Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 29 november 2006 - Bryssel

9. Debatt om Europas framtid (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en debatt om Europas framtid med deltagande av Irlands premiärminister, tillika medlem av Europeiska rådet.

För första gången och som ett undantagsfall kommer inläggen under debatten att simultantolkas från iriska till samtliga officiella språk.

(Applåder)

Den första punkten på föredragningslistan är planerad att pågå fram till kl. 16.30. Därefter kommer rådet och kommissionen att göra uttalanden om toppmötet mellan Ryssland och EU. Talartiderna måste således anpassas efter denna tidsplan.

Jag vill börja med att på Europaparlamentets vägnar välkomna Irlands premiärminister.

Herr premiärminister!

Om bara några veckor, i samband med det nya året, kommer Europaparlament att anta iriska som det tjugoförsta officiella språket. I detta flerspråkiga parlament kommer vi att göra vårt bästa för att respektera åtagandena enligt fördragen och rätten att använda samtliga språk här i parlamentet.

Vår besökare i dag – den irländske premiärministern – är en person som har deltagit i Europeiska rådet under lång tid. Han är en av dem som har varit med längst i Europeiska rådet, eftersom han har varit medlem sedan 1997 (i närmare tio års tid).

Han tillträdde som ledare för den irländska regeringen några dagar efter Europeiska rådets möte i Amsterdam, som blev det första misslyckade försöket att på allvar reformera EU:s institutioner.

Han genomlevde sedan maratonförhandlingarna i Nice, som resulterade i ett fördrag som ur institutionell synvinkel betraktas som otillfredsställande.

Nicefördraget förkastades av det irländska folket i en folkomröstning 2001. Men den irländske premiärministern antog utmaningen att driva en intensiv offentlig informationskampanj, och som ett resultat av denna kampanj godkände Irland Nicefördraget i den andra folkomröstningen, som hölls 18 månader senare, 2002. Europaparlamentet gladde sig åt detta och gratulerade honom entusiastiskt.

Han höll sedan i ordförandeskapet för Europeiska rådet under regeringskonferensen om konstitutionsfördraget i juni 2004. De av oss som deltog i konventet minns hur han vallfärdade till olika europeiska huvudstäder i sin strävan efter en taktfull kompromiss som han till slut uppnådde.

Ni, herr premiärminister, har därför haft förmånen att bevittna vår institutionella strävan. Följaktligen är det en förmån att ha er här hos oss och att lyssna till era åsikter om hur EU kan ta sig ur den återvändsgränd som unionen för närvarande befinner sig i.

Dessutom har Irland utvecklat en intensiv debatt bland sina medborgare. Landet har under fem års tid haft ett permanent forum, och en av de fördelar som är följden av nej-rösterna i vissa länders folkomröstningar är att vi åtminstone har återgått till att diskutera EU och att vi har främjat en debatt med det civila samhället. Irland är troligtvis det land som har varit mest strukturerat och ihärdigt när det gäller att åstadkomma detta.

Ni kommer säkert ihåg att den belgiske premiärministern besökte oss i maj och att detta är den andra gäst som besöker oss på detta innovativa sätt, eftersom parlamentet i regel endast mottar de stats- eller regeringschefer som innehar ordförandeskapet i rådet.

Att få ta emot er på detta sätt är nyskapande. Ni kommer att få all den tid ni behöver för att förklara era ståndpunkter för oss, och sedan följer en första runda av inlägg från ordförandena för de politiska grupperna, som ni har möjlighet att svara på om ni så önskar. Därefter kommer övriga ledamöter att få göra sina inlägg.

Tack så mycket för att ni är här, herr premiärminister. Ni har nu ordet.

(Applåder)

  Bertie Ahern, Irlands premiärminister. (EN) Talman Borrell! Det är en stor ära att vara här igen. Jag är mycket glad över denna inbjudan att utbyta synpunkter om Europas framtid med Europaparlamentets ledamöter i dag. Eftersom jag har varit parlamentsledamot i mer än halva mitt liv gläds jag över denna nya möjlighet att tala inför det enda direktvalda, multinationella lagstiftande organet i världen.

Sedan jag talade här i kammaren senast år 2004 har Europaparlamentets konstruktiva insatser för att föra EU-medborgarnas talan fortsatt att öka. Er vision behövs för att klara av de svåra utmaningar som vi har framför oss. Herr talman! Jag önskar er all lycka under återstoden av er mandatperiod. Jag önskar också er efterträdare lycka till. Jag önskar er fortsatt framgång och gratulerar er till allt som ni har åstadkommit.

Vi ser mycket fram emot ert kommande besök i Dublin inom ramen för Forum för Europa, som vi har lagt ned oerhört mycket arbete på. Jag tackar för era vänliga uttalanden om Forum för Europa. Det är inte bara ett statligt organ, utan representerar alla landets organisationer och är en stor succé. Det är en stor ära för oss att ni kommer dit för att tala.

Vår största utmaning, både på EU-nivå och på nationell nivå, är förmodligen att förankra EU hos allmänheten. Därför, herr talman, välkomnar jag och ser fram emot denna och kommande diskussioner med er. Ni kommer att besöka ett land som har gynnats oerhört av medlemskapet i EU. Några huvudfaktorer är tydliga. När vi gick med i unionen 1973 var vår nationella välfärd bara 60 procent av genomsnittet i Europa. Även efter anslutningen led vi av utflyttning, arbetslöshet, hög inflation och en ökande skuldbörda. Under de senaste åren har dessa svåra förhållanden helt förändrats.

EU spelade en avgörande roll i denna process. Europa gav oss ovärderlig hjälp vid denna kritiska tidpunkt i vår nationella utveckling. Uttrycket ”Europas framtid” har, liksom många andra uttryck, blivit en del av vårt ordförråd. Låt oss dock för ett ögonblick minnas vad orden ”Europas framtid” betyder för oss själva och för resten av världen.

Nu när vi närmar oss 50-årsjubileet av Romfördraget innebär det för oss här i Europa en möjlighet att befästa och utveckla vår fantastiska union – en union som har varit så framgångsrik att många nu tar framgången för given. I en värld med så mycket osäkerhet, förtryck, umbäranden och våld är vår union en stöttepelare av välstånd, stabilitet och djupt rotad demokrati.

Själva kärnan i EU – denna mäktiga förening av pragmatism, tålamod och visioner – kläddes i ord av Robert Schuman när han sa att Europa inte kommer att skapas med en gång eller enligt någon särskild plan, utan kommer att utformas genom konkreta resultat som skapar en verklig solidaritet.

Vår union är inte, och får aldrig bli, inåtvänd. Från den 1 januari kommer vi att bestå av 27 medlemsländer i och med den mycket efterlängtade anslutningen av Bulgarien och Rumänien. Vi förblir öppna för ytterligare utvidgningar i enlighet med våra åtaganden, förpliktelser och principer.

Vi har också ökade förpliktelser gentemot det större internationella samfundet. Det är verkligen paradoxalt att i en tid då det tycks råda en intern osäkerhet när det gäller den riktning som den framtida utvecklingen av unionen ska ta, har vår externa roll aldrig varit viktigare eller tydligare. Resten av världen vänder sig allt oftare till Europa för ledarskap, stöd och främjande av våra värderingar.

Europas grundare skulle vara stolta över dagens Europa – det som vi är och det som vi gör för världen. De skulle dock kräva att vi inte sätter standarden gentemot tidigare prestationer, utan utifrån de mål som vi ännu har kvar att uppnå.

I dag står Europa inför lika många utmaningar som någonsin tidigare, bland annat globaliseringen, den tekniska utvecklingen, migration, energitrygghet och terrorism. Dessa utmaningar har inte fantiserats ihop i Bryssel eller Strasbourg. De har förts upp på unionens dagordning eftersom de är i högsta grad verkliga och direkt påverkar alla våra medborgare. Utmaningen måste inte bara mötas utan också hanteras på ett sätt som ger medborgarna tillförsikt och bemöter deras farhågor och förhoppningar.

För att bemöta dessa frågor följer EU med rätta två breda parallella spår. För båda spåren kommer Europaparlamentets roll att bli avgörande. Å ena sidan fortsätter vi att diskutera det konstitutionella fördraget, närmast i juni nästa år med utgångspunkt i förbundskansler Angela Merkels rapport. Å andra sidan försöker vi bemöta medborgarnas behov på ett praktiskt sätt i linje med de befintliga fördragen. Båda spåren är nödvändiga. Vi kan inte skjuta upp den faktiska utvecklingen, men inte heller önska bort behovet av en sammanhängande, effektiv grund för unionen, så att vi kan möta det nya århundradets utmaningar.

Det konstitutionella fördraget ska fungera som en välbehövlig grund för konkreta framsteg. Dessa framsteg som vi eftersträvar kommer att fortsätta och bidra till en positiv ram för att lösa de brådskande institutionella frågorna. Jag ska ta upp dessa båda frågor i tur och ordning.

Ingen kan med säkerhet förutsäga vad som kommer att hända med det konstitutionella fördraget i framtiden. Det finns naturligtvis inget enkelt svar. Jag vill dock gärna kortfattat dela med mig av mina egna funderingar och jag ser mycket fram emot att höra era åsikter under debatten i eftermiddag.

En bra utgångspunkt för att försöka analysera framtiden brukar vara att i korthet fundera över hur och varför vi hamnade där vi befinner oss i dag. Historien är viktig eftersom den kan hjälpa oss att fatta kloka beslut om framtiden. Eftersom det irländska ordförandeskapet fick förmånen att slutföra förhandlingarna i regeringskonferensen är jag väl förtrogen med den process som ledde fram till överenskommelsen. Låt mig därför först nämna vad som tycks vara tre grundläggande fakta om den situation som vi befinner oss i.

För det första är det viktigt att komma ihåg att vi enades om det konstitutionella fördraget eftersom det var nödvändigt. Behovet av konkreta bestämmelser har ökat snarare än minskat. Vi behöver fördragets mer enhetliga utrikespolitik för att uppfylla våra allt fler internationella åtaganden. Vi behöver dess klarsynta, balanserade och verkningsfulla bestämmelser på området rättsliga och inrikes frågor för att stärka vår kamp mot brottsligheten. Vi behöver dess öppna, lättfattliga, demokratiska och effektiva strategier, däribland Europaparlamentets allt viktigare roll. Vi behöver fördragets principer och värderingar.

Förutom de särskilda bestämmelserna i det konstitutionella fördraget behöver vi det också därför att stabiliteten, välståndet och enigheten i Europa på lång sikt är av avgörande betydelse för vår befolkning, men också för människor utanför våra gränser.

För det andra var det en lång, komplicerad och svår process som ledde fram till överenskommelsen om det konstitutionella fördraget. Konventionen saknar motstycke i fråga om öppenhet och ambition. Europaparlamentet var mycket tongivande under arbetet med konventionen, och även de nationella parlamenten lämnade värdefulla bidrag. Vid den efterföljande regeringskonferensen fördes intensiva bilaterala och gemensamma förhandlingar där synpunkterna från medlemsstaterna, och även från kommissionen och parlamentet, beaktades mycket noggrant. Den process som ledde fram till överenskommelsen var genomgripande och omfattande. Som talmannen var vänlig nog att påpeka besökte jag samtliga huvudstäder och alla fick chans att uttrycka sina åsikter och bidra till slutresultatet.

