Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 16 november 2006 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 10.00.)

  Edward McMillan-Scott (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill bara framföra några goda nyheter till parlamentet. I går kväll omvandlade Pakistans president, som var på besök här för några veckor sedan, dödsstraffet för min väljare Mirza-Tahir Hussain. Han dömdes till döden för 18 år sedan men betraktas allmänt som oskyldig till det han anklagas för. Ett antal parlamentsledamöter skulle, under ledning av Sajjad Karim, ge sig iväg till Pakistan i nästa månad för att framföra en sista vädjan. Nu ska vi så klart i stället anstränga oss för att se till att Hussain kan återvända till Leeds före jul.

Jag är mycket glad över beskedet och hoppas att parlamentets talman gör ett uttalande senare i dag. Jag vet att han, liksom andra parlamentsledamöter, har arbetat mycket hårt med detta fall.

(Applåder)

2. Ombudsmannens årsrapport 2005 (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Andreas Schwab, för utskottet för framställningar, om årsrapporten om Europeiska ombudsmannens verksamhet 2005 (2006/2117(INI)) (A6-0309/2006).

  Nikiforos Diamandouros, ombudsman. (EN) Herr talman! Jag vill tacka er för denna möjlighet att inför parlamentet få presentera årsrapporten för 2005, ett år som var en viktig milstolpe för Europeiska ombudsmannen eftersom det var tioårsjubileum.

I årsrapporten sammanställs våra framsteg med att behandla klagomål, främja god förvaltningssed och informera medborgarna om ombudsmannens arbete. Vi fick totalt in 3 920 klagomål, en femprocentig ökning jämfört med föregående år.

Jag vill tillägga att ökningen av klagomål inte nödvändigtvis är resultatet av större administrativa missförhållanden i EU-institutionerna. Det är snarare så att den återspeglar att medborgarna har fått större allmän kännedom om EU-frågor och ökad kunskap om sina rättigheter och hur de kan utöva dessa rättigheter.

Denna allmänna medvetenhet kunde under 2005 också ses i medborgarnas delaktighet i diskussionen om EU:s framtid och om konstitutionen. Mitt bidrag till att ytterligare höja den allmänna medvetenheten har varit intensiva insatser för att informera medborgarna om deras rättigheter och tillkännage de positiva resultat som har uppnåtts när det gäller att försvara rättigheterna. Sammanlagt har jag och min personal hållit över 170 föreläsningar och presentationer för allmänheten och intervjuer med pressen, liksom sammanträden med ombudsmän, offentliga tjänstemän och andra samtalsparter i medlemsstaterna.

Ett speciellt inslag i vår kommunikationsverksamhet 2005 var en rad evenemang för att uppmärksamma ombudsmannainstitutionens tioårsjubileum, som riktade sig till särskilda målgrupper, t.ex. allmänheten, den akademiska världen, pressen och institutionerna själva. Bland annat hölls en mottagning till Europaparlamentets ära den 27 september där talman Josep Borrell Fontelles själv talade.

Under 2005 kunde jag hjälpa över 75 procent av de personer som framförde klagomål. Hjälpen bestod i att sätta igång en undersökning, lämna över fallet till behörigt organ eller ge råd om vart man ska vända sig för en snabb och effektiv lösning på problemet. Jag fullbordade 312 undersökningar under året. I 36 procent av fallen fann vi inga administrativa missförhållanden. Ett sådant resultat är dock inte alltid negativt för klaganden, som åtminstone får en fullständig förklaring från institutionen i fråga. Dessutom kan jag, även när det inte finns några administrativa missförhållanden, ge institutionen tillfälle att förbättra kvaliteten på sin fortsatta förvaltning. Om så är fallet gör jag en ytterligare anmärkning i mitt beslut.

Om jag upptäcker administrativa missförhållanden försöker jag om möjligt hitta en på det hela taget positiv lösning som gynnar både klaganden och institutionen. I 30 procent av fallen har undersökningen resulterat antingen i att den berörda institutionen har löst problemet till fördel för klaganden eller i en vänskaplig förlikning. Om en vänskaplig förlikning inte är möjlig lägger jag ned fallet med en kritisk anmärkning eller lägger fram ett förslag till en rekommendation.

Ett av de accepterade förslagen till rekommendation 2005 var ett fall där kommissionen beviljade kompensation ex gratia till en klagande vars projekt den hade ställt in med extremt kort varsel. Kommissionen gick med på att betala 56 000 euro, den största förlikningen i sitt slag som behandlats av ombudsmannen.

Om någon av gemenskapens institutioner inte svarar tillfredsställande på ett förslag till rekommendation är ombudsmannens slutliga medel att ta till en särskild rapport till parlamentet. Tre särskilda rapporter lades fram 2005: om rådets fortsatta lagstiftande sammanträden inom stängda dörrar, om kommissionens ansvar för sina tjänstemäns barn med särskilda undervisningsbehov och om OLAF:s information till ombudsmannen under en tidigare förfrågan.

Jag är tacksam för det stöd som parlamentet ger i resolutionerna av den 4 och 6 april 2006, som grundar sig på David Hammerstein Mintz respektive Proinsias De Rossas betänkanden och som rör de första två av dessa särskilda rapporter.

Jag vill nu säga några ord om mina prioriteringar inför framtiden. Som tidigare nämnts är den främsta prioriteringen att främja ett medborgarorienterat tillvägagångssätt för EU:s institutioner och organ inom all verksamhet. Därför försöker jag ta vara på varje tillfälle att nå ut till EU-institutionerna, för att uppmuntra till bästa praxis och främja vänskaplig förlikning. För att ombudsmannens arbete för medborgarna ska lyckas är det mycket viktigt att institutionerna och organen samarbetar aktivt. Årsrapporten innehåller många exempel på fall där institutionerna har vidtagit snabba åtgärder för att lösa problem som de uppmärksammats på och där mina förslag och rekommendationer har fått positiv respons.

Under mina besök på institutionerna och organen har jag understrukit värdet av att agera snabbt och konstruktivt på klagomål. Det slutliga målet för oss alla måste vara att se till att medborgarna får bästa tänkbara service.

Kommissionen har redan vidtagit konstruktiva åtgärder för att förbättra sin service till medborgarna genom att se över sitt system för att behandla ombudsmannens undersökningar till följd av klagomål. I kommissionens meddelande av november 2005 presenterades det nya förfarande som skulle tillämpas i fortsättningen. Kommissionsledamot Margot Wallströms tanke med det nya förfarandets utformning var att ge enskilda kommissionsledamöter större ansvar för specifika fall utan att ge avkall på generalsekretariatets värdefulla roll. Jag är särskilt tacksam för hennes insatser för att förverkliga det konceptet och för hennes fortsatta strävan efter ett ordentligt genomförande.

Enligt det nya förfarandet kan enskilda kommissionsledamöter engagera sig i fallen på ett mycket tidigt stadium när det fortfarande finns alternativa lösningar. Det nya snabba förfarandet gav resultat i ett fall där jag ansåg att kommissionens svar på en medborgares klagomål om överträdelse var otillräckligt. I ett möte med kommissionsledamot Charlie McCreevy fick jag veta att kommissionen hade vidtagit åtgärder för att ta itu med den specifika frågan. Jag anser att den framgångsrika lösningen i det fallet visar hur värdefullt det är med dels ombudsmannens roll för att främja god förvaltningssed i överträdelseförfarandet, dels konceptet med enskilda kommissionsledamöters ökade ansvar för olika fall. Jag vill tacka kommissionen för detta via vice ordförande Margot Wallström.

Jag har även sett över frågan om ombudsmannens stadga genom att lägga fram ändringsförslag till talman Josep Borrell Fontelles i juli som svar på parlamentets tidigare resolutioner om ombudsmannens årsrapport. På det hela taget är stadgan fortfarande en bra ram för ombudsmannens undersökningar och för ett effektivt samarbete med institutionerna för att främja god förvaltningssed och motverka administrativa missförhållanden.

De ändringar jag föreslår är därför begränsade till både antal och omfattning. Mitt främsta mål är att se till att medborgarna får fullt förtroende för ombudsmannens befogenheter att ta fasta på sanningen när vittnen hörs eller dokument undersöks.

Jag vill även samarbeta med parlamentet för att se till att medborgarnas klagomål om överträdelser av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna kan tas upp i EG-domstolen om en viktig principfråga inte kan lösas på något annat sätt. Parlamentet har redan full befogenhet som institution att lägga fram fall för domstolen. I det sammanhanget skulle det vara praktiskt för ombudsmannen att ha befogenhet att ingripa i sådana fall. Europeiska datatillsynsmannen, som jag har ett nära samarbete med, har redan denna befogenhet.

Jag ser fram emot att arbeta med Ignasi Guardans Cambó och Maria Matsouka när de ska påbörja processen med att ta fram ett betänkande och ställningstagande för detta analysförslag i utskottet för konstitutionella frågor respektive utskottet för framställningar.

Min tredje prioritering är att fördjupa mitt nära samarbete med medlemsstaternas ombudsmän genom Europeiska ombudsmannanätverket. Målet är att främja god förvaltningssed i hela EU så att medborgare kan utöva sina rättigheter enligt europeisk lagstiftning. Jag är mycket nöjd över att utskottet för framställningar är en fullvärdig medlem i nätverket och företräddes på mötet för nationella ombudsmän i Haag i september 2005. Nästa vecka kommer ett liknande möte för regionala ombudsmän i EU, som jag har åtagit mig att träffa vartannat år, att hållas i London.

Jag vill tacka ledamöterna i utskottet för framställningar, särskilt årets föredragande Andreas Schwab, för deras stöd och konstruktiva förslag i parlamentets betänkande.

Jag har i dag redan nämnt många av de frågor där betänkandet innehåller råd till ombudsmannen. Jag är fast besluten att förbättra informationen till parlamentet och medborgarna om de tjänster som jag och Europeiska ombudsmannanätverket tillhandahåller. Jag har redan bett om att få besöka utskottet för framställningar varje gång jag ska lägga fram en särskild rapport till parlamentet.

Nästa år har jag för avsikt att lägga ut en interaktiv handbok på vår webbplats för att hjälpa klagande att hitta rätt ombudsman, vare sig på europeisk, nationell eller regional nivå. Jag tror att medborgarna kommer att ha nytta av detta och att det hjälper till att ta itu med de frågor som tas upp i Andreas Schwabs betänkande om den stora andelen klagomål utanför ombudsmannens ämbetsområde.

Förra året säkrade vi framgångsrikt Europeiska ombudsmannen som institution och tog ett stort steg mot att förbättra institutionens förmåga att effektivt behandla klagomål och frågor från medborgare i det utvidgade EU. För detta ändamål kunde vi alltid räkna med stödet från två av parlamentets högsta tjänstemän som ska gå eller precis har gått i pension, Julian Priestley och Gregorio Garzón Clariana. Deras kloka råd och hjälp till ombudsmannen har varit ovärderliga, och vi kommer att minnas dem länge.

Jag anser att den relation av goodwill, tillit och förståelse som byggts upp under de senaste tio åren mellan Europeiska ombudsmannen och EU-institutionerna är en värdefull tillgång för att förbättra kvaliteten på offentlig förvaltning i EU till fördel för medborgarna. Det är oerhört betryggande för mig, både personligen och som institution, att veta att Europaparlamentet och utskottet för framställningar är viktiga samarbetspartner för Europeiska ombudsmannen. Jag har för avsikt att göra det bästa av det partnerskapet i min strävan att fördjupa tjänsterna för att gynna EU:s medborgare. Tack för uppmärksamheten.

(Applåder)

  Andreas Schwab (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, herr Diamandouros, kommissionsledamot Wallström, mina damer och herrar! Det gläder mig att ni alla har kunnat ta er hit så här tidigt för att delta i debatten om betänkandet om årsrapporten om Europeiska ombudsmannens verksamhet 2005.

Herr Diamandouros! Jag vill börja med att varmt tacka er för ert konstruktiva bidrag i form av årsrapporten som jag, på utskottet för framställningars vägnar, har haft förmånen att lägga fram ett betänkande om för parlamentet. I samband med detta vill jag även tacka alla ledamöter av parlamentet som genom sina ändringsförslag och personliga synpunkter har spelat en konstruktiv roll i utformningen av betänkandet, särskilt vår samordnare, Sir Robert Atkins, och min företrädare från förra året, Manolis Mavrommatis.

Mot bakgrund av att allmänheten förser er med en allt större arbetsbörda gläder det mig att ni började med att framhäva behovet av att i tydligare ordalag precisera ombudsmannens ställning, och jag är mycket tacksam för att ni faktiskt har gjort det igen i dag. Eftersom vi måste försöka dra en så tydlig och klar gräns mellan de olika EU-institutionernas verksamheter som möjligt kan diskussionen om ert brev till vår talman, Josep Borrell Fontelles, mycket väl leda till ett tillfredsställande resultat.

Europeiska ombudsmannen är en viktig EU-institution, särskilt för Europas utveckling och i den europeiska allmänhetens ögon. Ombudsmannen har inrättats för att föra EU närmare sina medborgare och göra EU mer öppet. EU:s medborgare kan vända sig till ombudsmannen för att framföra klagomål om institutionerna inte fullgör sina uppgifter. Därmed får ombudsmannen ett mycket personligt förhållande till Europa, ett förhållande som inte kan vara detsamma överallt, och på så vis får ombudsmannen en särställning.

Det är denna tanke – tanken att man måste ta större hänsyn till praktiska frågor och allmänhetens intresse vid utformningen av EU-politiken – som vi framöver måste utgå ifrån i högre grad. Vi måste ta större hänsyn till allmänheten i vår politik och därmed visa medborgarna att vi tar dem och deras problem på allvar – oavsett om det gäller stora eller små, viktiga eller triviala problem. Detta uppnår vi för det första genom att bli bättre på att kommunicera vad EU-politiken handlar om och för det andra genom större öppenhet – vilket är två av de viktiga punkter jag tagit upp när det gäller er årsrapport.

Utskottet för framställningar har tagit emot Europeiska ombudsmannens årsrapport i vilken det redogörs för ombudsmannens verksamhet under 2005, och jag vill därmed tacka er för ert utmärkta arbete. Ni har innehaft ämbetet sedan den 1 april 2003 och ert arbete är framgångsrikt.

Jag anser att parlamentet har lagt fram ett mycket välavvägt betänkande. Jag har gjort mitt bästa för att gå igenom ledamöternas ändringsförslag och införa dem där jag ansåg att detta var möjligt. Jag anser att betänkandet är begripligt för allmänheten och det är det viktigaste. Efter omröstningen i utskottet antog jag dock att inte alla ändringsförslag skulle kunna läggas fram en gång till och jag kommer därför rekommendera att min grupp förkastar dem. Jag ber om er förståelse för detta. Vi har ägnat mycket tid åt att försöka kompromissa på den här punkten.

Ni har redan framfört de viktigaste frågorna i er rapport. Under 2005 framfördes ett stort antal klagomål – det största som någonsin framförts till ombudsmannen – och detta är först och främst ett tecken på att allt fler människor aktivt intresserar sig för EU och för hur EU fungerar.

En sak som är upprörande – vilket ni också nämnde – är att det fortfarande är ett stort antal klagomål, omkring 70 procent av de framförda klagomålen, som faller utanför ert ansvarsområde, mycket ofta för att de klagande är osäkra på vart de egentligen ska vända sig. Därför välkomnar jag varmt ert uttalande om ett formulär på er hemsida som kan ge vägledning till rätt institution. Detta skulle utan tvekan kunna hjälpa alla dem som vill kontakta er via Internet.

Av detta följer att det måste göras en ännu tydligare avgränsning mellan institutionernas befogenheter och ansvar för att allmänheten ska kunna förstå vem som gör vad inom EU. Även om det i första hand är en uppgift för parlamentet och parlamentets ledamöter i deras respektive valdistrikt att tydliggöra virrvarret av institutioner och deras befogenheter kan även ni spela en roll i detta.

Vi välkomnar varmt Europeiska ombudsmannanätverket och liknande organ, som skiljer sig från medlemsstat till medlemsstat, och vi har därför särskilt framhävt deras offentliga informationskampanjer.

När det gäller innehållet handlar de flesta klagomålen om bristande insyn och eftersom ombudsmannen i rapporten upprepar kraven – som ställdes i ombudsmannens särskilda rapport i ämnet – på att rådets lagstiftande sammanträden ska hållas öppna för allmänheten anser vi att ni avsevärt har bidragit till demokratin och insynen inom EU.

Vi behöver dock större insyn för att se till att EU fungerar demokratiskt. Kommissionsledamot Wallström! Det kan hända att detta gäller er mer än någon annan. I vårt betänkande kräver vi därför att Internetportalen ”europa.eu”, i stället för att vara en katalog över hela EU:s verksamhet, görs om till en gemensam ingångsportal för alla EU:s institutioner med en tydlig vägledning till de olika institutionerna.

Avslutningsvis vill jag ta upp en annan fundering, nämligen att ni lade fram er årsrapport för 2005 i januari 2006 men att det inte är förrän nu – i november – som vi diskuterar den. I utskottet för framställningar strävar vi efter att diskutera dessa rapporter så fort som möjligt efter deras offentliggörande.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Först och främst vill jag lyckönska föredraganden, Andreas Schwab, till hans arbete med Europeiska ombudsmannens årsrapport om verksamheten 2005. Det är ett viktigt betänkande från parlamentet om de allmänna principerna, det aktuella läget och den framtida utvecklingen för samarbetet mellan ombudsmannen och övriga EU-institutioner.

Jag vill även lyckönska ombudsmannen, Nikiforos Diamandouros, till hans årsrapport. Det gläder mig alltid att höra Nikiforos Diamandouros bekräfta sitt åtagande att se till att EU-institutionerna har så höga administrativa standarder som möjligt. Det är ett åtagande som kommissionen delar.

Jag ger mitt fulla stöd till Andreas Schwab när han uppmuntrar ombudsmannen i dennes roll som extern kontrollmekanism för god förvaltningssed. Genom sitt arbete bidrar ombudsmannen till att främja god förvaltningssed. Jag är övertygad om att EU-institutionerna genom sitt samarbete med ombudsmannen får hjälp att upprätthålla ett medborgarorienterat tillvägagångssätt för sitt dagliga arbete. Det innebär att se till att vi får större öppenhet i EU:s förfaranden för beslutsfattande och att vi arbetar för att utveckla bästa praxis så att vi lever upp till medborgarnas förväntningar och skyddar deras rättigheter. Det handlar om att överbrygga klyftan mellan EU-institutionerna och EU:s medborgare.

Jag vill ge mina synpunkter på tre specifika punkter i betänkandet. För det första anser jag att samarbetet mellan ombudsmannen och kommissionen har utvecklats positivt de senaste åren. Kommissionen har, som påpekades i betänkandet, ett nytt internt förfarande som ger varje kommissionsledamot befogenhet att anta och vidarebefordra meddelanden till ombudsmannen. Det gläder mig att både ombudsmannen i sin årsrapport och Andreas Schwab i sitt betänkande ser positivt på denna förnyelse. Dessutom har kommissionen anpassat sina interna regler för att påskynda behandlingen av svar till ombudsmannen. Kommissionen kommer att fortsätta att utveckla sitt samarbete med ombudsmannen.

Föredraganden föreslår att ett liknande förfarande ska införas för behandlingen av framställningar. Kommissionen kommer att fortsätta att ha ett nära samarbete med utskottet för framställningar, men vi ser inte detta som en möjlighet. Utskottet för framställningar och Europeiska ombudsmannen har skilda roller, var och en med ett eget värde för medborgarna.

För det andra nämns webbplatsen Europa i betänkandet. Det är en av världens mest besökta webbplatser som har blivit ganska komplicerad att använda. Med hänsyn till detta har kommissionen börjat förbättra sin egen del av Europaportalen. Slutmålet är att göra om webbplatsen Europa till en mer användarvänlig, välstrukturerad och sammanhängande portal. Den kommer att vara flerspråkig på lämpliga nivåer, och upplägget kommer att vara mer inriktat mot medborgare och kommunikation.

För det tredje och sista åligger beslutet att ändra ombudsmannens stadga Europaparlamentet med rådets godkännande. Kommissionen har dock rådfrågats, och vi följer utvecklingarna av förslaget på nära håll, bland annat i de berörda utskotten. Kommissionen undersöker för närvarande förslaget noggrant och har varit i kontakt med Europeiska ombudsmannen för att få klarhet i några punkter i förslaget.

Sammanfattningsvis har jag förstått att ombudsmannen kommer att ha med några viktiga fall i årsrapporten nästa år. Som jag förstår det rör det sig om fall där EU-institutionernas behandling av klagomål har varit föredömlig, oavsett om det har rört sig om administrativa missförhållanden eller inte. Jag anser att det är ett utmärkt initiativ, och jag ser också fram emot nästa års rapport.

  Manolis Mavrommatis, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman, fru Wallström, herr Diamandouros, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredraganden, min vän Andreas Schwab, för att i betänkandet på ett enastående sätt ha belyst hur Europeiska ombudsmannen, tack vare Europeiska ombudsmannens arbete, för varje år blir en allt viktigare institution för EU-medborgarna.

Jag vill även tacka Nikiforos Diamandouros eftersom de nya fakta som han tar upp inom ramen för sin befattning är en referenspunkt för det förtroende som medborgarna hyser för institutionerna.

Jag var föredragande för årsrapporten om Europeiska ombudsmannens verksamhet 2004. Som jämförelse vill jag framhålla att antalet klagomål ökade med 53 procent det året jämfört med året innan, medan ombudsmannen 2005 tog emot totalt 3 920 klagomål, med andra ord en ökning med 5 procent. Detta innebär inte att de administrativa missförhållandena inom EU:s institutioner ökar, utan att medborgarna känner bättre till sina rättigheter. En viktig faktor för effektiviteten hos ombudsmannainstitutionen är dess samarbete med EU:s institutioner. Jag hänvisar exempelvis till de regelbundna uppdateringarna och mötena mellan Nikiforos Diamandouros och utskottet för framställningar och dess presidium. I sin årsrapport belyser ombudsmannen bland annat sin och naturligtvis även kommissionens strävan efter att bredda och ytterligare stärka det nationella och regionala ombudsmannanätverket genom att utveckla informationsutbyten om bästa metoder.

Det är viktigt att Europaparlamentets utskott för framställningar medverkar i nätverket. Detta underlättar det praktiska samarbetet mellan EU:s institutioner och de nationella och regionala ombudsmännen och gör att de ordinarie kontakterna med de nationella parlamentens utskott för framställningar och med medlemsstaternas ombudsmän kan utökas.

Vid en jämförelse mellan ombudsmannens rapporter för 2004 och 2005 ser vi ett positivt resultat, vilket gör att vi kan lägga vikten vid de frågor som utskottet för framställningar är särskilt intresserat av. På detta sätt kan vi dessutom se vilken viktig roll han spelar och vilka framsteg som har gjorts inom loppet av ett år.

  Proinsias De Rossa, för PSE-gruppen. – (EN) Jag vill också tacka Andreas Schwab samt mina kolleger i andra politiska grupper för det betydande arbete som de har lagt ned på detta betänkande.

Ombudsmannens rapport, särskilt sammanfattningen, är enligt min åsikt ett lysande exempel på hur vi ska presentera vårt arbete för medborgarna. Den är tydlig, koncis och relevant. Jag anser att öppenhet är nyckeln till europeisk demokrati och den viktigaste byggstenen.

Jag ser positivt på den ökade medvetenheten om Europeiska ombudsmannens roll, vilket återspeglas i det ökade antalet klagomål till honom. Det bekymrar mig inte alls att många av dessa inte direkt ligger inom hans ämbetsområde. Det visar att han har lyckats informera allmänheten om sitt verksamhetsområde, och det kanske även är ett tecken på att andra institutioner är dåliga på att klargöra vem de är och hur man får tillgång till dem.

Vi kan inte förvänta oss att medborgarna ska hitta rätt i labyrinten av EU-institutioner. De har viktigare saker att ägna sig åt. När de har ett klagomål vänder de sig till den närmaste instans de känner till. Jag anser att medborgarens rätt att klaga är bra.

Att ombudsmannen hänvisar de fall som han inte har direkt ansvar för till behörig institution är ett utmärkt sätt att hantera sådana klagomål. Jag anser att övriga institutioner börja följa det exemplet.

En sista punkt: tio år efter tillkomsten av ombudsmannens stadga finns det ett tydligt behov av förändring. Jag ser positivt på ombudsmannens initiativ med hänsyn till detta och ser fram emot att snart få diskutera det i parlamentet.

(Applåder)

  Diana Wallis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Även jag vill tacka ombudsmannen för både hans rapport och den intressanta presentationen i dag. Jag vill också tacka Andreas Schwab för hans mycket relevanta betänkande och analys av ombudsmannens rapport. Det finns inte så mycket att säga annat än att allt verkar gå bra i så måtto att våra medborgare är mer medvetna om ombudsmannens verksamhet. Om antalet klagomål ökar på grund av en höjd medvetenhet om möjligheterna och en medvetenhet om EU hjälper det till att föra medborgarna närmare oss. Det är vad vi bör ägna oss åt. Rapporter som denna bidrar till att ge oss en bild av vad som händer och av hur vi kan bli bättre i framtiden, och rapporten innehåller mycket nyttig information.

Jag vill fokusera mina synpunkter på en fråga som redan har nämnts av andra talare, nämligen att vi, om vi vill vara medborgarorienterade, måste se till att våra medborgare kan klaga på ett enkelt sätt, t.ex. via en enda kontaktpunkt. En bra webbplats kanske inte räcker.

Det är för närvarande många personer som behandlar klagomål, problem och frågor. Vi har ombudsmannens mycket goda service, parlamentets utskott för framställningar, kommissionen själv som tar emot klagomål, vi parlamentsledamöter själva som tar emot väljares fall samt Solvit och Eurojust. Jag befarar att en del EU-medborgare som framför klagomål till ett av dessa organ bara för att hänvisas till ett annat kommer att kasta in handduken och ge upp. Vi måste komma på ett sätt att föra samman dessa olika områden så att våra medborgare känner att deras frågor besvaras snabbt och att de riktas till rätt mottagare. Detta är något vi bör tänka på inför framtiden.

Tack än en gång för er rapport.

  David Hammerstein Mintz, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill tacka ombudsmannen och även Andreas Schwab för hans noggranna, fullständiga och positiva betänkande.

Till att börja med vill jag säga att jag instämmer i Diana Wallis förslag och i förslaget om en enda instans för medborgarnas klagomål. Denna instans skulle kunna sammanföra problemlösningsnätverket för den inre marknaden (Solvit), Europeiska ombudsmannen och utskottet för framställningar och skulle ansvara för att vidarebefordra medborgarnas klagomål till rätt institution. Vi kan inte förvänta oss att allmänheten ska kunna hitta rätt i en sådan komplicerad labyrint som Europeiska unionen.

Det enda jag beklagar i betänkandet, som i allmänhet är mycket positivt, är det som gäller ombudsmannens tredje särskilda rapport, som skulle ha handlat om OLAF [Europeiska byrån för bedrägeribekämpning] och som har stoppats av talmanskonferensen. Att döma av några av formuleringarna i betänkandet rättfärdigar Andreas Schwab försöken vid parlamentets talmanskonferens att hindra ombudsmannens arbete med att övervaka EU-organen, däribland OLAF.

Vi borde särskilt tacka ombudsmannen för en del av hans insatser, bland annat när det gäller miljön, som många människor oroar sig över. Jag vill särskilt nämna industrihamnen vid Granadilla på Kanarieöarna, där ombudsmannen har arbetat för, och till viss del uppnått, en mer rigorös tillämpning av habitatdirektivet.

Det är också viktigt att framhäva den särskilda rapporten om insyn i rådet när det gäller rådets lagstiftande funktion, en rapport som jag personligen varit med och utarbetat. Som vi ser är utvecklingen på området långsam, successiv men verklig.

Jag vill avsluta genom att tydliggöra att parlamentsutskottet för framställningars roll inte på något sätt råkar i konflikt med ombudsmannens roll utan att de snarare kompletterar varandra. Ombudsmannen övervakar EU:s institutioner i deras dagliga arbete medan utskottet för framställningar fungerar som en direkt mellanhand mellan medborgarna och själva gemenskapsrätten. Det borde förekomma ett mer löpande dagligt samarbete mellan institutionerna, med mer information och mer kontakt.

Tack för ert betänkande herr Schwab och tack herr Diamandouros för ert mycket intensiva, omfattande och viktiga arbete.

  Willy Meyer Pleite, för GUE/NGL-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill också tacka ombudsmannen, Nikiforos Diamandouros, och vår föredragande, Andreas Schwab, eftersom de båda två arbetar för att förbättra vårt bemötande av EU-medborgarnas klagomål, oavsett om de är administrativa eller av något annat slag.

Jag anser faktiskt att det är dags att ta konkreta initiativ till sådana förbättringar. En del intressanta initiativ har redan nämnts, bland annat onlineformuläret och tydligare gränser mellan olika organs befogenheter. Jag anser dock att vi måste vara ännu mer ambitiösa. Vi måste eftersträva en god förvaltningssed för alla EU:s institutioner. Det kan även vara viktigt att, som David Hammerstein Mintz nämnde, ha en enda instans.

I rapporterna framhålls att 24 procent av klagomålen gäller bristande insyn. Jag anser att vi måste eftersträva en allmän debatt i Europa om hur nära medborgarna står institutionerna och se till att de får full insyn i institutionernas verksamhet.

I det här avseendet vill jag nämna ytterligare ett problem som ledamöterna i utskottet för framställningar borde lösa. Många av de klagomål som medborgarna inkommer med gäller stora arbeten, stora infrastrukturer, som utförs i EU utan den obligatoriska miljökonsekvensstudien. Ibland lägger Europeiska kommissionen inte fram en rapport förrän vissa mycket omfattande arbeten redan har orsakat oåterkalleliga skador.

Jag menar att kommissionen måste agera mycket snabbare för att förhindra att skadorna får fruktansvärda miljökonsekvenser. Jag anser att vi alla därför bör bidra till att utarbeta snabba utvärderingsmekanismer för den här typen av arbeten för att förhindra dessa skador.

Jag anser att Europeiska ombudsmannanätverket är viktigt eftersom det kan vara nyckeln till många lösningar för att förhindra klagomål från Europas medborgare och, där det är nödvändigt, förbättra vårt sätt att bemöta dem.

  Marcin Libicki, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! På sätt och vis bär jag två hattar i dag. Som ni sa talar jag både för gruppen Unionen för nationernas Europa och i egenskap av ordförande för utskottet för framställningar, vilket gör att jag är särskilt kvalificerad för att tala i frågan. Jag vill naturligtvis tacka Andreas Schwab för hans betänkande som var mycket noggrant förberett och senare antogs av vårt utskott. Jag instämmer därför helt och hållet i allt som Andreas Schwab har sagt. Jag vill särskilt tacka Nikiforos Diamandouros. Han utför sitt arbete utomordentligt väl och jag vill påminna er om att vi har gett honom vår fulla uppskattning eftersom han återvaldes med en majoritet på över 90 procent av rösterna.

Jag sätter mycket stort värde på den kontakt som Nikiforos Diamandouros har med allmänheten i Europa, utöver sitt huvudsakliga arbete som ombudsman. Han har deltagit i över 170 sammankomster. Jag närvarade själv vid en av dessa sammankomster i Polen med över 150 deltagare. Dessa personer hade kommit för att se vem han var, höra vad han hade att säga och vilket budskap Europeiska ombudsmannen hade att ge dem. Detta är en av de saker som Nikiforos Diamandouros pragmatiska synsätt har lett till.

Som alla redan har nämnt vill jag säga att Europeiska ombudsmannens aktiva engagemang är tätt förknippat med, utformar och speglar en större insikt hos EU-medborgarna om deras rättigheter och att EU-medborgarna har just Europeiska ombudsmannens verksamhet att tacka för denna insikt. Utskottet för framställningar, som jag är ordförande för, arbetar nära Europeiska ombudsmannen. Vi har liknande befogenheter men inte identiska. Därför är det viktigt att vara medveten om skillnaderna mellan ombudsmannens och utskottet för framställningars befogenheter.

Om talmannen låter mig fortsätta mitt anförande i ytterligare några sekunder vill jag göra er uppmärksamma på ytterligare en fråga. Utskottet för framställningar är ett av Europaparlamentets organ. Därför är det mycket beklagligt att Europaparlamentet och dess organ ibland kringgår vårt utskott i sina förbindelser med ombudsmannen. Detta inträffade till exempel den 15 mars 2006 när parlamentet undertecknade ett nytt avtal med ombudsmannen över huvudet på det utskott som jag är ordförande för och som inte deltog i processen.

  Witold Tomczak, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! I sin årsrapport för 2005 antyder ombudsmannen att antalet medborgare som är missnöjda med EU-organen ökar.

Det finns en slående brist på insyn i deras verksamhet och brist på effektiv kontroll av hur vi använder våra pengar. Åsidosättandet av medborgarnas rätt till information är särskilt graverande. Ett uppenbart exempel på detta var kampanjen för främjandet av den så kallade konstitutionen för Europa.

I mars förra året vände jag mig till Europeiska ombudsmannen med ett klagomål om att 8 miljoner euro använts för att främja den europeiska konstitutionen. Finansieringen gjordes enbart tillgänglig för anhängare av konstitutionen. Detta bekräftades av en talesman för Europeiska kommissionen den 16 februari 2005. På mediernas frågor om huruvida EU-medel skulle kunna användas för att finansiera en kampanj som organiserades av motståndare till europeiska konstitutionen svarade han att kommissionen behandlar europeiska konstitutionen som sitt skötebarn och månar om en ratificering av den och att Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer inte kommer att trycka broschyrer skrivna av motståndare till konstitutionen.

Dessa uppriktiga uttalanden av kommissionsledamot Margot Wallströms talesman visar uttryckligen att motståndare mot konstitutionen inte hade, och fortfarande inte har, någon möjlighet att framföra sina synpunkter. Före folkomröstningen i Spanien lade Europeiska kommissionen till exempel ut 1 miljon euro på att trycka 5 miljoner broschyrer och klistermärken för konstitutionen som delades ut på offentliga platser. Det vidtogs medvetna åtgärder för att undvika att tillhandahålla information om europeiska konstitutionens negativa sidor. Detta var därför ett påfallande åsidosättande av EU-medborgarnas grundläggande rätt till lika tillgång till information.

Efter att ha undersökt mitt klagomål under ett år beslutade Europeiska ombudsmannen att Europeiska kommissionen inte åsidosatte medborgarnas rätt till lika tillgång till information. Vem gjorde det i så fall?

När EU-institutionernas trovärdighet raseras och urholkas tillgriper man vid institutionerna allt oftare falsk propaganda och finansierar och inför en enda, ”sann” vision om europeisk enighet. Jag uppskattar ombudsmannens strävan efter att uppnå insyn i EU-institutionernas arbete men det återstår mycket att göra. Middagar med representanter för de organ som ombudsmannen undersöker är inte tillräckligt för att öka ämbetets trovärdighet och anseende. Det bör vara ett verkligt ombudsmannaämbete som försvarar våra rättigheter. Ombudsmannen bör stå upp för sanningen och försvara medborgarna från EU-organisationens problem. Detta arbete kräver dock mod och självständighet.

  Robert Atkins (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag gratulerar Andreas Schwab. Han har utarbetat ett mycket bra betänkande och jag är glad över att ha medverkat till det.

Ombudsmannen har varit märkbart framgångsrik i sin verksamhet, men ironiskt nog har hans framgång väckt större intresse. Det är faktiskt goda nyheter för utskottet för framställningar, som ombudsmannen rapporterar till och vars samarbete med honom är så viktigt.

Jag håller helt och hållet med Diana Wallis om att det är mycket viktigt att EU-medborgarna blir mer medvetna om möjligheterna att rätta till missförhållanden, särskilt de möjligheter som existerar genom ombudsmannen och utskottet för framställningar.

Jag, liksom alla andra, gratulerar Nikiforos Diamandouros till det arbete han har utfört. Särskilt vill jag lovorda honom för hans beslutsamhet förr, nu och i framtiden att förklara nyttan av sina befogenheter för de nya medlemsstaterna och uppmuntra dem att använda hans tjänster. Vi planerar att göra detsamma på utskottet för framställningars vägnar, och jag måste säga att kombinationen av en kommissionsledamot från Sverige, som ombudsmannen härrör från, och en ombudsman från Grekland, som demokratin härrör från, är kraftfull och inflytelserik.

Jag är speciellt intresserad av ombudsmannens särskilda rapporter. Han vet att jag skulle ha varit föredragande för en sådan rapport om OLAF. Han, liksom parlamentet, måste veta att jag inte kommer att låta frågan falla bort. Insyn och öppen behandling måste vara det viktigaste, och rapporten bör och kommer att behandlas när den juridiska processen är avslutad.

Som ordföranden sa är utskottet för framställningar allt viktigare och måste snart upphöra att behandlas styvmoderligt och stå sist i listan över begränsad betydelse. Det arbete som ombudsmannen och utskottet för framställningar utför är omfattande, varierande och ökar exponentiellt. Detta måste erkännas av parlamentet och talmanskonferensen och ges den auktoritet det förtjänar.

(Applåder)

  Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Herr talman! Till att börja med vill jag gratulera Nikiforos Diamandouros till hans noggranna rapport, i vilken han föreslår hur vi ska gå vidare och förbättra förbindelserna mellan medborgarna och EU:s förvaltning. Jag vill även gratulera kommissionsledamot Margot Wallström och tacka henne för att hon oförtrutet försöker underlätta kommunikationen mellan medborgarna och EU-institutionerna och införa snabba, enklare och interaktiva lösningar. Naturligtvis vill jag även särskilt gratulera Andreas Schwab till att ingående ha tagit itu med dessa frågor, vilket kan verka vara den vanliga arbetsgången men som verkligen utgör ett framsteg på vägen mot ”mer Europa”.

Jag välkomnar särskilt de framsteg som gjorts när det gäller medlingen och bemötandet av medborgarnas krav. Jag är dessutom särskilt nöjd med och intresserad av de välvilliga lösningar som föreslagits.

Jag uppmanar även Nikiforos Diamandouros att ta fram en modell för fredlig tvistlösning som kan fungera som en modell för Europa i allmänhet. Jag är övertygad om att man genom en bättre och mer öppen förvaltning kan öka den demokrati som både förvaltningen och medborgarna åtnjuter.

Det gläder mig också att det uttryckligen föreslagits att alla institutioner ska kunna tillhandahålla sina webbplatser på unionens alla officiella språk.

När det gäller Andreas Schwabs konstruktiva förhållningssätt håller jag med honom om att det finns ett behov av att få till stånd ett ökat samarbete mellan parlamentet och Europeiska ombudsmannen, utan hinder eller missförstånd, och samtidigt förhindra dubbelarbete dem emellan: utskottet för framställningar och ombudsmannen går fortfarande sin egen väg och därför är det positivt att utskottet för framställningar deltar i Europeiska ombudsmannanätverket.

Avslutningsvis är jag, kanske för att jag inte känner till frågans omfattning, ganska bekymrad över att ombudsmannens framtid verkar ligga i händerna på domstolarna. Jag hoppas att detta inte innebär att man i förtid kommer att upphöra med att förbättra informationen och att särskilt sträva efter en fredlig tvistlösning. Förslaget om att göra det till en sak för domstolarna är inte det bästa sättet att förbättra förbindelserna mellan medborgarna och EU:s offentliga förvaltning och jag hänvisar till de befintliga exempel som redan har nämnts.

Jag menar verkligen att en ökad förmåga att lösa tvister på fredlig väg kommer att avgöra EU-medborgarnas förtroende för ombudsmannen.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Nikiforos Diamandouros för hans rapport och Andreas Schwab för det betänkande som vi diskuterar i dag. Jag delar hans oro att det är lite sent på dagen för att diskutera denna fråga, men jag antar att det är bättre sent än aldrig!

Ombudsmannen är systemets vakthund. Jag föredrar att tänka på honom som en rottweiler, vilket är vad vi behöver, snarare än en tamare ras! Mina irländska kolleger kommer att fnissa åt ”rottweiler”-beskrivningen eftersom vi ur politisk synpunkt har en sådan i vårt nationella parlament.

Ombudsmannen har en viktig roll att spela och jag håller inte med dem som hävdar att 70 procent av klagomålen faller utanför hans befogenheter. Som andra har sagt återspeglar detta att det råder stor frustration, och människor behöver någonstans att vända sig. Det är viktigt att understryka detta. Det gläder mig att ombudsmannen förståndigt nog inte avvisar dem utan faktiskt hjälper dem. Det bör han fortsätta att göra. Andra kanske inte håller med, men det är en del av hans arbete, och vi behöver denna flexibilitet.

Jag stöder ombudsmannens positiva ord om sitt arbete. Vi har alla här i kammaren en skyldighet att hjälpa honom i det avseendet, även om jag betraktar mitt eget kontor – och jag tror att andra kolleger känner likadant – som en one-stop shop, en samlad kontaktpunkt. När allt kommer omkring hoppas jag att parlamentsledamöterna är första anhalten för medborgare som har problem. Diana Wallis förslag om att inrätta en one-stop shop är bra, men vi får inte glömma att vi som valda företrädare också är här för att skaffa information till medborgarna.

Ombudsmannen bör komma ihåg att vi i parlamentet ofta upplever lika stor frustration som allmänheten när det gäller att få information från kommissionen. Administratörer är skyldiga att se sig själva som allmänhetens tjänare och inte som systemets beskyddare. Om så är nödvändigt kommer vi att behöva utbilda människor och ändra deras hållning. Det skulle vara intressant att veta om ombudsmannen har undersökt inställningen hos dem som är roten till problemen. Är en dålig inställning hos administratörerna med andra ord tydlig i de klagomål som han har tagit upp? Om så är fallet bör vi göra något åt det.

Jag vill återigen tacka alla de som har medverkat, och jag hoppas att ombudsmannens arbetsbörda ökar exponentiellt, som den bör.

  Thijs Berman (PSE). – (NL) Herr talman! Europeiska ombudsmannens årsrapport visar att en fjärdedel av klagomålen kommer från medborgare som upplever bristande insyn när det gäller EU-institutionerna. Även om klagomålen naturligtvis inte alltid är befogade – vilket också nämns i den omfattande rapporten – är detta ändå en stor andel och det finns därför stort utrymme för förbättringar. Föredraganden gör rätt i att framhålla att var och en av EU:s institutioner, enligt Nicefördraget, måste eftersträva största möjliga öppenhet och tillgänglighet.

Merparten av klagomålen riktar sig naturligtvis till kommissionen eftersom den arbetar närmast medborgarna, även om det faktiskt främst är ministerrådet som orsakar dröjsmålen. I en otidsenlig kultur av toppstyrd patriarkalisk makt är det ingen brådska med insyn. Förtroende är likväl en viktig förutsättning för en effektiv politik och världen behöver ett starkt EU som bärs upp av sina medborgare eftersom det är mer som står på spel än bara styrandet.

Vill Europa ta parti för ett annat slags globalisering, social, hållbar och rättvis utveckling? Det enda sättet för EU att verkligen vinna förtroende är om Europa engagerar sig för detta. Europa kan dock bara få förtroende om insyn ges i varje beslut. Om vi varaktigt vill öka européernas förtroende för EU har öppenhet och tillgänglighet högsta politiska prioritet. Jag uppmanar Europa att öppna dörrarna på vid gavel.

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag har en ordningsfråga som gäller det min kollega Mairead McGuinness sa. Rottweilerhunden, som hon nämnde, kommer från min födelsestad och därför ser jag mig själv som en rottweiler. Herr Diamandouros! Om jag likt en rottweiler kan bistå er, herr Diamandouros, så gör jag gärna det.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru vice ordförande för kommissionen, herr Diamandouros, herr Schwab! Jag vill särskilt tacka de sista två för att ha utfört ett utmärkt arbete och uttrycka min förhoppning om att Andreas Schwab kan fortsätta att ha ett lika stadigt bett – inte minst när det gäller politiken – som den välkända hundrasen från hans hemstad Rottweil. Hur som helst önskar jag honom lycka till med det.

Herr Diamandouros! Ni fyller också en viktig funktion, särskilt som ni enligt min mening är länken mellan allmänheten och EU-institutionerna. Medborgarna vänder sig till er om de har några problem med institutionerna och er roll är att klara upp klagomål och ni försöker att hitta lösningar. Förra året framfördes 3 920 klagomål och i 75 procent av fallen visade det sig vara möjligt att erbjuda de klagande en lösning genom att inleda undersökningar eller hänskjuta klagomålen till de aktuella avdelningarna. Detta är verkligen en stor andel.

Även kommissionen fyller en mycket viktig funktion i sammanhanget när den genom olika öppenhetsinitiativ försöker visa hur öppen den är. Jag kan inte göra annat än att uppmuntra kommissionen i detta och uppmuntra er, fru vice ordförande av kommissionen, att fortsätta i denna riktning. Som vi känner till tenderar stora institutioner – inte bara kommissionen utan även institutioner inom affärsvärlden – att vara självtillräckliga och leva sitt eget liv, som utomstående har svårt att få inblick i. Jag ber er därför att fortsätta med era öppenhetsinitiativ.

Till vår polske vän vill jag säga att jag tycker det är mycket skenheligt att anklaga kommissionen för att endast tillhandahålla information om de positiva sidorna med konstitutionsfördraget. Alla de publikationer som jag har sett har varit förhållandevis objektiva och nödvändiga för att informera allmänheten om vad detta handlar om.

(Applåder)

Det är verkligen skenheligt att å ena sidan kräva mer information och å andra sidan begära att en del av informationen inskränks. Därför måste vi fortsätta tillsammans i denna riktning för att kunna bygga upp ett Europa vi alla kan vara delaktiga i.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Av rapporten för 2005 kan vi dra slutsatsen att Europeiska ombudsmannen fullbordat målen om att öka effektiviteten av ombudsmannainstitutionen när det gäller god förvaltningssed och efterlevnaden av rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna.

I det här läget bör vi tacka professor Diamandouros, som leder denna institution. Ombudsmannaverksamhetens offentliga karaktär förtjänar beröm. Det är ändå oroväckande att 70 procent av alla klagomål som framförts fortfarande faller utanför ombudsmannens behörighet. Detta beror nästan uteslutande på att klagomålen till sitt innehåll inte är riktade mot EU:s organ eller institutioner. Det tyder på att många EU-medborgare fortfarande är osäkra på ansvarsfördelningen mellan institutionerna och beslutsprocesserna.

Därför är det mycket viktigt att för EU-medborgarna precisera och tydligt beskriva ombudsmannens och parlamentsutskottet för framställningars uppgifter. Förra året ökade antalet klagomål med 5 procent sedan året dessförinnan. Detta kan vara ett tecken på att allt fler känner till ombudsmannens verksamhet eller hänga samman med att inte alla medlemsstater har den här typen av institution, vilket betyder att många människor vänder sig till Europeiska ombudsmannen med problem som rör nationella, regionala och lokala myndigheter.

Ombudsmannen måste öka sina insatser för att förse allmänheten med tillförlitlig information. Det måste finnas lättillgänglig information för medborgarna på deras modersmål. Därmed kommer de att känna sig som EU-medborgare, vars välfärd är viktig och vars röster räknas.

Avslutningsvis vill jag gratulera föredraganden Andreas Schwab till ett utmärkt betänkande. Jag tror att han kommer att fortsätta att likt en vakthund, eller just rottweiler, skydda lagen.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Elva månader efter firandet av Europeiska ombudsmannainstitutionens tioårsjubileum antas i dag årsrapporten för det tionde året. Jag gratulerar Nikiforos Diamandouros till att han så förtjänstfullt företräder och effektivt förvaltar uppgiften som försvarare av öppenhet och samvetsgrann förvaltning i Europeiska unionen.

Kanske ska vi i parlamentet nästa år granska hans årsrapport tidigare och snabbare, och utskottet för framställningar, såsom berört utskott, kommer att ha direkt kontakt med ombudsmannen, så att det kan få information om förfarandet för undertecknandet av de interinstitutionella överenskommelserna mellan honom och Europaparlamentet.

I punkt 6 i Andreas Schwabs betänkande ges rättmätigt uttryck för vårt beklagande av undertecknandet av en ny överenskommelse som trädde i kraft den 1 april 2006, med andra ord innan rapporten för 2005 hade godkänts. Den 11 juli lade ombudsmannen också fram ett förslag om godkännande av hans stadga. Detta välkomnas i punkt 13 i betänkandet. Men jag vill påpeka att de frågor som ombudsmannen tar upp i sin begäran är synnerligen känsliga och att hans argument är synnerligen svaga. Förbudet mot intervention i pågående mål i domstolar kan på grund av fördragen inte bestridas. Tjänstemän i gemenskapen måste vara bundna av tystnadsplikt. Vi har behöriga institutioner för att granska de mänskliga rättigheterna, men även vi, ett parlament som kontrolleras av medborgarna, har befogenhet att undersöka och inkomma med klagomål. Det finns ett övermått av utomrättsliga förfaranden. Ombudsmannen har åtskilliga skyldigheter, och man kan bara hoppas att han med personalen i sin tjänsteavdelning, som lyckligtvis stadigt ökar – från 38 till 51 och under 2006 till 57 – har tid att besvara det ökande antalet klagomål. Men om ombudsmannen fördömer bristen på öppenhet i rådets arbete, uppmanar vi honom i ändringsförslag 1 – som jag ber er att stödja – att, inte efter uttryckliga klagomål från medborgare, utan på eget initiativ, kontrollera den öppenhet med vilken EPSO:s uttagningsprov genomförs och EU-byråernas rekryteringsmetoder, inklusive hans egen tjänsteavdelning. Detta är en fråga som framför allt berör känsligheten hos de nya EU-medborgarna som deltar i uttagningarna och intervjuerna i tusental och inte har rätt att få reda på varför de misslyckats.

