Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 30 november 2006 - Bryssel

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: ALEJO VIDAL-QUADRAS
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Aktiva substanser i läkemedel (skriftlig förklaring): se protokollet

4. AIDS

  Talmannen. Nästa punkt är kommissionens uttalande om aids.

  Vladimír Špidla , ledamot av kommissionen. (CS) Herr talman, mina damer och herrar! På det hela taget har det gjorts avsevärda framsteg i kampen mot hiv/aidsepidemin under de senaste åren, och de omfattar bättre tillgång till behandling och förebyggande program. Trots detta ökar ständigt det antal människor som infekteras med hiv eller dör i aids. I slutet av 2006 kommer närmare 40 miljoner människor att vara hivsmittade, 2,6 miljoner fler än i slutet av 2004. Man uppskattar att 4,3 miljoner människor, både vuxna och barn, har smittats med hiv under 2006, vilket är 400 000 fler än för två år sedan.

Länderna i Afrika söder om Sahara är fortfarande värst drabbade när det gäller denna epidemi. Mer än 63 procent av alla de vuxna som är infekterade med hiv lever nu i länderna i Afrika söder om Sahara, och 33 procent lever i Sydafrika. Den största ökningen under de två senaste åren har iakttagits i Östasien, Östeuropa och Centralasien, där det antal människor som smittas med hiv har ökat med 21 procent. Den fortsatta ökningen av antalet nydiagnostiserade infektioner i flertalet av EU:s medlemsstater, tillsammans med resultatet från Eurobarometerundersökningar från 2005, visar att kunskapsnivån om epidemier inom EU och i grannländerna omedelbart måste höjas och att förebyggande program på detta område måste stärkas. Den strategi som kommissionen utarbetade 2005 inriktades främst på att stärka förebyggande åtgärder, behandling och vård i vissa regioner.

Trots dessa oroväckande siffror har det skett en minskning när det gäller förekomsten av aids i vissa afrikanska och karibiska länder samt i vissa regioner i södra Asien. Det går att vända trenden. Det finns fler hiv-infekterade kvinnor runt om i världen än någonsin tidigare. Under 2006 har antalet infekterade kvinnor nått 17,7 miljoner, en miljon fler fall än under de senaste två åren. Situationen i länderna i Afrika söder om Sahara är ännu värre. Kvinnorna utgör 60 procent av de vuxna som fyllt 15 år som är hiv-infekterade. Utöver biologiska faktorer, och det faktum att kvinnor och flickor mycket lättare smittas med hiv, spelar även sociala och ekonomiska faktorer, som uppstår ur ojämlikhet mellan kvinnor och män och försummelsen av deras rättigheter, en roll. Lika rättigheter för kvinnor är en central social utmaning och en grundläggande förutsättning för en rättvis utveckling och ökade förebyggande åtgärder mot hiv. För att flickor och kvinnor runt om i världen ska få tillgång till sexuell och reproduktiv hälsovård måste hälsovården i utvecklingsländerna stärkas för att upprätta frivillig rådgivning, medicinska undersökningar, hälsovård och stöd, som del av ett allsidigt paket.

Tillgången till läkemedel och hälsovård har förbättrats betydligt under de senaste åren, även om man i de flesta länder utgick från en mycket låg nivå. Tack vare det ökade tillhandahållandet av antiretroviral behandling har ungefär 2 miljoner liv kunnats räddas på nästan fyra år, och till och med i Afrika söder om Sahara har omkring 8 000 människor fått behandling. Likväl skapar situationen oro, trots denna välkomna utveckling, och världssamfundet måste uppmärksamma den i högre grad.

Kommissionen upprättar ett intensivt stöd för partnerländer i Afrika och på andra platser, som inriktas på att bekämpa epidemier genom att integrera förebyggande åtgärder, behandling och vård. Hiv/aids kan inte betraktas som ett isolerat problem, för det belyser alla de stora problem som utvecklingsländer står inför, nämligen begränsad tillgång till grundläggande sociala tjänster, ojämlikhet mellan kvinnor och män, orättvis fördelning av tillgångar, ineffektiv offentlig förvaltning samt låga ekonomiska och teknologiska utvecklingsnivåer. Hiv/aids är nära kopplat till malaria och tuberkulos, som också är fattigdomsrelaterade sjukdomar. Hiv/aids kan bara bekämpas med framgång om partnerländerna bekämpar epidemin inom ramen för ansträngningar för att minska fattigdom.

Den främsta princip som ligger till grund för den europeiska politiska ram som antogs 2004, och det europeiska handlingsprogrammet mot hiv/aids, malaria och tuberkulos som antogs året efter, är en integrerad strategi för hiv. Det europeiska handlingsprogrammet måste genomföras och samordnas av kommissionen, både på nationell och global nivå. Det är faktiskt partnerländerna som själva bäst kan avgöra vilket sätt som är mest effektivt för att fördela resurser verkningsfullt, rättvist och öppet mellan de olika initiativen.

Under årens lopp har kommissionen ständigt ökat sina anslag till kampen mot hiv/aids i alla utvecklingsländer, särskilt i Afrika, där den tillhandahåller stöd till partnerländer genom budgetstöd i sina ansträngningar att ta itu med de strukturella faktorer som ligger bakom hiv-epidemin, såsom hälsovårdsreformer och krisen på området mänskliga resurser inom hälso- och sjukvårdssektorn. Bland övriga initiativ har kommissionen också investerat en betydande summa pengar, 522  miljoner euro under fem år, i kampen mot hiv/aids i utvecklingsländer från den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria. Under 2006 bekräftades kommissionens roll i den globala fonden till fullo genom att styrelsen utnämnde en företrädare för Europeiska kommissionen till vice ordförande för fonden.

Kommissionen har traditionellt tagit initiativ när det gäller insatser för att förbättra tillgången till antiretrovirala läkemedel i utvecklingsländer och för att säkerställa fullständig tillgång till behandling och förebyggande åtgärder för de som är behövande före 2010, och den har spelat en central roll när det gäller att minska kostnaderna för läkemedelsprodukter. I vissa fall har minskningen varit så stor som 98 procent, något som har uppnåtts genom att införa en prisvariationsmekanism som gör det möjligt för utvecklingsländerna att betala mindre för patentskyddade läkemedel, samtidigt som det skyddar tillverkarna från återimport av dessa produkter på öppna marknader där det finns vinster att hämta.

Inom ramen för Världshandelsorganisationen hjälper kommissionen också de fattigaste länderna, vars kapacitet är begränsad, att utöva sina rättigheter till import av billiga generiska läkemedel som tillverkas med tvångslicenser. Kommissionen har också ökat investeringarna i forskning om och utveckling av vacciner och andra förebyggande medel, som mikrobicider, i syfte att bredda den befintliga uppsättningen av mekanismer för att förebygga hiv. Kommissionen kommer att fortsätta med dessa ansträngningar för att se till att förebyggande åtgärder och behandling blir fullständigt tillgängliga för alla behövande före 2010.

Som föregående talare har nämnt har kommissionen, i samverkan med medlemsstaterna, förbundit sig att bekämpa hiv/aids-pandemin genom en rad åtgärder för förebyggande, behandling, stöd och vård. Vi är fullständigt medvetna om att det slutliga målet med en aidsfri generation är utom räckhåll utan starkt politiskt engagemang, upplyst ledarskap och ökade globala, nationella och regionala resurser.

Vi står inför en enorm utmaning: att göra ytterligare framsteg i kampen mot hiv/aids och se till att förebyggande åtgärder och behandling kommer att vara fullständigt tillgängliga för alla dem som behöver det före 2010. Vi behöver en mer balanserad strategi som syftar till att utöka förebyggande åtgärder och behandling samt säkerställa tillgång till behandling som alla har råd med, i synnerhet när det gäller patentskyddade sekundärläkemedel. Vi måste därför mobilisera den politiska viljan för detta inom EU. Vi måste ha ett närmare samarbete med läkemedelsindustrin, och inrikta oss på att utveckla nya förebyggande metoder, i synnerhet mikrobicider, som kommer att ge upphov till bättre förebyggande åtgärder för kvinnor och som kommer att leda till att nya läkemedel går att få tag i till mer rimliga priser. Läkemedelsindustrin måste uppmuntras till att forska om och utveckla vaccin och andra produkter för att bekämpa hiv/aids. Slutligen måste vi se till att partnerländerna mottar långsiktig pålitlig finansiering som stöder dem i kampen mot hiv/aidsepidemin.

Med anledning av detta kommer kommissionen att fortsätta arbetet i en större skala med hjälp av de finansiella instrumenten på både nationell och global nivå, inbegripet den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria. Vi behöver dock starkt stöd och samarbete från EU:s alla institutioner, däribland parlamentet, eftersom de är ansvariga för det årliga anslaget av ekonomiska resurser. I kampen mot hiv/aids har vi möjlighet att nå bättre resultat, men detta kräver politisk vilja. Kommissionen anser fullt och fast att de slutliga målen, nämligen en aidsfri generation samt behandling och vård som är tillgänglig för alla dem som behöver det, är möjliga att uppnå. Jag ser fram emot att samarbeta med parlamentet för att uppnå dessa mål.

(Applåder)

  John Bowis, för PPE-DE-gruppen. – (EN) När Världsaidsdagen nu återigen närmar sig hedrar vi och minns vi våra vänner, och vi beslutar oss för att göra mer. Vi har nu upplevt 25 år med aids. Vi minns de 25 miljoner av våra medborgare som har dött i aids, och vi tänker på de 40 miljoner som lever med aids. Många av dem lever i Europa, och många lever i grannländer österut, till exempel i Ryssland, Kaliningrad och Centralasien, men två tredjedelar av dem lever i länderna i Afrika söder om Sahara.

Vi i norr har lovat att hjälpa dem. Vi har öronmärkt pengar för detta ändamål och sedan, alltför ofta, förlorat dem igen. Det görs framsteg inom vetenskapen, men vi har ännu inte levererat. Endast 5 procent av alla hiv-positiva barn får medicinsk hjälp. Mindre än 10 procent av de 15 miljoner som är föräldralösa till följd av aids får finansiellt stöd. Varje år utarbetar vi en resolution. En resolution är två saker: en formulering och goda intentioner eller ett beslut att uppnå målen.

Vi måste investera i forskning och tester för utveckling av vaccin mot aids. Vi måste investera i tillhandahållande av tjänster och utbildning i läkemedel och behandling, i mödrar och barn, i förebyggande kampanjer, i vårdgivare och i icke-statliga stödgrupper. Vi måste göra allt vi kan för att nå FN:s mål att alla 2010 ska ha tillgång till samhällsomfattande tjänster, till behandling och till vård, som kommissionsledamoten sa. År 2010 är inte långt borta, men det är vi.

(Applåder)

  Glenys Kinnock, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Finansieringen av förebyggandet av hiv/aids ligger fortfarande långt under målet, på efterkälken med omkring 12 miljarder US-dollar. Därför finns det, som kommissionsledamoten sa, ett akut behov av större offentlig och privat finansiering för att bristerna ska kunna avhjälpas.

Det finns inget enskilt universalmedel för utrotning av hiv, men det behövs mer utbildning och större finansiering för forskning om vaccin och mikrobicider, som kommissionsledamoten nämnde. Utvecklingen av vaginala mikrobicider måste bli en omedelbar prioritering, och det förutspås att de kan utvecklas och användas inom fem år. Det är det enda sättet för kvinnor att få verklig kontroll över sin egen sexuella hälsa. Det är en metod som inte kräver medgivande från någon partner.

Behandlingen av aids i utvecklingsländerna kommer inte, och kan inte heller, vara hållbar om det inte tillhandahålls nyare versioner av generiska läkemedel, som behövs i allt högre utsträckning eftersom fall med hiv/aids-smittade personer som är resistenta mot läkemedel blir allt vanligare. Det innebär att vi måste vara mycket djärvare i konfrontationerna med läkemedelsföretagen om de patent som de fortsätter att gömma sig bakom, och som gör kostnaderna för behandling alldeles för höga för många utvecklingsländer inom ramen för det slags hälsovårdssystem som min kollega, John Bowis, nämnde.

  Georgs Andrejevs, för ALDE-gruppen. – (LV) Herr talman, herr Špidla! Det gläder mig att kommissionen har ägnat det första avsnittet i detta meddelande åt behovet att engagera civilsamhället i alla aspekter av kampen mot denna epidemi. Detta är förenligt med de krav som lades fram i Dublin- och Vilniusförklaringarna. De uppgifter och de lämpliga tjänster som tillhandahålls av lättillgängliga stödcentrum, vilka drivs av icke-statliga organisationer för riskgrupper i samhället som drabbas av hiv, kan minska spridningen av aids i ett land avsevärt. I egenskap av föredragande oroar jag mig för att den fortsatta existensen av ett sådant stödcenter för närvarande hotas på grund av brist på ekonomiska resurser i åtskilliga av de nya medlemsstaterna. Det visar sig att dessa center före anslutningen till Europeiska unionen mottog multilateralt ekonomiskt stöd från olika befintliga fonder och organisationer, däribland några utanför EU, som nu anser att deras välgörenhetsuppdrag är slutfört när landet har anslutits till Europeiska unionen. Trots hälsovårdsministerns åtagande, som uttrycktes i Vilniusförklaringen, att använda nationella finansiella instrument liksom EU-fonder, däribland strukturfonder, i kampen mot aids, sker detta inte i praktiken i flera medlemsstater. När det gäller strukturfonderna pekar ledarna för civilsamhällets organisationer på möjligheten att få medfinansiering. Jag anser att det finns ett brådskande behov för både medlemsstaterna och Europeiska kommissionen att lösa denna fråga Tack så mycket.

  Marie-Hélène Aubert, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Som ni så riktigt påpekade avtar tyvärr inte sjukdomen, trots de hittills minimala framsteg som gjorts när det gäller tillgång till behandling. Tvärtom: i synnerhet i våra egna länder har epidemin snarare vunnit mark. Därför gläder oss att se det samförstånd som tar form i kammaren när det gäller behovet att absolut se över TRIPs-avtalet om tillgång till läkemedel, eftersom de bestämmelser som föreslås inom ramen för Doharundan för närvarande tyvärr inte tillåter faktisk tillgång till billiga läkemedel.

Samtidigt är aidsproblemet inte bara ekonomiskt, och det handlar inte bara om tillgång till läkemedel. Man skulle till och med kunna påstå att den betoning som lagts på tillgång till läkemedel utan tvivel har undanskymt behovet att oförtröttligt fortsätta främja förebyggande åtgärder, något som nu minskar i våra egna länder liksom i övriga länder. Det är därför nödvändigt att återuppta kampanjerna för förebyggande och information med hjälp av massmedier, och söka hjälp från kvalificerad personal, liksom sociala och medicinska nätverk, i syfte att höja människors medvetenhet.

För det andra måste vi också, om vi verkligen vill förändra situationen – och detta är något som har påpekats och något som utan tvivel är det svåraste att uppnå – ändra kulturella seder när det gäller sexualitet och i synnerhet skydda kvinnor och hjälpa kvinnor att skydda sig själva. 50 procent av patienterna är kvinnor, något som inte var fallet vid epidemins början. De påverkas också på ett oerhört brutalt och våldsamt sätt, inte bara genom grym behandling och andra metoder som förekommer i krigstid i konfliktdrabbade områden, utan också genom våldtäkt, prostitution, kvinnohandel och som kvinnliga sexslavar – allt detta är gissel som bidrar till epidemins utveckling. Följaktligen utgör också Europeiska unionens tillvägagångssätt att främja kvinnors rättigheter och jämställdhet en mycket effektivt metod för att bekämpa epidemin och fokusera på överförandet av sjukdomen från mor till barn – ett överföringssätt som sällan nämns i dagsläget.

Det finns nyskapande lösningar i vissa länder – i Malawi till exempel – där man har uppnått oerhört positiva resultat genom att förfara på grundval av decentralisering för att komma närmare folket och också genom att skapa en aktiv roll att spela för patienterna själva – för dem vars tillstånd har stabiliserats. Detta tillämpas till och med i oerhört fattiga länder. Vi måste därför göra mycket mer framsteg på alla dessa nivåer.

  Vittorio Agnoletto, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionsledamotens anförande låter ärligt talat retoriskt: det är fullt av vackra uttalanden, som inte motsvaras av en lika positiv roll från Europeiska kommissionens sida. Som de senaste uppgifterna från FN:s aidsprogram UNAIDS visar fortsätter antalet hiv-smittade att öka, och i vissa länder upplever vi till och med att virusepidemin bryter ut på nytt. Ställda inför allt detta är fortfarande patentskyddade läkemedel dyra, och TRIPs-avtalet skapar ett oöverstigligt hinder när det gäller tillgång till läkemedel, som innebär att närmare tre miljoner människor döms till döden varje år.

De som utnyttjar denna situation är de multinationella läkemedelsföretagen, som redovisade en ökad vinst på 24 procent under 2005. Dessa multinationella företag skyddas av den amerikanska regeringen, som aldrig har upphört att utnyttja sin politiska och kommersiella betydelse för att påverka förhandlingarna om läkemedelspatent. På multilateral nivå syftar Bushadministrationens dagordning till att göra de skyddsklausuler som fastställs genom TRIPs-avtalen ogenomförbara, klausuler som i händelse av en hälsokris skulle göra det möjligt för medlemsstaterna att kringgå immaterialrätter och få tillgång till livräddande läkemedel.

Men samtidigt som Förenta staterna med rätta kan anklagas för att attackera en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, den som rör hälsovård, kan inte EU anse sig utan skuld. Den inaktivitet som kommissionen och medlemsstaterna har uppvisat när det gäller att utrusta sig själva med en gemenskapsbestämmelse i vilken Dohaförklaringen faktiskt tillämpas måste verkligen fördömas. Herr kommissionsledamot! Ni sa att några tusen afrikaner får behandling, men i Afrika finns det 30 miljoner hiv-positiva, av vilka 6,5 miljoner är i behov av behandling. I morgon är det Världsaidsdagen: det globala civilsamhället ber en gång för alla om en politik som innebär att man axlar sitt ansvar, att man inte bara bryr sig om frågan om tillgång till läkemedel, utan också det stöd som ges förebyggande åtgärder och forskningsprogram. Skapandet av en internationell marknad för generiska läkemedel, som stöds av ett nytt system för medicinsk forskning med inriktning på människors verkliga behov, förblir den grundläggande frågan.

Av denna anledning anser vi i gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster att det är nödvändigt för den resolution som kammaren ska rösta om att ålägga kommissionen och rådet 1) att erkänna misslyckandet med beslutet av den 30 augusti 2003, 2) att inom ramen för WTO föreslå ändring av TRIPs-avtalen och de nya förfarandena för att bevilja tvångslicenser, som snabbt måste kunna bemöta hälsokatastrofer som orsakas av hiv-epidemin, 3) att anslå 1 miljard euro till den globala fonden för att bekämpning av aids, tuberkulos och malaria, vilket redan begärdes av parlamentet den 2 december 2004 och ignorerades av kommissionen och rådet, samt 4) att ge mer resurser till forskning om läkemedel som utformas för att behandla sjukdomar som särskilt drabbar den södra delen av världen och tvinga den privata sektorn, som alltid har gynnats av offentligstödd forskning, att avsätta en rimlig summa av sin egen forskning till dessa försummade sjukdomar. Alltför mycket tid och energi har gått åt till att ge falska löften. Nu är det dags att agera!

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har hört många vackra ord och uttalanden från kommissionen, och en hel del demagogi från olika ledamöter. Vi står här inför åtgärder som inte finns angivna i kommissionens dokument, men som likväl är nödvändiga.

Faktum är att vi måste inta en bestämd ståndpunkt i kampen mot utbredningen av narkotikabruket, vilket innebär nolltolerans, stöd och rehabilitering för dem som är sjuka och som borde behandlas som sådana, i alla avsikter och syften. Vi borde inte lovorda sexuell promiskuitet, något som massmedierna och opinionsbildare i dag både anser och framställer som den rätta vägen. Vi behöver en politik som utbildar människor, men som samtidigt avskräcker från högriskbeteende, och ett politiskt upplyst föräldraskap för de som drabbas. Vi måste också inleda en seriös kamp mot prostitution, något som vi är långt ifrån inom EU, och vi måste verkligen också göra mer när det gäller övervakning, undersökning och, naturligtvis, behandling och förebyggande av infektionssjukdomar, såsom det beskrivs i detta dokument.

Vi befinner oss emellertid inte på rätt spår, när jag hör mina kolleger och när jag läser tal som fortfarande förkunnar ”frihet”, en frihet som innebär slapphet för samhället och i detta fall regression för civilisationen.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Den nuvarande situationen när det gäller aids utgör, liksom malaria och andra sjukdomar, en lång rad utmaningar som omfattar utbildning, förebyggande, forskning, vård och behandling.

För det första behövs utbildning om sexuell hälsa, i synnerhet i fattiga länder. Det gäller promiskuitet som uppstår till följd av sociala och ekonomiska förhållanden som jag läst om, exempelvis på sockerrörsplantager i Dominikanska republiken. De ekonomiska förhållandena måste förbättras, och de sociala värderingarna och reglerna måste ändras. Det skulle leda till att det skapades goda omständigheter för en positiv förändring av det sexuella beteendet, och därmed ett slut på moraliskt kontroversiella processer i fråga om människofoster.

