Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 16 november 2006 - Strasbourg

7. Röstförklaringar

- Situationen i Gaza (RC-B6-0588/2006)

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. (EN) Genom att stödja den gemensamma resolutionen vill jag belysa begäran att EU nu måste använda alla de verktyg som står till förfogande, inklusive EU:s associeringsavtal med Israel, för att få ett slut på våldsamheterna i Gaza, vilka har dömt palestinierna till en långsam död och riskerar att sätta eld på hela Mellanöstern. Israel måste som demokratisk stat ställa frågor till sig själv. Laglöshet kan inte tillåtas vara lösningen på laglöshet. Den israeliska regeringen måste häva sin blockad av Gaza, och stödet till Palestina måste återupptas omedelbart, liksom stöd åt samlingsregeringen.

Jag stöder uppmaningen om en internationell undersökning av de israeliska styrkornas eventuella användning av massförstörelsevapen, såsom man misstänkte i Libanon. Jag stöder även idén med en internationell fredskonferens, där alla aktörer i Mellanöstern, inklusive Syrien och Iran, sammanförs. Jag kräver en internationell styrka i Gaza.

Vi har bidragit till kaoset i Palestina och vi har låtit israelerna gå för långt i sin lagliga rätt att skydda sin säkerhet. Vi måste nu gottgöra misstagen.

  Vasco Graça Moura (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag vill förklara att jag röstade mot den gemensamma resolutionen om situationen i Gaza.

Jag gjorde det inte för att jag inte anser att de militära övertramp som har drabbat civilbefolkningen är värda att fördömas, utan för att jag anser att resolutionstexten i stort innehåller en del mycket negativa formuleringar om Staten Israel, som har varit utsatt för ständiga terroristattacker. Detta är helt oacceptabelt.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftligt. – (PT) Israel trappar ostraffat upp sitt angrepp mot det palestinska folket, vilket visas av massakern i Beit Hanun och den brottsliga och omänskliga blockaden av Gazaremsan som har förvandlats till ett vidsträckt koncentrationsläger. Mot bakgrund av detta fördömer Europaparlamentet den israeliska armén för den massaker den har begått och för dess åtgärder som parlamentet anser vara ”oproportionerliga” samtidigt som man undviker att tala om att man stödde EU:s deltagande i den ekonomiska blockaden av den palestinska myndigheten.

När parlamentet ställs inför uppenbara bevis på Israels brutala angrepp på det palestinska folket ”noterar” man bara Förenta staternas skamliga veto mot ett utkast till resolution i FN:s säkerhetsråd där Israels angrepp fördöms, när man egentligen borde kritisera Förenta staternas medverkan i och ansvar för de angrepp och brott som begås i Mellanöstern, i synnerhet av Israel.

I stället för att föreslå en främmande truppnärvaro i Gaza och på Västbanken som kanske knappt skulle kunna bidra till att bevara status quo, krävs ett fördömande av Israels kolonialistiska politik, byggandet av den olagliga muren, det systematiska förtrycket av det palestinska folket, förstörelsen av infrastrukturen och alla hinder Israel lägger i vägen för att den legitima palestinska myndigheten ska kunna fungera och för att stoppa skapandet av en suverän och oberoende palestinsk stat med sin huvudstad i Jerusalem.

  Marco Pannella (ALDE), skriftligt. (IT) Jag röstade helhjärtat mot resolutionen om situationen på Gazaremsan för det transnationella radikala partiet (liksom jag skulle ha gjort mot alla förslag från de olika ”grupperna”), eftersom jag inte ansåg att någon av de framlagda resolutionerna presenterade någon lämplig lösning på de strukturella problemen i Mellanöstern.

Jag anser inte att EU:s gemensamma ståndpunkt i den mest långlivade konflikten i Mellanöstern kan fortsätta att vara den gamla inställningen ”två folk, två stater”. Som Israels FN-ambassadör har påpekat är varje civilt offer för angrepp från Israels styrkor ett tragiskt misstag och upplevs så av det demokratiska samhället i Israel, medan det varje gång en israel dödas av Hamas eller Hizbollahs raketer eller självmordsbombare hälsas som en triumf över Israel som ses som en tumör som måste skäras bort från Mellanöstern.

Herr talman! I verkligheten är det möjliga och brådskande europeiska alternativet för att skapa fred mellan Israel och palestinierna (och i Mellanöstern) detta: två folk, två demokratier. Därför att bara genom att föreslå demokratiska reformer och den anti-nationalistiska europeiska federala modellen för hela Medelhavsområdet kommer det att bli möjligt att utrota de strukturella orsakerna till Mellanösternkonflikten. Orsaker som i mycket liknar de som låg bakom alla de krig som ödelade vår kontinent innan beslutet om att avsäga sig nationell suveränitet som ett absolut värde fattades.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftligt. – (PT) För att nå en lösning på Mellanösternkonflikten krävs det att vi värnar om fred och ömsesidigt erkännande och förkastar våld, terrorism och meningslösa militära ingripanden samt att vi också accepterar att en demokratisk stat har rätten att existera och att försvara sig själv. Detta görs inte i resolutionen. Den är oproportionerlig när den borde vara förnuftig och blind när den borde vara klarsynt.

