Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 12 december 2006 - Strasbourg

8. Finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete – Finansieringsinstrument för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och -territorier(debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är en gemensam debatt om

- en andrabehandlingsrekommendation från utskottet för utveckling om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (11944/2/2006 C6-0357/2006 2004/0220(COD)) (Föredragande: Gay Mitchell) (A6-0448/2006),

och

- betänkandet av David Martin, för utskottet för internationell handel, om förslaget till rådets förordning om inrättande av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och -territorier (11877/2006 – C6-0265/2006 – 2006/0807(CNS)) (A6-0430/2006).

  Gay Mitchell (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Denna förordning har haft en mognadsprocess på närmare två år. Det har funnits tider då trycket på parlamentet att ge efter, att splittras i omröstningen och ge upp vår lagstiftningsroll har varit nätt och jämnt acceptabelt. Jag har häpnat inför den beredvillighet som andra Europaparlamentariker tidvis har uppvisat att ge andra institutioner fritt fram på detta område, om bara vissa delar av deras intressen eller inflytande inte gick förlorade. Jag vill emellertid gratulera mina kolleger i utskottet för utveckling – ledamöter som inte lät påtryckningarna splittra oss, i alla politiska grupper, och som i slutändan var de som vann slaget. Jag vill också gratulera utvecklingsutskottets kansli och kanslierna hos de grupper som arbetade konstruktivt med oss i dessa förhandlingar.

Det fanns hot om att avvisa det ursprungliga instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete (DCECI), som det kallades, där man strävade efter att avskaffa medbeslutanderätten genom att ändra den rättsliga grunden från artikel 179 till artikel 181 a och även låta industriländer och anslag till poster som inte gäller utveckling ingå i ett utvecklingsinstrument. Vi har nu, med rådet och kommissionen, förhandlat fram ett instrument som få trodde var möjligt för tolv månader sedan, ett instrument som kommer att strama upp EU-åtgärderna för utvecklingsländerna med bibehållen ansvarighet och öppenhet.

Jag vill särskilt lyfta fram förhandlingsgruppen som var med mig vid dessa samtal, de olika ordförandeskapen som avlöste varandra för det arbete de har lagt ned samt kommissionen för ett bra resultat. Jag har dock ett förbehåll. Jag tror att det var Voltaire som sa: ”Jag håller inte med om det ni säger, men jag skulle kunna gå i döden för er rätt att uttrycka det.” Jag gick in i hela förhandlingarna med ett förhållningssätt som syftade till att jämka samman, och jag blev mycket besviken över att man, i ett särskilt avseende, inte alls tog hänsyn till mina åsikter.

Det handlar inte om att urvattna tillgången till sjukvård för behövande kvinnor. Om mina ändringsförslag – som var blygsamma – hade vunnit så skulle Kairokonferensen och alla med den sammanhängande frågor ha beaktats. Då jag själv verkligen fokuserade på kompromiss, att nå fram till och stödja andra, blev jag uppriktigt förvånad över att mina blygsamma förslag inte beaktades på ett riktigt sätt. En anledning till det verkar ha varit ett skriftligt utlåtande som var i omlopp, som åsidosatte mina förslag genom att det där hävdades att beslut fattats om PPE:s politik. Som underskrifterna på ändringsförslagen i dag visar är detta inte korrekt, och det borde inte ha hävdats, särskilt inte vid denna känsliga tidpunkt då förhandlingarna höll på att knytas ihop.

Jag kan stödja det allmänna innehållet i den gemensamma ståndpunkten, med en reservation. Jag anser att detta är ett mycket gott resultat för oss. Parlamentet har vunnit i det avseendet att vi har bibehållit medbeslutande enligt artikel 179, som är en mycket viktig princip för oss. Det kommer att vara en tidsbegränsad lagstiftning. Detta är det särskilda instrumentet för utvecklingspolitik, och det kommer inte att ha något annat innehåll. Det kommer att finnas mer utförliga finansiella bestämmelser. De finansiella bestämmelserna i förslaget var en annan problematisk punkt för utskottet, eftersom de var synnerligen generella och långt ifrån den detaljnivå som parlamentet, i egenskap av budgetmyndighet, är vant vid. Detta är nu ändrat, och den gemensamma ståndpunkten innehåller nu en uppdelning av finansieringen per program och, i vissa fall, inom program.

Vi bryter också ny mark. I och med det nya instrumentet för utvecklingssamarbete innehåller en lagtext för första gången den internationellt accepterade definitionen på utvecklingspolitik som fastställts av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd. En förklaring från kommissionen som bifogas det nya instrumentet för utvecklingssamarbete kommer – också det för första gången – att innehålla den referensnivå som utvecklingsutskottet använt sig av sedan 2003 för att främja en större fokusering på millennieutvecklingsmålens nyckelsektorer, nämligen grundläggande utbildning och hälsovård. Kommissionen har aldrig tidigare accepterat utskottets referensnivå på 20 procent för dessa sektorer, men vid detta tillfälle har den nivån accepterats.

Vissa framsteg har också gjorts när det gäller dialogen mellan parlamentet och kommissionen om förslaget till strategidokument om att tillåta parlamentarisk insyn i tillämpningen av instrumentet för utvecklingssamarbete. Jag vill tacka kommissionsledamöterna Benita Ferrero-Waldner och Louis Michel för deras brev till mig och till ordföranden i utskottet, där detta bekräftas. Parlamentet vill inte, och måste inte syssla med detaljstyrning, men det ger oss en möjlighet, genom strukturer som vi själva beslutar om, att vara med på ett tidigt stadium. Därigenom får parlamentet en starkare roll på hela området med öppenhet och ansvarighet.

Jag anser att den gemensamma ståndpunkten som den fastställts av rådet är ett mycket gott resultat för parlamentet, med det undantag som jag nämnde. Som jag sa inledningsvis: jag tvivlar starkt på att någon för tolv månader sedan trodde att vi skulle uppnå det som vi har uppnått. Men det visar att vi, när parlamentet står enat, när de olika grupperna inte låter sig splittras och är beslutna att inte lämna ifrån sig parlamentets makt, tillsammans med andra institutioner kan komma med mycket bra instrument, och också instrument för att se till att parlamentets rättigheter bevaras.

  David Martin (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Innan jag övergår till mitt eget betänkande vill jag gratulera Gay Mitchell till hans. Som parlamentet känner till började dessa två instrument sina liv som ett enda instrument, och utskottet för utveckling hade rätt när man framhöll att de borde delas upp eftersom vi blandade äpplen och päron. Utvecklingsinstrumentet har som huvudsakligt syfte att främja utvecklingsländernas intressen. Det ekonomiska instrumentet, som jag ansvarar för, går ut på att främja – inte uteslutande men huvudsakligen – Europeiska unionens intressen. Det var därför fel att ett enda instrument skulle innehålla båda dessa mål. Utskottet för utveckling gjorde rätt i att tala för ett separat instrument, och också i att tala för att man borde driva på för att Europaparlamentet skulle vara lika delaktigt som i de många redan befintliga instrumenten. Jag vill gratulera Gay Mitchell till hans betänkande.

Om jag övergår till mitt eget betänkande kan jag säga att det är litet i jämförelse med de andra externa instrumenten, men ändå ett betydelsefullt verktyg för Europeiska unionen. Det syftar till att utvidga de befintliga programmen, först och främst det geografiska området. De befintliga programmen omfattar bara 6 länder, och detta nya instrument kommer att omfatta 17 länder. Det innebär också en utvidgning av målen och – kan man hoppas, då både målen och det geografiska området utvidgas – en budgetutvidgning. Även om det är det minsta externa instrumentet är det ändå ett betydelsefullt instrument.

Instrumentet är fokuserat på främjande av EU-intressen i industriländer och bygger vidare på det mycket framgångsrika utbildningsprogrammet för företagsledare i Japan och Korea samt programmet ”Porten till Japan”. Båda har varit föremål för en undersökning som finansierats av kommissionen, där man har visat att de har ökat tillgängligheten för europeiska företag i både Japan och Korea och också ökat kunskapen om Europeiska gemenskapen i dessa båda länder. De är därmed motiverade i sig.

Det nya programmet kommer att ha fem nyckelmål: att bygga vidare på offentlig diplomati och målinriktning, att främja ekonomiskt partnerskap och affärsverksamhet, mellanfolkligt utbyte – särskilt genom utbildning –, att stimulera dialoger och slutligen att utvärdera småskaliga samarbetsprojekt, för att bidra till att små och medelstora företag får tillgång till marknader i tredjeländer. Alla dessa mål är värdefulla.

Utskottet för internationell handel har fokuserat på tre saker. Vi har först och främst, mot bakgrund av att programmens omfattning har utökats från 6 till 17 länder, betonat att det finns utrymme för differentiering inom programmet. Förhållningssättet att samma modell passar för alla skulle helt enkelt inte fungera i ett sådant här program. Det gläder mig att kunna säga att kommissionen har gått vidare utefter linjen att programmet ska vara landspecifikt snarare än ett allmänt program för 17 länder.