För det andra är kanske den vetenskapliga forskningen dyr och ofta ett ekonomiskt risktagande, men den är nödvändig: vi måste hitta både vaccin mot och behandling av virusen. Av den anledningen måste vi stödja internationella forskningsgrupper.

För det tredje måste samhället ta hand om dem som drabbats av viruset, och särskilt om dem som är föräldralösa till följd av aids, vars olyckliga situation är ett resultat av andra människors sexuella beteende.

För det fjärde har bara en ytterst liten andel av de 40 miljoner individer som bär på hiv-viruset för närvarande tillgång till medicin och medicinsk hjälp. Det är här vi har störst möjlighet att agera. Många fler av dem som bär på viruset skulle kunna få tillgång till medicin om det fastställdes ändamålsenliga principer.

  Margrietus van den Berg (PSE). – (NL) Herr talman! Den globala fonden är redan den största fonden i den globala kampen mot dessa sjukdomar, och jag är stolt över att EU står för 65 procent av bidragen till fonden. Kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, har talat starkt för den globala fonden och har engagerat sig i den, vilket är oerhört lovvärt. Europa har ett ansvar när det gäller resten av världen, och genom denna fond konkretiseras detta ansvar.

Men jag vill underrätta er om en stor skandal. Det ser ut som att Barroso inte kommer att kunna uppfylla sina löften till den globala fonden nästa år. Det verkar som om de pengar från Europeiska utvecklingsfonden som öronmärkts för den globala fonden 2007 redan har lagts på andra saker. Kommissionen vill fylla detta hål genom att gräva fram medel ur den allmänna utvecklingsbudgeten, vilket skulle innebära att flytta över medel från budgeten för utbildning, jämställdhet, kampen mot fattigdomen och svälten och kampen mot barnarbete.

Detta kan väl inte rättfärdigas för alla de människor som är beroende av vårt stöd och de åtaganden vi har gjort. Hur kan kommissionen be oss att välja mellan å ena sidan kampen mot dödliga sjukdomar och allt annat vi står för som vi har gjort utrymme för i budgeten, och å andra sidan vårt bidrag till att uppnå millenniemålen?

Man borde inte behöva göra val i frågor som rör liv och död. Om man lyckas avsätta 1 miljard för infrastrukturen och 3 miljarder för god förvaltning från Europeiska utvecklingsfonden för de kommande åren, borde man kanske kunna skrapa ihop 100 miljoner per år till Globala hälsofonden.

Barroso, kommissionens ordförande, borde frigöra dessa 100 miljoner från Europeiska utvecklingsfonden och inte på bekostnad av utbildning, barnarbete eller omsorg om kvinnor. Vi kanske borde anslå lite mindre pengar till infrastrukturen och de andra frågorna. Om man prioriterar rätt är man på rätt spår, om inte så har man försummat en klok planering för framtiden och därmed orsakat en hel del skada. Jag uppmanar kommissionen att se över detta noggrant ännu en gång.

  Fiona Hall (ALDE). – (EN) Tillgången till antiretroviral behandling ger inte bara nytt hopp till de aidssmittade personerna själva. Den förändrar också attityden till aids hos befolkningen som helhet. Vetskapen om att det finns effektiv behandling är en nyckelfaktor i samband med att uppmuntra människor att hiv-testa sig. Ju mer medvetna människor är om sin hiv-status, desto lättare är det att kontrollera spridningen av sjukdomen.

Det är anledningen till att det är särskilt oroande att priset på nya, förbättrade andra generationens läkemedel mot aids fortsätter att vara oöverkomligt höga. Det är glädjande att priset på vissa av de etablerade, första generationens läkemedel mot aids har sjunkit snabbt, men siffror från Sydafrika och Malawi visar att upp till en av sex patienter kommer att behöva byta till nyare läkemedelskombinationer inom tre till fem år.

Vad kan kommissionen göra för att övertala läkemedelsföretagen att registrera sina nyare läkemedel i utvecklingsländer och göra dessa nya läkemedel tillgängliga till överkomliga priser? Om vi inte lyckas med det kommer vi snart att vara tillbaka på ruta ett. Priserna för de läkemedel som fortfarande fungerar kommer att vara oöverkomliga, och biståndsgivare, inklusive EU, kommer i själva verket att donera till läkemedelsindustrin.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Vi är fortfarande långt ifrån att vinna kampen mot hiv/aids. Men allt som behövs är politisk vilja.

Siffrorna är tydliga: det stora flertalet av de nya infektionerna påträffas i utvecklingsländerna, vilket innebär att hiv är en av huvudorsakerna till att utvecklingen av tusentals bebyggelser och samhällen fördröjs.

Det rör sig därmed om en global kris, både från hälsosynpunkt och från social och ekonomisk synpunkt. Vi känner till problemet, och vi vet hur det kan förebyggas och behandlas. Men för att vi ska kunna göra det behövs resurser, politiskt ansvar, ansvar från den ekonomiska sektorns sida och socialt och kulturellt ansvar.

Vi måste bland annat säkerställa allmän tillgång till nödvändiga mediciner, något som ännu inte är möjligt på grund av girigheten i vissa delar av den ekonomiska sektorn, i synnerhet läkemedelssektorn, som är helt skrupelfri i detta avseende och därför helt klart är delaktig i ansvaret för massmord på global nivå.

Vidare är vissa ultrakonservativa sektorer delaktiga i ansvaret för denna situation, genom argument mot sexuell och reproduktiv hälsa. Att man i denna dag, enligt den information vi har, exempelvis motsätter sig lämplig sexualundervisning för alla, i synnerhet de yngsta, är en förolämpning av livet och värdigheten och rent ut sagt omoraliskt.

Därför måste vi i år, återigen, kräva handling och engagemang, och vi måste framför allt kräva att man håller sina löften.

  Zita Gurmai (PSE). – (HU) Herr talman! Vi vet alla hur viktig kampen mot aids är, och vi borde också vara medvetna om vårt ansvar på detta område. Det är detta jag tillskriver det faktum att mitt yttrande, som jag lade fram förra veckan, har fått så många ändringsförslag.

Förra året fanns nästan 40 miljoner fall dokumenterade av människor som lever med aids, och sjukdomen har verkligen nått världens alla hörn. Det finns flera anledningar till denna spridning. Brist på information är en av de främsta, men andra betydelsefulla faktorer är narkotikamissbruk och att man inom vissa länders hälsovårdssystem inte har varit tillräckligt förberedd. I mitt eget land började man med tester för 20 år sedan, och det är tack vare detta som situationen inte är så illa, men problemet förekommer likväl. Viruset sprids till 90 procent genom sexuell kontakt och till 10 procent genom användning av narkotika.

Ytterligare två erfarenheter: icke behandlade sexuellt överförbara sjukdomar ökar risken för aids exponentiellt. Personer med hiv och aids har mycket svårare att få lämplig sjukvård, om de alls kan få någon. Betydelsen av skydd kan inte nog betonas, och det omfattar information. Detta är särskilt viktigt inom mycket utsatta sociala grupper och för elever i motsvarande högstadium och gymnasium. Vi måste handla. Vi måste hjälpa även länder utanför unionen, i synnerhet i angränsande områden. Antalet personer som får diagnosen hiv/aids ökar oavbrutet i vissa grannländer. Växelverkan ligger i allas vårt intresse. Det behövs en integrerad strategi, vilket även kommissionen har framhållit, och vi måste agera. Vi måste alla samarbeta i denna ansträngning.

  Pierre Schapira (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Denna resolution är ett steg i rätt riktning. Jag vill tillägga att kampen mot aids också är en förvaltningsfråga som måste hanteras på lokal nivå.

Jag vill påminna om att 50 procent av världens befolkning lever i städer 2007, dvs. för närvarande. I många afrikanska städer kräver förebyggande och hälso- och sjukvård att lokala myndigheter engagerar sig för att göra dessa städer mer lyhörda för lokala behov och för att avlägsna sociala tabun, som ofta är mycket starka. Vi måste samarbeta direkt med dessa städer för att kunna hjälpa dem att förvalta sin hälso- och sjukvård och för att kunna ge dem ökat ekonomiskt stöd.

Jag skulle ha velat att vi föreslog ett stort antal praktiska lösningar i resolutionen som skulle användas på ort och ställe. Vi kunde ha bett kommissionen att underlätta erbjudandet av kombinerad behandling i form av mediciner där tre typer av läkemedel kombineras i en och samma kapsel – en åtgärd som skulle underlätta behandlingen av patienter som bor i områden där det råder brist på sjukhus, läkemedel och laboratorier betydligt. Vi måste främja användandet av sådan behandling, eftersom vi har en akut uppgift: att uppnå millennieutvecklingsmålen.

  Vladimír Špidla , ledamot av kommissionen. (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka er för en debatt som har belyst detta allvarliga, världsomspännande problem ur ett flertal perspektiv. Jag tror att jag kan säga att det inte har framkommit några protester i debatten som skulle undergräva detta dokuments breda, strategiska värde, vare sig i fråga om idéerna i yttrandet eller definitionen av åtgärdsområden och de mål vi måste uppnå.

Jag vill betona den grundläggande idén att det enda sättet att ta itu med hiv/aids-pandemin på är det samordnade, holistiska tillvägagångssätt som används för närvarande i kampen mot fattigdomen, med andra ord förebyggande mekanismer som omfattar kulturnormer, utbildning, sunt förnuft, hälsokontroller och vård av de sjuka, inklusive tillfredsställande behandling. Jag tror att man lugnt kan säga att de nuvarande resultaten inte kan betraktas som någon succé. Vi kan inte heller betrakta dem som tomma ord, eftersom de framsteg som har gjorts inte är obetydliga. Vad gäller fonden har den fått ett betydande finansieringsbelopp. EU ger också betydande resurser till finansiering av en rad projekt i alla länder, och dessa har till viss del varit framgångsrika. TRIPs-avtalet har redan nämnts. Från och med i år kan mediciner tillverkas billigare. Jag nämnde att det har hänt att priserna har sjunkit med 98 procent. Detta är verkligen anmärkningsvärda framsteg, men det skulle inte kunna kallas succé. Det råder inga tvivel om att vi måste fördubbla våra ansträngningar.

Nu vill jag övergå till två specifika frågor som jag anser kräver ett särskilt svar. Det nämndes – men jag är inte säker på att jag förstod rätt – att det inte finns några lämpliga övervakningscentrum för denna epidemi i de nya medlemsstaterna. Denna iakttagelse är falsk. Det finns sådana centrum överallt. Om vi skulle jämföra kvaliteten på dem är det naturligtvis möjligt att vi skulle märka att vissa är bättre än andra. Inom ramen för EU-fördraget finns inte många möjligheter till direkt kontroll, men uppfattningen att dessa centrum inte existerar har ingen grund i verkligheten.

Ytterligare ett problem som har nämnts är finansieringen av fonden för bekämpning av aids. Kommissionen har svarat på att medlemsstaterna inte bidrar något 2007 med att omstrukturera resurserna. Jag anser att man skulle kunna diskutera om detta omstruktureringsförfarande har utförts på bästa möjliga sätt och om olika tillvägagångssätt skulle kunna övervägas, men jag anser också att omstruktureringen i stort var en bra idé, eftersom aids är ett problem av enorma proportioner.

Trots detta anser jag att om medlemsstaterna har åtagit sig att bidra, vilket inte skulle innebära några betydande belopp i förhållande till deras BNP, bör de uppfylla detta åtagande. Det totala beloppet är mycket betydande, men i förhållande till BNP är det ett belopp som kan frigöras inom ramen för nationella budgetar. Det är upp till oss att kanalisera våra ansträngningar för att vända denna oacceptabla situation, för att misslyckas med det skulle vara orättfärdigt och oförsvarligt. Jag vill också betona vikten av lika möjligheter, som tveklöst kommer att bidra på ett betydelsefullt sätt till att övervinna detta fenomen och förbättra situationen.

Det är ett besynnerligt påhitt av den mänskliga naturen att vi placerar vissa saker i bakgrunden och vissa i förgrunden. Ett exempel är fågelinfluensan och den uppmärksamhet som den har fått. Jag vill inte på något sätt bagatellisera den tragedin, men hiv/aids är naturligtvis ett kolossalt mycket större problem, och ändå ägnar vi olyckligtvis inte lika mycket uppmärksamhet åt detta virus.

Jag vill tacka er för den här debatten, som jag anser har gjort det möjligt för oss att gå vidare i denna fråga. Vi måste naturligtvis vara medvetna om att problemet, hur mycket vi än kanaliserar alla våra ansträngningar för att lösa det, är världsomspännande och att möjligheten till framgång på detta område följaktligen är begränsad. Vi måste dock göra allt vi kan för att utnyttja denna möjlighet, vilket har framgått tydligt i debatten.

  Talmannen. Jag har jag mottagit sex resolutionsförslag för att avsluta debatten.⁽¹⁾

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

(1) Se protokollet.

5. Funktionshindrade personers situation i den utvidgade Europeiska unionen: den europeiska handlingsplanen 2006-2007

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Elizabeth Lynne, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om funktionshindrade personers situation i den utvidgade Europeiska unionen: den europeiska handlingsplanen 2006–2007 (2006/2105(INI)) (A6-0351/2006).

  Elizabeth Lynne (ALDE) , föredragande. – (EN) Herr talman! Det gläder mig att ha fått tillfälle att vara parlamentets föredragande för handlingsplanen för funktionshindrade personers situation. Jag har haft ett nära samarbete med handikapporganisationer, kommissionen och parlamentsledamöter, och jag skulle vilja tacka skuggföredragandena så mycket för deras samarbete. Jag vill också tacka sekretariatet, och jag riktar ett särskilt tack till Europeiskt handikappforum. Jag har också rådfrågat 100 andra handikapporganisationer över hela Europeiska unionen. Jag hoppas verkligen att betänkandet speglar det faktum att det inte bara har utarbetats av mig utan av hela utskottet.

Jag välkomnar kommissionens meddelande, men jag anser att ett par av områdena skulle kunna stärkas. Det är nödvändigt, i synnerhet på sysselsättningsområdet, att först och främst genomföra befintlig lagstiftning, särskilt 2000 års direktiv om sysselsättning. Jag vet att kommissionen övervakar det noggrant.

Men det finns gråzoner som måste förtydligas, som exempelvis boende av god kvalitet och rimlig anpassning. Det är också nödvändigt att fackföreningarna informerar människor om deras rättigheter inom ramen för EU:s lagstiftning mot diskriminering. Vad vi än gör i fråga om sysselsättning är det dock inte till någon större nytta för funktionshindrade personer om byggnader och transportmedel inte är tillgängliga för dem. Det är anledningen till att ett av mina krav är vidare lagstiftning om bussar för stads- och långfärdstrafik, liknande den lagstiftning som finns för flygtrafik. Jag vet att kommissionen undersöker även detta.

Utbildning och fortbildning är också nyckeln till integration. Jag har alltid sagt att medlemsstaterna bör arbeta för att involvera barn i utbildning i stort där detta är möjligt, men att samtidigt inse att en del barn kanske inte trivs i den atmosfären, särskilt inte om de inte får något ordentligt stöd. Barns behov måste komma först.

Vi måste också ta itu med tillgången till informationsteknik. Det innebär tillgängliga webbplatser. För närvarande är 80 procent av de offentliga webbplatserna inte tillgängliga, och vi måste se till att alla dokument finns i tillgängliga format, i synnerhet kommissionens och EU:s dokument.

Vi måste också se till att funktionshindrade barn och vuxna har möjlighet att utöva idrott. Ett av de viktigaste områdena är dock avinstitutionaliseringen för funktionshindrade personer, men den kräver en tillräcklig nivå i fråga om de samhällsbaserade kvalitativa tjänsterna. Vi måste också se till att stämpeln på personer med mentala hälsoproblem försvinner.

När vi talar om funktionshinder måste vi komma ihåg att vi talar om alla slags funktionshinder: personer med rörelsehinder, nedsatt hörsel, nedsatt syn, psykisk ohälsa, inlärningsstörningar, kroniska sjukdomar och andra dolda funktionshinder. Det är anledningen till att jag efterlyser en definition av begreppet funktionshinder i betänkandet. Jag välkomnar EG-domstolens avgörande av den 11 juli, men vi måste få detta till stånd.

En annan milstolpe var avtalet tidigare i år om FN:s konvention om funktionshindrades rättigheter, som jag var parlamentets föredragande för. Nu måste vi dock driva frågan om ett snabbt undertecknande och en snabb ratificering av konventionen.

Vi måste också fortsätta driva frågan om ett särskilt handikappdirektiv inom ramen för artikel 13 för att förbjuda diskriminering på området för tillgång till varor och tjänster. Jag ber inte om ursäkt för att jag upprepar detta, och jag har återigen efterlyst det i mitt betänkande.

Det finns ingen anledning att komma med tomma ord när det gäller funktionshindrade personers rättigheter. Vi måste fortsätta kampen för lika behandling av alla EU-medborgare, funktionshindrade eller inte.

  Vladimír Špidla , ledamot av kommissionen. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka parlamentet och i synnerhet föredraganden, Elizabeth Lynne, för att denna viktiga fråga har placerats på föredragningslistan för dagens plenarsammanträde. Det gläder mig att parlamentets och kommissionens åsikter i frågan om funktionshinder är mycket lika. Jag vill särskilt tacka parlamentet för dess stöd i utvecklingen och genomförandet av den europeiska handlingsplanen för funktionshindrade personer.

Detta handlar inte bara om att ge funktionshindrade personer möjlighet att utöva sina rättigheter, rätten till mänsklig värdighet, till lika behandling, till oberoende och till fullständig social integration. Funktionshindrade personer måste få möjlighet att utveckla sina färdigheter, att delta i samhällslivet och att vara ekonomiskt aktiva. Kommissionens handlingsplan för lika möjligheter för funktionshindrade utgör en strategisk ram för fastställande av aktuella prioriteringar. Liksom betonas i Lynnebetänkandet påverkar gemenskapens politik och verksamhet situationen för funktionshindrade på många olika sätt. År 2003 rekommenderade därför rådet medlemsstaterna att de skulle följa handlingsplanen helt och fullt i utarbetandet av sin politik.

I slutet av 2005 närvarade jag vid ett möte om lika möjligheter för funktionshindrade, där den andra fasen inleddes av EU:s handlingsplan för funktionshindrade personer 2006–2007, som tas upp i Lynnebetänkandet.

Låt oss först titta på hur läget är för närvarande. De siffror som kommissionen har tillgång till talar sitt tydliga språk. Det finns 44,6 miljoner människor som är i arbetsför ålder – dvs. var sjätte EU-medborgare – som enligt egen bedömning har ett långsiktigt hälsoproblem eller ett funktionshinder. Sysselsättningsgraden bland funktionshindrade är inte högre än 40 procent, till skillnad från 64,2 procent bland personer utan funktionshinder. Sysselsättningsgraden är lägre än 50 procent till och med bland personer med funktionshinder som relativt sett är mindre allvarliga. Det har fastställts att 43,7 procent av de funktionshindrade personerna skulle kunna arbeta om de fick tillräcklig assistans. I kommissionens program för 2006–2007 försöker vi ta itu med den här situationen. Rent praktiskt måste det skapas resurser för att funktionshindrade ska få möjlighet att utöva sina rättigheter, att ha samma möjlighet att rösta som personer som inte har funktionshinder, att fatta beslut om sina egna liv, att delta i livets ekonomiska aktiviteter, att tillvarata möjligheterna i privatlivet och arbetslivet och att utföra sina uppgifter precis som alla andra medborgare.

Mot denna bakgrund har fyra prioriterade områden fastställts för 2006–2007. Vid sitt vårmöte 2006 prioriterade också rådet högre nivåer av sysselsättning och arbetsverksamhet för de funktionshindrade. Kärnpunkten i nästa års europeiska handlingsplan måste bli tillgång till tjänster av hög kvalitet till överkomliga priser för funktionshindrade. Funktionshindrades tillgång till materiella värden och tjänster är absolut avgörande för att säkerställa att de kan utöva sina medborgerliga rättigheter och för att garantera deras oberoende. Unionen måste bättre kunna analysera och identifiera utvecklingen av faktorer som påverkar funktionshindrades situation. Denna handlingsplan har redan gett positiva resultat. Den första EU-lagstiftning som särskilt rör de funktionshindrade har antagits. Föredraganden har nämnt denna förordning om rättigheter och skyldigheter i samband med flygresor för personer med funktionshinder. I lagstiftning som rör de nya strukturfonderna garanteras funktionshindrades rätt att tillgå projekt som finansieras av gemenskapen, och det fastställs att principen om allmän tillgång måste upprätthållas på alla stadier inom fondens verksamhet.

Antagandet av FN:s konvention om funktionshindrades rättigheter är en händelse av historisk betydelse. Europeiska gemenskapen har för första gången i historien undertecknat konventionen. I och med denna konvention har de grundläggande principerna i EU:s strategi för funktionshindrade – nämligen frihet från diskriminering, lika möjligheter och aktiva åtgärder som syftar till social integration – fått en stabil grund.

  Gyula Hegyi (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för kultur och utbildning. – (EN) Jag kommer att tala om den här frågan, eftersom vår ordförande, Nikolaos Sifunakis, har andra uppdrag i dag. Vi och alla andra medlemmar i PSE:s arbetsgrupp i utskottet för kultur och utbildning är dock överens om frågans stora betydelse.