För det tredje kunde deltagarna slutligen godkänna resultatet av förhandlingarna eftersom de ansåg det vara en balanserad helhetslösning. Framför allt fogades de institutionella bestämmelserna samman till en helhet.

Svårigheterna med att gå vidare med det konstitutionella fördraget är betydande, men alla analyser om vad Europa behöver, om hur vi nått till det läge där vi är i dag och av möjliga alternativ övertygar mig om att det riktiga och mest realistiska alternativet är att vid lämplig tidpunkt gå tillbaka till innehållet och balansen i det konstitutionella fördraget. Jag förstår att detta också är parlamentets syn i vid mening.

När vi fortsätter arbetet måste vi utgå från en bred grund där samtligas betänkligheter och åsikter beaktas, även de befogade farhågor som medborgarna i många medlemsstater har gett uttryck för.

Förbundskansler Angela Merkel kommer att samråda ingående med varje medlemsstat och med institutionerna. Jag är övertygad om att hennes rapport till Europeiska rådet i juni kommer att vara välgrundad och väl avvägd. Nu vill jag dock gärna framföra fyra betraktelser.

För det första måste vi fortsätta arbetet med att förändra den ram inom vilken vi återupptar arbetet med det konstitutionella fördraget. Det innebär att vi på ett så effektivt sätt som möjligt fortsätter att bemöta medborgarnas farhågor när det gäller allt från sysselsättning till mobiltelefonikostnader, från utvidgning till kampen mot brottslighet, med andra ord det som ni, som direktvalda representanter för EU:s befolkning, gör med så gott resultat vecka efter vecka.

För det andra utgör 50-årsjubileet av Romfördraget i mars nästa år ett viktigt tillfälle att visa våra medborgare unionens prestationer och potential. Ett kärnfullt, samstämt och välformulerat uttalande vid det tillfället från rådet, kommissionen och parlamentet skulle vara ett mycket positivt steg i arbetet med att skapa en ny ram för en mer omfattande institutionell debatt, och kan även bidra till att besvara vissa av de frågor om det konstitutionella fördraget som har uppkommit i de nationella debatterna.

För det tredje kan nya bestämmelser införas som svar på de frågeställningar som har uppkommit, vilket har skett tidigare när andra EU-fördrag har stött på problem på nationell nivå. Sådana tillägg skulle kunna stärka snarare än försvaga innehållet och balansen i fördraget.

För det fjärde kan också fördragets utformning, längd och i viss mån karaktär förbättras betydligt utan att den grundläggande innebörden och balansen påverkas. Vi kan exempelvis klargöra tydligare att det handlar om ett fördrag och att det framför allt kompletterar, och inte ersätter, de fördrag som redan finns.

Från den irländska regeringens sida är vi fast och helhjärtat beslutna att genomföra en folkomröstning om innehållet i det konstitutionella fördraget, så snart situationen är helt utredd. Fördraget är viktigt för EU, för vår befolkning och för dem som delar våra värderingar.

Som jag sa inledningsvis är det mycket viktigt att EU också följer upp det andra spåret, nämligen att efter bästa förmåga möta medborgarnas behov i enlighet med de befintliga fördragen. Jag anser att det är viktigt att bibehålla de båda spårens särprägel. Vi bör vara uppmärksamma på den tidigarelagda tillämpningen av vissa utvalda delar som bidrar till balansen i det konstitutionella fördraget.

Låt oss inte vara obefogat pessimistiska när det gäller de konkreta framsteg som hittills har gjorts. EU:s ekonomi blir allt starkare. Fler människor arbetar. En utvidgning av historiska mått, som för inte så länge sedan tycktes omöjlig, har inletts och berikat unionen oerhört.

Men vi är inte här för att klappa oss själva på axeln, varken på EU-nivå eller på nationell nivå. En framgångsrik fotbollsklubb fokuserar inte på prissamlingen utan på kommande matcher.

Man behöver bara studera arbetsordningen för vilken som helst av era sammanträdesperioder för att förstå omfattningen och vidden av de utmaningar som vi står inför. På grund av tidsskäl ska jag fokusera på det som tycks vara de grundläggande strategiska utmaningarna. Låt mig kortfattat nämna fem av dessa.

För det första har vi konkurrensutmaningen, som har många viktiga europeiska dimensioner, bland annat bättre lagstiftning, en stark och ändamålsenlig konkurrenspolitik, forskning och utveckling, avlägsnandet av hinder på den inre marknaden och, kanske viktigast av allt, innovation, som det föreslagna europeiska teknologiska institutet kan bidra mycket till. Vår målsättning bör vara att göra EU attraktivt för investeringar. Jag har gång på gång påpekat för mina kolleger i rådet och kommissionen att EU-länderna i allt större utsträckning konkurrerar med andra delar av världen, främst Asien, inte sinsemellan inom unionen. Denna konkurrens visar att vi snarast måste utarbeta och införa tydliga strategier på EU-nivå.

Vårt andra strategiska mål bör vara att säkerställa att EU:s sociala modell inte hotas genom att vi ökar konkurrenskraften, och att det råder samarbete, inte rivalitet, mellan konkurrenskraften och den sociala integrationen. Denna huvudprincip ligger till grund för vårt nationella system för socialt partnerskap. Vår erfarenhet av omfattande och intensiv social dialog har utmynnat i 18 år i rad av ekonomisk tillväxt, ökad levnadsstandard och bättre social integration. Vår strategi på EU-nivå, även genom lagstiftning vid behov, bör återspegla principen att den ekonomiska och sociala politiken både kan och bör stärka varandra. Framför allt måste vi se till att solidaritet och potential utgör kärnan i unionen och är ledstjärnor för EU:s framtid. I dag hänger EU:s trovärdighet på om vi lyckas föra en politik som stärker solidariteten inom unionen och skapar möjligheter för våra medborgare.

Jag anser bestämt att vi måste lägga större vikt vid den sociala dialogen på EU-nivå. Både inom unionen och i de enskilda medlemsstaterna måste vi bjuda in våra sociala partner, framför allt fackföreningarna, till en verklig diskussion om reformen av EU:s sociala modell och moderniseringen av arbetsmarknaderna.

Vår tredje strategiska utmaning består i att bemöta de negativa konsekvenserna av globaliseringen, bland annat gränsöverskridande brottslighet, människohandel, olaglig invandring och problemet med illegala droger som förstör så många människors liv. Vi vet att miljöförstöringen kan leda till katastrofala klimatförändringar. Ansvaret ligger naturligtvis i första hand hos medlemsstaterna när det gäller många av dessa problem. Men så länge vårt klimat och våra brottslingar inte stannar vid landsgränserna måste vi samarbeta för att vidta alla nödvändiga åtgärder på EU-nivå.

För det fjärde måste EU utnyttja sin roll till fullo när det gäller unionens externa befogenheter. Jag ska inte uppehålla mig vid detta, eftersom jag redan inledningsvis betonade den allt viktigare roll som unionen spelar och förväntas spela internationellt. Det är förstås mycket viktigt att EU har medel till sitt förfogande, även när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, för att kunna uppfylla sina allt större åtaganden i västra Balkan, i våra grannländer och ännu längre bort, framför allt gentemot de allra fattigaste som behöver vårt stöd och för vilka EU bör sträva efter att vara en särskild bundsförvant.

Den femte och kanske största strategiska utmaningen av alla är att föra unionen och medborgarna närmare varandra. Det tror jag att ni alla håller med mig om. Denna utmaning är förstås kopplad till de andra utmaningarna. Vi kan bara förmedla ett positivt budskap så länge vi faktiskt har ett sådant att förmedla. Vi måste dock tydligt visa att EU är en del av lösningen när det gäller globaliseringen, inte en del av problemet. Vi måste visa att EU:s sociala modell ligger till grund för en ökad konkurrenskraft. Våra medborgare ska inte bara vara trygga, de ska känna sig trygga. Vi måste agera, men också förklara vad EU gör och kan göra för att skapa trygghet för medborgarna. Vi måste klargöra mycket tydligare för allmänheten att vi, genom vår utrikespolitik, i allt större utsträckning och på ett effektivt sätt främjar deras intressen, prioriteringar och värderingar. Jag accepterar till fullo att en stor del av ansvaret för att förankra EU på ett korrekt och rättvist sätt ligger hos medlemsstaterna. Det är utan tvekan en prioriterad fråga för min regering.

Respekt för mångfald kan vara särskilt viktigt när det gäller att föra unionen och medborgarna närmare varandra. Jag tackar er, herr talman, för ert tillkännagivande om att iriska från och med i dag kommer att användas och från den 1 januari 2007 kommer att bli EU:s tjugoförsta officiella språk.

(GA) Ingenting kan bättre illustrera EU:s respekt för medlemsstaternas individuella egenskaper än den förbättrade status som iriskan kommer att få från och med den 1 januari. Irland är mycket tacksamt att parlamentet stöder införandet av de nya bestämmelserna.

(EN) Låt mig slutligen säga att vi inte får glömma bort vad som låg till grund för vår union när den bildades för ett halvt sekel sedan, nämligen viljan att skapa varaktig fred mellan folk som länge varit splittrade genom blodiga konflikter, som det står i det första fördraget. EU har lyckats mycket väl med det inom våra gränser. Unionen blir också allt viktigare när det gäller stabiliteten utanför våra egna gränser.

Jag vill framför allt uttrycka min uppskattning över EU:s oerhört viktiga roll för fredsprocessen på Nordirland. Unionen har inte bara bidragit med frikostigt ekonomiskt stöd, utan också skapat en ram och ett exempel. Jag vill i dag framföra den irländska befolkningens djupa tacksamhet till er för parlamentets värdefulla, orubbliga och fortsatta stöd för fred på ön Irland.

Under 2000-talets andra hälft kommer en annan generation européer att leva med konsekvenserna av våra beslut. Jag hoppas att de, när de ser tillbaka på vår generation, kan konstatera att vi hade skaparkraften, modet och begåvningen att befästa vår unika union och att skapa en stabil, bred och enhetlig grund för våra insatser.

Herr talman! Det är en ära att vara här och jag tackar er.

(Applåder)

  Talmannen. Tack så mycket, premiärminister Ahern.

Vi kommer nu att få lyssna till anföranden på gruppernas vägnar. Innan jag ger ordet till ledamöterna vill jag påpeka att två av dem – Martin Schulz och Graham Watson – i dag har blivit omvalda till ordförande för sina respektive politiska grupper, och jag vill därför gratulera dem.

(Applåder)

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr premiärminister, mina damer och herrar! Det är fantastiskt hur vi kompletterar varandra. Även jag stod i begrepp att framföra mina gratulationer, men jag ska börja med er och gratulera er till gårdagens utnämning i European Voice, där ni utsågs till årets parlamentsledamot 2006. Det gjorde ni bra! Jag vill också gratulera Martin Schulz och Graham Watson som blivit omvalda. Eftersom även jag är gruppordförande känner jag givetvis till hur mycket detta betyder för dem. Jag har just fått veta att även Daniel Marc Cohn-Bendit har blivit omvald, och det antar jag att även Monica Frassoni har blivit, så jag framför mina varma gratulationer till dem också.