Vi har också lagt fram ändringsförslag för att se till att förslaget kompletterar de andra instrument som vi kommer att anta, antingen i dag eller på ett senare stadium.

Återigen mot bakgrund av utvidgningen av programmet har vi insisterat på att bestämmelser om de mänskliga rättigheterna och rättsstaten ska ingå i dessa instrument. Återigen har både rådet och kommissionen visat att man är villig att godta dessa ändringsförslag.

Jag är också glad att kunna säga att rådet har gått med på att bifoga de två interinstitutionella överenskommelserna om budgetdisciplin och demokratisk insyn, trots att detta endast har varit ett samråd och inte en fråga för medbeslutande, till skillnad från Gay Mitchells betänkande. Rådet har också instämt i att parlamentet ska vara mer delaktigt i detta program än vad som ursprungligen var tanken och accepterat att man ska samråda med parlamentet fullt ut, om programmets omfattning ändras antingen geografiskt eller i fråga om målen. Kommissionen har också gått med på att tidigarelägga flerårsplanering för samråd med parlamentet om detta. Nivån på parlamentets delaktighet har alltså höjts avsevärt.

Låt mig avslutningsvis säga att det, om vi antar alla ändringsförslag i dag, finns en möjlighet att detta instrument kommer att antas av rådet i exakt den form som det lämnar parlamentet. Det är faktiskt ett mycket bra resultat, med tanke på att det endast är fråga om ett samråd. Jag vill tacka kommissionen för dess förträffliga samarbete, och särskilt det finska ordförandeskapet som, i en fråga om ett instrument som är relativt litet i förhållande till de andra instrumenten, har engagerat sig helhjärtat i parlamentets arbete, informerat oss fullt ut om sin ståndpunkt och kompromissat. Vi har kompromissat med ordförandeskapet. Jag menar att vi i slutändan har fått ett mycket funktionellt instrument, och jag vill tacka alla institutioner för deras samarbete.

  Benita Ferrero-Waldner , ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Detta decembersammanträde är en viktig milsten i upprättandet av en effektiv och stram rättslig ram för gemenskapens externa utgifter. Jag måste säga att jag känner mig hedrad av att få företräda kommissionen denna sammanträdesperiod, då vi nu står nära ett avslut av förhandlingarna om de fyra återstående instrumenten för externa utgifter för perioden 2007–2013.

Vi har alla gått en lång väg sedan kommissionen lade fram dessa förslag för två år sedan. Den nya förenklade strukturen var det första försöket att effektivisera alla instrument för externa utgifter. Detta bedömdes vara det som kommissionen prioriterade högst för att öka vår effektivitet och sammanhållning i alla våra externa åtgärder.

Eftersom både parlamentet och rådet välkomnade förenklingsprocessen gav dessa förslag upphov till en mycket omfattande debatt. Viktiga frågor togs upp strax efter att parlamentet påbörjat sitt arbete. Jag uppskattar mycket de ansträngningar som parlamentet och de olika ordförandeskapen i rådet har gjort för att finna konstruktiva lösningar på de utmaningar vi har stött på med dessa innovativa förslag. Dessa ansträngningar kulminerade i ett framgångsrikt trepartsmöte i juni 2006 då man nådde en allmän överenskommelse om de externa finansieringsinstrumentens struktur.

Vi gick med på att avskilja instrumentet för samarbete med industriländer, vilket återspeglade ert engagemang för att garantera att tyngdpunkten låg på utveckling i instrumentet för utvecklingssamarbete. Ett särskilt instrument för de mänskliga rättigheterna inrättades också.

För att möta era vidare önskemål kom vi överens om att instrumenten skulle antas i enlighet med medbeslutandeförfarandet när så var möjligt enligt fördraget. Ett särskilt instrument för kärnsäkerhetssamarbete skapades också, så att stabilitetsinstrumentet kunde överföras från samråd till medbeslutande. Sammanlagt är nu fyra av de sju nya instrumenten föremål för medbeslutande. Detta ger parlamentet en legitim nivå av lagstiftningsmakt som inte skådats tidigare, över ramen för externa utgifter.

Instrumentet för utvecklingssamarbete är centralt i denna nya struktur, och jag uppskattar mycket det givande samarbetet med parlamentet, särskilt under de senaste fem månaderna. Jag tackar föredraganden, Gay Mitchell, för den centrala roll som han har spelat för att föra förhandlingarna till ett positivt och lägligt avslutande. Jag vill också tacka förhandlingsgruppen från utskottet för utveckling. Den kompromiss som återspeglas i rådets framförhandlade gemensamma ståndpunkt står för en noga avvägd lösning. Jag uppskattar också att utskottet för utveckling stödde denna kompromiss och rekommenderade att man skulle godkänna rådets framförhandlade gemensamma ståndpunkt vid den andra behandlingen.

Som parlamentet begärde omfattar nu instrumentet för utvecklingssamarbete en vägledande finansiell fördelning, en halvtidsöversyn och ett utgångsdatum. När det gäller de nya instrumenten som varit föremål för medbeslutande har vi också enats om att parlamentet, före översynen, ska undersöka hur instrumenten fungerar för att upptäcka om det har uppstått problem. Parlamentets rapport beaktas sedan av kommissionen vid översynen av instrumenten. Denna översyn bör genomföras under 2009. Till svar på brevet från ordföranden för utskottet för utveckling, Luisa Morgantini, vill jag bekräfta att datumet för översynen också kommer att gälla för instrumentet för utvecklingssamarbete.

Instrumentet för samarbete med industriländer framstår inte som det allra största bland instrumenten för externa åtgärder, jämfört med instrumentet för utvecklingssamarbete och om man anser att budgetinflytande återspeglar betydelse. Man bör dock inte förledas att underskatta dess användbarhet och betydelse för att förstärka Europeiska unionens roll globalt. Detta instrument kommer faktiskt att direkt bidra till att främja EU:s mål att bli en mer synlig aktör på den globala scenen. Detta mål kommer att uppnås genom en ram där vi, genom konkreta initiativ, kan stärka förbindelserna med viktiga industrialiserade partner, främja gemenskapsintressen och också öka kunskapen om EU där.

Sedan juni har föredraganden, det finska ordförandeskapet och kommissionen arbetat hand i hand för att se till att instrumentet kan antas i tid samtidigt som man vederbörligen beaktar varje institutions åsikter. I detta avseende vill jag uttrycka min uppskattning för föredraganden David Martin och utskottet för internationell handel i dess helhet för deras hårda arbete och den samarbetsvilja som kommit till uttryck i den skyndsamma hanteringen av ärendet.

Den pågående dialogen har medgivit att parlamentets åsikter förts in i de förberedande diskussionerna i rådet parallellt med det parlamentariska arbetet och därmed, också tack vare denna samarbetsanda, utöver kommissionens egen åsikt och utan att inkräkta på rådets befogenheter.

Jag kan föreställa mig, med viss tillförsikt, att de centrala ändringsförslag som gäller särskilt gemenskapens centrala värden – demokrati, rättsstaten, respekt för de mänskliga rättigheterna, skydd av gemenskapens intressen, förstärkt utvärdering och rapporteringsbestämmelser för att specificera en vägledande finansieringsram för perioden 2007–2013 samt översynsklausulen – kommer att hitta in i den slutliga texten. Dessutom kommer ytterligare redaktionella ändringar att leda till att den slutliga texten är mera i linje med det språkbruk som parlamentet föreslagit och med det språkbruk man redan enats om i andra externa åtgärdsinstrument, för att se till att de är enhetliga.

Jag ser fram mot ett positivt resultat av omröstningen om instrumentet för utvecklingssamarbete i dag. Det kommer att möjliggöra för kommissionen att påbörja sitt arbete den 1 januari och att externt bistånd kan ges utan ytterligare dröjsmål, vilket är mycket viktigt. Med en överenskommelse om de återstående lagstiftningsförslagen kommer Europeiska unionen att väsentligt öka effektiviteten i de externa utgifterna och särskilt sin synlighet på den internationella arenan. Unionen kommer att kunna leva upp till sin roll som en stor givare av utvecklingsbistånd.

På samma sätt välkomnar jag den positiva inställningen till instrumentet för industriländerna i det betänkande som läggs fram för parlamentet i dag. Jag kan tydligt försäkra er att den slutliga texten, som rådet kommer att anta mycket snart, också kommer att återspegla huvudinriktningen i parlamentets resolution. Det vittnar om vår vilja att arbeta konstruktivt tillsammans med parlamentet i detta ärende, något som kommer att fortsätta i framtida samarbete även med industriländer.

  Syed Kamall, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten och också tacka föredraganden för allt hans arbete och samarbete med detta betänkande.