År 2007 kommer att vara Europeiska året för lika möjligheter för alla, och som en del av det måste vi uppmärksamma funktionshinder i utbildnings- och kulturprogrammen. Den nya digitala tekniken kan, särskilt när det gäller medier, ge funktionshindrade lika möjligheter. Vi måste använda dessa verktyg till förmån för funktionshindrade personer. Europeiska unionen har betydelsefulla, fleråriga kulturprogram under perioden 2007–2013. Vår grupp vill öka deltagandet av personer med funktionshinder i arbetet med dessa program.

För några veckor sedan välkomnade jag en grupp besökare där några funktionshindrade personer ingick. Vi ledamöter av Europaparlamentet kan också agera på en personlig nivå. Våra möjligheter är kanske blygsamma, men vi kan bjuda in fler funktionshindrade besökare till parlamentet.

  Iles Braghetto, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I den europeiska handlingsplanen 2006–2007 för funktionshindrade personer fastställs en strategi som grundas på principen om en icke-diskriminerande tillgång till varor och tjänster för alla EU:s medborgare. Detta är en kultur som inte längre förknippas med idén om passiva förmåner utan med målsättningen integration, aktivt deltagande i ekonomiskt och socialt liv och ett erkännande av säkerställandet av dessa personers rättigheter. Ämnet livskvalitet intar en central plats, så att personer med funktionshinder kan infria sina förväntningar samtidigt som de behåller sin mänskliga värdighet. Det är anledningen till att vi också betonar betydelsen av förbindelserna mellan människors hälsotillstånd och den miljö de lever i.

Vi stöder formuleringen av följande tre målsättningar: att slutföra genomförandet av direktivet om jämställdhet när det gäller sysselsättning och arbetsförhållanden, att göra mer för att integrera frågor som är relaterade till funktionshinder i den relevanta gemenskapspolitiken och att förbättra tillgängligheten för alla. I våra ändringsförslag har vi belyst behovet av en i grunden enhetlig strategi i alla medlemsstater när det gäller transport och rörlighet, en strategi där det säkerställs att funktionshindrade personer får tillräckligt stöd från skola och utbildningssystem och i hemmet, och där också teckenspråk främjas.

Det är också nödvändigt att belysa behovet av att fastställa och genomdriva höga europeiska normer för kvalitet inom sociala tjänster, för kvaliteten och fullständigheten i människors liv i framtiden kommer att vara beroende av kvaliteten på de tjänster de erbjuds. Vi hoppas därför att det kommer att följa ännu mer konkreta och praktiska rättsakter på principförklaringen. Avslutningsvis vill jag tacka föredraganden, Elizabeth Lynne, för hennes arbete.

  Evangelia Tzampazi, för PSE-gruppen. – (EL) Herr talman! I betänkandet av min vän Elizabeth Lynne, som jag gratulerar till en väl sammanhållen och integrerad insats, fastställs de grundläggande principer som EU:s och medlemsstaternas politik måste utgå från när det gäller funktionshinder.

Jag vill framför allt ta upp frågan om att säkerställa funktionshindrades tillgång till byggnader. Vi måste undanröja de hinder som begränsar funktionshindrade personers möjlighet att delta i det ekonomiska, sociala och politiska livet. Genom att begränsa deras naturliga tillgång till varor och tjänster marginaliserar vi inte bara en viktig del av befolkningen, utan skadar samtidigt ekonomin, eftersom vi utestänger dem från arbetsmarknaden och hela det ekonomiska livet, vilket tvingar dem in i ett bidragsberoende som aldrig kan vara annat än skadligt.

Vi måste också främja strukturen för särskild utbildning där så behövs, även om jag anser att den vanliga undervisningen är en grundläggande rättighet för funktionshindrade och är mycket viktig för att de ska kunna integreras väl i samhället och för att bekämpa stigmatisering och diskriminering.

Jag vill likaså framhålla problemen med psykisk ohälsa och de handikapp som detta medför, och betona behovet av att förbättra befolkningens psykiska hälsa.

Dessutom vill jag tillägga att en gemensam europeisk definition av begreppet funktionshinder kommer att underlätta arbetet med att identifiera de problem som personer med funktionshinder har gemensamt, så att vi kan anta strategier på EU-nivå för att stärka den nationella sociala politiken inom detta område som fortfarande i stor utsträckning ligger inom medlemsstaternas ansvarsområde.

Slutligen vill jag framföra två synpunkter från min vän Nikolaos Sifunakis, som utarbetade yttrandet. För det första måste kommissionen öka funktionshindrade personers deltagande i de nya fleråriga programmen under kommande budgetperiod, och för det andra måste en motsvarande förbättring göras när det gäller idrottsanläggningar.

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

  Arūnas Degutis, för ALDE-gruppen. – (LT) Jag vill gratulera föredragandena som noggrant har undersökt och lagt fram rekommendationer om en av vår tids viktigaste sociala frågor, nämligen funktionshindrades integrering i samhället. Jag stöder alla rekommendationer från dem som har utarbetat detta betänkande, som visar att det fortfarande finns många problem på området. Jag vill uppmärksamma några av dessa problem. Genom den moderna informationstekniken, Internet och den digitala televisionen skapas helt nya möjligheter att anpassa informationen till den enskilda användaren, utifrån hans eller hennes behov och förmåga. Exempel på detta är ökad användning av undertextning och teckenspråk i tv-program, specialanpassade arbetsplatser för personer med funktionshinder och lämpligt anpassade gränssnitt för Internet, framför allt för allmänna webbplatser. Vi måste främja och se till att dessa möjligheter blir verklighet. När man konstruerar nya byggnader måste hänsyn tas till de funktionshindrade. I framtiden kommer förbättrade transportsystem att ge dessa personer ökad rörlighet. Det är mycket viktigt att vi hela tiden har dessa särskilda behov i åtanke, särskilt när vi använder oss av medel från Europeiska regionala utvecklingsfonden och strukturfonderna.

Samtidigt måste de nationella lagstiftningarna förbättras, så att alla diskriminerande bestämmelser som inte överensstämmer med artikel 13 i Amsterdamfördraget slopas. Ytterligare insatser bör göras för att ersätta den medicinska modellen för funktionshinder med en social modell. Vid utbildning av allmänheten är det oerhört viktigt att alla bestämmelser som antas följs av gemensamma insatser för att undanröja fördomar och förutfattade meningar om personer med funktionshinder. Det enda sättet att nå snabba och goda resultat är att tillämpa de samordnade och allomfattande åtgärder som föreslås i betänkandet.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Det är mycket viktigt att de högtidliga löftena från kommissionen och medlemsstaterna om att värna de funktionshindrades rättigheter inte stannar vid retorik. Fler effektiva åtgärder måste göras, den befintliga lagstiftningen på området måste följas och allas mänskliga rättigheter måste respekteras. Vi berömmer Elizabeth Lynne för det arbete som hon har utfört och betonar vikten av rekommendationerna i hennes betänkande, till vilket vi bidrar med några förslag.

Vi vill betona en effektiv tillämpning av den rättsliga ramen för lika behandling vid anställning, tillgång för alla till kollektivtrafik och ny informationsteknik samt avlägsnandet av arkitektoniska hinder. Vi insisterar återigen på att ett särskilt direktiv om funktionshinder baserat på artikel 13 i EG-fördraget utarbetas, och att FN-konventionen ratificeras och undertecknas.

Jag uppmanar också medlemsstaterna att ägna mer tid åt barn och ungdomar med funktionshinder och deras utbildning, och, där så är möjligt, funktionshindrade studenters integrering i den vanliga utbildningen. Vi måste också se till att denna integrering omfattas av nödvändiga särskilda stöd som är anpassade till de specifika utbildningsbehoven hos eleverna. Slutligen efterfrågar jag ett särskilt fokus på personer med svåra funktionshinder och deras familjer.

  Mieczysław Edmund Janowski, för UEN-gruppen. – (PL) Som talesman för gruppen Unionen för nationernas Europa vill jag tacka Elizabeth Lynne för hennes utmärkta arbete. Den fråga som vi diskuterar i dag är ett mått på vår medmänsklighet. Varje gång en funktionshindrad person diskrimineras är det ett angrepp på de mänskliga rättigheterna och den mänskliga värdigheten.

Talet om att funktionshindrade personer ska kunna åtnjuta sina medborgerliga rättigheter måste bli mer än tomma ord. Stora framsteg har visserligen gjorts under de senaste åren, men alltför ofta känner funktionshindrade personer fortfarande att de behandlas som andra klassens medborgare.

Det är en stor utmaning för medlemsstaterna att integrera funktionshindrade personer med resten av samhället. Många typer av hinder måste undanröjas. Jag talar inte bara om byggnader och transportmedel, utan också om tillgång till saker som arbete, sjukvård, social omsorg, utbildning, kultur och idrott. Frågan om funktionshindrade barn och ungdomar är särskilt viktig. Funktionshinder kan vara fysiska, psykiska, förvärvade eller medfödda. Jag vill dock även uppmärksamma situationen för de personer som blir funktionshindrade på grund av hög ålder.

Jag är säker på att de insatser som parlamentet gör kommer att förbättra levnadsförhållandena. Detta är inte välgörenhet. Det är vår plikt.

  Andrzej Tomasz Zapałowski, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Fru talman! Betänkandet om funktionshindrade personers situation i den utvidgade Europeiska unionen är en önskelista för att förbättra funktionshindrades livskvalitet snarare än en konkret redogörelse för och granskning av deras faktiska situation. Utöver de givna frågorna som byggnader och transportmedel finns ett brådskande behov av ekonomiskt stöd och kompensation till arbetsgivare för de inkomster som de går miste om genom att anställa funktionshindrade personer som inte är lika produktiva.

Frågan om kontinuerligt utbildningsstöd till funktionshindrade personer och deras karriärer är både en fantastisk möjlighet och ett problem för de familjer där någon medlem är funktionshindrad. Att ge föräldrar möjlighet att stanna hemma under den tid som behövs och stödja dem ekonomiskt så att de kan leva ett värdigt liv vore ett steg i rätt riktning. EU borde engagera sig i denna fråga och ställa nödvändiga resurser till förfogande.

En prioritetsordning för dessa åtgärder bör inkluderas i alla riktlinjer som syftar till att förbättra funktionshindrade personers situation, så att vårt stöd och våra insatser blir mer än tomma politiska uttalanden. Dessutom måste funktionshindrade känna att de har EU-medlemsstaternas stöd genom att vi inför strängare straff för brott mot funktionshindrade personer.

  Ana Mato Adrover (PPE-DE). – (ES) Fru talman, kommissionsledamot Špidla, mina damer och herrar! Detta är en viktig dag för kammaren, och därför vill jag gratulera föredraganden Elizabeth Lynne till hennes betänkande, för nu tar vi ytterligare ett steg i vår strävan att skapa ett möjligheternas Europa.

Genom en bred överenskommelse antar vi i dag nya åtgärder som innebär stora framsteg när det gäller lika möjligheter för personer med olika slags funktionshinder.

Jag anser att denna nya europeiska åtgärdsplan för perioden 2006–2007 innebär en stor utmaning när det gäller att bekämpa alla typer av diskriminering, och genom den bemöts dessutom behoven hos funktionshindrade personer inom hela EU.

Jag ska ta upp flera frågor. För det första är syftet att inrätta en allmän ram för lika behandling på arbetsplatsen, inte bara i fråga om utbildning och tillgång utan även befordringar och livslångt lärande.

För det andra förbättrar ramen utan tvekan villkoren och rättigheterna för funktionshindrade personer när de utnyttjar flygtransporter samt transporter på land och till sjöss. Jag måste dock varna er, vilket jag har gjort i betänkandet, så att vi inte skapar ett nytt hinder som inte har funnits tidigare, nämligen ett ekonomiskt. Att tvinga personer med funktionshinder att ha en ledsagare är positivt genom att det ökar resans kvalitet, men det är inte positivt om den funktionshindrade personen måste betala för ledsagarens biljett. Det skulle ju innebära att dessa personer måste köpa två biljetter, medan vi andra bara behöver köpa en.

För det tredje förbättras tillgången till ny teknik. Det råder inga tvivel om att ny teknik skulle undanröja många hinder för funktionshindrade personer, under förutsättning att alla har tillgång till tekniken och att man tar hänsyn till funktionshindrade redan under designstadiet när tekniska framsteg görs.

För det fjärde behöver vi integrerade och samordnade åtgärder för funktionshinder hos barn och personer som redan diskrimineras på andra sätt, till exempel kvinnor och äldre.

Slutligen vill jag ta upp förebyggandet av risker på arbetsplatsen. Vi har förespråkat en bred överenskommelse om denna fråga, som redan har lagts fram för parlamentet men som kommissionen ännu inte har diskuterat, och det vill jag gärna påminna er om, herr Špidla. I överenskommelsen måste vi ta särskild hänsyn till eventuella risker på arbetsplatsen.

Jag vill också betona den oerhört viktiga roll som handikapporganisationerna spelar.

Detta är utan tvivel en stor utmaning som representerar betydande framsteg i vår strävan att skapa det möjligheternas Europa som vi alla vill ha.

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Jag instämmer med föredraganden i upprepandet av parlamentets stöd för ett heltäckande direktiv om icke-diskriminering av funktionshindrade personer inom ramen för artikel 13. Det portugisiska ordförandeskapet lovade oss ett sådant 2000, liksom den förre kommissionsledamoten med ansvar för sysselsättning och sociala frågor gjorde 2003. Nu har det gått fyra år, och om det inte händer något kommer kommissionen fortsätta att säga att det finns en hierarki inom diskriminering, vilket ingen av oss kan acceptera.

För det andra välkomnar jag betoningen i handlingsplanen på att se längre än anställdas rättigheter till social omsorg. Jag uppmanar kommissionen att åta sig arbetet med verklig kraft och med stort engagemang för en oberoende livsstil för alla personer med funktionshinder, för rätten till personlig assistans och för funktionshindrade personers, barns och deras föräldrars rätt att välja ur det allmänna utbudet, vare sig det gäller utbildning eller boende, och inte bara sysselsättning.

För det tredje kan vi göra mycket mer internationellt på området för externt bistånd. Vi gör anspråk på att inta en ställning till funktionshinder som är förenlig med de mänskliga rättigheterna. Låt oss då göra mer inom ramen för våra program för mänskliga rättigheter över hela världen. Vi har inte gjort tillräckligt i fråga om mänskliga rättigheter för funktionshindrade personer i vår bedömning av kandidatländer för anslutning till Europeiska unionen. Vi kan göra mycket mer på det området. Vi bör inte bara agera snabbt vad gäller ratificering och undertecknande av FN:s förslag till konvention om personer med funktionshinder, utan även samarbeta med regeringar i tredjeländer för att säkerställa att också de gör det.

Avslutningsvis vill jag kommentera PPE-DE-gruppens ändringsförslag 5. Det upprör mig verkligen att de konservativa försöker dra tillbaka den del av min text där jag föreslår att kommissionen bör uppmanas att övervaka funktionshindrades deltagande i deras program. Vi bör inte bara tala om deltagande utan också få det att hända. PPE-DE-gruppen bör dra tillbaka det ändringsförslaget.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Europeiska unionen är ett samhälle med gemensamma värderingar. Ett av de sätt som vi bedömer vår framgång som samhälle på är hur vi tar itu med de frågor som gäller de mest utsatta medlemmarna av vårt samhälle.

Förra året inbjöds jag, i egenskap av föredragande för kommissionens dokument om befolkningsförändringar, att tala vid en särskild konferens om funktionshinder i Graz under det österrikiska ordförandeskapet. På banderollen på podiet bakom mig stod det helt enkelt: Leben wie andere auch – att leva som andra. På engelska betyder ordet leben inte bara ”att leva” utan också ”att ha ett liv”, och vårt samhälle bör ha som mål att hjälpa alla medlemmar i samhället att leva och ha ett liv som alla andra i det samhället.

De brittiska konservativa är inte övertygade om att vi behöver mer EU-lagstiftning för att säkerställa detta mål, men vi tror att det måste omfatta hela samhället. Vi behöver inte bara en välfärdsstat, utan ett välfärdssamhälle, där alla erkänner sitt ansvar för stöd till alla medlemmar i detta samhälle.

Regeringarna kan inte uträtta allt, men de kan möjliggöra den enskildes valfrihet och hjälpa personer med funktionshinder att göra det de själva vill genom att undanröja de hinder som står i deras väg – hinder inom utbildning, sysselsättning eller bara när det gäller att ta sig från A till B. Regeringarna kan också främja och möjliggöra en kultur av oberoende snarare än beroende. Stöd för funktionshindrade handlar inte bara om omsorg: det handlar om stöd för deras önskan att leva sitt liv, på samma sätt som andra.

Vi välkomnar detta genomtänkta initiativbetänkande om detta viktiga ämne. Vi kommer naturligtvis att stödja det, och vi gratulerar föredraganden.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) (Mikrofonen avstängd i inledningen av anförandet) … särskilt det som kommissionsledamoten nyss sa om hur lika parlamentets och kommissionens ståndpunkter är när det gäller funktionshindrades rättigheter.

Herr kommissionsledamot! Ni talade om tillgången till tjänster. Vi kan naturligtvis bara erbjuda tillgång till tjänster om vi har ett särskilt handikappdirektiv. Det gläder mig att Richard Howitt och många andra ledamöter också har tagit upp detta. Jag skulle vilja se något slags åtagande i dag när det gäller en tidsplan för när ni skulle kunna lägga fram det, herr kommissionsledamot. Jag välkomnar det ni sa om strukturfonder. Det är mycket viktigt att det finns ett kriterium för funktionshinder inom strukturfonderna. Det gläder mig verkligen att det finns där nu.

En av ledamöterna talade också om jämställdhet. Det är någonting mycket viktigt.

Jag vill tacka er, fru Tzampazi, för allt ert stöd och arbete. Vi har samarbetat nära med detta betänkande. Det är mycket betydelsefullt att tala om Europeiska handikappåret och att bygga vidare på det.

Olyckligtvis har jag inte hunnit tala om utbildning och fortbildning. Det finns så många punkter som jag skulle vilja ta upp, men det allra viktigaste är i slutändan ett särskilt handikappdirektiv.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. (CS) Mina damer och herrar! Jag vill tacka er för denna debatt, som var mycket intressant. Jag anser att Elizabeth Lynnes uppfattning stämmer med situationen i samhället, och det gläder mig att utskottet anser att parlamentets och kommissionens åsikter i hög grad överensstämmer med varandra.

De viktigaste principerna, nämligen icke-diskriminering och aktiv integrering, diskuterades, och vissa frågor klargjordes eller avhandlades ur olika perspektiv under debatten. Eftersom flera talare har nämnt förändringar i EU:s rättsliga ram vill jag påpeka att vi i år kommer att utföra en genomförbarhetsstudie om hur den rättsliga ramen för personer med funktionshinder kan förbättras.

Det är kanske också lägligt att nämna att 2007 har utsetts till Europeiska året för lika möjligheter för alla, vilket enligt min mening utgör ett lämpligt tillfälle att mobilisera unionen.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Carlo Casini (PPE-DE). – (IT) Jag ger mitt fulla stöd till Lynnebetänkandet, eftersom det behandlar många av de olika problem som drabbar personer med funktionshinder, och innehåller förslag och instrument som på ett tillfredsställande sätt motsvarar kraven när det gäller människors liv, relationer och plats i samhället.

Jag vill också inför kammaren uttrycka en förhoppning om att principuttalandena, som jag stöder, kommer att bana väg för ännu fler konkreta, praktiska åtgärder från kommissionen och att ”personer med funktionshinder” (eller, om man så vill, ”personer med annan förmåga”) kan uppnå sina mål utan att förlora sin mänskliga värdighet. Tillsammans med det arbete som har gjorts av föredraganden i vårt parlamentsutskott utgör den text som vi ska rösta om bland annat en väl utarbetad sammanställning av de sociala behov som finns i de olika länderna.

I detta sammanhang vill jag betona att EU-medlemsstaterna bör anta en så enhetlig strategi som möjligt, för att undvika obefogade skillnader mellan EU-medborgare i detta avseende bara för att de kommer från olika delar av Europa.

  Zita Gurmai (PSE). – (HU) Personer med funktionshinder inom EU ställs i dag inför särskilda problem och diskriminering på flera nivåer. På många platser har man inte ens möjliggjort vanlig, obehindrad rörlighet, för att inte tala om den sociala integreringen. Det är viktigt att detta kommer fram. Ett oberoende liv betyder inte bara att man helt enkelt är en samhällsmedlem, utan att man är en samhällsmedlem som alla andra. Alla politiker och beslutsfattare bör ägna denna fråga den uppmärksamhet som den förtjänar.

Funktionshindrade personer utgör tio procent av EU:s befolkning, och därför är deras integrering och funktionsförmåga inte bara en social fråga utan också ett ömsesidigt intresse, eftersom inrättandet av anpassade arbetsplatser för funktionshindrade och deras deltagande i livslångt lärande och yrkesinriktad utbildning inte bara bidrar till att förbättra deras levnadsförhållanden, utan även till att utveckla EU:s ekonomi.

Det är också problematiskt att hitta rätt strategi för att angripa frågan, inte bara för att de statistiska uppgifterna på området är bristfälliga. Personer med funktionshinder utgör en mycket varierande, långt ifrån homogen grupp, och därför måste den strategi som vi tillämpar för att möta utmaningarna på detta område vara integrerad och ha ett könsperspektiv, något som också måste beaktas i alla skeden av beslutsprocessen. Dessutom är kvinnor med funktionshinder, som så ofta är fallet även på andra områden, ofta missgynnade jämfört med funktionshindrade män, och kvinnor faller oftare offer för fattigdom och social utestängning. Detta måste uppmärksammas i de många programmen och åtgärderna.