Jag tackar också kommissionsledamoten för att hon har belyst ombudsmannens avsikt att använda sin tid till att prisa kommissionen.

  Nikiforos Diamandouros, ombudsman. (EN) Herr talman! Jag vill varmt tacka alla ledamöter av detta aktningsvärda parlament för deras mycket uppmuntrande ord. Det stöd jag får från just denna institution, vars samarbete jag uppskattar enormt, ger mig mod. Jag åtar mig också tillsammans med min personal att försöka gå framåt, att uträtta mer av samma sak och att uträtta mer av det jag har ombetts att göra.

Det är omöjligt för mig att bemöta alla de yttranden som har gjorts, men låt mig ta upp några av frågorna.

För det första är jag mycket tacksam för det stöd jag har fått när det gäller stadgan. Med Marie Panayotopoulos-Cassiotous tillstånd vill jag klargöra två punkter i denna fråga, vilket jag kommer att göra på grekiska eftersom hon tilltalade mig på grekiska.

(EL) Herr talman, fru Panayotopoulos! Jag vill försäkra er att Europeiska gemenskapernas byrå för uttagningsprov för rekrytering av personal redan faller inom Europeiska ombudsmannens ämbetsområde, och att detta är en särskilt angelägen fråga för oss som vi följer mycket, mycket noggrant.

När det gäller mina rekommendationer vill jag också försäkra er att den begäran jag gör ...

(Talaren avbröts av talmannen, som gjorde honom uppmärksam på ett problem med tolkningen.)

(EN) Jag ber om ursäkt, herr talman. Jag insåg inte att det var problem med tolkningen. Jag trodde att det var ett försök att testa min förmåga att tala på mitt modersmål!

Med talmannens tillstånd vill jag mycket kortfattat försäkra Marie Panayotopoulos-Cassiotou och kammaren om att Europeiska gemenskapernas rekryteringskontor redan faller inom ombudsmannens ämbetsområde, och vi ägnar en hel del tid åt frågor om rekrytering.

När det gäller stadgan vill jag göra helt klart att ombudsmannen inte under några omständigheter ber om rätten att hänskjuta ärenden till domstolen. Det är definitivt inte vår sak. Domstolen och ombudsmannen är åtskilda. Vad vi ber om är rätten att intervenera vid domstolen, eftersom denna rätt har beviljats Europeiska datatillsynsmannen vid allvarliga brott mot de grundläggande rättigheterna. Det är en väsentlig skillnad. Jag upprepar att vi under inga omständigheter försöker få tillträde till domstolen på ett sätt som i själva verket skulle falla utanför mitt ämbetsområde.

Jag uppskattar stödet för en gemensam kodex och jag samarbetar med kommissionsledamot Margot Wallström för att se om det skulle vara möjligt; hon hänvisade till detta i sitt eget yttrande.

Jag vill särskilt tacka Sir Robert Atkins för hans beslutsamhet att se till att alla särskilda rapporter som ombudsmannen lägger fram för parlamentet så småningom kommer att behandlas. Jag hoppas att det kommer att ske.

Idén med en one-stop shop är mycket intressant. Jag ser fram emot att samarbeta med Margot Wallström och andra institutioner och eventuellt anordna en brainstorming- och en diskussionsprocess kring denna idé så att vi bättre kan tjäna medborgarna. Jag vill betona att Europeiska ombudsmannen och utskottet för framställningar är kompletterande organisationer; jag är mycket tacksam mot utskottet och vi kommer att samarbeta kontinuerligt för att gå framåt.

Slutligen har jag några kommentarer, om det går bra. De otillåtliga är helt riktigt mycket viktiga och vi ska försöka begränsa dem. Men vi kommer att fortsätta hjälpa alla medborgare som kommer till oss av fel anledning genom att använda Europeiska ombudsmannanätverket som en mekanism för att överföra klagomålen till dem, och därigenom hjälpa dessa medborgare och i viss mening försöka tillämpa subsidiaritetsprincipen i icke-rättsliga mekanismer. Vi samarbetar med våra kolleger på nationell och regional nivå för att bättre tjäna medborgarna, vilket inbegriper överlämnande av otillåtliga framställningar.

Jag tackar Mairead McGuinness så mycket för hennes mycket berömmande kommentarer. Jag ser mig själv som en extern kontrollmekanism för administrationen och därför kommer jag, om allt annat misslyckas, också att behöva agera som en rottweiler. Om vi bortser från de irländska övertonerna här – och utan att gå in på teologiska antydningar eller det gudomliga – så tror jag att detta är det slutgiltiga steget. Det första steget, som jag har ett nära samarbete om med kommissionen, kommissionens generalsekreterare och Margot Wallström, är att nå fram till institutionerna, till kommissionen, och att hjälpa dem att förstå vilka skyldigheter de har. Det är i själva verket att hjälpa dem att inse att det är ytterst viktigt med en förändrad hållning om de europeiska institutionerna, inklusive kommissionen, faktiskt ska förstå att institutionerna är till för att tjäna medborgarna och inte tvärtom.

Tack så mycket för att ni gav mig tid att göra dessa klargöranden. Jag vill återigen tacka parlamentet för de mycket uppmuntrande och mycket varma reaktionerna på min rapport.

(Applåder)

  Talmannen. Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

Skriftlig förklaring (Artikel 142)

  András Gyürk (PPE-DE). – (HU) Jag vill ta upp en sak som rör Nikiforos Diamandouros rapport om ombudsmannens verksamhet under 2005, om vilken Europaparlamentet redan har antagit en resolution i år.

Under 2005 lämnade Europeiska ombudsmannen in en särskild rapport till parlamentet eftersom han hade upptäckt en omotiverad diskriminering i fråga om medel för EU-anställda med barn med särskilda utbildningsbehov. I sitt förslag till rekommendation bad han Europeiska kommissionen att vidta erforderliga åtgärder för att se till att föräldrar vars barn är utestängda från Europaskolorna på grund av graden av sitt funktionshinder inte skulle behöva bidra till kostnaderna för sina barns utbildning. I parlamentets resolution i frågan krävdes att kommissionen skulle respektera principen om likabehandling.

De erforderliga åtgärderna vidtogs dock inte eftersom det tyvärr under inskrivningen till skolorna i höst åter inträffade att en elev med behov av specialpedagogik vägrades tillträde. Denna praxis som kränker respekten för de mänskliga rättigheterna har lett till att flera familjer lever åtskilda och måste lämna Bryssel och ofta även EU-institutionerna.

Som det har fastslagits i stadgan om de grundläggande rättigheterna och i EU-fördraget utgör rätten till utbildning, likabehandling och förbudet mot varje slag av diskriminering de grundläggande principerna för gemenskapsrätten. Jag begär därför att Europeiska kommissionen med avseende på ombudsmannens rekommendation och parlamentets resolution i denna fråga skapar förutsättningar för lika möjligheter till utbildning för barn med särskilda utbildningsbehov i överensstämmelse med EU:s principer.

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

3. EU: s kommunikationspolitik (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om ett betänkande av Luis Herrero-Tejedor för utskottet för kultur och utbildning om vitboken om EU:s kommunikationspolitik (2006/2087(INI)) (A6-0365/2006).

  Luis Herrero-Tejedor (PPE-DE), föredragande. – (ES) Herr talman! När Margot Wallström lade fram vitboken om EU:s kommunikationspolitik för Europaparlamentet och jag upptäckte att jag skulle få äran att bli föredragande för betänkandet om denna vitbok så sa en vän till mig, som är journalist och som arbetar här i Europaparlamentet, att det bästa jag kunde göra var att utarbeta ett mycket kort betänkande som bara innehöll en punkt med lydelsen: ”Fru Wallström, det enda denna vitbok går att använda till är omslagspapper, för även om den ger uttryck åt goda avsikter så är den obrukbar.”

Jag svarade min vän: ”Jag tycker att du är orättvis. Jag anser att Margot Wallström arbetar för att utforma en god informations- och kommunikationspolitik och dessutom, du kan kalla mig naiv om du vill, har hon vid flera tillfällen visat mig att detta är hennes mål. Problemet är att omständigheterna för närvarande inte är de rätta för att lägga upp en sådan informations- och kommunikationsstrategi i Europeiska unionen.”

Varför är det så? Därför att det för närvarande inte finns någon rättslig grund för att lägga upp denna informations- och kommunikationsstrategi och därför inte heller för att införa åtgärder och att kontrollera dem ordentligt.

Låt oss därför ta ett steg till – och detta synsätt använde jag mig av när jag utarbetade betänkandet – och låt oss försöka ändra på hur saker och ting hittills har varit, eftersom vi varje gång vi träffas för att tala om informations- och kommunikationsstrategin kommer med en massa allmänna rekommendationer som inte leder till någonting. Låt oss försöka uppnå vad vi inte har än. Låt oss lägga fast den rättsliga grund som gör det möjligt för oss att agera mycket effektivare i framtiden.

När jag undersökte saken upptäckte jag att det bara fanns ett sätt att lägga fast denna rättsliga grund: genom att tillämpa artikel 308 i fördraget.

När man förklarade för mig under vilka omständigheter denna artikel skulle kunna tillämpas höll jag på att säga: ”Det är omöjligt, vi kommer inte att kunna göra det.” Tre villkor måste vara uppfyllda som är mycket svåra att förena: för det första måste kommissionen begära det, för det andra måste parlamentet samtycka, och för det tredje – och det är det svåraste villkoret att uppfylla – måste rådet enhälligt godkänna det.

Jag talade med Margot Wallström och hon sa att kommissionen samtyckte. Jag talade med alla skuggföredragande, och de sa att parlamentet skulle kunna samtycka. I den interinstitutionella gruppen hade vi tillfälle att höra uppfattningen från den minister som vid det tillfället företrädde rådet, och hon sa att hon inte kunde garantera enhällighet i rådet men att hon åtminstone kunde säga att hon trodde att en sådan enhällighet skulle kunna uppnås.

Alla förutsättningar är därför för tillfället uppfyllda, vilket troligen inte kommer att vara fallet framöver. Det viktigaste i politiken är att ta vara på de omständigheter som råder vid en viss tidpunkt.

Vi har för närvarande ett tillfälle som vi troligen inte kommer att få igen i framtiden, ett mycket bra tillfälle att förbättra saker och ting, att lägga fast en rättslig grund. Det innebär inte att detta kommer att lösa alla våra bekymmer, men det är ett tydligt steg i rätt riktning. Vi har bara två alternativ: att acceptera det eller att förkasta det. Jag hoppas att vi accepterar det.

Fru Prets, Christa, jag ber er att hjälpa mig, eftersom jag från Richard Corbetts tal vet att ert parti kommer att rösta mot tillämpningen av artikel 308. Richard Corbett menar att det finns ett annat sätt att åstadkomma denna rättsliga grund. Det finns det inte. Eller om det finns det, så tala om för mig vilket det är. Låt oss förhandla. Låt oss diskutera detta. Det har inte kommit något ändringsförslag från utskottet för konstitutionella frågor som ger oss något alternativ. Gérard Onesta, skuggföredragande för detta betänkande, som jag tackar som talare för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, har insett att vi har detta tillfälle och har samtyckt till att vi bör utnyttja det.

Ni vet, Christa, att det bara var en röst i utskottet för kultur och utbildning mot detta betänkande, i vilket tillämpningen av artikel 308 begärs. Låt oss försöka dra nytta av det. Detta är inte en ideologisk fråga. Jag har lovordat Margot Wallström, som inte kommer från mitt parti, eftersom jag anser att hon gör det rätta.

Jag vill tacka Guy Bono, eftersom han har varit skuggföredragande för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet i utskottet för kultur och utbildning. Jag vet att ni skulle hjälpa mig om ni kunde. Men jag vet också att gruppdisciplinen ibland framtvingar uppfattningar som inte är de riktiga.

Jag ber er att tänka efter från denna tidpunkt fram till omröstningen så att vi kan anta detta betänkande. Jag ber er innerligen. Detta är inte en ideologisk fråga. Det är en politisk fråga. En fråga om tajmning. Det måste bli nu, annars kommer det att blir ytterst besvärligt i framtiden.

Detta är det bästa sättet att utforma den politik vi vill ha. Annars kommer vi, det vill jag säga till er ledamöter i utskottet för kultur och utbildning som är närvarande här i dag, att träffas varje år och lyssna på en lista med goda föresatser som, förutom att kosta en massa pengar, kommer att delges oss av kommissionsledamoten i sista stund, och vi kommer inte att ha någon kontroll. Vi kommer inte att veta mycket om hur pengarna kommer att användas eller vad det ska tjäna till. Vi kommer att gå runt, runt i cirklar.

Herr Bono, fru Prets, fru Badia I Cutchet, jag kan se er här, ni är ledamöter i utskottet för kultur och utbildning: vi diskuterade betänkandet och godkände det i detta utskott, med endast en nejröst. Richard Corbetts ändringsförslag gick inte igenom i utskottet för konstitutionella frågor. Vi har inte getts något alternativ.

Låt oss ta tillvara den politiska möjlighet som ges oss. Jag ber er innerligen om det.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden, Luis Herrero-Tejedor, för hans hårda arbete, den positiva tonen i betänkandet och det stöd det ger åt kommissionens idéer. Men jag måste säga att jag hoppas att hans vän är en bättre journalist än expert på EU-institutionerna.

När kommissionen antog vitboken i februari sa vi att vi avsåg att inleda ett nytt kapitel i kommunikationen mellan EU och dess medborgare. Som vi framställde det bör den nya kommunikationspolitiken gå från monolog till dialog. Den bör ge EU öron. Den bör gå från institutionscentrerad kommunikation till en medborgarcentrerad strategi som bygger på människors grundläggande rättighet att få information och att bli hörda. Den bör gå från Brysselbaserad kommunikation till en decentraliserad strategi och från ett tilläggsredskap till en verklig EU-politik som är likställd med annan EU-politik. Den bör med andra ord vara en politik i sin egen rätt.

Detta för mig direkt in på frågan om kommunikationspolitikens rättsliga grund, vilket jag håller med om är en mycket svår och kontroversiell fråga. Det är ett sätt att ge legitimitet åt det vi gör och skapa engagemang, och det skulle fastställa principerna för hur vi arbetar med kommunikation.

Kommissionen har föreslagit en medborgarstadga, eller en uppförandekod som vi har kallat den, som de institutionella aktörerna, inklusive medlemsstaterna, skulle kunna skriva under frivilligt.

I betänkandet föreslås en något annorlunda strategi där man begär att kommissionen utarbetar en interinstitutionell överenskommelse. Man uppmanar även kommissionen att undersöka möjligheten att sätta i gång ett verkligt gemenskapsprogram för information och kommunikation i EU-frågor på grundval av artikel 308 i EG-fördraget.

Kommissionen är beredd att, såsom ni föreslår, undersöka alla möjligheter att hitta en solid grund för gemensamma åtgärder, som sträcker sig från en medborgarstadga till en formell rättslig grund. Det gläder mig verkligen att anamma dessa idéer, återigen för att ge legitimitet åt det vi gör.

Jag är glad över att man i ert betänkande erkänner vikten av samhällsutbildning och att medborgarna görs delaktiga i beslutsprocessen. Man uppmanar kommissionen att garantera att samråd med allmänheten hålls i ett tidigt stadium av utformningen av de politiska strategierna, och denna åsikt delas även av ett brett tvärsnitt av det civila samhället. Vi ska naturligtvis vidta åtgärder i fråga om detta.

Vi är alla mycket medvetna om den avgörande roll som medierna – press, tv, radio och Internet – spelar i en modern demokrati. Vi känner alla till att en stor del av kommunikationsklyftan beror på att EU-angelägenheter är ganska marginella och ofta blir förvrängda i medierna.

Jag vill uttrycka mig klart i denna fråga eftersom ni har bett kommissionen att så exakt som möjligt ange vilken roll den vill tilldela medierna. Man kan dock inte angripa problemet ur den synvinkeln. Den enda roll som medierna kan få är den som våra demokratiska traditioner har anförtrott dem, det vill säga att informera medborgarna på ett oberoende, pluralistiskt och kritiskt sätt, vare sig det rör sig om EU-frågor eller inhemska frågor. Problemet är hur man ska skapa villkoren för att detta ska ske, och det kommer att vara temat för en konferens med berörda parter som kommer att äga rum i Helsingfors i december, som en uppföljning av vitboken.

Ett annat centralt tema för vitboken är att förstå den allmänna opinionen. Våra samhällen går igenom förändringar som saknar tidigare motsvarighet på grund av högre intern rörlighet, migration och globalisering. Den allmänna opinionen har blivit allt svårare att definiera och förstå. De senaste 30 åren har Eurobarometern varit ett användbart redskap för att mäta den allmänna opinionen, uppfattningar och inriktningar. Men vi anser att man kan göra mycket mer. Jag noterar er tveksamhet när det gäller vårt förslag om ett observationsorgan för den europeiska allmänna opinionen, men vi kan anta en mer pragmatisk strategi eller en steg för steg-strategi i denna fråga. Idén med att inrätta expertnätverk för att utbyta bästa praxis och utnyttja synergier fick till exempel betydande stöd vid samråd med allmänheten.

Jag ska inte gå in på de många andra frågor som ni med rätta tog upp i ert omfattande betänkande, som till exempel medlemsstaternas roll, vikten av den regionala och lokala nivån, de nationella parlamentens inblandning eller de politiska parternas ansvar, vilka alla naturligtvis är mycket viktiga. Vi är i grund och botten överens i dessa frågor, och jag är mycket glad över att räckvidden för mitt ämbetsområde gör att jag kan utarbeta konkreta förslag för att hjälpa till att förverkliga dessa gemensamma ambitioner.

Ert betänkande är en milstolpe i den process som vi har inlett med vitboken. Det innehåller en stark uppmuntran att gå framåt på grundval av ett närmare samarbete mellan våra två institutioner. Kommissionen kommer att publicera den slutliga rapporten om vitboken nästa vår. I rapporten kommer en rad konkreta förslag att läggas fram, vilka ska följas upp med praktiska handlingsplaner. Vägen framför oss är fortfarande lång och långt ifrån enkel, men jag är säker på att vi med ert stöd verkligen kan förändra hur EU kommunicerar med sina medborgare genom att låta dem komma till tals och genom att lyssna på dem. En kommunikationspolitik för EU kan bli ett redskap för att stärka demokratin, och jag ser fram emot debatten om den.

  Michael Cashman (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden, men under min minut vill jag fokusera direkt på vad vi bör göra. Vi bör undersöka hur vi kommunicerar med våra medborgare, och det innebär att vi måste vara alldeles tydliga i fråga om det språk som vi använder. Det måste vara tydligt, enkelt, klart och exakt. Det är ingen mening att tala om redskap och barometrar. Människor slutar lyssna. Vi måste brinna för det vi gör och hur vi gör det.

Man kan nog hävda att detta är den mest framgångsrika EU-institutionen, och ändå blir vi kritiserade och det är mycket sällan som vi försvarar oss själva. Det finns 25 medlemsstater med olika politiska övertygelser och kulturer, som agerar tillsammans till ömsesidig nytta för 450 miljoner medborgare – fullständigt lysande! Men säljer och marknadsför vi det vi uträttar på ett effektivt sätt? Det gör vi inte. Ser vi till att de nationella parlamenten engagerar sig i sin granskningsroll? Nej, det gör vi inte. Vi förblir passiva och tar kritiken.

Låt mig slutligen stjäla fyra sekunder. Jag uppmanar kommissionen att gå framåt med sitt förslag om att se över förordning (EG) nr 1049/2001. Det finns inte i betänkandet. Det har godkänts i kommissionens arbetsprogram. Vi kan endast hållas ansvariga och vara effektiva om människor förstår vad vi gör för dem.

  Gérard Onesta (Verts/ALE), föredragande för yttrandet från utskottet för konstitutionella frågor. – (FR) Herr talman! Utskottet för konstitutionella frågor har tydligt signalerat sitt samtycke till att EU ska ha en kommunikationspolitik och lovordar kommissionsledamoten Wallströms arbete. Det är faktiskt på tiden att vi får en sådan politik att döma av de Eurobarometerresultat som visar hur stort gapet är mellan våra institutioner och våra medborgares förväntningar. Utskottet för konstitutionella frågor välkomnar också kommissionens inriktning på en tvåvägskommunikation, vilket till stora delar är ett nytt initiativ som innebär att institutionerna vänder sig till allmänheten och att allmänheten vänder sig till institutionerna.

Problemet är att efter det att kommissionen har tillkännagett denna utmärkta princip i början av vitboken så har kommissionen ganska desperat försökt att hitta praktiska sätt för allmänheten att uttrycka sig på, och detta, fru kommissionsledamot, är kanske den största bristen i ert förslag. Ni kanske skulle ha nytta av att låna något från parlamentets förslag, som till exempel det som syftar till att inrätta ett öppet medborgarforum, den samrådsmekanism som kommer att läggas fram under 2007.

Vårt utskott motsätter sig inte i princip ett nytt interinstitutionellt instrument, men vi begär en noggrann undersökning av vilka garantier och åtaganden som inbegrips i ett sådant instrument. Dessutom framhåller vi att medborgarnas rättigheter till information fastställs redan i stadgan om de grundläggande rättigheterna och att vårt parlaments företrädesrätt under alla omständigheter måste respekteras, särskilt dess rätt att självt fritt vända sig till Europas invånare.

Det är också viktigt att ta hänsyn till att det som diskuteras på EU-nivå i hög grad skiljer sig åt från det som diskuteras på nationell nivå. I detta avseende vill vi upprepa vår önskan om en årlig plenardebatt om frågan här i parlamentet. Vi är också positiva till användningen av ny teknik, förutsatt att den inte skapar en digital klyfta mellan dem som har tillgång till modern teknik och dem som inte har det. Vi anser också att det finns behov av bättre stratifiering av partnerskapen mellan det civila samhället, europeiska politiska partier och journalister – naturligtvis utan att skada mediernas oberoende. Vi vill till och med gå så långt som att komma med det omstörtande förslaget att bygga upp ett lokalt europeiskt administrativt nätverk för att närma EU sina medborgare.

Vad som inte nämns i mitt betänkande rör den rättsliga grunden. Utskottet för konstitutionella frågor ville inte ge uttryck åt sin uppfattning om artikel 308. Med mycket knapp marginal röstade det mot en uttrycklig hänsyftning till den artikeln, men med en annan mycket liten marginal – och det måste vi tacka Andrew Duff för – beslutade det mot att formellt utesluta åberopande av artikel 308, om ni fortfarande kan följa resonemanget. Debatten om den rättsliga grunden är därför fortfarande helt öppen, även om jag från en personlig och taktisk ståndpunkt oreserverat stödjer de förslag som lagts fram av er föredragande, Luis Herrero-Tejedor, vars vidsynthet, vänlighet och konstruktiva inställning jag anbefaller.

  Doris Pack, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag är faktiskt glad över att debatten om kommunikationspolitiken följde omedelbart på debatten om Europeiska ombudsmannen, eftersom förmiddagens diskussioner till stor del handlade om ombudsmannens relationer till allmänheten. Jag och övriga ledamöter i utskottet anser det vara ett problem att kommissionen i sina kontakter med allmänheten ofta hamnar på efterkälken i förhållande till vad ombudsmannen faktiskt vill uppnå.

Kommissionens svar på de många förfrågningar som kommer in från allmänheten och personer som driver EU-projekt är ofta otrevliga och rentav ohövliga, och detta är helt enkelt inte acceptabelt. Just dessa intresserade medborgare som hörsammar uppmaningarna att lämna in förslag utsätts ofta för denna typ av ovänlig behandling, som gör att de tappar intresset för att fortsätta arbeta med EU-projekt.

Vad händer då med de personer i allmänheten som har andra intressen och som inte har engagerat sig från början? Det här är inget bra sätt att föra ut vårt budskap till människor, och om vi på detta sätt försöker göra människor mer delaktiga så måste jag säga att kommissionens nya kommunikationspolitik inte kommer att nå sitt mål. Vi behöver människor där de befinner sig och det är där vi måste kommunicera med dem. Det kan inte göras från Bryssel. Kommissionsledamoten menar väl. Hon vill verkligen kommunicera, men problemet är att allmänheten inte har någon som helst längtan efter vad hon serverar dem, eftersom de har uppfattningen att kommissionen i alla händelser kommer att ställa sig bakom förslaget och de har inget förtroende för det. Vad vi behöver är valda medborgare på sin hemmaplan. Vi behöver ledamöterna i Europaparlamentet, i den tyska förbundsdagen och i de regionala parlamenten, som vi kan diskutera frågor av europeiskt intresse med. Det är dock ett stort problem att de inte ser sig själva som ansvariga. Vi måste försöka kommunicera mer på allmänhetens egna villkor, genom att förstärka informationskontoren i städerna och inrätta fler, för det är dessa informationskontor i stadshusen som får fram budskapet till medborgarna. Vi måste självklart använda oss av befintliga EU-program på utbildningsområdet. Utbildningsprogram som Comenius, Erasmus och Leonardo bidrar till en bättre kommunikationspolitik. Låt oss därför använda dem, så kommer vi att få de medborgare vi behöver för att kunna fortsätta utveckla det europeiska projektet.

  Guy Bono, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Som talesman för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill jag angående förslaget till betänkande om en vitbok om EU:s kommunikationspolitik direkt instämma i vad Gérard Onesta sade före mig och säga att jag välkomnar att kommunikation äntligen ses som en tvåvägsprocess mellan institutionerna och medborgarna, och inte längre enbart som en marknadsföringskampanj. Det återstår dock lång väg att gå innan vi har inrättat en europeisk kommunikationsmodell där EU-frågorna ingår som en oskiljaktig del av det offentliga rummet i medlemsländerna.

Jag ska här upprepa vad jag sade i utskottet, nämligen att jag beklagar att man i vitboken fortsätter att överskatta den nya tekniken och underskatta de nationella tv-tjänsterna. Vi vet, vilket också bekräftas av Eurobarometern, att de vanligaste nationella tv-kanalerna fortfarande är den informationskälla som EU:s befolkning föredrar. Jag anser att vi måste agera i enlighet med den vetskapen.

Dessutom är det i vitboken märkligt tyst om frågan om finansiella medel. Som vi alla vet kostar både demokrati och kommunikation. Så länge EU:s fleråriga budget är lägre än budgeten för en europeisk reklambyrå kan man i praktiken inte göra så stora framsteg. Jag vill givetvis gratulera föredraganden, Luis Herrero-Tejedor, och säga till honom att debatten om artikel 308 inte är avslutad och att Christa Prets inom kort kommer att ta itu med problemet igen.

Fru kommissionsledamot! Det är ett sorgligt faktum att kommissionen bara talar om kommunikationspolitik när EU befinner sig i kris. Det är bara när saker och ting går dåligt som kommissionen känner ett behov av att kommunicera. Den fråga som måste ställas till kommissionen handlar om kommunikationens faktiska innehåll. Folk ser kommissionen som ett ultraliberalt organ som inte alls är intresserat av att skydda EU:s medborgare mot globaliseringens stormvindar.

Vi är skyldiga våra medborgare och demokratin en bättre förklaring till vad som händer i EU centralt. De flesta av EU:s medborgare är omedvetna om de framsteg som har möjliggjorts genom EU:s politik och finansiella resurser. Dessutom är de alltför ofta omedvetna om att alla centrala EU-beslut utgår från vad medlemsstaterna vill. Att elektricitet, gas, järnvägstransporter och nu posttjänster har avreglerats beror på att medlemsstaterna ville att de skulle avregleras. Om inte medlemsstaterna hade velat det skulle detta inte ha genomförts.

Sammanfattningsvis anser jag att vi inte specifikt behöver en uppförandekod för EU:s institutioner om kommunikationen med allmänheten, utan snarare en uppförandekod för kommissionen som säkerställer att den bedriver en politik som är mer i samklang med allmänhetens prioriteringar. Slutligen behöver vi en allmän uppförandekod som ska gälla medlemsstaterna, så att de axlar sitt ansvar och en gång för alla sätter stopp för ovanan att skriva europeiska framsteg på den nationella politikens pluskonto och skylla nationella misslyckanden på gemenskapen. Det skulle öka EU:s anseende.

  Karin Resetarits, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vitboken om kommunikationspolitik, som vi i dag ska rösta om, är ett exempel på hur allting kan förvandlas till en vetenskap och hur man kan lära sig en rad mycket intressanta saker. Men om ens hus står i lågor och man inte vill att stället ska brinna ner måste man lokalisera brandhärden, isolera den och få tag på en brandsläckare – snarare än att filosofera över bränder.

EU har enorma kommunikationsproblem och dålig image. Det värsta allmänheten anklagar oss för är att vi är överdrivet byråkratiska, med lagar som är alltför verklighetsfrämmande och som de inte har någon nytta av. Självklart är det inte sant, men det är just inom detta område som vi måste få fram vårt budskap, vilket vi ofta misslyckas med.

Det senaste exemplet var EU:s säkerhetsbestämmelser om handbagage på flygplan. Lyssna till hur folk pratar om detta på en flygplats och ni får en viss uppfattning om hur påfrestande de tycker att det är, men de skyller på EU snarare än på Usama bin Ladin och andra terrorister. Det är vi som får skulden för att de inte längre kan ta med sig ens en flaska vatten på planet och det är oss man driver med när vi envisas med behållare på 100 ml, trots att sådana behållare inte finns att köpa på EU:s inre marknad.

Eftersom det var kommissionen som föreslog denna säkerhetslagstiftning vill jag nu fråga dem vad de gjorde för att förbättra kommunikationen kring frågan. Delade de ut informationsblad till alla passagerare, där man bad dem visa förståelse? Gjorde man det har jag inte hört någonting. Satte de all sin lit till medierapporteringen? Det räcker inte. Det är nödvändigt att vända sig direkt till allmänheten, eftersom man direkt påverkar deras liv och med tanke på att det är deras fri- och rättigheter som begränsas genom dessa säkerhetsbestämmelser måste man lägga fram några riktigt bra argument för att motivera dem. Det är vad kommunikation handlar om.

Vi har nu i två och ett halvt års tid arbetat med att förbättra kommunikationen och det har inte resulterat i något annat än tankekonstruktioner – raka motsatsen till en effektiv kommunikation – så låt oss bli mer praktiska och realistiska och i stället för att förvandla kommunikation till en abstrakt vetenskap ta den för vad den är, nämligen ett redskap – att jämföra med en brandsläckare när något brinner.

  Diamanto Manolakou, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Hittills har det i EU:s informationsblad och elektroniska medier formulerats en antigräsrotspolitik på ett så lockande sätt som möjligt, eftersom den presenteras som om den syftade till att gynna arbetstagarna trots att den tjänar kapitalets intressen, vilket gör det möjligt att avfärda avvikande uppfattningar. Trots det har resultaten uteblivit.

Arbetstagarna grundar sig på sin livserfarenhet och börjar ifrågasätta EU:s vision. Detta kom till uttryck i det mycket låga valdeltagandet i det senaste valet till Europaparlamentet, i ”nejet” till EU-konstitutionen i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, i reaktionerna på euron och inflationen och de omfattande protesterna mot privatiseringarna (inom utbildning, hälsovård och social omsorg) och i relationerna på arbetsmarknaden (försäkringar och andra frågor) – fakta som visar att människors förtroende för EU minskar. Sakta men säkert ser vi därför en utveckling mot allt hårdare sociala och politiska motsättningar.

Det verkar som om gräsrötternas missnöje håller på att övergå i en kamp mot denna inhumana politik som leder till fattigdom, orättvisor och krig. Följaktligen inventerar kommissionen i sin vitbok om kommunikationspolitik alla möjligheter – alltifrån medlemsstaterna och de nationella parlamenten till lokala myndigheter och medier och använder sig av utbildning i ny teknik och Internet – att fastställa allmänhetens åsikter och gräsrötternas oro och missnöje, och använder informationen för att förbättra sin propaganda.

Syftet är att med hjälp av medborgarnas pengar, exempelvis via Prince-programmet och påstådda informationsåtgärder, vässa sin propaganda och bedriva kampanjarbete för att få igenom EU-konstitutionen, som militariserar Europa och dömer folk till färre rättigheter och ständiga åtstramningar, och få dem att acceptera och godkänna EU:s politik i stort.

Vitboken är framför allt inriktad på att kontrollera informationsflödet från statliga radio- och tv-stationer, nationella och regionala tidningar och privata kanaler, som till en överväldigande del är i händerna på kapitalet, Internet och så vidare, för att formulera exakt vilket innehåll som kan förgylla EU:s imperialistiska politik, så att den tilltalar och övertygar folk.

I grund och botten är den dynamiska och aktiva kommunikationspolitik som nämns i vitboken bara ett skenheligt sätt att legitimera den förda politiken med yttrandefriheten som förevändning. Man vill således dölja sina ensidiga politiska val genom en förstärkt social dialog, som ska se till att EU blir ett smidigt verktyg för kapitalet och säkerställa att samhället samtycker till och är delaktigt i EU:s politiska val.

  Zdzisław Zbigniew Podkański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Vi har goda skäl att hålla dagens debatt om EU:s kommunikationspolitik, eftersom det är en icke-existerande politik. Vad vi brukar kalla kommunikation är i själva verket ingenting annat än ren propaganda. De ord och argument som förs fram kommer inte att väcka genklang hos medborgarna, eftersom medborgarna vill ha dialog och inte ensidig propaganda. Så länge man fortsätter att pracka på dem färdigpaketerade dogmatiska lösningar kommer folk inte att känna att de deltar i en diskussion och de kommer att avskärma sig och stärkas i sin övertygelse. Om vi verkligen vill ha modern kommunikation, eller ännu hellre en social dialog, måste vi först besvara frågan om huruvida vi är beredda att tala med medborgarna. Om så är fallet måste vi börja med en diskussion om vad EU ska vara. Ska det vara en federal stat eller ett Europa för länder och nationer som har ett nära samarbete? Om vi vill ha en dialog så måste vi erkänna resultatet av omröstningarna om EU-konstitutionen i Frankrike och Nederländerna och inte hårdnackat gå tillbaka till förslaget till konstitution, som redan är dött.

Låt oss också sluta tjafsa om huruvida EU är till för medborgarna eller medborgarna till för EU, och i stället försöka hålla en bred europeisk debatt om den framtida politikens inriktning. Låt oss också föra EU närmare medborgarna, inte med hjälp av propaganda, utan med bra lösningar, en tydlig lagstiftning, förenklade förfaranden, mindre byråkrati, medborgarvänliga institutioner och genom att skapa tillfällen för diskussioner mellan jämbördiga parter.

  Thomas Wise, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! EU:s kommunikationspolitik som utvärderas i detta betänkande utarbetades i ett försök att, som man sa, sätta stopp för den ökade EU-skepsisen. Det är ytterligare en reaktion på att den franska och nederländska allmänheten entydigt förkastade både förslaget till konstitutionsfördrag och ökad integration.

I stället för att acceptera att ”nej” betyder ”nej” har den politiska eliten intalat sig själv att fransmännen och nederländarna inte grundade sina nej-röster på eftertanke och information. En tjänsteman vid kommissionen sa nyligen att de med tanke på erfarenheten av de folkomröstningar som nyligen har ägt rum i Frankrike och Nederländerna inte skulle råda någon att organisera en sådan. Så att fråga människor vad de vill är något man inte får göra.

Får jag ge er ett råd? Ni har fallit i egen grop. Jag föreslår att ni slutar gräva. Ni borde kasta spaden. Varför? Helt enkelt för att ni inte har förstått poängen. Det spelar ingen roll hur mycket ni putsar upp ett projekt, för om innehållet är uselt så kommer det att misslyckas. För att kommunikationen ska bli framgångsrik måste ni lyssna. Det hjälper inte att skrika högre!

Institutionerna är oärliga mot de människor som de påstår sig företräda. Fransmännen och nederländarna har stjälpt projektet och ändå fortsätter ni som om det aldrig hade hänt. Låt mig försäkra er om att om och när britterna ges samma möjlighet kommer resultaten att bli ännu mera slutgiltiga, och att ingen kommunikationspolitik kommer att förändra den växande insikten i alla medlemsstater om att EU-projektet är ett dyrt misslyckande.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! I betänkandet påpekas med rätta att det är nödvändigt att lyssna på medborgarna, men man misslyckas kapitalt när det gäller att föreslå specifika lösningar. Uppenbarligen antar man att en bättre kommunikationspolitik bara är möjlig om vi har mer av EU, därav argumentationen för en EU-konstitution och alleuropeiska politiska partier. Man verkar inte ha lärt sig mycket av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna.

Jag erkänner gärna att det är svårt att väcka allmänhetens entusiasm med hjälp av en kommunikationspolitik, om resten av politiken går på tvärs mot den allmänna opinionen. Jag kan exempelvis nämna utvidgningspolitiken. Även om kommissionen och rådet bara alltför väl vet att en stor majoritet av européerna motsätter sig att ett icke-europeiskt land som Turkiet blir EU-medlem, bekymrar det dem inte det minsta. Vi kan kommunicera tills vi blir blåa i ansiktet, det kommer ändå inte att ha någon inverkan på det stora gapet mellan den allmänna opinionen och EU:s institutioner.

I betänkandet sägs att kommissionens informationskontor inte lyckas fånga allmänhetens intresse. Det är en underdrift. I Flandern har exempelvis regionens största parti, Vlaams Belang, inte fått en enda inbjudan till de debatter om EU-frågor som har organiserats i provinserna. Det var debatter för folk av samma åsikt, eftersom det enda parti som var kritiskt mot utvidgningspolitiken och konstitutionen inte tilläts delta. Kommissionsledamot Margot Wallström har dessutom öppet erkänt för det belgiska federala parlamentet att diskrimineringen pågår. I mitt eget land är den så kallade EU-kommunikationen följaktligen inget annat än propaganda – en propaganda som ingen tar på allvar och som inte har någon som helst trovärdighet. Det är med andra ord slöseri med pengar.

  Maria da Assunção Esteves (PPE-DE). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot! Problemet med kommunikationen mellan institutionernas EU och medborgarnas EU har alltför länge nonchalerats.

EU:s företrädare har ännu inte inrättat ett politiskt centrum som kan locka och mobilisera EU:s medborgare och vinna deras stöd i dessa föränderliga tider. Skälen är uppenbara: avsaknaden av lämpliga institutionella reformer, att rådets indirekta representation är överordnad parlamentets direkta representation och att byråkrati och arbete bakom stängda dörrar överskuggar det seriösa arbete som görs i PR- och informationssyfte.

Eurobarometern påminner oss om att människor ser EU:s institutioner som en avlägsen och rentav främmande frihet. Vissa institutioner känner de inte ens till. Avståndet är stort mellan folks dagliga liv och EU:s maktcentra och det politiska systemet avspeglar inte den sociala miljön. Sanningen är att europeiska, transnationella och kosmopolitiska medborgarskap endast existerar när de framtvingas av politiska skäl, just för att de saknar den spontana kraften hos våra nationella medborgarskap. Därför brådskar det för oss att bli varse de allmänna mediernas strategiska betydelse, det brådskar att göra EU till ett ämne i kursplanen på skolor, universitet och utbildningscenter, det brådskar att ge publicitet åt våra institutioner i medierna, det brådskar att ta det arbete som kommissionens och Europaparlamentets informationskontor uträttar i medlemsstaterna på större allvar, och det är av avgörande vikt att vi inte överger det konstitutionella projektet att göra om EU. Utan genomgripande institutionella reformer och utan en effektiv informationspolitik kommer EU att vara en jätte på lerfötter.

  Christa Prets (PSE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Det har just talats om folkomröstningarna om konstitutionsförslaget i Nederländerna och Frankrike, men skälet till att människor röstade så här måste också klarläggas, för det berodde inte på något misslyckande från EU:s sida, och de flesta européer har redan röstat ja till konstitutionen.

Icke desto mindre är det nödvändigt att tänka igenom hur detta ska kommuniceras och ett antal praktiska förslag har lagts fram i form av vitboken, men om kunskapsbristen ska kunna minskas blir det nödvändigt att utveckla och få fram PR-insatser av hög kvalitet på alla nivåer. Det kommer bland annat att betyda fler informationskontor, som skall kunna ge användbara svar till medborgare som på måfå strövar genom städerna på jakt efter någon form av kontakt. Vi behöver fler medier på lokal, regional och nationell nivå, eftersom det ofta är så att rapporterna i de flesta medier får en negativ vinkling.

Det är också så att rådet, både i Bryssel och Strasbourg, talar ett annat språk än vad folk är vana vid på hemmaplan. Det är EU:s fel att det eller det beslutet gick fel. Även här måste vi agera och därför är det viktigt att dialogen mellan rådet, kommissionen, parlamentet och allmänheten främjas, precis som man kräver i betänkandet, för om den dialogen finns kanske vi har en chans.

Jag håller med om att de program som lyfts fram är betydelsefulla. Program som Leonardo och Erasmus gör exempelvis mycket för att främja kommunikation, och ändå skär vi ner deras anslag i stället för att öka dem. Sådant som aktivt medborgarskap och partnersamverkan mellan städer är viktigt, och något vi behöver. Det är att föredra framför aldrig så många broschyrer, och ändå är det här – på helt fel ställe – som nedskärningarna görs.

Artikel 308 skulle försvaga parlamentet, eftersom parlamentet inte med ett ord nämns i artikeln. Vi skulle hamna ute i kylan och det är något vi måste värja oss mot.

  Frédérique Ries (ALDE). – (FR) Herr talman! En vitbok om en europeisk kommunikationspolitik är en utmärkt idé! Tänka sig att en sådan idé har tagit så lång tid på sig! Såsom redan har noterats var detta troligen det enda goda som kom ut av nejet till konstitutionen i Frankrike och Nederländerna. På så vis har de europeiska ledarna konfronterats med sitt stora ansvar för kommunikationsfrågor. Europa lider inte av något demokratiskt underskott – den anklagelsen är orättvis – utan av bristen på information, förklaringar och en lämplig, interaktiv och begriplig kommunikation.

Jag välkomnar denna vitbok, men beklagar att den reducerar sig själv till en katalog över frågor och principer. Tiden att tala om forum, samråd, utredningar och nätverk och reflektera över tänkbara åtgärder är över nu – det är dags att handla.

De tre nyckelfrågorna i dokumentet är som jag ser det punkterna 23, 24 och 32. Det är i utbildningssystemet striden för ett europeiskt medborgarskap kan vinnas. Det är en erfarenhet vi dagligen gör i våra möten med studenter. Det är i den högre utbildningen som verkliga EU-medborgare fostras, tack vare Erasmus, genom direktkontakt med våra olika kulturer och skillnader, och det är i de traditionella medierna – för jag har inget förtroende för alternativa medier – som vi måste arbeta med att lyfta fram värdet av vår dagliga verksamhet och visa på fördelarna med vår lagstiftning.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga att detta är en enorm utmaning och att debatten är mycket viktig, eftersom det stora hotet i dagens Europa inte är skepsis utan likgiltighet. Den måste vi bekämpa och vårt vapen heter kommunikation.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar på det nya italienska socialistpartiets vägnar. Jag håller med kommissionen om att det är viktigt att få institutionerna att närma sig medborgarna, inte minst genom en effektiv kommunikationspolitik.

Jag delar emellertid föredragandens uppfattning att fastställandet av en gemensam linje för alla institutioner minskar yttrandefrihetens räckvidd och minskar utrymmet för den nödvändiga anpassningen av kommunikationen till olika åtgärdsområden och till framtidens sociala och tekniska realiteter. En rättslig ram inom detta område får i själva verket bara till effekt att i onödan tynga ett område som mår väl av spontanitet och kreativitet. Låt oss inte glömma att kommunikation är ett verktyg och inte ett självändamål. Om vi vill återskapa bandet mellan medborgare och institutioner måste vi göra allt som står i vår makt för att närma oss dem och lyssna till de önskemålen från gräsrötterna.

Vi måste därför undvika meningslös lagstiftning, arbeta med politik och åtgärder som får konkreta positiva effekter på tillväxt och utveckling, återuppliva konstitutionsförslaget, öka effektiviteten och framför allt göra oss kvitt den löjliga och extremt kostsamma månatliga flyttkarusellen. Om vi gör allt detta och klarar att kommunicera det kommer vi att ha närmat oss medborgarna.

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Enligt en populär teori var det talförmågan, det vill säga förmågan att kommunicera, som höjde människan över sin omgivning. Eftersom jag inte är någon etnolog vet jag inte om det verkligen var detta som hände, eller om andra faktorer också inverkade. Det är dock obestridligt att människan är den mest kommunikativa varelsen på jorden. Avancerad kommunikation är med andra ord en särskiljande naturlig egenskap för mänskligheten.

Problemet är att inte bara vi människor, utan även institutioner, organisationer och grupper som vi skapar vill kommunicera, något som inte är utmärkande eller naturligt för dessa institutioner. Vid en historisk tillbakablick kan man konstatera att de institutioner som förr i tiden ansvarade för att organisera och styra våra liv inte alltid strävade efter kommunikation av hög kvalitet, utan de faco ofta uttryckligen avskärmade sig från den. Strävandena efter att uppnå en allt bättre kommunikation med samhället är ett utmärkande drag för demokratin, och har möjliggjorts genom 1900-talets revolution på telekommunikationsområdet. Utan radio, tv och Internet skulle vi inte ens ha kunnat diskutera denna fråga i dag.

I ljuset av det ovanstående hävdar jag att Europeiska unionen är en av de mest öppna och kommunikativa organisationer vi någonsin har upplevt i Europa. Självklart är EU inte perfekt, långt därifrån, men hittills är organisationen oöverträffad. Man skulle kunna använda färre facktermer och förkortningar, begreppen skulle kunna vara tydligare och mer begripliga, och så vidare.

Men allt detta vore utan värde om EU saknade trovärdighet som kommunikatör. Utan trovärdighet når inte ens ett begripligt budskap fram. Och i det avseendet måste något annat sägas också, nämligen att de som är bäst på att rasera unionens trovärdighet inte är några andra än medlemsstaternas egna politiker och regeringar. Det är de som i sina uttalanden bara nämner EU som en källa till problem, medan EU:s framgångar alltid omnämns som något den egna regeringen har åstadkommit. Det gäller även denna vitbok att den bara blir framgångsrik om medlemsstaterna åtar sig att utveckla och stödja en ny, gemensam europeisk kommunikationspolitik.

  Maria Badia i Cutchet (PSE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I debatten om detta betänkande kommer vi än en gång att diskutera klyftan mellan gemenskapens institutioner och medborgarna och hur vi ska kunna minska den.

Jag är tacksam för de stora ansträngningar kommissionen och parlamentet gör för att minska klyftan, men det är absolut nödvändigt att medierna blir delaktiga, precis som de nationella parlamenten.

Den rådande uppfattningen är att medierna i medlemsstaterna anser att vad som händer här saknar nyhetsvärde eller i allmänhet inte intresserar medborgarna. Vi måste därför i första hand samarbeta närmare med medierna, så att de kan hjälpa oss att kommunicera och föra in gemenskapsdimensionen i människors vardag, utan att använda någon fackjargong. Genom den typen av samarbete kan vi troligtvis också kommunicera EU:s dagsaktuella nyheter på tider när mediepubliken är som störst.

För vår del måste vi underlätta dessa yrkesmänniskors arbete och det är av största vikt att vi förenklar förfarandena och gör dem mer genomblickbara. Vi måste ha ett samarbete med de nationella parlamenten, så att de kan kommunicera frågor av intresse på nationell, regional och lokal nivå och därigenom under normala omständigheter ge feedback på frågor som även rör EU:s politik.

Vidare anser jag att vi måste fortsätta att se på Internet som en av de främsta källorna för gemenskapsinformation. Internet når dock bara ut till en del av allmänheten, som redan är intresserad. Vi har en annan publik, som bara använder traditionella medier som tv och radio, via sina respektive nationella, regionala och lokala kanaler och stationer.

Den nya tekniken kan öppna upp nya möjligheter inom detta område, inbegripet olika tjänster och produkter som kan underlätta en kombination av olika typer av informationsöverföring, och därigenom nå ut till fler människor.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag gratulerar föredraganden.

Under den korta tid jag har till förfogande vill jag nämna den strategi som en före detta talman för parlamentet, Pat Cox, använde sig av för att upplysa om EU. I ett berömt tal började han med att tala om den lokala inverkan på ett litet samhälle på södra Irland där man använde EU-lagstiftning till att underhålla sin telefontjänst. Sedan gick han över till global – eller europeisk – nivå och talade om europeiska värderingar och frågor som t.ex. ständer med blå flagga, det europeiska hälsokortet och andra fördelar som tillfaller EU-medborgarna. Det är en bra strategi – att upplysa om det mervärde som EU tillför på lokal, regional, europeisk och global nivå.

Titta på den här veckan och ta två lagstiftningar som vi har antagit. Vi antog ett ändringsförslag till Århuskonventionen, som redan innehåller bestämmelser om allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. Vi har även lagt till genetiskt modifierade organismer. Det kommer att göra skillnad på individuell lokal nivå, där medborgarna kan påverka resultaten. Vi har även antagit tjänstedirektivet. Även det kommer att ha en positiv inverkan på våra medborgare.

