitt 58 meter djup! Eftersom det tar 30 år för en vattendroppe att passera Östersjön är cirkulationen mycket långsam. Det kan hända att människor från Medelhavet har en helt annan uppfattning om vatten. De ser Medelhavet – klart, blått och underbart vatten. Det vi ser är grönt och otäckt. Någonting måste göras.

Betänkandet handlar även om ekonomin. Och om kulturen och säkerheten.

Den tredje och sista frågan: vad vill vi? Man skulle kunna sammanfatta betänkandet i religiösa termer genom att säga att vi vill ha tio budord för Östersjön. Det första budordet gäller Margot Wallström och hennes arbetsgrupp. Vi vill att kommissionen tar initiativ när det gäller strategin för Östersjön. Det vore fantastiskt om kommissionen kunde göra det på ett eller annat sätt.

Det andra gäller ett toppmöte, som ska hållas före varje möte i Europeiska rådet, där stats- och regeringscheferna i Östersjöområdet, däribland Tyskland, sammanträder och diskuterar sina ståndpunkter.

Det tredje – och denna fråga har fått ett överväldigande stöd bland människor i hela området, även om en eller annan inte instämmer – är att vi vill ha en särskild budgetpost. Vi kanske anser att världen kretsar kring pengar. Om man vill ha en strategi för Östersjön krävs det dock en politik och denna politik kräver pengar. Så enkelt är det. Vi säger inte att det här ska vara den enda källan. När det gäller den nordliga dimensionen skulle stöd kunna hämtas från till exempel den europeiska grannskapspolitiken.

Det fjärde budordet gäller miljöskyddet, till exempel idén om skyddade områden.

Det femte gäller en ganska aktuell fråga, nämligen en energimarknad och en energipolitik för området. I det här fallet kommer jag naturligtvis inte att nämna ledningen mellan Ryssland och Tyskland.

Det sjätte budordet gäller infrastrukturen. Vi behöver arbeta med infrastrukturen. Det innebär vatten, luft, järnväg och vägar för att få en välfungerande infrastruktur.

Det sjunde är att vi vill se en tillämpning av alla fyra fria rörligheter i området, det vill säga fri rörlighet för kapital, personer, varor och tjänster.

Det åttonde är att vi vill se ett gott utbyte mellan spetsforskningscentra. Vi vill se goda studentutbyten.

Det nionde, och det här är ett ämne som Henrik Lax är mycket intresserad av, är att vi vill ha flytande gränsövergångar. Finländare känner till problemen med det.

Det tionde gäller behovet av en ökad närvaro av Europol.

Sammantaget efterfrågar jag tre praktiska saker. Den första är att kommissionen tar ett initiativ. Den andra är att det finska ordförandeskapet tar upp frågan som en del av paketet om den nordliga dimensionen vid toppmötet mellan EU och Ryssland. Fyra ändringsförslag har lagts fram. Som föredragande sätter jag ett plustecken för två av dem på min röstlista. Det gäller gruppen de Grönas ändringsförslag och Anneli Jäätteenmäkis ändringsförslag för ALDE-gruppen. När det gäller den tredje, som handlar om Arktis, föreslår jag en delad omröstning. Jag kommer absolut att sätta minus på den ena och plus på den andra. När det gäller det sista ändringsförslaget föreslår Paavo Väyrynen att det inte ska finnas någon särskild budgetpost. Där kommer jag att sätta minus och be de flesta av mina kolleger att göra samma sak.

Detta är vad strategin för Östersjön handlar om, varför vi har den och vad vi vill.

  Talmannen. Det här ordförandeskapet noterar också att ni desperat längtar efter semester vid Medelhavet. Vi ska be den italienska delegationen att bjuda dit er.

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Europaparlamentet debatterar under denna veckas sammanträdesperiod flera havsrelaterade frågor, och nu handlar det om en strategi för Östersjöområdet. Ordförandeskapet välkomnar att regionala frågor diskuteras som en del av ett övergripande sammanhang. I måndags debatterade ni EU:s strategi och direktiv för den marina miljön, som också är en del av den marina politik som nu utformas för EU. Det parlamentariska forum för den nordliga dimensionen som ska hållas i vår är ett välkommet exempel på parlamentets intresse för de nordliga frågorna.

Östersjöfrågorna har mycket direkt betydelse för de åtta EU-medlemsstater som gränsar till Östersjön, men också för Ryssland. Även Norge och Island är engagerade i Östersjösamarbetet i egenskap av medlemmar i Östersjöstaternas råd. Östersjön har stor betydelse för sjöfarten och är därför viktig för samtliga EU-medlemsstater.

Ett brett övergripande samarbete behövs därför både inom unionen och mellan EU och Ryssland och andra partner i frågor som miljö, energi, trafik, utbildning, rättsliga och inrikes frågor samt hälsa. Den gemensamma havspolitik som nu utarbetas för EU kommer också att stärka detta samarbete. För att nå konkreta resultat måste EU:s interna stödprogram och instrument för yttre förbindelser också användas mer effektivt. Det måste även finnas möjligheter till gränsöverskridande samarbete, som också gynnas genom det nya grannskaps- och partnerskapsinstrumentet.

Föredraganden nämnde den nordliga dimensionen i sitt anförande och hävdade att strategin för Östersjöområdet ingår i denna, men den nordliga dimensionen är också en del av EU:s politik för yttre förbindelser. Den omfattar sektorer inom de fyra gemensamma områden som slagits fast av EU och Ryssland samt miljö, sociala frågor och folkhälsa. Östersjön är ett av målområdena i den nordliga dimensionen tillsammans med nordvästra Ryssland, Kaliningrad och den arktiska regionen.

Ett av det finländska ordförandeskapets mål är att se över politiken för den nordliga dimensionen utifrån besluten från de ministermöten för den nordliga dimensionen som hölls i november förra året. Det nya ramdokumentet för den nordliga dimensionen förhandlades fram i år av EU, Ryssland, Norge och Island. Ramdokumentet och det politiska uttalandet i anslutning till detta kommer att antas i Helsingfors på fredag i nästa vecka. Vi menar att den nya gemensamt överenskomna politiken sannolikt kommer att stärka partnernas engagemang för den nordliga dimensionen och ge en fast grund för praktiskt samarbete i Östersjöregionen. Vi hoppas även att en förstärkt nordlig dimension kommer att bidra till att förtydliga arbetet och arbetsdelningen inom det sammansatta nätverket för samarbete i Östersjöregionen och Arktis.

Östersjöns ekologiska tillstånd är oroande och kräver omedelbara åtgärder i enlighet med principen om hållbar utveckling. EU, de enskilda länderna och de internationella finansiella institutionerna har slagit samman sina resurser inom ramen för ett miljöpartnerskap inom den nordliga dimensionen. Flera regeringar och organisationer, framför allt HELCOM (Helsingforskommissionen) och andra aktörer, verkar för att rädda Östersjöns marina miljö. Den nordliga dimensionens partnerskapsprojekt är främst inriktade på nordvästra Ryssland, men gynnar alla länder i regionen. Östersjön är därför tack och lov redan ett centralt område i den nordliga dimensionen.

Ett viktigt framtida instrument för att förbättra tillståndet för alla Europeiska sjöar, däribland Östersjön, är EU:s direktiv om en marin strategi. Direktivets mål är att nå en god ekologisk status senast 2021. Detta är ett ambitiöst mål och åtgärderna för att nå det måste inledas snarast. Det finländska ordförandeskapet kommer att försöka nå politisk enighet kring direktivet vid rådets möte i december.

Partnerskapet för folkhälsa och social välfärd fungerar även inom den nordliga dimensionen och syftar till att förebygga smittsamma sjukdomar och livsstilsrelaterade sjukdomar samt minska de sociala problemen. Ett nytt element i den nordliga dimensionen utformas även i form av ett partnerskap för transport och logistik. Vikten av hållbara transportkommunikationer och effektiv logistik för ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft blir tydligare än någonsin när våra ekonomier länkas samman.

Europeiska kommissionen utarbetar för närvarande en ny och omfattande havspolitik för EU, där de ekonomiska, politiska och miljömässiga värden som förknippas med Europas sjöar och kustområden beaktas. Östersjön är ett viktigt havsområde i Europa och dess speciella problem bör ägnas särskild uppmärksamhet. Detta gäller även utvecklingen av EU:s havspolitik. Kvällens debatt är verkligen ett led i denna strävan.

EU:s havspolitik blir ett bra tillfälle för medlemsstaterna att samarbeta. Detta är nödvändigt, eftersom de särskilda egenskaperna hos de nordliga och arktiska regionerna och utnyttjandet av deras potential kommer att kräva gemensamma forskningsprojekt och teknisk utveckling i medlemsstaterna. I samarbete med tredjeländer i regionen kommer befintliga internationella avtal och organisationer att utnyttjas. De många utmaningarna i Östersjöområdet, däribland bevarande av marina tillgångar, sjösäkerhet, fiske, hållbart utnyttjande av kuster och utveckling av regionens sjöfartssektor, kräver alla ett effektivt och övergripande samarbete. Östersjöområdet är en utmärkt möjlighet att pröva den havspolitik som nu utformas för EU och se till att den gynnar hela unionen.

Östersjöfrågan är viktig och det är ett positivt tecken att den tas på allvar i EU och i parlamentet. Jag vill dock säga att vissa av föredragandens idéer, såsom de tio budorden, redan är verklighet. Det är bra och viktigt för Östersjöfrågan att samtliga länder i regionen är engagerade i samarbetsprogrammet och att de har ett genuint intresse av att lösa sina gemensamma problem. Det är sådant gemensamt engagemang vi behöver för att lyckas i Östersjösamarbetet.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! Kommissionen riktar ett varmt tack till Alexander Stubb för hans betänkande och välkomnar möjligheten att hålla en debatt. Det går inte att ta miste på hans engagemang och beslutsamhet. Östersjön är ett mycket viktigt hav för EU eftersom åtta av de nio länder som har en kustlinje längs Östersjön är medlemmar i EU. Den är en mötesplats för EU och Ryssland. Mot bakgrund av detta kommer Östersjön, Barents hav, Kaliningrad och Arktis att utgöra prioriterade områden i det politiska ramdokument om den nordliga dimensionen som kommer att antas senare den här månaden.

Med den nya politiken för den nordliga dimensionen sätts EU:s och Rysslands gemensamma områden i ett nordligt regionalt perspektiv, med Norges och Islands medverkan. Den nordliga dimensionen kommer även att ha sina egna prioriterade områden: hälsa och social välfärd och skydd av ursprungsbefolkningar långt norrut. Särskild tonvikt kommer även att läggas på miljön och kulturen.

En ny gemensam politik för den nordliga dimensionen innebär att alla parter drivs av samma mål: dess framgång. Samfinansiering kommer därför att vara regel, särskilt eftersom Ryska federationen blir allt rikare.

Den nordliga dimensionen bör inte bara vara inriktad på projekt utan även vara ett sätt att se till att den politiska dialogen om de olika utmaningarna och möjligheterna fortsätter. De fyra nordiska regionala råden Östersjörådet, Barentsrådet, Nordiska rådet och Arktiska rådet är viktiga aktörer i den här dialogen.

Kommissionen är tacksam för att parlamentet har uppmärksammat den nordliga dimensionen och särskilt för dess resolution av den 16 november 2005 inför ministermötet om den nordliga dimensionen. Kommissionen välkomnar även parlamentets initiativ att begära att det parlamentariska forumet för den nordliga dimensionen håller sin första konferens i början av nästa år.

När det gäller Östersjöstrategin inom den nordliga dimensionen, som vi diskuterar idag, kommer kommissionen att ha parlamentets betänkande i åtanke under diskussionerna vid den nordliga dimensionens konferens då den nya politiken ska antas. Konferensen kommer att äga rum i anslutning till det kommande toppmötet mellan EU och Ryssland i Helsingfors och Norges och Islands statsministrar kommer att delta.

Den nordliga dimensionen är utrikespolitik men det är tydligt att det är viktigt att förbättra förhållandet mellan EU:s interna politik och den nordliga dimensionen. Kommissionen prioriterar därför verkligen det gränsöverskridande samarbetet som är ett av de främsta mervärdena med den nordliga dimensionen. Det är nödvändigt att sammanföra den interna och externa politiken på det här området.

Östersjön prioriteras nu inom den nordliga dimensionen eftersom vi är bekymrade över dess känsliga miljö och den ökande trafiken på dess vatten, något som med rätta framhävs i betänkandet. Det finns andra inte lika påtagliga hot mot medborgarna i Östersjöområdet, bland annat kampen mot den organiserade brottsligheten, människohandeln, överförbara sjukdomar och ohälsosamma livsstilar. Alla dessa hot kräver ett nära samarbete med Ryssland samt med Norge och Island. Det finns dessutom stora möjligheter att samarbeta med Ryssland ekonomiskt över Östersjön. Den nordliga dimensionen kan bidra stort till alla dessa viktiga mål som kommer att utvecklas vidare i framtiden. EU:s interna politik, med sina egna uppgifter och instrument, kommer naturligtvis också att bidra stort till att bemöta utmaningarna i EU:s medlemsstater i Östersjöområdet och bör diskuteras i sitt rätta sammanhang.

Kommissionen ser fram emot att använda politiken för den nordliga dimensionen för att skapa mervärde i ett forum med Ryssland, Norge och Island för att hantera de många utmaningar som den norra delen av vår kontinent står inför. I det här sammanhanget välkomnar kommissionen parlamentets betänkande och kommer absolut att förmedla hur viktigt Östersjöområdet är. Jag kommer att försöka införliva de relevanta delarna av betänkandet i genomförandet av den nya gemensamma politiken för den nordliga dimensionen.

  Giles Chichester (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (EN) Herr talman! Jag vill koncentrera mig på tre av de frågor som tas upp i mitt utskotts yttrande.

För det första vill jag betona att vi anser att det är viktigt att bygga ut vindkraften längs Östersjöns kuster och att demonstrera olika typer av vågenergikoncept.

För det andra vill jag betona hur viktigt det är att ytterligare utveckla samarbetet med Ryssland. Vi vill samarbeta om energifrågor som garanterar att principerna om ömsesidighet och öppenhet respekteras och vi vill uppmuntra Ryssland att ratificera energistadgefördraget och transiteringsprotokollet. Vi är oroade över gasleveranserna från Ryssland till Europa.

För det tredje vill vi göra medlemsstaterna i den nordliga dimensionen uppmärksamma på två viktiga EU-program inom vårt utskotts ansvarsområde: det europeiska satellitnavigeringsprojektet Galileo och Sesarprojektet för en ny generation av den europeiska flygledningstjänsten. Vi anser nämligen att hållbar tillväxt och konkurrenskraft i regionen skulle gynnas av att den nordliga dimensionens parter engagerade sig i dessa båda projekt.

  Christopher Beazley, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Eftersom det anförande jag hade förberett på ett utmärkt sätt har sammanfattats av föredraganden, Alexander Stubb, vill jag bara ställa två frågor.

Den första frågan riktar jag till ministern, Paula Lehtomäki. Det har redan framhållits i debatten att förutsättningarna har förändrats fullständigt sedan Finland skapade den nordliga dimensionen. Jag undrar om hon håller med om det? Det finns nu med andra ord inte längre fyra, utan åtta EU-medlemsstater runt Östersjön, varav alla inte har samma syn på den nordliga dimensionen. Som bekant har försöken att förbättra förbindelserna mellan EU och Ryssland avstannat, bland annat för att Polen reserverar sig mot att Ryssland vägrar att ratificera energistadgan. Håller hon då med om att det vore mycket givande att, under den förberedande fasen av den nordliga dimensionens diskussioner och förhandlingar, först föra en intern diskussion i ministerrådet mellan de åtta EU-medlemsstaterna runt Östersjön?

För det andra tackar jag kommissionsledamot Margot Wallström för hennes synpunkter och för att hon vill införliva stora delar av betänkandet i kommissionens strategi för utvidgningen och utvecklingen av den nordliga dimensionen i framtiden. Jag tror dock att hon missade att nämna budgeten. Enligt min uppfattning handlar det här inte om att parlamentet står med mössan i handen och ber om stöd. Vi är trots allt en del av EU:s budgetansvariga myndighet. Om den nordliga dimensionen ska bli en prioriterad fråga tycker jag att det verkar logiskt och konsekvent att det finns mekanismer och system varigenom vi får en särskild budget för ändamålet, precis som i andra delar av EU, till exempel partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet. Vi bör noga överväga detta och inte sopa det under mattan.

Med min sista punkt, som handlar om kommunikation, vänder jag mig åter till kommissionsledamot Margot Wallström, eftersom detta tillhör hennes område. Det här tycks vara en möjlighet för EU att visa medborgarna att man verkligen har lyckats åstadkomma någonting, genom att visa att det kan råda harmoni, välstånd och stabilitet i en region som drabbats hårt av det kalla kriget. Jag tycker därför att den här debatten borde föras ute på fältet, inför allmänheten, för att visa en verklig framgångssaga för EU.

  Justas Vincas Paleckis, för PSE-gruppen. – (LT) Strategin för Östersjöområdet för den nordliga dimensionen är verkligen ett viktigt dokument. Det avspeglar skickligheten hos föredraganden Alexander Stubb och hela den tvärpolitiska gruppen för Östersjöfrågor, som har lagt ned ett stort arbete.

Kalla krigets stormar har åsamkat större skador på Östersjökusten än någon annan kust om man ser till de politiska, ekonomiska och ekologiska skadorna. Stormen har inte bedarrat än, trots att Östersjön nu blir ett EU-hav. Rysslands del av kusten innebär en stor möjlighet att samarbeta med detta land.

Regionen är med sin befolkning på 85 miljoner människor en av EU:s starkaste ekonomiska och sociala regioner, och välfärdsmodellen har införts på många områden där. Skillnaderna i levnadsstandard mellan dessa länder är dock slående och den ökande sociala utslagningen på vissa håll utgör ett hot. Med denna strategi borde vi kunna vända den utvecklingen.

Särskild uppmärksamhet har ägnats miljöskydd, ekonomi och transporter. Samtliga tre områden är starkt beroende av energi och energisäkerhet, som hotas när något land visar alltför stor potential eller ambition. Länderna i regionen behöver därför en gemensam energimarknad. Ännu större vikt bör läggas vid effektiv energianvändning och förnybara energikällor. Diskussioner och särskilda åtgärder för kärnenergi är oundvikliga. I början av december kommer en kraftlänk att koppla samman Estland och Finland, och denna måste förstärkas med liknande länkar mellan Litauen och Sverige och mellan Litauen och Polen. I strategin efterfrågas snabbare och kraftfullare sammanlänkning av nätverken för vägar, järnvägar och vattenvägar i Nord- och Centraleuropa. Polen står precis vid skiljevägen. Om Warszawa inte intresserar sig mer för dessa projekt kommer de att förbli en pappersprodukt under mycket lång tid.

Östersjön är grund och ekologiskt mycket känslig. Över 60 olyckor med tankfartyg och 400 olagliga oljeutsläpp till havs sker varje år. I Östersjön släpps orenat avloppsvatten ut från över en miljon kustbor. Skyddsområden måste därför inrättas och utvidgas längs kusterna, och miljöskyddskrav som är strängare än i de nuvarande EU-direktiven måste tillämpas.

EU skulle vilja ha inte bara en god granne utan också en pålitlig sådan i ryska Kaliningrad. Enklavens guvernör Georgij Boos betraktar Kaliningrad som Rysslands fönster mot Europa, men också EU:s fönster mot Ryssland. Vi skulle gärna se att detta fönster stod på vid gavel för samarbetets friska vindar. Ett vidgande av fönsteröppningen, eller motsatt utveckling, skulle visa vilken riktning Ryssland rör sig i.

Förslaget att inrätta en separat budgetpost för att finansiera denna strategi skulle bekräfta samhörigheten med den baltiska regionen och den innovation som finns där. Jag är övertygad om regionens värde, då den kan och måste bli en försöksplats för nya idéer, projekt och innovationer som har samma tyngd i ett större sammanhang.

(Applåder)

  Paavo Väyrynen, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman! Den nordliga dimensionen stärks på ett glädjande sätt. I Europaparlamentet lade vi förra året fram ett initiativ om en strategi för Östersjöområdet för den nordliga dimensionen, och nu får vi ett särskilt betänkande om denna fråga. Det omfattar samarbete mellan EU och dess medlemsstater å ena sidan och samarbete med Ryssland å andra sidan. Kommissionen och rådet har å sin sida förhandlat fram avtal med Ryssland, Norge och Island som innebär att den nordliga dimensionen i EU:s politik för yttre förbindelser blir en politik som är gemensam för dessa länder och EU. Avtalen kommer att undertecknas i Helsingfors i slutet av november.

Kommissionen bör snarast möjligt utarbeta ett förslag till en strategi för Östersjöområdet, i enlighet med parlamentets begäran. Strategin bör omfatta alla politikområden, såväl interna som externa. Vid utarbetandet och genomförandet av strategin måste kommissionens samtliga generaldirektorat involveras, och detta bör finansieras inom ramen för alla berörda budgetposter.

Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa anser inte att det vore förnuftigt att ha en separat budgetpost för strategin för Östersjöområdet. Vi samlar för närvarande ihop budgetmedel för angränsande regioner i form av det nya grannskaps- och partnerskapsinstrumentet. Ingenting gott kommer att komma ut av en uppdelning i nya budgetposter och den skulle inte innebära mer stöd till Östersjöområdet, sannolikt snarare tvärtom. Det är givetvis en tilltalande tanke som Alexander Stubb så ofta har målat upp, men vi måste se på det hela utifrån ett sakligt perspektiv, inte ett idéperspektiv.

Nästa steg skulle kunna vara att Europaparlamentet utarbetar ett nytt omfattande betänkande om den nordliga dimensionen där hänsyn tas till å ena sidan det betänkande om Östersjöområdet som nu debatteras och å andra sidan de avtal som ingås med våra grannländer Ryssland, Norge och Island. Jag vill avslutningsvis tacka Alexander Stubb för hans utmärkta samarbete i utarbetandet av detta betänkande.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Inese Vaidere, för UEN-gruppen. – (LV) Mina damer och herrar! Jag vill först och främst gratulera Alexander Stubb till hans utmärkta betänkande. EU:s utvidgning till de baltiska länderna skapade ett objektivt behov av ett reviderat instrument för den nordliga dimensionen. Anslutningen av de nya medlemsstaterna skapar helt nya möjligheter. Östersjöområdet kan bli världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga region, vilket innebär en enorm fördel för hela EU:s ekonomi då det bidrar till Lissabonstrategins genomförande. Den nordliga dimensionen måste bli ett permanent instrument, där Östersjöområdet fastställs som en prioritering. Det är mycket viktigt att dess interna pelare stärks. Om länderna i regionen inrättar en gemensam energimarknad och gynnar användningen av förnybara energikällor och energieffektivitetsprojekt kan de minska sitt beroende av energi från Ryssland. När nya energiprojekt utformas är det mycket viktigt att engagera alla berörda EU-medlemsstater och att göra en internationell miljökonsekvensbedömning, så att vi undviker en upprepning av den nuvarande situationen med det eventuella byggandet av den nordeuropeiska gasledningen. Utvecklingen av samarbetet med Ryssland är en av den nordliga dimensionens huvuduppgifter. De baltiska länderna har viktiga historiska förbindelser med Ryssland och även samlade erfarenheter som kan komma att generera goda resultat. Ryssland, som sett till naturresurser är ett av världens rikaste länder, får av någon underlig anledning fortfarande stöd genom olika EU-program. Principen om likhet och samarbete skulle ersätta ett sådant angreppssätt. För att utföra den nordliga dimensionens uppgifter krävs en stabil ekonomisk grund. Här har vi en annan åsikt än föregående talare: vi menar att en separat budgetpost är nödvändig för att komplettera befintliga resurser från olika källor. Detta skulle göra det möjligt att utveckla nödvändiga infrastrukturprojekt som Rail Baltica, en baltisk motorväg och andra projekt.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Östersjön är såsom tidigare nämnts i dag ett EU-innanhav som gränsar till nio länder, varav åtta är EU-medlemsstater och den nionde är Ryssland, närmare bestämt Kaliningrad och Sankt Petersburg-regionen. En tredjedel av EU:s befolkning bor i dessa åtta medlemsstater, som bidrar med en tredjedel av EU:s BNP. Hittills har den nordliga dimensionen främst inriktats på Ryssland. Att komplettera den nordliga dimensionen med en strategi för Östersjöområdet skulle berika denna dimension med ett utökat specifikt innehåll.