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Junilistan anser att det är fullständigt oacceptabelt att människor med funktionshinder möts av fördomar, negativ särbehandling och begränsade möjligheter. Detta överrensstämmer inte med vår uppfattning av EU som en värderingsunion.

Europaparlamentets och rådets förordning av den 5 juli 2006 är därmed en framgång. Denna klargör något som borde vara en självklarhet, inte minst eftersom vi har en gemensam inre marknad, nämligen att funktionshindrade ska ha samma rättigheter som övriga medborgare i samband med flygresor.

Sverige är ett föregångsland vad gäller funktionshindrades rättigheter. En långtgående EU-lagstiftning, med detaljerade synpunkter på hur funktionshindrade ska behandlas, hade kunnat innebära att de framgångsrika svenska reformerna på 70- och 80-talen hade ifrågasatts. Låt oss därmed undvika detaljreglering och istället klart och tydligt fastställa att samhället, näringslivet och vi medmänniskor fullt ut ska behandla funktionshindrade likvärdigt med övriga medborgare.

Låt oss avslutningsvis ägna oss åt självkritik. EU-institutionerna lägger fram betänkanden om funktionshindrades rättigheter, men kan samtidigt inte se till att samtliga EU-byggnader fullt ut är anpassade för funktionshindrade. Europeiska unionens webbplatser och dokument är inte heller tillgängliga i lämpliga format för funktionshindrade, främst synskadade. När tänker kvestorerna i EU-parlamentet och de berörda EU-myndigheterna agera i dessa angelägna och näraliggande frågor?

6. Dags att lägga in en högre växel - Att skapa ett nytt partnerskap för företagaranda och tillväxt

  Talmannen. Nästa punkt är betänkandet av Pilar del Castillo Vera, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om ”Dags att lägga in en högre växel – ett nytt partnerskap för tillväxt och sysselsättning” (2006/2138(INI)) (A6-0384/2006).

  Pilar del Castillo Vera (PPE-DE), föredragande. – (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi diskuterar nu ett betänkande som vi ska rösta om i dag och som inbegriper ett antal rapporter som kommissionen har lagt fram, som alla har ett grundläggande och väl definierat mål, nämligen att fastställa ett antal åtgärder för att skapa ett kunskapsbaserat samhälle och en kunskapsbaserad ekonomi inom EU, som ytterst är det grundläggande instrumentet för att skapa sysselsättning och tillväxt och därmed välstånd för alla medborgare.

I detta betänkande, liksom i andra betänkanden av sakkunniga, exempelvis Ahobetänkandet, som är ett mycket komplett och noggrant betänkande om samma frågor, eller tidigare betänkanden från kommissionen, ställs vi inför den situationen att vi har en mycket god uppfattning om var vi befinner oss och varför samt vad vi behöver. Sådan exakt information har vi förmodligen inte på något annat område, vilket gör det möjligt att främja tillväxten inom EU.

Vi har en diagnos, och vi har lösningarna. Vi vet alla att för att skapa ett kunskapsbaserat samhälle krävs innovation. Vi vet alla att vi måste främja utbildning så att människor har möjlighet att anpassa sig till förändrade arbetsförhållanden och skola om sig för att hitta ny sysselsättning. Vi vet alla att innovation är nödvändigt för att välfärdssystemet ska kunna möta medborgarnas behov, bland annat när det gäller hälsa och utbildning. Vi vet alla att företagen behöver en gynnsam ram som stimulerar dem att utveckla innovation och skyddar dem från att behöva handskas med byråkratiska problem och svårigheter inom många olika verksamhetsområden.

Det är inte läge att räkna upp varje punkt i betänkandet, för de är där de är och ni känner alla till dem. Jag vill passa på att verkligen betona vikten av att vi en gång för alla slutar prata och sätta fina titlar på rapporter och analyser, när det fortfarande råder viss förlamning i medlemsstaternas åtgärder. Det steg som har tagits beträffande de 25 nationella reformprogrammen är viktigt, men jag anser att vi måste lägga mycket stor vikt vid en noggrann bedömning av vilka framsteg som dessa program har lett till.

Allt eftersom tiden går halkar vi längre och längre efter. När Lissabonstrategin lanserades fanns det vissa förväntningar om hur det skulle gå. Halvvägs igenom genomförandet av Lissabonstrategin var genomsnittet i EU sämre än när strategin utarbetades, med reservation för att situationerna i de olika länderna givetvis varierade. År 2010 kanske vi upptäcker att vi fortfarande inte har gjort några framsteg och att vi därför har hamnat allt längre efter. Om vi anlitade en extern granskare så skulle den personen säkert bli mycket förvånad över att det, trots att vi har en sådan god diagnos och så bra botemedel och lösningar, råder en så total brist på tillämpning av dessa.

Precis som livet självt skapas samhällen genom samarbete över generationsgränserna. En generation bär stafettpinnen. Det är som ett stafettlopp, men det är den grund som vi bygger som lämnas vidare. Många EU-medborgare föds och växer upp just nu. Andra, som vi själva, kommer att gå i pension inom en inte alltför avlägsen framtid. Vi behöver alla ett samhälle där EU har kapacitet att konkurrera och att ha det ledarskap och den framtidskänsla som Europa en gång hade, för européerna var i själ och hjärta fast beslutna att lämna efter sig ett bättre arv för deras länders framtid och, i vårt fall, för framtiden för alla de länder som ingår i det europeiska samhället.

Detta är vårt ansvar, och därför måste vi lägga ned vår själ i det.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionen välkomnar möjligheten att delta i denna debatt om politiken för tillväxt och sysselsättning, och vi välkomnar utan tvekan det aktuella betänkandet. Jag vill varmt tacka föredraganden Pilar del Castillo Vera för hennes grundliga och sakliga överväganden av de berörda frågorna.

Vi håller denna debatt ett par dagar före kommissionens beslut om framstegsrapporten om politiken för 2006 om tillväxt och sysselsättning. Jag delar Pilar del Castillo Veras analys att vi i EU faktiskt mycket väl vet var problemen ligger. Vi vet även precis vad som måste göras. Vi har de rätta svaren på problemen, men det finns en svårighet med att genomföra de åtgärder som anses vara de rätta, i synnerhet på nationell nivå. Här har Pilar del Castillo Vera alldeles rätt. Det är också lätt att förklara varför.

De långsiktiga behoven för förändring som vi har identifierat för EU:s politik för tillväxt och sysselsättning kolliderar alltid med den nationella politikens kortsiktiga intressen. Alltid hålls det val någonstans. Mekanismen kör alltid fast på något ställe. Trots det kan jag tala om för er att den framstegsrapport som vi kommer att anta om fjorton dagar kommer att sända två ovanligt positiva signaler.

Den första är att vi för första gången verkligen har en fungerande mekanism i EU för samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik med EU. Precis som ni kom fram till var detta naturligtvis det stora problemet med Lissabonstrategin. Dess syften var mycket ambitiösa, men dess genomförandemekanism var praktiskt taget obefintlig.

Det andra positiva svaret är att medlemsstaternas prioriteringar har modifierats till en synbar nivå. Vi kommer att kunna visa i våra rapporter, vilka omfattar samtliga länder och varenda sektor i ekonomin, att de ämnen som behandlas i vår strategi nu står på agendan i hela EU. Dessa frågor gäller allmän och yrkesinriktad utbildning, forskning och utveckling, innovation, bättre förutsättningar för affärsverksamhet, i synnerhet för små och medelstora företag, samt förbättring av anställbarheten för de sociala grupper som nekas tillträde till arbetsmarknaden. Dessa frågor är de hetaste ämnena på varje medlemsstats politiska agenda. Därför är jag mycket nöjd med att man i betänkandet som diskuteras i dag uttrycker sig mycket tydligt om just dessa frågor. Jag vill så tydligt som möjligt betona hur varmt jag välkomnar att detta betänkande så påtagligt stöder kommissionens politik för små och medelstora företag och för innovation.

Jag vill tydligt tala om att framtiden för vår tillväxt och sysselsättning är beroende av hur vi lyckas stärka innovationspotentialen i små och medelstora företag så att de kan bidra mer och mer till tillväxt och sysselsättning i EU. Det är från denna sektor som de extra arbetstillfällen vi behöver kommer att komma ifrån. Därför är det viktigt att alla våra handlingsprinciper fastställs med tanke på om de ska ge EU:s små och medelstora företag det spelrum som de behöver.

Vi kommer snart att kunna hålla en debatt om situationen för politiken för tillväxt och sysselsättning med utgångspunkt från kommissionens framstegsrapport. Då är jag ganska säker på, fru del Castillo Vera, att ni kommer att dela min uppfattning att EU inte befinner sig i ett tillstånd av stagnation. Vi rör oss snarare helt klart i rätt riktning.

  Patrizia Toia (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! EU behöver verkligen förnyad kraft för att överbrygga den klyfta som delar vad som finns i samband med de andra starka, dynamiska och konkurrenskraftiga ekonomierna i världen. Jag syftar inte endast på de traditionella, utan även på de nya ekonomierna som har dykt upp på den internationella arenan. EU riskerar därför mycket om det inte kan hålla takten och modernisera genom att ge sig självt den kraft och det extra som krävs av EU, inte minst genom denna debatt. EU löper risk att förlora den förenlighet som det alltid har kunnat uppvisa mellan ekonomisk, produktiv och industriell tillväxt och, samtidigt, social sammanhållning och förmåga att kunna främja sysselsättning och en mer omfattande form av tillväxt.

Jag anser att två inslag krävs för detta ”extra”. För det första måste vi agera när det gäller nya faktorer i tillväxten för ekonomi och sysselsättning, nämligen humankapital, utbildning av humankapital, förbättring av människors förmåga och kunskaper samt teknisk innovation. Teknisk innovation är även underförstått förmågan att överföra forskningsresultat och vad kunskapen i dag ställer till vårt förfogande i tillverkningsprocesserna. Det finns emellertid ett andra inslag som jag skulle vilja nämna avslutningsvis och som är nyckeln till att kunna övervinna denna utmaning. Det är att EU måste samarbeta mer! EU måste ge sig självt denna strategiska möjlighet som är gemensamma framtidsutsikter. Tjugofem nationella strategier försvagar vår förmåga att växa tillsammans. Vi måste ha en uppsättning framtidsutsikter, en tydligare uppsättning framtidsutsikter. Kort sagt behöver vi mer samordnade handlingsprinciper för skatt, för sysselsättning och för industriell politik.

  Gyula Hegyi (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för kultur och utbildning. – (EN) Fru talman! I gamla tider lärde sig ungdomar sitt yrke som lärlingar hos yrkesutövare. Före världskrigen och järnridån reste många ungerska ungdomar till Västeuropa för att under några år bättra på sin yrkesrelaterade fortbildning genom att arbeta för utländska yrkesutövare. På det sättet lärde de sig både ett yrke och ett eller två utländska språk.

Vi borde inte uppfinna nya saker, utan vi borde minnas gamla traditioner. Tiderna förändras naturligtvis, och staten spelar en viktig roll inom yrkesrelaterad fortbildning. Men precis som de enskilda yrkesutövarna och gillena i gamla tider borde små och medelstora företag i dag involveras i att ge studenter praktisk erfarenhet. Våra projekt på området för yrkesrelaterad fortbildning är tämligen blygsamma. Vi måste tillhandahålla större ekonomiska resurser till program inom ramen för vilka det ges möjlighet till erfarenhet i utlandet och kanske också till studentutbyte.

Inom yrkesrelaterad fortbildning borde man också tillhandahålla språkkurser, inklusive affärstekniska fraser. Det är trevligt att man lär sig Hamlets monologer utantill, men byggarbetare och dataoperatörer bör också kunna sina yrkesrelaterade termer på andra språk än sitt eget.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. – (PL) Fru talman! Jag vill varmt gratulera föredraganden och tacka henne för det arbete som hon har lagt ned på en mycket viktig fråga när det gäller framtiden för EU:s ekonomi. Tyvärr måste vi erkänna att Europeiska gemenskapens ekonomiska resultat genomgående är nedslående, i synnerhet när vi tar hänsyn till de möjligheter som den inre marknaden erbjuder. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid de svårigheter som små och medelstora företag har erfarenhet av. När allt kommer omkring tillhör de kraftstationerna i EU:s ekonomi.

Förenkling och bättre bestämmelser är avgörande för att öka sammanhållningen och klarheten i gemenskapslagstiftningen, och det skulle hjälpa till att minska den administrativa börda som väger så tungt på små och medelstora företag. I samband med framtida lagförslag bör ett brett och omfattande angreppssätt antas, baserat på ett detaljerat beaktande av nuvarande lagstiftning och en djupgående utvärdering av följderna. Man måste ha regelbunden kontakt med de små och medelstora företagen och organisationerna som företräder dem så att de kan vara delaktiga i genomförandet och den vidare utvecklingen av gemenskapsprogrammen.

  Dominique Vlasto, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Fru talman! Låt mig först tacka vår föredragande Pilar del Castillo Vera och gratulera henne till hennes utmärkta betänkande, i synnerhet som det är uppbyggt runt en tydlig uppsättning ämnen utformade för att förbättra övervakningen av Lissabonstrategin. Jag anser dessutom att särskilt en fråga bör få oss att agera, nämligen den som handlar om översynen av ett gemenskapspatent.

Precis som Pilar del Castillo Vera just sa, har vi alldeles för länge pratat om att det är avgörande att främja innovation genom harmonisering på EU-nivå. Nu måste man lyssna på vad vi säger. Vi pratar om att skapa bättre lagstiftning, och omfattningen av en sådan lagstiftning är vidsträckt. Det finns emellertid även anledning till förvåning över att EU ligger så långt efter när det gäller innovation. Med tanke på att den genomsnittliga kostnaden för ett patent i EU är 46 700 euro jämfört med 10 250 euro i Förenta staterna, tror jag tyvärr att vi vet vad det beror på. Den höga kostnaden är det bästa sättet att kväva innovationen i EU:s små och medelstora företag. Denna kostnad är i högsta grad avskräckande. Därför är det en brådskande angelägenhet att få rådet att tänka om och hjälpa till att befria våra företag från denna olyckliga situation.

Jag vill nu också framhäva en annan viktig punkt som vi borde ha tagit upp i detta betänkande, nämligen avtalet om offentlig upphandling. Detta avtal som håller på att omorganiseras under Världshandelsorganisationens beskydd erbjuder de 36 signatärerna, däribland våra 25 medlemsstater, tillgång till sina partners marknader för offentlig upphandling. Ändå är det ett antal av dessa partner som inte spelar enligt spelreglerna. Man behöver bara se till vad Förenta staterna och Kanada gör. Med hjälp av nationella bestämmelser undantar de från avtalets omfattning de marknader för offentlig upphandling som de reserverar för små och medelstora företag, trots att dessa länder kan delta i offentlig upphandling på de tjugofem medlemsstaternas marknader.

Jag anser att det är oacceptabelt att alla de framsteg som görs när det gäller transatlantiska förhållanden går i samma riktning. Vi har därför en skyldighet att främja en europeisk lag om småföretag utifrån den modell som finns i Förenta staterna sedan 1953. Man skulle kunna säga att vi ligger femtio år efter. Ni kommer att hålla med om att det finns en gräns. Det återstår för oss att ta fram bättre lagstiftning.

  Norbert Glante, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som vi ständigt påminner oss om är små och medelstora företag ryggraden i EU:s ekonomi och sysselsätter den största delen av EU:s arbetstagare. Dessa företag har fortfarande problem.

Jag vill påpeka att vi i juli 1994 fick kommissionens första meddelande där flera problem togs upp. Det följdes av rekommendationer i december samma år och av ett andra meddelande 1998. Under 2000 upptäckte experterna att inte ens hälften av åtgärderna hade vidtagits i medlemsstaterna. Det måste noteras att fortfarande har endast 55 procent av åtgärderna satts i verket. Medlemsstaterna måste därför styrka sina ord med handling.

Jag vill säga något om överförandet av verksamheter. Det är ett viktigt ämne som har fått för lite uppmärksamhet när man betraktar hela problemet och inte endast den del som har att göra med de myndigheter som har ansvar för skatterätten i medlemsstaterna, utan även företagen själva. Dessa måste börja arbeta i god tid när deras företag ska överlåtas till en ny ägare.

Det finns arbete att uträtta för samtliga inblandade parter. Inte minst har parlamentet vidtagit åtgärder för små och medelstora företag inom det sjunde ramprogrammet för forskning. Tillräckligt med ord har växlats fram och tillbaka. Nu är det tid för handling.

  Ona Juknevičienė, för ALDE-gruppen. – (LT) Först vill jag gratulera föredraganden till förberedelserna för hennes anförande. I huvudsak håller jag med henne. Detta är ytterligare ett dokument bland många andra som ska uppmuntra företagande i EU med början i en ökning av antalet små och medelstora företag. Gemenskapens politik på området är verkligen konsekvent och, skulle jag vilja säga, rättvis. Problemet ligger i att den i verkliga livet ofta inte följs. Lagarna ignoreras ofta, och byråkratiska hinder skapas. Jag vill peka på två problem. Jag anser att framgången hos små och medelstora företag beror på deras lösning. För det första innebär tillvägagångssättet för företagsregistreringen ett problem. Kommissionen har lovat att den så kallade One-Window Principle [principen om en enda kontaktpunkt] ska genomföras i slutet av 2007 i hela gemenskapen. Vid toppmötet i mars kom medlemsstaterna också överens om att förenkla tillvägagångssättet för registrering av nya företag. Man kom överens om att det inte skulle ta längre tid än en vecka. I realiteten tar emellertid företagsregistrering i vissa medlemsstater från en dag till flera veckor. Registreringskostnaderna skiljer sig också markant åt. I en del länder är registreringen kostnadsfri, medan den i andra länder kan uppgå till flera hundra euro.

Det andra problemet gäller kontrollen över företagens verksamhet som övervakas av olika statliga institutioner. I Litauen finns för närvarande 152 aktiva tillsynsorgan. Företagarna nämner detta som ett av de största problemen och anledning till korruption. Nyligen avlade 300 anställda vid kommissionen ett löfte om att fram till 2009 ha arbetat under minst en vecka i ett litet eller medelstort företag. På så sätt kommer de att försöka förstå problemen. Detta är ett välkommet och konkret steg. Kanske borde liknade initiativ utökas till andra delar av EU, men skulle de få gemenskapens stöd? Jag är övertygad om att vi måste avlägsna byråkratiska hinder för företagsutvidgning. Då kommer vi att kunna säga att vi skapar EU genom företag och att vi uppmuntrar deras tillväxt.

  Guntars Krasts, för UEN-gruppen. – (LV) Tack. Jag betvivlar inte att insatserna på innovationsområdet, färdigheten att använda dem och förmågan att återuppliva företagsmiljön, i synnerhet branschen för små och medelstora företag, kommer att säkerställa EU:s plats i den globala ekonomiska konkurrensen. EU måste anta en framtidsinriktad och ledande ställning när det gäller internationella ekonomiska och sociala förordningar. Om vi vill hinna ikapp USA på innovationsområdet är det alltså avgörande att förändra det nuvarande förhållandet mellan vetenskap och företag samt mellan företag och statens reglerande roll, liksom att förändra modellerna för finansiering av vetenskap. Enligt en bedömning av Europeiska kommissionen ligger vi i dag efter på innovationsområdet med femtio år. Det är restriktionerna, inte företagsamheten, som är orsaken till att majoriteten av EU:s invånare vill vara arbetstagare och inte arbetsgivare. Vi välkomnar betoningen i betänkandet på den inre marknadens roll när det gäller att främja företagsverksamheten. De områden där den inre marknaden inte fungerar korrekt är tjänster och fri rörlighet för arbetstagare. En uppgift som ligger efter tidsplanen för att främja den fria rörligheten för arbetstagare är att uppnå jämförbarhet mellan medlemsstaternas universitetsexamina och meriter, något som har blivit aktuellt både efter utvidgningen 2004 och anslutningen av Bulgarien och Rumänien. Jag hoppas att detta betänkande kommer att inspirera parlamentsledamöterna att tänka om och förstå de fel som har smugit sig in, inte minst i det nyligen antagna tjänstedirektivet och när det gäller avvisandet av att lansera ett europeiskt patent. Tack.

  Godfrey Bloom, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag skulle bara vilja testa våra fantastiska tolkar ett ögonblick. ”Europeiska unionens entreprenörskap” är en oxymoron, eller hur? Hela raison d’être – om jag får begagna mig av ett lokalt uttryck – är att stävja små företag. Bestämmelse efter bestämmelse, förordning efter förordning fastställs, i allmänhet av personer som inte har någon som helst erfarenhet av näringslivet. Jag gick igenom förteckningen med över 700 parlamentsledamöter i går, och jag kunde inte hitta fler än omkring fem personer som har äkta erfarenhet från näringslivet.

Kommissionsledamöterna åker med Microsofts lyxjakt på semestern, den brittiske premiärministern är nära bekant till Lord Browne från BP och så vidare, men det har inget som helst att göra med näringslivet.