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vitboken om EU:s kommunikationspolitik syftade till att sätta stopp för det ökande EU-motståndet, mot bakgrund av folkomröstningsresultaten i Frankrike och Nederländerna. Det här är ett listigt knep för att försöka överbrygga klyftan mellan unionen och medborgarna, i stället för att sluta påtvinga dem verklighetsfrånvända idéer och förfölja dem med förordningar och direktiv.

Jag är helt överens med föredraganden: att utforma uppförandekoder som ska iakttas av samtliga EU:s institutioner begränsar ytterligare utrymmet för oberoende uppfattningar. Detta är än mer relevant för parlamentets vidkommande, där det redan nu ytterst begränsade handlingsutrymmet skulle krympa ytterligare med en kodex som fastställer kommunikationsförfaranden – det räcker exempelvis att se hur valet av talman går till, och hur talartiden för oberoende ledamöter begränsas på samma sätt som deras rätt att påverka lagstiftningsprocessen kränks. Det är dags att sluta slösa pengar på löjlig propaganda.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Att hävda att det är svårt att göra reklam för EU är inte så mycket ett påstående som handlar om EU:s möjliga nytta som ett faktiskt konstaterande av att människor måste få information om EU. De områden EU måste ägna sig åt är högst komplicerade, våra förfaranden är tidskrävande och tungrodda, och det gör det svårt att få medborgarna att förstå vad de får ut av det hela.

Delvis har vi dock oss själva att skylla för denna olyckliga situation, när kommissionen är så desperat i sin jakt på objektivitet att den finner det omöjligt att säga ett klart och tydligt ja till EU-konstitutionen, och när de styrande i detta parlament gör allt de kan för att stänga in besökare till Bryssel och Strasbourg i avsides liggande rum och källare.

Därför behöver vi nu ny och bättre information utan tjafs om den rättsliga grunden. Vi behöver välgjorda och välproducerade tv-reportage om allt EU uträttar som faktiskt är till gagn för människor. Vad vi inte behöver är tjusiga broschyrer som ingen läser och bara hamnar i papperskorgen.

  Andrew Duff (ALDE). – (EN) Herr talman! Det skulle vara ett stort misstag om vi gav oss in på lagstiftning på detta känsliga område. Det är tydligt att en medielag skulle bli komplicerad, kontroversiell och impopulär. Därför motsätter sig min grupp starkt utnyttjandet av artikel 308, vilket varken är nödvändigt eller lämpligt. Vi föredrar helt klart kommissionens ursprungliga och pragmatiska förslag om en uppförandekod.

  Alejo Vidal-Quadras (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Den 1 februari 2006 presenterade kommissionen vitboken om en europeisk kommunikationspolitik. Luis Herrero-Tejedors betänkande har godkänts av en bred majoritet i utskottet för kultur och utbildning och tar upp de centrala delarna i kommissionens förslag. Dessutom införs en mycket viktig ny del, som har lett till en seriös och djupgående debatt både här i parlamentet och på interinstitutionell nivå.

I punkt 10 i betänkandet uppmanar Luis Herrero-Tejedor kommissionen att undersöka möjligheten att sätta igång ett EU-program om information och kommunikation, enligt artikel 308 i fördraget.

Som vice talman med ansvar för information och kommunikation i Europaparlamentet har jag följt diskussionen mycket noga och jag måste påpeka att den interinstitutionella gruppen har uttryckt sitt stöd för att inrätta en rättslig grund och att alla institutioner också har gjort det, som Luis Herrero-Tejedor noterat. Min slutsats är att detta är värt ett försök.

Jag är medveten om de invändningar som har rests mot förslaget, som alla handlar om att parlamentet förlorar kontroll, vilket är märkligt, mina damer och herrar, eftersom det är svårt att förlora något man inte har.

Det finns emellertid tre saker som vi måste ha i åtanke. För det första klargörs det i betänkandet att parlamentet måste delta fullt ut i att utforma innehållet i förslag som kommissionen lägger fram. För det andra förfogar parlamentet över ett kraftfullt verktyg i form av budgetkontroll och för det tredje finns det en interinstitutionell grupp om kommunikation, vars uppdrag är att upprätta grundläggande riktlinjer för kommunikationspolitiken.

Vi måste ha modet att skapa en kommunikationspolitik som kan presentera, förklara och försvara EU med förnuft, men även med entusiasm, passion och känslor.

Jag vill därför uttrycka mitt fulla stöd för Luis Herrero-Tejedors betänkande och hans förslag om att inrätta ett program på grundval av artikel 308 i fördraget.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! Jag måste erkänna att diskussionen har gjort mig förbryllad. I vitboken om en ny kommunikationspolitik har vi först och främst försökt analysera problemet med tidigare kommunikationspolitik för att se exakt vad vi måste göra för att se till att vi på ett demokratiskt sätt garanterar medborgarnas rätt till information och se till att de har något att säga till om i EU:s beslutsfattande.

Vi upprättade fem arbetsområden. Vi måste skapa gemensamma principer, såsom yttrandefrihet, mångfald, deltagande och delaktighet. Vi måste ge medborgarna redskap för ökat inflytande. Vi måste göra dem delaktiga på olika sätt, från samhällsutbildning och att ge dem grundläggande insikt i vad som pågår till engagemang i det civila samhället. Vi kan inte ignorera nya medier och ny teknik. Om vi tror att det räcker att publicera en artikel i Financial Times för att kommunicera med medborgarna så tyvärr, det här är 2006. Debatten formas även på andra håll.

Den verkliga klyftan, som någon sa vid en av våra konferenser för berörda parter, är mellan beslutsfattarna och de som använder Internet.

Om man tittar på kampanjen i Frankrike så var de flesta av webbplatserna om konstitutionen på nej-sidan. Var fanns de som ville argumentera för att rösta ja? De använde inte Internet i tillräcklig utsträckning. Vi måste förstå och anamma det som pågår i den nya tekniken.

Det fjärde kapitlet handlar om att förstå den allmänna opinionen. Vi måste bli mer professionella när det gäller att följa och anknyta till den allmänna opinionen. Som många av er har sagt måste vi arbeta tillsammans. Alla institutioner måste ta ansvar.

I debatten har några anklagat oss för att göra propaganda så fort vi uträttar någonting och andra tycks tro att det räcker med att öka antalet informationsställen för Europa Direkt i Europa. Det räcker inte. Vi måste ha en verklig kommunikationspolitik som ett redskap för demokrati, ett redskap för medborgarna. De har rätt till bättre insikt. De har rätt att delta i ett offentligt rum där vi har en verkligt europeisk politisk kultur och verkligt alleuropeiska medier, som återspeglar den debatt som pågår och hjälper oss att förstå och följa den. Vi måste även upprätta mötesplatser för medborgarna där de kan delta.

Ni säger att vi redan har demokrati i Europa. Nåväl, vi har en brist på deltagande. Majoriteten av medborgarna säger fortfarande att de vet väldigt lite eller inte tillräckligt om EU och dess institutioner och att de inte kan följa det som görs i Europaparlamentet eller kommissionen. Kan vi bara säga att vi inte bryr oss och fortsätta vårt arbete som vanligt? Vi måste förändra det sätt som vi kommunicerar med medborgarna på, och de har rätt att engagera sig i vårt arbete.

Vi kommer att fortsätta arbeta med alla de saker som ni har tagit upp. Vi har stadigt ökat Europa Direkt-centren. Vi har nu 400 och för första gången har vi inrättat dem i Storbritannien också. Vi kommer att öka antalet nästa år med 30 nya center, och vi kommer att fullfölja vårt åtagande att informera medborgarna, men det är fortfarande inte tillräckligt. Det handlar inte bara om information, det handlar om kommunikation. Vi måste göra det till en tvåvägsprocess.

De flesta av våra medborgare får det mesta av informationen från radio och tv, så vi måste se till att vi hjälper radio och tv på alla nivåer att rapportera till medborgarna om vad som pågår. Det är också en del av vår politik.

Vi kommer att se över förordning (EG) nr 1049/2001, eftersom tillgång till information är absolut avgörande. Insyn, öppenhet och tillgång till information är väsentligt för en ny kommunikationspolitik.

Självklart diskuterar vi politikens innehåll: det är själva kärnan i allt vi gör. En kommunikationspolitik kan inte ersätta bra innehåll eller bra beslutsfattande. Därför engagerar vi oss i åtgärder inom plan D, där vi uppmanar medborgarna att delta i den politiska debatten om EU:s framtid.

Vi tar förslagen till praktiska åtgärder, som till exempel Agora, på allvar, vilka är ytterst viktiga.

Vi har analyserat problemen med bristen på en verklig kommunikationspolitik. Vi har identifierat fem arbetsområden. Vi vill ha en seriös reaktion från Europaparlamentet. Är det rätt områden? Om ni har andra förslag skulle vi gärna utforma mycket praktiska idéer så att vi kan återkomma och be om de nödvändiga budgetresurserna. Samtidigt kommer vi att reformera det sätt som vi arbetar på internt för att bli mer professionella, mer öppna, mer tillgängliga och mer demokratiska.

Jag tackar er för debatten och jag hoppas att vi kommer att fortsätta diskutera dessa mycket viktiga principer i ett försök att upprätta en kommunikationspolitik som är rätt för EU och alla institutioner.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack, fru kommissionsledamot.

Jag längtade efter att få komma in i debatten. Kommissionsledamoten förklarade saker och ting mycket tydligt, och jag vill tacka henne för att hon uttryckte sig så kraftfullt, men det vore att gå utanför min roll om jag sade något mer.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Zita Gurmai (PSE). – (EN) Kommunikationen är pragmatisk och den måste grunda sig på regelbunden dialog med EU-medborgarna, diskussion och klargörande av EU:s mål och strategier, vilket syftar till att utveckla det framgångsrika EU-projektet. En del av ansvaret ligger hos EU, men den andra delen ligger hos medlemsstaterna. Huvudmålet är effektivitet. Kommunikationen måste därför vara målinriktad och bör ha en rättslig grund.

Att det dynamiska europeiska samhället självt spelar en avgörande roll är ett måste. Kommunikationen bör nå ut till alla samhällsmedlemmar via en mängd olika redskap, inklusive traditionella metoder och ny kommunikationsteknik. Att kommunicera genom klart angivna budskap, tydliga visioner om EU och EU-politik på medborgarnas egna språk.

EU-medborgarna vill se EU som en modell för växande ekonomi, konkurrenskraft, social sammanhållning och solidaritet, och de vill känna att de deltar i beslutsfattande processer. Men för att skapa korrekt kommunikation krävs inte bara att man inför framgångssagor, bästa metoder och mervärde, utan även utmaningar och problem som våra samhällen måste förbereda sig för och tillsammans hitta lösningar på. Det är detta vi bör arbeta för.

  Gábor Harangozó (PSE). – (HU) Skepsis, en underkänd konstitution och växande osäkerhet i fråga om utvidgningsprocessen, de nya medlemsstaterna och rentav hela unionen – det är konsekvenserna av en bristfällig europeisk kommunikationspolitik. Mot den bakgrunden bör vi välkomna kommissionens vitbok och dess avsikt att förbättra kommunikationen mellan unionen och medborgarna. Att inrätta ett offentligt europeiskt rum bestående av medborgare som är välinformerade om förhållanden utanför de egna nationella gränserna måste utan tvekan vara målet för en effektiv europeisk kommunikationspolitik.

Å ena sidan måste vi väsentligt förbättra vår information om hur EU:s institutioner fungerar och vad de har för mål, och å andra sidan måste vi kunna lyssna till medlemsstaternas medborgare och låta dem ta aktiv del i utformningen av den europeiska politiken. Det är på lokal, regional och nationell nivå som vi mest effektivt kan nå dessa medborgare, och därför är enda sättet att mer effektivt nå ut med vår information att förbättra kommunikationen och göra informationsflödet mellan dessa nivåer och EU:s institutioner mer effektivt.

Det räcker inte att bara inrätta lämpliga tvåvägskanaler för kommunikationen, själva budskapet måste också göras tydligare och mer begripligt. Därför måste vi sluta använda en fackspråklig EU-jargong som ofta är svårbegriplig även för en expertpublik. En av flera förutsättningar för att EU-projektet ska bli framgångsrikt är att de människor som allt handlar om – unionens medborgare – gör det till sitt eget.

4. Meddelande om rådets gemensamma ståndpunkter: se protokollet

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman

5. Uttalande av talmannen

  Talmannen. – Jag vill tillkännage en sak för er ledamöter. Det var med en enorm känsla av lättnad vi hörde nyheterna om att dödsstraffet mot Mirza-Tahir Hussain, en brittisk medborgare som hålls fängslad i Pakistan, har omvandlats.

Europaparlamentets talman och ledamöterna i kammaren har utfört ett mycket stort arbete för att rädda Mirza-Tahir Hussains liv. I detta särskilda fall har vi alla anledning att välkomna att parlamentets budskap hörsammades.

(Livliga applåder)

6. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

6.1. Fiskeavtal mellan EU och Mauretanien (omröstning)

- Efter omröstningen:

  Véronique De Keyser (PSE). – (FR) Herr talman! Eftersom vi på sistone har haft en del problem med omröstningar med namnupprop och handuppräckning, skulle jag vilja veta varför vi i dag har haft en omröstning med namnupprop, som inte ens finns med på omröstningslistan.

  Talmannen. – Anledningen är att en politisk grupp krävde det.

6.2. Situationen i Gaza (omröstning)

- Före omröstningen om punkt 4:

  Pasqualina Napoletano (PSE). – (IT) Herr talman! I slutet av punkt 4 behöver följande mening läggas till: “Europaparlamentet fördömer den senaste raketattacken i Sderot och dödandet av oskyldiga israeliska civila.”

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

6.3. Konvention om förbud mot biologiska och kemiska vapen, splitterbomber och konventionella vapen (omröstning)

6.4. En Östersjöstrategi för den nordliga dimensionen (omröstning)

6.5. Tillämpning av den europeiska säkerhetsstrategin i samband med den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) (omröstning)

- Före omröstningen om ändringsförslag 21:

  Karl von Wogau (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman! Eftersom vi här har fått vetskap om ett redaktionellt problem föreslår jag att vi avviker från den omröstningslista jag föreslog och i stället röstar mot ändringsförslag 21.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

- Före omröstningen om ändringsförslag 7:

  Helmut Kuhne (PSE). – (DE) Herr talman! Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa har frågat mig om jag kan tänka mig att göra en mindre ändring, vilket jag gärna gör, eftersom det inte på något sätt förändrar den politiska inriktningen. Sista raden skulle då lyda:

(EN) ”Parlamentet skulle välkomna att Förenta staterna ansluter sig till dessa förhandlingar med Iran.”

(DE) Jag är därför glad att kunna följa liberalernas förslag och ändra texten i enlighet med det.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

6.6. Arv och testamente (omröstning)

- Före omröstningen om ändringsförslag 3:

  Maria Berger (PSE). – (DE) Herr talman! Jag föreslår att vårt ändringsförslag 3 ändras så att ordet ”testator” i den engelska texten på de två ställen där ordet förekommer ersätts med ”deceased”, och att den period under vilken den stadigvarande bostadsorten får behållas minskar från tre till två år.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

- Före omröstningen om ändringsförslag 1:

  Maria Berger (PSE). – (DE) Herr talman! Även om avsikten med ändringsförslaget var att stryka ett antal ord i föredragandens ursprungliga text, ledde det till att några ord för mycket ströks. Orden ”med bindande verkan” ska därför kvarstå och inte strykas.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

6.7. Kvinnor i den internationella politiken (omröstning)

6.8. Bekämpning av människohandeln- en integrerad strategi och förslag till en handlingsplan (omröstning)

- Före omröstningen om ändringsförslag 4:

  Lissy Gröner (PSE) . – (DE) Herr talman! Vi vill ha en omräkning av punkt 1 andra stycket. Vi har meddelat detta i god tid. Vi ber er att se till att omröstningen ses över.

- Före omröstningen om ändringsförslag 21:

  Edit Bauer (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag vill be kollegerna att godkänna att ändringsförslag 21 ersätts med en tydligare text: ”Kommissionen bör angripa problemet med barnhandel i sportsektorn inom ramen för rådets rambeslut om att bekämpa människohandel, varvid särskild hänsyn bör tas till de fall där vissa klubbar har för avsikt att ge kontrakt till mycket unga barn för att på så sätt kringgå regeln om egna produkter.”

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

6.9. Ombudsmannens årsrapport 2005 (omröstning)

- Före omröstningen:

  Andreas Schwab (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga. Nu på förmiddagen diskuterade vi med Europeiska ombudsmannen frågan om vilka befogenheter han hade att övervaka EPSO, Europeiska byrån för uttagningsprov för rekrytering av personal, och han bekräftade att han har en sådan funktion i kraft av sitt ämbete. Jag vill därför framföra en begäran från de ledamöter vi debatterade med på förmiddagen, nämligen att vi bör beakta Marie Panayotopoulos-Cassiotous ändringsförslag 1 på grund av att det bekräftar vad Europeiska ombudsmannen sade.

6.10. EU: s kommunikationspolitik (omröstning)

- Före omröstningen om punkt 44:

  Marc Tarabella (PSE) . – (FR) Herr talman! Jag har ett intryck av att viss förvirring har uppstått. Vi höll på och röstade om punkt 44.2, samtidigt som punkt 44.1 visades på skärmen. Det kan därför ha uppstått viss förvirring..

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL). – (IT) Herr talman! Jag kan bekräfta att punkt 44.1 visades på skärmen vid den förra omröstningen, och inte punkt 44.2. Detta har lett till en hel del förvirring.

  Talmannen. – Omröstningen är härmed avslutad.

7. Röstförklaringar

- Situationen i Gaza (RC-B6-0588/2006)

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. (EN) Genom att stödja den gemensamma resolutionen vill jag belysa begäran att EU nu måste använda alla de verktyg som står till förfogande, inklusive EU:s associeringsavtal med Israel, för att få ett slut på våldsamheterna i Gaza, vilka har dömt palestinierna till en långsam död och riskerar att sätta eld på hela Mellanöstern. Israel måste som demokratisk stat ställa frågor till sig själv. Laglöshet kan inte tillåtas vara lösningen på laglöshet. Den israeliska regeringen måste häva sin blockad av Gaza, och stödet till Palestina måste återupptas omedelbart, liksom stöd åt samlingsregeringen.

Jag stöder uppmaningen om en internationell undersökning av de israeliska styrkornas eventuella användning av massförstörelsevapen, såsom man misstänkte i Libanon. Jag stöder även idén med en internationell fredskonferens, där alla aktörer i Mellanöstern, inklusive Syrien och Iran, sammanförs. Jag kräver en internationell styrka i Gaza.

Vi har bidragit till kaoset i Palestina och vi har låtit israelerna gå för långt i sin lagliga rätt att skydda sin säkerhet. Vi måste nu gottgöra misstagen.

  Vasco Graça Moura (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag vill förklara att jag röstade mot den gemensamma resolutionen om situationen i Gaza.

Jag gjorde det inte för att jag inte anser att de militära övertramp som har drabbat civilbefolkningen är värda att fördömas, utan för att jag anser att resolutionstexten i stort innehåller en del mycket negativa formuleringar om Staten Israel, som har varit utsatt för ständiga terroristattacker. Detta är helt oacceptabelt.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftligt. – (PT) Israel trappar ostraffat upp sitt angrepp mot det palestinska folket, vilket visas av massakern i Beit Hanun och den brottsliga och omänskliga blockaden av Gazaremsan som har förvandlats till ett vidsträckt koncentrationsläger. Mot bakgrund av detta fördömer Europaparlamentet den israeliska armén för den massaker den har begått och för dess åtgärder som parlamentet anser vara ”oproportionerliga” samtidigt som man undviker att tala om att man stödde EU:s deltagande i den ekonomiska blockaden av den palestinska myndigheten.

När parlamentet ställs inför uppenbara bevis på Israels brutala angrepp på det palestinska folket ”noterar” man bara Förenta staternas skamliga veto mot ett utkast till resolution i FN:s säkerhetsråd där Israels angrepp fördöms, när man egentligen borde kritisera Förenta staternas medverkan i och ansvar för de angrepp och brott som begås i Mellanöstern, i synnerhet av Israel.

I stället för att föreslå en främmande truppnärvaro i Gaza och på Västbanken som kanske knappt skulle kunna bidra till att bevara status quo, krävs ett fördömande av Israels kolonialistiska politik, byggandet av den olagliga muren, det systematiska förtrycket av det palestinska folket, förstörelsen av infrastrukturen och alla hinder Israel lägger i vägen för att den legitima palestinska myndigheten ska kunna fungera och för att stoppa skapandet av en suverän och oberoende palestinsk stat med sin huvudstad i Jerusalem.

  Marco Pannella (ALDE), skriftligt. (IT) Jag röstade helhjärtat mot resolutionen om situationen på Gazaremsan för det transnationella radikala partiet (liksom jag skulle ha gjort mot alla förslag från de olika ”grupperna”), eftersom jag inte ansåg att någon av de framlagda resolutionerna presenterade någon lämplig lösning på de strukturella problemen i Mellanöstern.

Jag anser inte att EU:s gemensamma ståndpunkt i den mest långlivade konflikten i Mellanöstern kan fortsätta att vara den gamla inställningen ”två folk, två stater”. Som Israels FN-ambassadör har påpekat är varje civilt offer för angrepp från Israels styrkor ett tragiskt misstag och upplevs så av det demokratiska samhället i Israel, medan det varje gång en israel dödas av Hamas eller Hizbollahs raketer eller självmordsbombare hälsas som en triumf över Israel som ses som en tumör som måste skäras bort från Mellanöstern.

Herr talman! I verkligheten är det möjliga och brådskande europeiska alternativet för att skapa fred mellan Israel och palestinierna (och i Mellanöstern) detta: två folk, två demokratier. Därför att bara genom att föreslå demokratiska reformer och den anti-nationalistiska europeiska federala modellen för hela Medelhavsområdet kommer det att bli möjligt att utrota de strukturella orsakerna till Mellanösternkonflikten. Orsaker som i mycket liknar de som låg bakom alla de krig som ödelade vår kontinent innan beslutet om att avsäga sig nationell suveränitet som ett absolut värde fattades.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftligt. – (PT) För att nå en lösning på Mellanösternkonflikten krävs det att vi värnar om fred och ömsesidigt erkännande och förkastar våld, terrorism och meningslösa militära ingripanden samt att vi också accepterar att en demokratisk stat har rätten att existera och att försvara sig själv. Detta görs inte i resolutionen. Den är oproportionerlig när den borde vara förnuftig och blind när den borde vara klarsynt.

Vi kan inte betrakta terroristattentaten mot Israel som ”kombattanters” gärningar och sedan anklaga Israel för massakrer. Detta parlament borde inte undervisa en demokratisk regering om hur dess sammansättning bör se ut samtidigt som det bara ber valda, men på intet sätt demokratiska, regeringar att göra det allra mest grundläggande och erkänna Israel. Detta krav nämns förresten ens här. Därutöver vill jag inte förknippas med en resolution där man tycks dra slutsatsen att Förenta staterna är anledningen till att konflikten fortfarande pågår och där man på ett ganska klumpigt sätt hotar med att ifrågasätta associeringsavtalet med Israel just när man är på väg att godkänna ett associeringsavtal med Syrien.

Den äkta solidaritet som visas offren och vägran att acceptera att angreppet på Beit Hanun förblir ostraffat kan inte få mig att glömma behovet av en balans eller få mig att stödja en resolution som är oproportionerlig och motverkar sitt eget syfte.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftligt. – (FR) Jag röstade nej till resolutionen om Gaza.

Detta var inte på något sätt för att förminska tragedin i Beit Hanoun då felriktad israelisk artillerield tog 19 palestiniers liv. Detta misstag fick tragiska konsekvenser och det är rätt att vi ska fördöma det.

Emellertid ger tragedin oss inte rätt att anta en resolution som är det mest obalanserade jag har sett under mina sju år här i parlamentet. Det är omöjligt att räkna upp alla partiska och omtvistade punkter i texten i förslaget.

I stora drag är det en ensidig anklagelse mot Israel. I punkt 4 lyckas man med möda få in en hänvisning till landets orubbliga rätt till säkerhet. Qassamraketerna som dagligen regnar ned över israeliska städer förtjänar å andra sidan inte att nämnas en enda gång. Bara tre ord ägnas Gilad Shalit som nu har befunnit sig i kidnapparnas händer i tre månader. Detta korta omnämnande är dessutom undangömt alldeles i slutet av punkt 19 utan att hans vapenbröder som kidnappats i Libanon nämns alls. En del av kommentarerna under debatten var verkligen lumpna, såsom hänvisningen till ett israeliskt samhälle ”hypnotiserat av oförskämdhet och rasism” eller pratet om att palestinska döda skulle vara mindre värda än israeliska döda. Det tycks som att man kan säga vad som helst nuförtiden och att gränsen mellan antiisraelisk och antisemitisk retorik har överskridits utan att någon bryr sig. Detta är oacceptabelt.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. I dagens resolution om situationen i Gaza, som jag röstat för, skulle jag vilja efterlysa en mer balanserad redovisning av skälen till varför Israel, och den israeliska armén, tvingas till att använda metoder som var för sig kan ses som orimliga. Rätten att skydda sina egna medborgare är grundläggande, och man bör bedöma helheten, inte enskilda händelser.

- Biologiska och kemiska vapen (RC-B6-0585/2006)

  Gerard Batten, Derek Roland Clark, Roger Knapman och Thomas Wise (IND/DEM), skriftlig. (EN) Storbritannien står i förgrunden för forskning om försvar mot biologiska vapen och toxinvapen, och Storbritannien måste även fortsättningsvis få handlingsfrihet och oberoende i dessa frågor. Vi beklagar användningen av vapen mot civila befolkningar och stöder helt de befintliga Genèvekonventionerna, inklusive den fjärde konventionen som har ratificerats av 194 länder och genom vilken civila i krigstider redan ges rättsligt skydd.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. (EN) Jag stödjer kravet på att alla 155 parterna i konventionen om bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen (BTV-konventionen), som är det första multilaterala nedrustningsfördraget med förbud mot en hel vapenkategori, bör bekräfta sina åtaganden enligt denna konvention och sina åtaganden för ett totalförbud mot biologiska vapen vid den sjätte översynskonferensen nästa vecka.

Man måste göra en noggrann och fullständig översyn av hur BTV-konventionen fungerar för att kunna fastställa, diskutera och komma överens om hur man kan stärka konventionen och uppnå ett förbud mot bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen som är en universellt bindande folkrättslig bestämmelse.

EU måste ta upp frågan i de transatlantiska forumen, framför allt i Nato, för att övertyga den amerikanska administrationen om att den bör överge sin ensidiga ståndpunkt och bidra till att arbetet med ett starkare multilateralt regelverk kan återupptas.

Jag välkomnar ikraftträdandet av protokoll V om explosiva lämningar efter krig till konvention om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar (CCW-konventionen) och hoppas att många fler länder kommer att skriva under det och ratificera de fem protokollen.

Jag uppmanar EU och medlemsstaterna att snarast upprätta protokoll om relevanta vapensystem och att upprätta ett protokoll som entydigt förbjuder produktion, lagring, spridning och användning av alla typer av klusterbomber (splitterbomber).

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. (EN) Det europeiska parlamentariska labourpartiet har valt att stödja övriga parlamentsledamöter genom att rösta för det internationella förbudet mot användning av klusterbomber. Dessutom uppmärksammar vi att även om vit fosfor är ett konventionellt vapen och inte ett kemiskt vapen, så har Storbritannien, men inte Förenta staterna, skrivit under protokoll III i 1980 års konvention om vissa konventionella vapen (CCW-konventionen) som förbjuder användningen av brandvapen mot civilbefolkningar. Labour godtar bedömningen från Storbritanniens Royal Society om hälsoriskerna med utarmat uran och stöder vidare Världshälsoorganisationens (WHO) forskning. Brittiska trupper förtjänar alltid den allra bästa utrustningen för att skydda sig själva, men rapporterna om att granater med vit fosfor användes i Irak har visat sig vara felaktiga, och inte har Storbritannien några lager med utarmat uran i Irak heller.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. (EN) Den brittiska konservativa delegationen stöder till fullo BTV-konventionen och de internationella ansträngningarna att göra konventionen universell och genomföra den fullt ut.

Vi är också sedan länge trogna anhängare av förbudet mot truppminor, även om vi inte anser det vara en prioritet att ta bort truppminor från obebodd och ekonomiskt outnyttjad terräng (till exempel delar av Falklandsöarna) förutsatt att eventuellt farliga områden utmärks ordentligt.

Vi är också väldigt medvetna om kampanjerna för att förlänga omfattningen av internationella konventioner, så att de omfattar kluster och andra krigsmaterial. Vi stöder försöken att minimera de negativa efterverkningarna av konflikter, som explosiva lämningar, och att introducera ”smarta” vapen (självdestruktiva, precisionsstyrda o.s.v.) där det är lämpligt.

Vi stöder ett förbud mot användningen av vit fosfor som vapen, men det har andra användningsområden på slagfältet, till exempel som rökridå. Vi skulle verkligen inte stödja några handlingar som utsätter brittisk militärpersonal för ökade risker eller beröva de brittiska trupperna nödvändigt krigsmateriel. Därför kan vi inte stödja ett generellt förbud mot klustermaterial just nu, och inte heller användningen av vit fosfor, även om vi stöder det mesta av texten i resolutionen. Därför röstade vi emot ändringsförlagen och lade ned vår röst totalt sett.

- Betänkande: Stubb (A6-0367/2006)

  Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen och Inger Segelström (PSE), skriftlig. Vi stöder motorvägsprojektet Via Baltica, förutsatt att en gedigen miljöprövning görs.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Junilistan välkomnar att Östersjön lyfts upp på den politiska agendan. Betänkandet innehåller många positiva inslag, bland annat att tillbörlig uppmärksamhet bör ges åt de miljöproblem som finns i området. Vi ställer oss även mycket positiva till punkt 13, där det konstateras att de medlemsstater som vill bör få införa strängare miljöregler än dem som EU föreslår.

Vi anser emellertid inte att EU skall finansiera motorvägsprojektet Via Baltica. Det föreslås också att Europol-samarbetet skall utökas. Vi kan stödja detta, om det enbart innebär att informationsutbytet förbättras. Det får dock inte innebära att vi får en europeisk arresteringsorder eller att en stats polis får göra tillslag i en annan stat.

Då vi funnit att det positiva överväger det negativa i betänkandet, har vi vid dagens omröstning stött betänkandet i dess helhet.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. Huvudmålet med betänkandet är att betona att Östersjön är ett extra känsligt hav med bräckt vatten. Punkt 13 som ger medlemsstater rätten att ha strängare lagstiftning för att skydda Östersjön samt punkt 11 som kräver miljökonsekvensbeskrivningar för alla energiprojekt är avgörande för att rädda Östersjön. Därför röstar jag för betänkandet, trots negativa skrivningar om ökad gränskontroll och fler ohållbara infrastrukturprojet i regionen.

- Betänkande: von Wogau (A6-0366/2006)

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Betänkandet vi röstar om idag är en önskelista för förespråkare av en militariserad EU-stat. Lyckligtvis är det endast ett initiativbetänkande, men det är likväl en tydlig signal till de andra EU-institutionerna i vilken riktning Europaparlamentets majoritet vill att EU skall utvecklas.

Som en av de mest befängda idéerna som framförs kan inrättandet av en permanent Medelhavsflotta nämnas. Vidare förespråkar utskottets majoritet inrättandet av en särskild budgetpost för militära operationer, och försök görs att återuppliva det fallna konstitutionsförslaget. Som alltid när Europaparlamentet får tycka till, vill man ge mer makt till ledamöterna i denna församling. Vi har även tagit ställning till ändringsförslag där en kustbevakning i EU:s regi efterfrågas.

Den utveckling som beskrivs i betänkandet är mycket oroväckande och borde vara en tankeställare, även för de mest inbitna EU-statsförespråkarna. Med tanke på den osäkerhet som vi brottas med idag, till följd av de många konflikter som pågår runt omkring i världen, bör man ställa sig frågan om inrättandet av en EU-armé är rätt sätt att tackla problemen. Huruvida en nationalstat skall skicka trupp eller inte måste alltid beslutas av de nationella parlamenten, aldrig av ett EU:s förenta stater.

Vi har följaktligen röstat emot betänkandet, inklusive de flesta ändringsförslag som lagts fram till det.

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. (EN) Det europeiska parlamentariska labourpartiet stöder mycket av betänkandet, i synnerhet betoningen på att se till att den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) blir mer effektiv, så att den kan användas som ett hjälpverktyg i krisområden runt om i världen. Vi välkomnar också stödet för ett större samarbete mellan EU och Nato utifrån tidigare erfarenheter och behovet av ytterligare utveckling av möjligheterna.

Men vi stöder inte bestämmelserna i punkt 52 om inrättandet av en europeisk försvarsminister eller inrättandet av en europeisk permanent flotta. Vi stöder heller inte punkt 44, där det rekommenderas att militära insatser ska finansieras centralt ur EU:s budget. När det gäller punkt 51 är det viktigt att komma ihåg att vi befinner oss i en tid då vi funderar över framtiden för konstitutionen och att understryka att ESFP inte innebär att EU utvecklas till en säkerhets- och försvarsunion.

  Fernand Le Rachinel (NI), skriftligt. – (FR) En del av punkterna i Karl von Wogaus analys sammanfaller med våra åsikter, i synnerhet de som avser hoten mot EU:s säkerhet, såsom terrorism, sårbarheten i vår oljeförsörjning och våra gränsers motståndskraft. Tvärtemot vad våra regeringar, som har nedmonterat de system som tidigare försvarade våra nationer, hävdar har världen faktiskt blivit farligare än före Berlinmurens fall.

Förslagen i betänkandet grundar sig emellertid på en andra illusion, nämligen tanken att nationer kan sätta sin tilltro till överstatliga organ för att garantera säkerheten. Faktum är att en nation alltid står ensam när det kommer till kritan.

I dag lägger Förenta staterna 3,5 procent av BNP på försvar jämfört med 1 procent i EU:s 25 medlemsstater. En europeisk harmonisering av försvarsmateriel är förvisso nödvändig, men låt oss inte lösa upp våra väpnade styrkor i en EU-styrka där befallningar ges på 21 språk och som genom Nato skulle stå under Förenta staternas befäl. Låt oss stärka försvaret av vart och ett av våra länder.

Bara oberoende nationer som är medvetna om sin identitet kommer att genomföra detta. För att så ska ske måste det själlösa och gränslösa, centralstyrda Europa först ersättas av ett Europa som består av suveräna stater.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det föreslagna dokumentet har vunnit mitt stöd eftersom det är både realistiskt med avseende på det önskvärda och ambitiöst avseende det möjliga.

Säkerhet är en av de viktigaste frågorna för EU:s medborgare, i synnerhet när det gäller risken för hot på europeisk mark, och när det gäller detta har föredraganden strävat efter att vara realistisk och förstå omedelbarheten i och egenskaperna hos dessa hot och den faktiska fara de utgör. Å andra sidan har han varit ambitiös i sin vilja att inta ett övergripande förhållningssätt, inte bara på det militära området utan också inom teknik, information och underrättelsetjänst. Också vi måste vara ambitiösa när det gäller behovet av att främja fred och ekonomisk utveckling i tredjeländer i den mån detta är nödvändigt för vår egen säkerhet och för en bättre värld. Detta är ett mål som vi måste sträva mot med lika stort engagemang.

Därför har jag röstat ja till denna överenskommelse eftersom jag i grunden kan ställa mig bakom analyserna och de viktiga frågorna i det, trots att jag varken delar eller anser att det är nödvändigt att dela alla textens axiom och slutsatser.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetssamarbete får inte bli en konkurrent till Nato. Det är därför glädjande att Europaparlamentet tydligt tagit ställning för att stärka den transatlantiska länken och lyfter fram vikten av ett närmare samarbete med Nato.

Det finns idag en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom EU. Betänkandet är dock ett steg mot ett fördjupat utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete som kan innebära att Sverige förlorar möjligheten att besluta om sin egen utrikes- och säkerhetspolitik. Även framöver bör dock medlemsstaternas egna militära resurser utgöra grunden för detta samarbete. Det är beklagligt att betänkandet uttalar stöd för den europeiska arresteringsordern, vilken innebär att svenska medborgare kan utlämnas till andra EU-länder utan möjlighet till rättslig prövning i Sverige. Betänkandet innehåller även formuleringar som ger stöd för konstitutionen. Detta gör att jag röstat nej i slutomröstningen, trots att jag delar betänkandets intentioner att stärka EU:s samarbete med Nato.

- Betänkande: Gargani (A6-0359/2006)

  Charlotte Cederschiöld, Lena Ek, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. Vi har röstat för betänkandet om arv och testamenten (A6-0359/2006) för att förtydliga lagvalsreglerna. Eftersom det i betänkandet efterlyses en harmoniserad arvs- och testamentsrätt, vill vi dock starkt understryka att en harmonisering av den materiella rätten inte är önskvärd, utan den skall, i enlighet med EG-fördraget, vara och även förbli enbart nationell kompetens.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftligt. – (FR) I sin strävan efter att reglera lagvalsregler och domstolars behörighet när det gäller arv och testamenten har Europaparlamentet för en gång skull avstått från att ge sig in på områden där nationella regeringar ensamma har ansvaret.

Antalet fall av arv med en internationell dimension, det handlar om 50 000–100 000 varje år i EU, motiverar faktiskt inte en ny våg av framtvingad standardisering av bestämmelserna i materiell rätt. Det krävs bara en harmonisering av reglerna i internationell privaträtt och framtagandet av ett europeiskt arvsintyg.

Följaktligen skriver vi under på den andra rekommendationen från parlamentet som endast är utformad för att standardisera bestämmelserna om lagvalsregler och domstolars behörighet. Detta anser vi är det enda angreppssätt som kommer att göra det möjligt för medlemsstaterna att bevara sina egna rättsliga system och sina egna rättsliga seder och traditioner.

Först då blir det möjligt att effektivt samordna de nationella rättsliga system som är inblandade i en konkret rättslig prövning av ett testamente. För att förhindra lagvalskonflikter av alla slag när det gäller arv är det nödvändigt och tillräckligt att med visshet, och utan utrymme för diskussion, veta vilken lag som är tillämplig.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Betänkandet skulle skapa ett juridiskt kaos och ställa olika nationella rättsnormer och praxis mot varandra om dess idéer blir verklighet. Junilistan är en bestämd motståndare till gemensam civil- och strafflagstiftning på EU-nivå. Konsekvenserna av ett eventuellt godkännande av förslaget är bland annat att svenska medborgare kommer att förlora sin ovillkorliga rätt (med beaktande av sexmånadersregeln) till skilsmässa.

Ett exempel på detta är följande: Makar, som är svenska medborgare, tar hemvist i Malta. En av makarna flyttar sedan tillbaka till Sverige och väcker talan om äktenskapsskillnad vid svensk domstol. Enligt dagens svenska regler får maken skilsmässa enligt svensk rätt. Förslaget innebär däremot att lagen i Malta i stället skall tillämpas. Detta kan leda till att skilsmässa inte kan beviljas överhuvudtaget, eftersom skilsmässor är förbjudna inte bara i Malta utan i en rad andra europeiska länder. Den svenske medborgaren går därmed miste om både underhåll för sina barn och rätten till hälften av makars gemensamma tillgångar. Detta är helt oacceptabelt enligt Junilistans mening. Lagstiftning på detta område uttrycker nationella, religiösa och sociala värderingar. Dessa skall inte köras över av EU. Som vanligt finner vi att subsidiaritet och pluralism bara förekommer i festtalen medan verkligheten är en hänsynslös strävan efter likriktning.

- Betänkande: Gomes (A6-0362/2006)

  Françoise Castex (PSE), skriftligt. – (FR) Jag röstade ja till Gomesbetänkandet om kvinnor i internationell politik.

Den politiska vilja som uppvisades vid toppmötet i Peking 1995 och de befintliga internationella konventionerna har förvisso bidragit till att göra allmänheten och beslutsfattarna medvetna om jämställdhetsfrågan på alla samhällets nivåer. Emellertid har dessa förklaringar inte i praktiken lett till att de icke-rättsliga hindren för kvinnor att till fullo delta i det offentliga livet eliminerats. Medlemsstaterna måste vidta åtgärder för att göra det möjligt att förena det sociala livet samt yrkes- och familjelivet i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådet i Barcelona och Lissabonstrategin.

Jag stöder inrättandet av ett europeiskt jämställdhetsinstitut som skall arbeta för att öka det låga antalet kvinnor i politiken och för att främja att fler kvinnor deltar i internationell politik.

Därför brådskar det att öppna upp nya kanaler som tillåter kvinnor att i högre utsträckning arbeta med freds- och säkerhetsfrågor, i synnerhet genom mer jämställt fördelade nomineringar till FN eller EU:s externa delegationer.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. (EN) I Lissabonstrategin satte man fokus på en jämställdhetsmedveten ekonomisk politik i strategin för tillväxt och konkurrenskraft, men kvinnors fulla deltagande i politiken är avgörande för att uppnå en jämställdhetsmedveten ekonomisk politik.

Man nådde en milstolpe vid 1995 års konferens i Peking för att föra upp jämställdheten mellan kvinnor och män på dagordningen. Enligt den interparlamentariska unionen är trots detta bara 16,4 procent av 43 961 parlamentsledamöter världen över kvinnor. Andelen folkvalda kvinnor i Europaparlamentet varierar mellan 58 procent och 0 procent, med ett medeltal som ligger strax över 30 procent. Andelen folkvalda kvinnor i medlemsstaternas nationella parlament varierar mellan 45 procent och 9 procent.

Detta visar ett grundläggande demokratiskt underskott på EU-nivå och i ett bredare internationellt sammanhang.

Jag uppmanar medlemsstaterna att se över de nationella reglerna för att främja jämställdhet och verklig demokrati inom politiken, se över sina författningar, lagstiftningar och rutiner, inkludera jämställdheten mellan kvinnor och män som en grundläggande princip i konstitutionen och införa åtgärder som syftar till att kombinera det sociala livet, familjelivet och yrkeslivet i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådet i Barcelona och Lissabonstrategin och på så sätt skapa en miljö som gör det möjligt för kvinnor att delta i politiken fullt ut.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftligt. – (PT) Även om betänkandet handlar om kvinnor i internationell politik och det konstateras att det föreligger ett faktiskt problem så borde man inte ha undvikit att i betänkandet ta upp de faktorer som hindrar kvinnor från att spela en verklig roll i det politiska och sociala livet. Texten innehåller ingen hänvisning till de ekonomiska och sociala orsakerna till att kvinnornas deltagande är begränsat. I texten hänvisas till exempel till löneklyftan och nödvändigheten av att dela ansvaret för hushållet med männen, men inget sägs om de verkliga svårigheterna såsom arbetsvillkor, överexploatering, låga löner, osäkra arbeten, deltidsarbete och bristen på sociala inrättningar till ett rimligt pris i synnerhet.

Angreppssättet i frågan bortser från klasskillnader och omfattar bara vad som sker i den dominerande klassen. Således finns det inga uttryckliga hänvisningar till ekonomisk politik, sysselsättnings- eller socialpolitik. Detta resulterar i att de åtgärder som föreslås i betänkandet hela tiden innehåller något som jag finner oacceptabelt, nämligen ett obligatoriskt kvoteringssystem med sanktioner för partier, samtidigt som man bortser från att de problem och hinder som finns bland annat innefattar de ekonomiska och sociala förutsättningarna som finns i botten samt själva valsystemen.

I Portugal har till exempel socialistpartiet godkänt kvotering men förbereder nu för ett avskaffande av det nuvarande valsystemet vilket i praktiken kan leda till att färre kvinnor blir valda.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftligt. – (PT) Kvinnors deltagande i internationell politik (såväl som i nationell politik, ekonomi och humaniora) är ett tecken på utvecklade och välbalanserade samhällen. En värld bestående av enbart män är sämre än en värld av män och kvinnor. Men det innebär inte att det i sig bör vara en anledning till belåtenhet varje gång en kvinna väljs eller varje gång en regering består av lika många kvinnor som män. Kvinnor är inte enbart kvinnor, tvärtemot vad många av dem som stöder kvotering och jämställd representation tycks tro.

Lyckligtvis ligger var och av dessa kvinnors värde i vad hon tycker, gör, stöder och företräder. Därför anser jag inte att det är rimligt att helt enkelt applådera för varje vald kvinna oavsett vem hon är. Likaledes tror jag inte att man kan nå den önskade effekten genom kvotering och påtvingad jämställd representation. Balansen måste vara ett resultat, inte en gest. Jag kan tala tämligen fritt i frågan eftersom Demokratiskt och socialt centrum (CDS) är det enda parti som har haft en kvinna som gruppledare i parlamentet, justitieminister eller generalsekreterare. Dessa kvinnor förtjänar mitt erkännande, men inte av symboliska skäl utan för vad de åstadkommit.

  Margie Sudre (PPE-DE), skriftligt. – (FR) I Tyskland, Liberia, Chile och mer nyligen till och med i Förenta staternas kongress, har man applåderat att kvinnor har utnämnts till viktiga befattningar från många håll. Jag sällar mig gärna till dessa applåder samtidigt som jag hoppas att dessa kvinnliga framgångshistorier en dag inte längre ska ha något symboliskt värde utan att de blir vardagsmat.

Det räcker inte längre för en kvinnlig politiker att koncentrera sina uttalanden i medierna på en verklig eller förmodad manlig chauvinism hos hennes motståndare, som vi kan se i det ledsamma ”exemplet” som det franska socialistpartiets interna presidentkandidatskampanj utgör.

Vi måste visa upp en mer ansvarsfull och mindre krävande attityd, eftersom en jämställd representation nu är det accepterade förhållningssättet. UMP-delegationen i Europaparlamentet, som består av nio kvinnor och åtta män, visar vägen i det avseendet.

Jag hoppas att vi ger stöd åt en ny generation kvinnors ambitioner och önskan att ge sig in i politiken. Emellertid måste vi ha tilltro till kvinnornas förmåga att tala för sig själva och att skydda sina övertygelser på alla nivåer, lokal, nationell eller europeisk, som kvinnor naturligtvis men också som folkvalda, i stället för att hela tiden producera petnoga och ibland alltför radikala förordningar som främjar kvinnor.

- Betänkandet: Bauer (A6-0368/2006)

  Patrick Gaubert (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag vill lyckönska Edit Bauer till ett betänkande av mycket hög kvalitet. Att det antogs enhälligt av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor vittnar om dess kvalitet.

Betänkandet pekar i rätt tid på att internationell människohandel drabbar 600 000–800 000 män, kvinnor och barn varje år. Omkring 80 procent av dessa offer är kvinnor och 50 procent är unga flickor. Majoriteten av offren för denna handel utnyttjas sexuellt i kommersiellt vinstsyfte.

För att ta itu med ökningen av denna form av människohandel och med dess tilltagande internationella karaktär föreslås i betänkandet en rad integrerade åtgärder som ska vidtas på EU-nivå. Åtgärder som jag anser motsvarar utmaningarna i samband med detta gissel. Framför allt betonas EU:s önskan att inta ett angreppssätt som är inriktat på mänskliga rättigheter och på offren, vilket jag anser är avgörande.

Av dessa skäl och eftersom kampen för att upprätthålla mänsklig värdighet förtjänar vårt fulla stöd röstade jag för denna text där det föreslås att Europaparlamentet ska anta en rekommendation till rådet om att bekämpa människohandel.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftligt. – (FR) Absurt nog strävar man i betänkandet efter att göra en tydlig åtskillnad mellan människohandel och illegal invandring. I många fall är de emellertid tveklöst lika eftersom illegal invandring har blivit en väsentlig del av äkta människohandel av vilken den värsta formen har sexuellt utnyttjande till syfte.

Vilka är då de verkliga bovarna? Utan tvekan är det smugglarna, narkotikasmugglarna, hallickarna och andra förtryckare som drar fördel av ett EU utan inre gränser och som står vidöppet för migrationsflöden. Men det är också ledarna på nationell och europeisk nivå som underlåter att vidta kraftfulla åtgärder för att bekämpa illegala inresor, massinvandring, och skenäktenskap, eller ännu värre, för en öppet ”invandrarvänlig” politik.

Att straffa smugglarna hårdare, tillintetgöra kriminella nätverk och bereda väg för ytterligare samarbete mellan stater, är utan tvekan mål som måste uppnås. Emellertid kommer placeboeffekten inte att hålla i sig länge eftersom den verkliga svårigheten med avsaknaden av kontroll vid EU:s inre gränser kvarstår. Om vi inte utmanar den fria rörligheten för personer som inte är EU-medborgare, den formliga dogm som EU:s centralmakt orerar om, så kommer illegal invandring att fortsätta att obehindrat utvecklas.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel har redan undertecknats av 30 stater. Konventionen har ratificerats av bland annat Moldavien och Rumänien och arbetet med ratificering går framåt i Sverige. Konventionen tillämpas på alla former av människohandel oberoende av om den är nationell eller internationell eller kopplad till organiserad brottslighet. Konventionen kompletterar sålunda bestämmelserna i Förenta Nationernas konvention om organiserad brottslighet.

