Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 13 december 2006 - Strasbourg

4. Strategi för utvidgningsprocessen och de stora utmaningarna 2006-2007 – De institutionella aspekterna av Europeiska unionens kapacitet att integrera nya medlemsstater (debatt)

  Talmannen. Vi har en mycket viktig punkt på föredragningslistan i dag, nämligen den gemensamma debatten om

- betänkandet av Elmar Brok, för utskottet för utrikesfrågor, om kommissionens meddelande om utvidgningsstrategin och de största utmaningarna 2006–2007 (2006/2252(INI)) (A6-0436/2006) och

- betänkandet av Alexander Stubb, för utskottet för konstitutionella frågor, om institutionella aspekter på Europeiska unionens förmåga att integrera nya medlemsstater (2006/2226(INI)) (A6-0393/2006).

Dessa frågor är viktiga i sig, men de är särskilt betydelsefulla nu strax före Europeiska rådets möte och de kommer att höra till de viktigaste frågor som ska diskuteras vid regeringschefernas möte. Det ska bli mig ett nöje att delge rådet de resolutioner som parlamentet kommer att anta i dessa frågor under detta sammanträde.

  Elmar Brok (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! Det var i våras som parlamentet bad kommissionen att lägga fram en rapport om förmågan att integrera de nya medlemsstaterna. Den rapporten lades fram den 8 november, men vi anser inte att den är tillräcklig.

Hittills har utvidgningen varit en av de mest framgångsrika aspekterna av EU:s politik i och med att området med fred, stabilitet och positiv ekonomisk utveckling har utvidgats avsevärt och bidragit till Europas återförening. Vi vet också att utsikterna till EU-medlemskap en viktig del av processen för att reformera staten både i kandidatländerna och i andra länder i Europa, och båda dessa positiva faktorer måste alltid beaktas.

Men efter den senaste utvidgningen då vi sammanlagt blir 27 medlemsstater – och kanske snart 28 med Kroatien – måste vi inse att vi måste tänka på framtiden för det europeiska projektet. Vill vi att EU ska bli ett politiskt projekt i ordets sanna betydelse och kunna agera och spela en global roll i frågor som rör utrikes- och säkerhetspolitiken och i kampen mot terrorism och organiserad brottslighet, dvs. i frågor där EU måste kunna agera, eller vill vi att EU ska glida fram som ett ekonomiskt projekt? Dessa frågor måste få klara svar.

Det måste stå klart för oss att EU:s nuvarande institutionella beskaffenhet inte för oss vidare. Eftersom konstitutionsfördraget var avsett för den senaste utvidgningen måste den utvidgningen avslutas och konsolideras innan vi på allvar kan börja fundera på större planer. Annars riskerar vi att förstöra vårt eget projekt. Därför innehåller konstitutionsfördraget vissa villkor, och Alexander Stubb kommer att ha mer att säga om det.

Det finns fortfarande andra frågor som vi måste ta itu med. För att vi ska veta vilka konsekvenser varje utvidgning kommer att få för det europeiska projektet måste vi få entydiga svar på frågorna om i vilken riktning vi färdas, och kanske kan vi få dessa svar i samband med nästa översyn och den planerade budgetramen för 2008/2009. Det finns hur som helst många områden – jordbrukspolitik, strukturpolitik och så vidare – där saker och ting inte kan fortgå som i dag. Vilka blir följderna för vissa medlemsstater, hur mycket mindre pengar kommer de att få och hur mycket mer kommer andra att få betala? Alla dessa saker måste klaras ut om projektet ska kunna fullföljas på ett riktigt sätt.

Det står helt klart att de åtaganden vi har ingått måste fullföljas – till exempel Thessaloniki-åtagandena gentemot staterna på västra Balkan. Ingen här i parlamentet kräver att de förhandlingar som för närvarande pågår ska avbrytas. Vi vet att tiden är avgörande och att stats- och regeringscheferna måste föra processen vidare eftersom Kroatien väntar på tröskeln. Men vi måste också säga rent ut att ett fullständigt medlemskap inte är den enda möjligheten för oss att i varje skede och i varje enskilt fall förverkliga ländernas europeiska perspektiv på ett trovärdigt sätt, vare sig omedelbart eller på lång sikt. Man diskuterar därför bistånd, grannskapspolitik eller multilaterala koalitioner av stater som kan komma i fråga för ett EU-medlemskap. Tanken med detta är att deras medborgare ska få någonting nu och inte först om femton år när man avslutat de förhandlingar som inte ens påbörjats än. När jag sedan säger att vi måste utveckla en mycket mer kreativ strategi räcker det att tänka på det avskräckande exemplet Ukraina, där man tyvärr förlorade mycket tid, vilket var till vår egen nackdel. Att sådana länder bör ha ett europeiskt perspektiv ligger även i vårt intresse och inte bara i deras. Bland annat därför måste vi göra någonting. Men om vi utvidgar EU utan att göra några framsteg i unionens inre utveckling måste vi förstå att vi får en inre cirkel där EU:s medlemmar delas upp i en första och en andra klass. Detta kan sammanfattas i parollen att vi står inför valet mellan konstitutionen och Verhofstadt, för det är också en tänkbar följd. Det är just de länder som särskilt insisterar på utvidgningen som vill bromsa eller stoppa den process som gör att EU fördjupas. Jag själv tvivlar på deras trovärdighet.

När det gäller Turkiet har vi gjort gemensam sak med ett antal kolleger för att lägga fram en plan som svar på den nya utvecklingen, och jag hoppas att den ska fungera. Det är beklagligt att Turkiets rättsliga åtaganden inte har uppfyllts och att förhandlingarna återigen har försenats. Å andra sidan måste det sägas att det skulle ha varit fel att avbryta förhandlingarna. Men det innebär inte att Turkiet inte behöver infria sina åtaganden på lång sikt.

(Applåder)

  Alexander Stubb (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja komma med fem kommentarer om vårt betänkande om integrationskapaciteten. Jag ska inleda med att tacka alla de kolleger som deltagit i processen och givetvis sekretariatets personal som gjorde ett utmärkt arbete.

Min första kommentar gäller vår nuvarande terminologi. Den term som vi ursprungligen använde var ”absorptionsförmåga”. När vi diskuterade vem som skulle göra detta betänkande talade jag med själve ”herr absorption” – min gode vän Elmar Brok. Vi kom till slutsatsen att absorption kanske inte är den bästa termen att använda. Jag anser att Carl Bildt uttryckte det mycket väl när han sa: Vem vill bli absorberad av EU? Vill Frankrike absorberas av EU? Svaret är naturligtvis nej. Så vi sökte efter en mer dynamisk och positiv term och bestämde att ”integrationskapacitet” är just det vi menar.

Min andra kommentar är att detta är en potentiellt känslig fråga eftersom många olika intressen är inblandade. Min kollega och vän Elmar Brok berörde några av dem. Med andra ord finns det personer som är emot utvidgningen men för konstitutionen. Det finns de som är emot konstitutionen men för utvidgningen. Sedan finns det de som liksom jag själv är för konstitutionen och för utvidgningen, och sedan finns det de som liksom Nigel Farage och resten är emot båda.

Vad vi försökte göra var att ta oss igenom dessa fyra typer av intressen och jag tror att vi har lyckats ganska bra i detta betänkande. Begreppet integrationskapacitet är inget helt nytt. Det har alltid funnits. Före varje utvidgning finns det alltid en debatt om hur mycket EU bör fördjupas. Före 1973 blev unionen en tullunion. Före1986 fördes den europeiska enhetsakten fram. Före Finlands, Österrikes och Sveriges anslutning kom Maastrichtfördraget. Före EU:s big bang 2004 kom Amsterdamfördraget och Nicefördraget. Vad vi vill ha är en konstitution före nästa utvidgning.

För det tredje, hur definierar vi integrationskapaciteten? Jag anser att slutsatsen i detta betänkande är att man kan ge en vag uppfattning om vad detta faktiskt innebär och att man kan säga att det inte är en förutsättning för utvidgningen. Däremot är det ett kriterium för oss, de nuvarande medlemsstaterna. Vi måste få ordning på våra egna angelägenheter innan vi kan genomföra en utvidgning. Svårigheten är att man inte kan ge integrationskapaciteten en exakt definition eftersom den är kopplad till två faktorer. För det första till tiden för anslutningen. För det andra till det antal nya stater som går med. Med andra ord skilde sig utvidgningen 1973 radikalt från utvidgningen 2004. När det gäller definitionen kan man konstatera att integrationskapaciteten handlar om tre saker: institutioner, budget och politik.

Min fjärde kommentar handlar om den offentliga debatten och här skulle jag vilja peka på Europeiska rådet som säger att vi bör knyta utvidgningen till den allmänna opinionen. Vi instämmer i detta. Självklart måste man göra det, men säg mig inte att ni saknar möjlighet att göra detta. Förhandlingar om utvidgning inleds genom enhällighet. Varje kapitel inleds med enhällighet. Varje kapitel avslutas med enhällighet. Hela paketet godtas genom enhällighet, och utöver detta ska varje medlemsstat ratificera anslutningen. Om man under dessa två eller tio år inte kan förklara utvidgningens fördelar för allmänheten anser jag att man har misslyckats ordentligt i sitt arbete, så var vänliga och gör ert arbete. Sedan kan ni komma och börja tala om den allmänna opinionen. Vi behöver mer strategiskt tänkande i utvidgningsfrågan.

Min sista kommentar handlar om konstitutionen. I detta betänkande skisseras ett antal frågor som vi absolut måste förtydliga före nästa utvidgning: omröstning med kvalificerad majoritet, rättskapacitet, utrikesministern, gemensam säkerhetspolitik etc. Dessa är frågor som vi med nödvändighet bör ta itu med innan vi kan genomföra en utvidgning. Budskapet i detta betänkande är: Låt oss få ordning på våra egna angelägenheter före 2009 och därefter börja med utvidgning.

Jag ska avsluta så här: Utvidgningen är troligen den bästa strategi som EU någonsin har haft. Den har fört med sig fred, välstånd, säkerhet och stabilitet. När vi talar om utvidgning ska vi inte komma med dåliga ursäkter. Vi vet att vi aldrig men ändå alltid är redo att utvidga EU.

(Applåder)

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Vid Europeiska rådets möte i juni beslutade man att debatten om utvidgningen och unionens framtida utvidgningsstrategi skulle fortsätta och breddas under det finska ordförandeskapets mandatperiod. Europeiska rådet träffas den här veckan för att diskutera alla aspekter av den framtida utvidgningen, däribland unionens förmåga att ta emot nya medlemmar och hur man ytterligare kan förbättra kvaliteten på utvidgningsprocessen på grundval av de erfarenheter som hittills har gjorts.

Europeiska rådet kommer att hålla sin allmänna debatt om utvidgningen med hänvisning till den strategi om utvidgningen som offentliggjordes av kommissionen den 8 november. Strategin omfattar också en särskild rapport om unionens förmåga att integrera nya medlemsstater. Målet för ordförandeskapet är att diskussionerna i Europeiska rådet ska ge eftertryck åt den allmänna uppfattningen om framtiden för utvidgningsprocessen. I måndags tog rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) upp Europeiska rådets slutsatser om utvidgningen. Rådet förde en konstruktiv och grundlig debatt i frågan.

Utvidgningen är en del av Europas integrationsprocess. När det finska ordförandeskapet lade fram sitt arbetsprogram för utskottet för utrikesfrågor i juli påpekade vi att utvidgningen onekligen har gynnat tillväxten och välståndet i Europa. Den har gynnat både EU och dess medlemsstater och Europa som helhet. Utsikten till medlemskap har fått kandidatländerna att genomföra nödvändiga reformer. Utvidgningen har bidragit till att unionen har blivit en starkare aktör i den internationella politiken. Utvidgningen av den inre marknaden har gjort det möjligt för EU:s ekonomi att möta utmaningarna inom den globala konkurrensen mer effektivt.

Den historiska femte utvidgningsrundan kommer att fullföljas när Bulgarien och Rumänien, vars blivande kommissionsledamöter igår godkändes här, ansluter sig till Europeiska unionen den 1 januari. Denna runda har redan visat sig vara en framgång. Tack vare utvidgningen sträcker sig ett område med fred, stabilitet, demokrati, rättsstatsprincipen och välstånd över nästan hela Europa. Vi måste nu se till att denna framgångssaga fortsätter.

Unionen måste fortsätta med sin utvidgning som en öppen och objektiv process, utan att införa nya restriktioner eller villkor. Därför måste större uppmärksamhet ägnas åt hur utvidgningen kan gå vidare i praktiken. Det är helt naturligt att försöka förbättra kvaliteten på utvidgningsprocessen och att göra unionen bättre förberedd.

Som vi vet och som tydligt framgår av föredragandenas anföranden är inte integrationskapaciteten, eller unionens förmåga att ta emot nya medlemmar, ett kriterium för medlemskap. Det bör det heller aldrig bli. Integrationsförmågan är ändå en viktig faktor för utvidgningens framgång. Att upprätthålla integrationsförmågan ligger både i unionens och i kandidatländernas intresse. Men om vi inom unionen skulle införa utvidgningsvillkor som ett kandidatland inte kan göra något åt för att genomföra, då är risken att vi skadar reformviljan hos länder som är intresserade av EU-medlemskap.

För att upprätthålla unionens integrationsförmåga är det nödvändigt att de anslutande länderna är beredda att godta och genomföra de åtaganden som följer av EU-medlemskapet. Det är också viktigt att unionen kan fungera effektivt och utvecklas. Det är viktigt för unionen att kunna ta mot nya medlemmar när de är redo på grundval av de framsteg som har gjorts i förhandlingar. Båda dessa faktorer är också viktiga för att få allmänhetens stöd för utvidgningsprocessen.

Unionens integrationsförmåga bör prövas under utvidgningsprocessen. Vi måste se till att unionen fungerar politiskt, ekonomiskt och institutionellt när den blir större. Följderna av framtida utvidgningar för unionens institutioner, politik och budget måste utvärderas noggrant.

Det är viktigt att unionen står fast vid de utfästelser som vi gett Kroatien, Turkiet och länderna på västra Balkan i medlemskapsförhandlingarna. Med avseende på Turkiet vill jag säga att ordförandeskapet har gjort allt det kan för att förhandlingsprocessen ska kunna fortgå. Vi är nöjda med den lösning som uppnåddes i rådet i måndags. Den kommer att ge oss en grund som vi kan bygga vidare på.

Kandidatländer och potentiella kandidatländer har ansvaret för att genomföra de reformer som behövs där. Framstegen på vägen mot medlemskap är beroende av de framsteg som görs i detta avseende. Processen kan bara gå vidare om villkoren uppfylls.

På sista tiden har det legat en stark känsla av utvidgningströtthet i luften. Aktuell och saklig information kan också vara ett bra sätt att skingra de tvivel som finns. Sanningen är att unionen tjänar på och behöver de nya medlemsstaterna.

Slutligen vill jag på ordförandeskapets vägnar tacka Europaparlamentet för dess kraftfulla medverkan i debatten om den framtida utvidgningen. De två betänkanden som vi har framför oss idag är ett värdefullt bidrag till denna debatt. Ordförandeskapet kommer naturligtvis att ta vederbörlig hänsyn till betänkandena om utvidgningsstrategin och integrationsförmågan som diskuteras idag men också till Europaparlamentets allmänna åsikter. Vi är säkra på att parlamentet kommer att stödja vår gemensamma sak.

(Applåder)

  Olli Rehn, kommissionen. (FI) Herr talman, minister Lehtomäki, mina damer och herrar! Jag vill ta tillfället i akt att tacka ordförandeskapet för dess utmärkta och nära samarbete under mandatperioden och jag vill särskilt gratulera till beslutet från i måndags om att låta medlemskapsförhandlingarna med Turkiet fortsätta. Detta beslut är en tydlig signal till Turkiet om att det får konsekvenser om landet inte uppfyller sina skyldigheter. Men samtidigt kunde man, tack vare rådets beslut i måndags, förhindra en konflikt i förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet.

Detta beslut visar att Europeiska unionen kan fatta beslut i kniviga frågor som den om Turkiet på ett resolut och solidariskt sätt, utan att göra stor dramatik av det hela. Jag är säker på att det kommer att uppskattas här i parlamentet och jag vet att det åtminstone kommer att uppskattas av de 26 medlemmar av Europeiska rådet som kommer att sammanträda på torsdag och fredag och som inte ville ha ytterligare ett toppmöte om Turkiet i slutet av året.

(EN) Herr talman! Jag skulle vilja gratulera föredragandena Elmar Brok och Alexander Stubb (som inte är envis utan intellektuellt mycket flexibel, hur man än uttalar hans namn!). Jag vill också gratulera utskottet och alla ledamöter till deras intensiva arbete om detta viktiga ämne.

Kommissionen delar många av de synpunkter som förts fram i betänkandena. Vi välkomnar särskilt er förkärlek för begreppet ”integrationskapacitet” som det förklarats av Elmar Brok och Alexander Stubb. Vi välkomnar parlamentets stöd för kommissionens utvidgningsstrategi och dess principer, samt stödet för våra insatser för att förbättra kommunikationen och öppenheten.

Jag instämmer i parlamentets syn att integrationskapaciteten främst handlar om EU:s institutioner, budget och politik. Men innan jag går djupare in på denna fråga vill jag understryka hur oerhört viktigt det är att vi tar hänsyn till våra egna strategiska intressen när vi överväger vår integrationspolitik.