Vi kan inte betrakta terroristattentaten mot Israel som ”kombattanters” gärningar och sedan anklaga Israel för massakrer. Detta parlament borde inte undervisa en demokratisk regering om hur dess sammansättning bör se ut samtidigt som det bara ber valda, men på intet sätt demokratiska, regeringar att göra det allra mest grundläggande och erkänna Israel. Detta krav nämns förresten ens här. Därutöver vill jag inte förknippas med en resolution där man tycks dra slutsatsen att Förenta staterna är anledningen till att konflikten fortfarande pågår och där man på ett ganska klumpigt sätt hotar med att ifrågasätta associeringsavtalet med Israel just när man är på väg att godkänna ett associeringsavtal med Syrien.

Den äkta solidaritet som visas offren och vägran att acceptera att angreppet på Beit Hanun förblir ostraffat kan inte få mig att glömma behovet av en balans eller få mig att stödja en resolution som är oproportionerlig och motverkar sitt eget syfte.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftligt. – (FR) Jag röstade nej till resolutionen om Gaza.

Detta var inte på något sätt för att förminska tragedin i Beit Hanoun då felriktad israelisk artillerield tog 19 palestiniers liv. Detta misstag fick tragiska konsekvenser och det är rätt att vi ska fördöma det.

Emellertid ger tragedin oss inte rätt att anta en resolution som är det mest obalanserade jag har sett under mina sju år här i parlamentet. Det är omöjligt att räkna upp alla partiska och omtvistade punkter i texten i förslaget.

I stora drag är det en ensidig anklagelse mot Israel. I punkt 4 lyckas man med möda få in en hänvisning till landets orubbliga rätt till säkerhet. Qassamraketerna som dagligen regnar ned över israeliska städer förtjänar å andra sidan inte att nämnas en enda gång. Bara tre ord ägnas Gilad Shalit som nu har befunnit sig i kidnapparnas händer i tre månader. Detta korta omnämnande är dessutom undangömt alldeles i slutet av punkt 19 utan att hans vapenbröder som kidnappats i Libanon nämns alls. En del av kommentarerna under debatten var verkligen lumpna, såsom hänvisningen till ett israeliskt samhälle ”hypnotiserat av oförskämdhet och rasism” eller pratet om att palestinska döda skulle vara mindre värda än israeliska döda. Det tycks som att man kan säga vad som helst nuförtiden och att gränsen mellan antiisraelisk och antisemitisk retorik har överskridits utan att någon bryr sig. Detta är oacceptabelt.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. I dagens resolution om situationen i Gaza, som jag röstat för, skulle jag vilja efterlysa en mer balanserad redovisning av skälen till varför Israel, och den israeliska armén, tvingas till att använda metoder som var för sig kan ses som orimliga. Rätten att skydda sina egna medborgare är grundläggande, och man bör bedöma helheten, inte enskilda händelser.

- Biologiska och kemiska vapen (RC-B6-0585/2006)

  Gerard Batten, Derek Roland Clark, Roger Knapman och Thomas Wise (IND/DEM), skriftlig. (EN) Storbritannien står i förgrunden för forskning om försvar mot biologiska vapen och toxinvapen, och Storbritannien måste även fortsättningsvis få handlingsfrihet och oberoende i dessa frågor. Vi beklagar användningen av vapen mot civila befolkningar och stöder helt de befintliga Genèvekonventionerna, inklusive den fjärde konventionen som har ratificerats av 194 länder och genom vilken civila i krigstider redan ges rättsligt skydd.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. (EN) Jag stödjer kravet på att alla 155 parterna i konventionen om bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen (BTV-konventionen), som är det första multilaterala nedrustningsfördraget med förbud mot en hel vapenkategori, bör bekräfta sina åtaganden enligt denna konvention och sina åtaganden för ett totalförbud mot biologiska vapen vid den sjätte översynskonferensen nästa vecka.

Man måste göra en noggrann och fullständig översyn av hur BTV-konventionen fungerar för att kunna fastställa, diskutera och komma överens om hur man kan stärka konventionen och uppnå ett förbud mot bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen som är en universellt bindande folkrättslig bestämmelse.

EU måste ta upp frågan i de transatlantiska forumen, framför allt i Nato, för att övertyga den amerikanska administrationen om att den bör överge sin ensidiga ståndpunkt och bidra till att arbetet med ett starkare multilateralt regelverk kan återupptas.

Jag välkomnar ikraftträdandet av protokoll V om explosiva lämningar efter krig till konvention om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar (CCW-konventionen) och hoppas att många fler länder kommer att skriva under det och ratificera de fem protokollen.

Jag uppmanar EU och medlemsstaterna att snarast upprätta protokoll om relevanta vapensystem och att upprätta ett protokoll som entydigt förbjuder produktion, lagring, spridning och användning av alla typer av klusterbomber (splitterbomber).

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. (EN) Det europeiska parlamentariska labourpartiet har valt att stödja övriga parlamentsledamöter genom att rösta för det internationella förbudet mot användning av klusterbomber. Dessutom uppmärksammar vi att även om vit fosfor är ett konventionellt vapen och inte ett kemiskt vapen, så har Storbritannien, men inte Förenta staterna, skrivit under protokoll III i 1980 års konvention om vissa konventionella vapen (CCW-konventionen) som förbjuder användningen av brandvapen mot civilbefolkningar. Labour godtar bedömningen från Storbritanniens Royal Society om hälsoriskerna med utarmat uran och stöder vidare Världshälsoorganisationens (WHO) forskning. Brittiska trupper förtjänar alltid den allra bästa utrustningen för att skydda sig själva, men rapporterna om att granater med vit fosfor användes i Irak har visat sig vara felaktiga, och inte har Storbritannien några lager med utarmat uran i Irak heller.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. (EN) Den brittiska konservativa delegationen stöder till fullo BTV-konventionen och de internationella ansträngningarna att göra konventionen universell och genomföra den fullt ut.