Junilistan anser att EU bör respektera de nationella och internationella överenskommelser som dess medlemsstater redan har undertecknat. Att ingå juridiskt bindande avtal är enligt vår mening upp till de nationella folkvalda parlamenten i respektive land. Vi stödjer kampen mot människohandel och vi gratulerar Rumäniens och Moldaviens regeringar för deras mod att ratificera denna oerhört viktiga konvention. Därför anser vi att uppmaningen från EU inte är nödvändig. De suveräna europeiska nationerna har sinsemellan redan tagit upp kampen utan överstatlig inblandning.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftligt. – (PT) På det hela taget välkomnar vi betänkandet även om vi beklagar att vissa ändringsförslag har antagits som inte alls bidrar till att göra kampen mot människohandel, framför allt med kvinnor, effektivare.

Vi är missnöjda med att de punkter har tagits bort som hänvisade till behovet av att göra det brottsligt att köpa en annan persons kropp för sexuella tjänster med målet att minska människohandel i sexuellt syfte. Såsom många studier visar leder ett förbud mot prostitution till att organiserad brottslighet och människohandel minskar betydligt, i synnerhet när det gäller kvinnor och barn.

I betänkandet kvarstår emellertid ett antal positiva punkter såsom nödvändigheten av att belägga företag som använder sig av billig arbetskraft som tillhandahålls genom människohandel med extremt stränga sanktioner, eller nödvändigheten av att medlemsstaterna tar på sig ansvaret för offren för människohandel förutom att effektivt motarbeta att vinsterna från människohandeln tvättas.

I betänkandet kunde man dock ha gått längre för att bekämpa problemet vid roten genom en politik som främjar samarbete med ursprungsländerna, inbegripet stöd till konkreta ekonomiska och sociala utvecklingsprojekt, för att på så sätt minska huvudorsakerna till människosmuggling: fattigdom, arbetslöshet och social utslagning.

  Carl Lang (NI), skriftligt. – (FR) Betänkandet lyckas med den fantastiska bedriften att göra en inbillad åtskillnad mellan människohandel och illegal invandring. Faktum är att efter de katastrofala Schengenavtalen 1985, då EU:s inre gränskontroller avskaffades, har dessa två företeelser, som ingen betvivlar är nära förknippade med varandra, utvecklats exponentiellt.

Ända sedan EU tog på sig att för medlemsstaterna genomföra ett ”område för frihet, säkerhet och rättvisa” har de kriminella gängen, hallickarna och nätverken för organiserad smuggling gjort större vinster än någonsin tidigare. Dessa nätverk mångfaldigas och frodas genom att utnyttja fler och fler människor.

I ett försök att finna en lösning på dessa mänskliga tragedier föreslår kommissionen och parlamentet att man ska organisera politiska dialoger mellan medlemsstaterna och införa ännu fler program och samarbetsplaner. Vad tjänar detta till? Det är hög tid att vi griper oss an de verkliga orsakerna till människohandel och illegal invandring, nämligen bristen på säkra och skyddade gränser i EU. Emellertid är det sant att det är omöjligt för våra EU-byråkrater att utmana den heliga bestämmelsen om fri rörlighet för personer!

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftligt. (PT) Människohandel är en modern version av slavhandel, men i vissa avseenden är den värre. I detta fall leder misströstan till att offren betalar för att smugglas och myndigheterna kan, ofta med de bästa humanitära avsikter, vidta åtgärder som främjar människohandel och hjälper smugglarna i deras verksamhet.

Som så ofta måste vi på detta område vara grymma för att vara snälla. Det betyder att vi måste vara stränga mot dem som erbjuder arbete, med dem som kommer, med dem som stannar och, framför allt, verkställa lagen på ett strikt och rigoröst sätt. Att blunda för illegal invandring är detsamma som att hjälpa och medverka till människohandel.

Jag anser därför att vi utan att tveka ska erkänna vinsterna med laglig invandring och eftersom avsaknaden av en fast hand i kampen mot illegal invandring bara uppmuntrar nätverken som sysslar med människohandel måste vi upprätthålla lagen med bestämdhet. Det räcker emellertid inte att rikta in sig på invandringslagstiftning. För ett effektivt och mänskligt angreppssätt måste vi försöka att främja samma ekonomiska framgång och utveckling i invandrarnas ursprungsländer som vi åtnjuter. Det är i den riktningen vi alla bör röra oss tillsammans.

  Lydia Schenardi (NI), skriftligt. – (FR) Siffrorna och uppskattningarna när det gäller människohandel är skrämmande. I Edit Bauers betänkande citeras siffror på 600 000–800 000 män, kvinnor och barn som smugglas över hela världen varje år. Detta är en form av utnyttjande som åtminstone innefattar, inte bara prostitution utan också tvångsarbete eller att tillhandahålla tjänster under tvång, slaveri och till och med borttagande av organ.

Men vad man inte berättar för oss i betänkandet är att dessa mänskliga tragedier blir fler och fler alltsedan de destruktiva Schengenavtalen som avskaffade inre gränskontroller skrevs under 1985.

EU:s föreställning om himlen, det universellt efterlängtade och eftertraktade ”området för frihet, säkerhet och rättvisa”, visar sig inte existera i någon medlemsstat och värre därtill visar sig detta vara farligt och främja utvecklingen av alla slags gäng och organiserad brottslighet.

Så länge som våra nationella och europeiska kommunpampar vägrar att inse att denna ökning av internationell människohandel beror på de öppna gränserna och att alla åtgärder för att bekämpa människohandel och illegal invandring beror på ett omedelbart återinförande av gränskontroller i EU, kommer de program och planer som följer på varandra att vara sämre än verkningslösa.

- betänkande: Herrero-Tejedor (A6-0365/2006)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftligt. – (PT) Detta betänkande om ett högeligen kontroversiellt meddelande från kommissionen har kommit att hysa några av de mest negativa aspekterna av de metoder, särskilt propaganda, som utvecklas för att återuppliva diskussionen om den så kallade europeiska konstitutionen.

Efter det nederlag som EU:s styrande elit led i folkomröstningarna om förslaget till konstitutionellt fördrag i Frankrike och Nederländerna vill de nu fortsätta som tidigare utan några ytterligare bakslag genom att investera så mycket som möjligt i en propagandakampanj, genom att förvandla en nödvändig demokratisk kommunikation till en veritabel propagandakampanj som tjänar den styrande klassens intressen.

Även om betänkandet också omfattar andra mindre kontroversiella frågor, såsom sektoriella program riktade till ungdomar i utbildning och uppmaningen om att intensifiera parlamentariska och andra debatter, är sanningen den att den förhärskande övergripande linjen är propaganda, särskilt om den ordentliga kvalitetshöjning de vill åstadkomma med en så kallad europeisk konstitution. Därför röstar vi nej.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Syftet med den europeiska kommunikationspolitiken är uppenbarligen att ”motverka de effekter som uppstod i samband med att konstitutionsfördraget förkastades … samt att sätta stopp för den allmänna uppkomsten av EU-skepsis”.

Vad är det som står på spel anser ni? Information om Europa som manipuleras, snedvrids och exploateras av medierna och de nationella politiska klasserna. Vilken är lösningen? En kampanj som gör reklam för fördelarna med EU, organiserad av EU:s centrala ”propagandaavdelning” i Bryssel. Vem är måltavlan? Europas invånare vars EU-skepsis står i direkt proportion till dess ovetskap om det paradis som skapats åt dem i Bryssel. EU-skeptiker som måste omvändas till blinda beundrare som ger sitt ovillkorliga stöd.

Vem försöker ni lura? Ni har inte lyssnat eller inte förstått ett dugg. Det är just för att de hade kunskap, och för att de fick sin information från källan genom att läsa texten, som befolkningarna i Frankrike och Nederländerna förkastade konstitutionen på ett överväldigande sätt. Det är just för att de upplever de ekonomiska och sociala katastrofer som er politik orsakar varje dag som de är EU-skeptiker. Det är just för att de för en gångs skull blev direkt tillfrågade om sin åsikt som de intresserade sig för EU.

Det är just för att ni har en djupt rotad rädsla för folket som ni föredrar hjärntvätt framför direkt rådfrågning av dessa medborgare som ni innerst inne ser som idioter. De tycker exakt samma sak om er.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. EU:s kommunikationspolitik får inte handla om att försöka sälja in ett Europas Förenta Stater hos medborgarna. EU:s institutioner skall endast korrekt och sakligt avge verksamhetsberättelser och ekonomiska berättelser samt i övrigt informera om till exempel de utbytesprojekt man har inom högre utbildning.

Det är inte heller så att desto mer kunskap en enskild väljare har, ju mer är han eller hon anhängare av uppbyggnaden av en EU-överstat. Synen på mellanstatlighet eller överstatlighet som samarbetsformer för EU vilar på värderingar och inte på sakkunskap.

Vi tror inte heller på att, uppifrån EU-nivån i Bryssel initiera och finansiera EU-partier för att få till en dialog med väljarkåren kring EU-frågor. Det politiska intresset för EU-frågor måste byggas upp underifrån i politiska partier och organisationer.

I betänkandet framhålls också att kommunikationen skall baseras på initiativ som främjas genom kommunikationskanaler som kulturprogram (till exempel vid utdelandet av litteratur- eller filmpris), idrottsevenemang etc. Vi upprepar vår ståndpunkt att sådana sätt att marknadsföra EU andas förakt mot medborgarna. Det är inte på det sättet unionen skall informera om att den finns och vad den har för verksamhet.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Samtidigt som jag i grunden håller med om de ståndpunkter och angelägna frågor som kommissionen lägger fram när det gäller kommunikationspolitiken, i synnerhet avseende behovet av öppenhet och av kontakt med människor, tycker jag fortfarande att det borde framgå tämligen tydligt att en kommunikationspolitik inte är ett ändamål i sig utan ett medel. Det är så man bör förstå det. Föreställningen att allting är kommunikation och att kommunikation är allt kan föra oss till ett samhälle tomt på mening i vilket det enda som betyder något är budskapets existens medan innehållet inte är så viktigt.

Ur min synvinkel innebär detta att nyckeln till en framgångsrik kommunikationspolitik i EU ligger i EU:s förmåga att framstå som meningsfull för medborgarna i medlemsstaterna. Jag betonar meningsfull och att den framstår som meningsfull. Det är där de två frågorna, innehåll och kommunikation, kommer in i bilden. EU måste främja politiska reformer som stimulerar ekonomisk utveckling, säkerhet, internationell ordning och hopp. Detta är innehållet. När det gäller kommunikation är det en konst om innehållet är bra men det är bara en del av det hela och inte ens den viktigaste delen. Dessutom får det inte blandas ihop med propaganda. Jag ställer mig bakom det förra men inte det senare.

8. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.10 och återupptogs kl. 15.05.)

ORDFÖRANDESKAP: OUZKÝ
Vice talman

9. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

10. Föredragningslista för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

11. Famagusta / Varosha (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är debatten om en fråga från Marcin Libicki, för utskottet för framställningar om det muntliga svaret på frågan om införlivande av återlämnandet av området Varosha till dess rättmätiga invånare i det åtgärdspaket som syftar till att få ett slut på den turkcypriotiska befolkningsgruppens isolering (O-0106/2006 – B6-0446/2006).

  Marcin Libicki (UEN), frågeställare. – (PL) Herr talman! Vi har väntat länge på att den muntliga frågan om Varosha, i Famagustaområdet, skulle föras upp på Europaparlamentets föredragningslista. Det är faktiskt andra gången i dag som vi debatterar frågor som rör utskottet för framställningar. I morse lade vårt utskott fram sitt betänkande om Europeiska ombudsmannens årsrapport.

Vi har väntat länge på att få diskutera dessa två frågor och det gläder mig mycket att båda två har tagits upp samma dag. Eftersom vi beskriver utskottet för framställningar som ett organ som har till syfte att föra EU-institutionerna närmare medborgarna gläder det oss mycket att vi kan diskutera en mycket viktig framställning i dag. Dessutom är jag glad att några av framställarna är närvarande här i kammaren i dag. De sitter på åhörarläktaren. Jag välkomnar Loizos Afxentiou och hans kollega Christofidis. De är två av framställarna och de lyssnar på dagens debatt.

Vid utskottssammanträdet den 14 juli 2005 beslutade vårt utskott att inge en muntlig fråga. Framställarna, däribland de som är här i dag, deltog också i detta sammanträde. De företräder rörelsen för flyktingar från Famagusta, en organisation som är väldigt viktig för Cypern. Rörelsen bildades 1976 av de invånare som hade drivits ut ur Famagusta. Tyvärr har Europaparlamentet flera gånger skjutit upp diskussionen om denna fråga. Till följd av detta har dagens debatt blivit kraftigt försenad. Under tiden har hela problemet förvärrats och blivit mer akut.

Framställarna framhåller att det har gått 30 år sedan den turkiska armén ockuperade Famagusta och den stadsdel som kallas Varosha stängdes. När framställarna presenterade sina problem vid utskottssammanträdet konstaterade de att Varosha – som har blivit en spökstad – har skapat en stor spricka mellan de fördrivna personerna och deras ättlingar. Detta hindrar en allmän ekonomisk revitalisering av staden och bidrar inte till att öka Cyperns olika befolkningsgruppers förtroende för varandra.

Framställarna föreslår framför allt att Varosha ska återlämnas till de ursprungliga invånarna, i enlighet med bestämmelser som ska antas av det internationella samfundet, särskilt av EU. Framställarna stöder försöken att hjälpa turkcyprioter att, rättsligt och socialt bli en fullständig del av Cypern. De är även bekymrade över de bestämmelser som redan har genomförts, eftersom dessa gynnar det turkcypriotiska samhället. Deras oro beror på att dessa åtgärder leder till isolering och innebär ett avsteg från det underliggande målet om ett återförenat Cypern.

Framställarna framhåller att även om detta mål finns med i motiveringen till rådets förordning, som har till syfte att inrätta ett finansiellt stödinstrument för att främja det turkcypriotiska samhällets ekonomiska utveckling syftar detta paket till att underlätta Cyperns återförening genom att den ekonomiska och sociala utvecklingen stimuleras. Fokus ligger framför allt på ekonomisk integration.

Det har saknats en konsekvent politik för att nå dessa mål. Framställarna föreslår först och främst åtgärder som gör det lättare att främja handel och turism. Detta skulle kunna öka samhällets välstånd och förbättra dess finansiella situation samt göra det möjligt att använda hamnen i Famagusta fullt ut. Detta skulle ge nytt liv till hela det omgivande området.

Framställarna föreslår dessutom att en del av de EU-anslag som har öronmärkts för stöd till turkcyprioter skall betalas in till en särskild fond. Denna skulle förvaltas av en frivilligorganisation, i vilken båda befolkningsgrupperna skulle vara likvärdiga parter, under ledning av EU och under överinseende av Europeiska kommissionen. De föreslog också att dessa medel skulle öronmärkas för renovering, modernisering och användning av Famagustas hamn.

På framställarnas vägnar har utskottet för framställningar ställt en fråga till Europeiska kommissionen angående vilka instrument kommissionen avser att använda för att se till att de frågor som framställarna tar upp får en lösning.

Rådet (allmänna frågor) beslöt den 27 februari 2006 att be kommissionen göra ytterligare insatser på området direkt handel för att gagna den turkcypriotiska befolkningsgruppen på grundval av de förhandlingar som fördes under det luxemburgska ordförandeskapet, då den stängda delen av Famagusta (Varosha) och hamnen fanns på förhandlingsbordet tillsammans med frihandelsförordningen. Den stadsdel i Famagusta som är stängd (Varosha) är för närvarande inte till någon nytta. I dagsläget leder det inte enbart till lidande bland de invånare som tvingats flytta och deras efterkommande, utan det hindrar även en ekonomisk revitalisering av staden och bidrar inte heller till att öka Cyperns olika befolkningsgruppers förtroende för varandra. Hur tänker kommissionen gå vidare i enlighet med ovannämnda beslut så att den avstängda delen av Famagusta kan återlämnas till sina rättmätiga invånare?

Här i kammaren har vi ofta debatterat frågor som rör Cypern, Turkiet och de problem som beror på den turkiska aggressionen gentemot Cypern. Denna framställning, och den muntliga fråga som den har gett upphov till, tar upp just detta problem. Det är en grundläggande fråga för denna del av Europa och den får konsekvenser för hela EU. Därför skulle jag bli väldigt glad, inte bara om jag fick ett svar på frågan, utan även om man genomför EU-institutionernas olika förslag och framställarnas krav.

För de turkiska, grekiska och cypriotiska befolkningsgrupperna är denna fråga viktig eftersom lösningen ger en fingervisning om hur effektivt EU-institutionerna kan lösa problem som rör EU-medborgarnas förhoppningar.

Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill få ett svar på denna fråga och jag hoppas att framställarna, såväl som utskottet för framställningar och Europaparlamentet blir nöjda med detta svar.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Marcin Libicki och utskottet för framställningar för att de tog upp frågan. Jag har privata vänner sedan länge som är flyktingar från Varosha, och därför vet jag hur viktig frågan är, inte bara på grund av min post, utan även på grund av mina privata kontakter.

FN har ansvaret och kompetensen för att genomföra en omfattande lösning av Cypernfrågan. Kommissionen stöder FN i det arbetet och uppmuntrar de berörda parterna att återuppta samtalen om en sådan lösning.

En av de viktigaste delarna i den FN-ledda processen är att återlämna Varosha till de rättmätiga invånarna. Om parterna kommer överens kommer man att bli tvungen att återlämna Varosha under FN:s beskydd.

I Annan-planen förutsåg man ett tidigare återlämnande av Varosha till de rättmätiga invånarna. Men planen, som stöddes av FN och EU, föll samman 2004.

Frågan om att återlämna Varosha är skild från införandet av direkthandel mellan det turkcypriotiska samhället och resten av EU. Direkthandel är en fråga om EU:s behörighet. Kommissionen föreslog en förordning med den innebörden i juli 2004.

För att försöka nå samförstånd i rådet om förordningen om direkthandel har efterföljande EU-ordförandeskap undersökt eventuella lösningar, men än så länge utan framgång. Det finska ordförandeskapet gör viktiga diplomatiska ansträngningar för att låsa upp det nuvarande dödläget, och kommissionen stöder ordförandeskapets ansträngningar. Den finska formeln skulle skapa en situation som båda samhällena och alla berörda parter vinner på. Det skulle vara en viktig förtroendestärkande åtgärd för att nå en omfattande lösning, vilket även skulle innebära att det kunde vara möjligt att återlämna Varosha. Att skapa en situation där alla vinner har varit grunden för EU:s integration ända sedan Robert Schuman och Konrad Adenauer, som lyckades ena Frankrike och Tyskland bara fem år efter att det bittraste och mest förödande kriget på jorden hade utkämpats på deras mark.

Under de senaste 42 åren har det talats tillräckligt mycket om ”röda linjer” och ”utpressning” i östra Medelhavet. Det är gammaldags prat i dagens postmoderna EU. Det är hög tid att ersätta röda linjer med brobyggande och tankar om vinster för alla, för det är precis vad EU handlar om.

  Panayiotis Demetriou, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Famagustafrågan är huvudsakligen av humanitär natur. Det var just på de grunderna som Famagustas flyktingrörelse lade fram sin framställning för utskottet för framställningar.

I 32 år har över 30 000 personer dag och natt drömt om att få återvända till sina hem. 32 år är en alltför lång tid. Den vackra staden Famagusta är fortfarande obebodd. Det är en spökstad. Turkiet insisterar cyniskt på att behålla den som förhandlingsmedel. Det invånarna i Famagusta undrar är så klart vad det internationella samfundet gör, och vad EU gör, för att hjälpa dem att återvända till sina hem. Kommissionsledamoten har sagt att alla anstränger sig. Men frågan är egentligen väldigt enkel. Det finns en tom stad som ska lämnas tillbaka till de rättmätiga invånarna. Turkiet har andra medel att förhandla med.

Turkiet får inte de rätta signalerna om vad som bör göras. Överläggningarna om Famagusta är det första stora steget mot en ordentlig lösning på problemet med Cypern utifrån FN-resolutioner och europeiska värderingar. Turkiet måste ta det steget nu, för rättvisans skull, för Turkiets skull och för både grek- och turkcyprioternas skull, som Marcin Libicki sa.

Den desperata vädjan från flyktingarna från Famagusta som fortfarande lever lyder: ”Hjälp oss att återvända hem.” Låt oss hjälpa dem, herr kommissionsledamot. Tiden är inne.

  Maria Matsouka, för PSE-gruppen. – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! De flesta av oss kan glädja oss åt att njuta av lite lyx, som att bo i ett eget hus, i ett kvarter där vi har bekanta och vänner. I dag debatterar vi emellertid de insatser som vissa personer inom den europeiska familjen gör för att återfå precis det som vi betraktar som rimligt i vårt dagliga liv.

Rörelsen för flyktingar från Famagusta består av fördrivna personer från det som i 32 år har varit en spökstad. Dessa människor har givetvis klarat av att bygga upp sina liv på nytt i Cypern. Tänk emellertid bara på vad det betyder att veta att ditt första hem eller ditt föräldrahem ligger övergivet och onåbart bara några få kilometer bort. Och detta av skäl som du inte har någon skuld till.

Återlämnandet av staden Famagusta till dess rättmätiga ägare i det grekcypriotiska och turkcypriotiska samhället kommer att innebära många ekonomiska och sociala fördelar. Famagusta var ett populärt turistmål. Återuppbyggandet kan ge det tillbaka sin forna glans. Genom att använda hamnen kan man dessutom skapa en stor potential för handel. Tack vare den senaste tekniken kan hamnen öppnas som begärt och därigenom användas på bästa sätt. Om staden restaureras på ett sätt som ser till att banden mellan de två befolkningsgrupperna stärks, med garantier från det internationella samfundet och EU under återuppbyggnads- och utvecklingsperioden, kommer starka band att utvecklas mellan de två befolkningsgrupperna. Om man skapar en miljö som präglas av trygghet, säkerhet och förtroende för ekonomisk utveckling och samarbete kommer sociala band att utvecklas i takt med utvecklingen av samarbetet på sysselsättningsområdet och det ekonomiska området.

Vad som avslutningsvis behövs är att staden måste hitta sitt eget sätt att komma i gång, ett sätt som kommer att fungera som ett föredöme. Eftersom begäran kommer från själva stadens invånare och med vetskap om de goda förbindelserna mellan människor på båda sidor undrar jag om vi har rätt att säga nej, om vi har rätt att inte hjälpa till. Hur som helst får inte denna möjlighet göra att vi förstör de framgångsrika insatserna på Cypern. Vi har alla vårt ansvar, såväl gentemot befolkningen som gentemot kommande generationer.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Att terrorister tar gisslan och därefter kräver lösensumma har inte varit ovanligt förekommande under senare år. Det är en föraktlig handling styrd av djävulskt kriminella läggningar och de fördöms brett och universellt av alla som har det minsta folkvett. Likaså är det ett psykopatiskt barbari av oerhörda mått och obegripliga resonemang att en stad tas som gisslan av ett land som har invaderat ett annat land och som sedan använder staden för att få politiska fördelar genom utpressning. Det är vad som hände i fallet med Famagusta.

Fram till 1974 var Famagusta en stad full av liv och energi, med en rik historia som sträckte sig tusentals år tillbaka, och som omgavs av blommande citrusfruktträdgårdar vid en gyllene sandstrand. Det var en oerhört vacker stad. Famagusta ansågs av många som östra Medelhavets pärla. De fredsälskande invånarna i staden levde sina liv och arbetade hårt för att nå utveckling och välstånd. Men sommaren 1974 krossades alla deras drömmar.

Efter upprepade förödande flygangrepp kördes staden över av hjordar av turkiska soldater, stridsvagnar och pansarfordon som spred död och förödelse omkring sig. Invånarna flydde i skräck för att desperat försöka rädda livet på sina nära och kära, och de fick bara med sig det allra nödvändigaste som behövs för att överleva. De flesta av dem tog sin tillflykt till ett högt beläget område några kilometer söder om staden, där de bodde i provisoriska flyktingläger och såg sina hem bli plundrade av turkiska soldater.

Förutom möbler och andra husgeråd tog inkräktarna dörrar, fönster, rörledningar, takpannor och allt annat som de kunde lägga vantarna på. Därefter satte de upp ett stängsel runt staden, förklarade att den var ett militärt område och satte ut vakter kring det. Detta tillstånd råder än i dag, 33 år senare. När en invånare, som längtar hem så desperat, har försökt att närma sig den inhägnade staden har han skjutits till döds på en gång eller gripits av turkiska soldater och ställts inför rätta i en turkisk militärdomstol för att ha inkräktat på ett topphemligt militärt område.

Spökstaden Famagusta har många gånger stått i fokus för olika FN-resolutioner, och mellan alla ”om”, ”när” och ”hur” i det luddiga diplomatiska språket har Famagustas befolkning om och om igen försökt tro att de ska få återvända till sina hem. Men det har bara varit en illusion, för i verklighetens politiska diplomati är det nästan alltid den starkaste som får sin vilja fram. När det gäller Cypern, var och är Turkiet den överlägset starkaste.

Precis när flyktingarna från Famagusta höll på att fullständigt tappa tron på FN och säkerhetsråden i världen uppstod plötsligt nytt hopp genom Cyperns anslutning till EU.

Plötsligt yttrade män, kvinnor och barn uttryck som ”Europeiska gemenskapens regelverk” och ”de principer och värderingar som EU är grundat på”. Många var till och med övertygade om att EU skulle tvinga Turkiet att återlämna Famagusta till dess rättmätiga invånare efter anslutningen. Så naiva de var. De anade inte att EU mestadels bryr sig om handeln på den stora turkiska marknaden och inte gammalmodiga principer om rättvisa och frihet. De anade inte att EU mest anser att Turkiet är av nästintill allsmäktig vikt för att motverka hotet från islamiska fundamentalister.

Så, kära kolleger, är vi här i dag och vi pratar, pratar och pratar om rätten för Famagustas befolkning att återvända hem. Om Turkiet får sin vilja fram är det mest troligt att vi kommer att fortsätta att prata en lång tid framöver, medan det mäktiga EU fortsätter att vara stolt över sina principer och värderingar, och nästan alla, förutom folket i Famagusta, kommer att vara glada, och i synnerhet den turkiska regeringen.

Vi kommer gradvis att förstå deras sorg över att behöva se sin stad, östra Medelhavets pärla, sakta dö ut precis framför FN:s, säkerhetsrådets och nu även EU:s uppmärksamma ögon.

  Kyriacos Triantaphyllides, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Frågan om återlämnandet av den stängda delen av Famagusta till dess rättmätiga invånare har aldrig varit del av den övergripande överenskommelsen i Cypernfrågan, om vilken relevanta FN-resolutioner har utfärdats.

Att man så länge har kopplat bort frågan om återlämnandet av staden från den övergripande överenskommelsen är en av de frågor som jag vill ta upp. Den andra är att kommissionen i sin senaste framstegsrapport om Turkiet framhöll att tillämpningen av protokollet i sig är en rättslig skyldighet som inte kan kopplas till den turkcypriotiska befolkningsgruppens ställning. Turkiet gör därför fel som kopplar frågan om uppfyllandet av sina åtaganden till frågan om att upphöra med den så kallade isoleringen av turkcyprioterna. I den mån denna isolering verkligen existerar beror den helt och hållet på den turkiska ockupationen.

Vissa kretsar inom EU begår samma misstag när de accepterar denna koppling. Om denna koppling görs kan emellertid den cypriotiska regeringens förslag om gemensam användning av hamnen i Famagusta, under ledning av FN och överinseende av Europeiska kommissionen, tillsammans med återlämnandet av staden till dess rättmätiga ägare, vara en vändpunkt som kan bidra till att undanröja hela det beklagliga dödläge som har uppstått. Turkiet kommer att få sitt krav tillfredsställt om att den så kallade isoleringen av turkcyprioterna ska upphöra. Även om turkcyprioterna inte har något att förlora på att återlämna en stad som har varit övergiven i 32 år till de rättmätiga ägarna tryggar de rätten till exporthandel via hamnen. På samma sätt kommer alla rättmätiga ägare att flytta tillbaka till sin stad samtidigt som de turkiska hamnarna och flygplatserna kommer att öppnas för cypriotiska fartyg och flygplan. Slutligen kommer de två befolkningsgruppernas samexistens i Famagusta underlätta arbetet med att hitta en lösning på hela Cypernproblemet.

Återlämnandet av Famagusta till dess rättmätiga ägare är avslutningsvis nyckeln till att ta itu med de nuvarande svårigheterna på ett sätt som ligger i allas intresse. Om alla växer med uppgiften och är förnuftiga, är vi ganska optimistiska om att det problem som har uppstått kommer att lösas på ett framgångsrikt sätt.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Famagusta hålls som gisslan. Staden har beskrivits som en spökstad. Den är öde, isolerad och tom. Famagusta är en stad på Cyperns östkust. Famagusta invaderades av turkiska trupper 1974, och sedan dess har staden varit inhägnad. För tillfället står staden oanvänd och den vaktas av turkisk militär. Ingen bor där. Alla som försöker komma in i staden skjuts på fläcken eller ställs inför rätta i militärdomstolar.

Famagusta fick bara åtnjuta självständighet i 14 år. Under den perioden var staden oumbärlig för den cypriotiska ekonomin. Den hade en befolkning på 60 000 invånare och hade 15 000 dagliga pendlare. Den hade en livlig hamn. Trots att bara sju procent av Cyperns befolkning bodde där, svarade den för 10 procent av den totala industriella arbetsstyrkan och produktionen på Cypern. Trots dessa siffror och den uppenbara lönsamheten för Cypern har staden förblivit öde. Det är helt klart en oacceptabel situation för Cypern och befolkningen. Uppenbarligen måste något göras.

Jag tycker att det är otroligt att EU inte begär att Famagusta omedelbart och ovillkorligen återlämnas till invånarna, som för övrigt är EU-medborgare. Istället har vi den här bisarra situationen där EU och många regeringar i EU försöker tillfredsställa Turkiets alla oanständiga krav och önskningar. Vi känner alla till Turkiets önskan om att gå med i EU. Vi vet vilket mäktigt land det är. Men vi måste fråga oss själva om Turkiet är redo att gå med i EU.

Turkiet gör inte sin anslutning några tjänster. När jag först kom hit till parlamentet röstade jag för öppna samtal med Turkiet. Jag lade ner min röst i den senaste omröstningen. Kommer jag att bli tvungen att rösta mot en turkisk anslutning eller kommer jag att känna lite medkänsla med Turkiet snart?

Jag ser inget gott med den här situationen. Att återlämna Famagusta skulle vara ett utmärkt tillfälle för Turkiet att inte bara visa ursprungsinvånarna i Famagusta, utan även EU och övriga världen, att de är en nation som älskar och stöder freden.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Sedan den turkiska invasionen 1974 har Cypern förblivit tragiskt delat och staden Famagusta har ockuperats av den turkiska militären.

Nu börjar vi se en lovande överenskommelse växa fram under det finska ordförandeskapet i EU, där den turkockuperade norra delen av ön kan återöppnas för direkthandel genom hamnen i Famagusta under EU:s noggranna bevakning. Detta skulle ske i utbyte mot att Turkiet återlämnade det inhägnade området Varosha till de ursprungliga grekcypriotiska invånarna under FN-bevakning. Som tur är kan de ursprungliga grekcypriotiska invånarna återvända med minimala avbrott, eftersom ingen behöver flyttas om eftersom det avbefolkade Varosha stängdes av 1974 och står under den turkiska militärens direkta kontroll.

En hänvisning till återinflyttningen till Varosha inkluderades i 1979 års högnivåavtal Denktas/Kyprianou. Man enades för ett tag sedan om att detta antingen skulle genomföras utan att vänta på resultaten av diskussionen om andra aspekter av Cypernfrågan eller användas som förhandlingsmedel i andra cypriotiska frågor.

Återlämnandet kan bestämt inte kopplas samman med frågan om att Turkiet fullföljer sitt åtagande som kandidatstat till EU genom att öppna hamnarna för alla cypriotiska fartyg, vilket Turkiet har gått med på enligt Ankaraprotokollet om utvidgningen av tullunionen, som måste utökas till alla EU:s medlemsstater. Däribland finns Cypern, som Turkiet löjligt nog vägrar att erkänna juridiskt, trots att Cypern är en fullvärdig medlemsstat i EU.

Den gröna linjen måste också övervakas noggrant om direkthandeln norrifrån ska kunna återupptas, med hänsyn till den möjliga ökningen av olaglig invandring och människosmuggling, särskilt av kvinnor från Östeuropa. Dessutom kan inte den så kallade Republiken norra Cypern tillåtas fortsätta fungera som fristad för kriminella rymlingar, bland vilka man märker brittiska kriminella rymlingar som Asil Nadir.

  Mechtild Rothe (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! På ett europeiskt plan är det oacceptabelt att Varosha ser ut som det gör. Det är en spökstad, en stad omgärdad av taggtråd. Tidigare bodde cirka 30 000 personer där, men nu har staden stått tom i 32 år. De människor som en gång bodde där kan en bit bort se sina hus bakom staketet. Längtan efter att få återvända till sina hus har aldrig övergett dem och jag anser att de har rätt att återvända.

Herr kommissionsledamot! Jag vet att vi i parlamentet och ni i kommissionen inte kan lösa Cypernproblemet på egen hand. Om allt hade gått som parlamentet eller kommissionen hade önskat skulle vi i dag ha haft en lösning baserad på Annan–planen. Trots att vi är besvikna över att en majoritet av grekcyprioterna sa ”nej”, måste vi respektera denna inställning. Och det har vi faktiskt gjort. Det vill jag verkligen framhålla. Vi hoppas trots detta på en snar lösning

Vad som verkligen skulle kunna skapa förtroende och ytterligare uppmuntra en positiv utveckling vore om Varosha återlämnades till sina rättmätiga invånare och styrdes av företrädare för båda befolkningsgrupperna, och att cyprioter ur båda befolkningsgrupperna skulle bo tillsammans i Famagusta.

Herr kommissionsledamot! Ni har angivit att det finska ordförandeskapet för närvarande arbetar med att underlätta den direkta handel mellan EU och Norra Cypern som har utlovats i mer än två år. Vi har lovat turkcyprioterna att så skulle ske.

Att öppna Varosha är dock i linje med framställarnas begäran. Det skulle kunna hjälpa människor som har väntat trettiotvå år på att få återvända dit och det skulle även göra det möjligt för dem att leva tillsammans på ett nytt sätt, ett sätt som kan öppna upp för utsikter till en övergripande lösning. Jag hoppas att det finländska ordförandeskapet omprövar sitt förslag i frågan.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL). – (CS) Mina damer och herrar! Cypern har länge varit delat i tre områden. Tre procent av Cypern består av brittiska armébaser. Ingen i lokalbefolkningen känner till vad som sker där, men baserna är utan tvekan platser där ett antal utlänningar kan tjäna bra.

Rådet (allmänna frågor) uppmanar kommissionen att stödja direkt handel med den turkiska befolkningsgruppen på Cypern när Famagusta – på turkiska känt som Varosha – öppnas från att för närvarande vara stängt. Med tanke på att parlamentet har diskuterat att anslå en viss summa pengar för att utveckla och förnya infrastrukturen i den norra delen av Cypern skulle jag vilja veta – om Famagusta anses tillhöra den norra delen av ön – när återuppbyggnadsarbetet med hjälp av ovannämnda anslag kommer att inledas och när staden kommer att öppnas för lokalbefolkningen. Om Famagusta däremot anses tillhöra den södra delen av ön skulle jag vilja veta när lokalbefolkningen kan börja återuppbygga staden?

Eller finns det kanske någon tredje väg framåt, herr kommissionsledamot? Ska de brittiska trupper som är stationerade på ön lösa problemet?

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Efter andra världskriget föreslog den brittiska Labourpolitikern Ernest Bevin att Strasbourg, denna underbara stad där Europaparlamentet har sitt enda säte – något som förhoppningsvis även kommer att vara fallet i framtiden – skulle bli huvudstad i ett enat Europa. Han sa vid det aktuella tillfället att eftersom ingen stad hade drabbats så hårt av mänsklig dumhet som Strasbourg var staden perfekt lämpad som den plats där mänsklig dumhet skulle övervinnas.

Jag önskar att vi snart kommer att kunna säga något liknande om Famagusta. Denna stad är en symbol för en brutal utdrivning som både strider mot internationell rätt och kränker de mänskliga rättigheterna på ett lika brutalt som meningslöst sätt. Trots detta kan staden utan problem, och med lite god vilja, göras till symbol för slutet på nationalismen och fördrivningen, vars effekter skulle märkas långt bortom Cypern.

Jag kommer ihåg hur jag vid ett tillfälle när jag var i Norra Cypern hade en turkcypriotisk chaufför som talade bra grekiska. Han sa: ”Jag känner stor sympati med mina grekisktalande cypriotiska landsmän, och det är inte grekcyprioterna som är vårt problem, utan den turkiska armén och de nybyggare som har förts till landet på konstgjord väg.” Det är dessa personer som har intresse av att konflikten fortlever. Det är detta som vi bör göra något åt. Vi bör se till att de båda etniska grupperna kan försonas och att de utdrivna personerna kan återvända till sina ursprungliga hem i Famagusta. Detta skulle skicka ett budskap till hela Medelhavsområdet, till Europa och till hela världen om att personer som tillhör olika etniska grupper kan leva fredligt tillsammans i enlighet med rättsstatsprincipen.

På det sättet skulle Cypern kunna bli ett föredöme för många andra konfliktområden. Därför tackar jag framställarna för att de har tagit upp frågan. Det är vår plikt att stå vid deras sida på alla sätt vi kan och försäkra dem om att de har rätt till det som de har väntat så länge på, nämligen att Famagusta återigen ska bli det blomstrande handels- och kulturcentrum som det har varit genom historien – en historia full av stolta traditioner som förhoppningsvis kan återuppstå i framtiden.

(Applåder)

  Panagiotis Beglitis (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Trettiotvå år efter militärinvasionen och den pågående ockupationen är fotografierna från den stängda stadsdelen Varosha, som enbart kontrolleras av den turkiska armén, ett ovedersägligt bevis på Cyperns tragedi, brotten mot internationell rätt och EU-rätten och den europeiska, demokratiska civilisationens sammanbrott.

Begäran från grekcypriotiska medborgare – flyktingar i sitt eget land, på samma sätt som deras turkcypriotiska landsmän – om att få återvända till sina hem och ägodelar är en grundläggande begäran om respekt för humanitära principer. Samtidigt utgör det ett mycket viktigt initiativ för att bygga upp ett klimat som präglas av förtroende, trygghet och försoning mellan de två befolkningsgrupperna, ett initiativ som går utöver delningens bistra verklighet och som kommer att underlätta arbetet med att få till stånd en gemensam utveckling och samexistens, och minska den ideologiska klyftan mellan de båda sidorna.

Om EU arbetar konsekvent och målmedvetet i riktning mot förtroendeskapande åtgärder – och det kan EU, herr kommissionsledamot – går det att skapa de förutsättningar som krävs för att återuppta en ärlig dialog i syfte att få till stånd en genomförbar och fungerande lösning på Cypernproblemet. Lösningen får inte enbart vara en fråga för de politiska ledarna och deras politiska vilja. Den är nära förbunden med samhället och medborgarna och med känslan av rättvisa som måste konsolideras.

Cyperns historia har präglats av många missade chanser på politisk nivå. Vi får inte slösa bort de sociala möjligheterna till en fredlig återförening av ön som gynnar alla dess medborgare, både grekcyprioter och turkcyprioter.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! När det gäller de faktiska omständigheterna har det redan sagts mycket om Famagustas status. Jag vill lyfta fram tre punkter. För det första har invånarna rätt till sin egen egendom och rätt att återvända. För det andra kan problemet med Famagusta liknas vid schizofreni, eller en svulst på EU-kroppen. Om vi inte kan hantera situationen betvivlar jag att vi kommer att kunna klara av Turkiets anslutning till EU någon gång i framtiden. Slutligen kommer ni, herr talman, alla EU-institutioner och själva den europeiska demokratin en dag att bedömas och anklagas för att ha misslyckats att skydda arvet av den kultur som vi alla växte upp med. Famagusta är ett bra exempel på detta kulturarv och vi kan inte tillåta att hela staden blir ruiner, vilket redan verkar vara fallet. Om vi har att göra med en ockupationsmakt anser jag att vi måste skaffa oss en ny strategi. Den nuvarande strategin är inte effektiv och vi bär alla ett ansvar för detta, även ni, herr talman.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Många talare har sagt att delningen av Cypern är tragisk. Jag håller fullständigt med om det. Återföreningen skulle ha skett senast i går.

EU stöder konsekvent dessa ansträngningar, och EU har försökt att göra sin del, då kommissionen har varit aktivt delaktig i alla dessa ansträngningar. Genom att alla ordförandeskap varit delaktiga i dessa ansträngningar under de senaste åren har EU investerat enorma mängder energi och ansträngningar för att lösa dilemmat med Cypern.

Idag är det finska receptet troligen den sista chansen på flera år för att lösa upp det nuvarande dödläget. Därför bör det tas väldigt allvarligt. Att döma av förra måndagens rådsmöte för EU:s utrikesministrar stöder EU faktiskt de finska ansträngningarna. Det gör även kommissionen, både politiskt, juridiskt och med annan viktig expertis för att underlätta lösningarna.

Sammanfattningsvis bör alla ta detta tillfälle i akt och därigenom skapa en vinstgivande situation för alla, inklusive flyktingarna från Varosha.

  Talmannen Debatten är härmed avslutad.

12. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer(debatt)

12.1. Etiopien

  Talmannen. Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag om Etiopien.⁽¹⁾

  Adam Jerzy Bielan (UEN), författare. – (PL) Herr talman! Nyheterna om de pågående gripandena av, förnedringen av och trakasserierna mot oppositionspolitiker och studenter i Etiopien har lett till stor upprördhet och dessa åtgärder bör kraftigt fördömas. Nyligen greps två av Europeiska kommissionens tjänstemän och utvisades från Etiopien. De anklagades för att ha försökt hjälpa Yalemzewd Bekele, en jurist och kvinnorättsaktivist som arbetade för Europeiska kommissionen i Addis Abeba. Detta visar hur allvarlig situationen är. Vi får inte heller glömma bort att 111 människor fortfarande sitter fängslade efter massgripandena av regeringsmotståndare vid de demonstrationer som hölls i juni och november 2005.

Jag uppmanar kommissionen och rådet att göra allt de kan för att inleda en bred dialog i Etiopien för att samla de politiska partierna, det civila samhällets organisationer och myndigheterna, och få dem att komma överens om en permanent lösning på den nuvarande politiska krisen. Vi måste göra allt vi kan för att se till att de bestående principerna om respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen återinförs i landet. För att så ska ske måste de etiopiska myndigheterna visa omvärlden att de är redo att lösa den nuvarande krisen. Att omedelbart och villkorslöst frige alla politiska fångar skulle tveklöst vara ett sådant tecken på god vilja.

  Marios Matsakis (ALDE), författare. – (EN) Herr talman! Frågan om mänskliga rättigheter i Etiopien har varit ämnet för många tidigare förslag till resolution från parlamentet. Dessvärre verkar det som om våra visa rådgivande ord och vårt starka fördömande har uttalats för döva öron när det gäller den etiopiska regeringen. Men vem kan klandra dem för att de uppför sig på ett så godtyckligt och fullständigt oacceptabelt sätt mot detta parlament när kommissionen, av anledningar som bara är kända för kommissionen, bjudit in premiärminister Meles Zenawi att tala på de europeiska utvecklingsdagarna om i synnerhet samhällsstyrningsfrågor? Detta skickade oundvikligen ut fel signal med tanke på EU:s ståndpunkt om respekten för mänskliga rättigheter, demokratiska principer, rättsstaten och god samhällsstyrning. Kanske kan kommissionsledamoten vara vänlig nog att förklara logiken bakom inbjudan.

Vi förstår alla svårigheter som Etiopien har mött i landets problemtyngda efterkoloniala historia och inser att viss skuld helt klart ligger på de före detta kolonisatörerna. Vi vill alla hjälpa det etiopiska folket att nå en acceptabel levnadsstandard, fri från problemen med interna strider och markkonflikter. Men den styrande regimen i Addis Abeba måste klart och tydligt förstå att den högt efterlängtade politiska stabiliteten inte kan uppnås genom fortsatta gripanden, trakasserier, godtyckliga frihetsberövanden, förnedring och hot mot oppositionspolitiker och personer verksamma inom det civila samhället, studenter och andra vanliga medborgare. Sådana handlingar kommer tvärtom att försämra den redan bräckliga politiska situationen i Etiopien, och den befarade försämringen av situationen kommer att bli en given sak snarare än en möjlighet.

Jag uppmanar alla kolleger att stödja resolutionsförslaget, och jag väntar med spänning på att höra kommissionsledamotens kommentarer om Meles Zenawis inbjudan.

  Ana Maria Gomes (PSE), författare. – (PT) Förföljelserna av studenter och av oromofolket, amharafolket och andra etniska grupper i Etiopien, det pågående frihetsberövandet och skenrättegångarna mot förtroendevalda oppositionsledare, fackföreningsledare, journalister, lärare, människorätts- och utvecklingsaktivister och många etiopier som kämpar för frihet och demokrati; Meles Zenawis regeringsmanipulering av slutsatserna från den undersökningskommission som undersökte massakern på 193 människor i juni och november 2005, efter anklagelser om valfusk, och förföljelsen av domarna i denna kommission som vägrade ändra sina resultat och därför tvingades fly utomlands; fängslandet av advokaten Yalemzewd Bekele, som arbetade för EU:s delegation, och den ogrundade utvisningen av europeiska diplomater i strid mot Wienkonventionen – alla dessa händelser visar inte bara hur odemokratiskt och totalitärt Meles Zenawis styre är, utan avslöjar även att regimen är allt bräckligare och desperatare.

Allt sedan slutsatserna från EU:s valobservatörer 2005 borde medlemsstaternas regeringar i rådet och kommissionen ha arbetat tillsammans för att vidta åtgärder gentemot Meles Zenawis regim. Precis som Teshale Aberra, en av de domare som var tvungen att fly utomlands, sa är Meles Zenawis regering precis lika dålig som, eller till och med värre än Mengisturegimen.

Etiopien får ekonomiskt stöd från EU och därför måste EU kräva att alla politiska fångar omedelbart friges. EU måste också kräva att det tillsätts en internationell kommission för att utreda massakern 2005 och att de ansvariga för massakern ställs till svars för detta. EU måste följa Europaparlamentets krav och vidta lämpliga åtgärder i enlighet med artikel 96 i Cotonouavtalet, som Etiopien har skrivit under.

Bland sådana åtgärder ingår att frysa Meles Zenawis och hans regeringsmedlemmars tillgångar och neka dem visum till EU. Alla dessa åtgärder måste ha som mål att slå mot dem som är huvudansvariga, och undvika att det etiopiska folket drabbas. Våra regeringar och kommissionen måste sluta att rättfärdiga sin toleranta hållning gentemot denna odemokratiska regim, som kränker de mänskliga rättigheterna under förevändning att det rör sig om en allierad i kampen mot terrorismen.

Vi i Europa och Förenta staterna måste sluta lura oss själva. Etiopiens intervention i Somalia under förevändning av att bekämpa terrorism har bara tjänat till att befästa de islamistiska domstolarna i Mogadishu. Följderna slutar inte där. Meles Zenawis regim är misskrediterad och saknar folkligt stöd. Etiopien, Afrikas befolkningsmässigt näst största land, har därmed lämnats öppet för terroristinfiltrering.

  Michael Gahler (PPE-DE), författare. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Förra månaden hade Gladys Kinnock och jag tillsammans med två afrikanska kolleger äran att få leda en delegation till Etiopien. Där förde vi samtal med både regeringen och oppositionen, samt familjerna till fängslade dissidenter.

Vi är väldigt oroliga över situationen där. Vi har mötts av total ovilja – särskilt från regeringens sida – att dra någon lärdom av valresultatet eller av slutsatserna från den parlamentariska utredning som regeringen själv hade tillsatt.

Vi har uppmanat premiärministern att ta undersökningskommissionens resultat som en startpunkt för en nationell dialog. Han svarade inte på detta. I stället har vi fått veta att medlemmarna av undersökningskommissionen har utsatts för påtryckningar och att vissa av dem har flytt utomlands. Om rapporten överhuvudtaget publiceras kommer det utan tvekan att vara en redigerad och förfalskad version.

Vi vill tacka kommissionens ordförande för att han var så uppriktig i sina samtal med Meles Zenawi i samband med hans besök. Tyvärr undergrävs kommissionens inställning av att kommissionsledamoten med ansvar för miljöfrågor har bjudit in Meles Zenawi till Bryssel.

Jag anser att det är viktigt att vi nu när vi har ett nytt redskap för demokrati och mänskliga rättigheter bör se till att detta är effektivt och gör det möjligt för oss att stödja demokratiska politiska krafter. I den nya förordningen måste det ingå en formulering om detta. Hur ska vi annars kunna ge oppositionen rättsligt bistånd eller hjälpa nyvalda parlamentariker som saknar pengar att utöva sina författningsenliga rättigheter. Därför uppmanar jag inte bara kommissionen utan framför allt medlemsstaterna att upphöra med sitt motstånd mot att utarbeta ett effektivt redskap för demokrati och mänskliga rättigheter.