I den nuvarande allmänna debatten i EU talar vi ofta förbi varandra. Vissa understryker bara den strategiska betydelse som utvidgningen har för freden och demokratin. Andra fokuserar bara på inre problem som försämrar vår förmåga att integrera nya medlemsstater. Om dessa två diskussionslinjer inte möts riskerar vi att öka förvirringen bland våra egna medborgare och att urholka vår trovärdighet i kandidatländerna.

Därför måste vi bygga upp ett förnyat samförstånd om utvidgningen genom att kombinera dessa två sidor av myntet. Vi måste upprätthålla utvidgningens strategiska uppgift genom att bibehålla EU:s mjuka makt när det gäller att genomföra demokratiska och ekonomiska förändringar. Samtidigt måste vi också säkra vår förmåga att fungera medan vi gradvis integrerar nya medlemsstater.

Därför kommer kommissionen att ytterligare förbättra anslutningsprocessens kvalitet. Vi ska genomföra konsekvensanalyser och utvärdera de följder budgeten har på viktiga politiska områden, särskilt jordbrukspolitiken och sammanhållningspolitiken.

Vidare behöver vi tillämpa stränga villkor. Erfarenheten visar att ju bättre förberedda de nya medlemsstaterna är, desto smidigare fungerar EU efter utvidgningen. Svåra frågor, såsom reformen av rättsväsendet och kampen mot korruption, måste hanteras i ett tidigt skede av förhandlingarna.

När vi förbättrar anslutningsprocessens kvalitet bör vi emellertid inte skapa något som är överdrivet komplicerat. Det skulle bara sätta upp konstlade hinder i en process som redan är tillräckligt komplicerad. Jag tror att vi alla är för att man förenklar saker, inte att man komplicerar dem. Därför måste vi ha tydliga regler och tydliga förfaranden som kan förstås både av våra egna medborgare och av länderna i fråga, dvs. kandidatländerna.

Vissa undrar om utvidgningen sker på bekostnad av fördjupning. Mitt svar är ”nej”. EU har tidigare lyckats med att fördjupa och utvidga parallellt, och detta kan göras igen.

Därför bör man ha kommit fram till en ny institutionell överenskommelse innan nästa nya medlemsstat kan antas vara redo att ansluta sig till unionen. Europeiska rådet har enats om en tidsplan för att fortsätta den institutionella reformen. Den inleds med en politisk förklaring som ska antas i Berlin i mars. De nödvändiga stegen för att uppnå en institutionell lösning bör ha tagits vid slutet av 2008.

Vi behöver en ny institutionell överenskommelse för att effektivisera vårt beslutsfattande. Vi behöver en sådan överenskommelse för att stärka unionens legitimitet och vi behöver den för att stärka Europas roll i världen. Sist men inte minst behöver vi den för det nuvarande EU och dess medborgare i dag eller senast i morgon – inte bara på grund av eventuella framtida utvidgningar. Vi behöver behålla integrationens drivkraft och vi behöver fördjupa och vidareutveckla EU.

Jag utgår från att ni delar dessa mål om ett reformerat och starkare EU och jag ser fram emot att arbeta tillsammans med er för att uppnå dessa mål.

(Applåder)

  Íñigo Méndez de Vigo, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill först gratulera de två föredragandena. Lyckligtvis kommer båda föredragandena från min politiska grupp, och de har verkat gemensamt och kompletterat varandra. De vet inte om det, men nu ska jag avslöja en hemlighet: i min politiska grupp, herr Swoboda, kallar vi Elmar Brok och Alexander Stubb för ”tvillingarna”. Jag hoppas att andra tvillingar som är mer kända i Europa ursäktar att vi lägger beslag på benämningen.

Men sanningen är att de har gjort vad andra tvillingar borde göra. De har agerat gemensamt för Europas bästa. De har inte absorberat, utan snarare integrerat, ändringsförslagen från andra politiska grupper. Därför tror jag att parlamentet kommer att rösta för dessa två betänkanden om utvidgningsstrategin och integrationsförmågan.

I dessa två betänkanden görs flera olika positiva åtaganden. Det första åtagandet gäller utvidgningen – som Alexander Stubb vältaligt har förklarat. Vi anser att utvidgningen är oerhört fördelaktig för Europeiska unionen och de stater som ansluter sig till den. Det råder ingen tvekan om det. Den som tvivlar på det bör ta sig en titt på punkt 19 i resolutionen.

Men för att utvidgningen ska bli en framgång står det också klart att Europeiska unionen måste vara beredd att ta emot dessa nya stater. I realiteten är den för närvarande inte det. Ingen bjuder hem en gäst om huset inte är förberett. Att ställa huset i ordning är det andra åtagandet i Alexander Stubbs betänkande, nämligen åtagandet om konstitutionsfördraget.

För inte så länge sedan gav två av tre ledamöter här i parlamentet sitt stöd till betänkandet av Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo. Detta framhålls i Alexander Stubbs betänkande. Vi anser fortfarande att innehållet i konstitutionsfördraget behövs för att göra det möjligt att ta emot fler gäster i vårt hem.

Jag anser att det är mycket viktigt att framhålla detta nu, eftersom det tyska ordförandeskapet kommer att lägga fram förslag till ett datum, nämligen 2009. Jag anser också att alla framtida reformer måste innehålla det som understryks i punkterna 9 och 10 i Stubbs betänkande. Där förkastas också något som vi här i parlamentet har betonat då och då: vi vill inte att godbitarna ska plockas ut, dvs. det partiella ikraftträdandet av vissa aspekter. Vi vill ha den balans som finns i konstitutionsfördraget.

Slutligen har båda betänkandena ett tydligt politiskt budskap. Ni kommer att närvara vid Europeiska rådets möte, och jag vill be er att där upprepa att det inte kommer att bli fler utvidgningar utan en europeisk konstitution. Det kommer inte att bli någon. Parlamentet måste avge ett positivt yttrande när det blir frågan om att godkänna en ny utvidgning. Parlamentet kommer att utöva den rätten eftersom det är vad som formellt fastslås i detta betänkande.

Min grupp kommer att stödja båda betänkandena, och med avseende på Alexander Stubbs betänkande kommer vi att rösta för ändringsförslagen 6, 7 och 8.

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Elmar Brok och Alexander Stubb för deras betänkanden. När jag ser dem båda här tillsammans med Íñigo Méndez de Vigo drar jag dock slutsatsen att de kanske ändå inte – faktiskt inte – är lika som bär. Men resultatet är mycket bra, och med all respekt för er personligen, herr kommissionsledamot, drar jag också slutsatsen att det som kommer fram i dessa två betänkanden är bättre än kommissionens rapport, eftersom vi i vårt betänkande formulerar frågan tydligare och med mindre oklarhet. Jag anser att kommissionen borde lära en del av detta.

Även här i parlamentet finns det ledamöter som ser ett litet Europa som en lösning och som hävdar att ju mindre Europeiska unionen är, desto bättre och mer homogen kommer den att vara. Men å andra sidan finns det också ledamöter som hävdar att ”ju större desto bättre” eftersom vi då kommer att kunna tala för alla. Men vi kan inte tala för alla om vi inte har funnit en gemensam röst, något som det följaktligen måste skapas förutsättningar för. Det är kvalitet snarare än kvantitet som gör Europa till vad det är, och jag är helt överens med Íñigo Méndez de Vigo om att detta – bland annat – är beroende av den europeiska konstitutionen.

Det måste inte vara precis den aktuella konstitutionen, och det kommer det förmodligen inte heller att bli, men de viktigaste delarna av den måste förverkligas om Europa ska bli effektivt. Det råder ingen tvekan om att den andra förutsättningen är en lämplig ekonomisk grund. Låt oss nu vara uppriktiga om vår egen nuvarande oförmåga att ge våra medborgare vad de strävar efter och drömmer om att ha, saker som de har all rätt att vänta sig av Europa. För hur ska ett utvidgat EU kunna fungera om vi inte skapar de riktiga ekonomiska förutsättningarna för den?

Vi måste säga till våra regeringar att de inte kan gå omkring och ge fina löften om utvidgning samtidigt som de, när den ekonomiska grunden nämns, säger att vi inte har pengar till den. Det är inte acceptabelt, och parlamentet måste göra det helt klart.

Låt mig bara säga en annan sak om konstitutionen. Det viktigaste är naturligtvis reformen av institutionerna, och med det menas inte bara en liten uppsnyggning utan en grundläggande reform. På det ekonomiska området kan man i stort sett säga samma sak om de ekonomiska modeller som leder till en grundläggande förändring av den ekonomiska grunden för Europeiska unionen.

Låt oss alltså tala om integrationsförmåga. För min grupps räkning vill jag säga att integrationsförmågan inte är ett hinder för framtida utvidgningar utan en förutsättning för dem. Den är dessutom en nödvändig förutsättning, och inte bara en biprodukt av vårt tänkande, när vi ändrar en eller annan detalj i ett anslutningsfördrag, något som inte längre kommer att vara godtagbart i framtiden.

Parallellt med detta måste naturligtvis dialogerna om sydöstra Europa och Balkan fortsätta – inte bara om Kroatien, en fråga som jag har äran att vara föredragande för. Inte ens efter Kroatien kommer det att blir möjligt att dra en ny gräns, utan istället kommer en stegvis utveckling att behövas. Även när det gäller Turkiet, som Jan Marinus Wiersma kommer att ha mer att säga om, så har vi, samtidigt som det landet måste uppfylla sina skyldigheter, ytterligare ett integrationsuppdrag att genomföra på Cypern, och det är något vi måste göra.

Nu kommer jag till min sista punkt. Vi måste ge länderna i vårt grannskap, särskilt dem kring Svarta havet, realistiska framtidsutsikter. Därför behövs en mellanform av det slag som vi i utskottet för utrikesfrågor har tagit under övervägande. Jan Marinus Wiersma och jag har nämligen lagt fram en idé om en gemenskap för EU och Svartahavsområdet för att knyta länderna där närmare Europeiska unionen. Detta skulle vara ett slags förberedande stadium som kan leda till medlemskap om de nödvändiga villkoren uppfylls, dock utan att medföra några förpliktelser.

Vi måste ge våra grannar vad de önskar sig, men detta kan vi bara göra om vi gör det samma för våra egna medborgare i Europa, och det gör vi för närvarande inte. Hur som helst måste vi skapa förutsättningar för att göra detta, för endast då kommer det än en gång att bli möjligt att ta upp visionen om ett stort och utvidgat Europa och förverkliga den.

(Applåder)

  Talmannen Alexander Stubb och Elmar Brok är givetvis inte tvillingar på riktigt, herr Swoboda. Íñigo Méndez de Vigo sa det i all välmening för att beskriva att deras samfällda agerande påminner om två andra välkända karaktärer, nämligen Stan Laurel och Oliver Hardy. De var inte heller tvillingar, men de agerade tillsammans.

(Skratt)

Det är så vi borde tolka deras sätt att arbeta tillsammans och det säger jag med den största respekt för våra föredragande i dag.

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även om tvillingskämten börjar bli uttjatade nu vill jag bara säga att det är tur att ni inte har förvandlats till onda tvillingar ännu, för det skulle förstås vara mycket beklagligt.

Sedan maj/juni 2005 har hela utvidgningen kommit att ifrågasättas. Den påstås faktiskt vara huvudanledningen till nej-resultatet i omröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Det var i denna negativa anda som begreppet absorptionskapacitet plötsligt dök upp. Det är ett avskyvärt ord som många ser som en förevändning för att bromsa ytterligare utvidgning och till och med ifrågasätta eller rentav ta tillbaka eventuella löften som getts.

Min grupp hakade dock aldrig på denna trend och har ett starkt intresse av två saker, för det första att det erkänns att utvidgningen hittills har varit en stor framgång och för det andra att man faktiskt håller alla löften till Kroatien och länderna på västra Balkan, även om vissa av dessa löften ännu inte är färdigformulerade. Även löftena till Turkiet måste hållas.

Här vill jag faktiskt gratulera kommissionsledamot Olli Rehn, hans kolleger i kommissionen samt rådet till de beslut som fattats om Turkiet och som jag menar är väl avvägda. Samtidigt som inga dörrar hålls stängda deklarerar man tydligt och klart vad som gäller, och vi stöder ert beslut till hundra procent.

Slutligen anser min grupp mycket bestämt – och det kommer Andrew Duff strax att gå närmare in på – att EU och dess institutioner bör se om sitt eget hus, till och med innan nästa utvidgningsrunda inleds. Detta är emellertid en uppgift för EU, medlemsstaterna, kommissionen, parlamentet, rådet och inte minst Europeiska rådet, och inte en uppgift för kandidatländerna.

Båda betänkandena avspeglar denna nya och mer positiva syn på utvidgningen. Där understryks tydligt behovet av att reformera institutionerna först, och därför kommer min grupp att stödja dem.

  Joost Lagendijk, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ska inte upprepa vilken framgång utvidgningen har visat sig vara hittills, eftersom flera av mina kolleger och även kommissionen och rådet redan har gjort det. Även om detta påpekande tycks vara lite av en plattityd här i parlamentet är det ingen onödig lyx att understryka detta i ett EU där allt fler ifrågasätter utvidgningens nytta och nödvändighet.

Trots detta är det nödvändigt, och enligt mitt förmenande även möjligt, att dra lärdom av hur vi har gått tillväga hittills. Som kommissionsledamoten nämnde finns dessa lärdomar i hans rapport och även i parlamentets betänkanden. Jag vädjar till er att bedöma varje land utifrån dess egna meriter och att undvika att göra om samma misstag genom att bunta ihop Rumänien med Bulgarien. Jag vill be er att inte fastslå ett datum alltför snabbt eftersom det vore negativt för oss och för processen. Skjut inte upp besvärliga frågor till sista minuten och lägg större vikt vid genomförandet än vid löftet. I debatten om dessa lärdomar har begreppet absorptionskapacitet, vilket numera kallas integrationsförmåga, plötsligt dykt upp det senaste året. Det är en reaktion från vissa personer som välkomnar ytterligare utvidgning – däribland från mig själv – och som bottnar i en rädsla att delta i denna debatt, eftersom många utvidgningsmotståndare har använt begreppet integrationsförmåga som ett argument mot ytterligare utvidgning.

Jag tänker inte skräda orden när jag säger att integrationsförmåga inte är ett argument för utvidgning och heller inte mot utvidgning, men vi måste alla klara över vad vi talar om.

Låt mig lyfta fram två saker. När det gäller institutionella reformer upprepar jag att även om jag varmt välkomnar ytterligare utvidgning till bland annat länderna på västra Balkan och Turkiet så är jag också övertygad om att en sådan utvidgning är omöjlig på grundval av de nuvarande fördragen och att vi därför behöver en grundläggande institutionell reform. Jag tycker bara inte att vi ska käbbla här i parlamentet om exakt hur detta ska ske, bara det sker!

En annan mycket viktig aspekt i denna diskussion om integrationsförmåga är offentligt stöd. Detta är möjligt enbart om vi och även de nationella parlamenten framgångsrikt lyckas förmedla budskapet att det förflutna värdesätts för vad det är, så att människor inte drar sig för att betona EU:s långsiktiga intressen. För detta krävs även politiskt ledarskap och politiskt mod, där man inte tar hänsyn till varenda opinionsmätning om utvidgningen där andelen positiva kanske inte är så hög just nu. Alla dessa aspekter – mod, politiskt ledarskap och långsiktiga intressen – återfinns i debatten om Turkiet.

Jag välkomnar därför i hög grad att parlamentet inte låter sig dras med i denna populism, så som sker i Turkietdebatten på vissa håll i Europa. Även i mitt hemland har jag märkt att de som var för anslutning för två år sedan plötsligt är emot Turkiets medlemskap, eftersom opinionen tycks gå åt det hållet. Vi får inte låta oss dras med i detta, åtminstone inte i detta betänkande. Därför måste Turkiet hålla sitt löfte om Cypern – och detta kommer jag att ta upp med Elmar Brok – men även EU måste hålla sitt löfte. Jag är därför mycket glad över utrikesministrarnas åtagande att ta upp norra Cyperns isolering nu i vår. EU:s framtid kan inte byggas på instabilitet och rädsla, och detsamma gäller utvidgningen.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! I början av 90-talet sades utvidgningen vara ett av EU:s viktigaste mål. Det var bråttom att återförena Europa, som tidigare varit uppdelat mellan tre ekonomiska områden, under EU:s tak. Planen för en begränsad första utvidgningsrunda, där Estland, Tjeckien och Cypern men inte Lettland, Slovakien och Malta ingick, övergavs plötsligt för en större utvidgningsrunda. I denna runda var det Rumänien och Bulgarien som bildade eftertrupp, även om dessa länder kommer att bli medlemmar om tre veckor.

Efter löftet att alla baltiska stater som ännu inte har gått med också är välkomna, efter den tröga starten på förhandlingarna med Kroatien och Turkiet och efter en kortlivad entusiasm om ett eventuellt snabbt anslutningsförfarande där Ukraina, Moldavien och Vitryssland skulle ingå, har det blivit märkbart tyst. Förhandlingarna med ett annat kandidatland, Makedonien, har faktiskt inte ens inletts ännu.

Nu kryper det fram att nykomlingar inte längre är så välkomna. De som bestämmer fruktar att EU utan en konstitution kommer att få ännu svårare att fungera ordentligt och att ännu mer stöd kommer att behöva delas ut. Allmänheten i stort har blivit bekant med fenomenet arbetsmigration, som innebär att människor som bor långt ifrån sitt hem utför smutsiga och farliga arbeten till en dålig lön och under usla boendeförhållanden.