Näringslivet i Västeuropa består av miljontals miljoner småföretagare som lever i tyst desperation och försöker få vardagen att gå ihop. Småföretag svarar för över 52 procent av Storbritanniens BNP.

Här bestämmer ni vilken ålder personerna vi anställer ska vara i, vilken hudfärg de får ha, hur mycket ledighet de ska ha och hur höga deras pensioner kommer att bli. Och det bara fortsätter. Om vi verkligen vill få ordning på det här stället och om vi verkligen vill se företagaranda föreslår jag att vi bara accepterar ledamöter av kommissionen och parlamentet som faktiskt har utfört en dags hederligt arbete i sitt liv. Här finns inga sådana!

(Applåder från åhörarläktaren.)

  Talmannen. Jag kan verkligen förstå att en del av de anföranden som görs i parlamentet möts med gillande eller ogillande från besökarna, men jag måste be de som sitter på åhörarläktaren att avhålla sig från att uttrycka sina åsikter.

  Ashley Mote (NI). – (EN) Fru talman! Jag undrar hur många personer här i kammaren som har haft en idé till en ny affärsverksamhet, skaffat pengarna själva på egen risk och sedan drivit verksamheten med framgång i 20 år och under den tiden skapat arbeten och välstånd. Jag ser inte en enda uppräckt hand, och ändå talar kommissionen om att bemyndiga entreprenörer och om rättvisa villkor – vilket är den mest grundläggande motsägelsen av ordet ”entreprenör” som man kan tänka sig. Hela meningen med entreprenörskap är att skapa någonting som ingen någonsin har tänkt på tidigare.

Där sitter kommissionen och talar om att kriminalisera användandet av brittiska måttenheter på exporter från Storbritannien efter 2009. Varenda en av tillverkarna av däck, cyklar, kläder, medicinsk utrustning, mejeriprodukter, frysta livsmedel, specialpapper, hushållsapplikationer, handverktyg, datakomponenter och olje- och gaskomponenter kommer att drabbas som en följd av detta. En av personerna i min valkrets kommer att drabbas av konkurs för att han inte har en chans att lyckas sälja sina komponenter till olje- och gasindustrin i Förenta staterna. De kommer inte att dra upp borren tusentals fot bara för att kontrollera ett mått – aldrig! Han kommer endera att förklaras som brottsling för att han fortsätter sin verksamhet, eller så kommer han att gå i konkurs.

För flera år sedan klev jag in på kontoret hos en av de största industriidkarna i Förenta staterna, och bakom honom satt ett anslag där det stod: ”Om ni inte är en del av lösningen är ni en del av problemet, så flytta på er!” Det är något som jag anbefaller parlamentet.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Fru talman! Det finns många anledningar till att EU förlorar i konkurrensen med andra länder. EU presterar dåligt gentemot både högt industrialiserade länder och utvecklingsländer. Jag kan inte gå igenom alla de berörda omständigheterna, men de huvudsakliga är otillräckligt stöd för små och medelstora företag och otillräckliga investeringar i vetenskap och utbildning.

Emellertid skulle jag vilja inrikta mig på ett annat perspektiv i dag, nämligen de mycket påtagliga skillnaderna i utvecklingen i EU, både på nationell och på regional nivå. Om vi ska skapa ett genuint europeiskt område för vetenskap och teknik måste vi först överbrygga klyftan mellan de rika och de fattiga medlemsstaterna. Detta kräver uppenbarligen ytterligare resurser, varvid jag inte endast avser strukturfonderna eller de fonder som anslår medel till jordbruk, utan även resurser för forskning och utveckling samt för vetenskap och utbildning.

Tyvärr har de rikare länderna lyckats säkra nästan all finansiering som avsatts för dessa ändamål med argumentet att de är effektivare på dessa områden. Därför bör det inte komma som en överraskning att skillnaderna mellan det rika och det fattiga EU markeras allt mer, i stället för allt mindre, liksom att EU:s utvecklingsnivå är betydligt lägre än den i Förenta staterna eller i de asiatiska länderna.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja säga ytterligare två saker.

Den första är att hur gärna man än vill hålla med om kritiken av villkoren – och som ni vet tvekar inte kommissionen när kritiken är berättigad – finns det en sak som inte får förbises, och det är att EU:s ekonomiska statistik visar en uppåtgående trend. Tillväxten detta år har vida överträffat förväntningarna. En minskning av arbetslösheten märks tydligt, EU-företagen tillverkar mer och vi blir påtagligt medvetnare om att medlemsstaternas prioriteringar ändras då de blir angelägnare om att förbättra villkoren för företagande.

Den andra är att jämfört med exempelvis Förenta staterna är det verkligen så att färre personer i EU är beredda att starta eller driva en verksamhet på egen hand eller – för att uttrycka mig som en ledamot just gjorde – ta risken att använda egna medel för att skapa arbete åt andra. Orsakerna bakom detta är mycket intressanta och ligger i vår kultur. Det är också en av anledningarna till att kommissionen har varit en så ivrig förespråkare för att sammankoppla företagande och utbildning. Så tidigt som i skolan och på universitetet måste det vara möjligt att leda unga människor mot företagsverksamhet. Anmärkningsvärda framsteg syns i de länder där detta görs, medan det i de länder där det inte görs helt enkelt finns för få företag. Man kan enkelt konstatera att inga arbetstillfällen kommer att skapas i frånvaron av företag som kan generera dem.

Det vi lär oss i dag, och detta är av väsentligt intresse, är att kunnighet genom praktisk erfarenhet fortfarande är det bästa sättet att gå till väga. I denna debatt har man redan refererat till projektet Enterprise Experience som jag påbörjade i syfte att få alla de äldre tjänstemännen från mina egna avdelningar att arbeta i ett litet eller medelstort företag under minst en vecka. De första femtio som gjorde det har nu kommit tillbaka, och resultaten är fascinerande. Var och en av dem, och då menar jag verkligen varenda en, har kommit tillbaka med viktiga förslag till förbättringar, till metoder för att göra livet lättare i små och medelstora företag. Dessa förtjänar att bli föremål för en viktig diskussion. Å andra sidan sa de företagare som anställde våra tjänstemän och gjorde det möjligt för dessa att arbeta för dem, att de lärde sig mycket av detta och att de nu har en bättre uppfattning om vad som är möjligt eller inte på EU-nivå.

Jag vill verkligen uppmuntra medlemsstaterna att ta liknande initiativ. Affärsverksamheterna ändras så fort att det är absolut nödvändigt att de som skapar villkoren för hur företag ska drivas måste ha riktig kunskap utifrån deras egna iakttagelser om vad som verkligen sker i verksamheterna och vilka följder deras handlingar får för dem.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 11.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE). – (FR) Jag röstade för Pilar del Castillo Veras utmärkta betänkande om företagaranda och tillväxt. Betänkandet är ett viktigt bidrag för att uppnå de mål som fastläggs i den nystartade Lissabonstrategin, som syftar till att göra Europa till den mest konkurrenskraftiga regionen i världen genom att fokusera på tillväxt och sysselsättning samtidigt som balansen mellan processens tre pelare – ekonomin, den sociala dimensionen och miljön – upprätthålls.

Om EU framgångsrikt vill möta den väldiga utmaningen att åstadkomma tillväxt och sysselsättning måste hänsyn tas till de små och medelstora företagen, som – vilket inte får glömmas bort – svarar för 70 procent av det totala antalet arbetstillfällen i Europa, med 75 miljoner arbetstagare. Efter att ha skapat den inre marknaden genom att intressera sig för konsumenterna och samtidigt förlita sig på konkurrensen måste EU från och med nu intressera sig för producenterna, och samtidigt som EU skyddar oss mot globaliseringens skadliga aspekter måste EU se till att den europeiska kreativiteten ges fria tyglar. Slutligen beklagar jag att Europeiska centralbankens katastrofala penningpolitik inte har kritiserats, eftersom penningpolitiken inte i tillräcklig grad används för att främja ekonomisk tillväxt.

(Sammanträdet avbröts kl. 10.50 och återupptogs kl. 11.00 för omröstningen.)

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

7. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

  Jacky Henin (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Jag skulle vilja åberopa arbetsordningen. Ett antal ledamöter, däribland jag själv, är oroade. Det verkar som om extra säkerhetsåtgärder har vidtagits i kammaren. Kan ni ge oss några upplysningar, eller handlar det helt enkelt om att skrämma anställda som har för avsikt att vidta fackliga åtgärder?

  Talmannen. Det finns ingen särskild anledning, så vitt jag vet, till att det borde vidtas extra säkerhetsåtgärder, men vi ska kontrollera det och informera parlamentet. Tack för påpekandet, herr Henin.

8. Omröstning

  Talmannen. Nästa punkt är omröstningen.

Jag har fått en begäran från ett antal ledamöter om att flytta fram omröstningarna om Geoffrey Van Ordens betänkande om Bulgarien och Pierre Moscovicis betänkande om Rumänien på omröstningslistan, eftersom ledamöterna på grund av ofrånkomliga förpliktelser inte kommer att kunna närvara under hela omröstningen. Jag föreslår därför att vi lägger omröstningarna om betänkandena om Bulgarien och Rumänien efter det förenklade omröstningsförfarandet. Finns det några invändningar mot denna ändring av omröstningsordningen?

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Det finns i själva verket naturligtvis ingen anledning att flytta fram betänkanden på listan bara för att några ledamöter inte kan närvara, men frågan om Bulgarien, Rumänien och deras anslutning är av sådan betydelse att vi, som ett undantag, kan gå med på det.

(Parlamentet godkände ändringen av omröstningsordningen.)

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

8.1. Harmonisering av tekniska krav och administrativa förfaranden inom området civil luftfart (omröstning)

8.2. Tekniska föreskrifter för fartyg i inlandssjöfart (omröstning)

8.3. Fiskepartnerskap EG/Kap Verde (omröstning)

8.4. Gemenskapsgaranti till Europeiska investeringsbanken (omröstning)

8.5. Övergångsbestämmelser i fråga om språkordningen (omröstning)

8.6. Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (omröstning)

- Före omröstningen:

  Kinga Gál (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Den 12 oktober, då parlamentet senast röstade om betänkandet om förordningen om inrättande av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, begärde vi att betänkandet skulle återförvisas till utskottet enligt artikel 53.2. Sedan dess har rådet och kommissionen beslutat att lägga till politiska förklaringar för att komplettera det rättsliga dokumentet. Detta godtogs av parlamentet under ett trepartsmöte. Jag skulle därför vilja be kammaren att rösta för dessa frågor i den slutliga omröstningen och inte längre blockera förfarandet.

8.7. Byrån för grundläggande rättigheter - verksamheter under avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen (omröstning)

- Före omröstningen:

  Magda Kósáné Kovács (PSE), föredragande. – (HU) Herr talman! Jag har i mitt betänkande krävt att byråns behörighet utvidgas till den tredje pelaren. Jag uppmanar ledamöterna att fortsätta att stödja denna rekommendation och att rösta för parlamentets ursprungliga förslag. För egen del har jag noterat att förslaget återfinns i den politiska förklaringen, om än i något begränsad form.

8.8. Bulgariens anslutning (omröstning)

- Före omröstningen om ändringsförslag 2:

  Rebecca Harms (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! När det gäller min grupps syn på ändringsförslag 2, skulle jag vilja tala om för er att Van Orden-betänkandet fjärmar parlamentet från den rättsliga grunden i anslutningsprotokollet.

(DE) I anslutningsprotokollet föreskrivs att kärnkraftverket i Kozloduj måste stängas. Tvärtemot vad gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater hävdat har varken rådet eller Euratom sagt något som ändrar den uppfattningen. Det handlar om säkerhet, och jag uppmanar därför parlamentets ledamöter att gå med på vårt ändringsförslag, så att vi undviker att bryta mot anslutningsprotokollet.

  Talmannen. Tack så mycket, fru Harms. Vi noterar påpekandet, men jag vill inte återuppta denna diskussion nu.

- Efter omröstningen om ändringsförslag 2:

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag försökte få ordet innan vi genomförde denna sista omröstning. Ni gav ordet till någon annan som opponerade sig mot den ståndpunkt som föredraganden hade intagit i just denna fråga. Det var helt fel att påstå att det fanns något här som går emot anslutningsfördraget. Allt vi bad om var mer flexibilitet i denna fråga. Med tanke på detta skulle jag vilja be att vi absolut röstar om ändringsförslag 9.

  Talmannen. Herr Van Orden! Jag vet att omröstningsresultatet var mycket jämnt, men jag tror inte att det som Rebecca Harms hade att säga påverkade det. Jag anser att kammarens reaktion på hennes kommentarer visar att alla visste vad hon skulle säga. Jag ämnar dock inte återuppta omröstningen. Det skulle vara fel. Jag beklagar detta, och jag ber om ursäkt för att jag inte såg er uppsträckta hand. Men å andra sidan tror jag inte att vi kan förändra resultatet.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Vi begär inte att omröstningen ska återupptas; vi begär en omröstning om den text som ligger framför oss. Jag är rädd att inlägget faktiskt påverkade saker som rör just detta ändringsförslag. Skillnaden var bara tre eller fyra röster. Jag anser verkligen att vi borde ge kammaren möjlighet att rösta om de övriga ändringsförslag som lagts fram här.

  Talmannen. Herr Van Orden! Jag noterar anmärkningen, men jag är rädd att vi inte kan återuppta omröstningen. Det var en omröstning med namnupprop, och resultatet var tydligt, även om det var jämnt. Även om talmannen besitter en viss flexibilitet när det är ett hav av händer därute, är jag rädd att det under dessa omständigheter inte är möjligt att återuppta den.

(Applåder)

8.9. Rumäniens anslutning (omröstning)

8.10. FP7 - Forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Giles Chichester (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (EN) Jag skulle bara vilja upplysa kammaren om att paketet med kompromissändringsförslag, som ingår i den gemensamma omröstningen, och ändringsförslag 15 är en kompromiss med rådet och kommissionen som kommit till stånd efter svåra förhandlingar. Jag skulle vilja uppmana kollegerna att rösta för paketet och mot alla andra ändringsförslag, oavsett deras innehåll eller förtjänster, eftersom vi har ett avtal som kommer att göra det möjligt att utveckla och genomföra ramprogrammet i januari. Om vi antar något annat ändringsförslag skulle detta kunna äventyra ramprogrammet genom att förfarandet återupptas, något som skulle kunna skapa stor oro i forskarsamhället.

(Applåder)

  Carlo Casini (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har lagt fram två ändringsförslag: nummer 47 och nummer 48. När det gäller det andra, nummer 48, har dock den gemensamma ståndpunkten ändrats i linje med ändringsförslagets syfte. Jag är därför nöjd, eftersom det inte är någon mening med att rösta om ett ändringsförslag som redan har godtagits.

Den andra delen av det första ändringsförslaget har förklarats otillåtlig, det vill säga den del där dagens datum, den 30 november, anges som sista dag för att destruera embryon som använts för stamcellsproduktion. Jag vänder mig mot det, men kan tyvärr inte göra något åt saken. Vad som återstår av artikeln är utbytet av ordet ”utvinning”, som förekommer i den gemensamma ståndpunkten, mot ordet ”användning”, som parlamentet föreslog redan vid första behandlingen.

Detta är en fråga av underordnad betydelse, även om jag, med tanke på att kommissionen i går kväll förklarade att den, genom programmets hela utvecklingsfas, skulle godta ordet ”användning” och inte ordet ”utvinning” – vilket i praktiken betyder att den inte kommer att finansiera någon forskning om destruktion av embryon –, tycker att detta är ett förslag som förtjänar att stödjas. På denna punkt skulle jag därför vilja säga att vi inte bör insistera på en omröstning, om de ledamöter som har undertecknat ändringsförslaget är med på det.

  Vittorio Prodi (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag åsyftar ledamotskollegan Carlo Casinis anförande och det ändringsförslag som jag själv med flera har lagt fram, ändringsförslag 49. I går kväll gav Janez Potočnik utförliga förnyade försäkringar om kommissionens uttalande, som jag för min del redan är nöjd med, och tycker inte att det är nödvändigt att insistera på ändringsförslaget i fråga. Det är naturligtvis min syn på saken, och om det finns andra berörda kan de självklart insistera på det.

  Philippe Busquin (PSE). – (FR) Herr talman! Jag anser att det är nödvändigt att återgå till Giles Chichesters förslag. Vi måste rösta om paketet som helhet, och vissa personers tolkningar av kommissionens svar är oriktiga. Kommissionen har varit mycket tydlig. Den sa att den skulle tillämpa avtalsprotokollet – en bifogad förklaring som syftar till att garantera att forskning om ”överblivna” embryonala stamceller sker på mycket stränga villkor som styrs av etiska hänsynstaganden. Det är därför inte fråga om att återuppta debatten. Det är samma sak varje gång, och jag anser att vi måste hålla fast vid Giles Chichesters förslag.

(Applåder)

  Hiltrud Breyer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Nu när Philippe Busquin talat har vi verkligen ett problem. Kommissionen intog i går en tydlig ståndpunkt. Carlo Casini och Vittorio Prodi har kommenterat den, och Philippe Busquin har just nu kastat tvivel över den. Prodi och Casini har antytt att de kommer att dra tillbaka sina ändringsförslag, men det tycks faktiskt behövas en ny bekräftelse innan omröstningen fortsätter, så jag skulle vilja begära att Janez Potočnik åter ges ordet i syfte att upprepa gårdagens uttalande.

(Protester)

Vi får höra olika saker, och likväl måste det när vi går vidare med omröstningen stå klart för alla vad vi röstar om.

  Talmannen. Tack så mycket, fru Breyer. Det är en enkel ståndpunkt. Carlo Casini har dragit tillbaka sina ändringsförslag; han har gjort sitt politiska yttrande. Vittorio Prodi och Phillippe Busquin har klargjort sina ståndpunkter. Alla förstår att det är kammarens önskan att fortsätta på grundval av den gemensamma omröstningen, och det är precis vad vi ska göra nu.

8.11. Regler för deltagande i sjunde ramprogrammet (2007-2013), spridning av forskningsresultat (omröstning)

8.12. Utsläppande på marknaden av pyrotekniska artiklar (omröstning)

8.13. Europeiskt system för integrerad statistik över socialt skydd (Esspros) (omröstning)

8.14. Regler för deltagande i sjunde ramprogrammet Euratom (2007-2013), spridning av forskningsresultat (omröstning)

8.15. Särskilda programmet ”Människor” (sjunde ramprogrammet) (omröstning)

8.16. Särskilda programmet ”Idéer” (sjunde ramprogrammet) (omröstning)

8.17. Särskilda programmet ”Kapacitet” (sjunde ramprogrammet) (omröstning)

8.18. Särskilda programmet ”Samarbete” 2007-2013 (sjunde ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration) (omröstning)

8.19. Särskilt program som skall genomföras genom direkta åtgärder av Gemensamma forskningscentret (sjunde ramprogrammet) (omröstning)

8.20. Särskilt program som skall genomföras genom direkta åtgärder av Gemensamma forskningscentret (sjunde ramprogrammet för forskning och utbildning på kärnenergiområdet 2007-2011) (omröstning)

8.21. Särskilda programmet för Europeiska atomenergigemenskapen 2007-2011 (sjunde ramprogrammet för forskning och utbildning på kärnenergiområdet) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Edit Herczog (PSE). – (EN) Herr talman! Jag är skuggföredragande för PSE-gruppen. I går genomförde vi en omröstning som grundades på uppgifter som avser ändringsförslagen 22 och 23. Vi känner till att de olika fusionsorganisationerna hade olika ståndpunkter. Jag skulle därför vilja tala om för min grupp att vi har mottagit en skrivelse från Fusion Association där man säger sig vara för omröstningsresultatet i utskottet. Jag skulle därför vilja be kollegerna att ändra sina röster när det gäller artikel 2.2, och rösta emot dessa ändringsförslag.

8.22. Område med frihet, säkerhet och rättvisa (omröstning)

8.23. Aids (omröstning)

- Före omröstningen om punkt 19:

  John Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Ibland händer det att några ord går förlorade i förhandlingarna eller mellan förhandlingarna och det skrivna ordet, och med stöd av alla delaktiga grupper skulle jag vilja flytta följande nya punkt och placera den efter punkt 19: ”Europaparlamentet efterlyser större investeringar i utvecklingen och tillhandahållandet av pediatriska formuleringar för barn”.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

8.24. Funktionshindrade personers situation i den utvidgade Europeiska unionen: den europeiska handlingsplanen 2006-2007 (omröstning)

- Före omröstningen:

  Elizabeth Lynne (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! Den engelska versionen av punkt 40 borde vara den som gäller. Det fanns tydligen problem med de franska och spanska översättningarna av ”frångått anstaltsvården av funktionshindrade”, på engelska ”moving away from the institutionalisation of people with disabilities”. Engelskans ”moving away” betyder inte ”överge”, utan det handlar om övergång som sker gradvis.

I punkt 47 borde ”gemenskapens biståndsprogram för återuppbyggnad, utveckling och stabilisering (Cards)” ersättas med ”strukturpolitiskt föranslutningsinstrument (ISPA).”

8.25. Dags att lägga in en högre växel - Att skapa ett nytt partnerskap för företagaranda och tillväxt (omröstning)

  Talmannen. Omröstningen är härmed avslutad.