  Alyn Smith (Verts/ALE), författare. – (EN) Herr talman! Under debatterna här betonar vi regelbundet vikten av dialog och ärliga diskussioner. I Etiopiens fall kommer den diskussionen att bli avgörande, både genom att den är viktig och genom att vi är kritiska mot den etiopiska regeringens nuvarande förfaranden.

Tecknen är inte så bra. Ungefär 193 medborgare dödades i upploppen i juni och november 2005. Rapporten om den undersökningen är fortsatt opublicerad, friserad och otydlig. Sedan dess har ett antal etiopier fängslats och nyligen utvisades två EU-företrädare ur landet. Inget av detta är nyheter för den som är insatt i debatten, men saker och ting börjar rada upp sig och det ser inte bra ut för Etiopien.

Dialogen kommer verkligen att bli avgörande, och som Marios Matsakis säger beklagar man i punkt 7 i resolutionen att premiärminister Meles Zenawis inbjudits till Bryssel för att berätta om god samhällsstyrning för oss. Det är en ironi som vore komisk om den nu inte vore så tragisk. Men låt oss vara positiva. Kommissionsledamoten kommer förhoppningsvis att tala om för oss i dag att vi kommer att få möjlighet att tala med premiärminister Meles Zenawi och öppet berätta om vad som oroar oss. Jag hoppas att kommissionsledamoten kommer att bekräfta att man inte kommer att missa detta tillfälle när Meles Zenawi kommer till Bryssel.

Etiopien spelar en viktig roll i Afrikanska unionen och en viktig roll för utvecklingen. Vi skulle kunna jobba mycket bättre om vi samarbetade med varandra. Men som andra kolleger har påpekat bör inte det samarbetet tas för givet, och det måste grundas på gemensamma principer som det är mycket viktigt att följa.

Om vi inte håller oss till våra principer kan vi knappast förvänta oss att andra ska göra det, så jag hoppas att vi kan ha en ärlig och öppen diskussion med premiärministern när han kommer till Bryssel.

  Karin Scheele, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Resultatet av parlamentsvalet den 15 maj 2005 innebar att en anda av politiskt förtryck än en gång råder i Etiopien. Än en gång har vi dessutom samlats här i kammaren för att diskutera detta land.

Valmanipulationen och den repressiva reaktionen på de folkliga oroligheterna har gjort att den etiopiska regeringen har förlorat respekt både på hemmaplan och utomlands, och landet har förlorat sin stabilitet. Enda sättet att motverka detta är att återuppta demokratiseringsprocessen och göra oppositionspartierna delaktiga i processen. För ett år sedan tillsatte det etiopiska parlamentet en undersökningskommission för att utreda de mord som utfördes i juni och november 2005. Vi uppmanar den etiopiska regeringen att omgående, utan ändringar och i sin fulla längd publicera denna kommissions rapport. Slutsatserna måste tas upp i behöriga domstolar och användas som en grundval för rättvisa rättegångar.

Vi uppmanar dessutom den etiopiska regeringen att omgående och villkorslöst frige alla politiska fångar.

  Marcin Libicki, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Vi är väl medvetna om att alla länder och samhällen världen över har rätt till frihet och oberoende. Jag bör påpeka att i dag talar vi om ett mycket speciellt land. Ett land vars historia är äldre än många, eller till och med de flesta, europeiska länders historia. Etiopien härleder sina rötter tillbaka till tiden för de gammaltestamentliga härskarna kung David och drottningen av Saba.

Detta land, som även blev kristet tidigare än många andra, om inte de flesta, europeiska länder är ett land som är helt unikt i Afrika. Genom hela sin historia har det bevarat sin suveränitet, med undantag för en kort period på trettiotalet när det erövrades av ett europeiskt land. Även då behöll det sin självständighet rent juridiskt. Även under denna invasion, som var ett försök att införa kolonialstyre, representerade kejsar Haile Selassie, landets hedervärde härskare som var respekterad i hela världen och i Etiopien, sitt land när han befann sig i landsflykt utomlands.

På sjuttiotalet utsattes Etiopien för en kommunistisk sammansvärjning där Kreml och Kuba var inblandade. Därefter har det inte klarat av att återgå till sitt normala tillstånd. Jag vill inte upprepa det som redan har sagts om det etiopiska folkets nuvarande lidanden. Men det är verkligen vår skyldighet att hjälpa detta land och det etiopiska samhället.

  Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tyvärr har Europeiska kommissionen betett sig som en elefant i en porslinsbutik genom att bjuda in Etiopiens premiärminister till de europeiska utvecklingsdagarna. Detta evenemang, till vilket Etiopiens premiärminister har bjudits in som gäst, inleddes samma dag som parlamentets sammanträdesperiod och kommer att avslutas i morgon. Etiopiens premiärminister har till och med varit talare. Europeiska kommissionen har beslutat sig för att inte bry sig om de rapporter om förföljelser som kommer från Etiopien.

Vi i EU kan emellertid inte låtsas som om vi har att göra med ett normalt land. Det är snarare fråga om det motsatta. Vi har att göra med ett land som är ett politiskt fängelse för många journalister, fackföreningsaktivister och människorättsaktivister. Vi vet inte ens hur stort detta fängelse är, eftersom den etiopiska regeringen systematiskt vägrar att ange hur många politiska fångar det finns eller hur många människor som har gripits.

Nyligen greps medlemmar av ännu en yrkesgrupp, nämligen lärare. Europeiska kommissionens och rådets hållning gentemot Etiopien måste helt klart avgöras av huruvida Etiopien respekterar de mänskliga rättigheterna och, först och främst, huruvida det går med på att frige politiska fångar eller inte. Det bör emellertid också klargöras att detta inte bara är en fråga som rör Europeiska unionen. Även Afrikanska unionen måste vidta åtgärder. Det är därför som jag understryker att båda unionerna måste ta itu med frågan.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Efter den kris som följde efter 2005 års val företog sig kommissionen, i nära samarbete med EU:s medlemsstater och det internationella samfundet, att ta udden av spänningarna och uppmanade den etiopiska regeringen att återupprätta förtroendet för demokratiseringsprocessen genom att släppa politiska fångar. I linje med det internationella givarsamfundet har EU prioriterat bevarandet av en öppen och strukturerad dialog med den etiopiska regeringen som det lämpligaste sättet att förbättra situationen.

Efter ett besök hos viktiga politiska fångar fick kommissionsledamot Louis Michel löften från premiärminister Meles Zenawi under en dialog i februari om att de skulle få en kort och rättvis rättegång. Ordförande José Manuel Barroso träffade premiärminister Meles Zenawi i Addis Abeba i oktober i fjol för att uttrycka kommissionens frågor kring rättegången och fångarna. Ordförande José Manuel Barroso påpekade att han förväntade sig att rättegången skulle bli snabb, rättvis och öppen. Han betonade också att han inte ansåg att en rättegång var ett lämpligt svar på de etiopiska politiska meningsskiljaktigheterna. Istället förslog han försoning och dialog som den enda vägen framåt för att skapa förtroende.

När två ledamöter från kommissionsdelegationen greps och utvisades från Etiopien och en lokalt anställd person i delegationen greps uttryckte ordförande José Manuel Barroso, kommissionsledamot Louis Michel och EU:s medlemsstater genast sin djupa oro över händelserna, som tydligt bröt mot Wienkonventionen. Kommissionen motbevisade klart anklagelserna mot kommissionsdelegationen och dess anställda. Man uttryckte sitt stöd och sin solidaritet med de anställda i delegationen från kommissionens huvudkvarter och vi gladdes över att den omedelbara och starka reaktionen resulterade i att den gripne lokalt anställde släpptes mot borgen.

Det har förekommit vissa tvivel på det kloka i att bjuda in premiärminister Meles Zenawi till de europeiska utvecklingsdagarna. Kommissionen menar att dialog och ytterligare ansträngningar måste fortsätta för att visa EU:s oro för den etiopiska regeringen och för att få löften om demokratiska reformer och god samhällsstyrning. Mötena och debatterna som har planerats under de europeiska utvecklingsdagarna kommer att ge möjlighet att lägga fram dessa meddelanden direkt och visa vår djupa oro.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatten.

(1) Se protokollet.

12.2. Bangladesh

  Talmannen. Nästa punkt är en debatt om fyra resolutionsförslag om Bangladesh.⁽¹⁾

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), författare. – (CS) Mina damer och herrar! Bangladesh är ett av världens mest överbefolkade och fattigaste länder. På 1940-talet var Bangladesh indelat i två områden baserat på religion. Detta underlättade inte direkt en redan komplicerad situation. Det påföljande självständighetskriget mot Pakistan ökade bara landets fattigdom, och detta inte bara ute i provinserna.

I landets författning finns det en särskild mekanism som lägger makten i händerna på den sittande regeringen under valförberedelserna. Det är känt i hela världen att mikrolån har varit en stor framgång. Det är mindre känt att denna framgång, i detta starkt muslimska land, framför allt har berott på kvinnors engagemang. Precis som i varje kraftigt överbefolkat och fattigt land finns det stora problem med otillräcklig infrastruktur och religiös och etnisk intolerans. Jag anser att dessa problem kan minskas och att den sekulära traditionen kan segra.

Ett svårt problem i alla val, och inte bara i utvecklingsländer, är frågan om rösträtt. I Bangladesh förvärras detta problem av att en stor del av befolkningen är analfabeter. Det näst viktigaste efter att korrigera röstlängderna är kandidaternas möjlighet att lägga fram sitt program. Det är därför inte förvånande att även detta framhålls i den föreslagna resolutionstexten. Jag vill understryka att jag inte tror att det i något land i världen går att mäta demokratiseringen utifrån ett eventuellt erkännande av journalister. Pressfriheten är hur som helst nära förbunden med den demokratiska konkurrensen mellan idéer och program. Detta får inte under några omständigheter äventyras inför valet. På liknande sätt är det samtliga regeringars permanenta skyldighet att undanröja terroristgrupper.

En mer komplex fråga är hur man ska definiera ordet terrorist, och hur man ska bekämpa terrorismen i ett demokratiskt samhälle. Vid det senaste mötet med gruppen för samarbete med länderna i Sydostasien, som jag hade förmånen att vara ordförande vid, ansåg de närvarande personerna att det går att genomföra verkligt demokratiska val i Bangladesh.

De konstateranden som görs i resolutionsförslaget uppmärksammades vid det möte där jag var ordförande. Jag anser att vi bör sända valobservatörer från Europaparlamentet för att se till att valet kan genomföras på ett demokratiskt sätt.

GUE/NGL-gruppen ställer sig bakom det aktuella resolutionsförslaget. Jag anser att vi måste stödja demokratiseringsprocessen i Bangladesh, inklusive hjälpa till att göra detta val så demokratiskt som möjligt.

  Frédérique Ries (ALDE), författare. – (FR) Herr talman! Bangladesh är ett land som har en tradition av demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, oberoende rättsväsende och pressfrihet. För närvarande har emellertid landet drabbats av en militant islamsk fundamentalism. I den senaste rapporten från ”Reportrar utan gränser” tas hundratals attacker på pressfriheten upp. Bara i år har tre journalister dödats, minst 95 andra attackerats och ett dussintals, om inte hundratals, korrespondenter har tvingats fly efter att ha hotats efter artiklar som ansetts vara ”icke-islamska”.

Skälet till att jag ville att parlamentet omgående skulle yttra sig om denna situation är att Salah Choudhury just nu står inför rätta i Dhaka för uppvigling. Denna journalist, redaktör för tidningen Weekly Blitz, är en varm anhängare av moderat islam och förespråkar öppenhet och dialog mellan religioner samt att hans land ska erkänna Staten Israel. På grund av dessa skäl, och enbart på grund av dessa skäl, riskerar han att dömas till döden.

Vi uppmanar kommissionen att följa hur denna rättegång utvecklas och se till att svarandens rättigheter och de internationella konventionerna om pressfrihet respekteras.

Eftersom jag har ett par sekunder kvar vill jag uttrycka mitt stöd för interimsregeringens arbete med att se till att den förberedande valprocessen också är förenlig med internationella demokratiska standarder: upprättandet av en korrekt röstlängd, en verkligt oberoende valkommission och – jag återkommer till detta senare – balanserade och fria medier under valkampanjen. Det är helt uppenbart att landets fyra privata tv-kanaler har svårt att föra fram en annan åsikt än regeringens om de vill behålla sina licenser.

Två terroristledare har gripits i Bangladesh. Fortsatta insatser måste göras för att avväpna de islamistiska milisgrupper som försöker utöva påtryckningar på väljarna inför valet. Vi förväntar oss att regeringen ska bekräfta sitt engagemang även på detta område.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE) , författare. – (PL) Herr talman! Bangladesh är en viktig partner för EU. Det är ett land som har gjort stora ekonomiska framsteg under de senaste åren. För närvarande är landets mest berömde medborgare Mohammad Junus. Han fick Nobels fredspris i år för att med hjälp av ett system av mikrokrediter bidra till kampen mot fattigdomen.

Bangladesh kämpar emellertid inte bara med fattigdom, utan även med korruption och en allt mer antagonistisk inställning från anhängarna av islam. Inrättandet av en expeditionsministär under ledning av president Iajuddin Ahmed möttes av protester från befolkningen. Enligt rapporter från externa bedömare och Awamiligan påförde myndigheterna olagligt 13 miljoner namn på röstlängderna till det kommande valet. Expeditionsministären måste garantera fria val som uppfyller internationella standarder. Dessutom måste valkommissionens oberoende garanteras och röstlängden vara trovärdig.

En överenskommelse mellan Bangladeshs nationalistparti, Awamiligan och de övriga partierna om att inrätta ett gemensamt ekonomiskt program, vilket är oerhört viktigt för att förbättra levnadsförhållandena och de medborgerliga fri- och rättigheterna för Bangladeshs befolkning skulle utan tvekan kunna lägga grunden för politisk stabilitet i landet. Enligt de viktigaste internationella människorättskonventionerna måste expeditionsministären bekämpa laglöshet, avrättningar utan rättegång och tortyr, vilket oftast utförs av polisen eller säkerhetsstyrkorna.

Under tiden ser situationen ut på följande sätt: Förra året dödades tre journalister och nästan 1 000 personer hotades eller fick långvariga fysiska skador. Attacker på frivilligorganisationers personal ökar för varje dag som går. Religiösa minoriteter, framför allt hinduer och kristna, lever under hot. Våldtäkter och människohandel med kvinnor och barn är vanligt. Man får intryck av att alla demokratiska framsteg i landet håller på att försvinna till följd av de islamistiska fundamentalisternas växande intolerans.

Rådet och Europeiska kommissionen bör systematiskt övervaka människorättssituationen i Bangladesh. De bör även övervaka situationen för yttrandefriheten och pressfriheten. Vi hoppas att planerna på att sända EU-observatörer till Bangladesh, för att övervaka det kommande valet i januari, kommer att bidra till att valprocessen blir demokratisk.

  Thomas Mann (PPE-DE), författare. – (DE) Herr talman! Allt startade för fjorton dagar sedan när Bangladeshs avgående premiärminister, Khaleda Zia, gjorde ett kontroversiellt uttalande på tv. Därefter bröt våldsamma sammandrabbningar ut i huvudstaden Dhaka, varvid tre dog och hundratals skadades.

Oppositionen anklagade Khaleda Zia för att fylla de viktigaste posterna i hennes interimsregering med sympatisörer, anklagade ordföranden för valkommissionen för att vara partisk och angav att det fanns 13 miljoner ogiltiga namn i röstlängden. Mer våld bröt ut i början på denna vecka. Alla land- och sjövägar till Dhaka blockerades, journalister attackerades och skadades svårt, 20 000 medlemmar ur säkerhetsstyrkorna sköt tårgas och gummikulor i gatustrider, vilket ledde till att sjutton dog och tusentals skadades.

Islamister attackerar allt oftare anhängare av andra religioner. På PPE-DE-gruppens vägnar fördömer jag de blodiga våldsgärningarna och de islamska extremisternas ständiga attacker mot religiösa minoriteter som kristna, ahmadier och hinduer. Jag fördömer även upphävandet av pressfriheten, vilket andra ledamöter redan har kritiserat.

De som har makten – som tillhör Bangladeshs nationalistparti – och oppositionen i form av Awamiligan måste en gång för alla gräva ned sin personliga fiendskap och inleda en meningsfull dialog. Ett valdatum har fastställts och detta måste hållas. Valkommissionen måste börja förbereda valet redan nu och det innebär framför allt att se till att röstlängden är korrekt.

De nuvarande förhållandena – vilka är liktydiga med inbördeskrig – måste normaliseras så snart som möjligt och islamisterna måste avväpnas. Medborgarna måste kunna utöva sin rätt att rösta utan rädsla för repressalier så att demokratin ges en chans.

Jag välkomnar att kommissionen är beredd att sända valobservatörer till Bangladesh och parlamentet bör enas om att göra samma sak.

  Gérard Onesta (Verts/ALE), författare. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! För ett par veckor sedan bjöd Europaparlamentet inom ramen för sin interparlamentariska delegation för förbindelserna med Södra Asien in en rad företrädare för det civila samhället i Bangladesh, vilket var mycket intressant.

För det första var det mycket intressant att se reaktionen från Bangladeshs ambassadör. Den stackars mannen hade nominerats samma dag och han försökte komma underfund med vad parlamentet diskuterade vid detta tillfälle. Han såg den förödelse som demokrati och öppenhet kan orsaka när de släpps fria! Vi lärde oss verkligen många saker den dagen. Det var nyttigt eftersom de kommissionsföreträdare som var närvarande till en början inte var särskilt angelägna om att verkligen ta reda på vad som hände på fältet. Efter att ha hört samma sak som alla vi andra var de tvungna att i slutet av mötet erkänna att det var nödvändigt att ingripa. Så allvarlig är situationen på fältet.

Jag ska inte upprepa vad mina kolleger sa om fattigdom, korruption, våld och tortyr – tortyr som inte bara utförs av de olika milisgruppernas skvadroner utan även av polisen. Dessa siffror är fruktansvärda. Under 2005 rapporterades att 2 297 fall av tortyr skulle ha utförts av polisen. Jag tänker ta upp fallet med journalisten Salah Uddin Shoaub Choudhury, som riskerar att dömas till döden av det enkla skälet att han fritt uttryckte sin åsikt. Detta är fullständigt oacceptabelt! Herr kommissionsledamot! Jag kan även ange en siffra som kommer från er egen kommission. Era egna tjänsteavdelningar beräknar att mer än 13 miljoner ogiltiga namn har lagts till i röstlängden. Hur kan man fundera på val när det redan är uppenbart att det kommer att vara så mycket fusk, så mycket organiserat fusk?

Trots att de flesta av oss kommer att rösta för i dag måste kommissionen därför verkligen skaffa sig de resurser som behövs för att sända ett konkret budskap som syftar till att få regeringen att snabbt ändra på spelreglerna. Bangladesh måste återgå till de demokratiska standarder som rådde i landet för några år sedan, och på så sätt få ett slut på det institutionaliserade våld som tyvärr leder till socialt våld.

  Charles Tannock, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det måste vara högsta prioritet för EU att garantera fria och rättvisa val nästa år i Bangladesh, som är ett traditionellt sekulariserat och demokratiskt land med 140 miljoner invånare.

Under många år efter grundandet 1971 var Bangladesh undantaget i den islamiska världen då de fortsatte längs den självständiga vägen som bengalisk nation på ett fredligt och demokratiskt sätt. Beklagligt nog har det sedan 2001 förekommit en ökande islamisering i Bangladesh då islamister har försökt att fylla det vakuum som uppstod efter de korrumperade krigande sekulära partierna. Frivilligorganisationernas arbetsgrupp mot tortyr har dokumenterat över 500 fall av tortyr och hot från islamister som även har mördat anhängare av kommunistpartiet. Hinduer, achmadier, kristna, stamfolk från Chittagong Hill Tract och buddhister har också varit måltavlor.

Oron bland allmänheten blossade nyligen upp på gatorna genom våldsamma utbrott när det oppositionella Awamiförbundet tvivlade på valkommissionens opartiskhet, integriteten i röstlängden och till och med den ursprungliga tillförordnade premiärministerkandidatens opartiskhet.

Samarbetsavtalet mellan EU och Bangladesh från 2000 grundas på respekt för de demokratiska principerna i enlighet med artikel 1, och brott mot detta kan leda till att avtalet upphävs och med det EU:s viktiga allmänna preferenssystem och EU:s utlandsbistånd, vilket utgör 70 procent av Bangladesh totala utlandsbistånd.

EU och alla större bidragsgivare måste nu samarbeta genom fortsatta påtryckningar för reformer och fullständig respekt för demokrati, fri press och mänskliga rättigheter för alla invånare i Bangladesh före parlamentsvalen, som är planerade till januari nästa år. Vi måste på kort sikt skicka ett betydande antal politiska observatörer från Europaparlamentet. Valen är avgörande och det är nödvändigt att EU fortsätter att vara synligt och märkbart närvarande under perioden för expeditionsministären, för annars kan någon frustrerad och makthungrig general fundera på att iscensätta en militärkupp.

  Marek Aleksander Czarnecki, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Vi känner säkerligen alla till att människorna i Ganges- och Brahmaputradeltana inte döljer sin beundran för de afghanska talibanerna. Även i sitt eget land vill de försöka bygga upp något som liknar Mullah Omars afghanska emirat. För att nå sina mål tar dessa heliga krigare till hänsynslöst våld.

Tyvärr tog Bangladeshs regering inte tillräcklig notis om tidiga varningar om att dessa terroristgrupper växte snabbt. Den senaste tidens händelser har snabbt visat att dessa grupper inte bara finns i avundsjuka oppositionspolitikers eller sensationslystna journalisters vilda fantasi. Många av dem har betalat det ultimata priset för att avslöja sanningen, och många andra har tvingats fly utomlands.

I detta läge är det skönt att veta att två personer har gripits, misstänkta för att leda terroristgrupper. Vi får emellertid inte nöja oss med detta. Om vi noggrant undersöker situationen i detta land – som inte på många år har uppfyllt erkända europeiska standarder på människorättsområdet – upplever vi fortfarande nedslående och mardrömslika händelser, trots de drastiska åtgärder som regeringen har vidtagit för att förhindra extremisternas våld mot religiösa minoriteter.

Landet har även många andra problem. Därför stöder jag kommissionens beslut att sända valobservatörer och att be Europaparlamentet göra samma sak. .

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Som ledamöter av Europaparlamentet påstår vi oss vara hängivna de mänskliga rättigheterna. Därför hoppas jag att vi tar tydlig ställning när det gäller Salah Uddin Shoaib Choudhurys svåra situation.

Salah Uddin Shoaib Choudhury är en frilansjournalist som står anklagad för upproriskhet genom en serie artiklar som han publicerade, och som de bangladeshiska myndigheterna ansåg vara välvilliga mot Israel och kritiska mot muslimsk extremism. Hans synpunkter om måtta och dialog kommer säkerligen att få stöd av alla ledamöter här i parlamentet. Ingenting han har sagt saknar grund och i varje modernt demokratiskt land skulle sådana artiklar anses vara objektiva och informativa för allmänheten.

Men så är inte fallet i Bangladesh, där Salah Uddin Shoaib Choudhury har ställts inför rätta och kan komma att avrättas för sina artiklar. Han har fått dödshot, misshandlats, fängslats, blivit slagen och torterad. Salah Uddin Shoaib Choudhury står nu inför en orättvis rättegång och chansen är liten att rättvisa skipas. Domaren i rättegången har under offentliga förhandlingar sagt att Salah Uddin Shoaib Choudhury har skadat åsikterna om muslimer. Det är uppenbart att domaren hoppas på en dödsdom.

Som ledamöter av Europaparlamentet kan vi inte bara passivt se på medan en oskyldig journalist står inför en orättvis rättegång och trolig död. Det gläder mig att se att hans situation nämns specifikt i resolutionen, liksom stödet för fria och rättvisa val i Bangladesh.

(Applåder)

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Kommissionen delar parlamentets oro och välkomnar möjligheten att diskutera Bangladesh i dag.

Landet befinner sig vid ett avgörande vägskäl för dess bräckliga demokrati. Det är mycket som står på spel i de kommande valen i detta tätbefolkade land. Dessvärre bådar det institutionella ramverket och de bittra relationerna mellan de två största politiska partierna inte gott för en fredlig och demokratisk valprocess.

Under de senaste veckorna och månaderna har kommissionen och de sju medlemsstater som har representanter i Dhaka, liksom det större internationella samfundet, arbetat intensivt med de ledande partiernas ledare och valets intressenter och uppmanat dem att enas om ett ramverk för valet som alla partier litar på. Besöken av EU:s trojka av regionaldirektörer, lokala företrädare för EU:s ordförandeskap och flera besök på hög nivå från kommissionen och medlemsstaterna har konsekvent betonat behovet av opartisk ledning för landet genom expeditionsministären under perioden innan valen, en neutral valkommission och en trovärdig röstlängd.

Som ni kanske vet har kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner fattat det politiska beslutet att placera ut ett valobservatörsuppdrag från EU inför dessa val. Förberedelserna för att sända ut dessa EU-observatörer, däribland interna procedurer mellan myndigheterna för att finansiera uppdraget, är nu i gång. I sin skrivelse till ordföranden, eller chefsrådgivaren, betonar hon dessa frågor som de största frågorna för EU.

Uppdraget skulle börja ungefär sex veckor före valdagen och man skulle vara kvar i landet i ungefär 2–3 veckor efter den dagen för att följa upp eftervalsperioden, särskilt med tanke på den beklagliga risken för våld efter valet, i synnerhet mot minoriteterna.

Kommissionen delar parlamentets oro för det utbredda våldet mot journalister. Att man i den senaste rapporten från Reportrar utan gränser kategoriserar Bangladesh som ett extremt farligt ställe för journalister talar tyvärr för sig självt. Kommissionen har konsekvent fördömt hoten mot journalister och att våldsamheter tillåts mot dem i landet.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatten.

(1) Se protokollet.

12.3. Iran

  Talmannen Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om Iran.⁽¹⁾

  Daniel Strož (GUE/NGL), författare. – (CS) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Nu råder det ingen tvekan om att den neokonservativa politiken, inklusive doktrinen om global intervention, har misslyckats. Den har misslyckats i Irak, Palestina och Afghanistan, och även när det gäller Iran.

Det amerikanskledda ”kriget mot terrorismen” har stärkt Irans makt och inflytande i Mellanöstern. Irans inflytande kommer att fortsätta att växa så länge som det saknas stabilitet i regionen. Ju mer västvärlden hotar Iran, desto mer gynnar detta radikala krafter i Iran. Samtidigt kan vi inte ignorera att det enda land i regionen som har följt en tydlig pluralistisk politik och som har genomgått betydande interna förändringar faktiskt är Iran. Om det finns ett land i världen som inte borde behöva extern hjälp för att få bukt med extremismen är det Iran. Om det finns en regim som inte borde uppmuntras av Väst att skaffa sig kärnvapen är det Iran. Den amerikanska och framför allt den brittiska politiken gör just detta, i stället för att engagera sig i känsliga politiska förhandlingar. Iran bör givetvis betona att det är fast beslutet att uppfylla sina internationella åtaganden.

Jag vill emellertid än en gång påpeka att parlamentet bör stödja mänskliga rättigheter och icke-diskriminering över allt i världen. Avslutningsvis anser jag att det på EU-medlemsstaternas territorier håller på att bli så många sociala problem som har en människorättsdimension att en debatt i frågan även bör hänvisa till dessa länder.

  Christa Prets (PSE), författare. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det är oerhört beklagligt att vi måste anta resolutioner om kränkningar av de mänskliga rättigheterna som pågår i ett eller annat land. Under de två senaste åren har vi antagit så många som sex resolutioner, uttalanden och rapporter från olika institutioner om Iran.

Tyvärr kommer vi fram till slutsatsen att situationen där har förvärrats snarare än förbättrats. Det finns ingen fri opinionsbildning eller pressfrihet, Internet censureras och oberoende tidningar stängs. Det finns tydligen fler fängslade journalister i Iran än någon annanstans i Mellanöstern och tortyr förekommer dagligen. De av oss som var medlemmar i den interparlamentariska delegationen försäkrades hela tiden, vid otaliga samtal, att ovanstående påståenden saknade verklighetsförankring. Tyvärr har de drabbade en annan syn på saken.

Det finns ingen respekt för kvinnors rättigheter. Kvinnor hindras exempelvis från att fira den internationella kvinnodagen offentligt. En demonstration den 12 juni som genomfördes av kvinnor och män i protest mot den rättsliga diskrimineringen av kvinnor skingrades med våld.

Att en delegation från Majlis har besökt Europaparlamentet är ett steg i rätt riktning för att försöka få till stånd en dialog med parlamentariker och allmänheten. Kärnan i denna debatt utgjordes av respekten för de mänskliga rättigheterna och den mänskliga värdigheten. De berättade för oss att anklagelserna mot Iran var långt ifrån sanna. Vi uppmanar nu Irans folkvalda församling – Majlis – och den iranska regeringen att göra allt de kan för att bekräfta detta genom att i handling styrka dessa uttalanden.

Dessutom har människorättsdialogen mellan EU och Iran avbrutits. Vi bör försöka se till att den kommer igång igen. Herr kommissionsledamot! Ni skulle kanske kunna fundera lite över möjligheten att skapa en radio- och tv-station som skulle kunna sända information om Europa och europeisk politik till Iran. Det skulle Irans befolkning ha glädje av.

  Frédérique Ries (ALDE), författare. – (FR) Herr talman! Att om och om igen upprepa att människorättssituationen i Iran är bekymmersam är en förskönande omskrivning, så lite bryr sig den teokratiska regimen i Teheran om grundläggande friheter och rättigheter.

Hur kan man undvika att göra en koppling till valet av den konservative och revisionistiske presidenten Mahmoud Ahmadinejad 2005 och att förtrycket och förföljelserna ökar? Offren är inte bara araber, azerier, kurder och religiösa minoriteter – kristna, judar, Baha’i-anhängare och sufister – utan även homosexuella och kvinnor. Kvinnor är ingen minoritet men de utsätts fortfarande för oräkneliga former av diskriminering.

Om jag måste välja två punkter i vår resolution skulle jag först och främst lyfta fram att Iran har världsrekordet i antalet avrättningar av ungdomar, bröd- och cykeltjuvar samt homosexuella. Därefter skulle jag nämna att det centrum för försvaret av mänskliga rättigheter, som vinnaren av Nobels fredspris, Shirin Ebadi, var med och grundade 2003, är olagligt.

Europeisk diplomati måste göra sin röst hörd vid konkreta fall som dessa. Med tanke på att den iranska regeringen har mage att påstå att det inte längre går att dömas till döden genom stening i Iran uppmanar jag kommissionen att med myndigheterna i Teheran ta upp fallet med de elva personer som har dömts till döden genom stening. Jag har här namnen på de nio kvinnor och två män som dömdes till detta straff. Teheran måste genast lägga fram bevis och styrka sina ord med handling.

  Bernd Posselt (PPE-DE), författare. – (DE) Herr talman! Ni kanske blir förvånad över att jag håller med om mycket av det som Daniel Strož hade att säga i sitt anförande, men så är det. Jag tror verkligen att vi måste ge en nyanserad bild av Iran. Därför har vi utarbetat en väldigt omfattande och uttömmande resolution. Detta är dels ett bevis på hur bekymrade vi är över situationen, dels ett bevis på hur allvarligt vi ser på detta land och hur viktigt vi anser att det är.

Iran är en av världens äldsta kulturer och har varit en maktfaktor i världen i tusentals år. Vi måste anstränga oss för att genom lämplig politik och diplomati steg för steg integrera Iran i det internationella samfundet, bland grannländerna. För att så ska ske krävs det emellertid stora ändringar i Iran.

Minoritetsfrågan har också tagits upp. I Iran – som faktiskt är en multietnisk stat, vilket gör att det egentligen är felaktigt att tala om minoriteter – har de olika nationerna och etniska grupperna sedan urminnes tider lyckats bra med att leva tillsammans. Iran visade också större religiös tolerans än många andra stater i regionen. Men i dag gör statens officiella islamska ideologi livet väldigt svårt för minoriteter som azerier eller utövare av andra religioner, inte minst andra islamska inriktningar som sufism.

Å andra sidan kommer det rapporter från Iran som indikerar att fler och fler självsäkra kvinnor blir politiker, att en ny generation går helt nya vägar och att detta ger en hel del framtidshopp.

Vi måste därför betrakta denna mångfacetterade struktur som den är och inte isolera den. Vi måste söka kontakt med de olika befolkningsgrupperna och etniska grupperna, och med varje generation av landets befolkning. Samtidigt måste vi göra klart att vi inte under några omständigheter accepterar polisstyre, att åsikter förtrycks eller att personer förföljs på grund av deras religiösa övertygelse eller andra övertygelser. Vi måste också ännu tydligare förkasta president Mahmoud Ahmadinejads antiisraeliska uttalanden. Under hans ledarskap har förhållandena i landet tyvärr förvärrats.

Som européer är det vår plikt att vidta kraftiga åtgärder för att ta itu med denna situation. För att göra detta måste vi samarbeta med Förenta staterna. Jag hoppas att en av följderna av den senaste politiska utvecklingen blir att vi får ett bättre samarbete med Förenta staterna i denna fråga.

  Adam Jerzy Bielan (UEN), författare. – (PL) Herr talman! Trots flera åtaganden från den iranska regeringens sida om att främja universella värden har situationen för de medborgerliga fri- och rättigheterna, de politiska friheterna och de mänskliga rättigheterna förvärrats i Iran under det senaste året. Vi får fler och fler rapporter om användning av tortyr och omänsklig behandling av fångar. Vi ser med extra oro på det ökande antalet rapporter om gripanden av och hot mot journalister. Sedan årsskiftet har minst 16 journalister gripits. Detta placerar Iran bland de värsta länderna i världen när det gäller inskränkningar av pressfriheten.

Vi är också bekymrade över att Iran, trots EU:s ansträngningar, inte har gått med på en andra runda av den människorättsdialog som inleddes 2002. Tiden är mogen för EU att bli tuffare och tala klarspråk vid samtalen med Iran om mänskliga rättigheter. Iran kan bara bli en legitim partner till EU och resten av världen om det ger alla tillgång till medborgerliga fri- och rättigheter och politiska friheter.

  Carl Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! Iran är en nation med tusentals år av kulturhistoria, ett land som har stora rikedomar och mycket att erbjuda sitt folk och världen. Men vad erbjuder den nuvarande regimen sitt folk? Förtryck, fängelse, arbetslöshet och censur! President Ahmadinejad tillträdde den 3 augusti 2005, och sedan dess har situationen förvärrats. Den nuvarande regeringen erbjuder sitt folk grymma kroppsstraff. 600 barn gör sina mödrar sällskap i fängelset. Fångar kan ha tre kvadratmeter att röra sig på, men de är lyckligt lottade jämfört med dem som drabbas av dödsstraff. Iran lyckas till och med avrätta fler än USA. Den senaste tolvmånadersperioden har 111 dödsdomar verkställts.

Det allra mest flagranta brottet mot den barnkonvention som Iran självt har undertecknat är dock dödsstraff för minderåriga. En regim som inte låter en ung människa göra bot och bättring har ingen framtid, den kommer att falla.

Iran har en stor potential, men om regimen ägnar sig åt att förfölja akademiker, journalister och politiskt aktiva i stället för att utnyttja deras potential, kommer landet och dess folk att fortsätta lida. Iran har fått många utsträckta händer. Europaparlamentet ger en till idag: Frige de politiska fångar, journalister och minoritetsrepresentanter som nämns i dagens resolution. Det är inga stora krav, men om de genomförs kan de bereda väg för en bättre dialog.

Varför är regimen så rädd för kvinnor? Låt dem delta, bli valda, arbeta, leva och agera på samma villkor som män. Då fördubblas potentialen för utveckling i samhället. Det finns hopp. Redan idag tillåts FN-delegationer inspektera olika verksamheter, och några politiska fångar har släppts. Den nya regeringen måste dock ta chansen att välja den väg som öppnar upp för kvinnors rätt till demokrati och för omvärlden. Det är framtiden!

  John Purvis, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! För tre veckor sedan närvarade jag då Irans förre president Mohammad Khatami tilldelades en hedersdoktorstitel vid mitt tidigare universitet i min hemstad St. Andrews – det äldsta skotska universitetet och ett av de äldsta och ärevördiga universiteten i Europa.

I sitt hederstal vädjade den förre presidenten Mohammad Khatami om en dialog mellan samhällen och en dialog mellan religioner. Det är säkerligen det enda sättet som vi kan nå den nödvändiga förståelsen mellan våra respektive ståndpunkter. Det är i den andan som jag stöder detta förslag.

Vi vädjar till de iranska myndigheterna och det iranska folket att förstå hur svårt det är för oss att förstå alla de upprepade inskränkningar av så uppenbart grundläggande mänskliga rättigheter, religiösa rättigheter, kvinnors rättigheter, barns rättigheter, minoriteters rättigheter, juridiska rättigheter, rätten till yttrande- och tankefrihet och pressfrihet, som nämns i resolutionen. Vi uppmanar de iranska myndigheterna att svara positivt på våra vädjanden så att vi kan gå vidare till en positiv dialog, som bara kan vara till fördel för EU och Iran och för freden och förståelsen mellan våra folk.

  Józef Pinior, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! Under det nya akademiska läsåret, som inleddes i början av september i år, nekades mer än ett dussin iranska studenter tillträde till högre utbildning på grund av deras politiska åsikter. Andra informerades om att de kunde inleda sina studier om de skrev på ett slags uttalande där de förklarade sig lojala med den nuvarande regimen.

Enligt Human Rights Watch har de iranska myndigheterna nekat minst 17 studenter tillträde till högre utbildning, varav 6 under 2005–2006 och elva i september i år. Sedan juli 2005 har disciplinkommittéer stängt av minst 41 studenter i minst två terminer. Human Rights Watch har även namnen på 35 studenter som sedan 2005 har dömts för att de varit politiskt aktiva i studentkårer. De mest begåvade unga iranierna ser sin rätt till högre utbildning beskäras på grund av deras politiska övertygelser och syn på omvärlden. Detta är inte bara ett tecken på regimens auktoritära inställning. Det skadar framför allt den iranska samhällsutvecklingen och motverkar iranska nationella intressen.

EU bör inrätta en stipendiefond för att göra det möjligt för unga iranier som har nekats att studera i Iran på grund av sina övertygelser att fortsätta sina studier vid högre lärosäten i EU:s medlemsstater. EU bör också upprätta ett radio- och tv-nät som kan sända program på farsi. Programmen skulle bestå av information om EU:s kultur, politik och samhällsliv.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Under det senaste året har vi plötsligt sett en försämring av situationen när det gäller respekten för civila rättigheter och politisk frihet i Iran. Det har de iranska myndigheterna själva erkänt, vilket i sig är ett sundhetstecken.

En rapport som utarbetats av domstolarna ger tydliga och detaljerade bevis på brott mot de mänskliga rättigheterna, inklusive tortyr och vanskötsel av fångar. Dessutom finns flera rapporterade fall i Iran i dag om avrättningar av ungdomsbrottslingar och förföljelser av liberala och sekulariserade akademiker och journalister. Vidare respekteras inte religionsfrihet, pressfrihet samt kvinnors och minoriteters rättigheter ordentligt.

Myndigheterna i Teheran måste inse att det inte finns några ursäkter för brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna för deras stolta befolkning och att om sådana brott fortsätter kommer det bara att skada Irans försök att uppnå stabilitet, utveckling och välstånd för medborgarna, och det kommer tveklöst att påverka relationerna med väst negativt.

  Marcin Libicki, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Vad vi ser här är en uppräkning av de mest avskyvärda handlingar som vi brukar stöta på när vi diskuterar olika beklagliga diktaturer. Här ingår givetvis religiös förföljelse, nämligen förföljelse av kristna. I ett pressmeddelande som kom ganska nyligen rapporterades om avrättningen av en fjortonårig pojke, som sa: ”Jag dör inte för att jag är en syndare, utan för att jag är kristen.” Dödsstraffet tillämpas med förvånansvärd lätthet. Det är grymt och inkluderar stening av minderåriga och förföljelse av andra nationella grupper än de vars företrädare sitter vid makten.

Detta är frågor som vi ständigt debatterar men som vi aldrig hittar en lösning på. Vi måste stanna upp och fundera. I dag har det föreslagits att vi bör samarbeta med Förenta staterna, åtminstone till dess att EU får sin egen militärkapacitet. Skälet till detta är att Förenta staterna är den enda makt som är beredd att ingripa vid tillfällen då EU inte kan tänka sig att sanktionera ett militärt ingripande. Vi måste utveckla en strategi. Det kanske skulle hjälpa om vi gjorde massutskick till dessa länders befolkningar för att visa dem att det finns andra möjligheter till utveckling än de som deras regimer använder sig av.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Kommissionen välkomnar och stöder styrkan i resolutionsförslaget om situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran. Vår bedömning är att allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna har fortsatt att äga rum under 2006. Det har faktiskt inte skett någon förbättring på de områden som oroar oss i EU, och på många sätt har situationen försämrats.

Listan över exempel är lång och bister. Ett ökat användande av dödsstraffet och förekomsten av avrättningar av ungdomar fortsätter att orsaka stor oro, etniska och religiösa minoriteter lider fortsatt av diskriminering, kvinnornas ställning är fortsatt dålig, yttrandefriheten har minskats ännu mer och stängningen av tidningar, hot och förföljelser av journalister och hårdare tag mot bloggare har fortsatt.

EU har tagit upp dessa frågor med de iranska myndigheterna under det gångna året, både genom åtgärder och officiella uttalanden. Tyvärr verkar det som om de iranska myndigheterna är mindre villiga än de har varit tidigare att verkligen ta våra krav på allvar eller att anstränga sig märkbart för att förbättra situationen, vilket har nämnts tidigare här i parlamentet. Trots detta har vissa delar inom staten, som högsta domstolen, verkat någorlunda hängivna reformtanken. Men med tanke på den försämrade situationen överlag har EU beslutat att vara medförslagsställare till den kanadensiska resolutionen om de mänskliga rättigheterna i Iran vid FN:s tredje utskott senare denna månad.

Eftersom Teheran hävdar att den bilaterala dialogen om mänskliga rättigheter och resolutioner liknande FN-resolutionerna utesluter varandra har man signalerat att man skulle fundera på att ställa in mötet för dialogen om mänskliga rättigheter mellan EU och Iran som är planerat till december. Vi förkastar självklart någon sådan koppling. Vi ämnar fortfarande återuppta dialogen inom kort. Vi är fortsatt övertygande om att en konstruktiv dialog, som åtföljs av samarbetsprojekt både bilateralt och genom FN-byråer, är de mest realistiska sätten att engagera sig på området för mänskliga rättigheter.

Christa Prets har föreslagit att EU bör stödja radio- eller tv-program. Jag har inte kunskapen för att ge ett positivt svar på det, men när det gäller kontakt mellan folk är det värt att lägga märke till att över en miljon iranier besökte Turkiet 2005. De åkte dit för att andas lite frisk luft, se på ”Glamour” och undersöka hur demokratin fungerar i den problemtyngda regionen.

Oberoende av en positiv eller negativ utveckling i kärnvapenfrågan, som är extremt viktig, så är kruxet att våra förbindelser med Iran inte kan utvecklas ordentligt utan en systematisk förbättring av situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran, oavsett hur mycket potential våra relationer kan ha annars när det gäller samarbete om ekonomi och energi.

Jag vill avsluta med att uttrycka min uppskattning för arbetet som delegationen för förbindelserna med Iran har gjort, under ledning av Angelika Beer. Jag välkomnar era ansträngningar att utveckla kontakterna med era samtalspartner från Majlis, liksom med bredast möjliga spektrum av det iranska samhället. En viktig punkt i frågan är Akbar Ganjis besök här i parlamentet nyligen – en man vars frigivande vi alla stred outtröttligt för.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Vi övergår nu till omröstningen.

(1) Se protokollet.

13. Omröstning

  Talmannen. Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

13.1. Etiopien (omröstning)

13.2. Bangladesh (omröstning)

13.3. Iran (omröstning)

  Talmannen. Omröstningen är härmed avslutad.

14. Begäran om fastställelse av parlamentarisk immunitet: se protokollet

15. Begäran om upphävande av parlamentarisk immunitet: se protokollet

16. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

17. Anslagsöverföringar: se protokollet

18. Beslut om vissa dokument: se protokollet

19. Skriftliga förklaringar införda i registret (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet

20. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

21. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

22. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 17.05.)

Internationella havsforskningsrådet (ICES) har presenterat en rapport som framhåller att det är nödvändigt att införa ett totalt torskfiskestopp i Nordsjön, Skagerack och Kattegatt under år 2007. Svenska Fiskeriverket ger rapporten stöd och hävdar att ett totaltstopp är en förutsättning för att torskbeståndet skall kunna återhämta sig. Kritik har också riktats mot det nuvarande kvotsystemet. Sveriges Fiskares Riksförbund och den nytillträdda svenska fiskeministern förordar fiskedagar snarare än fiskekvoter. I dagsläget kastas mängder av torsk överbord för att kvotreglerna skall kunna följas.

Kommer ordförandeskapet att förespråka ett totalstopp av torskfiske i Nordsjön, Skagerack och Kattegatt? Hur ser ordförandeskapet på förslaget att införa särskilda fiskedagar i stället för ett kvotsystem?

(FI) Detta svar från ordförandelandet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i november 2006.

Torskbeståndets tillstånd inom de områden som frågeställaren nämner har bekymrat alla berörda parter under flera års tid och har medfört att flera åtgärder har vidtagits för att begränsa fiskeansträngningen. Trots att vissa positiva tecken kan skönjas är fortsatta åtgärder alldeles klart nödvändiga för att torskbestånden skall kunna återhämta sig till en hållbar nivå på lång sikt. De åtgärder som hittills vidtagits omfattar planen för torskbeståndens återhämtning i Nordsjön, en minskning av de årliga fångstkvoterna, en större maskstorlek på näten, exklusiva fiskezoner, fredningstider, särskilt under lektiden, samt en minskning av antalet fiskedagar.

På grundval av det förslag som kommissionen lämnar beslutar rådet årligen om förvaltningen av torskfångsten. Med beaktande av det internationella havsforskningsrådets (ICES) uttalanden förväntas kommissionen i slutet av november lägga fram ett förslag i vilket fångstbegränsningarna (TAC) och fångstkvoterna samt hithörande åtgärder för år 2007 bekräftas. Rådet kan sålunda inte förutse det ifrågavarande förslagets innehåll och det sätt på vilket medlemsstaterna kommer att reagera.

Ordförandelandet kommer att leda förhandlingarna, som vanligen är svåra, och försöker på ett positivt och uppbyggande sätt nå ett beslut vid rådets sammanträde i december.

Tobak är den främsta dödsorsaken i världen som kan förhindras. Den uppskattas orsaka 4,9 miljoner människors död årligen. I Europeiska unionen kostar sjukdomar och dödsfall orsakade av rökning medlemsstaterna 100 miljarder euro om året. Rökning hotar också allvarligt icke-rökares liv, och 79 000 icke-rökande vuxna avlider årligen i Europa på grund av passiv rökning.

Håller rådet med om att medlemsstaterna måste göra mer för att uppmuntra effektiva rökfria miljöer, i överensstämmelse med skyldigheterna i fördraget och för att garantera en hög skyddsnivå för människors hälsa i gemenskapspolitiken?

Håller rådet också med om att medlemsstaterna måste göra mer för att skapa adekvata incitament för att rökning upphör, i enlighet med deras skyldigheter enligt Världshälsoorganisationen att vidta effektiva åtgärder för att främja att användning av tobak upphör?

(FI) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i november 2006.

Att förebygga och bekämpa rökning är redan ett prioriterat mål för hälsopolitiken i medlemsstaterna och Europeiska gemenskapen.

I sin rekommendation av den 2 december 2002 om förebyggande av rökning och om initiativ för en effektivare tobakskontroll⁽¹⁾ konstaterar rådet att med hänsyn till de hälsorisker som är förknippade med rökning bör medlemsstaterna sträva efter att skydda rökare och icke-rökare från passiv rökning. Rådet rekommenderar att medlemsstaterna

antar eller genomför lagstiftning och/eller andra effektiva åtgärder för att skydda människor från exponering för passiv rökning på arbetsplatser inomhus, i avgränsade offentliga lokaler och på kollektiva färdmedel,

fortsätter att utveckla strategier och åtgärder för att minska tobaksförbrukningen, exempelvis genom förstärka den generella hälsoutbildningen, särskilt i skolor, och allmänna program som motverkar den första användningen av tobaksprodukter och hjälper människor att övervinna sitt tobaksberoende.

I rekommendationen uppmanas kommissionen att rapportera om genomförandet av de föreslagna åtgärderna på grundval av uppgifter från medlemsstaterna. I den rapport som skall inges 2007 kommer kommissionen att utvärdera effektiviteten hos de åtgärder som anges i rekommendationen och behovet av ytterligare åtgärder.

Syftet med Världshälsoorganisationens (WHO) ramkonvention om tobakskontroll, som trädde i kraft den 27 februari 2005, är att skydda nuvarande och framtida generationer mot tobaksförbrukning och förebygga miljöförorening på grund av tobaksanvändning. Kommissionen och samtliga medlemsstater utom Italien och Tjeckien har ratificerat ramkonventionen, i vilken en särskild skyldighet föreskrivs som är bindande för parterna i konventionen, nämligen att de skall skydda människor mot exponering för tobaksrök. I enlighet med artikel 8 i ramkonventionen skall kontraktsparterna anta och genomföra effektiva bestämmelser om skydd mot passiv rökning på arbetsplatser inomhus, på kollektiva färdmedel, i avgränsade offentliga lokaler och på andra offentliga platser om så är lämpligt.

