Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 11 december 2006 - Strasbourg

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 17.00.)

  Talmannen. Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 30 november 2006.

2. Justering av protokollet från föregående sammanträde

  Talmannen. Protokollet från sammanträdet torsdagen den 30 november 2006 har delats ut.

Finns det några synpunkter?

  Margrietus van den Berg (PSE). – (NL) Herr talman! I torsdags diskuterade vi som ni minns, och som också framgår av protokollet, Världsaidsdagen och EU:s insatser på detta område samt frågan om Globala hälsofonden och finansiering. Under debatten med kommissionen framgick det tydligt att parlamentet var mycket bekymrat över bristen på finansiering. Anledningen till att parlamentet frågade ut kommissionen om finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, som vi ska diskutera i morgon, var att detta instrument riskerar att utarmas till förmån för Globala hälsofonden, vilket medför att samma misstag kan komma att upprepas.

Jag kan berätta att utskottet för utveckling mottog en skrivelse från kommissionen den 3 december, där man ännu en gång lovade att finansiera Globala hälsofonden med medel från Europeiska utvecklingsfonden och att inte röra programplaneringen av den tematiska delen av utvecklingsinstrumentet. Vi kommer att fortsätta debatten i morgon, men detta kan vara bra att lägga på minnet.

  Talmannen. Herr van den Berg! Jag beklagar, men jag förstår inte på vilket sätt ert anförande rör sammanträdesprotokollet.

Föreslår ni några ändringar av protokollet?

  Margrietus van den Berg (PSE). – (NL) Nej, herr talman, jag har inga synpunkter på protokollet.

  Talmannen. Ni har ägnat er åt filibustertaktik här i parlamentet, men gjort är gjort och vi kan inte göra något åt det. Detta kommer naturligtvis att redovisas i protokollet.

(Protokollet från föregående sammanträde justerades.)

3. Parlamentets sammansättning: se protokollet

4. Begäran om fastställelse av parlamentarisk immunitet: se protokollet

5. Undertecknande av rättsakter som antagits genom medbeslutandeförfarandet: se protokollet

6. Inkomna dokument: se protokollet

7. Skriftliga förklaringar (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet

8. Skriftliga förklaringar och frågor för muntligt besvarande (inkomna dokument): se protokollet

9. Framställningar: se protokollet

10. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

11. Beslut om vissa dokument: se protokollet

12. Arbetsplan

  Talmannen. Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som upprättades av talmanskonferensen vid sammanträdet den 7 december 2006 har delats ut (artiklarna 130 och 131 i arbetsordningen).

Följande ändringar har föreslagits:

- Tisdagen:

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Tisdagens dagordning innehåller ett fel när det gäller frågestunden med frågor till kommissionen. Enligt den engelska versionen börjar frågestunden kl. 18 och håller på till kl. 19.30, men i den franska versionen börjar den kl. 18.30 och håller på till kl. 19.30. Antingen berövas våra franska kolleger en halvtimmes frågestund, vilket inte är särskilt rättvist mot dem eller så stämmer den franska dagordningen och vi berövas alla en halvtimmes frågestund, vilket inte är särskilt rättvist mot oss. Ni kanske kan förklara.

  Talmannen. Utan att vilja skapa ett prejudikat måste jag informera er om att den franska versionen är den korrekta.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det förvånar mig inte att ni hävdar att detta inte är ett prejudikat. Jag har undersökt frågan och det visar sig att 75 procent av alla frågestunder i år har avbrutits eller skjutits upp, och ändå får vi gång efter annan höra att det rör sig om undantagsfall.

  Talmannen. Nej, när jag sa prejudikat syftade jag på att den franska versionen är den korrekta. Det var det jag menade när jag sa ”utan att vilja skapa ett prejudikat”.

- Torsdagen:

När det gäller debatten om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer förslår gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater att punkten ”Frisläppandet av sjukvårdspersonal som sitter fängslade i Libyen” ersätts med punkten ”Myanmar (Burma)”.

Vill gruppen förklara förslaget?

Det verkar inte så.

Herr Swoboda! Vill ni tala för eller emot förslaget?

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Detta är en mycket svår fråga. Jag skulle vilja få en förklaring till varför vi nu skulle diskutera Burma i stället för den beklagliga frågan om sjuksköterskorna och sjukvårdspersonalen i Libyen, som vi inte vill svika på detta sätt. Innan jag kan uttala mig för eller emot vill jag först höra en förklaring. Om det finns goda skäl till att situationen för dessa sjuksköterskor skulle försvåras ytterligare på grund av detta så föreslår vi att vi avstår, men parlamentet måste sända ett tydligt budskap och kritisera Libyen för att dessa personer ännu inte har försatts på fri fot.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag instämmer helt. Det är inte rätt tidpunkt. Rättegången mot de bulgariska sjuksköterskorna befinner sig i ett mycket kritiskt skede. Det skulle vara mycket farligt att ha en sådan resolution denna vecka eftersom den skulle göra mer skada än nytta. Därför skulle det vara bättre att bordlägga alla förslag till resolutionsförslag denna vecka och helt och hållet byta ämne.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Vi kommer visserligen att avstå från att rösta om ändringen, men stöder innebörden i dessa argument. Jag vill dock ännu en gång betona – och jag hoppas att vi delar denna uppfattning – att vi kommer att protestera mot Libyens agerande och fortsätta att värna om sjuksköterskorna och sjukvårdspersonalen, precis som vi har gjort tidigare.

  Talmannen. Jag uppfattade inte riktigt om ni talade för eller emot, men i vilket fall som helst ska vi nu gå vidare med omröstningen.

(Parlamentet samtyckte till detta förslag.)

(Arbetsplanen fastställdes.)⁽¹⁾

(1) För övriga ändringar av arbetsplanen: se protokollet.

13. Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt

  Talmannen. Nästa punkt är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt.

Många ledamöter står på talarlistan, men alla kommer inte att hinna tala. Jag måste hålla hårt på talartiderna och jag vill påminna er om att de ledamöter som har talat vid något eller båda av de två senaste sammanträdena inte kommer att prioriteras. De ledamöter som inte har fått tala vare sig vid sammanträdet den 13 november eller vid sammanträdet den 29 november kommer att ha företräde.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) När kommissionen i oktober meddelade att den fria rörligheten för medborgare från de nya medlemsstaterna skulle skjutas upp till 2009 protesterade vi mot beslutet här i parlamentet. Vi lade också fram flera initiativ, bland annat frågor till rådet och kommissionen, och utarbetade förklaring nr 72, som ännu inte har antagits. Syftet med förklaringen är att se till att den ursprungliga tidsgränsen för tillträdet till Schengenområdet hålls.

Därför anser jag att det beslut som EU:s inrikesministrar fattade förra veckan på Sankt Nikolaus-dagen, som gör det möjligt för medborgare från de nio nya medlemsstaterna att resa fritt inom EU från den 1 januari 2008, är en stor framgång för EU och en följd av parlamentsledamöternas insatser.

Kära kolleger! Tack för ert stöd. Jag är övertygad om att samtliga länder, däribland Slovakien, snart kommer att enas om de strikta säkerhetskrav som gäller för att tillfälligt använda en förbättrad version av det nuvarande systemet enligt Portugals förslag.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Förra veckan gjorde Turkiet ett ”diplomatiskt utspel” genom att gå med på att öppna en hamn och en flygplats för handel med Republiken Cypern.

Tidpunkten var något märklig, eftersom detta skedde under mötet i Ständiga representanternas kommitté (Coreper). Det turkiska förslaget är dock inget annat än en klumpig, oacceptabel och provokativ manöver, som endast syftar till att kringgå Ankaras förpliktelser gentemot EU och dess medlemsstater. Ankara ignorerar inte bara sina förpliktelser, utan ställer dessutom på ett arrogant sätt upp villkor för att skapa sig fördelar i Cypern.

Turkiets förpliktelser gentemot EU är mycket specifika och är inte förhandlingsbara. Därför bör EU utan tvekan förkasta dessa så kallade turkiska förslag. Jag anser att EU enhälligt bör avvisa detta otillbörligt provokativa erbjudande.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! I denna stund pågår rättegången mot Vojislav Šešelj, ordförande för Serbiens största parti Serbiska radikala partiet (SRS). Šešelj överlämnade sig frivilligt för fyra år sedan, i januari 2003, när åtalet mot honom offentliggjordes. Åtalet gällde endast uttalanden och en politisk plan för att ena alla serber i ett enda land. Detta kan naturligtvis ifrågasättas, men vi vet vilka svårigheter landet har gått igenom. Vojislav Šešelj har suttit i isoleringscell sedan december 2004 efter att ha intervjuats av serbiska dagstidningar, men åklagaren Hildegard Uertz-Retzlaff uttalar sig fritt emot honom i pressen.

Vojislav Šešelj kräver att få träffa sin familj, vilket han naturligtvis bör få göra. Han bör också få framträda fritt. Han kräver att få kommunicera med tribunalen på serbiska, som är hans modersmål, vilket han också har rätt till, men han förvägras den rättigheten. I egenskap av doktor och professor i juridik vill han föra sin egen talan, vilket är en grundläggande rättighet. Han vägrar att godta att tribunalen utser jurister, något som enligt tidigare erfarenheter har visat sig gynna åklagarsidan. Vad hade Alphons Orie, som är domare i Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien, att säga om detta? Han sa, och jag citerar, ”att rätten fann att den åklagades val att föra sin egen talan” …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Mina damer och herrar! Igor Smirnov, som för femton år sedan tog makten i Transnistrien med hjälp av ryska styrkor, valdes i går till president för denna utbrytarrepublik för ytterligare fem år. Denna diktator, som har ryskt pass och som utbildades av KGB, fick 80 procent av rösterna.

Valet organiserades av en olaglig regering på ett territorium som kontrolleras av utländska militärstyrkor. Enligt internationell rätt är resultatet alltså ogiltigt. Smirnovregimen blir inte laglig för att tre svaga motståndare tilläts delta i en kamp som avgjordes redan i somras i Moskva. Smirnovs enda verkliga konkurrent Jevgenij Sjevtjuk, ordförande för Transnistriens parlament Högsta sovjet, drog tillbaka sin kandidatur på Kremls begäran.

EU måste fortsätta att stödja Moldaviens territoriella integritet. Vårt gränsuppdrag har varit framgångsrikt i situationer där Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) inte har kunnat agera på grund av det veto som Ryssland faktiskt utövar. Det största hindret för självbestämmanderätt för invånarna i Transnistrien är de ryska styrkornas närvaro. Vi måste kräva att de lämnar landet snarast.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! I artikel 49 i EU-fördraget, som innehåller klausulen om anslutning till EU, fastställs respektive institutions uppgifter. Enligt denna artikel är det rådet som fattar beslut om förhandlingar.

Jag vill rikta två frågor till detta organ och till den nuvarande kommissionen. För det första, på vilka rättsliga grunder för kommissionen anslutningsförhandlingar med kandidatländer på EU:s vägnar? För det andra, har kommissionen rätt att uttrycka politiska åsikter i frågor som är avgörande för om ett kandidatland väljs eller inte under interimistiska men avgörande skeden i förhandlingarna?

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill uppmärksamma er på den tragiska händelseutvecklingen i Mellanöstern och det brådskande behovet av ett snabbt och effektivt ingripande. Vi måste skapa stabilitet i området eller åtminstone förhindra att situationen förvärras ytterligare, vilket skulle kunna få oförutsedda konsekvenser.

EU är inte frånvarande, utan närvarande, i området: genom sina diplomatiska insatser, sitt utvecklingsbistånd och humanitära bistånd, sina affärsförbindelser med länderna i Medelhavsområdet och sitt deltagande i de fredsbevarande styrkorna. EU har dock inte lyckats spela en effektiv roll och detta måste vi åtgärda genast, eftersom våra förhoppningar om att vi genom ett militärt ingripande skulle kunna skapa ett nytt Mellanöstern med demokrati och stabilitet inte infrias. Vi måste utarbeta en ny interventionsplan. Dessutom anser jag att Europaparlamentet skulle kunna förespråka nödvändiga förhandlingar och kräva resultat, vilket skulle gynna både befolkningen i området och oss själva, eftersom det som sker i våra grannländer även angår oss.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Jag har bett om ordet eftersom jag är bekymrad över kommissionsledamot Charlie McCreevys inblandning i den irländska politiken i förra veckan. Han kritiserade, i ett offentligt uttalande, den irländska regeringens sjukförsäkringspolitik på den irländska marknaden. Det område han har lagt sig i ingår inte i hans ansvarsområden. Han är ansvarig för den inre marknaden, inte för konkurrens. Regeringens politik har för övrigt godkänts av kommissionen och har nyligen godkänts av de irländska domstolarna.

Den enda slutsatsen jag kan dra är att kommissionsledamot Charlie McCreevy bistår sin före detta regeringskollega och vän, Mary Harney, med att lägga om sjukförsäkringspolitiken och ge Bryssel skulden för den omläggningen. Det är en oacceptabel direkt inblandning av en kommissionsledamot i Irlands politiska beslutsfattande. Jag vädjar till er att vidarebefordra dessa betänkligheter till kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Jag kommer att vidarebefordra brevväxlingen i denna fråga mellan mig och ordföranden och kommissionsledamot Charlie McCreevy till er.

  Talmannen. Herr De Rossa! Jag ska vidarebefordra era synpunkter till José Manuel Barroso så att han kan vidta de åtgärder som han finner lämpliga.

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag inte var här när ni först ropade upp mig.

För några år sedan var jag och några andra parlamentsledamöter delaktiga när EU finansierade en undersökning om att inrätta en färjelinje mellan Ballycastle i grevskapet Antrim i Nordirland och Campbeltown i Skottland. Undersökningen genomfördes som den skulle och fick positiva resultat, och färjelinjen startades och var i gång under en kort tid.

Det skotska parlamentet gick med på att bidra med 700 000 pund sterling, och Nordirland skulle bidra med 300 000 pund sterling, en totalsumma på en miljon pund sterling, för att få verksamheten på fötter. Nu visar det sig att den skotska myndigheten är beredd att stå fast vid sitt löfte och betala pengarna i förskott, men Maria Eagle, statssekreterare vid ministeriet för Nordirland vägrar uppfylla sin del av avtalet. Det är helt oacceptabelt och fel. Jag har tagit upp detta med statssekreteraren och med kommissionsledamot Jacques Barrot, och jag vill följa upp det så långt som möjligt.

  Talmannen. Jag ser att den irländska bänken börjar vakna.

  Brian Crowley (UEN). – (EN) Herr talman! Jag vill uppmärksamma kommissionen på – och om möjligt försöka få till stånd en resolution om – en svårighet som irländska fiskare för närvarande står inför på grund av en oflexibel tolkning av ”100-kilometersregeln” som innebär att fisk måste landas och beredas inom ett avstånd av 100 kilometer. Problemet är att många av fiskfabrikerna i Irland inte ligger precis vid kusten eller i hamnen utan längre in i landet. Detta medför transportsvårigheter eftersom vägtransporten räknas med i de 100 kilometrarna.

Jag ber kommissionsledamot Joe Borg att noggrant se över frågan och ge oss en flexiblare tolkning av denna regel, dels för att Irlands fiskeindustri ska kunna fortsätta vara framgångsrik, dels för att regeln inte bara påverkar irländsk fångst utan även möjligheterna för andra fiskefartyg som fiskar på irländskt vatten att landa sin fångst i Irland. Det innebär att de måste resa längre, förbruka mer bränsle och tvingas landa sin fångst på andra marknader som kanske inte gynnar EU som helhet.

  Jan Tadeusz Masiel (UEN). – (PL) Herr talman! Turkiet lever i den felaktiga tron att landet i torsdags tog ett viktigt steg mot att fortsätta förhandlingarna med EU. Att under ett år öppna en enda flygplats och en enda hamn för den grekcypriotiska befolkningen är ett skämt och ännu ett exempel på premiärminister Recep Tayyip Erdogans arroganta attityd gentemot EU.

Turkiet beter sig som om EU ville ansluta sig till Turkiet, trots att det är exakt tvärtom, det är Turkiet som vill gå med i EU. Anledningen till att Turkiet ber att få bli medlem måste vara att man anser att vår europeiska civilisation, som huvudsakligen har sin grund i kristendomen, är bättre än den egna, eller åtminstone eftersträvansvärd på något sätt. Därför borde Turkiet rätta sig efter våra krav i stället för att ställa egna.

Med tanke på hur situationen ser ut krävs det något mer än ett uppehåll för vissa avsnitt av anslutningsförhandlingarna med Turkiet. Förhandlingarna borde stoppas helt.

  Caroline Lucas (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag vill göra er uppmärksamma på västpapuanernas svåra situation. För bara omkring en vecka sedan var det Västpapuas självständighetsdag som traditionellt hålls den 1 december för att fira årsdagen av det holländska löftet att ge självständighet åt Västpapua, ett löfte som ursprungligen gjordes i december 1961. Den självständigheten fick de såklart inte. I stället har Indonesiens militärmakt ockuperat landet i över 40 år, och tortyr, försvinnanden, fängslanden utan rättegång och mord på västpapuaner är vanliga inslag i vardagen.

Jag uppmanar er, liksom kommissionen och rådet, att ta upp frågan om Västpapuas självbestämmande med behöriga indonesiska myndigheter så att de gör sitt yttersta för att se till att den indonesiska militären drar sig tillbaka från Västpapua och att det hålls en fri och demokratisk folkomröstning om självbestämmande, där även den västpapuanska urbefolkningen får delta.

Några av parlamentsledamöterna har tagit fram en skriftlig förklaring för detta sammanträde som sammanfaller med Västpapuas självständighetsdag, och jag uppmanar mina kolleger här att underteckna den skriftliga förklaringen.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL). – (EN) Herr talman! Som mina kolleger kanske vet fortsätter den irländska fredsprocessen så sakteliga att närma sig ett fullt genomförande av långfredagsavtalet med bland annat återställande av maktdelning och allirländska institutioner.

Vi bör inte underskatta betydelsen av att Ian Paisley från unionistpartiet DUP på vissa villkor sa ja till att dela makten med irländska nationalister och republikaner. Det är dock fortfarande en lång väg kvar, och vi står inför många utmaningar.

Nu är det angeläget att vi ger oss i kast med det mycket viktiga återupprättandet av de politiska institutionerna så att folk kan fatta beslut på lokal nivå utan inblandning från brittiska regeringsministrar som varken har valts eller har något ansvar på området. Det är också viktigt att DUP påbörjar samarbetsprocessen med Sinn Féin och tar itu med andra olösta frågor, till exempel polisarbetet. Jag uppmanar EU att fortsätta att stödja processen i detta kritiska skede.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman! För 25 år sedan, den 13 december 1981, infördes undantagstillstånd i Polen, vilket ledde till att fackföreningen Solidaritet förbjöds. Genom undantagstillståndet sanktionerades i själva verket våld, förtryck och förföljelse gentemot fackföreningsaktivister, forskare, artister och alla som vägrade att låta sig kuvas av totalitarismen i Polen.

Under denna period, då Polen styrdes av general Wojciech Jaruzelski, var kränkningar av de mänskliga, medborgerliga och politiska rättigheterna vanliga. Mer än tio tusen personer fängslades eller skickades till interneringsläger. Många offrade sina liv för att försvara Solidaritet.

Den 16 december dödades nio gruvarbetare och tjugoen skadades, då medborgarmilisens specialstyrkor ZOMO brutalt skingrade demonstranter vid Wujek-gruvan.

Jag uppmanar Europaparlamentet att i dag hedra minnet av dem som offrade sina liv för frihet och rättvisa. Jag talar om alla dem som utsattes för förföljelse under undantagstillståndet och alla dem som vägrade att låta sig kuvas genom våld utan fortsatte med sin oberoende verksamhet, och på så sätt bidrog till att skapa frihet och demokrati i Polen.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! Min väljare David Wilson sattes i fängelse 2003 för att illegala invandrare hade gömt sig bak i hans lastbil i en grekisk hamn. Han anklagades och dömdes inom 24 timmar i ett påskyndat förfarande, utan tillräcklig juridisk rådgivning, med en lokal butiksägare till tolk och utan rådgivning från det brittiska konsulatet.

Eftersom han var helt oskyldig frikändes han efter överklagande, men då hade han fått utstå fruktansvärda prövningar under månader i fängelset, var långt från sin familj och blev av med sitt arbete för gott. Han återhämtade sig aldrig från det, och tragiskt nog tog han livet av sig förra månaden.

Denna tragedi skulle aldrig ha inträffat om EU:s rambeslut om rättssäkerhetsgarantier och brottsmål för personer som står anklagade i andra medlemsstater redan hade varit i kraft. Det förslaget skulle ha garanterat att en person som anklagas för brott har tillgång till sitt lands rådgivningstjänster och får kvalificerad juridisk rådgivning. Allt det saknades i hans fall.

Jag uppmanar rådet att arbeta fortare för att anta förslaget snarast möjligt.

  Bernadette Bourzai (PSE). – (FR) Herr talman! Jag vill uttrycka mitt ogillande beträffande det som Markos Kyprianou, kommissionsledamot med ansvar för hälsa och konsumentskydd, sa vid en presskonferens den 9 november. Kommissionsledamoten gratulerade fyra multinationella företag inom livsmedelsindustrin – som jag inte nämner namnet på – till deras insatser för att bekämpa övervikt. Han lät dem dessutom marknadsföra sig genom att de fick placera ut informationsmontrar vid ingången till det rum där presskonferensen hölls.

Vi måste komma ihåg att vart femte barn inom EU är överviktigt, och att antalet ökar varje år på grund av dåliga matvanor som främjas av den snabbmat och de läskedrycker och chokladkakor som till största delen säljs av dessa fyra företag. Bindande lagstiftning för att tillhandahålla näringsinformation till de europeiska konsumenterna skulle göra mer nytta än lovtal till de företag som i årtionden har bidragit till denna explosionsartade ökning av antalet överviktiga. Det finns andra sätt att förhindra övervikt, nämligen att äta mer frukt och grönsaker och att motionera, vilket borde förespråkas mer.

Därför kan jag bara råda Markos Kyprianou att tillsammans med sin kollega kommissionsledamot Mariann Fischer-Boel bidra till att reformera den gemensamma marknaden för frukt och grönsaker, och på så sätt uppmuntra till en hälsosam och balanserad diet.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Om man jämför era uttalanden nyligen under besök i Italien och i Irland uppstår förvirring om er ståndpunkt om konstitutionsfördraget.

När ni talade inför den italienska deputeradekammaren och den italienska senaten den 9 november 2006 sa ni att man kan skönja fyra möjliga scenarier för konstitutionsfördraget: att man behåller texten med ett tillägg här och där, att man återanvänder de viktigaste delarna och tar fram ett kortare fördrag, att man återupptar förhandlingar om vissa punkter eller att man lägger fördraget åt sidan och väntar på en bättre tidpunkt för att förhandla vidare om det.

Ni hävdade också kategoriskt att det inte råder några tvivel om att texten inte kommer att genomföras som den ser ut nu. Trots det uppmanade ni, på Dublin Castle den 30 november, Irland att godkänna det befintliga konstitutionsfördraget. Detta är väl ändå meningslöst om det, som ni sa i Italien, inte finns någon chans till att den befintliga texten genomförs!

Ni har försatt er i en situation där ni, i bästa fall, kommer att anklagas för att ge motstridande budskap eller vända kappan efter vinden beroende på vem ni talar till. Det är vår rätt som parlamentsledamöter att informeras om vår talmans tydliga ståndpunkt i denna ytterst viktiga fråga. Som företrädare för en liten medlemsstat känner jag särskilt starkt för att alla medlemsstater ska vara engagerade i diskussionsprocessen. Jag vill inte se en situation där större medlemsstater såsom Italien rådfrågas och bestämmer om konstitutionens framtid – och EU:s för den delen – medan de mindre medlemsstaterna helt enkelt blir tillsagda att godkänna den text som presenteras för dem. Jag vill mycket gärna höra vad ni har att säga om detta.

  Talmannen. Tack så mycket. Jag anser att det framgick mycket tydligt vid den intressanta debatt som ägde rum i Irland, där ni av säkert mycket viktiga skäl inte kunde närvara. Jag syftar på Europeiska forumet i Irland, där jag fick möjlighet att svara på liknande frågor.

Jag anser att det framgick mycket tydligt och att samtliga ledamöter som närvarade förstod vad jag menade, men som alla vet är det mycket svårt att göra sig förstådd hos personer som inte vill förstå. På parlamentets vägnar har jag vid flera tillfällen sagt till Europeiska rådet att alla länder bör försöka ratificera konstitutionsfördraget. Detta är också parlamentets inställning: att uppmana samtliga regeringar att försöka ratificera fördraget.

Såvitt jag vet är det också er egen grupps uppfattning, vilket ger gruppordförande har förklarat åtskilliga gånger. Detta och inget annat är vad jag har sagt: alla länder måste försöka ratificera fördraget. Är ni fortfarande osäker, fru Doyle?

  Luís Queiró (PPE-DE). – (PT) Som kommissionen vet är flygtransporterna på Atlantöarna Madeira och Porto Santo en allmännyttig tjänst, och den portugisiska regeringen subventionerar det företag som sköter tjänsten.

Nyligen steg dock biljettpriserna för flygresor mellan öarna och det portugisiska fastlandet kraftigt på grund av stigande oljepriser. Vi anser att den portugisiska regeringens beslut bör ifrågasättas, eftersom det strider mot rådets förordning om denna typ av allmännyttiga tjänster, och därför vill jag uppmärksamma parlamentet på denna fråga. Varför ska passagerarna på dessa flygningar betala för stigande oljepriser, vilket begränsar deras rörlighet, framför allt nu när oljepriserna faktiskt sjunker och euron blir allt starkare? Dessutom vet både den portugisiska regeringen och gemenskapsorganen att resenärer till Madeira och Porto Santo inte har någon alternativ färjeförbindelse med fastlandet.

Parlamentet och kommissionen har all anledning att undersöka och övervaka denna åtgärd, som straffar medborgarna i en av EU:s mest avlägsna regioner. Vi vill att frågan utreds och att situationen förändras, och därför har vi uppmärksammat kommissionen på problemet.

  Chris Davies (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag behöver er hjälp. Den 17 oktober lade jag fram en prioriterad skriftlig fråga till kommissionen om djurförsök enligt förordningen om registrering, bedömning och godkännande av kemikalier (Reach). Jag ställde inte frågan för skojs skull. Jag ställde den för att vi, före omröstningen i nästa vecka, skulle få information om hur många djur som troligtvis kommer att dö till följd av djurförsöken enligt Reach.

Jag borde ha fått ett svar före den 18 november. Jag har fått höra att det har fördröjts på något sätt i kommissionens avdelningar, vilket man skulle kunna betrakta som lägligt för kommissionen och en övning i nyhetshantering. Dessa siffror är säkert upprörande för dem som bryr sig om djurförsök. Jag ber om er hjälp med att få ett svar på min fråga före onsdagens omröstning.

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Den 2 maj 2006 lades Kanadas årliga budget fram för parlamentet. I denna budget, som just nu diskuteras, föreslås en skattesänkning på 100 procent för allt vin och öl som produceras i Kanada. En sådan budget skulle dock leda till orättvisa konkurrensvillkor för vin och öl från Europeiska unionen, vilket strider mot Världshandelsorganisationens (WTO) principer. Exporten till Kanada är mycket viktig för EU. Under 2005 exporterade EU exempelvis vin till ett värde av 446 miljoner euro och öl till ett värde av 110 miljoner euro.

Kommissionen måste agera och vidta de åtgärder som krävs för att tvinga den kanadensiska regeringen att uppfylla sina förpliktelser gentemot WTO.

Vi har alltid fullföljt våra åtaganden gentemot WTO och vi förväntar oss att andra länder gör detsamma.

  Carlos José Iturgaiz Angulo (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Den 2 juni, för mer än fem månader sedan, hölls presidentval i Mexiko. Som ni vet segrade Felipe Calderón, som nu är Mexikos president.

Sedan valet har vänsterns oppositionskandidat Andrés Manuel López Obrador vägrat att erkänna eller acceptera sitt nederlag. Än värre är att vänstern har försökt sabotera president Calderóns installation och den hotar fortfarande den rättmätiga regeringen genom att mana till upplopp, demonstrationer och sabotage. Därför fördömer jag vänsterns antidemokratiska hållning under ledning av Andrés Manuel López Obrador och jag fördömer även denna oacceptabla bojkott från den mexikanska vänstern som saknar motstycke i historien.

EU-institutionerna, och särskilt parlamentet, får inte blunda för situationen utan måste stödja president Calderóns rättmätiga regering i Mexiko. Vi måste vidta åtgärder för att se till att demokratin respekteras i Mexiko och att vänstern erkänner valförlusten och bildar en demokratisk och konstruktiv opposition i stället för en antidemokratisk.

  Milan Gaľa (PPE-DE). – (SK) Jag välkomnade uttalandet från USA:s president George Bush om att han kommer att arbeta för att lätta på visumkraven för de nya EU-medlemsstaterna i Centraleuropa. President Bushs beslut att genomdriva detta program är bland annat ett resultat av de påtryckningar som de nya medlemsstaterna har utövat under lång tid. Ländernas ledare har tagit varje tillfälle i akt för att påminna president Bush om att de vill att visumkraven förenklas eller slopas helt, vilket skulle göra det möjligt för deras medborgare att resa till USA enligt programmet för viseringsundantag, precis som medborgarna i Västeuropa.

När det gäller Slovakien bör det påpekas att landet har gjort stora ekonomiska framsteg, tack vare reformer som har genomförts av Mikuláš Dzurindas regering. Slovakerna har inte längre samma trängande ekonomiska behov av att bryta mot viseringsbestämmelserna och resa olagligt till USA. Större möjligheter att resa och slopandet av visumkrav för medborgare i de nya medlemsstaterna måste bland annat följas av nya, strängare säkerhetskrav. Jag tror att president Bush kan övertyga kongressen om att godkänna detta program.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Det har talats mycket här i parlamentet om att uppnå Lissabonmålen så att EU kan konkurrera med de största ekonomierna i världen, såsom Förenta staterna, Kina och Indien. Våra diskussioner har dock fortfarande inte lett till några konkreta resultat, och våra förhoppningar om en kraftig ekonomisk tillväxt kanske aldrig kommer att infrias eftersom ingen kan hjälpa till med att skapa denna tillväxt.

Enligt en nyligen publicerad FN-rapport kommer Europa att ha hundra miljoner färre medborgare år 2050 än i dag. Det föds färre barn, det europeiska samhället åldras och allt färre arbetstagare måste försörja allt fler pensionärer.

Lissabonmålen måste gå hand i hand med en lämplig demografisk politik för unionen, en politik som skulle kunna utformas efter den modell som har använts i Finland, Frankrike och Lettland. Dessa länder upplever just nu en babyboom, till följd av lämpliga stimulansåtgärder och hjälpmedel för föräldrar som vill ha barn men som också vill kunna försörja dem, och som har lyckats kombinera sin föräldraroll med lönearbete.

För att skapa ekonomisk tillväxt måste EU se över kvaliteten och kvantiteten hos den arbetande delen av befolkningen. Därför är det mycket viktigt att utarbeta en gemenskapsstrategi för utvecklingen av det europeiska samhället, som omfattar både den demografiska aspekten och arbetskraftsinvandringen från länder utanför unionen.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! På sista tiden har det talats mycket om huruvida Europaparlamentets och EU:s säte ska vara beläget i Bryssel eller Strasbourg. Båda är fel. EU:s säte bör ligga i den stad där besluten fattas, och under den senaste tiden har besluten om EU:s framtid fattats i Ankara. Så ligger det till. När framstående länder som Storbritannien anslöt sig till EU var det unionen som bestämde villkoren. I dag är det Turkiet som dikterar villkoren för att landet ska bli medlem. Detta är helt oacceptabelt. Turkiet erkänner inte den 25:e staten, vill först ha en hamn och sedan två, medan vi står passiva och ser på. När ska vi äntligen inse att denna attityd främjar Ankaras arrogans? Varför kan vi inte förstå att landet är ett rötägg redan innan det går med i EU? Tänk bara hur det kommer att bli när Erdogans Turkiet i morgon blir medlem i unionen med vårt stöd. Turkiet kommer att ignorera oss från första början.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Herr talman! Europeiska socialdemokratiska partiets sjunde kongress hölls i Porto den 7–9 december under parollen ”Ett nytt socialt Europa”. Under kongressen diskuterades många frågor som är viktiga för Europas och EU:s framtid. Man enades om att funktionell och tillgänglig barnomsorg är en prioriterad fråga, så att unga föräldrar kan behålla sin anställning. En investering i våra barns framtid är en investering i vår egen framtid.

Många texter antogs, bland annat en resolution med tio principer för ett nytt socialt Europa, en resolution om Mellanöstern, en resolution om Vitryssland och en resolution om en ny socialdemokratisk energipolitik. Jag anser att den sistnämnda är särskilt väsentlig och mycket viktig på grund av Europas ökande beroende av ett fåtal energileverantörer.

I och med kongressen blev det ännu en gång tydligt att socialdemokraterna är den viktigaste politiska kraften i Europa. De utgör drivkraften i arbetet med att trygga Europas framtid.

  Witold Tomczak (IND/DEM). – (PL) Herr talman! För 25 år sedan, natten till den 13 december, infördes undantagstillstånd i Polen. Stridsvagnar rullade på gatorna, landet berövades sin frihet och oskyldiga polacker misshandlades och dödades.

Allt detta utfördes av makthavande personer som var övertygade om att de visste bättre än nationen själv vad nationen behövde. De ansåg att alliansen med en utländsk regim, eller snarare underordnandet under den, var viktigare än folkets vilja. I grund och botten ville de behålla makten och alla de förmåner som den medförde. Dessa onda personer stöddes av utlänningar som främjade sina egna imperialistiska intressen på bekostnad av en förslavad nation.

Jag hoppas att årsdagen av denna händelse innebär ett tillfälle för Europa att rannsaka sitt samvete. Tror vi verkligen att det inte finns några självutnämnda allvetare bland oss som anser sig veta vad andra länder behöver bättre än länderna själva? Är det inte fortfarande så att ledare fattar beslut som skadar länderna och att strävan efter ledarskap och dess förmåner ofta går före ländernas bästa, de länder som politikerna har till uppgift att tjäna?

Liv, frihet och individens värdighet måste vara heliga principer för oss.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Som europeisk medborgare och politiker finns det två saker som oroar mig. Den första är de strukturella bristerna i EU:s energipolitik, vars konsekvenser vi återigen påmindes om så sent som i början av november.

Den andra är kvaliteten på EU:s förbindelser med Ryssland. Det är naturligtvis obetänksamt att förneka vårt beroende av energileverantörer som inte bara är utländska, utan dessutom ägs av utländska stater. Det som händer härnäst är tyvärr att ekonomiska och politiska intressen flyter ihop och påverkar utvecklingen på den politiska arenan.

Vi gör anspråk på att i alla situationer agera enligt principen att ekonomiska intressen aldrig får gå före EU:s värderingar, en princip som är grundläggande inom vår gemenskap. I våra förbindelser med Ryssland får förväntningarna på en givande energidialog inte vara beroende av att vi håller tyst om våra betänkligheter beträffande kränkningar av de mänskliga rättigheterna och tryckfriheten. Vi måste vara fullt medvetna om att EU måste bygga på värderingar, annars kommer det snart inte att finnas någon union över huvud taget.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! Detta är ett bonuskort som gäller hos flygbolaget British Airways. Jag försökte göra något med det när 100 ledamöter av det brittiska underhuset nyligen protesterade mot den diskriminerande behandling som en anställd hos British Airways utsattes för på grund av att personen bar ett litet kors.

Jag anser att denna typ av agerande är oacceptabelt i Europa, som sedan århundraden tillbaka bygger på kristna värderingar. Därför vill jag uttrycka solidaritet med våra brittiska parlamentskolleger, politiker och journalister som har protesterat mot händelsen.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! I slutet av år 2000 upprättades F-typfängelser med isoleringsceller för politiska fångar i Turkiet i syfte att psykiskt bryta ner och därefter omskola fångarna. De senaste sex åren har 28 personer dödats, 122 har dött i hungerstrejk, och det har hållits tusentals protester både i och utanför Turkiet.

Behiç Aşçı, en advokat i Istanbul som företräder F-typfångar, har hungerstrejkat i 251 dagar. Även ni, herr talman, och det ska ni ha heder för, vidtog proteståtgärder för några veckor sedan, men de turkiska myndigheterna har envist vänt dövörat till. Behiç Aşçı är nu mycket nära att dö. Jag vädjar till er att omgående tala direkt med den turkiska premiärministern och be att han personligen tar sig an Behiç Aşçıs fall i ett sista försök att rädda livet på denne Europasinnade turkiske idealist.

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! I somras antog den ryska duman två lagar som gör att åtgärder kan vidtas mot ryska och icke-ryska medborgare utomlands. Enligt ett beslut från Rysslands president tillåts den federala säkerhetstjänstens ”särskilda uppdragsstyrkor”, som de så förskönande kallas, användas mot så kallade terrorister eller personer som anses ha förolämpat staten. Dessa lagar ger dem rätt att döda, och den första offentliga avrättningen av en brittisk medborgare utfördes förra månaden när Alexander Litvinenko förgiftades och dog i London. Man klantade sig dock vid mordet, och från London till Moskva sträcker sig nu ett radioaktivt spår som bevis.

Tony Blairs reaktion var att säga att ingenting får komma emellan Storbritanniens förbindelser med Ryssland. Rysslands reaktion var att säga att ingen misstänkt, oavsett bevis, kommer att utlämnas till Storbritannien. Men omvärldens reaktion måste vara att utesluta Ryssland från det civiliserade världssamfundet till dess internationella mördarpatruller inte längre är verksamma.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Dagens datum är den enda dagen som lämpar sig för mitt anförande. I dag, den 11 december, är det nämligen 60 år sedan Unicef bildades och vi firar Internationella barndagen. Deklarationen om barnets rättigheter och konventionen om barnets rättigheter har undertecknats, med undantag för några få länder, och kommissionen har redan lagt fram sin strategi för barnets rättigheter på EU-nivå.

Vi hoppas därför på samordnade insatser inom EU:s externa och interna politik. Vi hoppas också att varje medlemsstat anstränger sig för att värna om barns rättigheter, som inte bara hotas av fattigdom, analfabetism och militära konflikter i länder utanför unionen, utan är i lika stor fara i våra egna civiliserade länder på grund av ondskefulla attacker från personer som inte känner något kollektivt ansvar.

  Françoise Castex (PSE). – (FR) Herr talman! Den 22 juni 2006 offentliggjorde kommissionen ett meddelande om problemet med överproduktion inom EU:s vinsektor, där man rekommenderade att 400 000 hektar vinodlingar ska läggas ned under en femårsperiod, dvs. nästan 12 procent av EU:s 3,4 miljoner hektar.

I dag vill jag uppmärksamma er på problemet med olagliga vinodlingar i Europa, som tros täcka en yta på 150 000 hektar inom hela EU. Enligt kommissionens egna siffror, som presenterades i en rapport i mars 2004, producerar dessa olagliga vinodlingar 5–8 miljoner hektoliter samtidigt som överproduktionen inom EU ligger på 12 miljoner hektoliter. Om de olagliga odlingarna lades ned skulle balansen återupprättas.

Innan man fattar beslut om nedläggning vill jag uppmana kommissionen att undersöka den exakta omfattningen av dessa olagliga vinodlingar.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Den viktigaste frågan på EU:s dagordning är fortfarande energitrygghet och den gemensamma energipolitiken. Utarbetandet och genomförandet av en sådan politik är dock ett långtidsprojekt.

Tyskland och Ryssland har ingått ett bilateralt avtal om att bygga en gasledning längs Östersjöns botten, en ledning som är långt ifrån säker ur ett ekologiskt perspektiv, med tanke på de stridsmedel från andra världskriget som ligger på havsbotten och som kan få katastrofala följder för de baltiska staterna. Samtidigt kräver EU att säkra, moderna kärnkraftsreaktorer stängs.

Enligt forskare kommer de baltiska staterna ha en brist på 3,5 miljarder kilowatt elektrisk energi 2010. Varifrån ska vi få den energin, hur mycket kommer vi att behöva betala för den och kommer vi att känna oss trygga? Har någon räknat ut i vilken utsträckning bristen på elenergi kommer att påverka EU:s konkurrenskraft?

Med tanke på de ändrade villkoren på energimarknaden uppmanar jag samtliga medlemsstater att stödja Litauens tillämpning av artikel 37 i EU:s anslutningsfördrag och överväga möjligheten att skjuta upp avvecklingen av kärnkraftverket Ignalina.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag hoppas att ni hade tid att njuta av lite vandring när ni var i Irland.

En av de frågor som ni kanske inte var medveten om under ert besök är den djupa oron på landsbygden över hur kommissionen tillämpar kontroller på plats på jordbruksföretagen med hänsyn till den gemensamma jordbrukspolitiken och tvärvillkor. Det är stor skillnad mellan vad kommissionen säger att den gör när det gäller initiativ till förenklad lagstiftning och vad som händer på plats med kontrollerna av tvärvillkor.

Den checklista som jordbrukarna ska fylla i är mycket lång och svårförståelig. Det finns också en verklig rädsla för att man riskerar att få ett betala böter om man bryter mot dessa bestämmelser. Konsumenterna förtjänar att veta att jordbrukarna uppfyller höga krav på livsmedelssäkerhet och produktion, men jag undrar om dessa oanmälda, detaljerade kontroller som jag har beskrivit är rätt sätt att uppnå det målet. Irlands regering har sig själv att skylla för att genomförandet av nitratdirektivet blev så fördröjt, och som följd tvingas vi skjuta fram alla kontroller på plats på jordbruksföretagen till slutet av 2006.

Kan kommissionen specificera exakt vad den begär av jordbrukarna och se till att alla medlemsstaterna följer reglerna?

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) Jag vill uppmärksamma er på det arbete som våra duktiga översättare utför, och på kvaliteten på det arbetet. På senare tid har många klagat över att kvaliteten på översättningarna har blivit sämre. Herr talman! Ni vet säkert att vi avsätter stora belopp för översättningar och vi sätter stolthet i att kunna tala olika språk inom EU-institutionerna. Jag tror att en anledning till att antalet klagomål har ökat är att kvalitetskontrollen av översättningar inom parlamentet inte är utformad på bästa sätt och inte fungerar ordentligt. Översättningarna granskas normalt av kollegerna, dvs. översättarna kontrollerar varandras texter, vilket förmodligen inte är särskilt objektivt. Personalen vid parlamentets översättningstjänst svarar sällan på frågor från parlamentsledamöterna. Jag har i alla fall aldrig fått svar. Jag hoppas att presidiet påpekar detta för dem.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Vi bör ständigt vara uppmärksamma på situationen bortom EU:s östra gräns, dvs. i Ryssland och Ukraina. Under den senaste tiden har vi fokuserat mycket på förhandlingarna med Ryssland, men jag uppmanar kammaren att inte glömma bort Ukraina.

Jag vill att parlamentet sänder ett tydligt budskap om att vi står vid Ukrainas sida och stöder landets utveckling mot demokrati. Vi vill med andra ord förhindra att antidemokratiska strömningar uppstår och växer sig starka. Ukraina är ett av våra stora grannland och betyder mycket för oss. Landet får inte hamna i skymundan.

Jag anser också att alla budskap som kammaren eller ledamöter vid andra institutioner sänder till den ukrainska regeringen, men framför allt till det ukrainska samhället, är oerhört viktiga.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Nästa år firar vi femtioårsjubileet av Romfördragen. Jag anser att detta är ett utmärkt tillfälle till en grundlig eftertanke och debatt om EU:s framtid. Genom att erinra oss de grundläggande principerna bakom begreppet integration bör vi kunna finna svaret på viktiga frågor, till exempel vart EU är på väg och vilka möjligheter det finns till ytterligare utvidgningar i framtiden. Vår strategi för de baltiska staterna, för Ukraina, Turkiet och även Georgien och Moldavien måste definieras tydligt. Unionen bör samarbeta närmare med dessa länder och erbjuda bättre stöd i deras förändringsarbete.

Den viktigaste frågan just nu är den interna reformen av unionen, som innebär att Europaparlamentets roll måste stärkas och systemet för beslutsfattande förbättras. Under de kommande sex månaderna under det tyska ordförandeskapet bör vi också arbeta för att lösa problemet med konstitutionsfördraget och frågan om energitrygghet.

  Talmannen. Jaha, det får bli sista ordet och detta är också sista gången som jag har äran att vara talman vid enminutsanförandena. Av den anledningen har vi varit mer frikostiga med talartiderna, och jag hoppas att kommissionen och rådet har förståelse för det. Jag tackar för ert tålamod, men under festens sista ögonblick är det fri bar, och jag vill passa på att be om ursäkt till dem som har velat tala vid tidigare tillfällen men som inte har fått möjlighet.

Punkten är härmed avslutad.

14. En europeisk kemikaliemyndighet – Ändring av direktiv 67/548/EEG om farliga kemikalier (REACH) (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en gemensam debatt om

- en andrabehandlingsrekommendation från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (07524/8/2006 C6-0267/2006 2003/0256(COD)) (Föredragande: Guido Sacconi) (A6-0352/2006), och

- en andrabehandlingsrekommendation om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 67/548/EEG om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen för att anpassa det till förordning (EG) nr .../2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach) samt om inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet (07525/3/2006 C6-0268/2006 2003/0257(COD)) (Föredragande: Guido Sacconi) (A6-0345/2006).

  Guido Sacconi (PSE), föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Under de dagar som har gått sedan vi nådde uppgörelsen med rådet – som delvis möjliggjordes genom kommissionens stöd – har jag funderat på vad som kan vara en lämplig jämförelse för denna långa resa, som för mig har varat i tre och ett halvt år och som har fört oss till denna punkt. För att besvara den frågan har jag tillgripit min passion för bergsklättring. Den mest passande jämförelsen är kanske att säga att vi har bestigit ett högt berg – förmodligen utan att överdriva en topp på 8 000 meter i Himalaya.

Jag har aldrig klättrat så högt och jag betvivlar att jag någonsin kommer att göra det, för jag är bara en medelmåttig klättrare, men jag vet vad som händer när man når toppen. Vid det laget räknas inte längre utmattningen och de faror som man har utsatt sig för, kanske inte heller den besvikelse som man ofta känner när man når toppen och utsikten begränsas på grund av dimma. Det har hänt mig så många gånger att jag kommer dit upp och inte kan se ett dugg! Trots detta är känslan av tillfredsställelse ändå fantastisk.

Det är viktigt att ha två saker helt klart för sig. Det första är att veta om man verkligen har nått toppen, och det andra är att förbereda sig ordentligt för nedfärden, som ofta inte är lättare än bestigningen.

Som ledare för expeditionen skulle jag vilja redovisa min uppfattning i dessa båda frågor. Har vi verkligen nått toppen? Jag anser faktiskt att vi har det. Vi har gjort det med de samlade kapitel som vi kom överens om i det avslutande skedet av förhandlingarna: skyldigheten att visa aktsamhet, djurens välbefinnande och framför allt det obligatoriska stödet för alternativ till djurförsök, inrättandet av myndigheten, informationsutbytet och en anpassning till den nya interinstitutionella överenskommelsen om kommittéförfarandet, varigenom parlamentets roll garanteras. Vi har tvingats ge upp en sak, nämligen att utsträcka kemikaliesäkerhetsrapporten till små tonnage. Detta betydde emellertid inte att vi offrade själva bergsbestigningen utan innebar snarare en tidig reträtt till baslägret, eftersom vi har skapat en översynsklausul som möjligen kan tillåta oss att återinföra denna skyldighet inom sju års tid, när väl lämpliga kontroller har genomförts längs hela försörjningskedjan.

Orsaken till att jag kan säga att vi har nått toppen är att vi med denna överenskommelse framför allt har nått en lyckosam lösning för den mest kontroversiella frågan, syftet med Reach, som är att reglera ämnen med mycket farliga egenskaper genom tillståndsförfarandet.

För att kontrollera om vi verkligen har nått toppen måste vi komma ihåg varifrån vi startade: från en djup och mycket avlägsen dal. Kommissionens ursprungliga förslag gick i själva verket ut på att alla ämnen som blir föremål för godkännande skulle kunna godkännas utifrån principen om adekvat kontroll. Vi har kommit långt sedan dess. Rådet hade i sin gemensamma ståndpunkt, som påverkades positivt av parlamentet, begränsat omfattningen av dessa ämnen, och sedan tog vi genom överenskommelsen den 30 november ytterligare ett steg och minskade det antal ämnen som kan godkännas genom det snabbare och enklare förfaringssättet, och dessutom inkluderade vi alla ämnen – även de som godkänns genom adekvat kontroll – i ett substitutionsförfarande. När ett alternativ finns måste en ersättningsplan läggas fram, och om inga alternativ finns vid tiden för godkännande måste företaget alltid förklara vilken forskningsinriktning och utveckling det har för avsikt att följa.

På denna grundval kommer därför godkännandets varaktighet att bestämmas från fall till fall, och detta måste vederbörligen motiveras av kommissionen när det finns ett alternativ. Om det skulle komma ett alternativ under den tid som godkännandet gäller träder kravet på att lägga fram en substitutionsplan i kraft.

Vad jag skulle vilja framhålla är att kommissionen kommer att fatta sina beslut från fall till fall på grundval av myndighetens rapport, där man måste ta hänsyn till yttrandena från kommittén för socioekonomisk analys och riskbedömningskommittén, vilka även måste ta hänsyn till bidrag från tredje part. Det är därför ett mycket öppet förfaringssätt som inte enbart är beroende av den sökandes egna förklaringar.

När det gäller nedfärden från toppen anser jag att det är viktigt att välja den bästa vägen, eftersom samma svårighetsgrad för klättringen kan vara en mycket större utmaning vid nedfärden än vid bestigningen. Vad jag menar med denna liknelse är att vi bör anta den kompromiss som vi har kommit fram till, eftersom förordningen på detta sätt kan offentliggöras före årsslutet och vi därmed kan hålla tidsfristen för att inleda processen med att genomföra Reach till den 1 juni 2007.

Detta är en komplicerad fråga som vi inte kan lösa genom att rusa iväg i blindo. Reach är så komplicerat att det vore fel att vänta sig att alla problem kan lösas vid själva godkännandet. Det viktiga nu är att börja genomföra programmet. Vi har inrättat ett antal vad vi skulle kunna kalla självreglerande mekanismer och tidsfrister som kommer att ge utrymme för justeringar medan arbetet fortskrider utifrån de praktiska erfarenheter som vi har fått. Vi har förbättrat balansen i alla skeden av förfarandet. Som exempel kan jag nämna de lösningar som vi har funnit för de små företagens problem eller åtgärder för att förstärka skyddet för hälsa och miljö, särskilt när det gäller de risker som arbetstagare utsätts för.

I stort sett anser jag att vi kan vara mycket nöjda med denna slutprodukt. Jag har lagt märke till att mina kolleger i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster har lagt fram en rad ändringsförslag, som på det hela taget är beaktansvärda och mycket lika dem som jag lade fram vid förhandlingarna med rådet och kommissionen för att komma fram till den punkt där vi är nu.

Hur användbara är dessa ändringsförslag? Vart kommer de att föra oss? Vilken topp kommer vi att kunna nå i ett osannolikt förlikningsförfarande? Vi vet alla vilka de verkliga alternativen är: antingen att anta det kompromisspaket som vi har lagt fram med förbättringar av den gemensamma ståndpunkten eller att faktiskt godta den gemensamma ståndpunkten. Låt oss vara helt uppriktiga om detta: kanske skulle det vara bättre. Detta är de verkliga alternativ som vi har och jag är säker på att parlamentet kommer att fatta rätt beslut på onsdag.

Mitt tal i dag innebär att mitt arbete är avslutat. Även listan över frågor för omröstning kommer att vara kort – det finns inte mycket att göra, bara två sidor, vilket är rekord för Reach med tanke på att omkring 5 000 ändringsförslag granskades i första behandlingen.

Jag avslutar därför nu mitt arbete och det återstår bara för mig att tacka alla som var och en på sitt sätt har deltagit i denna expedition till Himalaya. Det är många som har deltagit. Jag har lärt känna sex ordförandeskap och oräkneliga utskottsordförande och kommissionsledamöter och jag har hela tiden varit med och lett klättringen, även om det fanns tillfällen då någon försökte dra ner mig i stället för att vaka över min säkerhet. Ändå har vi nått så här långt.

Skämt åsido är jag tacksam mot alla, från ordföranden för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, Karl-Heinz Florenz, till alla skuggföredragande, inklusive de som har uttryckt sitt ogillande med detta resultat, till ordförandeskapen, särskilt det finländska ordförandeskapet, som verkligen har spelat en avgörande roll som samtalspartner, till kommissionen, som kanske inte har visat prov på någon explosiv snabbhet men som spelade en avgörande roll i slutskedet för att nå detta resultat. Framför allt tackar jag emellertid den tjänstepersonal som har arbetat med mig, två italienska damer – varav den ena är min sekreterare Sabina Magnano – som har spelat en mycket viktig roll inom detta projekt. Om jag kunde ändra nämn på betänkandet skulle jag döpa det efter dem och alla som har arbetat med mig.

(Applåder)

  Mauri Pekkarinen, rådets ordförande. (FI) Herr talman, kommissionsledamöter Günter Verheugen och Stavros Dimas, mina damer och herrar, herr Sacconi! Förordningen om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach) är ett av de viktigaste lagstiftningsprojekten i EU:s historia. Den kommer att vara ett enormt framsteg jämfört med det nuvarande kontrollsystemet för kemikalier, som är cirka 40 år gammalt. Detta kommer att göra EU till en global pionjär och föregångare på detta område.

I nästan exakt tre år har Europaparlamentet, rådet och kommissionen tillsammans lagt ned ett omsorgsfullt arbete för att få Reach-förordningen antagen. Det har funnits svåra faser i förhandlingsprocessen. Det är ingen överdrift när jag säger att vi inte hade varit där vi är i dag om det inte varit för alla parters starka engagemang.

Utarbetandet av en förordning från rådet har varit en utmaning för inte mindre än sju ordförandeskap. Jag vill tacka alla ordförandeskap som har lagt grunden i rådet för det beslut som vi nu står inför. Det politiska samförstånd som nåddes under Storbritanniens ordförandeskap banade på ett utmärkt sätt väg för de avslutande samtalen under det finländska ordförandeskapet.

Jag är mycket nöjd över att medlemsstaterna har gett sitt starka stöd för det kompromisspaket som förhandlingarna har resulterat i. Jag hoppas också uppriktigt att de olika grupperna i Europaparlamentet på så bred front som möjligt ska stödja kompromisslösningen i omröstningen på onsdag.

Jag vill i detta sammanhang tacka Europaparlamentet för dess utmärkta samarbete under höstens förhandlingar. Jag vill särskilt tacka föredraganden Guido Sacconi och ordföranden för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, Karl-Heinz Florenz, och många andra ledamöter som aktivt har medverkat till att finna gemensamma lösningar. Jag vill även tacka kommissionsledamöterna Günter Verheugen och Stavros Dimas, vilkas personliga insatser har varit betydande.

I detta skede är det lämpligt att bedöma den process som ska leda till att de mål som har satts upp för Reach-förordningen ska kunna förverkligas över lag.

Förordningen kommer att betyda mycket för att förbättra skyddet för människors hälsa och miljön. Reach-systemet kommer att förbättra vår kunskap om ämnenas egenskaper, göra kontrollen av riskerna hos kemikalier mer effektiv och göra en godkänd prövning till en förutsättning för att få använda ämnen med mycket farliga egenskaper. De nya säkerhetskraven kommer att vara de strängaste i världen. Det är lika mycket i EU-konsumenternas som i EU-industrins gemensamma intresse att främja produktutvecklingen av nya och säkrare kemikalier. Det är i detta syfte som det nya anmälningsförfarandet har omarbetats i förslaget. Reach-systemet betyder också att företagen kommer att få större ansvar och fler skyldigheter och detta kommer att ge företagen en möjlighet att fullgöra sina skyldigheter när det gäller kemikaliesäkerhet mer självständigt än tidigare.

Öppenheten i kontrollen av kemikalier kommer att öka väsentligt genom skapandet av moderna informationssystem och register för Europeiska kemikaliemyndigheten, där även allmänheten lättare kommer att kunna få information om ämnen och deras egenskaper. Det kommer inte att finnas något annat informationssystem av detta slag i världen.

Om verkningarna av ämnen ska kunna undersökas tillfredsställande kommer vi att behöva bättre information om deras egenskaper. Genom Reach-förordningen kommer vi att få nya möjligheter att använda nya forskningsmetoder och program på bred front. Dessa nya forskningsmetoder torde även påverka utprövningen av kemikalier på global nivå.

Även konsumenterna kommer att få mer information om de farliga ämnen som finns i varor och produkter. Med Reach kommer också ett system att etableras enligt vilket företagen på begäran från konsumenterna tvingas lämna ut detaljer om deras produkter innehåller ämnen med mycket farliga egenskaper.

Frågorna om godkännandeförfarandet och substitution av ämnen var de sista som förblev obesvarade under förhandlingarna. Ordförandeskapets förslag är att den som söker eller innehar ett godkännande ska lägga fram en substitutionsplan om en analys av alternativen visar att det finns lämpliga alternativ. Denna plan ska läggas fram oberoende om godkännandet ges på grundval av adekvat riskbehandling eller av socioekonomiska skäl. Vad mera är, utrymmet för adekvat riskbehandling har begränsats jämfört med den gemensamma ståndpunkt som antogs genom att den inte kommer att gälla för PBT/vPvB-ämnen. Beträffande ämnen som påverkar hormonfunktionen kom man överens om att detta bör undersökas igen inom de närmaste sex åren. Jag anser att vi genom denna lösning på ett balanserat sätt tar realistisk hänsyn till den oro som Europaparlamentet har gett uttryck för om nödvändigheten av att ersätta de farligaste ämnena.

Det finländska ordförandeskapet kan med glädje bekräfta att det finns en rad ändringsförslag att rösta om, vilka bygger på resultatet av trepartsförhandlingarna. Jag kan också bekräfta att rådet godkänner dessa ändringar. Beträffande andra ändringsförslag hoppas jag att resultatet av förhandlingarna förblir oförändrat.

Jag hoppas att parlamentet vid sitt sammanträde på onsdag kommer att anta det kompromisspaket om förordningen som har förhandlats fram med rådet. Då skulle ett lagstiftningsprojekt som är viktigt både för allmänheten och för industrin ha kommit ett stort steg närmare sitt förverkligande.

(Applåder)

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Dagens debatt är sista steget på en lång väg, en väg som till slut leder till ett stort språng framåt för hälsan, för miljön och – vill jag särskilt tillägga – för EU-industrins konkurrenskraft. Jag hoppas verkligen att detta stora projekt kommer att bli normgivande för hela världen när det gäller miljö- och hälsopolitik. Att vi har kommit så här långt har vi inte minst parlamentets starka engagemang och inflytande att tacka för, och vi bör särskilt rikta vårt tack till Guido Sacconi som har visat sig vara en stor förhandlare som besitter en oerhört stor kunskap i ämnet. Jag vill också tacka Karl-Heinz Florenz, ordförande för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, som har guidat oss genom trepartsmötena, vilket var en svår och ibland mödosam process, liksom Lena Ek, föredragande för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, för hennes värdefulla bidrag samt Hartmut Nassauer, föredragande för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, vilka båda har spelat en nyckelroll.

Parlamentet har satt sin omisskännliga prägel på de resultat som har lagts fram för oss i dag, och jag är den första att säga att dessa utgör en förbättring jämfört med det som fanns förut. Detta har främst uppnåtts genom en förstärkning av systemen för godkännande och bättre incitament för att ersätta de ämnen som det finns lämpliga alternativ till. Jag vill även upprepa att användningen av lämpliga alternativa ämnen där sådana finns tillgängliga är ekonomiskt fördelaktigt. Att göra det är inte till vår nackdel utan till vår fördel. Jag är också mycket glad över att det under våra förhandlingar visade sig vara möjligt att ta större hänsyn till behovet av djurskydd, för en av de aspekter på Reach-förordningen som jag verkligen fann problematisk var att den skulle leda till användning av djurförsök i mycket större omfattning, när de redan i dag förekommer i fullt tillräcklig utsträckning, men jag kan här och nu ta upp Chris Davies fråga från den förra debatten och säga att genomförandet av Reach med säkerhet kommer att präglas av en slutlig målsättning att åstadkomma en verkligt betydande minskning av försöken med djur. Vi har förbättrat den information som står till konsumenternas förfogande samtidigt som parlamentet var medvetet om behovet av att ta hänsyn till de farhågor och intressen som fanns på andra sidan, nämligen hos de hundratals och tusentals små och medelstora företag som kommer att vara skyldiga att tillämpa Reach.

Uppfattningen att Reach skulle vara ett problem för den storskaliga industrin inom EU har alltid varit en missuppfattning, även om detta har ingått i några miljöorganisationers propaganda. Den tunga industrin inom EU har inga som helst problem med Reach, varken i dess tidigare eller nuvarande form, men det har alltid varit problematiskt för små och medelstora företag, vilkas förmåga att konkurrera – ja, förmåga att över huvud taget överleva – kommer att äventyras om vi inte överväger mycket noggrant vad de kan och inte kan klara av. Av den anledningen är de förändringar som har vidtagits synnerligen viktiga, inte bara när det gäller kraven på verifiering för ämnen som framställs i små mängder utan även genom förstärkningen av incitament för gemensam användning av uppgifter för registrering och det förbättrade skyddet för immateriella rättigheter.

Kommissionen anser att en jämvikt har åstadkommits mellan konkurrenskraft å ena sidan och nödvändiga framsteg när det gäller hälsa och miljö å den andra och av den anledningen stöder den det förslag som ni har framför er i dag. Detta innebär följaktligen att kommissionen även stöder de ändringsförslag som Guido Sacconis förslag bygger på.

Låt mig avsluta med att säga att det finns något annat som jag håller med Guido Sacconi om. Det är mycket möjligt att vi håller på att nå vårt mål att få denna lagstiftning antagen, men det betyder inte – nej, långt därifrån – att svårigheterna har övervunnits, utan det kan mycket väl hända att vi fortfarande har de flesta av dem framför oss, för genomförandet av denna lagstiftning kommer fortfarande att kräva mycket uppmärksamhet, kreativitet och energi. Jag vill påpeka att vi nu måste försäkra oss om att myndigheten i Helsingfors kommer igång och börjar fungera utan dröjsmål och att huvudproblemet har att göra med behandlingen av uppgifter. Man måste se till att bestämmelserna genomförs snabbt och att berörda parter utan dröjsmål görs medvetna om vad de har att göra, och framför allt måste vi se till att de som ska vägledas av Reach vet hur detta ska fungera i praktiken. Kommissionen har redan börjat göra mer för att förbereda de små och medelstora företagen genom att förse dem med mer omfattande information så att de vet exakt vad som kommer att hända. Slutligen – eftersom vi här har att göra med ett direktiv – måste vi vara noggranna med att inga nya problem eller komplikationer uppkommer genom att direktivet tillämpas på olika sätt i olika medlemsländer, och jag ber parlamentet om hjälp även med det som nu måste göras. Om vi fortsätter att arbeta tillsammans med detta i framtiden är jag övertygad om att vi kommer att lyckas skapa en modell för förverkligandet av vårt europeiska koncept, där vi kombinerar en stark, högpresterande och sysselsättningsskapande industriell bas med höga standarder – de högsta möjliga för miljön och våra medborgares hälsa.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Ett långsiktigt lagstiftningsförfarande närmar sig sin fullbordan och Reach börjar nå sin slutliga form.

Kommissionen gratulerar, som dess vice ordförande Günter Verheugen nämnde, rådet och parlamentet till att ha nått en överenskommelse. Med denna överenskommelse kommer vi att få bättre skydd för vår hälsa och för miljön samtidigt som vi främjar innovation och konkurrenskraft inom industrin.

Kommissionen stöder det samlade kompromissförslag som rådet och parlamentet enades om den 30 november 2006.

Jag vill tacka ordförandeskapet och dess minister Mauri Pekkarinen och naturligtvis Europaparlamentet, utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och dess ordförande Karl-Heinz Florenz och särskilt utskottets föredragande Guido Sacconi för deras viktiga insatser och beslutsamhet som har gjort att detta förslag har fått ett lyckligt slut.

Reach är ett av de mest omfattande, inspirerade och ambitiösa lagstiftningsförslag som hittills har lagts fram inom EU. Det kommer att påverka alla industrisektorer men även direkt eller indirekt vanliga medborgare med tanke på att kemiska produkter är så vanliga i vardagslivet.

För medborgare och konsumenter innebär Reach-förordningen bättre information om ämnen som finns i vardagsprodukter, men framför allt innebär den att de farliga ämnena stegvis kommer att ersättas med säkrare ämnen. Dessutom kommer hänsyn tas till sårbara grupper som barn, gravida kvinnor och äldre i riskbedömningarna. Därför kommer medborgarnas hälsa att förbättras och skador på miljön kommer att undvikas, vilka inte bara medför stora kostnader vid hantering och åtgärdande utan även i många fall inte kan repareras.

Reach innebär att ett brett ansvar läggs på industrin för att förhindra att produktion, användning och försäljning av kemiska produkter ska ge skadliga effekter på hälsan och miljön. Dessutom kommer informationsflödet till produktionskedjan att förbättras så att användare i framtiden kommer att ha bättre och fullständig kunskap om vad som utmärker egenskaperna för de ämnen som de använder. Därför kommer det att vara möjligt att mer exakt specificera när åtgärder ska vidtas på riskhanteringsområdet, vilket kommer att höja skyddet för arbetstagarna och minska hälsoproblemen och näringslivets problem.

Detta kommer visserligen att innebära en viss kostnadsökning men dessa utgifter och denna investering kommer att fördelas över en lång period, nämligen elva år vid registrering och längre när det gäller lån.

Med det nya systemet tror vi att vi kommer att återvinna konsumenternas förtroende för kemiska produkter och den kemiska industrin, och dessutom kommer Reach att öka konkurrensen och nyskapandet, vilket både kommer att uppväga och täcka större delen av utgifterna och investeringarna i inledningsskedet.

Reach innehåller en målsättning att minska djurförsöken till ett absolut minimum. Överenskommelsen mellan parlamentet och rådet på denna punkt är tillfredsställande. I den betonas vikten av alternativa metoder och en period på 45 dagar medges för offentligt samråd för varje testförslag.

Onsdagens omröstning kommer att vara sista ledet i en process med syfte att nå det mål som sattes upp av stats- och regeringscheferna vid deras möte våren 2006, nämligen att färdigställa Reach till slutet av 2006. Jag hoppas att vi kan avsluta processen som planerat och att förordningen börjar gälla så att vi kan börja ta itu med denna stora utmaning, nämligen att undan för undan samla in information om de tusentals ämnen som används i dag och så att vi kan anta förbättrade åtgärder för riskhantering.

Slutligen måste vi börja, och det snart, att göra insatser för att stegvis ersätta farliga ämnen. Om alternativa produkter finns måste vårt förstahandsval vara att byta ut de gamla produkterna.

  Ria Oomen-Ruijten, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman! Reach har varit bland det viktigaste, mest omfattande och mest komplicerade som har diskuterats i parlamentet på lagstiftningens område på senare år. Jag vill vara den första att gratulera Guido Sacconi till det resultat som uppnåtts. Under de senaste veckorna har han talat en hel del om sin hund, som förtvivlat ville att han skulle arbeta lite mindre med Reach och i stället tillbringa mer tid hemma med honom. Er hund måste vara en terrier, herr Sacconi, med tanke på med vilken orubblighet ni har satt tänderna i detta ämne, vilket innebar att det inte alltid var lätt för skuggföredragandena att få som de ville.

Tack vare lagstiftningen om Reach kartläggs än en gång de 30 000 kemiska ämnen som finns tillgängliga på EU-marknaden. Relevant information kommer att kontrolleras och ansökningar kommer att krävas där detta är nödvändigt. Detta gäller alla ämnen som produceras i mängder som uppgår till eller överstiger ett ton per år. Andra redovisas på annat sätt. Dessutom ersätter Reach en samling mycket svårförståeliga lagar som till sist har gjort det omöjligt att hantera EU-marknaden. Vad som behövs är att låta Reach få ha avsedd verkan.

Dess betydelse är lätt att förstå: 1,3 miljoner personer arbetar i den kemiska industrin, 27 000 huvudsakligen små, men även stora, företag arbetar med Reach eller kommer att göra det i framtiden och den omsättning som berörs är på 440 miljarder euro. Därför är det viktigt att detta lagstiftningspaket blir hållbart. Den kompromiss som vi nu har framför oss är enligt min åsikt den bästa kompromiss vi kunde få efter många långa och svåra förhandlingar, där det ibland krävdes extrema uppfattningar för att vi skulle finna denna medelväg.

Kompromissen är mycket vansklig, eftersom den å ena sidan skyddar människan, miljön och konsumenten och begränsar djurförsök medan den å andra sidan även ger tillfälle att skapa bästa möjliga klimat för den europeiska industrin. Vi kan tala om för den finländske ministern att samtidigt som vi är pionjärer måste vi även se till att vår ståndpunkt bär frukt.

Enligt Reach flyttas ansvaret från medlemsstaterna till företagen, vilket är den viktigaste förbättringen i den gemensamma ståndpunkten. Andra centrala punkter för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater är att konfidentiella företagsuppgifter skyddas mer effektivt, att registrering anpassas bättre till Nassauer/Sacconi-paketet – det är bara synd att inget mer kom ut av detta – och byråkratin reduceras till ett minimum. En sund balans har också åstadkommits inom områdena för godkännande och substitution. Det är nu kommissionens uppgift att se till att denna lagstiftning också blir genomförbar.

  Dagmar Roth-Behrendt, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag förmodar att 99,9 procent av ledamöterna i min grupp kommer att rösta för denna kompromiss som har sammanställts av Guido Sacconi. Om någon kunde förhandla på denna svåra stig mellan Skylla och Karybdis så var det förmodligen han – han som alltid har varit öppen för dialog och som har försökt nå en kompromiss fastän han också alltid haft sina egna idéer i tankarna, och denna kompromiss är godtagbar för stora delar av parlamentet och den europeiska allmänheten.

Vad är det vi talar om? Vi talar om att lära oss något om kemikalier som vi för närvarande inte vet något om. Vi talar om vår önskan att skydda naturen och framför allt hälsan hos de människor som använder kemikalier, antingen som konsumenter eller i arbete med dem. Med avseende på detta mål är det en bra kompromiss.

En kompromiss är och förblir naturligtvis en kompromiss och inget annat. Det bästa beviset för att detta är en bra kompromiss är antagligen att ingen i slutändan är riktigt nöjd. Guido Sacconi är säkert inte nöjd med den till hundra procent och det är på det hela taget inte vi heller, men ändå är jag övertygad om att detta är det bästa vi kunde ha uppnått. Det är i varje fall bättre än många andra förslag som jag har sett och därför kommer även jag att på onsdag rösta för betänkandet och jag kommer att göra det av övertygelse.

Men vad är det vi har svart på vitt på? Många beskriver det som ett monster. Det är det naturligtvis inte. Beskrivningen som monstruös kan mycket hellre tillämpas på det fyrtiotal lagar som vi hade förut. Detta är ett kompakt paket som inte med lätthet kan läsas av alla, men de som anstränger sig kan klara det. Det är också bra att vi har kommit överens om att se över dess omfattning om fem år, men vad kommer att hända med medicinsk utrustning eller med andra enskilda produkter då? Måste de omfattas av detta paket eller är det bättre om de lämnas utanför? Det vore förnuftigt. Det stämmer också att vi har gjort förbättringar på dataskyddsområdet. Vilka krav som än ställs på öppenhet och människors rätt till information måste den personliga integriteten skyddas. Vi måste även se till att det finns aktivt stöd för forskningsprojekt och att forskning fortfarande kan bedrivas vid universitet och andra inrättningar. Allt detta är bra.

Vad är då inte bra? Det som kommer att hända med små och medelstora företag är inte bra. Kommissionsledamot Günter Verheugen sa det, och jag är tacksam mot honom för att han gjorde det. Om vi inte ser upp kan det bli de små och medelstora företagen som till slut får betala notan för vår ambitiösa lagstiftning, så det är på tiden att vi ägnar några tankar åt dem. Jag ber kommissionsledamöterna Stavros Dimas och Günter Verheugen att justera definitionen av små och medelstora företag. Detta borde ha skett för länge sedan och det kommer att hjälpa några av dem, men jag ber även kommissionsledamöterna att inrätta en hjälpcentral, som kan hjälpa sådana företag, översätta åt dem och verkligen se till att de får hjälp, för de som kommer att beröras av denna lagstiftning vet inte vilken övergångsperiod de hör till, när – och för vad – de måste registrera sig eller när det ena eller andra börjar gälla för dem.

Låt mig avsluta med att säga att om vi menar allvar med detta – och jag betonar detta ”om” för Ria Oomen-Ruijten lika mycket som för alla andra – så kommer vi att se till att en bra och effektiv myndighet inrättas utan dröjsmål. Till detta kommer det att behövas pengar, och det måste rådets ordförandeskap ta hand om. Ordförandeskapet måste berätta för rådets medlemmar att det är detta som vi behöver pengarna till. Vi i parlamentet måste göra likadant. Jag ber Miroslav Ouzký om ursäkt. Normalt stannar jag till slutet av varje debatt som jag har deltagit i, men jag måste nu gå till ett sammanträde i parlamentets presidium.

ORDFÖRANDESKAP: OUZKÝ
Vice talman

  Chris Davies, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det verkar bli en lugn avslutning på en sådan stormig diskussion.

Det är omkring sju år sedan Reach för första gången presenterades för ministrarna i rådet (miljö). Minns ni oron över alla konsekvensanalyser och de hysteriska summor som Reach beräknades kosta och risken att detta skulle leda till att den europeiska kemiindustrin försvann från vår kontinent och omlokaliserades till Kina? Genom åren har man i parlamentet använt sig av alla möjliga sorters parlamentariska taktiska metoder för att fördröja och förstöra Reach, och här står vi nu anmärkningsvärt eniga allihop. I praktiken kanske vi har ändrat på en del saker. Vi är på rätt väg.

Jag har höga förhoppningar på Reach-förordningen. Jag hoppas att den kan hjälpa oss att identifiera, kontrollera och ersätta kemikalier som är skadliga för miljön och hälsan. Jag hoppas att den genomförs utan alltför stora svårigheter, särskilt för små och medelstora företag, och till en kostnad som inte hotar näringslivets konkurrenskraft. Jag hoppas att den främjar valideringen och utvecklingen av alternativa testmetoder utan djurförsök. Jag hoppas att den främjar innovation inom industrin och gör att EU får en topplacering i världen. Jag hoppas att den inte leder till omlokalisering av arbetstillfällen utan i stället ökar konsumenternas förtroende, här i EU och i resten av världen, för kemikalierna i våra industriprodukter. Jag hoppas att tillräckligt många forskare vågar trotsa Finlands mörka vintrar för att se till att Europeiska kemikaliemyndigheten får den framgång som vi hoppas på. Jag hoppas att vi kan vara ett föredöme för hela världen, att vårt regelverk blir en måttstock för regeringar i andra länder. Jag hoppas att det paket som vi, mycket tack vare det finska ordförandeskapets hjälp de senaste månaderna och självklart Guido Sacconis vägledning, har enats om stadigt kommer att styra industrin mot att ersätta kemikalier med särskilt farliga egenskaper med säkrare alternativ och främja utvecklingen av sådana alternativ.

Allt detta hoppas jag på, men mycket vatten hinner förmodligen rinna under broarna innan mina förhoppningar infrias. Det finns många oberäkneliga faktorer. Hur kommer Europeiska kemikaliemyndigheten egentligen att tolka sin uppgift, och hur kommer Reach att definieras i praktiken? Endast tiden kan utvisa det.

Jag är inte extatisk över resultatet. Jag har godtagit kompromisser som jag helst hade sluppit. Jag hade föredragit en starkare betoning på ersättning. Det var ett hemskt misstag av oss i parlamentet att avböja och nöja oss med en översyn om sex år, när rådet precis i slutet av förhandlingarna faktiskt erbjöd oss chansen att lägga till hormonstörande ämnen – endokrinstörande ämnen – inom de socioekonomiska kategorierna – ersättningskategorierna. Det är häpnadsväckande!

Jag håller dock inte med den talesman för Världsnaturfonden som nyligen avfärdade det slutliga resultatet av Reach som skamligt. Det är tvärtom ett mycket stort steg i rätt riktning, och om våra förhoppningar infrias kan det visa sig bli en av de viktigaste åtgärder som EU någonsin har vidtagit med verkligt långsiktiga fördelar för både vår ekonomi och miljön.

  Carl Schlyter, för Verts/ALE-gruppen. – Herr talman! Det ursprungliga målet med Reach var att skydda människor och miljö. Den positiva effekten av kunskap och utveckling av bättre kemikalieanvändning skulle ge även ekonomiska fördelar. Lancet publicerade i november en rapport som visar att 200 vanliga kemikalier ger hjärnskador, koncentrationssvårigheter, beteendestörningar och lägre intelligens. Hur skall vi kunna få ett samhälle baserat på kunskap, innovation och utveckling när vi i onödan tillåter kemikalier som sänker intelligensen och ger oss koncentrationssvårigheter?

Kära kolleger, många långa möten har vi haft, gång på gång har det bekräftats att en kvalificerad majoritet här i parlamentet tycker att det är självklart att konsumentprodukter som innehåller farliga ämnen alltid skall ersättas med mindre farliga alternativ när de finns tillgängliga. Gång på gång har vi varit överens om att kemikaliesäkerhetsrapporter skall införas för alla lågvolymkemikalier. Gång på gång har vi betonat vikten av offentlighet och öppenhet och skrattat åt det absurda i att den styrelse som skall fatta viktiga beslut om kemikaliers framtid skall vara hemlig och ha hemliga finansiella intressen.

Vi har tyckt att det är självklart att företag skall ha ansvar för sina produkter och även fattat beslut som skulle ge småföretag rättvisa villkor. Men nu i allvarets stund, nu i elfte timmen, har en majoritet av er valt att strunta i dessa mål och istället springa in i den tyska kemiindustrins otrygga famn. Trots att miljöutskottet krävde kraftiga förbättringar av Reach så handlade det sista trepartsmötet enbart om försämringar. Det var PPE-DE-gruppen som gick kemiindustrins ärenden, men varför accepterade de övriga det spelet?

Reach borde nu byta namn till Risk, registrering men icke-substitution av kemikalier. Förra gången vi röstade om Reach gjorde socialdemokraterna och liberalerna upp med högern om registreringsbiten. Denna gång gjorde ni upp om hela Reach. Den gången sa Sacconi att en uppgörelse är som ett äpple – det måste plockas när det är moget. Efter debatten gav du mig äpplet. Ett år senare är det nu en fullkomligt oaptitlig slemmig klump. Jag har därför tagit med mig ett nytt äpple att ge till dig, Spara detta i några år till översynen av Reach. Det kommer då att stinka och vara ruttet och vid översynen påminna dig om att göra upp med en annan majoritet. Eller ännu hellre, gör upp med oss om den alternativa kompromissen. Den symboliseras av denna äppelkärna. Låt oss se denna äppelkärna som en symbol för ett Reach som växer och rotar sig, ett Reach som vi kan skörda folkhälso- och miljövinster av i decennier framåt, istället för att sälja fallfrukt till Europas folk.

Du väljer. Vill du ha ett Reach-äpple som ruttnar eller en kärna som växer? I politik vinner man ingenting utan att ta risker. Våga ta sista chansen nu och ha en positiv majoritet i parlamentet och förhandlingen med rådet inför öppen ridå. Vi kan aldrig få något sämre än rådets gemensamma ståndpunkt, men vi kan få något så mycket bättre. En fördel med förlikning är att det i alla fall blir mer demokrati än denna ruttna uppgörelse gjord bakom lyckta dörrar.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag vill inte gå in på detaljer i analysen av vad den Reach-kompromiss som kommer att läggas fram för oss innebär. Min kollega Jens Holm kommer att göra det om en stund. För min del vill jag uppehålla mig vid en idé: Reach är både en vacker illustration till vad EU skulle kunna vara och en sorglig bekräftelse på dess motsägelser i dag.

För bara några veckor sedan sågs Reach som beviset för en verklig ambition hos EU. EU skulle anta en lagstiftning som äntligen satte folkhälsa och miljö framför kortsiktiga ekonomiska beräkningar. Man krävde äntligen att företagen i sin besinningslösa jakt på konkurrenskraft även skulle ta hänsyn till de sociala kostnaderna. Man började äntligen lära sig läxan från asbestskandalen och med tanke på att den nya lagstiftningen även skulle gälla för produkter som importeras i stor mängd skulle EU tvinga världens industri att anpassa sig till de nya normerna.

EU hade därför ett fantastiskt tillfälle att skapa sig en identitet präglad av framsteg genom att ändra villkoren här och i världen på ett område som i högsta grad intresserar våra medborgare. Med detta i åtanke har många icke-statliga organisationer, fackförbund och valda företrädare arbetat aktivt för att göra detta förträffliga projekt till en framgång. Många av dem är nu mycket besvikna över de långtgående eftergifter som gjorts gentemot de mäktiga grupperna inom EU.

Visserligen kvarstår den omvända bevisbördan, vilket är viktigt att framhålla. Det åligger inte längre myndigheterna att bevisa att de kemikalier som används är skadliga utan industrin måste visa att de är säkra.

Hur kan man under sådana förhållanden rättfärdiga att företag, även om det sker under kontroll, tillåts använda ämnen som har förklarats som mycket farliga, trots att mindre skadliga alternativ finns tillgängliga på marknaden? Efter det förfärliga som hände med asbest är detta etiskt oacceptabelt liksom företagsledningars rätt att hemlighålla information om den möjliga toxiciteten hos kemiska ämnen som produceras i mindre mängd än 10 ton per år, vilket gäller för den stora majoriteten av kemiska ämnen. Sluta upp med att utnyttja de små och medelstora företagens ekonomiska svaghet som en förevändning! Min grupp lade fram ett ändringsförslag enligt vilket stora företag måste förse små och medelstora företag med den information som de besitter om aktuella ämnen för att bespara dem meningslösa utgifter. Detta ändringsförslag avvisades av författarna till majoritetens kompromiss.

Jag har en avslutande kommentar som är värd att tänka på. Denna andra klassens kompromiss är inte resultatet av ekonomisk svaghet inför en ojämn maktbalans, utan det dåliga exemplet kommer uppifrån. Reach-lagstiftningen är för ambitiös. Det är inte det slags projekt som kommissionen kommer att lägga fram i framtiden sa Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande med ansvar för industrifrågor, i mitten av september. Det som är mest oroande är att han sa detta i ett tal om initiativet ”bättre lagstiftning”, vilket säger mycket om den strategiska inriktning som fördärvliga paroller visar på. Vi har sett effekterna av detta på det sociala området med tjänstedirektivet och grönboken om arbetsrätt för att nämna ett par exempel. Nu är det folkhälsans och miljöns tur att drabbas. Debatten om vad som måste förändras i den europeiska integrationen är definitivt mer aktuell än någonsin.

  Liam Aylward, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag gick med i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet precis efter det senaste valet för nästan två och ett halvt år sedan och såg vilka klyftor och åsiktsskillnader det fanns när det gäller Reach. Jag måste säga att jag har blivit riktigt imponerad av de stora insatserna från så många personer. Jag vill framför allt tacka föredraganden Guido Sacconi, skuggföredragandena, utskottets ordförande Karl-Heinz Florenz, kommissionen och rådet och alla som har kompromissat för att åstadkomma detta paket. Jag tycker att det visar på EU:s och EU-institutionernas förmåga att samarbeta i frågor av allmänt intresse – det visar att vi kan kompromissa och diskutera. Om våra väljare såg oss så här skulle de bli mycket imponerade.

Det råder inga tvivel om att det finns en växande mängd kemikalier i vårt dagliga liv. Med det aktuella lappverket av lagstiftning och eftersom vi inte har tillräcklig information om de flesta av de kemikalier som finns är vi osäkra på hur mycket kemikalier som används och vilka effekter de har på vår hälsa och vår miljö. Denna överenskommelse är banbrytande när det gäller regleringen, och kommer helt klart att gynna konsumenterna och miljön genom strängare säkerhetskontroller. Vi kommer att vara bättre informerade. Företagen kommer att ha en större drivkraft för att investera i och utvecklas inom forskning och utveckling och substitutionsplaner. Förutom den goda balans som vi har uppnått är jag mycket nöjd över det ökade stödet för små och medelstora företag, främjandet av alternativ till djurförsök, gemenskapsmärkningen och inrättandet av en EU-byrå för att hantera Reach-systemets tekniska, vetenskapliga och administrativa delar på gemenskapsnivå.

Vi måste dock tänka på att ett annat mål med denna lagstiftning är att förbättra kemiindustrins konkurrenskraft, som är mycket viktig i mitt hemland och skapar åtskilliga arbetstillfällen både direkt och indirekt. Institutionerna har arbetat hårt för att se till att det inte blir en alltför stor ekonomisk börda för näringslivet, särskilt för små och medelstora företag, att affärshemligheter skyddas, att byråkratin minskas och att arbetena inte hotas. Samtidigt har de försökt skapa en situation som alla vinner på: medborgarna, arbetstagarna och ekosystemet. Vår stora utmaning nu är att genomföra Reach-förordningen i våra respektive länder och se till att den företräds ordentligt för dem som vi är hitsända av.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag vill uttrycka min uppskattning för Guido Sacconi. Det är genom hans ledning som parlamentet har kunnat säkra bästa möjliga resultat av förhandlingarna, vilket var tillräckligt svårt med ett splittrat parlament och ett råd som höll fast vid sin gemensamma ståndpunkt för brinnande livet. Det faktum att vi till slut, efter hårda förhandlingar, inom olika områden nådde ett resultat som vi kan leva med förtjänar beröm.

Jag har lätt att förstå varför miljörörelsen och den kemiska industrin är missnöjda med kompromissen, men i detta fall är det säkerligen sant att det bättre är det godas fiende. Utan en kompromiss vid andra behandlingen skulle vi antingen ha fått anta en praktiskt taget oförändrad gemensam ståndpunkt eller ägna oss åt ett långdraget förlikningsförfarande som kunde leda till att hela förslaget drogs tillbaka eller avslogs. I detta fall är något bättre än ingenting.

Jag vill fästa er uppmärksamhet på en sista punkt, nämligen att jag anser att medlemsstaterna ska kunna anta en strängare miljöpolitik än den som nu läggs fram. Detta blir säkerligen aktuellt om länder som Sverige och Danmark beslutar sig för att tillämpa en sådan strängare lagstiftning. Därför kommer jag att rösta för det ändringsförslag som har lagts fram av mig själv och andra i detta ämne.

Jag vill be om ursäkt, inte minst till kommissionsledamoten och Guido Sacconi, för att jag inte kan vara närvarande under resten av debatten, vilket beror på en omröstning i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.

  Hartmut Nassauer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Denna kompromiss bär parlamentets prägel. Detta är andra gången – första gången var när vi behandlade tjänstedirektivet – som parlamentet har lämnat ett avgörande bidrag för att nå en lösning i en viktig lagstiftningsfråga. Det är bra att vi kom fram till lösningen här i parlamentet.

Icke desto mindre är det en kompromiss – ingen annan lösning var möjlig för tillfället och även en medling skulle onekligen ha visat sig mycket problematisk. Av den anledningen är det rätt att stödja denna kompromiss – fast jag gör det med avsevärda betänkligheter. Detta Reach-system innebär revolutionära framsteg på så sätt att vi får kunskap om cirka 30 000 ämnen som används inom handeln och industrin. Detta innebär dramatiska framsteg för hälsan och miljön i Europa, vilket rådets ordförande helt riktigt påpekade.

Jag undrar emellertid varför han inte sa ett ord om att vi inte bara överför ansvaret för ämnena till företagen utan även belastar dem med avsevärda kostnader? Varför nämnde han inte att vi inför nya byråkratiska förfaranden inom EU och på så sätt gör exakt tvärtemot det som vi förkunnar i våra tal till folket om att minska byråkratin och uppnå Lissabonmålen? Jag anser att vi i ärlighetens namn måste medge att vi vill ha dessa framsteg på miljöområdet, men att vi samtidigt belastar företagen och industrisamhället med avsevärda kostnader. Tiden kommer att utvisa om industrins konkurrenskraft kan stå emot detta, vilket Günter Verheugen och jag hoppas.

Faktum är först och främst att kostnader nämns som kunde ha varit lägre. Rådets finländska ordförandeskap avvisade en uppluckring av kraven på tester för låga tonnage. För det första är dessa tester dyra, för det andra är de inte särskilt användbara och för det tredje kräver de oerhörda mängder djurförsök. Det hade varit bättre att återgå till den lösning som parlamentet kom fram till vid första behandlingen tillsammans med Guido Sacconi – som jag tackar för hans arbete.

Vad händer härnäst? Nästa steg är genomförandet av detta omfattande arbete, denna förordning, som träder i kraft omedelbart – det vill säga, den behöver inte först införlivas som nationell lag. En avgörande faktor kommer att vara det sätt på vilket kommissionen och myndigheten behandlar de berörda. Jag vill särskilt be de två kommissionsledamöterna, nämligen herrar Dimas och Verheugen – som är mer tydligt medvetna om att det sätt som Reach är organiserat på tenderar att missgynna små och medelstora företag – att arbeta tillsammans med de små och medelstora företagen för ett genomförande i en anda av partnerskap och även försäkra sig om att EU-ekonomin kan klara av denna påfrestning.

  Riitta Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Efter långa och svåra diskussioner, förhandlingar, utskottsomröstningar och kompromisser ser vi nu den form som Reach kommer att anta. Hittills har vi, vilket har nämnts här, helt enkelt vetat för lite om nästan samtliga kemikalier på den inre marknaden. Under årtionden har tiotusentals kemikalier introducerats på den inre marknaden och deras effekter på miljön och den mänskliga hälsan är okända.

Vår nuvarande kemikalielagstiftning hindrar nya och bättre kemikalier från att komma in på marknaden eftersom lagstiftningen stöder en situation där det är både möjligt och billigare att använda gamla kemikalier. Därför är detta ett hinder mot innovationspotentialen inom ramen för Lissabonstrategin. Det huvudsakliga verktyget i Reach är kravet på registrering för industrier som använder kemikalier och för importörer.

Vi har under de senaste veckorna särskilt diskuterat tillståndsförfarandet och det närliggande ersättningsförfarandet. Europaparlamentet och dess föredragande, Guido Sacconi, har gjort sitt bästa för att förbättra kommissionens ursprungliga förslag och rådets gemensamma ståndpunkt om möjligheten att ersätta farliga kemikalier och kemikalier som ger anledning till oro med kemikalier som är bättre för miljön och för människors hälsa. Arbetet har varit konsekvent och vi måste framhålla att det har givit ett utmärkt resultat. Efter omröstningen vid första behandlingen var det inte många som trodde att vi faktiskt skulle kunna komma fram till ett resultat. Nu har vi fått ett bra sådant.

Enligt den kompromiss som nu diskuteras kommer alla farliga ämnen att omfattas av ersättningsförfarandet och de farligaste ämnena måste alltid ersättas om det finns en ersättningskemikalie tillgänglig och dess användning är ekonomiskt och tekniskt möjlig. Dessutom måste en substitutionsplan eller forskningsplaner tas fram för andra ämnen som ger anledning till oro som ett villkor för marknadstillträde.

Jag vill bara kommentera jämförelsen med äpplet. Själv skulle jag hellre plocka och äta ett moget äpple än att vänta tills det ruttnade. På samma sätt anser jag att det är viktigt att inse när beslut måste fattas och vilken tidpunkt som är den bästa för att plocka detta mogna äpple.

  Lena Ek (ALDE). – Herr talman! Voteringen på onsdag är slutet på en lång process med viktiga bidrag från många håll. Jag tycker att vi ska uppmärksamma kommissionär Margot Wallström, som lade förslaget, och hennes demokratiska nyskapelse med den stora internetkonsultationen, som gjorde oerhört mycket för att förbättra själva Reach-förslaget. Vi måste uppmärksamma de ledamöter som har slitit hårt under många nätter och som vi har haft hårda diskussioner med, Langen i industriutskottet, föredraganden Nassauer och andra, inte minst huvudföredraganden Guido Sacconi, och kommissionärerna, både Günter Verheugen och Dimas, som har gjort en stor insats för att förbereda detta förslag för votering

Ändå står jag här med mycket blandade känslor. Om jag ska sammanfatta det så skulle jag kunna säga stolt men inte nöjd, för att använda ett svenskt uttryck som har använts de senaste åren. För min del är jag stolt över att ha varit en del i detta arbete i egenskap av föredragande i industriutskottet. Då utgick jag från tre teman. För det första måste förslaget förstärkas när det gäller miljödelar, särskilt när det gäller substitution. För det andra måste förslaget förtydligas. Det förekom oerhört mycket oklarheter och överlappningar i förhållande till annan lagstiftning och vi har nu tagit bort ”paper and pulp” och ”minerals and ores”, som är några viktiga områden som inte hör hemma i detta förslag. Vi har också förenklat Reach, vilket har varit till stor fördel för småföretagen. Förslaget med en registrering per ämne, ”one substance one registration”, tror jag kommer att betyda väldigt mycket framöver.

Min utgångspunkt var alltså att dessa tre f – förstärka, förtydliga och förenkla – var bra för europeisk industri, för europeiska konsumenter och för europeiska medborgare. Utgångspunkten att ha en stark politik som förenar marknadshänsyn med miljöhänsyn tror jag är en mycket viktig framgångsfaktor.

Det jag är besviken på rör tre punkter. För det första så tycker jag att vi hade kunnat använda möjligheten att ge konsumenterna tydligare information för att möta ökande miljö och konsumentkrav. Det hade varit möjligt, för vi har gjort jobbet och tagit kostnaden. Den kompromiss som nu föreligger utnyttjar inte de fördelarna fullt ut, och det tycker jag är mycket sorgligt. Jag skulle vilja fråga hur ni från kommissionens och rådets sida skall lösa 0,1-procentskravet, dvs. huruvida det är bilen som skall räknas som delvis farlig eller den farliga komponenten i bilen som skall räknas som delvis farlig. Det är viktigt att klargöra. Kravet på substitution är ytterligare en fråga. Varför kunde vi inte ha gått ett steg till när de gäller de substanser som vi kallar CMR, som både ger cancer, är mutagena och påverkar reproduktionen? Min tredje fråga gäller ansvarsprincipen, ”duty of care”. Den har funnits i europeisk skadeståndsrätt sedan romartiden och är ju ingen nyskapelse. Jag tycker att det hade varit bra att inte ha den bara som en principförklaring i skälen, utan att ha den i lagtexten. Tyvärr så har vi inte nått ända fram på dessa punkter. Jag har ytterligare en fjärde fråga, nämligen att det är viktigt att u-länderna nu får chansen att kunna använda denna information, så att det inte skapas ett handelshinder.

Så för att summera: stolt men inte nöjd. Det stora jobbet återstår, och för att citera en amerikansk talare för ett par veckor sedan: ”Vi har inte korsat floden Rubicon för att sitta och fiska”. Mina damer och herrar, det stora jobbet återstår efter voteringen.

  Caroline Lucas (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Julen är tidig i år för den tyska kemiindustrin eftersom parlamentet, genom att stödja denna otroligt urvattnade kompromiss, ger industrin en tidig och oväntat stor julklapp som belöning för den obevekliga lobbyverksamhet som har lyckats tömma detta förslag på allt innanmäte.

Tack vare lobbyverksamheten och fogliga politiker, både från rådet och särskilt bland PPE-DE-gruppens ledamöter, kommer farliga ämnen att finnas kvar på marknaden i många år framöver, även i fall där det redan finns säkrare alternativ. Jag tror att det kommer att bli svårt att förklara för EU-medborgarna. Det är en skandal att de kommer att ha väntat i totalt 20 år på regler som fortsätter att tillåta att farliga kemikalier används i dagligvaror trots att det redan finns ersättningar. Det är också helt onödigt eftersom utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet vid andra behandlingen tillät föredraganden att uppmana till obligatorisk ersättning av alla kemiska ämnen med särskilt farliga egenskaper om det finns säkrare alternativ. Men det sjabblades bort, bortförhandlades.

Inte nog med det, utan hela lagstiftningen kommer att omges av hemlighetsmakeri. Det är helt oacceptabelt att nyckelpersoner i den byrå som genomför lagstiftningen kan få hemlighålla sina namn och intresseförklaringar. Det är även skandalöst och otroligt ironiskt att detta kommer vid en tidpunkt när det är meningen att vi ska övertyga EU-medborgarna om att EU står för öppenhet, insyn och ansvar. Hur är det möjligt att hävda detta och sedan enas om insynsskydd här?

Enligt min grupp borde parlamentet ha avvisat kompromissen och fortsatt att utöva påtryckningar för en överenskommelse genom en fullständig andra behandling och förlikning. Det finns inget i detta paket som vi inte kunde ha uppnått genom förlikning, och vi hade haft mycket att vinna på det. I stället har vi haft ett insynsskyddat, odemokratiskt och mycket lättmanipulerat förfarande.

Min grupp har lagt fram två alternativa kompromisspaket. Det är inte orealistiskt som vissa har påstått. Det vi föreslår är faktiskt svagare än det som parlamentet antog vid första behandlingen, men det är ändå starkare än den bleka och svaga kompromiss som har lagts fram nu. Det grundar sig på precis samma slutsatser som en majoritet i parlamentet stödde genom hela förfarandet in i det sista men sedan valde att ge upp som ett medgivande till resten av PPE.

Så när ni, Guido Sacconi, frågar vilka andra berg vi vill bestiga är svaret: det som har funnits på alla våra kartor sedan början av detta förfarande, det som ni sa att vi faktiskt besteg, som ni så skickligt ledde oss uppför tills ni tappade steget, förlorade fotfästet, gick vilse och utsatte oss alla för fara.

En sista kommentar om djurens välbefinnande. Vid första behandlingen i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet lade jag fram en helt djurförsöksfri strategi som antogs. Jag klarade mig inte genom den påföljande omröstningen i plenum, men det sände ett starkt budskap om att vi vill ha större betoning på alternativ till djurförsök. Främjandet av testmetoder utan djurförsök är nu ett av Reach-förordningens mål, och det är oerhört viktigt. Det får inte vara en gest, det måste bli ett juridiskt åtagande att ersätta djurförsök mycket fortare än vi har gjort. Djurförsök är inte bara grymma, de är ineffektiva, de är förlegade, och de är ofta missvisande. Att ersätta dem så fort som möjligt handlar inte bara om djurens rättigheter: det handlar även om människors hälsa och mänskliga rättigheter.

  Jens Holm (GUE/NGL). – Herr talman! Min pappa arbetade i över 20 år i tung kemikalieindustri i Sundsvall i norra Sverige. Ibland kom han hem på kvällarna och hade ont i armarna och benen. Ibland var han nästan helt förlamad och hade svårt att röra dem. Akut metallförgiftning sade doktorn att det var. Min pappa är idag pensionerad och vissa av tungmetallerna som han drabbades av är idag förbjudna, men fortfarande drabbas miljoner arbetare av kemikalier på arbetsplatserna i Europa. Enligt en finsk studie utsätts 32 miljoner EU-medborgare varje dag för cancerframkallande kemikalier på sin arbetsplats. Det är för alla dessa arbetare som vi behöver ett starkt Reach.

Vi behöver också ett starkt Reach för alla oss konsumenter och för miljön, vilket redan tagits upp i flera mycket bra anföranden här tidigare. Men det är just därför jag är så besviken att socialistgruppen och även liberalerna har lagt sig platt för PPE-DE och kemikalieindustrin. Detta förslag sviker arbetarna, konsumenterna och miljön. Guido Sacconi, du känner till vad arbetarna kräver, du känner nog till det bättre än någon annan av oss. Arbetarna vill ha ett starkt Reach, där farliga kemikalier ersätts, där det finns bättre alternativ, bara för att ta ett exempel. Ändå har du lämnat den grundläggande principen bakom dig. Varför, för att makten och lojaliteten med PPE-DE är viktigare? Jag vet inte.

Vi i vänstergruppen kan inte stödja detta. Varför? Några konkreta exempel: I denna kompromiss finns ingen kemikaliesäkerhetsrapport för lågvolymämnen. Det innebär att tusentals kemikalier kommer att fortsätta att spridas utan att vi känner till deras egentliga risker. Det finns ingen rättsligt bindande ansvarsprincip, och då ska vi komma ihåg att det var just detta som var grundtanken med Reach, nämligen att ansvarsbördan för kemikalierna skulle ligga på företagen och inte på myndigheterna. Storföretagen kan fortsätta att hemlighålla sina fakta om kemikalier när PPE-DE har fått igenom sina krav på stärkt immaterialrätt. Småföretagen blir de stora förlorarna, som inte kan dra nytta av ökad offentlighet.

Det självklara kravet på att medlemsländerna ska kunna ha en mer långtgående lagstiftning, har inte heller bifallits. Framför allt ekar det som hade varit en vinst för folkhälsan och miljön nu tomt, nämligen substitutionsprincipen. Denna princip, som säger att farliga kemikalier ska ersättas när det finns mindre farliga alternativ, är nu så begränsad att det är endast ett ytterst fåtal kemikalier som kommer att fasas ut. Det kommer att innebära att tusentals farliga kemikalier som är cancerframkallande, hormonstörande och reproduktionsstörande kommer att finnas kvar mitt ibland oss.

Vi i vänstergruppen vi vill rädda Reach. Därför har vi tillsammans med de gröna lagt fram ett gemensamt Reachpaket med ändringsförslag som kräver starkare skrivningar på alla dessa områden. För att minimera djurförsöken kräver vi också satsningar på helt nya djurfria metoder med ”toxygenomics”. Det är inga orimliga krav vi ställer, då mycket av detta stöddes av en majoritet i denna kammare för ett år sedan. Avslutningsvis ska vi på onsdag rösta om det som ska bli världens mest omfattande kemikalielag Det finns ännu en chans att rädda Reach, och jag uppmanar er – särskilt ni socialister som säger er värna om arbetarna och miljön – att kasta denna PPE-DE överenskommelse i papperskorgen och rösta för att rädda Reach.

  Urszula Krupa (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Debatten om Reach-förordningen har under en lång tid gett upphov till många känslor och konflikter. Känslorna har upprörts ännu mer på grund av den överdrivet långa lista av ändringsförslag, över 5 000, som har lagts fram och även för att det verkliga syftet med Reach-förordningen nu har tydliggjorts. Nämligen att främja intresset hos de stora kemikalieföretagen som kan få enorma finansiella möjligheter och stöd för vetenskaplig forskning, något som endast har blivit ett verktyg för att låta dessa globaliserade företag göra ännu större vinster.

Bakom fasaden av välljudande fraser om att skydda hälsan och miljön försöker de stora aktörerna bli av med små och medelstora företag. De inriktar sig särskilt på företagen från unionens nya medlemsstater som hittills har varit drivkraften i EU:s ekonomi.

Vi är också skeptiska mot kompromisser som endast senarelägger en utslagning av mindre företag och följaktligen berövar många människor sysselsättning och möjlighet till att förbättra sin situation.

  Karl-Heinz Florenz (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr föredragande, herr kommissionsledamot Verheugen, herr kommissionsledamot Dimas! Herr rådsordförande, jag är mycket tacksam för att vi nu kan säga att en kompromiss har nåtts till slut. Vad jag har tvingats att höra under de senaste veckorna. Som att jag skulle vara en förlängning av den tyska regeringen och att jag skulle försöka driva igenom den tyska kemiindustrins vilja, ja till och med ha avbrutit förhandlingarna. Allt det är struntprat. Jag försökte bara skapa det tryck som behövdes för att få de olika lägren i parlamentet närmare varandra. Nämligen de politiskt ansvariga för hälso- och miljöfrågor som med rätta är mycket engagerade å ena sidan och de politiskt ansvariga för ekonomiska frågor å andra sidan. Det var det problemet som inte var så lätt att lösa.

Jag anser att vi har nått en skaplig kompromiss i frågan. Alla gnäller, alla är missnöjda, men detta är slutligen resultatet av denna kompromiss. Den som inte tycker om det bör inte delta i den parlamentariska processen. Saker är när allt kommer omkring inte så lätta som mina kolleger i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen – vilka jag annars hyser stor aktning för – kanske tror. Det finns olika läger här i världen. Därför har de debatter om vitboken som vi har hållit under de senaste tre åren alltid varit så omstridda. Under mina arton år i parlamentet har jag inte upplevt detta så starkt med något annat betänkande som med Reach-betänkandet. Vi har även beskådat några fullständigt löjliga krig via ombud och stämningen har emellanåt varit spänd.

En sak har emellertid alltid varit klar och det är att vi har en verklig stöttepelare i det att Reach aldrig har ifrågasatts av industrin. Jag är mycket nöjd med det. Jag vill påminna de två kommissionsledamöterna om att de har meddelat sin avsikt att dra tillbaka de 40 gamla direktiv och förordningar som nu har ersatts. Jag kommer att kontrollera att de gör det. Detta är den utmaning som de står inför, utöver genomförandeförordningarna, och det är något som de verkligen måste göra för att kunna ge oss en fördel och göra det möjligt för oss att rensa upp på området. Trestegsförfarandet med registrering, utvärdering och godkännande är helt rätt. Industrin måste visa att den betraktar offentliggörande och inlämnande av data till kemikaliemyndigheten som en väsentlig del av den moderna ekonomiska politiken i stället för ett självändamål. När det finns bättre alternativ är jag övertygad om att de kommer att förenas med miljövänliga alternativ i framtiden, under förutsättning att detta är ekonomiskt möjligt. Det är just dessa alternativ som vi vill främja. Det är min tro och mitt hopp att detta inte kommer att skada industrin, utan tvärtom kommer att främja motivationen.

En viktig faktor under hela arbetet har varit vår inriktning på tillverkarens ansvar. Detta är inte ett självändamål i sig, utan något som industrin måste göra i framtiden. Frågan om import är fortfarande olöst. Enligt min uppfattning har inte detta reglerats tillräckligt. Till sist är utlämnandet av data en omtvistad fråga. Vi måste hålla en politisk debatt om hur mycket av sin sakkunskap som företagen måste avslöja. Självklart måste vi skydda konsumenterna, men vi måste också skydda våra företag som ger oss arbete måndag till fredag.

  Linda McAvan (PSE). – (EN) Herr talman! Förra månaden publicerade Storbritanniens ledande medicinska tidskrift, The Lancet, en rapport där man berättade om en tyst pandemi bland barn, som drabbas av neurologiska skador efter påverkan från industrikemikalier. Vi behöver mycket mer forskning på detta område. Men nu har vi chansen att göra något åt kemikalierna, och vi bör ta den chansen.

Det är ett bra kompromisspaket som parlamentet och rådet har enats om. Jag vill hylla vår skicklige huvudförhandlare, Guido Sacconi, som arbetade oerhört öppet och samarbetsvilligt genom dessa förhandlingar. Jag avvisar anklagelserna om att det inte fanns någon insyn. Han rapporterade alltid tillbaka till skuggföredragandena och utskottet, och folk hölls underrättade – i mycket högre grad än om annan lagstiftning.

En del har sagt att kompromissen inte går tillräckligt långt, att den är långt från perfekt. Det är inte en perfekt kompromiss. De gröna och GUE/NGL-gruppen har sagt att de inte stöder kompromissen, vilket inte förvånar mig. Poängen med politik är dock inte att spela för galleriet, att avvisa kompromisser och förlora med flaggan i topp för att förbli politiskt ren, utan att göra skillnad och åstadkomma en verklig förändring som påverkar verkliga människor. Det är det som denna lagstiftning kommer att göra.

Jag hörde folk prata om berg, men de kommer att ta oss uppför berg på samma sätt som Sisyfos som rullar ett stort stenblock uppför berget. Vi skulle aldrig enas, och därför skulle det aldrig hända något, och vi skulle rulla nerför berget igen. Jag såg den majoritet som uppnåddes i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, och det fanns ingen majoritet för att få något bättre än det vi har framför oss i dag.

Jag håller med kommissionsledamot Günter Verheugen som talade om behovet av att göra denna lagstiftning genomförbar, och jag ser fram emot att höra vad han ska göra och hur vi ska arbeta med kemiindustrin och regeringarna för att se till att den fungerar ordentligt.

Genom att rösta ja till Reach denna vecka kan vi börja genomföra lagstiftningen och få igång byrån. Jag vill inte sitta och vänta på mirakellösningar en annan dag. Jag uppmanar er, mina kolleger, att rösta ja denna vecka så att det sker en förändring och inte bara oroa er för vad som ska stå på förstasidorna.

  Frédérique Ries (ALDE). – (FR) Herr talman! Den 20 september 2003, innan vårt arbete inleddes, skrev Jacques Chirac, Tony Blair och Gerhard Schröder till Europeiska kommissionen och uppmanade den att inte försvaga konkurrenskraften inom kemiindustrin. Ingripande och naturligtvis påtryckningar på den nivån saknade motstycke i vår medbeslutandehistoria och jag måste säga att då var tärningen kastad. Reach-förordningen skulle inte räcka till. Den skulle inte alls räcka till för de ambitioner som lagts fram i exempelvis vitboken 2001.

Det är naturligtvis uteslutet för oss att belasta denna sektor som är en av EU:s mest konkurrenskraftiga och dynamiska. Vi har alltid, var och en av oss, lyssnat till dess bekymmer. Reach kommer att kunna användas. Se på den mindre strikta metoden för att registrera ämnen som produceras i mängder om 1 till 10 ton, förstärkningen av den framtida kemikaliemyndigheten i Helsingfors och utfästelsen om – vilket har sagts många gånger – principen om ”ett ämne – en registrering” (OSOR) för att underlätta informationsutbytet mellan företag.

Det är även viktigt att begränsa kostnaderna för inmatning av data. Detta är verkligen viktigt för små och medelstora företag. Det finns också möjligheter till undantag om detta vederbörligen motiveras av sökanden. Detta är anmärkningsvärda framsteg och jag skulle ha varit glad över dem i dag om vi inte hade kapitulerat när det gäller substitutionsprincipen. Vad som återstår av den är inte ens en försvagning. Jag skulle hellre kalla det en illusion. Det är en selektiv och gradvis ersättning från fall till fall som omfattar ämnen som, här läser jag innantill, är cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska, om detta kontrolleras på adekvat sätt.

I synnerhet är Reach också en blankocheck för hormonstörande ämnen som mjukningsmedel, insektsmedel och flamskyddsmedel. Alla dessa är bland de mest dödliga kemiska ämnena för den mänskliga hälsan. Det är en blankocheck undertecknad av vårt parlament och det finländska ordförandeskapet var villigt att införa obligatorisk ersättning här. Jag anser att det är ytterst förvånande.

EU har vänt ryggen åt sitt eget folk. Försök att förklara för dem i dag att vi inte återkallar hälsofarliga ämnen från marknaden, särskilt om det finns säkrare alternativ. Jag skäms också över att EU:s myndigheter vägrar att lyssna till de två miljoner läkare och till de instanser och ledande experter från forskningsvärlden som ständigt uppmärksammar oss på den tysta pandemi som bland annat har skapats av kemisk förorening. Jag har läst samma artikel i Lancet som Linda McAvan och Carl Schlyter. Vårt möte med Medborgarnas Europa på onsdag den 13 december kommer därför att kännas som ett bakslag, milt sagt. Alla de som, precis som jag, tar risken att förena hälsa och varaktig sysselsättning i stället för att fortsätta att behandla dem som oförenliga på ett så sterilt och föråldrat sätt, har nu bara en eller två minuter på sig för att uttrycka sitt missnöje.

  Hiltrud Breyer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Bilden av ett berg har använts många gånger i dag. Allt jag kan säga när det gäller detta är att ur berget föddes en mus. Detta är en vacklande kompromiss och det kan inte döljas hur mycket man än slätar över den. När man tittar på utgångspunkten vid första behandlingen ser man att parlamentet tydligt har vikt undan.

Denna kompromiss är en julklapp till den europeiska kemiska industrin och avtrycken från den tyska kemiindustrins påtryckargrupp syns tydligt. Man berättar inte för den europeiska allmänheten varför parlamentet har gett upp kravet på ersättning. Reach kommer inte att erbjuda stimulansåtgärder för att ersätta kemikalier med särskilt farliga egenskaper med säkrare alternativ. Ersättningens stomme har offrats på den kemiska industrins altare.

Detta är verkligen skamligt eftersom människor, djur och natur kommer att fortsätta att vara testobjekt i ett storskaligt experiment i framtiden. Det är särskilt skamligt eftersom kemikalier inte ens behöver ersättas då det finns möjliga alternativ. Inte ens slagord som ”substitutionsplan” eller ”adekvata kontroller” kan dölja detta. Detta är ett bländverk, en bluff. EU:s industrigifter dyker upp där de inte har något att göra, nämligen i blodet hos spädbarn och vuxna, i bröstmjölk, i dricksvatten och i fettvävnaden hos isbjörnar.

Vi lurar också oss själva om vi, liksom en av de tidigare talarna, tror att det forskas om de mycket nervgiftiga ämnen som uppträder i den alarmerande studien av hjärnan som hon hänvisar till. Någon obligatorisk provtagning kommer inte heller att ske i detta sammanhang. Dessa ämnen kommer därför att fortsätta cirkulera på marknaden även om det finns lämpliga alternativ och det är det som verkligen är skamligt.

Denna kompromiss gör också öppenheten till ett åtlöje. Det faktum att ledamöter av den europeiska kemikaliemyndigheten kan hemlighålla sina namn och ekonomiska intressen är inte bara absurt, utan innebär också att konsumenterna fråntas makten och kommer att fortsätta att treva sig fram i mörkret. De utsätts inte bara för riskerna, utan kan inte heller skydda sig från dem. Det finns endast ett litet antal kemikalier som konsumenterna kan finna information om och endast efter att ha gått igenom en utdragen enskild process. Vi lever i Internet-eran, men trots det har vi inte lyckats låta konsumenterna få tillgång till denna information via Internet. Vi talar faktiskt om ämnen som orsakar skador på nervsystemet och levern och konsumenterna tillåts inte veta någonting. Därför är Reach en bluff. Parlamentet gjorde en rivstart, men slutade med en nedväxling.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Ämnet för diskussionen har inget att göra med det huvudsakliga målet för Reach. Det är allmänt känt att hundratals kemiska ämnen bidrar till arbetsskador och dödsfall. Efter ett antal ändringsförslag och ovetenskapliga faktorer var det dock endast kemiindustrins intressen som drevs fram på bekostnad av miljön och de anställdas hälsa.

Viktiga bestämmelser togs bort så att man inte skulle behöva genomföra någon kontroll eller utvärdering av följderna hos 90 procent av de kemiska ämnena. I grund och botten tillåter detta ett godtyckligt genomförande av förordningen beroende på företagskraven. Överenskommelsen mellan PPE-DE-gruppen, den socialdemokratiska gruppen, liberalerna och det finländska ordförandeskapet innebär att man tar ytterligare ett steg för att kringgå varje form av motstånd och konkurrens till förmån för storföretagens välstånd. De har flyttat fram gränserna för att inte behöva uppge ämnen. De långsiktiga följderna för de anställda och för miljön lämnas okontrollerade och medlemsstaterna hindras från att genomdriva strängare förordningar.

Samtidigt kommer varje form av ändring eller ersättning att bli lättare för de stora företagen, medan små och medelstora företag kommer att vara oförmögna att hantera kostnaderna och kommer därmed att minska i storlek. Därför tillmötesgår Reach en utbyggnad av branschen till förmån för kapitalisterna vars ställning som en sorts europeiska ensamrättsinnehavare på den internationella marknaden kommer att stärkas.

  Jan Tadeusz Masiel (UEN). – (PL) Herr talman! Denna avgörande omröstning om Reach-förordningen äger rum i december när man på många håll i Europa längtar efter snö och oroar sig för de nuvarande höga temperaturerna. Det är hög tid för oss att vidta ytterligare åtgärder för att skydda miljön och den mänskliga hälsan.

Den svårlösta kompromissen om Reach är ett stort steg i den riktningen. Många eftergifter fick göras och många motstridiga intressen fick förlikas för att kunna nå den. Exempelvis tvingades man i små och medelstora företag förlika sina intressen med de stora industriernas bekymmer och fattiga länder tvingades förlika sina intressen med rika länders. Därtill tvingades ivriga miljöförsvarare förlika sina intressen med dem hos anhängarna av en mer aggressiv ekonomi.

Det är värt att notera att denna debatt hålls och denna viktiga förordning antas i en utvidgad union som omfattar tio nya medlemsstater.

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Herr talman! Europaparlamentet kunde ha valt en miljövänligare linje och stått upp mot rådet i förhandlingarna om kemikaliedirektivet. De stora partigrupperna har dock valt att vika sig inför rådet genom att godta den usla kompromiss som ligger på bordet. Kompromissen stryker substitutionsprincipen och gynnar praktiskt taget ett enda intresse, nämligen den del av Europas kemiindustri som är omodern och utan långsiktig framförhållning. Detta är inte acceptabelt.

Det mest överraskande är att den socialistiska gruppen valde att stödja denna kompromiss. Sanningen är att socialistgruppen har visat en anmärkningsvärd undfallenhet. Den har lagt sig platt inför den konservativa gruppen och inför kemiindustrins kortsiktiga särintressen. Kompromissen gynnar den omoderna delen av Europas kemiindustri, medan Europas medborgare och dess moderna industri tillhör förlorarna. Därför kommer Junilistan att stödja de grönas förslag.

  John Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I sitt tal lade vår föredragande, Guido Sacconi, mycket tid på att klättra upp och ner för berg med oss som en bergsget, och han berättade för oss hur upprymd man blir när man når toppen. Jag måste säga att de flesta av oss känner oss utmattade. Han har dock beslutsamt guidat oss genom 140 artiklar, 17 bilagor och nio tillägg i Reach-förslagen, och han kan med all rätt känna sig upprymd över att föra oss mot ett nytt sammanhängande system för att identifiera och hantera riskerna med kemikalier. Det har varit ett långt maraton. Jag är inte säker på om man kan springa maraton upp- och nerför berg, men om man kunde det skulle det förmodligen ta dessa nio år som det i april 2007 kommer att ha tagit för att få detta på plats.

Det har varit en lång resa, och vi hade höga ambitioner även om inte alla uppnåddes. Det förklarar några av de utbrott som han kan ha anat bakom sig. Det vi har strävat efter är dock att uppnå bästa möjliga ambition. Men det måste finnas en balans – en balans mellan starkt miljö- och hälsoskydd, gradvis men utförlig insamling av information om alla kemikalier, juridisk säkerhet, skydd av immateriella rättigheter för företag och minimering av behovet av djurförsök genom gemensamt utnyttjande av data samt främjande och godkännande av testmetoder utan djurförsök. Detta är en kompromiss, och det är där vi är. Ett centralt inslag i den kompromissen är substitutionsprincipen, och förfarandena för beviljande och de obligatoriska substitutionsplanerna kommer att göra att kemikalier med mycket farliga egenskaper fasas ut i fall där det finns säkrare, genomförbara alternativa ämnen och tekniker. Det kommer att krävas forskningsplaner där de inte redan finns.

Vi har gjort framsteg. Jag lyckönskar det finska ordförandeskapet till att ha bidragit till det. Jag beklagar att den brittiska regeringen vid ett tillfälle drog undan mattan under fötterna på det finska ordförandeskapet, annars hade vi kanske kunnat uppnå lite till.

Framtiden handlar som sagt om genomförandet. Framtiden är vad marknaden gör med detta. Jag tror att marknaden kommer att svara och gå i spetsen när tillverkare, återförsäljare och konsumenter trycker på för säkrare alternativ. Vi kommer att förvänta oss av konkurrenskraftiga företag att de tillhandahåller de grönare produkter som konsumenterna efterfrågar. Vi kommer också att se en övergång till testmetoder utan djurförsök under byråns treåriga översynsperiod.

Det är snart jul. Den bästa möjliga julklappen är ett Reach-fritt 2007. Det kommer inte att vara Reach-fritt i kommissionen, men vår dagordning i parlamentet kommer att vara Reach-fri. Alla löparna i detta maraton förtjänar åtminstone det andrummet!

  Anne Ferreira (PSE). – (FR) Herr talman! Vi vet att kemiska produkter kan vara farliga och få katastrofala följder för hälsan och miljön. Det verkade därför uppenbart att denna text skulle vara exemplarisk och att man skulle lämna ekonomiska påtryckningar och politiska oenigheter bakom sig. Därför förfäras jag i dag över att de långa debatterna har resulterat i en kompromiss som inte når upp till våra förväntningar eller det man röstade om i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Ja, jag är förfärad. Det som särskilt förfärar mig är att substitutionsprincipen, där det finns alternativ, har försvagats av förslaget om en substitutionsplan och en socioekonomisk rapport. Båda dessa kommer att försena ersättningen av farliga ämnen. Jag hoppas att kemikaliemyndigheten kommer att vara bestämd när det gäller dessa frågor.

Dessutom håller jag med Europeiska fackliga samorganisationen. Det är en stor besvikelse att kemikaliesäkerhetsrapporten endast kommer att vara obligatorisk där tillverkningen överstiger 10 ton, eftersom detta inte kommer att leda till öppenhet för tusentals ämnen eller antagandet av riskhanteringsplaner.

Slutligen förvirras jag av de hårklyverier som antyder att cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska ämnen är mindre farliga än de verkar. Jag förfäras vidare över att delar av EU:s industri inte omedelbart har velat anta innovationsutmaningen och förbättra sin offentliga framtoning. Jag säger delar av EU:s industri, för jag vet att en del redan har räknat med Reach. Därför kan jag i dag bara hoppas på att Reach kommer att genomföras på ett ytterst strikt och öppet sätt om den konsoliderade versionen av denna förordning antas på onsdag. Jag avslutar med att tacka Guido Sacconi som inte hade en lätt uppgift.

  Anne Laperrouze (ALDE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, ärade kommissionsledamöter, herr föredragande! Jag hör mina kolleger uttrycka sitt missnöje. Jag anser emellertid att den kompromiss som vi behandlar denna vecka är en godtagbar överenskommelse eftersom den har nåtts med ömsesidiga eftergifter. Jag vill i detta avseende framhäva det arbete som har utförts av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. När det gäller ersättning var detta tvunget att omfattas av debatten om godkännande eftersom det slutliga syftet är att få bort mycket farliga ämnen. Obligatorisk ersättning var en bra målsättning men inte en realistisk lösning ur en teknisk synvinkel. Jag kan se en följd av den kompromiss som har nåtts här och det är att företagen måste konkurrera om att utveckla ämnen som har säkrare egenskaper. De som upptäcker sådana alternativa ämnen kommer därför att inta en fördelaktigare ställning på marknaden och sökandet efter alternativa ämnen kommer därför att bli en utmaning för dem.

Jag anser att artikel 137 i kompromissen som ligger under översyn är viktig. En utvärdering av tillämpningen av denna kolossala lagstiftning efter de första åren är grundläggande. Vi kommer faktiskt redan då att kunna utvärdera hur långt vi har kommit. Samtidigt anser jag att det kommer att ge oss en möjlighet att klargöra behandlingen av vissa produkter, vars inneboende egenskaper och användning har varit kända sedan länge, som exempelvis kalk och batterier, för vilka vi har nyantagen lagstiftning. Jag anser inte att dessa produkter behandlas korrekt i den nuvarande texten. Det faktum att naturliga ämnen behandlas på samma sätt som helt syntetiska ämnen är något som bekymrar mig mycket.

En annan sak som bekymrar mig är hur små och medelstora företag ska genomföra denna lagstiftning i praktiken. Senast jag talade i parlamentet sa jag att vi kommer att lyckas den dag då vi antar ett system som är balanserat, enkelt och effektivt och som företagen kan använda. Jag betvivlar faktiskt att vi har lyckats med det. Av den anledningen skulle jag vilja att medlemsstaterna, branschorganisationerna och även de icke-statliga organisationerna skapar ett klimat som kommer att göra det möjligt för de små och medelstora företagen att möta de krav som ställs enligt lagstiftningen och därmed hjälpa dem att nå sina mål. Eftersom denna lagstiftning tillämpas på importerade produkter måste den dessutom vinna godkännande i tredjeländer, vilka också måste börja utforma och utveckla kemiska produkter som inte skadar den mänskliga hälsan eller miljön. Jag anser att detta är ytterst viktigt. Slutligen hoppas jag att EU under de kommande WTO-samtalen, där det kan förväntas att EU tar upp icke-tariffära tullhinder, kommer att främja Reach som en nödvändig lagstiftning för människans och naturens överlevnad.

  Satu Hassi (Verts/ALE). – (FI) Mina damer och herrar! Jag vill gratulera föredraganden Guido Sacconi till hans långa och mödosamma klättring upp till bergets topp. Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har lagt fram två olika förslag om Reach. Det ena är det som de gröna verkligen stöder. Det andra är det ändringsförslag som vi hade i bakfickan och som innehåller de förbättringar som nu antogs av rådet. Det innehöll däremot inte det som faktiskt försämrade Reach och som gjordes under den sista förhandlingsnatten på begäran av de konservativa, tvärtemot vad utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet ville. Vår alternativa kompromiss är därför bergstoppen utan den dimma som skymmer Guido Sacconis belåtenhet.

I rådet för två veckor sedan lyckades Finland på uppmaning av parlamentet att ta det första lilla steget mot ersättning av farliga ämnen när man lade till hormonstörande ämnen till förteckningen över ersättningskemikalier. Jag blev mållös när detta steg blockerades av de konservativa under den sista diskussionsnatten. Dessutom klassificerades identifieringen av kemikalierna som en affärshemlighet. Under debatten om kemikalielagstiftningen har de konservativa agerat brutalt och samvetslöst som budbärare för kemiindustrin.

Mina damer och herrar! Jag förstår att alla vill ha ett slutgiltigt beslut nu. Rådet har redan godkänt innehållet i förslaget som lades fram i mitt namn. Det saknar bara de ofördelaktiga ändringsförslag som gjordes under den sista natten. Ni som redan har röstat för det stränga ersättningsförfarandet och vill befria vår levnadsmiljö från de farligaste kemikalierna kommer, om ni är konsekventa, att stödja detta förslag och skingra dimman på bergets topp. Våra medborgare kommer att fråga vad ni gjorde för att skydda deras hälsa från farliga kemikalier.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Under de senaste dagarna har påtryckningsgrupperna från kemiindustrin firat. Den har uppnått minst 90 procent av sina målsättningar. Den har fullständigt omarbetat Reach. Endast ett par saker från kommissionens ursprungliga förslag har bevarats. Gårdagens motståndare har blivit de lojalaste anhängare. Substitutionsprincipen har i grund och botten urholkats på bekostnad av den allmänna hälsan, miljön och de anställda inom kemiindustrin.

Dagens kompromiss innebär i huvudsak att socialisterna har antagit Europahögerns och kemiindustrins åsikter. Den är långt ifrån kommissionens ursprungliga förslag, men också långt ifrån vad vi röstade om både vid första behandlingen och i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet.

Trots att jag respekterar dem kan jag ärligt talat inte förstå varför kommissionsledamot Stavros Dimas och föredraganden Guido Sacconi firade. Fram tills i går stödde och främjade de helt andra saker.

Gratulerar, herr kommissionsledamot Verheugen, ni har lyckats döda Reach.

  Konrad Szymański (UEN). – (PL) Herr talman! Den kroniska undernäringen i världen har halverats sedan 1945, trots den betydande befolkningsökningen. Den förväntade medellivslängden har ökat. Energi produceras och konsumeras på ett effektivare sätt vilket gör att vi kan skydda miljön. Allt detta beror på utvecklingen inom industrin och vetenskapen under 1800- och 1900-talet. Detta innebär att vi inte bör stödja obefogat strikta eller dyra bestämmelser i vårt sökande efter lösningar som är bra för människan och miljön.

Åtstramningen av bestämmelserna om registrering och godkännande kommer att tynga industrin med enorma kostnader. Den kommer att medföra en minskning av utgifterna för innovation. Mindre innovation leder till att vi och våra barn utsätts för allt farligare ämnen i vår vardag.

Så ligger det till. Det är inte stelbenta miljöförbud och beslut, utan tekniska och vetenskapliga framsteg som kommer att garantera en hälsosammare och renare framtid. Ett mer lättillgängligt godkännande, en bedömning av de sociala och ekonomiska faktorerna som en del av tillståndsförfarandet och ett flexiblare förfarande är de stora fördelarna med den kompromiss som nåddes den 30 november. Därför ska vi rösta för att den bevaras.

  Vladimír Železný (IND/DEM). – (CS) Då verkar det som om Reach är en färdig uppgörelse. I stället för att koncentrera sig på innovation måste vår bransch nu plöja igenom en kompakt sexhundrasidig förordning. EU har återigen tagit ett steg mot minskad konkurrenskraft så att vi i parlamentet återigen kan gnälla över misslyckandet med Lissabonmålen. Alla konkurrenter från länder som inte omfattas av det löjligt benämnda Reach kommer nu att få det ännu lättare att konkurrera med det regeltyngda EU. Reach är en gåva till våra konkurrenter. Det är också en gåva – en ganska dyr sådan – till de stora företagen och de större och rikare länderna i EU. Medan de gigantiska tyska företagen kan bära de kostnader som förordningen medför, kommer dessa kostnader att utplåna de medelstora företagen i Tjeckien för vilka kostnaderna kommer att överstiga deras genomsnittliga vinst. Trots att små och medelstora företag sysselsätter ungefär 80 procent av befolkningen kommer dessa att förstöras av Reach, i synnerhet i de nya medlemsstaterna. Reach kommer därför att bli ett sofistikerat vapen i kampen om konkurrensen i EU och ett instrument för de stora och rika att dominera de små och fattiga. Härav denna verkligen rörande överenskommelse om denna patetiska förordning.

  Marianne Thyssen (PPE-DE). – (NL) Herr talman, ärade kommissionsledamöter, ärade företrädare för rådet, mina damer och herrar! Om vi lyckas godkänna Reach-kompromissen denna vecka bevisar parlamentet för andra gången under denna mandatperiod att det lyssnar till medborgarnas klagomål och att det kan ta ansvar för och finna bra lösningar på mycket betydande och komplicerade tekniska frågor. Förhandlarna har haft en svår uppgift att kämpa med och jag vill framföra mina varmaste gratulationer till att ha nått denna överenskommelse. Jag konstaterar med glädje att en överenskommelse nåddes vid andra behandlingen. Till slut var allt sagt, det var tid att avsluta frågorna och låta dem som har omsatt idéerna i praktiken på området att fortsätta att göra just det.

Vi i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har alltid varit motvilliga till att ensidigt stödja den ena eller den andra av påtryckningsgrupperna. Vi har hela tiden försökt att skapa en balans. En balans mellan strävan efter att förbättra hälsa och miljöskydd å ena sidan och bibehålla konkurrenskraften och hindra onödiga administrativa bördor å andra sidan. Som jag ser det har vi gjort ett ganska bra arbete av detta. Det ligger i sakens natur att ingen är hundraprocentigt nöjd med en kompromiss av detta slag.

Min uppfattning om det paket som vi ska rösta om på onsdag är att vi har förbättrat de tidigare texter som vi har utarbetat och röstat om under detta lagstiftningsförfarande på många olika områden. Inom området för tillståndsbeviljande gör vi verkligen framsteg, både när det gäller villkoren för att bevilja tillstånd för farliga ämnen och varaktigheten av dessa.

Skyddet av immateriella rättigheter har förstärkts, något som var nödvändigt, och onödiga djurförsök ska förbjudas. Jag är övertygad om att de stora företagen kommer att veta hur de ska gå till väga med vår kompromiss, men jag är inte så säker på de mindre företagen. Av den anledningen litar vi i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater på genomförandeåtgärderna och de nödvändiga kompletterande åtgärderna. Om kommissionen har något i bakfickan här så skulle jag vilja få veta det så snabbt som möjligt.

Vi kommer att stödja paketet efter att ha gjort en bedömning av allt, för vi vet att vi inom elva år kommer att ha förnyat politiken för kemiska ämnen på ett drastiskt sätt och ha öppnat den för insyn. EU-medborgarna kommer att leva med färre hälsorisker och vi litar på att industrins konkurrenskraft inte kommer att försvagas utan snarare förstärkas. Naturligtvis betalar företagen ett pris och inte ett så litet sådant. De flesta människor i samhället efterfrågar emellertid både mer hälsoinformation och mer hälsoskydd och detta är något som bara kommer att öka.

Med tiden kan ett märke som testats enligt Reach bli en tillgång för företagen i stället för ett ekonomiskt handikapp och, som tidigare har nämnts, vår lagstiftning kan komma att bli normbildande på global nivå. Vi måste i vilket fall som helst börja arbeta, bland annat med att inleda ordentliga informationskampanjer riktade till konsumenterna.

  Dorette Corbey (PSE). – (NL) Herr talman! Efter närmare fyra år och tusentals ändringar är Reach äntligen en realitet. Vår föredragande Guido Sacconi, som har lyckats avsluta detta på ett positivt sätt, förtjänar givetvis stort beröm. Detta är ett resultat som vi kan vara stolta över.

Ersättning har blivit ett av målen med Reach. Reach handlar inte bara om kunskap om tusentals kemiska ämnen, utan också om att ersätta 2 500 farliga ämnen. Det är hög tid att de farliga ämnena, som har vållat så mycket oro, äntligen förbjuds. Det ökade antalet cancerpatienter, allergier och fertilitetsproblem hos människor och djur är förknippade med farliga ämnen. En stor majoritet av de människor som arbetar inom den kemiska industrin gör sitt bästa för att iaktta största möjliga försiktighet i hanteringen av farliga ämnen, men det är tyvärr inte helt självklart att alla gör det.

Jag har förvisso förståelse för industrins uppfattning att dessa ämnen inte kan ersättas över en natt. Det är positivt att den nya överenskommelsen innebär en något större flexibilitet. Nu håller man på att undersöka från fall till fall hur länge ett tillstånd för ett farligt ämne kan förbli giltigt. Detta är ett framsteg för producenterna. En undersökningsplan bör tas fram i syfte att utveckla säkra alternativ som främjar såväl miljön som nyskapandet. Det kommer att bli en mycket stor utmaning att avlägsna de farligaste ämnena från tillverkningsprocessen och produkterna under de kommande åren.

Reach har medfört detta nyskapande som både gynnar vår konkurrenskraft och miljön. Allting beror nu förstås på ett effektivt genomförande, och det viktiga är att se till att de små och medelstora företagen kan medverka till förändringen.

En första översyn är planerad att ske om sju år, då vi kommer att kunna undersöka om det fortfarande är möjligt att låta fler ämnen ingå inom ramen för Reach. Vi kommer också att kunna överväga om det fortfarande är möjligt att låta hormonhämmande substanser omfattas av ersättningssystemens tillämpningsområde. Detta förutsätter att även omsorgsplikten ges särskild uppmärksamhet och att informationsplikten till anställda och konsumenter förbättras ytterligare. Fram till dess är vi tvungna att arbeta med detta, och jag anser att en utmärkt kompromiss har förhandlats fram.

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! I och med Reach har vi tillsammans, och däribland vår föredragande Guido Sacconi, väckt enorma förhoppningar om att vår miljö kan bli kvitt de långlivade, bioackumulerande och toxiska kemiska ämnen som förgiftar vår hälsa och naturliga miljö. Förslaget att reglera kemiska produkter har väckt ett miljömässigt och socialt medvetande i EU och även utanför våra gränser. Till följd av detta torde den mycket omfattande dialog som har förts med det civila samhället – fackföreningar, icke-statliga organisationer, företag och producenter – ha medfört en viss enighet om behovet av att förbättra folkhälsan och miljöns kvalitet, samt av att tillhandahålla information till allmänheten och arbetstagarna om de kemiska produkter som omger oss.

Trots ett uppmuntrande budskap från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet kommer de nuvarande kompromisserna tråkigt nog att försvaga Reach-projektet. Hur kan vi förklara för våra medborgare att vi inte kommer att ställa producenter till svars för att ha spritt giftiga ämnen, utan att det i stället blir konsumenterna och de arbetstagare som hanterar de farliga ämnena som får bära detta ansvar? Hur ska vi förklara att parlamentet rekommenderar att man ersätter carcinogena och mutagena molekyler och endokrinstörande ämnen, men att detta inte är något systematiskt krav från vår sida? Och vad ska vi säga om den bristande insynen i informationen om de farligaste ämnena? Vi anser att detta är oacceptabelt och obegripligt. Även om flera små och medelstora industrier och företag har accepterat mervärdet med de gröna kemikalierna, vägrar tungviktarna inom EU:s kemiska industri att ändra sig. De fortsätter att påverka vårt arbete trots den ekonomiska börda som de ökade sjukdomarna utgör för våra hälso- och sjukvårdssystem, vilket Hartmut Nassauer för övrigt helt och hållet förbiser.

Det vilar ett stort ansvar på oss i dag, och vi måste rösta i enlighet med detta. Ändringsförslagen från gruppen De gröna kommer att förstärka Reach, göra förslaget meningsfullt och förhindra att ersättningen av de farligaste produkterna försenas på obestämd tid. Guido Sacconi erkänner detta. Slutligen vill jag säga att denna kompromiss kanske utgör ett stort steg framåt för den kemiska industrin, men den förblir en reträtt för vårt parlament.

  Bairbre de Brún (GUE/NGL). – (Talaren talade iriska.)

Reach-direktivets ursprungliga syfte var att ge ett ordentligt skydd till arbetstagare, konsumenter och miljön och samtidigt bibehålla det europeiska näringslivets konkurrenskraft. Det är högst beklagligt att kemiindustrin har lyckats övertyga så många parlamentsledamöter om att de högsta säkerhetskraven inte är nödvändiga. Reach har urvattnats så till den milda grad att de aktuella förslagen som har lagts fram är oacceptabla. Om det finns säkrare alternativ till ämnen med mycket farliga egenskaper är det absolut nödvändigt att dessa ersätter de farligare ämnena. Det räcker inte att prata om substitutionsplaner och lämpliga kontroller. Det krävs också större insyn och öppenhet hos tillverkarna när det gäller de ämnen som deras produkter innehåller.

(Talaren talade iriska.)

  Talmannen. Jag såg att några av kollegerna signalerade att det saknades tolkning. Det var inte ett misstag av våra tolkar. Bairbre de Brúns anföranden brukar vara på iriska som ännu inte är ett officiellt språk i parlamentet. Läget kommer att förändras nästa år.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Jag vill gratulera de två kommissionsledamöterna och parlamentet för att ha slagit ett fantastiskt rekord: i och med detta betänkande, eller rättare sagt förslaget till lagstiftning, har de lyckats locka hit fler lobbyister än någonsin tidigare.

En reporter utanför denna sal uppgav att han aldrig tidigare hade sett så många lobbyister i Strasbourg. Jag för min del kommer inte att bistå dessa lobbyister med min röst. De förbereder en fest efter omröstningen på onsdag kväll. Det är sant. Kan vi godta lobbyisternas verk som en realitet, som endast tjänar deras behov? Och vem skulle i grund och botten vinna något på detta? Endast större industrier i större länder. Kan Grekland eller Tjeckien klara av de villkor som anges i detta lagstiftningsförslag?

Jag är mycket upprörd över den skrivelse som Günter Verheugen skickade till José Manuel Barroso för 25 dagar sedan, där han inkräktade på Stavros Dimas ansvarsområde. Ända sedan dess har jag hyst stora tvivel om huruvida hela denna fråga skulle kunna tåla allvarlig kritik. Och det gör den inte.

  Werner Langen (PPE-DE). – (DE) Alla de som kan erinra sig den tidpunkt då kommissionsledamöterna Margot Wallström och Erkki Liikanen, den 13 februari 2001, lade fram vitboken kan föreställa sig hur långt vi nu har kommit. Jag vill uttrycka mitt särskilda tack till de två kommissionsledamöterna för att de under den tid som de var ansvariga ökade inriktningen på våra arbetstillfällen och på konkurrenskraften inom vår ekonomi. Jag har alltid tagit för givet att även rådets ordförande var bunden av den gemensamma ståndpunkten. Guido Sacconi har utfört ett fantastiskt arbete, men när man lyssnar till anförandena här i parlamentet skulle man kunna tro att kommunistgruppen och gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vore i majoritet. Vilka dumheter, de har ju inte ens 100 röster i parlamentet. Därför är denna kompromiss, som har stöd från åtskilliga grupper, väl underbyggd – även om den inte uppfyller mina förväntningar i alla avseenden.

Till kommissionsledamöterna Günter Verheugen och Stavros Dimas vill jag säga att det är viktigt att genomförandet av denna förordning inte förvandlas till ett väldigt byråkratiskt vidunder, utan att det i stället blir ett gott föredöme för en bättre lagstiftning. Användarvänlighet är därför avgörande, som Dagmar Roth-Behrendt påpekade.

Om vi i dag frågar oss vad vi har misslyckats med att uppnå skulle jag säga att frågan om hur vi bör hantera ämnen i importerade varor har varit den svåraste att lösa. Ingen har en lösning på denna fråga. Vad är det positiva med att ha en mycket sträng lagstiftning om ämnena ändå kommer in i EU via importerade varor och företag som har flyttat från EU? Det är kompromissens utformning som är skuld till detta. Alla tester var inte nödvändiga för de små och medelstora företagen, och det skulle ha varit rimligt att förenkla systemet genom att ange exponering och tillämpa kategorier. Det är beklagligt att så inte skedde. Vi kommer ändå att stödja kompromissen, och jag hoppas att denna europeiska kemikalielagstiftning kommer att bli en riktlinje för kemikalielagstiftningar över hela världen. Detta är den utmaning vi står inför. Om vi lyckas kommer vi att ha säkrat arbetstillfällen i EU och förbättrat, snarare än försvagat, konkurrenskraften inom vår industri.

  Gyula Hegyi (PSE). – (EN) Herr talman! För det första vill jag hylla Guido Sacconi som gjorde sitt yttersta för att åstadkomma denna lyckade lagstiftning. Jag började följa Reach-debatten som observatör för tre år sedan. Det känns mer än hoppfullt att se att detta långa förfarande har fått ett godtagbart resultat. Eftersom jag kommer ifrån en ny medlemsstat är jag glad över att mina ändringar har innefattats i texten. Det ungersk-brittiska initiativet bör också nämnas här som en relativ framgång för mina landsmän.

Parlamentet och rådet kommer förhoppningsvis att godkänna slutversionen i december, men förfarandet slutar inte där. Om sju år ska lagstiftningen ses över. Det blir ett bra tillfälle att ta med ämnena i intervallet 1–10 ton i kemikaliesäkerhetsrapporten för att se till att användningen av sådana ämnen blir säker, som jag och andra kolleger från PSE-gruppen tidigare föreslog.

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). – (CS) Rysslands f.d. premiärminister Viktor Tjernomyrdin sa en gång: ”Vi ville göra det bättre, men resultatet blev som det alltid blir.” Det är ett belysande exempel. Dessa bestämmelser, som i sin nuvarande form hindrar Lissabonstrategin och gynnar de stora bolag som man har träffat en uppgörelse med i hopp om att dominera marknaden, skadar de små och medelstora företagen. Dessutom är principen om ett gemensamt utnyttjande av data, som i sig är positiv, begränsad av att det inte förekommer några som helst sanktioner på det här området. Dessa bestämmelser kommer att hota arbetstillfällen i länder som mitt hemland, och få negativa effekter inom andra sektorer. Jag antar att det finns vissa personer här i parlamentet som skulle glädja sig åt dessa bestämmelser.

Aldous Huxley sa en gång att lyckan är som koks – en biprodukt som utvinns vid framställningen av något annat. Något liknande kommer att ske i det här fallet, i den meningen att även om vår grupp, som Werner Langen sa, tycktes vara i majoritet, kommer det bara att krävas ytterligare några bestämmelser av det här slaget innan vi verkligen är i majoritet.

  Godfrey Bloom (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Nu är vi igång igen. Från min synpunkt reser inte Guido Sacconi ett berg utan gräver snarare en enorm grop åt sig själv. Nu när det närmar sig högtider hoppas jag att han blandar sina martinis lika entusiastiskt som sina metaforer. Vad han än säger handlar det om en reglering av över 30 000 ämnen, som övervakas av ytterligare en armé av självgoda inspektörer som redan utnyttjar de överbeskattade och överreglerade skattebetalarna.

Förordningens omfattning lär rikta uppmärksamheten från de relativt få tillfällen när seriösa åtgärder behövs. Men när vi britter tittar på detta direktiv ser vi hur oskuldspresumtionen överges i allt större utsträckning, utan gottgörelse till brittiska företag för skada, för att inte nämna de fruktansvärda försöken på miljontals djur oavsett vad ni försöker intala er själva.

Jag ber mina brittiska federalistiska kolleger som alla stöder denna omdömeslösa lagstiftning att för en gångs skull ta sig i kragen och slå ett slag för vår egen nationella civilrätt och sätta sig emot sovjetismen på detta ställe. Vi känner alla till effekterna av den ryska sovjetismen på Rysslands egen miljö och den globala miljön.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Kemiska ämnen är en del av vår miljö och kan upptäckas överallt omkring oss. Den snabba industriella utvecklingen under 1900-talet har emellertid medfört att vår dagliga användning av dessa ämnen har blivit både en nödvändighet och ett nöje. Det är emellertid inte många av dessa ämnen som innebär någon verklig förbättring av vår livskvalitet, eftersom de är riskfyllda och skadliga för vår hälsa.

Det är svårt att föreställa sig ett liv utan kemiska ämnen. Just därför bör vi insistera på en ökad öppenhet och information om de ämnen som ingår i de produkter som människor använder. Reach-systemet bör bygga på principerna om förebyggande åtgärder och försiktighet. Konsumenternas behov av att kunna lita på att en särskild produkt inte är skadlig bör vara avgörande för denna nya lagstiftning, och ansvaret för att garantera detta måste ligga hos industrin.

Den producent som önskar saluföra en ny produkt eller behålla ett befintligt tillstånd måste kunna bevisa att de produkter som han eller hon ansvarar för är säkra för människor och miljön.

I den kompromiss som har uppnåtts har man gått långt när det gäller att infria dessa förväntningar, och den förtjänar därför vårt stöd. I likhet med alla kompromisser vållar den ändå viss oro. Jag har i synnerhet reservationer mot de bestämmelser som rör utbytet av information, eftersom detta kommer att försvaga ställningen väsentligt för de omkring 25 000 små och medelstora företagen i EU.

Försöken att förlänga patentperioden, ursprungligen till 15 år och slutligen till 12 år, är till förfång för nyskapandet eftersom detta stärker de rika företagens ekonomiska dominans. Ju längre perioden är, desto mindre blir pressen på företagen för att söka nya lösningar och genomföra ny forskning.

Trots många positiva inslag, som i huvudsak avser hälsofrågor, behandlas de ekonomiska enheterna inte jämställt i Reach-förordningen. Icke desto mindre förtjänar denna kompromiss vårt stöd.

  Åsa Westlund (PSE). – Herr talman! Jag vill börja med att tacka vår föredragande och min partivän Guido Sacconi. Jag tror att jag har orsakat honom lite problem under resans gång genom att hela tiden fråga efter mer. Mer substitution, mer information och datasäkerhetsblad för lågvolymkemikalier och fler kemikalier som borde registreras. Guido, tack för ditt arbete och tack för att du inte har tappat humöret varje gång jag har kommit med mina krav. Jag vill också tacka alla andra som jag har samarbetat med under arbetet med Reach. Tillsammans har vi arbetat hårt för att vi skulle få just ett starkt Reach.

Men motståndet, inte minst från den politiska högern här i parlamentet och från kemikalieindustrin, har varit väldigt starkt. Den kompromiss som nu har nåtts måste i ljuset av detta hårda motstånd bedömas som en framgång, trots att den inte lever upp till de krav som jag egentligen tycker borde ställas på substitution och information. För, kära kolleger, politik är det möjligas konst. Man kan inte få allt man önskar, utan det handlar om att nå så långt som möjligt på den väg man vill gå, och det gör vi med den kompromiss som nu ligger på bordet. Den är det bästa vi kan få och innebär mycket bättre regler än de kemikalieregler som finns i Sverige och EU idag.

Med Reach läggs ansvaret för att testa kemikalier på importörer och producenter. Vi kommer att få mer kunskap och information om kemikalier, och kravet på att ersätta farliga ämnen stärks jämfört med dagens situation. Ingenting tyder på att vi skulle få ett starkare Reach genom att fördröja processen. Mot detta talar också att Tyskland tar över ordförandeklubban i EU efter nyår och den tyska regeringen, ivrigt påhejad av tysk kemikalieindustri, har varit de stora motståndarna till ett starkt Reach. Därför kommer vi svenska socialdemokrater imorgon att ta vårt ansvar och rösta för kompromissen. Vi har nått så långt vi kan komma nu och då skall vi inte riskera det genom att fördröja processen. Om sju år, när Reach har kommit igång och fungerar, kan vi däremot återkomma med våra krav på ytterligare skärpningar.

  Jens-Peter Bonde (IND/DEM). – (DA) Herr talman! Kemikaliereformen har nu utformats enligt principen om fullständig harmonisering, vilket innebär att medlemsstaterna förbjuds att införa bättre skydd för människors hälsa och miljön. Trettioåtta ledamöter har lagt fram ändringsförslag, där man i stället efterlyser ett förslag om minimidirektiv så att medlemsstaterna ska kunna tillhandahålla människor bättre skydd än vad väljarna kanske har önskat. Vi har krävt att omröstningen ska ske genom upprop för att se vem som tar på sig ansvaret för exempelvis fler fall av cancer och allergier.

Vi har nu en förteckning över 150 oönskade ämnen i Danmark. Det är ämnen som har skadliga effekter på hälsan och miljön, och denna förteckning kan knappast upprätthållas inom ett system som innebär en total harmonisering. Att skydda miljön och människors hälsa anses snedvrida konkurrensen på den inre marknaden. Reach hindrar oss inte bara från att förbjuda farliga ämnen, utan det blir också förbjudet att varna för dem. Reach kommer dessutom att medföra fler djurförsök för ämnen som vi redan vet är farliga eller onödiga. Det som vi således kommer att rösta om på torsdag är en reform som också innebär dödande av djur. Kompromissen kan endast försvaras om dess bestämmelser utgör minimiregler. Vi anser att förslaget är alltför kraftlöst för att medföra en fullständig harmonisering.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Politik är det möjligas konst. Vi bör stödja detta svåruppnåeliga kompromisspaket som vi har framför oss, som kommer att kräva ett öppet sinne och en mycket ärlig bedömning efter sjuårsperioden. Efter tre och ett halvt år, 700 sidor av förslag och tusentals ändringar skulle det, med en sådan komplex lagstiftning, aldrig bli lätt att hitta rätt balans mellan hälso- och miljömål och bibehållandet av det europeiska näringslivets konkurrenskraft.

Den befintliga kemikalielagstiftningen är mycket förvirrande och ineffektiv och omfattar 40 olika direktiv som är mer eller mindre oberoende av varandra. Titta bara på historien med riskbedömningen av zink som hittills har tagit 15 år och fortfarande inte är färdig. Reach kommer att bidra till att rationalisera detta system och det kommer att bli möjligt att registrera, bedöma och bevilja kemikalier som aldrig förr testats för sin påverkan på människors hälsa.

Lagstiftningsdebatten kanske närmar sig sitt slut, men den viktiga utmaningen med att genomföra Reach och inrätta byrån har bara börjat. När Reach börjar gälla nästa år kommer företagen att få nya och i många fall besvärliga ansvarsområden när det gäller de ämnen som de tillverkar, importerar, distribuerar eller använder. Det kommer att bli särskilt utmanande för företag som inte redan har kompetensen att hantera kemikalielagstiftningen, särskilt nedströmsanvändare av kemikalier och de tusentals små och medelstora företag som måste leva med Reach och överleva, kommissionsledamot Günter Verheugen, men jag vill också tillägga ”blomstra”.

Det är dock kommissionens, behöriga myndigheters och medlemsstaternas, byråns och Europaparlamentets roll att se till att Reach genomförs på ett smidigt och effektivt sätt. Kommissionen utvecklar fortfarande teknisk vägledning och IT-verktyg som ska göra att näringslivet och myndigheterna kan genomföra lagstiftningen effektivt redan från början. Nationella stöd- och informationspunkter måste också inrättas, antingen enbart av de behöriga myndigheterna eller i kombination med näringslivet. Dessa förberedande verktyg måste finnas på plats i god tid före tidsfristen för genomförandet av Reach för att se till att alla nödvändiga stödstrukturer fungerar som de ska. Jag håller med om att detta Reach-direktiv kommer att få en mycket positiv inverkan på standarder över hela världen. Jag vill tacka alla inblandade.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vill uttrycka mitt varma tack till Guido Sacconi för hans utmärkta arbete. Reach är utan tvekan den svåraste frågan under denna valperiod. Jag är övertygad om att vår föredragande har uppnått bästa möjliga resultat under förhandlingarna med rådet och kommissionen. Även förhandlingarna inom parlamentet har varit en mycket svår uppgift. Den som har lyssnat noga torde ha lagt märke till att knappt någon av de politiska grupperna är helt eniga inom de egna leden eller företräder en tydlig hållning. Av den kritik som har uttryckts kan man förstå hur svårt det måste ha varit att driva igenom en kompromiss, även inom parlamentet.

I likhet med Guido Sacconi och flera andra ledamöter här i parlamentet har jag alltid förespråkat ett starkt skydd för arbetstagare och även ett starkt miljö- och konsumentskydd. Jag skulle föredra en strängare kompromiss – jag gjorde för övrigt samma kommentar efter första behandlingen och under första behandlingens diskussion. Nu måste vi emellertid besluta om huruvida vi ska stödja kompromissen – vilket min grupp och jag kommer att göra – eller anta den gemensamma ståndpunkten. Jag tror inte att de ändringsförslag som har lagts fram i syfte att skärpa den gemensamma ståndpunkten har särskilt goda utsikter att uppnå en kvalificerad majoritet. Vi försökte gå längre än Guido Sacconis kompromiss vid första behandlingen, men vi nådde inte ens enkel majoritet.

Om man beaktar den ståndpunkt som flera medlemsstater hyser kan man undra vad de parlamentsledamöter förväntar sig som säger att denna kompromiss är en gåva till den tyska kemikalieindustrin. Om man ser till den sida som är i majoritet i rådet, och vet att Tyskland kommer att överta ordförandeskapet för rådet från och med den 1 januari 2007, frågar jag mig vilka förväntningar vi kan ha på att nå en förlikning under det tyska ordförandeskapets ledning. Jag vill återigen gratulera föredraganden och parlamentet till det här resultatet, och jag anser att denna kompromiss är ett litet steg i rätt riktning.

  Antonios Trakatellis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Efter flera år av procedurer och förhandlingar är vi slutligen mycket nära att anta en förordning om kemikalier.

Det är en mycket bra förordning, även om den förvisso inte är helt perfekt. Den kan förbättras längre fram, så som har skett med flera av gemenskapens direktiv och förordningar. Jag vill gratulera Guido Sacconi, för i grund och botten medför denna förordning ett skydd för människors hälsa och miljön, och detta skydd kommer att öka med tiden. I framtiden kan jag dessutom tänka mig att alla de ämnen som vållar oro hos merparten av mina kolleger i dag successivt kommer att ersättas.

Det är mycket positivt att kontroll av farliga ämnen föreskrivs i förordningen, där så är möjligt. Det föreskrivs att en ersättning måste ske, och i de fall där det inte finns några alternativ föreskrivs planer för forskning, vilket också är mycket viktigt.

Jag vill påminna er om att kemivetenskapen i stor utsträckning har bidragit till förbättringen av människors liv på jorden. Och detta har kunnat uppnås tack vare innovationer. I denna förordning efterlyser man i huvudsak samma sak på längre sikt; innovationer så att nya, bättre och mindre farliga eller fullständigt ofarliga ämnen kan skapas för att användas av människan.

Återigen vill jag gratulera Guido Sacconi, för att ha lyckats utarbeta en förordning för kemikalier, som inte bör bedömas med otålighet. Förvänta er inte perfektion från och med i morgon! Med tiden kommer vi att se en väsentlig förbättring av folkhälsan och miljön.

  Adam Gierek (PSE). – (PL) Herr talman! En av de huvudsakliga bestämmelserna i förslaget till förordning om Reach är substitutionsprincipen, som fortsätter att ligga inom industrins ansvarsområde. Denna princip skulle kunna öppna för betydande innovationsmöjligheter både för den livskraftiga kemiska industrin och för slutanvändarna av dess produkter.

Icke desto mindre finns det ett stort tolkningsutrymme för vissa bestämmelser, såsom de som förekommer under ”lämpliga säkrare alternativ”. Bestämmelsen som rör företagens forsknings- och utvecklingsplaner kan också visa sig bli problematisk, eftersom de företag som inte har något eget forskningsinstitut kan bli undantagna från denna bestämmelse.

Det finns därför en risk för att vissa små och medelstora företag som för närvarande har egna forskningsinstitut kan komma att lägga ner dessa, och således inte längre vara skyldiga att inkomma med de förutnämnda planerna.

Då uppstår frågan om vem som bär ansvaret för att söka alternativ, den kemiska industrin eller slutanvändaren, eller är det ett gemensamt ansvar? Detta väcker i sin tur farhågor om immaterialrättens form i förhållande till den nuvarande patentlagstiftningen, som tyvärr inte är så bra som den skulle kunna vara.

Den noggrant formulerade substitutionsprincipen är det mest logiska svaret på användningen av riskfyllda ämnen. De förfaranden som finns i förordningen, och som avser att stimulera innovation i sökandet efter nya och säkra ämnen, är definitivt nödvändiga.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Den franske filosofen Voltaire sa en gång att all fanatism är farlig. Jag anser att den här debatten är ett bra exempel på riktigheten i detta påstående. Uttalandena från mina kolleger från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, från gruppen Unionen för nationernas Europa eller till och med från den extrema vänstern ger mig intrycket av att det endast är förlorare som skulle kunna godkänna ett paket som detta. Låt oss emellertid jämföra fördelarna med nackdelarna när det gäller Reach. Här bör det klargöras att Reach utgör ett steg i rätt riktning för oss alla, nämligen ett större miljö- och konsumentskydd, men också en ökad konkurrenskraft.

Att förkasta Reach skulle därför utan tvivel vara till förfång för alla parter. Därför är det nu upp till oss att förmedla detta på ett lämpligt sätt. Om man ser till medierna skulle man förvisso kunna tro att det inte fanns några vinnare. Vår kompetens kommer nu att bedömas utifrån hur effektivt vi kan förändra detta intryck. När allt kommer omkring är det trots allt människor, djur och till och med miljön som vinner mest på denna lagstiftning. Vi måste därför fortsätta att arbeta med den. I detta avseende måste jag också påminna medierna om deras skyldighet, som är att förmedla en riktig bild av denna nya lagstiftning, särskilt i det här första skedet. Det andra skedet kommer att bestå i att förverkliga denna bild på rätt sätt – vilket också kommer att bli mycket svårt, eftersom vi känner till scenariot, dvs. att EU alltid bär skulden.

När det gäller den juridiska formen är denna lagstiftning emellertid ett direktiv, och den ska därför genomföras av medlemsstaterna. De är således skyldiga att både uppfylla lagstiftningen och tillämpa den på rätt sätt. Alla parter står verkligen inför stora utmaningar i detta hänseende. Vädjan riktas även till oss: låt oss skapa en stark kemikaliemyndighet som kan sköta allt detta, så att vi får enhetliga regler snarare än ännu ett lappverk av 25 eller 27 olika system. Vi har därför ett betydande arbete att utföra, och förhoppningarna om ett Reach-fritt år under 2007 kommer sannolikt inte att uppfyllas.

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Låt oss se hur långt vi har kommit med det projekt som vi i dag behandlar. Reach kommer att förändra vår relation till kemiska föroreningar på ett avsevärt sätt, först och främst genom att man i förordningen vänder på bevisbördan, och sedan genom att man systematiskt och genomgående tillhandahåller information. En tidigare talare nämnde asbestskandalen. Vi är alla väl medvetna om att en skandal av det slaget skulle vara en omöjlighet med den text som vi ska rösta om i dag. Allmänheten behöver få veta det.

Det stämmer att förslaget omfattar alla dessa fördelar, men det finns givetvis också vissa faktorer som vi inte är nöjda med, eller inte tillräckligt nöjda med. Detta gäller först och främst de naturliga ämnena. Här skulle jag ha velat att vi var lite tydligare, eftersom detta kan vålla problem. Jag anser inte att ett naturligt ämne egentligen är något kemiskt ämne. För importen önskar jag också att vi hade haft fler garantier för att kunna kräva liknande standarder av våra importörer.

Sedan gäller det naturligtvis den stora frågan om ersättning. I likhet med flera av er skulle även jag ha velat att en ersättning kunde ske automatiskt, systematiskt och omedelbart. Vid första behandlingen röstade jag för alla ändringsförslag med detta ändamål, men jag konstaterade att vi inte hade kvalificerad majoritet. Om Guido Sacconi inte hade lyckats nå denna kompromiss skulle vi i samband med omröstningen vid andra behandlingen ha riskerat att denna princip inte hade blivit genomförd. Det måste trots allt sägas att kompromissen faktiskt omfattar denna princip. Det är inte principen i sig som dryftas, utan dess gradvisa, successiva genomförande – som jag anser är olämpligt – men principen existerar för alla farliga ämnen. Låt oss därför inte försumma de insatser som våra kolleger har gjort, och den seger som vi har uppnått på den fronten.

Nu när vi har etablerat denna princip måste vi se till att den uppfylls på vederbörligt sätt. Detta kommer att bero på myndighetens resurser, dvs. finansiella resurser och mänskliga resurser, påtryckningar från allmänheten och på det belopp som kommer att anslås till forskning. På den här punkten vill vi dessutom att kommissionen ska vara särskilt aktiv för att se till att denna kompromiss leder till alla de framsteg som vi hoppas på.

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Efter tre år av diskussioner har vi nått den punkt där vi kan fatta ett slutligt beslut om det lagstiftningsförslag som går under namnet Reach.

Åtskilliga alternativ står till buds vid omröstningen på onsdag. Ett: vi kan stödja rådets gemensamma ståndpunkt. Två: vi kan förkasta hela förslaget. Tre: vi kan godta kompromisspaketet, och således förverkliga Reach.

Den första och viktigaste frågan är huruvida vi behöver en ny lagstiftning överhuvudtaget, eller om den rådande lagstiftningen är tillräcklig för att lösa våra farhågor kring miljöskyddet och människors och djurs hälsa, samt se till att den önskade mängden information tillhandahålls. Behöver vi med andra ord ny lagstiftning för att ta reda på mer om de 30 000 kemikalier som varje dag omger oss? Svaret är ett rungande ja. Vi behöver nya, vittomfattande bestämmelser inom vars ramar den storskaliga och ofta åsidosatta granskningen av kemikalier kan utföras.

Den andra viktiga frågan är huruvida den kompromiss som har uppnåtts är tillräckligt bra. Är de lösningar som har nåtts bättre än de som lades fram vid första behandlingen, eller har lagstiftningen helt enkelt urvattnats och ytterligare försvagats under loppet av de sex ”trepartsamtalen”? Låt oss ta itu med dessa frågor en efter en: vilka var våra viktigaste mål efter första behandlingen? Vi ville ha en starkare och strängare substitutionsprincip, och det har vi fått. Vi ville utforma strängare bestämmelser som reglerar producenternas ansvar, och det har vi gjort. Vi ville begränsa djurförsöken, och det har vi genomfört. Vi ville ha en strängare men genomförbar registrering, och det har vi uppnått. Vi ville att principen om ”ett ämne – en registrering” (OSOR) skulle råda och vara ett stöd för de små och medelstora företagen, och även detta har vi uppnått.

På det hela taget kan vi säga att kompromisspaketet är mycket bättre än det vi lade fram vid första behandlingen. Vi har kämpat framgångsrikt för ett starkare och ännu strängare Reach. Av dessa skäl kan slutsatsen inte bli någon annan än att stödja kompromissen.

  Dan Jørgensen (PSE). – (DA) Herr talman! Det finns omkring 100 000 kemikalier på marknaden. För närvarande saknar vi kunskap om de allra flesta av dessa kemikalier. Vi känner inte till vilka effekter de har på miljön eller hälsan. Detta är naturligtvis fullständigt oacceptabelt, men det är dessa förhållanden som vi nu åtgärdar med hjälp av Reach, för i och med Reach införs två grundprinciper. För det första vänder vi på bevisbördan, så att det i framtiden blir industrins skyldighet att visa att ett ämne är säkert innan tillstånd kan ges för att marknadsföra detta ämne. För närvarande är det däremot myndigheterna som är skyldiga att visa att ett ämne är farligt innan de har rätt att förbjuda det.

Den andra, och absolut viktigaste, grundprincipen är att de farligaste ämnena – de som kan orsaka cancer och allergier hos människor och de som påverkar människors reproduktivitet etc. – ska ersättas. Om det finns ett alternativt ämne som är säkrare ska detta användas i stället för det farliga ämnet. Detta är en mycket viktig grundprincip.

Det är också glädjande att man i framtiden kommer att minska tillämpningen av djurförsök. Genomförandet av Reach kommer att leda till mycket färre sådana försök. På kort sikt kommer en hel del djurförsök att utföras eftersom vi är i behov av vissa uppgifter som vi för närvarande inte förfogar över. På lång sikt däremot kommer Reach att leda till mycket färre djurförsök, till följd av att man inför ett obligatoriskt utbyte av uppgifter, vilket definitivt också är en aspekt som bör tas med i beräkningen.

Vi har alla påverkats i denna fråga av många olika intressegrupper. Det är uppenbart. Stora intressen står på spel, och saker och ting kunde inte ha varit annorlunda. Det har å ena sidan varit miljöorganisationerna, och å andra sidan kemiföretagens organisationer och den kemiska industrin. Frågan är vad som karakteriserar den kompromiss som vi har uppnått? Har matchen slutat oavgjort, som det påstods i en tidningsartikel? Nej, det har den inte. Det slutade inte oavgjort utan med en kompromiss, där miljöintressena definitivt har vunnit. Det är helt klart de miljömässiga och hälsorelaterade aspekterna som har vunnit. Tidigare stod dörren helt öppen, vilket medförde att en mängd kemikalier utan vidare omständigheter kunde marknadsföras och användas som man ansåg lämpligt. Dörren är nu nästan stängd. Men den är inte helt och hållet säker, eftersom det fortfarande finns en liten springa öppen. I en idealisk värld skulle vi givetvis ha stängt till denna springa, men nu lever vi inte i en idealisk värld. Vi har uppnått en kompromiss som är positiv för miljön och för människors hälsa.

  Thomas Ulmer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herrar ledamöter av kommissionen och rådet, mina damer och herrar! Vi är mitt i en lång debatt om det mest omfattande lagstiftningsinitiativ som parlamentet någonsin har gett sig i kast med. Jag vill gratulera Guido Sacconi till hans arbete. Som tidigare talare har påpekat är texten måhända diger, men den förblir öppen för en mycket bred tolkning.

Förslaget bär parlamentets tydliga prägel. Sedan olyckorna i Seveso och Bhopal har det skett en tydlig förändring inom kemikaliebranschen och när det gäller förtroendet för kemikaliernas säkerhet. Att samtliga av de tidigare talarna välkomnar kompromissen, med vissa reservationer, vittnar om att den är relativt balanserad. Nu uppmanas emellertid rådet och kommissionen att snarast möjligt inrätta en funktionell och kraftfull kemikaliemyndighet. Detta kommer att kosta pengar och skapa byråkrati. Myndigheten är nyckeln till att Reach fungerar väl. Rekryteringen av ett tillräckligt antal behöriga experter utgör en utmaning.

Kemikaliemyndigheten måste arbeta snabbt och noggrant och undvika att göra misstag för att förbättra Reach-förordningens anseende som en förebild för andra stater och statsförbund. Jag anser att frågan om immateriell äganderätt har reglerats tillräckligt. Vi kommer att bli tvungna att noggrant övervaka huruvida vi kan leva med den nuvarande substitutionsformen på lång sikt, och vi måste likaså noggrant övervaka hur stora belastningar detta lagstiftningsförfarande innebär för de små och medelstora företagen.

Först när alla aspekter är lika framgångsrika kommer Reach att ha uppnått kraven i Lissabonprocessen. Reach får inte urarta till att bli ett typfall som fortfarande inte har uppfyllts efter två eller tre decennier. EU måste bedömas utifrån dess möjlighet att tillämpa förordningen.

När det gäller de överlappande områdena vädjar jag om att man stryker de medicintekniska produkterna, eftersom bestämmelserna i sig är följdriktiga och tillfredsställande. Om man låter de medicintekniska produkterna finnas med kommer detta att medföra oöverskådliga förseningar när det gäller godkännandet av dessa produkter.

Vi bör i vederbörlig ordning överväga om Reach-förordningens nuvarande funktion är tillfredsställande, och om bestämmelserna är alltför stränga eller alltför slappa. Vi bör inte tillämpa kommittéförfarandet för att dra oss ur vår medverkan i den fortsatta utvecklingen, utan vi bör snarare regelbundet och med kritisk blick övervaka hur förordningen tillämpas.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Andres Tarand (PSE). – (ET) Jag vill hylla vår föredragande Guido Sacconi och gratulera honom till hans goda arbete och effektivitet under de många förhandlingarna.

Den väg som har lett fram till detta resultat har varit långt ifrån enkel, men till slut har allt det vi önskade uppnåtts på ett framgångsrikt sätt, och då menar jag inte bara instrumenten för godkännande och ersättning, utan också i viss utsträckning den obligatoriska registreringen.

Reach-förordningens rättsliga ram är en av de mest omfattande som någonsin har inrättats av EU, och kan till och med vara en av de mest omfångsrika lagstiftningar som har debatterats i något parlament i världen. Reach tjänar ett större mål i EU, och i framtiden kommer vi att vara ett gott föredöme för övriga världen. I jämförelse med kommissionens rekommendation och rådets ursprungliga ståndpunkt har man i parlamentets betänkande kommit långt.

Den kanske viktigaste aspekten är att substitutionsprocessen kommer att omfatta alla farliga ämnen som är förbjudna eller som har en begränsad giltighetstid, med en förpliktelse att planera för en ersättning eller, om det inte är möjligt, att utveckla alternativ.

Lagstiftningens resultat är en följd av ett aktivt arbete i parlamentet under de senaste tre och ett halvt åren. Mitt eget hemland Estland deltog inte som förhandlingspart under processens inledningsskede, men jag har följt den process som har lett till dessa kompromisser med stort intresse. Jag vill således med eftertryck gratulera parlamentet till den kompromiss som har uppnåtts, och säga att jag verkligen hoppas att de nationella parlamenten kommer att följa vårt exempel.

Jag hoppas att kompromisspaketet kommer att godtas vid onsdagens omröstning, i den utformning som man enades om under det förberedande arbetet. Detta skulle förbättra livskvaliteten för EU:s medborgare och tjäna som drivkraft för små och medelstora företag när det gäller att skapa arbetstillfällen med nya och höga standarder för miljömässig hållbarhet. Detta skulle göra vår industrisektor mer innovativ och konkurrenskraftig.

  Erna Hennicot-Schoepges (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Borrell! Jag vill gratulera föredraganden, skuggföredragandena och alla de som har varit delaktiga i det långvariga och svåra utarbetandet av denna text. Den innehåller givetvis fler positiva än negativa punkter, men jag beklagar att det inte kommer att krävas någon kemikaliesäkerhetsrapport för de 17 000 ämnen som produceras i en omfattning av ett till tio ton. Det råder inga tvivel om att den kompromiss som vi har uppnått om avsnittet för godkännande utgör ett sista desperat försök att nå en överenskommelse.

När det gäller kemikaliesäkerhetsrapporter och ämnen som är cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska, är den process för vederbörlig kontroll som har bevarats dock godtagbar. Däremot försvagas texten av överenskommelsen om att en redogörelse för planer för forskning och utveckling kommer att bli obligatorisk utan att förpliktelsen att genomföra sådana planer samtidigt utvidgas. Följaktligen kommer det att behövas en översyn om sex år. När det gäller ökningen av vissa typer av cancer och minskad fertilitet har vi väl ändå ett kollektivt etiskt ansvar att iaktta försiktighetsprincipen, särskilt i fråga om hormonella störningar?

Trots de förbättringar som har gjorts av kommissionens text bör vi ha i åtanke att Reach kommer att göra det möjligt för EU:s kemiska industri att behålla sin plats som ledande på världsmarknaden. Reach kommer dessutom att utgöra ett helt nytt bidrag till återupprättandet av förtroendet hos konsumenterna, och ändringarna av Reach kommer att göra det möjligt att förbättra systemets svagheter. Bollen ligger nu hos kommissionen och medlemsstaterna, som bör se till att kemikaliemyndigheten kan inleda sitt arbete snarast möjligt.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Under denna diskussion har vissa talare från GUE/NGL-gruppen och Verts/ALE-gruppen använt ett obehärskat språk gentemot Guido Sacconi, PSE-gruppens ledamöter med flera. Jag känner mig tvungen att säga dem ett par politiska sanningar.

För det första är Sacconis paket bättre än det nuvarande lagstiftningssystem som vi har. Det är bättre än rådets gemensamma ståndpunkt. Om de lyckas besegra det genom ändringar och med risk för att vi hamnar tillbaka på ruta ett kommer GUE/NGL-gruppen och Verts/ALE-gruppen i själva verket att hamna i fickan på några av Europas smutsigaste och mest bakåtsträvande kemiindustrier. Vi vill göra framsteg i parlamentet, inte ta ett steg bakåt.

EU:s och parlamentets styrka ligger i att hitta de små trådarna av samförstånd i en fråga. Jag anser att Guido Sacconi, hans medarbetare och alla andra parlamentsledamöter som har varit delaktiga i detta förfarande har lyckats hitta tråden av samförstånd och byggt vidare på detta och att vi har gjort framsteg i regleringen av EU:s kemiindustri. Vi har inte allt vi skulle vilja ha, men så länge det finns olika åsikter om hur vi kan uppnå en sund miljö i EU, om hur vi kan kontrollera dessa saker har vi den demokratiska processen till hjälp för att hitta en lösning. Jag rekommenderar varmt Sacconis paket och lyckönskar honom och alla inblandade.

  Evangelia Tzampazi (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter ett utdraget och ytterst svårt förfarande står vi slutligen inför en lösning när det gäller förordningen om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier.

Denna förordning utgör ett unikt tillfälle för oss alla att uppnå en hög nivå av folkhälsoskydd och miljöskydd, både för oss själva och för framtida generationer.

Jag vill uttrycka mitt stöd för den lösning som Guido Sacconi har uppnått, och vi gratulerar honom.

Vi kanske önskade strängare regler eller en förordning med ett bredare tillämpningsområde. Vi bör emellertid notera att vårt huvudsakliga mål är att snarast möjligt aktivera kontrollsystemet för farliga ämnen, även om det fortfarande kvarstår frågor som behöver omdefinieras i framtiden.

Genom att anta Reach kommer den nuvarande lagstiftningen om kontroll av farliga kemiska ämnen att förstärkas i avsikt att skydda EU-medborgarnas hälsa, samtidigt som konkurrenskraften inom EU:s industri främjas genom innovation och forskning för att utveckla säkrare kemiska ämnen.

Reach är ett nytt, realistiskt förslag, som vi alla borde stödja genom att fortsätta att arbeta för att det ska förbättras. Vi kan inte skicka tillbaka Reach in i kulisserna, där det har legat under så många år, i hopp om att det ska bli mer miljövänligt och mer socialistiskt till karaktären.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Den kompromiss som har förhandlats fram är vare sig en katastrof för den europeiska industrin, eller ett förlorat tillfälle att förbättra hälso- och sjukvården för en halv miljard européer. Kompromissen vittnar om den önskan som finns bland parlamentets ledamöter och EU:s 25 medlemsstater att hitta balanserade lösningar som utgör en väg framåt, snarare än en barriär, och för detta förtjänar de applåder – inte kritik. Denna administrativt rationaliserade version av förordningen kommer utan tvivel att medföra ny byråkrati, och det kommer unionen att kritiseras för. Detta är en tydlig pålaga som européerna blir tvungna att betala för att få det de önskar, nämligen mer detaljerad information om kemikalier i produkter. Vi får se hur detta påverkar konsumenternas beteende.

Jag är säker på att denna information, som kostar en hel del pengar, kommer att ge ny drivkraft åt EU:s forskning för att utveckla lämpliga alternativ. Jag är också säker på att den, i de fall då förordningen inte föreskriver några alternativ, kommer att garantera ett gradvist, naturligt avlägsnande av olika skadliga ämnen från produkter. Experter kommer att fortsätta att utföra stränga kontroller av farliga ämnen, och det med rätta. Ingenting är emellertid gratis, och industrin har därför rätt att försvara sig mot högre kostnader. Vi kan dock inte blunda för den påverkan på unionens konkurrenskraft och arbetslöshet som politiker såsom vi själva – och inte experterna eller industrin – är skyldiga till.

En allvarlig brist som jag återigen vill framhålla är att det nya systemet endast är europeiskt, och inte globalt. Därför kommer Reach, trots dess obestridliga fördelar, att försätta den hårt reglerade EU-ekonomin i ofördelaktigt läge, mot bakgrund av den avreglerade världshandeln. Av just denna anledning skyddar den inte konsumenterna från de risker som döljer sig i produkter från tredjeländer, särskilt med tanke på att de arbetslösa kommer att köpa billiga produkter, oavsett om dessa är lagliga eller inte.

Jag uppmanar därför kommissionen och de 27 medlemsstaterna att se till att EU:s förordningar stämmer överens med våra ambitioner på den internationella arenan, för detta är vårt politiska ansvar. Det är vår skyldighet att försöka införa miljömässiga, säkra och sociala normer för produktionen, både i unionen och i tredjeländer.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Guido Sacconi för att han på ett så utmärkt sätt har slutfört en utdragen och svår uppgift. Jag vill också tacka det finländska ordförandeskapet. Det gläder mig att vi under detta ordförandeskap äntligen har lyckats slutföra det intensiva arbetet med att utarbeta denna förordning. Det har tagit mycket lång tid, åtta år för att vara exakt, och det faktum att ingen är helt nöjd med resultatet betyder i själva verket att Reach-förordningen kan antas.

Inom den kemiska industrin menar man att Reach i alltför hög grad gynnar miljön. Miljöaktivisterna påstår att förordningen har utarbetats för att passa industrin. Detta talar för att man har nått en kompromiss som är genomförbar under de nuvarande sociala och politiska förhållandena.

Jag vill bara påpeka ytterligare två saker. Om vi för det första ser kritiskt på Reach-förordningen måste vi erkänna att detta är ett enda dokument som ersätter de 40 olika förordningar som gäller för närvarande, och att det kommer att göra det möjligt för oss att på ett effektivt sätt skydda människors liv och hälsa. För det andra är denna förordning en klar förbättring av det som har funnits hittills. Om vi beslutar att fortsätta att förbättra och ändra den i framtiden, anser jag att vi bör anta den.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Man hänvisar ofta till EU som en inkompetent, oduglig institution som efter utvidgningen inte längre kan fatta de viktiga, effektiva gemensamma beslut som är absolut nödvändiga för EU. Jag är fast övertygad om att dagens debatt och omröstningen på onsdag om Reach-direktivet kommer att bevisa att det förhåller sig tvärtom.

Utarbetandet och antagandet av Reach-lagstiftningen utgör ett viktigt steg både för EU och för världen i övrigt. Med denna lagstiftning skapar EU klara, öppna och rättvisa bestämmelser för registrering, utvärdering, godkännande och, om så krävs, begränsning av kemikalieanvändningen. I sin slutliga form kommer dessa bestämmelser att bättre skydda folkhälsan och miljön, och den kommer att göra det möjligt för kemiföretagen inom EU att inte bara överleva, utan enligt min åsikt också stärka sin ställning i världen. Detta på grund av att EU genom Reach-lagstiftningen i framtiden kommer att bestämma regler, normer och tendenser för kemiindustrin i hela världen.

Liksom all annan lagstiftning utgör Reach en kompromiss, i det här fallet mellan företrädare för den kemiska industrin, konsumenterna, miljöaktivisterna och djurskyddsorganisationerna. Den utgör också en kompromiss mellan företrädarna för stora kemiska företag och små och medelstora företag. Jag talar som parlamentsledamot från Tjeckien, ett medelstort land där små och medelstora företag dominerar den kemiska produktionen, och jag är säker på att Reach-lagstiftningen, när man väl har övervunnit initialkostnaderna, kommer att göra det möjligt för dessa små och medelstora företag att konsolideras och utvecklas vidare, samt att skapa alltfler arbetstillfällen. Jag kommer därför att rösta för Reach-direktivet i onsdagens omröstning.

  Edit Herczog (PSE). – (HU) Tillåt mig gratulera föredraganden och alla dem som har bidragit och finslipat hans arbete med sina frågor och sitt stöd under de senaste åren. Jag vill betona att det, för oss företrädare från de östeuropeiska staterna, finns två viktiga punkter i detta lagstiftningsprojekt där våra egna förslag som har lagts fram i utskottsdebatter har tagits med, och som parlamentet också framgångsrikt har införlivat i texten.

En är det maltesisk-slovenska förslaget, den andra det ungersk-brittiska s.k. OSOR-initiativet. Detta möjliggör besparingar på 10 miljarder forinter för ungerska små och medelstora företag. Det är ett ytterligare bevis på att vi har lyckats harmonisera hänsynstagandet till skyddet för hälsa och miljö med småföretagarnas förmåga att bära kostnaderna.

Jag vill därför välkomna denna kompromiss. Som ledamot i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd är jag särskilt nöjd med att kravet på att lämna konsumentinformation slutligen införlivades i förslaget till kompromiss. Jag tror att detta blir mycket viktigt för alla aktörer, eftersom det kommer att göra det möjligt för oss att bedöma resultaten av Reach. Jag hoppas innerligt att allt vårt arbete med lagstiftningen inte kommer att gå förlorat när den genomförs. Mina gratulationer.

  Guido Sacconi (PSE), föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! När det gäller alla ståndpunkter som har lagts fram, också de mest kritiska, och dem som förbereder sig för att rösta för den gemensamma ståndpunkten, utan att stödja ett paket som förbättrar den, vill jag bara säga att det råder frihet här i parlamentet och att vi kommer att fortsätta att ha ett lika bra förhållande i framtiden.

Men det finns ett argument som jag måste kullkasta. Någon talade om hundratals farliga ämnen som skulle släppas fria på marknaden, och några sa till och med att 90 procent av de farliga ämnena skulle godkännas. Med andra ord skulle kompromissen ge ett slags licens att döda. All denna snedvridning lär ha skett under den sista förhandlingsnatten. Detta stämmer inte. Jag kan bara göra en uppskattning, eftersom endast Reach kan visa det faktiska antalet, men enligt de mest tillförlitliga uppskattningarna kommer grovt räknat 2 500 ämnen att underkastas förfarandet för godkännande.

Genom kompromissen bör det vara mindre än 200 ämnen som kan godkännas på grundval av lämplig kontroll – vilket inte är en licens att döda, utan innebär en riskbedömning. I vilket fall som helst, och på grund av det sätt som vi har omstrukturerat kompromissen, måste man också för dessa ämnen ovillkorligen lägga fram en ersättningsplan där det finns ett alternativ, eller en forsknings- och utvecklingsplan om det inte finns något alternativ.

Ingen kan därför förneka att alla ämnen som är godkända kommer att ingå i ett förfarande som förr eller senare kommer att leda till att de ersätts. Om någon trodde att ersättningen skulle göras obligatorisk genom förordningen skulle de rösta om något som jag aldrig har lagt fram, vare sig i första behandlingen eller i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd.

Det jag verkligen inte kan godta är det som har sagts om att förhandlingsprocessen inte har varit öppen och att den har varit odemokratisk. Jag träffade medföredragandena före och efter alla förhandlingsrundor. Jag höll dem informerade, och fram till den sista rundan fanns det en mycket bred enighet om det förhandlingsmandat som jag tog med mig till förhandlingsbordet.

Slutligen vill jag tacka min vän Carl Schlyter för att han lämnade tillbaka förra årets äpple. Jag ska äta det i morgon. Men han behöll det, och han visade mig något i en glasburk som är en verklig kommande ekologisk katastrof. På tal om frukt och grönsaker vill jag berätta något som min gamla mästare i förhandlingar i fackföreningen lärde mig. Han var en gammal arbetare som hade varit med om mycket och hade offrat mycket. Han sa: ”Du får inte vara som en valnöt, hård på utsidan och mjuk på insidan. Du måste vara som en persika, mjuk på utsidan och hård på insidan.” Det är den förhandlingslinje som jag följer

  Mauri Pekkarinen, rådets ordförande. – (FI) Herr talman! Jag vill tacka parlamentsledamöterna för en mycket intressant och öppen debatt. Det har talats ganska öppet och ärligt här. Diskussionen har visat att det fortfarande finns många åsikter om Reach i parlamentet, och varför skulle det inte finnas det? Enligt min åsikt är det mycket förståeligt och naturligt att det är så.

Å andra sidan har debatten visat att många parlamentsledamöter är beredda att genom en kompromiss söka det bästa möjliga resultatet. Det verkar som om det önskemål som jag framförde i mitt första inlägg kommer att besannas i omröstningen i övermorgon, på onsdag. Det förefaller som om det nu finns tillräckligt många som vill ha en kompromiss.

Jag är övertygad om att resultatet av dessa kompromisser blir att vi inom EU kommer att ha den mest avancerade lagstiftningen om kemikalier i världen. Efter omröstningen kommer det verkliga arbetet att börja, nämligen genomförandet av förordningen. Det praktiska arbetet börjar med kontrollen av de 30 000 kemikalier som nu finns på marknaderna inom EU. Jag anser att detta arbete kommer att innebära att vi gör våra barn, våra barnbarn, naturen, miljön och den omgivning där vi lever en stor tjänst.

Med dessa ord vill jag en gång för alla tacka parlamentsledamöterna, och särskilt föredraganden, samt utskottets ordförande och mer allmänt våra partner i parlamentet och kommissionen.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill bara göra två påpekanden. Några av deltagarna i debatten, som jag för ögonblicket inte kan se här inne, har uttalat kritiken att Reach-projektet skulle minska skyddsnivån för de anställda inom kemikalieindustrin. Jag kan definitivt upplysa om att det är rent nonsens. Reach kan inte minska skyddsnivån inom den kemiska industrin. De tillämpliga arbetsskyddsbestämmelserna kommer att vara i full kraft. Reach tillåter inte något som tidigare varit förbjudet. Tvärtom kommer de anställda inte längre att förväntas hantera en hel rad med ämnen som de tidigare var ansvariga för. Under alla omständigheter ger Reach därför en klar förbättring av säkerheten för de anställda på arbetsplatsen. Därför måste jag klart avvisa detta argument från parlamentsledamöter som uppträder som om de företräder arbetstagarnas intressen.

Min andra kommentar är att många talare helt riktigt har påpekat att det nu är viktigt att genomföra Reach fullständigt, öppet och resolut och undvika onödig byråkrati. Detta kräver ett oändligt antal initiativ, projekt och åtgärder – jag skulle kunna räkna upp dem för er, men tiden räcker inte till. Jag har redan talat med ordföranden för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och erbjudit mig att besöka utskottet i februari och lägga fram en detaljerad rapport om de åtgärder som kommissionen antingen redan har vidtagit eller planerar att vidta i fråga om genomförandet av Reach. Samtidigt vill jag fästa särskild vikt vid att besvara alla frågor som har ställts här om stöd för EU:s små och medelstora företag och ett mildrande av de krav som ställs på dem, och om de många hundratusentals anställda som berörs.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag har lyssnat noggrant till de ärade parlamentsledamöternas anföranden, och jag uppskattar de positiva och konstruktiva bidragen och den välriktade kritiken.

Kommissionen stödjer kompromissändringarna som dels syftar till att avsevärt förbättra folkhälso- och miljöskyddet, dels till att främja innovation och upprätthålla den ekonomiska tillväxten.

En av de viktigaste punkterna i den överenskommelse som vi har framför oss är, som Dorette Corbey betonade, ersättning av de farligaste ämnena med säkrare alternativ om sådana finns. Jag kan säga att denna kompromiss till viss del är en förbättring jämfört med kommissionens ursprungliga förslag, till exempel har beviljandet i allmänhet blivit strängare.

Jag stöder helt att företagens ansökningar för beviljande måste innehålla substitutionsplaner för ämnen med mycket farliga egenskaper – som tillverkas eller importeras – om företagen har hittat lämpliga alternativ. Jag håller också fullständigt med om att dessa substitutionsplaner bör vara nyckelfaktorer för beslutet om att bevilja tillstånd och för framtida ändringar av sådana tillstånd.

Omröstningen i oktober i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet kan ha ingett förhoppningar om ett ännu ambitiösare resultat, som John Bowis påpekade. Jag vill, liksom många av talarna i kväll, också stanna på toppen av berget och skulle ha föredragit att man tog itu med vissa frågor på ett annat sätt i den slutliga överenskommelsen. Som Chris Davies och Satu Hassi underströk kunde till exempel bestämmelserna om ämnen som stör hormonsystemet, så kallade endokrinstörande ämnen, ha varit strängare.

Caroline Lucas med flera anser inte att möjligheten att hemlighålla de vetenskapliga namnen på nya farliga ämnen i sex år skulle gynna överenskommelsen som helhet. Det fråntar konsumenterna rätten att veta vilka ämnen de har att göra med, och gör det också svårare för användarna att identifiera ämnena i olika databaser.

Sist men inte minst skulle det, som Lena Ek och Elisa Ferreira med flera antydde, ha varit praktiskt med en obligatorisk kemikaliesäkerhetsrapport för de farligaste ämnena i de lägre produktionsvolymerna för att ytterligare förbättra skyddet för arbetstagare. Men som Dagmar Roth-Behrendt underströk är en kompromiss en kompromiss, och detta kompromisspaket är en avsevärd förbättring för hälso- och miljöskyddet om ni jämför med den aktuella situationen.

Kommissionen stöder kompromisspaketet till fullo, och jag hoppas innerligt att parlamentet kommer att stödja paketet under onsdagens omröstning.

Under detta förfarande har kommissionen gjort sitt yttersta för att underlätta enighet mellan rådet och parlamentet och hitta välavvägda kompromisser. Vi ser mycket positivt på enigheten mellan parlamentet och rådet och stöder fullständigt överenskommelsen så att Reach kan börja tillämpas senast i juni 2007. Jag vill återigen tacka Guido Sacconi och skuggföredragandena för deras insatser för att uppnå denna kompromiss.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.

15. Gemenskapens tullkodex – Programmet Tull 2013 (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en gemensam debatt om

– betänkandet av Janelly Fourtou, för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (Moderniserad tullkodex) (KOM(2005)0608 – C6-0419/2005 – 2005/0246(COD) (A6-0429/2006), och

– betänkandet av Janelly Fourtou, för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om ett åtgärdsprogram för tullfrågor i gemenskapen (Tull 2013) (KOM(2006)0201 – C6-0158/2006) – 2006/0075(COD) (A6-0428/2006).

  László Kovács, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Först av allt vill jag tacka såväl utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd som de andra utskott som har medverkat och särskilt Janelly Fourtou som föredragande för de betänkanden som ska diskuteras i kväll.

Moderniseringen av EU:s tullsystem är ett viktigt bidrag för att Lissabonmålen ska kunna uppnås. Den är helt nödvändig om vi vill att EU ska förbli ett attraktivt område för affärsverksamhet och för att EU-företagen ska behålla sin konkurrensförmåga gentemot omvärlden. I detta sammanhang är det ytterst viktigt att fördjupa den inre marknaden genom att göra EU till ett fullt integrerat tullområde.

Denna reform är också av avgörande betydelse om vi vill leva upp till de utmaningar som globaliseringen innebär och stärka tullens roll när det gäller att skydda våra medborgare och företag mot sådana trygghets- och säkerhetsrisker som förfalskning av varor, farliga varor eller den internationella terrorismens planer utgör.

Gemenskapens moderniserade tullkodex kommer att ge oss det regelverk som krävs för att utveckla ett enkelt och papperslöst system för tullar och handel som bygger på den bästa användningen av informations- och kommunikationstekniken.

Gemenskapens nuvarande tullkodex omarbetades 1992. Sedan dess har den bara förändrats i begränsad omfattning. Detta betyder att kodexen inte har hållit jämna steg med de radikala förändringarna av det system som gäller för tullar och affärsmän, särskilt när det gäller det snabba och oåterkalleliga införandet av utbyte av elektroniska uppgifter. Tullkodexen måste anpassas till det elektroniska systemet. Dessutom är det en vanlig uppfattning bland både tullmyndigheter och affärsmän att de nuvarande tullförfarandena är onödigt komplicerade. Förfarandena återspeglar inte heller tullarbetets ändrade inriktning som innebär att man går ifrån indrivning av minskande tullavgifter till tillämpning av icke-tariffära åtgärder. Detta innebär särskilt trygghets- och säkerhetsåtgärder, bekämpning av förfalskningar, penningtvätt och narkotika och sanitära åtgärder för att skydda konsumenterna och deras hälsa.

Det förslag till en moderniserad tullkodex som ligger på parlamentets bord i kväll jämte de förslag som ligger på rådets bord och de elektroniska tullarna kommer med ert stöd att leda till att tullarbetet fungerar bättre, snabbare och billigare.

Låt mig ännu en gång och nu mer specifikt vända mig till Janelly Fourtou och utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och tacka för deras detaljerade och ytterst värdefulla bedömning av kommissionens förslag till en moderniserad tullkodex. Jag vet att föredragandens rekommendationer stöds enhälligt i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Ert arbete kompletteras genom framsteg i rådet. Jag är glad att rådet (konkurrenskraft: inre marknaden, industri och forskning) den 4 december visade stort intresse för de viktigaste inslagen i reformen. Ministrarna stödde kraftfullt kommissionens förslag om en enda kontaktpunkt (single window), om centraliserad tullklarering och om tullombud, samtidigt som de uppmanade kommissionen att fortsätta arbetet med att genomföra förslagen på ett sätt som är godtagbart för alla medlemsstaterna.

Jag vill tacka parlamentet för dess konstruktiva bidrag till debatten om dessa tre frågor, men jag måste också tala om för er att kommissionens ståndpunkt är oförändrad i åtminstone en av dem. Kommissionen är således fast övertygad om att ackrediteringen av professionella tullombud inte är något som bör ingå i tullkodexen. Det finns en framtid för yrket på en öppen konkurrensutsatt marknad genom självreglering och genom erkännandet av status som godkänd ekonomisk aktör.

Även om det inte förekommer någon debatt om förslaget om elektroniska tullar i kväll vill jag ta tillfället i akt och tacka föredraganden Christopher Heaton-Harris och utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd för deras fulla stöd för ett ytterst ambitiöst kommissionsförslag. Det är förvisso utmanande att föreslå att alla medlemsstaterna och kommissionen ska förbinda sig att utveckla gemensamma elektroniska system för tullförslag senast ett överenskommet datum. Låt mig framhålla att ett kraftfullt stöd från parlamentet är mer än välkommet för att övertyga medlemsstaterna om att de trots budgetrestriktioner måste utveckla sina IT-system för tullverksamheten inom ramen för ett gemenskapsregelverk. Jag är övertygad om att rådet kommer att godkänna detta steg och att förslaget snart kan antas.

Jag uppskattar i hög grad Europaparlamentets och särskilt Janelly Fourtous insatser för att komma fram till en överenskommelse under en enda behandling av Tull 2013-förslaget. Detta kommer avgjort att garantera kontinuiteten i programverksamheten från och med den 1 januari 2008. Det snabba antagandet av programmet Tull 2013 visar att det råder bred enighet bland alla institutionerna om att det uppenbart är nödvändigt att se till att den inre marknaden fungerar effektivt på tullområdet. Tullsystemet genomgår faktiskt ganska stora förändringar. Programmet Tull 2013 kommer att vara ett viktigt instrument för att garantera effektivt samarbete och samordning mellan alla tullförvaltningar. Programmet kommer att underlätta införandet av nya transeuropeiska datoriserade system, det kommer att stärka nätverken mellan tulltjänstemännen och det kommer att främja inrättandet av gemensamma utbildningsenheter.

När de två tullförslagen under debatt och förslaget om elektroniska tullar slutligen har antagits av både parlamentet och rådet kommer de att göra det möjligt för EU:s tulltjänster att möta de stora utmaningarna. De kommer att bidra till att underlätta den internationella handeln och leda till enklare kontroll och de kommer att på ett effektivare sätt skydda våra medborgares hälsa, trygghet och säkerhet genom effektivare kontroller.

  Janelly Fourtou (ALDE), föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! De tre betänkandena ”Moderniserad tullkodex”, ”Papperslös tull” och ”Tull 2013-programmet”, som vi diskuterar denna sammanträdesperiod, visar på den ökande betydelsen av tullarna och den roll de spelar i EU:s strävan efter konkurrenskraft och effektivitet.

Dessa tre betänkanden hänger intimt samman, men för att skapa större klarhet ska jag först presentera den moderniserade tullkodexen och sedan Tull 2013-programmet.

Som ni sa, herr Kovacs, är tullkodexen från 1992. Det var berättigat att modernisera den för att anpassa den till den rad olika uppgifter som tullen nu genomför, och de radikala förändringar som har skett inom den internationella handeln. Det handlar om att rationalisera tullförfarandena genom att lägga grunden till tullbehandlingssystem som är tillgängliga och förenliga inom hela EU. Därför åtföljs detta förslag av ett förslag om beslut om elektronisk tull, som Christopher Heaton-Harris är föredragande för.

Den nya tullkodexen omfattar 200 artiklar. Vi har koncentrerat oss på de viktigaste punkterna, eller åtminstone de mest kontroversiella punkterna, dvs. tullombudet, den godkända ekonomiska aktören, centraliserad klarering och kommittéförfarandet.

Artikel 11 gäller tullombuden. Hittills har nationell lagstiftning gjort det möjligt att reservera rätten till tullombudskap till en yrkeskategori. Inom ramen för den inre marknaden och den elektroniska miljön finns det emellertid inte längre någon anledning till detta monopol. Dessutom kan vissa företag ha en integrerad tjänst som hanterar tullformaliteter. Rätten till tullombudskap måste därför vara öppen för alla. I många medlemsstater är det dock vanligt att anlita tullombud, vilket är mycket användbart för små företag. Utan avsikt att behålla monopolet har därför utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd antagit ett ändringsförslag om att kriterierna för tullombudens status ska omfatta praktiska normer för kompetens eller yrkeskvalifikationer, för att tillfredsställa de medlemsstater som har svårt att godta att monopolet avskaffas.

Vi har ännu inte kommit på någon idealisk lösning. Denna fråga kommer säkert att tas upp igen vid andra behandlingen, eftersom vissa delegationer inom rådet fortfarande uttrycker sina reservationer, och går så långt att de kräver reglerad tillgång till yrket.

Den godkända ekonomiska aktören infördes i tullkodexen genom förordning 648 av den 13 april 2005 om inrättande av en tullkodex för gemenskapen. Denna förordning har ännu inte tagits i bruk, eftersom tillämpningsföreskrifterna för den just har antagits av kommissionen. Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd har infogat ett klargörande, och gjort en tydlig åtskillnad mellan ”godkänd ekonomisk aktör avseende förenklad tulldeklaration” och ”godkänd ekonomisk aktör avseende skydd och säkerhet”.

Centraliserad klarering innebär en enklare hantering, som i princip har mottagits väl, men medlemsstaterna undrar över inkasseringen av tullavgifter. Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd har intagit en tämligen radikal hållning och krävt att elektronisk tullklarering ska vara kostnadsfri, och att tullkontoren ska vara öppna hela dygnet. För att gynna en rättvis konkurrens mellan nationella tullmyndigheter måste bestämmelsen faktiskt gälla alla. Det är dock nödvändigt att se till att kontrollförfarandena är harmoniserade.

Slutligen innehåller förslagets bestämmelser många hänvisningar till kommittéförfarandet. Detta förfarande är nödvändigt eftersom det är nödvändigt att rådfråga sakkunniga för att fastställa tillämpningsföreskrifterna för kodexen. I enlighet med det nya interinstitutionella avtalet från juli 2006 är vissa villkor i kodexen underkastade det nya kommittéförfarandet med kontroll. Efter att ha inhämtat Europaparlamentets rättstjänsts yttrande om saken har vi därför i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd antagit ändringsförslag för att anpassa kommittéförfarandet efter de olika artiklarna. Utskottet för internationell handel antog ändringsförslag för medbestämmandeförfarandet för vissa villkor som normalt skulle ingå i deras behörighet på grund av det förstärkta samarbetsförfarandet. Vi ansåg emellertid att dess ståndpunkt stred mot den åsikt som utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd hade, och vi såg oss tvungna att förkasta dessa ändringsförslag.

Detta är helt kort de viktigaste punkterna i betänkandet, och som jag just sa är det mycket nära förknippat med betänkandet om Tull 2013-programmet. Halvtidsöversynen av Tull 2007-programmet har visat att detta program är väl lämpat för administrativa behov, och att det spelar en viktig roll för att hjälpa de deltagande länderna att utbyta erfarenheter. I denna översyn rekommenderas att man stärker de åtgärder som vidtas när det gäller utbildning och informationsutbyte. Programmet har en budget på 322,8 miljoner euro under sex år, och syftet är att tullsystemet i de deltagande länderna ska uppmuntra till regelbundet utbyte, för att förenkla och skynda på tullförfarandena och garantera säkerheten för medborgarna och för gemenskapens ekonomiska intressen.

De ändringsförslag som antogs i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd ligger i linje med rådets arbete, och jag vill särskilt tacka det finländska ordförandeskapet för att det, i syfte att tillfredsställa Europaparlamentets rimliga budgetkrav, vid många tillfällen har förhandlat med medlemsstaterna och försvarat vår ståndpunkt. Jag hoppas att vi därför kommer att kunna slutföra denna fråga vid första behandlingen

Betänkandena om tullar är mycket tekniska och komplicerade. Därför vill jag varmt tacka de olika personer som jag har talat med inom generaldirektoratet för skatter och tullunion, som alltid har hörsammat varje begäran från mig och gjort det lättare för mig att behandla dessa ämnen. Jag tackar också mina kolleger och ordföranden i vårt utskott för deras hjälp och stöd. I en tid när handeln håller på att öka, när organiserad brottslighet och förfalskningar hotar vår säkerhet och vår marknad, behöver tullombuden och de ekonomiska aktörerna vårt fulla stöd.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt, herr kommissionsledamot, vill jag gratulera er till det viktiga arbete som ni och era tjänsteavdelningar har åstadkommit för att modernisera tullagstiftningen, vilket är en förutsättning för att vår inre marknad ska fungera bra. Jag vill också varmt gratulera Janelly Fourtou som har kommit med några mycket nyttiga förslag till förbättringar.

När det gäller internationell handel vill jag göra tre påpekanden om behörigheten mellan utskotten, kommittéförfarandet samt den parlamentariska dimensionen i den internationella handeln. Jag anser att vi måste få ett slut på rivaliteten när det gäller behörigheten mellan utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och utskottet för internationell handel, eller att denna rivalitet åtminstone inte får fördröja antagandet av den EU-lagstiftning som vår inre marknad så desperat behöver. Det är inte förnuftigt att förneka kopplingen mellan den internationella handeln och frågan om gemenskapens tullar. Vid en tidpunkt när man noga håller ögonen på EU beklagar jag att artikel 47 i vår arbetsordning har överträtts när det gäller det förstärkta samarbetet mellan utskotten, eftersom de ändringsförslag som man enhälligt röstat för i utskottet för internationell handel har avfärdats på ett reglementsvidrigt sätt och tyvärr inte kommer att röstas om i kammaren.

Men det gläder mig att det av våra ändringsförslag framgår att kommissionen har missbrukat kommittéförfaranden. Jag hoppas att man till slut kommer att tvingas tillämpa det nya kommittéförfarandet med kontroll, som infördes i det interinstitutionella avtalet från juli 2006. Här blir det viktigt att klargöra tillämpningen av artikel 194c, och kommissionen måste försäkra oss om att man inte avser att ändra gemenskapens tullkodex enligt ett internationellt handelsavtal som man gjorde upp i enlighet med artikel 133 i Maastrichtfördraget.

Vid en tidpunkt när misslyckandet med Dohadagordningen inverkar menligt på villkoren för den internationella handeln måste vi skydda våra producenter och konsumenter från säkerhetsproblem på grund av gränskontroller. I detta sammanhang har den parlamentariska dimensionen av den internationella handeln aldrig varit så viktig, särskilt frågan om hur gemenskapens tullar fungerar.

  Andreas Schwab, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att uttrycka mitt hjärtliga tack till alla mina kolleger som har arbetat tillsammans med mig i detta svåra ärende, framför allt Janelly Fourtou, som har kämpat sig igenom dessa komplexa bestämmelser med stor framgång.

Föredraganden från vår grupp, Christopher Heaton-Harris, kan tyvärr inte närvara i dag, och därför kommer jag i dag som samordnare med ansvar för detta ärende att tala på hans vägnar och på vår grupps vägnar, om ni tillåter.

Gemenskapens tullkodex är ett mycket viktigt projekt, som kommer att bidra till att avlägsna kvarstående hinder på EU:s inre marknad, och som har global betydelse, vilket särskilt gäller förfalskningar och immateriell äganderätt. Tullkodexen möjliggör till exempel centraliserad klarering vid ett företags huvudkontor, vilket är särskilt viktigt för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Jag anser att detta betänkande om den moderniserade tullkodexen bidrar till att förenkla befintliga tullförfaranden, och också kommer att hjälpa till att förbättra konkurrensförmågan för EU:s företag.

Jag vill koncentrera mig på några få punkter. Redan från början var en kritisk punkt artikel 14 om godkända ekonomiska aktörer, som Janelly Fourtou har talat om. Jag anser att utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd har åstadkommit en bra kompromiss om detta, som ger dessa personer större frihet i genomförandet sin verksamhet. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater kommer därför att dra tillbaka sitt ändringsförslag 57 och stödja den kompromiss som uppnåddes i utskottet för den inre marknaden.

Denna kompromiss visar att vi vill att våra företag ska ha större frihet, och vi bör också visa omvärlden att bestämmelserna i den moderniserade tullkodexen har utarbetats för att gynna våra företag. Gemenskapens tullkodex kommer inte att förhindra en ökad konkurrenskraft.

Slutligen vill jag belysa och försvara ändringsförslaget till artikel 125 som lades fram av Christopher Heaton-Harris för vår grupp. Denna artikel gör att medlemsstaterna kan införa förenklingar utöver tullkodexen, inom ramen för bilaterala eller multinationella avtal. Den gamla tullkodexen omfattade redan möjligheten till närmare samarbete, och denna möjlighet utnyttjas redan i praktiken.

Det skulle skada våra företag om vi nu skulle överge denna ram, och jag menar att den också överensstämmer väl med Jean-Pierre Audys idéer.

  Manuel Medina Ortega, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag har en känsla av att tvisterna bland ledamöterna har varit ytterst få när det gäller denna fråga, särskilt som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har dragit tillbaka sitt ändringsförslag 57. Jag anser att Janelly Fourtou och kommissionens tjänsteavdelningar i generaldirektoratet för skatter och tullar har gjort ett fantastiskt arbete och mycket tydligt och klart har förklarat en fråga som verkade komplex, men vi har fortfarande några få ändringsförslag som utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd är angelägna om att lägga fram.

Jag anser inte att den första gruppen ändringsförslag innebär några svårigheter, eftersom de handlar om att anpassa förslag om kommittéförfarandet till det nya kommittéförfarandeavtalet mellan parlamentet och de andra institutionerna. När det gäller de andra ändringsförslagen finns det fortfarande några oklara frågor, till exempel frågan om tullombud. En stor del av parlamentsledamöterna anser åtminstone att tullverksamhet kräver ett visst yrkesengagemang och inte kan ersättas med en abstrakt frihet att bedriva tullverksamhet. Det finns alltför många överväganden av personligt slag, inklusive säkerhetsöverväganden, som gör detta till ett verkligt yrke som måste bibehållas och inte får tas bort på grund av en avregleringsteori som inte har något att göra med verkligheten.

Jag är också positivt inställd till de ändringsförslag som utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd har lagt fram om godkända ekonomiska aktörer och även, särskilt för konsumenter och medborgare, om kostnadsfri elektronisk tullklarering och om att det ska finnas tillgång till dessa tjänster hela dygnet. Jag menar att det vore bra att förenkla tullförfarandena, som vanligen är mycket komplexa och stör den inre marknaden.

Liksom socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet i allmänhet förespråkar jag därför de ändringsförslag som lagts fram av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Jag anser att Jean-Pierre Audy har absolut rätt när han tar upp frågan om kommittéförfarandet, men i enlighet med de rapporter som vi har fått från rättstjänsten, anser jag att den enda möjliga lösningen är den som antagits av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, och att problemet inte handlar om konfrontation mellan utskotten, utan snarare om att vi alla måste anpassa oss till denna situation, med tanke på hur verkligheten ser ut. Jag anser därför inte att det finns några problem mellan de två utskotten.

Kort uttryckt samtycker vi till Janelly Fourtous betänkande. Jag anser att våra tre institutioner snabbt kan komma överens för att godkänna de två betänkandena. Vi hoppas att parlamentet utan problem kommer att godkänna ändringsförslaget från utskottet för ekonomi och valutafrågor.

  Henrik Lax, för ALDE-gruppen. – Herr talman! Först ett varmt tack till föredraganden Fourtou för hennes förtjänstfulla arbete. Det finns i allmänhet ingen regel utan undantag och det är bra. Vår europeiska union består inte enbart av medlemsstater vilka till fullo skulle omfattas av gemenskapens tullregelverk. Unionen består också av territorier som av historiska och andra skäl på olika sätt varit tvungna att ställa sig utanför gemenskapens harmonisering av den indirekta beskattningen. Sådana territorier är t.ex. Åland, som tillhör Finland, öarna i Engelska kanalen, Kanarieöarna, Agios Oros i Grekland och de utomeuropeiska franska departementen.

Det är viktigt för både Europeiska unionen och dessa territorier att handel mellan dem kan ske så smidigt som möjligt. Eftersom dessa territorier är mycket olika också i förhållande till varandra i fråga om handeln med Europeiska unionen är det viktigt att det görs möjligt att införa särskilda undantag för dem. Detta gynnar Europeiska unionen och strävan att uppnå Lissabonagendans målsättningar.

Specialarrangemang för dessa områden skulle inte störa handeln inom gemenskapen och naturligtvis gagnas vi alla av att handeln löper smidigt och att det inte byggs upp onödiga byråkratiska hinder. Jag är därför glad att utskottet i sitt betänkande noterat detta behov och intagit en pragmatisk hållning. Min förhoppning är nu att också rådet och kommissionen kommer parlamentet till mötes på dessa punkter. Också bilaterala arrangemang måste i vissa fall vara möjliga. Det är viktigt att EU ger svar på befolkningens speciella behov och inte fastnar i standardlösningar som är lämpliga för många men inte alla. Jag är glad att också reformen av tullkoden kan bidra till att stärka medborgarnas tilltro till unionen, som ju har sviktat betänkligt på sista tiden.

  Adam Jerzy Bielan, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av en tullkodex för gemenskapen är ett dokument som innebär en grundlig modernisering av den tullkodex som har varit i kraft sedan 1992. Denna modernisering är nödvändig med tanke på de radikala förändringar som har skett inom den internationella handeln. Syftet med förordningen är därför att förenkla tullagstiftningen och tullförfarandet. Den har utformats för att gagna affärsföretag och tullförvaltningar, minska kostnaderna för tullformaliteter och för att bemöta kommersiella utmaningar rörande säkerhet och skydd, upptäcka förfalskningar och penningtvätt, och även skydda hälsan och miljön.

Gemenskapens nya tullkodex går längre än till att förenkla vissa förfaranden. Grundläggande ändringar i tullagstiftningen har gjorts på flera områden. Detta dokument är mycket nära kopplat till betänkandet om datorisering av tullförfarandena. Det beslut som parlamentet och rådet har fattat om en elektronisk miljö för tullmyndigheter och affärsmän medger att det skapas och tillämpas säkra, kompatibla och tillgängliga elektroniska tullsystem som bör bidra till att förenkla och förbättra flödet i leveranskedjan och även tullförfarandena.

Det tredje förslaget om inrättande av ett handlingsprogram för tullar i gemenskapen, ”Tull 2013”, innebär att samarbetet mellan tullmyndigheter och tulltjänstemän intensifieras. Transeuropeiska informationsnät upprättas för att underlätta hanteringen av tullfrågor på den inre marknaden och medge att produkterna beskattas i enlighet med nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning på marknaden. Programmet spelar en nyckelroll för att den inre marknaden och förvaltningen av EU:s yttre gränser ska fungera smidigt. Det bidrar också till att uppnå kommissionens mål för åren 2005–2009 och målen i Lissabonstrategin.

  Jean-Claude Martinez (NI). – (FR) Herr talman! En kodifiering är en stund av skarpsinne. Man överger en lagstiftning som man är underkastad till förmån för en lagstiftning som har tänkts ut. Jag är därför mycket nöjd med betänkandena om tullkodexen som våra kolleger och vänner, Janelly Fourtou och Jean-Pierre har sammanställt, särskilt därför att vi sedan 1919 i Tyskland, 1934–35 i Frankrike, 1938 i Mexiko osv. har förlorat vår ambition att kodifiera. Här ändrar vi förstås – låt oss inte vara naiva – tullbestämmelserna endast på grund av påtryckningar efter den 11 september från Förenta staterna, som vill ha tullar som inte längre hänger samman med budgetar utan med säkerhet. Därför har man lagt till kontroll av den godkända ekonomiska aktören, av tullombudet, osv.

Men förutom denna lilla kodifiering måste vi tänka på en tullkodifiering som rättsligt sett motsvarar globaliseringens utmaningar. Sedan den internationella havsrätten kodifierades i Montego Bay på 70-talet, och eftersom den internationella handelsrätten kodifierades i Marrakech på 90-talet, måste vi på 2000-talet tänka ut en tullkodex på den enda nivå som är lämplig för den internationella handeln, nämligen på global nivå.

Det finns en plats där man kan arbeta i riktning mot denna modell för en global kodex. Det är Världstullorganisationen i Bryssel, i partnerskap med WTO i Genève. Inspirationskällorna för denna modell existerar också, det är Tokyokonventionen och Brysselkonventionen om tullvärde och ursprungsbestämmelser. Det återstår ett syfte för denna modell för en tullkodex, nämligen en revolution i tulltekniken, så att vi kan överge det nuvarande ålderdomliga systemet och få tullavgifter som kan justeras, återbetalas, subventioneras och förhandlas.

Tullar som är justerade för ländernas olika produktionskostnad, återbetalade i form av en tullkredit som det importerande landet erbjuder det exporterande landet, subventionerade till förmån för exporterande länder i syd som skulle få ett tullkredittillägg, och slutligen förhandlade på börsen på samma sätt som protektionistiska utsläppskvoter. På så sätt kommer vi till slut att få en sammanjämkning mellan internationell frihandel, vilket är nödvändigt, och nationell social trygghet, som är lika nödvändig. Detta är ett äktenskap mellan David Ricardo, frihandelsförespråkaren, och Friedrich List, protektionisten.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Till att börja med vill jag tacka föredragandena Janelly Fourtou och Christopher Heaton-Harris för deras arbete med att sammanställa dessa tekniskt krävande betänkanden.

Ända från början har tullunionen betraktas som en hörnsten i Europeiska gemenskapen. Tullkodexen är ett praktiskt instrument som möjliggör smidig handel över gränserna, och den bör därför anpassas till de nya utmaningarna i den globaliserade ekonomin. Inrättandet och genomförandet av en moderniserad tullkodex är en logisk och viktig förutsättning för en effektiv utveckling av EU:s marknad.

Förslaget avspeglar insatserna för att skapa en tull- och handelsmiljö som grundar sig på förbättrad effektivitet i tullförfarandena genom informationsutbyte, undanröjande av den administrativa bördan och förenkling av handeln inom EU och internationellt. I denna teknikens tidsålder erbjuder ett elektroniskt system nya möjligheter för ett snabbare och mer effektivt genomförande av gemensamt erkända normer. Förslaget ger en unik möjlighet till att få bukt med befintliga avvikelser mellan medlemsstaternas tullsystem, eftersom det garanterar förbättrade samarbetsmöjligheter mellan de nationella systemen, vilket vi hittills har misslyckats med att främja på lämpligt sätt.

För närvarande håller säkerhetsrelaterade frågor på att bli en prioritet, och förslaget inriktas också på detta område. Det inkluderar särskilda åtgärder för att säkra de yttre gränserna och även skydd av uppgifter. Jag tror att dessa förslag kommer att godkännas vid omröstningen. I annat fall skulle vi paradoxalt nog blockera den fria handel som vi faktiskt strävar efter att underlätta.

  Francisco Assis (PSE). – (PT) Herr talman, som jag vill hälsa så hjärtligt, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag välkomnar naturligtvis detta initiativ och berömmer föredragandena för kvaliteten på deras arbete. Detta initiativ är mycket viktigt med tanke på att den kodex som nu gäller har varit i kraft sedan 1992. Den måste moderniseras för att återspegla de förändringar som har skett sedan dess, och vi måste ta itu med dessa förändringar.

Två aspekter betraktar jag som mycket viktiga. För det första kommer denna nya kodex att bidra till att öka den internationella handeln eftersom en förenkling av förfarandena kan leda till att EU-företagens konkurrensförmåga ökar, och på så vis leda till en starkare ekonomisk tillväxt. Att därför inrikta sig på ny teknik – och lägga större vikt vid denna teknik och till och med driva igenom att den används – är ett mycket betydelsefullt steg som bör bidra till att stärka EU-ekonomins konkurrenskraft.

Även en andra punkt bör belysas, som gäller strukturen i tullens närvarande funktioner. Säkerheten behöver höjas på olika nivåer för att skydda folkhälsan, garantera livsmedelssäkerheten och bekämpa sådan brottslighet som penningtvätt, förfalskningar och bedrägerier på ett mer effektivt sätt. Med andra ord måste konsumenterna skyddas bättre.

Avslutningsvis vill jag säga att detta förslag är ett positivt steg i rätt riktning för att på ett mer effektivt sätt skydda både de europeiska tillverkarnas och konsumenternas intressen. Som sådana stöder vi naturligtvis förslaget.

  Seán Ó Neachtain (UEN). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för hennes arbete med denna fråga. Men jag vill tala om en specifik fråga som gäller tullpolitik. Det största enskilda problemet för EU:s tullpolitik är för närvarande den turkiska regeringens ovilja att genomföra Ankaraprotokollet. Turkiet lovade EU för 18 månader sedan att genomföra protokollet, och följaktligen skulle turkiska hamnar och flygplatser öppnas för cypriotiska fartyg och flygplan. Turkiet har inte uppfyllt detta politiska åtagande som är ett centralt inslag i Turkiets förhandlingar om anslutning till EU.

I förra veckan erbjöd sig Turkiet att öppna en hamn för cypriotisk trafik. Detta erbjudande gavs inte ens skriftligen till det finländska ordförandeskapet, och under alla omständigheter ligger det långt från den turkiska regeringens uttalade åtagande att genomföra protokollet. Det är nu mycket sannolikt att upp till åtta kapitel i Turkiets anslutningsförhandlingar med EU kommer att skjutas upp någon gång under den här veckan, vilket är vad Europeiska kommissionen rekommenderar.

I ett bredare perspektiv står Turkiet inför den reella möjligheten att anslutningsförhandlingarna med EU tills vidare inställs helt om landet inte genomför Ankaraprotokollet och öppnar turkiska hamnar och flygplatser för cypriotisk trafik.

  Konstantinos Hatzidakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag anser att föregående talares inlägg var mycket bra och verkligen lägligt, och jag samtycker till allt som han sa. Men jag vill inte bara nöja mig med det som han sa, utan jag vill hänvisa till den viktigaste frågan i dagens diskussion genom att säga att teknik, Lissabonstrategin och logiken bakom den gemensamma marknaden tvingar oss att modernisera tullkodexen.

Tullombudens känsliga situation och deras särskilda yrkeskaraktär gör att man måste specificera vissa kriterier för att de ska kunna genomföra sin verksamhet på ett riktigt sätt, utan att dessa kriterier får en negativ effekt på den inre marknaden eller den fria förmedlingen av tjänster. Det är den ekvation vi måste lösa. Därför har vi ändrat artikel 11 i den nya tullkodexen, så att det inte finns någon numerär begränsning i detta särskilda yrke, så att erkännandet av tullombuden etableras i alla EU:s medlemsstater, och så att det i allmänhet naturligtvis finns fri konkurrens inom sektorn.

Å andra sidan har flera av mina kolleger, och även jag, insisterat på att kriteriet för praktiska normer eller yrkeskvalifikationer för personer som vill bli tullombud måste anges noggrant. Då kommer nyttan med yrket att erkännas, samt de betydande tjänster som tullombuden tillhandahåller till både företag och tullmyndigheter. I första hand kommer det att garantera säkerhet och skydd för allmänhetens intressen.

Därför anser jag att vi genom det förslag som Europaparlamentet har lagt fram i dag kommer att få en bra jämvikt. I detta sammanhang vill jag tacka Janelly Fourtou för hennes insatser för att åstadkomma denna användbara kompromiss i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd.

  Maria Matsouka (PSE). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Om vi vill inrätta en gemensam marknad i enlighet med villkoren i Lissabonstrategin och bli starkt konkurrenskraftiga på global nivå så är det klart att vi inte har något annat val än att på ett effektivt sätt möta dessa handelsutmaningar och anpassa oss till den snabba tekniska utvecklingen. Därför måste vi inte bara undanröja byråkratiska tullförfaranden utan också på djupet ändra den lagstiftning som styr dem.

Även om vårt mål är att förenkla handelstransaktioner mellan medlemsstaterna samtidigt som vi garanterar säkerhet och skydd för EU:s medborgare, skulle ett sådant mål inte kunna uppnås utan tullombudens närvaro, som är specialiserade yrkesmän med certifierade kunskaper. Därför anser jag att det är nödvändigt att ackreditera rätt personer genom att tillämpa de mest allmänt accepterade kriterierna.

Jag anser att tullklarerarna utgör den nödvändiga garantin för kunskap och erfarenheter för att utföra tulluppgifter och därför måste de betraktas som godkända tullombud. Låt oss inte glömma att de finns som en yrkesgrupp i de allra flesta medlemsstaterna och att de spelar en viktig roll till gagn för alla finansiella ombud och särskilt för små och medelstora företag, vars verksamhet är av stor vikt för EU:s tillväxt.

Avslutningsvis vill jag betona att en modernisering av tullkodexen inte på något vis kan betraktas som en avveckling av arbetsmarknaden för seriösa yrkesmän som historiskt sett har visat sig vara effektiva.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! EU:s tullsystem bör tjäna två huvudsakliga syften. För det första bör det skydda gemenskapens ekonomiska och finansiella intressen, och för det andra bör det underlätta lagligt handelsutbyte och ge snabbare och enklare tullformaliteter.

Trots att vi har haft Tull 2007-programmet och ett anslag på närmare 150 miljoner euro, har dessa mål inte uppnåtts fullt ut. Man behöver bara tänka på den negativa effekt som storskalig smuggling av alkohol och tobaksprodukter, och på sista tiden även flytande bränslen, har haft på den inre marknaden. Denna organiserade smuggling destabiliserar inte bara den inre marknaden utan drabbar även EU:s budget eftersom den går miste om hundratals miljoner euro som den borde ha fått tack vare tullavgifter.

Detta påverkar även handeln med livsmedel. Det dyker ofta upp produkter som säljs på marknaden till priser som är betydligt lägre än produktionskostnaden, vilket tyder på att tullsystemet har kringgåtts. Detta skedde nyligen på fjäderfämarknaden i Polen, och under de senaste två åren har det också förekommit problem med frusna jordgubbar från Kina.

Det andra syftet med tullsystemet, nämligen underlättande av handelsutbyte, uppfylls inte. Detta är särskilt märkbart utmed EU:s östra gräns mot Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Besvärliga förfaranden, korruption och milslånga fordonsköer bidrar till att göra det ointressant att exportera varor från EU.

Jag hoppas innerligt att anslaget på 323 miljoner euro för genomförandet av Tull 2013-programmet kommer att möjliggöra betydande förbättringar.

  László Kovács, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka ledamöterna för deras värdefulla bidrag till debatten och för den positiva inställningen till kommissionens förslag.

Kommissionen har som sig bör diskuterat parlamentets 58 ändringsförslag till den moderniserade tullkodexen och har funnit att de flesta av dem – så många som 32 – är godtagbara, att 9 är godtagbara i princip eller delvis och att endast 17 är oacceptabla.

Jag vill påpeka att de ändringsförslag som kommissionen anser vara oacceptabla handlar om de nyckelfrågor som jag betonade tidigare och som vanligtvis diskuteras av både parlamentet och rådet.

Jag måste upprepa att kommissionen när det gäller tullrepresentation – ändringsförslagen 14, 19 och 57 – anser att ackrediteringen av professionella tullombud ligger utanför tullkodexens räckvidd. Kommissionen erkänner helt och fullt den roll tullombuden spelar inom handeln. Dessa ombud bör i likhet med alla andra ekonomiska aktörer ha rätt att utöva sitt yrke i en annan medlemsstat, och yrkeskompetens i en medlemsstat bör erkännas i en annan. Detta är ett grundläggande inslag i den inre marknaden och det är viktigt i ett elektroniskt system.

Kommissionen samarbetar aktivt med yrkesorganisationerna, som till exempel CLECAT och CONFIAD, lyssnar på deras farhågor och försöker finna en tillfredsställande lösning. Den förändring som föreslås innebär betydande fördelar för affärsverksamheten i allmänhet, som till exempel ökad konkurrens mellan personer som tillhandahåller tullklareringstjänster, och den öppnar nya och mer omfattande affärsmöjligheter för tullrepresentanter utanför de nationella gränserna.

När det gäller kommittéförfarandet anser jag att våra juridiska avdelningar har kommit fram till slutsatser som inte är alltför olika. Det finns faktiskt ett antal artiklar där kommissionen anser att granskningen i regleringsförfarandet inte bör tillämpas, men i de flesta fall är våra institutioners respektive analyser samstämmiga.

Jag vill förtydliga varför kommissionen inte kan stödja vissa ändringsförslag. Det första jag bör nämna är ändringsförslag 21 där det föreslås att orden ”administrativa och straffrättsliga” ska strykas i artikel 22.1. Alla medlemsstater tillämpar straffrättsliga påföljder i tullfrågor, och även om de inte alltid beskrivs som administrativa påföljder tillämpar de åtgärder av administrativ natur som syftar till att straffbelägga brott mot tullreglerna. Det finns till exempel möjligheter att dra tillbaka eller upphäva tillstånd i händelse av allvarligt missbruk. Sådana administrativa åtgärder spelar en viktig roll för att tullagstiftningen ska kunna tillämpas på ett enhetligt och rimligt sätt. Därför är det nödvändigt att både administrativa och straffrättsliga påföljder även i fortsättningen uttryckligen nämns i artikel 22.1.

Kommissionen kan inte instämma i ändringsförslagen 23 och 25 som gäller tullavgifter. Kommissionens avsikt är helt enkelt att så långt som möjligt begränsa indrivningen av tullavgifter. Framför allt ska sådana avgifter inte tas ut för upprättandet av elektroniska deklarationer. Å andra sidan anser vi det olämpligt att förhindra att avgifter tas ut i de fall då det krävs att tullpersonalen arbetar utanför normala öppettider. Vi anser att det är legitimt med tullavgifter endast i de fall då tullen tillhandahåller en tjänst som går utöver deras normala uppdrag.

Jag bör också nämna ändringsförslagen 30, 40 och 41 vilkas syfte är att ge järnvägsföretagen fördelar. Kommissionen kan inte godta dessa ändringsförslag eftersom de står i strid med våra ansträngningar att skapa likvärdiga möjligheter för alla transportaktörer, såväl på vägar och sjöleder som i luften. I själva verket är det sannolikt att de ursprungliga förslagen har missuppfattats, och jag är övertygad om att de kommer att framstå som både logiska och rättvisa när de väl har förklarats ytterligare.

Avslutningsvis kan jag försäkra er om att dessa frågor kan och kommer att behandlas både skyndsamt och seriöst. Med tanke på den anda av öppenhet och samarbete som hittills har präglat samråden både i parlamentet och i rådet är kommissionen övertygad om att det går att finna praktiska och lämpliga lösningar så att den moderniserade tullkodexen kan träda i kraft 2009 som planerat.

När det gäller förslaget om programmet Tull 2013 bekräftar jag att kommissionen helt stöder de ändringsförslag som har lagts fram av parlamentet. Jag hoppas att Janelly Fourtous betänkande kommer att antas av en stor majoritet i morgon.

Låt mig avslutningsvis upprepa att Europaparlamentets kraftfulla stöd för förslaget om elektroniska tullar förvisso kommer att uppskattas av rådet och påskynda antagandet av förslaget.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

16. Förebyggande av skador och främjande av säkerhet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Kathy Sinnott, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om förslaget till rådets rekommendation om förebyggande av skador och främjande av säkerhet (KOM(2006)0329 C6-0238/2006 2006/0106(CNS)) (A6-0398/2006)

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. EN) Herr talman! Låt mig först tacka ledamöterna i de berörda utskotten för allt det hårda arbete som de har lagt ned på kommissionens förslag till rådets rekommendation om förebyggande av skador och främjande av säkerhet. Jag vill särskilt utrycka min erkänsla för Kathy Sinnotts insats när det gäller detta viktiga initiativ. Jag vill också tacka det österrikiska ordförandeskapet som under sin mandatperiod stod som värd för en konferens som också lämnade viktiga bidrag till denna fråga.

Kommissionen började stödja insatser på området förebyggande av skador inom ramen för det tidigare EU-programmet om förebyggande av skador och har fortsatt sitt stöd inom det nuvarande folkhälsoprogrammet. Som ni vet är skador den fjärde vanligaste dödsorsaken i medlemsstaterna efter hjärt-kärlsjukdomar, cancer och sjukdomar i andningsorganen. Varje år dör ungefär 235 000 EU-medborgare till följd av olyckor eller våld. Över 50 miljoner människor söker medicinsk behandling för skador och 6,8 miljoner av dem läggs in på sjukhus. Skador, såväl oavsiktliga som avsiktliga, beräknas vara huvudorsaken till kroniska funktionshinder bland unga människor, vilket leder till en enorm förlust av levnadsår med god hälsa. Bland människor över 65 år är olyckshändelser och skador också en mycket stor orsak till död och funktionshinder och utlöser ofta en livshotande försämring av hälsan.

Områden som tidigare har tilldragit sig mindre uppmärksamhet är olyckor som inträffar i hemmet, under fritiden eller i samband med idrott och även olyckor inom sårbara befolkningsgrupper som till exempel barn, tonåringar och äldre människor. Forskningen visar att mer än 50 procent av de allvarliga olyckorna går att förebygga och att en minskning med en fjärdedel bör vara ett realistiskt mål för de närmaste 10 åren. Men det är naturligtvis ytterst viktigt att få pålitlig information om skador i EU för att kunna planera insatser. Information om skador är också viktig för att kunna utvärdera resultaten av alla våra ansträngningar och insatser.

I sitt meddelande ”Handlingsplan för ett säkrare EU” har kommissionen formulerat en gemenskapshandlingsplan om förebyggande av skador och främjande av säkerhet. Medlemsstaterna uppmanas att utarbeta liknande nationella planer för förebyggande av skador. Sådana planer bör tjäna som en ram för insatser från berörda partner och aktörer. De bör definiera institutionernas ansvar och bygga på god praxis och främjande av säkerhet.

Rådets rekommendation om förebyggande av skador och främjande av säkerhet är ett första steg i riktning mot att kombinera kommissionens och medlemsstaternas insatser för ett säkrare EU i syfte att minska den börda som skadorna innebär både för individen och för samhället. Genom en sådan gemensam strategi och genom att lära oss av varandras erfarenheter kan vi nå snabbare och effektivare resultat. Vi hoppas och förväntar oss att situationen i medlemsstaterna när det gäller olyckor och skador kommer att förbättras betydligt under kommande år.

Jag vill ännu en gång tacka föredraganden och utskottet. Jag ser fram emot en mycket intressant debatt.

  Kathy Sinnott (IND/DEM), föredragande. – (EN) Herr talman! Skador kan ta ett liv eller ändra det på bråkdelen av en sekund. De kan bero på olyckshändelser, men de kan också vara förvållade eller självförvållade. Varje år förorsakar skador en kvarts miljon dödsfall och leder till 65 inläggningar på sjukhus. När det gäller skador, en företeelse som är så omfattande, allvarlig och möjlig att förebygga, består utmaningen i att rädda liv och bevara hälsa. Därför var det både en utmaning och ett privilegium för mig att arbeta med detta betänkande.

I betänkandet, som särskilt är inriktat på insamling av uppgifter om skador, har jag rekommenderat att vi behöver uppgifter av högre kvalitet för att främja säkerhet och förebygga skador. Att känna till det totala antalet dödsolyckor på vägarna är inte till någon hjälp för förebyggandet. Vi behöver veta vad det var som gjorde en skillnad och som föranledde dödsolyckan. Var det fordonets skick eller typ? Var offret föraren, en passagerare eller någon som promenerade längs vägen? Var alkohol, hög fart eller dåliga väderförhållanden inblandade? Hurdan var vägen? Det är denna detaljanalys vi måste få på varje skadeområde om vi ska kunna rädda liv. Vi kan inte räkna med att noggrant kunna granska varje skada men vi bör och måste skapa ett system för insamling av uppgifter där man mer noggrant granskar de avgörande faktorerna bakom alla skador som leder till död eller allvarliga funktionshinder för att kunna förebygga dem mer effektivt i framtiden.

Detta är min strategi i betänkandet som fick ett kraftfullt stöd från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Att samla in sådan information kan förefalla svårt, men i själva verket finns det redan en hel del information: försäkringsbolagen har detaljerade uppgifter om olyckor och polisen har uppgifter om skador till följd av våld och om självtillfogade skador. Vi måste finna experterna på skaderapportering och samarbeta med dem för att få den information som kan studeras för att verkligen förebygga skador och främja säkerhet.

Kommissionens dokument gav systemet för övervakning av skador och säkerhet en plats inom alla framtida hälsoprogram. Detta skulle naturligtvis möjliggöra finansieringen av systemet oavsett om det visade sig vara effektivt eller fördelaktigt. Vi anser bestämt att ett verkligt initiativ för att förhindra skador och främja säkerhet är så viktigt att det kräver en egen plats inom hälsoprogrammen. Vi måste tänka på detta igen mera i detalj när vi tar ställning till själva hälsoprogrammen. Detta innebär att denna särskilda rekommendation ännu inte bör kopplas till hälsoprogrammen utan bör diskuteras parallellt med dem. Därför tog miljöutskottet bort varje omnämnande av hälsoprogrammen från dokumentet.

Kommissionen förde fram sju prioriterade områden. Vi har tillfogat skador och säkerhet på arbetsplatsen och vi har också framhållit våld mot kvinnor och barn i hemmet. Jag ber att vi ska göra en förändring och det är att lyfta ut ändringsförslag 4 som vi kommer att rösta om separat i morgon. I ändringsförslaget står det: ”Våld mot kvinnor i hemmet är den vanligaste orsaken till död och invaliditet bland kvinnor i åldersgruppen 16–44 år.” Våld mot kvinnor och barn i hemmet är uppenbart ett brott, och jag stöder kraftfullt de ändringsförslag där man har betonat detta. Men en rekommendation att skaffa fram uppgifter av högre kvalitet får inte i sig själv innehålla felaktiga uppgifter. Den statistik om den främsta dödsorsaken som presenteras i detta ändringsförslag är felaktig. Så sent som i oktober publicerade Eurostat uppgiften om att trafikolyckor och självmord var de främsta dödsorsakerna bland kvinnor i denna åldersgrupp.

Eftersom vi vill göra systemet för skadeövervakning mer omfattande nämner vi även riskbeteende, narkotika och alkohol, genusperspektiv samt sociala och miljömässiga förhållanden. Självtillfogade skador framhålls också eftersom de blir allt vanligare. Vi har också gjort tillägg till listan över högriskgrupper så att den även omfattar ungdomar, äldre, funktionshindrade och kvinnor. Listan är inte uttömmande.

Jag stöder ändringsförslagen om skador till följd av nålstick och skador som drabbar sjukvårdsanställda. Vi vet hur detta ska lösas. Dessa skador är lätta att förebygga och därför fullständigt oursäktliga.

Det är uppenbart att skadorna innebär en tung börda för ekonomin. Men för mig är det en fråga om de skadade människorna och deras familjer. Den verkliga nyckeln för att kunna förebygga skador och främja säkerhet är enligt min uppfattning det värde vi tillmäter den mänskliga individen. Om man har ett mästerverk från renässansen hanterar man det mycket försiktigare än en affisch från en tidskrift. Vi måste återigen komma tillbaka till människor och deras värde som den centrala frågan.

En del skador kommer att inträffa – vi kan inte förebygga dem alla – men vi kan minska deras förekomst genom bättre kunskaper om hur de inträffar, vilket leder till säkrare produkter och praxis. Men vi kommer inte att se några påtagliga effekter på skadornas omfattning förrän människor inser att varje person är viktig och att ett dödsfall eller funktionshinder som drabbar en enda person är en stor förlust för oss alla. När vi förstår detta kommer vi att behandla varandra och oss själva som de mästerverk vi är och vi kommer att inse vårt delade ansvar för varandras säkerhet. Det är detta som ligger bakom ändringsförslag 21 och det är därför jag framhåller för kommissionen att den tragedi som en skada innebär är så mycket mer än den ekonomiska bördan.

  Antonios Trakatellis, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman! För åtta år sedan hade jag äran att vara föredragande för ett program för att förhindra skador på fritiden. Det stora antalet sådana skador hade gjort intryck på mig, och visade på att vi har ett allvarligt problem.

Jag anser att det betänkande som lagts fram av Kathy Sinnott är mycket bra. Jag har också bidragit med mina egna ändringsförslag, så att om man i framtiden inrättar en gemenskapsmekanism, dvs. en skaderegistrering, kommer den att bidra till utarbetandet av nationella förebyggande åtgärder, eftersom det systematiska insamlandet av uppgifter kommer att avslöja anledningarna till dessa skador, nämligen det som vi kallar skadefaktorer. Jag anser att de primära orsaker som föredraganden nämner enbart ska kopplas till effektiviteten i förebyggandet av skador. Jag föreslår att vi särskilt tittar på skador bland äldre personer, som utgör den största delen av de drabbade, och skador som beror på våld mot kvinnor, vilket jag anser är ett mycket stort antal, och naturligtvis trafikolyckor, bilolyckor och även idrottsolyckor samt olyckor som orsakas av produkter och tjänster.

För att öka effektiviteten och minska kostnaderna anser jag att man måste integrera de befintliga programmen och infrastrukturerna (databaser etc.), eftersom kommissionen redan har program som täcker detta område. Därför finns det uppgifter som måste beaktas när kommissionen sammanställer sitt förslag till parlamentet. Med hjälp av denna mekanism kommer man att sammanställa uppgifter som medlemsstaterna har lämnat, som grundar sig på deras nationella skadeövervakningssystem, och den kommer att medge enkel tillgång till information och korrekt användning.

Avslutningsvis vill jag säga att de tusentals dödsfallen tillsammans med de ekonomiska förluster som orsakas av skador är ett öppet sår för EU:s samhällen. Det kommer inte att läka snabbt, men inför framtiden kan vi fortfarande skapa en gemenskapsmekanism för att samla in uppgifter som hjälper oss att effektivt förebygga sådana skador.

  Edite Estrela, för PSE-gruppen. – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Siffrorna visar på nödvändigheten av att varna medborgarna för följderna av riskabelt agerande. Hur många olyckor av olika slag orsakas av alkoholism eller narkotikaanvändning? Hur många allvarliga skador bland barn är resultatet av bristande omtanke från de vuxnas sida, till exempel när barnen sväljer diskmedel eller mediciner? För närvarande dör cirka 235 000 medborgare i EU som resultat av en olycka eller våldsrelaterade skador. Detta innebär 600 olyckshändelser per dag enbart inom EU. Det är chockerande siffror, som å ena sidan leder till personligt lidande och tragedi, och å andra sidan till sociala kostnader och kostnader som drabbar budgeten.

Detta är ett faktum. Olyckor och skador innebär svåra följder för de drabbade – förtida dödsfall, många år med arbetsoförmåga – och medför höga kostnader för hälsovården och förlust av produktionsförmåga för samhället. Skador kan emellertid undvikas. Det är därför viktigt att utveckla mer hälsosamma livsstilar och göra livsvillkoren tryggare. Det är bättre att förebygga än att bota.

Risken för skador är inte jämnt spridd över alla medlemsstater eller alla socialgrupper. Riskfaktorerna bestäms också av hem- och arbetsmiljön. Ålder och kön bör också beaktas. Därför lade jag fram ett ändringsförslag om att införa ett jämställdhetsperspektiv på alla områden, inklusive hälsopolitiken. Kvantitativa könsbaserade undersökningar måste göras och resurser måste anslås enligt principen om könsbudgetering, eftersom, som tidigare talare har sagt, våld i hemmet, våld mot kvinnor, också är en viktig orsak till skador som är fruktansvärda, först och främst för kvinnorna, men också för samhället.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först och främst vill jag gratulera Kathy Sinnott till hennes utmärkta betänkande, som förtjänar vårt fulla stöd. Ämnet för detta förslag till lagstiftningsresolution är utan tvivel ytterst viktigt, eftersom det handlar om att fler än 200 000 EU-medborgare varje år dör en för tidig död, och att flera miljoner människor skadas i EU:s 25 medlemsstater. Vissa av dessa skador är fasansfulla, och kan leda till bestående men eller allvarliga livslånga handikapp för tusentals människor.

Två huvudsakliga aspekter när det gäller förebyggandet av skador i samband med olyckor är fastställande och bedömning av riskfaktorer, samt vederbörlig kommunikation och genomförande av säkerhetsåtgärder. Kathy Sinnott påpekar helt riktigt att rådets rapport behöver utvecklas. Förutom att samla in information om skador genom att inrätta ett övervakningssystem bör man också framhålla främjandet av säkerhet och en ökad riskmedvetenhet hos allmänheten. Av de åtskilliga allvarliga riskfaktorer som påverkar människors liv vill jag inrikta mig på särskilt en, nämligen alkohol och trafiksäkerhet.

På det här området behöver vi göra mycket när det gäller förebyggande åtgärder. Att köra bil under påverkan av alkohol är ytterst farligt, framför allt på grund av att alkoholen dämpar hjärnans funktion på högre nivå, vilket leder till försämrad iakttagelseförmåga, långsammare reflexer, försämrad rörelsekoordination och dålig riskuppfattning. I detta avseende har alkoholen genom åren varit orsaken till miljontals dödsolyckor i trafiken över hela världen. Ändå har vi inte till fullo insett att det behövs mycket mer drastiska åtgärder när det gäller rattonykterheten, och detta beror antingen på okunskap eller är snarare en följd av en mycket stark lobbying från alkoholindustrin. I stället vilseleds vi att tro att ett alkoholintag under en viss gräns, t.ex. 0,5 promille i de flesta EU-länder, är riskfritt.

Jag anser att detta är fullständigt felaktigt. Det finns inga säkra gränser för alkohol i samband med körning. Varje alkoholintag, hur liten mängd det än gäller, påverkar hjärnans aktivitet i viss utsträckning. Även om en förare med 0,2, 0,3 eller 0,4 promille alkohol i blodet kan ha laglig rätt att köra löper han eller hon mycket större risk att råka ut för en olycka än en person som inte har någon alkohol alls i blodet.

Både våra statliga utbildningssystem och rättssystemen ger förarna en felaktig säkerhetsuppfattning eftersom de tillåts tänka att de är säkra i trafiken så länge de inte dricker omåttliga mängder. Detta är brottsligt felaktigt, och vi måste rätta till den här situationen genom att åstadkomma en strategi för en nollprocentig alkoholhalt hos förare. Bara då kan vi hoppas på en väsentlig minskning av antalet alkoholrelaterade trafikolyckor. Men – och tyvärr finns det alltid ett ”men” med i politiken – hur många av oss är villiga och har möjlighet att ta sig an uppgiften att kämpa för målet för ett nollprocentigt alkoholintag för förare, och hur många av oss kommer att överleva politiskt om vi hamnar i direkt konflikt med alkoholindustrin till följd av att vi stöder en strategi för en nollprocentig alkoholhalt hos förare?

Om vi sammanfattningsvis ska ge ett viktigt olycksförebyggande budskap till allmänheten denna jul så är det att alkohol är mördande i trafiken, i såväl stora som små mängder, och att det enda säkra nivån när det gäller intag av alkohol är noll promille.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Jag vill förena mig med dem som stöder rådets rekommendationer. Jag vill också tacka föredraganden för att hon sammanställt Europaparlamentets betänkande i frågan.

Den viktigaste anledningen till detta betänkande har nämnts flera gånger i kväll. Varje dag dör 600 personer på grund av olyckor och skador, vilket innebär en kvarts miljon människor varje år. Å ena sidan innebär dessa siffror sorg och smärtsamma förluster för familjerna, och å andra sidan får vi inte glömma att olyckor och våld inom det sociala och ekonomiska livet också utgör en stor ekonomisk börda för staten.

I många medlemsstater är sjukhusen skyldiga att noggrant överväga hur effektiv behandlingen är, till exempel för cancerpatienter. Behandlingen av olycks- och våldsoffer kräver avsevärda utgifter, men dessa olyckor och detta våld kan förebyggas. Varje år tas sju miljoner människor in på sjukhus inom EU, och så många som 65 miljoner kräver medicinsk vård. Denna statistik uttrycker och återspeglar det enorma lidandet hos alla drabbade.

Jag anser därför att förslaget om gemensamma förfaranden i EU:s medlemsstater för att minska nivåerna för olyckor och våld är mycket effektivt. Noggrann statistik som visar på skillnader mellan medlemsstaterna kommer att hjälpa oss att identifiera de förebyggande metoderna mer exakt. Om man känner till att personer över 65 år svarar för 16 procent av EU:s befolkning och 40 procent av dödsolyckorna, bör vi gå ut med en serie kampanjer för att sprida kunskap om detta, eller införa skyddssystem som inriktas på personer i denna särskilda åldersgrupp. Ungdomar är en annan viktig grupp som vi bör koncentrera oss på för att förhindra våld och olyckor. Idrottsolyckor händer ganska ofta under kontroll av tränare och under fritidsaktiviteter. Vi måste respektera vår egen och andras hälsa. Tillsammans bör vi motsätta oss det dagliga våld som vi utsätts för på tv och i filmer och i barnens spel, vilka ofta innebär en uppmuntran till dessa oönskade former av uppträdande i samhället.

  Horst Schnellhardt (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kommissionens strävan att minska det stora antalet olyckor och skadade och att avsevärt förbättra situationen i medlemsstaterna är mycket välkommen, och föredraganden har en hel del att säga om det. Men menar vi verkligen att dessa åtgärder kommer att leda till färre olyckor i medlemsstaterna? Jag anser att det kommer att bli precis tvärtom. Dessa åtgärder kommer att innebära att man binder upp medel i medlemsstaterna som kan användas för exakt dessa åtgärder.

Jag skulle vilja säga något om kostnaderna, som alltid nämns. Självfallet är jag oroad över antalet skadade. Jag läste i dag, apropå Reach, om hur mycket vi skulle kunna minska utgifterna för sjukvård om vi lyckades förbättra läget. Siffrorna stämmer naturligtvis, men vi kommer aldrig att nå dit. Det enda vi åstadkommer med detta dokument är byråkrati, fastän vi alla poängterar att EU ogillar byråkrati och vill begränsa den. Ändå har EU-medlemsstaterna goda förutsättningar för att ta itu med problemet. De samlar in sin egen statistik, de vidtar nödvändiga åtgärder och de känner till de lokala omständigheterna mycket bättre än vad vi gör i Bryssel och Strasbourg. Vi lurar oss själva om vi tror att vår statistik kan tala om någonting för medlemsländerna som de inte redan vet. Då är vi inne på fel spår. Ta bilkörning till exempel – vi kan inte hysa några förhoppningar om att påverka körvanorna på Sicilien eller i Finland från Bryssel. Det kan enbart göras genom lokala åtgärder, och därför borde sådana åtgärder regleras enbart via subsidiaritet. Jag vill lägga fram en ganska överdriven liknelse. Anta att någon skulle tala om för mig i dag att många människor skadar sig vid fall från stegar när de hänger upp gardiner. I vissa länder använder man av tradition inte gardiner och har följaktligen inga sådana olyckor. Vem skulle våga göra en jämförelse? Så här är det i många andra fall också. Därför anser jag att vi är på fel spår här. Vi måste tänka om när det gäller dessa åtgärder och koncentrera oss på bilaterala åtgärder som verkligen kommer att leda till att antalet olyckor minskar, eftersom detta förslag inte leder till det.

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för en mycket intressant debatt. Jag delar den frustration som de flesta av er känner över att vi i EU fortfarande har ett så högt antal skador, dödsfall och ohälsa som skulle kunna förebyggas, och att det finns så mycket mer som vi skulle kunna göra. Jag anser att era inlägg är ett steg i rätt riktning och att de bidrar till dessa insatser. Jag vet att Europaparlamentet har varit konsekvent föregripande när det gäller att förebygga skador, och dagens debatt visar intresset för denna fråga.

För oss, och för mig personligen, är människan, dvs. folket, det huvudsakliga målet och det centrala i min politik, och detta är ett faktum. Men i dagsläget måste vi tyvärr också erkänna att beslutsfattare har fler faktorer än enbart människan att ta hänsyn till. Så när dessa argument åtföljs av finansiella och ekonomiska argument kan vi i större utsträckning uppnå detta syfte. Utan att säga att dessa faktorer skulle prioriteras eller vara det viktigaste övervägandet så hjälper det att ta med dem i beräkningen. Förutom det mänskliga lidande, den plåga och de sociala konsekvenser som dessa skador medför vållar de också ett allvarligt problem för medlemsstaternas ekonomier, och därför krävs satsningar även i detta avseende.

När det gäller kommissionens ståndpunkt om ändringsförslagen kan kommissionen godta ett stort antal ändringsförslag i sin helhet, till exempel ändringsförslagen 5, 18, 21, och den kan delvis godta ändringsförslagen 7, 11, 15, 16 och 17. Den fullständiga förteckningen över kommissionens ståndpunkt om varje ändringsförslag kommer att tillhandahållas parlamentet, och den kommer säkerligen att finnas med i protokollet till detta sammanträde⁽¹⁾.

Vi kan inte godta det ändringsförslag som innebär att de finansiella mekanismerna i programmet för gemenskapsåtgärder på folkhälsoområdet ska strykas eftersom vi inte har några alternativ, och av rättsliga skäl kan vi inte godta ett ändringsförslag där man kräver stöd genom sammanhållnings- och strukturfonderna. Så under dessa omständigheter är vi tvungna att insistera på att behålla finansieringen genom programmet för gemenskapsåtgärder på folkhälsoområdet.

Det huvudsakliga målet med detta förslag är givetvis informationsfrågan, för utan korrekt information kommer vi inte att kunna utforma någon politik, fastställa målsättningar eller veta om vi har uppnått våra mål. De flesta medlemsstater behöver hjälp, och detta framgår av de resultat och den information som vi har. Här utgår vi både från fördraget och vår politik för att komplettera och stödja medlemsstaterna i deras insatser, samt samordna medlemsstaternas politik oavsett inriktning, vilket är syftet med detta förslag. Det stämmer att det finns information lite varstans, men vi behöver sammanföra denna information så att vi kan lära av varandras erfarenheter och bevisa att detta är en europeisk union av sammanhållning och samarbete. Genom att lära av varandras erfarenheter och hjälpa varandra kan vi undvika att varje enskild medlemsstat blir tvungen att gå igenom denna läroprocess på bekostnad av människoliv, och på bekostnad av EU-medborgarnas hälsa. Detta är den utmaning som ligger framför oss, och jag tror att vi kan dra stor nytta av denna möjlighet till utbyte av bästa praxis och information och nära samarbete. Detta är förslagets mål, och jag vill återigen tacka Kathy Sinnott och parlamentet för att ha stött vårt förslag.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

Bilaga – Kommissionens ståndpunkt

Betänkande: Sinnott (A6-0398/2006)

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag: 5, 18 och 21.

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag delvis: 7, 11, 15, 16 och 17.

Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 1, 2, 3, 4, 6, 8, 9, 10, 12, 13, 14, 19, 20, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29 och 30.

(1) Kommissionens ståndpunkt om parlamentets ändringsförslag: se bilaga.

17. Utgifter inom veterinärområdet (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Ilda Figueiredo, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets beslut om ändring av beslut 90/424/EEG om utgifter inom veterinärområdet (KOM(2006)0273 C6-0199/2006 2006/0098(CNS)) (A6-0409/2006).

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Först och främst vill jag säga att jag är tacksam över det arbete som har utförts av ledamöterna i de berörda utskotten när det gäller kommissionens förslag om ändring av beslut 90/424/EEG om utgifter inom veterinärområdet. Det här året har kommissionen beviljat omkring 210 miljoner euro för att hjälpa medlemsstaterna att genomföra program för utrotning och övervakning av djursjukdomar. Programmet är en huvudsaklig faktor i vår strategi för livsmedelssäkerhet.

Som vi alla vet är djursjukdomar omöjliga att förutsäga – det oväntade kan och har inträffat. Trots att vi under 2005–2006 fick se utbrott av fågelinfluensa, blue tongue och klassisk svinpest i vissa medlemsstater bröt ingen av dessa sjukdomar ut på allvar, och vi lyckades kontrollera dem och undvika att de orsakade omfattande skador.

Kommissionen har inlett en vittomfattande granskning av gemenskapens djurhälsopolitik. En utförlig utvärdering har nyligen avslutats, och resultaten presenterades vid en konferens som hölls i Bryssel i förra månaden. Det var med tillfredsställelse jag kunde konstatera att flera ledamöter deltog under, och förvisso också ledde, dessa sessioner.

Ett av de främsta intresseområdena för diskussionen i dag, och ett ämne som skapade ett betydande intresse, var det eventuella införandet av en försäkring eller en kostnadsfördelningsmodell för att hjälpa till att finansiera kostnaderna för att utrota djursjukdomar. Detta är emellertid mer långsiktiga åtgärder som fortfarande kräver omfattande diskussioner med de olika berörda parterna innan vi kan bestämma hur vi bäst ska gå vidare. Det finns dock ett antal viktiga förändringar som vi kan genomföra i dagsläget, i syfte att förbättra effektiviteten när det gäller hur kommissionen och medlemsstaterna hanterar finansieringen på det här området. Avsikten med det förslag som vi i dag behandlar är att genomföra dessa förändringar. Samtidigt avsätter vi den tid som behövs för andra mer långsiktiga frågor som ska behandlas under den pågående granskningen av politiken.

Förslaget omfattar tre huvudsakliga faktorer. För det första föreslår vi att man inför en möjlighet till en flerårig programplanering av programmen för utrotning av sjukdomar, men med ett förenklat förfarande som underlättar arbetet för både medlemsstaterna och kommissionen. För det andra föreslår vi en förstärkning av den rättsliga grunden för Traces-programmet, men också för kommunikationen. Det är intressant att konstatera att vi för närvarande har en rättslig grund för kommunikationsverksamheten inom området för djurens välbefinnande, men inte för djurhälsovården. Detta kommer emellertid att rättas till i förslaget. För det tredje föreslår vi att förteckningen över de program för utrotning av sjukdomar som är berättigade till finansiering ska begränsas till att omfatta de program som uppfyller tydliga prioriteringar. Detta bör emellertid ske med hjälp av ett förfarande som gör det möjligt att förändra förteckningen när så anses nödvändigt med hänsyn till utvecklingen.

Med de föreslagna ändringarna skulle viktiga framsteg kunna nås för att förstärka och prioritera vår strategi för livsmedelssäkerhet. I förslaget görs ett antal förbättringar som också kommer att öka effektiviteten och minska byråkratin för både kommissionen och medlemsstaterna. Jag är tacksam för parlamentets stöd.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), föredragande. – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I det betänkande som jag överlämnar till parlamentet för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling välkomnas kommissionens förslag om möjligheten att godkänna fleråriga program och uppdatera vissa instrument som gemenskapens politik på djurhälsoområdet åtföljs av. I betänkandet framförs dock också att vissa speciella åtgärder i förslagen om ändring av rådets beslut 90/424/EEG inte uppfyller de krav som ställs.

Vi vill därför lyfta fram 12 ändringsförslag för att uppnå fem nyckelmål, enligt följande: mot bakgrund av de bristande kunskaperna om vad som har hänt med programmen för utrotning, bekämpning och övervakning av vissa djursjukdomar i olika medlemsstater är det första målet att uppmana kommissionen att vart fjärde år avlämna en rapport till parlamentet och rådet om djurhälsosituationen och om hur kostnadseffektiv tillämpningen av programmen i de olika medlemsstaterna varit, tillsammans med en förklaring av de kriterier som antagits.

Det andra målet är att stödja spridningen av goda metoder och uppmuntra gemensamma program i gränsregioner för två eller flera medlemsstater varhelst det visat sig vara viktigt för förebyggande, kontroll, övervakning och utrotning av smittsamma djursjukdomar, inklusive zoonoser, med tanke på att samma sjukdomar betraktas på olika sätt i olika länder, t.o.m. i medlemsstater som gränsar till varandra, vilket kan påverka de åtgärder som vidtas.

Det tredje målet är att göra finansieringsförslag obligatoriska vid nödsituationer som kräver oförutsedd och icke programplanerad utbetalning av mycket stora belopp. Finansieringsförslagen ska inte omfattas av de tidsfrister som fastställs i detta beslut, och i vilket fall som helst bör de tidsfrister som kommissionen lagt fast förlängas. Ett exempel på detta är utbrottet av mul- och klövsjuka i Storbritannien 2000. När det gäller dessa sjukdomar blir åtgärderna mer effektiva ju tidigare de vidtas och ju mer radikala de är. Det är därför nödvändigt att inrätta en finansiell minimireserv för att hantera dessa katastrofer som kan inträffa plötsligt, och som är så förrädiska och oförutsebara.

För det fjärde föreslår vi en utvidgning av den lista över smittsamma djursjukdomar som bifogas detta beslut, för vilka ekonomiskt stöd från gemenskapen kan beviljas. Kommissionen har föreslagit att listan ska kortas ned. I förslaget i detta betänkande från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling läggs således åtta sjukdomar till på den nuvarande listan, och där föreslås också att stöd ska utgå för bekämpning och utrotning av dem.

Jag vill betona vikten av detta förslag, mot bakgrund av att utrotningsprogram redan pågår i ett antal länder, och de bör inte avbrytas. I Portugal, där jag bäst känner till situationen, har bovin leukos omfattats av ett utrotningsprogram i nästan 20 års tid. Sjukdomen är nu nästan helt utrotad. Förra året upptäcktes ytterst få fall av leukos, och man uppskattar att sjukdomen ska vara helt utrotad efter ytterligare ett år. Om denna sjukdom inte berättigar till finansiering kan det leda till att allt arbete som gjorts sätts på spel och att sjukdomssituationen allvarligt försämras på ett okontrollerat sätt.

Ett annat exempel är Newcastlesjuka, som är endemisk bland vilda fåglar och när som helst kan överföras till ovaccinerade tamfåglar. De ekonomiska konsekvenserna av denna sjukdom kan bli förödande för fåglar. Aujeszkys sjukdom hos grisar, som kommissionen föreslår ska strykas, omfattas av ett program för Portugal. Om man misslyckas med att utrota sjukdomen blir det omöjligt att exportera grisar till vissa marknader. Brucellos hos svin är en annan sjukdom som inte ingår i den nuvarande listan. Det är en endemisk sjukdom i Portugal och Medelhavsområdet som kan orsaka samma problem inom handeln.

Kommissionen föreslår också, i syfte att förenkla den gällande lagstiftningen, att rådets beslut 90/638/EEG om fastställande av gemenskapskriterier för utrotning och övervakning av vissa djursjukdomar upphävs. Kriterierna i beslutet ska ersättas med de nya tekniska kriterier som fastställs i bilagan till det nya beslutet. Dessa kriterier, som vi nu ska bedöma, har kommissionen för avsikt att senare omvandla till kriterier och standardkrav.

Vi föreslår i detta betänkande att parlamentet yttrar sig på nytt ifall de gällande kriterierna skulle förändras.

Slutligen vill jag rikta ett tack till alla dem som har bidragit till utarbetandet av detta betänkande. Förhoppningsvis kommer kommissionen att ta till sig förslagen i betänkandet, som syftar till att förbättra djurhälsosituationen.

ORDFÖRANDESKAP: ONYSZKIEWICZ
Vice talman

  Mairead McGuinness, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för hennes arbete med detta betänkande, samt kommissionen för dess bidrag denna kväll.

Jag kommer att prata om framtiden, för det är viktigt med hänsyn till granskningen. När det gäller frågorna i betänkandet instämmer vi dock, som sagt, i stort sett med det mesta i förslaget. Alla erkänner behovet av att kontrollera och övervaka djursjukdomar, inte bara på grund av deras konsekvenser för människors hälsa, utan också på grund av de ekonomiska konsekvenserna i samband med sjukdomsutbrotten. Se bara på Irland under 2001, där vi drabbades av mul- och klövsjukan och hur landet fullständigt stannade av. Tack och lov lyckades vi få utbrottet under kontroll, men det visade vad som kan ske när problemen uppstår.

Information är nyckeln till den kontroll, övervakning och effektivitet som krävs när sjukdomar bryter ut, och det gläder mig att vi kommer att titta närmare på bättre informationssystem inom och mellan medlemsstaterna.

Förslaget till finansiering av informationspolitiken är mycket positivt, och det fleråriga programmet är ett mycket användbart förslag. Det gör det nämligen lättare för medlemsstaterna och detta bör välkomnas, liksom även de gemensamma programmen för två medlemsstater eller gränsregioner. Vi behöver förlänga tidsfristen för medlemsstaternas ingivande av förslag till sjukdomsprogram. Vi har utökat förteckningen över sjukdomar. Vi är också medvetna om att artikel 6 gäller för nödsituationer, och det ska välkomnas.

Jag vill göra ett särskilt påpekande när det gäller framtiden: EU behöver se längre än till de egna gränserna, och se till att vår handelspolitik inte hamnar i konflikt med frågor som rör folkhälsan och livsmedelssäkerheten. Vi tillåter livsmedelsimport till EU och vi bör åtminstone se till att standarden för våra importerade varor uppfyller standarden för våra egenproducerade livsmedel. Vi är tvungna att utesluta all import om det råder minsta tvivel beträffande standarden. Det är alltför enkelt att importera ett problem, men det är desto svårare att hantera problemet när det väl finns inom våra gränser. Jag oroas över att WTO driver på handeln utan att ta vederbörlig hänsyn till djurhälsan och konsekvenserna för människors hälsa. Jag är inte övertygad om att våra nuvarande regler kan stilla min oro, och jag tror inte att enbart datoriserade system kan skydda oss.

Låt mig avsluta med att säga att vi i EU har tagit ledningen när det gäller dessa frågor, men det vore beklagligt om vi i vår strävan efter ett handelsavtal skulle offra såväl våra standarder som djurs och människors hälsa.

  Heinz Kindermann, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Det föreliggande förslaget från kommissionen innebär ingen förändring av de gällande reglerna för utrotning, bekämpning och övervakning av djursjukdomar och zoonoser utan syftar snarare till att uppdatera vissa instrument som gemenskapens politik på djurhälsoområdet åtföljs av. Vi välkomnar detta, men vi välkomnar i synnerhet kommissionens tillkännagivande att den inom kort kommer med en fullständig rapport om europeisk djurhälsopolitik. Det blir ett bra tillfälle att diskutera mer långtgående förändringar av gällande regler och, om så krävs, en ny rättslig ram.

Vi instämmer i de mål för förslaget som framförs i kommissionens motivering och också med föredraganden. Vi stöder förslagen till ändringar av rådets beslut 90/424/EEG. Vi stöder också de kritiska synpunkterna från föredraganden om finansieringen av systemet för övervakning av transporter av levande djur och också om stödsystemet för oförutsebara sjukdomar och utbrott av epidemier eller sjukdomar som orsakar bestående skada. Åtgärder för att bekämpa djursjukdomar kräver alltid stora summor, och problemet är ofta att få fram dem med kort varsel. Föredragandens förslag att vissa medel ska läggas undan som reserv bör naturligtvis beaktas. Det är vår hemliga förhoppning att de ändringsförslag som lagts fram kommer att förbättra genomförandet av de samfinansierade programmen för utrotning av djursjukdomar.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, ärade kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Jag vill inleda med att tacka vår föredragande för hennes väl avvägda betänkande. Som tidigare talare, särskilt Dr Heinz Kindermann, redan har sagt är detta ett tekniskt betänkande med brådskande ändringsförslag.

I krissituationer är det mycket viktigt med flexibilitet. Stöd som kan ges snabbt är värt det dubbla vid sådana omständigheter. Reaktionerna och de vidtagna åtgärderna måste dock vara genomtänkta, och förebyggande åtgärder är bättre än reaktioner. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har under många år krävt att övervakningen av import av levande djur från länder utanför EU ska vara lika intensiv som övervakningen inom EU.

Som vi alla vet har djurhälsan en direkt inverkan på produkter med animaliskt ursprung och således, i slutändan, på folkhälsan. Av den anledningen bör vi särskilt se till att de negativa effekter som vi erfarit tidigare inte uppstår igen. Dessa effekter har lett till att allmänhetens förtroende för produkter med animaliskt ursprung allvarligt har urholkats, vilket har skadat ekonomin.

  Bogdan Golik (PSE). – (PL) Herr talman! Som ledamot av Europaparlamentet och även i min egenskap av veterinär vill jag uttrycka mitt stöd för Ilda Figueiredos betänkande, särskilt kravet på att smittsamma djursjukdomar som bovin leukos och Aujeszkys sjukdom ska vara kvar på listan över sjukdomar för vilka gemenskapsstöd kan beviljas. Jag vill påminna parlamentet om att det är synnerligen viktigt att utrota dessa sjukdomar i vissa medlemsstater, bland annat på grund av handeln inom unionen. Ett villkor för att föra ut grisar på marknaden är att de kommer från en region eller ett land där man inte har Aujeszkys sjukdom. Situationen för nötkreatur är liknande – de måste komma från besättningar med intyg om att enzootisk bovin leukos inte förekommer.

Många nya medlemsstater har begränsade budgetar och har följaktligen inte de ekonomiska resurser som krävs för att helt utrota dessa sjukdomar. Europeiska kommissionens föreslagna ändring av listan över sjukdomar, som innebär att bovin leukos och Aujeszkys sjukdom stryks, kan leda till betydande nedskärningar i de förebyggande program som pågår eller till och med till att de avbryts helt.

Det är mycket viktigt att framtida uppdateringar av listan över sjukdomar endast sker sedan samtycke erhållits från Europaparlamentet och rådet.

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag välkomnar det intresse som ledamöterna har visat för förslaget om ändring av det som vi kallar veterinärfonden. Jag uppskattar att parlamentet har godtagit förslagets allmänna principer.

De förslag som har förts fram är positiva, men flera av dem tillämpas redan. Till exempel är idén att tillåta vissa utgifter i samband med nödsituationer förvisso väsentlig, men denna bestämmelse finns redan i artikel 3 i beslutet. Kommissionen finansierar nödåtgärder för att hantera dessa sjukdomar, i regel genom en 50-procentig samfinansiering av stödberättigade åtgärder, och till 60 procent för mul- och klövsjukan.

Idén om att garantera samordning mellan de medlemsstater som lägger fram program är också välkommen, men detta är också redan en realitet. Vi kommer att fortsätta med den strategin, men vi anser inte att artikel 16 är lämplig för detta. Vi kommer att införa detta förslag någon annanstans, dvs. förslaget om arbetsgrupper och utbyte av bästa praxis.

Planerna för utrotning av sjukdomar finns tillgängliga på kommissionens webbplats, men vi tillhandahåller gärna parlamentet och rådet information om de framsteg som görs, och vi rekommenderar dessa planer till medlemsstaterna.

I beslutet fastställs de kriterier som medlemsstaterna ska uppfylla när de lämnar in sina utrotningsprogram till kommissionen för behandling. Detta är tekniska kriterier. Därför är det reglerande kommittéförfarandet lämpligt för att definiera den information som krävs. Medlemsstaterna bör vara mycket noggranna i den information som de tillhandahåller, och därför är det till stor hjälp om kommissionen anger vilket format som krävs.

Beträffande förslaget om att senarelägga slutdatumet för att lämna in ansökan om finansiering uppmanar vi medlemsstaterna att lämna in sina ansökningar så tidigt på året som möjligt. Vi kan ändå godta att ett slutdatum fastställs till den 30 april.

När det gäller förteckningen över de sjukdomar som är stödberättigade, vilket togs upp av flera talare, har vi föreslagit att korta ned förteckningen för att inrikta våra insatser på nyckelprioriteringarna, dvs. de sjukdomar som medför indirekta konsekvenser för människors hälsa, samt sjukdomar som kan leda till allvarliga problem inom handeln. Ett tillägg av sjukdomar eller ytterligare möjligheter för medlemsstaterna att lägga fram vilket program som helst skulle riskera att dessa prioriteringar urvattnades. Många av de sjukdomar och de frågor som har tagits upp kommer ändå att täckas på annat sätt, till exempel genom utgifter i samband med nödsituationer (artikel 3 i beslutet). Dessa utgifter täcker de sjukdomar som skulle kunna medföra mycket allvarliga förluster, såsom klassisk svinpest, fågelinfluensa eller mul- och klövsjukan.

Det finns emellertid två sjukdomar med på dagens förteckning, för vilka medlemsstaterna för närvarande mottar finansiering, nämligen Aujeszkys sjukdom och bovin leukos. I dessa två fall är jag beredd att undersöka hur en finansiering skulle kunna fortsätta under ytterligare ett antal år.

Kommissionen kommer att ge parlamentet en fullständig förteckning över kommissionens ståndpunkt om vart och ett av ändringsförslagen. Den kommer säkerligen att finnas med i protokollet till detta sammanträde⁽¹⁾.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på tisdag kl. 12.30.

Bilaga – Kommissionens ståndpunkt

Betänkande: Figueiredo (A6-0409/2006)

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag: 7, 8 och 10.

Kommissionen kan godta följande ändringsförslag delvis: 1, 2, 4 och 12.

Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 3, 5, 6, 9 och 11.

(1) Kommissionens ståndpunkt om parlamentets ändringsförslag: se bilaga.

18. Banansektorn (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Jean-Claude Fruteau, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om ändring av förordningarna (EEG) nr 404/93, (EG) nr 1782/2003 och (EG) nr 247/2006 vad gäller banansektorn (KOM(2006)0489 C6-0339/2006 2006/0173(CNS)) (A6-0422/2006).

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka ledamöterna för insatserna för att påskynda diskussionen om detta förslag om banansektorn. Jag vill också uttrycka ett särskilt tack till Jean-Claude Fruteau, som har lagt fram ett utmärkt betänkande inom en mycket snäv tidsram.

Jag är övertygad om att det ligger i allas intresse att godkänna detta förslag före årets slut, för att ge producenterna en tydlig ram som de kan verka inom i framtiden, och dessutom – givetvis – för att uppnå budgetstabilitet, men också för att på nytt försäkra de bananproducerande regionerna om att de kan räkna med en konkret solidaritet från EU.

Banansektorn är mycket viktig för den sociala och ekonomiska livskraften i våra yttersta randområden. Den ger inkomster till mer än 15 000 jordbruksföretag och arbetstillfällen till omkring 24 000 jordbrukare. Dessa regioner ställs inför mycket specifika belastningar, och de tillerkänns en särskild status i artikel 299 i fördraget. De är i alla avseenden en del av EU och har all rätt att dra nytta av fördelarna med EU:s politik. Reformen av banansektorn är ett konkret uttryck för vårt åtagande att befästa en samhörighetskänsla inom unionen. Jag är mycket glad över att Europaparlamentet instämmer med kommissionen om behovet av att reformera den nuvarande stödordningen för bananer och försöka anpassa den till vår gemensamma jordbrukspolitik.

En väsentlig faktor är att de nuvarande utgifterna inom banansektorn är omöjliga att budgetera i förväg. Det gläder mig att Europaparlamentet instämmer med förslagets själva underlag, nämligen valet av Posei-alternativet, som medför åtskilliga fördelar. För det första är detta alternativ förenligt med reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, det är ett mycket flexibelt redskap för medlemsstaterna och för de aktuella regionerna, det gör det möjligt för medlemsstaterna att tillhandahålla ytterligare finansiering, och sist men inte minst ger alternativet förutsägbarhet ur ett finansiellt perspektiv.

En annan viktig punkt där ni instämmer med kommissionens förslag gäller budgeten, som bygger på det genomsnittliga stöd som beviljades under perioden 2000–2002, och en marginalgaranti har lagts till för att ta hänsyn till svängningarna på bananmarknaden. Den senaste ändringen av importordningen samt ett eventuellt avtal med bananproducerande tredjeländer måste också tas med i beräkningen.

Ni har begärt att kommissionen ska lägga fram en särskild rapport om Posei under 2009, särskilt om bananproducenternas ekonomiska situation skulle försämras till följd av förändringar i det externa systemet. I själva verket har vi i vårt förslag redan riktat in oss på, eller räknat med, att lägga fram en rapport om hela Posei-systemet under 2009, och detta kommer att omfatta banansektorn. Låt oss inte glömma bort att banansektorn står för mer än 50 procent av jordbruksintäkterna i vissa produktionsregioner.

Det säger sig självt att denna rapport kommer att läggas fram tidigare i händelse av att den ekonomiska situationen försämras i de yttersta randområdena. Beträffande Kreta, Cypern och Algarve bör vi ha i åtanke att bananproduktionen omfattar mindre än 400 hektar och omkring 300 jordbruksföretag totalt sett. Detta motiverar knappast ett undantag från den allmänna princip som ger jordbrukare friheten att själva välja sina grödor i överensstämmelse med marknaden och med de vinster som produktionen kan ge.

Jag ser fram emot diskussionen med er i kväll. Återigen, tack för att ni har behandlat denna fråga så snabbt.

  Jean-Claude Fruteau (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Europeiska unionen står i dag inför en reform av den interna delen av den gemensamma organisationen av marknaden för banansektorn, för att anpassa stödsystemet för producenter inom EU till den nya situationen i världshandeln och till principerna för den nya gemensamma jordbrukspolitiken.

Denna förändring, som är ämnet för det betänkande som läggs fram för parlamentet i dag efter godkännande av en mycket stor majoritet i parlamentets utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling, går utan tvivel i rätt riktning. För bananproducenter i de yttersta randområdena, som står för mer än 98 procent av EU:s produktion, föreslås överföring av en finansieringsram på nästan 280 miljoner euro per år till Posei-programmen. Detta kommer att leda till större flexibilitet och bättre användning av gemenskapsmedel. I detta avseende vill jag tacka kommissionsledamoten för den förnyade bedömningen av de summor som avsätts för denna reform, som borde göra det möjligt att på ett bättre sätt se till att sektorn kan överleva, särskilt i de yttersta randområdena där bananproduktion spelar en mycket viktig ekonomisk och social roll som ingen annan jordbruksprodukt kan ta över.

Jag måste dock påminna er om att de föreslagna beloppen beräknats på grundval av den nuvarande tullavgiften. Följaktligen innebär osäkerheten kring WTO-förhandlingarna att det kan bli ytterligare sänkningar av avgiftsnivån. Mot bakgrund av att banansektorn, med en tullavgift på 176 euro per ton, redan befinner sig i en extremt känslig situation som hotar den socioekonomiska balansen i många av producentregionerna skulle en ytterligare sänkning av tullavgiften signalera slutet för bananproduktionen i gemenskapen, om inte kommissionens föreslagna plan korrigeras.

Om öppnandet av marknader ska innebära någon vitalisering av produktionsstrukturerna måste de grundläggande principerna om reglering och jämställdhet kombineras, det vill säga olika producenter måste respektera de gemensamma regler som innebär att de är kommersiellt jämställda. Det är emellertid helt uppenbart att denna jämlikhet fullständigt saknas i världshandeln, med tanke på skillnaderna mellan sociala och miljömässiga förhållanden i europeiska länder och i länder i Central- eller Mellanamerika. Att lösa detta problem måste fortfarande vara ett av EU:s prioriterade mål, och det stöd som beviljas gemenskapens bananproducenter är nödvändigt för att kompensera för misslyckandena i världshandelssystemet. För att bli effektiv måste denna interna lagstiftning ligga i linje med de externa verktygen för att reglera marknaden. Det är mot den bakgrunden som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling betonar att man måste stärka utvärderingsåtgärderna i reformförslaget, så att kommissionen kan vidta positiva åtgärder om situationen i fråga om yttre tullar skulle försämras, till exempel genom att öka beloppen i finansieringsramen till producenterna.

Överlevnaden för bananproduktionen i EU beror också på dess förmåga att optimera sina produktionskostnader med bibehållen respekt för sociala regler och producenternas levnadsstandard. Sedan den gemensamma organisationen av marknaden inrättades har producentorganisationer bättre lyckats koncentrera tillgången på bananer från gemenskapen på marknaden och bidragit till en märkbar minskning av kostnaderna för odling av bananer i EU. Det skulle vara motsägelsefullt i ekonomiska termer att störa den processen. Därför anser vi att det är viktigt att bibehålla en rättslig ram på gemenskapsnivå för producentorganisationer, för att främja de insatser som redan gjorts för att stärka våra produktionsstrukturer. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har framfört att detta dessutom bör ta sig uttryck i ett krav på medlemskap i en producentorganisation för att komma i åtnjutande av stöd inom ramen för Posei-programmet, förutom då det inte är möjligt på grund av omständigheterna.

Slutligen – och detta blir det sista jag tar upp – har vi frågan om hur stödet ska administreras. Stödsystemet för produktion inom den nuvarande gemensamma organisationen av marknaden för bananer innebär att förskott kan betalas ut varannan månad, något som är mycket viktigt för verksamheten i de yttersta randområdena liksom för resten av producentländerna i unionen. Överföringen av finansieringsramen till Posei-programmen är dock inte kopplad till någon plan för att fortsätta systemet med förskott. Detta äventyrar producenternas överlevnad, och de tvingas ta privata lån i en tid då de typiska svängningarna i det kommersiella klimatet i sektorn inte stimulerar bankerna att bevilja långsiktiga lån. I denna ekonomiska instabilitet är det upp till EU att tillhandahålla tillräckligt skydd så att dessa handelspolitiska val på global nivå inte går emot intressena hos de producenter i unionen som är mest ömtåliga.

  Salvador Garriga Polledo (PPE-DE), föredragande för yttrandet från budgetutskottet. – (ES) Herr talman! Budgetutskottet har enhälligt godkänt yttrandet om reformen av rådets förordning och instämmer dessutom i de grundläggande aspekterna i den föreslagna reformen.

Våra enda anmärkningar – och kommissionsledamoten har själv redan förklarat dem – gäller bristen på tid för oss att analysera förslaget, eftersom vi var tvungna att tillgripa det brådskande förfarandet.

I alla händelser anser budgetutskottet att det viktigaste är att godta den allmänna stödmekanism som föreslås och samtidigt se till att förslaget ligger helt i linje med revisionsrättens rapport om den finansiella förvaltningen av den gemensamma organisationen av marknaden för banansektorn.

Vårt utskott föreslår helt enkelt ett ändringsförslag av allmän karaktär, som vi lägger fram för alla program som inte är föremål för medbeslutande, där vi kräver att den allmänna budgetram som vi har godkänt för 2007–2013 ska respekteras.

Samtidigt vill vi att stödet till bananproducenter blir föremål för parlamentets kontroll genom det årliga budgetförfarandet, för att ytterligare betona parlamentets delaktighet och mot bakgrund av att man valt samrådsförfarandet.

Förslaget är dock bra som helhet och hjälper i grunden alla de avsides belägna EU-regioner som står inför stora svårigheter i konkurrensen med produkter från tredjeländer.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. – (PT) Herr talman! Kommissionens förslag till reform av den gemensamma organisationen av marknaden för banansektorn är en del i liberaliseringen av jordbrukssektorn på EU-nivå och inom ramen för Världshandelsorganisationen (WTO).

Kommissionen föreslår att stödet ska frikopplas från produktionen, att systemet med samlat gårdsstöd ska genomföras och att man ska avskaffa systemet med kompensationsstöd, som bidrog till att stabilisera priserna och åtminstone delvis garanterade en utkomst för producenterna. Det s.k. Posei-alternativet innebär att de nuvarande stöden till bananproducenter i de yttersta randområdena, nämligen Madeira, Azorerna, Martinique, Guadeloupe och Kanarieöarna, införlivas i Posei-programmen.

Kommissionens förslag syftar också till att spara pengar genom att stabilisera budgetutgifterna för den gemensamma organisationen av marknaden. Om syftet är att garantera en utkomst och en skälig levnadsstandard för bananproducenter är det svårt att se hur kommissionens förslag förbättrar den nuvarande gemensamma organisationen av marknaden. Långt därifrån, i själva verket. Som föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling vill jag betona att banansektorn spelar en socioekonomiskt viktig roll i de yttersta randområdena och bidrar till målet för ekonomisk och social sammanhållning genom att skapa ökade inkomster och ökad sysselsättning samt ekonomiska aktiviteter i tidigare och senare led och genom att bevara en miljömässig jämvikt och ett balanserat landskap som kan locka till sig fler turister.

De ändringsförslag som utskottet har lagt fram, varav vissa hänvisas till i betänkandet, syftar huvudsakligen till att uppväga de negativa delarna i kommissionens förslag. I förslagen strävar man efter att skydda producenter, se till att sektorn utvecklas, garantera ett system med förskott och fortsätta stödja producentorganisationer för att främja marknadsföring. Vi föreslår dessutom obligatoriska utvärderingar efter halva tiden av de nya åtgärderna för att garantera inkomstnivåer och sysselsättningsnivåer samt för att förhindra att den ekonomiska situationen för sektorn försämras. Slutligen föreslår vi enbart delvis frikoppling av stöd.

  Carmen Fraga Estévez, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! På min grupps vägnar vill jag gratulera Jean-Claude Fruteau till det utmärkta arbete som han har gjort med detta betänkande och till hans vilja att nå samförstånd. Jag vill också tacka kommissionsledamoten för den reform hon föreslår, som har godkänts i allmänna ordalag både av sektorn och av parlamentet.

Jag hoppas att dessa nya regler, från och med nu, en gång för alla kommer att göra slut på alla gräl inom WTO. Jag vill därför att tullavgiften på 176 euro per ton som trädde i kraft den 1 januari efter överenskommelsen i Hongkong, trots de nya påtryckningarna från vissa latinamerikanska länder, försvaras och bibehålls som ett minimum, för att EU:s banansektor ska få lite stabilitet.

De yttersta randområdena, som är EU:s huvudsakliga bananproducenter, är i stor utsträckning beroende av denna produkt. Därför måste varje förändring av de system som styr sektorn, särskilt externa system, noga övervägas. Jag är därför bestört över den debatt som pågår i ministerrådet om den föreslagna referensperioden, som har lett till en budget på 280 miljoner euro per år. Jag måste insistera på att den referensperioden måste vara densamma som den som tillämpas för andra reformer av gemensamma organisationer av marknader. Det skulle vara obegripligt att göra undantag från den regel som hittills gällt, eller att köpslå om budgeten, när 98 procent av den summan helt riktigt är avsedd för de yttersta randområdena.

Eftersom det är viktigt skulle jag också vilja nämna ett annat av kraven i betänkandet: det krav som gäller kontinuiteten i systemet med producentorganisationer i syfte att upprätthålla koncentrationen av gemenskapens utbud, något som har varit en stor framgång med den gemensamma organisationen av marknaden för bananer. Om det försvann skulle det bara förvärra gemenskapsproducenternas nackdelar gentemot importen från tredjeländer.

  Manuel Medina Ortega, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Kommissionen har gjort stora ansträngningar för att anpassa det interna systemet för bananer efter de förändrade omständigheterna. Jag anser att vi bör gratulera kommissionen till dessa ansträngningar, som i huvudsak kommer att göra det möjligt för gemenskapens bananproducenter att överleva under mycket svåra omständigheter.

Som betänkandets föredragande Jean-Claude Fruteau framhöll, råder det fortfarande oro för eventuella framtida förändringar externt av den gemensamma organisationen av marknaden för bananer.

Kommissionsledamoten har nämnt vissa garantier för att kommissionen följer frågan. Som ledamot av parlamentet känner jag mig ändå nödgad att framhålla vår oro, som återspeglas i vissa ändringsförslag som läggs fram i Fruteaubetänkandet, som jag hoppas kommer att godkännas av parlamentet i morgon.

Kort sagt, jag anser att parlamentet kommer att kunna anta betänkandet i morgon och troligen vissa av de grundläggande ändringsförslagen. Men det allra viktigaste – jag upprepar det – är att vi kan räkna med att kommissionen kommer att fortsätta skydda banansektorn i framtiden.

  Witold Tomczak, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Reformen av bananmarknaden påverkar några av de så kallade yttersta randområdena i EU. Att den ska genomföras är mer eller mindre avgjort på förhand, något som inte alls är fallet med reformen av marknaden för frukt och grönsaker. Den sistnämnda omfattar flera dussin typer av frukt och grönsaker och är av långt större betydelse för hela unionen, men den dras i långbänk hela tiden. Omkring 300 000 arbetstillfällen i de bananproducerande regionerna står på spel medan omkring två miljoner arbetstillfällen bara i Polen står och faller med produktionen av frukt och grönsaker. Kostnaderna för att lösa de huvudsakliga problemen med frukt- och grönsaksmarknaden är knappt 80 miljoner euro per år. Inte heller skulle det påverka unionens budget, eftersom upp till 300 miljoner euro varje år inte sugs upp av den marknaden. Den årliga kostnaden för reformen av bananmarknaden uppgår till 280 miljoner euro. Det är en långt högre summa som löser färre problem.

Jag vill påminna parlamentet om att Polen och nio andra länder blev medlemmar i EU den 1 maj 2004 och har rätt att bli behandlade på samma sätt som övriga medlemsstater. Att de länderna inte ligger på pittoreska öar är ingen ursäkt för att underlåta att göra det. Mot bakgrund av den situation som jag har beskrivit är hänvisningar till en gemensam jordbrukspolitik bara pinsamma, men det är inte jag som borde skämmas.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag stöder helt och fullt Jean-Claude Fruteaus betänkande, och jag gratulerar honom till hans enastående arbete med att ändra kommissionens förslag. Jag stöder följande mål som utvecklas i betänkandet: att bibehålla gemenskapens bananproduktion mot bakgrund av dess viktiga bidrag till sysselsättningen, till den ekonomiska och sociala utvecklingen samt till skyddet för miljön i bananproducerande regioner, särskilt i de yttersta randområdena.

Det andra målet är att garantera säkra inkomster för bananproducenterna och förhindra att den ekonomiska situationen för banansektorn försämras. Det tredje målet är att ge bananproducerande medlemsstater kontroll över beviljandet av stöd, så att det kan ske så effektivt som möjligt, med hänsyn till vad som är särskilt viktigt för dessa regioner. I betänkandet fastställs det att en särskild rapport ska läggas fram 2009 om producenternas inkomster ändras, till exempel om tullavgifterna ändras.

Jag anser inte att det är godtagbart att stöd villkoras med medlemskap i en producentorganisation. Det skulle vara lämpligare att överlämna beslut om sådana krav till medlemsstaterna. Jag föreslår därför att detta beaktas och att rådet också antar det.

  Sérgio Marques (PPE-DE). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot! Detta förslag till reform av systemet för produktionsstöd för bananproducenter är ett utmärkt exempel på tillämpning i jordbrukssektorn av artikel 299.2 om särskild behandling av de yttersta randområdena med hänsyn till deras särskilda egenskaper.

Bananproduktionen har utan tvivel en ekonomisk, social och särskilt miljömässig betydelse i de yttersta randområdena. Det är därför viktigt att den bevaras, och det är syftet med denna reform. Jag vill gratulera kommissionen som har tagit ut den rätta kursen framåt: förvaltning av stödet via Posei-programmen, större flexibilitet för medlemsstaterna i fördelningen av resurserna och ett slut på isoleringen av producenterna från marknaden, där man omgående måste lyssna på producenternas varningar.

Slutligen vill jag säga att kommissionen noga måste följa sektorns utveckling. Det kan bli nödvändigt att förändra marknadsvillkor som påverkar producenternas inkomster negativt, och kommissionen måste bemöta en sådan situation på lämpligt sätt genom att vidta nödvändiga åtgärder.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Kommissionens förslag till reform av den gemensamma organisationen av marknaden för bananer överensstämmer med filosofin bakom 2003 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det överensstämmer också med unionens åtaganden under WTO-förhandlingarna. Det är icke desto mindre meningsfullt att utvärdera reformens inverkan på bananproduktionen i unionens yttersta randområden.

Det finns en viss likhet mellan reformen av bananmarknaden och den förestående reformen av marknaden för bär. Den regionala marknaden för banansektorn är lika viktig som den för bär. Hoten mot stabiliteten i landsbygdsområden och försörjningen för odlarna och deras familjer är också likartade. Båda produkterna är mycket arbetskraftsintensiva.

Dessutom bör man notera att bärmarknaden är föremål för ett större hot från otillåtna åtgärder från tredjeländer än vad bananmarknaden är. För bär finns endast tillfälliga antidumpningsåtgärder medan det för bananmarknaden existerar ett effektivt system med en enhetlig tulltaxa.

Vissa av de stödmekanismer som föreslås för bananmarknaden skulle lösa svårigheterna på bärmarknaden. Kommissionen borde därför överväga att tillämpa dem, särskilt systemet med arealersättning för odlare av bär avsedda för bearbetning.

Låt oss hoppas att de föreslagna åtgärderna får en positiv inverkan på bananproducenternas situation. Vi väntar dock fortfarande på en redovisning av de verkliga kostnaderna för denna reform.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill göra några kommentarer om de frågor som har tagits upp här i kväll.

Som jag redan har förklarat under mitt inledande anförande kommer en rapport om genomförandet av Posei-programmen att läggas fram senast 2009. Rapporten kommer att göra det möjligt att utvärdera situationen i de bananproducerande regionerna. I händelse av väsentliga förändringar av de ekonomiska villkor som berör den ekonomiska situationen i de yttersta randområdena kan det hända att kommissionen lägger fram rapporten tidigare.

Någon tog upp en fråga gällande situationen för producentorganisationerna. Det är viktigt för mig att tydligt understryka att producentorganisationerna inte har slopats. Det finns bara inte längre något behov av en gemensam definition av producentorganisationer på gemenskapsnivå. Den stora majoriteten av gemenskapens producenter är redan medlemmar i producentorganisationer. Därför är det lämpligare att låta medlemsstaterna besluta huruvida de vill anta regler om producentorganisationer, vilket skulle göra det möjligt för dem att rikta in de regionala behoven mer specifikt, samt tillhandahålla stöd i enlighet med Posei-programmet. Detta är möjligt. De regionala myndigheterna kommer att kunna fatta sina egna beslut. En sådan inbyggd flexibilitet i systemet skulle vara det bästa sättet att säkra hållbara och enhetliga politiska beslut i de yttersta randområdena.

Det fanns några frågor om förskottsbetalningar. Det är viktigt att komma ihåg att det nya systemet erbjuder ett antal konkreta fördelar för de bananproducerande jordbrukarna. För det första kommer de, så snart som Posei-programmen har godkänts, att ha insyn i budgeten för hela perioden 2007–2013. Detta kommer att förbättra deras ställning om de behöver gå till banken för att låna pengar. De skulle också kunna få fullständig vetskap om det stöd som betalades ut den 1 december. Inom det nuvarande systemet har jordbrukarna endast insyn i 20–40 procent av betalningarna. Jag har fått ett tydligt intryck av att medlemsstaterna uppskattar dessa förändringar.

I allmänhet kan jag med viss tillförsikt säga att vårt förslag om budgeten kommer att vara mycket gynnsamt för de bananproducerande länderna. Om vi hade valt andra referensperioder skulle resultatet ha varit sämre än den valda perioden 2000–2002. Därför gläder det mig att parlamentet har beslutat att inte återuppta denna diskussion.

Det fanns några kommentarer om frukt- grönsakssektorn. Jag är mycket glad över att i dag kunna säga att jag avser besöka jordbruksutskottet den 24 januari för att ge en förklaring om de nya reformerna på frukt- och grönsaksområdet. Detta kommer att klargöra vissa av de frågor som har tagits upp här i kväll.

När det gäller de åtskilliga ändringsförslagen stöder kommissionen infogandet av ändringsförslag 4 om banansektorns bidrag till den sociala och ekonomiska sammanhållningen, samt ändringsförslag 9, där man nämner betydelsen av olika kvalitetsnormer och anknytningen till turismen, även om vi kanske behöver ändra ordalydelsen något.

När det gäller de ändringsförslag där man föreslår att Posei-rapporten ska kopplas till banansektorn och möjliggöra en partiell frikoppling i andra regioner än de yttersta randområdena, anser kommissionen att detta skulle strida mot hela tanken bakom reformen och även mot kopplingen till 2003 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Jag vill tacka er än en gång för era ansträngningar att påskynda diskussionen om reformen av banansektorn. Det gläder mig att parlamentet tycks gå med på grundvalen för hela denna reform, och jag ser fram emot morgondagens omröstning i plenum.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Bananer spelar en central roll i ekonomierna i fyra av de sju randområdena på grund av EU-marknadens betydelse och den exceptionella arbetskraftsintensiteten.

Parlamentet måste se till att det föreslagna stödet blir tillräckligt och att man tar hänsyn till eventuella prisförändringar under WTO-förhandlingarna. För att hantera en eventuell nedgång i producenternas inkomster bör en automatisk revisionsklausul införas, och det nuvarande systemet med förskottsbetalningar, som är nödvändigt för branschens verksamhet, bör återinföras.

Bananproducenter i de yttersta randområdena väntar på en tydlig signal om sektorns överlevnad, för att förtroendet i branschen ska återupprättas. Västindiens banansektor, som under många år varit splittrad och ineffektiv, är i dag ett föredöme organisationsmässigt, och man måste lägga tyngdpunkten på omstruktureringsinsatser på detta område.

Jag vill framhålla att banansektorn i de yttersta randområdena uppfyller det gällande icke-kommersiella kriteriet i unionen, till skillnad från konkurrenterna i latinamerikanska länder.

Utan bananer, som skapar 15 000 arbetstillfällen och utgör den verkliga ekonomiska ryggraden i dessa regioner i mänskligt, socialt och miljömässigt avseende, skulle hela jordbruket på Guadeloupe och Martinique hotas, i brist på alternativa grödor.

19. Avyttring av foderblandningar (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om rättelse av direktiv 2002/2/EG om ändring av rådets direktiv 79/373/EEG om avyttring av foderblandningar (KOM(2006)0340 C6-0209/2006- 2006/0117(COD)) (A6-0411/2006).

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för dess arbete med detta ärende och särskilt föredraganden, Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, som tyvärr inte har möjlighet att närvara i dag.

Kommissionens diskussioner visar på det stora intresse som uppstått för frågan om märkning av foderblandningar. Kommissionens förslag är den logiska följden av EG-domstolens dom i december. Förslaget syftar till att anpassa vår lagstiftning, det vill säga direktiv 2002/2/EG, så att den återspeglar domstolens dom. Jag förstår helt och fullt och erkänner behovet av en politisk debatt om potentiella förbättringar av det nuvarande systemet för märkning av foderblandningar.

Jag uppskattar Europaparlamentets breda förståelse för att dagens förslag inte är ett lämpligt sammanhang för denna diskussion. Moderniseringen och förenklingen av lagstiftningen om foder ingår i kommissionens rullande förenklingsprogram för 2007. Kommissionen följer detta mål inom ramen för utvärderingen av effekterna, och intressanta nya idéer om märkning av foderblandningar kommer att övervägas, vilket har diskuterats i parlamentet de senaste veckorna.

Som jag nyligen förklarade inför utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling kommer utvärderingen av effekterna att bestämma inriktningen för lagstiftningsförslaget om modernisering av lagstiftningen om märkning av foderblandningar, som beräknas vara färdigt under andra halvåret nästa år. Detta ger oss möjlighet att fullt ut undersöka vilket sätt som är bäst för att modernisera alla bestämmelser angående märkning av foderblandningar.

  Albert Jan Maat, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman! Även jag vill tacka föredraganden, och inte minst hans medarbetare, för deras engagemang för detta betänkande. Detta är uppenbarligen ett intressant men också kontroversiellt betänkande, och utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har i alla fall gjort en rättelse i kommissionens förslag. Den innebär att artikel 1.1b i 2002 års direktiv utgår, i enlighet med det förslag som utarbetades efter EG-domstolens dom.

Under diskussionerna blev det snart tydligt att det finns mycket olika åsikter om märkningen av foderblandningar. Detta handlar inte om exakt beteckning, utan snarare om ifall vi verkligen vill ha en debatt om artiklarna om öppen deklaration i den tillämpliga lagstiftningen. Som jag ser det bör denna öppna deklaration göras synlig, eftersom den nuvarande regleringen på området inte fungerar och fortfarande inte är öppen. Det förekommer fortfarande märkning där ingredienserna specificeras till 110 procent.

Dessutom ägnas alltför liten uppmärksamhet åt foderindustrins immateriella rättigheter. Industrin är, till följd av nuvarande lagstiftning, tvungen att offentliggöra sina recept. Detta är förödande, inte bara för industrin utan också för jordbrukarna, eftersom konsekvensen blir att konkurrenter utanför EU vet exakt vad vi gör. Den nuvarande lagstiftningen stimulerar inte heller innovation inom foderindustrin, vilket också missgynnar jordbrukarna. Tyvärr har det läckt ut att strykningen av artikel 1.1b stod på spel och det innebar, enligt kommissionens, rådets och parlamentets rättstjänster, att andra artiklar i lagstiftningen inte kunde ändras.

Jag måste säga att samordnarna i alla partier delade den uppfattningen. Det är anledningen till att Europeiska folkpartiet önskar en snar översyn av foderlagstiftningen i dess helhet, inte minst för att garantera total öppenhet.

I fråga om ändringsförslagen måste jag säga att vi i Europeiska folkpartiet är chockade över att gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa lade fram ett ändringsförslag om en annan artikel samtidigt som deras egen samordnare förklarade att ändringsförslaget var otillåtligt. Vi i PPE-DE-gruppen vill ha en snar översyn, och vi välkomnar rådets utfästelse i det avseendet om att genomföra en fullständig översyn under första halvåret 2007. Jag förutsätter att kommissionsledamoten kommer att handla i överensstämmelse med detta kommissionsförslag till rådet.

  Heinz Kindermann, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Min grupp stöder föredragandens krav på tydlighet och öppenhet i fråga om avyttring av foderblandningar. Vi vill också hylla honom för hans omfattande arbete med att finna en kompromisslösning. Diskussionerna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har uppvisat en mångfald åsikter, särskilt om den öppna deklarationen av foderblandningar. Åsikterna var delade, inte bara om fördelar och nackdelar med enskilda ändringsförslag utan särskilt om deras rättsliga tillåtlighet. Anledningen till detta var inte nödvändigtvis frågans kontroversiella natur i sig utan huvudsakligen den ovanligt komplicerade rättsliga inledningen till processen.

I detta läge vill jag påminna parlamentet om att vi talar om ett förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om rättelse av ett direktiv från 2002 om ändring av ett direktiv från 1979 om avyttring av foderblandningar, som grundas på EG-domstolens dom av den 6 december 2005. Medbeslutandeförfarandet har tillämpats, även om jordbruksutskottet vanligen endast har rätt till samråd. Efter många turer fram och tillbaka ledde förhandlingar med rådet fram till en linje som min grupp, socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, kan stödja.

Kommissionen har lovat att lägga fram en reviderad version av hela deklarationen om foder nästa år. Jag hoppas verkligen att detta kommer att leda till tydlighet och öppenhet för jordbrukarna, konsumenterna, industrin och framför allt för oss politiker.

  Jan Mulder, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Föredraganden må vara frånvarande, men jag vill i alla fall framföra mitt varma tack till honom. Jag har intrycket att han, fastän han har varit ledamot av Europaparlamentet i många år, fortfarande har kvar sin ursprungliga entusiasm. Om man ser tillbaka har EU stått inför ett antal djurfoderskandaler utan like, som har fått omfattande konsekvenser för politiken. Det är därför självklart att vi inte kan vara nog försiktiga när det gäller djurfoder, och det finns all anledning att göra omfattande kontroller.

Den stora frågan är om vi löser detta genom att ange exakta andelar och kvantiteter i märkningen. Den metoden är förmodligen ineffektiv eftersom innehållet ändras från den ena dagen till den andra, och jag känner inte till många jordbrukare som noga studerar all märkning innan de bestämmer sig för vilket djurfoder de ska köpa. Det som är viktigt för den genomsnittlige jordbrukaren, den genomsnittlige djuruppfödaren, är fodrets energiinnehåll, proteininnehåll och företagets rykte. Vilken roll spelar myndigheterna i allt detta? Måste myndigheterna alltid ha en viss insyn i vad en viss tillverkare gör, och hur kan man övervaka det?

Jag anser att det är viktigt att alla djurfodertillverkare i EU alltid har informationen tillgänglig, så att den kan lämnas ut till den som är intresserad, vilket inte betyder att alla företagshemligheter plötsligt ska bli offentliga. Snarare tvärtom – jag tvivlar på att vi kan ställa det kravet. Vissa erfarenheter är till fördel för vissa fabriker och dessa kan vara kvar, men jag menar att kommissionen måste kunna säga att regeringsorgan eller nationella myndigheter alltid måste kunna kontrollera sammansättningen av djurfoder och dess eventuella påverkan på folkhälsan.

En intressant aspekt av EG-domstolens dom var att kriterierna i direktivet, som vi känner till dem, inte alls stod i proportion till det centrala målet för direktivet, nämligen bättre folkhälsa. Den brännande frågan blir därför: Den nuvarande kommissionen är positiv till mindre lagstiftning, men hur kan det gå ihop med kommissionens tidigare krav – och kanske till och med dagens krav, om jag tolkar förslaget riktigt – där exakta procentandelar ingår? Jag kan inte se hur det är möjligt. Mindre lagstiftning och samtidigt uppgifter om exakta procentandelar? En annan stor fråga som oroar mig är att de nationella domstolarna i sju av medlemsstaterna redan har förklarat att direktivet är otillåtligt. Jag frestas därför att tro att hela direktivet i sin nuvarande form är ett rättsligt spöke, och jag välkomnar kommissionens förslag om att lägga fram ett nytt förslag så snart tillfälle ges.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Också jag vill tacka vår föredragande. Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf har gjort verkliga ansträngningar för att nå samförstånd mellan alla ledamöter i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.

Jag stöder två viktiga ändringsförslag, eftersom jag anser att en överdrivet detaljerad och överdrivet välmenande text ofta förvirrar mer än den förtydligar. Jag instämmer fullständigt i att behöriga myndigheter i nödsituationer måste kunna få exakta uppgifter om innehållet i det aktuella fodret och att dessa detaljer måste redovisas. Självklart är det öppet att diskutera hur man definierar ”nödsituationer”, men enligt min uppfattning kommer det till syvende och sist att avgöras av det sunda förnuftet.

För det andra är det viktigt att förslaget om en översyn av foderlagstiftningen, som en del i förenklingsprogrammet, är färdigt senast vid halvårsskiftet 2007. Jag menar att vi alla har lärt oss av de misstag som begåtts. Vi hoppas att BSE-krisen under det sena 1990-talet var en engångsföreteelse som aldrig kommer att upprepas. Jag skulle vilja säga till kommissionsledamoten att det är mycket viktigt med öppenhet, särskilt när det gäller fodertillverkning. Förenklingsprogrammet för livsmedels- och foderlagstiftning följer samma linje. Öppenhet och förtroende för en produkt är nu mer än någonsin oslagbara fördelar i den internationella konkurrensen om konsumenterna. Men vi måste också tillåta internationell konkurrens inom EU.

  Marc Tarabella (PSE) . – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja framföra ett tack – och jag är säker på att det kommer att vidarebefordras – till föredraganden för hans arbete. Jag beklagar dock att kommissionen inte har godtagit förslaget till parlamentets beslut om ändring av direktivet från 2002 om avyttring av foderblandningar. Kravet på en redovisning enbart till myndigheterna av sammansättningen av ämnen vid ett krisläge utgör visserligen ett steg framåt. Men det är inte tillräckligt, och man bör därför ta itu med frågan när lagstiftningen ses över av kommissionen 2007.

Det är mycket viktigt att jordbrukare som använder dessa foder känner till varifrån ingredienserna kommer, om de är vegetabilier eller mineraler. Olika proteiner, mineraler eller vegetabilier, har olika egenskaper, och det var på grund av bristande information om ursprung som foder till exempel befanns innehålla utsmält animaliskt fett, vilket ledde till den ökända BSE-krisen.

Dessutom kan inte sammansättningen av ämnen hemlighållas under förevändningen att man vill skydda immateriella rättigheter till recepten. Jordbrukarna måste kunna balansera fodret genom tillskott när de, i sin yrkesutövning, utformar foderransoner för sina djurbesättningar och använder sina egna produkter. För att göra rätt avvägning är det mycket viktigt att jordbrukarna känner till sammansättningen i den blandning de köper. Jordbrukarna måste få fortsätta att bestämma över sig själva, och producenternas monopol får inte hindra jordbrukarna från att göra sitt arbete, särskilt som de, vid en eventuell katastrof, kommer att få skulden för felanvändning av foder som de inte vet någonting om.

Kort sagt, trots förslagen i betänkandet om ändringar av kommissionens förslag gynnas jordbruksindustrin och fodertillverkarna på ett orättmätigt sätt på jordbrukarnas bekostnad.

  Elisabeth Jeggle (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsledamot! Vi diskuterar i dag rättelsen av direktiv 2002/2/EG, på grundval av en dom från EG-domstolen, angående avyttring av foderblandningar, eller innehållsdeklaration av foderblandningar. Syftet med direktivet är inte hälsoskydd. I det avseendet var EG-domstolens dom acceptabel. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling förde dock en omfattande debatt som följdes av ändringsförslag med krav på bestämmelser om att innehållet i foder ska anges med vikt och exakta procentandelar.

Jag vill framföra ett särskilt tack till föredraganden. Jag stöder också de ändringsförslag som gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har lagt fram, särskilt mitt ändringsförslag – som har antagits – med krav på att inga fler långtgående ändringar hädanefter ska göras i rättsakten, för att möjliggöra skyndsamma åtgärder. Kommissionen har tillkännagett sin avsikt att utarbeta förslag senast till halvårsskiftet 2007 för en översyn av foderlagstiftningen, och bör så göra. Det kommer att bli ett bra tillfälle att diskutera förslagen, där man inte bara bör beakta konsumentfrågor utan också jordbrukarnas intresse av att få exakt, detaljerad information om råvarorna i foder, och även industrins intresse av att se till att företagshemligheter får tillräckligt skydd. Det kan också bli ett bra tillfälle att åter överväga möjligheten att i framtiden använda högkvalitativt animaliskt protein eller proteinkomponenter, som naturligtvis blev förbjudna i samband med BSE och fortfarande är det. Som vi alla vet är det bara foder som innehåller de bästa ingredienserna av högsta kvalitet som garanterar att djuren har det bra, att de ger maximal avkastning och högkvalitativa livsmedel.

  Thijs Berman (PSE). – (NL) Herr talman! Sedan BSE-krisen och dioxinskandalerna behöver jordbrukare och konsumenter mer än någonsin pålitlig information om ursprung och innehåll i djurfoder. Det saknas tydliga regler i detta avseende. För att effektivt förebygga utbrott av djursjukdomar krävs maximal öppenhet. Det intresset måste väga tyngre än industrins intresse, där man vägrar att avslöja djurfodrets innehåll. Eftersom en kompromiss är inom räckhåll ber jag kommissionen att komma med ett nytt förslag 2007.

Det måste vara obligatoriskt att uppge alla ingredienser, men procentandelarna är endast viktiga för de ämnen som avgör produktens namn. Exakta procentandelar måste inte alltid anges. Reglerna för djurfoder borde inte vara strängare än reglerna för livsmedel, men informationen måste anges på själva produkterna för användarnas, jordbrukarnas och konsumenternas skull, och inte hemlighållas tills något går snett, för då är det för sent.

Kommissionens förslag borde leda till tydlighet när det gäller ingredienserna. Det behövs en öppen marknad – jordbrukarna och konsumenterna har rätt till det, på samma sätt som foderindustrin. Tyvärr har de konservativa och liberalerna här i parlamentet i sina ändringsförslag i alltför stor utsträckning styrts av industrin. EU måste skynda sig att besluta om bestämmelser som är i konsumenternas och jordbrukarnas intresse. Utan onödiga dröjsmål – alla jordbrukare vill veta exakt vad deras djurfoder innehåller. För att förebygga en ny kris krävs maximal öppenhet, som måste uppnås under 2007.

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för denna intressanta debatt. Jag kommer nu att fortsätta på grekiska.

(EL) Herr talman! Jag vill påminna er om att vi i dag har att fatta beslut om eller enas om ett förslag till beslut om ändring av direktivet, på grundval av EG-domstolens dom. Jag tror att alla är överens om att detta inte är ett lämpligt tillfälle att diskutera den fullständiga översynen av lagstiftningen, oberoende av de åsikter som var och en av oss har. Som jag har försäkrat er tidigare kommer den att äga rum nästa år, förhoppningsvis före utgången av nästa år.

Jag tror att det är av intresse – för er också, hoppas jag – att vi dessförinnan kommer att avge en rapport om hur direktiv 2002/2/EG har tillämpats av medlemsstaterna. Detta kommer att vara till stöd i vår framtida diskussion om den fullständiga översynen av lagstiftningen.

Dagens diskussion visar självfallet det stora intresset för förbättringar av lagstiftningen – det finns alltid utrymme för förbättringar – och naturligtvis också parlamentets åtagande för att följa de fastställda förfarandena. Jag är säker på att parlamentet kommer att hörsamma vårt förslag genom att, i detta läge, göra en rättelse av direktivet om märkning av foder på grundval av domstolens dom.

Vi kommer att dela ut en fullständig förteckning över kommissionens ståndpunkt angående varje ändringsförslag, och jag hoppas att den kommer att bifogas protokollet från detta sammanträde.⁽¹⁾

Låt mig nämna några saker: Den rättsliga grunden för direktiv 2002/2 är skyddet för folkhälsan, något som givetvis är väsentligt kopplat till säkerheten för foder. Detta bekräftades av domstolens dom, och det är därför kommissionen inte kan godta ändringsförslag 1, som skulle urholka den principen avsevärt.

Den nya artikel som rekommenderas i ändringsförslag 4 angående upplysningar om exakta procentandelar i allvarliga nödsituationer innehåller något som redan står uttryckligen i direktivet. I sådana fall kommer de exakta procentandelarna att uppges. Därför anser vi det inte nödvändigt att anta ett ändringsförslag som åsidosätter denna bestämmelse, och därför kan kommissionen inte godta ändringsförslag 4.

Jag vill återigen försäkra er om att detta förslag ingår i kommissionens program för förenkling och förbättring av lagstiftningen. Med andra ord, denna lagstiftning om märkning av foder har inkluderats i det förslaget. Jag menar att den diskussion som föregått detta ändringsbeslut kommer att beaktas under utformningen av det nya förslaget. Vi kommer dock självfallet att ha tillfälle att, vid en lämplig tidpunkt, diskutera vårt framtida förslag om märkning av foder. Vi strävar hela tiden efter att – och det är inte enkelt, det erkänner jag – kombinera konsumentskydd och förbättrad service till konsumenterna med en minskning av de kostnader som åsamkas av andra inblandade organ. Detta är vårt mål, och vi anser att vi kommer att lyckas genom detta samarbete.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på tisdag kl. 12.30.

Bilaga – Kommissionens ståndpunkt

Betänkande: Graefe zu Baringdorf (A6-0411/2006)

Ja/Skäl 1a: ändringsförslag 5, ändringsförslag 11 eller 14.

Ja/Skäl 1b: ändringsförslag 2.

Ja/Skäl 2b: ändringsförslag 7 eller 13 eller 16.

Ja/Skäl 3a: ändringsförslag 9 eller 12 eller 15.

Ändringsförslag 3/skäl 3a kan godtas med en ändrad ordalydelse.

Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 1, 4, 6, 8 och 10.

(1) Se bilaga: ”Kommissionens ståndpunkt.”

20. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

21. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.45.)