(Applåder)

Det är alltid en trevlig erfarenhet för en gruppordförande att få sitt mandat förnyat för ytterligare två och ett halvt år. Jag kan för närvarande inte säga hur min lott kommer att falla, men jag gläder mig desto mer åt att mina kolleger har blivit omvalda.

Av det som ni har sagt, herr premiärminister, kan vi höra Irlands tydliga europeiska röst, och det ni sa framfördes inte enbart på grund av att Irland har gynnats så väl av EU, utan ni talade som en övertygad europé, och denna goda erfarenhet har vi alltid haft av Irland. Vare sig det är någon från er politiska sida som är vid makten eller någon från vår sida – den siste av era premiärministrar från vår sida var John Bruton, som nu är ambassadör i Washington – är Irlands djupa engagemang för den europeiska integrationen tydlig, och ert anförande i dag klargjorde detta ännu en gång. Vi gläder oss åt att ni är här i dag.

Vi måste nu tänka på EU:s framtid, och premiärminister Bertie Ahern nämnde den 25 mars, som är Romfördragens femtioårsdag. Jag ser uttalandet i Berlin – ett gemensamt uttalande av Europeiska rådet, Europaparlamentet och kommissionen – som en god möjlighet att tala om för EU:s medborgare att vi, dvs. EU:s institutioner, är förenade i vår beslutsamhet att leda EU in i en ljus framtid – även om våra ståndpunkter mycket väl kan skilja sig åt i vissa frågor. Om vi lyckas uppnå detta i Berlin har vi gett en tydlig politisk och psykologisk signal inför toppmötet i slutet av juni, där vi för det första ska besluta om vad som ska ske härnäst med konstitutionsfördraget och för det andra bestämma vilket mandat vi ska ge den konferens som ska behandla denna fråga. Jag kan på vår grupps vägnar, och i synnerhet på PPE:s vägnar, säga att vi givetvis insisterar på att parlamentet ska delta – på ett effektivt, kraftfullt och ändamålsenligt sätt – i varje sådan konferens, och vi ber om ert stöd för detta, herr premiärminister.

Vi hoppas att detta kommer att fortsätta i slutet av juni och att vi under de portugisiska och slovenska ordförandeskapen kommer att kunna besluta vad som ska ske med konstitutionsfördraget. På vår grupps och i synnerhet på Europeiska folkpartiets vägnar vill jag helt och hållet klargöra att vi inte vill börja om från allra första början – det skulle vara helt fel att tala i termer av ”nya förhandlingar” – utan vi vill behålla så mycket som möjligt av innehållet i konstitutionsfördraget, särskilt reformerna i del I och det avsnitt som handlar om värderingarna i stadgan. Ett av skälen till detta är att vi är övertygade om att vi behöver dessa värderingar. Europeiska unionen har ingen framtid om den inte bygger på värderingar.

En annan viktig faktor är att vi måste göra EU redo att möta de utmaningar som ligger framför oss, inte bara på den inre politikens område utan också i förbindelserna med omvärlden. Vi måste friska upp och stärka unionen och göra den mer demokratisk, effektiv och öppen för insyn. Ni har bekräftat att ni tror på detta, och för det tackar vi er. Om vi går den här vägen tillsammans kommer vi att nå gemensam framgång.

  Talmannen. Tack för er tid, herr Poettering. När jag gratulerade Martin Schulz och Graham Watson kände jag inte till att även Daniel Marc Cohn-Bendit och Monica Frassoni utsetts till medordförande för sina grupper. Även jag vill gratulera dem.

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Tack för gratulationerna. Jag vill i min tur gratulera alla de som har blivit valda, oavsett till vad, men just nu vill jag inrikta mig på Bertie Aherns anförande.

Jag tycker att det är positivt att Bertie Ahern har kommit hit till parlamentet. Jag vill tacka honom för att han är här eftersom det inte är den mest självklara sak att göra. Alla hans kolleger i Europeiska rådet har inte samma mod att komma hit och bekräfta sin tro på EU. Jag vill klargöra att jag anser att de regeringschefer som offentligt stöder det europeiska projektet förtjänar beröm för att de kommer hit och talar om att de försvarar EU oavsett vilka svårigheter de möter.

(Applåder)

I själva verket kommer alltför många av dem hit utan att göra sin närvaro kännbar. Alltför många av dem undviker parlamentet och gör eventuellt bara ett kort uppehåll för att hämta pengar från en eller annan europeisk fond, som de sedan tar med sig hem där de säger att det är EU som är problemet! Det finns alltför många av deras slag i omgivningarna. Vad vi behöver är män och kvinnor i ledarskapspositioner i Europa – antingen inom medlemsstaterna eller inom EU:s institutioner – som öppet bekräftar sitt engagemang för detta projekt. Därför, herr Ahern, ska jag börja med att tacka er för att ni kommit hit.

Jag har ytterligare en kommentar om innehållet i ert anförande. Man kan hålla med om precis allt, de fem prioriteringar som ni angav, övertygelsen om att Irland är för konstitutionen av principskäl, er önskan om att behålla det som utgör konstitutionsfördragets kärna, er varning till oss om att inte överge detta eftersom dess väsentliga innebörd är underlaget för EU:s framtid – alla dessa faktorer är fantastiska, men allt som saknas är Irlands ratificering. Jag uppmanar er därför att ta mod till er och ratificera konstitutionsfördraget, för det skulle fullända ert anförande.

Jag vill emellertid inte kräva alltför mycket av er, för ni har åtminstone tagit rätt steg i rätt riktning, och även om Irland nu skulle ratificera konstitutionsfördraget skulle det bara ta oss en liten bit på vägen. I vilket fall som helst skulle då nitton av tjugosju stater ha ratificerat det, och att arton stater redan har ratificerat eller står i begrepp att ratificera det innebär att vi kan, och bör, ta hänsyn till att en majoritet av EU:s medlemsstater vill ha det som finns i konstitutionen, medan de som inte vill ha det är i minoritet. Det bör vara tillåtet att säga att det är minoriteten som är tvungen att ge efter. Det är inte godtagbart att vi alla ska debattera EU:s framtid, samtidigt som de som sa nej tror att detta inte har något med dem att göra. Nederländarna och även fransmännen måste således falla in i takten i en framtida process på grundval av ett dokument som en överväldigande majoritet av medlemsstaterna har sagt ja till.

Jag anser att vi, om vi lyckas undvika att gå alltför långt ifrån dokumentet och verkligen kan behålla dess innehåll, kommer att bespara kommissionens ordförande besväret att ränna runt likt en slagruteman i sökandet efter ansvarsområden åt sina kommissionsledamöter. Om ni kräver bevis på att Nicefördraget inte fungerar, eller bevis på att vi har ett trängande behov av konstitutionen, då är det aktuella fallet med kommissionsledamöterna från Bulgarien och Rumänien ert bevis.

Ett stort tack till er, herr Ahern! På vår färd mot en förnyad konstitution behöver vi er, och vi tackar för ert uppmuntrande anförande.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Kommissionsledamot Margot Wallströms efterforskningar som lades fram för ett av våra utskott i förra veckan har avslöjat att det råder minst lika mycket en kommunikativ som en konstitutionell kris i EU. Vi riskerar långsamt men obönhörligen att förlora förtroendet och tilliten från våra medborgare på grund av att vi kollektivt misslyckas med att besvara deras problem och på grund av vår oförmåga att formulera ett sammanhängande och godtagbart svar.

Dessa bekymmer är många och varierande, men enligt mig kretsar de kring svaren på de utmaningar som finns i dagens värld. Vi bevittnar en snabb befolkningsökning i världen, även om befolkningsmängden minskar här, samt ett misslyckande med att dela frukterna av våra ansträngningar och nutidens förmåner. Som ett resultat slutar många att stödja EU. Vi skapar en internationell ekonomi utan att skapa ett motsvarande globalt socialt avtal. Som premiärministern sa står vi inför en mycket stor utmaning när det gäller organiserad internationell brottslighet. En del brottsliga organisationer är mäktigare än en del nationella regeringar. Trots detta tycks unionen inrikta sig mer på att lösa gårdagens problem än dagens eller morgondagens.

Verktygen för att lösa dessa problem står till vårt förfogande i form av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och i form av politiken för rättsliga och inrikes frågor, men dessa används inte. Ironiskt nog tycks konstitutionen, så som den utformades av konventet, ha blivit föremål för de flesta kritikers oro. Tyvärr lyckades inte EU:s politiker förklara detta, vilket vi alla delar ansvaret för. Vi lämnade fältet öppet för konstitutionens belackare. Hittills finns det lite som tyder på att Frankrike kommer att ha en tydligare och mer överlagd debatt om sin plats i EU inför upptakten till valet i maj eller att Nederländerna, som höll val i förra veckan, verkligen har bestämt sig. Det skulle vara alltför lätt att dra slutsatsen att segern för de EU-kritiska partierna är en bekräftelse på att vi har misstagit oss, men premiärministrarna för dessa båda länder måste komma hit och förklara för oss hur vi kan gå vidare. I Polen råder förnekelse och från andra sidan Engelska kanalen återspeglar en spöklik tystnad nästan lika stora delar lättnad och förlägenhet.

Jag hoppas att tyskarna kan återuppta debatten. Jag välkomnar Angela Merkels beslutsamhet att göra det, men jag misstänker att det kommer att bli mycket svårt för henne att kunna genomföra det under det tyska ordförandeskapet. Det är här, herr premiärminister, som Irland kan spela en så viktig roll. Inte bara på grund av den roll som ni spelade under konventet eller genom er erfarenhet av en folkomröstning som resulterat i ett nej, utan på grund av Irlands roll när det gäller att söka vad ni kallar en återgång till innehållet och balansen i det konstitutionella fördraget samt i samarbetet med Portugal och Slovenien. Gå ut och skapa en koalition av små länder som vet hur viktigt det är att bemöta de utmaningar som globaliseringen innebär. Gå ut och skapa en koalition av de politiska krafter som inser att vi, som svar på dessa utmaningar, måste fortsätta att hålla klaffbron nere snarare än att dra upp den.

Vi måste visa våra medborgare att EU kan arbeta med en energipolitik, med frågor som exempelvis roamingavgifter för mobiltelefoner och särskilt med rättsliga och inrikes frågor. Vi kan göra det med de nuvarande fördragen med hjälp av övergångsklausulen.

Ur alla objektiva perspektiv är vår union en stor succé. Tänk därför mindre på ändringar i konstitutionen och mer på att skapa det kollektiva mod som krävs för att gå ut och övertyga medborgarna om varför den är nödvändig.

  Johannes Voggenhuber, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Ahern! Omval får en att bli på gott humör, och kanske är det därför min grupp har bett mig att tala i dag, så att jag inte ska bli en milt sinnad gruppordförande.