Tjänstedirektivets antagande har skapat oro för att en förnuftig sociallagstiftning och ordentliga kollektivavtal i de gamla medlemsstaterna snart kommer att behöva konkurrera med den otillräckliga lagstiftningen i de nya eller blivande medlemsstaterna. Både till följd av den nyliberala politiken i EU och bristen på framsteg för demokratiseringen och de mänskliga rättigheterna i Turkiet håller en fortsatt utvidgning på att bli extremt impopulär hos allmänheten i de nuvarande medlemsstaterna.

Dessa båda misslyckanden har tvingat oss att slå av på takten och införa tillfälliga övergångsåtgärder. Faran med detta är att de stater som för närvarande avvisas under tiden blir ännu mer beroende av EU, vilket kan hindra dem i deras egna val och deras egen utveckling.

Min grupp är för att de potentiella anslutningsländernas lika värde ska respekteras, inte minst under övergångsperioderna, och att ekonomiskt stöd ska beviljas för att göra det möjligt för länderna att komma i fatt och även underlätta deras framtida anslutning. Vi är skyldiga alla invånare i våra medlemsstater som har rötter i f.d. Jugoslavien och i Turkiet att allvarligt överväga dessa regioners önskan om anslutning.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! När jag läste de båda betänkandena upptäckte jag en enda positiv överraskning. Den entydigt svarta bilden av EU:s utvidgningsutsikter har ersatts av en grå bild. Denna ljusare bild bör välkomnas. Bilden blev ännu ljusare i dag genom föredragandens anförande, men den bild som målas upp ligger fortfarande långt ifrån sanningen.

Trots det intryck som båda betänkandena kan ge är det inte de institutionella reformerna som har gjort EU till en allt starkare aktör på den internationella arenan. EU har vunnit politiskt inflytande eftersom det nu företräder fler medborgare och fler företag, omfattar ett större territorium och har ett ökat militärt och ekonomiskt inflytande. Det är alltså tack vare utvidgningarna på 80- och 90-talen och nu senast 2004 som EU har fått styrka att bli en global aktör. Den förändringen uppnådde man inte genom att vifta med fördragsreformernas magiska trollspö.

Jag märker att det finns en större vilja att tala om resolutionen från mars 2006 om samma ämne, men att göra konstitutionsfördraget till ett villkor för utvidgning är bara omodernt. Vi kan se fram emot institutionella förändringar, men krav på att fördragets nuvarande utformning ska ändras kan bara tolkas som en ursäkt för att bromsa utvidgningsprocessen utan anledning. En strategi som bygger på devisen ”konstitutionsfördraget eller döden” är vare sig bra eller förnuftig. Ett liknande svepskäl återfinns i den orealistiska debatten om absorptionskapacitet eller integrationsförmåga.

Den europeiska integrationen är varken ett kemiskt eller ett fysiskt fenomen och den styrs inte av några objektiva naturlagar. Integration handlar om ren politisk vilja, som ligger i våra händer eller i händerna på våra kolleger i medlemsstaterna. Om vi verkligen tycker att utvidgningarna har varit en framgång kan man fråga sig varför vi skulle vilja lägga till trettio klausuler som bottnar i en åskådning som ligger nära den inskränkta och fega EU-skepsisen. Kan vi verkligen vara säkra på att utvidgningen påverkar integrationens kvalitet negativt? Integrationens kvalitet försämras kanske också på grund av EU:s egen dåliga politik? Kanske kvaliteten blir lidande till följd av en alltför tung dagordning, som vi tvingar på EU, eller till följd av alltför skiftande och höga förväntningar?

Om vi skulle försöka motbevisa min kritik skulle allt som återstår vara den ganska banala sanningen att kandidatländerna måste uppfylla kriterierna för medlemskap. Jag är tveksam till om vi behöver utarbeta två hela betänkanden bara för att påminna oss om denna ganska självklara och vedertagna princip.

Därför vill jag inte rösta för betänkandena, då de inte tycks vara någonting annat än en uppräkning av förevändningar för att skjuta upp integrationsprocessen utan någon riktig anledning.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Stubbetänkandet är en besvikelse av flera skäl. För det första bidrar det inte på något sätt till att lösa det nuvarande institutionella dödläge som unionen befinner sig i. Parlamentets senaste ståndpunkt tycks endast bestå i det uttalade stödet för den europeiska konstitutionen och sammanfattningen av denna konstitution i punkt 9, efter antagandet av detta betänkande.

Lika upprörande är bristen på visioner om utvidgningsprocessen, vilket för mig in på min andra invändning. Samtidigt som behovet av att främja allmänhetens acceptans av utvidgningen betonas i punkt 11 sägs ingenting om varför stödet för utvidgningen minskar. I betänkandet förblir också EU:s begränsningar en tabubelagd fråga. Det är precis denna totala brist på politiskt ledarskap i definitionen av EU:s gränser som skapar missnöje och osäkerhet kring utvidgningsprocessen.

Konkreta rekommendationer för att inlemma utvidgningen i fördraget saknas också i betänkandet om institutionella aspekter på Europeiska unionens förmåga att integrera nya medlemsstater. Jag föreslår att anslutningsprocessens olika etapper införlivas i ett fördrag, så att enhetliga kriterier kan tillämpas på potentiella medlemmar över hela linjen. På så vis ökar insynen i utvidgningsprocessen och parlamentet får möjlighet att faktiskt utöva sin parlamentariska kontroll i alla besvärliga skeden i anslutningsprocessen.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Nu när vi debatterar utvidgningsstrategin är det lämpligt att fundera över hur förhandlingarna med problematiska kandidatländer som Turkiet förs. Turkiet har fått en tidsfrist för att uppfylla sina skyldigheter enligt tullunionen. Den turkiska regeringen vill dock inte lyssna på det örat och EU:s så kallade sanktioner består i att för närvarande lämna de besvärliga kapitlen därhän och slopa tidsfristen utan att ha någon ny i sikte.

Kommissionen och rådet har flera gånger sagt att de inte vill ha någon konfrontation med Turkiet, och turkarna har nu förstått att det är de som dikterar villkoren och inte vi. Den belgiska regeringen har faktiskt presenterat en ny handlingslinje för detta enligt vilken vi i förhållande till Turkiet, och jag citerar ”är inbegripna i en geopolitisk utveckling och att en ny taktik behövs”. Med andra ord kan ett icke-europeiskt kandidatland som Turkiet bolla som det vill med Köpenhamnskriterierna. EU har ingenting att sätta emot när Turkiet köpslår som en basarförsäljare.

Kommissionsledamot Olli Rehn talade nyss om EU:s trovärdighet hos kandidatländerna. Han glömde en liten detalj, nämligen EU:s trovärdighet hos den europeiska allmänheten. Medborgarna har alltid fått höra att förhandlingarna skulle avbrytas om det blev uppenbart att Turkiet inte lever upp till kraven, vilket är raka motsatsen till vad som nu sker. Det är detta trovärdighetsproblem som EU brottas med.

  Panayiotis Demetriou (PPE-DE). – (EL) Herr talman, fru minister, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! De båda föredragandena har lagt fram två utmärkta betänkanden i dag. Jag gratulerar dem till att de på ett koncist, utförligt och konkret sätt har placerat saker och ting på rätt plats.

Det finns en ständigt återkommande fråga: Vart är EU på väg? Denna fråga rymmer flera underfrågor: Vilket sorts EU vill man ha? Hur stort EU vill man ha? Fungerar EU effektivt i dag?

Detta är besvärliga frågor som måste få ett svar och dessa svar är en del av den vision vi vill arbeta för. Vad är vår vision? Vår vision är gemensam. Vi vill ha ett demokratiskt, blomstrande och humant EU. Vi vill ha ett EU som kan ha en ledande global roll. Därför är utvidgningen ett självändamål. Utvidgningen är en del av visionen. Därför kan vi inte börja i galen ände – var sak har sin tid. Olli Rehn har därför rätt i att utvidgning och fördjupning är två – skulle jag vilja tillägga – sidor av ett och samma mynt.

Vi får dock inte tala om utvidgningen som något som sker på bekostnad av kvaliteten och gynnar expansionen – EU:s mål är inte expansion – utan att ta hänsyn till de förhållanden vi lever under. Det är inte EU som måste anpassa sig efter utvidgningen. Det är varje land som vill ansluta sig till EU som måste anpassa sig. På tal om Kroatien och Turkiet är det verkligen bra att vi vill ha med Turkiet i EU. Däremot stoppade vi Kroatien när landet inte uppfyllde våra villkor. Jag tycker inte att vi hade behövt gå så långt.

Avslutningsvis vill jag säga att vi måste gå vidare med konstitutionen. Annars förlorar utvidgningen sin historiska betydelse.

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Även jag vill gratulera de båda föredragandena Alexander Stubb och Elmar Brok till deras utmärkta arbete. EU:s femte utvidgningsrunda är otvivelaktigt ett av EU:s mest ambitiösa projekt någonsin. Den är givetvis också utgångspunkten för dagens diskussion. Denna utvidgning tvingar oss även att fundera över EU:s interna funktion innan vi inleder ytterligare en runda. Därför står EU:s integrationsförmåga återigen på dagordningen i dag.

Jag vill dock ta upp den kritik mot utvidgningen som ofta nämns i samband med den debatt vi för, och som jag i viss mån vill ta avstånd från, eftersom denna kritik rymmer ett antal ståndpunkter som jag finner stötande. För det första att utvidgningen skulle vara ett misstag, för det andra att EU inte skulle ha mer plats och för det tredje att särskilda interna reformer skulle krävas för utvidgningen. Detta är fel. Utvidgningen har ett verkligt, inre värde som hänger samman med strävan att effektivisera EU:s funktion. Jag upprepar och kommer att fortsätta att upprepa att 2004 års utvidgning var en framgång och att utvidgningen till Bulgarien och Rumänien i början av nästa år kommer att bli en lika stor framgång.

EU är och kommer att förbli en öppen klubb. EU har gjort utfästelser till flera länder och dessa måste vi leva upp till. Hur som helst måste EU reformeras för att kunna fortsätta att fungera och även för att medborgarna förväntar sig mer av EU. Därmed är vi tillbaka vid diskussionen om integrationsförmågan och utvidgningsstrategin utifrån ett systematiskt perspektiv. Jag anser att Brok- och Stubbetänkandena visar att parlamentet har lyckats fastställa våra förväntningar på ett systematiskt sätt och att kommissionen har valt samma systematiska metod, även om den, som Hannes Swoboda sa, har lämnat flera viktiga frågor obesvarade och ursäktat sig med att den kommer att återkomma till dessa i sinom tid.

När det gäller integrationsförmågan är det allra viktigast för oss att EU gör sin läxa. De nuvarande institutionerna och Nicefördraget är en otillräcklig grund för anslutning av nya medlemsstater. Det är upp till oss att genomföra de institutionella reformer som krävs för att kunna integrera nya länder i ett senare skede. Att kandidatländerna i sin tur har ansvaret för att göra noggranna förberedelser för medlemskap är ingenting nytt. Villkoren har funnits i Köpenhamnskriterierna sedan 1993.

Vissa delar av EU:s integrationsförmåga har en självklar betydelse. Vi behöver institutionerna för att EU ska fungera demokratiskt och effektivt, och vi behöver en budget som räcker för EU:s ambitioner. Jag vill dock även ta upp det som kallas kapacitet att agera, vilket jag anser har en avgörande betydelse. En annan viktig sak är att EU, kommissionen och medlemsstaterna bör ta initiativ för att tillgodose EU-medborgarnas önskemål och förväntningar. Dessa måste också stå i centrum för kommunikationen om EU.

EU måste visa vad det kan och kunna förmedla detta om vi på ett framgångsrikt sätt ska kunna skapa och upprätthålla en stödjande struktur för europeiskt samarbete. Detta är utvidgningen en del av. Vi bör inte se utvidgningen som ett separat politikområde som vi måste anta separat. Utvidgningen måste även ingå i det som kommissionen kallar sin ”medborgaragenda”. Det är bara genom att skapa en offentlig debatt utifrån ett bättre presterande EU som vi kan förvänta oss att medborgarna ska se positivt på utvidgningen framöver.

Jag vill avslutningsvis ta upp Turkiet, ett ämne som Hannes Swoboda redan varit inne på. Vår grupp stöder kommissionsledamot Olli Rehns ståndpunkt. Vi menar att han har lagt fram ett förnuftigt förslag om att vi måste reagera på att Turkiet inte har genomfört Ankaraprotokollet. Samtidigt håller vi med honom om att vi inte bör stänga dörren helt. Kommunikationskanalerna måste förbli öppna och vi är för att delvis skjuta upp eller senarelägga förhandlingarna, som ni nämnde. Vi fortsätter att understryka att Turkiet måste uppfylla sina rättsliga förpliktelser gentemot EU, men också samtidigt att diskussionerna inte får avbrytas helt.

Till sist hoppas vi att kommissionen och rådet tar initiativ nästa år för att åtgärda norra Cyperns isolering, framför allt den ekonomiska isoleringen.

  Andrew Duff (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar givetvis att man slutat använda termerna ”absorptionskapacitet”, vilket låter som en kökshandduk, och ”privilegierat partnerskap”, vilket är ett något nedlåtande begrepp som uppriktigt sagt inte innebär så mycket privilegier.

Men nu måste vi försöka att utveckla grannskapspolitiken snabbt och kreativt för att vid östra gränsen kunna skapa stabila omständigheter för stater som inte kan ansluta sig till unionen och för dem som bestämmer att de inte vill göra detta. När vi närmar oss en omförhandling av fördraget skulle det vara klokt att i del III inkludera ett kapitel där man beskriver utvidgningspolitiken, överför Köpenhamnskriterierna och långt tydligare än nu beskriver anslutningsprocessen och tröskeln. När vi omförhandlar del III bör vi dessutom överväga att inrätta en ny kategori av associerat medlemskap. En sådan förbättring skulle tjäna till att försäkra den allmänna opinionen om kvaliteten i vår anslutningsprocess och om utvidgningstakten hos Europas postnationella samhälle. Det skulle också vara till stor nytta för tredjeländer när de överväger sin framtida förbindelse med unionen.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman.

  Johannes Voggenhuber (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Samtidigt som jag gärna vill gratulera de båda föredragandena har jag under en längre tid försökt sluta tänka på dem som tvillingar. Om Íñigo Méndez de Vigo refererade till deras mor vet jag inte, men i så fall måste förlossningen ha pågått i åratal. Trots – inte tack vare – att de tillhör gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater gratulerar vi båda föredragandena eftersom de under den kris som EU genomgår har skapat klarhet kring någonting mycket viktigt.

Vad innebär det när vi betraktar fördjupning och utvidgning som en odelbar uppgift? Föredragandena har på ett övergripande och granskande sätt beskrivit denna uppgift, och såväl kommissionen och rådet som parlamentet självt får viss kritik. Gemensamt för båda föredragandena är dock också att de omsorgsfullt har undvikit de bakomliggande och viktiga tabubelagda frågorna. De har talat om behovet av att ena hela EU, men utan att fråga vad EU som helhet faktiskt är och var dess gränser finns. När vi talar om enighet och fördjupning, vad är då det slutliga målet för denna enandeprocess? Detta handlar uppenbarligen om mer än att använda en marknad och en valuta för att hålla ihop EU, men vad är det politiska målet? I januari 2006 lade Andrew Duff och jag fram ett betänkande för parlamentet där dessa frågor togs upp, och ännu har de inte fått något svar. Delvis därför kan vi inte bemöta många av allmänhetens frågor och farhågor – det här är tabubelagda frågor som vi måste hitta ett sätt att hantera.

Jag är mycket tacksam för Brokbetänkandets rättframma kritik, som handlar om det ytliga sättet att beskriva de olika utvidgningarnas finansiella konsekvenser och det ytliga sättet att hantera de institutionella frågorna. Detta måste ses som en markering gentemot kommissionen, som redan från början av denna konstitutionella kris har misslyckats med att hantera institutionernas problem på ett lämpligt sätt. Samma kritik kan dock riktas mot det ytliga sättet att hantera frågor som inre säkerhet, rättsliga frågor, mediefrihet och grundläggande rättigheter. Det är viktigt att poängtera detta. Personligen finner jag det beklagligt att Cypern nu har hamnat i centrum för Turkietfrågan, då det faktiskt inte är Cypern som är själva kärnan till konflikten. Snarare handlar det om frågor som grundläggande rättigheter och demokrati, vilka faktiskt i viss mån har hamnat i skymundan. I framtiden bör kommissionen hantera dessa frågor med betydligt större försiktighet.