Östersjöområdets konkurrenskraft är större än i de tre övriga EU-regionerna, det vill säga Centraleuropa, Brittiska öarna och Iberiska halvön. Under de senaste åren har Östersjöområdet gått om de andra EU-regionerna sett till välfärd, produktivitetstillväxt samt forskning och innovation. Regionens viktigaste fördelar är god fysisk infrastruktur, kvalificerad arbetskraft, låg korruption och en stark forskningssektor. Regionens dåligt utnyttjade konkurrenspotential måste dock nämnas. Eftersom inget enskilt land i regionen har en tillräckligt stor marknad för att bygga upp det konkurrenstryck som krävs är lösningen därför given: regionens integration måste öka.

Europaparlamentet bör godkänna följande punkt i vår resolution, och jag citerar: ”av omsorg om insyn och konsekvens, att Östersjöstrategin ska få en egen post (...) eventuellt inom grannskaps- och partnerskapsinstrumentet, som ett komplement till de anslag som i dagens läge beviljas den nordliga dimensionen”, slut citat.

Farhågorna om att Europeiska kommissionen inte kommer att gå vidare med detta är grundlösa. Det är mycket viktigare att övertyga EU:s medlemsstater, framför allt de som ligger utanför regionen, att stödja denna strategi eftersom ökad integration av denna region kan bidra inte bara till att göra hela EU mer dynamiskt och konkurrenskraftigt utan också till att lösa andra EU-frågor som energisäkerhet, gemensam energipolitik och bättre förbindelser med Ryssland.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman! Europaparlamentets resolution stöder den nordliga dimensionens politik och innebär att Östersjöregionen blir ett prioriterat område. Efter utvidgningen 2004 blev Östersjön praktiskt taget ett EU-innanhav, ett mare nostrum.

Östersjöregionen skulle kunna bli ett exempel på den mest dynamiska regionen i EU och illustrera framväxten av en europeisk ekonomi som bygger på spetsteknologi, en ekonomi som är modern och konkurrenskraftig globalt sett. Här måste vi understryka behovet av att skydda Östersjöns ekosystem, som är oerhört känsligt eftersom Östersjön är så grund, vattnet cirkulerar långsamt och utsläppen är stora.

Särskild vikt måste läggas vid att främja forskning och lyfta fram kulturen och det civila samhället.

Östersjön, som binder samman EU, Ryssland, Norge och Island, bör bli ett område med fred och säkerhet.

Jag vill särskilt betona möjligheten att göra Kaliningrad till en pilotregion, med ökat tillträde till den inre marknaden. Denna möjlighet har diskuterats i samtal mellan EU och Ryssland.

Samarbete i Östersjöregionen kan visa vägen i denna del av vår kontinent och bana vägen för samarbete med Ryssland och andra länder.

  Diana Wallis (ALDE). – (EN) Herr talman! Vi gratulerar naturligtvis föredraganden till hans betänkande och till de intressanta frågor det har väckt. Jag skulle dock inte göra mitt jobb som ordförande för parlamentets delegation för förbindelserna med Island och Norge om jag inte beklagade att det saknas ett betänkande eller en resolution som ger uttryck för den nordliga dimensionens fulla omfattning. Jag beklagar det eftersom jag anser att vi därmed försummar de stora geopolitiska frågor vi står inför högt uppe i norr, framförallt klimatförändringen, energiförsörjningen och de marina tillgångarna. De här frågorna är naturligtvis oerhört viktiga för Östersjön men de berör även de nordliga och arktiska områdena. Om vi vill få med oss våra partnerländer Norge och Island måste vi vara utåtriktade, inte inåtriktade.

När vi tidigare har diskuterat frågan har vi i parlamentet strävat efter att få den nordliga dimensionen att omfatta fler nivåer än bara ministernivån. Vår strävan har varit att den återigen ska ligga i händerna på parlamentarikerna i regionen. Det hoppas jag att vi kommer att kunna göra under det möte vi avser att hålla i början på nästa år.

Låt mig dock än en gång understryka att den nordliga dimensionen inte bara bör handla om detta. Kommissionen har i år slutit ett mycket viktigt avtal med Grönland. Det må vara en liten detalj men det visar att dörren till Arktis står öppen, och bör förbli öppen, och att vi bör vara verksamma även utanför gränserna. Nästa år är det internationella polaråret. Jag hoppas att vi under nästa år kommer få upp ögonen för området längst upp i norr och ge det den uppmärksamhet det förtjänar inom den nordliga dimensionen.

  Hanna Foltyn-Kubicka (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden, som har utarbetat ett bra betänkande om Östersjöns framtid. När vi diskuterar regionens särskilda förutsättningar får vi dock inte glömma de viktiga faktorer som har format den, däribland historiska faktorer såsom de lager av kemiska vapen från andra världskriget som ligger kvar på Östersjöns botten.

Sedan har vi det känsliga ekosystemet, som också är hotat av allt fler sjötransporter och planerade investeringar, till exempel byggandet av en nordlig gasledning som kan leda till en ekologisk katastrof. Innan dessa projekt genomförs är det oerhört viktigt att göra en mycket noggrann analys av projektens potentiella inverkan på den naturliga miljön. Det är även viktigt att inleda ett samråd med berörda parter och att vara beredd att ändra på planerade arbeten om de skulle visa sig ha negativ inverkan på Östersjöns ekosystem.

Ekologiska frågor och nationella intressen i regionen måste också beaktas när den planerade Östersjömotorvägen byggs. Vi måste garantera lika tillträde till Östersjöns hamnar och motorvägens fördelar. Det är även viktigt att säkra ett nära samarbete mellan medlemsstaterna när energinäten byggs ut och se till att EU:s medlemsstater är solidariska i förbindelserna med Ryssland. Polen blockerar för närvarande alla avtal med Ryssland tills detta land öppnar sina gränser för polska kött- och jordbruksvaror. EU har svarat att Västeuropa inte har för avsikt att frysa för de polska korvarnas skull. Vi minns uttrycket ”Vi vill inte dö för Gdańsk”, och vi vet alla hur det gick.

(Applåder)

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). – (LT) Herr talman! Det betänkande som vi diskuterar är ett viktigt steg för hela Europeiska unionen. En förändring i den nya tidens politiska tänkande blir allt mer framträdande. Detta kan betecknas som att ”upptäcka Östersjön”.

Östersjön består av vatten, kuster och botten precis som andra hav. Östersjövattnen är grunda och de mest förorenade av alla europeiska delar av Atlanten. Östersjöns botten är redan död på många ställen, och det beror på oss om ett nytt Döda havet kommer att bildas i Europa. Denna process påskyndades av att många tyska kemiska vapen sänktes här i slutet av andra världskriget, däribland bomber och kanonkulor med dioxin, senapsgas och andra ”souvenirer” som börjar bli farliga efter 60 års korrosion. Detta är ett hot om en oerhörd katastrof, både för vattnet och för kusten. Kusten är särskilt tilltalande på grund av sina vita sandstränder och barrskogar. Curonian Spit tillhör Unescos världskulturarv. Det är naturen och människorna som har skapat dess skönhet. Nu kommer människorna troligen att förstöra det och naturen kan inte försvara det. Havets östra kust tillhör urgamla nationer som inte är beredda att underkasta sig ekologiska katastrofer som orsakas av den postsovjetiska kapitalismen.

I dag vill jag framhålla att inte bara Gazprom, utan också den tyska regeringen, har ett ansvar för det rysk-tyska avtalet om den så kallade nordeuropeiska gasledningen om ansamlingar av dödliga gifter på Östersjöns botten påverkas av byggandet.

Europeiska unionen, som välsignade finansieringen av gasledningen utan någon undersökning eller garanti, borde ta ett än större ansvar för de många negativa konsekvenserna av denna påstådda ”goda affär”, det vill säga ansvar för resultaten av ekonomisk diskriminering och politisk upplösning i Europa, liksom för de ekologiska och demografiska följderna av potentiella katastrofer.

Det är bra att vi ska anta detta första dokument om en Östersjöstrategi och börjar inse vårt ansvar.

  Andres Tarand (PSE). – (ET) I januari 1990 höll den finske statsministern Kalevi Sorsa en parlamentarisk Östersjökonferens i syfte att skapa nya inriktningar för det regionala samarbetet i det nya politiska läget. Tyvärr var företrädarna för de baltiska länderna tvingade att förstöra konferensen, eftersom vi redan tydligt kunde se att Ryssland betedde sig på ett illvilligt sätt. Detta tog sig ett påtagligt uttryck i attacken mot tv-tornet i Vilnius några dagar senare. Därför använde vi konferensen som en plattform för att fästa världens uppmärksamhet på denna fara, och andra mål fick mindre uppmärksamhet.

Vi lade dock fram en strategiplan från De gröna. När jag nu läste denna igen konstaterade jag att de drastiska politiska förändringar som har ägt rum inte har förbättrat miljöskyddet för Östersjön. En av våra rekommendationer var att sätta stopp för alla oljetransporter på Östersjön. I stället har volymerna transporterad olja tredubblats.

Den ryska tidningen Независимая газета (Den oberoende tidningen) hade en artikel om gasledningen i Östersjön igår. I artikeln hävdar man att ett förslag om att utföra de nödvändiga miljöstudierna nu kommer att läggas fram för Östersjöstaterna. Detta är utmärkt men kommer tyvärr i fel ordning. Först ägnade man sig åt de politiska, sedan åt de ekonomiska och först därefter åt de miljömässiga villkoren, som ett slags dekoration faktiskt. Artikelns slut är också värt att notera – motståndarna till gasledningen planerar att torpedera hela bygget med ammunition som sänktes under andra världskriget. Uppenbarligen gick den sjätte gasledningen i Urengoy samma öde till mötes, vilket sägs vara det enda skälet till att Sovjetunionen kollapsade.

Jag vill också fästa er uppmärksamhet på att alla förutsättningar var gynnsamma för att en miljökonsekvensbedömning för Östersjön skulle kunna göras i tid, liksom miljöskyddsorganisationen HELCOM och åttio års akademiskt samarbete.

För att summera: vår delegation instämmer i Alexander Stubbs linje och vill tacka honom varmt för denna. Vi anser också att det, i enlighet med Alexander Stubbs tre pelare, inte finns något behov av att ta med Arktis i Östersjöstrategin. Enligt vår mening skulle det vara mödan värt att lägga in en ny post i Europeiska unionens budget för detta hav som är unikt i världen – för planerat arbete med Östersjömiljön och mycket annat.

  Henrik Lax (ALDE). – Herr talman! Som en av initiativtagarna och grundarna av nätverket Baltic Europe Intergroup har jag i två års tid haft glädjen att medverka i det arbete som nu lett fram till detta betänkande.

Tack vare att unionen fick tio nya medlemsländer blev det möjligt att återförena folken kring Östersjön. Nu kan regionens hjärta ge den nordliga dimensionen full livskraft. Unionen måste ta tillvara den stora potential som Östersjöregionen har. Ju snabbare de nya medlemsländerna kan öka sin välfärd, desto starkare blir unionen i förhållande till sina grannar. För detta behövs aktiva åtgärder från unionens sida. Därför behöver vi ett konkret program av kommissionen där alla dess förvaltningsområden tar sitt ansvar.

En stark Östersjöregion behövs för att frågor som är viktiga för hela unionen ska få en lösning. Vi måste genom direkta kontakter mellan människor bryta ned de mentala barriärer som finns mellan väst och öst. Vi behöver en modern visumpolitik och ett bättre ekonomiskt samarbete med Ryssland. Vi måste lösa gränstvisterna i Baltikum. Vi måste återställa den ekologiska balansen i Östersjön. Vi måste få slut på den ryska bojkotten av polska livsmedel. Vi måste avskaffa de upp till fem mil långa lastbilsköerna vid gränsstationerna i östra Finland. Unionen finns till för att lösa gemensamma problem. Det får inte bli så, att veto är det enda sättet att rikta uppmärksamheten på viktiga frågor. En gemensam EU-strategi är därför nödvändig. Det är viktigt att kommissionen skyndar på med att ta upp frågan till behandling, och Alexander Stubbs betänkande är en utmärkt grund för detta.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Östersjön, som i dag praktiskt taget är ett innanhav i Europeiska unionen, är en prioriterad fråga för både regionens och hela Europeiska unionens ekonomi.

Tyvärr är Östersjön det mest förorenade havsområdet i världen. Därför krävs det åtgärder, det vill säga en gemensam strategi och ett konsekvent samarbete mellan länderna i Europeiska unionen och Ryssland för att förverkliga denna strategi.

Det är således tur att en överenskommelse om en ny politisk förklaring om den nordliga dimensionen och ett strategiskt ramdokument kommer att diskuteras vid toppmötet mellan EU och Ryssland i Helsingfors den 24 november.

När vi tacklar Östersjöproblemet måste vi komma ihåg att omkring 85 miljoner människor bor vid dess stränder och att det innehåller ett rikt och diversifierat djur- och växtliv, med många redan utrotningshotade arter. I århundraden har detta hav närt miljontals människor och inte bara försörjt fiskarna och deras familjer utan också människor som ägnar sig åt annan verksamhet. Sjöfarande folk har också skapat sin egen kultur, som vi bör värna om lika mycket som den naturliga miljön, landskapets skönhet och det materiella välståndet.

Det är därför som vi betraktar den planerade nordliga gasledningen, och de därmed förknippade riskerna för kemiska föroreningar och militär mobilisering, med oro. Östersjön är en skatt som vi har ärvt från våra förfäder, tillsammans med skyldigheten att vidarebefordra den och dess värden till kommande generationer.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Till att börja med vill jag gratulera föredraganden, min vän Alexander Stubb, och även min kollega, Christopher Beazley, till hans goda arbete som ordförande för tvärgruppen för de baltiska staterna.

Jag håller helt och hållet med Diana Wallis i det hon sa om att ge EU en högre profil i norra Europa. Den nordliga dimensionen är en omfattande EU-politik som reglerar EU:s förbindelser med områdena i nordvästra Ryssland, däribland Kaliningrad, Östersjöregionen och Norra ishavsregionen. Den nordliga dimensionen genomförs inom ramen för partnerskaps- och samarbetsavtalet med Ryssland. Den är ett sätt att samarbeta med länderna i Europas nordliga regioner, bland annat i syfte att öka välståndet, förbättra säkerheten och kraftfullt bekämpa faror såsom miljöföroreningarna i Östersjön, kärnsäkerhetsrisker, till exempel från den ryska u-båtsflottan på Kolahalvön, och den gränsöverskridande brottsligheten, samt förvalta de marina tillgångarna.

Det finns åtta EU-medlemsstater runt Östersjön – Danmark, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland, Estland, Finland och Sverige – och EU:s gemensamma gräns med Ryssland har blivit betydligt längre till följd av utvidgningen. Trots detta kan inte förbindelserna mellan de baltiska staterna och Ryssland vara avgörande för förbindelserna mellan EU och Ryssland. Vårt strategiska partnerskap, EU:s gemensamma behov av energisäkerhet, samarbetet med att bekämpa terrorism och behovet av att stödja Ryssland, till exempel när det gäller att bekämpa spridningen av kärnmaterial från länder som Iran och Nordkorea, är viktigare än de regionala frågor som tas upp inom den nordliga dimensionen.

Det ges för närvarande ekonomiskt stöd genom programmet för bistånd för ekonomiska reformer och ekonomisk återuppbyggnad i de nya oberoende staterna och Mongoliet (Tacisprogrammet) och genom gemenskapsinitiativet om gränsöverskridande samarbete för fysisk planering (Interreg). Inom kort kommer dock Ryssland att vara en del av det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet och EU bör ha en ordentlig budgetpost för regionen. Klimatförändringen gör Arktis mer tillgängligt för mänsklig verksamhet, till exempel för utvinning av naturtillgångar och ökad sjöfart. Arktis spelar dock även en viktig roll som ett tidigt varningstecken på en potentiellt katastrofal global klimatförändring.

Som vi nu har upptäckt och som vi såg i Ukraina förra året och i Georgien i år kan Rysslands energiexport även vara ett politiskt vapen. Nu sprids rykten om att Ryssland vill skapa en gaskartell av samma slag som Opec, vilket vi måste försöka förhindra till varje pris. Jag uppmanar president Vladimir Putin att ratificera EU:s energistadga, vilket skulle ge alla företagen i EU större tillgång till rysk olja och gas. EU måste även investera mer i förnybara energikällor och energikällor med låg åtgång på fossila bränslen, och samtidigt uppmuntra en så stor mångfald i energiförsörjningen som möjligt.

  Katrin Saks (PSE). – (ET) Herr talman, mina damer och herrar! Trots att detta är ett gemensamt hav har vi givit det olika namn, och vi måste erkänna att vi ännu inte har kommit dithän att vi ser det som ett gemensamt rum eller har utnyttjat alla dess möjligheter. Därför välkomnar jag varmt att Alexander Stubb och ordföranden Toomas Hendrik Ilves har bemödat sig om att skapa denna strategi.

Under beskydd av den nordliga dimensionen kan vår gemensamma havsstrategi växa till någonting ännu större. Jag tror att vi alla söker nya identiteter i en globaliserad värld och en mångkulturell, till och med expanderande, europeisk union. Här skulle Östersjön kunna spela en viktig roll och bli en slags symbol. Genom hela historien har det funnits kopplingar mellan länderna runt havet, men ett samarbete som syftar till att utveckla regionen som helhet skulle föra upp dessa förbindelser på en ny nivå. Det skulle gagna oss alla. Havet som sådant, som i dag är ett av de mest förorenade vattnen, kräver gemensamma åtgärder.

Varför behöver vi den här strategin? Ett gemensamt Östersjöområde kommer inte att uppstå av sig självt eller ur enskilda projekt, vi behöver samordnade insatser ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Alexander Stubb till ett utmärkt betänkande och tacka honom för hans utmärkta samarbete. Jag vill bara ta upp en sak, och det är det ändringsförslag som Diana Wallis och jag lade fram om att inrätta ett lokalkontor i Östersjöområdet.

För närvarande verkar Europeiska investeringsbanken i 11 av EU:s medlemsstater och i 6 länder utanför EU, i Medelhavsregionen och i Afrika. Bara en filial, den i Polen, finns i Östersjöregionen och i en ny medlemsstat. Däremot finns det totalt åtta filialer i Sydeuropa och i Medelhavsregionen. I våras öppnade Europeiska investeringsbanken ett lokalkontor i Wien. Det ska ansvara för projekt i östra Centraleuropa och i Balkanregionen. Men ingen filial har ansvaret för projekt i de nya medlemsstaterna, de nordiska länderna och de baltiska länderna.

Jag anser att det är viktigt att inrätta ett sådant kontor med ansvar för att övervaka finansieringen i denna region och förverkliga Östersjöstrategin. Ett sådant lokalkontor skulle också kunna hjälpa till med stora finansieringsprojekt via EU:s struktur- och sammanhållningsfonder under kommande ordförandeskap och på så sätt underlätta samarbetet i Östersjöregionen och främja större projekt där.

  Bogdan Klich (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Det är inte bara det finska ordförandeskapet som prioriterar den nordliga dimensionen av Europeiska unionens externa politik. Detta är också en oerhört viktig del av den polska utrikespolitiken och den utrikespolitik som sju andra medlemsstater i Europeiska unionen runt Östersjön för. Under de senaste 12 åren eller så har Östersjöregionen blivit en region för fredligt samarbete med Ryssland. Om vi ska bibehålla den situationen måste vi eliminera de faror som har dykt upp vid horisonten i dag. De främsta hoten i dag är att länderna i regionen blir alltmer beroende av Ryssland för sin bränsleförsörjning samt alla de olösta problemen med Kaliningradområdet.

Enskilda länder klarar inte av dessa utmaningar, inte heller vår grupp med åtta länder. Därför är det avgörande att de prioriteras av Europeiska unionen som helhet. I dag kommer 24 procent av gasen från Ryssland. Denna andel kommer att öka i framtiden. Den möjlighet som Charles Tannock nämnde nyss, att Ryssland skulle bilda en gaskartell, är ytterligare en källa till oro. Investeringar som gasledningen i Östersjön ökar hela Europeiska unionens beroende av grannen i öster. Dessutom orsakar de farliga politiska spänningar mellan unionens medlemsländer.

I dag är Kaliningradregionen fortfarande en tickande tidsinställd bomb. Det är inte bara den militära mobiliseringen i området som bekymrar oss, utan också den sociala situationen i Kaliningrad. En stor del av befolkningen är aidssmittad, miljön håller på att förstöras och den organiserade brottsligheten är otyglad.

Så om Europeiska unionen som helhet inte bryr sig om de här frågorna så kommer det inte att finnas någon gemensam politik i fråga om energi eller Kaliningrad. Utan en gemensam politik kommer vi alla att misslyckas.

  Janusz Onyszkiewicz (ALDE). – (PL) Herr talman! Jag vill utveckla ämnet Kaliningrad, eftersom det verkligen är en stor utmaning. Vi hade alla hoppats att Kaliningrad skulle bli för Ryssland vad Hongkong var för Kina. Det finns dock farhågor att det kan bli vad Puerto Rico blev för Förenta staterna.

Vid sidan av de risker som föregående talare, Bogdan Klich, nämnde vill jag också framhålla ytterligare ett olöst problem, nämligen att det finns enorma vapenlager i Kaliningrad fortfarande 15 år efter det att Berlinmuren föll och det kalla kriget slutade, och ingen vet vad de gör där. Siffrorna finns att tillgå eftersom Ryssland, som har undertecknat konventionen om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen, är tvunget att offentliggöra dem. Det finns fler stridsvagnar i Kaliningrad än i de brittiska och franska arméerna tillsammans. Exakt vad gör de där? Som sagt har det gått 15 år sedan det kalla kriget upphörde.

Följden är att vi uppenbarligen måste försöka lösa detta problemkomplex tillsammans med Ryssland, eftersom hela Östersjöregionen, och dess framtid, till stor del är beroende av framtiden för Kaliningradregionen. Det är förmodligen den mest dynamiska regionen i dag och den har en enorm potential för en fortsatt dynamisk utveckling.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det här är ett gemensamt initiativ från medlemmarna i tvärgruppen för de baltiska staterna, under Christopher Beazleys utmärkta ordförandeskap. På grundval av detta initiativ har Alexander Stubb skrivit ett mycket ändamålsenligt betänkande. Jag vill göra er uppmärksamma på den etiska grundsyn som genomsyrar betänkandet, som inte går ut på att skapa en separat region utan på att öppna upp Östersjöområdet för hela Europa, något som ligger i alla EU-medlemsstaters intresse. Samarbetet med Ryssland, Island och Norge inom den nordliga dimensionen kommer därför att bibehålla sin nuvarande utrikespolitiska prägel. Den nordliga dimensionen kommer dock att få ytterligare ett prioriterat ämne. Samarbetet kommer att få en ny, mycket viktig inrikespolitisk prägel, som skulle kunna kallas ”Beazley-pelaren”. Detta beror på att vi måste utnyttja alla möjligheter till samarbete mellan de åtta medlemsstaterna runt Östersjöområdet.

En rad olika studier visar att regionens konkurrenskraftsindex är ett av de högsta i Europa när det gäller ökat välstånd och ökad produktivitet, forskningsinnovation, fysisk infrastruktur, kvalificerad arbetskraft och till och med låg korruption. Vi måste därför samordna våra insatser för att fullt ut kunna utnyttja de fyra grundläggande friheterna i regionen och därmed ge den ett nytt varumärke som en av de mest attraktiva och snabbväxande regionerna i EU. Vi behöver därför även en särskild budgetpost och detta skulle bli vårt bidrag till utvecklingen av Lissabonstrategin.

Slutligen vill jag påminna kommissionen om det första budordet, som innebär att kommissionen nu bör ta initiativ på grundval av betänkandet.

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) Herr talman! Jag hade förberett ett helt annat anförande, men kommissionsledamotens tanke att vi måste inrikta oss på frågorna om en osund livsstil i Östersjöregionen fängslade mig.