9. Röstförklaringar

- Betänkande: Freitas (A6-0395/2006)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) I föreliggande fiskeavtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Kap Verde anges fiskemöjligheterna för gemenskapens fiskeflottor för perioden 2006–2011. Det är ett viktigt avtal för tonfiskenäringen och innebär att sju portugisiska fartyg beviljas fiskelicenser för fiske med flytlinor.

Vi röstade därför för betänkandet.

I likhet med andra fiskeavtal med tredjeländer ger dock även detta avtal upphov till viktiga frågor om den ekonomiska livskraften för flottor som fiskar i avlägsna vatten och de faktiska fiskemöjligheter som beviljas i deras område, med tanke på att avtalens kommersiella natur ständigt förändras och partnerskaps- och utvecklingsdimensionen har stärkts.

Det har skett en direkt ökning av avtalskostnaden, inom ramen för de minskade fiskemöjligheterna, inte minst på grund av att det antal licenser som beviljas har skurits ned. Å andra sidan har fartygsägarnas kostnad stigit från 25 till 35 euro per ton tonfisk som fångas av notfartyg och fartyg för fiske med flytlinor. Dessa villkor har ökat svårigheterna när det gäller fartygsägarnas möjligheter att utnyttja licenserna för att upprätthålla näringen på nationell nivå och det växande underskottet gentemot övriga världen i fråga om fiskeprodukter.

- Betänkande: Friedrich (A6-0391/2006)

  Bairbre de Brún (GUE/NGL), skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet av Ingo Friedrich i dag, eftersom det innehåller positiva delar såsom övervaknings- och rapporteringsförfarandet för att se över det som har genomförts var sjätte månad i syfte att se till att det flerspråkiga arbetssättet i Europaparlamentet omfattar alla officiella språk och arbetsspråk.

Jag är dock besviken på förseningarna och begränsningarna när det gäller möjligheterna för iriskan under den närmaste framtiden. Denna besvikelse beror inte på den roll som Ingo Friedrich spelat, utan på det faktum att den irländska regeringen och EU:s institutioner inte gjorde det nödvändiga förberedande arbetet.

Jag kommer att fortsätta utöva påtryckningar för att begränsningarna av det som är genomförbart på iriska ska slopas.

- Betänkande: Gál (A6-0306/2006)

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Kinga Gál föreslår i sitt betänkande att det ska inrättas en Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter. Jag är rädd att de europeiska medborgarnas grundläggande rättigheter är sparsamt representerade, även i så kallade högre domstolar av olika slag. Jag tänker på internationella brottmålsdomstolar, i synnerhet den som inrättats för före detta Jugoslavien.

Samtidigt som jag säger detta har en högt uppsatt serbisk ledare, Vojislav Seselj, suttit fängslad i fyra år. Han är ordförande i ett av de största partierna i Serbien, Serbiska radikala partiet, och inställde sig frivilligt till domstolen. Han har inte tillgång till alla handlingar i åtalet mot honom på sitt eget språk. Han är professor i juridik och vägrar att låta sig försvaras av en officiellt utsedd advokat. Dessutom förvägras han rätten att försvara sig själv. Jag menar att vi här ser ett exempel på en mycket allvarlig kränkning av grundläggande rättigheter, och jag ville uppmärksamma kammaren på detta enskilda fall, som är ytterst allvarligt.

- Betänkande: Kósáné Kovács (A6-0282/2006)

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Som jag just sa kan man befara att dessa domstolar, som felaktigt framställs som perfekta garanter för mänskliga rättigheter i Europa, tvärtom bara leder till att mänskliga rättigheter kränks. Till följd av dessa domstolars överdrifter permanentas motsättningar mellan olika länder på ett orimligt sätt, och den nödvändiga försoningen mellan nationerna försenas. Detta gäller särskilt brottmålsdomstolen för före detta Jugoslavien, och vi kommer därför att nämna fallet Vojislav Seselj varje gång frågan om mänskliga rättigheter tas upp här i kammaren.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Det blir allt mer uppenbart att det verkliga skälet till att inrätta Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter är att främja EU-insatser i tredjeland.

Ett led i denna strävan är det nyss antagna förslaget om att låta EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik ingå bland den nya byråns verksamhetsområden, vilket kommer att bana väg för en politik där mänskliga rättigheter används som påtryckningsmedel och redskap för inblandning i andra länders interna angelägenheter och där ekonomiska medel används med utgångspunkt i EU:s kriterier och intressen.

Det viktiga för EU – som ju kännetecknas av dubbla måttstockar i synen på mänskliga rättigheter – är ”allierade” och ”fiender”. Annorlunda uttryckt dikterar sakernas rådande tillstånd EU:s intressen av att dominera och exploatera liksom dess stormaktsambitioner, något som Palestina är ett slående exempel på.

Vi har därför röstat nej till förslagen som ett led i vår kampanj för de avgörande frågorna om frihet, medborgarnas grundläggande rättigheter och garantier, sociala framsteg och fred och solidaritet mellan folken.

- Betänkanden: Gál (A6-0306/2006) och Kósáné Kovács (A6-0282/2006)

  Bairbre de Brún (GUE/NGL), skriftlig. (EN) Sinn Féin stöder den ökande harmoniseringen av mänskliga rättigheter inom EU och stöder följaktligen principen om att inrätta en byrå för grundläggande rättigheter. Av denna anledning stödde vi Kinga Gáls och Magda Kósáné Kovács betänkande.

Vi oroar oss dock för att uppgifterna kanske blir överlappande med tanke på Europarådets etablerade roll när det gäller dessa frågor. Maktskiftet från Europarådet till EU-nivå är en annan sak som vi inte är helt nöjda med. Eftersom byrån ska bygga på det existerande Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet, borde byråns arbete fortsättningsvis innefatta fenomenet rasism.

En europeisk byrå för grundläggande rättigheter borde ta itu med diskriminering på systematiska grunder i stället för att bedöma varje enskilt fall, såsom Europarådet gör.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger ger vårt starka stöd till principen om att upprätthålla och utveckla de mänskliga rättigheterna. Men om man ska döma av erfarenheten från byråns föregångare, EUMC, kommer den inte att bidra till att dessa aktningsvärda mål uppnås, eftersom det tidigare har visat sig att den är mottaglig för politisk manipulation. Än allvarligare är att byråns inspirationskälla är stadgan om de grundläggande rättigheterna, som inte har rättslig ställning i avvaktan på att den föreslagna europeiska konstitutionen ska träda i kraft, något som vi av princip är fullständigt emot.

Dessutom kan vi inte stödja inrättandet av denna nya byrå, eftersom vi är emot inrättandet av nya byråer om inte målet för dem är fastställt. Skattebetalarna inom Europeiska unionen har rätt att förvänta sig att parlamentsledamöter har en klar bild av vad det kostar att inrätta nya europeiska byråer. Vi är inte övertygade om att denna viktiga fråga har fått den uppmärksamhet som den förtjänar.

- Betänkande: Van Orden (A6-0420/2006)

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Jag lägger fram denna röstförklaring för mig och för min kollega Piia-Noora Kauppi. Jag måste tillstå att jag är missnöjd med två saker som rör omröstningen om Geoffrey Van Ordens betänkande.

Först och främst måste jag beklaga att Rebecca Harms lämnade vilseledande uppgifter om våra ändringsförslag mitt under pågående omröstning. Har hon inget sinne för heder? Så får det inte gå till.

För det andra måste jag påpeka att ni inte gav oss någon chans att korrigera de felaktiga uppgifterna, trots att ni anmodades att göra detta. Eftersom omröstningen var mycket jämn frestas jag att tro att den kunde ha slutat annorlunda om det inte varit för de felaktiga uppgifterna.

Tidigare sa jag själv i kammaren att vi inte begär att anslutningsfördraget ska återkallas, utan ändras mot bakgrund av de senaste uppgifterna, så att vi kan vara flexibla när det gäller datumet för stängning. Det kan bara bli fråga om delvis kompensation för stängning och det för brunkolskraftverk, som är den smutsigaste energiformen av alla. Det stöd som begärs i ändringsförslaget från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen skulle gå till att växla från en renare teknik till en smutsigare. Än en gång riskerar De grönas åtgärder att påskynda klimatförändringen snarare än att stävja den.

  Christine De Veyrac (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Trots att jag principiellt stöder Bulgariens anslutning till unionen avstod jag från att rösta om detta betänkande. Enligt rådande bestämmelser har EU för närvarande stora svårigheter med att fatta beslut och träffa överenskommelser. Under dessa omständigheter är det förhastat att låta nya deltagare ta plats vid bordet. Våra gemensamma institutioner måste reformeras och vi måste hitta nya finansieringskällor innan vi i vederbörlig ordning kan driva fram en integrering av nya medlemsstater i EU. I det här skedet behövs en paus i utvidgningsprocessen. Om Bulgariens anslutning kommer att bekräftas den 1 januari hoppas jag i varje fall att vissa säkerhetsklausuler, inte minst med hänsyn till den fria rörligheten för personer, kommer att tillämpas.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag kommer inte att stödja detta betänkande. Jag stöder idén att Bulgarien ska ha möjlighet att ansluta sig till EU, men jag anser inte att landet är helt redo för medlemskap, eller att unionen är redo att ta emot det i nuläget. Saken förvärras ytterligare på grund av de bulgariska myndigheternas inställning till minoriteters rättigheter och Europadomstolens domar.

Jag inser att det inte finns mycket att göra i nuläget, men tyvärr tror jag att min ståndpunkt kommer att rättfärdigas av framtida händelser. Det är dock inte en röst mot fri rörlighet för EU-medborgare. När Bulgarien ansluter sig den 1 januari borde landet få samma rättigheter som alla andra.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Inför Bulgariens planerade anslutning den 1 januari 2007 har en majoritet i parlamentet antagit ett betänkande där man för femtielfte gången räknar upp krav som Bulgarien måste uppfylla, där man kritiserar, gratulerar, enträget uppmanar och har fräckheten att kräva att Bulgarien ska göra vad övriga medlemsstater inte klarar.

En majoritet i parlamentet sjunger nu återigen ur det nyliberala sånghäftet. Man har återgått till att betona privatiseringar och offentlig upphandling för att på så vis främja den privata sektorns utveckling och en mer flexibel arbetsmarknadslagstiftning.

Utåt gratuleras Bulgarien än en gång till sin verksamhet som Natomedlem och till landets avtal med USA om att använda militära anläggningar som ett ”påtagligt uttryck för dess engagemang i den transatlantiska alliansen”. Detta är med andra ord EU och EU:s utvidgning i sin prydno.

  Kartika Tamara Liotard och Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. (NL) Förra året strävade vi fortfarande på i illusionen om att Bulgariens anslutning till EU i motsats till Rumäniens inte skulle bli det minsta problematisk. Rumänien väntades orsaka eller fortfarande ha stora problem, med följd att anslutningsprocessen kanske måste skjutas upp till 2008. Parlamentet insisterade på rätten att få vara med och medbesluta om en senareläggning av Rumäniens anslutning, men missade att göra samma sak i fråga om Bulgarien. Samtidigt framstår problemen i Bulgarien som minst lika stora. Ska man vara efterklok borde parlamentet ha insisterat på samma rätt till senareläggning för Bulgarien förra året.

Även om det från början var allt annat än självklart att nykomlingar skulle ges möjlighet att bli medlemmar den 1 januari 2007, har motståndet under de senaste månaderna lagt sig förvånansvärt snabbt. Ambitionen att fullborda den efterlängtade utvidgningen efter järnridåns fall har segrat över objektiva invändningar. En majoritet i parlamentet beslutade i dag att Bulgarien om 32 dagar kan gå med i EU. Även om ingen är entusiastisk dominerar nu uppfattningen att ytterligare ett års försening inte kommer att lösa några problem. Vi anser att förespråkarna underskattar de negativa reaktioner utvidgningen kommer att väcka i medlemsstaterna, där den kommer att vålla problem för människor, och underskattar de ogynnsamma effekter det kan få för framtida anslutningar.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för Van Orden-betänkandet. Det gladde mig att parlamentet motstod försöken att urvattna den bulgariska förpliktelsen att avveckla anläggningarna 3 och 4 vid kärnkraftverket Kozloduy. Detta är en uttrycklig del av åtagandet i anslutningsfördraget.

  Thomas Ulmer (PPE-DE), skriftlig. (DE) Att jag röstar nej till betänkandet om Bulgarien betyder inte att jag förnekar landets tillhörighet i den europeiska gemenskapen av länder eller har svårt att glädjas åt att nya parlamentsledamöter snart kommer hit.

Det betyder istället att betänkandet enligt min åsikt har allvarliga brister vad gäller resonemangen kring kärnkraft och att uppmaningarna till kommissionen om att noga se över skyddsklausulerna och om nödvändigt tillämpa dem i tid är alltför försiktiga.

- Betänkande: Moscovici (A6-0421/2006)

  Michl Ebner (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ska yttra mig helt kort för att säga att jag röstade för Pierre Moscovicis betänkande, eftersom jag anser att Rumänien bör bli en fullvärdig EU-medlem, då landet har tagit stora steg i rätt riktning.

När det gäller minoritetsfrågan hoppas jag att det finns samma öppenhet och vilja i Rumänien som i exempelvis Italien, där man har slagit fast att minoriteterna utgör ett mervärde och att de, om de ges utbildning och möjligheter och får behålla sin egen kultur och sitt eget lokala självstyre, faktiskt skapar ett mervärde för majoriteten. Jag förlitar mig i det avseendet på viljan hos den rumänska regeringen och hos minoriteterna, som i Rumänien omfattar ett stort antal människor.

  Árpád Duka-Zólyomi (PPE-DE). – (SK) Trots att Rumäniens förberedelsenivå uppvisar stora brister röstade jag för det antagna betänkandet, eftersom det är både kritiskt och kompromisslöst. Jag vill betona att vi vid sidan av de mest kritiserade områdena inte heller får glömma mänskliga rättigheter och minoriteternas rättigheter. Jag välkomnar därför skrivningarna där man – om än i mycket allmänna ordalag – pekar på behovet av subsidiaritet och kulturellt självstyre som ett minimikrav, med finansiering av fullständiga utbildningsprogram på modersmålet för medborgare med ungersk etnisk bakgrund. Jag anser att Köpenhamnskriterierna om etniska minoriteters rättigheter inte har följts konsekvent, vilket framgår av den rapporterade skandalen vid Babeş-Bolyai-universitetet i Cluj, där tre lärare i måndags miste arbetet enbart för att de krävt att universitetslokalernas namn skulle anges på olika språk. Detta skickar en mycket negativ signal, särskilt som Rumänien i kommissionen kommer att ansvara för frågan om EU:s språkliga mångfald. Efter Rumäniens anslutning kommer landets problem att bli en extra börda för EU:s yttre och inre säkerhet. Det är ett mycket förnuftigt beslut av kommissionen att inrätta övervakning och systematisk utvärdering med möjlighet att tillämpa skyddsklausuler.

  Christine De Veyrac (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Trots att jag principiellt stöder Rumäniens anslutning till unionen avstod jag från att rösta om detta betänkande. Jag anser att EU i dagsläget, när institutionerna ännu inte har reformerats, allvarligt offrar sin effektivitet i strävan efter utvidgningen. Det är också nödvändigt att reformera gemenskapens finanser och att hitta nya finansieringskällor innan vi integrerar länder som för närvarande inte kommer att vara nettobidragsgivare till budgeten utan gäldenärer. Det måste finnas ett moratorium för utvidgningsprocessen i det här skedet. Om Rumäniens anslutning kommer att bekräftas den 1 januari hoppas jag i varje fall att vissa säkerhetsklausuler, inte minst med hänsyn till den fria rörligheten för personer, kommer att tillämpas.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Alltför mycket, alltför fort! Jag kommer inte att stödja detta betänkande. Jag stöder idén att Rumänien ska ha möjlighet att ansluta sig till EU, men jag anser inte att landet är helt redo för medlemskap, eller att unionen är redo att ta emot det i nuläget. Detta förvärras något av deras inställning till internationella adoptioner.

Jag inser att det inte finns mycket att göra i nuläget, men tyvärr tror jag att min ståndpunkt kommer att rättfärdigas av framtida händelser. Det är dock inte en röst mot fri rörlighet för EU-medborgare. När Rumänien ansluter sig den 1 januari borde landet få samma rättigheter som alla andra.

  Kartika Tamara Liotard och Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. (NL) Vår grupp yttrade sig inte i går för att återigen diskutera utvidgningen, eftersom utgången redan är given. En majoritet i parlamentet beslutade i dag att Rumänien kan ansluta sig till EU inom 32 dagar. Att skjuta upp anslutningen, såsom skedde när Rumänien inte kunde ansluta sig tillsammans med de tio andra länderna den 1 maj 2004, tycks nu inte räcka för att få landet att uppfylla de ursprungliga förväntningarna. Även om ingen är entusiastisk är den dominerande uppfattningen nu att ytterligare ett år inte kommer att lösa några problem.

Vi anser att förespråkarna underskattar de negativa reaktioner utvidgningen kommer att väcka i medlemsstaterna, där den kommer att vålla problem för människor, och underskattar de ogynnsamma effekter det kan få för framtida anslutningar. Den offentliga opinionen kopplar i allt högre grad utvidgningen till låga löner och dåligt mottagande av invandrad arbetskraft, och till brottslighet, korruption, miljöförstöring, diskriminering av romer, fascistiska rörelser, rättsosäkerhet, barntiggare och finansskandaler. Detta kommer att användas som argument mot Kroatiens och Makedoniens kandidaturer, och det faktum att dessa länder troligen orsakar färre problem än Rumänien och Bulgarien kommer inte att räknas. Den 15 december 2004 röstade vi för principen att Rumänien och Bulgarien ska kunna bli medlemmar i framtiden, men vi har i dag dragit slutsatsen att det inte är befogat att de ansluter sig 2007.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande om Rumäniens anslutning. Jag anser att de rumänska myndigheterna måste göra mer för att få ordning på systemet med internationella adoptioner av rumänska barn, men detta är inte en fråga som borde försena medlemskapet.

  Charles Tannock (PPE-DE), skriftlig. (EN) Även om de brittiska konservativa ledamöterna stöder kulturella och språkliga rättigheter för etniska minoriteter i hela EU, inbegripet ungerska minoriteter, är vi oroliga för att ett åberopande av subsidiaritetsprincipen och självstyre för de ungerska minoriteterna i Rumänien skulle kunna skapa ett prejudikat som skulle tvinga medlemsstater att överge sina enhetliga konstitutionella arrangemang. Den rättsliga grunden för att låta befogenheter återgå till medlemsstaterna från EU, närhelst det är möjligt, förblir subsidiaritetsprincipen, i enlighet med artikel 3b i fördraget om Europeiska unionen. Det förblir varje medlemsstats oinskränkta rätt att besluta om hur befogenheter, inbegripet självstyre, borde utvecklas internt på etnisk, religiös, språklig och territoriell grund.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. Jag har valt att rösta nej till betänkandet eftersom i synnerhet Rumänien inte kan anses uppfylla Köpenhamskriterierna. Korruptionsproblemen måste anses särskilt allvarliga, då de riskerar att urholka rättssäkerheten och ytterst det demokratiska systemet.

Det rimliga hade istället varit att skjuta upp inträdet till åtminstone 2008 för att förvissa sig om att reformarbetet fortsätter och når en acceptabel nivå. Efter att medlemskapet är klart minskar såväl ländernas incitament som EU:s möjligheter att utöva påtryckningar.

- Betänkanden: Van Orden (A6-0420/2006) och Moscovici (A6-0421/2006)

  Luciana Sbarbati (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tar till orda för att säga hur belåten jag är över framgången för betänkandena om Rumänien och Bulgarien, i synnerhet Pierre Moscovicis betänkande. Jag måste säga att jag som så många andra parlamentsledamöter är djupt missbelåten över moratoriet för internationella adoptioner, som berör cirka 1 200 barn, även om jag är glad över betänkandet och de framsteg Rumänien har gjort i förhållande till anslutningsprotokollet.

Rumänien har lämnat försäkringar om att dessa fall ska ses över, vilket ingalunda har skett. Vi befinner oss fortfarande i en situation där dessa barn, som har träffat sina familjer, åter förpassas till barnhem. Denna ovilja att agera är oacceptabel, eftersom vi måste hitta en lösning för dessa barn, vilket har påpekats vid åtskilliga tillfällen i parlamentet, men absolut inte genom att kränka deras grundläggande rätt till en familj. De har knutit an till sina nya familjer och ska också få återvända till dem.

Vi kräver större lyhördhet från den rumänska regeringens sida, även om de ändringsförslag som lagts fram av Claire Gibault med flera inte har vunnit parlamentets stöd, och vi vädjar om att denna lyhördhet ska yttra sig i form av en gest av välvilja mot dessa barn, om inte annat så här i juletid.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Att en majoritet ställde sig bakom ändringsförslag 2 till Van Orden-betänkandet beror på att delegationen från Österrikiska folkpartiet röstade för. Som en följd därav har man förtydligat artikel 30 i akten om villkoren för Rumäniens och Bulgariens anslutning till EU och säkerställt att den efterlevs, vilket innebär att fördraget har fullföljts och att reaktorerna 3 och 4 på kärnkraftverket Kozloduy således måste stängas. Eftersom man härigenom ser till att Kozloduy avvecklas har delegationen från Österrikiska folkpartiet röstat för betänkandet som helhet och därmed för Bulgariens anslutning.