Vid den första konferensen med kontraktsparterna i ramkonventionen, som hölls i Genève i februari 2006, gav gemenskapen och dess medlemsstater ett betydande bidrag till diskussionen om beslutet att utarbeta riktlinjer för genomförandet av ramkonventionen när det gäller skydd mot passiv rökning. Utarbetandet har nu inletts av riktlinjer, som kommer att specificera alla faktorer som är av vikt för genomförandet av artikel 8.

Det är helt en sak för de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna att anta bestämmelser, exempelvis om förbud mot rökning eller om tillhandahållandet av rådgivningsprogram för personen som slutar röka.

Den 12 oktober 2006 förklarade Tjeckiens utrikesminister olagligen att det Tjeckiska kommunistiska ungdomsförbundet stred mot lagen och begärde att det skulle upplösas. Han motiverade sitt beslut med att hänvisa till ungdomsorganisationens stadgar, där det står att ”produktionsmedlen skall ägas gemensamt”.

Anser rådet att den tjeckiska regeringens handlande strider mot de grundläggande värdena och friheterna, att det bestraffar och förbjuder ekonomiska och ideologiska synsätt samt fritt cirkulerande av tankar och att det inskränker politiska ungdomsorganisationers och partiers möjlighet att fritt bedriva sin verksamhet? Fördömer rådet detta handlande och hur ser det på det ökande problemet med att fri rörlighet för tankar begränsas och politiska organisationers verksamhet inskränks genom statlig illegal inblandning och förtryck i EU:s medlemsstater?

(FI) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i november 2006.

Rådet har aldrig handlagt denna sak och den hör inte till rådets behörighet.

Främjandet av de mänskliga rättigheterna är däremot en av Europeiska unionens prioriterade områden. EU-medlemsstaternas åtagande att respektera de grundläggande rättigheterna är även inskriven i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. EU:s medlemsstater är dessutom medlemmar av Europarådet och har därför åtagit sig att fullgöra sina skyldigheter enligt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

När EU:s byrå för de grundläggande rättigheterna inrättas, kommer den att förstärka EU:s övervakning och dess möjligheter att tillhandahålla information och kommer på så sätt att så långt möjligt främja de grundläggande rättigheterna.

I en amerikansk rapport från ett företag som sysslar med strategiska analyser och utredningar står det att läsa att grekcyprioter och grekiska soldater, som saknas sedan den turkiska arméns invasion av norra Cypern 1974, användes som försöksdjur i den turkiska arméns laboratorier under åren 1984-1988.

Med tanke på att tragedin för släktingarna till de saknade personerna vid det här laget har pågått i över tre decennier samt att Turkiet fortfarande ockuperar norra delen av Cypern och aldrig har gett några upplysningar eller någon information om de saknade, vill jag fråga rådet om det tänker vidta nödvändiga åtgärder genom att kräva att Turkiet skall ge alla upplysningar det har om de saknade, hur fruktansvärda de än är, för att få ett slut på denna tragedi?

(FI) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i november 2006.

Rådet kan inte anta en ståndpunkt om enskilda rapporter som den inte har någon förstahandskunskap om. Vi är givetvis medvetna om den mänskliga dimensionen av de konsekvenser som de tragiska händelserna 1974 fick för hela befolkningen på ön. Kommittén för saknade personer på Cypern inrättades 1981 för att undersöka fall av saknade grek- och turkcyprioter. Kommitténs arbete är en viktig del av de åtgärder som har vidtagits för att försöka skapa en atmosfär av förtroende och samarbete mellan öns två befolkningsgrupper.

Europeiska unionen stöder de insatser som görs inom ramen för Förenta nationerna i syfte att uppnå en allsidig lösning på Cypernproblemet.

Den 4 oktober 2006 gjorde den colombianske presidenten Álvaro Uribe några uttalanden i vilka han förklarade sig villig att sammanträffa med ledarna för gerillarörelsen Colombias väpnade revolutionära styrkor (FARC) i syfte att uppnå fred för sitt land. Detta ställningstagande innebar en helomvändning i hans inställning till konflikten och öppnade för möjligheten att inleda samtal med gerillan i avsikt att söka en humanitär överenskommelse där 59 fängslade personer skulle försättas på fri fot i utbyte mot 500 fångna rebeller.

Tre veckor senare och på grund av att en bilbomb exploderade mitt emot några militära installationer frångick presidenten sin avsikt att samtala med FARC. Inför denna nyhet, har rådet för avsikt att göra ett uttalande till stöd för utbytet av gisslan och inledningen av en eventuell framtida fredsprocess i Colombia?

(FI) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i november 2006.

Sedan många år tillbaka har EU konsekvent uppmuntrat alla sidor att göra sitt yttersta för att skapa förutsättningar för utväxling av fångar av humanitära skäl. Den ståndpunkt som vi har intagit är naturligtvis allmänt bekant. Rådet beklagar att utväxlingen trots brett internationellt stöd ännu inte har kommit till stånd. Rådet anser inte att ett nytt offentligt uttalande skulle vara till nytta med hänsyn till det känsliga läget. EU avser att fortsätta sin politik av uppmuntran och aktivt stöd. Jag vill påpeka att den colombianska utrikesministern har varit angelägen om att tacka EU för dess hjälp med att lösa gisslansituationen och för dess stöd till hela den colombianska befolkningen. Precis som den colombianska regeringen är rådet också mycket tacksamt mot Europaparlamentet för dess aktiva engagemang i denna situation.

För några dagar sedan godkändes i Förenta staterna en ny lag som går under namnet Military Commissions Act 2006. Genom den här lagen blir tortyr i praktiken tillåten och fängslade ”misstänka terrorister” förlorar de rättigheter som ingår i Habeas Corpus och även rätten till att försvaras av en advokat. Vidare ger lagen Förenta staternas president rätt att beordra att personer hålls kvar i häkte på obestämd tid utan rättslig prövning och också rätt att inrätta särskilda domstolar där domarna fälls på basis av uppgifter som inte behöver offentliggöras eller bevisas utan baseras på vittnesmål som avgetts under förhör där våldsmetoder använts.

Fördömer rådet den här lagen vars motstycke aldrig skådats, en lag som kränker de fängslades grundläggande mänskliga rättigheter och fundamentala rättssäkerhet? Anser rådet att den här lagen strider mot de internationella konventionerna och de internationella rättsprinciperna om mänskliga rättigheter och mot fångars mänskliga rättigheter? Anser inte rådet att antagandet av sådana här lagar är förkastligt oberoende av vilken stat i det internationella samfundet det är som antar en sådan här lag? Har rådet för avsikt att ogiltigförklara sådana överenskommelser med Förenta staterna som kan tänkas inbegripa en risk för att lagen i fråga tillämpas på personer som är medborgare i EU eller vistas inom EU?

(FI) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i november 2006.

Den 15 september 2004 kom utrikesministrarna överens om ett pressuttalande där de upprepade sitt engagemang för en effektiv bekämpning av terrorism med alla till buds stående rättsliga medel. Man sade att terrorismen i sig är ett hot mot ett värdesystem som grundas på rättsstatsprincipen.

De upprepade att de mänskliga rättigheterna måste respekteras i kampen mot terrorism och att humanitära normer måste iakttas. De välkomnande därför den amerikanska regeringens uttalande om att alla fångar skall behandlas i enlighet med bestämmelserna i Genèvekonventionen och försäkringarna om att Internationella rödakorskommittén skulle få tillträde till fångarna.

De fortsatte med att säga att förekomsten av hemliga häkten, där personer hålls fängslade i ett rättsligt vakuum, inte var förenligt med internationell humanitär rätt eller internationell straffrätt.

Ministrarna meddelade att de skulle fortsätta dialogen med Förenta staterna med inriktning på en garanti om respekt för de mänskliga rättigheterna i kampen mot terrorism.

Rådet har inte slutfört sin granskning av Military Commissions Act.

Kan rådet med hänsyn till situationen i exempelvis Irak, Nordkorea och Iran, ange vilken roll rådet spelar för att göra världen säkrare?

(FI) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i november 2006.

Rådets mål förblir ett säkrare Europa i en mer rättvis värld. I den europeiska säkerhetsstrategin som antogs i december 2003 anges de medel varigenom EU försöker uppnå detta mål.

I fråga om de exempel som ledamoten anför kan rådet svara följande:

Irak

Europeiska unionen fortsätter att stödja den regering för nationell enhet som leds av premiärminister Nouri Al-Maliki i genomförandet av dess program, inbegripet den av regeringen föreslagna planen för nationell försoning och dialog. EU är aktivt engagerad i utarbetandet av den internationella pakten tillsammans med den irakiska regeringen, FN och andra parter i det internationella samfundet. Pakten är en viktig möjlighet för den irakiska regeringen att förbinda sig till svåra men nödvändiga reformer inom de politiska, säkerhetsmässiga och ekonomiska områdena och för det internationella samfundet att förbinda sig att stödja dessa reformer.

Europeiska unionen stödde Iraks folkomröstning om val och konstitution och ämnar fortsätta att stödja den demokratiska processen i Irak. EU fortsätter sitt omfattande biståndsprogram som stöds av Irak och har också på Iraks begäran fortsatt med sitt samordnade rättsstatsuppdrag i Irak (EUJUST LEX). Tack vare detta uppdrag har hittills omkring 800 irakiska poliser, jurister och häktespersonal fått utbildning i rättsstatsprincipen. Det finns planer på att inleda förhandlingar inom den närmaste framtiden om ett handels- och samarbetsavtal med Irak. EU:s nära politiska dialog med Irak fortsätter också.

Iran

Rådet har upprepade gånger uttryckt sin beredskap att utveckla hållbara och långsiktiga förbindelser med Iran och har alltid stött ansträngningar att finna en diplomatisk lösning på problemet med Irans kärnvapeninnehav.⁽¹⁾

Tidsgränsen den 31 juli som fastställs i resolution 1696 från FN:s säkerhetsråd har passerats och EU har uttryckt sin djupa oro över att Iran fortfarande inte har upphört med sina verksamheter för anrikning av uran.

I sina kontakter med de iranska myndigheterna har EU:s höge representant ständigt uppmanat Iran att genomföra de åtgärder som anges i resolution 1696 från FN:s säkerhetsråd och som det administrativa rådet för IAEA (Internationella atomenergiorganet) har krävt.

Iran har ännu inte visat någon beredvillighet att hörsamma kravet på att det skall upphöra med sin uranberikning. Att denna verksamhet upphör är en förutsättning för förhandlingar, stödda av EU, om ett nytt initiativ på grundval av det erbjudande som gjorts av Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Kina, Ryssland och USA.

I sin resolution 1696 uttryckte säkerhetsrådet sin avsikt att anta lämpliga åtgärder enligt artikel 41 i FN-stadgan om Iran inte uppfyller dess krav. Rådet ansåg att Iran genom att fortsätta med sin uranberikning inte ger EU något annat val än att stödja samråd om sådana åtgärder.

Den 17 oktober konstaterade rådet dock att Iran fortfarande har möjlighet att förhandla och uppmanade enträget Iran att välja den positiva handlingslinje som föreslagits.

Den 6 juni 2006 framförde EU:s höge representant till Iran förslagen från sex stater (Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Kina, Ryssland och USA). Dessa långtgående förslag skulle fungera som grund för ett långsiktigt avtal och ge Iran allt det landet behöver för att utveckla en modern, civil kärnkraftssektor, samtidigt som de internationella farhågorna beaktas.

Valet av en sådan positiv handlingslinje skulle givetvis bana väg för nya förbindelser med Iran, grundade på ömsesidig respekt och bredare samarbete inom de politiska och ekonomiska områdena.

Nordkorea

När Demokratiska folkrepubliken Korea (”Nordkorea”) tillkännagav en kärnsprängning fördömde rådet i sina slutsatser, som antogs den 17 oktober, starkt Nordkoreas provsprängning av en kärnladdning, som rådet ansåg utgöra en fara för regional stabilitet och ett klart hot mot internationell fred och säkerhet. Rådet angav att EU fullt ut kommer att tillämpa bestämmelserna i alla relevanta resolutioner från FN:s säkerhetsråd, särskilt resolution 1718 (2006) och resolution 1695 (2006).

De sanktioner som föreskrivs i resolutionen från FN:s säkerhetsråd inbegriper förbud mot export av känsliga produkter och känslig teknik som skulle kunna främja Nordkoreas program med anknytning till kärnvapen, andra massförstörelsevapen och ballistiska missiler, samt förbud mot anskaffande av känsliga produkter och känslig teknik från Nordkorea, förbud mot export av lyxvaror och en frysning av penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör personer, samfund och organ som medverkar i eller stöder ovannämnda nordkoreanska program.

I sina slutsatser uppmanade rådet också Nordkorea att omedelbart återgå till sexpartssamtalen.

Ordförandeskapet uttryckte senare sin tillfredsställelse över att Kina, Nordkorea och USA hade nått ett samförstånd i Peking den 31 oktober inom ramen för sexpartssamtalen.

Kommissionen lade nyligen (18 oktober 2006) fram ett förslag om att postmarknaderna i EU skall vara helt öppna för konkurrens senast 2009 i syfte att förverkliga den inre marknaden, skapa fler innovationer och bättre tjänster, tillgodose konsumenternas behov och samtidigt bevara medlemsstaternas nuvarande skyldigheter att säkerställa samhällsomfattande tjänster av hög kvalitet.

Instämmer rådet i kommissionens förslag om att posttjänsterna skall vara helt konkurrensutsatta inom den tidsfristen? Vissa medlemsstater har redan öppnat sin postmarknad fullt ut, medan vissa andra planerar att göra det före 2009. Förfogar rådet över någon studie om resultaten av att konkurrensen släppts fri i dessa medlemsstater? Håller rådet med kommissionen om att samhällsomfattande tjänster av hög kvalitet måste säkerställas och att valet av finansieringssätt för detta skall vara flexibelt?

(FI) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i november 2006.

Den 18 juli lade kommissionen fram ett förslag i enlighet med bestämmelserna i det nuvarande direktivet om posttjänster 97/67/EG⁽¹⁾, i dess ändrade lydelse enligt direktiv 2002/39/EG, till Europaparlamentets och rådets direktiv om fullständigt genomförande av gemenskapens inre marknad för posttjänster⁽²⁾. Den 20 oktober 2006 mottog rådet detta förslag, en kommissionsrapport om tillämpningen av postdirektivet⁽³⁾ och kommissionens prospektiva undersökning av konsekvenserna för de samhällsomfattande tjänsterna av att den inre marknaden för postsektorn genomförs fullt ut 2009⁽⁴⁾. Mot bakgrund av kommissionens meddelande ”Lagstifta bättre för tillväxt och arbetstillfällen i Europeiska unionen”⁽⁵⁾ genomförde kommissionen vidare en konsekvensanalys⁽⁶⁾ som överlämnades till Europaparlamentet och rådet. Den belyser de ekonomiska och sociala effekterna av olika alternativ för brukarna och alla berörda intressenter.

Kommissionen lade fram förslaget endast för en kort tid sedan och rådet har endast börjat att titta på det. Det skulle vara för tidigt att på detta stadium ta ställning till detaljerna i förslaget eller kommentera de bifogade dokumenten utan att det skulle föregripa resultatet av diskussionerna om ärendet i rådet under de kommande månaderna.

Rådet och Europeiska unionen betonar sitt åtagande att nära samarbeta med Europaparlamentet i ärendet och vill framhålla att rådet har beslutat att göra en grundlig analys under en lämplig tidsperiod av alla relevanta kritiska parametrar och tröskelfrågor och vårt främsta mål kommer att vara att skydda en effektiv, hållbar och konkurrenskraftig postsektor inom EU, som fortfarande skall vara skyldig att till ett skäligt pris tillhandahålla en förstklassig tjänst till alla EU:s medborgare och företag.

Pakistans ledare general Pervez Musharraf har gjort klart att han önskar fortsätta som statschef och arméchef även efter att hans nuvarande mandatperiod löper ut 2007.

Mot denna bakgrund undrar jag om EU-kommissionen anser att militärregimen i Pakistan bör fortsätta sitt mandat och sin verksamhet?

(FI) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i november 2006.

Europeiska unionen stöder helhjärtat alla framsteg mot en hållbar demokrati i Pakistan liksom stärkandet av demokratiska institutioner och god styrning i landet. Enligt Europeiska unionens mening är det därför viktigt att det förestående parlamentsvalet i Pakistan är fritt och öppet.

Under den senaste tiden har vi med oro följt med hur nationalistiska, antieuropeiska och främlingsfientliga politiska krafter och rörelser växer sig allt starkare i de länder i Östeuropa som anslutit sig till EU.

Eftersom den situation som håller på att ta form utgör ett hot mot den europeiska demokratiska civilisationens grundvalar och värderingar undrar jag på vilket sätt ministerrådet, institutionellt och politiskt, tacklar det här fenomenet. Varför har rådet inte redan nu tagit initiativ till en djupgående diskussion om det här problemet och varför har man inte tagit fram en integrerad strategi för att skydda våra demokratiska institutioner för riskerna med en nationalistisk ”restituering” i Europa?

(FI) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i november 2006.

Rådet har aldrig handlagt denna fråga och den hör inte till rådets behörighet.

Främjandet av de mänskliga rättigheterna är däremot en av Europeiska unionens prioriterade områden. EU-medlemsstaternas åtagande att respektera de grundläggande rättigheterna är också inskriven i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. EU:s medlemsstater är också medlemmar av Europeiska rådet och har därför åtagit sig att fullgöra sina skyldigheter enligt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

När EU:s byrå för de grundläggande rättigheterna inrättas, kommer den att förstärka EU:s övervakning och dess möjligheter att tillhandahålla information och kommer på så sätt att så långt möjligt främja de grundläggande rättigheterna.

Kan rådet ange vilka framsteg som har gjorts när det gäller inrättandet av ett nytt europeiskt teknikinstitut?

(FI) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i november 2006.

Som ledamoten vet överlämnade kommissionen efter grundliga förberedelser den 18 oktober 2006 till Europaparlamentet och rådet förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av Europeiska tekniska institutet⁽¹⁾. Det skulle därför vara för tidigt att göra ett uttalande om förslaget. Den rättsliga grunden till förslaget är artikel 157 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, vilket kräver att medbeslutandeförfarandet tillämpas.

För sin del planerar rådet att överväga kommissionens förslag noga och diskutera det med Europaparlamentet vid första lägliga tillfälle.

Vid sitt möte den 8 november 2006 inrättade Coreper en tillfällig arbetsgrupp för att diskutera förslaget om inrättande av Europeiska tekniska institutet.

Fredsprocessen i Västsahara är helt blockerad på grund av Marockos omedgörlighet. Marocko följer inte internationell rätt utan fortsätter att ockupera detta territorium och att neka sahrawierna deras legitima och odiskutabla rätt till självbestämmande, trots att den bekräftas i FN:s stadga och resolutioner.

Marockos attityd har karakteriserats av en vilja att hindra fredsprocessen och lägga fram pseudoförslag som i grunden går ut på att ifrågasätta sahrawiernas rätt att bestämma över sitt eget öde och deras rätt till självbestämmande, trots att det är den enda och nödvändiga förutsättningen för en rättvis och hållbar lösning på konflikten i Västsahara.

Marockos repression i Västsahara har ökat, och jag vill därför fråga rådet vilka brådskande åtgärder det tänker vidta för att få igång fredsprocessen i Västsahara och garantera Västsaharas folk deras legitima och odiskutabla rätt till självbestämmande, i överensstämmelse med internationell rätt?

(FI) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i november 2006.

Enligt rådets mening fortsätter konflikten i Västsahara att vara ett stort hinder för stabilitet, samarbete och välstånd i regionen. Rådet är övertygat om att ett mer effektivt samarbete i Maghrebländerna skulle vara till fördel för dessa länder och rådet har vädjat till dem att arbeta för att detta mål uppnås.

Följaktligen stöder rådet till fullo de försök som görs av Förenta nationernas generalsekreterare och hans personliga sändebud Peter Van Walsum att finna en lösning på Västsaharakonflikten som är rättvis, bestående och acceptabel för båda sidor. Det skulle ge folket i Västsahara rätt till självbestämmande enligt, exempelvis, säkerhetsrådets senaste resolution, 1720, som antogs den 31 oktober 2006.

Rådet har uppmanat parterna att försöka nå fram till en sådan lösning och verka för att genomföra den i konstruktivt och flexibelt samarbete med FN:s generalsekreterares personliga sändebud.

Vidare har rådet erinrat Marocko och Algeriet om att ett av målen för den europeiska grannskapspolitiken är att förstärka goda grannförbindelser för att förebygga och lösa konflikter.

Rådet har alltid fäst stor vikt vid de humanitära aspekterna av konflikten i Västsahara. Rådet har varit aktivt engagerat i dessa frågor och har uppmanat parterna att genomföra mer konkreta åtgärder för att lösa de kvarvarande humanitära problemen. Rådet har också sagt att det är oroat över de påstådda kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Västsahara och i Tindouflägret och har tagit officiella kontakter för att få parterna att ta itu med denna fråga.

Västsaharafrågan diskuteras regelbundet vid mötena enligt associeringsavtalet mellan EU och Marocko. Rådet nämnde särskilt frågan i slutet av 2005 vid mötet om förstärkt politisk dialog den 9 november 2005 och vid det femte mötet för associeringsrådet EU–Marocko den 22 november 2005. Rådet diskuterade återigen frågan vid ett möte med associeringskommittén den 17 november i år och avser också att göra detta vid mötet om förstärkt politisk dialog i mitten av december.

Vad gick det ut på i stora drag, det tioåriga avtalet mellan EU och Ryssland, som skall undertecknas under Tysklands ordförandeskap?

(FI) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i november 2006.

Rådet kan inte på det här stadiet avslöja några detaljer om det nya avtal som håller på att förhandlas fram med Ryssland, eftersom förhandlingsdirektiv fortfarande diskuteras av de berörda rådsorganen.

Rådet kan dock informera ledamoten om att vid det senaste toppmötet mellan EU och Ryssland, som hölls i Sochi den 25 maj 2006, uppnåddes en samsyn om följande i samtalen om det nya avtalet:

Förbindelserna mellan EU och Ryssland kommer även i fortsättningen att vara grundade på avtalen.

Genom det nya rättsligt bindande instrumentet kommer förbindelserna mellan oss att regleras inom ett varaktigt och heltäckande ramverk.

Det nya avtalet bör också omfatta möjligheter till ökad handel och ekonomisk integration efter det att Ryssland har tillträtt Världshandelsorganisationen.

Ingen av parterna kommer att ta avstånd från det nuvarande partnerskaps- och samarbetsavtalet innan det nya ramverket börjar gälla, för att undvika ett rättsligt oreglerat tillstånd.

Vårt mål är att nå fram till ett beslut om inledande av samtal med Ryssland om det nya avtalet mellan EU och Ryssland vid toppmötet i Helsingfors den 24 november 2006. Det är fortfarande inte känt när avtalet kommer att slutas. Det är ännu inte känt vilken medlemsstat som kommer att inneha ordförandeskapet när avtalet undertecknas, eftersom det beror på hur länge förhandlingarna med Ryssland pågår.

Enligt kommissionens nyligen offentliggjorda meddelande om främjande av anständigt arbete för alla (KOM(2006)0249 slutlig) skall en agenda för detta genomföras med hjälp av utvecklingsprogram och politiska insatser som bland annat syftar till att bekämpa världsfattigdomen.

Skulle främjandet av agendan för anständigt arbete kunna finansieras självständigt? Om inte, vilken finansieringsandel planeras för varje enskild åtgärd?

(FR) Det anständiga arbetets roll för att minska fattigdomen och behovet av att öka ansträngningarna för att främja anständigt arbete via utvecklingssamarbete har fått ett allt större erkännande, och det har medfört fördelar. Detta erkännande finns både i kommissionens meddelande med titeln ”Anständigt arbete för alla” och i Europeiska samförståndet om utvecklingspolitik (2005), vilket omfattar sysselsättning och social sammanhållning, inbegripet anständigt arbete, som ett av de nyaste områdena för gemenskapsåtgärder. Dessa frågor ingår även i EU:s strategi för Afrika, i samarbetet med Latinamerika och i handlingsplaner i samband med samarbetet mellan EG och partnerländer som omfattas av EU:s grannskapspolitik.

Kommissionen finansierar redan vissa program till stöd för anständigt arbete eller aspekter på det i olika partnerregioner och länder.

Dessa program grundar sig bland annat på stöd för att förbättra yrkesutbildning i syfte att öka möjligheterna för arbetssökande att hitta anständigt arbete, stöd för sociala åtgärdsfonder för lokal utveckling, vilka hjälper sårbara samhällen, stöd för social integration, generering av intäkter och ekonomisk återintegrering av sårbara delar av samhället såsom tvångsförflyttade personer, demobiliserade soldater och infödda personer. Trots detta täcktes inte social sammanhållning och anständigt arbete av de flesta av programmen och projekten för yttre samarbete under perioden 2000–2006.

Kommissionen beviljar dock inte oberoende finansiering till vart och ett av de områden där vi samarbetar med våra partnerländer och det gäller för frågor som hör samman med anständigt arbete. Vårt samarbete verkar utifrån principen om nationellt ägande och vi måste respektera våra partnerländers val när det gäller prioriteringar för samarbetet med kommissionen.

Programprocessen för tionde europeiska utvecklingsfonden (EUF) (2008–2013) har ännu inte slutförts och därför har vi ingen definitiv information om fördelningen av anslag mellan de olika prioriterade områdena. Eftersom det är så har vi ingen specifik information om anslag för främjande av anständigt arbete.

I ett mer framskridet stadium är programmet för vårt samarbete med länder som inte är AVS-länder (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet) – exempelvis Latinamerika, Asien och Centralasien – och europeiska grannskapspolitiken. Det skulle dock även här vara överilat att lämna definitiva siffror om specifika finansiella anslag, med tanke på att den slutliga versionen av strategidokumenten om dessa länder och regioner ännu inte har upprättats. Medlemsstaterna och parlamentet kommer också att ha sitt att säga till om när det gäller innehållet i dessa dokument innan de antas i den dialog mellan institutionerna som föreskrivs i dessa frågor.

Förutom programmen för varje land kommer temaprogrammet ”Investering i mänskliga resurser” med början 2007 att finansiera innovation, globala partnerskap och praktiska åtgärder i nyckelområden inom mänsklig och social utveckling, däribland anständigt arbete.

Stöd kan även beviljas till arbetsmarknadens parter från 2007, i samband med det tematiska programmet med titeln ”icke-statliga aktörer och lokala myndigheter i utvecklingspolitiken”. Vidare kan stöd öronmärkas för att främja viktiga arbetsrelaterade standarder på grund av det nya EU-instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter. Stöd för initiativ som syftar till att förbättra hanteringen av den ekonomiska migrationen till förmån för både ursprungsländer och värdländer kommer också att bidra till att främja anständigt arbete. Sådant stöd föreskrivs i Aeneasprogrammet och kommer att vara tillgängligt från 2007 med programmet för migration och asyl.

För min del anser jag att det är nödvändigt att belysa att anständigt arbete inte alls är en enkel fråga om anställning eller social trygghet, utan mer än något annat en fråga om ”styrning”. Genomförandet av en effektiv politik för att uppnå anständigt arbete kräver väl styrda institutioner så att det anständiga arbetet kan främjas på ett effektivt sätt.

Det var därför som kommissionen i det tionde EUF föreslog beviljande av en incitamentsdel, som skall kopplas till vårt program med partnerländer, för en serie styrningsrelaterade frågor, inbegripet undertecknandet och ratificerandet av de åtta grundläggande konventionerna av Internationella arbetsorganisationen. Kommissionen är övertygad om att detta nyckelinitiativ kommer att spela en viktig roll för att främja anständigt arbete i partnerländerna.

Den 19 november 2006 är det ”världstoalettdagen”. År 2004 var två femtedelar av världens befolkning (2,6 miljarder människor) tvungna att uträtta sina behov utomhus eller på ohygieniska platser. Om millennieutvecklingsmålet att halvera andelen människor som saknar tillgång till grundläggande sanitära faciliteter skall kunna uppnås fram till 2015 måste ytterligare 1,6 miljarder människor få tillgång till sådana faciliteter innan dess.

Hur mycket av sin utvecklingsbudget har kommissionen sedan år 2000 avsatt till att förbättra tillgången till sanitära faciliteter i utvecklingsländerna och vilka eventuella ökningar planeras fram till 2015?

Vilka konkreta framsteg har hittills gjorts genom partnerskapet mellan EU och Afrika rörande vattenfrågor och sanitära förhållanden som inleddes vid toppmötet om hållbar utveckling 2002?

(FR) Omkring 2,2 miljoner människor, framför allt barn, dör varje år i utvecklingsvärlden till följd av sjukdomar som hör samman med bristande tillgång till säkert dricksvatten, bristande sanitet och dålig hygien. Det är en av de främsta orsakerna till sjukdom och död i utvecklingsländerna.

EU är inte bara den största givaren av utvecklingsbistånd bland givarländerna, utan även den största givaren av utvecklingsbistånd för vatten och sanitet, med en årlig budget på cirka 1,4 miljarder euro.

Mellan 2002 och 2005 anslog kommissionen 1 283 miljoner euro till vatten och sanitet för utvecklingsländerna. Siffrorna för 2006 är ännu inte kända och siffrorna för perioden före 2002 är inte jämförbara. Kommissionen beräknar att cirka 25 procent av dessa belopp är avsedda för sanitet.

Kommissionen förbereder och genomför sin vatten- och sanitetsverksamhet i samband med strategidokument och regionala vägledande program. Dessa dokument upprättas i samråd med partnerländerna och avspeglar de nationella prioriteringarna och kraven för biståndstagarna. Nya landstrategidokument upprättas i partnerskap med mottagarländerna, och kommer att täcka finansieringen från tionde europeiska utvecklingsfonden (EUF) (2008–2013) och EU:s budget (2007–2012). Information om de nya åtagandena är ännu inte tillgänglig.

Den andra delen av frågan hör samman med det strategiska partnerskapet mellan Afrika och EU för vatten och sanitet, vilket har undertecknats av afrikanska och europeiska statschefer vid 2002 års världstoppmöte om hållbar utveckling och genomförts via den afrikanska delen av det europeiska vatteninitiativet.

EU:s vatteninitiativ är inte ett finansiellt instrument för att ge bistånd. Det är en gemensam åtgärd av kommissionen, medlemsstaterna, partnerländer och andra relevanta parter, däribland organisationer för det civila samhället och lokala myndigheter, för ett gemensamt arbete för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Effekterna av initiativet har kommit långsamt, men ett antal viktiga resultat har ändå uppnåtts:

- initiativet har upprättat dialoger mellan partnerländernas regeringar, de relevanta parterna och EU i syfte att hjälpa partnerländer att utveckla och genomföra politik, strategier och prioriteringar för vatten och sanitet som biståndsgivare kans stödja. Framstegen har varit långsamma och en viss framgång har skett i utvecklingen av dessa dialoger. Genom att betona det breda deltagandet av de civila samhället har de gett en möjlighet för afrikanska civila organisationer att höras,

- initiativet har utvecklat aktiviteter för att samordna biståndsgivare och på så sätt bidra till att förbättra biståndets effektivitet (främst i Etiopien),

- initiativet har lanserat fem regionala gränsöverskridande vattenhanteringsprojekt i Afrika,

- vattenfaciliteten för AVS–EU, som inrättades 2004, med en total finansiering om 500 miljoner euro från det nionde EUF, är ett direkt resultat av den politiska kraft som genererades av europeiska vatteninitiativet och en avspegling av den vikt som EU lägger vid vatten och sanitet,

- det europeiska vatteninitiativet har bidragit till att stärka det afrikanska ministerrådet för vatten (AMCOW) och underlättat AMCOW:s deltagande i den politiska debatten om vatten på regional och internationell nivå,

- bidraget från kommissionens sjätte ramprogram för forskning till det europeiska initiativets målsättningar har bidragit till inrättandet av mer än 50 nya forskningsprojekt, för vilka kommissionens totala bidrag är cirka 28 miljoner euro. Ett bra exempel är SWITCH-projektet (hållbar vattenhantering förbättrar hälsan i morgondagens städer), vilket kommer att ta emot mer än 14 miljoner euro (14 749 997 euro) från kommissionen utspritt över fem år. Detta projekt hanterar sanitetsproblem i olika delar av världen baserat på specifika fallstudier som genomförs i ett antal städer i utvecklingsländerna, däribland Bogota, Cali, Lima, Belo Horizonte, Accra, Alexandria och Peking.

2001 angav rådet i utkastet till slutsatser om strategin för att integrera miljöhänsyn i gemenskapens ekonomiska samarbete och utvecklingssamarbete att man systematiskt måste använda sig av miljökonsekvensbedömningar för att främja en hållbar utveckling av projekten.

Revisionsrätten understryker i sin särskilda rapport nr 6/2006 om miljöaspekter på kommissionens utvecklingssamarbete att kommissionen inte har någon förteckning över de miljökonsekvensbedömningar som görs av utvecklingsprojekten och att det finns vissa tecken på att bedömningar inte har gjorts när de borde ha gjorts.

1998 undertecknade kommissionen tillsammans med FN:s ekonomiska kommission för Europa konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen).

När tror kommissionen att förteckningen över miljökonsekvensbedömningar på utvecklingssamarbetet kommer att kunna offentliggöras?

(FR) År 2005 upprättade kommissionen en förteckning över miljökonsekvensanalyser via sin hjälpcentral för miljön. Hittills har mer än etthundra sådana analyser identifierats, varav de flesta avser transport, jordbruk eller landsbygdens utveckling och miljön, naturresurser och vatten. Denna förteckning, som ännu är ofullständig, kommer att offentliggöras under 2007.

Anser inte kommissionen att involvering av civilsamhället och strategier för delaktighet skapar ansvarskänsla och kan förbättra den tekniska kvaliteten på de analyser som landstrategierna bygger på? Kan kommissionen, om den instämmer i det ovannämnda, ange på vilket sätt kommissionen samlar information om bästa praxis när det gäller att samarbeta med civilsamhället för att utveckla landstrategier? Anser kommissionen också att det bör införas obligatoriska samråd med AVS-ländernas nationella parlament?

(FR) Det civila samhället har en avgörande roll att spela i processen för att upprätta landstrategidokument, på grund av sitt dubbla kall som nödvändig partner i lämnandet av bistånd och som strategisk partner med förmåga att föra en politisk, ekonomisk och social dialog framåt. Kommissionen är medveten om detta och måste spela en viktig roll genom att underlätta ett konstruktivt och kontinuerligt samarbete mellan nationella offentliga myndigheter och en lång rad olika organisationer i det civila samhället – en grundläggande faktor i ett lands utveckling och för att göra det möjligt för alla delar av befolkningen att ta ansvar för utvecklingsstrategier.

Under den nionde europeiska utvecklingsfonden (EUF) har det civila samhället i länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna) deltagit i programprocessen för första gången. I två kommissionsrapporter har det genomförts analyser av de framsteg som har gjorts i främjandet av infallsvinklar om deltagande – det första var inriktat på det civila samhällets deltagande i upprättandet av landstrategidokument för AVS-staterna (2003), det andra upprättades under halvtidsöversynen av landstrategidokumenten. För den andra rapporten användes olika verktyg för att skaffa information om bästa seder. Ett detaljerat landsspecifikt frågeformulär skickades särskilt till de regionala departementssekreterarna och omfattade främst följande aspekter: det nationella sammanhanget, det civila samhällets deltagande i diskussioner om vilken policy som bör följas och om genomförandet av politik, användning av resurser som har avsatts för uppbyggande av kapacitet för icke-statliga aktörer, graden av och kvaliteten på de icke-statliga aktörernas deltagande och övergripande trender avseende detta deltagande. I tillägg till kommissionens interna informationskällor (gemensamma årsredovisningar, analyser av slutsatser från halvtidsöversyner och finansieringsförslag och -avtal) användes annan dokumentation, däribland analyser av sociala och ekonomiska partner, frågeformulär och analyser från uppföljningskommittén för AVS–EU och av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) samt andra mycket användbara dokument och fältstudier av icke-statliga organisationer.

Vår vilja att främja principerna för deltagande och ansvar har även införlivats som en av grundsatserna för programövningen, som för närvarande pågår, för det tionde EUF. I programinformationen beskrivs det på följande sätt:

”Samråd med lokala myndigheter och icke-statliga aktörer är en nödvändig del av övningen. De bör involveras i olika skeden i programprocessen och särskilt få möjlighet att bidra till och kommentera CSP/RSP⁽¹⁾.

För att se till att alla parter som är inblandade i programprocessen kan delta till fullo har informationen delats med dem och anslagits på Internet. I riktlinjerna anges även att de icke-statliga aktörerna har ”rätt till ekonomiskt stöd enligt (Cotonou-)avtalet” och att strategidokument måste ”ge information om användningen av EUF-resurser för att främja icke-statliga aktörers utveckling och kapacitet”.

Nationella parlament, som är garanter för den demokratiska legitimiteten, måste spela en viktig roll för att främja en sund offentlig ledning i samband med AVS–EU-partnerskapet, särskilt via den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen. Kommissionen uppmuntrar, genom den pågående dialog som den för med partnermyndigheter och regioner, på olika nivåer, det största möjliga engagemanget hos institutioner, särskilt parlament. Denna positiva infallsvinkel avspeglas i ett antal strategidokument, däribland det reviderade Cotonouavtalet och ”Europeiskt samförstånd om utveckling”, där den nödvändiga övervakande rollen för medborgarnas demokratiskt valda företrädare bekräftas, särskilt inom nationella församlingar, parlament och lokala myndigheter. Varje AVS-land har dock friheten att avgöra det bästa sättet att engagera och informera sitt nationella parlament, och det ankommer inte på kommissionen att vidta särskilda åtgärder för att anta praktiska arrangemang i detta sammanhang.

Budgetstöd kan vara ett kostnadseffektivt och lämpligt sätt för EU att stödja utvecklingsländernas kamp mot fattigdom, men effektiviteten av EU-stöd som ges i form av budgetstöd kan undermineras i avlägsna områden där myndighetstjänster är begränsade eller saknas. Kommer kommissionen att överväga en bredare tillämpning av budgetstöd till decentraliserade fonder i utvecklingsländer, till exempel till lokala myndigheters budgetar eller utvecklingsfonder i parlamentsledamöters valkretsar, då detta stöd på ett mer effektivt sätt skulle kunna nå ut till avlägsna områden och medföra ett direkt ansvar gentemot de mest behövande befolkningarna?

(FR) Kommissionen ser mycket allvarligt på risken att det budgetstöd som den ger kanske inte kan uppnå målet att förbättra kvaliteten och kvantiteten hos de tjänster som erbjuds för de personer som behöver dem mest.

För att hantera denna risk har kommissionen utvecklat en innovativ, resultatbaserad infallsvinkel, och fastställt en koppling mellan de belopp som betalas ut och de resultat som uppnås genom en rad indikatorer som har godkänts av det berörda landet som gör det möjligt att kontrollera om det har skett en genuin förbättring av de offentliga sociala tjänsterna (till exempel vaccination eller unga flickors skolgång).

För att uppnå en större effekt bland de mest behövande delarna av befolkningen har vissa program ställt upp mål som inte grundar sig på nationella genomsnitt, utan avser de minst gynnade regionerna, där tillgången till grundläggande tjänster är mer problematisk. Det är exempelvis fallet i Mali, där budgetstödet ges för decentralisering genom programmet för att stödja administrativa reformer och decentralisering (PARAD).

I detta sammanhang föredrar kommissionen att överföra medel direkt till nationella statskassor, i stället för till lokala myndigheter, av följande skäl:

Med tanke på att dessa överföringar skulle medföra en förändring av resursfördelningen jämfört med den ursprungliga statsbudgeten skulle kommissionen genom att göra det minska sin partners kontroll över budgetpolitiken, samtidigt som den påverkar dess system för förvaltningen av de offentliga finanserna, och därigenom försvagar de verktyg som behövs för att stärka staten, för att utveckla en sammanhängande regional utvecklingspolitik, vilken ofta är bristfällig på grund av bristande resurser.

Å andra sidan, och mer realistiskt, skulle utbetalningen av budgetstöd direkt till lokala myndigheter mycket väl kunna ge de centrala myndigheterna ett incitament att förändra sitt sätt att fördela resurser till lokala myndigheter, genom att dra av de resurser som ges av EG.

Med tanke på att den nationella budgeten innefattar överföringar till lokala myndigheter kommer dessutom dessa överföringar, precis som andra utgifter som ingår i budgeten, att gynnas av budgetstöd. Det gäller exempelvis för budgetstöd som ges till Honduras för att stödja decentraliseringen och till Jordanien för att främja den lokala utvecklingen.

Slutligen har kommissionen olika sätt att integrera den sociala dimensionen i sina budgetstödprogram:

Genom att inkludera övervakningen av budgetöverföringar till lokala myndigheter bland de ämnen som diskuteras under de årliga granskningarna, som en del av dialogen med regeringarna, eller till och med i vissa fall genom att ställa upp villkor för beviljandet av budgetstöd.

Genom att införa sektorsbudgetstöd, särskilt inom utbildnings- och vårdsektorerna, och införliva decentraliseringsprocessen, såsom har skett i exempelvis Nicaragua eller Filippinerna.

Genom att stödja budgetstödet med uppbyggande av kapacitet för centrala, decentraliserade och lokala tjänster med ansvar för förvaltningen av offentliga finanser.

Många av världens fattigaste människor bor i avlägsna, torra eller på annat sätt ”mindre gynnade” områden och statliga skolor, hälso- och sjukvårdstjänster, vattenförsörjning och sanitära anläggningar, jordbrukstjänster och veterinära tjänster samt kommunikationstjänster når inte alltid dessa områden. Kan kommissionen mot denna bakgrund ange vilka metoder den tillämpar utöver budgetstöd för att se till att EU-stödet når dem som mest behöver det?

(FR) Svaret på denna fråga kan delas upp i två delar:

1. Hur man tar hänsyn till isolering i fördelningen av finansiering mellan länder,

2. Hur man ser till att hänsyn tas till personer utan röst i varje lands nationella program.

Svaret på var och en av dessa delfrågor finns i det europeiska samförståndet om unionens utvecklingspolitik.

1. Kriterier för fördelning av finansiering:

I det europeiska samförståndet anges att utvecklingsresurser bör anslås på ett objektivt och öppet sätt, baserat på de mottagande ländernas behov och prestation. Det innehåller ett försök att definiera fattigdomsbegreppet efter kriterierna behov, såsom tillgången till grundutbildning och vatten, spädbarnsdödlighet eller graden av undernäring.

I tillägg till dessa allmänna indikatorer finns det indikatorer på social sammanhållning. För AVS-länderna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet) tas i enlighet med AVS–EU-partnerskapsavtalet kännetecknen på instängda territorier eller öterritorier uttryckligen i beaktande vid fördelningen av bistånd. Till dessa läggs andra kriterier som avser isolering, såsom den relativa transportkostnaden jämfört med den främsta utomstående marknaden och förhållandet mellan storleken på territoriet och icke-stadsbefolkningen, för att ta hänsyn till de extra kostnader som uppstår vid säkrandet av grundläggande sociala tjänster för de delar av befolkningen som finns längst bort från stadscentrum.

2. Programprocessen

I det europeiska samförståndet påpekas att förutom fördelningen av medel mellan olika länder är den främsta målsättningen för EU:s utvecklingssamarbete utrotningen av fattigdom och uppnåendet av millennieutvecklingsmålen. I strategidokumenten finns en detaljerad analys av problemen med fattigdom och den respons som har föreslagits av våra partnerländer för att de skall kunna föreslå svarsstrategier för att bidra effektivt till att minska fattigdomen. Indikatorer på genomförandet av samarbete kommer att identifieras för att möjliggöra övervakningen av framstegen på området

För att uppnå betydande och varaktiga resultat insisteras i det europeiska samförståndet även på ett mer strukturerat samarbete med utgångspunkt i sektorer i stället för projekt, för att säkerställa att våra åtgärder ingår i en global utvecklingsstrategi.

Företrädarna för icke-statliga aktörer deltar i programprocessen, och samordningen mellan intressenter, inbegripet andra bidragsgivare, bör se till att ingen sårbar grupp förbises i programprocessen.

Identifieringen av förebyggande av konflikter och regional planering, inbegripet stöd för decentraliseringsprocesser och lokal utveckling, som ingående delar i våra prioriteringar för samarbete, bör också säkerställa att problemen för minoriteter och de mest behövande befolkningarna kan beaktas helt i införandet av samarbete.

Vidare kommer instrumentet för mänskliga rättigheter (europeiskt initiativ för demokrati och mänskliga rättigheter) och temaprogrammet ”Icke-statliga aktörer och lokala myndigheter i utveckling” att hjälpa kommissionen att hantera specifika problem i andra sammanhang än samarbetet med regeringar.

Den humanitära situationen försämras i lägren för flyktingar från Västsahara till följd av en drastisk minskning av det humanitära stödet och hjälpen till de människor från Västsahara som söker skydd i lägren. Vilka särskilda och brådskande åtgärder tänker kommissionen därför vidta för att man skall kunna arbeta för att Västsaharas invånare skall garanteras värdiga levnadsförhållanden i flyktinglägren?

(FR) Kommissionen är en av de största givarna av humanitärt bistånd till de Ahrawiflyktingar som bor i läger i sydvästra Algeriet. Sedan 1993 har 117 miljoner euro öronmärkts för att uppfylla flyktingarnas behov.

Det bistånd som beviljades under beskattningsåret 2006 har uppgått till totalt 10,9 miljoner euro, en ökning från de 9 311 000 euro i bistånd som beviljades i 2005 års budget. Två finansiella beslut har antagits. Det första var i februari 2006 för att hantera den nödsituation som orsakades av översvämningar som drabbade lägren (900 000 euro) och det andra i juli 2006 som svar på återkommande mänskliga behov från och med september 2006 (10 miljoner euro).

Kommissionens bistånd syftar först och främst till att möta flyktingarnas behov av livsmedel via å ena sidan finansiering från Världslivsmedelsprogrammet (WFP) för baslivsmedel, och å andra sidan finansiering från icke-statliga organisationer för tillhandahållande av färskvaror. Denna dubbla infallsvinkel kommer att bidra till att uppfylla flyktingarnas grundläggande behov av livsmedel, samt diversifiera det de äter, med vitaminer och mikronäringsämnen. Det kommer även att vara en form av svar på rekommendationerna i näringsstudien av FN:s flyktingkommissariat/WFP från 2005, där en försämring av flyktingarnas näringssituation belystes.

För det andra syftar biståndet från kommissionen till att förbättra flyktingarnas livsvillkor med utgångspunkt från flera sektorer. Inom ramen för 2006 års finansieringsbeslut, som omfattar den sista tredjedelen av 2006 och det mesta av 2007 – förutom livsmedelsbistånd, som står för hälften av finansieringen – har stöd för icke-statliga organisationers projekt och FN-organ planerats inom ett antal områden, däribland utdelning av hygienpaket (för kvinnor), utdelning av tält, stöd för vårdsystemet, avfallshantering, vattenförsörjning, aktiviteter för barn i skolåldern och handikappade samt vaccination.

Förutom humanitärt bistånd har kommissionen för avsikt att använda sin ständiga närvaro i Alger och sina regelbundna besök i lägren för att se till att de projekt som den finansierar övervakas, ständiga behovsanalyser genomförs och att det biståndsarbete som utförs av olika givarorganisationer samordnas. I detta avseende är kommissionen medveten om den kritiska situationen i WFP:s ”livsmedelsledning”, som har lett till att ett antal organisationer har vädjat om skyndsam hjälp. Kommissionen har emellertid sedan dess fått kännedom om ett antal bidrag från donatorer till WFP, vilket har sett till att det grundläggande behovet av livsmedel är uppfyllt fram till slutet av 2006. Det kan finnas vissa logistiska svårigheter med att transportera livsmedelsprodukterna för utdelning i november 2006. Kommissionen anser att det inte finns någon mening med att anta särskilda nödåtgärder, utan att det humanitära biståndet måste fortsätta att ges, såsom anges i 2006 års finansieringsbeslut, för att förhindra ytterligare bakslag i utdelningen av bistånd.

Kommissionsledamoten med ansvar för konkurrens Neelie Kroes höll den 24 april 2006 ett tal till universitetet i Leiden kallat Konkurrens inom flygsektorn – Europeiska kommissionens synsätt.

I ett avsnitt av talet sade hon att kommissionen i frågor som övertaganden av flygbolag i Europa ser särskilt på följande kriterium innan den fattar ett beslut: En positiv utgångspunkt innebär inte att vi kan förbise de effekter som sammanslagningar av och allianser mellan flygbolag har på de enskilda marknaderna, särskilt på linjer som knyter samman parternas viktigaste flygplatser.

Om Ryanair skulle ta över Aer Lingus, skulle det innebära att kommissionen noga skulle undersöka hur ett sådant övertagande skulle påverka den irländska marknaden, med tanke på att dessa båda flygbolag tillsammans kontrollerar över 80 procent av samtliga flygresor mellan Republiken Irland och Storbritannien?