Den här regionens geopolitiska betydelse har nonchalerats i åratal, trots att Östersjöregionen fungerar pådrivande för moderniseringen och gör det möjligt för Nordeuropa att utvecklas mot Arktis. Det var den här regionens förtjänst att Ryssland kunde moderniseras (för den som kan sin historia). Finland skaffade sig sin styrka på grund av den här regionen (det är synd att den finska ministern inte deltar i en så viktig diskussion). Således har regionens betydelse ständigt tonats ned. Enligt min åsikt är det här betänkandet ett tillfälle att tacka Alexander Stubb för hans bemödanden att ge ny fart åt Östersjöregionen, en region som faktiskt är en moderniseringsfaktor i norra Europa och som i det här fallet skulle kunna verka moderniserande för hela Europeiska unionen.

Jag vill också instämma i Christopher Beazleys tankegång att det här projektet passar ihop med parlamentets centrala uppgift att föra beslutsfattandet närmare människorna. Jag hoppas att kommissionen också kommer att hålla detta i minnet.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag tror att Östersjön kommer att ena, snarare än splittra, länderna i regionen alltmer genom att ekonomiska band upprättas och främjas samtidigt som ländernas politiska rättigheter respekteras och naturarvet bevaras. Detta kommer dock inte att bli möjligt om vissa ekonomiska intressen främjas på bekostnad av andra, utan respekt för principerna om gott grannsamarbete, solidaritet och gemensamt ansvarstagande. Ett typexempel är byggandet av den nordeuropeiska gasledningen, som har nämnts här flera gånger och som är en investering som gjordes utan att partnerländer i Östersjöregionen tillfrågades.

Vi måste fråga oss vilka våra mål och prioriteringar är i fråga om ett närmare samarbete inom gruppen med åtta Östersjöländer. Å ena sidan hävdar vi att ekosystemet i Östersjön måste skyddas, och å den andra fruktar vi en öppen och ärlig debatt om de miljöfrågor som hänger samman med byggandet av gasledningen.

Jag vill påminna er om att 60 parlamentsledamöter förra året lade fram en motion om en debatt om miljöaspekterna av byggandet av gasledningen. Debatten ägde aldrig rum. Ordförandena satte inte upp den på föredragningslistan.

Jag vill också informera företrädarna för rådet och kommissionen om att Ryssland hindrar det fria resandet på Östersjön genom att inte tillåta fartyg att passera genom sunden mellan Vistulalagunen och Kaliningrad. Detta innebär att Elblągs hamn, som nyligen byggdes om med medel från Europeiska unionen, håller på att gå under eftersom den har förlorat sin tillgång till det öppna havet.

Det verkar som om Rysslands ensidiga intressen, på grund av att dess armébas ligger vid dessa sund, har prioriterats.

Dessa risker har framhållits i Östersjöstrategin, och därför vill jag tacka Alexander Stubb för hans betänkande. Han kan räkna med vårt stöd för de mål han vill nå. Jag vill också tacka alla de övriga ledamöterna i den tvärpolitiska Östersjögruppen och dess ledare, Christopher Beazley, för deras engagemang.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Jag har min egen personliga nordliga dimension, eftersom jag är född i norra Sverige. Jag är därför övertygad om att det skulle ha varit lättare för min kollega, Benita Ferrero Waldner, att hålla huvudet kallt i debatten!

Det har varit mycket trevligt att lyssna på diskussionen om en strategi för Östersjöområdet och på hela debatten om den nordliga dimensionen i stort. En del av utmaningen är att se till att strategin för Östersjöområdet omfattar alla viktiga punkter och inte bara dem som är knutna till den nordliga dimensionen.

Jag är övertygad om att den nya politiken för den nordliga dimensionen, som i framtiden kommer att ledas av EU, Ryssland, Norge och Island gemensamt, avsevärt kommer att gynna Östersjöregionen. Det går nämligen lika lite att ta itu med någon av de utmaningar som Östersjöområdet står inför utan att Ryssland verkligen medverkar som med någon av de utmaningar som Barents hav står inför utan Ryssland och Norge.

Jag vill bara kommentera ett par specifika frågor som har tagits upp. För det första måste besluten om att investera i Östersjöområdet naturligtvis fattas av investerarna. Kommissionens ståndpunkt har dock varit att det är mycket viktigt att det görs ordentliga miljökonsekvensbedömningar för projektets genomförande, och inget alternativ har getts särskild prioritet.

Kaliningradregionen har naturligtvis varit ett prioriterat område för den nordliga dimensionen och kommer att fortsätta att vara det. Det är också ett område som ägnas särskild uppmärksamhet i våra bilaterala förbindelser med Ryssland. Genomförandet av transiteringsprotokollet har nu fullbordats och har avsevärt underlättats av ett mycket omfattande EU-stöd, som är föremål för en rapport som kommissionen beräknar lägga fram vid årets slut. Även om transiteringsprotokollet är en viktig fråga bör vi inte glömma bort att nyckeln till framgång i Kaliningrad är en stark ekonomisk utveckling i regionen, med ett välbalanserat stöd från EU genom de ryska programmen för området. En ökad ekonomisk tillväxt i Kaliningrad i syfte att minska klyftan till dess närmaste EU-grannar skulle bidra till att få bort de långa köerna vid gränsen. Samtidigt kommer EU att fortsätta investera i infrastrukturen vid gränsövergångarna. Det är så vi tar itu med den här mycket viktiga frågan.

Det mycket viktiga öppnandet av S:t Petersburgs sydvästra avloppsreningsverk förra året, som har haft stora positiva effekter på vattenkvaliteten i Finska viken, visade att samarbete och samfinansiering med Ryska federationen är möjligt och att det gagnar både deras och våra medborgare. Detta bekräftas av den nordliga dimensionens kommande stora partnerskapsprojekt om miljön och Tacisprojekten för vatten i Kaliningradregionen. Dessutom ger deltagandet av våra EES-partner, Norge och Island, den nordliga dimensionen en nordlig alleuropeisk prägel, vilket vi bör välkomna.

Slutligen vill jag bygga vidare på det Diana Wallis sa. Kanadas och USA:s medverkan ger dessutom den nordliga dimensionen ett transatlantiskt och cirkumpolärt värde som vi bör värna om.

Jag vill även kommentera budgeten. Enligt kommissionens uppfattning är förslaget i betänkandet om att inrätta en särskild budgetpost för strategin för Östersjöområdet faktiskt förenat med vissa risker. Det skulle strida mot principen om att förenkla EU:s yttre finansiella instrument. Det naturliga vore att använda det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet i genomförandet av politiken för den nordliga dimensionen, men även andra finansiella instrument kommer att vara användbara. Vi har inte råd att försumma någon del av den nordliga dimensionen och vi bör utnyttja dess fulla potential och synergier. Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet kommer att innebära nya möjligheter, särskilt när det gäller det gränsöverskridande samarbetet. Detta kommer tillsammans med ett större bidrag från ett mer välmående Ryssland, och med en ökad tillgång till finansiering för området från Europeiska investeringsbanken, att ge rätt incitament och öka välfärden för medborgarna i hela norra Europa.

  Talmannen. – Tack, fru kommissionsledamot! Jag vill även tacka föredraganden, Christopher Beazley, och alla som har talat.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Tio år utan översyn och utvärdering är för lång tid, också för en långsiktig strategi. Initiativet om den nordliga dimensionen fick fart och riktning under Finlands senaste ordförandeskap. Nu innehar Finland återigen ordförandeskapet i EU.

Under mellantiden har Östersjöregionen förändrats till oigenkännlighet. Ryssland är nu tillräckligt rikt för att kunna köpa upp energiinfrastruktur i hela Europa. Kreml är återigen självsäkert, till och med aggressivt. De baltiska staterna är nu medlemsstater i Europeiska unionen och Östersjön är vårt innanhav.

Östersjöregionen är nu världens mest konkurrenskraftiga region, huvudsakligen tack vare de skandinaviska ländernas framgångar. För att regionen ska kunna bibehålla sin ställning är det av största vikt att den också fungerar som en helhet i sin utvidgade form.

Vår kollega Alexander Stubb understryker i sitt betänkande att det behövs en klar strategi för Östersjön. Förverkligandet av strategin förutsätter finansiering, och därför är det oundvikligt att införa en separat budgetpost för Östersjöstrategin. Utan en budgetpost blir hela strategin inte mer än tomma ord.

Den finansiella sidan av den nordliga dimensionen bestod bara av att ge stöd till Ryssland. Europeiska unionens medel kunde minska risken för kärnkraftsföroreningar och konventionella föroreningar från Ryssland betydligt. Nu är det dags att gå vidare och koncentrera sig på att harmonisera utvecklingsnivån mellan de baltiska och de skandinaviska länderna.

Inre säkerhet, värnande om naturen, transporter och infrastruktur måste föras upp till skandinavisk nivå. Medlemsstaternas relativt små marknader måste integreras. Det finns mycket arbete att göra, och ju snabbare vi börjar ju bättre kommer resultaten att bli.

16. Tillämpning av den europeiska säkerhetsstrategin i samband med den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Karl von Wogau, för utskottet för utrikesfrågor, om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin inom ramen för ESFP (2006/2033(INI)) (A6-0366/2006).

  Karl von Wogau (PPE-DE) , föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att påpeka att Giorgos Dimitrakopoulos har överlåtit sin talartid på två minuter till mig, så jag befinner mig i den tacksamma positionen att kunna tala under mer än sju minuter.

Ämnet för denna debatt är Europeiska unionens säkerhetsstrategi, i enlighet med den höge representantens förslag, som antogs av stats- och regeringscheferna den 12 september 2003 och vars allmänna principer är mer relevanta än någonsin. Det ska emellertid också sägas att det geopolitiska läget har förändrats under denna tidsperiod och att även våra prioriteringar behöver förändras. Därför uppmanar vi rådet i detta betänkande att en gång under varje lagstiftningsperiod överlämna en rapport om EU:s säkerhetsstrategi till parlamentet, som sedan kan debatteras både här i parlamentet och i de nationella parlamenten. Så går det till i Förenta staterna, där en central rapport av det här slaget utarbetas en gång under varje lagstiftningsperiod, och en liknande åtgärd här i parlamentet skulle bidra till att intensifiera den transatlantiska dialogen om dessa frågor.

När allt kommer omkring lägger vi för närvarande en annan tonvikt på strategin för EU:s säkerhet än vad amerikanarna gör i fråga om deras egen strategi. Vi uppmuntrar en flerpolig global ordning, något som Javier Solana kallar en effektiv multilateralism. Vi förlitar oss inte på de ”frivilligas koalition”, utan snarare på FN-stadgan och de internationella organisationerna. Om vi vill att denna strategi ska bli framgångsrik måste vi själva vara på det klara med att detta förutsätter att vi gör de internationella organisationerna mer effektiva.

Betänkandet omfattar också en ny definition av säkerhets- och försvarsunionen, som är nästa mål att sträva mot och som EU:s medborgare verkligen vill ha. För enligt opinionsundersökningarna vill 70 procent av medborgarna att EU ska ha befogenheter när det gäller säkerhets- och försvarspolitiken och deras egen säkerhet. Detta är vad EU:s medborgare vill.

Vad innebär då en säkerhets- och försvarsunion? Den omfattar ett antal faktorer, såsom till exempel en EU-utrikesminister, som anges i förslaget till konstitution. Vi har också föreslagit en vice utrikesminister, som skulle ansvara för försvarsfrågor. Varför behöver vi en sådan? Jag är fortfarande ordförande för parlamentets underutskott för säkerhet och försvar, men jag har ingen kollega på den verkställande sidan – något som återspeglas av det faktum att inget av sätena på rådets bänk är upptagna.

Vi behöver någon på den verkställande sidan att diskutera dessa utvecklingsfrågor med; därför för vi fram vårt krav på en vice utrikesminister. Dessutom kräver vi något som inte tas med i betänkandet men som jag vet att Elmar Brok har fattat intresse för, nämligen en gemensam utrikestjänst och ett åtagande om ömsesidig hjälp, som föreslogs i förslaget till konstitution men som redan fanns med i Brysselfördraget, vilket Västeuropeiska unionen grundar sig på.

Mitt personliga förslag är att vi bör koncentrera oss på projektet för en säkerhets- och försvarsunion om vi vill återuppta konstitutionsprocessen. Jag är nämligen övertygad om att det är lättare att övertyga människor om deras önskan om en gemensam säkerhets- och försvarspolitik än att återigen förklara vad en konstitution innebär.

Enligt våra tidigare erfarenheter har vi alltid varit framgångsrika i de fall då vi först har talat om vad vi vill göra och sedan utifrån denna grundval kommit fram till vilka institutioner och vilka institutionella förändringar som krävs. Jag anser således att det är värt att placera detta projekt i centrum för konstitutionsprocessen.

Europeiska unionen för i dag befälet över trupper som tjänstgör i Bosnien och Hercegovina och Kongo. Med verkan från och med 2007 kommer vi var sjätte månad att förfoga över två enheter som går under den passande engelska beteckningen ”battle groups” och som kommer att kunna placeras ut med kort varsel. Europeiska unionen och parlamentet har ett särskilt ansvar för de soldater som vi skickar till Kongo, Bosnien och Hercegovina eller någon annanstans. Ansvaret innebär att vi inte utsätter dem för onödiga risker, som för soldaterna blir en bister verklighet så snart deras utrustning eller ledarskapsstrukturer blir otillräckliga. Med detta i åtanke föreslår vi, i detta betänkande, att vi undanröjer de brister i sonderingsområdet i Kongo som jag anser ha återkommit.

Trots att EU fortfarande inte lever upp till kraven på områdena för telekommunikation och transport på land och till havs behövs framför allt en effektiv och demokratisk kontroll, men detta kräver ovillkorligen både information och samråd, något som fortfarande ofta saknas. Vi får inte tillräcklig information om vad rådet planerar, för trots att det finns hänvisningar i det interinstitutionella avtalet till samråd med parlamentet ställer sig rådet ytterst tvekande till detta.

Säkerhetsfrågor och frågor om krig och fred bör inte överlåtas åt generaler, men de bör inte heller överlåtas enbart åt den verkställande myndigheten. Här krävs nämligen demokratisk kontroll av de folkvalda parlamenten, det vill säga de nationella parlamenten och detta parlament.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. – (EN) Kommissionen välkomnar det här heltäckande betänkandet, som visar att Europaparlamentet fäster stor vikt vid den europeiska säkerhetsstrategin och vid säkerhetsområdet i allmänhet.

Som ni vet är detta inte ett område där kommissionen har en ledande roll men vi lämnar ett viktigt bidrag till säkerheten i krissituationer. Jag håller med föredraganden om att vi i dagens säkerhetssituation behöver agera utifrån ett brett säkerhetsperspektiv och att vi behöver ta itu med både yttre och inre säkerhetsaspekter på lämpligt sätt. Vi måste använda alla till buds stående medel, såväl civila som militära, på såväl medlemsstatsnivå som EU-nivå, för att uppnå våra mål på säkerhetsområdet. Som kommissionen konstaterade i sitt meddelande från juni i år med titeln ”Europa i världen” behöver vi även uppnå ökad samstämmighet, effektivitet och synlighet genom samarbete och ett praktiskt förhållningssätt. Jag försäkrar er att kommissionen kommer att fortsätta att samarbeta med rådet fullt ut inom våra respektive ansvarsområden.

Jag känner mig uppmuntrad av de insatser som EU:s medlemsstater, kommissionen och rådets generalsekretariat har gjort den senaste tiden för att samarbeta närmare för att uppnå målen med den europeiska säkerhetsstrategin. Jag vill nämna några exempel: framtagandet av begreppen säkerhetsreform och avväpning, demobilisering och återanpassning, samt konkreta åtgärder i Afghanistan och Demokratiska republiken Kongo, liksom gränsövervakningsuppdragen i Rafah och Moldavien, och det planerade uppdraget i Kosovo.

De nya instrument som introduceras inom ramen för budgetramen 2007–2013 kommer att leda till bättre samordning. Med hjälp av framförallt stabilitetsinstrumentet, med dess kort- och långsiktiga perspektiv, kommer vi att kunna bemöta kommande utmaningar med större flexibilitet och tillmötesgå era krav på bättre parlamentarisk kontroll på säkerhetsområdet.

Kommissionen har aktivt utvecklat en politik för att bemöta de främsta hoten mot säkerheten och främja effektiv multilateralism. Kommissionens arbete har bland annat varit inriktat på grannskapspolitiken, effektiviteten i utvecklingsbiståndet, det humanitära biståndet och civilförsvaret. Vi har lärt oss av våra erfarenheter hittills och kommer snart att lägga fram förslag som syftar till att stärka den europeiska grannskapspolitiken. I betänkandet hänvisas det även till olika initiativ som kommissionen har tagit när det gäller katastrof- och krishantering, bland annat vid folkhälsokriser.

I betänkandet välkomnas kommissionens arbete med att inrätta en europeisk marknad för försvarsutrustning, särskilt de kommande initiativen om försvarsupphandlingar och överföringar av försvarsutrustning inom gemenskapen. Vi är tacksamma för parlamentets fortsatta stöd på detta känsliga område. Framstegen på området kommer att bidra till att öka den europeiska industrins konkurrenskraft och stärka utvecklingen av militära och civila resurser för användning i EU-politiken.

Kommissionen är särskilt tacksam för parlamentets stöd när det gäller säkerhetsforskningen och rymdpolitiken, som redan ges särskild prioritet inom det sjunde ramprogrammet för forskning. Vi håller helt med om att forskningen är viktig för konkurrenskraften.

På dessa områden bedriver kommissionen ett nära samarbete med Europeiska försvarsbyrån i syfte att garantera komplementaritet och synergier i resursutvecklingen och i stärkandet av Europas industriella bas. Kommissionen och Europeiska försvarsbyrån spelar tillsammans en viktig roll när det gäller att gå från ett nationellt till ett europeiskt förhållningssätt och att integrera säkerhets- och försvarsindustrierna. Vi kommer att göra detta inom gränserna för den nuvarande institutionella ramen och tydligt formulerade politiska ståndpunkter om forskning för civil tillämpning och för försvarsändamål genom att respektera den civila inriktningen hos det europeiska programmet för säkerhetsforskning.

Avslutningsvis vill jag betona att jag varmt välkomnar parlamentets betänkanden, de gemensamma sammanträdena mellan utskottet för utrikesfrågor och motsvarande utskott i de nationella parlamenten samt de offentliga utfrågningarna. Regelbundna utvärderingar kan vara användbara under våra försök att anpassa våra strategier till en föränderlig miljö. Kommissionen bidrar gärna till debatterna genom att ge fullständig information om sina insatser som en del av EU:s totala insatser.

  Elmar Brok, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru vice ordförande! Jag vill säga att jag verkligen uppskattar vice ordförandens närvaro här i dag. Den visar vilken vikt kommissionen fäster vid säkerhets- och försvarspolitiken, och rådets frånvaro under en debatt om denna kan – om man är välvillig – tolkas som att det finska ordförandeskapet är på väg att acceptera att säkerhets- och försvarspolitiken också har blivit en fråga för gemenskapen, nu när pelarstrukturen har lagts på is. Om det inte vore för det att jag gör denna välvilliga tolkning skulle jag vara väldigt arg för att de inte är här.

Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken blir viktigare och viktigare, och jag vill tacka Karl von Wogau för det här betänkandet och också underutskottet för säkerhet och försvar för dess arbete, vilket visar att utvecklingen håller på att leda oss in på ett klart avgörande område. Om man betänker vilka bemödanden vi har gjort för att trygga vår energiförsörjning, eller situationen omkring Iran, de förändringar som mycket väl kan ske i den amerikanska politiken i Irak och Afghanistan efter valet, eller den debatt om Gaza som vi hade i eftermiddags, för att inte nämna det som sker i Darfur och i andra regioner, där somliga köper råmaterial medan andra bedriver kampanjer för mänskliga rättigheter och sedan håller stora toppmöten i Peking och Shanghai, är det inte svårt att förstå att den här frågan kommer att få ökad betydelse för Europa, och det är därför som vissa bemödanden måste göras. Det är bara om vi européer blir mer trovärdiga i fråga om vår militära kapacitet som vi kommer att kunna få Nato att inte bara lita till militär kraft utan även till treklangen förebyggande åtgärder – som kommer i första hand – kombinerade med civil krishantering och militär kapacitet. Vi kommer endast att kunna åstadkomma detta genom vår starka position i det som kallas väst, och det är därför som vi också måste engagera oss i att stärka våra band med Nato.

Det skulle glädja mig om det, i stället för en mångfald enskilda insatser av nationella huvudkvarter, fanns en politisk överenskommelse om att dessa skulle löpa mer eller mindre på grundval av ”Berlin plus”, för det skulle inte bara innebära en mer gemenskapsbaserad linje utan samtidigt också en mer gemensam strävan och samarbete med Nato.

  Helmut Kuhne, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Låt mig säga någonting mycket kort om hur den socialdemokratiska gruppen i parlamentet ser på det som utskottet har producerat.

Det finns tre saker som vi anser vara viktiga. För det första har vi behovet av att förstärka de diplomatiska och civila inslagen i säkerhetsstrategin. För det andra har vi behovet av att undvika de fällor som kan ge oss en ogrundad militär doktrin. Texten innehåller inga ord som ”förebyggande” och liknande. För det tredje måste instrumenten och de institutionella kraven hållas helt åtskilda. Vi betraktar dessa som viktiga framsteg, och det har visat sig vara möjligt att göra framsteg på de här punkterna genom ett gott samarbete med föredraganden, vilket jag är tacksam för. Ur socialdemokratisk synvinkel finns det emellertid några kontroversiella frågor kvar att lösa.

Vi kan inse risken med att upphandlingsönskelistan blir längre och längre när julen kommer närmare. Vi borde koncentrera oss på de prioriteringar som vi redan har gjort, såsom flygtransporter, information och kommunikation. Vi behöver egentligen inte önska oss amfibiefordon, en Medelhavsflotta och hangarfartyg, som hindrar oss att sträva efter det som verkligen är viktiga prioriteringar från säkerhetssynpunkt. Frågan måste också ställas om de nyss nämnda exemplen hör hemma i något helt annat sammanhang och inte i säkerhetsstrategin.

Å andra sidan anser vi inte att krisförebyggande under alla tänkbara omständigheter måste vara förknippat uteslutande med icke-militära medel – även om vi kommer att stödja de flesta av de ändringsförslag som gör de delar av texten som handlar om diplomati, civilsamhället och avrustning mer precisa.

Den verklighet som vi lever i i dag har redan förändrats, som föredraganden har nämnt. Vi har skickat trupper till Makedonien för att förhindra att det utbryter ett liknande inbördeskrig där som i andra stater som tillhörde f.d. Jugoslavien. I Kongo använde vi inte bara civila medel, utan vi skickade också trupper för att se till att valet kunde hållas i fred, och jag är säker på att dessa trupper kommer att kunna återvända hem i slutet av månaden.

Jag ska avsluta med att återvända till den punkt som föredraganden tog upp alldeles i början – och gjorde helt rätt i att framhålla – nämligen att analysen av hoten och av de åtgärder som vidtas inom ramen för säkerhetsstrategin måste ses över regelbundet. När väl betänkandet har antagits är nästa sak som vi bör göra att diskutera hur vi i parlamentet kan organisera den här processen.

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att varmt gratulera Karl von Wogau till hans utmärkta betänkande, som ger en korrekt och heltäckande översikt över hur tankegångarna för närvarande går i utskottet för utrikesfrågor och i underutskottet för säkerhet och försvar. Jag vill även tacka för hans insatser för att försöka nå en så bred överenskommelse som möjligt med övriga politiska grupper. Samtidigt som detta givetvis innebär att min grupp kommer att godkänna betänkandet vill jag lyfta fram två särskilda frågor.

Den första handlar om behovet av att garantera en effektiv parlamentarisk kontroll, både på nationell nivå och på EU-nivå. För närvarande är EU som sagt involverat i ett ökande antal militära och civila insatser i olika delar av världen. Jag vill återigen betona att parlamentet behöver uppdateras kontinuerligt och informeras och rådfrågas varje gång nya insatser övervägs. Hittills har alla dessa insatser gått bra, men det är mycket möjligt att det inträffar ett allvarligt tillbud en vacker dag. Då kommer det att ställas högljudda krav på parlamentarisk kontroll.