Jag vill givetvis, på min grupps vägnar, önska er varmt välkommen, herr premiärminister. Tack för att ni har kommit. Som ni sa är det ingen som vet vad framtiden har i beredskap när det gäller konstitutionsfördraget. Jag ska erkänna att jag skulle vara lyckligare om jag definitivt visste vad regeringarna hade i beredskap efter ett och ett halvt års paus för eftertanke och funderingar, ett och ett halvt år som redan har förlängts med ett år – och vad har kommit ut av detta? Jag kan varken se eller höra någons tankar och ingen talar med oss, även om ni är här i dag, men ni är en av de få. Kanske kommer vi att återgå till era förslag, men vad har man i själva verket tänkt ut eller klargjort under dessa arton månader? De stora och mäktiga länderna frågar sig inte vad som ligger bakom krisen, de vill inte veta vad som motiverade de människor i Frankrike och Nederländerna som sa nej, de ifrågasätter inte allmänhetens svikna förväntningar eller varför allmänheten har blivit så systematiskt besviken. Inte heller efterfrågar de nya vägar framåt eller nya vägar ut ur denna kris. När har man i själva verket ägnat detta någon tanke? Jag ser ingen egentlig anledning till att hoppas på en ny början under det tyska rådsordförandeskapet.

Jag har observerat detta från första början. Vad som föranledde processen med att skapa en konstitution var varken insikt eller idealism, och inte heller hade regeringscheferna inspirerats av en vision om att ge sig i kast med denna process. Vad som föranledde processen var det beklagliga faktum att Amsterdamfördraget var ett misslyckande, att Nicefördraget var en fullständig katastrof och att det fanns en utbredd förtroendekris bland EU:s medborgare. Processen föranleddes också av att unionen hade kört fast, att den helt enkelt var maktlös.

Sedan följde förstås de två ”nejen”. Skälen till detta borde undersökas närmare. Det som förvånar mig är att politiker gillar opinionsundersökningar, och jag har aldrig hört talas om att någon skulle dra sig för att nämna en positiv undersökning. Eurobarometern genomförde mycket omfattande och positiva undersökningar efter de franska och nederländska omröstningarna om orsakerna till resultatet och om allmänhetens förväntningar – jag ska inte prata om de människor som röstade ja i vad som nu är arton medlemsstater, dvs. en väldig majoritet av EU:s människor och stater, utan om de 62 procent av nederländarna och 65 procent av fransmännen som sa nej – nåväl, de sa också ”ja, vi vill ha en europeisk konstitution, men vi vill att den ska skrivas om” och de sa även vad de ville uppnå med detta, nämligen ökade befogenheter för unionen i sociala frågor. Jag har aldrig hört att någon regeringsmedlem har reflekterat över detta.

Det som ni i dag sa gör mig alldeles häpen. Det går i själva verket ut på två välbekanta förslag: ett fördrag i stället för en konstitution. Jag måste säga er att det enbart var regeringarna – och inte folket i EU – som blev irriterade över idén om att denna politiska gemenskap skulle förses med en konstitution. Att driva igenom den faktiska politiken på det sätt som ni föreslår skulle misslyckas just på grund av den förtroendekris som finns i EU, den europeiska demokratins kris.

  Gabriele Zimmer, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Ahern! Det var med viss oro som jag lyssnade till ert anförande. Jag tror att vi har nått en punkt som mycket väl skulle kunna definieras som en situation där det saknas framtidsutsikter om vi inte gör något för att förändra villkoren för vår verksamhet.

Även om Bertie Ahern var tydlig med att påpeka att EU:s framtid beror på vad som sker med EU:s konstitutionsfördrag förutsätter detta emellertid att det förs en långsiktig diskussionsprocess med unionens medborgare. Det finns fler orsaker än de som redan upprepade gånger har åberopats till varför människor fruktar att EU inte kommer att kunna erbjuda dem någon framtid.

Jag anser inte att den text som har lagts fram ger några svar på den dikotomi som tyvärr alltför ofta åsidosätts, för trots att vi har definierat vilken tillgång som har kommit EU till del genom alla dess människor och nationer – nämligen deras ytterst olika kulturella identiteter – har vi emellertid inte lyckats definiera vad vi tillsammans ska göra av denna tillgång. Det är en sak att fråga vad vi för med oss in i unionen, men att överväga vad vi ska göra med denna tillgång, eller hur vi ska kunna utforma en gemensam politisk identitet, är en process som inte kan skötas vid sidan om. Det är något som definitivt inte heller kan ske på grundval av att människor får höra samma sak om och om igen, dvs. att de ännu inte har förstått det positiva i det vi försöker åstadkomma.

Därför anser jag att vi är tvungna att ta oss an människors dagliga erfarenheter av EU och på grundval av dessa erfarenheter utforma en effektiv politik som rör både deras framtid och deras nuvarande situation. Detta gäller särskilt frågan om det sociala EU, som man hittills har nonchalerat på ett direkt brottsligt sätt. I själva verket tjänar det ingenting till att vi diskuterar den ena eller den andra frågan när människor upplever raka motsatsen, vilket vi har sett från debatten i Bryssel om arbetstagarna på Volkswagen och även på vissa andra utvalda områden. I många människors dagliga liv upplevs EU:s närvaro beklagligt nog i form av sämre arbetstrygghet och minskad social säkerhet. Människor kommer därför inte att vare sig engagera sig i denna utveckling eller bekräfta sitt förtroende för den, trots att det är just detta vi behöver. Jag anser därför att vi i större utsträckning bör diskutera hur vi kan skapa villkoren för att kulturella identiteter ska kunna utvecklas till en gemensam identitet och till en medborgaridentitet för Europeiska unionen.

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (GA) Herr talman! Det är en stor ära för mig att få hälsa premiärministern varmt välkommen hit till Europaparlamentet i dag. Ert besök visar att ni har förståelse för Europaparlamentets viktiga arbete och för behovet av att EU hittar en lösning på de konstitutionella svårigheter som unionen för närvarande genomgår.

(EN) Det finns ett ökande antal problem inom EU. Det gäller inte bara konstitutionen utan även, som andra kolleger har nämnt, globaliseringen, den ekonomiska utvecklingen samt utrikes- och säkerhetspolitiken. Premiärministern har givit oss en stor vision i dag, inte endast genom sina ord utan även genom den erfarenhet som han bär med sig. Under nära tio år i Europeiska rådet har han sett många ledare komma och gå. Han har även upplevt många av de kriser som man tidigare trodde skulle slita sönder EU och han har funnit lösningar på dem, särskilt när det gäller avtalet om det konstitutionella fördraget.

Det tjänar ingenting till att gå igenom vad som borde eller inte borde ha skett. Nu är det upp till medlemsstaterna att under deras period av eftertanke komma med idéer om vad som bör göras. Det är inte bara för att vi behöver ett nytt fördrag, eller en ny uppsättning spelregler, utan för att vi måste fortsätta att uppvisa en vision inför de av EU:s grannländer som strävar efter att bli en del av EU och som ser det som en modell för fred, framgång och stabilitet. Jag tänker särskilt på Balkanländerna. Vi gav dem en strimma av hopp, men eftersom vi inte längre kan genomföra en vidare utvidgning kan denna strimma av hopp komma att släckas just när dessa länder börjar växa ekonomiskt och hitta nya vägar framåt när det gäller politik och demokrati.

När det gäller globaliseringen bör vår huvudinriktning vara att göra EU:s ekonomi bättre på att kunna hantera situationen under 2000-talet. Detta kräver mer investeringar i forskning och utveckling, ökat utnyttjande av innovation och teknik och ett större samarbete mellan universitet och forskningsinstitut i EU via Europeiska tekniska institutet, vilket jag vill betona.

Slutligen vill jag säga till premiärministern att det vilar på honom, som ledare för ett land, att föra fram den visionen. Han talade om fredsprocessen i Nordirland och den viktiga roll som EU spelar där, inte endast i ekonomiska och finansiella termer, utan även när det gäller den modell och vision som EU tillhandahåller.

Vi måste hitta ett nytt EU för 2000-talet där alla kan vara en del av den gemensamheten. Alla grupper måste emellertid vara säkra på att den mångfald som finns inom EU i dag och utanför EU på den europeiska kontinenten, respekteras i en process med samarbete och kollektiv enighet snarare än dominans.

(Applåder)

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar premiärministern hit för att föra en ärlig diskussion om EU:s framtid. Jag skulle dock inte starta härifrån, som man en gång sa till mig när jag frågade efter vägen.

Herr premiärminister! Er regering har odlat bilden av Irland som en framgångshistoria. Den en gång fattiga nationen har gjort bra ifrån sig, men parlamentet förtjänar att få veta vad som ligger bakom denna så kallade framgångshistoria. Som irländarna vet är Irland nu öppet för företag men stängt för människor. Vi spenderar fritt för att attrahera marknaden, men skär ner på alla sociala utgifter.

Det är denna mentalitet som har förlängt väntetiden för livsviktig sjukhusvård till månader i stället för dagar. Den har också gjort att familjer med handikappade barn behandlas illa. Ett exempel på detta är familjen O’Cuanachains, som har jagats genom domstolarna till en kostnad av miljoner bara i år, i stället för att deras femåring får en lämplig utbildning. Det är också den inställningen som gör vår miljöskyddsnämnd till en instans som godkänner även den smutsigaste verksamhet, oberoende av hur skadlig den är för miljön. Denna inställning öppnar Irland för giftiga industrier som exempelvis förbränning, något som irländarna inte vill ha.

Ni tycks också anse att problemen när det gäller mental hälsa och självmord, som växer i takt med vår ekonomiska framgång, endast är en olägenhet och inte en tragedi som vårt land aldrig riktigt har tagit itu med. På samma sätt finns det tiotusentals obetalda hemvårdare vars värdefulla arbete vi borde stödja, men som er regering behandlar som om de vore Oliver Twist tiggande efter mer.

Varför, herr premiärminister, har er regering förstört vår sockerindustri för ett EU-system, när det irländska jordbruket kämpar för sin överlevnad och när vi behöver biobränsle som etanol? Varför röstade er regering för att tillåta EU-finansiering av forskning som förstör foster när vårt folk alltid har värnat om de svagaste medborgarna?

Slutligen, varför har ni kommit hit för att lägga fram en dödförklarad konstitution för oss som irländarna inte vill ha? Vi har redan en verkligt bra konstitution som irländska män och kvinnor har offrat sina liv för. En konstitution som ger oss en genuin grund för ett riktigt och respektfyllt samarbete med våra europeiska grannar. Irland är ett underbart land med ett fantastiskt folk. De förtjänar verkligen bättre, och jag tror att ni kommer att märka det till slut när ni ska genomföra en folkomröstning om konstitutionen, eller vad ni bestämmer er för att kalla den.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Vad föranleder dagens besök av den irländske premiärministern? Kan det ha att göra med det kommande irländska valet, för att Bertie Ahern på hemmaplan ska ses som en statsman på EU-arenan? Det kan man fråga sig!

Senast Bertie Ahern var här var under slutet av det irländska ordförandeskapet. Han firade att han hade bevittnat ett avtal mellan regeringscheferna om EU-konstitutionen. Beredvilligt solade han sig i smickret från parlamentets fanatiska EU-vänner. Tillsammans med dem försäkrade han oss att EU-konstitutionen skulle ha tagits i bruk fullt ut nu i november 2006. Som emellertid ofta sker, räknade de inte med den viktigaste ingrediensen i den demokratiska politiken, nämligen folkets åsikt.

Medan konstitutionen kämpade på förkastandets klippor i Frankrike och Nederländerna, tappade Bertie Ahern, som verkligen är en uttalad EU-entusiast, och min regering i Storbritannien modet och senarelade folkomröstningen av rädsla för resultatet. Därmed tog de snabbt bort möjligheten för invånarna på de brittiska öarna att säga sin mening. Nu kommer han tillbaka för att återigen berätta för oss om underverken med EU-integrationen och att den förkastade konstitutionen måste återupptas.