Vi är också sedan länge trogna anhängare av förbudet mot truppminor, även om vi inte anser det vara en prioritet att ta bort truppminor från obebodd och ekonomiskt outnyttjad terräng (till exempel delar av Falklandsöarna) förutsatt att eventuellt farliga områden utmärks ordentligt.

Vi är också väldigt medvetna om kampanjerna för att förlänga omfattningen av internationella konventioner, så att de omfattar kluster och andra krigsmaterial. Vi stöder försöken att minimera de negativa efterverkningarna av konflikter, som explosiva lämningar, och att introducera ”smarta” vapen (självdestruktiva, precisionsstyrda o.s.v.) där det är lämpligt.

Vi stöder ett förbud mot användningen av vit fosfor som vapen, men det har andra användningsområden på slagfältet, till exempel som rökridå. Vi skulle verkligen inte stödja några handlingar som utsätter brittisk militärpersonal för ökade risker eller beröva de brittiska trupperna nödvändigt krigsmateriel. Därför kan vi inte stödja ett generellt förbud mot klustermaterial just nu, och inte heller användningen av vit fosfor, även om vi stöder det mesta av texten i resolutionen. Därför röstade vi emot ändringsförlagen och lade ned vår röst totalt sett.

- Betänkande: Stubb (A6-0367/2006)

  Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen och Inger Segelström (PSE), skriftlig. Vi stöder motorvägsprojektet Via Baltica, förutsatt att en gedigen miljöprövning görs.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Junilistan välkomnar att Östersjön lyfts upp på den politiska agendan. Betänkandet innehåller många positiva inslag, bland annat att tillbörlig uppmärksamhet bör ges åt de miljöproblem som finns i området. Vi ställer oss även mycket positiva till punkt 13, där det konstateras att de medlemsstater som vill bör få införa strängare miljöregler än dem som EU föreslår.

Vi anser emellertid inte att EU skall finansiera motorvägsprojektet Via Baltica. Det föreslås också att Europol-samarbetet skall utökas. Vi kan stödja detta, om det enbart innebär att informationsutbytet förbättras. Det får dock inte innebära att vi får en europeisk arresteringsorder eller att en stats polis får göra tillslag i en annan stat.

Då vi funnit att det positiva överväger det negativa i betänkandet, har vi vid dagens omröstning stött betänkandet i dess helhet.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. Huvudmålet med betänkandet är att betona att Östersjön är ett extra känsligt hav med bräckt vatten. Punkt 13 som ger medlemsstater rätten att ha strängare lagstiftning för att skydda Östersjön samt punkt 11 som kräver miljökonsekvensbeskrivningar för alla energiprojekt är avgörande för att rädda Östersjön. Därför röstar jag för betänkandet, trots negativa skrivningar om ökad gränskontroll och fler ohållbara infrastrukturprojet i regionen.

- Betänkande: von Wogau (A6-0366/2006)

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Betänkandet vi röstar om idag är en önskelista för förespråkare av en militariserad EU-stat. Lyckligtvis är det endast ett initiativbetänkande, men det är likväl en tydlig signal till de andra EU-institutionerna i vilken riktning Europaparlamentets majoritet vill att EU skall utvecklas.

Som en av de mest befängda idéerna som framförs kan inrättandet av en permanent Medelhavsflotta nämnas. Vidare förespråkar utskottets majoritet inrättandet av en särskild budgetpost för militära operationer, och försök görs att återuppliva det fallna konstitutionsförslaget. Som alltid när Europaparlamentet får tycka till, vill man ge mer makt till ledamöterna i denna församling. Vi har även tagit ställning till ändringsförslag där en kustbevakning i EU:s regi efterfrågas.

Den utveckling som beskrivs i betänkandet är mycket oroväckande och borde vara en tankeställare, även för de mest inbitna EU-statsförespråkarna. Med tanke på den osäkerhet som vi brottas med idag, till följd av de många konflikter som pågår runt omkring i världen, bör man ställa sig frågan om inrättandet av en EU-armé är rätt sätt att tackla problemen. Huruvida en nationalstat skall skicka trupp eller inte måste alltid beslutas av de nationella parlamenten, aldrig av ett EU:s förenta stater.

Vi har följaktligen röstat emot betänkandet, inklusive de flesta ändringsförslag som lagts fram till det.

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. (EN) Det europeiska parlamentariska labourpartiet stöder mycket av betänkandet, i synnerhet betoningen på att se till att den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) blir mer effektiv, så att den kan användas som ett hjälpverktyg i krisområden runt om i världen. Vi välkomnar också stödet för ett större samarbete mellan EU och Nato utifrån tidigare erfarenheter och behovet av ytterligare utveckling av möjligheterna.

Men vi stöder inte bestämmelserna i punkt 52 om inrättandet av en europeisk försvarsminister eller inrättandet av en europeisk permanent flotta. Vi stöder heller inte punkt 44, där det rekommenderas att militära insatser ska finansieras centralt ur EU:s budget. När det gäller punkt 51 är det viktigt att komma ihåg att vi befinner oss i en tid då vi funderar över framtiden för konstitutionen och att understryka att ESFP inte innebär att EU utvecklas till en säkerhets- och försvarsunion.