För det andra krävs det även en mycket tydligare roll- och ansvarsfördelning mellan kommissionen, den höge representanten, rådet och medlemsstaterna. Beslut om vem som ska betala vad fattas ofta från fall till fall, något som också försvårar kontrollen. Detta leder till dubbelarbete och slöseri och det värsta är att det även leder till direkt konkurrens mellan till exempel rådets särskilda sändebud och kommissionens delegationer. Både rådet och kommissionen kommer naturligtvis att förneka detta men många av oss vet bättre. Den här konkurrensen är dock som tur är inte allmänt förekommande.

Avslutningsvis vill jag säga att det som behövs mest av allt är en politisk vilja hos medlemsstaternas regeringar, vilket tyvärr är en helt annan sak.

  Angelika Beer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det tillhör god ton här i kammaren att börja med att varmt gratulera föredraganden, och det gör jag visserligen gärna, men jag måste också säga att det smärtar mig djupt att för första gången på två och ett halvt år inte kunna rekommendera min grupp att anta ett betänkande – om våra viktigaste ändringsförslag inte godkänns vill säga.

Jag vill för det första rättfärdiga detta genom att hänvisa till betänkandets innehåll och för det andra av formella skäl. Det grundläggande är att en stor del av betänkandet – som en ledamot har påpekat – låter som vapenindustrins inköpslista, men någonting sådant kan inte förekomma under rubriken ”Europeisk säkerhetsstrategi och ESFP”, som handlar om mycket mer komplicerade saker.

På grund av detta är betänkandet inte heltäckande, utan snarare det rakt motsatta. Jag antar att det var därför som föredragandens egen grupp lade fram 45 ändringsförslag, vilket är en hög siffra.

När man studerar betänkandet i detalj står det klart att det man försöker göra är att göra de gränser som fördraget sätter upp mellan inre och yttre säkerhet otydligare. Europol omfattas av ESFP. Avsikten är att ESFP ska användas för att bekämpa terrorism och för att skydda infrastruktur, energiförsörjning och yttre gränser. Att blanda ihop polisiära, militära och rättsliga funktioner på det här sättet är ett flagrant brott mot de fördrag som nu gäller, och det skapar också nya säkerhetsproblem. Det är precis samma linje som president George Bush, Dick Cheney och den numera avgångne Donald Rumsfeld hade. Hemlandssäkerhet av den amerikanska säkerhetspolitiska modellen har redan misslyckats och är ingenting som vi behöver kopiera.

För det andra ger betänkandet intrycket att det inte finns någon civil gren av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, trots att de flesta av de 17 ESFP-uppdragen är av civil natur. Man talar heller inte tillräckligt mycket om civila konfliktförebyggande åtgärder, trots att det är just sådana som behövs för närvarande.

För det tredje hade det varit lämpligt att tala klarspråk om Europas säkerhet och om nedrustning – både konventionell och nukleär – i stället för att gå in på försvarsmarknaden i detalj, men det ämnet behandlas inte någonstans i betänkandet.

För det fjärde vill jag ta upp frågan om vilken militär utrustning som ska köpas in: hangarfartyg, satellitkommunikationssystem – allt detta vill man ha med motiveringen att vi håller på att bli en försvarsunion. Vilka tecken på en realistisk bedömning av vad vi måste göra nu finns det här, undrar jag. Vi måste arbeta för harmonisering. Vi måste övertyga nationalstaterna att i allas intresse harmonisera sina strategier, strukturer och sin utrustning, men tanken att vi skulle vara en försvarsunion är fria fantasier. Det har alltid varit De gröna som varit fundamentalister, och det är helt förbluffande att ni nu har slagit in på den vägen.

Som jag ser det har de resolutioner som antogs i Köln, Helsingfors och Feira vänts upp och ned, och om jag hade varit lärare skulle jag ha givit er betyget noll av tio för att ni inte förstod poängen. Jag beklagar att jag måste säga det, men detta är ett försök att remilitarisera den europeiska utrikespolitiken. Vi hade förhandlat fram en konsensus i utskottet, och det var föredraganden själv som bröt den i sista minuten. Detta är ett orättvist agerande som vi inte kan acceptera.

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Det verkar som om De gröna håller på att lära sig. Ordföranden för underutskottet för säkerhet och försvar har lagt fram ett betänkande om militär policy i EU. Betänkandet har nu lindats in i socialdemokratisk bomull och språket – som ursprungligen var mycket tydligt – har förlorat sin udd. Det är uppenbart att det inte gick att finna något utrymme för uttalandet i utkastet om att EU under vissa omständigheter borde vara öppet för konceptet förebyggande krig. Den sortens formuleringar var utan tvivel för tydliga.

I betänkandet gör man de misstag som normalt hänger samman med en militariserad utrikespolitik för EU. Det innehåller en riskanalys av den europeiska säkerhetsstrategin, enligt vilken de främsta hoten mot Europeiska unionen och dess medborgare är internationell terrorism, spridning av massförstörelsevapen, regionala konflikter, sönderfallande stater och organiserad brottslighet.

Men fattigdom, hunger och social ojämlikhet då? I betänkandet förespråkar man militära gränskontroller – riktade mot vilka, undrar jag – och användning av militära medel för att trygga tillgången på resurser. EU vill utveckla ett strategiskt partnerskap med Nato. I betänkandet heter det att man ”välkomnar Natos ökade förmåga att spela en roll utanför de traditionella uppgiftsområdena” – och detta i ett betänkande från Europaparlamentet! Man kräver också att EU:s operativa förmåga stärks betydligt, däribland flyg- och fartygstransporter, och att sammanflätningen av det civila och det militära går ännu längre.

Betänkandet är en förteckning över krav som syftar till att öka Europeiska unionens militarisering – bland annat kräver man mer pengar till krisinsatser, vilka måste finansieras via gemenskapens budget. Resultatet blir nya finansiella arrangemang. Efter de spratt man spelade oss med Athena föreslår man nu att vi ska införa en virtuell militärbudget.

Vi vet alla att Nicefördraget med rätta förbjuder EU att ha en fristående militär budget. Det är därför som man försöker återuppväcka EU:s avsomnade konstitutionsfördrag och säger: ”Europaparlamentet betonar vikten av fördraget om upprättande av en konstitution för Europa, vilket kommer att ge upphov till stora framsteg på vägen mot en säkerhets- och försvarsunion”. Det är just därför som vi är emot det här konstitutionsfördraget för EU. Det man kräver här är att EU ska bli en militär union.

Det finns de som har som mål att göra EU till en militär union, och punkterna 51 och 52 i det här betänkandet låter som deras önskelista, med fler vapen och mer pengar för att köpa dem och göra EU till en militär global aktör i världen. Det är fel sätt att gå till väga. EU är för närvarande involverat i minst 11 militära och polisiära insatser i hela världen, och fler är på gång. Afghanistan, där Natotrupper dödar fler och fler civila, finns nu med på listan, och nu vill EU ge sig in i blodbadet så snart som möjligt, trots att det som behövs – och behövs nu – är att trupperna tas hem från Afghanistan och från andra håll. Europeiska unionen behöver inte rusta sig mer, den måste vara en civil makt. Det som behövs är avrustning, och det behövs omedelbart.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! I början av 1950-talet föreslog Jean Monnet en europeisk försvarsgemenskap, med en europeisk armé ledd av en europeisk försvarsminister, en gemensam budget och gemensamma upphandlingar av försvarsutrustning. Som tur var förkastades projektet av fransmännen, eftersom president Charles de Gaulle motsatte sig idén.

Jean Monnet och hans anhängare lät sig inte hindra utan fortsatte att driva idén om en europeisk politisk union, där ekonomin var drivkraften, inte ett försvar och en militär. Över 50 år senare har vi en europeisk union som nästan har fullbordat sin politiska agenda. Den har en egen ordförande, en egen regering i form av kommissionen, ett eget parlament, en egen valuta, flagga, sång och domstol, för att bara nämna några av dess utmärkande drag.

För att kunna bli en riktig stat krävs det dock en egen militär styrka, och det är detta som betänkandet handlar om. I betänkandet ställs det krav på en gemensam politik för försvarsutrustning och upphandling av försvarsutrustning, och på integrerade system för befäl, kontroll och kommunikation. Det finns knappast något bättre sätt att se till att Europas nationella militära styrkor integreras än att se till att de redan från början är så beroende av varandra att de inte kan agera självständigt. Det militära budskapet görs dock mer inbjudande genom att hänvisa till humanitära insatser och krishantering. Ni kan kalla det vad ni vill. Det är fortfarande en armé och om krig är en förlängning av andra politiska åtgärder behöver EU en armé för att fullfölja sina utrikespolitiska ambitioner.

Det förvånar mig inte att Karl von Wogau försöker åstadkomma politisk integration på detta sätt. Han tror på politisk integration och är öppen med det, och det respekterar jag honom för. Det jag tycker är avskyvärt är att Storbritanniens premiärminister, lögnaren Tony Blair, och hans usla och korrupta labourregering i det dolda medverkar i processen med att integrera det brittiska försvaret i den planerade europeiska armén, samtidigt som han låtsas försvara Storbritanniens nationella intresse.

  Talmannen. – Herr Batten! Som tur är, är ni för gammal för att bli inkallad, så det kommer inte att drabba er.

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

17. De politiska gruppernas sammansättning: se protokollet

18. Tillämpning av den europeiska säkerhetsstrategin i samband med den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) (fortsättning på debatten)

  Talmannen. – Nästa punkt är fortsatt debatt om Karl von Wogaus betänkande om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin inom ramen för ESFP.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag vill tacka föredraganden för att han lägger fram en heltäckande analys av de nuvarande problemen med den europeiska säkerhetsstrategin och utvärderar de hot som den moderna världen står inför. Ett exempel på dessa hot ges i punkt 10 i betänkandet. Där understryks behovet av ett betydande bidrag från EU för att främja den regionala nedrustningen.

Jag vill göra er uppmärksamma på Kaliningradområdet, en tungt militariserad rysk enklav inom EU. Det vore farligt och absurt att fortsätta att låtsas att det här sista spåret efter det kalla kriget och Sovjets utvidgning är någonting som vi måste anpassa oss till. Demilitariseringen av området, som bör följas av åtgärder för att göra Kaliningrad till ett pilotprojekt och öppna upp det för fri handel, bör därför vara ett av diskussionsämnena under det kommande toppmötet mellan EU och Ryssland. Karl von Wogaus betänkande visar tydligt vårt slutliga mål. Vi är på väg mot en säkerhets- och försvarsunion. Detta påminner oss dock även om att EU fortfarande är långt ifrån målet. Vi ser bara att det går framåt, vi ökar kapaciteten och letar efter mer pengar.

Det finns en del problem som vi måste vara mycket tydliga med. Vi måste inrätta en gemensam marknad på försvarsområdet, skapa förutsättningar för en europeisk budget som täcker både säkerhetens militära och civila aspekter samt fördjupa samarbetet mellan EU:s försvarsministrar i syfte att till slut tillsätta en biträdande EU-utrikesminister med ansvar för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. För att åstadkomma detta är det oerhört viktigt att undvika dubbelarbete och samordna alla dessa insatser med Nato. Det finns ett trängande behov av en gemensam lösning som ger alla medlemsstater samma tillgång till rymdbaserade underrättelsesystem.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det sägs ofta i Europa att det finns en kris i fråga om allmänhetens tilltro till det europeiska projektet och EU-politiken. Det finns ingen sådan skepsis när det gäller säkerhets- och försvarspolitiken. Som opinionsundersökningar har visat stöder över två tredjedelar av européerna denna politik och anser att de risker och faror som har att göra med terrorism, organiserad brottslighet, regionala konflikter och spridningen av massförstörelsevapen kräver en gemensam lösning för hela EU.

Karl von Wogau efterlyser en gemensam lösning i sitt betänkande, liksom att en del inslag i den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken ska förstärkas. Jag stöder detta krav helhjärtat, liksom bemödandena att upprätta säkerhet och försvar för EU. Förslagen att skapa en inre marknad för att utveckla, tillverka och köpa vapen, ett gemensamt kommunikations- och mediasystem och europeiska civilförsvarsmekanismer hör till de många som jag anser vara steg i rätt riktning. EU behöver en gemensam strategi för de säkerhetsrisker och hot som finns och Karl von Wogau skisserar en sådan strategi på ett både realistiskt och enastående sätt i sitt betänkande.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken står inför stora utmaningar och EU får inte blunda för dessa. Vi vet att EU i framtiden kommer att ha fler och fler internationella engagemang, och den oroande utvecklingen i Mellanöstern, i Nordkorea och i Iran förebådar den här trenden.

Vi behöver ett effektivt maskineri för beslutsfattande, en tydlig befälsstruktur, inga tvivel om vem som har rätt att göra vad, kompetent personal som kan sättas in snabbt och förses med modern utrustning samt den logistiska kapaciteten att snabbt förflytta trupper till den plats där de ska användas. Detta är saker som Karl von Wogau kräver i sitt betänkande, som också innehåller förslag till hur de ska förbättras. Av de skälen kommer vi att stödja det.

Under de senaste åren har ESFP haft en del framgångar. Från och med den 1 januari 2007 kommer stridsgrupperna att vara fullt operativa och rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser), som sammanträdde igår, konstaterade att kvaliteten på den utrustning som medlemsstaternas arméer använder har förbättrats ytterligare. Europeiska försvarsbyrån ger ett värdefullt bidrag till harmoniseringen av vapenmarknaden och samordningen av gemensamma forskningsprojekt på säkerhets- och försvarsområdet.

Det måste dock sägas att planeringen av EU-uppdrag som ligger utanför budgeten ökar, och detta är fortfarande en oroande trend. Ett ökat antal uppdrag förutsätter att dessa har demokratisk legitimitet, men detta kan inte garanteras om deras finansiering planeras utan hänvisning till Europaparlamentet, vilket leder till en omotiverad brist på insyn. Betänkandet innehåller befriande tydliga förslag till hur detta kan förhindras, och vi kan helhjärtat stödja också dessa.

Jag vill tillägga att jag anser att vi bör föra den här debatten i Bryssel snarare än i Strasbourg.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Fru talman! Utformningen av den europeiska säkerhetsstrategin påverkades av tre stora debatter av internationell karaktär: debatten om de nya hot som måste mötas och hur de skulle mötas, i synnerhet efter den 11 september, debatten om de problem som FN har i egenskap av ett globalt och multilateralt forum för att förhindra och hantera konflikter och debatten om de åtaganden som EU bör göra för att bli en mer aktiv, kapabel och konsekvent aktör på global nivå.

Därför framhålls det i den europeiska säkerhetsstrategin att de främsta hoten mot EU och dess medborgare i dag är internationell terrorism, spridning av massförstörelsevapen, regionala konflikter, sönderfallande stater och organiserad brottslighet.

Naturligtvis håller jag med om att dessa problem är viktiga. Jag är dock rädd för att den här listan inte i tillräcklig utsträckning betonar andra aspekter som jag tycker är precis lika viktiga, om inte viktigare. Jag talar till exempel om fattigdom, avsaknaden av ett globalt rättsväsende, kollektiv kriminalisering av grupper och samfund, den ökande militariseringen av jorden, att de rika länderna plundrar de fattiga på de basresurser som de behöver för sin överlevnad, miljöförstöring och förstörelse av de sociala ekosystemen.

I detta hänseende anser jag inte att EU alltid erbjuder det lämpligaste svaret, vare sig i politiska eller i strukturella termer. Således har vi under en tid till exempel hört argument för att skapa en gemensam europeisk armé. Icke desto mindre betraktas denna armé vanligen som ett tillägg eller, om ni så föredrar, ett komplement till de 25 befintliga arméerna, och inte som en ersättning för dem, som jag anser att den borde vara.

Trots att vi tycks vara överens om att det inte längre behövs en mängd nationella arméer för att klara dagens utmaningar har vi fortfarande en europeisk union med 25 nationella arméer, i vilka omkring två miljoner människor verkar. Dessa arméer har till huvuduppgift att försvara medlemsstaternas gränser och intressen och tillsammans kostar de över 160 miljoner euro om året. Vidare vill många av oss att dessa belopp ska användas för att förhindra och hantera konflikter.

Kort sagt tycks regeringarnas åtgärder och beslut för närvarande inte hänga samman med den förändrade inställning till säkerhet som vi har upplevt under den senaste tiden, i synnerhet på europeisk nivå.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! I betänkandet beskrivs på det tydligaste och mest avslöjande sätt att EU är en imperialistisk union av europeiska monopol som håller på att militariseras.

Den så kallade europeiska säkerhetsstrategin har ingenting med en säkerhetsstrategi för människorna att göra. Den är en ohöljd aggressiv imperialistpolitik som rör sig i två riktningar. För det första mot att helt göra gemensam sak med USA och Nato i deras kriminella agerande mot folken och för det andra mot att bygga Europeiska unionens egna mekanismer för att förstärka dess militära makt, så att den också kan vidta militära åtgärder och ingripa på egen hand. Dess mål är att trygga en större andel när marknaderna delas upp. Den här politiken bygger på principen om krig i förebyggande syfte, på att den nya militära Natodoktrinen för imperialistiska insatser i hela världen i allt väsentligt antas, med förevändningen att bekämpa globala hot, terrorism och avbrott i flödet av naturresurser, påbjuda demokrati, krishantering och principen om anfall i förebyggande syfte.

Den talar om att EU:s imperialistiska ingripanden inte längre känner några gränser. Deras räckvidd utvidgas till att omfatta hela världen. Indirekt inför man samma modell som för de imperialistiska ingripandena i Jugoslavien, Afghanistan och Irak, med andra ord imperialistiska krig med olika förevändningar, såsom massförstörelsevapnen i Irak som aldrig hittades, följt av ockupation och återuppbyggnad. Detta berikar imperialisterna genom att plundra folken på deras välstånd.

Det främjar också skapandet av snabbinsatsstyrkor och kopplar avsiktligt samman militära och civila uppdrag, och militära ingripanden kallas ”humanitära”. Det kopplar till och med samman EU:s yttre säkerhet med skapandet av en europeisk poliskår, militariseringen av gränserna och en militär inställning till invandrare och flyktingar. Man ökar till och med finansieringen av militära operationer med dolda budgetar. För arbetarna är det emellertid svältlöner och ständiga åtstramningar som gäller. När Europeiska unionen bedriver denna strategi intensifieras och ökar dess aggressivitet, både mot tredjeländer och internt. Det är folket som är fienden.

Bemödandena att förstärka Europeiska unionens militära makt hänger samman med bemödandena att stärka den i den imperialistiska konkurrensen och inom ramen för konkurrensen mellan vapenindustrierna. Ansträngningarna att visa att EU, till synes, tar avstånd från USA:s imperialistiska politik i Iran är ett skamlöst bedrägeri mot folken. Upprördheten över Guantanamo och CIA:s flygningar och bortföranden från europeiskt territorium är hyckleri, med tanke på att man bedriver samma imperialistiska politik och samtidigt ökar det operationella samarbetet med Νato.

Folken måste oroa sig över och agera mot imperialisternas rustning, militarisering och terrorism.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Jag vill varmt gratulera er till betänkandet om europeisk säkerhetspolitik. Det är ett utmärkt betänkande som enligt min mening inte har behov av några ytterligare ändringar. I synnerhet behövs det inga ändringar som berövar EU något som helst militärt inflytande i världen.

Om Europeiska unionen vill spela en större roll i världen måste den kunna ha en verksam militär närvaro, inte bara vid sina egna gränser, utan också i andra delar av världen. Detta kan man inte åstadkomma bara genom att skapa en försvarsbyrå och harmonisera krigsmaterielen. Vi måste också övertyga den europeiska allmänna opinionen att stödja ökade utgifter för försvaret i linje med våra ambitioner.

EU har bevisat att det inte missbrukar sin militära makt, så pacifisternas oro för detta är ogrundad. I stället borde vi ju vara oroade över vår egen politiska och militära förmåga att ta ansvar för den globala säkerheten.

Skapandet av en europeisk säkerhetspolitik bör inte vara en strävan efter att kopiera Nato, vårt främsta, beprövade försvarspolitiska instrument. Inte heller bör vår strategiska självständighet stjälpa vårt politiska och tekniska samarbete med Natomakterna. Västvärlden, som sträcker sig långt utöver EU:s gränser, har ju rätt att av oss vänta sig ett verkligt bidrag till samarbete och synergi när det gäller vårt gemensamma arbete. Detta presenteras på ett balanserat sätt i betänkandet, och därför kommer vi med glädje att stödja det i omröstningen i morgon.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (IND/DEM). – (PL) Fru talman! Dagens debatt om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin är en av de viktigare när det gäller EU:s framtid. Den är ett steg mot ett antagande av en del av lösningarna i det dödförklarade konstitutionsfördraget. Förslaget om att inrätta posten som EU-minister för utrikes- och försvarsfrågor är ett hot mot många medlemsstaters intressen.

Tysklands överenskommelse med Ryssland var ett utmärkt exempel på europeisk solidaritet på energiområdet. Det är mycket typiskt och bör ses som en varningssignal. Visst behöver EU ett instrument för att utöva militärt inflytande i sin omedelbara närhet. Alla försök att ta på sig militärt ansvar för den globala säkerheten skulle dock innebära att man försökte ersätta Nato eller, för att uttrycka sig tydligare, minska Förenta staternas inflytande i Europa och världen.

Nato och EU bör inte konkurrera på det säkerhets- och försvarspolitiska området. Det måste understrykas att Nato har en betydligt viktigare roll och större kapacitet än de väpnade styrkor som avdelats för EU. Det finns naturligtvis EU-medlemmar som inte är medlemmar i Nato, och vi måste finna ett sätt att involvera dem i frågor som gäller europeisk säkerhet. Ett sådant samarbete bör äga rum inom ramen för samarbetet mellan medlemsstaternas nationella väpnade styrkor.

Vi behöver inte inrätta ett nytt befälshögkvarter utan endast avdela delar av de nationella väpnade styrkorna för samarbete vid specifika insatser. Det är dock mycket viktigt att skapa ett sammanhängande europeiskt system för underrättelseverksamhet, krishantering och övervakning av ekonomiska hot. Det är de nationella regeringarna och EU som måste övervaka i vilken utsträckning enskilda medlemsstater är förberedda på terroristattacker och om de har ett lämpligt system för försvar av sitt territorium. Dessutom bör EU koncentrera sig på säkerheten i sitt närområde och inte försöka utöva ett globalt inflytande och engagera sig i lokala konflikter världen över.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag har genomgående varit emot EU:s inblandning i försvarsfrågan. De europeiska länderna ansvarar för sin säkerhet både individuellt genom egna insatser och gemensamt genom Nato, och så bör det förbli. EU har inte gett sig in på försvarsområdet för att det ger större försvarsresurser, för det gör det inte, utan för att det finns personer som vill att EU blir mer av en stat och en global aktör som strävar efter att uppnå sina egna specifika utrikespolitiska mål. För att åstadkomma detta vill EU ha alla utrikespolitiska instrument till sitt förfogande, däribland en militär styrka.

Med det här betänkandet går man dock betydligt längre än vad till och med förespråkarna av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken vill för närvarande. I betänkandet förespråkas en säkerhets- och försvarsunion och att EU ska ha en egen försvarsbudget. Gud hjälpe oss om de som ansvarar för den gemensamma jordbrukspolitiken, den gemensamma fiskeripolitiken och hela den störande och kontraproduktiva överregleringen av våra liv även skulle vara med och utforma vårt försvar.

De här oacceptabla förslagen om en säkerhets- och försvarsunion och en försvarsbudget är i sig tillräckliga för att garantera att den brittiska konservativa delegationen motsätter sig dem. Betänkandet blir dock dubbelt förkastligt av att debatteras i det här internationella sammanhanget. Nato är för närvarande inblandat i en mycket viktig operation i Afghanistan. Det är inte någon överdrift att säga att uppdragets resultat är avgörande för Natos framtid och för vår egen säkerhet på lång sikt. Alliansen har upprepade gånger krävt att uppdraget i Afghanistan förstärks med stridsstyrkor, taktiska lyfthelikoptrar samt långsiktiga civila återuppbyggnadsinsatser för att konsolidera de militära vinster som görs. Med några hedrande undantag har responsen från Europas allierade varit ynklig. Jag är övertygad om att den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken drar uppmärksamhet från Nato och är en del av problemet.