Innebär detta även att kommissionen noga skulle undersöka hur en sådan sammanslagning skulle påverka Dublins flygplats, med tanke på den dominerande ställning som båda dessa företag skulle få på Dublins flygplats om budet om övertagande skull antas?

(EN) Enligt koncentrationsförordningen⁽¹⁾ har kommissionen exklusiv behörighet att från konkurrenssynpunkt bedöma företagssammanslagningar som har en ”gemenskapsdimension”. ”Gemenskapsdimensionen” definieras i enlighet med artiklarna 1.2 och 1.3 i koncentrationsförordningen med utgångspunkt från de berörda företagens omsättning. När en företagssammanslagning uppfyller de relevanta tröskelkriterierna för omsättning måste den meddelas till kommissionen innan den genomförs.

Ryanairs föreslagna övertagande av Aer Lingus meddelades formellt till kommissionen den 30 oktober 2006. Detta påverkar dock inte den nödvändiga bedömningen av om transaktionen hör hemma under kommissionens jurisdiktion. En sådan bedömning kan bara göras med utgångspunkt från de detaljerade omsättningssiffrorna för båda parter.

Om den föreslagna transaktionen hör hemma under kommissionens jurisdiktion skulle en omfattande marknadsundersökning genomföras för att noggrant bedöma företagssammanslagningens följder för konkurrensen, särskilt när det gäller ett antal rutter som förbinder Irland med andra europeiska länder, bland dem Förenade kungariket. Undersökningen skulle också granska vilken ställning det föreslagna sammanslagna företaget skulle få på Irland och särskilt på Dublins flygplats. Men i detta skede kan kommissionen inte i förväg bedöma vilka resultat en marknadsundersökning skulle ge och inte heller om den föreslagna transaktionen skulle kunna leda till konkurrensproblem på några av de flygtransportmarknader som berörs.

På grundval av uppgifter från Eurostat kan man konstatera att priserna på den grekiska marknaden under de senaste två åren stadigt har gått uppåt och att det skett en rekordhög ökning av konsumenternas kostnader. Samtidigt ökar klyftan mellan produktionspriser och konsumentpriser ständigt.

Anser kommissionen att samarbetet och kontakterna mellan de två instanser som skall se till att konkurrensen sker på ett smidigt sätt, dvs. de grekiska fristående reglerande myndigheterna och den grekiska konkurrenskommittén, i dagens läge fungerar på ett effektivt sätt när det gäller den grekiska marknaden och att garantier finns för ett skydd mot orättvis praxis som skadar konkurrensen?

Har kommissionen någon behörighet eller egna verktyg för att övervaka okontrollerade eller konstgjorda ökningar av konsumentpriserna i medlemsstaterna?

(EN) Konsumentprisinflationen i Grekland, mätt enligt det harmoniserade konsumentprisindexet (HIKP), har nu under några år legat bland de högsta i euroområdet. Det går dock inte att se någon strukturell klyfta mellan producentpriser och konsumentpriser eftersom skillnaden mellan producentprisindex och HIKP för Grekland under de senaste två åren (dvs. om man jämför augusti 2006 med september 2004) bara var i genomsnitt två indexpunkter. Under samma period ökade konsumentpriserna för energi i Grekland med omkring 30 procent samtidigt som konsumentpriserna med undantag för energi ökade med 3 procent.

Mer allmänt bör det tydligt uppmärksammas att prisökningar kan bero på en rad olika faktorer och inte alltid är ett resultat av konkurrensbegränsande åtgärder.

I den mån en ökning av konsumentpriserna på en vara eller tjänst på en medlemsstats territorium är en följd av konkurrensbegränsande åtgärder som bryter mot EU:s konkurrensregler kan dessa beivras av den nationella konkurrensmyndigheten, av privata kärande inför nationella domstolar eller av kommissionen. Mycket ofta är den nationella konkurrensmyndigheten lämplig för att ta itu med sådana fall. Konsekvens vid genomförandet av EG:s konkurrensregler garanteras inom ramen för det europeiska konkurrensnätverket. Om det skulle uppstå en situation med allvarlig risk för att EG:s konkurrenslagstiftning skulle tillämpas på ett felaktigt eller olämpligt sätt har kommissionen befogenhet att frånta den nationella konkurrensmyndigheten behörigheten att ta itu med fallet. Hittills har något sådant fall aldrig uppstått i praktiken.

Kommissionen har inte fått några antydningar om att den grekiska konkurrensmyndigheten och de grekiska fristående reglerande organen inte samarbetar på rätt sätt vid fullgörandet av sina uppgifter. Den senaste utvecklingen i den grekiska konkurrenslagstiftningen har gett den grekiska konkurrensmyndigheten starkare exekutiva befogenheter som bör göra det möjligt för den att mer kraftfullt ingripa mot brott mot konkurrenslagstiftningen.

Under ett besök i Grekland nyligen sade kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor, Neelie Kroes, att det saknas insyn i prissättningssystemet för olja och naturgas.

Det skall påpekas att den grekiska konkurrenskommissionen håller offentliga samråd för att försöka skapa effektiva konkurrensvillkor i samband med försäljning och handel med oljeprodukter. Vid samråden har det kunnat konstateras att denna marknad präglas av kraftiga snedvridningar som lett till att de grekiska bränslepriserna ligger högst i EU.

På vilket sätt är naturgaspriserna kopplade till oljepriserna? Hur bedömer kommissionen situationen på den grekiska naturgasmarknaden? Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta för att marknaden skall fungera väl?

(EN) I den preliminära rapporten från kommissionens sektorundersökning av konkurrensen på gasmarknaderna bekräftades det att priset på gas är kopplat till priset på olja och oljeprodukter i de flesta långsiktiga kontrakt. Det visade sig att gaspriserna, låt vara i mindre utsträckning, var indexerade mot priserna på gas som handlas vid depåer, kolpriser, elpriser och generella inflationsindex.

Kopplingen mellan priserna på olja och naturgas bygger på antagandet att olja kan ersättas med naturgas. Konkurrens mellan olika gasleverantörer, där priserna uteslutande bygger på tillgång och efterfrågan på gas, skulle ge marknaden effektivare prismekanismer. Kommissionen håller därför på att vidta åtgärder för att främja utvecklingen av konkurrens mellan gasleverantörer inom en konkurrensbetonad inre gasmarknad.

Naturgas introducerades för första gången på den grekiska energimarknaden i november 1996. Som nybliven marknad har Grekland fått undantag från vissa bestämmelser i gasdirektivet enligt artikel 28 punkt 2 i direktivet. Följaktligen kommer flertalet av bestämmelserna i gasdirektivet att kunna tillämpas i Grekland först från och med den 15 november 2006.

I december 2005 antog Grekland lag 3428 som införlivar gasdirektivet i dess helhet. De grekiska myndigheterna håller nu på att utarbeta tillämpningsåtgärder för att främja utvecklingen av en välfungerande och mogen gasmarknad, och kommissionen följer noga denna utveckling.

Jag välkomnar att kommissionen i september tillkännagav att ett vaccin som kan skydda tusentals kvinnor mot livmoderhalscancer skall godkännas, och nyheten att andra liknande vaccin snart kommer att finnas tillgängliga. I Förenade kungariket räddas omkring 4 500 liv varje år genom screeningprogrammet, men om ett vaccin införs skulle den siffran kunna bli betydligt högre. Det har sagts att antalet dödsfall till följd av livmoderhalscancer skulle kunna minskas med mer än 75 procent om alla 12-åriga flickor skulle vaccineras.

Kan kommissionen mot bakgrund av detta informera kammaren om sin strategi för att se till att vaccinet får så stor spridning som möjligt i alla EU:s 25 – och snart 27 – medlemsstater? Kan kommissionen också försäkra oss att ett omfattande upplysnings- och informationsprogram kommer att genomföras för att se till att alla föräldrar är fullt medvetna om fördelarna med ett vaccinationsprogram liksom om att deltagande i programmet kan förhindra att deras döttrar blir siffror i statistiken över denna fruktansvärda sjukdom?

(EN) Kommissionens försäljningstillstånd för ett nytt vaccin mot livmoderhalscancer i september 2006 är ett viktigt steg för att förhindra cancer.

Med utgångspunkt från omfattningen av livmoderhalscancer i dag finns det beräkningar som tyder på att omkring 30 000 cancerfall bland kvinnor skulle kunna förebyggas genom detta vaccin.

Om man beaktar att flera hundra tusen kvinnor om året i EU-25 i dag får diagnosen lesion som förstadium till cancer som måste behandlas kliniskt skulle ett vaccin som skulle kunna förebygga 80 procent av dessa lesioner kunna få enormt positiva resultat.

I denna situation kommer kommissionen att arbeta på flera fronter för att hjälpa till att fastställa bästa metoder genom att skaffa fram ytterligare belägg genom forskning och utveckling inom ramen för det framtida sjunde ramprogrammet för forskning och genom att uppdatera och främja Europeiska kodexen mot cancer som sedan 2003 innehåller en rekommendation om tidigt förebyggande av levercancer genom vaccinering mot hepatit B-virus.

Detta kommer vidare att innebära offentliggörande och spridande av EU-riktlinjer om kvalitetssäkring vid screening och diagnos av livmoderhalscancer. Riktlinjerna beräknas utkomma under första halvåret 2007. I dem kommer testning av och vaccinering mot mänskligt papillomvirus (HPV) att diskuteras i särskilda kapitel.

Ett nytt förslag att uppdatera EU:s riktlinjer om kvalitetssäkring vid screening och diagnos av bröst- och livmoderhalscancer finansieras dessutom inom ramen för hälsoprogrammet 2003–2008. I detta program kommer HPV-vaccinering att prioriteras.

Det europeiska cancernätverket kommer att uppmanas att utöka sin rapport om genomförande och effekter så att den också innehåller en detaljerad analys av de förväntade effekterna av HPV-vaccinering för att förebygga livmoderhalscancer och för att finna bästa metoder för screening.

Att täcka behoven av information och samråd i de nya medlemsstaterna, de anslutande länderna och kandidatländerna och att göra deras experter på området delaktiga är någonting som kommer att prioriteras.

Detta kommer att leda till bättre kunskaper och starkare motivation att effektivt genomföra rådets rekommendation om cancerscreening och EU-riktlinjerna i frågan i alla medlemsstater.

Dessutom överväger kommissionen att inbjuda en grupp experter från de båda nätverken, från Världshälsoorganisationen/Internationella centret för cancerforskning, och från medlemsstaterna och Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar för att bedöma det aktuella läget och tänkbara sätt att gå vidare.

Att förebygga hälsorisker för att bibehålla en frisk och konkurrenskraftig arbetskraft är en del av de nyligen antagna strategiska riktlinjerna för sammanhållningspolitiken 2007–2013, särskilt i konvergensregionerna. Målet är att öka antalet friska år i arbetslivet och att se till att så många människor som möjligt förblir aktivt delaktiga i samhället. Detta innebär att se till att hälso- och sjukvårdstjänsterna har de kunskaper och produkter och den utrustning som krävs för att förebygga risker och att minimera deras potentiella skadeverkningar. Insatserna kommer att omfatta både infrastruktur på hälso- och sjukvårdsområdet och utbildning av sjukvårdspersonal. Insatser för att främja hälsa, förebygga sjukdom och överföra kunskaper kommer också att stödjas.

Livmoderhalscancern måste bekämpas. Och exempel på bästa metoder visar att det går att nå betydande resultat.

Det krävs en sammanhängande, samarbetsinriktad strategi som särskilt omfattar den nya aspekten vaccinering mot denna cancerform.

Det är i första hand medlemsstaterna som måste agera, men EU kan och kommer att ge stöd till exempel när det gäller forsknings- och sammanhållningspolitik där det är möjligt.

Omkring en halv miljon kvinnor årligen är beroende av sådana insatser.

Den 16 augusti 2006 förklarade ordföranden för Libanons utvecklings- och återuppbyggnadsråd Fadl Shalak att de skador som åsamkats byggnader och infrastruktur genom det israeliska luftvapnets och den israeliska flottans bombningar mellan den 12 juli och den 14 augusti uppgick till 3,5 miljarder dollar. Vid Stockholmskonferensen om Libanon den 31 augusti 2006 kunde man samla in cirka 940 miljoner dollar – EU hade lovat att bidra med ytterligare 50 miljoner dollar utöver de åtaganden som gjorts före kriget. Anser kommissionen att dessa belopp på korrekt sätt återspeglar de skador som orsakats under konflikten? Hur stor andel av skadorna berör byggnader och infrastruktur som ursprungligen finansierats av EU? Hur stor andel av kostnaderna för återuppbyggnadsarbetet kommer att betalas av EU? Och hur stor andel av kostnaderna för återuppbyggnadsarbetet kommer att betalas av Israel? Vilka mekanismer kommer att införas för att samla in dessa belopp? Har kommissionen beaktat möjligheten att införa en skatt på import från Israel för att skapa en fond som kan användas för återuppbyggnadsarbetet?

(EN) I september 2006 genomförde kommissionen tillsammans med experter från medlemsstaterna ett uppdrag i Libanon för att bedöma skadorna. Delegationen samlade in uppgifter genom 450 standardiserade mikroficher och frågeformulär som täckte mer än 100 platser. Dessa platser besöktes på ort och ställe. Bedömningen omfattade skador på offentliga anläggningar och infrastruktur på områdena transport (vägar och broar), vatten, energi, sjukvård och utbildning. Delegationens besök på ort och ställe gällde främst de mest skadade distrikten: Tyrus, Bint Jbeil, Marjayoun, Natbayeh och Baabda, främst i södra Libanon, och även Beqaa.

För de sektorer som delegationen hade inriktat sig på beräknades de direkta kostnaderna för skadorna på offentlig infrastruktur till 83 miljoner euro. Denna beräkning av EU-gruppen motsvarar ungefär 1/3 av de beräkningar som redan har presenterats av andra källor, däribland regeringskällor. Det finns flera orsaker till detta. Framför allt omfattade bedömningen bara de viktigaste sektorerna inom den offentliga infrastrukturen. Dessutom låg fokus på direkta skador (kostnader för iståndsättande och återuppbyggnad) medan andra beräkningar kunde omfatta tidigare befintliga behov eller behov av tomtsanering. EU-gruppens prisuppskattningar återspeglar också marknadspriserna i en efterkrigssituation medan de tidigare prisberäkningarna återspeglade högre priser som var tillämpliga under kriget.

Bedömning av skadorna på privatbostäder var inte någon huvuduppgift för delegationen, men uppskattningar från andra källor tyder på att skadorna på privatbostäder i stort sett kan värderas till mellan 800 miljoner och 1,4 miljarder euro, även detta lägre än de ursprungliga bedömningarna.

Uppföljningsuppdrag genomförs för att bedöma hur kommissionen kan omdisponera redan tillgängliga medel och planera framtida bistånd. Såvitt kommissionen känner till har Israel inte gjort några antydningar om att landet för närvarande har för avsikt att ta på sig några kostnader för Libanons återuppbyggnad.

Särskilt i en kris anser kommissionen att det är ytterst viktigt att hålla alla diplomatiska och politiska kanaler öppna för att hålla kontakt med alla partner i Europa-Medelhavspartnerskapet. Därför har kommissionen inte för avsikt att företa några sanktioner av den typ som föreslagits eftersom dessa antagligen skulle inverka negativt på EU:s inflytande i regionen.

Antidumpningstullen på läderskor från Kina och Vietnam som infördes i april i år verkar enligt Eurostats siffror inte ha medfört någon betydande minskning av importen, som nu i stället kommer från andra länder. Vad anser kommissionen om denna utveckling? Kommissionen har ännu inte presenterat de konkreta resultaten av sin antidumpningsundersökning, utan endast några få generella dokument. Kan kommissionen redogöra för resultatet och för sina analyser av de konsekvenser antidumpningstullen har fått och kommer att få för de europeiska konsumenterna och företagen, liksom för dem som äger fabrikerna i Kina och Vietnam? Hur många europeiska företag i denna situation drabbas av tullen?

(EN) Den 5 oktober 2006 antog rådet de åtgärder som kommissionen föreslagit för att ta itu med dumpningen av kinesiska och vietnamesiska skor i Europeiska unionen.

De fullständiga resultaten av undersökningarna och detaljerna för hur nivån på dumpningen och skadan för EU:s näringsliv konstaterades och lämplig nivå på de tullar som fastställdes i detta fall framställs ingående i rådets förordning (EG) nr 1472/2006 av den 5 oktober 2006⁽¹⁾.

Denna åtgärd utgör en balanserad lösning i ett komplicerat läge eftersom fri handel också innebär rättvis handel. Det är en lösning som svarar mot tydliga bevis på illojala konkurrensmetoder och statligt ingripande som inte skulle vara tillåtna enligt EG-konkurrensrätt och som har gjort det möjligt för kinesiska och vietnamesiska bolag att ägna sig åt dumpning i Europeiska unionen.

En omfattande bedömning och analys av åtgärdernas konsekvenser för konsumenterna på EG-marknaden har genomförts. Med all sannolikhet kommer tullarna inte att medföra några, eller endast marginella, effekter på konsumentpriserna eftersom det är en mycket stor prisökning mellan importpriserna på skor och de priser som konsumenterna betalar. Det genomsnittliga importpriset på skor är ungefär 8,5 euro. En tull på 10 procent på detta pris blir bara 0,85 euro medan konsumenterna betalar priser på mellan 50 och 130 euro. Det finns således tillräckligt med marginal för att kunna utjämna tullen i distributionskedjan.

Det finns inga statistiska uppgifter om det antal europeiska företag i skobranschen som har investerat direkt i tillverkningsanläggningar i Kina och Vietnam. Även om det i skofrågan har framkommit att en del europeiska företag faktiskt har byggt upp egna produktionsanläggningar i Ostasien, så verkar utläggning på entreprenad i form av avtal om legotillverkning med självständiga asiatiska tillverkare vara vanligare. Ingen av de tretton kinesiska exporterande tillverkarna och inget av de åtta vietnamesiska bolagen i stickprovet i skoundersökningen ägdes av europeiska bolag.

Som det anges i skäl 325 i förordningen där uttryckliga antidumpningsåtgärder införs i skofrågan omfattas importutvecklingen efter införandet av åtgärderna av ett importövervakningssystem. Ett sådant system har funnits ända sedan införandet av de provisoriska antidumpningsåtgärderna i april 2006. Dessa uppgifter är tillgängliga på den offentliga domänen. Dessutom är utvecklingen av detaljhandelspriserna inom skosektorn också föremål för ständig övervakning.

Huvudsyftet med antidumpningsåtgärderna är inte att hindra import, sådana åtgärder består nämligen inte i kvantitativa restriktioner, utan de är endast ägnade att avhjälpa illojala prissättningsstrategier. Mot bakgrund av att åtgärderna i förestående fall endast är i kraft under en relativt kort tidsperiod, och särskilt på grund av deras successiva införande så skulle det vara för tidigt att redan i detta skede urskilja en entydig utveckling av åtgärdernas konsekvenser för importflöden. Kommissionen kommer att fortsätta att övervaka ärendet. Men det bör nämnas att Vietnam enligt uppgifter i pressen har ökat sin skoexport till Förenta staterna. En automatisk uppföljning med offentliga rapporter är inte förutsedd såvida inte oväntade omständigheter och utvecklingstendenser ger anledning till ytterligare överväganden i framtiden.

EU-kommissionen beslutade den 3 oktober 2006 att förlänga de kritiserade skotullarna på läderskor från Kina och Vietnam med två år. Konsekvensen av kommissionens beslut är att tusentals människor som är verksamma i skoindustrin i Kina och Vietnam kommer att förlora sina arbeten samt att priserna för läderskor kommer att bli dyrare inom EU. Hur motiverar kommissionen beslutet att förlänga skotullarna med ytterligare två år? Har kommissionen beräknat vad det aktuella beslutet kommer att innebära för de europeiska konsumenterna, i form av höjda skopriser?

(EN) Den 5 oktober 2006 vidtog rådet de åtgärder som kommissionen föreslagit för att komma till rätta med dumpningen av kinesiska och vietnamesiska skor i Europeiska unionen.

I rådets förordning (EG) nr 1472/2006 av den 5 oktober 2006⁽¹⁾ redovisas resultaten av undersökningen i detalj. Där anges också hur man fastställt nivån på dumpningen, skadorna för EU:s industri och vilken tullnivå som är lämplig i detta fall.

Dessa åtgärder är bara avsedda att gälla i två år. De ger en balanserad lösning på en komplex situation, en lösning som åtgärdar den uppenbart illojala konkurrens och de statliga ingripanden som gjort det möjligt för kinesiska och vietnamesiska företag att dumpa varor i EU.

Det finns inga bevis för att de vidtagna åtgärderna skulle leda till någon stor förlust av arbetstillfällen i Kina eller Vietnam. Man måste faktiskt sätta storleken på denna situation i sitt perspektiv. Bara ca 18 procent av den totala importen av alla typer av skor från Kina och Vietnam till gemenskapen omfattas i dagsläget av åtgärder, dvs. att enbart vissa typer av läderskor, som inte inbegriper till exempel tekniskt avancerade sportskor (”STAF”), omfattas. Kina och Vietnam kommer naturligtvis även fortsättningsvis att har stora möjligheter att sälja sina skor till gemenskapens konsumenter.

Dessutom är skoindustrin viktig inte bara för Kina och Vietnam. I detta sammanhang är det kanske värt att påminna om att denna sektor – som sysselsätter ungefär 200 000 personer i gemenskapen, ofta i regioner med få alternativa källor till sysselsättning – är viktig även för den europeiska ekonomin. Skotillverkare i EU är kända i hela världen för sin design, sin kunnighet och den höga kvaliteten på deras produkter. Det är oacceptabelt med illegal konkurrens som syftar till att underminera deras konkurrenskraft.

Det har genomförts en rigorös och omfattande bedömning av åtgärdernas konsekvenser för gemenskapsmarknadens konsumenter. Med all sannolikhet kommer tullarna inte alls, eller bara i mycket begränsad utsträckning, påverka konsumentpriserna eftersom de priser som konsumenterna betalar är betydligt högre än importpriserna. Det genomsnittliga importpriset på skor är ca 8,5 euro. En tioprocentig tull på detta pris motsvarar endast 0,85 euro, samtidigt som konsumenterna får betala priser som ligger på 50–130 euro. Det finns alltså tillräckligt med utrymme för att tullen skall kunna absorberas i distributionskedjan.

Den europeiske samordnaren för det prioriterade projektet nr 16 inom ramen för transeuropeiska transportnät har framhållit att innan tunnelprojektet genom Vignemale-massivet kan genomföras måste man invänta två nya höghastighetslinjer mellan Spanien och Frankrike som ingår i det prioriterade projektet nr 3. Om man emellertid noga läser den rapport som samordnaren för projekt 3, Etienne Davignon, har utarbetat finner man att sträckan längs Atlantkusten (Irún/Hendaye–Dax) inte kommer att vara färdig förrän 2015 eller 2020. Sträckan längs Medelhavet (Figueras–Perpignan) har man kommit längre med eftersom den beräknas vara färdig 2009 eller 2010, även om samordnaren konstaterar nya förseningar.

Kan kommissionen bekräfta de tidpunkter som angivits för när de gränsöverskridande sträckorna beräknas vara färdiga? Instämmer kommissionen i Davignons uttalanden om projektet som rör genomfart genom Pyrenéerna? När beräknar man att projekt nr 16 skall inledas, bli färdigt och tas i bruk?

(FR) Dagarna för slutförande i rapporten av Etienne Davignon, som är europeisk samordnare för det prioriterade projektet nr 3, ”Höghastighetsförbindelse för sydvästra Europa”, lämnades av de nationella myndigheter som var ansvariga för detta område. Öppnandet av den gränsöverskridande sträckan Figueras–Perpignan planeras till 2009. När det gäller slutförandet av den gränsöverskridande länken mellan Irún/Hendaye och Dax, längs Atlantkusten, kommer det troligen att ske 2020 – även om detta ännu inte har bekräftats officiellt – vilket motsvarar det som anges i bilaga III till beslutet om riktlinjerna för utbyggnaden av det transeuropeiska transportnätet (beslut nr 884/2004).

Kommissionen kan inte i detta skede med någon större exakthet ange på vilken dag arbetet skall inledas på det prioriterade projektet nr 16, ”Nya järnvägsförbindelser med hög kapacitet genom Pyrenéerna”. Förutom att detta faller inom de berörda medlemsstaternas ansvarsområde visar kommissionens erfarenhet av uppföljning av större infrastruktur för det transeuropeiska nätet att flera år av mycket detaljerade preliminära studier krävs innan den detaljerade planeringen sker. När det gäller det här projektet har dessa studier ännu inte slutförts, vilket även förklarar varför genomförandedagen för projektet inte anges i beslut nr 884/2004.

Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) har just meddelat att illegal import från Kina förorsakar förluster för Europeiska unionen som uppgår till 60 miljoner EUR per år.

Trots upprepade protester från europeiska producenter och trots åtgärder som EU infört för att sätta stopp för detta bedrägeri talar dessa siffror för sig själva. Man har ännu inte kunnat sätta stopp för den triangelhandel med vitlök som Kina har bedrivit i många år genom att sända varor till Europeiska unionen via andra tredjeländer, vilket innebär att den mängd inom ramen för förmånsbehandling som Kina har för sin export till gemenskapsmarknaden överskrids.

OLAF har till och med meddelat att den förtäckta importen av kinesisk vitlök ligger på tredje plats i rankingen på illegal jordbruksimport. Endast avslöjade fall för socker och kött är fler.

Har kommissionen övervägt möjligheten att införa någon typ av skyddsmekanism eller någon specifik åtgärd för att en gång för alla sätta stoppa för den illegala handeln i vitlök?

(EN) Det finns huvudsakligen två sätt för illegal import av vitlök:

felaktig beskrivning av ursprunget, och

på senare tid, felaktig beskrivning av varan.

För att bekämpa den första metoden har kommissionen lanserat två åtgärder:

- Med åberopande av OLAF:s⁽¹⁾ operativa verksamhet offentliggjordes ett ”Meddelande till importörer” i augusti 2005 i serie C av Europeiska unionens officiella tidning där operatörer i gemenskapen uppmanades att vidta alla erforderliga åtgärder mot detta slags bedrägeri.

- Sedan januari 2006 måste all import av vitlök ske mot uppvisande av en importlicens.

Som en följd har omfattningen av detta slags bedrägeri minskat: importen från andra tredjeländer än Argentina och Kina under januari–juni 2006 var 75 procent av importen under samma period 2005, och 65 procent av den genomsnittliga importen under samma period från 2001 till 2005.

På grund av sin karaktär är det andra slaget av bedrägeri svårare att ta itu med. Kommission vill betona det ansvar som medlemsstaternas tullmyndigheter har just i detta sammanhang eftersom det enda sättet att verkligen bekämpa detta slags bedrägeri är fysisk kontroll av införseln.

Det bör också framhållas att det inte tycks ha förekommit några allvarligare störningar på den europeiska marknaden för vitlök sedan 2001. Tvärtom tycks den till och med bli bättre.

Sammanfattningsvis tycks gemenskapens producenter av vitlök vara tillräckligt skyddade genom de åtgärder som redan är genomförda. Men med hänsyn till de stora potentiella förlusterna för gemenskapens budget kommer kommissionen att undersöka om det krävs ytterligare åtgärder.

Skyddet av egendomsrätten är en grundläggande rättighet i den juridiska kultur som skapats genom gemenskapens lagstiftning. Om den här rätten kränks (och om myndigheterna i en medlemsstat inte efterlever rättsliga beslut angående denna rätt som utfärdats av domstolar i denna medlemsstat) – är det här då ett ärende som rör kommissionen?

(FR) Kommissionen vill rikta ledamotens uppmärksamhet mot att den flera gånger har besvarat frågor i parlamentet i frågan om egendomsrätten (frågorna H-0732/06, E-0316/05 och E-0450/06 samt framställningarna 819/2005, 462/2005, 392/2005, 330/2004, 298/2004 och 158/2004).

Dessutom upprepade kommissionens ordförande, i en skrivelse om egendomsrätten i Grekland adresserad till ledamoten av den 7 juni 2006, kommissionens inställning att ”de frågor som har tagits upp omfattas inte av gemenskapsrätten och kommissionen kan därför inte agera. Detta fall innefattar möjliga överträdelser av grundläggande egendomsrätt av den grekiska regeringen i Grekland. Deras tvist med den grekiska regeringen är begränsad till frågor som rör utövandet av dess rättigheter som delägare av mark för byggnader, som inte har någonting med gemenskapsrätten att göra. Det är därför inte möjligt att fastställa den nödvändiga kopplingen mellan den grundläggande lag som kan ha kränkts och gemenskapsrätten”.

Enligt direktiv 97/67/EG⁽¹⁾, ändrat genom direktiv 2002/39/EG⁽²⁾, skall kommissionen före slutet av det här året ha förberett ett förslag till ett nytt direktiv om liberaliseringen av posttjänsterna i EU år 2009, eller om annan interimistisk eller gradvis reglering av de här tjänsterna.

Undersökningar visar att de flesta postorganisationer i medlemsstaterna inte är redo för en fullständig liberalisering av marknaden år 2009, och att projektet kommer att få negativa konsekvenser för de instanser som sköter de samlade posttjänsterna och i förlängningen också kommer att inverka negativt på kvaliteten hos dessa tjänster.

Mot bakgrund av de slutsatser som dragits i olika studier, och eftersom de strukturella åtgärder som föreslagits inte ger några garantier för att de samlade tjänsterna kan fortsätta, utan i stället av ekonomiska skäl kan komma att begränsas både till bredd och omfattning och dessutom kan leda till högre kostnader för konsumenterna, vill jag fråga vilka realistiska och effektiva åtgärder som kommissionen föreslår, för att garantera en tillräcklig finansiering av tjänsterna som helhet, om postmonopolet slopas 2009? Jag undrar också över vilka konsekvenserna för sysselsättningen väntas bli av en fullständig liberalisering av postmarknaden, med tanke på att 80 procent av driftskostnaderna för postväsendet går till kostnader för arbetskraft och att det sammanlagt rör sig om inte mindre än 5 miljoner arbetstillfällen?

(EN) Den 18 oktober 2006 antog kommissionen parlamentets och rådets förslag till ett direktiv om ändring av direktiv 97/67/EG beträffande fullständigt genomförande av gemenskapens inre marknad för posttjänster⁽³⁾. I detta direktiv bekräftas att den inre marknaden för postsektorn skall genomföras fullt ut 2009 och att ramen för att garantera högkvalitativa samlade posttjänster till ett rimligt pris bevaras.

Det förberedande arbetet byggde på ett antal sektorstudier varav två initierats av kommissionen under 2005/2006. Dessutom finns lämplig information såväl om utvecklingstendenser inom sektorn, särskilt i fråga om ekonomiska, sociala, sysselsättningsmässiga och tekniska aspekter, som om tjänstens kvalitet i den tredje rapporten till rådet och parlamentet om tillämpningen av postdirektivet⁽⁴⁾. Detta dokument innehåller en detaljerad bilaga med specificerad information om de frågor som ledamoten tar upp. Med avseende på följderna av den fullständiga liberaliseringen av marknaden för den samlade posttjänsten har kommissionen lagt fram en rapport för rådet och parlamentet (”Den fullständiga liberaliseringen av den inre marknaden för posttjänster 2009 – prognosstudie av konsekvenserna för de samhällsomfattande posttjänsterna”)⁽⁵⁾. Dessutom tillhandahålls en konsekvensbedömning som bifogas förslaget om ändring av direktivet jämte en mer detaljerad bilaga.

I alla dessa dokument bekräftas att postreformen går framåt och bedömningen görs att den fullständiga liberaliseringen av marknaden är möjlig i alla medlemsstater 2009. För att följa upp de framsteg och resultat som hittills har uppnåtts och för att trygga fortsatta förbättringar jämte godtagbar sysselsättning tyder tillgängliga uppgifter och analyser på att det avslutande steget bör tas i den gradvisa process för liberalisering av marknaden som påbörjades för ett årtionde sedan med direktiv 97/67/EG. Sysselsättningsaspekterna har undersökts noggrant och framställs ingående i ovan nämnda dokument. Det bör framhållas att sysselsättningsutsikterna påverkas av en rad faktorer: Dessa faktorer inbegriper särskilt såväl efterfrågan och ändrade kundbehov, elektroniska ersättningar, nya tekniker och automatisering som organisatoriska förändringar. Vi bör också komma ihåg de positiva effekter liberaliseringen av marknaden har på sysselsättningen som till exempel skapande av sysselsättningsmöjligheter med nya aktörer och i angränsande sektorer.

När det gäller finansieringsinstrument för eventuella nettokostnader för den samlade posttjänsten vill kommissionen rikta ledamotens uppmärksamhet på de tillämpliga bestämmelserna i ovan föreslagna direktiv och särskilt på artikel 7. Finansieringsinstrumenten – som till exempel inbegriper statligt stöd, offentlig upphandling, ersättningsfonder och kostnadsdelning – har alla noggrant övervägts. De kan utan förfång för tillämpningen av EG:s konkurrensregler användas av medlemsstaterna ifall det skulle uppkomma behov av att finansiera nettokostnader för den samlade posttjänsten.

Stöder kommissionen de stödåtgärder som skall ingå i de planer som läggs fram av medlemsstaternas regeringar inom ramen för finansieringsordningen för EU:s utvecklingsprogram för landsbygden för perioden 2007-2013 och som omfattar initiativ för att främja barnomsorgen i landsbygdsområdena?

(EN) Kommissionen stöder initiativet att främja möjligheterna till barnomsorg i utvecklingsprogram för landsbygden. Dessa slags åtgärder kan stödjas som en del av axel 3 i Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling ”Livskvalitet och diversifierad ekonomi på landsbygden”.

Detta slags åtgärder framhålls faktiskt i gemenskapens strategiska riktlinjer för landbygdsutvecklingen⁽¹⁾ som en nyckelåtgärd för att uppmuntra kvinnor att återvända till arbetsmarknaden, där det konstateras ”I många landsbygdsområden skapar otillräcklig barnomsorg särskilda hinder. Lokala initiativ för bättre barnomsorg kan underlätta tillträdet till arbetsmarknaden”.

Kommissionen understryker att Europeiska socialfonden också kan finansiera åtgärder för att underlätta tillgången på barnomsorg (Artikel 3.1 b i förordning 1081/2006).

Följaktligen kommer det att vara viktigt för medlemsstater att informera kommissionen om komplementaritet och samordning mellan de program som finansieras av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska socialfonden.

I norra Spanien har de spanska fiskerimyndigheterna hindrat en irländsk speditör från att transportera fisk från Spanien till Irland. Skälet var att det på den faktura som den irländske speditören lade fram för den spanska fiskerimyndigheten inte togs upp någon slutsumma. Eftersom fisken i fråga skulle auktioneras ut på Irland kunde något sådant totalt pris inte anges på fakturan på förhand, då fisken ju ännu inte gått på auktion och alltså ännu inte sålts.

Med tanke på att det råder fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital inom EU, kan kommissionen förklara den spanska fiskerimyndighetens åtgärder, som hindrade den fria rörligheten för fisk till Irland? Vilka strategier eller vilken lagstiftning finns det på EU-nivå för att hindra att sådant här händer? Om det inte finns någon lagstiftning eller strategi, har kommissionen någon handlingsplan för att ta itu med detta hinder mot principen om fri rörlighet för varor?

(EN) Enligt bestämmelserna i gemensamma fiskepolitiken, och bortsett från sanitära bestämmelser, som i vart fall måste respekteras, skall alla fiskeriprodukter som landas i eller importeras till gemenskapen, för vilka en säljnota eller en deklaration om övertagande inte har lämnats in och som transporteras till en annan plats än den för landning eller import, åtföljas av ett dokument som utarbetats av transportören tills den första försäljningen har ägt rum. Detta dokument förpliktigar transportören att tillhandahålla viss information om fartyget som levererar fisken och uppgifter om varusändningen inklusive dess destination och de kvantiteter och arter av fisk som transporteras. Det finns inget krav på att transportören skall tillhandahålla någon faktura där det totala priset anges innan den första försäljningen har ägt rum.

För vissa fiskarter finns det särskilda föreskrifter i gemenskapens regler som syftar till att förhindra handel med olagligt fångade arter. Den gemensamma fiskepolitiken innehåller inte i sig åtgärder riktade mot en medlemsstat som hindrar den fria rörligheten för fisk. Men de allmänna reglerna om fri rörlighet för varor gäller.

Den information som lämnats till kommissionen av ledamoten är inte tillräcklig för att kunna fastställa om de spanska myndigheterna har kränkt gemenskapsrätten. Om kommissionen får den relevanta informationen kommer den omedelbart att vidta åtgärder såvida den finner att det enligt dess uppfattning föreligger ett fall av brott mot gemenskapsrätten.

Känner kommissionen till att British Nuclear Group, som driver kärnenergianläggningen Sellafield, bötfälldes med en halv miljon pund den 16 oktober 2006 för brott mot säkerheten?

Dessa böter utdömdes av tingsrätten Carlisle Crown Court eftersom 83 400 liter radioaktiv vätska hamnade i en sekundär inneslutning i Thorp-anläggningen.

Denna senaste incident återger bara verksamhetsmönstret på Thorp-anläggningen.

Kommer kommissionen att utreda denna fråga ytterligare och anser kommissionen inte att tiden har kommit för att Thorp-anläggningen skall läggas ned?

(EN) Kommissionen är medveten om att British Nuclear Group, som driver kärnenergianläggningen Sellafield, bötfälldes med en halv miljon pund den 16 oktober 2006 för brott mot säkerheten.

När det gäller EU:s behörighet bör en åtskillnad göras mellan kärnsäkerhet, som omfattar åtgärder som vidtagits för att begränsa risken för olyckor vid driften av kärnenergianläggningar och Euratoms kärnämneskontroll – ett system avsett att garantera att civilt kärnmaterial inte används till något annat än det civila bruk det är avsett för.

1. Kärnsäkerhet

Trots domen i Europeiska gemenskapernas domstol den 10 december 2002 i målet C-29/99, där Europeiska atomenergigemenskapens behörighet att lagstifta på området säkerhet för kärntekniska anläggningar erkänns, gjorde avsaknaden av en kvalificerad majoritet i rådet det omöjligt att gå vidare med det så kallade "kärnenergipaketet"⁽¹⁾ där gemenskapens grundläggande skyldigheter och de allmänna principerna för säkerhet vid kärntekniska anläggningar fastställs.

2. Euratoms kärnämneskontroll

Kommissionen har undersökt konsekvenserna av incidenten i Thorp för kontrollen av skyddsåtgärder för kärnenergi i enlighet med dess behörighet i Euratomfördraget. Efter undersökningen riktade kommissionen i februari 2006 ett beslut grundat på föreskrifterna i artikel 83 i Euratomfördraget till operatören av Sellafield-anläggningen, British Nuclear Group. Beslutet ger operatören en formell varning och kräver genomförande av en rad åtgärder för att förbättra kontrollen av säkerhetsanordningarna vid anläggningen. En sammanfattning av beslutet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning L 255 av den 19 september 2006.

De civila turkiska luftfartsmyndigheterna vägrar att bedriva någon form av samarbete med sina kollegor i Republiken Cypern, en av EU:s medlemsstater. Dessutom vägrade Turkiet att delta i ett möte som i april i år organiserades av Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO), Europeiska kommissionen och Eurocontrol. I gengäld upprätthåller de turkiska myndigheterna kontakter med de olagliga ”myndigheterna” vid den olagliga flygplatsen Tymbou (Ercan), som ligger i den ockuperade delen av Republiken Cypern (se resolutionerna 541 och 550 från FN:s säkerhetsråd, där det slås fast att ”Turkiska republiken Nordcypern” och dess ”myndigheter” är ogiltiga). Det turkiska civilflygets inställning är en fara för Nicosias flyginformationsregion. Frågan togs för övrigt upp av Internationella lufttransportsförbundet (IATA) genom en skrivelse till ICAO i januari 2006.

Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta gentemot Turkiet för att få landet att efterleva internationell rätt och samarbeta med Republiken Cypern och för att praktiska lösningar på flygsäkerhetsproblemet i området skall kunna tas fram?

(EN) Kommissionen känner till det möte som organiserades tillsammans med Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) och Eurocontrol som ledamoten hänvisar till i sin fråga.

Kommissionen anser att både Cypern och Turkiet har intresse av att eftersträva praktiskt samarbete för säkerheten på flygledningsområdet, trots bristande politisk enighet i mer omfattande frågor.

Kommissionen kommer att fortsätta att uppmuntra både Turkiet och Cypern att eftersträva en lösning som kan godtas av båda sidor i frågan om flygledningstjänsten. Kommissionen tar upp behovet av samarbete om flygsäkerhet vid olika tillfällen i alla relevanta sammanhang med de turkiska myndigheterna, däribland Eurocontrol. Kommissionen framhöll på nytt i sin rapport 2006 om Turkiets framsteg på väg mot EU-anslutning bristen på framsteg inom alla aspekter som avser normaliseringen av förbindelserna mellan Turkiet och Cypern. I överensstämmelse med förhandlingsramen och EU:s deklaration av den 21 september 2005 kommer denna fråga att utvärderas av EU före slutet av 2006.

Kommissionen kommer också att fortsätta att uppmuntra Turkiet att förhandla om ett avtal om luftfarten med gemenskapen och framhålla vikten av att skapa ett gemensamt europeiskt luftfartsområde som kan fungera smidigt och effektivt.

Vilka är de senaste uppgifter som kommissionen förfogar över när det gäller antalet offentliga avtal som gått till små och medelstora företag i EU (till exempel under 2005 och 2006)? Finns det uppgifter som särskilt upplyser oss om hur stor procentsatsen för de små och medelstora företagens andel i denna fördelning är? Har vi tillgång till uppgifter som visar hur det hela förhåller sig i de olika medlemsstaterna?

I Förenta staterna finns möjligheten att öronmärka en viss procent av de offentliga avtalen för små och medelstora företag, detta givetvis inom ramarna för WTO. Kommer Europeiska unionen, inför WTO-förhandlingarna och med tanke på de nya förslag som kommissionen skall lägga fram i samband med dem, att eftersträva en liknande lösning som ger medlemsstaterna möjlighet att öronmärka en viss procentsats av sina offentliga avtal för små och medelstora företag, något som Frankrike de facto har föreslagit?

(EN) Den mest aktuella information som kommissionen har om tillgången för små och medelstora företag (SMF) till offentliga upphandlingar är resultatet från en utredning som inleddes 2002 och offentliggjordes i början av 2004.

Denna utredning visar att 78 procent av samtliga avtal som slutits och offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning under 2001 gavs till företag med färre än 250 anställda eller med en omsättning på mindre än 40 miljoner euro. Om man tar hänsyn till de metodologiska felkällorna i samband med att kontrollera oberoende ägande och konsoliderad omsättning för några av de företag som omfattas av utredningen, leder utredningsrapporten till slutsatsen att omkring två tredjedelar av de största kontrakten (det vill säga över tröskelvärdena i upphandlingsdirektivet) i EG under detta år tilldelades SMF (definierade i enlighet med EU:s definition)⁽¹⁾.

Dessa siffror kan ha varierat från år till år men kommissionen har inga belägg för att situationen har förändrats på något grundläggande sätt. Emellertid kommer kommissionen att inleda en liknande utredning under 2007 för att uppdatera och komplettera bilden.

Frågan om diskriminerande åtgärder till förmån för inhemska SMF som tillämpas inom ramen för existerande åtaganden inte bara av USA, utan också av Kanada, Korea och Japan i Världshandelsorganisationens avtal om offentlig upphandling (GPA), är en del av de pågående förhandlingarna inom ramen för översynen av GPA. Från förhandlingarnas början har EG, med stöd av några andra medlemmar i GPA och i enlighet med sin allmänna strategi för att ytterligare öppna upp GPA-medlemmarnas upphandlingsmarknader, varit för ett avlägsnande av all inhemsk särbehandling.

Sedan 2003 har reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken och särskilt kommissionens kraftiga nedskärningar av stödbudgetarna till mjölkmarknaden utöver de ursprungliga planerna i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken lett till en prissänkning på cirka 20 procent för de irländska mjölkproducenterna. Kombinerat med en hög kostnadsinflation inom produktionen har detta skapat en oväntad press på mjölkproducenternas familjeinkomster, inte enbart i Irland utan i hela EU.

Mot bakgrund av att en verklig inkomstkris uppstått bland de europeiska mjölkproducenterna undrar jag hur mycket kommissionen tror på att tillräckligt många mjölkproducenter även i fortsättningen kommer att få skäliga inkomster för att anse det ändamålsenligt att fortsätta produktionen och garantera tillräckligt med mjölk för att möta EU-konsumenternas behov?

(EN) Under 2003, innan reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP), var det genomsnittliga priset fritt gård för irländska jordbruksföretagare 28,7 cent per liter. Priset höll sig stabilt under 2004 och 2005. För de första nio månaderna 2006 uppvisas ett pris som bara ligger 1,5 cent per liter under 2003 års nivå. Under 2006 kommer irländska jordbruksföretagare att erhålla en kompensation på 3,5 cent per liter mjölk. Detta innebär en nettovinst på 2 cent per liter eller en ökning med 7 procent.

Det aktuella läget på den inre marknaden är mycket gynnsamt. Priserna på skummjölkspulver är högre än före reformen. Priserna på ost är stabila sedan reformen inleddes. För närvarande ökar priserna på standardmjölkspulver, kasein och smör. Detta bör ha en positiv inverkan på priserna fritt gård.

Kommissionen ser än så länge inte någon verklig inkomstkris bland mjölkproducenter, vare sig på Irland eller i de flesta andra medlemsstaterna.

Med tanke på att mjölkproduktionen på Irland är högre än under föregående år, också det andra året efter införandet av frikoppling, är kommissionen förvissad om att mjölkproduktionen kommer att fortsätta på en tillräcklig nivå.

Enligt den senaste rapporten från FN:s generalsekreterare (som lades fram i april 2006) har Världslivsmedelsprogrammet (WFP) och Förenta nationernas flyktingkommissariat (UNHCR) gemensamt beslutat att minska det humanitära biståndet till flyktinglägret i Tindouf från 158 000 personer till 90 000. Sedan 1982 har det inte genomförts någon tillförlitlig folkräkning i flyktinglägren i Tindouf för att enligt internationellt erkända normer kunna fastställa det exakta antalet personer som befinner sig i dessa läger och deras ursprung. Därför kan inte ansvariga internationella organisationer anpassa hjälpen till denna flyktingbefolknings verkliga behov av humanitärt bistånd. Dessa gamla uppgifter bidrar dessutom till att en del av biståndet hamnar på villovägar.

Vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att förmå de algeriska myndigheterna att ge UNHCR tillstånd till att fullgöra sin uppgift och justera de felaktiga uppgifterna om antalet personer som befinner sig i flyktinglägren i Tindouf?

(FR) Beslutet av flyktingkommissariatet (UNHCR) och Världslivsmedelsprogrammet (WFP), som ledamoten nämner, fördes till de algeriska myndigheternas kännedom i en skrivelse av den 22 augusti 2005, där UNHCR och WFP upprepade sitt krav på en folkräkning, och i brist på en sådan fastställde de två organen antalet sårbara människor i lägren till 90 000.

När det gäller kärnfrågan, ett register över biståndsmottagare, vilket är normal praxis i situationer som denna, skulle det vara mycket förnuftigt att målinrikta biståndet på ett bättre sätt, både kvantitativt och kvalitativt – förutsatt att folkräkningen omfattar demografiska uppgifter som åldersgrupper och förhållandet mellan män och kvinnor. Kommissionen stöder detta krav av UNHCR och WFP och har gjort de algeriska myndigheterna uppmärksamma på behovet av att biståndsgivare arbetar inom en ram som definieras bättre.

Vad ämnar kommissionen göra för att råda bot på att det är så svårt att identifiera fordon över gränserna? Detta har i Förenade kungariket lett till att fordon som inte är registrerade i landet kan bryta mot trafikreglerna där eftersom de vet att det inte finns tillräckligt med resurser för att utmäta straff över EU:s gränser?

(EN) I ett alltmer integrerat och utvidgat EU utgör utländska förare en större och större del av trafikflödet, och vissa av dem bryter mot trafikreglerna när de reser utomlands utan rädsla för åtal i de länder där de är bosatta.

I sin rekommendation av den 21 oktober 2003 om efterlevnadskontroller inom trafiksäkerhetsområdet⁽¹⁾ rekommenderade kommissionen att man inför ett system för gränsöverskridande efterlevnadskontroller av vägtrafikregler. Syftet med detta var att se till att, åtminstone när det gäller allvarliga och upprepade överträdelser, trafikbrott rapporteras till behörig myndighet i den medlemsstat där fordonet är registrerat via samordningspunkter för efterlevnadskontroller som medlemsstaterna uppmanades att inrätta.

Eftersom efterlevnaden av trafikregler är ett av de effektivaste sätten att minska antalet trafikolyckor i EU, åtog sig kommissionen att föreslå åtgärder av en mer bindande karaktär för att uppnå målet att minska det årliga antalet trafikolyckor med dödlig utgång i EU med 20 000 (50 procent) till 2010, om de åtgärder som vidtagits skulle visa sig otillräckliga för att uppnå detta mål.

Eftersom det nu förefaller som om detta mål faktiskt inte kommer att uppnås om den aktuella trenden (en minskning med 35 procent) fortsätter, har kommissionen i sitt arbetsprogram för 2007 planerat att upprätta lagstiftning i detta syfte. Sådan lagstiftning bör leda till att efterlevnadskontrollen av vägtrafikregler tillämpas lika för alla medborgare oberoende av deras nationalitet eller bosättningsland i EU. Den skulle behöva innefatta regler och elektroniska mekanismer, till exempel för att ge tillgång till databaser för registrering av fordon över hela EU. Dessutom skulle det krävas ett regelbundet samarbete mellan verkställande myndigheter från de olika medlemsstaterna.

Kommissionen inledde en konsekvensbedömning av insatser för trafiksäkerhet och samarbete över gränserna och kommer inom kort att offentliggöra diskussionsunderlaget inom detta område.

Slutligen bör det observeras att rådets rambeslut av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff⁽²⁾ ger medlemsstaterna behörighet att utdöma bötesstraff till förare som har begått ett trafikbrott någonstans inom EU. Medlemsstaterna har tid på sig fram till mars 2007 för att vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra detta rambeslut.

I strid med den internationella konventionen om ”förhindrande av havsförorening från fartyg” (1973) och det protokoll som hänför sig till konventionen (MARPOL 1977/78) har den grekiska regeringen genom presidentdekret nr 400/1996 (A 268) beviljat ett uppskov på mer än fem år för tidsfristen för inrättandet av system för uppsamling av avfall från passagerarfartyg. Det här uppskovet hade regeringen, genom presidentdekret nr 374/2002 (Regeringsbulletinen A 321), redan tidigare förlängt med ytterligare fyra år. Och medan alla fartygsägare senast den 31 december 2005 borde ha sett till att de följer konventionens förpliktelser så utfärdade den grekiska regeringen den 31 juli 2006 dokument nr 1576 genom vilket man för statsrådet (det vill säga högsta förvaltningsdomstolen) föreslog antagandet av ett presidentdekret som ändrar presidentdekret 374/2002 (”Fartygens efterlevnad av kraven i punkt 2 i presidentdekret 400/1996”, Regeringsbulletinen A 268). Den grekiska förvaltningsdomstolen ansåg däremot att förslaget inte hade juridisk täckning och avslöjade genom denna sin hållning det faktum att den grekiska regeringen beskyddar rederier som förorenar havet, havsmiljön och därigenom också försätter folkhälsan i fara.

Hur många fartyg har inte levt upp till förpliktelsen om att inrätta system för uppsamling av avfall? Vilka åtgärder ämnar kommissionen vidta för att se till att den internationella lagstiftningen på det här området efterlevs i syfte att skydda folkhälsan och havsmiljön?

(FR) Kommissionen tackar ledamoten för hans fråga om förhindrande av havsförorening från fartyg. När det gäller bilaga IV i MARPOL-konventionen 73/78 om förhindrande av havsförorening från fartyg anges i direktiv 2000/59/EG⁽¹⁾ att medlemsstaterna från och med den 28 september 2004 måste ställa landanordningar till förfogande för att möta fartygens behov. Med detta sagt finns ingen bestämmelse i gemenskapsrätten om att fartyg måste vara utrustade med förvaringstankar eller bearbetningsanordningar. Det ankommer därför på medlemsstaterna att tillämpa internationella bestämmelser i denna fråga. Det bör uppmärksammas att det i bilaga IV i MARPOL ges tillstånd till utsläpp av toalettavfall som inte är finfördelat eller desinficerat på ett avstånd av 12 nautiska mil från närmaste land.

På mer allmän nivå har kommissionen vidtagit viktiga åtgärder för att säkra förhindrandet av havsförorening från fartyg genom att bland annat övervaka det strikta genomförandet av bestämmelserna i direktiv 2000/59/EG.

Kommissionen övervakar genomförandet av direktivet mycket noggrant och kommer att utföra systematiska kontroller av dess införande i och uppfyllande av den nationella lagstiftningen. Vidare har kommissionen med hjälp av Europeiska sjösäkerhetsbyrån⁽²⁾ genomfört en genomgripande analys av det praktiska genomförandet av direktivet på plats.

Mot bakgrund av de förbud mot djurförsök och försäljning av produkter som testats på djur vilka antagits i enlighet med direktiv 76/768/EEG⁽¹⁾om kosmetiska produkter, och med hänsyn till den föreslagna nya kemikalieförordningen REACH, är det mycket viktigt att EU ställer större resurser till förfogande för utveckling och validering av alternativa testmetoder.

I sjunde ramprogrammet för forskning föreskrivs att utveckling och validering av alternativa strategier, i synnerhet metoder som inte omfattar djurförsök, skall främjas och förstärkas på alla relevanta forskningsområden.

Kan kommissionen på grundval av dessa prioriteringar och i jämförelse med sjätte ramprogrammet för forskning bekräfta att större resurser kommer att tilldelas Europeiska centrumet för validering av alternativa metoder (ECVAM – Gemensamma forskningscentret)?

(EN) Utveckling, validering och användning av validerade alternativa metoder är fortfarande en viktig prioritering för Europeiska kommissionen när det gäller lagstiftningen om kosmetiska produkter och Reach samt också mer allmänt sett. Kommissionen arbetar särskilt enligt tre linjer:

1) partnerskap,

2) Europeiska centret för bestämning av alternativa metoder (ECVAM),

3) finansiering genom det sjunde ramprogrammet för forskning (RP7).

Även om resurserna för dessa verksamheter kommer att hållas på relativt konstant nivå i RP7, förväntas de leda till bättre och snabbare resultat.

Stöd från näringslivet och andra intressenter inom ramen för det europeiska partnerskapet för alternativa strategier vid djurtest (EPAA), bör betydligt påskynda den takt med vilken alternativ antas, valideras och omsätts i praktiken. Detta partnerskap är ett banbrytande samarbete mellan kommissionen och stora företag från sju industrisektorer. Partnerna har åtagit sig att utbyta kunskap och dela resurser och forskning för att påskynda utvecklingen, valideringen och antagandet av alternativa strategier under en första femårsperiod. Man har enats om ett handlingsprogram för att främja förändring, och framsteg utifrån detta kommer regelbundet att offentliggöras⁽²⁾.

ECVAM vid Gemensamma forskningscentret, Institutet för hälsa och konsumentskydd (GFC-IHCP), kommer att fortsätta att spela en central roll när det gäller att styra insatserna för att göra alternativa metoder tillgängliga. I RP7 kommer ECVAM:s arbete att stödjas av en liknande arbetsstyrka och expertis som i FP6, kompletterad av en grupp vetenskapsmän från en annan enhet inom GFC-IHCP (Europeiska kemikaliebyrån) som strävar efter att utveckla valideringsmetoder såsom de som baseras på datorsimulering (QSAR⁽³⁾). Man planerar att integrera laboratoriearbetet i ECVAM för att påskynda valideringen av alternativa testmetoder (särskilt för test som är upprepningar av tidigare test).

Alternativa metoder behandlas som ett särskilt ämne i det samarbetsspecifika programmet för RP7. Arbetsprogrammet för den första omgången innehåller ett antal ämnen för att främja alternativa testmetoder. Förslag som behandlar dessa ämnen bedöms genom inbördes utvärdering enligt offentliggjorda kriterier. De totala medlen för alternativa testprojekt beror därför på kvaliteten hos de förslag som lämnats in.

Allt detta bygger på gemenskapens handlingsplan för djurskydd och djurs välbefinnande 2006–2010⁽⁴⁾ som meddelades rådet och parlamentet i januari 2006. Ett av handlingsplanens mål är: ”Bättre samordning av befintliga resurser och samtidigt som de framtida behoven förutsägs; Stöd till framtida forskning som gäller djurens välbefinnande och fortsatt stöd för ’3R-principen’, dvs. principen om ersättning, begränsning och förbättring av djurförsök”.

Kommissionen upprepar sitt tidigare åtagande att validering inte får bli en flaskhals för tillgängligheten på alternativa metoder och kommer att ge detta den prioritet som krävs.

Omfattande information om flaskhalsarna i tillgängligheten och användningen av alternativa metoder kan hittas på http://ihcp.jrc.cec.eu.int/docs/20051107its.pdf – ”Reach and the need for Intelligent Testing Strategies”.

I kommissionens rekommendation 66/462/EEG⁽¹⁾ till medlemsstaterna om villkoren för kompensation till personer som lider av yrkessjukdomar nämns i punkt 9.2 ”ett antal faktablad” som skall publiceras. På nederländska rör det sig förmodligen om dokumentet ”Medicinska upplysningar rörande sjukdomar i den europeiska förteckningen över yrkessjukdomar”, med referensnummer 1253/V/69-N.

Kan kommissionen upplysa om huruvida dessa faktablad verkligen har publicerats på alla då för tiden officiella språk, när det har skett, i vilken form (bilaga till rekommendationen, enskild rapport, etc.) och vilka som fått information om dessa faktablad (politiker, läkare, etc.)?

(EN) Kommissionens rekommendation 66/462/EEG⁽²⁾ till medlemsstaterna om villkoren för ersättning till personer som lider av yrkessjukdomar, som ledamoten tar upp, grundar sig på kommissionens rekommendation 62/831⁽³⁾ till medlemsstaterna om antagandet av en europeisk förteckning över arbetssjukdomar. År 1990 ersattes rekommendationen från 1962 av kommissionens rekommendation 90/326/EEG⁽⁴⁾ av den 22 maj 1990 till medlemsstaterna om antagandet av en europeisk förteckning över arbetssjukdomar. Rekommendationen från 1990 ersattes i sin tur av kommissionens rekommendation 2003/670⁽⁵⁾ av den 19 september 2003 om den europeiska förteckningen över arbetssjukdomar.

Ledamoten uppmärksammar det faktum att de faktablad som man hänvisar till i frågan senare har tagit formen av ett dokument för att underlätta diagnosen av arbetssjukdomar, med titeln ”Information notices on diagnosis of occupational diseases” och som färdigställdes 1994 och offentliggjordes av kommissionen som en separat rapport. Denna rapport offentliggjordes på engelska och franska. Rapporten finns tillgänglig från Publikationsbyrån i Luxemburg (se http://ec.europa.eu/employment_social/health_safety/docs_en.htm).

Eftersom denna rapport finns tillgänglig från Publikationsbyrån har inga specifika åtgärder vidtagits för att skicka kopior till berörda intressenter. Emellertid finns exemplar tillgängliga vid vissa tillfällen, bland annat vid möten organiserade av kommissionen, då detta är relevant.

Slutligen håller rapporten “Information notices on diagnosis of occupational diseases” för närvarande på att revideras. En särskild expertgrupp inrättades i slutet av 2004 för att kontrollera, revidera och uppdatera dess innehåll mot bakgrund av de senaste tekniska och vetenskapliga framstegen inom området. På grundval av detta kommer en ny version av rapporten att offentliggöras under loppet av 2007.

Kommissionen har föreslagit en reformering av vinsektorn i syfte att uppnå Lissabonstrategin och garantera vinproducenternas konkurrenskraft i den utvidgade Europeiska unionen. Produktionen bör därför bemöta de europeiska marknadernas och världsmarknadens behov. Med tanke på att det behövs en sektorsövergripande reform, varför föreslår kommissionen en nedläggning av vingårdar mot ekonomisk ersättning i stället för ett mer effektivt system med omstrukturering av vingårdar samt en intensifiering av marknadsförings- och informationsverksamheten avseende vinodling och vinproduktion? Varför föreslår kommissionen dessutom att det skall införas ett skadligt förbud mot användningen av sackaros för berikning av vin, och varför tar den reform som kommissionen föreslår ingen hänsyn till klimatförhållanden och traditioner i enskilda medlemsstater? Anser inte kommissionen att de två ovannämnda åtgärderna skulle kunna skada den europeiska vinodlingens och vinproduktionens mångfald och unika karaktär, vilket i slutändan eventuellt kommer att innebära att konkurrenskraften minskar ytterligare?

(EN) Kommissionen är tacksam över att ledamoten har ställt denna fråga eftersom det ger kommissionen en möjlighet att ge parlamentet ny information.

Röjning: Kommissionen vet att röjning är en kontroversiell fråga men behöver undersöka den utifrån ett mer socialt perspektiv. Kommissionen kommer inte att kunna upprätthålla den nuvarande situationen inom vinsektorn. Vissa vinproducenter kommer att vara tvungna att lämna sektorn eftersom de inte kommer att kunna möta konkurrensen. Frågan är om kommissionen bör ge vinproducenter möjligheten till ett organiserat utträde från sektorn eller om kommissionen inte bör göra någonting? Kommissionen tror inte att det bästa alternativet är att göra ingenting. De områden som har röjts kommer att ingå i systemet med ett samlat gårdsstöd vilket skulle innebära att man genom nya krav kommer att undvika miljöskador efter röjning. Röjning bör inte ses isolerat utan i kombination med avskaffandet av åtgärder för styrning av marknaden och införandet av nationella anslag för att finansiera mer framåtriktade åtgärder. Detta görs för att möjliggöra för producenter i EU att öka sin konkurrenskraft och (åter)erövra de marknadsandelar som för närvarande tillfallit producenter i Nya världen.

Marknadsföring: Kommissionen upprepar sitt åtagande att överväga nya möjligheter för marknadsföring av ansvarsfull vinkonsumtion. Dessutom kan enklare och tydligare kvalitetsklasser, genom system för ursprungsbeteckning och regler om märkning som är mer förenliga med Världshandelsorganisationen, bidra till att främja och marknadsföra europeiska viner. Kommissionen hoppas på att kunna uppnå detta med hjälp från vinsektorn. Emellertid tillämpas de aktuella kommissionsförordningarna om tillhandahållande av information och marknadsföring av vin inte fullt ut.

Chaptalisering: I kommissionens meddelande om en hållbar europeisk vinsektor har allt lagts på bordet eftersom det är viktigt att ha en djupgående diskussion om alla delar i den nuvarande gemensamma organisationen av marknaden för vin. Kommissionen har faktiskt tagit hänsyn till klimatskillnaderna i gemenskapen genom att uppmuntra användandet av druvsocker i stället för sackaros för att öka alkoholhalten i vin i vissa fall. Detta är helt i enlighet med gemenskapens definition och internationell definition av vin, enligt vilken vin är en produkt som framställs uteslutande genom total eller partiell alkoholjäsning av färska vindruvor. Överdriven chaptalisering för att öka alkoholhalten i vin genom att använda sackaros erkänns också inom vinsektorn.

Kommissionen kommer att försöka se till att vingårdar i EU och vin med unik karaktär, som erkänns av marknaden, bibehålls. Som kommissionsledamoten med ansvar för jordbruk har sagt vid åtskilliga tillfällen, iakttar, lyssnar och lär hon i många av gemenskapens regioner. Alla de frågor som tagits upp av ledamoten undersöks och kommer att fortsätta undersökas av kommissionen under de kommande månaderna medan den väntar på parlamentets yttrande innan den slutför sitt förslag till lagstiftning.

Den 31 augusti 2006 godkände president Bush ett dokument med USA:s nya rymdprogram och det blev allmänt känt i början av oktober, utan att det tidigare offentliggjorts ens i USA. Det nya amerikanska programmet innehåller förberedelser för en ny generation rymdvapen, där förkastas allt som skulle begränsa USA:s användning av dem och samtidigt främjas företagsverksamhet i rymden genom att man gör det lättare att få tillstånd till kommersiell verksamhet!

Fördömer kommissionen det amerikanska programmet och den nya inriktning av upprustningen som skapas genom USA:s vapensystem i rymden, något som innebär stora risker för världsfreden? Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta mot USA:s hotfulla politik, som innebär att landet förkastar allt samråd och alla utsikter till att ingå avtal om kontroll av och förbud mot utveckling av rymdvapen, vilket redan 160 stater har begärt inom ramen för FN?

(EN) Kommissionen har uppmärksammat Förenta staternas dokument om den nationella rymdpolitiken som offentliggjordes i oktober 2006, vilket ledamoten hänvisade till. I detta behandlas en lång rad aspekter, däribland nationell säkerhet samt civila och kommersiella överväganden. Eftersom USA är en ledande aktör inom rymdområdet kommer naturligtvis den nationella rymdpolitiken att noggrant analyseras av kommissionen.

Det kan förväntas att rymdpolitik i framtiden kommer att diskuteras inom ramen för den regelbundna dialogen.

USA:s nya rymdpolitik handlar inte om att utveckla eller placera ut vapen i rymden. Upprustning nämns inte i dokumentet om rymdpolitik och högre tjänstemän i Vita huset har offentligt uppgett att denna politik handlar om att försvara rymdinfrastruktur, inte om upprustning.

Kommissionen för en dialog om rymdfrågor med USA, vars inledande möte hölls i mars 2006, efter att man i princip enats om detta vid toppmötet mellan EU och USA i juni 2005. Kommissionen bör betona att syftet med denna dialog är att fastställa samarbetsmöjligheter mellan EU och USA enbart inom området civil rymdverksamhet.

På det civila området håller kommissionen på att tillsammans med Europeiska rymdorganisationen utarbeta en europeisk rymdpolitik, kompletterad med ett europeiskt rymdprogram. Dessa kommer att presenteras för rymdrådet under 2007.

Mer allmänt strävar EU efter en politik för icke-spridning och stöder aktivt internationella insatser för nedrustning. Kommissionen kommer att stödja sådana insatser med de medel som står till dess förfogande.

Särskilt på lokal nivå kan informationen om Europeiska unionen förbättras ytterligare. I detta sammanhang spelar många Europe Direct-informationscentrum en viktig roll. Vilka planer har kommissionen när det gäller det fortsatta ekonomiska stödet till Europe Direct-informationscentrum? Diskuteras redan storleken på stödet till enskilda informationscentrum? När offentliggörs de omarbetade förslagen och när kommer nästa anbudsförfarande att äga rum? Vilken budget gäller generellt för dessa informationscentrum och vilken gäller för enskilda informationscentrum?

(EN) Kommissionen instämmer med ledamoten om att Europe Direct-informationscentrum spelar en viktig roll för att på lokal nivå tillhandahålla information om EU. Därför är de centrala i kommissionens strategi för att verka på ett mer lokalt plan.

Vidare skulle kommissionen vilja informera ledamoten om att den nu har kommit halvvägs med de finansiella arrangemangen för Europe Direct-informationscentrumen (2005–2008). Målet är att under november 2006 inleda ytterligare ett anbudsförfarande för fler centrum för att stärka nätverket. Tidsgränsen för detta anbudsförfarande planeras bli den 31 december 2006.

Det högsta bidragsbeloppet kommer fortsätta att vara 24 000 euro, för att undvika diskriminering av befintliga Europe Direct-informationscentrum. Genom denna förstärkning bör det totala beloppet som spenderas på dessa informationscentrum komma att uppgå till 10 miljoner euro i de 25 medlemsstaterna.

Nätverket Europe Direct skall förnyas i slutet av 2008 och då kommer den totala budgeten och högsta belopp i enskilda fall att ses över.

Den israeliska försvarsministern Amir Peretz har genom sin företrädare Jacob Edery officiellt medgivit att den israeliska armén under sitt angrepp mot Libanon för en tid sedan, i striderna med Hizbollah-milisen, använde bomber innehållande vit fosfor.

Uttalandena bekräftar tidigare uppgifter från Libanon om att många oskyldiga, bland dem många barn, har fallit offer för dessa fosforbomber.

Med beaktande av det faktum att brandvapen, inklusive bomber som innehåller vit fosfor, är förbjudna enligt det tredje protokollet till FN:s konvention om konventionella vapen (1980) undrar jag om kommissionen fördömer den här brottsliga handlingen gentemot det libanesiska folket som Israels armé gjort sig skyldig till?

(EN) Kommissionen är medveten om de uttalanden som Jacob Edery gjort. Israels regering har medgett att man använt bomber med vit fosfor, om än enligt internationell rätt.

I linje med rådets slutsatser angående detta beklagar kommissionen att civila har mist livet på alla sidor. Den har uppmanat alla parter att göra allt de kan för att skydda civilbefolkningen och att avstå från handlingar som strider mot internationell humanitär rätt.

Enligt tredje protokollet till FN:s konvention om konventionella vapen (1980), gäller förbudet mot fosforbomber deras användning mot civila. Statsrådet Jacob Edery bekräftade bara användningen av bomber mot militära mål.

I kommissionens möten med israeliska myndigheter betonade den vid ett antal tillfällen vikten av att man följer internationell humanitär rätt samtidigt som kommissionen erkänner Israels rätt till självförsvar.

Vilka konkreta framsteg har gjorts inom EU för att förbättra konkurrenskraften? Vilka medlemsstater gör de största framstegen? Jämför sig övriga medlemsstater med dem som når de bästa resultaten? Vilken roll spelar kommissionen för att främja sådan resultatjämförelse?

(EN) Tonvikten sedan 2005 års översyn efter halva tiden av Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning har legat på att införa en partnerskapsstrategi, där man kombinerar insatser på nationell nivå (nationella reformprogram) med att stödja åtgärder på gemenskapsnivå (gemenskapens Lissabonprogram).

Kommissionen håller för närvarande på med att analysera de nationella framstegsrapporter som inlämnats av medlemsstaterna där man sammanfattar de framsteg som gjorts sedan föregående år i sina respektive nationella reformprogram. Denna analys kommer att utnyttjas i kommissionens årliga rapport om Lissabonstrategin, vilken kommissionen planerar skall antas i december 2006. Liksom 2005 kommer den årliga framstegsrapporten att inkludera en allmän bedömning av EU:s framsteg mot Lissabonmålen samt kapitel för enskilda länder där situationen i varje medlemsstat analyseras. I denna analys tar man hänsyn till de framsteg som gjorts, bland annat när det gäller ett antal indikatorer med relevans för konkurrenskraften såsom den andel av BNP⁽¹⁾ som satsas på F&U⁽²⁾ samt sysselsättningsgraden (vilket illustrerar två nyckelprioriteringar i Lissabonstrategin).

När det gäller att främja resultatjämförelser har tonvikten i Lissabonprocessen gått från resultatjämförelse i betydelsen att skapa ”resultattavlor” till att bedöma framstegen i relation till medlemsstaternas egna utgångspunkter och omständigheter. Sedan 2005 har man i den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning också prioriterat nationell kontroll över reformprocessen. Dessutom främjar kommissionen utbyte av de bästa åtgärdsprogrammen mellan medlemsstaterna. I och med detta kan de lära av varandras erfarenheter.

Kommissionen har ett fortsatt starkt åtagande att aktivt leda och stödja den förnyade Lissabonstrategin genom att verka för gemensamt ansvar med medlemsstaterna och viktiga intressenter, både i kommissionens analys (genom centrala analytiska underlagsrapporter såsom EU Economic Review 2006, eller europeiska konkurrensrapporten 2006) och i kommissionens satsning på resultatjämförelse och strategiska rekommendationer genom dess årliga framstegsrapport 2006 (som planeras att antas den 12 december 2006).

Kommissionen lade nyligen (18 oktober 2006) fram ett förslag om att postmarknaderna i EU skall vara helt öppna för konkurrens senast 2009 i syfte att förverkliga den inre marknaden, skapa fler innovationer och bättre tjänster, tillgodose konsumenternas behov och samtidigt bevara medlemsstaternas nuvarande skyldigheter att säkerställa samhällsomfattande tjänster av hög kvalitet.

På vilka kvantitativa och kvalitativa uppgifter baserar kommissionen sitt förslag? Vissa medlemsstater har redan öppnat sin postmarknad fullt ut, medan vissa andra planerar att göra det före 2009. Förfogar kommissionen över någon studie om resultaten av att konkurrensen släppts fri i dessa medlemsstater? Vad är det exakta innehållet i kommissionens förslag om säkerställande av samhällsomfattande tjänster av hög kvalitet, och vad menar kommissionen med att valet av finansieringssätt för detta skall vara flexibelt?

(EN) Kommissionen har just till parlamentet överlämnat sitt förslag, på alla officiella språk, till ett ändringsdirektiv om posttjänster samt alla dokument som underbygger förslaget. Bland dessa dokument ingår kommissionens rapporter om effekten av att marknaden för samhällsomfattande posttjänster öppnas fullt ut och om tillämpningen av det nuvarande postdirektivet samt en konsekvensbedömning där vi utvärderar effekterna av de olika politiska alternativen.

Dessa dokument åtföljs i sin tur och utvecklas ytterligare i två detaljerade arbetsdokument från kommissionens sekretariat. Kommissionens förslag utarbetades på grundval av resultaten från ett allmänt samråd och ett stort antal externa undersökningar som genomförts på uppdrag av kommissionen under de senaste åren, den senaste under 2006, samt annan tillgänglig information. Alla dessa dokument återfinns på kommissionens särskilda webbplats⁽¹⁾, där det finns detaljerade svar på de frågor som ledamoten ställer, särskilt när det gäller effekterna av att öppna marknaden fullt ut i medlemsstaterna och förklaringar av alternativen för att finansiera och skydda den samhällsomfattande tjänsten.

Enligt en artikel i tidningen Financial Times (10.10.2006) uppskattar kommissionsledamot Günter Verheugen att EU:s lagstiftning årligen åsamkar företagen en utgiftsbörda på 600 miljarder euro. Vilken är kommissionens uppskattning när det gäller hur mycket företagens intäkter och avkastning ökar med hjälp av EU:s lagstiftning?

(EN) Ledamoten frågade hur mycket företagen vinner i form av intäkter och avkastning med hjälp av EU:s lagstiftning.

Fördelarna av EU:s lagstiftning kan inte helt kvantifieras men tillgängliga rön tyder på att de är mycket betydande. Exempelvis har effekterna av den inre marknaden uppskattats till minst två procent av bruttonationalprodukten (BNP). I andra undersökningar har effekten av den ekonomiska integrationen mellan EU-15-medlemsstater beräknats till ungefär tio procent av BNP. I en undersökning nyligen om EU-anslutning och inkomstillväxt⁽¹⁾ anges att nettofördelarna för de nya medlemsstaterna efter EU-medlemskapet kan vara så höga som en ökning på 39 procent av totalinkomsten och en ökning på 56 procent av den totala handeln. En analys av tidigare utvidgningar gav liknande resultat. Spanien ökade sin produktion per invånare från 74 procent av EU-genomsnittet 1986 till 84 procent 2001, och Portugal ökade sin från 62 procent till 75 procent under samma period.

Lagstiftning kan vara en belastning för företagen antingen genom att åsamka dem stora efterlevnadskostnader eller genom den information som begärs i samband med efterlevnaden av lagstiftningen. Det senare kallas administrativa pålagor. Denna åtskillnad är viktig eftersom en minskning av de administrativa pålagorna inte alls står i konflikt med den berörda lagstiftningens underliggande syfte.

Kommissionen föreslår som mål att de administrativa pålagorna skall minskas med 25 procent i hela Europeiska unionen, inbegripet både EU-lagstiftning och nationell lagstiftning. Detta är i allt väsentligt en särskild form av förenkling inriktad på informationskrav både på gemenskaps- och medlemsstatsnivå som inte i sig påverkar den underliggande lagstiftningen. Simuleringar nyligen visar att uppnåendet av målet skulle ge ekonomiska fördelar i storleksordningen 1,1 till 1,5 procent av BNP eller omkring 150 miljarder euro på medellång sikt⁽²⁾.

Men bördan av administrativa rapporteringskrav måste sättas in i sitt sammanhang. För det första härrör dessa krav från lagstiftning på regional och nationell nivå samt EU-nivå. Det vore därför fel att anta att om inga rapportskyldigheter utgick från EU-nivå skulle siffran automatiskt bli betydligt lägre. Enligt subsidiaritetsprincipen verkar EU endast där detta ger ett mervärde till de beslut som fattas på nationell nivå. Det vore rimligt att anta att i avsaknad av lagstiftning på EU-nivå skulle det i de flesta fall finnas motsvarande lagstiftning på nationell nivå som likaså skulle leda till kostnader för EU-ekonomin. Det är mycket sannolikt att en situation där 25 länder handlade individuellt skulle leda till större administrativa pålagor för företagen som är verksamma på den inre marknaden. Slutligen är en del av dessa rättsliga skyldigheter eller rapportkrav oundvikliga, eftersom de behövs för att övervaka efterlevnaden av bestämmelserna om konsument-, hälso- och miljöskydd eller är avsedda att skydda gemenskapens ekonomiska förvaltning.

Avser kommissionen att ta upp frågan om mordet på baluchernas stamfolksledare Nawab Akbar Bugti, som dödades av pakistanska arméstyrkor på grund av att han kämpade för större ekonomiska och politiska rättigheter för balucherna?

(EN) Kommissionen har följt läget i Balochistan noga och är helt medveten om de svårigheter som den pakistanska regeringen erfar i provinsen och som ledde till en del mycket omskrivna säkerhetsåtgärder.

Mot bakgrund av de två senatsrapporter som utarbetats med regeringens stöd skulle kommissionen vilja uppmana den pakistanska regeringen att göra ytterligare insatser i syfte att finna en politisk lösning i Baluchistan.

Europeiska unionen har tagit upp frågan med de pakistanska myndigheterna i samband med de pågående kontakterna.

Finns det någon medlemsstat som för närvarande har ett system där man erkänner andra EU-medborgares officiella ställning som funktionshindrade, speciellt när det gäller rabatter på varor och tjänster? Dagens situation där en innehavare av ett engelskt handikapptillstånd till exempel inte kan få samma reserabatt i Italien som en italienare med funktionshinder verkar ju utgöra diskriminering av icke-italienska EU-medborgare? Hur föreslår kommissionen att denna diskriminering avskaffas så att alla medborgare med funktionshinder behandlas lika i hela EU?

(EN) Kommissionen känner inte till något ömsesidigt erkännande av funktionshinder och därav följande ömsesidigt erkännande av relaterade rättigheter för personer med funktionshinder i EU. Dessutom finns det ännu inte någon gemensam definition av funktionshinder inom EU. Detta är en fråga för de enskilda medlemsstaterna själva att avgöra och för närvarande varierar definitionen av funktionshinder kraftigt mellan medlemsstaterna i enlighet med nationella traditioner och bestämmelser. På samma sätt är de förmåner, både i form av kontant ersättning och naturaförmåner, som är tillgängliga för personer med funktionshinder en fråga som hör till medlemsstaternas behörighet och sådana förmåner varierar kraftigt.

EU-lagstiftning som förbjuder diskriminering på grundval av funktionshinder gäller för närvarande endast för arbetslivet och yrkesutbildning. Kommissionen har beställt en undersökning av nationella åtgärder som förbjuder diskriminering inom andra områden, som kommer att bli tillgänglig i december 2006.

Med detta sagt kan vi också nämna att rådet i sin rekommendation av den 4 juni 1998 om parkeringstillstånd för personer med funktionshinder försöker få till stånd ett ömsesidigt erkännande av parkeringstillstånd för personer med funktionshinder i Europeiska unionen och inom Europeiska ekonomiska området för att underlätta den fria rörligheten för personer med funktionshinder inom hela Europa. Ömsesidigt erkännandet underlättas således av en enhetlig gemenskapsmodell som beskrivs närmare i bilagan med praktiska bestämmelser till rådets rekommendation. Dessa parkeringstillstånd utfärdas i enlighet med respektive lands nationella bestämmelser – eftersom definitionen av funktionshinder och bestämmelserna för tilldelning av parkeringstillstånd till personer med funktionshinder är medlemsstaternas ansvar.

I Nederländerna har affärer och shoppingcenter öppet även på söndagar. I Belgien är detta inte möjligt, bortsett från i vissa kommuner som har status som turistcentrum. I gränsregionerna får denna orättvisa situation uppenbara konkurrenssnedvridande effekter.

Hur ser kommissionen på söndagsöppet mot bakgrund av den fria konkurrensen? Leder inte en sådan situation oundvikligen till ett oönskat utbud av söndagsöppet med liten eller ingen ekonomisk nettovinst?

(EN) Kommissionen känner till att medlemsstaterna kan ha varierande bestämmelser om söndagsöppet för affärer. Hittills har kommissionen inga belägg för att skillnaden mellan bestämmelserna leder till en allmän avreglering av söndagsöppet. Skillnaderna kan dock skapa situationer i gränsområden där affärer kan hamna i skilda konkurrenslägen beroende på i vilken medlemsstat de är etablerade.

Kommissionen kommer dock att noga undersöka klagomål som den får från företag som hävdar att de olika bestämmelserna om söndagsöppet kan skapa problem för den inre marknaden, främst i gränsområden. Kommissionen har exempelvis nyligen fått frågor om de villkor som är tillämpliga på söndagsöppet för affärer i turistområden. I sådana fall måste kommissionen bedöma om de nationella bestämmelserna är förenliga med principerna i EG-fördraget, särskilt artiklarna 43 och 49, där fri etableringsrätt och fri rörlighet för tjänster föreskrivs.

Kan kommissionen uppge om den finansierar tidningar och tidskrifter som har säte i Bryssel och där det journalistiska materialet ägnas EU-frågor och EU-institutionernas verksamhet? Om så är fallet, vilka skrifter rör det sig om? Hur stor upplaga har de? Enligt vilka kriterier finansieras de? Har kommissionen gjort någon bedömning av förhållandet mellan kostnad och nytta, i syfte att både skydda de europeiska skattebetalarnas pengar och främja europeiska tänkesätt?

(EN) Kommissionen kan upplysa ledamoten om att den inte tillhandahåller några medel (dvs. beviljar bidrag) till tidningar eller tidskrifter med säte i Bryssel vars artiklar ägnas åt EU-frågor och gemenskapsinstitutionernas verksamhet.

Kommissionens handlingsplan för skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel (FLEGT) från 2003 bygger till stor del på frivilliga partnerskapsavtal med ett urval tropiska timmerproducerande länder. Kommissionen har emellertid själv tillstått två större brister i detta sammanhang: att vissa länder förblir utanför systemet – till exempel Ryssland, som enligt en nyligen genomförd utredning har visat sig vara en viktig källa för olagligt timmer på EU-marknaden – och att det är fullt möjligt att kringgå systemet, vilket sker exempelvis i samband med produkter som tillverkas av olagligt ryskt timmer och sedan exporteras från Kina.

Inser kommissionen att dessa problem kommer att underminera handlingsplanens verkan avsevärt? Vilka åtgärder har kommissionen för avsikt att vidta för att få bukt med problemen i fråga? På vilket vis återspeglas rekommendationerna i Europaparlamentets resolution från juli 2005 inom ramen för planens genomförande? Hur ser situationen ut i nuläget och vilken är den föreslagna tidsramen när det gäller de olika lagstiftningsalternativ som parlamentet har begärt att kommissionen skall ta fram? Räknar man med att hålla ett offentligt samråd?

(EN) Kommissionen erkände i sin handlingsplan för skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel (FLEGT) att problemet med kringgående via tredjeländer eller att vissa länder inte deltar inte kan angripas genom bilaterala FLEGT-partnerskap. Kommissionen avser att genomföra en konsekvensbedömning av flera alternativ som den har fastställt för att förbättra effektiviteten i FLEGT-initiativet, inbegripet ytterligare lagstiftning. Kommissionen har inbjudit till en rad både formella och informella möten med olika berörda parter och andra intressenter både från EU och från länder utanför EU. På grundval av utgången av dessa möten kommer kommissionen att fatta beslut om huruvida det krävs allmänna samråd eller ytterligare förslag.

Kommissionen följer generellt rekommendationerna om förbättrat styre och deltagande vid förhandlingarna om FLEGT-partnerskap. I fråga om rekommendationerna i parlamentets resolution från juli 2005 om den rättsliga grunden vill kommissionen framhålla att den kommer att föreslå en rättslig grund för eventuella framtida frivilliga partnerskapsavtal först när lydelsen i ett specifikt sådant avtal är slutligen fastställd. När det gäller ekonomiskt stöd förutser kommissionen att vissa medel kommer att avsättas inom det kommande tematiska programmet för miljö och naturresurser samt de väsentligen ”geografiska” fonderna inom instrumentet för utvecklingssamarbete och Europeiska utvecklingsfonden.

Kommissionen kommer att hålla parlamentet underrättat om läget för FLEGT-förhandlingarna.

En av Europeiska unionens grundläggande principer är att garantera alla aktörer lika villkor när det gäller tillgången till markanden för att kunna konkurrera på lika villkor. För närvarande är dock vissa länder missgynnade i förhållande till andra på grund av begränsningar i fråga om personers fria rörlighet inom Europeiska unionen eller inom Schengenområdet. I flesta fall rör det sig om länder vars utvecklingsnivå ligger under genomsnittet i Europa. Dessa hinder utgör därför en ytterligare bidragande faktor till att bromsa deras möjligheter till snabbare utveckling.

Kan kommissionen ange vilka åtgärder den avser att vidta för att se till att dessa hinder avlägsnas så snart som möjligt och att möjligheter för en sund konkurrens skapas?

(EN) I enlighet med anslutningsfördraget har medlemsstaterna rätt att tillämpa vissa restriktioner i fråga om tillträdet till arbetsmarknaden för arbetstagare från alla de tio medlemsstater som anslöts den 1 maj 2004, med undantag av arbetstagare från Cypern och Malta. Övergångsordningen är uppdelad i tre skilda etapper, enligt principen ”2-plus-3-plus-2” under en period av sju år, och olika villkor gäller för var och en av dessa etapper.

I en rapport till rådet om den första etappen av övergångsordningen (1 maj 2004–30 april 2006) drog kommissionen slutsatsen att det inte fanns något hot om negativa konsekvenser av fri rörlighet för arbetstagare och att de medlemsstater som öppnat sina arbetsmarknader kunnat dra nytta av de positiva effekterna av det beslutet. I rapporten uppmanades medlemsstaterna att när de förbereder anmälan av sina planer för den andra etappen (1 maj 2006–30 april 2009) ta hänsyn till de statistiska bevisen och slutsatserna i kommissionens rapport.

Kommissionen välkomnar beslutet av ett betydande antal medlemsstater som har avskaffat restriktionerna för den andra etappen: förutom Storbritannien, Irland och Sverige, som redan helt öppnat sina marknader under den första etappen, har även Spanien, Portugal, Grekland och Finland beslutat att öppna sina arbetsmarknader från den 1 maj 2004 och Italien från den 21 juli 2006. Tillsammans med övriga medlemsstaternas (Belgien, Danmark, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna) beslut att underlätta tillträdet till vissa sektorer/yrken genom förenklade procedurer, visar detta att flertalet av EU 15-medlemsstaterna är överens om att utvidgningen 2004 till övervägande del har haft positiva effekter för EU som helhet.

När det gäller den fria rörligheten inom Schengenområdet bör det konstateras att gränskontrollen för personer som passerar den inre gränsen mellan de medlemsstater som tillämpar Schengenregelverket fullt ut och de medlemsstater som gick med i EU i maj 2004 fortfarande tillämpas och således genomgår personer som passerar dessa gränser fortfarande gränskontroll. Det bör dock understrykas att alla EU-medborgare har rätt att passera dessa gränser genom att helt enkelt uppvisa ett giltigt pass eller identitetskort.

Kommissionen är medlem i Europaskolornas högsta råd. Vilket är kommissionens omdöme om funktionsdugligheten hos den överklagandenämnd som inrättats inom ramen för systemet med Europaskolor? Är kommissionen medveten om att alla beslut som överklagandenämnden hittills har avgett rör otillåtlighet på grund av nämndens egen brist på behörighet? Är kommissionen medveten om att nämndens medlemmar aldrig har sammanträtt och att de beslut som hittills fattats tydligen har antagits genom informella förfaranden (per telefon och e-post)? Är det sant att kommissionen till följd av ett yttrande från den egna rättstjänsten i högsta rådet har uttalat sig mot utvidgningen av överklagandenämndens befogenheter att fatta beslut? Vad tänker kommissionen göra konkret för att se till att systemet med Europaskolor respekterar legalitetsprincipen och att det således föreskrivs en rättslig kontroll av de beslut som antas av Europaskolornas organ, särskilt när det gäller disciplinära frågor och rätten till inskrivning av elever?

(FR) Överklagandenämnden⁽¹⁾ är ett jurisdiktionsorgan som är fristående från Europaskolornas högsta råd. Dess medlemmar väljs från en förteckning som upprättas för detta syfte av EG-domstolen, och kandidaterna är helt oberoende och välkända för sin juridiska sakkunskap.

Kommissionen kan inte hålla med om ledamotens påstående att alla beslut som har överlämnats hittills av överklagandenämnden är otillåtliga på grund av nämndens bristande behörighet. Den har tagit upp 35 överklaganden under 2005 och 2006, varav bara nio har avvisats på grund av bristande behörighet. I elva av målen fattade nämnden beslut i sakfrågan. De andra målen är antingen otillåtliga på grund av processrättsliga orsaker eller pågående. Det framgår därför av dessa siffror att nämnden fattar beslut i sakfrågan när så är möjligt.

Det är fel att säga att medlemmarna i överklagandenämnden aldrig har träffats och att de beslut som hittills har fattats har antagits på grundval av informella förfaranden. Överklagandenämnden arbetar i enlighet med bestämmelserna i kapitel IV i dess stadga och sammanträder regelbundet i offentliga förhandlingar, som tillkännages på Europaskolornas webbplats⁽²⁾, vid sitt huvudkontor i Bryssel. Vidare är det nämndens ordförandes privilegium att använda de resurser som han finner lämpliga för att kommunicera med de andra medlemmarna utanför sammanträdena i Bryssel.

I styrelsen lade kommissionen fram sin invändning mot att utvidga överklagandenämndens behörighet till att omfatta alla mål som kan uppstå i systemet med Europaskolor. Kommissionen noterar faktiskt att de som har undertecknat den konvention som definierar Europaskolornas stadga inte gav Europaskolorna fullständig immunitet för rättsprocesser. Ett utvidgande av immuniteten från rättsprocesser till andra frågor än dem som för närvarande omfattas av den kan bara tillkomma genom en ändring av konventionen själv eller genom ett tilläggsavtal mellan de undertecknande parterna. Det kan inte tillkomma genom en ensidig handling som styrelsen enas om. Vidare har styrelsen och administrationen och den finansiella kommittén angett att beviljandet av allmänna befogenheter till överklagandenämnden skulle ha långtgående konsekvenser för dess struktur och metoder, vilket skulle leda till kostnader som det är svårt att sätta en siffra på, men som förmodligen är jämförbara med siffrorna från förstainstansrätten.

För att besvara ledamotens sista fråga vill kommissionen notera att systemet med Europaskolor under inga omständigheter är undantaget från att upprätthålla legalitetsprincipen, med tanke på att alla mål som inte faller inom överklagandenämndens behörighet faller inom den nationella behörigheten.

Det bör anges att frågor som hör samman med disciplin är föremål för ett förfarande som tydligt anges i artikel 44 i de allmänna reglerna för Europaskolorna, där stor tonvikt läggs vid rätten till ett försvar och varje uteslutande från skolan på mer än två veckor kan administrativt hänskjutas till generalsekreteraren för Europaskolorna och, när det är tillämpligt, till överklagandenämnden. Å andra sidan faller mål som rör antagandet av elever, som för närvarande vilar på varje medlems ensamma ansvar⁽³⁾, enligt artikel 46 i de allmänna reglerna för Europaskolorna inte inom överklagandenämndens befogenhet, utan skall hänskjutas till de nationella domstolarna.

Kommer det att ske några förändringar av EU:s regionalpolitik när det gäller renovering av gamla hus i städer med anledning av Bulgariens och Rumäniens EU-inträde?

(EN) Från och med anslutningen kommer förordningarna 1080/2006 om Europeiska regionala utvecklingsfonden och 1083/2006 med bestämmelser om Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden, som antogs den 5 juli 2006, att gälla för de nya medlemsstaterna Rumänien och Bulgarien.

I enlighet med artikel 7.2 i förordningen (EG) nr 1080/2006 om Europeiska regionala utvecklingsfonden gäller följande:

”2. Utgifter för bostäder berättigar till bidrag endast för de medlemsstater som anslöt sig till Europeiska unionen den 1 maj 2004 eller senare i nedanstående fall:

a) Utgifterna skall planeras inom ramen för en integrerad stadsutvecklingsinsats eller ett prioriterat område för områden som genomgår eller hotas av förslumning eller social utslagning.

b) Anslaget för utgifter för bostäder skall vara antingen högst 3 procent av ERUF-anslaget för det berörda operativa programmet eller 2 procent av det totala ERUF-anslaget.

c) Utgifterna skall endast avse

- bostäder i flerfamiljshus eller

- byggnader som ägs av offentliga myndigheter eller ideella aktörer och endast är avsedda för låginkomsthushåll eller personer med särskilda behov”.

I kommissionens förordning om regler för genomförandet under perioden 2007–2013 kommer det att finnas en förteckning med kriterier för att fastställa de områden som avses i punkt a. Kommissionens förordning förmodas bli antagen den 6 december 2006.

Som alla medlemsstater förbereder och förhandlar Bulgarien och Rumänien för närvarande om programdokumenten (nationella strategiska referensramar och operativa program).

Inom ramen för anslagen från strukturfonderna är det medlemsstaternas sak att besluta om den prioriteringslinje som skall finansieras av fonderna i olika operativa program, med beaktande av gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållning och rådets förordningar för respektive fond.

Följaktligen kommer de nya medlemsstaterna att besluta om det belopp för Europeiska regionala utvecklingsfonden som kommer att tilldelas för stadsutveckling och särskilt finansieringen av äldre hyreshus enligt de ovan nämnda villkoren.

Miljötänkandet spelar en stor roll inom det europeiska jordbruket och även för att stödja landsbygdsutvecklingen. Miljöåtgärder inom jordbruket är instrument som skall prioriteras när det gäller att främja bra miljörutiner och landsbygdsutveckling. Jag skulle därför vilja att kommissionen klargjorde vilket värde den tillmäter miljöåtgärder inom jordbruket som instrument för att främja goda miljörutiner i jordbruket och när det gäller landsbygdens utveckling?

Om det finns EU-anslag för sådana åtgärder som inte utnyttjas, vad betyder det då för den politikens mål och målens förverkligande? Vilka åtgärder planeras på gemenskapsnivå för att angripa skillnaden mellan det medlemsstaterna planerar att göra och det som verkligen genomförs? Är kommissionen bekymrad över den skillnaden? På vilket sätt kan en medlemsstat och/eller dess jordbrukare drabbas negativt av skillnaden? Vilka är kommissionens initiativ eller åtgärder för att undvika att stöd till miljöåtgärder för jordbruket som är planerade och som budgeterats på gemenskapsnivå sedan inte utbetalas? Vilka belopp planerades och anslogs i gemenskapens budget för miljörelaterade åtgärder inom jordbruket och utnyttjades sedan inte av Portugal under åren 2004-2005? Vilket är det genomsnittliga beloppet för samtliga EU-länder när det gäller budgeterat stöd som inte utbetalats för miljöåtgärder inom jordbruket under de åren?

(EN) Kommissionen ger en framträdande plats åt åtgärder för ett miljövänligt jordbruk som stöder hållbar utveckling i landsbygdsområden och tillgodoser samhällets stigande efterfrågan på miljötjänster. I rådets förordning (EG) nr 1257/1999⁽¹⁾ föreskrivs om medel för att uppmuntra EU:s jordbrukare att göra en insats som är till nytta för hela samhället genom att fortsätta att använda miljövänliga produktionsmetoder för att skydda och förbättra miljön, naturresurserna, jorden och den genetiska mångfalden och för att bevara naturen och landskapet. Enligt rådets förordning (EG) nr 1698/2005⁽²⁾ skall åtgärder för att förbättra miljön och landskapsbilden, bland annat miljövänliga produktionsmetoder, fortsätta att spela en framträdande roll under programperioden 2007–2013, med minst 25 procent av det totala bidraget från Europeiska fonden för landsbygdsutvecklingen (EJFLU). Dessutom visar det faktum att miljövänliga åtgärder är och kommer att fortsätta att vara den enda obligatoriska åtgärden för medlemsstaterna inom denna politik den prioritering som kommissionen ger dem.

De program för landsbygdsutveckling som godkänts av kommissionen utgör den rättsliga ramen och tillhandahåller de EU-budgetmedel som krävs för konkreta åtgärder för att uppnå EU:s övergripande mål för miljön och landsbygdsutvecklingen. Kommissionen beslutar varje år om EU:s sammanlagda anslag till respektive medlemsstat. Medlemsstaterna ansvarar för att fördela detta årliga belopp till de olika åtgärderna i sina program med hänsyn till deras specifika behov. När det gäller miljövänliga åtgärder har medlemsstaterna möjlighet att ändra anslagsfördelningen mellan åtgärderna under hela genomförandeperioden för programmen för att uppnå en bättre förbrukning. Medlemsstaterna ansvarar ensamma för eventuella skillnader mellan sina uppskattningar och sitt faktiska genomförande och kommissionen har inga möjligheter att förhindra att medlen inte betalas ut. Självklart är vi mycket angelägna om att se resultaten av dessa program och det är alltid beklagligt när vissa åtgärder inte kan finansieras i en medlemsstat, vilket hindrar ett fullgott genomförande av vissa program.

Av den anledningen är det inte möjligt att ange EU-genomsnittet för icke-genomförande av miljövänliga åtgärder inom jordbruket under 2004 och 2005. Kommissionen kan dock informera er om att i EU-15 användes totalt 3 937,257 miljarder euro av Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ), garantisektionen, under dessa två år. Av detta belopp användes 161 451 miljoner euro av Portugal.