Hur är det möjligt att det i Polen, som har undertecknat fördraget, pågår en debatt om dödsstraffet, som landets regering vill återinföra? Hur är det möjligt att Tjeckiens president bara några månader efter undertecknandet av ett liknande fördrag kan vara tveksam till sociala rättigheter och den sociala marknadsekonomin? Jag anser att anslutningsförhandlingar i framtiden måste innehålla en mycket större diskussion med kandidatländerna om målet för EU:s politiska enande än vad som tidigare varit fallet.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL). – (CS) Jag skulle vilja vidareutveckla Johannes Voggenhubers frågor lite. Hur är det möjligt att de mycket orättvisa förfaranden som vi sett den senaste tiden nu har upptäckts i vissa delar av anslutningsfördraget, när den faktiska situationen hanteras? Ett exempel på detta är kommissionens uppmaning till medlemsstaterna att utvärdera sin så kallade integrationsförmåga, som är en högaktuell fråga just nu. Förhandlingarna om en utvidgning av Schengenområdet och sockerkvoterna är en skandal och bara två små toppar på ett stort isberg, som visar EU:s brister. Jag håller med honom om att vi även här kan se en chans att åtgärda dessa brister. Återigen är detta givetvis en fråga om att ha viljan att diskutera lösningar som passar alla parter, snarare än den oresonliga och konfliktskapande ”take it or leave it”-attityd som vi i exempelvis Tjeckien känner igen från våra egna anslutningsförhandlingar.

Inför framtida utvidgningsrundor är det viktigt att inte bara ha gemensamma värderingar utan även erkänna att kraven från länder som traditionellt sett varit små aktörer i EU måste tas på allvar. Solidaritetsprincipen till exempel, vilken allvarligt har undergrävts av nedskärningarna i EU:s budget från 1,24 procent till cirka 1,05 procent av BNP under den senaste budgetperioden, måste förstärkas i framtiden. Det bör dessutom understrykas att konstitutionsfördraget inte kan ligga till grund för EU:s framtida utveckling. Det är vare sig en konstitution eller ett fördrag och detta måste understrykas med kraft. Jag vill även uppmana till förhandlingar för att nå samförstånd i frågor som rör framtiden för ett EU med tidsfrister.

(Avbrott)

Jag vill bara betona en sak. När det gäller förbindelserna efter utvidgningen, vilka tas upp i uttalandet med Ryssland, ser jag särskilt fram emot en lösning på problemen med mänskliga rättigheter och demokratisering, bland annat i EU:s baltiska medlemsstater.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! De två betänkanden som diskuteras ska fungera som en vägskylt för EU. På 2000-talet behöver vi dock mer än vägskyltar. Vi behöver även trafikljus. I det här fallet behöver vi bildligt talat två i stället för tre färger. Vi bör ha grönt och gult ljus, men inget rött. Detta innebär att inget land automatiskt bör utestängas från EU-medlemskap. Att ge ett land rött ljus på vägen mot den europeiska gemenskapen är olämpligt, men EU-trafiken skulle urarta till kaos om det bara var grönt ljus hela vägen.

Här vill jag påminna er om den debatt vi hade för två år sedan om Turkiets anslutning. Under debatten talade ledarna för gruppen De gröna, Johannes Voggenhubers partigrupp, om 2014 som ett möjligt datum för Turkiets anslutning till EU. I dag vet vi att detta bara var politisk surrealism. Vi måste acceptera att utöver en snabb anslutning för Kroatien och Makedonien bör europeiska länder som Montenegro, Serbien, Bosnien och Hercegovina samt Albanien tillåtas att gå med i EU före Turkiet.

I dag då det återkommande mötet med ledamöter från Montenegros parlament och företrädare för Europaparlamentet ska hållas måste vi tydligt klargöra att ju större unionen blir desto mer inflytande får den. EU har slutligen fått väsentligt större vikt genom att utvidgas, utan att någon konstitution behövs. Jag skulle vilja säga ett varningens ord till Elmar Brok och Alexander Stubb. Låt oss inte ta ytterligare utvidgningar som en förevändning för att genomföra institutionella förändringar.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Det vore bra om kommissionsledamot Olli Rehn, som ansvarar för utvidgningsfrågor, först och främst kunde definiera Europas gränser för oss. Vad är Europa? Var tar Europa slut? I Istanbul, Diyarbakir eller Bagdad? Vi vet inte var Europas gränser går. I Israel har man redan börjat samla in namnunderskrifter för att ansöka om medlemskap. Varför inte Palestina eller Marocko härnäst? Men kommer detta att vara Europa? Låt oss klargöra vad det är vi vill ha. Ett enat Europa eller ett enat Europa–Asien? Mot denna bakgrund inser alla vad det är som händer i dag. I dag är det inte Turkiet som går med i EU. EU går med i Turkiet och det är därför det är Turkiet och inte EU som dikterar villkoren.

Vi måste även skapa klarhet kring norra Cyperns utanförskap. Det är varken EU eller Cypern som bär skulden till detta – det är ockupationsarméns verk. Om ockupationsstyrkorna ger sig av försvinner problemet. Men det låtsas vi inte om. Vi väljer att titta bort. Det finns en ockupationsarmé i en av EU:s 25 medlemsstater och vi låtsas som ingenting. Detta spär på Turkiets arrogans. Om vi ville vara rättvisa skulle vi kräva att ockupationsarmén dras tillbaka och att Turkiet erkänner samtliga 25 medlemsstater, inte bara 24. Skulle Turkiet ha varit välkommet om det inte hade erkänt Frankrike eller Storbritannien? Givetvis inte. Varför? För att Cypern är ett litet land? EU begår ett ofantligt historiskt misstag här.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Jag förstår att förespråkare för den förkastade konstitutionen ser utvidgningen som en genväg till ett säkert genomförande av delar av denna konstitution. Därför finner vi i Alexander Stubbs betänkande det envetna men dåligt underbyggda kravet på ytterligare angrepp på den nationella vetorätten, kravet på en utrikesminister, kravet på större makt för den icke valda kommissionen och den expansionistiska EU-domstolen och större behörighet för EU.

För själva utvidgningen krävs inget av detta, men fanatiska EU-vänner som våra två föredragande har, utan att ge några hållbara argument för att övervinna det folkliga motståndet mot konstitutionen, gjort den falska vinklingen att utvidgningen kräver en konstitution. Jag hävdar att varken detta EU, eller ett EU som har blivit uppsvällt genom ett dåraktigt införlivande av Turkiet, behöver en konstitution.

Vilken salig röra Helan Brok och Halvan Stubb skulle föra oss in i! Och allt detta utan någon tanke på vem som skulle betala. Liksom tidigare verkar man förvänta sig att länder som Storbritannien glatt kommer att fortsätta att finansiera denna skenande galenskap. Eftersom EU redan kostar mitt land 4 miljarder brittiska pund netto per år, måste jag säga till er att vi helt enkelt inte har råd med någon mer välgörenhet.

  Jacques Toubon (PPE-DE). – (FR) Herr talman! EU:s institutioner har äntligen kommit fram till själva kärnfrågorna. Vad är EU? Vad vill EU? Vem kan gå med i EU? Jag hoppas att Alexander Stubbs och Elmar Broks resolutioner ska hjälpa Europaparlamentet att sluta med låtsaslekarna och inte tvinga igenom utvidgningsstrategin.

Integrationsförmåga definieras mycket bra genom de tre saker som räknas upp i punkt 8 i Brokbetänkandet. Vi menar att de politiska projekten och inte bara institutionerna måste prioriteras. Vi är emot utvidgning som leder till att gemensamma politikområden avvecklas. Det är sant att integrationsförmåga, som Alexander Stubb har definierat på ett bra sätt, inte är ett kriterium för anslutning, utan ett villkor för att gå vidare till anslutning.

För närvarande delar vi Alexander Stubbs åsikt att en fortsatt utvidgning inte kan genomföras utan nya beslutsförfaranden, nya resurser och en ny EU-representation. Det är den slutsats vi för närvarande drar av den olyckliga jämförelsen mellan de tolv nya medlemsstaternas anslutning till EU, som kan betecknas som en framgång, och Nicefördraget, som i alla avseenden är bristfälligt. Låt oss visa samma klarsynthet i våra diskussioner om Turkiet.

Rådet (allmänna frågor) har noterat följderna av Cyperns situation, som givetvis är oacceptabel, men är det egentligen inte bara ännu ett diplomatiskt grepp vi talar om här? Uppskjutandet riskerar att bli ineffektivt och verkningslöst när det gäller att förändra Turkiets attityd. Vår ståndpunkt måste bekräftas på nytt. EU kan inte integrera Turkiet, utan måste införa ett privilegierat partnerskap med detta land, som har stor betydelse för EU.

Låt oss sluta låtsas. Detta handlar om intressen, om Turkiet och om EU. Utvidgningen är inte ett mål i sig, utan ett medel för att utveckla EU:s politiska projekt.

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Herr talman! Först och främst vill jag gratulera Alexander Stubb till hans arbete som skuggföredragande för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet.

Han har gjort ett gediget arbete som uppfyller två grundläggande villkor för den här typen av betänkanden. För det första ger det ett bra svar på en extremt viktig fråga och för det andra – och detta är centralt – finns det en bred uppslutning kring betänkandet i parlamentet. Jag anser att betänkandet kommer att följa i spåren av andra betänkanden, däribland Richard Corbetts och Íñigo Méndez de Vigos betänkande, som fick praktiskt taget enhälligt stöd av Europaparlamentet på sin tid, något som gav styrka. Jag tror på detta, framför allt eftersom vi debatterar Alexander Stubbs betänkande och kommer att anta det före Europeiska rådets möte om några dagar och efter det framgångsrika andra interparlamentariska forumet om EU:s framtid, som ägde rum här i förra veckan.

Det är sant att vi måste tala om integrationsförmåga, inte om absorptionskapacitet. Vi måste tillgodose medborgarnas legitima farhågor genom en dubbel strategi där fördjupning och utvidgning kombineras. Vi är för utvidgning, som har varit en framgång och som måste vara det verktyg som används för att bygga det som så träffande brukade kallas vårt gemensamma europeiska hem.

Herr Méndez de Vigo! Det är inte gäster vi vill se i detta hem, utan det handlar om de människor och länder som huset ska komma att tillhöra, vilket betyder oändligt mycket mer. De har inte bara rätt att vistas där, utan även att känna sig hemma där och delta i besluten om vårt regelverk och vår gemensamma förvaltning. Integrationsförmågan kan därför inte vara ytterligare ett kriterium som ska fogas till Köpenhamnskriterierna, utan snarare ett villkor som vi tillämpar på oss själva som union för att se till att utvidgningen blir en framgång. Integrationsförmåga innefattar givetvis politisk förmåga, institutionell förmåga och finansiell förmåga, vilket är en förutsättning för ytterligare utvidgning. I betänkandet betonas detta och vi håller alla med. Nicefördraget är oanvändbart, det säger sig självt. När det gäller politikområden och enhällighet, det vill säga den förlamning som vi har sett, betalar vi ett högt pris för att inte ha en konstitution.

I betänkandet välkomnar vi därför den europeiska konstitutionen och dess huvudinnehåll, som Hannes Swoboda sa. Själva utanpåverket är inte betydelsefullt, utan det viktiga är de stora landvinningar som finns i konstitutionen, eftersom de innebär fördjupning och utvidgning i realtid. Det är därför det är så viktigt att punkt 9 i Alexander Stubbs betänkande får behållas i sin helhet.

Vi menar att den europeiska konstitutionen kommer att förverkligas genom ett lämpligt avtal, utan att kritisera den eller hacka sönder den som helhet, men givetvis att avtalet måste vara färdigt senast 2008 så att medborgarna vet detta när de röstar 2009. Annars gör vi narr av oss själva och givetvis även av medborgarna.

Vi måste förstås också förstärka den europeiska grannskapspolitiken. Utvidgningen måste kompletteras med EU:s grannskapspolitik och den måste framför allt inriktas på det viktiga Europa–Medelhavsområdet. Här måste Europaparlamentet spela en avgörande roll både före och efter processen.

Socialdemokratiska gruppen kommer därför att stödja ert starka och beslutsamma betänkande, herr Stubb.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! Av debatten om de båda betänkandena framgår tydligt att parlamentet är rörande överens om att kraftfulla institutionella reformer måste genomföras innan vi kan godkänna några nya kandidatländer. Vi vet alla att EU inte är i toppform, och det är därför bra att parlamentet i utvidgningsdiskussionerna koncentrerar sig på EU:s förmåga att integrera nya medlemmar, vilket tvärt emot vad vissa ledamöter hävdar inte är ett nytt kriterium utan en viktig aspekt som tidigare glömts bort. De tidigare utvidgningarna var framgångsrika, men 2004 utvidgades EU utan föregående eller samtidig fördjupning, vilket äventyrade tanken på en ännu tätare union. Särskilt för oss ledamöter måste denna tanke om förnyelse genomsyra allt vi gör, och för detta kommer vi att behöva effektiva institutioner, politisk vilja och framför allt allmänhetens stöd, vilket vi kommer att få endast om vi är trovärdiga. En aspekt av trovärdighet är att vi måste vara villiga att pröva nya metoder och undersöka alternativa sätt att samarbeta med och knyta närmare band till framtida kandidatländer. Tvärtemot vad Elmar Brok sa står valet inte mellan konstitutionen och Guy Verhofstadt, utan vi bör ha en vision som både omfattar en konstitution och Guy Verhofstadt. Jag vill tillägga att jag anser att vi bör föra denna debatt i Bryssel och inte i Strasbourg.

  Angelika Beer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att säga några ord om kommissionens rapport om utvidgningsstrategin, som – av goda skäl – är indelad i tre delar och som är starkt beroende av den kommunikationsstrategi som kommissionen kräver.

Denna debatt är en typisk sådan debatt som vi politiker engagerar oss i, och det har vi all rätt att göra, men vi borde tillämpa denna kommunikationsstrategi själva i stället för att tala om att saker och ting har gömts undan långt inne i betänkanden när de faktiskt inte alls finns där. Låt mig också göra det fullständigt klart – detta säger jag med tanke på Brokbetänkandet – att det också är orättvist att utnyttja nationella känslor och frihetsideologier för att uttrycka motstånd mot utvidgningsstrategin eller konstitutionen. Visst är betänkandet mycket ambivalent i vissa avseenden, men ni som gjorde er besväret att läsa igenom förslaget vet att betänkandet fick den form som vi ser i dagens debatt först efter betydande ändringar på initiativ av liberalerna, de gröna och socialdemokraterna.

Jag anser att de försök som vissa grupperingar, inte bara bland de konservativa utan även bland socialdemokraterna, nu gör att försöka pådyvla kandidatländerna kostnaden är oansvariga. Eftersom utvidgningspolitiken hittills har varit en fredsinriktad politik och eftersom vi vill hålla fast vid den uppmanar jag parlamentet att stödja våra ändringsförslag 12 och 14.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar denna debatt och skulle vilja komma med några korta kommentarer.

Alexander Stubb identifierade olika kategorier av personer och politiska uppfattningar i fråga om utvidgningen och konstitutionen. Jag är mycket bestämt för utvidgningen eftersom jag anser att den har varit framgångsrik och kommer att fortsätta att vara detta. Men jag är samtidigt mot konstitutionen.

Begreppet integrationskapacitet kan komma att utnyttjas för att sälja eller framställa konstitutionen som endast en fråga om att pressa institutionerna att i praktiken acceptera utvidgningen. Detta skulle inte bara vara en misstolkning av denna text utan det skulle innebära ett verkligt misslyckande från vår sida när det gäller det vi hela tiden talar om, nämligen kommunikationen med EU-medborgarna. För att kommunicera måste vi lyssna och vi måste föra denna mycket grundläggande debatt om EU:s riktning. När medborgarna ser att offentliga tjänster och arbetsrätten undergrävs finns det inget bra sätt att förmedla detta, så vi måste vara lyhörda.

Slutligen stöder jag Turkiets anslutning, men frågan om Cypern måste redas ut. Det handlar här om en pågående olaglig ockupation.

  Jan Tadeusz Masiel (UEN). – (PL) Herr talman! Världen förändras medan vi fortsätter att diskutera utvidgningen i stället för att finna en ny lösning. Jag håller med om att utvidgningen är ett av EU:s viktigaste politikområden och att den är en garant för fred och säkerhet i regionen. Det är också sant att de tidigare utvidgningarna har varit en framgång. Men en vacker dag kan framgången förbytas i misslyckande. I fysikens värld är det bara universum som kan utvidgas i det oändliga. Alla andra system exploderar i ett visst skede om de fortsätter att expandera. I stället för att diskutera utvidgningen på ett stelnat, omodernt och onödigt sätt borde vi utveckla handlingsmetoder som vi bör erbjuda våra grannar, t.ex. samarbete, grannskapspolitik och associeringsavtal.

Dessutom bör ytterligare ett kulturellt kriterium läggas till i förteckningen över de kriterier som kandidatländerna måste uppfylla, vilken upprättades 1993 i Köpenhamn. Låt våra medborgare bestämma själva genom folkomröstning om de vill att Turkiet ska bli en EU-medlemsstat eller bara ett associeringsland. Om vi vill växa mer måste väl syftet ändå vara att utvidga EU-medlemskapet till länder som är och alltid har varit europeiska, t.ex. Serbien, Ukraina och Vitryssland.

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! EU har ett synbarligen obegränsat behov av att absorbera fler länder. Mer och mer makt tas ifrån demokratiska nationalstater och koncentreras i ett centraliserat och odemokratiskt EU. Som Alexander Stubb formulerar det vill han se en enda enhet med en enhetlig struktur och rättskapacitet, med andra ord ett europeiskt Förenta staterna.

Alexander Stubb kommer inte att förvånas över att UK Independence Party inte håller med om detta, men jag har hittat något i hans betänkande som vi kan hålla med om. När han talar om en reviderad konstitution vill han att man antar en klausul som möjliggör att medlemsstaterna kan gå ur EU. Till slut kommer Storbritannien att lämna EU, vare sig man har en konstitution eller en klausul om utträde eller inte, men Alexander Stubb har åtminstone anständigheten att erkänna att länder bör ha rätt att utträda ur det nya europeiska imperiet.