  Daniel Caspary (PPE-DE), skriftlig. (DE) Jag är fast övertygad om att Bulgarien och Rumänien är en del av Europa och därför bör bli fullvärdiga medlemmar av EU. Jag anser dock att det är för tidigt att de blir det vid det kommande årsskiftet, eftersom det i båda länderna finns uppenbara brister när det gäller att uppfylla och följa EU:s krav.

Med tanke på de många dokumenterade fall då båda länderna dröjt med att uppfylla anslutningskriterierna, i synnerhet när det gäller bekämpning av korruption och förekomsten av ett fungerande rättssystem, anser jag att det är oförsvarligt att de stipulerade skyddsklausulerna inte automatiskt har åberopats och börjar tillämpas från den 1 januari 2007 med avseende på ekonomi, den inre marknaden och rättsliga och inrikes frågor.

Av dessa skäl har jag inte kunnat rösta för betänkandena i dag.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Junilistan har många gånger påpekat att det är mycket angeläget att EU utvidgas, men att detta endast får ske när kandidatländerna är mogna för det, dvs. när de uppfyller alla anslutningskriterier. Dessvärre har vi på senare tid upplevt en olycklig utveckling, då förhandlingar påbörjats utan att kandidatländerna varit rimligt nära att uppfylla villkoren för medlemskap.

Såväl Bulgarien som Rumänien brottas med stora problem, främst vad gäller rättssäkerhet och korruption. Att ta in dem som medlemsstater vid denna tidpunkt är således mot EU:s principer. Dessa länder skulle ha behövt utvecklas mycket mer innan medlemskap blev aktuellt, en process som kan ta åtskilliga år.

Junilistan anser emellertid att när ett land väl blivit medlem i EU, ska samma regler tillämpas som för de andra medlemsstaterna och dess medborgare. EU ska ha en gemensam arbetsmarknad med fri rörlighet för arbetstagare. Enligt anslutningsfördragen har de enskilda medlemsstaterna dock rätt att införa övergångsregler på området under en begränsad tid och detta måste respekteras. Vi anser emellertid inte att Sverige bör använda denna rätt.

Då vi anser att Bulgarien och Rumänien inte är redo att bli medlemmar redan 2007 har vi röstat emot de två betänkandena.

  Mathieu Grosch (PPE-DE), skriftlig. (DE) EU:s utvidgningspolitik var och är ett viktigt redskap för att skapa stabilitet i länderna i Central- och Östeuropa och på Balkan. Det var och är det incitament till medlemskap som har gjort och fortfarande gör det möjligt att övertyga dessa länder om att i sina författningar införliva grundläggande demokratiska principer, rättsstaten och marknadsekonomin, och faktiskt tillämpa dem i praktiken.

Det är av största vikt att man inte låter de förhastade löftena och låsningen vid en i förväg fastställd tidtabell för anslutningen minska EU:s tryck på kandidatländerna att genomföra reformer. Jag är fortfarande av uppfattningen att Rumäniens och Bulgariens anslutning kommer för tidigt. Det är så det går till när praxis skapas, eftersom de grundläggande kraven för anslutning inte verkar ha uppfyllts i något av dessa båda fall, trots att kraven ska vara uppfyllda redan innan anslutningsförhandlingar inleds, och då inte bara på papperet.

Det gör det än viktigare att alla institutioner verkligen upprätthåller trycket på Bulgarien och Rumänien och att genomförandet av de reformer som fortfarande behövs övervakas ytterst noga.

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. (EN) Europaparlamentets labourgrupp stöder denna resolution och skulle vilja upprepa lyckönskningarna och välkomna både Bulgarien och Rumänien till anslutningen den 1 januari 2007, samtidigt som vi understryker vikten av att efterleva de åtaganden som gjorts i anslutningsfördraget. Detta omfattar avvecklingen av anläggning 3 och 4 vid kärnkraftverket Kozloduy före slutet av 2006. Europaparlamentets labourgrupp skulle också vilja betona att EU grundas på tydliga principer om mänskliga rättigheter, och det är därför grundläggande för alla medlemsstater och anslutningsländer att respektera minoriteters rättigheter och Europadomstolens beslut.

  Margrietus van den Berg (PSE), skriftlig. (NL) Jag röstade emot Rumäniens och Bulgariens anslutning. Korruptionen och läget inom rättsväsendet gör att kriterierna inte har uppfyllts.

Frågan var om det ena eller båda ländernas anslutning kunde skjutas upp ett år. Återigen har tillfället att senarelägga anslutningen gått förlorat, trots att det objektivt sett fanns alla skäl att göra detta, enligt kommissionens rapport. Därför kommer jag i dag än en gång att rösta emot Pierre Moscovicis och Geoffrey Van Ordens betänkanden.

Väljarna kräver gång på gång att kriterierna ska tillämpas strikt, men fast man gång på gång lovar att så ska ske så gör man motsatsen. Därför kommer jag personligen att rösta nej i dag, även om jag är för att Rumänien och Bulgarien i sinom tid ska få bli EU-medlemmar.

- Betänkande: Buzek (A6-0392/2006)

  Hiltrud Breyer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag tycker att det är en stor besvikelse att parlamentet inte i dag har lyckats skicka ett tydligt budskap om att EU grundas på värderingar och att det inte är acceptabelt att mänskligt liv i form av embryon ska odlas, exploateras och användas. Jag hoppas dock verkligen att kommissionens uttalande ska visa sig ha viss betydelse.

Jag tycker verkligen att det är skamligt att kommissionens uttalande redan i dag ska ifrågasättas och tolkas på ett sätt som faktiskt reser frågan om varför kommissionen gjorde sitt ursprungliga uttalande, om Philippe Busquin nu sa som han sa? Ändå gjorde kommissionen just detta uttalande, och många medlemsstater har grundat sin ståndpunkt på det för att helt utesluta möjligheten att medlemsstater, som exempelvis Förbundsrepubliken Tyskland, direkt eller indirekt ska avkrävas att medfinansiera en typ av forskning som alldeles avgjort är olaglig. Detta och ingenting annat var avsikten med uttalandet. Jag hoppas att det kommer att upprepas klart och tydligt vid nästa möte i rådet, för det är oacceptabelt att EU ska vara den som slår upp dammluckorna till kommersiell exploatering av mänskligt liv.

Jag menar därför att i dag inte alls behöver vara någon svart dag, utan att vi än en gång måste klargöra att kommissionens uttalande bara kan tolkas som att användning av embryon, och därtill också skördande av dem – och i synnerhet den kassering som åtföljer skördandet – inte ska finansieras med EU-medel.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. (EN) Jag stöder ett antagande av Buzekbetänkandet, som kommer att möjliggöra ett tillämpande och genomförande av det sjunde ramprogrammet genom avtalet om den gemensamma kompromisståndpunkten mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen, trots min besvikelse över att de medel som anslagits till forskning och teknologisk utveckling har minskats.

Jag stöder i synnerhet det kompromissavtal som nåddes om den känsliga frågan om stamcellsforskning, både på adulta och embryonala stamceller. Jag kommer därför att rösta mot ändringsförslagen, som exempelvis ändringsförslag 49 som lades fram av Kathy Sinnott med flera, vilka äventyrar forskningen på embryonala stamceller.

Jag stöder också alldeles särskilt hänvisningar i denna gemensamma kompromisståndpunkt som fastställer marin vetenskap och teknologi som en tvärvetenskaplig prioritering. Jag hoppas att dessa hänvisningar kommer att gör det möjligt för Marine Institute, med huvudkontor i grevskapet Oranmore, Galway, att tillhandahålla en plattform i världsklass för utvecklingen av marinvetenskap på Irland och låta Irland spela en mer betydande internationell roll.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) En av de frågor beträffande Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013) som oundvikligen gör sig påmind är den om finansieringen, eller i det här fallet den magra finansieringen, som är en konsekvens av den otillfredsställande överenskommelsen om budgetramen för 2007–2013. Finansieringen är ett utslag av den bristande konsekvensen mellan det som trumpetas ut som ett av EU:s centrala mål och de resurser som ställs till förfogande för att uppnå dessa mål. Det här är ett återkommande problem, både inom EU och i Portugal.

Men förhandlingarna mellan rådet och parlamentet har trots allt lett till en del positiva resultat, vilka vi nyss har debatterat och gått till slutlig omröstning om. Av dem skulle jag vilja nämna de ökade anslagen till små och medelstora företag och förebyggandet av olyckor på arbetsplatsen.

Dessvärre har dock en del förslag som lades fram av vår grupp inte antagits, till exempel de som gäller gratis programvara.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag välkomnar detta betänkande. Jag kommer att rösta för det. EU:s framtid ligger inom området högteknologi, där vi kan konkurrera med resten av världen genom att vara bäst. Jag skulle ha föredragit ännu mer resurser och en rad program som låg närmare marknaden, men unionen rör sig åtminstone i rätt riktning.

Jag stöder faktiskt forskning, med skyddsåtgärder, där mänskliga embryonala stamceller används, och jag stöder att resurser från det sjunde ramprogrammet används till denna forskning.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. (PT) EU har förklarat att frågan om haven är en ny strategisk prioritering på den politiska agendan. Att bevara haven med tillhörande marin verksamhet är inte bara en modefluga, utan en avgörande förutsättning för välstånd i ett allt mer globaliserat Europa.

I framtiden måste Europa investera i utvecklingen av ny havsteknik och bli pionjär på nya områden. Med tanke på att den i dag är svag och att världshaven är en strategisk prioritering för EU måste fiskerisektorn ges en framskjuten plats i gemenskapens nya ram och prioriteras inom forskningen.

Den kompromiss som uppnåddes om att inbegripa fisket som ett centralt ämne i det sjunde ramprogrammet är ett viktigt steg mot att bevara marina ekosystem och försvara gemenskapens fiske.

Med tanke på dokumentets stora betydelse för forskningen i Europa och det faktum att den fiskerelaterade forskningen beaktats på vederbörligt sätt röstade jag för det.

  Peter Liese (PPE-DE), skriftlig. (EN) Vi välkomnar antagandet av det sjunde ramprogrammet. Å andra sidan understryker vi att den kompromiss som nåddes om att finansiera forskning där mänskliga embryon och mänskliga embryonala stamceller används inte återspeglar PPE-DE-gruppens ståndpunkt såsom den fastställdes vid den första behandlingen i juni. I en omröstning efter många diskussioner stödde en stor majoritet av gruppen ändringsförslag 319 av Angelika Niebler med flera, i vilket man försökte fastställa en tidsfrist. Vi beklagar att Europaparlamentet inte stöder detta ändringsförslag, i synnerhet som det bara krävdes ytterligare 19 röster för den uppnå den nödvändiga majoriteten. PPE-DE-gruppen godtar, i enlighet med Europaparlamentets arbetsordning, att ändringsförslag 319 inte kan läggas fram för en andra behandling. Detta ändrar inte PPE-DE-gruppens ståndpunkt på detta område.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Det gläder mig att industriutskottet har lyckats nå samförstånd med rådet och kommissionen om att låta ramprogrammet antas före årsslutet. Jag hoppas att det sjunde programmets realitet blir bättre än den var för det sjätte ramprogrammet. Mina kontakter med användare och tänkbara användare av EU:s forskningsfonder visar att många, förmodligen en majoritet, finner de administrativa bördor som hör samman med utnyttjandet av pengarna avskräckande, besvärliga och ofta oproportionerliga i förhållande till den mottagna finansieringen.

  Paul Rübig (PPE-DE), skriftlig. (EN) Vi välkomnar antagandet av det sjunde ramprogrammet. Å andra sidan understryker vi att den kompromiss som nåddes om att finansiera forskning där mänskliga embryon och mänskliga embryonala stamceller används inte återspeglar PPE-DE-gruppens ståndpunkt såsom den fastställdes vid den första behandlingen i juni. I en omröstning efter många diskussioner stödde en stor majoritet av gruppen ändringsförslag 319 av Angelika Niebler med flera, i vilket man försökte fastställa en tidsfrist. Vi beklagar att Europaparlamentet inte stöder detta ändringsförslag, i synnerhet som det bara krävdes ytterligare 19 röster för att få den nödvändiga majoriteten. PPE-DE-gruppen godtar, i enlighet med Europaparlamentets arbetsordning, att ändringsförslag 319 inte kan läggas fram för en andra behandling. Detta ändrar inte PPE-DE-gruppens ståndpunkt på detta område.

Vi välkomnar kommissionens förklaring om artikel 6, och vi ber kommissionen och den föreskrivande kommittén att ha i åtanke att nästan 50 procent av Europaparlamentet röstade för en mer begränsad linje på detta känsliga område. Vi ber därför kommissionen och den föreskrivande kommittén att godkänna en försiktig linje när de genomför det sjunde ramprogrammet och det förfarande som beskrivs i kommissionens förklaring.

- Betänkande: Busquin (A6-0304/2006)

  Brigitte Douay (PSE), skriftlig. – (FR) Jag har i dag röstat ja till Busquinbetänkandet om regler för deltagande i sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling. Betänkandet är ett led i EU:s politik för att främja forskning, och det kompletterar det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling 2007–2013 som jag också röstade för.

De ändringar av reglerna för deltagande som införs genom betänkandet innebär att nästa ramprogram kan förenklas och bli lättare att genomföra, särskilt för små och medelstora företag. Därmed stimuleras deras medverkan i EU:s forskningsprogram.

I betänkandet ägnas de små och medelstora företagen särskild uppmärksamhet, och krav framförs på större flexibilitet i kombination med regler och kontroller som är särskilt anpassade till företagens särart. Jag är glad över att EU:s anslag till de små och medelstora företagen ökar och att betänkandet också tar upp rimligare tidsfrister för betalningarna.

- Betänkande: Hasse Ferreira (A6-0289/2006)

  Josu Ortuondo Larrea (ALDE). – (ES) Herr talman! Jag har några kommentarer till direktivet om utsläppande på marknaden av pyrotekniska artiklar. Först och främst vill jag säga att jag röstade ja eftersom vi generellt sett har förbättrat säkerheten, miljöaspekterna och aspekter som rör människors hälsa och de europeiska företagens intressen.

Jag anser dock att vi har gått miste om en bra möjlighet att skapa en mycket tydlig distinktion mellan fyrverkerier som används i offentliga högtider och uppvisningar, i teatrar och på biografer och nit- och slagkolvar som används i leksaker, i luftkuddar i fordon och till och med säkerhetsbälten. Jag anser att texten är lite otydlig i detta hänseende. Jag hoppas att det kan förbättras i framtiden. I dagsläget röstar jag ändå för, trots att jag anser att texten inte är helt tillfredsställande.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Vi behöver tydliga bestämmelser för marknaden för pyrotekniska produkter, och jag har därför gett betänkandet av Joel Hasse Ferreira mitt stöd. Tack vare Europaparlamentets bidrag får nu yrkesanvändare tillgång till enklare procedurer och produktbeteckningar, till exempel för luftkuddar och säkerhetsbälten i motorfordon där pyroteknik används. Åtgärden kommer att bidra till att den europeiska bilindustrin kan behålla sin konkurrenskraft. Ett enda EU-direktiv med harmoniserade säkerhetskrav ersätter nu 25 nationella förfaranden för godkännande som används parallellt, och därigenom avskaffar vi dagens komplicerade regelverk som inte ger någon insyn och blir en administrativ bromskloss för företagen. Jag är säker på att vi har tagit ett klokt steg mot fri rörlighet för pyrotekniska produkter och samtidigt särskilt betonat skyddet för människors hälsa och den allmänna säkerheten.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Marknaden för fyrverkerier kännetecknas av problem som hör samman med kvaliteten på importerade produkter, säker hantering och förvaring av varorna samt deras tillverkningsvillkor. Jag röstade för detta betänkande och välkomnar utvecklingen mot att förbättra säkerheten runt fyrverkerier och deras användande. Alltför många människor (i synnerhet ungdomar) lider av brännskador och ärr på grund av bristfälliga fyrverkerier eller felhantering.

- Betänkande: Andersson (A6-0324/2006)

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Vi delar inte föredragandens uppfattning att det är angeläget att på EU-nivå skapa ett europeiskt system för statistik om socialt skydd. Denna typ av betydelsefulla arbetsuppgifter är medlemsstaterna förmögna att samarbeta om utan EU-institutionernas inblandning.

- Betänkande: Laperrouze (A6-0305/2006)

  Jens-Peter Bonde (IND/DEM), skriftlig. (DA) Som en protest mot Euratomfördraget röstar jag i dag nej till alla betänkanden om att ändra ramprogrammet för forskning och utveckling på kärnenergiområdet.

Den 50:e årsdagen av Euratomfördraget borde istället bli ett tillfälle för granskning för att se till att endast de länder som vill medverka också gör det inom ramen för artikel 43 i Nicefördraget om förstärkt samarbete. På så sätt kan vi garantera att de medlemsstater som i likhet med Danmark varken har eller avser att införa kärnenergi inte längre tvingas bidra till finansieringen av den.

Junirörelsen anser att det är ett misstag att investera i kärnenergi och fusionsenergi. Anledningen till detta är att det världen över finns så stor potential för sol- och vindkraft som ger 30 gånger mer energi än vad som kommer att konsumeras i hela världen 2010 – och detta även om vi bara utnyttjar tio procent av den potential som finns. Energipolitiken borde därför bara handla om att utforma planer för hur vi utnyttjar denna potential genom att vidareutveckla och bygga ut den teknik som redan finns, däribland vindturbiner, solceller och vågkraft och så småningom även väte, för att transportera och lagra energi.

- Betänkande: Riera Madurell (A6-0379/2006)

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE), skriftlig. (NL) Vi röstar inte bara om ramprogrammen för forskning, utan också om de särskilda programmen. Det är visserligen kompromissen mellan parlamentet och rådet i fråga om ramprogrammen vi röstar om, men även de särskilda programmen ingår i den gemensamma omröstningen. De särskilda programmen ”Idéer”, ”Samarbete” och ”Kapacitet” är dock undantag. En extra ändring har gjorts i fråga om stamcellsforskningen, men den ståndpunkt som parlamentet antog 2006 och som den senare kompromissen bygger på kvarstår ändå oförändrad. Ståndpunkten angav att vissa forskningsområden, till exempel verksamhet som syftar till mänsklig kloning för reproduktiva ändamål eller förändring av människors arvsmassa, inte får finansieras av gemenskapen.

Kommissionen bekräftade dessutom att den ska fortsätta följa gällande praxis och inte lägga fram förslag för den föreskrivande kommittén om de gäller forskning där mänskliga embryon förstörs, framför allt vid framställning av stamceller. Denna etapp i forskningen får inte finansieras, men gemenskapen har åtagit sig att finansiera forskningsetapper senare i ledet som rör embryonala stamceller från människor.

Därför har gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater röstat ja till dessa ändringar inom ”Idéer” och ”Kapacitet”. När det gäller ”Samarbete” har dock skuggföredraganden angett att röstningen är fri, vilket vi inte har några svårigheter med att acceptera.

- Betänkande: Guidoni (A6-0333/2006)

  Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. Vi hade röstat emot ändringsförslag 11, 20 och 21 om de inte inkluderats i blockomröstning, men då man i Guidonis betänkande lägger stor vikt vid trygghet och säkerhet och har vi röstat för betänkandet i dess helhet.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. (EN) Jag kommer att rösta mot detta betänkande, eftersom jag anser att den internationella termonukleära experimentreaktorn (ITER) är ett exempel på ”stor vetenskap” där man slösar bort pengar som skulle komma till större nytta om de lades på andra FoU-projekt, vilka skulle göra mycket mer för EU:s konkurrenskraft och egenkapacitet än detta enorma ”plotter”. I över ett halvt sekel har vi hört att fusionsenergin skulle vara ”morgondagen”, men den dagen kom aldrig.

Område med frihet, säkerhet och rättvisa (B6-0625/2006)

  Lydia Schenardi (NI). – (FR) Herr talman! Efter att ha sett fördämningarna öppnas för okontrollerad invandring på grund av att EU:s gränskontroller avskaffats genom Schengenavtalen och bevittnat hur delar av asyllagstiftningen överförts till gemenskapen genom Amsterdamfördraget, uppmanas vi nu att fortsätta samma linje med att delegera behörighet till EU och avskaffa det enhälliga beslutsfattandet i rådet i frågor som rör det rättsliga och polisiära samarbetet.

Våra eurokrater lär sig tydligen aldrig. Efter att ha skrämts av hur tiotusentals illegala invandrare resolut anländer till den spanska och italienska kusten för att dra fördel av att det saknas gränskontroller till det europeiska territoriet och efter att ha tvingats konstatera att Europa står maktlöst inför sådana situationer, får vi nu veta att Jean-Marie Cavada, som fortsätter där Nicolas Sarkozy slutade, föreslår att vi ska aktivera övergångsklausulen och göra oss av med den enhälliga omröstningen i rådet. Därmed minskar vi med ännu ett snäpp medlemsstaternas makt att själva besluta hur mycket invandring de vill ha.

Ett Europa som är organiserat enligt federala principer kommer inte att kunna minska den gränsöverskridande brottsligheten. Tvärtom, de europeiska nationerna måste följa exemplet från Schweiz och återta framtiden i sina egna händer så att de effektivt kan skydda sig själva mot den våldsamma anstormningen av invandring.