  Fernand Le Rachinel (NI), skriftligt. – (FR) En del av punkterna i Karl von Wogaus analys sammanfaller med våra åsikter, i synnerhet de som avser hoten mot EU:s säkerhet, såsom terrorism, sårbarheten i vår oljeförsörjning och våra gränsers motståndskraft. Tvärtemot vad våra regeringar, som har nedmonterat de system som tidigare försvarade våra nationer, hävdar har världen faktiskt blivit farligare än före Berlinmurens fall.

Förslagen i betänkandet grundar sig emellertid på en andra illusion, nämligen tanken att nationer kan sätta sin tilltro till överstatliga organ för att garantera säkerheten. Faktum är att en nation alltid står ensam när det kommer till kritan.

I dag lägger Förenta staterna 3,5 procent av BNP på försvar jämfört med 1 procent i EU:s 25 medlemsstater. En europeisk harmonisering av försvarsmateriel är förvisso nödvändig, men låt oss inte lösa upp våra väpnade styrkor i en EU-styrka där befallningar ges på 21 språk och som genom Nato skulle stå under Förenta staternas befäl. Låt oss stärka försvaret av vart och ett av våra länder.

Bara oberoende nationer som är medvetna om sin identitet kommer att genomföra detta. För att så ska ske måste det själlösa och gränslösa, centralstyrda Europa först ersättas av ett Europa som består av suveräna stater.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det föreslagna dokumentet har vunnit mitt stöd eftersom det är både realistiskt med avseende på det önskvärda och ambitiöst avseende det möjliga.

Säkerhet är en av de viktigaste frågorna för EU:s medborgare, i synnerhet när det gäller risken för hot på europeisk mark, och när det gäller detta har föredraganden strävat efter att vara realistisk och förstå omedelbarheten i och egenskaperna hos dessa hot och den faktiska fara de utgör. Å andra sidan har han varit ambitiös i sin vilja att inta ett övergripande förhållningssätt, inte bara på det militära området utan också inom teknik, information och underrättelsetjänst. Också vi måste vara ambitiösa när det gäller behovet av att främja fred och ekonomisk utveckling i tredjeländer i den mån detta är nödvändigt för vår egen säkerhet och för en bättre värld. Detta är ett mål som vi måste sträva mot med lika stort engagemang.

Därför har jag röstat ja till denna överenskommelse eftersom jag i grunden kan ställa mig bakom analyserna och de viktiga frågorna i det, trots att jag varken delar eller anser att det är nödvändigt att dela alla textens axiom och slutsatser.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetssamarbete får inte bli en konkurrent till Nato. Det är därför glädjande att Europaparlamentet tydligt tagit ställning för att stärka den transatlantiska länken och lyfter fram vikten av ett närmare samarbete med Nato.

Det finns idag en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom EU. Betänkandet är dock ett steg mot ett fördjupat utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete som kan innebära att Sverige förlorar möjligheten att besluta om sin egen utrikes- och säkerhetspolitik. Även framöver bör dock medlemsstaternas egna militära resurser utgöra grunden för detta samarbete. Det är beklagligt att betänkandet uttalar stöd för den europeiska arresteringsordern, vilken innebär att svenska medborgare kan utlämnas till andra EU-länder utan möjlighet till rättslig prövning i Sverige. Betänkandet innehåller även formuleringar som ger stöd för konstitutionen. Detta gör att jag röstat nej i slutomröstningen, trots att jag delar betänkandets intentioner att stärka EU:s samarbete med Nato.

- Betänkande: Gargani (A6-0359/2006)

  Charlotte Cederschiöld, Lena Ek, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. Vi har röstat för betänkandet om arv och testamenten (A6-0359/2006) för att förtydliga lagvalsreglerna. Eftersom det i betänkandet efterlyses en harmoniserad arvs- och testamentsrätt, vill vi dock starkt understryka att en harmonisering av den materiella rätten inte är önskvärd, utan den skall, i enlighet med EG-fördraget, vara och även förbli enbart nationell kompetens.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftligt. – (FR) I sin strävan efter att reglera lagvalsregler och domstolars behörighet när det gäller arv och testamenten har Europaparlamentet för en gång skull avstått från att ge sig in på områden där nationella regeringar ensamma har ansvaret.

Antalet fall av arv med en internationell dimension, det handlar om 50 000–100 000 varje år i EU, motiverar faktiskt inte en ny våg av framtvingad standardisering av bestämmelserna i materiell rätt. Det krävs bara en harmonisering av reglerna i internationell privaträtt och framtagandet av ett europeiskt arvsintyg.

Följaktligen skriver vi under på den andra rekommendationen från parlamentet som endast är utformad för att standardisera bestämmelserna om lagvalsregler och domstolars behörighet. Detta anser vi är det enda angreppssätt som kommer att göra det möjligt för medlemsstaterna att bevara sina egna rättsliga system och sina egna rättsliga seder och traditioner.

Först då blir det möjligt att effektivt samordna de nationella rättsliga system som är inblandade i en konkret rättslig prövning av ett testamente. För att förhindra lagvalskonflikter av alla slag när det gäller arv är det nödvändigt och tillräckligt att med visshet, och utan utrymme för diskussion, veta vilken lag som är tillämplig.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Betänkandet skulle skapa ett juridiskt kaos och ställa olika nationella rättsnormer och praxis mot varandra om dess idéer blir verklighet. Junilistan är en bestämd motståndare till gemensam civil- och strafflagstiftning på EU-nivå. Konsekvenserna av ett eventuellt godkännande av förslaget är bland annat att svenska medborgare kommer att förlora sin ovillkorliga rätt (med beaktande av sexmånadersregeln) till skilsmässa.