Föredraganden och jag brukar ofta skämta om att vi har så lite att vara oense om i frågor om internationell handel. Som skuggföredragande för betänkandet fann jag inte heller mycket att vara oense med föredraganden om, delvis eftersom han är så sakkunnig på området och har behandlat det i ett antal andra betänkanden. Jag vill bara upprepa vilket gott samarbete som har rått, och jag har faktiskt lärt mig en hel del av honom under denna process. En vacker dag kommer jag att hitta någonting som vi kan vara oense om, men låt oss nu se på de aktuella frågorna.

Vi instämmer alla i att förslaget borde stramas upp och förtydligas. Det är mycket viktigt att vi definierar EU:s strategiska intressen, och jag välkomnar de ändringsförslag som antogs i utskottet i detta syfte. De finansiella instrumenten måste också vara konsekventa. Återigen, föredraganden och jag har haft ett antal diskussioner på detta område, och jag är mycket glad över att dessa ändringsförslag har antagits.

Det andra området är översynsklausulen. Det är mycket viktigt att besluta om översynen av instrumentet ska ske medan detta parlament fortfarande sitter kvar eller efter Europavalet 2009, när nya ledamöter kommer in. Dessa nya ledamöter kommer inte att ha samma sakkunskap som vi i frågan, och därför skulle jag ha föredragit att en översyn ägde rum medan detta parlament fortfarande sitter kvar.

Slutligen vill jag säga att betänkandet har hamnat rätt i frågan om de mänskliga rättigheterna och demokrati, särskilt i förhållande till industriländer. Låt oss hoppas att vi kan fortsätta sträva efter dessa mål inom ramen för handelsavtal och fortsätta arbeta tillsammans med våra partner.

  Margrietus van den Berg, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Med det nya utvecklingsinstrumentet får vi äntligen en rättsakt om utveckling som kommer att placera millenniemålen i rampljuset, något som vi hade lovat miljontals barn i Afrika, ett löfte som handlar om utbildning och hälsovård. Tyvärr är den bistra verkligheten att millenniemålen under de senaste åren har tenderat att försvinna ur sikte, snarare än att närma sig, och det var av just den anledningen som vi var så hårda i debatten om det befintliga finansieringsinstrumentet.

Under ett och ett halvt års tid debatterade vi länge och hårt om denna nya rättsakt. Det var ingen dålig prestation, och det har visat sig att det inte var förgäves. Under de närmaste sju åren har vi en enda tydlig europeisk lag om utveckling som kommer att staka ut vägen, och som tillsammans med ett tydligt, tematiskt program och ett geografiskt program svarar för närmare 70 miljarder. Detta kommer att bli slutet för 16 olika förordningar, som är svåra att genomföra och övervaka. I den nya lagen finns det två klara prioriteringar, nämligen millenniemålen, och bland dessa utbildning och grundläggande hälsovård, områden som kort sagt verkligen betyder något.

De kampanjer som vi har inlett för att uppnå detta har inte varit förgäves. Vi har deltagit i kampanjer med skollärares fackföreningar och många andra organisationer från utbildningssfären, däribland världsorganisationen Education International, för att ge utbildningen en mer central plats i europeiska utvecklingsprogram. Detsamma gäller våra kampanjer som omfattar vårdpersonal i ett försök att fördubbla anslagen till grundläggande hälso- och sjukvård. Äntligen har nu kommissionen officiellt lovat att minst dubblera sina anslag före 2008, och åtminstone 20 procent av den geografiska budgeten ska användas till utbildning och grundläggande hälsovård. Inbegripet lagens geografiska dimension uppgår detta till över 2,5 miljarder euro.

Med detta nya finansieringsinstrument kan nu EU tillsammans med sina medlemsstater göra en insats i Afrika. Det finns fortfarande över 45 miljoner barn som inte får skolundervisning och miljoner patienter, särskilt flickor, som måste klara sig utan grundläggande sjuk- och hälsovård. År 2015 kommer de att få den utbildning och hälsovård som de har rätt till. Detta kommer att bli slutet på den kamp som jag, tillsammans med min grupp, har fört sedan det ögonblick då jag intog min plats som parlamentsledamot 1999. Jag skulle vilja tacka alla europeiska medborgare och organisationer som har hjälpt mig längs vägen, vilka omfattar allt från den brysselbaserade icke-statliga organisationen STOP AIDS Alliance till Bono – tack ska ni ha!

Den 1 januari 2007 börjar vi på ett nytt kapitel, nämligen att omsätta denna lag, tillsammans med alla dess principer och löften, i handling. Detta är något som utvecklingsutskottet kommer att ägna mycket av sitt parlamentariska arbete åt, både när det gäller att planera nationella handlingsprogram som att övervaka deras genomförande. Vi vill inte ha en avvaktande hållning. Vi vill se ett hundraprocentigt åtagande från alla parter. Det är därför som vi inte godtar att programplaneringsskedet för perioden fram till 2008 redan skulle vara avslutat. Samråd med intresseorganisationer och parlament där borta och icke-statliga organisationer och vårt parlament här måste göras i enlighet med de nya avtalen. Detta ankommer på kommissionen enligt lag från och med den 1 januari. Jag antar att kommissionsledamoten instämmer med mig i detta, och att hon är redo att villkorslöst bekräfta detta.

För tio dagar sedan höll finansieringen av den globala fonden ännu en gång på att äventyra de överenskommelser som träffats när det gällde den tematiska delen i 2007 års lag. Kommissionen bedyrade lyckligtvis sin villighet att respektera de tematiska arrangemangen för programplanering för 2007 i en skrivelse av den 8 december. Det skulle vara bra om kommissionsledamoten kunde bekräfta detta, och på så sätt lugna de 23 frivilligorganisationer som denna helg kommer att lägga fram en brådskande skrivelse om detta ärende inför ordförande José Manuel Barroso. Jag skulle vilja önska talmannen, Gay Mitchell, rådet och kommissionen lycka till med detta goda resultat. Jag är också oerhört tacksam mot dem för det ingående samarbetet. Jag hoppas verkligen att kammaren kommer att förkasta ändringsförslaget om annullering, eftersom jag anser att vi klargjorde att vi inte längre godtar ändringsförslag. Nu gäller det. Låt oss se till att denna lag blir en framgång.

  Danutė Budreikaitė, för ALDE-gruppen. – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Det förslag om en förordning om finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete som lades fram inför Europaparlamentet av Europeiska kommissionen för två år sedan övertygade inte Europaparlamentet. I förordningen försökte man att kuva Europaparlamentets allmänna beslutsfattande behörigheter, och man höll sig inte till principerna om politik för utvecklingssamarbete, utan sammanflätade ekonomiskt samarbete med utveckling och utvecklingsländer.

I dag diskuterar vi i en andra behandling ett dokument med en annan titel som rör Europaparlamentet och en förordning från Europeiska kommissionen som definierar ett finansieringsinstrument för samarbete som stöder utveckling.

Det var särskilt viktigt för utvecklingsutskottet att få ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete som enbart är avsett för utvecklingsländer.

Det dokument som lades fram för en andra behandling är verkligen ett kompromissdokument mellan Europaparlamentet, Europeiska rådet och Europeiska kommissionen, som utarbetats genom trepartsförhandlingar. Regeln om enhällighet är tillbaka, liksom budgetär öppenhet och ansvarsskyldighet inför parlamentet, tidigare budgetposter har återställts tillsammans med detaljerade finansiella riktlinjer och särskilda bestämmelser om utvecklingssamarbete.

Det bör påpekas att vi kom överens om att välja artikel 179 i EG-fördraget som grund, eftersom det innebär en bred tolkning av begreppet utvecklingssamarbete och ett brett urval av åtgärder i enlighet med geografiska och tematiska program som garanteras genom enhällighet.

De geografiska programmen täcker Latinamerika, Asien, Centralasien, Mellanöstern och Sydafrika.

De särskilda tematiska programmen omfattar sådana program som investering i människor, miljöförvaltning och hållbara naturtillgångar, inbegripet energikällor, deltagande av frivilligorganisationer och lokala regeringsinstitutioner i utvecklingsprocessen, livsmedelssäkerhet och invandring, samt asyl.

Det är glädjande att det nåddes ett avtal om finansiering av grundläggande utbildning och hälsovård, och att över 20 procent av de medel som anslås till utveckling kommer att öronmärkas för dessa områden, vilket är en av prioriteringarna för Europaparlamentets utvecklingsutskott.

Kommissionen åtog sig att utföra en förhöjd och mer noggrann övervakning av genomförandet. Vi upplevde med jämna mellanrum att detta saknades när budgetgenomförandet skulle godkännas.

Förordningen om finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete ersatte 16 befintliga rättsakter, något som är ett stort steg mot en förbättring och förenkling av EU:s lagstiftning.

Jag rekommenderar att förordningen godkänns utan tillägg eller ändringsförslag.

  Gabriele Zimmer, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Gay Mitchell, kammaren, rådet och kommissionen har ägnat mycket tid åt att gräla om det framtida finansiella instrumentet för utveckling, och lyckades faktiskt till slut att finna en tämligen hållbar kompromiss. Avsikten är att detta nya instrument ska hjälpa oss att nå millennieutvecklingsmålen, och på så sätt främja ett mycket viktigt mål som försvarats av både utskottet och kammaren i dess helhet upprepade gånger, och med tanke på FN:s nyligen publicerade uppskattning av deras effektivitet fram till i dag, särskilt när det gäller kampen mot fattigdom, upplever jag att EU sänder ut ett mycket viktigt budskap i detta avseende.

Det är uppenbart att Gay Mitchells hängivelse, i egenskap av föredragande, och utskottets hängivelse, som helhet, när det gäller att ändra denna framlagda förordning definitivt har lönat sig, och därför har alla grupperna, med kompromiss i åtanke, avstått från att lägga fram ändringsförslag, även om föredraganden gjort så, och jag måste med viss besvikelse säga att det är här som han kommer att få stark kritik från mig. I stället för att göra det som han sa att skulle göra och stödja dem som vill brottas med formuleringen i kompromissavtalet har Gay Mitchell själv lagt fram de relevanta ändringsförslagen, något som jag i många avseenden anser är mycket problematiskt och upprörande, eftersom man begär inget mindre än att kvinnors reproduktiva hälsa inte längre ska vara ett mål inom utvecklingssamarbetet. Hans ändringsförslag som syftar till att stryka skäl 18 och delar av artiklarna 5 och 12 tar inte bara bort de ordalydelser som han anser vara otrevliga, som strider mot det som han har sagt, men får också en effekt på borttagandet av andra mål, däribland rätten att föda utan risk och den allmänna tillgången till omfattande, säkra och pålitliga reproduktiva sexuella hälsovårdstjänster, minskning av spädbarnsdödlighet och kampen mot sjukdomar som hör samman med fattigdom, i synnerhet hiv/aids, tuberkulos och malaria. Genom att göra detta visar han inte bara likgiltighet för den kompromiss som redan träffats, utan också för den världsopinion som uttryckts vid FN:s konferenser om befolkningsutveckling, i Kairo, och om kvinnors situation, som hölls i Peking, och således också Världshälsoorganisationens definition. Detta anser jag vara en skandal, och jag anser att kammaren skulle göra sig till stort åtlöje om den skulle anta hans ändringsförslag i morgon. Min grupp kommer att rösta emot dem, som ett uttryck för djup övertygelse.

Jag anser att det är mycket meningsfullt att kombinera EU:s biståndsalternativ – som hittills har varit mycket kaotiska – i ett enda instrument, men detta får inte leda till att viktiga frågor helt sonika överges. Eftersom föredraganden ifrågasätter kompromissen kan jag redan tala om för honom att min grupp i framtiden kommer att ställa ingående frågor om särskilt en aspekt av det nya finansiella instrumentet, nämligen användandet av resurser till utvecklingssamarbete för att finansiera åtgärder mot olaglig invandring och för att trappa upp gränskontroller.

Genom artikel 16.2c införs något i denna kompromiss som faktiskt förvränger hela invandrings- och asylpolitiken, som är en positiv strategi, såsom den formuleras på ett annat ställe i artikel 16.

Ni kan försäkra er om att min grupp i samband med detta kommer att använda sig av en särskilt positiv aspekt på det nya instrumentet, nämligen att kammaren får större tillfälle att ge sitt direkta bidrag vid sidan av rådet och kommissionen, som insisterar på att handeln i framtiden ska ingå i betydligt högre grad tillsammans med finansieringen av utvecklingen. Trots att de första orden i det nya instrumentet betonar vikten av utvecklingsländernas handelskapacitet, kommer vi att vara ytterst försiktiga för att se till att vi inte ger oss in i ett nytt årtionde som kännetecknas av ett förtäckt främjande av utrikeshandel. Vi kommer att ställa ingående frågor och inta en kritisk hållning om er enda önskan i samband med detta är att hjälpa länderna på det södra halvklotet att utan minsta hinder sälja det råmaterial till EU som unionen behöver, för det är inte genom att sälja allt sitt råmaterial, utan snarare med rättvis handel med färdigvaror som de södra samhällena har en möjlighet att övervinna fattigdomen. För fjorton dagar sedan varnade Philippe Maystadt, ordförande för Europeiska investeringsbanken, i Financial Times för att EU införde alltför stränga krav när det gäller finansiella överenskommelser för att kunna konkurrera med kinesiska eller ryska företag om afrikanska råmaterial. Vart leder detta argument? Slutar det inte med att vi ännu en gång tolererar slavarbete för att inte förlora kampen om råmaterial? Jag finner det högst beaktansvärt, och en anledning att glädjas, att man i det befintliga finansiella instrumentet och i vår kompromiss har hävdat att de kriterier som ska uppfyllas omfattar ”anständigt arbete”, ett ämne där kammaren inom kort ska uttrycka sin åsikt i ett betänkande. Jag anser att detta sänder ut ett mycket viktigt budskap som svar på uppmaningar till att Europeiska unionen i framtiden ska vara mindre krävande när det gäller sina politiska kriterier på kriget om fattigdomen och utvecklingens framsteg – något som jag anser vara befängt.

Låt oss istället använda det nya instrumentet för att erbjuda något bättre, eftersom vi vet hur viktigt det är med samstämmighet och politik, och låt bauxit omvandlas till aluminium lokalt med miljövänliga metoder av arbetstagare som arbetar under anständiga villkor och för löner som de kan leva på. Vi kommer att uppnå något med det nya instrumentet om vi lyckas skapa sådana villkor när det gäller utbildning och hälsovård som är en förutsättning för ett produktivt ekonomiskt resultat som gynnar det lokala samhället.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Vår privilegierade och rika del av världen bär ett stort ansvar gentemot dem som svälter och inte har några utvecklingsmöjligheter. Det bistånd som vi ger dessa människor kan naturligtvis inte lösa alla deras problem, eftersom vissa av dem har djupare liggande politiska orsaker. Men det kan hjälpa dem att lösa kriser.

Jag anser att vi är överens när det gäller att erkänna våra humanitära plikter, och detta gör oss mycket starka. Det är därför som jag kämpar desto hårdare mot införandet av lagstiftning om så kallade reproduktiva och sexuella rättigheter, som förutsätter vårt politiska och ekonomiska stöd till abort. Detta förslag fanns inte med i det första utkastet från Europeiska kommissionen, utan det infördes först av kammaren.

Detta sänder ut en mycket negativ signal till de européer som har moraliska invändningar mot abort och som inte vill betala för åtgärder som gömmer sig bakom den svårbegripliga termen ”reproduktiva rättigheter”. När allt kommer omkring är det ett sätt för att underminera den gemensamma kampen mot fattigdom och för att försvaga europeisk integrering. Är det verkligen detta vi vill? Kan vi ignorera ett stort antal kristnas samvete bara för att de i dag befinner sig i minoritet? I dagsläget låter vi dem tydligt förstå att EU har blivit ett projekt där de inte längre har någon roll att spela. Jag uppmanar er därför att stödja ändringsförslagen 1, 2 och 3. Utan dessa ändringsförslag kommer jag inte att kunna rösta för detta betänkande.

  Hélène Goudin, för IND/DEM-gruppen. – Herr talman! Jag upplever att det i detta parlament finns en stor iver att tycka till om allt mellan himmel och jord. Allt från ytterst stora frågor som en kemikalielagstiftning till en liten fråga som standardisering av vindrutetorkare dyker upp på vårt bord. Vi debatterar nu finansieringsinstrumentet för EU:s utvecklingssamarbete. Jag är övertygad om att alla mina kolleger i utvecklingsutskottet vill se att fattigdomen i världen minskar, så att utsatta människor jorden runt kan leva ett drägligt liv. Detsamma tror jag om de flesta kolleger i denna kammare. Jag skulle dock vilja uppmana dem att stanna upp och tänka till ett slag.

Gör EU verkligen allt som står i dess makt för att minska fattigdom på ett globalt plan? Det är mycket svårt för mig att förstå hur man ena stunden kan sitta och förespråka ett bistånd i EU:s regi när man nästa stund stöder subventioner till EU:s jordbruk eller ett skadligt fiskeavtal med ett fattigt afrikanskt land där korruption är ett stort problem. Vill vi verkligen hjälpa utsatta fattiga människor i världen bör vi nog börja i en annan ände. Låt oss avskaffa EU:s gemensamma jordbrukspolitik, låt oss avskaffa EU:s protektionistiska handelspolitik, låt oss sluta skydda europeisk icke konkurrenskraftig produktion. Mina förslag är nödvändigtvis inte lösningen på världens alla problem, jag tror att det är en bra början.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Först av allt skulle jag vilja framhålla att enligt min åsikt borde både ekonomiskt samarbete och utvecklingssamarbete omfattas av ett enskilt finansiellt instrument som understöds av en dubbel rättslig grund, nämligen artiklarna 179 och 181a. Jag respekterar dock slutsatserna från de trepartsmöten som har lett till att det ursprungliga finansiella instrumentet indelas i ekonomiskt samarbete och utvecklingssamarbete.

Det instrument som används för att finansiera samarbete med industriländer samt andra höginkomstländer och -territorier är ekonomiskt flexibelt, och dess utvidgade geografiska räckvidd återspeglar den rådande situationen. Inom ramen för det instrumentet betraktas också länder som fortfarande står på DAC-listan som utvecklingsländer, trots att de har upphört att vara det sedan lång tid tillbaka. Detta omfattar länder som Brunei, Taiwan, Singapore, Saudiarabien, Bahrain, Qatar osv. Dessa nationer är viktiga handelspartner för Europeiska unionen, och det är därför nödvändigt att utvidga det befintliga samarbetet med länder som Japan, Sydafrika och Australien för att inkludera ovannämnda nya länder.

Eftersom de länder som omfattas av detta finansieringsinstrument utgör en blandad komplott är det nödvändigt att alla fördrag inbegriper klausuler om mänskliga rättigheter och respekt för de demokratiska principerna. I mina ändringsförslag till betänkandet har jag belyst behovet att stärka Europaparlamentets roll.

Sammanfattningsvis är jag för att Europaparlamentet stöder alla ändringar i förteckningen över industriländer och att kommissionen ska bedöma efterlevnad av de ursprungliga målen och kostnader på regelbunden basis. Fru kommissionsledamot! Jag skulle slutligen vilja uttrycka min beundran för ert arbete.

  Maria Martens (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Eftersom området utvecklingssamarbete har sin egen kommissionsledamot, sin egen budget, och sitt eget utskott i Europaparlamentet, och eftersom kammaren har medbeslutandebefogenheter på detta område, har det varit ett viktigt verksamhetsområde sedan det europeiska samarbetet inleddes. Europeiska unionen gör rätt i att känna sig ansvarig för att bidra till fred och välstånd i länder utanför unionen. Det är bra att kommissionen har gjort ett försök till förbättringar. Trots vi investerar åtskilligt är resultaten ibland långt ifrån tillfredställande. Afrika är ett bra exempel, för där verkar det till och med som om fattigdomen ökar. Det återstår fortfarande mycket att göra för att millennieutvecklingsmålen ska uppnås.

Kommissionens ursprungliga förslag var menat att förbättra saker och ting, men blev i själva verket en oerhörd besvikelse och ingav knappast förtroende. Både budgeten för utvecklingssamarbete och kammarens engagemang riskerade att påverkas negativt. Som en följd av detta blev förhandlingarna svåra. Gay Mitchell ska ha mycket beröm för sitt fantastiska arbete. Resultatet är att i alla händelser kommer ett separat utvecklingsinstrument att finnas kvar, med medbeslutande och artikel 179 som enda rättsliga grund. Det har uppnåtts ett avtal om hur millennieutvecklingsmålen ska prioriteras sinsemellan, och man har prioriterat utbildning och grundläggande hälsovård.

Avtalet innefattar också reproduktiv hälsa, och jag skulle vilja tillägga, också som ett svar till Gabriele Zimmer, att ändringsförslagen har lagts fram för att understryka hur viktig denna fråga är. Det är fel att påstå att Gay Mitchells ändringsförslag strider mot reproduktiv hälsa. Han hävdar – och jag citerar från hans motivering till ändringsförslagen – att det är en alltför viktig fråga för att den ska avhandlas i bara två meningar, som säger något helt annat. Det nya finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete ska förändra parlamentets arbetssätt; vi kommer att behöva inrikta oss mer på övervakning och genomförande av programmen. Jag hoppas att vi kan räkna med kommissionens utlovade samarbete och öppenhet i denna fråga.

  Miguel Angel Martínez Martínez (PSE). – (ES) Herr talman! Denna debatt är viktig, eftersom vi ska godkänna det instrument som ska tjäna som rättslig grund för användandet av de resurser som Europeiska unionen anslår till utvecklingssamarbete och humanitära insatser.

Samtidigt som budgetramen för perioden 2007–2013 minskar unionens handlingskraft inom nästan alla områden, minskas paradoxalt nog inte de pengar som står till vårt förfogande när det gäller att visa vår solidaritet med utvecklingsländerna, utan anslaget ökas snarare en aning.

Denna debatt utgör ett tillfredställande slut på en process som har varat ovanligt lång tid, då man har tvingats övervinna allvarliga svårigheter. Det instrument som vi kommer att godkänna har emellertid den förtjänsten att det når kammaren som ett resultat av en enhällighet mellan parlamentet, kommissionen och rådet.

Jakten på denna enhällighet var skälet till att processen drog ut så på tiden. Det var en komplicerad utmaning, eftersom uppgiften var att slå samman de tidigare över femton gällande rättsliga instrumenten, som grunderna för våra åtgärder när det gäller utvecklingssamarbete låg utspridda på, i ett enda.

Det handlade om att rationalisera denna uppgift, och parlamentet instämde i detta. Trots detta tvingades parlamentet att förkasta kommissionens första förslag när det blev tal om att begränsa kammarens roll, det vill säga begränsa demokratin, förmodligen i ett försök att skapa större effektivitet. Detta var något som parlamentet inte kunde godta, och utvecklingsutskottet handlade mycket ansvarsfullt, vilket vi borde vara stolta över.

Trots det som vissa hävdade handlade det inte om att främja rollen för vårt utskott. Det handlade om att upprätthålla och öka parlamentets roll, det vill säga kammarens demokratiska ansvar, på ett område som är viktigt från politisk och budgetär synpunkt.

Många av oss har tvingats möta totalitära makter, som rättfärdigade sin auktoritet genom att hävda att demokrati försvårade förfarandena och gjorde förvaltningen mindre effektiv. Men vi känner alla till vilken vanföreställning detta är, och att det inte är kan förekomma effektivitet utan demokratiska regler, både vid beslut om åtgärder och när den verkställande maktens åtgärder blir föremål för kontroll.

Tack vare vår bestämdhet när det gäller föredraganden Gay Mitchells arbete, och tack vare alla de grupper som slöt upp, blev resultatet av våra insatser framgångsrikt. Vi måste tacka de brittiska, österrikiska och finska ordförandeskapen för den förståelse som de har visat för våra synpunkter, och även kommissionen, som har strävat efter att ta hänsyn till parlamentets krav.

Instrumentets text stämmer överens med den europeiska enhälligheten om utveckling och med de olika strategier som vi har godkänt, särskilt EU:s strategi för Afrikas utveckling. Den är också förenlig med konstitutionens text, som gör solidaritet med länderna i syd till en prioriteringsfråga för Europeiska unionen.

Det som jag nu oroar mig för, efter att vi har befäst parlamentets befogenheter, är att vi kommer att misslyckas med att ta det ansvar som tilldelats oss genom instrumentet, och ett ansvar som kommer att kräva mycket arbete av kammaren, dess utvecklingsutskott, dess personal, som för övrigt måste utökas om vi vill klara av att ta på oss arbetet, och fram för allt från parlamentets grupper, vars åtaganden kommer att utökas eftersom de kommer att behöva medverka till strategidokumenten för alla de länder som blir mål för Europeiska unionens utvecklingssamarbete samt att övervaka de program som godkänns.

Vi får inte försätta oss i den löjliga situationen att vi inte lyckas uppfylla det åtagande som vi har arbetat så hårt för att få från gemenskapens institutionella partner.

  Thierry Cornillet (ALDE). – (FR) Herr talman! Det är alltid ett nöje att välkomna ett samförstånd och ett gott resultat. Jag ansluter därför mig till mina kolleger i detta sammanhang. Äntligen har balansen återställts. Vi har fått ett gemensamt rättsligt instrument, som löper ut 2013, och vi har en halvtidsöversyn. Vi har äntligen ett lämpligt instrument. Vi har undvikit förvirrande villkor som avviker: industriländer eller mänskliga rättigheter nämns inte; man hänvisar bara till utveckling. Vi kan fastställa tydliga mål och peka ut våra politiska prioriteringar.

Vi har äntligen ett instrument som har sin rättsliga grund i artikel 179, vilket mina kolleger har betonat, varigenom medbeslutandeförfarandet återinförs. Europaparlamentet kommer aldrig någonsin igen att vara oförmöget att få delta i ett medbeslutandeförfarande om utvecklingspolitik.

Vi har till slut lyckats se till att den ekonomiska tilldelningen är förbunden till olika program, och på så sätt öka vår kontroll. Jag skulle därför vilja belysa vår föredragande Gay Mitchells arbete och den uppmärksamhet som kommissionen och rådet har gett detta ärende.

Fru Ferrero-Waldner! Vi har noterat kommissionens åtagande när det gäller vår funktion i samband med halvtidsöversynen och den rationella förankringen av finanser, dialogen om strategidokument och våra prioriteringar, som jag skulle vilja framhålla, nämligen hälsovård och utbildning.

Avslutningsvis tror jag att parlamentet inte kommer att få problem när det gäller att anta detta betänkande och att anta det oförändrat. Jag ska inte ödsla er tid genom att diskutera dessa ändringsförslag, som verkligen inte hör hemma här, som är bakåtsträvande och absurda på alla sätt och vis.

  Witold Tomczak (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Idén om att Europeiska unionen ska tillhandahålla hjälp till nationer och länder i nöd förtjänar vårt stöd. Det råder dock tvivel om huruvida politiska frågor borde innefattas i samarbetspolitik som villkor för tillhandahållandet av denna hjälp.

Jag förstår principen att inte ge stöd till länder som bryter mot mänskliga rättigheter eller begår diverse brott. Men att använda samarbetspolitik som ett redskap för att tvinga länder i nöd att anta lösningar som tillämpas inom Europeiska unionen som ett villkor för att få hjälp är samma sak som att utöva olagliga påtryckningar på dessa nationer, och det går emot idén om solidaritet.

Vi kommer att göra mer för att främja demokratiska processer om vi visar att vi kan värna om medborgerliga rättigheter och friheter på hemmaplan, och säkerställa respekt för och utveckling av de värderingar som alltid har utgjort en del av den europeiska identiteten. Att förvandla samarbetspolitik till ett vapen för exempelvis militant feminism, som skapar en mängd strider inom själva EU, kommer att underminera vår ställning och vår makt att agera i andra delar av världen.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Det mål som vi har satt upp för oss själva – att öka det offentliga utvecklingsbiståndet och halvera den globala fattigdomen före 2015 – är ambitiöst, men det måste sägas att det är långt kvar innan vi når dit. Min åsikt är att utvecklingsbistånd måste vara en kortsiktig åtgärd, som ges till människor som inte har någonting, till regioner som är fulla av flyktingar eller länder i kris till exempel. På lång sikt får det dock inte bli en ersättning för system som faktiskt fungerar.

Det som är viktigt är att stödmottagarna får mer makt över sina egna angelägenheter, och att någon typ av ansvarsskyldighet utkrävs, som ett medel för att ta itu med korruption och så vidare. Afrika är ett exempel på att utvecklingssamarbete inte alltid har fungerat idealiskt, och inte att undra på, när det så ofta utnyttjades för att främja givarländernas export, för att stödja diktaturer eller att driva in stater i skulder och beroende. Det är därför inte acceptabelt att bland annat Kina uppmuntrar stater till att återvända till den skuldsättning som de just har flytt från och bli beroende på nya sätt, bara för att tillgången på råmaterial ska säkerställas. Det är inte heller godtagbart att stater är så ivriga att hålla ut sina händer för att motta utvecklingsstöd när de är ovilliga att ta tillbaka ens en enda av sina egna medborgare, som i stora antal har sökt en fristad någon annanstans.

  Nirj Deva (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag tar till orda för att gratulera ett antal av mina kolleger i utskottet för utveckling, särskilt föredraganden Gay Mitchell, liksom min samordnarkollega Maria Martens, och alla samordnare i de politiska grupperna, som har fört frågan framåt under två år och åstadkommit detta resultat.

Varför tog det då två år, kan man fråga, eftersom det vi nu har åstadkommit skulle ha kunnat göras på tre månader? Det tog så lång tid på grund av en mycket envis inställning från en kommissionsledamot – man skulle kunna tala om en sovjetisk folkkommissarie – som hade en hög position i generaldirektoratet för yttre förbindelser. Att Europaparlamentet, som en demokratisk institution av främsta rang, måste kunna kritisera lagstiftning och ställa till svars hänger enbart samman med att kommissionsledamöterna och rådet erkänner det.

Att kommissionen kunde utarbeta ett dokument som avlövade utvecklingsutskottet och Europaparlamentet all makt att fastställa utvecklingspolitiken var upprörande, vid en tid då Europaparlamentet och EU-institutionerna ses som något mycket avlägset från våra medborgare. Det beror enbart på att parlamentet stod enat, trots vissas försök att splittra ledamöterna och få oss att råka i luven på varandra, att vi lyckades uppnå detta. Jag vill att detta tas till protokollet, eftersom jag, som samordnare för utvecklingsutskottet, kan säga att vi led alla helvetets kval när vi försökte få till stånd en procedur där parlamentarisk insyn, parlamentarisk kontroll av politiken, parlamentarisk kontroll av strategidokument, parlamentarisk kontroll av tidsbegränsad lagstiftning och parlamentarisk kontroll av särskilda instrument för utvecklingspolitik samtliga visade sig vara mycket viktiga.

Vi måste ha kontakt med våra folk, våra väljare – de som röstar på oss. Det var absurt när kommissionen tog över, som om den kom från Moskva på den gamla sovjettiden. Jag vill tacka er kommissionsledamöter, särskilt Benita Ferrero-Waldner, och Louis Michel, för att ni har förstått att vi har en demokratisk roll att spela.

  Marie-Arlette Carlotti (PSE). – (FR) Herr talman! En gemensam förklaring om utveckling, en strategi för Afrika, åtaganden om utvecklingsbiståndsnivåer: EU har verkligen justerat sina politiska ambitioner uppåt under de senaste åren när det gäller utvecklingssamarbete, och detta nya finansieringsinstrument ger oss ett redskap som motsvarar våra ambitioner. Ett finansieringsprogram på sju år, som helt ägnas åt internationell solidaritet, det är verkligen en stor seger för våra partner i syd, och det är en stor seger för oss här i parlamentet, eftersom våra viktigaste krav har uppfyllts efter två år av tuffa förhandlingar med rådet och kommissionen. Det är en seger i fråga om åtagandet att anslå minst 20 procent av anslagen till sektorerna utbildning och grundläggande hälsovård, för att öka utvecklingstakten för millenniemålen. Det är en seger i den meningen att man skapar ett särskilt instrument för att finansiera främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati i länderna i syd. Det är också en seger i och med att det begränsar det nya instrumentets räckvidd till enbart länder i syd, för att se till att utvecklingsanslagen inte avleds till annan politik.

Avslutningsvis kommer tillhandahållandet av en halvtidsöversyn för detta viktiga instrument att ge oss möjligheten att inom kort omarbeta det och göra de nödvändiga förbättringarna. Det är en trevlig framtidsutsikt, och den låter oss nu avsluta granskningsförfarandet av denna text i lugn och ro. Dessa segrar kommer att leda till andra, de pågående förhandlingarna om Europeiska utvecklingsfondens (EUF) programplanering till exempel, som jag i egenskap av föredragande verkligen kommer att anstränga mig för att prioritera på samma sätt.

Även om det stämmer att vi inte har lyckats att integrera EUF i budgeten, trots att vi gjort vårt bästa, eller att delta officiellt i kommittéförfarandet, borde vi, för att hålla ett närmare öga på genomförandet av utvecklingspolitiken, likväl vara nöjda med våra många segrar, varav den viktigaste är främjandet av en generös syn på utvecklingspolitiken. Genom att inrätta detta instrument för utvecklingssamarbete skaffar Europeiska unionen ett rykte om sig som ledande på detta område. Unionen var redan världens överlägset största givare på detta område, och den gjorde redan mer än resten av världen för internationell solidaritet. Från och med nu kommer den att vara ännu bättre!

Jag anser att dagens EU kan vara stolt över att det har förblivit lojalt mot sina värderingar om generositet och solidaritet. Även jag skulle vilja upprepa det som har sagts och tacka föredraganden, Gay Mitchell, och alla som har arbetat för att detta resultat – särskilt Margrietus van den Berg – samt alla de som har gett ett sådant värdefullt bidrag till det. Jag hoppas att detta betänkande kommer att antas utan ändringar.

  Toomas Savi (ALDE). – (ET) Det finansiella instrumentet för utvecklingssamarbete innefattar en mycket ömtålig kompromiss mellan kommissionen, rådet och parlamentet. Vi måste också medge att det har tagits stor hänsyn till parlamentets åsikter under medbeslutandeförfarandet.

Alla förslag om att lägga till ett nytt instrument skulle innebära att instrumentet inte skulle tillämpas från början av det följande året, och att hjälpen kanske inte ens skulle nå fram till dem som är i behov. Instrumentet kommer att täcka en rad utvecklingsländer, från de minst utvecklade länderna till höginkomstländer. Instrumentet kommer också att täcka en lång rad ämnen och omfatta åtgärder som tidigare finansierades med medel från miljöbudgeten.

Jag är nöjd med hur arbetet har förlöpt. Under detta arbete har Europeiska folkpartiet avlägsnat de förslag som syftade till att ändra det omnämnande av politiska institutioner som finns med, och jag kommer därför att ge er en kort sammanfattning. Jag skulle än en gång vilja betona att finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete är en kompromiss mellan institutioner, och att sakta ned behandlingen av det skulle innebära att försena och avbryta hjälpen, något som sannerligen inte fullgör instrumentets syfte med att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Jag stöder därför att detta betänkande antas utan ändringar.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! I mitt inlägg ska jag ta upp David Martins betänkande, och jag måste gratulera honom till hans kreativa bidrag. I hans betänkande behandlas finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete med industriländer och -territorier.

Diskussionen om inrättandet av det nämnda finansieringsinstrumentet är en del av ett större problem som för det första rör harmoniseringen av Europeiska unionens åtgärder enligt principen in foro interno, in foro externo [parallellitet mellan gemenskapens interna och externa behörighet] och för det andra sammanhållningen av Europeiska unionens hela utrikesverksamhet, oavsett om den är av politisk, finansiell eller kommersiell natur.

I synnerhet förenar den föreslagna förordningen en heterogen grupp länder liksom en lång rad åtgärder på områden som ekonomi, handel, forskning och vetenskapligt samarbete. Fördelningen av resurser per verksamhetsområde å ena sidan, och per land och landsgrupp å den andra, borde återspegla Europeiska unionens strategiska, politiska, ekonomiska och kommersiella mål.

Med tanke på sammanhållningen av Europeiska unionens biståndsverksamhet skulle jag vilja hänvisa till den nya handelsstrategin som kungjordes av kommissionsledamoten med ansvar för internationell handel. Har förenligheten tagits upp när det gäller Europeiska unionens politiska prioriteringar, med tanke på att denna strategi rör våra kommande åtgärder i förhållande till viktiga handelspartner till Europeiska unionen? Innebär den att alla de ärenden som det föreslagna finansieringsinstrumentet täcker är förenliga med Europeiska unionens inrikespolitiska val? Och borde inte strategin dessutom främja Europaparlamentets aktiva roll när det gäller att besluta om prioriteringar och utvärderingen av programmens effektivitet i än högre grad?

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN
Vice talman

  Erika Mann (PSE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är bra att vi för denna gemensamma debatt, eftersom vi i framtiden kommer att ha en delad rättslig grund som gör åtskillnad mellan utvecklingsländer och rikare, industrialiserade nationer. Det är alltså bra att vi diskuterar detta i dag.

Föredraganden David Martin gjorde rätt i att påpeka att vi måste söka efter en mer logisk och systematisk strategi när det gäller att försvara Europeiska unionens intressen i våra ansträngningar att samarbeta med andra, och det gläder mig att kommissionen behandlade hans argument om att det krävs ytterligare differentiering, vid sidan av hänsyn mot ländernas särskilda intressen, mer utvärdering och en tidig översyn, med respekt.

Jag skulle vilja lägga till ett par andra punkter, som Georgios Papastamkos redan har tagit upp. När denna översyn genomförs måste denna differentiering återspeglas på ett ännu mer logiskt sätt i vår hantering av utrikespolitik och handelspolitik. Det jag vill säga med detta är att vi för närvarande upprätthåller mycket intensiva förbindelser med vissa länder, genom frihandelsavtal och partnerskapsavtal, men det tänkesätt som ligger till grund för vårt samarbete genom användande av finansieringsinstrument ligger inte alltid i linje med hur vi tänker på politik.

Det innebär att vi borde eftersträva ett större strategiskt djup även när det gäller ekonomiskt samarbete, för det är ingen mening att ha frihandelsavtal – med exempelvis Mexiko eller Chile – och ha fler länder av detta slag i åtanke inför framtiden, om vi inte tänker logiskt när det gäller vårt samarbete. Det är precis lika ologiskt att förneka de minst utvecklade länderna ett stöd som är mindre intensivt än det som vi ger till länder som redan är på väg upp och kan beskrivas som tillväxtländer. Det är precis i detta avseende som vi måste bli mer specifika i framtiden, och jag skulle kunna tillägga att detta också innebär att parlamentet inte bara rådfrågas om de finansiella instrumenten som en del av medbeslutandeförfarandet, utan också så snart man inleder en dialog om ingåendet av bilaterala avtal, och att avtal med parlamentet ska vara ett oumbärligt krav, för annars kommer parlamentets engagemang bara att leda till att en kil drivs in mellan kommissionen och medlemsstaterna i den slutliga analysen, och detta kommer att helt omöjliggöra ett fullständigt och demokratiskt stöd.

Jag skulle vilja be kommissionsledamoten att betona nödvändigheten av att parlamentet ger sitt godkännande på alla områden i de debatter där kommissionen och medlemsstaterna deltar, som ett brådskande ärende, så att vårt värdesystem – som vi ständigt talar om – kan förbli intakt, inte bara när vi talar om andra länder, utan också när vi utformar politik för oss själva.

  Jana Hybášková (PPE-DE). – (CS) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag skulle vilja tacka Gay Mitchell och samordnarna, och gratulera dem till att ha lyckats göra ett direktvalt parlaments vilja gällande tack vare delade moraliska värderingar, som de delvis har uppnått genom vårt stöd. Utvecklingssamarbete måste leda till utveckling och inte till stagnation. Det måste leda fram till rättsstatsprincipen, till utveckling av en fri ekonomi och i sin tur till pluralism i beslutsfattandet och respekt för mänskliga rättigheter.

Som många av världens länder har visat räcker det inte med enbart ekonomisk utveckling. Strävan efter ekonomisk öppenhet och snabb ekonomisk utveckling är inte tillräckligt när det, i brist på rättsstatsprincipen, råder politisk stagnation, man har ett slutet samhälle, korruption och tillskansande av makt. Ekonomisk utveckling av detta slag leder till allvarliga politiska misslyckanden och säkerhetsproblem, och slutar med terrorism.

Vi i parlamentet har ett instrument till vårt förfogande med vars hjälp vi kan villkora utvecklingsbistånd, samt styra och öronmärka det, så att kriterierna uppfylls ordentligt och äkta utveckling uppnås. Genom detta instrument fastställs exakta ekonomiska villkor, och det innehåller exakt kontrollerad finansiering av utvecklingsprogram, inbegripet programmen för icke-statliga stödmottagare och lokala myndigheter. När alla får det bättre kommer parlamentet att kunna påverka den slutliga utformningen av nationella strategidokument och bedöma genomförandet av dem. Som styrelseledamot i den globala demokratirörelsen World Movement for Democracy välkomnar jag möjligheten att främja äkta demokrati genom vårt demokratiskt valda parlament. Jag skulle bara vilja lova att jag, tillsammans med de övriga ledamöterna i kammaren, kommer att göra allt som står i min makt för att se till att vi arbetar effektivt i samverkan med kommissionen och rådet för att nå utveckling i hela världen.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Fru talman! Jag vill lyckönska Gay Mitchell och Margrietus van den Berg till deras förträffliga arbete med instrumentet för utvecklingssamarbete. Jag måste dock säga att jag starkt motsätter mig de ändringsförslag som Gay Mitchell har lagt fram om skäl 18, artikel 5 och artikel 12.

Inom några dagar kommer det inte att finnas en enda rad om stödet för rättigheter till sexuell och reproduktiv hälsa, och jag anser att det är en allvarlig orättvisa, särskilt gentemot de kvinnor som riskerar allvarliga sjukdomar vid barnafödande, att ta bort dessa hänvisningar. Vi har redan bundit oss, i olika överenskommelser som Europaparlamentet gjort med kommissionen och med rådet samt i internationella överenskommelser, för precis det språkbruk som redan används i detta instrument för utvecklingssamarbete. Jag menar att det är oärligt av Gay Mitchell att motivera dessa ändringsförslag genom att påstå att dessa frågor inte kan hanteras på två rader.

Dessa frågor har debatterats till leda av parlamentet och de flesta nationella parlament, och resultatet blir alltid detsamma här i parlamentet. Europaparlamentet stöder människors rätt att fritt välja sexuell aktivitet, sexuella preferenser och deras rätt till ordentlig hälso- och sjukvård och att förhindra den skrämmande dödssiffran på närmare 90 000 kvinnor, som varje år dör till följd av illegala aborter. Det måste vi sätta stopp för, och jag anser att vi bör låta betänkandet stå oförändrat.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) I dag klingar gratulationerna särskilt högt för föredraganden Gay Mitchell, som har nått en god kompromiss efter två år av förhandlingar med rådet om en mycket viktig fråga. För första gången har vi en definition av utvecklingspolitik där anslag till utvecklingssamarbetsstöd bara får riktas till de länder som har mest behov av dem. En femtedel av medlen kommer att gå till områdena hälsovård och utbildning, något som är ett socialt rättvist stöd för länder som försöker frigöra sig från det strypgrepp som fattigdom, sjukdom och otillräcklig utbildning har tagit på dem.

Det är mycket viktigt att parlamentet kan utöva fortgående kontroll och påverka hur medlen anslås. Den kompromiss som utarbetas visar att detta är grundläggande.

Jag tror att utvecklingsländer kommer att välkomna detta konstruktiva framsteg från Europaparlamentets och Europeiska kommissionens sida, som ger oss förhoppning om att finansieringen på 17 miljarder euro kommer att anslås på ett eftertänksamt sätt, och således maximalt gynna de människor som står inför de största svårigheterna. Det är viktigt att sprida dessa nyheter också inom Europeiska unionens länder, särskilt i de nya medlemsstaterna.

  Eoin Ryan (UEN). – (EN) Fru talman! Även jag vill gratulera Gay Mitchell och Margrietus van den Berg till framgången med detta betänkande, som är inriktat på en förenkling av EU-stödet till utvecklingsländer. Jag vill också uttala att jag tyvärr inte kommer att kunna stödja de ändringsförslag som Gay Mitchell har lagt fram, av samma skäl som Proinsias De Rossa utvecklade. Som han sa är detta en fråga som har behandlats vid ett antal tillfällen, både i parlamentet och internationellt. Jag anser att vi måste hålla oss till överenskommelserna sedan Kairo.

”USA strider, FN ger mat och EU ger pengar.” Så sa en fransk student som studerar internationella relationer. Även om det inte är rättvist ger det en bild av EU:s betydelse för utvecklingsländerna. De senaste åren har tragiska katastrofer drabbat världen såsom tsunamier, jordbävningar i Pakistan och den nyligen inträffade översvämningen i Bangladesh. FN:s humanitära centralfond för katastrofhjälp (CERF) har utformats för att ge stöd och vidta snabba åtgärder vid alla plötsliga globala nödlägen, och ge nödvändigt stöd som redan har tillhandahållits av internationella givare. Under de första fem månaderna i år har CERF stått för 200 miljoner euro till mer än 320 projekt i 26 länder. EG:s kontor för humanitärt bistånd (ECHO) har emellertid hittills vägrat bidra till CERF, med argumentet att man har sin egen snabba stödmekanism för snabb och opartisk finansiering vid nödlägen. Jag skulle resonera på följande sätt: vad är det för poäng med att ha två fonder som syftar till att uppnå samma mål? Varför inte ha en central fond för att hantera dessa nödsituationer?

Jag vill uppmana EU:s kommissionsledamot med ansvar för humanitärt bistånd, Louis Michel, att öppna en diskussionslinje med FN för att effektivisera de globala åtgärderna vid internationella nödsituationer. Byråkratin får inte stå i vägen när människoliv ska räddas, för det är vad vi talar om. Låt oss inte bråka om två olika fonder, när syftet är att ge mat och stöd till människor som drabbats av katastrofer så snabbt som det bara går.

  Benita Ferrero-Waldner , ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag vill återigen tacka för denna avslutande debatt. Vi har haft långa förhandlingar, som inte alltid har varit enkla, många formella och informella trepartsmöten. Som alltid måste varje part förtydliga sin inställning, och det kan ibland ta tid. Det viktiga är dock att vi i slutändan får ett bra resultat. Jag har lyssnat mycket noga till er alla, och jag anser att vi kan leva med detta resultat och se framåt. Nu finns det en uppsättning nya finansiella instrument, och vi vill se till att de externa åtgärderna blir bättre och mer synliga för att främja utveckling, stabilitet och de mänskliga rättigheterna.

Låt mig nu säga några ord om några särskilda punkter som nämnts i debatten. Jag är medveten om att frågan om sexuell och reproduktiv hälsa och därtill hörande rättigheter är en mycket känslig fråga, varhelst den kommer upp i alla olika forum. Det blir en ännu mer komplicerad fråga i en union med 25 medlemsstater som alla har sina egna, olika traditioner. Av den anledningen utgör bestämmelserna i instrumentet för utvecklingssamarbete en väl avvägd kompromiss, som jag medger var svår att uppnå och som inte bör rivas upp. Dessa bestämmelser har i stor utsträckning tagits från den gamla förordningen om stöd för åtgärder avseende reproduktiv och sexuell hälsa och därtill hörande rättigheter i utvecklingsländerna. Därmed återspeglar bestämmelserna redan en viss konsensus, eftersom den gamla förordningen godkändes av parlamentet genom medbeslutande. Om man överförde frågan från instrumentet för utvecklingssamarbete till en separat förordning skulle det inte underlätta utan snarare förlänga diskussionerna i denna mycket känsliga fråga. En sådan lösning skulle också gå emot förenklingsmålet, som var den vägledande principen för reformen av instrumenten för externa åtgärder. Bestämmelserna om instrumentet för utvecklingssamarbete återspeglar en balanserad kompromiss som sannolikt inte skulle bli bättre av att man reglerade frågan om sexuell och reproduktiv hälsa i en separat förordning.

Jag vill också säga några ord om huvudinriktningen. Kommissionen bekräftar på nytt att utrotning av fattigdomen och fullföljande av millennieutvecklingsmålen är kärnan i huvudmålet för dess utvecklingsbistånd. Kommissionen förbinder sig att prioritera grundläggande hälsa och utbildning samt social sammanhållning som en helhet i sitt arbete med att planera och genomföra landprogram. Kommissionen kommer dessutom att sträva efter att en referensnivå på 20 procent av det anslagna biståndet i landprogram som omfattas av instrumentet för utvecklingssamarbete reserveras för grundskole- och gymnasieutbildning samt grundläggande hälso- och sjukvård senast det år då översynen ska äga rum, 2009.

Jag måste också säga att instrumentet för utvecklingssamarbete även innehåller ett tematiskt program för migration och asyl som ersätter det gamla Aeneasprogrammet. Innehållet i detta tematiska program är ännu ett uttryck för en väl avvägd kompromiss, särskilt med medlemsstaterna i rådet. Mot bakgrund av de utmaningar som Europeiska unionen nu står inför på migrationsområdet kommer de tematiska programmen att svara mot de behoven. De grundläggande skälen till migrationen kommer främst att mötas genom geografiskt samarbete – jag har nyss talat om det. De som har framtidsutsikter kommer inte att utvandra, men det finns många andra. Det handlar om att å ena sidan bekämpa olaglig invandring och att å den andra arbeta för laglig invandring. Vi får inte blunda för att invandringen, särskilt olaglig invandring, är en vår tids stora utmaningar som vi måste möta.

Jag ser fram mot att sätta dessa instrument i arbete, tillsammans med er. Vi måste se framåt. En av de mest krävande frågorna under förhandlingarna om dessa nya instrument, som är föremål för medbestämmande, var parlamentets roll i den strategiska planeringen, som den uttrycktes i strategidokumenten. Formerna för en dialog om demokratisk insyn grundas på de förklaringar som bifogats för den interinstitutionella överenskommelsen om den nya budgetramen och har även utvecklats i en brevväxling med de berörda utskotten. Det första landstrategidokumentet, som är ett pilotdokument, kommer snart till parlamentet. Vi ser nu fram mot genomförandet av den demokratiska dialogen.

När det gäller instrumentet för samarbete med industriländer (ICI) vill jag säga följande till David Martin och Erika Mann. Som ni vet är den rättsliga grunden artikel 181 a i EG-fördraget, där man föreskriver samråd med parlamentet under lagstiftningsprocessen. Självklart är kommissionen alltid beredd att utbyta åsikter med parlamentet om olika aspekter av samarbetet med industriländer också. Vi kommer definitivt att i högsta grad beakta alla eventuella resolutioner från parlamentet i detta avseende.

Om vi ännu inte alltid har sett de resultat vi önskat i utvecklingsländerna beror det ibland även på att man ännu inte har uppnått god styrning. Det är en annan mycket viktig faktor som jag vill framhålla, eftersom vi tillhandahåller mycket stöd och försöker göra vårt bästa. Tyvärr är det ibland så att det inte finns någon god styrning.

Sammanfattningsvis: förhandlingar är alltid komplicerade, men det vi önskade var förenkling. Det är så viktigt att förenkla för att uppnå synlighet och effektivitet. Att skära ned mer än 40 olika rättsliga instrument till 7 instrument med riktlinjer har varit svårt, men jag anser att det har varit en utmaning som lönar sig i slutändan. Tre nya instrument har redan trätt i kraft: instrumentet för stöd inför anslutningen, grannskapspolitiken och stabilitetsinstrumentet. Fyra instrument kommer att antas inom kort: instrumentet för utvecklingssamarbete (DCI), instrumentet för samarbete med industriländer (ICI), instrumentet för kärnsäkerhetssamarbete samt instrumentet för mänskliga rättigheter och demokrati. Alla som i dag har talat om de positiva resultaten av våra förhandlingar om DCI och ICI har också sett det.

Hela denna övning har visat att om vi, de tre institutionerna – kommissionen, rådet och parlamentet – arbetar tillsammans på ett konstruktivt sätt så kan vi i slutändan åstadkomma goda resultat. Återigen: Jag ser fram mot att arbeta tillsammans med er för att garantera ett verkligt bra, effektivt och synligt genomförande.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.