Det verkar vara ett slitet budskap om en döende konstitution från någon som mycket väl snart kan komma att dömas ut av sina egna väljare som en sliten politiker.

  Bertie Ahern, Irlands premiärminister. (EN) Herr talman! Jag ska försöka gå igenom frågorna snabbt.

Jag vill tacka alla för deras välkomnande – jag hörde inget från den förre talaren, men från de övriga i alla fall!

(Skratt)

Tack till Hans-Gert Poettering för hans kommentarer. Europaparlamentets deltagande i regeringskonferensen under det irländska ordförandeskapet var ytterst viktigt och konstruktivt. Europaparlamentet var helt klart en stor del av denna och naturligtvis ska det vara delaktigt i att föra processen framåt. Jag tror att det var det som ni efterfrågade och ni har verkligen mitt stöd här. Tack för era kommentarer om förklaringen i Berlin. Ni har mitt stöd. Er fråga om reformerna av del I, om värderingarna och om att vi ska göra oss redo för framtidens utmaningar är alla saker som jag gärna håller med om.

Martin Schulz talade om de fem prioriteringarna som grundar sig på EU:s framtid och på ratificeringen. Irland skulle ha föredragit om alla hade ratificerat konstitutionen samtidigt, eftersom det skulle ha löst många problem utan allt debatterande. Vi måste komma ihåg att 16 eller 17 länder har tagit ställning för att ratificera konstitutionen. Merparten av partierna, särskilt de tre stora partierna i parlamentet, har tydligt uttryckt sitt stöd för den. Vi anser att det krävs en del klarhet. På grund av vår skrivna grundlag måste vi till skillnad från andra länder alltid genomföra en folkomröstning, vad som än händer. Vi vill inte bara prata om saker som vi vet kommer att ändras på något sätt, för vad som än händer kommer de att införlivas i vår grundlag. Det måste klargöras, men det finns verkligen ingen oro över att vi genomför folkomröstningar.

Graham Watson tog upp medborgarnas farhågor och det globala avtalet. Det viktiga när det gäller detta är att länderna visar sitt stöd. Ni nämnde frågorna som handlar om huruvida politiken för rättsliga och inrikes frågor överensstämmer med de befintliga fördragen om brottslighet och utrikes- och säkerhetspolitik. Det viktigaste sättet för oss att visa utvecklingsländerna vårt stöd är genom vårt FN-åtagande om det offentliga utvecklingsbiståndet. Jag försöker att genomföra detta, för man kan prata hur mycket man vill, men man måste vara beredd att betala. För oss som är ett litet land innebär nivån på 0,7 procent en och en halv miljard euro! Det är en stor del av vår budget, men vi går emot detta i snabb takt. Vi gör det för att hjälpa inte bara våra egna medborgare, utan även de mindre välbärgade i olika delar av världen. Jag håller med om att ifall förbundskansler Angela Merkel kan lyckas när det gäller balansen och innehållet, skulle det innebära ändringar. Det godtar vi och vi kan gå vidare.

Johannes Voggenhuber hade rätt i att eftertanke under ett och ett halvt år inte har fört oss särskilt långt. Den poängen godtar jag. Vi har emellertid inte heller gått tillbaka. Vi befinner oss i en period av eftertanke och vi måste finna en väg framåt. Inte alla kommer att hålla med, men jag och sjutton eller arton länder tror på balansen och innehållet i det konstitutionella fördraget, med vissa ändringar om vi måste tillmötesgå Frankrike och Nederländerna, vilket vi accepterar är det rätta. Till slut är det vad vi måste göra. Vi måste nå en institutionell jämvikt och finna en väg framåt. Det är inte bara en teoretisk fråga om ett europeiskt engagemang. Det handlar om att få EU att fungera korrekt inför framtiden så att vi kan fullfölja våra framsteg inom miljö och ekonomi samt vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Därför förhandlade vi fram ett fördrag. Jag godtar emellertid er poäng: Tretton månader är en lång tid, men det finns fortfarande skäl att rösta. Vi måste ta itu med de skälen. Skälen till att vi behöver en union som hela tiden kan ta emot nya medlemsstater, nu 27 stycken och inom ett par år förmodligen 30, och vår nya grannskapspolitik beskrivs kortfattat i både Nicefördraget och Amsterdamfördraget. Vi har inte de institutionella ändringarna och jämvikterna för att genomföra det. Det var det som hela projektet handlade om och Europaparlamentet var en lika stor förespråkare för detta som någon annan.

Gabriele Zimmer efterfrågade en gemensam EU-identitet och en social dialog. Sedan jag trädde in i Irlands politiska liv vid folkomröstningen 1972, har jag alltid ansett att en social dialog är absolut nödvändigt för Irlands framtid. Irland har lyckats och har inte längre den höga arbetslöshet på 17 eller 18 procent som vi hade tidigare. Då var den årliga utvandringen lika stor som hela landets arbetsmarknadstillväxt, vår export var avtagande, vår ekonomiska tillväxt var negativ och vi hade inte några medel till de mindre välbärgade i vårt samhälle. Det var när vi inte hade någon social dialog. Ekonomiska prestationer och hanteringen av frågorna om konkurrenskraft och socialpolitik går hand i hand och kan samverka i harmoni, och är inte principer som utesluter varandra. Det är när de arbetar tillsammans.

Med respekt sagt så förstår jag inte riktigt varför vi alltid glömmer allt det positiva när vi diskuterar frågor om EU. Det gäller för ledamöter av Europeiska rådet, en kritik som jag kan acceptera, och jag anser att det gäller för ledamöter av Europaparlamentet. Men titta på vad som har uppnåtts tack vare EU:s styrka. Titta på jämställdhetsfrågorna. Titta på området för hälsa och säkerhet. Titta på hälso- och sjukvårdsområdet. Titta på arbetstagarnas rörlighet. Skulle något av detta ha funnits om denna institution inte hade existerat, om inte EU hade funnits? Inte en chans! EU har uppnått detta. Att tala emot sina egna prestationer är enligt min uppfattning aldrig en god idé. EU har uppnått allt detta. Möjligheten till vår harmonisering, till skärpta miljölagar, ett ökat samarbete och till att hjälpa mindre utvecklade länder är alltihop EU-politik som inte skulle ha genomförts annars. EU har fått upp Irland och andra länder på fötter och har utövat påtryckningar och har bötfällt och åtalat människor. Medborgarna har dock dragit nytta av var och en av dessa saker.

Jag vill säga till min goda kollega Kathy Sinnott att anledningen till att vi har en progressiv lagstiftning om funktionshindrade personer, och anledningen till att vi lägger enorma resurser på funktionshinder, att vi har en miljöskyddsnämnd, att vi har en mycket bättre hälsopolitik och att vi kan bekosta allt detta inte är att det finns någon skillnad mellan grundlagen från 1937, enligt vilken alla vuxna och barn på Irland är lika mycket värda, och vad vi har i dag. Det beror på att vi har kunnat göra framsteg eftersom EU har gjort framsteg. Jag anser att detta är mycket bra.

Det är trevligt att se James Hugh Allister här. Hans parti har gradvis gått framåt. Det har lämnat det förflutna även om inte alla dess medlemmar, inräknat han själv, har gjort det. Vi går emellertid vidare och gör framsteg. Jag tar hand om mina väljare och jag önskar också dig lycka till i valet i februari.

(Applåder)

  Talmannen. Tack så mycket. Det är nödvändigt att våra debatter alltid har nationella inslag.

Nu kommer flera olika ledamöter att tala.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Som ledare för Fine Gael-partiets delegation inom gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, som är den största och mest inflytelserika gruppen i Europaparlamentet, och på mina kolleger Simon Coveneys, Jim Higgins, Mairead McGuinness och Gay Mitchells vägnar har även jag den stora glädjen att i dag hälsa premiärministern i vår värderade republik välkommen (trots de politiskt upphaussade och missvisande rapporterna nyligen om motsatsen).

Vi är irländare, herr premiärminister, och därmed är vi européer. Våra förfäder kelterna levde, frodades och slog upp sina boplatser över hela den europeiska kontinenten, från Medelhavets stränder till Alpernas fjälltoppar, från Rumäniens slätter till Atlantkusten, och liksom många som nyligen anlänt till vårt eget land utvandrade vi hit till kontinenten för att söka en fristad undan krig, sjukdomar och överbefolkning och för att söka möjligheter till försörjning. Under århundradena därefter kom vikingar, saxare, anglonormander, judar, engelsmän, skottar, spanjorer, franska hugenotter och många andra folkslag hit, träffade och gifte sig med kelter. Dagens irländare som ni möter överallt hemma och även här i dag är resultatet av denna genetiska brygd av olika europeiska folkslag.

Irlands historia och det europeiska fastlandets är oupplösligt sammanflätade. De irländska munkarna färdades genom Europa och byggde upp kristna kloster på så avlägsna platser som Island och Ukraina. Våra kulturella och politiska band med Spanien och Frankrike bestod i århundraden, under hela den tid som vi befann oss under brittisk överhöghet. Många irländska bataljoner tjänstgjorde i åratal i de europeiska stormakternas arméer. Till och med i vår egen konstitution hänvisas till våra tappra bundsförvanter i Europa.

Trots detta har en handlingsförlamning och en okunskap om Europa eller det europeiska projektet av någon anledning under det gångna årtiondet trängt in i såväl det irländska som det europeiska samhället. Europa har blivit liktydigt med Bryssel och av medlemsstaterna uppfattats som en plats långt borta med mycket liten betydelse för medborgarnas vardagsliv.

Jag anser att grunden till det europeiska projekt som uppstod ur askan efter det andra världskriget och anledningen till att det faktiskt finns aldrig till fullo har klargjorts eller förståtts. Som en annan kollega mycket riktigt konstaterade har Europas politiska klass fortfarande inte lyckats förklara vad projektet innebär och tar själv på sig hela äran på nationell nivå i stället för att erkänna EU:s roll.

Först sedan vi anslutit oss till EU blev Irland i egentlig mening självständigt. Medlemskapet i EU har på det kulturella och psykologiska planet bidragit till att vidga vår horisont och få oss att blicka utåt. Att Irland har lyckats fjärma sig från det betungande arvet efter kolonialismen och bygga upp den nya relation till Storbritannien som har bidragit till att underlätta fredsprocessen i Nordirland måste anses som en betydelsefull del av Europas nutidshistoria som är jämförbar med det historiska närmandet mellan Frankrike och Tyskland.

Jag beundrar Irlands medlemskap i och bidrag till EU. När jag tittar mig omkring hemma ser jag en pluralistisk samhällsbildning med ett grundmurat självförtroende, fjärran från det navelskådande, sekteristiska Irland där våra föräldrar och farföräldrar växte upp. Europa har hjälpt oss att finna vår plats i omvärlden. Jag vill hylla premiärministerns EU-ordförandeskap och hans särskilda bidrag till slutresultatet av konventet, liksom det förtjänstfulla arbete som just nu under Maurice Hayes ordförandeskap bedrivs på hemmaplan av National Forum on Europe, forumet för den nationella irländska EU-debatten.