Ett exempel på detta är följande: Makar, som är svenska medborgare, tar hemvist i Malta. En av makarna flyttar sedan tillbaka till Sverige och väcker talan om äktenskapsskillnad vid svensk domstol. Enligt dagens svenska regler får maken skilsmässa enligt svensk rätt. Förslaget innebär däremot att lagen i Malta i stället skall tillämpas. Detta kan leda till att skilsmässa inte kan beviljas överhuvudtaget, eftersom skilsmässor är förbjudna inte bara i Malta utan i en rad andra europeiska länder. Den svenske medborgaren går därmed miste om både underhåll för sina barn och rätten till hälften av makars gemensamma tillgångar. Detta är helt oacceptabelt enligt Junilistans mening. Lagstiftning på detta område uttrycker nationella, religiösa och sociala värderingar. Dessa skall inte köras över av EU. Som vanligt finner vi att subsidiaritet och pluralism bara förekommer i festtalen medan verkligheten är en hänsynslös strävan efter likriktning.

- Betänkande: Gomes (A6-0362/2006)

  Françoise Castex (PSE), skriftligt. – (FR) Jag röstade ja till Gomesbetänkandet om kvinnor i internationell politik.

Den politiska vilja som uppvisades vid toppmötet i Peking 1995 och de befintliga internationella konventionerna har förvisso bidragit till att göra allmänheten och beslutsfattarna medvetna om jämställdhetsfrågan på alla samhällets nivåer. Emellertid har dessa förklaringar inte i praktiken lett till att de icke-rättsliga hindren för kvinnor att till fullo delta i det offentliga livet eliminerats. Medlemsstaterna måste vidta åtgärder för att göra det möjligt att förena det sociala livet samt yrkes- och familjelivet i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådet i Barcelona och Lissabonstrategin.

Jag stöder inrättandet av ett europeiskt jämställdhetsinstitut som skall arbeta för att öka det låga antalet kvinnor i politiken och för att främja att fler kvinnor deltar i internationell politik.

Därför brådskar det att öppna upp nya kanaler som tillåter kvinnor att i högre utsträckning arbeta med freds- och säkerhetsfrågor, i synnerhet genom mer jämställt fördelade nomineringar till FN eller EU:s externa delegationer.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. (EN) I Lissabonstrategin satte man fokus på en jämställdhetsmedveten ekonomisk politik i strategin för tillväxt och konkurrenskraft, men kvinnors fulla deltagande i politiken är avgörande för att uppnå en jämställdhetsmedveten ekonomisk politik.

Man nådde en milstolpe vid 1995 års konferens i Peking för att föra upp jämställdheten mellan kvinnor och män på dagordningen. Enligt den interparlamentariska unionen är trots detta bara 16,4 procent av 43 961 parlamentsledamöter världen över kvinnor. Andelen folkvalda kvinnor i Europaparlamentet varierar mellan 58 procent och 0 procent, med ett medeltal som ligger strax över 30 procent. Andelen folkvalda kvinnor i medlemsstaternas nationella parlament varierar mellan 45 procent och 9 procent.

Detta visar ett grundläggande demokratiskt underskott på EU-nivå och i ett bredare internationellt sammanhang.

Jag uppmanar medlemsstaterna att se över de nationella reglerna för att främja jämställdhet och verklig demokrati inom politiken, se över sina författningar, lagstiftningar och rutiner, inkludera jämställdheten mellan kvinnor och män som en grundläggande princip i konstitutionen och införa åtgärder som syftar till att kombinera det sociala livet, familjelivet och yrkeslivet i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådet i Barcelona och Lissabonstrategin och på så sätt skapa en miljö som gör det möjligt för kvinnor att delta i politiken fullt ut.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftligt. – (PT) Även om betänkandet handlar om kvinnor i internationell politik och det konstateras att det föreligger ett faktiskt problem så borde man inte ha undvikit att i betänkandet ta upp de faktorer som hindrar kvinnor från att spela en verklig roll i det politiska och sociala livet. Texten innehåller ingen hänvisning till de ekonomiska och sociala orsakerna till att kvinnornas deltagande är begränsat. I texten hänvisas till exempel till löneklyftan och nödvändigheten av att dela ansvaret för hushållet med männen, men inget sägs om de verkliga svårigheterna såsom arbetsvillkor, överexploatering, låga löner, osäkra arbeten, deltidsarbete och bristen på sociala inrättningar till ett rimligt pris i synnerhet.

Angreppssättet i frågan bortser från klasskillnader och omfattar bara vad som sker i den dominerande klassen. Således finns det inga uttryckliga hänvisningar till ekonomisk politik, sysselsättnings- eller socialpolitik. Detta resulterar i att de åtgärder som föreslås i betänkandet hela tiden innehåller något som jag finner oacceptabelt, nämligen ett obligatoriskt kvoteringssystem med sanktioner för partier, samtidigt som man bortser från att de problem och hinder som finns bland annat innefattar de ekonomiska och sociala förutsättningarna som finns i botten samt själva valsystemen.