  György Schöpflin (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Ibland är det värt att ställa enkla, till och med naiva, frågor: Varför ska man utvidga EU över huvud taget? Det enkla svaret är: För att utvidga det område av demokrati och stabilitet som EU har skapat.

Men frågan är mer komplex än den förefaller vid första anblicken. Demokrati är inte något statiskt, utan kräver konstanta förbättringar med syfte att ge makt åt folket. Detta är vad den fördjupade integrationen i grunden handlar om. Det är i detta sammanhang som utvidgningen aktualiserar ett särskilt problem, ett som man måste ta itu med. EU insisterar på att framtida medlemsstater kommer med fullt fungerande demokratiska system – vilket är i sin ordning – men ändå förbiser man de förändringar som utvidgningen för med sig inom själva EU.

Problemet är följande: Inträdet av nya medlemsstater inbegriper inte bara staterna utan också de nya medborgare som tillkommer genom anslutningen. Därför innebär EU:s utvidgning samtidigt en utvidgning av EU:s folk, EU:s medborgare. Deras röst hörs sällan i utvidgningsdebatten, men om man utelämnar medborgarna hotar detta att förvärra det demokratiska underskottet.

Ett EU ansatt av ett demokratiskt underskott kan inte vara helt effektivt när det gäller att utvidga området av demokrati till kommande medlemsstater. Tvärtom kunde det till och med leda till att man exporterar det demokratiska underskottet. Detta skulle fullkomligt motverka syftet. Utvidgningen måste ta medborgarnas önskemål om EU i beaktande när det gäller deras egen utvidgning, och inte ta deras röst för given. Ett misslyckande att göra detta skulle undergräva målet att utvidga EU:s område av demokrati och stabilitet.

  Jo Leinen (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vill uppmärksamma UKIP-ledamoten på att konstitutionsfördraget ger varje land rätten att utträda ur EU, men inget land har ännu gjort detta och inget land kommer heller att göra det, inte ens Storbritannien, eftersom det är långt mer fördelaktigt att stanna kvar i EU än att gå ur. Detta är inget som oroar mig. Det finns ingenting nytt i den här typen av propaganda från ledamöter som håller ett anförande och sedan går ut. Detta är inte värt att ödsla tid på.

Vi är alla eniga om behovet av ett fördjupat EU, vilket vi har blivit lovade ända sedan Maastricht, då det fanns tolv medlemsstater i stället för dagens tjugosju, så nu är det hög tid att vi får det. Samma sak kommer att gälla efter alla utvidgningar i framtiden. Ett ändringsförslag ger intryck av att Kroatien och sydöstra Europa skulle kunna undantas från detta krav till och med nu, men EU måste tvärtom fördjupas innan några nya länder kan gå med.

Det måste även slås fast att det är EU självt som bär skulden till dessa problem, inte kandidatländerna, vilket redan har påpekats. Vår uppgift är att upplysa människor om utvidgningens mål och fördelar, inte minst för våra egna länder, och att förklara för dem vilka dessa är. Samtliga gamla medlemsstater gynnas enormt av att nya medlemsstater kommer till. Eftersom de gamla medlemsstaterna exporterar mycket mer till de nya än vad de importerar är detta en strategi som alla vinner på, men detta förmedlas tyvärr inte till allmänheten. Här har vi lite att jobba med.

Jag vill även ta upp ett annat problem som rör förfarandet för ratificering av nya anslutningar. Om enskilda länder börjar prata om att hålla folkomröstningar om nya medlemsstaters anslutning kommer detta att ställa till problem för oss. Detta är också en fråga vi måste lösa.

I det stora hela vill jag dock gratulera tvillingarna till att ha funnit rätt väg framåt, en väg som parlamentet bör ställa sig bakom.

  István Szent-Iványi (ALDE). – (HU) I dagens debatt har nästan alla varit överens om att anslutningen är en framgångssaga. Om det är så måste vi oförtrutet fortsätta med de skyldigheter vi har godtagit, eftersom EU verkligen behöver framgångssagor. Reformen av beslutsförfarandet och debatten om integrationsförmågan får inte tas som förevändning för att bromsa utvidgningen.

Kroatien måste bedömas utifrån sina egna meriter. Förhandlingarna med Turkiet måste fortsätta, men Turkiet måste också visa god vilja och uppfylla villkoren. För Makedonien måste vi tydligt slå fast villkoren för inledande av förhandlingar. För potentiella kandidatländer måste det finnas exakta villkor för anslutning också på medellång sikt, förutsatt att de är redo att uppfylla dessa villkor. EU måste även garantera ytterligare medel, mer pengar samt tydligare och mer realistiska villkor för föranslutningsfonderna, för annars kommer vår avsikt att fortsätta med utvidgningen inte att framstå som trovärdig.

  Cem Özdemir (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! EU:s egen utvidgning är ett av de effektivaste utrikespolitiska instrumenten och konfliktförebyggande medlen i EU:s historia, men både utmaningar och möjligheter väntar oss.

Efter anslutningen av Rumänien och Bulgarien kan vi se fram emot Kroatiens anslutning och därefter, i en senare runda, inte bara Turkiets anslutning, utan även anslutningen av länderna på västra Balkan, som inte får glömmas bort i allt detta. Även om det är svårt måste EU samtidigt som det utvidgas också fördjupas, vilket kommer att kräva en reform av de institutionella ramarna. Vårt problem är inte så mycket allmänheten och kandidatländerna som den europeiska eliten, och jag vill därför uppmana Elmar Brok att ta den store europén Helmut Kohl som förebild, en man som hade modet att förmedla vikten av ett bredare och djupare EU till allmänheten.

Nu är tiden inne för ett initiativ för att lösa Cypernkonflikten och sätta stopp för isoleringen av öns norra, turkiska del. Jag välkomnar löftet från öns grekiska del, men det behövs även ett nytt initiativ under FN:s ledning som gör det möjligt att äntligen få slut på konflikten och som gör att EU kan behandla förhandlingarna med Turkiet som en helt separat fråga.

  Sylvia-Yvonne Kaufmann (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Även om vi inte kan förutspå vilka länder vi kommer att kunna välkomna in i EU, eller när, finns det tre centrala aspekter. Den första är att det kommer att bli fler anslutningar till EU efter Bulgarien och Rumänien. Den andra är att alla europeiska länder som delar våra värden och uppfyller Köpenhamnskriterierna har rätt att ansöka om EU-medlemskap. Den tredje är att Nicefördraget inte är någon lämplig grund för framtida utvidgningar. Av detta kan man dra slutsatsen att en omfattande och genomgripande reform av ett EU med 27 medlemsstater är nödvändig.

Detta hade varit en riktig bedömning även för sex år sedan, när Laekendeklarationen antogs, och nu är den mer relevant än någonsin. Jag menar att det är ett absolut krav att EU måste fördjupas innan någon ytterligare utvidgning sker och att konstitutionsfördraget är nyckeln till ett livskraftigt EU i framtiden. Det är inte acceptabelt att enskilda länder ställer krav på kandidatländerna och att de förväntas klara allt på egen hand. Därför hoppas jag att det kommer att visa sig möjligt nästa år att hitta en väg ut ur den konstitutionella krisen så att vi får en acceptabel lösning för alla 27 medlemsstater. Den komplexa politiska situationen gör dock detta extremt svårt.

Det kommer att vara avgörande för integrationskapaciteten att man inte eftersträvar en enbart minimal – kanske enbart institutionell – reform av EU. Det får inte finnas någon väg tillbaka från konstitutionsfördraget 2009. Det är även absolut nödvändigt att vi lyckas minska klyftan mellan EU och medborgarna. Vi måste högt och tydligt förmedla – inte bara till människorna i Frankrike och Nederländerna – att vi vill dra lärdom av nej-omröstningarna i dessa länder och att detta innebär att vi vill överväga andra sätt att utforma EU:s politik i framtiden. Detta anser jag framför allt innebär att skapandet av ett socialt EU måste stå i centrum för EU:s politik – och stanna där.

  Mario Borghezio (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Denna debatt måste ge kommissionen en tydlig vink om att den måste anpassa sitt omfattande utvidgningsprogram efter behovet av en övergripande strategi för EU:s politiska roll i dag och i framtiden.

Detta inbegriper även – kanske framför allt – att fatta ett geopolitiskt beslut om vilka gränser EU bör ha. Detta är inte minst nödvändigt i den mycket känsliga Turkietfrågan, där ett privilegierat partnerskap till slut börjar framstå som en lösning.

Jag instämmer i betänkandena på en punkt, och det är att man i kommissionens meddelande om utvidgningsstrategin inte lägger tillräcklig vikt vid en central aspekt, nämligen risken för att EU som politiskt projekt ofrånkomligen kommer att försvagas eller t.o.m. misslyckas om inte en tillräcklig politisk, ekonomisk, finansiell och även kulturell integration sker vid framtida utvidgningar.

Det är ett faktum att kommissionen genomför detta utvidgningsprogram med ett lättsinne som är stötande och utan att ens tala om de finansiella konsekvenserna, trots att det är absolut nödvändigt att ha full insikt om dessa före en eventuell anslutning.

Vi är väl medvetna om det hårda arbete vi har framför oss efter Bulgariens och Rumäniens anslutning. Kanske är det dags att göra klart för de länder som väntar på medlemskap att det i nuläget finns flera olika möjligheter för dem, som vi har påpekat när det gäller Turkiet. Vi får inte glömma att det var ofantligt svårt att nå en kompromiss om den nuvarande budgetramen, som förresten måste ses över snart.

Mot denna bakgrund inser man att ståndpunkten hos de regeringar som i likhet med Prodis regering ständigt kräver att utvidgningen ska utsträckas till de baltiska länderna utan någon som helst hänsyn till de faktiska svårigheterna, är ett utslag av oansvarigt lättsinne.

Det överdrivna överseende som man vid tidigare anslutningsförfaranden visat i allvarliga frågor som korruption och brottslighet kan heller inte längre tolereras om vi vill att EU:s integration ska fortsätta att anpassas efter de normer och värden som medborgarna och våra landsmän tror på.

  Paul Marie Coûteaux (IND/DEM). – (FR) Herr talman! Även vi kommer att rösta emot betänkandet, eftersom det syftar till att ta avstånd från det gamla, kloka EU, det vill säga när det var sex medlemsstater som samarbetade för att skapa en motvikt på vår sida av Atlanten.

De som tror på överstatlighet har blåst upp sitt projekt på ett oproportionerligt sätt genom utvidgningar lite här och var och utan att ens veta var de egna gränserna går. Faktum är att dessa EU-fanatiker genom att sudda ut de nationella gränserna och genom att inte ens längre veta vad en gräns är, nu inte längre vet när det är dags att sluta. Deras projekt är därför inte politiskt i strikt bemärkelse, eftersom det – och jag upprepar – inte kan finnas någon politik utan gränser.

I dag upptäcker EU-fanatikerna att det fortfarande finns någon bakom muren och att de måste utvidga ännu mer, eftersom de inte kan säga nej till någon. Här förvägras de en konstitution – låt dem inte tro något annat! – de förvägras en konstitution för all framtid. De står inför ett ofantligt tomrum då de tvingas att antingen ge vika, det vill säga uppfinna ett pragmatiskt EU med två eller tre olika hastigheter, vilket vore det mest förnuftiga, eller påbörja en halsbrytande, besinningslös färd.

Här är de nu, i lag med Turkiet och ställda inför nya kandidatländer i t.ex. Kaukasien. Georgien är ju faktiskt medlem i Europarådet … Och varför inte Maghrebländerna, eller Libanon, vars historia är så tätt förknippad med våra länders historia?

Så låt oss skrida till verket! När nu detta stackars EU inte längre har någon struktur kan vi lika gärna fortsätta att utvidgas, och när vi gör det måste vi se upp så att vi inte glömmer de länder som av någon märklig anledning lämnats utanför – Serbien och Ryssland – kanske för att de inte accepterar USA:s dominans? Detta säger allt som behöver sägas om den så kallade Europeiska unionens misslyckande – ja, misslyckande.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Upprepade gånger de senaste åren har parlamentet, först försiktigt och sedan – som i dag – mycket tydligt, sänt ut det dubbla budskapet att det inte kan bli någon ny utvidgning utan en fungerande konstitution. Ingen gynnas av att vi utvidgas utan några om eller men, och i allt högre hastighet. Tvärtom. Genom att dela in medlemsstaterna i två grupper med hjälp av undantag och genom att fjärma Europas folk från varandra äventyrar vi de resultat som redan har nåtts.

Även om utvidgningen är en av EU:s verkliga framgångar ser allt fler den som ett hot. För att motverka detta måste vi vara opinionsbildare i ordets rätta bemärkelse. Detta är inte direkt lätt, för konstitutionen har väldigt lite politisk sex appeal och kan i mångt och mycket heller inte ha någon, då huvudsyftet är att få institutionerna att samarbeta bättre och att se till att besluten fattas av en majoritet på ett öppet sätt, i stället för genom diplomati på hög nivå bakom stängda dörrar. Konstitutionen handlar om en finansiell modell som på ett förnuftigt sätt balanserar funktioner i förhållande till de tillgängliga medlen och i många avseenden också om EU:s nya funktioner, trots att väldigt många redan i dag anser att EU ställer till alldeles för mycket besvär. Det varma vädret till trots har energifrågan en europeisk dimension och det är en fråga vi måste lösa tillsammans.

Jag vill avslutningsvis säga några ord om Kroatien, ett kandidatland som är särskilt viktigt för mitt hemland. Vårt krav på en konstitution betyder inte att vi vill förhindra Kroatiens anslutning, tvärtom. Det är fullt möjligt att landet kommer att gå med 2009 eller 2010, förutsatt att det tyska ordförandeskapet lyckas blåsa nytt liv i förfarandet för ratificering av konstitutionen och på nytt föra upp konstitutionen på dagordningen. Vi önskar det tillträdande tyska ordförandeskapet lycka till med detta.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! Alexander Stubb sa att utvidgningen har varit den mest framgångsrika politik som EU har fört. Den sprider stabilitet, fred och välstånd över vår kontinent.

Detta resonemang håller fortfarande. Självklart innebär det att EU måste anpassa sig, särskilt när det gäller den institutionella reformen. Innebär då detta att vi bör hindra varje utvidgning tills alla institutionella reformer har genomförts? Om detta var fallet skulle den senaste utvidgningen aldrig ha ägt rum, eftersom Nicefördraget var uppenbart otillräckligt. Kanske inte heller 1973 års utvidgning skulle ha ägt rum.

Faktum är att utvidgningen är en av de faktorer som driver på reformen. Vissa medlemsstater som tvekar inför att anamma den institutionella reformen accepterar ofta att den är en nödvändig konsekvens av utvidgningen. Därför bör de som stöder reformen stödja utvidgningen. Ändå sa Íñigo Méndez De Vigo att det inte skulle bli några framtida utvidgningar utan konstitutionsfördraget. I punkt 9 i Alexander Stubbs betänkande uppges faktiskt vad varje utvidgning kräver – och sedan kommer det en lång lista över saker som alla innefattas i konstitutionsfördraget. Vi har lite svårt för denna absoluta ståndpunkt.

Elmar Brok sa att de som kämpar hårdast för en breddning ofta är de som motsätter sig en fördjupning. Men om man vill skynda på båda dessa, måste man också arbeta för båda. Det finns en fara i att det å ena sidan kommer att finnas personer som säger att de inte vill ha någon utvidgning innan vi har en institutionell reform och å andra sidan personer som säger att vi inte behöver någon institutionell reform innan vi har en utvidgning. Om man vill driva på båda dagordningarna måste man stödja båda, eftersom det är båda som kommer att föra oss framåt mot ett utvidgat och reformerat EU.

Därför har vår grupp lagt fram ett ändringsförslag till punkt 9 för att tydliggöra att vi inte ser det som en förutsättning att varje enskild del av en institutionell dagordning antas innan någon enskild utvidgning äger rum. Vi tror att de båda processerna – utvidgning och reform – kommer att ske tillsammans. De kommer att driva på varandra och de kanske i slutändan kommer att äga rum samma dag – ett nytt fördrag och ett anslutningsfördrag kanske antas på samma gång.

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Herr talman! Utvidgningen får inte ses som ett självändamål. Det handlar om att bredda ett projekt och vi kan inte låta detta projekt försvagas på grund av utvidgningen.

När allt kommer omkring undergräver denna debatt verkligen vår förmåga att tala om vad EU vill vara och vad det vill göra. Punkt 8 i Brokbetänkandet kan inte misstolkas. Tyvärr är det nog så att vi har så bråttom att vi använder utvidgningen som en förevändning för att slippa tala om våra egna problem och svårigheter.

Det finns institutionella reformer som inte kan vänta, oavsett vad som händer med utvidgningen. Det finns politiska och finansiella åtgärder som kan genomföras direkt utan några reformer. Det finns allvarliga legitimitetsproblem och skamliga åtgärder inom Europeiska kommissionen, till exempel det hemliga godkännandet av reglerna för flygplatssäkerhet som flygplatserna ska påtvingas utan någon som helst demokratisk kontroll och utan att medborgarna informeras. Det finns många åtgärder som skadar våra institutioners demokratiska legitimitet.