(GA) Tack så mycket till er alla.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (GA) Herr talman! Jag välkomnar premiärministern. Det är ytterst betydelsefullt att ni vill diskutera frågor om EU:s framtid med oss. Vi förstår alla att EU:s medborgare är oroade. Det är inte lätt att hitta en lösning på de problem som denna oro grundar sig på.

(EN) Jag välkomnar er uppslutning bakom innebörden i konstitutionstexten. Medlemsstaterna och rådet undanhåller emellertid för närvarande EU-medborgarna det ansvarstagande, demokratiska och socialt engagerade EU som de efterfrågar. Varför stoppar ni och övriga stats- och regeringschefer de centrala direktiv på det sociala området som rör färjebesättningarna, arbetstiden, migrationen och bemanningsföretagen? Kommer ni nu att medverka till att häva stoppet för dessa och därmed återge medborgarna förtroendet för EU?

Konstitutionen får inte bli ett lappverk. Ett minifördrag kommer att leda till att vi får ett mini-EU när vi behöver ett starkt och demokratiskt EU som kan möta de globala utmaningar vi alla står inför. Den demokratiskt sett mest framkomliga vägen innebär att vi förhandlar fram rättsligt bindande protokoll, där de frågor behandlas som tagits upp av de EU-vänliga franska och nederländska väljarna. Detta skulle ha en lugnande inverkan på de EU-anhängare som röstade nej, de som redan har ratificerat konstitutionen skulle inte tvingas att ta upp frågan på nytt, och sannolikheten skulle öka för att de länder, bland annat Irland, som ännu inte har ratificerat konstitutionen kan göra detta.

(Applåder)

  Sophia in 't Veld (ALDE). – (NL) Herr talman! Det är olyckligt att inte fler nederländare deltar i diskussionen eftersom Nederländerna förkastade konstitutionen förra året och alla partier som motsatte sig denna konstitution hade mycket stora framgångar i valet förra veckan. Vi vet inte än vilken form koalitionen får, men jag hoppas att Nederländerna än en gång kommer att visa den ambition och den vision som EU vant sig vid att förvänta sig från oss, i stället för att ständigt trampa på bromsen, eftersom EU måste omdanas, vilket är brådskande.

Eftersom vetot har en förlamande effekt på säkerheten tar medlemsstaterna i allt högre grad sin tillflykt till informella arrangemang och smiter därmed från den parlamentariska nationella kontrollen och EU-kontrollen, i en sorts parallell, dunkel och odemokratisk beslutsfattande struktur. Veton kan avskaffas också utan konstitutionsfördraget, till exempel när det gäller polisiärt och rättsligt samarbete. Rådets möten kan vara helt öppna utan konstitutionsfördraget, och uppmärksamhet kan ägnas åt medborgarnas initiativ som undertecknats av en miljon medborgare. Regeringarnas och diplomaternas EU har nått sina gränser.

Det är därför mer logiskt att söka en lösning i en allmän debatt, till exempel i konventet, snarare än i slutna förhandlingar mellan ministrar och regeringschefer. På så vis undviker vi också blockader från enskilda länder.

Premiärminister Bertie Ahern har förmodligen rätt när han säger att det är bättre att förbättra konstitutionsfördraget genom att göra tillägg till det, snarare än att minska ned det till ett minimum. Han har också rätt i att samtidig ratificering i hela EU vore mycket bättre än nationella förfaranden. Högsta prioritet måste emellertid ges åt godkännandet av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. EU:s grundläggande rättigheter är kärnpunkten, vårt samhälles verkliga själ. EU kan inte existera utan en själ. Jag stöder därför det som premiärminister Bertie Ahern sa.

  Johannes Voggenhuber (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Som ni ser har min grupp samlat ihop talartiden i dag, så det ni får är ett tal som ges portionsvis – EU:s retoriska, nya stil.

Herr premiärminister! Som jag sa tidigare har vi haft två års tid för reflektion där inga reflektioner har gjorts mer än att vi haft den utbasunerade debatten med allmänheten i EU. Kommissionens ”plan D” existerar bara på papperet och ingen annanstans. Även om jag hör regeringarnas alla löften, där man aldrig tröttnar på att berätta för oss om sina planer på att rädda konstitutionsfördraget, så påminns jag, om jag lyssnar mycket noga, om den trojanska hästen. Om man sätter örat mot trähästens sida så blir man nämligen medveten om vapenskramlet och om att det har olika syften, sådana som absolut inte har något att göra med det som vi i flera år har hört och diskuterat bland allmänheten inom EU eller med det som jag anser är orsaken till denna kris.

Vad får vi höra från regeringarna? Vi hör att de håller på att sammanställa ett fördrag! En internationell organisation är verkligen det sista vi behöver. Det är inte den sortens politiska gemenskap som kan bekämpa nationalismen. I praktiken förlorar EU alltid varje gång man väljer mellan något sådant och nationalism. Allmänheten vill ha ett konstitutionsfördrag eftersom man förstår att det handlar om en politisk gemenskap och eftersom man fått löfte om ett politiskt enande av Europa, ett politiskt enande av denna kontinent. Det vi i stället får är ytterligare tal om ett fördrag.

Ni lovade oss i dag också ännu mer konkurrens. Vare sig i Nederländerna, Frankrike eller någon annanstans i EU har jag vid hundratals debatter och tillställningar någonsin hört att man kräver mer konkurrens. ”Mer konkurrens” är något som bara eliten, nyliberalerna och regeringarna kräver. Jag talar som någon som fått möjlighet att höra vad folket säger. Låt mig då tala om för er att det vi behöver är jämvikt mellan ekonomisk och politisk integration i form av en social union. Hur ofta föreslår ni genom er mellanstatliga, självförhärligande förvaltning av Lissabonförfarandet att vi ska meddela allmänheten att förfarandet inte har gett någonting? Detta är vad allmänheten vill veta. Vad har hänt med regeringarnas dialog om en social union, om att få slut på skattedumpning och social dumpning i EU? Det är vad allmänheten vill veta.

Ni talar om en känsla av säkerhet. Detta är nu vad jag kallar för populism. Att vädja om säkerhet trycker alltid på de rätta knapparna. Men inte ett ord har sagts om Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna på flera månader, inte ens om parlamentarisk kontroll, vilket framgår av CIA:s bortföranden av personer och misslyckandet med att förklara hur och i vilken utsträckning EU:s regeringar hjälpte till. Inget sägs om förbättringen av parlamentets funktioner, om en stadga om grundläggande rättigheter som är rättsligt genomförbar eller om skyddet för allmänheten – men detta är vad allmänheten diskuterar!

Från djupet av den trojanska hästen hör jag hela tiden andra saker, till exempel tal om militärt samarbete – återigen säkerhetsfrågor. Men inget som helst sägs om en gemensam, demokratisk och självständig utrikespolitik eller om att spela en ansvarsfull roll både globalt och inom WTO, en roll som försvarar ett rättvist system för global handel och sätter utvecklingspolitiken på en helt annan nivå.

Mitt i denna kris får jag en känsla av att man förlorat den vanliga medborgaren ur sikte. Regeringarna, i riddarrustningar, har kommit tillbaka och blockerar EU:s väg.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL). – (GA) Herr talman! Jag vill välkomna den irländske premiärministern hit i dag.

(EN) Jag är mycket glad över att premiärministern i dag talar till kammaren. EU befinner sig i en övergångsfas och i en fas som kännetecknas av fortsatt expansion, nya kulturer, nya idéer och nya utmaningar. Det är viktigt att diskutera hur dessa utmaningar ska mötas. Är det genom att tävla om att vara sämst, vilket illustrerades av Irlands handlande under den irländska färjekonflikten förra året och upprepade gånger därefter, eller är det genom att se till att vi går i spetsen och kräver högsta möjliga standarder i fråga om rättigheter, reformer av de byråkratiska EU-strukturerna och ett politiskt program där människorna inom EU på allvar sätts i första rummet?

Vi måste arbeta för ett EU som vinnlägger sig om att värna om de mest utsatta, i synnerhet de 65 miljoner människor inom EU som lever i fattigdom. Vi måste göra samma sak på Irland, vilket innebär att vi måste nå framgång i fredsprocessen, få ett slut på splittringen, bygga upp välfungerande offentliga tjänster och främja jämställdheten på alla livets områden. Jag anser att vi har förutsättningar att möta samtliga dessa utmaningar, men endast om den verkliga politiska viljan finns, nämligen viljan att radikalt ändra EU:s nuvarande och kommande prioriteringar.

Detta handlar inte om välformulerade fraser. Det handlar om det som finns bakom orden. Jag vill be er och övriga ledare inom EU att lyssna ordentligt på människorna i EU och tillgodose deras behov. Det bästa sättet att göra detta är att värna om arbetstagarnas rättigheter, slå vakt om de allmänna tjänsterna och sätta stopp för ambitionerna att skapa ett militariserat och befäst EU. Vi inom Sinn Féin, liksom våra kolleger i gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, förbinder oss att arbeta för att principerna om demokrati, jämställdhet och solidaritet ska ligga till grund för EU:s framtid.

  Seán Ó Neachtain (UEN). – (GA) Herr talman! Jag vill hälsa den irländske premiärministern Bertie Ahern varmt välkommen till Europaparlamentet. Det ska bli mig ett nöje att höra honom tala om Europas framtid i parlamentet i dag på vårt eget modersmål, iriska. Detta är ett symboliskt steg eftersom iriska snart kommer att vara ett officiellt arbetsspråk på institutionell nivå inom EU. Den irländske premiärministern förtjänar stort beröm för sina insatser för att påverka Europeiska rådet och regeringarna att stödja hans förslag att uppgradera iriska på EU-nivå. Rumänien och Bulgarien, som är beredda att representeras i kommissionen, lade fram en omfattande presentation i parlamentet denna vecka. Jag stöder fullständigt kommissionens ordförande José Manuel Barrosos beslut att ge Leonard Orban, Rumäniens utsedde kommissionsledamot, ansvaret för flerspråkigheten. Vi känner alla till att EU för närvarande värnar om en balans mellan reformer och större effektivitet i det institutionella förfarandet. Jag anser att ett modernt institutionellt förfarande kommer att stärka EU:s roll och bidra till att unionen kan yttra sig och ta itu med de ekonomiska utmaningar som många av medlemsstaterna för närvarande står inför. Tyskland kommer, om Gud så vill, att ta över ordförandeskapet för EU på nyårsdagen. Förbundskansler Angela Merkel har redan antytt att hon avser att behandla problemen med EU:s konstitutionsfördrag under sin mandatperiod. Det spelar ingen roll att konstitutionsfördraget förkastades i Nederländerna och Frankrike förra året. Frankrike kommer att ha en nyvald president nästa år, och jag hoppas att han eller hon kommer att kunna göra större insatser än hittills. Vi står inför stora utmaningar, men låt oss inte narras av detta. Reformer måste göras inom EU och de olika institutionernas arbetsprogram för denna reform måste prioriteras. Det finns risk för att EU blir ineffektivt om detta inte görs omedelbart. Tack så mycket.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman, herr premiärminister från Irland! Om jag vore konstnär och man bad mig att teckna Europas framtid, skulle jag använda svart färg.

Vi går i exakt samma fotspår som förstörde den heliga alliansen, med andra ord det tidigare enade Europa för tvåhundra år sedan. Vi kanske har lagar i EU, men vi har inte något nationellt samvete. Vi kanske har kapital, men vi har ingen tillfredsställande utveckling. Vi kanske har industri, men vi har ingen energi. Vi kanske har en ganska stor areal, men vi har inga gränser. Min fråga är: vem här kan säga mig var EU:s sydöstra gränser går? De är flexibla. Det finns två problem: energi och Förenta staternas förmyndarskap.

Är det lögn att Förenta staterna leder oss in i permanenta svårigheter med Ryssland, reservationer gentemot Kina och förvecklingar i Afghanistan och Iran? Är det inte Förenta staterna som snedvrider vår syn på vad som händer i Mellanöstern? Är det inte Förenta staterna som hindrar oss från att utveckla en oberoende utrikespolitik? Det är sanningen. Finns det någon opposition? Finns det någon vilja inom EU att skaffa sig autonomi?

Vi har en stark valuta och vi har också en centralbank, men vi har inte någon egen armé. Vi kan anta ett konstitutionsfördrag, men vilken armé kommer att försvara de principer och värderingar som uttrycks i den konstitutionen? Nato, med sin amerikanske överbefälhavare, turkiske stabschef och kanadensiske ordförande? Vi måste fatta ett beslut. Vill vi ha en statsstruktur eller ska vi förbli vad vi är, nämligen under amerikanernas förmyndarskap?

Uppenbarligen har vi ingen energi. Det finns mycket olja i Egeiska havet. Kom och hämta den. De amerikanska och turkiska ekonomierna medger det inte. Det finns olja som kan lösa alla EU:s problem. Låt oss därför anstränga oss för att bli oberoende, att bli herrar i vårt eget hus, så att vi inte är beroende av amerikanerna.

  Francesco Enrico Speroni (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Även jag vill välkomna den irländske premiärministern. Institutionerna – rådet, parlamentet och kommissionen – förespråkar en ny modell för EU. Vi behöver få reda på om denna nya modell stämmer med det som väljarna vill ha, väljare som åtminstone i Frankrike och Nederländerna har förkastat de förslag som konventet lade fram. Låt oss aldrig glömma att ta hänsyn till folkets vilja och inte till vissa ideal som inte delas av medborgare och väljare, hur nobla och storartade de än må vara.

Enligt min åsikt är detta den grundläggande frågan för principerna i ett eventuellt kommande fördrag. Låt oss exempelvis börja med att avliva vissa myter. Somliga säger att vi måste göra ändringar därför att vi nu har så många fler medlemsstater. Förenta staterna har vuxit från 13 till 50 stater men bibehållit samma konstitution mer eller mindre oförändrad sedan 1776. Om byråkraterna behöver ett nytt instrument så gäller detta inte nödvändigtvis för väljarna. Väljarna måste övertygas om fördelen med ett nytt EU. Vi måste till exempel få dem att förstå varför det är bättre att leva i EU än i Schweiz eller Norge, som inte hör till EU. Om vi inte lyckas få dem att förstå detta koncept, så blir det svårt att nå ett samförstånd.

Jag har ett slutligt påpekande. Italiens president Giorgio Napolitano har krävt att fördraget ska ratificeras, men fördraget är redan dött. Det skulle bara innebär slöseri med tid och energi eftersom det utan ratificeringar från nederländskt och franskt håll är meningslöst att fortsätta med andra sådana, som i vilket fall som helst inte skulle ha någon praktiskt effekt.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill först och främst hälsa premiärministern välkommen till Europaparlamentet. Jag vill inleda i en anda av samförstånd och säga att jag med stort intresse har läst hans senaste uttalanden om övergångsklausulen i ärenden som rör rättsliga och inrikes frågor, och jag håller fullständigt med honom om att detta inte är en framkomlig väg. Kriminalpolitiken, kampen mot terrorismen och åtgärder för att stoppa olaglig handel och olaglig utvandring är frågor som rätteligen faller under nationalstatens behörighet, men trots detta har vi inte ens undersökt alla möjligheter att förbättra det mellanstatliga samarbetet på detta och andra områden av rättsväsendet, vilket jag anser att vi bör göra.

När det gäller konstitutionen tycks diskussionen nu sakna all verklighetsförankring. De franska och nederländska folken gav konstitutionen nådastöten, men ändå får vi nu i veckan reda på att det finländska ordförandeskapet i tysthet gjort sonderingar bland medlemsstaterna för att undersöka om den på något sätt kan återuppväckas.

Nicolas Sarkozy talar sig varm för en ”minikonstitution”. Kommissionen avvisar detta. Den tyska regeringen säger att den vill behålla konstitutionen i oförändrat skick och därefter blåsa nytt liv i den. Den avgående nederländska regeringen tog definitivt avstånd från en ny folkomröstning. Den brittiska regeringen verkar i vanlig ordning vara splittrad – utrikesministern menar att det var en storslagen satsning som misslyckades, medan den biträdande europaministern framhåller att vi måste ta fasta på innehållet i konstitutionen. Har polletten trillat ned ännu? Europa måste gå vidare. Det måste gå vidare och sluta upp med att stöta bort väljarna på ett sätt som kan bli ödesdigert.

Jag har konsekvent uppmanat till reformer. Vi måste få till stånd ekonomiska reformer. Vi måste ta itu med misslyckandet att nå utsläppsmålen i Kyotoprotokollet. Vi måste få till stånd dessa grundläggande reformer för att kunna tävla med tillväxtjättarna i Asien. Vi måste vidta jordbrukspolitiska åtgärder som inte innebär att kampen mot den globala fattigdomen undergrävs, och vi behöver ett effektivt ledarskap. Som min partiledare har sagt kräver vi att färdriktningen ändras, eftersom vi vill att EU ska ha en framtid och eftersom vi tror på ett starkt Europa. Vår kontinent ropar efter ledarskap, och vi diskuterar en papperslapp. Jag tvingas konstatera att historien är sorgligt besudlad av oönskade och olämpliga papperslappar.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Det har gått sex månader sedan Europaparlamentets föregående debatt om EU:s framtid. Ursprungligen skulle EU:s framtida rättsliga ram ha föreskrivits i konstitutionsfördraget. Denna framtid breder ut sig framför ögonen på oss. Sedan dess har man beslutat att fortsätta med nästa fas i utvidgningen och välkomna Bulgarien och Rumänien till EU. Men samtidigt har man en känsla av att framtiden har lagts på is till andra hälften av 2008, vilket är den tidpunkt då tiden för reflektion om konstitutionsfördraget upphör, efter att den förlängts en andra gång.

Enligt min åsikt bör vi använda denna andra period av eftertanke för att i första hand fundera över européernas växande skepsis mot ytterligare utvidgning av EU. EU:s medborgare måste ges möjlighet att inse att beslut om anslutning av nya medlemsstater fattas med fullt ansvarstagande. De måste också få en försäkran om att sådana beslut fattas med full hänsyn till EU:s budgetkapacitet, så att EU kan fungera effektivt i framtiden.

När vi genomför tidigare strategiska beslut om att garantera EU:s ekonomiska konkurrensförmåga gentemot andra delar av världen är det viktigt att vi stärker utbildningens roll för att utveckla kommande generationer av innovativa européer. Vi bör främja en kreativ ekonomi som grundar sig på kunskap och fantasi, eftersom detta kommer att bli nyckeln till framgång för EU:s arbete på global nivå. Ett välutbildat och dynamiskt EU-samhälle är en nödvändighet för att EU ska kunna spela en ledande roll på världsmarknaden och visa att EU förutom att hantera sina egna problem också på ett framgångsrikt sätt kan bekämpa internationell brottslighet och terrorism.

  Marian Harkin (ALDE). – (GA) Herr talman! Jag vill börja med att välkomna den irländske premiärministern.

(EN) Det gläder mig att säga att jag i stort sett instämmer med er analys. Vi behöver förändra konstitutionens ramar, belysa dess positiva faktorer, samt bevara konstitutionens jämvikt och huvudinnehåll.

Att konstitutionen hamnade i ett dödläge påskyndades av nejet i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, men detta var enligt min mening inte något förkastande av allt som EU står för. Detta var en väckarklocka, med vilken EU:s medborgare ville få fram att EU:s framtid berör dem, och att de har en roll att spela. Demokrati kan, likt livet självt, vara en invecklad angelägenhet, och även om en ledare är skyldig att styra så måste han eller hon också kunna lyssna. Vi har haft vår period av eftertanke, och nu behöver vi en period av konsolidering, där EU måste göra sitt till för medborgarna när det gäller Lissabonmålen, skyddet för arbetstagarna, stödet till EU:s näringsliv, den miljömässiga hållbarheten, samt möjligheten för EU att konkurrera som en aktör på den globala arenan.

I grund och botten måste EU klara av globaliseringens utmaningar för alla sina medborgare. Om EU kan uppfylla denna stora uppgift anser jag att unionen har en säker framtid.

  Bairbre de Brún (GUE/NGL). – (GA) Herr talman! Jag vill också välkomna den irländske premiärministern till Europaparlamentet i dag. Under perioden av eftertanke står det klart att vissa personer endast överväger en sak, nämligen hur de ska få den bästa responsen. Hur det än förhåller sig är debatten om EU:s framtid så viktig att man måste ta med så många röster som möjligt från alla samhällssektorer, och de olika åsikterna måste respekteras och uppmärksammas. Vi välkomnar och uppmuntrar till en sådan debatt. Det finns en vision om EU där människor, jämlikhet, sociala och ekonomiska rättigheter samt medborgerliga rättigheter placeras i centrum. Det är vår vision i Sinn Féin och våra partners vision inom gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Medborgarna är oroade, de oroar sig över militarismen och över att EU omvandlas till en fästning. De oroar sig över att den politiska och ekonomiska makten hamnar allt längre bort från den vanliga människan. De oroar sig också över privatiseringen och över att jämlikhet, hållbarhet och social sammanhållning kan komma att bli lidande till följd av den. Vi har hört delar av reaktionen på detta från den irländske premiärministern i dag, men rådet och kommissionen måste ge klart besked om huruvida de har märkt denna oro och tala om för oss hur de tänker handla från och med nu.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Ämnet för dagens debatt är Europas framtid, och där befarar vi det värsta med tanke på Turkiets envisa vägran att uppfylla sina skyldigheter enligt internationell lagstiftning i samband med sitt tullavtal med EU och när det gäller att tillåta cypriotiska fartyg i sina hamnar, och särskilt med tanke på hur EU har reagerat på detta.

Turkiet respekterar fortfarande inte de grundläggande mänskliga rättigheterna och landet nonchalerar internationella åtaganden. Det är en stat som kategoriskt vägrar att försonas med sina grannar Cypern och Armenien, och som redan skrämmer vissa medlemsstater i EU. Trots allt detta insisterar det officiella EU på att förhandlingarna ska fortsätta.

Turkiet strävar efter att bli europeiskt men följer signalerna från FN, med andra ord från Förenta staterna, för att komma undan sina europeiska skyldigheter. Under rådande omständigheter kan det inte komma i fråga att landet ansluts till EU. Om Turkiet uttalar sig auktoritativt redan nu, vad kommer då att hända vid förhandlingsbordet om landet tillåts att ansluta sig till oss?

Om EU vill förbli trovärdigt i sina medborgares ögon och garantera sin framtid måste man sända ut en stark signal och omedelbart upphöra med anslutningsförhandlingarna med Ankara.

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr premiärminister! Jag vill också gratulera er till er närvaro här i dag.

Jag tror att vi alla här i kammaren är ense om att dagens EU med 25 stater, med 27 stater om en månad, inte kan fungera med samma regler som EU gjorde med 6, 9, 10 eller 15 medlemsstater.

Jag minns att den belgiske premiärministern i maj, under den tidigare debatten om Europas framtid, belyste vikten av det kommande tyska ordförandeskapet. Angela Merkel uttryckte ordförandeskapets avsikt att lägga fram förslag till ett konstitutionsfördrag för EU. Vi välkomnar hennes avsikter, men jag undrar om något sådant är realistiskt eller om detta är ett försök att återuppväcka en text som redan är död. Svaret kan inte bli entydigt, eftersom det uppenbarligen beror på vilket mål man sätter upp.

I juli 2005 sände jag skrivelser till rådets dåvarande tjänstgörande ordförande, Tony Blair, och till kommissionens ordförande José Manuel Barroso, där jag hänvisade till att våra krav begränsats enbart till bestämmelserna om institutionella frågor, till exempel EU:s juridiska status, den nya viktningen av röster i rådet, utvidgningen av Europaparlamentets behörighet, inrättandet av en tjänst som utrikesminister och till och med inrättandet av en tjänst som president för EU, en minskning av antalet kommissionsledamöter, övergivandet av systemet med tre pelare och stärkandet av institutionen med ökat samarbete mellan medlemsstaterna. Jag anser att detta är det enda sättet för EU att komma ur den kris det befinner sig i dag.

  Jo Leinen (PSE). – (DE) Herr talman! Jag gratulerar premiärministern till hans tal här i kammaren och jag är också glad över hans tydliga linje när det gäller konstitutionsfördraget – inga nya förhandlingar, inget utplockande av godbitarna, inga rester av ett fördrag, inget minifördrag som reglerar endast ett fåtal institutionella frågor – eftersom det verkligen skulle beröva det nya fördraget dess hjärta och själ, vilket också har nämnts här. Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, de olika aspekterna på folkligt deltagande och de demokratiska aspekterna – allt detta hör ihop. Hela frågan var en paketlösning, en allomfattande kompromiss, och den bör inte rivas sönder. Vår paroll måste därför vara att vi inte kommer att avstå från det nya fördragets innehåll, men att vi kommer att vara flexibla när det gäller dess form. Jag är helt överens med er om att ett sådant fördrag inte måste vara en hel bok, utan snarare kompakt, exakt och kort. Allt som vi eventuellt överväger att stryka från fördraget återfinns i den tredje delen.

Ni hänvisade också till ytterligare punkter som skulle kunna hjälpa oss att ta itu med oron och rädslan bland människorna i Nederländerna och i Frankrike, men dessa två länder behöver också ge oss en tydlig uppfattning om vad de vill förändra. Det finns ledamöter här i kammaren som förefaller veta vad folket vill ha. Jag tyckte att deras nej var ytterst vagt och att det inte tydligt framgick vad som var skälet. Vi måste därför invänta det franska valet och den nya nederländska regeringen om vi vill veta exakt vilka ytterligare punkter som kommer att behövas.

Jag vill gärna att ni håller ert tal inte bara här i kammaren utan också i många av EU:s huvudstäder. Det var under ert ordförandeskap i rådet som överenskommelsen träffades och ni har därför ett ansvar att leta upp konstitutionsvännerna och äntligen avsluta projektet.

  Andrew Duff (ALDE). – (EN) Herr talman! Premiärministern sa helt riktigt att resultaten från 2004 års paket var ytterst krångliga och komplicerade. Därför vore det väl klokt att utesluta inledningen, samt den första och andra delen, från omförhandlingarna, och i stället inrikta alla insatser på att förnya och förbättra del III? Vi kan väl inte uppnå större konkurrenskraft, ett förstärkt socialt partnerskap, en förbättrad gemensam energipolitik och så vidare utan att väsentligt förbättra del III?

(Applåder)

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! På några av mina förfäders språk skulle jag vilja säga till premiärministern:

(GA) Välkommen till Europaparlamentet.

(EN) Välkommen till Europaparlamentet, som symboliserar EU:s motto om en ”enighet kombinerad med mångfald”. Här finns företrädare för varje politiskt parti i Europa, från vänster till höger, från huvudstäder till regioner, från styrande partier till oppositionspartier. Det var parlamentet som med 500 röster för och 137 röster mot gav sitt stöd till detta konstitutionsfördrag, som den bästa vägen framåt för det framtida EU. Det gläder mig därför särskilt att i dag höra er säga att vi måste hitta lösningen på dessa frågor, för de problem som man med konstitutionsfördraget avsåg att lösa har inte försvunnit över en natt. De finns fortfarande kvar. Vi måste hitta en lösning som är godtagbar för samtliga 27 länder, däribland de två som röstade ”nej”, men vi måste också ta hänsyn till de 18 länder som röstade ”ja”, och som vill att texten ska förbli så orörd som möjligt.

Det gläder mig att höra att även Irland vill behålla texten i så oförändrat skick som möjligt, även om den ännu inte har ratificerats. Det är ett viktigt budskap till oss. Även i Förenade kungariket undertecknade regeringen konstitutionsfördraget, och blev sedan omvald på grundval av ett manifest där den entusiastiskt förklarade sig vilja driva en kampanj för detta konstitutionsfördrag. Det är allmänt erkänt att vilken lösning man än lägger fram i juni nästa år – för man är tvungen att hitta någon lösning – måste man ta hänsyn till majoritetens vilja, och bevara det som kan räddas av detta konstitutionsfördrag.

  Bertie Ahern, Irlands premiärminister. (EN) Herr talman! Som svar till samtliga talare finns det tydligen stora meningsskiljaktigheter, men parlamentet har genom en mycket stor majoritet ratificerat och stött konstitutionen. Jag vill emellertid tacka alla ledamöter för deras ståndpunkter. Det är nyttigt för mig som medlem av Europeiska rådet att bara lyssna till dessa påpekanden, särskilt efter att ha varit så pass delaktig i utarbetandet av konstitutionen. Jag tror att detta utbyte har varit mycket värdefullt. Det ger mig ett perspektiv som jag antar är svårt att få från det avstånd jag befinner mig på.

Som samtliga ledamöter har sagt är det viktigt att vi lyssnar på människor. Det är inte alltid möjligt att lyssna på alla människor, men i så fall kan man lyssna på deras valda företrädare. Detta har gett mig möjligheten att förklara den logiska grund som bär upp så många åsikter beträffande konstitutionen. Jag har också haft en möjlighet att framföra mina åsikter.

Jag anser att konstitutionen är ett välbalanserat och rättvist dokument. Jag anser också att det är ett opartiskt dokument. Givetvis består det av många kompromisser. När man ska försöka få 25 länder, vilket det då handlade om, att enas är det oundvikligt med kompromisser i texten. Det handlade inte bara om en snabb fråga från en och samma person som sa att ”detta är vår ståndpunkt”. Saker och ting förändras. När jag reste runt i EU upptäckte jag många frågor som var totalt olika i olika länder, frågor som fångade allmänhetens intresse och som skapade stora svårigheter i medierna. Därefter var människor tvungna att ändra sig, eller att överlägga om vilken ordalydelse de kunde gå med på. Så texten är inte helt perfekt, såtillvida att den är skriven utan några som helst tvetydigheter, men den har förhandlats fram.

Det finns vissa som tror att den kanske skrevs i avskildhet – jag tror att det fanns några kommentarer om detta. Jag kan förstå det nu efter några år, men jag vill påminna parlamentets ledamöter om att konventet omfattade en mycket aktiv grupp från parlamentet. De arbetade mycket hårt. De var folkets företrädare, de var folkvalda och ansvariga inför folket, och det tror jag att regeringarna också är. Man kan inte ha en konstitution som har förhandlats fram av 500 miljoner människor. Detta måste skötas av deras företrädare, och jag anser att de gjorde ett bra jobb. Så ibland är det en fråga om legitimitet och demokrati.

Jag noterade påpekandena om att kämpa för frågor om mänskliga rättigheter och värden, och att det är detta som berör folket, och inte kriminalitet och droger. De människor jag träffar är mycket bekymrade över båda dessa frågor. De vill att rättssäkerheten, domstolarnas rättsregler och det rättsliga systemet skyddar alla människor lika. De vill emellertid också att man griper de som är inblandade i gränsöverskridande kriminalitet och de som sysslar med kriminell verksamhet. Så om man stöder de mänskliga rättigheterna så stöder man omisskänneligen konstitutionen, för genom stadgan för de mänskliga rättigheterna har vi för första gången fört in allt detta i konstitutionen, så jag tror att man definitivt är en stark förespråkare för konstitutionen.

Jag tror inte att det är nödvändigt att vi nu försöker omförhandla allting. I samband med det tillträdande tyska ordförandeskapet har förbundskanslern tydligt påpekat att hon kommer att inrätta en liten grupp av tjänstemän som ska samarbeta med en liten grupp av tjänstemän i varje land, för att fastställa inom vilka områden det finns olikheter eller svårigheter. Jag anser att man härigenom borde kunna räkna bort 90 procent av konstitutionen. Vår fokus, vår koncentration och våra insatser bör då inriktas på de återstående 10 procenten.

Min kollega från Irland, Proinsias De Rossa, gjorde ett mycket rimligt påpekande, ett som jag själv har gjort vid ett flertal tillfällen, och då gällde det Irland och Nicefördraget. Det gäller således att försöka hantera dessa frågor i protokollen, det är den förnuftiga lösningen: inte att förkasta de delar av konstitutionen som parlamentet, rådet och 18 länder i EU har enats om. I stället bör man försöka fastställa och undanröja svårigheterna, samt analysera vilka svårigheterna är i de länder som röstade nej, eller eventuellt i andra länder där man har vissa reservationer. Detta är inte någon omöjlig uppgift. Detta har redan gjorts i de länder där konstitutionen inte ratificerades. Som angavs tidigare har det genomförts opinionsundersökningar för att se vilka dessa frågor var, och för att försöka åtgärda dem. Jag tror att detta är möjligt. Om man undersöker dessa frågor närmare inom ramen för regeringskonferensen eller rådet borde detta vara möjligt. Jag tror inte att det skulle ta lång tid.

Jag vill bara be parlamentet, och hoppas – som jag ska försöka göra i rådet – att ni fortsätter att stödja konstitutionen med den balanserade inställningen att vi bör åtgärda ett litet antal olösta frågor i vissa länder, och kanske i länder som nyligen har förklarat sina ståndpunkter till följd av förändringar inom regeringen. Vi bör försöka hantera detta. Om vi lyckas med detta kan vi gemensamt gå vidare med att på ett förnuftigt sätt uppfylla vårt mål och hela vår önskan om att få en konstitution för Europa – om det är så den ska kallas, vilket jag inte bryr mig om alltför mycket. Jag tror verkligen att det är möjligt.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack för ert tal, herr premiärminister, som jag personligen tyckte var mycket matnyttigt och pragmatiskt.

Debatten är härmed avslutad.