I Portugal har till exempel socialistpartiet godkänt kvotering men förbereder nu för ett avskaffande av det nuvarande valsystemet vilket i praktiken kan leda till att färre kvinnor blir valda.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftligt. – (PT) Kvinnors deltagande i internationell politik (såväl som i nationell politik, ekonomi och humaniora) är ett tecken på utvecklade och välbalanserade samhällen. En värld bestående av enbart män är sämre än en värld av män och kvinnor. Men det innebär inte att det i sig bör vara en anledning till belåtenhet varje gång en kvinna väljs eller varje gång en regering består av lika många kvinnor som män. Kvinnor är inte enbart kvinnor, tvärtemot vad många av dem som stöder kvotering och jämställd representation tycks tro.

Lyckligtvis ligger var och av dessa kvinnors värde i vad hon tycker, gör, stöder och företräder. Därför anser jag inte att det är rimligt att helt enkelt applådera för varje vald kvinna oavsett vem hon är. Likaledes tror jag inte att man kan nå den önskade effekten genom kvotering och påtvingad jämställd representation. Balansen måste vara ett resultat, inte en gest. Jag kan tala tämligen fritt i frågan eftersom Demokratiskt och socialt centrum (CDS) är det enda parti som har haft en kvinna som gruppledare i parlamentet, justitieminister eller generalsekreterare. Dessa kvinnor förtjänar mitt erkännande, men inte av symboliska skäl utan för vad de åstadkommit.

  Margie Sudre (PPE-DE), skriftligt. – (FR) I Tyskland, Liberia, Chile och mer nyligen till och med i Förenta staternas kongress, har man applåderat att kvinnor har utnämnts till viktiga befattningar från många håll. Jag sällar mig gärna till dessa applåder samtidigt som jag hoppas att dessa kvinnliga framgångshistorier en dag inte längre ska ha något symboliskt värde utan att de blir vardagsmat.

Det räcker inte längre för en kvinnlig politiker att koncentrera sina uttalanden i medierna på en verklig eller förmodad manlig chauvinism hos hennes motståndare, som vi kan se i det ledsamma ”exemplet” som det franska socialistpartiets interna presidentkandidatskampanj utgör.

Vi måste visa upp en mer ansvarsfull och mindre krävande attityd, eftersom en jämställd representation nu är det accepterade förhållningssättet. UMP-delegationen i Europaparlamentet, som består av nio kvinnor och åtta män, visar vägen i det avseendet.

Jag hoppas att vi ger stöd åt en ny generation kvinnors ambitioner och önskan att ge sig in i politiken. Emellertid måste vi ha tilltro till kvinnornas förmåga att tala för sig själva och att skydda sina övertygelser på alla nivåer, lokal, nationell eller europeisk, som kvinnor naturligtvis men också som folkvalda, i stället för att hela tiden producera petnoga och ibland alltför radikala förordningar som främjar kvinnor.

- Betänkandet: Bauer (A6-0368/2006)

  Patrick Gaubert (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag vill lyckönska Edit Bauer till ett betänkande av mycket hög kvalitet. Att det antogs enhälligt av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor vittnar om dess kvalitet.

Betänkandet pekar i rätt tid på att internationell människohandel drabbar 600 000–800 000 män, kvinnor och barn varje år. Omkring 80 procent av dessa offer är kvinnor och 50 procent är unga flickor. Majoriteten av offren för denna handel utnyttjas sexuellt i kommersiellt vinstsyfte.

För att ta itu med ökningen av denna form av människohandel och med dess tilltagande internationella karaktär föreslås i betänkandet en rad integrerade åtgärder som ska vidtas på EU-nivå. Åtgärder som jag anser motsvarar utmaningarna i samband med detta gissel. Framför allt betonas EU:s önskan att inta ett angreppssätt som är inriktat på mänskliga rättigheter och på offren, vilket jag anser är avgörande.

Av dessa skäl och eftersom kampen för att upprätthålla mänsklig värdighet förtjänar vårt fulla stöd röstade jag för denna text där det föreslås att Europaparlamentet ska anta en rekommendation till rådet om att bekämpa människohandel.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftligt. – (FR) Absurt nog strävar man i betänkandet efter att göra en tydlig åtskillnad mellan människohandel och illegal invandring. I många fall är de emellertid tveklöst lika eftersom illegal invandring har blivit en väsentlig del av äkta människohandel av vilken den värsta formen har sexuellt utnyttjande till syfte.

Vilka är då de verkliga bovarna? Utan tvekan är det smugglarna, narkotikasmugglarna, hallickarna och andra förtryckare som drar fördel av ett EU utan inre gränser och som står vidöppet för migrationsflöden. Men det är också ledarna på nationell och europeisk nivå som underlåter att vidta kraftfulla åtgärder för att bekämpa illegala inresor, massinvandring, och skenäktenskap, eller ännu värre, för en öppet ”invandrarvänlig” politik.

Att straffa smugglarna hårdare, tillintetgöra kriminella nätverk och bereda väg för ytterligare samarbete mellan stater, är utan tvekan mål som måste uppnås. Emellertid kommer placeboeffekten inte att hålla i sig länge eftersom den verkliga svårigheten med avsaknaden av kontroll vid EU:s inre gränser kvarstår. Om vi inte utmanar den fria rörligheten för personer som inte är EU-medborgare, den formliga dogm som EU:s centralmakt orerar om, så kommer illegal invandring att fortsätta att obehindrat utvecklas.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel har redan undertecknats av 30 stater. Konventionen har ratificerats av bland annat Moldavien och Rumänien och arbetet med ratificering går framåt i Sverige. Konventionen tillämpas på alla former av människohandel oberoende av om den är nationell eller internationell eller kopplad till organiserad brottslighet. Konventionen kompletterar sålunda bestämmelserna i Förenta Nationernas konvention om organiserad brottslighet.

Junilistan anser att EU bör respektera de nationella och internationella överenskommelser som dess medlemsstater redan har undertecknat. Att ingå juridiskt bindande avtal är enligt vår mening upp till de nationella folkvalda parlamenten i respektive land. Vi stödjer kampen mot människohandel och vi gratulerar Rumäniens och Moldaviens regeringar för deras mod att ratificera denna oerhört viktiga konvention. Därför anser vi att uppmaningen från EU inte är nödvändig. De suveräna europeiska nationerna har sinsemellan redan tagit upp kampen utan överstatlig inblandning.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftligt. – (PT) På det hela taget välkomnar vi betänkandet även om vi beklagar att vissa ändringsförslag har antagits som inte alls bidrar till att göra kampen mot människohandel, framför allt med kvinnor, effektivare.

Vi är missnöjda med att de punkter har tagits bort som hänvisade till behovet av att göra det brottsligt att köpa en annan persons kropp för sexuella tjänster med målet att minska människohandel i sexuellt syfte. Såsom många studier visar leder ett förbud mot prostitution till att organiserad brottslighet och människohandel minskar betydligt, i synnerhet när det gäller kvinnor och barn.

I betänkandet kvarstår emellertid ett antal positiva punkter såsom nödvändigheten av att belägga företag som använder sig av billig arbetskraft som tillhandahålls genom människohandel med extremt stränga sanktioner, eller nödvändigheten av att medlemsstaterna tar på sig ansvaret för offren för människohandel förutom att effektivt motarbeta att vinsterna från människohandeln tvättas.

I betänkandet kunde man dock ha gått längre för att bekämpa problemet vid roten genom en politik som främjar samarbete med ursprungsländerna, inbegripet stöd till konkreta ekonomiska och sociala utvecklingsprojekt, för att på så sätt minska huvudorsakerna till människosmuggling: fattigdom, arbetslöshet och social utslagning.

  Carl Lang (NI), skriftligt. – (FR) Betänkandet lyckas med den fantastiska bedriften att göra en inbillad åtskillnad mellan människohandel och illegal invandring. Faktum är att efter de katastrofala Schengenavtalen 1985, då EU:s inre gränskontroller avskaffades, har dessa två företeelser, som ingen betvivlar är nära förknippade med varandra, utvecklats exponentiellt.

Ända sedan EU tog på sig att för medlemsstaterna genomföra ett ”område för frihet, säkerhet och rättvisa” har de kriminella gängen, hallickarna och nätverken för organiserad smuggling gjort större vinster än någonsin tidigare. Dessa nätverk mångfaldigas och frodas genom att utnyttja fler och fler människor.

I ett försök att finna en lösning på dessa mänskliga tragedier föreslår kommissionen och parlamentet att man ska organisera politiska dialoger mellan medlemsstaterna och införa ännu fler program och samarbetsplaner. Vad tjänar detta till? Det är hög tid att vi griper oss an de verkliga orsakerna till människohandel och illegal invandring, nämligen bristen på säkra och skyddade gränser i EU. Emellertid är det sant att det är omöjligt för våra EU-byråkrater att utmana den heliga bestämmelsen om fri rörlighet för personer!

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftligt. (PT) Människohandel är en modern version av slavhandel, men i vissa avseenden är den värre. I detta fall leder misströstan till att offren betalar för att smugglas och myndigheterna kan, ofta med de bästa humanitära avsikter, vidta åtgärder som främjar människohandel och hjälper smugglarna i deras verksamhet.

Som så ofta måste vi på detta område vara grymma för att vara snälla. Det betyder att vi måste vara stränga mot dem som erbjuder arbete, med dem som kommer, med dem som stannar och, framför allt, verkställa lagen på ett strikt och rigoröst sätt. Att blunda för illegal invandring är detsamma som att hjälpa och medverka till människohandel.

Jag anser därför att vi utan att tveka ska erkänna vinsterna med laglig invandring och eftersom avsaknaden av en fast hand i kampen mot illegal invandring bara uppmuntrar nätverken som sysslar med människohandel måste vi upprätthålla lagen med bestämdhet. Det räcker emellertid inte att rikta in sig på invandringslagstiftning. För ett effektivt och mänskligt angreppssätt måste vi försöka att främja samma ekonomiska framgång och utveckling i invandrarnas ursprungsländer som vi åtnjuter. Det är i den riktningen vi alla bör röra oss tillsammans.

  Lydia Schenardi (NI), skriftligt. – (FR) Siffrorna och uppskattningarna när det gäller människohandel är skrämmande. I Edit Bauers betänkande citeras siffror på 600 000–800 000 män, kvinnor och barn som smugglas över hela världen varje år. Detta är en form av utnyttjande som åtminstone innefattar, inte bara prostitution utan också tvångsarbete eller att tillhandahålla tjänster under tvång, slaveri och till och med borttagande av organ.

Men vad man inte berättar för oss i betänkandet är att dessa mänskliga tragedier blir fler och fler alltsedan de destruktiva Schengenavtalen som avskaffade inre gränskontroller skrevs under 1985.

EU:s föreställning om himlen, det universellt efterlängtade och eftertraktade ”området för frihet, säkerhet och rättvisa”, visar sig inte existera i någon medlemsstat och värre därtill visar sig detta vara farligt och främja utvecklingen av alla slags gäng och organiserad brottslighet.

Så länge som våra nationella och europeiska kommunpampar vägrar att inse att denna ökning av internationell människohandel beror på de öppna gränserna och att alla åtgärder för att bekämpa människohandel och illegal invandring beror på ett omedelbart återinförande av gränskontroller i EU, kommer de program och planer som följer på varandra att vara sämre än verkningslösa.

- betänkande: Herrero-Tejedor (A6-0365/2006)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftligt. – (PT) Detta betänkande om ett högeligen kontroversiellt meddelande från kommissionen har kommit att hysa några av de mest negativa aspekterna av de metoder, särskilt propaganda, som utvecklas för att återuppliva diskussionen om den så kallade europeiska konstitutionen.

Efter det nederlag som EU:s styrande elit led i folkomröstningarna om förslaget till konstitutionellt fördrag i Frankrike och Nederländerna vill de nu fortsätta som tidigare utan några ytterligare bakslag genom att investera så mycket som möjligt i en propagandakampanj, genom att förvandla en nödvändig demokratisk kommunikation till en veritabel propagandakampanj som tjänar den styrande klassens intressen.

Även om betänkandet också omfattar andra mindre kontroversiella frågor, såsom sektoriella program riktade till ungdomar i utbildning och uppmaningen om att intensifiera parlamentariska och andra debatter, är sanningen den att den förhärskande övergripande linjen är propaganda, särskilt om den ordentliga kvalitetshöjning de vill åstadkomma med en så kallad europeisk konstitution. Därför röstar vi nej.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Syftet med den europeiska kommunikationspolitiken är uppenbarligen att ”motverka de effekter som uppstod i samband med att konstitutionsfördraget förkastades … samt att sätta stopp för den allmänna uppkomsten av EU-skepsis”.

Vad är det som står på spel anser ni? Information om Europa som manipuleras, snedvrids och exploateras av medierna och de nationella politiska klasserna. Vilken är lösningen? En kampanj som gör reklam för fördelarna med EU, organiserad av EU:s centrala ”propagandaavdelning” i Bryssel. Vem är måltavlan? Europas invånare vars EU-skepsis står i direkt proportion till dess ovetskap om det paradis som skapats åt dem i Bryssel. EU-skeptiker som måste omvändas till blinda beundrare som ger sitt ovillkorliga stöd.

Vem försöker ni lura? Ni har inte lyssnat eller inte förstått ett dugg. Det är just för att de hade kunskap, och för att de fick sin information från källan genom att läsa texten, som befolkningarna i Frankrike och Nederländerna förkastade konstitutionen på ett överväldigande sätt. Det är just för att de upplever de ekonomiska och sociala katastrofer som er politik orsakar varje dag som de är EU-skeptiker. Det är just för att de för en gångs skull blev direkt tillfrågade om sin åsikt som de intresserade sig för EU.

Det är just för att ni har en djupt rotad rädsla för folket som ni föredrar hjärntvätt framför direkt rådfrågning av dessa medborgare som ni innerst inne ser som idioter. De tycker exakt samma sak om er.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. EU:s kommunikationspolitik får inte handla om att försöka sälja in ett Europas Förenta Stater hos medborgarna. EU:s institutioner skall endast korrekt och sakligt avge verksamhetsberättelser och ekonomiska berättelser samt i övrigt informera om till exempel de utbytesprojekt man har inom högre utbildning.

Det är inte heller så att desto mer kunskap en enskild väljare har, ju mer är han eller hon anhängare av uppbyggnaden av en EU-överstat. Synen på mellanstatlighet eller överstatlighet som samarbetsformer för EU vilar på värderingar och inte på sakkunskap.

Vi tror inte heller på att, uppifrån EU-nivån i Bryssel initiera och finansiera EU-partier för att få till en dialog med väljarkåren kring EU-frågor. Det politiska intresset för EU-frågor måste byggas upp underifrån i politiska partier och organisationer.

I betänkandet framhålls också att kommunikationen skall baseras på initiativ som främjas genom kommunikationskanaler som kulturprogram (till exempel vid utdelandet av litteratur- eller filmpris), idrottsevenemang etc. Vi upprepar vår ståndpunkt att sådana sätt att marknadsföra EU andas förakt mot medborgarna. Det är inte på det sättet unionen skall informera om att den finns och vad den har för verksamhet.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Samtidigt som jag i grunden håller med om de ståndpunkter och angelägna frågor som kommissionen lägger fram när det gäller kommunikationspolitiken, i synnerhet avseende behovet av öppenhet och av kontakt med människor, tycker jag fortfarande att det borde framgå tämligen tydligt att en kommunikationspolitik inte är ett ändamål i sig utan ett medel. Det är så man bör förstå det. Föreställningen att allting är kommunikation och att kommunikation är allt kan föra oss till ett samhälle tomt på mening i vilket det enda som betyder något är budskapets existens medan innehållet inte är så viktigt.

Ur min synvinkel innebär detta att nyckeln till en framgångsrik kommunikationspolitik i EU ligger i EU:s förmåga att framstå som meningsfull för medborgarna i medlemsstaterna. Jag betonar meningsfull och att den framstår som meningsfull. Det är där de två frågorna, innehåll och kommunikation, kommer in i bilden. EU måste främja politiska reformer som stimulerar ekonomisk utveckling, säkerhet, internationell ordning och hopp. Detta är innehållet. När det gäller kommunikation är det en konst om innehållet är bra men det är bara en del av det hela och inte ens den viktigaste delen. Dessutom får det inte blandas ihop med propaganda. Jag ställer mig bakom det förra men inte det senare.