Alla dessa frågor måste lösas. Det är tydligt att vi måste öppna upp debatten om utvidgningen och att vi måste närma oss de båda aspekterna parallellt. Utvidgningen får dock inte tas som en förevändning för att låta bli att åtgärda de allvarliga problem som EU står inför i dag, med eller utan Turkiet och med eller utan utvidgning.

  Milan Horáček (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag vill tacka Elmar Brok och Alexander Stubb för deras betänkanden och ta upp problemen kring den eventuella anslutningen av Kroatien, ett land som har gjort stora framsteg de senaste åren och som därför kan uppfylla Köpenhamnskriteriernas politiska och ekonomiska villkor. Eftersom EU:s integrationsförmåga därmed inte skulle sättas på prov bör EU utforma en tydlig och målmedveten strategi för att snabbt kunna integrera Kroatien. Vi får inte låta EU:s interna problem drabba Kroatien och vi bör se flexibelt på landets anslutning. Om det blir så betyder det relativt lite för EU, men enormt mycket för Kroatiens demokratiska framtid.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag vill ta upp ett av de två betänkanden vi debatterar i dag, nämligen Stubbetänkandet.

Betänkandet främjar ansträngningarna att förbättra EU:s beslutsförfaranden och institutionalisera EU så att beslut i stort sett fattas av dess ledande kärna utan någon vetorätt för de små och återigen mer oberoende länderna.

Föredraganden har uppenbarligen inte lyssnat till den allmänna opinionen, som lett till att konstitutionsfördraget avvisats två gånger. Det finns inget annat sätt att förklara varför man vill gräva upp en död text och anta dess antidemokratiska bestämmelser. Innehållet i ändringarna ökar bristen på demokrati snarare än att minska eller avlägsna den. Ändringarna syftar till att driva igenom konstitutionsfördraget och dess medborgarfientliga innehåll senast 2009. I stället för att stärka medborgarnas rättigheter och informationen till dem ska EU:s funktion och beslutsförfarande uppenbarligen vara en näst intill exklusiv rättighet för EU:s ledande krets. Det är verkligen tragiskt att medborgarna återigen stängs ute.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). – (PL) Herr talman! När vi debatterar EU:s utvidgningsstrategi bör vi tänka på vår vision om ett gemensamt Europa. Hittills har de hänsynslösa politiska försöken att tvinga igenom konstitutionen illustrerat en strävan att skapa en överstatlig politisk organisation där de största EU-länderna har beslutsmajoritet. EU:s utvidgning diskuteras oftast mot denna bakgrund. De ekonomiska frågorna lämnas därhän. EU vill välkomna så många länder som kan domineras av de största EU-länderna. Det är alltså den demografiska potentialen som ligger bakom beslutsfattarnas motstånd mot att Turkiet och Ukraina ska få gå med i EU de närmaste åren.

Jag vill understryka att EU kan överleva endast om de ekonomiska frågorna tillåts dominera över politiska hänsyn och ambitionen att skapa ett nytt romarrike för 2000-talet som domineras av endast tre eller fyra länder.

  Jacek Protasiewicz, (PPE-DE) . – (PL) Herr talman! Jag vill tacka mina partikolleger Elmar Brok och Alexander Stubb för deras arbete med betänkandena. Båda texterna innehåller en noggrann och kunnig analys av en av de viktigaste utmaningarna för EU, nämligen dess fortsatta utvidgning. Som medborgare i ett land som gick med i EU för två och ett halvt år sedan kan jag se medlemskapets fördelar, både för den polska ekonomin och för miljontals polska medborgare.

Jag är även övertygad om att den senaste utvidgningen inte bara gynnade de nya medlemsstaterna. Hela unionen gynnades, såväl ekonomin som säkerheten och stabiliteten. Detsamma gällde de tidigare EU-utvidgningarna. Både de nya och de befintliga medlemsstaterna gynnades.

EU är ett exempel på ett lyckat projekt, eftersom det aldrig har begränsat sig till en elit bestående av grundarländerna, utan har lyckats växa på ett förnuftigt sätt och därigenom bli en allt mer inflytelserik aktör på den allt mer globala arenan.

Jag tvivlar inte på att EU kommer att utvidgas igen i framtiden. Länderna på Balkan och EU:s östra grannländer kommer en dag att vara en del av EU och detta kommer också att gynna vår gemenskap.

Jag tvivlar inte på att institutionella reformer krävs före nästa utvidgning. Jag vill dock understryka min oro för att EU ska ge det oönskade intrycket att nya medlemsstater inte är välkomna, genom att göra denna process helt beroende av att samtliga punkter i konstitutionsfördraget antas, när konstitutionen nu har avvisats i de franska och nederländska folkomröstningarna. Detta skulle sända en mycket negativ signal till befolkningarna i de länder som vill gå med i EU.

Vi bör inte, och jag tror heller inte att vi vill, begränsa oss till den nuvarande medlemskretsen, som redan består av tjugosju länder. Vår vilja att godta nya medlemmar bör inte vara ett redskap i våra interna diskussioner om EU-institutionernas form.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (FR) Herr talman! Den europeiska grannskapspolitiken och de ungerska minoriteterna gör Ungern till det land som påverkas mest av unionens framtida utvidgning: Kroatien, Serbien och övriga länder på västra Balkan. Det må vara hur det vill med detta, huvuduppgiften just nu är att förstärka och genomföra fördjupade ekonomiska och institutionella reformer, dock utan att stänga dörren för utvidgningen. Det är beklagligt att denna utvidgning mot bakgrund av EU:s historia inte skulle föregås av en ekonomisk och institutionell utveckling: EU kan inte utvidgas med relativt sett mindre resurser och utan ett konstitutionsfördrag!

2004 års utvidgning hade en positiv och gynnsam inverkan på de gamla och nya medlemsstaterna. Detta är en situation som alla vinner på. De tio nya medlemsstaterna integrerades utan problem, utan ekonomisk instabilitet, utan social dumpning och utan migrationsflöden. Efter utvidgningen kunde EU anta tjänstedirektivet, Reach och budgetramen och EU kommer att bygga ut Schengensystemet. Vad som däremot behövs är en europeisk kampanj, eftersom de västra länderna inte känner till utvidgningens verkliga kostnad och de nya medlemsstaterna har gjorts till syndabockar för problemen i dessa länder.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Europeiska värderingar och principerna om rättvisa, demokrati, yttrandefrihet och respekt för de mänskliga rättigheterna är fina ord, som oftast används till överdrift vid oviktiga ceremonier och meningslösa hycklande tillställningar, men de är sällan allvarligt menade eller faktiskt genomförda. Den europeiska andans förfall, tillsammans med mästerskapet i att underordna sig den amerikanska förvaltningen, dominerar i ett EU som hotas av sönderfall inifrån genom den kortsynthet som kommissionsledamöterna med ansvar för utvidgningen uppvisar, och genom lömska angrepp från brittiska ledare som alltid går i ledband och följer sina amerikanska herrars önskningar.

Detta är det sorgliga tillståndet med en kommission och ett råd som gradvis gör EU till en besvikelse genom att, i stället för att uppfylla sina plikter, tillåta att en militärkontrollerad asiatisk stat dikterar villkoren för att vi ska få äran att gå med i EU.

Kära kolleger, en sak är säker. Med denna typ av turkisk anslutning är det inte EU som kommer att utvidgas, utan Turkiet. Så, herr Rehn, grattis till era beslutsamma insatser för att EU framgångsrikt ska kunna anslutas till ett återupplivat stort turkiskt ottomanskt imperium. Jag lyckönskar våra medborgare som ser på i bestörtning och hjälplöshet.

  Giorgos Dimitrakopoulos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag vill gratulera Elmar Brok och Alexander Stubb till deras utmärkta arbete. Jag vill påpeka följande:

Den fortsatta utvidgningspolitiken är viktig och måste på ett samordnat sätt utökas till de kvarvarande länderna på västra Balkan, särskilt mot bakgrund av den överhängande utvecklingen i Kosovofrågan. EU:s framtidsutsikter och utvidgningspolitik är politikområden som främjar fred och samarbete, som vi alla eftersträvar.

När det gäller Turkiet fattades ett beslut i rätt riktning häromdagen. Men, herr kommissionsledamot, jag uppmanar er att återigen överväga förslaget om en tidsfrist, då en sådan skulle komplettera och förbättra det fattade beslutet och även hjälpa er att värna om EU:s trovärdighet.

I fråga om grannskapspolitiken är kommissionens meddelande otillräckligt. Detta är dock ett viktigt politikområde som måste utvecklas. Vi ser därför fram emot ett nytt meddelande, ett förbättrat och mer integrerat meddelande.

Slutligen kommer ett utvidgat EU att vara mer demokratiskt, mer effektivt, mer öppet och ha en större social medvetenhet om det äntligen får en konstitution. Förfarandena återupptas, det rätta tillvägagångssättet är ett successivt tillvägagångssätt för de inneboende frågorna och problemen, men detta successiva tillvägagångssätt har också ett bäst före-datum.

  Inger Segelström (PSE). – Herr talman! Jag vill tacka Elmar Brok och Alexander Stubb för debatten om utvidgningsprocessen och deras betänkanden. Jag vill börja med att kommentera Broks tankar i led F om att utvidgning inte får underminera projektets politiska karaktär. Jag kommer från Sverige som i alla studier klart uttalat att en fortsatt utvidgning är en av de viktigaste frågorna för EU. Min oro idag är att vi inte talar klartext om den fortsatta utvidgningen och om Turkiets framtida medlemskap. Många ledamöter i parlamentet är emot Turkiets medlemskap, vilket tydligt framgick redan när PPE-DE begärde sluten omröstning om Turkiets medlemskapsförhandlingar. Det var för många med mig ofattbart att politiker inte vågar stå för sina åsikter inför sina väljare och Europas medborgare.

Det senaste året har det vid flera tillfällen framförts åsikter som gjort att jag undrar om det finns någon vilja till fortsatt utvidgning, även om vi löser de centrala frågorna som står högt på vår dagordning. Vi behöver en ny konstitution, oavsett om det blir fler medlemmar, bl.a. för ett modernt beslutsfattande. Vi behöver en reformerad jordbrukspolitik för framtidens nya jobb och ett hållbart Europa. Vi behöver en större budget för framtida finansiering. Jag undrar vad Brok menar när han i punkt 11 säger att unionen endast kan fungera om alla medlemmar delar en gemensam värderingsgrund som bottnar i en europeisk identitet. Skall jag tolka det som att stänga dörrar till Turkiet?

Min grupp, PSE, har lagt fram ett ändringsförslag, 29, som vi uppmanar att alla skall stödja. Vi är helt överens om att Turkiet skall uppfylla de krav vi ställde från början om Cypern, om kurderna, om mänskliga rättigheter samt de krav som gäller för alla andra. Låt oss dock tala klartext och hålla isär de olika dagordningarna.

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Till att börja med vill jag tacka Elmar Brok och Alexander Stubb för deras betänkanden. Båda två är som vi vet mycket kompetenta och begåvade personer, men det innebär inte nödvändigtvis att jag håller med om deras syn på EU:s framtida inriktning.

Det stämmer att det behövs reformer och det stämmer att utvidgningen i många avseenden har visat sig vara ett utmärkt och effektivt sätt att utveckla EU. I vissa avseenden måste vi dock även komma ihåg utvidgningens begränsningar. EU kan inte föra en politik som innebär att vi ständigt ska fortsätta att utvidgas och att eventuella problem ska lösas genom inrättande av nya myndigheter. Vi måste även kunna föra en djupare diskussion om hur EU ska se ut i framtiden, vilken sorts union vi behöver och vad verksamheten egentligen ska innefatta.

Jag hoppas att begränsningarna också kommer att tas upp i denna debatt om utvidgningen. Vi ställer ofta frågor om tillväxtens begränsningar i våra inledningsanföranden, men nu när vi debatterar EU:s utvidgning glömmer vi att det finns vissa begränsningar även av denna tillväxtaspekt.

  Bogdan Klich (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Planen att utvidga Europeiska unionen ytterligare håller nu på att förlora allmänhetens stöd. Den senaste utvidgningen var logisk, eftersom den innebar ett slutligt övervinnande av den konstgjorda uppdelningen av Europa som var en konsekvens av Jaltakonferensen. Frågan som nu infinner sig är vad vitsen är med ytterligare utvidgningar. Denna fråga rör målet med det stora projekt som Europeiska unionen är. Vad är ett gemensamt Europa och vad borde det vara? Är det endast ett politiskt samfund som ska trygga stabiliteten hos demokratiska regeringar för sina medlemmars skull, respekten för de mänskliga rättigheterna och de civila friheterna, respekten för rättssäkerheten och slutligen välfärden, tack vare en effektiv marknadsekonomi? Eller är det ett samfund för värderingar som går tillbaka till gemensamma rötter och ett gemensamt kulturarv? I så fall, vilka är dessa rötter och vilket är arvet?

Kulturhistorikerna betonar att den moderna europeiska identiteten är en produkt av många historiska traditioner. I var och en av oss, liksom i alla europeiska nationer, lever något kvar av den grekiska filosofiska traditionen och av den romerska republikanismen. Vi är arvingarna till renässansens humanism och upplysningstidens rationalism, och oavsett om vi erkänner det eller inte har vi också ett kristet arv. Vi får inte lura oss själva. Även om vissa av oss i dag inte vill acceptera denna tradition är den fortfarande en del av den moderna europeiska identiteten. Om inte annat är den närvarande i den grundläggande principen om mänsklig värdighet, som är basen för hela det grundläggande lagstiftningspaketet.

När Elmar Brok i sitt betänkande konstaterar att ”unionen endast kan fungera som den skall om alla dess medlemmar delar en gemensam värderingsgrund som bottnar i en europeisk identitet”, måste han ha en identitet i åtanke som omfattar vårt kristna arv. Vi får inte glömma att hänvisa till detta arv när vi utarbetar en konstitution.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman! I dag, när jag yttrar dessa ord, är det tjugofem år sedan man införde krigslagar i Polen och försökte slå ned fackföreningen Solidaritet och det polska samhällets utveckling mot frihet och demokrati. Tjugofem år senare talar jag i en helt annan värld, i Europaparlamentet, i ett Europa som bygger på principerna om demokrati, fred, rättssäkerhet och rättvisa.

Denna personliga hänvisning till historien visar tydligt på de positiva aspekter som EU har för alla européer. I dag står vi inför utmaningen att väga vidare unionsutvidgningar mot EU:s integrationsförmåga. Å ena sidan kan EU inte vända ryggen till länder som strävar efter EU-medlemskap och stänga in sig i ett västvärldens Elfenbenstorn av välstånd. Å andra sidan kan unionen inte låta de sociala och rättsliga grunderna för gemenskapen försvagas eller fullkomligt försvinna.

EU bör uppfylla sina åtaganden mot länder som eftersträvar EU-medlemskap och särskilt uppmärksamma dessa länders prestationer när det gäller rättssäkerhet, oberoende domstolar och respekten för de grundläggande rättigheterna. EU-institutionerna måste ge en mer precis definition av en starkare grannskapspolitik. I detta syfte måste vi inrätta en gemenskap mellan Europeiska unionen och området kring Svarta havet.

Förbindelserna mellan EU och Ryssland förblir en grundläggande fråga och omfattar både handel och energi men inte minst frågor om mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och demokrati.

  Henrik Lax (ALDE). – Herr talman! Perioden av eftertanke har klart visat att den stora utmaningen nu är att övertyga medborgarna om att de kan delta i besluten och påverka unionens framtid. Det är viktigt att de vågar tro på sina möjligheter att påverka och vill ge sitt stöd också då unionen i framtiden önskar ta upp nya medlemsländer, vilka kan bli många.

Alla medborgare måste kunna känna att de är företrädda i Europaparlamentet. Det är en självklarhet för många men inte för alla. På grund av de nationella valsystemen och reglerna för platsfördelning i Europaparlamentet kommer en stor grupp européer att slås ut ur parlamentet när utvidgningsprocessen förs vidare. Jag avser de regionala och nationella språkliga minoriteterna som idag utgör ca 50 miljoner, hela 10 procent av unionens befolkning. Redan i förra valet föll fyra minoriteter bort. Det är mycket olyckligt om stora grupper systematiskt skall uteslutas från beslutsfattande i unionen. Då skall vi inte heller förvänta oss att de automatiskt skulle stöda det europeiska bygget i framtiden. Detta måste tas på allvar när unionens grundfördrag ses över. EU skall inte skapa andra klassens medborgare.

  Camiel Eurlings (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag vill också varmt gratulera de två föredragandena, Elmar Brok och Alexander Stubb, till deras utmärkta arbete. Utvidgningen är en av Europas största framgångssagor, liksom många före mig sagt. Om människor tycker att det är uppenbart behöver vi bara påminna oss om Aljaksandr Milinkevitj, som talade här i kammaren i går, som själv suttit i fängelse flera gånger. Hans son satt i fängelse när han senast var här, liksom hundratals människor som endast kämpar för frihet. Saker och ting kunde ha varit mycket annorlunda för Östeuropa, och de demokratiska reformer som alla dessa länder har inlett på så kort tid är en enastående bedrift som Europa borde vara mycket stolt över.