  Michael Cashman (PSE), skriftlig. (EN) Den brittiska socialistiska delegationen (Europaparlamentets labourgrupp) röstade för Cavadabetänkandet och Europaparlamentets resolution om de framsteg som gjorts inom EU mot ett område med frihet, säkerhet och rättvisa (artiklarna 2 och 39 i EU-fördraget), eftersom vi stöder alla åtgärder för att förbättra öppenheten och effektiviteten inom EU:s institutioner och deras kapacitet att visa resultat på området rättsliga och inrikes frågor för våra medborgare. Samtidigt som vi välkomnar Europaparlamentets begäran om vikten av att inleda en bred debatt om hur vi ska höja vår effektivitet på detta område, både förfarandemässigt och i praktiken, erkänner och respekterar vi likväl betydelsen för medlemsstater i rådet att komma överens om hur man bäst ska gå vidare med detta program. Det är absolut nödvändigt att alla beslutsförfaranden som skulle kunna påverka frågor om nationell suveränitet tas i fullständigt och noggrant beaktande innan några beslut fattas. Både nationella parlament och Europaparlamentet liksom medlemsstaterna i rådet och kommissionen borde delta i denna debatt.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. Vi beklagar det faktum att konstitutionen inte kunnat träda i kraft och att det pga. detta inte finns medbeslutande vid beslutsfattande på området för rättslig och inrikes frågor, som är av mycket betydande och ingripande karaktär.

Vi ställer oss dock starkt tveksamma till att lösa den aktuella situationen genom att använda passerelle-instrumentet och har därför valt att avstå i slutomröstningen om resolutionen om EU:s framsteg med att skapa ett område för frihet, säkerhet och rättvisa (B6-0625/2006).

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. (PT) Parlamentet har i uppdrag att varje år bedöma vilka framsteg EU gjort inom området för frihet, säkerhet och rättvisa.

Jag är klart positiv till tanken att den europeiska integrationen inte bara ska gälla det ekonomiska området och till att ett medborgarnas Europa måste skapas utöver ett Europa för handel, kapital och tjänster.

Det bör nämnas att ett antal åtgärder har vidtagits och betydande framsteg har gjorts. Men vi måste också inse att takten på och omfattningen av åtgärder måste stämma bättre överens med de allmänt erkända behoven på området.

En av anledningarna till att det inte har blivit fler konkreta framsteg hör samman med institutionerna. Många beslut ligger kvar under tredje pelaren där det krävs enhällighet, vilket gjort det svårare att införa de åtgärder som behövs.

Jag vill också gärna betona vad jag anser vara den viktigaste nya utvecklingen i år, nämligen den rättsliga grunden för andra generationen av Schengens informationssystem. Det är önskvärt att SIS II installeras och tas i drift så snart som möjligt, och jag anser att kommissionen bör meddela parlamentet om det uppstår eventuella förseningar och skälen till dem.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) I resolutionen fördöms visserligen EU:s oacceptabla överlämning av personuppgifter till USA som undergräver medborgarnas grundläggande rättigheter och garantier, men resolutionen är samtidigt ett utslag av den federalistiska fixering som råder hos majoriteten i parlamentet.

Därför får vi de ändlösa förslagen om att överföra de rättsliga och inrikes frågorna från medlemsstaternas och deras institutioners självständiga kontroll till överstatlig EU-nivå. Exempel på detta är förslagen om ”överföringen till gemenskapsramen ... av bestämmelserna om det straffrättsliga polisiära (inbegripet Europol) och rättsliga samarbetet (inbegripet Eurojust)” och om att ”se till att användningen av medbeslutande med parlamentet och kvalificerad majoritet i rådet i utökas” till ärenden som rör laglig invandring.

Därför röstade vi nej till betänkandet. Ett annat skäl var att en majoritet av parlamentet förkastade att förslag som lagts fram av vår grupp togs med i resolutionen. De rörde följande: För det första ett fördömande av uppsamlingslägren för invandrare. För det andra en uppmaning om att rätten till asyl ska följas och att FN:s konvention om skydd för alla migrerande arbetare och deras familjemedlemmar ska efterlevas. För det tredje en uppmaning om att finansiera en förbättring av asylsystemen så att invandrare kan integreras och orsakerna till invandring bekämpas hellre än att stödja en politik som bygger på uppsamlingsläger och återsändande.

  Fernand Le Rachinel (NI), skriftlig. – (FR) Det finns ett område där parlamentet och kommissionen verkligen har misstagit sig, och det är i inrättandet av det så värdefulla och eftertraktade området med frihet, säkerhet och rättvisa.

När Amsterdamfördraget antogs utlovades vi ett europeiskt område där alla friheter skulle gälla och fungera och där vi skulle skyddas från all otrygghet. Som vi förutsåg blev följden den motsatta.

Efter Schengenavtalets avskaffande av gränskontrollerna och överföringen av asyl- och visumpolitiken till gemenskapen har invandringen, särskilt den illegala invandringen, blivit mer omfattande och otryggheten större än någonsin. Det har heller aldrig funnits så många maffiagrupperingar och kriminella.

I Jean-Marie Cavadas resolution föreslås i dag att vi går ännu längre med att överlåta makten till EU i fråga om invandringspolitiken genom att avskaffa bestämmelsen om enhällig omröstning i rådet.

Än en gång: Vi kan inte sätta stopp för den illegala invandringen och de mänskliga tragedierna omkring den genom att överlämna denna nationella företrädesrätt till EU. Den främsta orsaken till dessa problem hör samman med att medlemsstaternas gränskontroller har avskaffats. Låt oss införa kontrollerna igen. Först då får medlemsstaterna möjlighet att effektivt bekämpa det stora inflödet av illegala invandrare och de många gränsöverskridande brotten.

Aids (B6-0619/2006)

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Den globala kampen mot hiv/aids är en mycket angelägen fråga som kräver ett omfattande internationellt engagemang. Vi är dock av uppfattningen att hiv/aids-frågan inte bör hanteras inom ramarna för EU-samarbetet. Vi anser att kampen mot hiv/aids bör drivas av respektive medlemsstat i unionen samt inom ramen för Världshälsoorganisationen WHO.

Junilistan eftersträvar ett begränsat EU-samarbete. Vi ställer oss emot att unionen skall ha inflytande och kompetenser i frågor som redan hanteras av andra internationella organisationer.

Denna resolution är dock mestadels ett tyckande om hur aids bör bekämpas. Vi har därför valt att rösta ja till resolutionen i dess helhet och till ändringsförslagen som förespråkar en reproduktiv hälsovård.

  Jules Maaten (ALDE), skriftlig. (NL) Det är viktigt att kanalisera särskilda anslag till utsatta grupper om vi på ett effektivt sätt vill bekämpa spridningen av hiv och aids. Det är i det avseendet viktigt att icke-statliga organisationer är aktivt engagerade så att de kan övervaka de nationella myndigheterna och ställa dem till svars när de internationella avtalen har genomförts. Hiv-smittade måste dessutom engageras när politiken utformas och stå i centrum för de åtgärder som rör dem. Eftersom kampen mot hiv och aids är en av de största utmaningarna i världen och måste bemötas förtjänar den här resolutionen vårt stöd.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) I förslaget till resolution blir aktuella problem belysta, och här finns förslag till hur situationen kan hanteras och styras. Oförmågan att förebygga och bekämpa sjukdomen finns dock kvar som en faktor som förlänger fattigdomen och nöden för befolkningen i mindre kapitalistiskt utvecklade länder, vilket leder till ytterligare exploateringar, särskilt av naturtillgångar. Den enorma spridningen av sjukdomen i mindre kapitalistiskt utvecklade länder är dessutom en källa till spridning i världen i övrigt med allvarliga återverkningar för världens folkhälsa. Den grundläggande synen på aidsproblematiken bygger på att lösa denna politiska och ekonomiska fråga så att den gynnar folken.

Läkemedel och den forskning och teknik som gör att de kan framställas är handelsvaror i samhället. Vi kämpar mot åtgärder som vill skydda de monopol som förhindrar eller gör det svårt för människor att få det som är livsviktigt för dem.

Det är varje stats skyldighet att skydda sitt folks hälsa. Vi tar avstånd ifrån och fördömer att offentlig och permanent vård ersätts av icke-statliga organisationer och att tankar om frivilligt utbud och individens ansvarstagande gynnas internationellt som en lösning på folkhälsoproblemen. De stater som har sjukvårdssystem måste satsa på att skapa permanenta offentliga infrastrukturer och service på alla nivåer, med rätt teknisk personal och primärvård som främsta mål. Genom internationell finansiering kan de få stöd genom att ledningsansvar läggs hos internationella hälsoorganisationer. Samarbete och stöd inom forskning och praktik kan också etableras globalt mellan nationer.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för denna resolution om kampen mot aids. Hiv/aids överträder alla gränser och känner inga begränsningar. Viruset är obevekligt i sin globala spridning, och infekterar över 450 personer varje timme, vilket sammanlagt gör mer än 4 miljoner människor per år. År 2005 levde 40 miljoner människor med hiv, ungefär 95 procent av dem i utvecklingsländer, något som utgör en omöjlig börda för hälsovårdssystemet och ekonomin i allmänhet. Hiv/aids är kanske det största hotet mot att uppnå millennieutvecklingsmålen. Jag anser att det viktigaste målet för forskarna och läkemedelsindustrin i dagsläget är att finna ett vaccin mot aids. En sådan upptäckt skulle göra det möjligt för oss att föreställa oss en värld utan aids.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Aids har i allra högsta grad kommit tillbaka. Rekordhöga nivåer har uppnåtts i Belgien med 1 072 nya fall av smitta 2005 – en ökning med 52 procent på åtta år.

Färre människor dör av sjukdomen, i alla fall i Belgien. Aids har dock blivit vanligt. Att använda kondom är som att tvingas följa samma diet året om. Ibland frestas du att ge upp. Vi måste därför stärka de förebyggande resurserna och i områden med starkt religiös prägel påpeka att uppmaningar till avhållsamhet inte kan komma ifråga.

Av det skälet undertecknade jag förslaget till resolution om aids. Jag vill uppmärksamma de barn som drabbas av aids. Över 15 miljoner barn har blivit föräldralösa på grund av sjukdomen, varav tolv miljoner bara i Afrika. Professor Luc Montagnier som upptäckte viruset har sagt att det skulle ta tio år innan infektionsvågens genomslag blev fullt synligt och att den skulle få enorma demografiska konsekvenser, eftersom sjukdomen raderar hela befolkningar av unga vuxna.

På fredag är det världsaidsdagen. Vi kan inte låta möjligheten gå förlorad att belysa den allt större omfattningen av aids. Som tur är bör ändå dödstalen på grund av andra infektionssjukdomar sjunka under tiden.

- Betänkande: Lynne (A6-0351/2006)

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) I dagens omröstning ställde jag mig bakom de viktigaste bestämmelserna i betänkandet om funktionshindrade personers situation i den utvidgade Europeiska unionen: den europeiska handlingsplanen 2006–2007. Jag vill särskilt betona vikten av sysselsättning för funktionshindrade och deras möjligheter att genom sysselsättning slippa bli socialt isolerade. Det är mycket viktigt att det också finns arbete för personer med psykiska funktionshinder och människor med flera funktionshinder – som är anpassade till deras förmåga. Det är därför av största vikt att inte bara genomföra rådets direktiv som ger en rättslig ram för lika behandling inom sysselsättningen, utan också utarbeta ett särskilt direktiv om funktionshinder och enas om en gemensam europeisk definition av begreppet funktionshinder. Det är också viktigt att så snart som möjligt ta initiativ till informationskampanjer och utbildning av samhällsgrupper och arbetsgivare i sysselsättning för funktionshindrade. Företag som anställer funktionshindrade bör visas respekt offentligt och värdesättas av samhället.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) De olika formerna av diskriminering och orättvisa som de funktionshindrade och deras familjer möter är välkända. Trots att framsteg har gjorts finns det fortfarande mycket att genomföra. En av de viktigaste prioriteringarna är att stärka den offentliga politik vars syfte är att se till att principen om lika rättigheter upprätthålls på ett effektivt sätt. Mer investeringar krävs på de offentliga politikområdena hälsa, utbildning, social trygghet och sysselsättning. Därigenom garanteras fri tillgång till högkvalitativa tjänster, främjande av social integration och bekämpning av fattigdom och utslagning.

Det betänkande som har antagits i dag gäller de olika områden där medlemsstaternas åtgärder skulle kunna förbättras.

Vi välkomnar också det krav som parlamentet just har antagit, nämligen att ett särskilt direktiv om funktionshinder ska antas, och att den nyligen antagna internationella FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder ska ratificeras och undertecknas. Därför röstar vi för den antagna resolutionen och hoppas att den kommer att beaktas på vederbörligt sätt.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) EU döljer avsiktligen de klassbaserade orsakerna till de funktionshindrades problem.

Många skulle inte vara funktionshindrade i dag om det fanns hälso- och säkerhetsåtgärder på arbetsplatser och företag, och om det fanns kostnadsfria offentliga hälso- och sjukvårdssystem och rehabiliteringscentrum integrerade med dem utan någon affärsverksamhet.

Tvärtom har man föreslagit att ytterligare frikoppla de funktionshindrade från hälsovården och att utan vidare acceptera de gräsrotsfientliga besluten från Maastricht och Lissabon.

Vissa enskilda åtgärder verkar vara positiva. Genom dem underlättas emellertid främst privatiseringar och maximering av kapitalvinsterna genom att man metodiskt undanröjer motståndet från de funktionshindrades och gräsrötternas organisationer.

Ingenting nämns om staternas skyldighet att erbjuda kostnadsfria specialskolor för alla funktionshindrade barn, arbete med fulla rättigheter för dem som kan arbeta, särskild omsorg och skydd.

Sysselsättning för funktionshindrade personer nämns tillsammans med minskade bidrag snarare än med rättigheten till arbete och skydd.

Ingenting nämns om de rättigheter som har uppnåtts i de f.d. socialistländerna och som avskaffas genom kapitalismen. Hur många funktionshindrade personer gick tidigare i skolan, och hur många går där nu? Hur många var i arbete under socialismen, och hur många är i arbete nu?

Vad kapitalet är intresserat av är att forma eliter i de funktionshindrades organisationer för att kunna leda dem vid handen.

De funktionshindrade måste betrakta talet om ”lika rättigheter” och ”att bekämpa diskrimineringen” med misstro. Målet är att utvidga privatiseringen och kommersialiseringen av socialpolitiken. Följden är att de funktionshindrade och de fattiga gräsrotsklasserna tar skada.

De måste trappa upp kampen mot kapitalets politik.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta utmärkta betänkande. Personer med funktionshinder ska ha rätt och möjlighet att kunna göra samma individuella val och ha samma kontroll över sitt vardagsliv som personer utan funktionshinder. Detta betonar naturligtvis behovet av en miljö som tillåter funktionshindrade personer att vara så oberoende som möjligt. Rekommendationerna i detta betänkande skulle föra oss ett lång bit på denna värdefulla väg, om de genomförs.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag välkomnar utvecklingen mot ett avskaffande av de många former av diskriminering som de funktionshindrade möter.

När det gäller sysselsättning utgörs de huvudsakliga begränsningarna som funktionshindrade arbetstagare möter av fördomar bland arbetsgivarorganisationerna, bristande tillgång till information och kommunikationsteknik och till användning av kollektivtrafik för att ta sig till arbetet. Den huvudsakliga följden av dessa fysiska hinder är högre nivåer av arbetslöshet bland dessa arbetstagare.

Jag är därför för särskilda åtgärder, både på EU-nivå och på nationell nivå, i syfte att ge målinriktat stöd till tjänster för att uppmuntra integrationen i samhället, utbildningen, den yrkesrelaterade fortbildningen och arbetsmarknaden för personer med funktionshinder.

Mot denna bakgrund stöder jag detta betänkande, eftersom jag är för att man till exempel främjar de funktionshindrades tillgång till Internet och i synnerhet till de offentliga institutionernas webbplatser.

Jag anser att det är skrämmande att socialistregeringen i Portugal arbetar i rakt motsatt riktning genom att föreslå minskade förmåner och skattelättnader vid arbetsoförmåga för de funktionshindrade i den statliga budgeten för 2007.

  Bernadette Vergnaud (PSE), skriftlig. – (FR) Tillgången till kollektivtrafik, informations- och kommunikationsteknik är avgörande för människor med funktionshinder, som har rätt till bättre integration i utbildningen och på arbetsmarknaden. Föredraganden rekommenderar med rätta en europeisk stadga om ”stödformer av hög kvalitet för personer med funktionshinder”.

Därför röstade jag för Elizabeth Lynnes betänkande, där hon också betonar behovet av en EU-lagstiftning om rättigheterna för personer med funktionshinder att ha tillgång till alla transportmedel i enlighet med de lagar som gäller flygpassagerare med funktionshinder.

Vi måste bryta ned fördomarna. Informationskampanjer bör planeras för att uppmuntra arbetsgivarna att utan förbehåll anställa personer med funktionshinder, framför allt med tanke på de felaktiga uppfattningarna om de ekonomiska kostnaderna för denna anställningsform och om de sökandes förmåga. Medlemsstaterna bör se till att hanteringen av funktionshinder ingår som en ny tjänst i företagen. När det gäller förebyggande åtgärder skulle man på detta sätt garantera att de som drabbas av funktionshinder på arbetsplatsen skulle behålla sina arbeten. I fråga om rehabilitering skulle det hjälpa dem av komma tillbaka till arbetet.

- Betänkande: Castillo Vera (A6-0384/2006)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Trots att vi välkomnar de åtgärder som syftar till att avskaffa byråkratin och förenkla administrationen, inte minst för de små och medelstora företagen, såvida det inte innebär en ”förenkling” av befintliga processer i syfte att skydda arbetstagarna, och att förbättra tillgången till finansiering, anser vi att den väg som föreslås i detta betänkande är farlig.

Den ökande betoningen av länken mellan utbildnings- och undervisningssystemen och företagsvärlden är oroande, eftersom den kommer att leda till kommersialisering av utbildningen och till att medborgarnas utbildning ersätts av arbetskraftsorienterad yrkesutbildning. Samtidigt framhävs ”företagaranda” som en lösning på arbetslöshetsproblemen i EU tillsammans med försök att godkänna idén om ”anställbarhet”, varvid områden som hör till statens ansvarsområde återgår till att enbart betraktas som eget ansvar, något som strider mot utkastet till Europeiska konstitutionen. Detsamma kan sägas om ”det oundvikliga” kravet att höja pensionsåldern, vilket undergräver rättigheterna för arbetstagarna och för ungdomar som söker arbete på en alltmer krympande arbetsmarknad.

Avslutningsvis läggs i detta betänkande stor vikt vid offentlig-privata partnerskap, vilket vanligen är ett sätt att till den privata sektorn överlåta viktiga områden som, på grund av sin sociala natur, tillhör den offentliga sektorn. Därför röstar vi mot betänkandet.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Vad är syftet med Pilar del Castillos Veras betänkande? Den förledande rubriken ”Dags att lägga in en högre växel – ett nytt partnerskap för tillväxt och sysselsättning” döljer förekomsten av en lista med truismer och principer som är typiska för Europaparlamentet. Vissa av dem är mycket användbara, till exempel att främja små och medelstora företag eller att rationalisera byråkratin, men de tillämpas aldrig i praktiken i gemenskapslagstiftningen. Andra – ett dogmatiskt engagemang för frihandeln, överdriven konkurrens och den ständigt växande EU-dimensionen etc. – är den egentliga orsaken till de problem som vi gör anspråk på att vilja lösa.

Slutligen är den mest instruktiva delen av betänkandet de tre sidorna med ”beaktanden”, som utgör minst en tredjedel av texten. De innehåller något som kanske inte ens är en fullständig lista på dokument som sammanfattas i betänkandet. De befinner sig alla långt ifrån löftet att lägga in en högre växel. De är framför allt en symbol för den pratsjuka som EU-institutionerna visar när det gäller tillväxt och sysselsättning för att dölja sin del av ansvaret för den katastrofala sociala och ekonomiska situationen i EU.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. (PT) Jag har stött detta utmärkta betänkande där ett sätt erbjuds för EU att framgångsrikt hantera konkurrensen på världsmarknaden. EU kan dra fördelar av att ta itu med den internationella konkurrensen genom att främja en kultur av nyskapande och forskning.

För att följa denna linje måste EU av följande skäl inrikta alla sina ansträngningar på att främja företagsandan och i synnerhet de små och medelstora företagen:

- De spelar en viktig roll i den europeiska ekonomin genom att bidra till en starkare och varaktigare tillväxt.

- De står för omkring 95 procent av de arbetstillfällen som skapas.

- De kan tjänstgöra som en effektiv mötespunkt mellan universiteten och företagen.

- Genom dem säkerställs en nödvändig länk mellan tillverkningsindustrins verklighet och dess territoriella dimension, och på detta sätt kan fenomenet med omlokalisering hanteras och övervinnas.

Trots detta grundläggande bidrag till ekonomisk tillväxt drabbas de små och medelstora företagen fortfarande av hinder.

De indirekta arbetskostnaderna är ett av de största hindren för de små och medelstora företagen. Ofta skapar de inte arbetstillfällen därför att de inte kan uppfylla de åtföljande administrativa kraven. De små och medelstora företagen fortsätter att påverkas av byråkratiska hinder, däribland tillgången till kapitalmarknaderna, till gemenskapsprogrammen och till strukturfonderna.

  Talmannen. Röstförklaringarna är härmed avslutade.

10. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

11. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

12. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

13. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 12.20.)