I en tid då demokratier hotas och det behövs solidaritet är det förödande för européer och amerikaner att ha konkurrerande strategiska visioner, eller för den delen att ha två försvarsorganisationer med överlappande medlemskap som konkurrerar om samma begränsade resurser.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Jag vill gratulera Karl von Wogau till hans ambitiösa betänkande. Betänkandet innebär ett erkännande av att det finns mycket kvar att göra, trots de framsteg som gjorts i fråga om EU:s säkerhet och försvar. Jag håller med Karl von Wogau om det han sa i kammaren i dag: processen med att bygga upp en säkerhets- och försvarsunion har potential att föra oss närmare EU:s medborgare igen.

Siffrorna från Eurobarometerundersökningen talar sitt tydliga språk: 77 procent av européerna stöder en europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Till och med i Storbritannien, där Geoffrey van Orden och en del av kammarens mest högljudda EU-skeptiker hör hemma, uppgår stödet till 59 procent.

Ändå är betänkandets räckvidd begränsad. Det innehåller visserligen djärva förslag om inrättande av en EU-budget för unionens militära verksamhet. Man förespråkar att Europaparlamentets och de nationella parlamentens roll i granskningen av EU:s säkerhets- och försvarspolitik ska stärkas och att de landvinningar som föreslås i konstitutionsfördraget inte ska avvisas. Men trots det begränsar sig betänkandet till att upprepa stödet för initiativen från rådet och kommissionen på områden av avgörande betydelse för den industriella integrationen och skapandet av en europeisk marknad för försvarsutrustning.

Jag är besviken över att betänkandet inte går längre. Jag stöder helt och hållet ett införande av principen om förmånsbehandling av EU:s industri i samband med upphandling av försvarsutrustning. På lång sikt är det EU:s strategiska självständighet som står på spel, och parlamentet har hittills varit oförmöget att presentera sin egen vision på detta område.

Vi får inte låta oss förblindas av marknadsdoktrinen. Det är oerhört viktigt att vi följer våra vänner och partner världen över och inte glömmer den strategiska och politiska betydelsen av denna industrisektor.

  Andrew Duff (ALDE). – (EN) Fru talman! Det här är parlamentets första riktiga översyn av den europeiska säkerhetsstrategin, men vi är mycket otydligare när det gäller Nato. Vi påstår att Nato ansvarar för vårt gemensamma försvar och att det är ett forum för transatlantiska förbindelser. Vi säger inte vad vi skulle göra om Nato inte lyckas skapa fred i Afghanistan. Det är inte ett alternativ att Nato besegras. Nato har inte varit föremål för någon tydlig strategisk utvärdering sedan kalla krigets slut och organisationen lider av ett fortsatt dåligt samarbete med EU. Parlamentet måste våga granska Nato kritiskt om utvecklingen av en europeisk säkerhets- och försvarspolitik ska kunna bli verklighet.

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Fru talman! Under mina två år här i parlamentet har jag stött på många betänkanden som handlat om allt mellan himmel och jord. Det betänkande vi nu debatterar är dock det värsta jag sett hittills. Von Wogau föreslår än det ena, än det andra, men huvudlinjen är att militarisera EU genom att bygga ut GUSP. Han vill öka räckvidden för den europeiska säkerhetsstrategin. Detta öppnar för förebyggande krig av den typ som vi ser just nu i bland annat Mellanöstern.

Vidare anser von Wogau att militära insatser i krishantering ska finansieras ur EU:s budget. Med andra ord är det skattebetalarna, i bland annat neutrala Sverige, som ska bekosta militära operationer runtom i världen. Till de mer fantasifulla förslagen hörde att inrätta en permanent medelhavsflotta som ska bevaka EU:s säkerhetsintressen i regionen. För att avrunda det hela betonar föredraganden även behovet av en konstitution, eftersom den skulle påskynda skapandet av en försvarsunion.

När Sverige 1995 gick med i EU var många svenska medborgare skeptiska. En fråga som viftades bort som en omöjlighet av ”EU-kramarna” var just den om en militarisering av unionen. Idag, drygt tio år senare, ser vi att det inte alls är en omöjlighet, snarare tvärtom. Jag vill inte se mina tre söner och andra europeiska ungdomar delta i en EU-armé och uppmanar därför mina kolleger att rösta emot detta betänkande vid morgondagens omröstning.

  Bogdan Klich (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Javier Solanas strategi från 2003 är ett utmärkt dokument. Det innehåller en korrekt beskrivning av de hot och utmaningar vi står inför och av det särskilda europeiska gensvar som blivit den europeiska säkerhets- och försvarspolitikens signum.

I detta avseende verkar det inte behövas någon uppdatering av detta dokument. Nato har ju faktiskt tillämpat samma strategiska principer sedan april 1999. Det är bara på den här punkten som jag inte stöder Karl von Wogaus förslag.

Betänkandet är värdefullt på ett annat sätt, nämligen tack vare de utsikter som skisseras för ESFP. Detta är resultatet av en ärlig uppskattning av EU:s civila och militära kapacitet i dagsläget, och Karl von Wogau säger att EU ”i dag bara har tillgång till begränsade resurser för civila och militära insatser”. Han drar också de rätta slutsatserna av denna bedömning. För det första efterlyser han ett intensivt samarbete mellan EU och Nato. För det andra uppmanar han EU att koncentrera sin kapacitet till vårt geografiska närområde.

Föredraganden är medveten om vad som ligger bakom dessa begränsade resurser, eftersom han nämner avsaknaden av strategisk luft- och sjötransport, driftskompatibla telekommunikationssystem och underrättelsekapacitet, särskilt när det gäller satelliter. Dessa synpunkter är inte alls nya, eftersom vi levt med dessa brister sedan den första konferensen om kapacitetsåtaganden 2002.

Enligt min mening ligger dock betänkandets största förtjänst i det långsiktiga perspektiv som Karl von Wogau skisserar för ESFP. Han sträcker sig längre än till operativa mål, med andra ord längre än till 2010 och konstitutionsfördragets formuleringar. Detta perspektiv innefattar upprättandet av en säkerhets- och försvarsunion. Vi får inte förlora detta mål ur sikte. Det är, och bör vara, ledstjärnan för nästa steg som måste tas för att utveckla ESFP.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Fru talman! Jag skulle vilja inleda med att nämna resultatet av Eurobarometerundersökningen, enligt vilken 70 procent av EU:s medborgare stöder en europeisk säkerhets- och försvarspolitik. EU:s medborgare verkar ha en bättre uppfattning om vår tids utmaningar än rådets företrädare, som inte är närvarande i kammaren i Strasbourg i kväll.

Den europeiska säkerhetsstrategin bör inriktas på de viktigaste målen när det gäller att skapa en gemensam säkerhets- och försvarspolitik för EU. Framför allt bör vi kräva en ny generation av satellitsystem, som kan integreras med det europeiska systemet, liksom att de uppgifter som samlas in ställs till förfogande för militären, polisen och räddningstjänsten, med hjälp av satellitcentrumet i Torrejón. Underrättelseverksamhet är fortfarande en av de viktigaste delarna av denna strategi. För det andra måste de snabbinsatsstyrkor som nu inrättas förses med underrättelse- och kommunikationsutrustning som är identisk eller åtminstone kompatibel med den som används av Nato.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag gratulerar kommissionsledamot Franco Frattini till att ha suttit med så länge. Han kanske är spänd på Ferraris kommande säsong, med Kimi Raikkonen en av förarna. Ursäkta mig, herr Duff, jag vet att ni inte följer Formel 1! Jag vill ta upp fem punkter.

Första punkten: jag stöder betänkandet. Jag tycker att det är utmärkt. Det är bara en sak som jag tycker går lite för långt och det är idén att en EU-försvarsminister skulle komplettera vår utrikesminister. Vi väntar på att man i konstitutionen börjar med det ena och sedan kanske vi får det andra.

Andra punkten: detta berör Geoffrey Van Orden som tyvärr redan har gått. Han tog upp en massa problem med förbindelserna mellan Nato och EU. Jag brukar säga till Geoffrey Van Orden att han ska göra något av sitt liv. Om vi får en konstitution kommer alla dessa problem att lösa sig, men tyvärr är han förmodligen inte för konstitutionen.

Tredje punkten: jag anser att EU:s och USA:s strategiska intressen är exakt likadana och det framgår mycket tydligt av detta betänkande. Därför anser jag att vi måste försöka lösa våra problem tillsammans, såsom Karl von Wogau föreslår.

Fjärde punkten: jag menar att det största strukturella problemet vi har mellan ESFP och Nato är att vårt samarbete inte riktigt fungerar som det borde. Som tidigare statstjänsteman anser jag att förbindelserna alltför mycket handlar om stab till stab, med andra ord för många tjänstemän som har att göra med tjänstemän. Vi borde kanske göra förbindelserna politiska och på så vis nå resultat.

Min slutliga punkt är att jag anser att styrkan hos ESFP är dess mångfald. Om vi bara fokuserar på de civila aspekterna av krishantering lurar vi oss själva. Frågan är om ni till exempel godtar etnisk rensning. Om svaret är nej behöver vi också en militär aspekt på krishantering. Så därför stöder jag betänkandet helhjärtat. Jag tycker att det är utmärkt.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka Karl von Wogau för detta betänkande, som är heltäckande, pragmatiskt och dessutom modigt.

Jag delar uppfattningen – som stöds av 70 procent av EU:s befolkning och av de flesta här i kammaren – att det enda gensvar på de stora hot vi står inför, från terrorism till sönderfallna stater, som i slutändan säkrar framgång är den europeiska säkerhetsstrategin. Jag delar också föredragandens uppfattning att en sådan strategi kontinuerligt måste anpassas om EU i framtiden ska kunna förbli ett område med säkerhet, frihet och välstånd.

Eftersom det knappast kommer att finnas något större stöd för ökade militärutgifter i framtiden, måste vi utnyttja de medel och resurser vi förfogar över mer effektivt än hittills, och därför behöver den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken gemensamma standarder, gemensam forskning och utveckling och ett enhetligt upphandlingssystem. Vi behöver ett gemensamt system för spaning från luften och rymden och enhetliga telekommunikationsstandarder.

Det finns behov av strategiskt samarbete mellan de styrkor som avdelats för extern och intern säkerhet. Det framgår klart av den aktuella truppfördelningen i Kongo att det, även om truppernas engagemang resulterat i framgångar, finns lika många brister att åtgärda.

Vi vet alla att EU visserligen är en ekonomisk jätte men fortfarande en dvärg i säkerhetspolitiskt hänseende. Om EU vill bli en politisk union måste det sluta vara en säkerhetsdvärg och lägga all nationell fientlighet åt sidan till förmån för den större helheten.

Det är därför EU behöver en säkerhetspolitik som också finansieras av EU, där parlamentet deltar i beslutsfattandet och övervakningen och med en politisk ledare i form av en vice utrikesminister. Det är i denna riktning som betänkandet pekar, och det är därför både modigt och framsynt när det gäller att åstadkomma ett EU som är säkert för sina medborgare.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Alexandra Dobolyi (PSE). – (EN) Jag välkomnar betänkandet som på ett korrekt sätt återspeglar våra åsikter om den framtida utvecklingen av ESFP.

Man borde stärka ESFP:s civilmilitära karaktär ytterligare; genom att kombinera alla tillgångar och instrument på bästa sätt får vi ett optimalt stabiliseringsresultat på området. Målet är att stabilisera ett krishanteringsområde med ett bättre långsiktigt perspektiv.

Vi bör således inte låta oss inspireras av den militära modellen för Nato, utan själva utveckla vår egen linje, vilket är fallet i Kongo. De stridande har större förtroende för oss eftersom EU inte styrs av en ledarnation med politiska baktankar och besluten fattas med insyn.

Att göra snabba insatser när det gäller förflyttningar och transporter är en gemensam utmaning för alla EU-operationer oavsett deras karaktär. EU borde ytterligare undersöka användningen av och samverkan mellan sina civila transporttillgångar. Européerna är ledande inom civil flyg- och sjötransport och ett sådant försprång borde också vara till nytta vid våra snabba insatser vid kriser. Bred planering, optimal kombination av olika slags tillgångar (luft, sjö, helikoptrar, järnväg) och bättre användning av civila tillgångar måste integreras i våra principer om hur vi ska utföra operationer.

  Bogdan Golik (PSE). – (PL) Fru talman! Uppnåendet av de mål som presenteras i säkerhetsstrategin är i hög grad avhängigt av EU:s förmåga att genomföra detta dokument, som i sin tur kommer att ge EU trovärdighet genom en seriös säkerhetspolitik och bidra till att EU kan agera beslutsamt i krissituationer. Vi står i dag inför många utmaningar på utrikespolitikens område, t.ex. konflikterna i Mellanöstern, militära uppdrag med medverkan av soldater från medlemsstaterna och framväxten av nya världsmakter som Kina och Indien. Vi måste i dessa tider stärka vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

För att göra vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik effektivare och mer ändamålsenlig måste vi vidta avgörande åtgärder i dag och finna svar på de grundläggande frågor som ställdes i det avvisade konstitutionsfördraget. Det är också nödvändigt att människor och institutioner genomför denna politik. Detta innefattar inrättandet av posten som europeisk utrikesminister, större finansiella resurser, bättre analys av nyckelproblem och samordning av medlemsstaternas politik. Det är viktigt att vi skapar vår egen kunskapsbank när det gäller humanitära insatser, fredsbevarande och fredsfrämjande uppdrag och krishantering. Säkerhet i EU:s medlemsstater kan åstadkommas genom ett effektivt, mångfacetterat system och stabilitet i regionen.

Genomförandet av strategin kommer i stor utsträckning att vara beroende av medlemsstaternas vilja och ett korrekt fullgörande av det ansvar de tilldelas. Insatser som antagande av rättsliga ramar, upprättande av en tidsplan för genomförandet och åtaganden i fråga om yttre förbindelser kommer inte i sig själva att vara tillräckliga för att skapa ett effektivt system för att förebygga och bekämpa hot.

19. Arv och testamente (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Giuseppe Gargani, för utskottet för rättsliga frågor, med rekommendationer till kommissionen om arv och testamenten (2005/2148 (INI)) (A6-0359/2006).

  Giuseppe Gargani (PPE-DE), föredragande. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill allra först säga att det, med avseende på de åtgärder vi talar om, finns mellan 50 000 och 100 000 fall av arv till följd av dödsfall i EU, och dessa bestämmelser kommer sannolikt att tjäna som utgångspunkt i frågor med anknytning till internationell rätt.

Arv med internationella aspekter är en oerhört vittomfattande företeelse som är förknippad med allt fler svårigheter till följd av de stora olikheterna mellan systemet för internationell privaträtt och medlemsstaternas positiva rättssystem. Detta medför ofta hinder för den fria rörligheten och egendomsrätten. Utskottet för rättsliga frågor, som jag är ordförande för, har därför beslutat att ta initiativet till att underlätta arv i EU genom att utnyttja sina befogenheter enligt artikel 192 i EG-fördraget och anmoda kommissionen att anta ett lagstiftningsförslag.

Eftersom vi, i motsats till alla våra kolleger i de nationella parlamenten, tyvärr ännu inte har befogenhet att ta initiativ till lagstiftning – något jag alltid påpekar – vänder jag mig till er, kommissionsledamot Frattini, och uppmanar er, med det starka stöd jag är övertygad om att få i omröstningen med kvalificerad majoritet, att framföra en viktig begäran från oss i EU-medborgarnas intresse.

Ni känner till att arvtagare, för att kunna ta del av sitt arv, i dag måste inleda förfaranden i alla de länder där egendomen finns. Detta är inte bara en kostsam och mödosam process; eftersom överföring av egendom genom arv är ett särskilt sätt att överföra ägande är den också förknippad med känslomässiga och personliga aspekter. Det handlar om oerhört komplexa relationer mellan människor som till och med går utanpå juridiska argument. Jag vill delge er ett mycket personligt minne från min ungdom, när jag studerade på universitetet: professor Cariota-Ferrara, som skrivit sin avhandling om arvsrätt, brukade säga att arvsrätt var lagstiftning om känslor, lagstiftning som ofta innebar lidande. Jag är därför övertygad om att vårt förslag verkligen kommer att bidra till att skapa ett medborgarnas EU.

Jag vill tacka utskottet, som debatterat denna fråga länge och grundligt granskat alla dess aspekter. Jag menar att det är ett oerhört viktigt förslag vi lägger fram för parlamentet, ett förslag som utgör ett steg framåt för både det politiska EU och medborgarnas EU. Jag vill därför uppmana er att anta detta betänkande, och jag ber också kommissionsledamot Frattini att göra det på EU-medborgarnas vägnar.

Det betänkande vi föreslår innehåller bestämmelser för att se till att det finns en enda tillämplig lagstiftning och en enda behörig domstol. Tillämplig lagstiftning och behörig domstol bör i princip hänga samman, och kriteriet för att slå fast vilka dessa är, är också objektivt, nämligen den avlidnes stadigvarande bostadsort vid dödstillfället. Individuell valfrihet utesluts emellertid inte. Människor som skriver testamente får välja vilken lagstiftning som ska reglera hela arvshanteringen, antingen lagstiftningen i det land där de är medborgare eller lagstiftningen i det land där de är stadigvarande bosatta när valet görs. Vid tvister får parterna på motsvarande sätt välja tillämplig lagstiftning och behörig domstol.

Jag vill säga några ord om en nyckelfråga som jag ser som hörnstenen i vårt förslag. I betänkandet föreslås införande av ett juridiskt bindande europeiskt certifikat om arv, med uppgift om den lagstiftning som ska tillämpas på arvet, arvtagare, de personer som ska ansvara för förvaltningen av arvet och deras befogenheter samt vad som ingår i arvet. Certifikatet ska utarbetas enligt en standardmodell och göra det möjligt att införa arvegodset i ett offentligt register i den medlemsstat där egendomen finns.

Maria Berger har mer ingående än de övriga granskat just detta förslag och lagt fram fem ändringsförslag. I det sammanhanget måste jag säga att jag är särskilt angelägen om att certifikatet ska vara obligatoriskt, konsekvent och juridiskt säkert. Om vi inte ser till att det blir så tror jag faktiskt att bestämmelsens hela struktur kommer att påverkas negativt, och den kommer att bli mindre effektiv och mindre lämplig som utgångspunkt. Alla EU-länder kanske inte kommer att ta den i beaktande, och den blir i slutändan en rekommendation i stället för en bindande bestämmelse. Därigenom riskerar den under alla omständigheter att få förminskad styrka, en styrka som bör ligga just i dess juridiska säkerhet och dess förmåga att nå alla medborgare, så att de får en verklig chans att ta del av sitt arv med hjälp av dessa instrument.

Övriga ändringsförslag bör enligt min mening förkastas, och i det avseendet vill jag särskilt vädja till Maria Berger att tänka om och kanske dra tillbaka eller omformulera sitt ändringsförslag så att det här förslaget blir skarpare.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (IT) Fru talman, herr Gargani, mina damer och herrar! För det första vill jag uppriktigt gratulera ordförande Giuseppe Gargani och utskottet för rättsliga frågor till att ha utarbetat ett förslag som jag inte kommer att tveka att omvandla till ett lagstiftningsförslag, om det godkänns av parlamentet vilket jag hoppas.

Även jag skulle vilja inleda med en anmärkning. Vi har länge arbetat med att värdera synpunkterna från rättsväsendet, från experter på området och framför allt från EU:s medborgare på möjligheten att införa ett instrument där den tillämpliga lagstiftningen tydligt anges, vilket skulle göra det enklare att skapa ett verkligt europeiskt område när det gäller arv och testamenten.

Det framgick av en Eurobarometerundersökning i juli 2006 om de olika aspekterna av familjerätten i Europa att i genomsnitt 80 procent av européerna anser att arv och testamenten måste erkännas i hela EU. Det finns givetvis länder där det råder ännu större enighet i denna fråga. I exempelvis Tyskland, ett av de stora grundarländerna, och i Lettland, ett mindre land, var 92 procent positiva till lagstiftning av detta slag. I mitt eget land, Italien, var siffran 88 procent, liksom i Ungern. Gensvaret har alltså varit stort, och det framgår att i genomsnitt fyra femtedelar av européerna är för en förenkling av de europeiska bestämmelserna om arv och testamenten.

I mars 2005 offentliggjorde kommissionen en grönbok i ämnet, vilket har gett oss möjlighet att inhämta hundratals oerhört intressanta reaktioner från akademiker, jurister och aktörer på området. Vi fick också många goda idéer i samband med utfrågningen om arv med internationella aspekter, som parlamentet tog det utmärkta initiativet till att anordna. Jag kan bland annat meddela er att kommissionen i sin tur anordnar en offentlig utfrågning om samma ämne, som ska hållas den 30 november. Det kommer att ge oss tillfälle att inhämta fler idéer, som jag tror, tillsammans med Giuseppe Garganis betänkande, kommer att göra det möjligt för oss att lägga fram ett lagstiftningsförslag inom en snar framtid.

Den sista punkt jag skulle vilja kommentera helt kort är den som ordförande Gargani redan tagit upp, nämligen ett europeiskt certifikat om arv. Jag delar föredragandens mening att ett europeiskt instrument på detta område måste ha bindande verkan på hela EU:s territorium för att verkligen vara effektivt. I detta sammanhang tänker säkert många av er på andra instrument med anknytning till internationell privaträtt som vi enats om. Om ett visst instrument, när det väl antagits i en medlemsstat, kunde ifrågasättas varje gång i de andra medlemsstater där det ska tillämpas – dvs. om det inte är bindande för dem – skulle det äventyra en av grunderna för området för fri rörlighet för beslut.

Givetvis kan invändningen göras att ett certifikat om arv, som sådant, alltid är bindande, för annars skulle det inte kunna bestyrka saker. Jag anser dock att det i det här fallet vore lämpligt att understryka dess bindande karaktär, eftersom vi kanske för första gången skapar ett instrument som kan bidra till att lösa det problem i samband med EU-medborgares rörlighet som också uppstår när det gäller erkännande av testamenten, dvs. problemet med arv och testamenten. Jag vill därför redan nu säga att jag är helt och hållet enig med Giuseppe Gargani.

  Manuel Medina Ortega, för PSE-gruppen. – (ES) Fru talman! Giuseppe Gargani har lagt fram ett betänkande som uttrycker en önskan från utskottet för rättsliga frågor om att EU-institutionerna ska vidta åtgärder på arvsrättens område.

Kommissionsledamot Franco Frattini påpekade att 80 procent av EU-medborgarna anser att arvsrätten måste regleras och erkännas på ett harmoniserat sätt i hela EU. Vi talar inte om teorier utan om den verklighet som drabbar människor som bor i olika länder eller som har familjer i olika länder och som, i samband med arv, hamnar i en fullständigt desperat situation.

Tyvärr ger EU-fördragen inga möjligheter att harmonisera den positiva rätten i fråga om arv. Detta är något som antagligen måste åtgärdas i framtiden, eftersom det är orimligt att konsekvenserna för arvtagarna, rättssystemet och arvtagarnas rättigheter förändras totalt om man flyttar några kilometer och beroende på om en person är bosatt i ett land eller i ett annat.

Genom Giuseppe Garganis betänkande begränsar sig utskottet för rättsliga frågor i nuläget till att tala om för kommissionen att den måste börja lägga fram förslag till lagstiftningsåtgärder. Kommissionsledamot Frattini har uppgivit att kommissionen är positiv till att göra detta. Mycket längre än så kan vi nog inte gå just nu.

I utskottet för rättsliga frågor har vi diskuterat förtjänsterna hos och innehållet i de förslag som Franco Frattini lägger fram i bilagan. Vissa av de ändringsförslag som lagts fram av min socialdemokratiska kollega Maria Berger syftar till att åtgärda en del av de brister som noteras i den bilagan, men viktigast av allt är att kommissionen är beredd att lägga fram konkreta förslag, som Franco Frattini uppgivit här i kammaren. Vi kan inte improvisera i denna fråga, eftersom vi måste utgå från vår erfarenhet.

Alla som tvingats hantera ett arv med internationella aspekter inom EU har ställts inför enorma svårigheter, framför allt när det gäller behörighet.

Vi bör antagligen börja med att ta upp frågan med utgångspunkt i behörighet, domstolars behörighet och erkännande och verkan av beslut, och, i enlighet med Giuseppe Garganis rekommendation, undanta exekvaturförfarandet, som inte har någon relevans i EU.

Jag hoppas därför att vi, tack vare Giuseppe Garganis insatser och Franco Frattinis bidrag, snart kommer att få se konkreta förslag om gemenskapsrättens utveckling på detta område.

  Diana Wallis, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! På min grupps vägnar välkomnar jag grönboken och tackar Giuseppe Gargani så mycket för hans betänkande och allt samrådsarbete som har föregått det. Det är verkligen välkommet.

Detta är helt klart en fråga som påverkar allt fler av våra medborgare och som vi måste ta tag i, men det är ingen lätt fråga. När man tänker på hur svårt det är för varje enskild individ att vara tvungen att hantera dödsfall och sedan lägger till svårigheterna att hantera olika gränsöverskridande rättsliga situationer, är det uppenbarligen ett område som vi måste försöka ta itu med för att underlätta för våra medborgare, eftersom vi har uppmuntrat dem att vara rörliga på det sätt vi har.

Men de rättsliga problem som detta ställer till rör subsidiaritetsprincipen. De berör våra olika rättsliga systems kultur mycket djupt. Men det är tydligt att om vi ska ta itu med problemet måste vi, som Giuseppe Gargani har sagt – och jag tror att min grupp också skulle instämma – verka för ett bindande europeiskt certifikat om arv. Det måste vara vårt första mål, att ha fri rörlighet för ett sådant bindande certifikat, på samma sätt som vi har fri rörlighet för vanliga domar. Men det kommer att bli svårt, eftersom det, som jag sagt, berör allmänpolitiska frågor i våra olika länder. Det berör beskattningslagar. Men jag lovordar betänkandet och hoppas att kommissionsledamoten kan driva fram det till en rättsakt.

  Maria Berger (PSE). – (DE) Fru talman! Föredraganden, som också är vår utskottsordförande, förtjänar ett tack för sitt betänkande och även för att han varit beredd att godta ett antal av mina ändringsförslag efter diskussionerna i utskottet.

Jag anser att denna dag lämpar sig väl för ett ämne som inte är särskilt trevligt: död och arv. Vi har nu antagit tjänstedirektivet vid andra behandlingen, och tack och lov gjordes inget undantag för begravningstjänster, som många hade velat. I kväll diskuterar vi EU-initiativ på arvsrättens område.

Jag vill redan från början reda ut ett missförstånd, eftersom det står klart att ett tekniskt fel har uppstått. Jag vill absolut att certifikatet om arv ska vara bindande; det är bara orden ”och tills motsatsen har bevisats” jag vill stryka. Jag vill definitivt inte avskaffa certifikatets bindande verkan, tvärtom, jag vill stärka den. Eftersom jag kommer att klargöra detta för parlamentets tjänsteavdelningar kan det kanske vara möjligt även för övriga grupper att under dessa omständigheter rösta för förslaget.

Jag hoppas att ändringsförslag 3 nu är godtagbart. Vi föreslår som utgångspunkt en bosättningsperiod på minst två år, för människor bör inte drabbas av oväntade juridiska konsekvenser till följd av en kortvarig förflyttning, samtidigt som vi inte vill göra det lätt för någon att kringgå arvsrätten i sitt eget land, till förfång för sina familjemedlemmar, genom att bara flytta någon annanstans.

Jag vill nu motivera mina övriga ändringsförslag, som gäller intygande av överensstämmelse. Rekommendation 1 vittnar om vår önskan att inte lägga oss i medlemsstaternas processrätt, och jag anser därför att denna överensstämmelsegranskning strider mot principen att inte ingripa vare sig i medlemsstaternas materiella rätt eller i deras processrätt.

Jag hoppas att dessa förklaringar kan få de övriga grupperna att ändå stödja våra ändringsförslag.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

20. Kvinnor i den internationella politiken (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Ana Maria Gomes, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om kvinnor i internationell politik (2006/2057(INI)) (A6-0362/2006).

  Ana Maria Gomes (PSE), föredragande. – (PT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka för alla bidrag jag fått från samtliga politiska grupper vid utarbetandet av detta betänkande. Tack vare dessa bidrag kunde betänkandet förbättras avsevärt. Kvinnor deltagande i det internationella politiska livet har ökat. Som exempel kan nämnas förbundskansler Angela Merkel, president Michelle Bachelet, president Ellen Johnson-Sirleaf och premiärministrarna Han Myeong-Sook i Sydkorea och Luísa Dias Diogo i Moçambique. Även EU:s ordförandeskap leds ju för närvarande av en kvinna, Tarja Halonen. Ändå avslöjar en närmare granskning att det kvinnliga deltagandet i politiken fortfarande är otillräckligt, både globalt sett och på EU-nivå, även i varje enskild medlemsstat. Datainsamlingen för detta betänkande var ingen enkel sak, och det talar sitt eget dystra språk.

Globalt sett är det, trots den förklaring och den handlingsplan som antogs i Peking, och trots millennieutvecklingsmålen, bara tio av FN:s 191 medlemsstater som har en kvinnlig stats- eller regeringschef, och bara 16 procent av världens parlamentsledamöter är kvinnor. I FN är det bara nio av generalsekretariatets 91 sändebud eller representanter som är kvinnor.

Trots säkerhetsrådets resolution 1325, som antogs för ett halvår sedan, präglas sammansättningen av internationella organ och uppdrag för förebyggande av konflikter fortfarande av ojämlikhet. För tre veckor sedan höll säkerhetsrådet en debatt om kvinnor, fred och säkerhet, för att bedöma framstegen i genomförandet av resolution 1325. Alla var eniga om att mycket återstår att göra för att omvandla goda avsikter och positiva ord till handling. Debatten resulterade i rekommendationer om ett ökat kvinnligt deltagande i fredsuppdrag för att på så sätt förbättra dessa uppdrags operativa effektivitet. Dessutom efterlystes en snabb kulturförändring när det gäller posten som vice generalsekreterare för fredsbevarande insatser. Vårt betänkande innehåller liknande rekommendationer.

Jag övergår nu till situationen i Europa. Trots parlamentets resolution 2025 och andra, och trots Lissabonstrategin, präglas Europeiska kommissionens sammansättning ännu inte av jämställdhet. Av EU:s 107 delegationer i tredjeländer är det vidare bara sju som har kvinnliga delegationschefer. Inom rådet finns det bara en kvinna bland de 14 personliga företrädarna för den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Ändå finns det ett överflöd av kvalificerade, erfarna och kapabla kvinnor i medlemsstaterna och EU-institutionerna.

På praktiskt taget alla beslutsnivåer utom den högsta finns det tecken på att glastaket åtminstone börjar bågna eller rentav brista, för det är faktiskt bara allra högst upp på den europeiska maktstegen som kvinnor fortfarande är skandalöst underrepresenterade. På nationell nivå vill jag framhålla den spanska Zapateroregeringens banbrytande exempel. I en värld där det politiska maskineriet traditionellt sett blockerat kvinnors delaktighet i den politiska och ekonomiska makten är detta ett föregångsexempel som visar att demokrati präglad av jämställdhet är möjlig och i hög grad beroende av ett tydligt politiskt ledarskap.

Betänkandets slutsatser är enkla: åtgärder måste vidtas mot ojämlikheten i fråga om möjligheter på europeisk och nationell nivå på alla områden. Det gäller t.ex. FN och dess generalsekreterare, som bör ha en personalpolitik som tjänar som exempel för övriga världen, och EU, som bör stödja internationella kvinnonätverk och personalpolitik som säkrar ett balanserat deltagande av män och kvinnor i det politiska och ekonomiska beslutsfattandet.

I detta sammanhang välkomnar jag att rådet nyligen skickat ett frågeformulär till medlemsstaterna för att göra en uppskattning av i vilken utsträckning resolution 1325 har genomförts. Nationella regeringar måste också uppmuntra fler kvinnor att söka politiska tjänster på nationell, europeisk och internationell nivå och se till att valsystemen ger demokratiska institutioner med balanserad representation; inga demokratiska institutioner bör ha mindre än 40 procent och mer än 60 procent av något av könen. Kvoter och andra mekanismer avsedda att återställa balansen, vilket i dag är nödvändigt för kvinnorna, kan komma att bli nödvändigt för männen. Utan en jämlik representation är demokratin ofullständig och fungerar inte som den ska. I detta avseende är lagar och bestämmelser som bidrar till bättre balans mellan arbetsliv och privatliv av avgörande betydelse.

Slutligen bör de politiska partierna främja kvinnors deltagande genom att införa kvoter och andra mekanismer för att återställa balansen, inklusive särskild utbildning för kvinnor som vill inleda en politisk karriär. Benägenheten till förändring är också beroende av det partipolitiska ledarskapets kvalitet. I exempelvis mitt land, Portugal, fick kvinnor rätt att bli t.ex. domare och diplomater eller att arbeta inom de väpnade styrkorna och säkerhetsstyrkorna först när diktaturen föll 1974. Inom dessa yrken skulle det kunna finnas många fler kandidater av båda könen till alla slags uppdrag och tjänster på europeisk och internationell nivå. Sedan 1974 har det gjorts enorma framsteg när det gäller den kvinnliga närvaron i dessa yrken, men framstegen sträcker sig inte ända till toppen inom dessa områden, t.ex. beslutsfattande på regeringsnivå eller inom politiska partier. Det står fullständigt klart att det är glastakseffekten som verkar, trots att det finns en stor mängd kvalificerade kvinnor på universiteten, i den offentliga förvaltningen och i arbetslivet som helhet. En jämställdhetslag som reglerar de politiska partiernas vallistor har nyligen antagits och konkreta resultat förväntas. Den strategi vi måste följa bör inte i första hand vara inriktad på kvantitet. I stället måste vi erkänna och framhålla den kvalitativa skillnad som kvinnors politiska representation innebär i samband med utarbetande av regeringsplaner, konfliktlösning, öppenhet och resultatredovisning, med andra ord i stärkandet av rättsstatsprincipen och demokratin.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (EN) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden till detta utmärkta betänkande. Kommissionen arbetar hårt för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män både inom och utom EU och i detta avseende är Europaparlamentets ihärdiga engagemang i dessa frågor absolut nödvändigt.

Världen behöver kvinnliga ledare på alla nivåer, såväl i de lokala gemenskaperna som i internationell politik. Kvinnor och män måste delta på lika villkor när man formulerar dagordningar som påverkar oss alla och när man utvecklar lösningar på de problem vi ska bemöta.

Men vad ser vi när vi tittar oss omkring? Männen fattar fortfarande de flesta besluten. Huvudexemplen i ert betänkande visar tydligt att bilden inte är idealisk ens för våra europeiska demokratier och, som ni helt riktigt påpekar, det behövs fler insatser även inom våra respektive institutioner, kommissionen och rådet, för att vi ska uppnå en jämnare könsfördelning.

Stereotyper och diskriminering kvarstår, ensidig rekrytering och partiska befordringssystem frodas, arbetsmarknaden och utbildningssegregationen hindrar kvinnor att nå sin fulla potential.

En av huvudfaktorerna förblir den ojämna balansen mellan arbete och familjeförpliktelser. Samtidigt som behörigheten att agera på detta område ligger kvar på nationell nivå, är jag övertygad om att kommissionen verkligen kan tillföra mervärde genom att främja ökad medvetenhet, informationsinsamling, forskning och analys, bildande av nätverk samt spridning av bästa metoder. Kommissionens roll återspeglas tydligt i vårt meddelande från mars 2006 ”En färdplan för jämställdhet”. Det planerade europeiska jämställdhetsinstitutet kommer också att bidra till att behålla frågan högt på EU:s dagordning, samla in och analysera uppgifter, bedriva forskning och sprida bästa metoder.

En prioritet med färdplanen är att främja deltagandet av kvinnor och män i beslutsprocesserna. Med tanke på att negativa könsstereotyper hänger starkt samman med den ojämlika representationen av kvinnor, har vi valt att låta elimineringen av dessa stereotyper vara ett annat huvudmål för vårt program.

Bland kommissionens strategiska åtgärder under de kommande fem åren kan nämnas etableringen av ett europeiskt nätverk för kvinnor inom ekonomiskt och politiskt beslutsfattande samt kampanjer för att höja medvetenheten, uppgiftsinsamling, analys och utbyte av bra metoder, bland annat att alla parter ska bekämpa könsstereotyper.

Färdplanen innefattar även främjandet av jämställdhet utanför EU. Som ett exempel på våra åtgärder på det utrikespolitiska området, vill jag nämna den femåriga handlingsplanen för jämställdhet mellan kvinnor och män som undertecknas idag i Istanbul av ministrar från 35 länder i Europa–Medelhavspartnerskapet. Kvinnors politiska deltagande är en av huvudpelarna i dagens handlingsplan som kommer att stödjas av ett regionalt projekt som börjar 2007.

Med hjälp av Europeiskt initiativ för demokrati och mänskliga rättigheter finansierar vi flera projekt som främjar kvinnors självbestämmande. Som exempel vill jag nämna det regionala projektet i Västafrika, som syftar till att stärka kvinnors deltagande i fem länder i regionen, det regionala projektet i Latinamerika, där man försöker öka det demokratiska deltagandet av unga, särskilt flickor, samt projekten i Egypten, Jordanien, Nigeria, Marocko och Kirgizistan som genomförs för att kvinnor ska få delta aktivt i det politiska livet.

Det är bra att det finns en hänvisning till val i betänkandet. I det sammanhanget har kommissionen redan införlivat könsperspektivet i valobservatörsmetodiken och kvinnors deltagande följs systematiskt i valobservatörsuppdragen. Ett bra exempel på detta är det EU-uppdrag som nyligen genomfördes i Jemen.

Som ni vet har kommissionen ett viktigt och gammalt åtagande att integrera jämställdheten mellan kvinnor och män över hela linjen i våra yttre förbindelser. Sedan 2001 har ”Handlingsprogram för integrering av ett jämställdhetsperspektiv i gemenskapens utvecklingssamarbete” gett oss en ram inom vilken vi har genomfört ett omfattande utbildningsprogram och utvecklat politiska verktyg. År 2007 ska vi i samarbete med Förenta nationerna och Internationella arbetsorganisationen lansera ett nytt kapacitetsuppbyggande program, denna gång riktat huvudsakligen mot våra partnerregeringar, det civila samhället och andra programpartner i tredjeländer. Den specifika tematiska tyngdpunkten i detta program kommer att vara främjandet av kvinnors deltagande i fredsbyggandet i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 1325.

Slutligen är det uppenbart att även om framsteg har gjorts, behövs det fortfarande enorma insatser för att vi ska utvecklas när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män och kvinnors faktiska deltagande i den politiska sfären. I detta avseende har kommissionen förbundit sig att fortsätta att uppbringa alla tillgängliga instrument. Följande frågor är överhängande: för det första behöver vi ett starkare könsfokus i valfrågor, konstitutionella frågor samt rättsliga och juridiska frågor. Vi måste stödja kvinnors aktiva deltagande bättre när det gäller att definiera och tillämpa politik på nationell nivå. För det andra behöver företagen fler kvinnor i styrelserna så att största möjliga bredd i tankesätt, perspektiv, erfarenhet och förmåga garanterat finns med i beslutsfattandet på hög nivå. För det tredje kvarstår en viktig utmaning för alla länder, nämligen att komma till rätta med könsstereotyper i undervisning, utbildning, på arbetsmarknaden och i media.

För att uppnå jämn könsfördelning i beslutsfattandet måste vi slutligen få med männen och få dem att engagera sig helt och hållet om vi vill göra framsteg. Familjetillvänd politik för kvinnor och män, såsom flexiblare arbetstider och god barnomsorg, kan hjälpa mycket.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Fru talman! Ana Maria Gomes initiativ att utarbeta ett betänkande om kvinnor i internationell politik är lovvärt. För som kommissionsledamoten också helt riktigt påpekade illustreras bristen på kvinnligt deltagande av de siffror hon presenterar – som gäller allt från Nobelpristagare till antalet kvinnor som nått nyckelpositioner i internationell politik i medlemsstaterna eller i internationella organisationer.

Det är oomtvistligt att ett demokratiskt samhälle på ett värdigt sätt måste företrädas av både män och kvinnor och att lika deltagande bör börja med utbildning och ett tidigt invigande i politikens hemligheter för män och kvinnor, utan könsdiskriminering och med möjlighet att förena yrkesarbete inom internationell utrikespolitik med familjeliv.

Vid sidan av EU:s omfattande insatser och löftesrika planer skulle Gomesbetänkandet bibehålla sitt värde och sin aktualitet om det inte innehöll hänvisningar till specifika nationella regeringar och listor över länder som vidtagit åtgärder som inte kan utvärderas bara genom ett omnämnande.

Kvinnligt deltagande endast i form av fysisk närvaro på den internationella politiska scenen är inte tillräckligt. Det måste i stället hänga samman med kvalifikationer och kompetens som bedöms oberoende av deras kön. Medlemsstaternas författningar och lagar bör stödja principen om likabehandling och parterna bör stödja förtjänstfulla män och kvinnor utan diskriminering. Men handlar inte detta om subsidiaritet? Kan vi bestämma över FN:s sammansättning? Vi kommer därför inte att stödja dessa specifika punkter i betänkandet.

Jag vill givetvis gratulera Europeiska kommissionen till dess insatser, och Europaparlamentet bör stödja jämställdhetsprincipen och främja en proportionerlig sammansättning av anställda vid generaldirektoraten, representationerna och delegationerna.

Vi kommer endast att stödja de specifika punkter i betänkandet som jag nämnt.

  Zita Gurmai, för PSE-gruppen. – (HU) Fru talman! Ett balanserat deltagande av kvinnor i beslutsfattandet är en av jämställdhetspolitikens största utmaningar. Denna fråga finns också med i det kommande handlingsprogrammet för lika möjligheter. Insatserna måste ge resultat på alla områden, även utrikespolitiken för att bara nämna ett. Lika möjligheter kan nämligen inte begränsas till EU:s territorium. Vi måste främja kvinnors deltagande i det politiska livet världen över.

Våra synpunkter kommer att eka tomt om de inte åtföljs av den politiska vilja som krävs. Därför är det betydelsefullt att sex premiärministrar och statsministrar, de från Tjeckien, Danmark, Finland, Frankrike, Ungern och Sverige, vid toppmötet i mars godkände den europeiska jämställdhetspakten, som innebär att jämställdhetsperspektivet utsträcks till att även omfatta vårt samarbete med kommissionen. Detta kommer förhoppningsvis att ge ytterligare möjligheter både för kvinnors avancemang på arbetsplatsen och när det gäller att upprätta en lämplig balans mellan arbetsliv och familjeliv. Min kollega har gjort ett utmärkt arbete, och jag föreslår att vi godkänner betänkandet.

  Anna Záborská (PPE-DE). – (SK) Jag förstår varför Ana Maria Gomes, före detta diplomat och en kvinna som sysslat med politik i åratal, har tagit upp detta ämne, och jag lyckönskar henne till det.

Jag stöder till fullo tanken att kvinnors lika och fullständiga deltagande i den politiska processen och i beslutsfattandet helt och hållet bör spegla samhällets verkliga struktur. Detta deltagande är betydelsefullt för framtida generationer och för att demokratiska system ska fungera på avsett sätt. Det råder ingen tvekan om att jämställdhet mellan könen med avseende på värdighet och ansvar till fullo motiverar att kvinnor avancerar till offentliga positioner. För ett verkligt stöd för kvinnor i politiken krävs ett tydligt erkännande av deras värde som mödrar och deras roll i familjen, och detta gäller i förhållande till alla andra offentliga funktioner och yrken.

Dessutom måste dessa funktioner och yrken vara nära förbundna med varandra om vi vill ha en social och kulturell utveckling som är genuint och fullständigt human. Låt oss vara ärliga. Kvinnor är alltid djupt engagerade i livets svåra stunder, där de är oöverträffade som fredsmäklare och medlare. Vi måste definitivt göra mycket mer för att se till att villkoren för kvinnors och mödrars liv och arbete inte leder till diskriminering i den politiska världen. I framtiden kommer kvinnor i allt högre grad att engagera sig i de dagsaktuella, allvarliga och hett omdebatterade frågorna. Det är ovanligt att kvinnor är starkt representerade på alla samhällsområden, eftersom kvinnor till sin natur är motståndare till ett samhälle som organiseras uteslutande med utgångspunkt i effektivitet och produktivitet och insisterar på att dessa system ska omformas i en humanare riktning.

Sammanfattningsvis vill jag framföra en önskan om att alla kvinnor som är politiskt aktiva blir förkunnare av en ny feminism som uppskattar och uttrycker kvinnors sanna begåvning på alla områden av det sociala livet, utan att man frestas att härma de modeller som skapats av våra manliga kolleger. Och denna begåvning kan användas för att övervinna alla former av diskriminering i den offentliga förvaltningen och i de politiska partierna.

  Pia Elda Locatelli (PSE). – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! För fem dagar sedan firade FN 60-årsdagen av skapandet av FN:s kvinnokommission. Vid detta tillfälle sa Kofi Annan att världen äntligen börjar förstå att det inte finns något mer effektivt verktyg för att främja utveckling än kvinnors och flickors egenmakt, en egenmakt – säger Annan – som ökar den ekonomiska produktiviteten, minskar spädbarns- och mödradödligheten, förbättrar livsmedelsförsörjningen och främjar hälsan.

Begreppet kvinnors egenmakt, som först utvecklades av EU, fördes fram med stor kraft vid FN:s fjärde kvinnokonferens, Pekingkonferensen, för elva år sedan. Nu är det dags att återuppliva idén med kvinnors egenmakt genom att organisera en ny världskonferens. I betänkandet uppmanar vi ännu en gång FN att sammankalla den femte världskonferensen, och det gör vi enhälligt som företrädare för EU, som företrädare för de 25, snart 27, medlemmarna av FN:s totalt 191 medlemmar, en grupp med betydande tyngd. Detta är en av de uppföljningsaktioner som vi begär när vi röstar för detta grundliga och välavvägda betänkande som vi gratulerar föredraganden till.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Det framgår klart av de tidigare anförandena att det råder brist på kvinnligt deltagande i den internationella politiken. Man skulle kunna säga att det är en rekordstor brist i jämförelse med andra sektorer.

Jag tackar därför Ana Maria Gomes som har gett oss tillfälle att debattera denna fråga igen. För det första därför att det är en mycket viktig fråga med tanke på balansen och demokratin i den moderna världen, och som vi redan har hört är frågan en särskilt viktig dimension i ansträngningarna att uppnå jämställdhet, rättvisa och naturligtvis även välstånd.

Det andra skälet är att denna dimension normalt inte tas med i de jämställdhetsstrategier som medlemsstaterna tillämpar, och EU har naturligtvis inte behörighet att framtvinga denna dimension även om unionen skulle kunna främja den på ett mer bindande och effektivt sätt.

Som vi har hört är den nuvarande situationen inte tillfredsställande, och framtidsutsikterna är inte heller optimistiska om vi betänker att vi, enligt de undersökningar som gjorts, först efter 2040 skulle kunna komma över 30 procents delaktighet för kvinnor i de nationella parlamenten runtom i världen. Vi måste därför vara självkritiska och fördela ansvaret på ett uppriktigt sätt. Vi måste inse att enkla sanningar och grundläggande värden inte tillämpas i praktiken, och detta beror på avsaknaden av insatser för att öka medvetenheten, på bristfällig samhällsinformation och på bristen på politisk vilja inom alla olika organ, vilket påpekas i betänkandet och i de ändringsförslag som min politiska grupp har lagt fram.

Avslutningsvis vill jag kommentera vårt ansvar i EU:s institutioner. Både Europeiska kommissionen och Europaparlamentet bör rutinmässigt låta dimensionen kvinnofrågor ingå i sina yttre förbindelser och de bör eftersträva en jämn könsfördelning både när det gäller deras talespersoner i de yttre förbindelserna och när det gäller deras delegationers sammansättning.

  Edite Estrela (PSE). – (PT) Jag vill börja med att gratulera Ana Maria Gomes till hennes utmärkta betänkande som behandlar ett ytterst aktuellt och relevant ämne. Kvinnor är fortfarande underrepresenterade i det politiska livet, både nationellt och på EU-nivå, och detta gäller i lika hög grad Europaparlamentet.

Det är obegripligt att det finns fler kvinnor än män vid universiteten och allt fler kvinnor med master- eller doktorsexamen samtidigt som man sällan finner kvinnor i befattningar som gäller politiskt beslutsfattande eller ekonomisk makt. När de når en viss nivå slår de alltid i ett tak som förhindrar deras fortsatta karriär.

Jämställdhet är ett viktigt inslag i själva demokratin. Erfarenheten har visat att ett kvotsystem har lett till ett mer jämställt och därigenom mer rättvist och harmoniskt samhälle. Medlemsstaterna måste anta lagar som garanterar jämställdhet.

Jag vill till sist ställa en retorisk fråga. Hur annorlunda skulle världen vara om den styrdes av en kvinnlig majoritet? Skulle även EU vara annorlunda?

  Anna Hedh (PSE). – Fru talman! Jag skulle vilja börja med att tacka Ana Maria Gomes för ett alldeles utmärkt betänkande. Denna fråga är synnerligen viktig, både ur ett jämställdhetsperspektiv och ur ett demokratiskt perspektiv. Mer än halva Europa består av kvinnor. Då är det ju också ur demokratisk synvinkel viktigt att kvinnor är lika delaktiga i den politiska beslutsprocessen som män.

Den europeiska jämställdhetspolitiken har sin bas i välfärden, en välfärd som vi måste vara rädda om och bygga vidare på. Nu finns det nämligen stora luckor i både jämställdheten och välfärden. Det handlar om att kunna förena privatliv och yrkesliv. Det handlar om den ojämna fördelningen av familjeansvaret och diskrimineringen inom sysselsättnings- och yrkesutbildning. Vi måste hjälpas åt, så att kvinnorna också får förutsättningar att delta i den politiska processen. Det är ingen jämställd välfärdsstat där makten inte delas lika mellan män och kvinnor. På lång sikt är en jämställd välfärdsstad bra för män, men på kort sikt måste männen kanske vika undan lite och låta kvinnorna ta lite mer plats.

Trots politiska uttalanden, rekommendationer, handlingsprogram och särskilda lagstiftningar på nationell nivå är kvinnor fortfarande underrepresenterade i politiken. Vad behövs för att vi skall bli jämställda? Jag tror tyvärr att den enda lösningen är kvotering och lagstiftning. Det borde inte behövas. Mäns deltagande i jämställdhetsarbetet skulle kunna lösa detta stora problem.

  Teresa Riera Madurell (PSE). – (ES) Fru talman! Vi vet att internationella konflikter särskilt drabbar kvinnor: majoriteten bland flyktingar och hemlösa är till exempel kvinnor.

Men vi måste ha klart för oss att det inte är kvinnor som fattar de beslut som leder till dessa situationer. Som det mycket tydligt framgår av Ana Maria Gomes ytterst intressanta betänkande finns det nämligen praktiskt taget inga kvinnor på de platser där beslut fattas i den internationella politiken trots rekommendationerna i den handlingsplattform som antogs i Peking, trots säkerhetsrådets resolution 1325 och trots att kvinnor enligt sakkunniga har en särskild talang för att förhandla och nå överenskommelser.

Det är en paradox att majoriteten av de icke-statliga organisationer som spelar en aktiv roll i fredsförhandlingar och i utvecklingen efter konflikter består av kvinnor. Som det påpekas i betänkandet måste EU:s institutioner stödja dessa kvinnor.

Det är viktigt att vi omedelbart vidtar alla nödvändiga åtgärder för att se till att det råder en jämn fördelning mellan män och kvinnor på alla de områden där man fattar beslut som påverkar vårt gemensamma öde. Frånvaro av kvinnor innebär ett demokratiskt underskott.

De åtgärder i detta avseende som föreslås i betänkandet är mycket djärva och intressanta och de ligger i hög grad i linje med de åtgärder som mitt land Spanien för närvarande vidtar.

Jag gratulerar er, fru Gomes.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Fru talman! ”Kvinnor står för hälften av mänsklighetens potentiella talanger och kunnande och det faktum att kvinnor är underrepresenterade vid beslutsfattande innebär en förlust för samhället i stort.” Detta är ett citat från ministerdeklarationen från Aten som undertecknades för 14 år sedan. Trots många liknande politiska deklarationer, särskilda handlingsprogram och motsvarande lagstiftning har företeelsen könsdiskriminering inte försvunnit.

Av ungefär 44 000 parlamentsledamöter runtom i världen är bara 16 procent kvinnor. Av de 191 länder som för närvarande är medlemmar i FN är det bara sju som har en kvinna som statschef och åtta som har en kvinna som regeringschef. Kvinnors underrepresentation i den politiska beslutsprocessen förknippas ofta med svårigheter att skapa balans mellan samhällsliv, familjeliv och arbetsliv, och denna underrepresentation är ofta ett resultat av diskriminering inom arbetsliv och högre utbildning.

EU bör föregå med gott exempel i världen när det gäller lika möjligheter och demokrati. Men även här i Europaparlamentet utgör kvinnorna bara 30 procent av ledamöterna. En del länder, som till exempel Cypern och Malta, har inga kvinnliga företrädare alls. Medlemsstaterna och de politiska partierna runtom i EU bör eftersträva så kallad ”jämn könsfördelning” med 40–60 procent från vardera könet på sina valsedlar. Då skulle samhället verkligen representeras på ett rättvist sätt.

Jag vill gratulera Ana Maria Gomes till hennes utmärkta betänkande. Jag hoppas att det kommer att bidra till att förändra situationen för kvinnor i det politiska livet.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

21. Bekämpning av människohandeln- en integrerad strategi och förslag till en handlingsplan (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Edit Bauer, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om bekämpning av människohandeln – en integrerad strategi och förslag till en handlingsplan (2006/2078(INI) (A6-0368/2006).

  Edit Bauer (PPE-DE), föredragande. – (SK) Man talar nu om människohandel som den utan tvekan största skammen i vår moderna tid och den mest flagranta kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Den är också en utomordentligt farlig typ av brottslig verksamhet som efter handeln med vapen och narkotika utgör den tredje största inkomstkällan med en omsättning på flera miljarder euro och dollar.

Just i dag har Vatikanen gjort ett uttalande där människohandeln beskrivs som värre än slavhandeln. Experter beräknar att omkring hundra tusen människor i EU varje år faller offer för människohandel. Unicefs senaste resultat tyder på att två tredjedelar av medlemsstaterna finns bland ursprungsländerna eller de länder som utgör målet för handeln. Uppfattningen att detta inte gäller oss är därför felaktig. Felaktig är också tanken att detta är en fråga som endast berör några tusen prostituerade vilkas öden ofta är tragiska. Det har emellertid tillkommit vissa faktorer. Till dem hör det ökande antalet människor som drabbas av människohandel i samband med tvångsarbete, tillhandahållande av tjänster, påtvingat tiggeri bland barn och småbrottslighet liksom även människohandel som syftar till olaglig adoption eller tvångsäktenskap. I en rapport från Europarådet nämns också bevis för handel med mänskliga organ i EU:s länder.

Även om offren i de allra flesta fall är kvinnor finns det oroväckande bevis för att 40–50 procent av offren är barn. Syftet med betänkandet är att ge en översikt över problemet med människohandel i dess helhet. Det handlar inte i sig om människosmuggling eller prostitution. Det handlar om människohandel där en tidig identifiering av offret är av ytterst stor betydelse. Om offren inte identifieras tidigt kan det mycket väl leda till att de själva anklagas för invandringsbrott eller för inblandning i olaglig verksamhet, och de kan utvisas från landet innan de ens har fått en chans att bidra till att avslöja de välorganiserade brottsliga nätverken, vilket gör det mycket sannolikt att de faller offer för samma nätverk igen.

I detta sammanhang är det nödvändigt att framhålla betydelsen av EU:s plan och även de utprövade och testade strategier, standarder och förfaranden för att bekämpa människohandeln som allmänt anses vara ett viktigt framsteg på detta område.

Jag vill emellertid lyfta fram fyra problemområden i betänkandet.

För det första: trots att detta är ett ytterst allvarligt brott är situationen i medlemsstaterna långt ifrån tillfredsställande när det gäller lagstiftningen i frågan och tillämpningen av den. Fem medlemsstater har ännu inte ratificerat FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet eller dess kompletterande protokoll, känt som Palermoprotokollet, om att förebygga, förhindra och bestraffa människohandel, särskilt handel med kvinnor och barn. Så många som tio medlemsstater har ännu inte undertecknat det fakultativa protokollet till konventionen om barnets rättigheter om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi.

Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel har hittills endast ratificerats av ett land, och sju medlemsstater har inte undertecknat den. Det finns problem när det gäller uppfyllandet av förpliktelserna. I en medlemsstat kan brottet människohandel bara bestraffas med böter. I ett annat land är det inte möjligt att åtala handel med barn som sedan tvingas att tigga eftersom tiggeri i sig inte betraktas som något brott. I andra länder kan juridiska personer inte åtalas för sådana brott. Tillämpningen är också problematisk i de fall där medlemsstaterna har alla tillgängliga resurser, till exempel genom arbetslagstiftning och yrkesinspektion, men där människohandel trots detta fortfarande förekommer.

För det andra är våra brister på det förebyggande området inte mindre allvarliga. Jag vill nämna ett chockerande resultat i en nyligen publicerad Unicef-rapport enligt vilken så många som 30 procent av barnen i världen fortfarande är oregistrerade. Dessa barn kan, i likhet med gatubarnen, lätt falla offer för brottslingar.

För det tredje är skydd av offren mer än bara en humanitär uppgift. Det finns övertygande bevis från Europol om att vi utan skydd av offren inte kan räkna med att kunna avslöja de välorganiserade nätverken av brottslingar och mellanhänder effektivt. Och i stället för att skydda offren väljer man ändå ofta det enklare alternativet att kriminalisera dem.

För det fjärde är det uppenbart att en effektiv kamp mot människohandeln kräver förstärkt samarbete mellan medlemsstaterna och Europol, Eurojust, Frontex, Unicef och andra internationella organisationer, inbegripet icke-statliga organisationer. En enhetlig metod att identifiera offren och en enhetlig definition av den bakomliggande brottsligheten skulle vara till stor hjälp för att bättre förstå nya inslag i utvecklingen och problemets totala omfattning. Nu kan vi nämligen bara arbeta utifrån beräkningar som anses fullständigt otillförlitliga av experter på området. Nu kommer nämligen brottslingarna även i fortsättningen att ha ett försprång före de organ som tillämpar lagarna.

Avslutningsvis vill jag tacka mina kolleger som har bidragit till att förbättra betänkandet. Jag vill också tala om att jag delar den uppfattning som för en tid sedan uttrycktes av Helga Konrad, tidigare OSSE:s särskilda representant för kampen mot människohandel. Problemet med människohandel befinner sig vid en skiljeväg. Vi vet mycket om problemet, men det råder tvivel om vi också vill vidta åtgärder. Många av oss anser att det nu är dags för kraftfulla åtgärder för att bekämpa denna ytterst allvarliga, farliga och skamliga brottslighet.

ORDFÖRANDESKAP: OUZKÝ
Vice talman

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! Först vill jag gratulera föredraganden till detta mycket viktiga betänkande. EU:s politik mot människohandel är en prioritet inte bara för parlamentet, utan också för kommissionen och mig själv.

Ytterligare och effektivare åtgärder behövs för att bekämpa människohandeln. Även om många initiativ har tagits på nationell och internationell nivå, är resultaten inte jämförbara med den enorma omfattningen av detta kriminella fenomen. EU:s handlingsplan som godkändes i december förra året, som ni kanske minns, är ramen för de praktiska åtgärder som syftar till att ta itu med alla aspekter av människohandel.

Jag vill understryka några prioriteringar som jag anser vara nödvändiga. Först och främst är det viktigt att medlemsstaterna påskyndar tillämpningen av direktiv 2004/81/EG om uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för människohandel eller som har fått hjälp till olaglig invandring och vilka samarbetar med de behöriga myndigheterna. Det gäller i synnerhet hjälp och sociala återanpassningsåtgärder, betänketid och utfärdande av uppehållstillstånd till offer för människohandel, också med beaktande av Europarådets konvention från 2005.

Här är det viktigt att påpeka att betänketid och hjälpåtgärder ska ges till offren oavsett deras vilja eller förmåga att samarbeta med de brottsbekämpande myndigheterna och att offren efter utfärdandet av uppehållstillstånden får tillträde till arbetsmarknaden, yrkesutbildning och utbildning.

Hur ser situationen ut så här långt? Tyvärr är den mycket nedslående. Hittills har endast två medlemsstater införlivat EG-direktivet och endast sex ytterligare anmälningar av åtgärder för införlivande har behandlats av Europeiska kommissionen. Från 12 medlemsstater har det inte kommit några anmälningar alls. Som ni vet gick tidsfristen för införlivande ut den 6 augusti 2006 och jag har därför beslutat att inleda överträdelseförfaranden mot alla medlemsstater som ännu inte har införlivat detta mycket viktiga EG-direktiv.

När det gäller hjälp och social återanpassning måste man också betona behovet av ett regelbundet nära samarbete mellan de offentliga myndigheterna, inklusive de brottsbekämpande myndigheterna, och icke-statliga organisationer. Jag anser att det är mycket viktigt med ett nära och varaktigt samarbete mellan de offentliga myndigheterna och den privata sektorn för att skydda och återanpassa offren.

Vad beträffar utredningar till följd av initiativ från Europeiska polisbyrån (Europol) bör internationellt polissamarbete mellan medlemsstaternas specialenheter öka. Jag stöder och uppmuntrar ett bättre och närmare samarbete mellan alla specialiserade nationella enheter som motarbetar människohandel. Här finns det dock en aspekt som jag vill nämna för er. När det gäller åtal noterar jag med besvikelse att åtalen mot kriminella som utnyttjar offer för människohandel – till exempel för sexuella ändamål – mycket ofta är svaga och endast fokuserar på prostitutionen i stället för på själva åtalet, som borde vara degradering av offren till slavar. Det är åklagarna som bestämmer åtalet, men jag hoppas verkligen att domarna nu kommer att ta mycket tuffare tag än tidigare. Det är så det verkligen förhåller sig.

Det finns också prioriteringar för kommissionen. Jag har beslutat att starta en expertgrupp för människohandel. Denna expertgrupp kommer särskilt att hantera indikatorer och kriterier för att identifiera olika former av människohandel, vars syfte är att utnyttja arbetskraft. I detta sammanhang kommer jag i början av 2007 att föreslå EU-lagstiftning när det gäller sanktioner mot arbetsgivare som utnyttjar illegala arbetstagare, vars arbetsförhållanden ibland liknar slaveri.

När det gäller människohandel med sexuellt utnyttjande som syfte, ska vi snart upprätta ett frågeformulär som syftar till att utvärdera bland annat den eventuella effekt en ny lagstiftning kan ha som brottsförklarar användningen av sexuella tjänster när man vet att personen ifråga är offer för handel. Jag håller därför mitt löfte till er om detta frågeformulär.

Vidare måste man ta itu med de underliggande orsakerna till människohandeln, inklusive fattigdom, brist på arbetstillfällen, könsrelaterat våld och könsdiskriminering. Inom mina tjänsteavdelningar kommer man snart att hålla ett gemensamt seminarium om denna fråga, just för att fokusera på huvudproblemen som uppkommer.

En sista viktig punkt är ökad medvetenhet. Kommissionen stöder inrättandet av en dag mot människohandel, eventuellt den 11 juni. Syftet med detta initiativ är att ytterligare synliggöra problemen med människohandel och de åtgärder som vidtas för att motarbeta själva handeln. I detta kommer man att efterlysa samarbete från statliga institutioner och det civila samhället och utvärdera kvaliteten på och resultaten av alla åtgärder som kommit igång.

  Simon Coveney (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera kommissionsledamoten till hans mycket positiva tal och till allt han gör på detta område. Han menar allvar med att göra skillnad när det gäller att bekämpa människohandeln och det måste erkännas.

Jag vill också gratulera Edit Bauer till hennes betänkande. Det har inte varit ett lätt betänkande att utarbeta, eftersom olika yttranden från ett antal olika utskott skulle införlivas i slutversionen. Jag var ansvarig för yttrandet om människohandel från utskottet för utrikesfrågor, vilket koncentrerade sig särskilt på de aspekter av detta problem som rör yttre förbindelser. Ett stort antal punkter och rekommendationer från mitt yttrande har införlivats i betänkandets text och jag tackar Edit Bauer för hennes samarbete i detta avseende.

Jag ville ha den här kvällen för att i första hand uttala mig om frågor som gäller yttre förbindelser. I betänkandet betonas hur viktigt det är för medlemsstaterna att underteckna internationella överenskommelser, vilket garanterar en faktisk skyldighet för länder att ta itu med frågor som rör människohandel. Den irländska regeringen har till exempel inte ratificerat FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet och denna konventions protokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av människohandel. Konventionen och protokollet mot människohandel har ratificerats av 121 stater i världen, inklusive de flesta europeiska länder, men sju av EU:s medlemsstater har fortfarande inte ratificerat dem, vilket inte är godtagbart.

I betänkandet uppmanas också EU:s medlemsstater att tillämpa rådets direktiv om uppehållstillstånd, så att tillfälligt uppehållstillstånd kan ges till offren för människohandel. Detta är absolut nödvändigt för att sluta betrakta människor som fallit offer för olaglig handel som illegala invandrare och i stället behandla dem som offer för övergrepp. Genom att man garanterar offren en barmhärtig och rättvis behandling kommer man också att uppmuntra dem att gå till polisen.

En av grundstenarna i yttrandet från utskottet för utrikesfrågor är att rådet och kommissionen regelbundet bör ta upp frågan om människohandel i politiska dialoger med tredjeländer. De klausuler om mänskliga rättigheter som finns inskrivna i överenskommelserna mellan EU och dessa länder bör när det är lämpligt användas för att ta upp frågor om människohandel. Det finns klara bevis i olika områden i världen för att påtryckningar från regeringar, internationella organisationer och icke-statliga organisationer börjar få effekt på attityderna till människohandel. EU har ett ansvar för att höja sin röst på alla tänkbara sätt mot detta alltjämt fortgående och skamlösa slaveri i modern tid.

EU måste föregå med gott exempel om man ska kunna insistera på att andra delar av världen ska följa efter. Jag är inte säker på – och detta bekräftades av kommissionsledamotens anmärkningar – att EU:s regeringar tar denna fråga på fullt allvar. Detta måste förändras, och betänkandet är ett steg i rätt riktning.

  Jean Lambert (Verts/ALE), föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (EN) Herr talman! Jag vill också tacka föredraganden för det utmärkta arbete hon har gjort med sitt betänkande. Som sagt utarbetade jag yttrandet från sysselsättningsutskottet, där vi fokuserade på de människor som i grund och botten fallit offer för handel med arbetskraft. Något som jag verkligen välkomnar i detta betänkande är erkännandet att det finns många olika orsaker till att människor utsätts för handel.

Mitt utskott välkomnar särskilt att den integrerade handlingsplanen bygger på de mänskliga rättigheterna och medger att det, som kommissionsledamoten sa, krävs att man lägger tonvikten på tvångsarbete eller tvångstjänster, slaveri och slaveriliknande följder av handeln. Vi har sett bevis för dessa slaveriliknande följder alltför nyligen, i form av arbetstagare som inte har något val alls när det gäller när, var eller hur de arbetar. De har inga rättigheter. Deras bostad är knuten till arbetet. De kan bli slagna, bli utan läkarvård, sakna vatten när det är varmt och ibland, vilket var fallet i Morecombe Bay i Storbritannien, lämnas de att dö.

När utskottet tittade på orsakerna, undersökte det också efterfrågan och konstaterade att efterfrågan inom EU på billig och foglig arbetskraft som saknar papper bidrar till den illegala människohandeln. Det anser att förekomsten av sådan arbetskraft kan sänka kostnaderna, men att detta sker på bekostnad av mänsklig värdighet och underminerar arbetsnormer, hälso- och säkerhetsåtgärder, rättvisa löner samt lokala och/eller statliga intäkter genom att skatter och sociala avgifter inte betalas.

I detta betänkande välkomnar vi synpunkten att vi till exempel bör titta på de tvivelaktiga arbetsförmedlingar som vänder sig till medborgarna i både EU och tredjeländer och som har blivit en täckmantel för dessa slaveriliknande följder. Vi anser att vi måste tillämpa befintlig arbetsrätt och hämta information från arbetsinspektörerna och lämna den till polisens underrättelsetjänst, så att vi kan stoppa eller störa den olaglig handeln. Vi anser även att det är viktigt med utbildning för dessa inspektörer.

Vi värdesätter god företagssed, där efterlevnad verkligen eftersträvas hela vägen, och vi uppskattar också det värdefulla arbete som nätverk, arbetstagarorganisationer och ansedda företag gör för att förebygga människohandel och ta hand om offren.

Personligen välkomnar jag i hög grad den åtgärd kommissionsledamoten har sagt att han tänker vidta när det gäller tillfälliga uppehållstillstånd. Jag beklagar djupt agerandet av bland andra min egen medlemsstat som, precis som Simon Coveney sa, ser offren främst som illegala invandrare snarare än som offer. Polisen har berättat för oss att de som förts bort ofta utsätts för handel om och om igen i en ond cirkel, snarare än betraktas som sårbara individer eller faktiskt som möjliga informationskällor.

Jag välkomnar i hög grad vad kommissionsledamoten sagt, liksom betänkandet, och ser fram emot att detta följs upp med mycket kraftfulla åtgärder.

  Maria Carlshamre (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. – (EN) Detta betänkande är resultatet av förstärkt samarbete enligt artikel 47 mellan två utskott, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag är därför delvis ansvarig för detta betänkande, särskilt de delar som handlar om handel med kvinnor och flickor för sexuellt utnyttjande.

Sjutton år: det är åldern på det typiska offret för människohandel i Europa. Hon är en ung flicka som slutar på en bordell eller inom en så kallad eskorttjänst i Tyskland, Österrike eller Nederländerna.

Sjutton år: det är samma tid som parlamentet har debatterat och producerat dokument om människohandel. Man säger att vi bör hålla oss till det vi hittills gjort här i parlamentet. Men jag menar att vi måste sluta upp med önsketänkandet, det tomma pratet och de tomma besluten och börja ta itu med denna fråga på ett praktiskt sätt.

Först och främst måste vi identifiera fienden. Det är organiserad brottslighet. Medan vi har pratat har de bytt program från vapen och droger till ett lönsammare köpande och säljande av människor i sexindustrin. Vi talar om varor. Vi talar om handelsvaror. Vi talar om vanliga marknader där nakna unga flickor säljs till högstbjudande. Vi talar om flickor som säljs när de är 17 år och när de är 20 år är värdelösa och kastas bort. Jag har träffat dem och lyssnat på otroliga skräckberättelser om våldtäkter 14 gånger om dagen. Vill vi ha ett slut på detta eller vill vi bara fortsätta att prata? Denna industri för organiserade brott lever på efterfrågan från vanliga män som tror att de har rätt att köpa en ung flickas kropp så billigt som möjligt.

En del människor säger att handeln med kvinnor och flickor för sexuellt utnyttjande redan i sig är ett brott, medan prostitution bara är en fråga om vuxna som gör en frivillig affärstransaktion. Men mer än 90 procent av flickorna inom sexindustrin i Tyskland, Österrike och Nederländerna, där prostitution är lagligt, kommer från andra länder. Hur kan man veta att flickan gör det av egen fri vilja? Hur kan man vara säker på att hon inte bara ler för att hon vet att någon kommer att hota hennes familj där hemma om hon inte fogar sig? Om ni bara ser detta som vilket jobb som helst, hur kommer det sig att ni inte vill att er dotter ska göra det? Eller er egen fru? Efterfrågan från män att köpa sex är också en drivkraft i handeln.

Om ni håller med mig att vi verkligen behöver göra något åt människohandeln, var snälla och följ mitt exempel och rösta mot ändringsförslagen 23, 24 och 25 imorgon.

Kommissionsledamot Frattini! Jag är mycket tacksam för ert arbete, men vi väntar fortfarande på undersökningen om hur Europas prostitutionslagar påverkar antalet offer för människohandel. Den behövs om vi ska hitta de bästa metoderna.

  Carlos Coelho, för PPE-DE-gruppen. – (PT) Människohandeln är en modern form av slaveri. Den är inte någon ny företeelse. Människohandeln har vuxit under de senaste åren och har nått oroväckande nivåer. Internationella arbetsorganisationen beräknar till exempel att det finns omkring 2,5 miljoner människor i tvångsarbete runtom i världen.

Detta är redan den tredje mest lukrativa handeln, efter handeln med narkotika och vapen. Som tidigare talare har nämnt kommer människohandeln till uttryck i form av sexuellt utnyttjande men även i form av skamliga arbetsförhållanden, tvångsarbetskraft i hushållen, olagliga adoptioner, påtvingat tiggeri och handel med organ.

Att bekämpa människohandeln är därför en av de viktigaste prioriteringarna både på gemenskapsnivå och på internationell nivå. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill lyckönska Edit Bauer till hennes utmärkta betänkande. Vi håller med om att det krävs en sammanhängande EU-politik för att bekämpa människohandeln effektivt, en politik som täcker alla delar av frågan, däribland frågor som gäller ursprungs-, transit- och destinationsländer, människor som rekryterar och utnyttjar och andra mellanhänder, kunder och andra som drar nytta av människohandeln. Offer och vittnen måste skyddas, och strategier för förebyggande måste utarbetas.

Människohandeln är oacceptabel, och juridiska kryphål som underlättar den får inte tillåtas. Lagstiftningen måste vara tydlig och långtgående och den måste genomföras och tillämpas korrekt av alla medlemsstaterna. Det måste finnas en juridisk plattform som utgångspunkt för att intensifiera det internationella samarbetet, och jag är bestört över att det har tagit så lång tid att ratificera och genomföra olika internationella instrument som till exempel FN:s konventioner. Jag vill uppmana de medlemsstater som ännu inte har vidtagit nödvändiga åtgärder att göra detta så snart som möjligt. Låt mig i detta sammanhang lovorda Franco Frattini för hans kommentarer i kammaren i dag om att bestraffa de medlemsstater som dröjer med att införliva de direktiv som har antagits.

  Inger Segelström, för PSE-gruppen. – Herr talman, kommissionsledamot Frattini, ledamöter och åhörare! Jag vill börja med att tacka Edit Bauer för ett bra betänkande och utskottet LIBE för ett bra samarbete och för det förstärkta samarbetet med kvinnoutskottet. Jag vill även tacka kommissionsledamot Frattini.

Under de två och ett halvt år som jag suttit i Europaparlamentet har frågan om människohandel kommit högt upp på den politiska dagordningen, både här hos oss och i medlemsstaterna och bland våra medborgare. Det är en bra början. Jag är mycket nöjd med att vi har en gemensam syn på fördömandet av människohandel, som under fotbolls-VM. Jag välkomnar att vi nu också inkluderar andra delar av människohandeln samt att vi enas om det vi talar om är dagens slavhandel och att minst 80 procent är kvinnor och barn.

Det jag oroas över är bristen på analys av vad som händer med kvinnorna och barnen när de väl är här i EU. Det hjälper inte att uppröra sig över handeln över gränserna om man inte ser eller vill tala om vad som händer sen i EU. Marknaden i EU och sexköparna köper kvinnor och barn utan urskiljning. När jag träffat kvinnor som man handlat med berättar de att de har köpts och sålts till prostitution och kunder i många, många EU-länder varje dag året runt. Det har varit möjligt, eftersom vi här i EU fortfarande inte vågar tala om de kvinnor och barn som är här och nu. Det är dags att ändra attityder. Nästa steg är att skaffa oss mer kunskaper. Att det är 50 procent barn som säljs till prostitution är en skandal! Vi borde skämmas varje dag för att vi inte gör mer, eftersom vi i EU ansvarar för barnens rätt.

Jag kan med stolthet berätta för er att vi i PSE-gruppen enas om hur vi vill gå vidare. Vi vill sätta mål, genomföra studier och få bättre kunskaper. Sen kanske vi kan enas om vad som krävs på kort och lång sikt. Om ni andra partier vill veta det, kan jag berätta att vi öppnar upp för en debatt om olika lösningar för människohandel i medlemsländer, t.ex. legalisering eller sexköpslag som i Sverige. Varför är PPE-DE-gruppen rädd för universitetsstudier? Det skulle jag vilja veta.

Att bara vara emot ikväll är att säga att vi i Europaparlamentet är oroade över människohandeln, men vi sticker huvudet i sanden som strutsen och tar inte ansvar för vad som händer med alla de kvinnor och barn som utnyttjas här och nu. Många medborgare talar om att vi mest pratar här i EU utan att sätta upp konkreta mål. Därför vill PSE-gruppen och jag att vi ska fastställa målet att EU ska halvera antalet personer som utsätts för människohandel inom tio år.

Dessutom yrkar PSE-gruppen bifall till ändringsförslagen 1–22 och för skäl P. I omröstningen om skäl O kommer vi att avstå, eftersom vi inte tar ställning vare sig för eller emot en enskild undersökning. Om ändringsförslag 25 kommer vi att rösta olika. Jag kommer att rösta för punkt 1 led al och emot ändringsförslag 25 utifrån mina politiska erfarenheter av synen på sexhandel och prostitution i Sverige. Det viktigaste nu är halveringsmålet och att den planerade undersökningen i EU 2007 genomförs. Jag vill tacka alla medborgare för denna diskussion. Jag vill tacka alla som har deltagit i debatten här i kammaren samt talmannen och kommissionsledamot Frattini.

  Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Herr talman! Jag får nog lov att hålla ett annat anförande än det jag hade skrivit eftersom mycket av vad jag ville säga redan har sagts. Detta är en bra debatt där det är viktigt för oss att framhålla att det är nödvändigt att ta itu med den fråga vi diskuterar, både genom att ratificera konventionerna och genom att arbeta med de stora bristerna i fråga om social jämlikhet. Låt mig då säga att det inte räcker med att ratificera konventioner. De måste också efterlevas. Jag kan säga att enbart i ett land som Danmark anslås alltför få resurser för att bekämpa sexhandeln. Det görs inte tillräckliga undersökningar, och de kvinnor som är offer för handeln har bara 30 dagar på sig innan de sparkas ut ur landet. Det finns inte tillräckligt med tid vare sig för att de ska få den hjälp de behöver eller för att någonting ska göras åt problemet. Då ställer vi oss frågan om detta beror på att vi i själva verket accepterar att det kan förekomma handel med kvinnor och barn. På denna punkt håller jag personligen faktiskt med svenskarna. Det har nämligen visat sig att när det finns en marknad är det bara alltför lätt både att skapa acceptans för att denna verksamhet kan förekomma och naturligtvis också att göra situationen lättare för brottslingarna. Det är mycket lätt för dem att få tillträde till en redan etablerad marknad med sina offer, och innan man gör någonting åt detta tror jag faktiskt inte att vi verkligen kommer att kunna utrota denna handel.

Detta är en debatt som vi måste hålla eftersom det är otroligt viktigt att vi gör någonting åt denna fråga. Som jag säger vill jag personligen stödja det svenska förslaget, men jag är också otroligt öppen för andra förslag så länge vi slår fast att det inte bara är ratificeringar som krävs utan förändrade attityder och att ekonomiska resurser måste ställas till förfogande, för innan allt detta sker har vi inte mycket mer än ord att komma med, som min svenska kollega sa innan jag fick ordet. Jag kan tala om för er att inte ens de bästa mål är till hjälp för de människor som är offer för människohandel om målen inte stöds av verkliga befogenheter, politisk vilja och ordentliga insatser. Jag hoppas alltså att detta är någonting vi kan vara eniga om.

  Bairbre de Brún, för GUE/NGL-gruppen. – (Talaren talade iriska.)

Herr talman! Jag vill tacka föredraganden Edit Bauer för det stora arbete med raden förslag som finns i rekommendationerna för en integrerad linje när det gäller att bekämpa människohandeln. Mot bakgrund av att detta problem blir större behövs en integrerad linje och en linje som fullt ut tar hänsyn till vikten av förebyggandet och den avgörande frågan att minska efterfrågan.

Jag välkomnar uppmaningen i betänkandet till EU:s medlemsstater och rådet att i denna fråga stärka hänsynen till de mänskliga rättigheterna, jämställdheten och offrens betydelse. Det är viktigt att människohandeln behandlas som en fråga om mänskliga rättigheter, snarare än en fråga främst om gränskontroll. Människohandel handlar framför allt om utnyttjande, inte illegal invandring. Det är inte godtagbart att det i vissa länder inte finns några lagstiftande bestämmelser för uppehållstillstånd för offer för människohandel, medan andra stater, som har bestämmelser, kopplar uppehållstillstånden till offrens samarbetsvilja med polisen. Vissa offer kan uppenbarligen inte ge någon användbar information. De är för chockade för att kunna göra det.

Jag välkomnar också kommissionsledamotens synpunkter här ikväll. Jag anser att de visar att det är dags för regeringarna, även min egen, att äntligen agera.

Betänkandet innehåller viktiga åtgärder för att skydda offren och visar på den omfattning av skyddsåtgärder som behövs. Dessa måste införlivas och sparas som en del, som en huvuddel faktiskt, av alla handlingsplaner och tillämpningen av dessa planer. Jag håller med de andra talarna om att ratificering av överenskommelser är bra, handlingsplaner är bra, men vi måste faktiskt få se handling för att kunna genomföra detta.

Att identifiera offren för människohandel är naturligtvis avgörande för att vi ska kunna garantera att de får den hjälp de behöver. Utbildning för dem som kommer i kontakt med invandrare som saknar dokument är därför viktigt. I betänkandet påpekas också att åtgärder behövs för att man ska kunna garantera skydd inte bara av sexuellt utnyttjade offer utan också offer för arbetsutnyttjande och andra former av människohandel.

Europeiska regeringar måste därför inse att en central del i kampen mot den olagliga handeln är införandet av åtgärder som stärker arbetstagarnas rättigheter, för att kunna skydda invandrade arbetstagare. Jag anser att vi inte bara måste titta på Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel utan också på ratificeringen av den internationella konventionen om skydd av migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar. Det måste också vara en viktig del i kampen mot människohandel.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Jag välkomnar detta viktiga betänkande och jag vill också tacka Edit Bauer för hennes arbete. Det gläder mig att en del av mina ändringsförslag har godkänts i underutskottet för mänskliga rättigheter, och jag är övertygad om att de också har bidragit till kvaliteten på betänkandet.

Människohandel är en av de mest sofistikerade, bäst organiserade och mest lukrativa formerna av brottslig verksamhet. Detta är ett problem inte bara för utvecklingsländerna utan också för EU. I mina ändringsförslag lade jag tonvikten vid att de flesta offren för sexuellt utnyttjande och människohandel är minderåriga, som är den mest sårbara delen av befolkningen. Ett barns samtycke till prostitution till exempel uppfattas kanske inte på samma sätt som samtycket från en vuxen som är medveten om följderna av sitt beteende. Många internationella avtal och fördrag har undertecknats om denna fråga. Men många stater har inte ens ratificerat dessa instrument och de som har ratificerat dem genomför dem inte, vilket gör att dessa dokument blir betydelselösa.

Även om vi vid internationella konferenser med olika stater alla är överens om att vi verkligen måste genomföra de dokument som vi har samtyckt till upphör sådana ansträngningar ofta på konferensens sista dag och den hittillsvarande situationen förblir oförändrad. Förutom inriktningen på relationen mellan kund och offer är det nödvändigt att uppmärksamma arbetsgivarna, särskilt i de länder där det inte krävs visum. Det måste ske ett samarbete mellan dessa tre element, det vill säga ursprungslandet, transitländerna och de länder som utgör målet för människohandeln. Det är nödvändigt att övervaka hur arbetsförmedlingsbyråerna fungerar och hur tillförlitliga de är, inbegripet sådana byråer som man tror endast rekryterar säsongsarbetare.

Företag som använder billig arbetskraft som de har fått genom människohandel måste bestraffas synnerligen strängt. Det räcker inte med inspektioner vid anläggningar som erbjuder sexuella tjänster. Det skulle vara önskvärt att också ha administrativa inspektioner utöver de straffpåföljder som stadgas i strafflagstiftningen. De ekonomiska resurser som anslås till icke-statliga organisationer som sysslar med politiska rättigheter är flera gånger större än de resurser som anslås till de icke-statliga organisationer som sysslar med människohandel eller kvinnors rättigheter. Sorgligt nog verkar detta återspegla vilka prioriteringar länderna har gjort.

  Kinga Gál (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Jag kan bara gratulera Edit Bauer till att hon har behandlat denna sorgliga och mycket allvarliga fråga med sådan yrkesmässig sakkunskap och sådant engagemang. Vi kan bara stödja henne i detta vid omröstningen i morgon. Ett tack bör även framföras till Franco Frattini för samma grad av engagemang. Det är nämligen detta som krävs eftersom människohandeln, särskilt handeln med kvinnor och barn, sedan 1990-talet har vuxit till en av de mest oroväckande företeelserna i världen.

Alla har säkert hört de häpnadsväckande siffrorna – vi har lyssnat på dem och diskuterat dem här i dag. För mig är det särskilt sorgligt att 40–50 procent av alla offer är barn. Enligt Unicefs beräkningar faller en miljon barn om året offer för den internationella handeln med barn.

En av orsakerna till problemet är den hopplösa situationen i ursprungsländerna. Men vi måste också inse att den främsta drivkraften bakom handeln är efterfrågan. Människohandlarna skulle inte lyckas om värdländerna inte hade en så stor efterfrågan på kvinnor och barn att utnyttja, det vill säga efterfrågan på billig arbetskraft.

Det spelar ingen roll att praktiskt taget hela världen fördömer detta sexuella utnyttjande av barn eller barnslaveri, och polismyndigheterna i enskilda länder arbetar förgäves för att avslöja pedofilligor om människohandeln fortfarande i stor utsträckning har internationell räckvidd. Därför måste vi förstärka det gränsöverskridande samarbetet för att skydda offren, på ett effektivt sätt ställa brottslingarna inför rätta och utarbeta omfattande metoder för förebyggande.

Människohandeln är för närvarande den snabbast växande brottsliga verksamheten inom EU. Bekämpningen av handeln med kvinnor och barn är även en moralisk fråga, och jag tvivlar inte på att det är vår skyldighet att ingripa mot den. Det är sorgligt att se att Europaparlamentet måste debattera denna fråga här bland de tomma bänkarna, för enligt min uppfattning berör denna fråga på sätt och vis oss alla eftersom det är våra barns öde som står på spel.

  Francisco Assis (PSE). – (PT) Människohandel är ett avskyvärt brott som på ett särskilt lömskt och förnedrande sätt kränker människovärdet. Tyvärr har den blivit en av de mest lukrativa formerna av internationell organiserad brottslighet. Den berör hundratusentals människor runtom i världen och särskilt de svagaste och fattigaste, kvinnor och barn.

Bekämpningen av detta gissel bör ha omedelbar prioritet. För att denna kamp ska bli framgångsrik måste det internationella samarbetet intensifieras på områdena information, identifiering av offer, lagtillämpning och återanpassning till samhället. De medlemsstater som ännu inte har gjort det måste påskynda förfarandena för att ratificera och genomföra de många befintliga internationella konventioner som på ett avgörande sätt skulle kunna bidra till att så småningom utrota denna verkligt avskyvärda brottslighet.

Även EU måste öka sitt engagemang och främja initiativ för att bekämpa orsakerna till denna ytterst skamliga hantering och unionen måste stödja de svagaste länderna där det mesta av människohandeln har sitt ursprung.

När vi debatterar denna fråga här i kammaren måste vi alla vara medvetna om de enorma svårigheterna i den kamp som vi måste föra tillsammans. Vi måste ha klart för oss att vi kämpar för att försvara den mänskliga värdigheten. Därför finns det ingen kamp som är mer angelägen än denna.

  Leopold Józef Rutowicz (NI). – (PL) Herr talman! Kampen mot människohandeln är en stor utmaning för 2000-talet. I kampen för mänsklig värdighet och för att begränsa denna företeelse har internationella och nationella organisationer undertecknat en rad deklarationer, konventioner och direktiv och genomför en rad handlingsplaner. Som föredraganden har påpekat kanske dessa handlingsplaner begränsar människohandeln i dess vidaste bemärkelse men de avlägsnar inte dess orsaker.

Bland orsakerna finns arbetslöshet, hunger, fattigdom som drabbar stora delar av samhället, höga indirekta arbetskostnader, konkurrens och önskan att skapa maximal vinst. Dessa faktorer uppmuntrar ofta till olagligt arbete och gör det möjligt för lokalsamhällena att blunda för slavarbete (ett exempel skulle vara området runt den italienska staden Foggia), sexuellt utnyttjande, etniska konflikter och krig.

Betänkandet skulle kunna tjäna som utgångspunkt för att utarbeta ett program för ytterligare ekonomiska, juridiska och politiska insatser, insatser på utbildnings- och informationsområdet samt institutionella insatser. Ett genomförande av detta program skulle leda till en minskning av människohandeln, som strider mot principerna om demokrati och mänsklig värdighet.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Edit Bauers betänkande ger oss inte bara en djupgående analys av dessa fasansfulla förhållanden utan också mycket långtgående förslag om hur man på ett framgångsrikt sätt ska kunna genomföra strategier för att bekämpa människohandeln – en av de grymmaste grenarna inom den organiserade brottsligheten. Förslagen sträcker sig från förbättrad lagstiftningen till förbättrad samordning av de mest skiftande åtgärder på nationell nivå och på EU-nivå samtidigt som de också omfattar de insatser som krävs för att minska efterfrågan och skydda offren.

Jag stöder förslagen men jag vill också föreslå rättelser på ett antal punkter där det i detalj föreskrivs vilka åtgärder medlemsstaterna ska vidta för att skydda offren när det gäller sådant som tillträde till arbetsmarknaden, bostäder, utbildning och så vidare oavsett om offret i fråga är villigt att samarbeta med myndigheterna. I dessa avseenden är det medlemsstaterna som bör vidta lämpliga åtgärder för att skydda offren, dock inte åtgärder av ett sådant slag att de driver fler av dem i människohandlarnas klor.

Jag är särskilt tacksam mot kommissionsledamot Franco Frattini för hans bestämda agerande som kommer att få en varaktig effekt, och jag stöder honom i högsta grad när han nu framför hot mot de medlemsstater som hittills inte har velat genomföra och införliva direktiv, förordningar och konventioner i denna fråga och säger att de måste stå för följderna. Deras inställning är helt enkelt oacceptabel, och medlemsstaterna måste nu göra någonting för att leva upp till kraven från både FN och EU.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Herr talman! Först av allt vill jag gratulera föredraganden som har behandlat en mycket viktig fråga av stor socialpolitisk betydelse.

Människohandeln är ett världsomfattande problem och den är en modern form av slaveri som kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Handeln med kvinnor och barn är en särskilt tragisk sida av denna företeelse. I mitt anförande vill jag koncentrera mig på företeelsens ekonomiska aspekter.

Det bör framhållas att människohandeln styrs av både utbud och efterfrågan. Till skillnad från den sociala och ekonomiska utvecklingsnivån i EU finns det i en del utvecklingsländer få framtidsutsikter när det gäller den ekonomiska och sociala situationen, arbetslösheten är hög och fattigdomen ökar. Dessa faktorer bidrar till en situation där det är lätt för kriminella organisationer att skaffa sig vinster genom människohandel.

Men vi bör också beakta att efterfrågan på billiga, oregistrerade och lydiga arbetare i EU bidrar till den olagliga människohandeln eftersom man kan minska sina kostnader genom att utnyttja sådan arbetskraft. Detta sker dock på bekostnad av den mänskliga värdigheten och det inverkar negativt på anställningsvillkor, hälsa och säkerhet, rättvis lönesättning och lokala och nationella budgetar genom obetalda skatter och sociala avgifter.

Bland olika former av organiserad brottslighet i EU är människohandeln den brottsliga verksamhet som växer snabbast. Åtgärderna för att minska människohandeln har hittills inte lett till några påtagliga resultat.

Det finns uppenbara svårigheter i kampen mot denna företeelse, men EU måste göra en kraftfull insats. Därför bör vi med glädje anta det aktuella betänkandet med dess förslag om en integrerad strategi och den föreslagna handlingsplanen.

  Ivo Belet (PPE-DE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det är kvinnor och barn som är mest utsatta för människohandel, och det är olyckligt att idrottsvärlden bär en del av skulden i detta avseende. Fler och fler professionella idrottsklubbar väljer att locka till sig allt yngre spelare, särskilt från Afrika, av den uppenbara anledningen att de betalar mycket lite, eller ingenting alls, för dem. Dessa spelare dumpas ofta helt enkelt när det passar och går sedan under jorden. Detta uppmärksammas alltför lite.

I vårt förslag till betänkande om proffsfotbollens framtid i EU kräver vi att kommissionen ska ta itu med detta i enlighet med rådets rambeslut om bekämpning av människohandeln. Eftersom det i beslutet utan omsvep sägs att utnyttjande av barn är straffbart vill vi att medlemsstaterna ska införa kännbara straff för det, herr kommissionsledamot. Får jag i detta sammanhang påminna er om den överenskommelse vi träffade vid Europeiska rådets toppmöte i Haag för två år sedan? Europeiska rådet rekommenderade då att EU skulle utarbeta en plan för att utveckla gemensamma standarder, bästa praxis och liknande för att förebygga och bekämpa människohandel.

Jag måste tala om för kommissionsledamot Franco Frattini att denna fråga håller på att bli mer och mer angelägen och akut eftersom en del professionella fotbollsklubbar har för avsikt att kringgå och undergräva den så kallade ”inhemska” regeln genom att locka till sig allt yngre spelare till Västeuropa eller till EU över huvud taget. Detta innebär ofta att hela familjer flyttar, och många av dem överges sedan och får klara sig på egen hand.

Jag vill tillägga att vi till 100 procent stöder denna inhemska regel som UEFA redan har genomfört eftersom den gynnar utbildningen av unga fotbollsspelare. Med utgångspunkt från tidigare diskussioner här i parlamentsutskotten verkar den inhemska regeln dessutom ha ett brett stöd här i parlamentet. Vad vi än gör måste vi utesluta risken för att denna åtgärd undergrävs, och därför uppmanar jag er att stödja det ändringsförslag med detta innehåll som föredraganden och jag har lagt fram. Min fråga är naturligtvis riktad till parlamentets ledamöter men också till kommissionen och ministrarna.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag vill tacka föredraganden för ett enormt viktigt arbete.

Europa har länge varit stolt över att slaveriet avskaffades här tidigare än på någon annan kontinent. Tyvärr håller det på att komma tillbaka i former som är lika motbjudande, med människoförakt, nöd och, ironiskt nog, otroliga vinster.

Vad bör vi göra först? Vi bör samordna EU:s och alla grannländers insatser bättre och eliminera de juridiska luckor som gör det möjligt för brottslingarna att kringgå lagarna och slippa straff. Vi bör till och med ge alla Europaparlamentets ledamöter ett slags ”skamlista” över stater som inte har ratificerat FN:s konventioner om människohandel och utarbeta en uppförandekod för anställda i EU:s institutioner och organ, vilket också skulle vara nyttigt för en del parlamentsledamöter.

Vi måste göra våra medborgare, särskilt dem i de nya EU-medlemsstaterna, klart medvetna om risken att utsättas för människohandel. Förövarnas offer måste inte bara ha modet utan också rätten att vända sig till regeringsinstitutionerna utan fruktan för att bli utvisade.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Jag arbetade som föredragande för utvecklingsutskottet med det finansiella instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter tillsammans med ledamöterna i utrikesutskottet. Vårt utskott har röstat för ett ändringsförslag som innebär att kampen mot handel med kvinnor och barn, som är de flesta som utsätts för människohandel, ska ingå bland de projekt som kan finansieras genom detta instrument, i första hand för att hjälpa människohandelns ursprungsländer att bekämpa denna förnedrande hantering.

Men för att bekämpa ett problem som berör över en miljon offer om året, framför allt kvinnor, tonårsflickor och barn, räcker det inte med ett antal projekt även om de är välplanerade. En lagstiftning om prostitution, nära samarbete mellan medlemsstaterna och framför allt med flertalet offers ursprungsländer och dessutom ytterst stränga straff för dem som främjar denna handel, allt detta är nödvändiga verktyg för att få slut på detta gissel. Men vi måste också bedriva en kraftfull kampanj för att avråda och skapa medvetenhet hos alla EU-medborgare som understöder människohandeln, i första hand genom sexturism.

Slutligen vill jag säga att jag stöder utskottets förslag om åtgärder för att stödja offren, hjälpa dem att träda fram, ange sina människohandlare och återanpassas i det europeiska samhället.

22. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

23. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.30.)