Men för att få stöd för denna verkliga utvidgning måste rätt balans nås på ett antal områden. Detta kan jämföras med ett hus. Om man fortsätter att bygga till sovrum på första och andra våningen måste man förstärka grunden, och därför är det mycket viktigt att parlamentet nu så tydligt pläderar för införandet av ett nytt fördrag före nästa utvidgningsrunda. Detta gör vi inte så mycket för de nya ländernas skull som för vår egen. Snarare än att vara självbelåtna borde vi nu göra vad som måste göras.

Mycket har sagts om integrationsförmågan. Det ska verkligen välkomnas att detta begrepp har införts, även om det nu måste fördjupas på institutionell, finansiell och fördragsmässig nivå. Men eftersom integrationsförmågan också omfattar stöd från allmänheten måste vi förklara för dem att utvidgningen är något bra, ställa vissa krav på kandidatländerna och försöka att få den europeiska allmänhetens stöd för denna process genom att genomföra övertygande reformer.

När det gäller Turkiet behövdes slutligen ett tydligt straff, eftersom villkoren är till för att uppfyllas. Samtidigt har rådet sänt ytterligare en tydlig signal, utvärderingsfaser har införts och reglerna för Turkiet har skärpts något. Samtidigt har vi också press på oss att vidta åtgärder för nordcyprioterna. Jag vill eftertryckligen upprepa att vi står bakom reformvännerna i Turkiet. Vi hoppas att framsteg nästa år kommer att göras i fråga om Cypern och vi hoppas framför allt att vi nu återigen kommer att kunna rikta vår uppmärksamhet mot de nödvändiga reformerna i Turkiet. Jag uppmanar reformivrarna att nu göra framsteg på områdena för åsiktsfrihet och religionsfrihet, så att föredraganden nästa år kan vara mer positiv än året innan.

  Stavros Lambrinidis (PSE). – (EL) Herr talman! Jag vill kommentera fyra saker:

Först finns det en myt – för det är en myt – om att utvidgning och fördjupning är motstridiga tillstånd. Sedan början av 1980-talet är det faktiskt utvidgningen som inneburit en ökad fördjupning för oss med strukturfonder, EMU och ett ökat samarbete för att bekämpa organiserad brottslighet, hantera invandringen och skapa världsfred. Därför måste utvidgningen fortsätta.

Den andra punkten rör naturligtvis västra Balkan. Det gläder mig att deras integrationsprocess inte ifrågasätts, vilket den heller inte bör göra.

För det tredje har vi turerna kring ”absorptionskapaciteten” eller ”integrationsförmågan”, med vilket vi menar förmågan att integrera nya länder. Detta är Europas åtagande. Dess åtagande. Precis som Köpenhamnskriterierna är ett åtagande för de andra länderna. Vi är inte som journalister eller statistiker som kontrollerar om denna förmåga finns eller inte. Vi måste skapa den, just för att möjliggöra en vidare utvidgning.

Den fjärde punkten rör Turkiet. Det är så tråkigt med det köpslående jag bevittnat under de senaste dagarna. Medan kommissionen talar om behovet av ”strängt villkorande”, vilket betyder tydliga förhandsvillkor, sänder den ut ett motstridigt budskap när det gäller Turkiet. Kommissionen utövar inte påtryckningar på Turkiet att direkt tillämpa sitt åtagande om protokollet, men den utövar påtryckningar på Turkiet att erkänna en av de 25 medlemsstaterna, Cypern. Den köpslår om huruvida en, två eller tre hamnar ska öppnas och ignorerar fullständigt grunden till problemet, vilket är en militär ockupation som överträder alla de europeiska värderingar som vi vidhåller ska stärkas i samband med utvidgningen.

Jag uppmanar starkt kommissionen att återgå till väsentligheterna genom att upprätta en tidsfrist och ställa krav på Turkiet, till förmån för Turkiet självt och för demokraterna i landet.

  Arūnas Degutis (ALDE). – (LT) Utvidgningarna, både den senaste och de tidigare, har stärkt unionen, främjat dess ekonomiska tillväxt och ökat dess betydelse i världen. Därför måste vi stå fast vid vårt åtagande att ytterligare utvidga Europeiska unionen, eftersom detta är ett historiskt tillfälle och ett historiskt ansvar att skapa ett enat och välmående Europa.

Utvidgningen måste dock genomföras samtidigt som EU fördjupas, och samtidigt som dess institutioner anpassas så att de kan fortsätta att fungera med nya medlemsstater. Från och med i år omfattar EU-strukturerna 27 medlemsstater. För att EU ska kunna utvidgas och fungera effektivt måste vi genomföra ett antal brådskande uppgifter:

1. Vi måste öka allmänhetens stöd för utvidgningen, och i det syftet måste vi utförligt förklara fördelarna med en europeisk utvidgning, dess vinster, ekonomiska fördelar och historiska ansvarsområden.

2. Vi måste se över finansieringsplanen, däribland det finansiella systemet, och anpassa den till de nya kraven i en utvidgad union.

3. Vi måste genomföra de nödvändiga institutionella förbättringarna och förändringarna.

Därför är det ytterst viktigt att de länder som kommer att dela ordförandeskapet för EU fram till och med 2008 tar initiativet att skapa ett samförstånd om konstitutionen.

Slutligen vill jag konstatera att om man ser framåt är det grundläggande att vi återupplivar EU:s grannskapspolitik, vilket skulle göra det möjligt för länder som omfattas av denna politik att inte bara utveckla reformer snabbare och utveckla förbindelser med Europeiska unionen, utan också, om de vill, slutligen kunna eftersträva att bli EU-medlemmar.

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). – (HU) Jag talar också för min kollega Pál Schmitt, som är ordförande för delegationen till den gemensamma parlamentarikerkommittén EU–Kroatien, och vi vill gratulera Elmar Brok och Alexander Stubb till deras utmärkta och realistiska betänkanden.

Vi ungrare är glada över att man i betänkandena stärker Köpenhamnsprincipen, enligt vilken varje stat som vill ansluta sig till EU måste göra framsteg mot förhandlingar på sina egna meriter. Följaktligen kan vi, liksom i fallet med Kroatien, som vi för närvarande förhandlar med, med förtroende förklara att vi kommer att välkomna dem som nya medlemmar i denna omgång, på grundval av Köpenhamnskriterierna. Kroatiens anslutning är faktiskt grundläggande för slutförandet av den femte fasen av EU:s utvidgning, nämligen utvidgningen till att omfatta den centraleuropeiska regionen. Kroatien hänger samman med denna utvidgningsfas främst genom Slovenien, Österrike och Ungern, med tanke på dess utvecklingsnivå, dess rättsliga och institutionella kultur och dess tusenåriga arv.

På en annan nivå kan Kroatien tjäna som ett bra exempel för stater som vill inleda EU-utvidgningen på västra Balkan. Kroatiens anslutning medför som tur är inga problem vare sig för den inre marknaden eller för budgeten, tack vare landets storlek och utveckling. Vad gäller de institutionella anslutningsvillkoren kan de uppfyllas genom en ändring av Nicefördraget, vilket är en uppgift som man på grund av avsaknaden av en konstitution slutligen kommer att behöva ta itu med i anslutningssyfte.

Samtidigt måste principen om särskilda meriter och en vidare utvidgning verkligen granskas med större allvar hädanefter, på västra Balkan såväl som inom unionen. Detta är fallet när det gäller Kroatiens grannland, Serbien, som hyser stora förhoppningar och där den norra provinsen Voivodina kan tjäna som en bro just på grund av dess västliga rötter. Denna provins kan fortsätta att spela denna överbryggande roll om Serbien skulle sträva efter att bevara regionen i stället för att fortsätta sin nuvarande praxis med att trycka ned den traditionella kulturen hos infödda EU-folk. Om detta fortsätter kommer vi att få en bysantinsk union, snarare än en europeisk union som bygger på våra egna kulturella värderingar.

  Marie-Line Reynaud (PSE). – (FR) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Alexander Stubb för hans arbete med denna mycket känsliga fråga. Hans betänkande har förtjänsten att problemet med integrationsförmågan belyses ur olika aspekter. Jag är därför mycket glad över att man i texten inte begränsar sig till att ta upp denna frågas institutionella aspekter, utan att man också betonar andra stora reformer, utan vilka unionen inte kan ta emot nya medlemmar. Jag tänker särskilt på översynen av unionens finansieringssystem.

Jag är också tacksam för att föredraganden har lyckats med att se till att detta betänkande är neutralt mot kandidatländerna och att han har undvikit fallgropen att framföra en ståndpunkt om inträdet för en viss stat.

Slutligen betonar man med rätta i betänkandet den förstärkta roll som parlamentet bör beviljas, inte bara inom ramen för anslutningsprocessen, utan också när det gäller framtida institutionella reformer.

Jag vill dock framföra kritik på en punkt. Jag tycker faktiskt att det verkar som om föredraganden, kanske på grund av en alltför stark vilja att göra ett bra jobb, i någon mån har styrt bort betänkandet från dess ursprungliga mål och gjort det till ett betänkande där man mer inriktar sig på alla nödvändiga reformer inom EU än på den mer specifika frågan om integrationsförmågan. Snarare än att räkna upp en lång lista över institutionella reformer skulle det enligt min åsikt ha varit bättre att enbart inrikta sig på de reformer som är verkliga förutsättningar för all vidare utvidgning.

  Olle Schmidt (ALDE). – Herr talman, herr kommissionsledamot! EU:s utvidgningsprocess är en stor framgång, från 6 länder till 27. Vi har kunnat se hur ett helt nytt Europa formas. Att börja tveka nu och tala om en ”trötthet” att fortsätta utvidgningen vore att gå i fel riktning. Självfallet skall kriterierna om demokrati, mänskliga rättigheter och en väl fungerande rättsstat uppfyllas. Vi har också sett med vilken kraft det forna öst- och centraleuropa har förändrats. Det stämmer att EU behöver nya beslutsformer, men EU får inte skapa nya villkor för de länder som nu försöker bli medlemmar. Herr kommissionsledamot, jag är personligen oroad över de krafter som finns inom Europeiska unionen för att försvåra ett framtida medlemskap för Turkiet. Ett helt Europa måste vara vår framtidsvision – också med Turkiet.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Till skillnad från en av de tidigare talarna ser jag inte utvidgningen som ett utrikespolitiskt instrument, utan snarare som ett instrument för EU:s inrikespolitik. Därför får vi inte tillåta att processen med EU-utvidgningen får EU:s gränser att rämna genom anslutningen av ett land som Turkiet, som antingen endast delvis är europeiskt eller som inte är europeiskt alls. Om detta skulle inträffa skulle Europeiska unionen bli en eurasisk struktur som Europarådet, med en inre marknad. Detta kan inte vara ett attraktivt prospekt för någon som eftersträvar ett verkligt effektivt Europa som ersätter våra nationella stater i utövandet av grundläggande funktioner, vilket är den typ av Europa som övertygade federalister – däribland jag – vill ha.

Men å andra sidan kan vi inte hindra verkligt europeiska stater att ansluta sig, och därför förkastar jag försöken att tolka Brokbetänkandet, i vilket vissa punkter förvisso är öppna för tolkning, på ett sådant sätt att man får antagandet av konstitutionsfördraget att framstå som ett oumbärligt krav för anslutningen av ett centraleuropeiskt land som Kroatien. I sina egna senaste resolutioner har Europeiska folkpartiet, CDU och CSU uttryckligen angett att Kroatien utgör ett undantag när det gäller utvidgningsprocessen på grund av dess storlek, dess läge i Centraleuropa och dess beredskap, och att det faktiskt borde ha anslutits tillsammans med Ungern och Slovenien. Kroatien kan mycket väl beskrivas som en faktisk, snarare än en rättslig, rest från den utvidgningsprocess som vi för närvarande slutför. Därför kommer jag att motsätta mig alla tolkningar som kan göra att Kroatien blir den som drabbas av den konstitutionella processen, vilket Milan Horáček helt riktigt sa. Ja, vi måste naturligtvis föra den konstitutionella processen vidare under detta årtionde. Ja, vi behöver naturligtvis konstitutionsfördraget för att kunna göra ytterligare framsteg under nästa årtionde genom att välkomna stater till Europeiska unionen, liksom de i sydöstra Europa mellan Kroatien och Grekland, vars europeiska tillhörighet inte ifrågasätts, bland dem främst Makedonien, som redan har status som kandidatstat. Länder som dessa har rätt till fullständig status som medlemsstat, och denna rätt kommer vi att försvara.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Helmut Kuhne (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vill säga något om kommunikation. Även jag motsätter mig tanken på utvidgningen som ett utrikespolitiskt instrument, men mitt skäl till detta skiljer sig från Bernd Posselts. Jag anser verkligen att vi har problem. Ni kan själva se brigader av välmenande globala strateger med otaliga utrikespolitiska instrument jaga genom Europa och längre än så, ropande: ”Är ni oroliga över hotet om inbördeskrig? Gå med i EU!” Och med all tydlighet kan ni här se anledningen till att så många EU-medborgare säger: ”Nej tack, jag är inget instrument. Jag finns inte till för att lösa utrikespolitiska problem. Därför betraktar jag inte mig själv som EU-medborgare, för om det är vad Europeiska unionen handlar om vill jag helst inte ha något med den att göra.”

Det andra som jag vill säga om kommunikation är att det väcker frågan om vilket samband som egentligen finns mellan det ständiga kravet att vi måste uppfylla våra åtaganden och vår vilja att inta en sträng hållning gentemot kandidatländerna, både under och före förhandlingarna, för att få dem att göra åtaganden som de sedan håller sig till, när varje tänkbar utväg i denna debatt står öppen – gratulationer till Bernd Posselt – med förhoppningen att få ett eller annat partis favoritkandidat in i EU innan konstitutionen antagits. Allmänheten är mycket väl medveten om det budskap som sänds ut, så det finns ingen anledning att tala om utvidgningströtthet med en anklagande ton.

De som tror att de enda problemen är faktarelaterade skulle göra bäst i ta sig an dessa kommunikationsproblem.

  Alojz Peterle (PPE-DE). – (SL) Jag skulle vilja välkomna båda dessa betänkanden som ett tydligt uttryck för Europaparlamentets politiska vilja, vilket stärker Europeiska unionens trovärdighet. Jag ser betänkandena som ett uttryck för vårt ansvar på vägen mot Europeiska unionens framtid, och också som ett uttryck för vårt gemensamma ansvar på vägen mot de globala framstegen.

Jag kommer inte att specifikt kommentera de två betänkandena, men jag vill i alla fall spinna vidare på samma tanke. Jag ser en paradox. Å ena sidan talar vi om en kris i EU, men å andra sidan står vi denna jul bokstavligt talat inför det faktum att ett stort antal länder, både i och utanför Europa, gärna vill ansluta sig till EU. Vårt svar borde inte vara att vi inte har tillräckligt många stolar runt det europeiska bordet eller att vi har problem med att fastställa våra interna regler.

Det gläder mig särskilt att Elmar Brok i sitt betänkande tydligt specificerar att nära multilaterala förbindelser inte är ett alternativ till ett fullständigt medlemskap, utan ytterligare ett tillfälle för länder som för närvarande är långt ifrån att nå ett fullständigt medlemskap. Dessutom stöder jag den tydliga hållningen gentemot länderna i Sydosteuropa. Jag skulle vilja att de alla nämns med namn i nästa betänkande, eftersom inget av dem förtjänar att nämnas i en förteckning över länder som blivit över (jag anser att detta är viktigt för oss).

Följande princip kan också tillämpas på Kroatien och alla länder som följer i Kroatiens fotspår i den så kallade Thessalonikiprocessen: så snart ett kandidatland är redo, borde Europeiska unionen också vara redo. Den europeiska ambitionen borde löna sig.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera båda föredragandena. Om jag nu går över till den aktuella frågan vill jag uppmärksamma er på följande fråga. EU har visat sig vara ett mycket attraktivt projekt som under många år har lockat till sig nya länder. Därför är dagens debatt om huruvida EU borde utvidgas ytterligare enligt min åsikt akademisk, eftersom Maastrichtfördraget ger svaret. I artikel 49 i fördraget anges tydligt att varje europeisk stat som respekterar de politiska och ekonomiska kriterierna kan bli medlem av unionen. Dessa kriterier fastställdes i Köpenhamn 1993 och vi bör inte skärpa dem nu.

Dagens debatt är inte avsedd att besvara den grundläggande frågan om huruvida vi kan förändra kriterierna för ytterligare utvidgningar efter dagens behov och förväntningar. Det tror jag inte att vi kan. Jag tror att vi är bundna av principen att hålla vårt ord, att upprätthålla avtal och av den gamla romerska principen ”pacta servanta sum”. Därför kan den så kallade absorptionsförmågan inte plötsligt dyka upp som ett kriterium för att blockera EU-tillträdet för länder som har uppfyllt Köpenhamnskriterierna.

Alla på varandra följande utvidgningar har stärkt unionen och främjat dess tillväxt. Dessa utvidgningar måste dock planeras väl. Jag menar att endast en europeisk konstitution kan göra det möjligt att se till att kommande utvidgningar är välplanerade.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag håller med Paula Lehtomäki om att utvidgningen måste fortsätta som en öppen process eftersom alla tidigare utvidgningar trots många varningar och farhågor har visat sig bli en stor framgång för EU som helhet. Det har varit, och kommer att fortsätta att vara, en process som gynnar alla inblandade aktörer.

Alexander Stubb gjorde rätt i att påminna oss om att varje ny utvidgningsomgång på ett mycket positivt sätt har tvingat EU att förbättra sin inre förberedelse genom nya reformer. Budskapet i dag är att Nicefördraget inte längre räcker för den nya utvidgningsomgången. Det finns inget alternativ till att anta konstitutionsfördraget och tillämpa det i praktiken.

Emellertid ska integrationskapaciteten inte ses som ytterligare ett kriterium för de nya ansökarländerna. Den bör ses som ett inre åtagande att göra maximala insatser för att uppnå den nödvändiga förbättringen i vår sammanhållning. EU bör inte felaktigt sända ut signalen att vi kommer att stänga våra dörrar för nya ansökarländer. Alla länder i Europa har rätt att gå med i EU och att inte behandlas som gäster utan som potentiella och välkomna medlemmar i denna ständigt växande familj. Därför måste vi visa maximal öppenhet för de intresserade länderna, inklusive Alexander Milinkevitjs hemland.

Slutligen handlar inte utvidgningen bara om budgeterna och institutionerna. Det finns en enorm underström av folkopinion och människors farhågor och fördomar. Allmänheten har blivit medveten om konstitutionsfördraget. Därför behöver vi öppet ta itu med dessa behov och farhågor genom att stimulera en uppriktig och vänskaplig debatt mellan gamla och nya medlemsstater om våra olika och historiska kulturella erfarenheter. Min erfarenhet är att dessa farhågor och fördomar faktiskt i stor utsträckning liknar varandra och att de flesta av dem visar sig vara ogrundade. Det finns en enorm reserv av folkligt stöd för konstitutionsfördraget.

  Ioannis Kasoulides (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det blev till sist ingen tågkollision! Cyperns regering har med sina partner gått med på den så kallade ”förseningen” av Turkiets tåg. Låt oss inte lura oss själva. Vi förväntas hur som helst inte öppna de flesta av de upphävda kapitlen eftersom det kommer att ta några år att göra en utvärdering. Att avsluta ett kapitel är en formalitet – det innebär ingenting när allt det övriga arbetet väl har slutförts.

När det gäller översynerna så äger dessa i alla fall rum varje år. Cypern har ofta överbetonats som skälet till att tågen kolliderat. Nu är detta väsentligen ur vägen. EU är fritt att möta verkligheten som den är. Turkiet har ignorerat och deklarerar fortfarande att landet kommer att ignorera sina skyldigheter när det gäller avtalet om tullunion, en skyldighet som fanns långt före frågan om den så kallade isoleringen av turkcyprioterna.

De verkliga frågorna har vi nu framför oss: yttrandefrihet, frihet för religiösa minoriteter, situationen för de mänskliga rättigheterna i södra Turkiet, behandlingen av kvinnor, frågan om korruption samt ingripande av militären i frågor som gäller regeringen och rättsväsendet. För endast två dagar sedan fick Erdogan-regeringen en erinran av general Yasar Buyukanit för att man inte inhämtat hans tillstånd till vad som slutligen visade sig vara en villkorlig öppning av en hamn för cypriotiska fartyg.

Vissa säger att vi inte bör se Turkiet som det är i dag. Tänk på hur Turkiet kommer att vara om 15 år! Turkiet har gett oss en uppfattning om landets vilja att bli en verklig europeisk demokrati. Turkiet vet hur de ska slippa undan!

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag delar verkligen farhågorna hos många EU-medborgare som vill att de institutionella problemen ska lösas innan någon ytterligare utvidgning sker.

Det är vansinnigt av oss att vilja att unionen ska fungera tillfredsställande med 27 medlemmar på grundval av regler som gällde när vi var nio, tio eller femton unionsmedlemmar. Konstitutionsfördraget, som innehåller flera positiva faktorer, godkändes tyvärr inte av två nationer. Sedan dess har frågan legat på is. Det gläder mig att förbundskansler Angela Merkel har framfört sin avsikt att lägga fram förslag om förfarandet och en tidtabell för att lösa problemet.

Jag tror dock att vi i det här skedet måste sträva efter att lösa ett begränsat antal frågor som inte desto mindre är viktiga för att unionen ska fungera väl, till exempel att tillsätta en utrikesminister och en ordförande för unionen, minska antalet kommissionsledamöter, öka Europaparlamentets ansvarsområden, i så stor utsträckning som möjligt minska behovet av enhällighet när det gäller att fatta beslut i rådet, Europeiska unionens status som juridisk person, avskaffa systemet med tre pelare och skärpa det förstärkta samarbetet mellan medlemsstaterna och i övriga fall då detta anses nödvändigt för att unionen ska fungera effektivt.

Jag undrar dock hur många av de gamla och nya medlemsstaterna som kommer att övervinna sitt interna krångel och som överordnat mål se till att Europa med 27 medlemsstater fungerar smidigt och effektivt. Hur som helst tror jag avslutningsvis att om vi inte gör unionen funktionsduglig är det ingen idé att diskutera utvidgningen vidare.

  Tadeusz Zwiefka (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Alla som har tur nog att vara medborgare i Europeiska unionen skulle begå en dödssynd om de föreslog att vi skulle stänga denna möjligheternas dörr för andra som vill vara med. Frågan om att begränsa utvidgningen är löjlig. Det är som att begränsa friheter eller demokratin.

Dagens diskussion har visat att vi till stor del betraktar möjligheten till och följderna av utvidgningen ur EU:s interna perspektiv. Vi talar om behovet av långtgående reformer och det med rätta, eftersom vi inte har råd att vara svaga om vi vill vara framgångsrika. Reformer är nödvändiga, men först måste vi få en diagnos av situationen och ett väl genomtänkt program för förbättringar.

Jag anser att det vore en god idé att internt omstrukturera Europeiska kommissionens arbete. Om vi i dag har tjugosju kommissionsledamöter som beslutar om sina respektive ansvarsområden, så kanske det vore förnuftigt att utse två eller tre kommissionsledamöter att ansvara för att analysera situationen i Europeiska unionen och förbereda reformprogrammet på ett sådant sätt att man garanterar att vi klarar av en vidare utvidgning.

Vi kan dock inte endast betrakta denna förmåga ur ett internt perspektiv. Vi måste komma ihåg vad medborgarna i de länder som vill ansluta sig till unionen tycker om Europeiska unionen och om ett möjligt EU-medlemskap. Mina egna personliga erfarenheter av arbetet i delegationer med länderna i södra Kaukasien samt Moldavien och Ukraina har visat att vanliga människor där inte tror att de kommer att bli EU-medlemmar med en gång, men de vill vara säkra på att dörren inte har stängts. De är beredda att vänta tjugo eller till och med trettio år för att få en möjlighet att ansluta sig till unionen. Detta är en möjligheternas dörr som vi inte kan stänga för dem.

I EU:s informationspolitik borde det tydligt anges vad EU handlar om, vilka dess mål är och vad det innebär att vara EU-medlem. Det får vi inte glömma.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! De smidigt återkommande omgångarna i EU:s utvidgning är en storslagen prestation av EU. Den femte omgången, då unionen utvidgades till 25 medlemsstater för två år sedan, har faktiskt varit en stor framgång, trots varningarna om att unionen skulle bli paralyserad utan en konstitution och att länder som mitt eget skulle drabbas av ohållbara invandringsflöden, inklusive från den romska befolkningen.

Tyvärr görs i Elmar Broks betänkande ett nytt försök att koppla ytterligare utvidgning till ett absolut behov av en EU-konstitution. De brittiska konservativa som jag företräder menar att något sådant behov inte finns och att vad vi verkligen behöver är en justering av fördragen, genom ett ändrat Nicefördrag, för att avspegla den nya röststyrkan i rådet samt antalet parlamentsledamöter och kommissionsledamöter efter Kroatiens anslutning under de kommande två åren. Denna anslutning förväntas bli relativt smärtfri.

Min personliga åsikt är att vi nu också allvarligt behöver överväga den topptunga kommissionen. Emellertid tror jag inte att vi bör låta kommissionsledamöter rotera helt jämt mellan alla medlemsstaterna. Någon matematisk formel måste hittas för att, åtminstone med en halvpermanent närvaro, behålla kommissionsledamöterna från de stora medlemsstaterna – men jag vet att detta är kontroversiellt.

De nya medlemsstaterna har i stora drag varit mer Amerikavänliga. De tror på friare marknader och låga, konkurrenskraftiga beskattningsnivåer, vilket är ett synsätt som jag välkomnar. Jag tror att Rumäniens och Bulgariens anslutning den 1 januari 2007 också kommer att visa sig vara en stor framgång.

Som föredragande anser jag att den europeiska grannskapspolitiken måste delas upp i en syddimension för Europa–Medelhavspartnerskapet genom Barcelonaprocessen, och när det gäller Östeuropa en ny gemenskap mellan EU och Svarta havet med förbättrad frihandel och visumlättnader för att ytterligare stärka vår förbindelse med europeiska länder som Ukraina, Moldavien och de tre kaukasiska republikerna. Jag uppmanar medlemsstaterna att informera Moldavien och Ukraina om att de på längre sikt enligt min åsikt är berättigade, på samma sätt som alla länder på västra Balkan, att bli potentiella kandidater för EU-medlemskap.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Visionen om ett enat och fredligt Europa föddes som vi vet i ruinerna kort efter slutet av andra världskriget, och den har bearbetats och utvecklats ända sedan dess. På i stort sett samma sätt som ett företags besinningslösa expansion kan utsätta arbetsstyrkan för outhärdliga påfrestningar har EU och dess medborgare gått skilda vägar, och jag tror inte att den acceptans som gått förlorad kommer att kunna vinnas tillbaka genom PR-kampanjer, för det är viktigare att de befintliga problemen, som jobben, globaliseringen, terrorismen, brottsligheten och flyktingfrågan, får en lösning. Jag ser inte heller farhågorna om EU:s integrationsförmåga som något annat än ytterligare ett lugnande medel som är avsett att avleda människors uppmärksamhet från de villfarelser om utvidgningen som vi redan har.

Hittills har vi endast insisterat på att ansökarländerna ska uppfylla Köpenhamnskriterierna och inte lagt större vikt vid om EU självt kan nå målen när det gäller sammanhållning och integration. Om vi ska kunna hantera känslan av att vi har att göra med något oförståeligt och gränslöst, måste vi inte bara införa geografiska begränsningar, utan också göra klart för oss själva exakt hur många sociala och kulturella skillnader EU kan hantera. Jag tror att de senaste årens politik med obegränsad invandring innebär att det handlar om många fler människor än vi kan integrera.

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Till att börja med vill jag tacka alla för denna mångskiftande, allomfattande och konstruktiva debatt. Även om vi tycks vara oense på vissa områden kan man i parlamentet urskilja en tämligen stark gemensam inställning. Det är mycket tydligt att vi, för att lyckas med utvidgningen, måste se till att unionen utvecklas internt och att den behåller sin förmåga att fungera i alla situationer. Detta är centralt för integrationsförmågan. Och som man konstaterade under debatten måste EU göra sin läxa. Vad gäller utvidgningsförfarandena och de pågående förhandlingarna bör vi komma ihåg att vi inte heller gjort vår läxa i fråga om de senaste förfarandena.

I måndags nådde rådet en politisk enighet om målet att stärka den ekonomiska utvecklingen i norra Cypern snarast möjligt och ännu tidigare, särskilt med tanke på de beslut som fattades i april 2004. Den andra utvidgningsaspekten och den andra ansvariga parten är naturligtvis kandidatländerna och de länder som är intresserade av ett EU-medlemskap, och de måste uppfylla EU:s medlemskapskriterier. I vilken utsträckning de måste göra detta måste bedömas mycket objektivt och om så krävs också kritiskt. Vi har naturligtvis förtroende för den mycket utmärkta kommissionen, dess vilja och dess förmåga att göra denna bedömning. Detta är förvisso ett bra sätt att se till att möjligheterna till medlemskap ökar på grundval av de framsteg som görs i stället för att man på förhand bestämmer vilket datum medlemskapet ska träda i kraft.

Mycket har sagts i debatten om konstitutionsfördraget och dess framtid. Vi delar alla åsikten att konstitutionen har en hel del inslag som är viktiga för att förbättra unionens integrationsförmåga. Vi måste dock komma ihåg att konstitutionsfördraget, eller reformen av unionen, inte behövs för utvidgningen, utan för att förbättra unionens nuvarande situation och förmåga att fungera.

Det är också viktigt att komma ihåg att vi inte endast kan överföra unionens funktionsförmåga till konstitutionsfördraget. Fördrag är när allt kommer omkring bara ett verktyg för att genomföra EU-politiken. Utan en politisk vilja och ett engagemang för det gemensamma europeiska projektet kommer inte ens de bästa fördrag att ge det önskade resultatet. Med andra ord behöver vi framför allt engagemang och vilja att acceptera en gemensam process, och om viljan finns är reformen av fördragen med säkerhet möjlig.

Grannskapspolitiken hänger samman med unionsutvidgningen på ett särskilt sätt, men den utgör också ett viktigt politiskt område i sig och kan därför inte betraktas som en ersättning för utvidgningen. Det är uppenbart att åtminstone de länder som vill ansluta sig till EU inte kommer att acceptera att en grannskapspolitik kompenserar för eller ersätter möjligheten till ett EU-medlemskap.

Vi kommer att diskutera Europeiska rådets möte den här veckan och dess dagordning senare i eftermiddag, och jag är tämligen säker på att vi i debatten också kommer att återkomma till de ämnen som redan diskuterats nu på förmiddagen.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka er för denna mycket viktiga och ansvarsfulla debatt som är så viktig för EU:s framtid. Detta är en mycket uppmuntrande debatt. Ni kanske minns att i jag i mitt inledande anförande sa att vi i EU har två diskussionslinjer som sällan möts: en där utvidgningens strategiska betydelse betonas och en annan där bara vår integrationskapacitet betonas.

Denna debatt är uppmuntrande för om ni kunde utforma en gemensam ståndpunkt utifrån de första förslagen från tvillingarna – som inte är helt identiska tvillingar när det gäller utvidgningsstrategin – så bör Europeiska rådet givetvis kunna nå en ny samstämmighet om utvidgningen där man respekterar både utvidgningens strategiska värde och vår kapacitet att integrera nya medlemsstater.

Den europeiska grannskapspolitiken kommenterades. I kommissionens rapport av den 8 november anges faktiskt att inte alla europeiska länder är delaktiga i utvidgningsprocessen. EU har ingått flera olika typer av förbindelser med andra europeiska länder. Vi har en omfattande struktur av bilaterala avtal med Schweiz, vi har Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), vilket är ett mycket långtgående arrangemang för ekonomisk integration, och vi har den europeiska grannskapspolitiken.

När det gäller den europeiska grannskapspolitiken anser kommissionen att vårt meddelande nyligen om att stärka den europeiska grannskapspolitiken i stor utsträckning motsvarar parlamentets förväntningar. Den europeiska grannskapspolitiken är åtskild från och parallell med EU:s utvidgningsprocess. Samtidigt avgörs genom den europeiska grannskapspolitiken inte på förhand den framtida utvecklingen av dessa länders förbindelse med EU, i enlighet med bestämmelserna i vårt fördrag.

Det kom upp några förslag om att kulturella kriterier bör läggas till Köpenhamnskriterierna. Jag kan säga er att kommissionen inte är positiv till detta.

Jag skulle vilja avsluta genom att hänvisa till några reflektioner från sociologen och filosofen Ulrich Beck i gårdagens Le Monde. Han tolkade det besök som påven nyligen gjorde i Turkiet. Här har vi en respekterad sociolog som tolkar en respekterad andlig ledares handlingar.

(FR) Herr talman! Jag ska fortsätta på franska, och jag citerar: ”Europas mirakel är att det lärt sig av historien: att göra grannar av sina fiender, det är Europas själ. Och det är kanske därför som påven, genom att erkänna den universella historiska vikten av kompromissen mellan kristna och muslimer, pläderar för Turkiets EU-medlemskap, kortfattat för den pågående europeiseringen av Turkiet.”

Detta är visa ord som förtjänar en reflexion under jul- och nyårshelgen.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack, herr kommissionsledamot, för den slutsatsen på franska. I övrigt kommer var och en av oss att bedöma innehållet i anförandet, som jag för min del fann intressant.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.55 och återupptogs för omröstning kl. 12.05.)

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Gábor Harangozó (PSE). – (HU) Till följd av bekräftelsen av åtagandet att fullt ut genomföra dagordningen från Thessaloniki och avsikten att uppfylla de befintliga åtaganden som gjorts i fråga om kandidatländerna och de potentiella kandidatländerna med hänsyn till en framtida utvidgning, måste vi fortfarande se till att unionen kan fungera.

När unionen införlivar nya medlemsstater måste den hantera de åtföljande politiska, finansiella och institutionella förändringar som detta innebär. I Nicefördraget finns inte någon lämplig grund för vidare utvidgningar, medan konstitutionen innehåller lösningar för de flesta nödvändiga reformer och är ett påtagligt uttryck för den allt djupare utvidgningen. Därför är det nödvändigt att lösa den konstitutionella frågan före Europaparlamentsvalen 2009. Reformer är nödvändiga innan någon ytterligare utvidgning sker. Utvidgningsprocessen är en process som sprider demokrati och välstånd vidare över den europeiska kontinenten och därutöver. Vi har därför ett ansvar mot våra grannområden och särskilt mot kandidatländerna och de potentiella kandidatländerna. När vi talar om frågan om unionens ”absorptionsförmåga”, delar vi slutligen åsikten hos föredraganden, som föredrar det positiva begreppet ”integrationsförmåga”.

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman