Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 13 december 2006 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDE: BORRELL FONTELLES
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets åtgärder och resolutioner: se protokollet

4. Strategi för utvidgningsprocessen och de stora utmaningarna 2006-2007 – De institutionella aspekterna av Europeiska unionens kapacitet att integrera nya medlemsstater (debatt)

  Talmannen. Vi har en mycket viktig punkt på föredragningslistan i dag, nämligen den gemensamma debatten om

- betänkandet av Elmar Brok, för utskottet för utrikesfrågor, om kommissionens meddelande om utvidgningsstrategin och de största utmaningarna 2006–2007 (2006/2252(INI)) (A6-0436/2006) och

- betänkandet av Alexander Stubb, för utskottet för konstitutionella frågor, om institutionella aspekter på Europeiska unionens förmåga att integrera nya medlemsstater (2006/2226(INI)) (A6-0393/2006).

Dessa frågor är viktiga i sig, men de är särskilt betydelsefulla nu strax före Europeiska rådets möte och de kommer att höra till de viktigaste frågor som ska diskuteras vid regeringschefernas möte. Det ska bli mig ett nöje att delge rådet de resolutioner som parlamentet kommer att anta i dessa frågor under detta sammanträde.

  Elmar Brok (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! Det var i våras som parlamentet bad kommissionen att lägga fram en rapport om förmågan att integrera de nya medlemsstaterna. Den rapporten lades fram den 8 november, men vi anser inte att den är tillräcklig.

Hittills har utvidgningen varit en av de mest framgångsrika aspekterna av EU:s politik i och med att området med fred, stabilitet och positiv ekonomisk utveckling har utvidgats avsevärt och bidragit till Europas återförening. Vi vet också att utsikterna till EU-medlemskap en viktig del av processen för att reformera staten både i kandidatländerna och i andra länder i Europa, och båda dessa positiva faktorer måste alltid beaktas.

Men efter den senaste utvidgningen då vi sammanlagt blir 27 medlemsstater – och kanske snart 28 med Kroatien – måste vi inse att vi måste tänka på framtiden för det europeiska projektet. Vill vi att EU ska bli ett politiskt projekt i ordets sanna betydelse och kunna agera och spela en global roll i frågor som rör utrikes- och säkerhetspolitiken och i kampen mot terrorism och organiserad brottslighet, dvs. i frågor där EU måste kunna agera, eller vill vi att EU ska glida fram som ett ekonomiskt projekt? Dessa frågor måste få klara svar.

Det måste stå klart för oss att EU:s nuvarande institutionella beskaffenhet inte för oss vidare. Eftersom konstitutionsfördraget var avsett för den senaste utvidgningen måste den utvidgningen avslutas och konsolideras innan vi på allvar kan börja fundera på större planer. Annars riskerar vi att förstöra vårt eget projekt. Därför innehåller konstitutionsfördraget vissa villkor, och Alexander Stubb kommer att ha mer att säga om det.

Det finns fortfarande andra frågor som vi måste ta itu med. För att vi ska veta vilka konsekvenser varje utvidgning kommer att få för det europeiska projektet måste vi få entydiga svar på frågorna om i vilken riktning vi färdas, och kanske kan vi få dessa svar i samband med nästa översyn och den planerade budgetramen för 2008/2009. Det finns hur som helst många områden – jordbrukspolitik, strukturpolitik och så vidare – där saker och ting inte kan fortgå som i dag. Vilka blir följderna för vissa medlemsstater, hur mycket mindre pengar kommer de att få och hur mycket mer kommer andra att få betala? Alla dessa saker måste klaras ut om projektet ska kunna fullföljas på ett riktigt sätt.

Det står helt klart att de åtaganden vi har ingått måste fullföljas – till exempel Thessaloniki-åtagandena gentemot staterna på västra Balkan. Ingen här i parlamentet kräver att de förhandlingar som för närvarande pågår ska avbrytas. Vi vet att tiden är avgörande och att stats- och regeringscheferna måste föra processen vidare eftersom Kroatien väntar på tröskeln. Men vi måste också säga rent ut att ett fullständigt medlemskap inte är den enda möjligheten för oss att i varje skede och i varje enskilt fall förverkliga ländernas europeiska perspektiv på ett trovärdigt sätt, vare sig omedelbart eller på lång sikt. Man diskuterar därför bistånd, grannskapspolitik eller multilaterala koalitioner av stater som kan komma i fråga för ett EU-medlemskap. Tanken med detta är att deras medborgare ska få någonting nu och inte först om femton år när man avslutat de förhandlingar som inte ens påbörjats än. När jag sedan säger att vi måste utveckla en mycket mer kreativ strategi räcker det att tänka på det avskräckande exemplet Ukraina, där man tyvärr förlorade mycket tid, vilket var till vår egen nackdel. Att sådana länder bör ha ett europeiskt perspektiv ligger även i vårt intresse och inte bara i deras. Bland annat därför måste vi göra någonting. Men om vi utvidgar EU utan att göra några framsteg i unionens inre utveckling måste vi förstå att vi får en inre cirkel där EU:s medlemmar delas upp i en första och en andra klass. Detta kan sammanfattas i parollen att vi står inför valet mellan konstitutionen och Verhofstadt, för det är också en tänkbar följd. Det är just de länder som särskilt insisterar på utvidgningen som vill bromsa eller stoppa den process som gör att EU fördjupas. Jag själv tvivlar på deras trovärdighet.

När det gäller Turkiet har vi gjort gemensam sak med ett antal kolleger för att lägga fram en plan som svar på den nya utvecklingen, och jag hoppas att den ska fungera. Det är beklagligt att Turkiets rättsliga åtaganden inte har uppfyllts och att förhandlingarna återigen har försenats. Å andra sidan måste det sägas att det skulle ha varit fel att avbryta förhandlingarna. Men det innebär inte att Turkiet inte behöver infria sina åtaganden på lång sikt.

(Applåder)

  Alexander Stubb (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja komma med fem kommentarer om vårt betänkande om integrationskapaciteten. Jag ska inleda med att tacka alla de kolleger som deltagit i processen och givetvis sekretariatets personal som gjorde ett utmärkt arbete.

Min första kommentar gäller vår nuvarande terminologi. Den term som vi ursprungligen använde var ”absorptionsförmåga”. När vi diskuterade vem som skulle göra detta betänkande talade jag med själve ”herr absorption” – min gode vän Elmar Brok. Vi kom till slutsatsen att absorption kanske inte är den bästa termen att använda. Jag anser att Carl Bildt uttryckte det mycket väl när han sa: Vem vill bli absorberad av EU? Vill Frankrike absorberas av EU? Svaret är naturligtvis nej. Så vi sökte efter en mer dynamisk och positiv term och bestämde att ”integrationskapacitet” är just det vi menar.

Min andra kommentar är att detta är en potentiellt känslig fråga eftersom många olika intressen är inblandade. Min kollega och vän Elmar Brok berörde några av dem. Med andra ord finns det personer som är emot utvidgningen men för konstitutionen. Det finns de som är emot konstitutionen men för utvidgningen. Sedan finns det de som liksom jag själv är för konstitutionen och för utvidgningen, och sedan finns det de som liksom Nigel Farage och resten är emot båda.

Vad vi försökte göra var att ta oss igenom dessa fyra typer av intressen och jag tror att vi har lyckats ganska bra i detta betänkande. Begreppet integrationskapacitet är inget helt nytt. Det har alltid funnits. Före varje utvidgning finns det alltid en debatt om hur mycket EU bör fördjupas. Före 1973 blev unionen en tullunion. Före1986 fördes den europeiska enhetsakten fram. Före Finlands, Österrikes och Sveriges anslutning kom Maastrichtfördraget. Före EU:s big bang 2004 kom Amsterdamfördraget och Nicefördraget. Vad vi vill ha är en konstitution före nästa utvidgning.

För det tredje, hur definierar vi integrationskapaciteten? Jag anser att slutsatsen i detta betänkande är att man kan ge en vag uppfattning om vad detta faktiskt innebär och att man kan säga att det inte är en förutsättning för utvidgningen. Däremot är det ett kriterium för oss, de nuvarande medlemsstaterna. Vi måste få ordning på våra egna angelägenheter innan vi kan genomföra en utvidgning. Svårigheten är att man inte kan ge integrationskapaciteten en exakt definition eftersom den är kopplad till två faktorer. För det första till tiden för anslutningen. För det andra till det antal nya stater som går med. Med andra ord skilde sig utvidgningen 1973 radikalt från utvidgningen 2004. När det gäller definitionen kan man konstatera att integrationskapaciteten handlar om tre saker: institutioner, budget och politik.

Min fjärde kommentar handlar om den offentliga debatten och här skulle jag vilja peka på Europeiska rådet som säger att vi bör knyta utvidgningen till den allmänna opinionen. Vi instämmer i detta. Självklart måste man göra det, men säg mig inte att ni saknar möjlighet att göra detta. Förhandlingar om utvidgning inleds genom enhällighet. Varje kapitel inleds med enhällighet. Varje kapitel avslutas med enhällighet. Hela paketet godtas genom enhällighet, och utöver detta ska varje medlemsstat ratificera anslutningen. Om man under dessa två eller tio år inte kan förklara utvidgningens fördelar för allmänheten anser jag att man har misslyckats ordentligt i sitt arbete, så var vänliga och gör ert arbete. Sedan kan ni komma och börja tala om den allmänna opinionen. Vi behöver mer strategiskt tänkande i utvidgningsfrågan.

Min sista kommentar handlar om konstitutionen. I detta betänkande skisseras ett antal frågor som vi absolut måste förtydliga före nästa utvidgning: omröstning med kvalificerad majoritet, rättskapacitet, utrikesministern, gemensam säkerhetspolitik etc. Dessa är frågor som vi med nödvändighet bör ta itu med innan vi kan genomföra en utvidgning. Budskapet i detta betänkande är: Låt oss få ordning på våra egna angelägenheter före 2009 och därefter börja med utvidgning.

Jag ska avsluta så här: Utvidgningen är troligen den bästa strategi som EU någonsin har haft. Den har fört med sig fred, välstånd, säkerhet och stabilitet. När vi talar om utvidgning ska vi inte komma med dåliga ursäkter. Vi vet att vi aldrig men ändå alltid är redo att utvidga EU.

(Applåder)

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Vid Europeiska rådets möte i juni beslutade man att debatten om utvidgningen och unionens framtida utvidgningsstrategi skulle fortsätta och breddas under det finska ordförandeskapets mandatperiod. Europeiska rådet träffas den här veckan för att diskutera alla aspekter av den framtida utvidgningen, däribland unionens förmåga att ta emot nya medlemmar och hur man ytterligare kan förbättra kvaliteten på utvidgningsprocessen på grundval av de erfarenheter som hittills har gjorts.

Europeiska rådet kommer att hålla sin allmänna debatt om utvidgningen med hänvisning till den strategi om utvidgningen som offentliggjordes av kommissionen den 8 november. Strategin omfattar också en särskild rapport om unionens förmåga att integrera nya medlemsstater. Målet för ordförandeskapet är att diskussionerna i Europeiska rådet ska ge eftertryck åt den allmänna uppfattningen om framtiden för utvidgningsprocessen. I måndags tog rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) upp Europeiska rådets slutsatser om utvidgningen. Rådet förde en konstruktiv och grundlig debatt i frågan.

Utvidgningen är en del av Europas integrationsprocess. När det finska ordförandeskapet lade fram sitt arbetsprogram för utskottet för utrikesfrågor i juli påpekade vi att utvidgningen onekligen har gynnat tillväxten och välståndet i Europa. Den har gynnat både EU och dess medlemsstater och Europa som helhet. Utsikten till medlemskap har fått kandidatländerna att genomföra nödvändiga reformer. Utvidgningen har bidragit till att unionen har blivit en starkare aktör i den internationella politiken. Utvidgningen av den inre marknaden har gjort det möjligt för EU:s ekonomi att möta utmaningarna inom den globala konkurrensen mer effektivt.

Den historiska femte utvidgningsrundan kommer att fullföljas när Bulgarien och Rumänien, vars blivande kommissionsledamöter igår godkändes här, ansluter sig till Europeiska unionen den 1 januari. Denna runda har redan visat sig vara en framgång. Tack vare utvidgningen sträcker sig ett område med fred, stabilitet, demokrati, rättsstatsprincipen och välstånd över nästan hela Europa. Vi måste nu se till att denna framgångssaga fortsätter.

Unionen måste fortsätta med sin utvidgning som en öppen och objektiv process, utan att införa nya restriktioner eller villkor. Därför måste större uppmärksamhet ägnas åt hur utvidgningen kan gå vidare i praktiken. Det är helt naturligt att försöka förbättra kvaliteten på utvidgningsprocessen och att göra unionen bättre förberedd.

Som vi vet och som tydligt framgår av föredragandenas anföranden är inte integrationskapaciteten, eller unionens förmåga att ta emot nya medlemmar, ett kriterium för medlemskap. Det bör det heller aldrig bli. Integrationsförmågan är ändå en viktig faktor för utvidgningens framgång. Att upprätthålla integrationsförmågan ligger både i unionens och i kandidatländernas intresse. Men om vi inom unionen skulle införa utvidgningsvillkor som ett kandidatland inte kan göra något åt för att genomföra, då är risken att vi skadar reformviljan hos länder som är intresserade av EU-medlemskap.

För att upprätthålla unionens integrationsförmåga är det nödvändigt att de anslutande länderna är beredda att godta och genomföra de åtaganden som följer av EU-medlemskapet. Det är också viktigt att unionen kan fungera effektivt och utvecklas. Det är viktigt för unionen att kunna ta mot nya medlemmar när de är redo på grundval av de framsteg som har gjorts i förhandlingar. Båda dessa faktorer är också viktiga för att få allmänhetens stöd för utvidgningsprocessen.

Unionens integrationsförmåga bör prövas under utvidgningsprocessen. Vi måste se till att unionen fungerar politiskt, ekonomiskt och institutionellt när den blir större. Följderna av framtida utvidgningar för unionens institutioner, politik och budget måste utvärderas noggrant.

Det är viktigt att unionen står fast vid de utfästelser som vi gett Kroatien, Turkiet och länderna på västra Balkan i medlemskapsförhandlingarna. Med avseende på Turkiet vill jag säga att ordförandeskapet har gjort allt det kan för att förhandlingsprocessen ska kunna fortgå. Vi är nöjda med den lösning som uppnåddes i rådet i måndags. Den kommer att ge oss en grund som vi kan bygga vidare på.

Kandidatländer och potentiella kandidatländer har ansvaret för att genomföra de reformer som behövs där. Framstegen på vägen mot medlemskap är beroende av de framsteg som görs i detta avseende. Processen kan bara gå vidare om villkoren uppfylls.

På sista tiden har det legat en stark känsla av utvidgningströtthet i luften. Aktuell och saklig information kan också vara ett bra sätt att skingra de tvivel som finns. Sanningen är att unionen tjänar på och behöver de nya medlemsstaterna.

Slutligen vill jag på ordförandeskapets vägnar tacka Europaparlamentet för dess kraftfulla medverkan i debatten om den framtida utvidgningen. De två betänkanden som vi har framför oss idag är ett värdefullt bidrag till denna debatt. Ordförandeskapet kommer naturligtvis att ta vederbörlig hänsyn till betänkandena om utvidgningsstrategin och integrationsförmågan som diskuteras idag men också till Europaparlamentets allmänna åsikter. Vi är säkra på att parlamentet kommer att stödja vår gemensamma sak.

(Applåder)

  Olli Rehn, kommissionen. (FI) Herr talman, minister Lehtomäki, mina damer och herrar! Jag vill ta tillfället i akt att tacka ordförandeskapet för dess utmärkta och nära samarbete under mandatperioden och jag vill särskilt gratulera till beslutet från i måndags om att låta medlemskapsförhandlingarna med Turkiet fortsätta. Detta beslut är en tydlig signal till Turkiet om att det får konsekvenser om landet inte uppfyller sina skyldigheter. Men samtidigt kunde man, tack vare rådets beslut i måndags, förhindra en konflikt i förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet.

Detta beslut visar att Europeiska unionen kan fatta beslut i kniviga frågor som den om Turkiet på ett resolut och solidariskt sätt, utan att göra stor dramatik av det hela. Jag är säker på att det kommer att uppskattas här i parlamentet och jag vet att det åtminstone kommer att uppskattas av de 26 medlemmar av Europeiska rådet som kommer att sammanträda på torsdag och fredag och som inte ville ha ytterligare ett toppmöte om Turkiet i slutet av året.

(EN) Herr talman! Jag skulle vilja gratulera föredragandena Elmar Brok och Alexander Stubb (som inte är envis utan intellektuellt mycket flexibel, hur man än uttalar hans namn!). Jag vill också gratulera utskottet och alla ledamöter till deras intensiva arbete om detta viktiga ämne.

Kommissionen delar många av de synpunkter som förts fram i betänkandena. Vi välkomnar särskilt er förkärlek för begreppet ”integrationskapacitet” som det förklarats av Elmar Brok och Alexander Stubb. Vi välkomnar parlamentets stöd för kommissionens utvidgningsstrategi och dess principer, samt stödet för våra insatser för att förbättra kommunikationen och öppenheten.

Jag instämmer i parlamentets syn att integrationskapaciteten främst handlar om EU:s institutioner, budget och politik. Men innan jag går djupare in på denna fråga vill jag understryka hur oerhört viktigt det är att vi tar hänsyn till våra egna strategiska intressen när vi överväger vår integrationspolitik.

I den nuvarande allmänna debatten i EU talar vi ofta förbi varandra. Vissa understryker bara den strategiska betydelse som utvidgningen har för freden och demokratin. Andra fokuserar bara på inre problem som försämrar vår förmåga att integrera nya medlemsstater. Om dessa två diskussionslinjer inte möts riskerar vi att öka förvirringen bland våra egna medborgare och att urholka vår trovärdighet i kandidatländerna.

Därför måste vi bygga upp ett förnyat samförstånd om utvidgningen genom att kombinera dessa två sidor av myntet. Vi måste upprätthålla utvidgningens strategiska uppgift genom att bibehålla EU:s mjuka makt när det gäller att genomföra demokratiska och ekonomiska förändringar. Samtidigt måste vi också säkra vår förmåga att fungera medan vi gradvis integrerar nya medlemsstater.

Därför kommer kommissionen att ytterligare förbättra anslutningsprocessens kvalitet. Vi ska genomföra konsekvensanalyser och utvärdera de följder budgeten har på viktiga politiska områden, särskilt jordbrukspolitiken och sammanhållningspolitiken.

Vidare behöver vi tillämpa stränga villkor. Erfarenheten visar att ju bättre förberedda de nya medlemsstaterna är, desto smidigare fungerar EU efter utvidgningen. Svåra frågor, såsom reformen av rättsväsendet och kampen mot korruption, måste hanteras i ett tidigt skede av förhandlingarna.

När vi förbättrar anslutningsprocessens kvalitet bör vi emellertid inte skapa något som är överdrivet komplicerat. Det skulle bara sätta upp konstlade hinder i en process som redan är tillräckligt komplicerad. Jag tror att vi alla är för att man förenklar saker, inte att man komplicerar dem. Därför måste vi ha tydliga regler och tydliga förfaranden som kan förstås både av våra egna medborgare och av länderna i fråga, dvs. kandidatländerna.

Vissa undrar om utvidgningen sker på bekostnad av fördjupning. Mitt svar är ”nej”. EU har tidigare lyckats med att fördjupa och utvidga parallellt, och detta kan göras igen.

Därför bör man ha kommit fram till en ny institutionell överenskommelse innan nästa nya medlemsstat kan antas vara redo att ansluta sig till unionen. Europeiska rådet har enats om en tidsplan för att fortsätta den institutionella reformen. Den inleds med en politisk förklaring som ska antas i Berlin i mars. De nödvändiga stegen för att uppnå en institutionell lösning bör ha tagits vid slutet av 2008.

Vi behöver en ny institutionell överenskommelse för att effektivisera vårt beslutsfattande. Vi behöver en sådan överenskommelse för att stärka unionens legitimitet och vi behöver den för att stärka Europas roll i världen. Sist men inte minst behöver vi den för det nuvarande EU och dess medborgare i dag eller senast i morgon – inte bara på grund av eventuella framtida utvidgningar. Vi behöver behålla integrationens drivkraft och vi behöver fördjupa och vidareutveckla EU.

Jag utgår från att ni delar dessa mål om ett reformerat och starkare EU och jag ser fram emot att arbeta tillsammans med er för att uppnå dessa mål.

(Applåder)

  Íñigo Méndez de Vigo, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill först gratulera de två föredragandena. Lyckligtvis kommer båda föredragandena från min politiska grupp, och de har verkat gemensamt och kompletterat varandra. De vet inte om det, men nu ska jag avslöja en hemlighet: i min politiska grupp, herr Swoboda, kallar vi Elmar Brok och Alexander Stubb för ”tvillingarna”. Jag hoppas att andra tvillingar som är mer kända i Europa ursäktar att vi lägger beslag på benämningen.

Men sanningen är att de har gjort vad andra tvillingar borde göra. De har agerat gemensamt för Europas bästa. De har inte absorberat, utan snarare integrerat, ändringsförslagen från andra politiska grupper. Därför tror jag att parlamentet kommer att rösta för dessa två betänkanden om utvidgningsstrategin och integrationsförmågan.

I dessa två betänkanden görs flera olika positiva åtaganden. Det första åtagandet gäller utvidgningen – som Alexander Stubb vältaligt har förklarat. Vi anser att utvidgningen är oerhört fördelaktig för Europeiska unionen och de stater som ansluter sig till den. Det råder ingen tvekan om det. Den som tvivlar på det bör ta sig en titt på punkt 19 i resolutionen.

Men för att utvidgningen ska bli en framgång står det också klart att Europeiska unionen måste vara beredd att ta emot dessa nya stater. I realiteten är den för närvarande inte det. Ingen bjuder hem en gäst om huset inte är förberett. Att ställa huset i ordning är det andra åtagandet i Alexander Stubbs betänkande, nämligen åtagandet om konstitutionsfördraget.

För inte så länge sedan gav två av tre ledamöter här i parlamentet sitt stöd till betänkandet av Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo. Detta framhålls i Alexander Stubbs betänkande. Vi anser fortfarande att innehållet i konstitutionsfördraget behövs för att göra det möjligt att ta emot fler gäster i vårt hem.

Jag anser att det är mycket viktigt att framhålla detta nu, eftersom det tyska ordförandeskapet kommer att lägga fram förslag till ett datum, nämligen 2009. Jag anser också att alla framtida reformer måste innehålla det som understryks i punkterna 9 och 10 i Stubbs betänkande. Där förkastas också något som vi här i parlamentet har betonat då och då: vi vill inte att godbitarna ska plockas ut, dvs. det partiella ikraftträdandet av vissa aspekter. Vi vill ha den balans som finns i konstitutionsfördraget.

Slutligen har båda betänkandena ett tydligt politiskt budskap. Ni kommer att närvara vid Europeiska rådets möte, och jag vill be er att där upprepa att det inte kommer att bli fler utvidgningar utan en europeisk konstitution. Det kommer inte att bli någon. Parlamentet måste avge ett positivt yttrande när det blir frågan om att godkänna en ny utvidgning. Parlamentet kommer att utöva den rätten eftersom det är vad som formellt fastslås i detta betänkande.

Min grupp kommer att stödja båda betänkandena, och med avseende på Alexander Stubbs betänkande kommer vi att rösta för ändringsförslagen 6, 7 och 8.

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Elmar Brok och Alexander Stubb för deras betänkanden. När jag ser dem båda här tillsammans med Íñigo Méndez de Vigo drar jag dock slutsatsen att de kanske ändå inte – faktiskt inte – är lika som bär. Men resultatet är mycket bra, och med all respekt för er personligen, herr kommissionsledamot, drar jag också slutsatsen att det som kommer fram i dessa två betänkanden är bättre än kommissionens rapport, eftersom vi i vårt betänkande formulerar frågan tydligare och med mindre oklarhet. Jag anser att kommissionen borde lära en del av detta.

Även här i parlamentet finns det ledamöter som ser ett litet Europa som en lösning och som hävdar att ju mindre Europeiska unionen är, desto bättre och mer homogen kommer den att vara. Men å andra sidan finns det också ledamöter som hävdar att ”ju större desto bättre” eftersom vi då kommer att kunna tala för alla. Men vi kan inte tala för alla om vi inte har funnit en gemensam röst, något som det följaktligen måste skapas förutsättningar för. Det är kvalitet snarare än kvantitet som gör Europa till vad det är, och jag är helt överens med Íñigo Méndez de Vigo om att detta – bland annat – är beroende av den europeiska konstitutionen.

Det måste inte vara precis den aktuella konstitutionen, och det kommer det förmodligen inte heller att bli, men de viktigaste delarna av den måste förverkligas om Europa ska bli effektivt. Det råder ingen tvekan om att den andra förutsättningen är en lämplig ekonomisk grund. Låt oss nu vara uppriktiga om vår egen nuvarande oförmåga att ge våra medborgare vad de strävar efter och drömmer om att ha, saker som de har all rätt att vänta sig av Europa. För hur ska ett utvidgat EU kunna fungera om vi inte skapar de riktiga ekonomiska förutsättningarna för den?

Vi måste säga till våra regeringar att de inte kan gå omkring och ge fina löften om utvidgning samtidigt som de, när den ekonomiska grunden nämns, säger att vi inte har pengar till den. Det är inte acceptabelt, och parlamentet måste göra det helt klart.

Låt mig bara säga en annan sak om konstitutionen. Det viktigaste är naturligtvis reformen av institutionerna, och med det menas inte bara en liten uppsnyggning utan en grundläggande reform. På det ekonomiska området kan man i stort sett säga samma sak om de ekonomiska modeller som leder till en grundläggande förändring av den ekonomiska grunden för Europeiska unionen.

Låt oss alltså tala om integrationsförmåga. För min grupps räkning vill jag säga att integrationsförmågan inte är ett hinder för framtida utvidgningar utan en förutsättning för dem. Den är dessutom en nödvändig förutsättning, och inte bara en biprodukt av vårt tänkande, när vi ändrar en eller annan detalj i ett anslutningsfördrag, något som inte längre kommer att vara godtagbart i framtiden.

Parallellt med detta måste naturligtvis dialogerna om sydöstra Europa och Balkan fortsätta – inte bara om Kroatien, en fråga som jag har äran att vara föredragande för. Inte ens efter Kroatien kommer det att blir möjligt att dra en ny gräns, utan istället kommer en stegvis utveckling att behövas. Även när det gäller Turkiet, som Jan Marinus Wiersma kommer att ha mer att säga om, så har vi, samtidigt som det landet måste uppfylla sina skyldigheter, ytterligare ett integrationsuppdrag att genomföra på Cypern, och det är något vi måste göra.

Nu kommer jag till min sista punkt. Vi måste ge länderna i vårt grannskap, särskilt dem kring Svarta havet, realistiska framtidsutsikter. Därför behövs en mellanform av det slag som vi i utskottet för utrikesfrågor har tagit under övervägande. Jan Marinus Wiersma och jag har nämligen lagt fram en idé om en gemenskap för EU och Svartahavsområdet för att knyta länderna där närmare Europeiska unionen. Detta skulle vara ett slags förberedande stadium som kan leda till medlemskap om de nödvändiga villkoren uppfylls, dock utan att medföra några förpliktelser.

Vi måste ge våra grannar vad de önskar sig, men detta kan vi bara göra om vi gör det samma för våra egna medborgare i Europa, och det gör vi för närvarande inte. Hur som helst måste vi skapa förutsättningar för att göra detta, för endast då kommer det än en gång att bli möjligt att ta upp visionen om ett stort och utvidgat Europa och förverkliga den.

(Applåder)

  Talmannen Alexander Stubb och Elmar Brok är givetvis inte tvillingar på riktigt, herr Swoboda. Íñigo Méndez de Vigo sa det i all välmening för att beskriva att deras samfällda agerande påminner om två andra välkända karaktärer, nämligen Stan Laurel och Oliver Hardy. De var inte heller tvillingar, men de agerade tillsammans.

(Skratt)

Det är så vi borde tolka deras sätt att arbeta tillsammans och det säger jag med den största respekt för våra föredragande i dag.

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även om tvillingskämten börjar bli uttjatade nu vill jag bara säga att det är tur att ni inte har förvandlats till onda tvillingar ännu, för det skulle förstås vara mycket beklagligt.

Sedan maj/juni 2005 har hela utvidgningen kommit att ifrågasättas. Den påstås faktiskt vara huvudanledningen till nej-resultatet i omröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Det var i denna negativa anda som begreppet absorptionskapacitet plötsligt dök upp. Det är ett avskyvärt ord som många ser som en förevändning för att bromsa ytterligare utvidgning och till och med ifrågasätta eller rentav ta tillbaka eventuella löften som getts.

Min grupp hakade dock aldrig på denna trend och har ett starkt intresse av två saker, för det första att det erkänns att utvidgningen hittills har varit en stor framgång och för det andra att man faktiskt håller alla löften till Kroatien och länderna på västra Balkan, även om vissa av dessa löften ännu inte är färdigformulerade. Även löftena till Turkiet måste hållas.

Här vill jag faktiskt gratulera kommissionsledamot Olli Rehn, hans kolleger i kommissionen samt rådet till de beslut som fattats om Turkiet och som jag menar är väl avvägda. Samtidigt som inga dörrar hålls stängda deklarerar man tydligt och klart vad som gäller, och vi stöder ert beslut till hundra procent.

Slutligen anser min grupp mycket bestämt – och det kommer Andrew Duff strax att gå närmare in på – att EU och dess institutioner bör se om sitt eget hus, till och med innan nästa utvidgningsrunda inleds. Detta är emellertid en uppgift för EU, medlemsstaterna, kommissionen, parlamentet, rådet och inte minst Europeiska rådet, och inte en uppgift för kandidatländerna.

Båda betänkandena avspeglar denna nya och mer positiva syn på utvidgningen. Där understryks tydligt behovet av att reformera institutionerna först, och därför kommer min grupp att stödja dem.

  Joost Lagendijk, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ska inte upprepa vilken framgång utvidgningen har visat sig vara hittills, eftersom flera av mina kolleger och även kommissionen och rådet redan har gjort det. Även om detta påpekande tycks vara lite av en plattityd här i parlamentet är det ingen onödig lyx att understryka detta i ett EU där allt fler ifrågasätter utvidgningens nytta och nödvändighet.

Trots detta är det nödvändigt, och enligt mitt förmenande även möjligt, att dra lärdom av hur vi har gått tillväga hittills. Som kommissionsledamoten nämnde finns dessa lärdomar i hans rapport och även i parlamentets betänkanden. Jag vädjar till er att bedöma varje land utifrån dess egna meriter och att undvika att göra om samma misstag genom att bunta ihop Rumänien med Bulgarien. Jag vill be er att inte fastslå ett datum alltför snabbt eftersom det vore negativt för oss och för processen. Skjut inte upp besvärliga frågor till sista minuten och lägg större vikt vid genomförandet än vid löftet. I debatten om dessa lärdomar har begreppet absorptionskapacitet, vilket numera kallas integrationsförmåga, plötsligt dykt upp det senaste året. Det är en reaktion från vissa personer som välkomnar ytterligare utvidgning – däribland från mig själv – och som bottnar i en rädsla att delta i denna debatt, eftersom många utvidgningsmotståndare har använt begreppet integrationsförmåga som ett argument mot ytterligare utvidgning.

Jag tänker inte skräda orden när jag säger att integrationsförmåga inte är ett argument för utvidgning och heller inte mot utvidgning, men vi måste alla klara över vad vi talar om.

Låt mig lyfta fram två saker. När det gäller institutionella reformer upprepar jag att även om jag varmt välkomnar ytterligare utvidgning till bland annat länderna på västra Balkan och Turkiet så är jag också övertygad om att en sådan utvidgning är omöjlig på grundval av de nuvarande fördragen och att vi därför behöver en grundläggande institutionell reform. Jag tycker bara inte att vi ska käbbla här i parlamentet om exakt hur detta ska ske, bara det sker!

En annan mycket viktig aspekt i denna diskussion om integrationsförmåga är offentligt stöd. Detta är möjligt enbart om vi och även de nationella parlamenten framgångsrikt lyckas förmedla budskapet att det förflutna värdesätts för vad det är, så att människor inte drar sig för att betona EU:s långsiktiga intressen. För detta krävs även politiskt ledarskap och politiskt mod, där man inte tar hänsyn till varenda opinionsmätning om utvidgningen där andelen positiva kanske inte är så hög just nu. Alla dessa aspekter – mod, politiskt ledarskap och långsiktiga intressen – återfinns i debatten om Turkiet.

Jag välkomnar därför i hög grad att parlamentet inte låter sig dras med i denna populism, så som sker i Turkietdebatten på vissa håll i Europa. Även i mitt hemland har jag märkt att de som var för anslutning för två år sedan plötsligt är emot Turkiets medlemskap, eftersom opinionen tycks gå åt det hållet. Vi får inte låta oss dras med i detta, åtminstone inte i detta betänkande. Därför måste Turkiet hålla sitt löfte om Cypern – och detta kommer jag att ta upp med Elmar Brok – men även EU måste hålla sitt löfte. Jag är därför mycket glad över utrikesministrarnas åtagande att ta upp norra Cyperns isolering nu i vår. EU:s framtid kan inte byggas på instabilitet och rädsla, och detsamma gäller utvidgningen.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! I början av 90-talet sades utvidgningen vara ett av EU:s viktigaste mål. Det var bråttom att återförena Europa, som tidigare varit uppdelat mellan tre ekonomiska områden, under EU:s tak. Planen för en begränsad första utvidgningsrunda, där Estland, Tjeckien och Cypern men inte Lettland, Slovakien och Malta ingick, övergavs plötsligt för en större utvidgningsrunda. I denna runda var det Rumänien och Bulgarien som bildade eftertrupp, även om dessa länder kommer att bli medlemmar om tre veckor.

Efter löftet att alla baltiska stater som ännu inte har gått med också är välkomna, efter den tröga starten på förhandlingarna med Kroatien och Turkiet och efter en kortlivad entusiasm om ett eventuellt snabbt anslutningsförfarande där Ukraina, Moldavien och Vitryssland skulle ingå, har det blivit märkbart tyst. Förhandlingarna med ett annat kandidatland, Makedonien, har faktiskt inte ens inletts ännu.

Nu kryper det fram att nykomlingar inte längre är så välkomna. De som bestämmer fruktar att EU utan en konstitution kommer att få ännu svårare att fungera ordentligt och att ännu mer stöd kommer att behöva delas ut. Allmänheten i stort har blivit bekant med fenomenet arbetsmigration, som innebär att människor som bor långt ifrån sitt hem utför smutsiga och farliga arbeten till en dålig lön och under usla boendeförhållanden.

Tjänstedirektivets antagande har skapat oro för att en förnuftig sociallagstiftning och ordentliga kollektivavtal i de gamla medlemsstaterna snart kommer att behöva konkurrera med den otillräckliga lagstiftningen i de nya eller blivande medlemsstaterna. Både till följd av den nyliberala politiken i EU och bristen på framsteg för demokratiseringen och de mänskliga rättigheterna i Turkiet håller en fortsatt utvidgning på att bli extremt impopulär hos allmänheten i de nuvarande medlemsstaterna.

Dessa båda misslyckanden har tvingat oss att slå av på takten och införa tillfälliga övergångsåtgärder. Faran med detta är att de stater som för närvarande avvisas under tiden blir ännu mer beroende av EU, vilket kan hindra dem i deras egna val och deras egen utveckling.

Min grupp är för att de potentiella anslutningsländernas lika värde ska respekteras, inte minst under övergångsperioderna, och att ekonomiskt stöd ska beviljas för att göra det möjligt för länderna att komma i fatt och även underlätta deras framtida anslutning. Vi är skyldiga alla invånare i våra medlemsstater som har rötter i f.d. Jugoslavien och i Turkiet att allvarligt överväga dessa regioners önskan om anslutning.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! När jag läste de båda betänkandena upptäckte jag en enda positiv överraskning. Den entydigt svarta bilden av EU:s utvidgningsutsikter har ersatts av en grå bild. Denna ljusare bild bör välkomnas. Bilden blev ännu ljusare i dag genom föredragandens anförande, men den bild som målas upp ligger fortfarande långt ifrån sanningen.

Trots det intryck som båda betänkandena kan ge är det inte de institutionella reformerna som har gjort EU till en allt starkare aktör på den internationella arenan. EU har vunnit politiskt inflytande eftersom det nu företräder fler medborgare och fler företag, omfattar ett större territorium och har ett ökat militärt och ekonomiskt inflytande. Det är alltså tack vare utvidgningarna på 80- och 90-talen och nu senast 2004 som EU har fått styrka att bli en global aktör. Den förändringen uppnådde man inte genom att vifta med fördragsreformernas magiska trollspö.

Jag märker att det finns en större vilja att tala om resolutionen från mars 2006 om samma ämne, men att göra konstitutionsfördraget till ett villkor för utvidgning är bara omodernt. Vi kan se fram emot institutionella förändringar, men krav på att fördragets nuvarande utformning ska ändras kan bara tolkas som en ursäkt för att bromsa utvidgningsprocessen utan anledning. En strategi som bygger på devisen ”konstitutionsfördraget eller döden” är vare sig bra eller förnuftig. Ett liknande svepskäl återfinns i den orealistiska debatten om absorptionskapacitet eller integrationsförmåga.

Den europeiska integrationen är varken ett kemiskt eller ett fysiskt fenomen och den styrs inte av några objektiva naturlagar. Integration handlar om ren politisk vilja, som ligger i våra händer eller i händerna på våra kolleger i medlemsstaterna. Om vi verkligen tycker att utvidgningarna har varit en framgång kan man fråga sig varför vi skulle vilja lägga till trettio klausuler som bottnar i en åskådning som ligger nära den inskränkta och fega EU-skepsisen. Kan vi verkligen vara säkra på att utvidgningen påverkar integrationens kvalitet negativt? Integrationens kvalitet försämras kanske också på grund av EU:s egen dåliga politik? Kanske kvaliteten blir lidande till följd av en alltför tung dagordning, som vi tvingar på EU, eller till följd av alltför skiftande och höga förväntningar?

Om vi skulle försöka motbevisa min kritik skulle allt som återstår vara den ganska banala sanningen att kandidatländerna måste uppfylla kriterierna för medlemskap. Jag är tveksam till om vi behöver utarbeta två hela betänkanden bara för att påminna oss om denna ganska självklara och vedertagna princip.

Därför vill jag inte rösta för betänkandena, då de inte tycks vara någonting annat än en uppräkning av förevändningar för att skjuta upp integrationsprocessen utan någon riktig anledning.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Stubbetänkandet är en besvikelse av flera skäl. För det första bidrar det inte på något sätt till att lösa det nuvarande institutionella dödläge som unionen befinner sig i. Parlamentets senaste ståndpunkt tycks endast bestå i det uttalade stödet för den europeiska konstitutionen och sammanfattningen av denna konstitution i punkt 9, efter antagandet av detta betänkande.

Lika upprörande är bristen på visioner om utvidgningsprocessen, vilket för mig in på min andra invändning. Samtidigt som behovet av att främja allmänhetens acceptans av utvidgningen betonas i punkt 11 sägs ingenting om varför stödet för utvidgningen minskar. I betänkandet förblir också EU:s begränsningar en tabubelagd fråga. Det är precis denna totala brist på politiskt ledarskap i definitionen av EU:s gränser som skapar missnöje och osäkerhet kring utvidgningsprocessen.

Konkreta rekommendationer för att inlemma utvidgningen i fördraget saknas också i betänkandet om institutionella aspekter på Europeiska unionens förmåga att integrera nya medlemsstater. Jag föreslår att anslutningsprocessens olika etapper införlivas i ett fördrag, så att enhetliga kriterier kan tillämpas på potentiella medlemmar över hela linjen. På så vis ökar insynen i utvidgningsprocessen och parlamentet får möjlighet att faktiskt utöva sin parlamentariska kontroll i alla besvärliga skeden i anslutningsprocessen.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Nu när vi debatterar utvidgningsstrategin är det lämpligt att fundera över hur förhandlingarna med problematiska kandidatländer som Turkiet förs. Turkiet har fått en tidsfrist för att uppfylla sina skyldigheter enligt tullunionen. Den turkiska regeringen vill dock inte lyssna på det örat och EU:s så kallade sanktioner består i att för närvarande lämna de besvärliga kapitlen därhän och slopa tidsfristen utan att ha någon ny i sikte.

Kommissionen och rådet har flera gånger sagt att de inte vill ha någon konfrontation med Turkiet, och turkarna har nu förstått att det är de som dikterar villkoren och inte vi. Den belgiska regeringen har faktiskt presenterat en ny handlingslinje för detta enligt vilken vi i förhållande till Turkiet, och jag citerar ”är inbegripna i en geopolitisk utveckling och att en ny taktik behövs”. Med andra ord kan ett icke-europeiskt kandidatland som Turkiet bolla som det vill med Köpenhamnskriterierna. EU har ingenting att sätta emot när Turkiet köpslår som en basarförsäljare.

Kommissionsledamot Olli Rehn talade nyss om EU:s trovärdighet hos kandidatländerna. Han glömde en liten detalj, nämligen EU:s trovärdighet hos den europeiska allmänheten. Medborgarna har alltid fått höra att förhandlingarna skulle avbrytas om det blev uppenbart att Turkiet inte lever upp till kraven, vilket är raka motsatsen till vad som nu sker. Det är detta trovärdighetsproblem som EU brottas med.

  Panayiotis Demetriou (PPE-DE). – (EL) Herr talman, fru minister, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! De båda föredragandena har lagt fram två utmärkta betänkanden i dag. Jag gratulerar dem till att de på ett koncist, utförligt och konkret sätt har placerat saker och ting på rätt plats.

Det finns en ständigt återkommande fråga: Vart är EU på väg? Denna fråga rymmer flera underfrågor: Vilket sorts EU vill man ha? Hur stort EU vill man ha? Fungerar EU effektivt i dag?

Detta är besvärliga frågor som måste få ett svar och dessa svar är en del av den vision vi vill arbeta för. Vad är vår vision? Vår vision är gemensam. Vi vill ha ett demokratiskt, blomstrande och humant EU. Vi vill ha ett EU som kan ha en ledande global roll. Därför är utvidgningen ett självändamål. Utvidgningen är en del av visionen. Därför kan vi inte börja i galen ände – var sak har sin tid. Olli Rehn har därför rätt i att utvidgning och fördjupning är två – skulle jag vilja tillägga – sidor av ett och samma mynt.

Vi får dock inte tala om utvidgningen som något som sker på bekostnad av kvaliteten och gynnar expansionen – EU:s mål är inte expansion – utan att ta hänsyn till de förhållanden vi lever under. Det är inte EU som måste anpassa sig efter utvidgningen. Det är varje land som vill ansluta sig till EU som måste anpassa sig. På tal om Kroatien och Turkiet är det verkligen bra att vi vill ha med Turkiet i EU. Däremot stoppade vi Kroatien när landet inte uppfyllde våra villkor. Jag tycker inte att vi hade behövt gå så långt.

Avslutningsvis vill jag säga att vi måste gå vidare med konstitutionen. Annars förlorar utvidgningen sin historiska betydelse.

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Även jag vill gratulera de båda föredragandena Alexander Stubb och Elmar Brok till deras utmärkta arbete. EU:s femte utvidgningsrunda är otvivelaktigt ett av EU:s mest ambitiösa projekt någonsin. Den är givetvis också utgångspunkten för dagens diskussion. Denna utvidgning tvingar oss även att fundera över EU:s interna funktion innan vi inleder ytterligare en runda. Därför står EU:s integrationsförmåga återigen på dagordningen i dag.

Jag vill dock ta upp den kritik mot utvidgningen som ofta nämns i samband med den debatt vi för, och som jag i viss mån vill ta avstånd från, eftersom denna kritik rymmer ett antal ståndpunkter som jag finner stötande. För det första att utvidgningen skulle vara ett misstag, för det andra att EU inte skulle ha mer plats och för det tredje att särskilda interna reformer skulle krävas för utvidgningen. Detta är fel. Utvidgningen har ett verkligt, inre värde som hänger samman med strävan att effektivisera EU:s funktion. Jag upprepar och kommer att fortsätta att upprepa att 2004 års utvidgning var en framgång och att utvidgningen till Bulgarien och Rumänien i början av nästa år kommer att bli en lika stor framgång.

EU är och kommer att förbli en öppen klubb. EU har gjort utfästelser till flera länder och dessa måste vi leva upp till. Hur som helst måste EU reformeras för att kunna fortsätta att fungera och även för att medborgarna förväntar sig mer av EU. Därmed är vi tillbaka vid diskussionen om integrationsförmågan och utvidgningsstrategin utifrån ett systematiskt perspektiv. Jag anser att Brok- och Stubbetänkandena visar att parlamentet har lyckats fastställa våra förväntningar på ett systematiskt sätt och att kommissionen har valt samma systematiska metod, även om den, som Hannes Swoboda sa, har lämnat flera viktiga frågor obesvarade och ursäktat sig med att den kommer att återkomma till dessa i sinom tid.

När det gäller integrationsförmågan är det allra viktigast för oss att EU gör sin läxa. De nuvarande institutionerna och Nicefördraget är en otillräcklig grund för anslutning av nya medlemsstater. Det är upp till oss att genomföra de institutionella reformer som krävs för att kunna integrera nya länder i ett senare skede. Att kandidatländerna i sin tur har ansvaret för att göra noggranna förberedelser för medlemskap är ingenting nytt. Villkoren har funnits i Köpenhamnskriterierna sedan 1993.

Vissa delar av EU:s integrationsförmåga har en självklar betydelse. Vi behöver institutionerna för att EU ska fungera demokratiskt och effektivt, och vi behöver en budget som räcker för EU:s ambitioner. Jag vill dock även ta upp det som kallas kapacitet att agera, vilket jag anser har en avgörande betydelse. En annan viktig sak är att EU, kommissionen och medlemsstaterna bör ta initiativ för att tillgodose EU-medborgarnas önskemål och förväntningar. Dessa måste också stå i centrum för kommunikationen om EU.

EU måste visa vad det kan och kunna förmedla detta om vi på ett framgångsrikt sätt ska kunna skapa och upprätthålla en stödjande struktur för europeiskt samarbete. Detta är utvidgningen en del av. Vi bör inte se utvidgningen som ett separat politikområde som vi måste anta separat. Utvidgningen måste även ingå i det som kommissionen kallar sin ”medborgaragenda”. Det är bara genom att skapa en offentlig debatt utifrån ett bättre presterande EU som vi kan förvänta oss att medborgarna ska se positivt på utvidgningen framöver.

Jag vill avslutningsvis ta upp Turkiet, ett ämne som Hannes Swoboda redan varit inne på. Vår grupp stöder kommissionsledamot Olli Rehns ståndpunkt. Vi menar att han har lagt fram ett förnuftigt förslag om att vi måste reagera på att Turkiet inte har genomfört Ankaraprotokollet. Samtidigt håller vi med honom om att vi inte bör stänga dörren helt. Kommunikationskanalerna måste förbli öppna och vi är för att delvis skjuta upp eller senarelägga förhandlingarna, som ni nämnde. Vi fortsätter att understryka att Turkiet måste uppfylla sina rättsliga förpliktelser gentemot EU, men också samtidigt att diskussionerna inte får avbrytas helt.

Till sist hoppas vi att kommissionen och rådet tar initiativ nästa år för att åtgärda norra Cyperns isolering, framför allt den ekonomiska isoleringen.

  Andrew Duff (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar givetvis att man slutat använda termerna ”absorptionskapacitet”, vilket låter som en kökshandduk, och ”privilegierat partnerskap”, vilket är ett något nedlåtande begrepp som uppriktigt sagt inte innebär så mycket privilegier.

Men nu måste vi försöka att utveckla grannskapspolitiken snabbt och kreativt för att vid östra gränsen kunna skapa stabila omständigheter för stater som inte kan ansluta sig till unionen och för dem som bestämmer att de inte vill göra detta. När vi närmar oss en omförhandling av fördraget skulle det vara klokt att i del III inkludera ett kapitel där man beskriver utvidgningspolitiken, överför Köpenhamnskriterierna och långt tydligare än nu beskriver anslutningsprocessen och tröskeln. När vi omförhandlar del III bör vi dessutom överväga att inrätta en ny kategori av associerat medlemskap. En sådan förbättring skulle tjäna till att försäkra den allmänna opinionen om kvaliteten i vår anslutningsprocess och om utvidgningstakten hos Europas postnationella samhälle. Det skulle också vara till stor nytta för tredjeländer när de överväger sin framtida förbindelse med unionen.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman.

  Johannes Voggenhuber (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Samtidigt som jag gärna vill gratulera de båda föredragandena har jag under en längre tid försökt sluta tänka på dem som tvillingar. Om Íñigo Méndez de Vigo refererade till deras mor vet jag inte, men i så fall måste förlossningen ha pågått i åratal. Trots – inte tack vare – att de tillhör gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater gratulerar vi båda föredragandena eftersom de under den kris som EU genomgår har skapat klarhet kring någonting mycket viktigt.

Vad innebär det när vi betraktar fördjupning och utvidgning som en odelbar uppgift? Föredragandena har på ett övergripande och granskande sätt beskrivit denna uppgift, och såväl kommissionen och rådet som parlamentet självt får viss kritik. Gemensamt för båda föredragandena är dock också att de omsorgsfullt har undvikit de bakomliggande och viktiga tabubelagda frågorna. De har talat om behovet av att ena hela EU, men utan att fråga vad EU som helhet faktiskt är och var dess gränser finns. När vi talar om enighet och fördjupning, vad är då det slutliga målet för denna enandeprocess? Detta handlar uppenbarligen om mer än att använda en marknad och en valuta för att hålla ihop EU, men vad är det politiska målet? I januari 2006 lade Andrew Duff och jag fram ett betänkande för parlamentet där dessa frågor togs upp, och ännu har de inte fått något svar. Delvis därför kan vi inte bemöta många av allmänhetens frågor och farhågor – det här är tabubelagda frågor som vi måste hitta ett sätt att hantera.

Jag är mycket tacksam för Brokbetänkandets rättframma kritik, som handlar om det ytliga sättet att beskriva de olika utvidgningarnas finansiella konsekvenser och det ytliga sättet att hantera de institutionella frågorna. Detta måste ses som en markering gentemot kommissionen, som redan från början av denna konstitutionella kris har misslyckats med att hantera institutionernas problem på ett lämpligt sätt. Samma kritik kan dock riktas mot det ytliga sättet att hantera frågor som inre säkerhet, rättsliga frågor, mediefrihet och grundläggande rättigheter. Det är viktigt att poängtera detta. Personligen finner jag det beklagligt att Cypern nu har hamnat i centrum för Turkietfrågan, då det faktiskt inte är Cypern som är själva kärnan till konflikten. Snarare handlar det om frågor som grundläggande rättigheter och demokrati, vilka faktiskt i viss mån har hamnat i skymundan. I framtiden bör kommissionen hantera dessa frågor med betydligt större försiktighet.

Hur är det möjligt att det i Polen, som har undertecknat fördraget, pågår en debatt om dödsstraffet, som landets regering vill återinföra? Hur är det möjligt att Tjeckiens president bara några månader efter undertecknandet av ett liknande fördrag kan vara tveksam till sociala rättigheter och den sociala marknadsekonomin? Jag anser att anslutningsförhandlingar i framtiden måste innehålla en mycket större diskussion med kandidatländerna om målet för EU:s politiska enande än vad som tidigare varit fallet.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL). – (CS) Jag skulle vilja vidareutveckla Johannes Voggenhubers frågor lite. Hur är det möjligt att de mycket orättvisa förfaranden som vi sett den senaste tiden nu har upptäckts i vissa delar av anslutningsfördraget, när den faktiska situationen hanteras? Ett exempel på detta är kommissionens uppmaning till medlemsstaterna att utvärdera sin så kallade integrationsförmåga, som är en högaktuell fråga just nu. Förhandlingarna om en utvidgning av Schengenområdet och sockerkvoterna är en skandal och bara två små toppar på ett stort isberg, som visar EU:s brister. Jag håller med honom om att vi även här kan se en chans att åtgärda dessa brister. Återigen är detta givetvis en fråga om att ha viljan att diskutera lösningar som passar alla parter, snarare än den oresonliga och konfliktskapande ”take it or leave it”-attityd som vi i exempelvis Tjeckien känner igen från våra egna anslutningsförhandlingar.

Inför framtida utvidgningsrundor är det viktigt att inte bara ha gemensamma värderingar utan även erkänna att kraven från länder som traditionellt sett varit små aktörer i EU måste tas på allvar. Solidaritetsprincipen till exempel, vilken allvarligt har undergrävts av nedskärningarna i EU:s budget från 1,24 procent till cirka 1,05 procent av BNP under den senaste budgetperioden, måste förstärkas i framtiden. Det bör dessutom understrykas att konstitutionsfördraget inte kan ligga till grund för EU:s framtida utveckling. Det är vare sig en konstitution eller ett fördrag och detta måste understrykas med kraft. Jag vill även uppmana till förhandlingar för att nå samförstånd i frågor som rör framtiden för ett EU med tidsfrister.

(Avbrott)

Jag vill bara betona en sak. När det gäller förbindelserna efter utvidgningen, vilka tas upp i uttalandet med Ryssland, ser jag särskilt fram emot en lösning på problemen med mänskliga rättigheter och demokratisering, bland annat i EU:s baltiska medlemsstater.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! De två betänkanden som diskuteras ska fungera som en vägskylt för EU. På 2000-talet behöver vi dock mer än vägskyltar. Vi behöver även trafikljus. I det här fallet behöver vi bildligt talat två i stället för tre färger. Vi bör ha grönt och gult ljus, men inget rött. Detta innebär att inget land automatiskt bör utestängas från EU-medlemskap. Att ge ett land rött ljus på vägen mot den europeiska gemenskapen är olämpligt, men EU-trafiken skulle urarta till kaos om det bara var grönt ljus hela vägen.

Här vill jag påminna er om den debatt vi hade för två år sedan om Turkiets anslutning. Under debatten talade ledarna för gruppen De gröna, Johannes Voggenhubers partigrupp, om 2014 som ett möjligt datum för Turkiets anslutning till EU. I dag vet vi att detta bara var politisk surrealism. Vi måste acceptera att utöver en snabb anslutning för Kroatien och Makedonien bör europeiska länder som Montenegro, Serbien, Bosnien och Hercegovina samt Albanien tillåtas att gå med i EU före Turkiet.

I dag då det återkommande mötet med ledamöter från Montenegros parlament och företrädare för Europaparlamentet ska hållas måste vi tydligt klargöra att ju större unionen blir desto mer inflytande får den. EU har slutligen fått väsentligt större vikt genom att utvidgas, utan att någon konstitution behövs. Jag skulle vilja säga ett varningens ord till Elmar Brok och Alexander Stubb. Låt oss inte ta ytterligare utvidgningar som en förevändning för att genomföra institutionella förändringar.

  Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Det vore bra om kommissionsledamot Olli Rehn, som ansvarar för utvidgningsfrågor, först och främst kunde definiera Europas gränser för oss. Vad är Europa? Var tar Europa slut? I Istanbul, Diyarbakir eller Bagdad? Vi vet inte var Europas gränser går. I Israel har man redan börjat samla in namnunderskrifter för att ansöka om medlemskap. Varför inte Palestina eller Marocko härnäst? Men kommer detta att vara Europa? Låt oss klargöra vad det är vi vill ha. Ett enat Europa eller ett enat Europa–Asien? Mot denna bakgrund inser alla vad det är som händer i dag. I dag är det inte Turkiet som går med i EU. EU går med i Turkiet och det är därför det är Turkiet och inte EU som dikterar villkoren.

Vi måste även skapa klarhet kring norra Cyperns utanförskap. Det är varken EU eller Cypern som bär skulden till detta – det är ockupationsarméns verk. Om ockupationsstyrkorna ger sig av försvinner problemet. Men det låtsas vi inte om. Vi väljer att titta bort. Det finns en ockupationsarmé i en av EU:s 25 medlemsstater och vi låtsas som ingenting. Detta spär på Turkiets arrogans. Om vi ville vara rättvisa skulle vi kräva att ockupationsarmén dras tillbaka och att Turkiet erkänner samtliga 25 medlemsstater, inte bara 24. Skulle Turkiet ha varit välkommet om det inte hade erkänt Frankrike eller Storbritannien? Givetvis inte. Varför? För att Cypern är ett litet land? EU begår ett ofantligt historiskt misstag här.

  James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Jag förstår att förespråkare för den förkastade konstitutionen ser utvidgningen som en genväg till ett säkert genomförande av delar av denna konstitution. Därför finner vi i Alexander Stubbs betänkande det envetna men dåligt underbyggda kravet på ytterligare angrepp på den nationella vetorätten, kravet på en utrikesminister, kravet på större makt för den icke valda kommissionen och den expansionistiska EU-domstolen och större behörighet för EU.

För själva utvidgningen krävs inget av detta, men fanatiska EU-vänner som våra två föredragande har, utan att ge några hållbara argument för att övervinna det folkliga motståndet mot konstitutionen, gjort den falska vinklingen att utvidgningen kräver en konstitution. Jag hävdar att varken detta EU, eller ett EU som har blivit uppsvällt genom ett dåraktigt införlivande av Turkiet, behöver en konstitution.

Vilken salig röra Helan Brok och Halvan Stubb skulle föra oss in i! Och allt detta utan någon tanke på vem som skulle betala. Liksom tidigare verkar man förvänta sig att länder som Storbritannien glatt kommer att fortsätta att finansiera denna skenande galenskap. Eftersom EU redan kostar mitt land 4 miljarder brittiska pund netto per år, måste jag säga till er att vi helt enkelt inte har råd med någon mer välgörenhet.

  Jacques Toubon (PPE-DE). – (FR) Herr talman! EU:s institutioner har äntligen kommit fram till själva kärnfrågorna. Vad är EU? Vad vill EU? Vem kan gå med i EU? Jag hoppas att Alexander Stubbs och Elmar Broks resolutioner ska hjälpa Europaparlamentet att sluta med låtsaslekarna och inte tvinga igenom utvidgningsstrategin.

Integrationsförmåga definieras mycket bra genom de tre saker som räknas upp i punkt 8 i Brokbetänkandet. Vi menar att de politiska projekten och inte bara institutionerna måste prioriteras. Vi är emot utvidgning som leder till att gemensamma politikområden avvecklas. Det är sant att integrationsförmåga, som Alexander Stubb har definierat på ett bra sätt, inte är ett kriterium för anslutning, utan ett villkor för att gå vidare till anslutning.

För närvarande delar vi Alexander Stubbs åsikt att en fortsatt utvidgning inte kan genomföras utan nya beslutsförfaranden, nya resurser och en ny EU-representation. Det är den slutsats vi för närvarande drar av den olyckliga jämförelsen mellan de tolv nya medlemsstaternas anslutning till EU, som kan betecknas som en framgång, och Nicefördraget, som i alla avseenden är bristfälligt. Låt oss visa samma klarsynthet i våra diskussioner om Turkiet.

Rådet (allmänna frågor) har noterat följderna av Cyperns situation, som givetvis är oacceptabel, men är det egentligen inte bara ännu ett diplomatiskt grepp vi talar om här? Uppskjutandet riskerar att bli ineffektivt och verkningslöst när det gäller att förändra Turkiets attityd. Vår ståndpunkt måste bekräftas på nytt. EU kan inte integrera Turkiet, utan måste införa ett privilegierat partnerskap med detta land, som har stor betydelse för EU.

Låt oss sluta låtsas. Detta handlar om intressen, om Turkiet och om EU. Utvidgningen är inte ett mål i sig, utan ett medel för att utveckla EU:s politiska projekt.

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Herr talman! Först och främst vill jag gratulera Alexander Stubb till hans arbete som skuggföredragande för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet.

Han har gjort ett gediget arbete som uppfyller två grundläggande villkor för den här typen av betänkanden. För det första ger det ett bra svar på en extremt viktig fråga och för det andra – och detta är centralt – finns det en bred uppslutning kring betänkandet i parlamentet. Jag anser att betänkandet kommer att följa i spåren av andra betänkanden, däribland Richard Corbetts och Íñigo Méndez de Vigos betänkande, som fick praktiskt taget enhälligt stöd av Europaparlamentet på sin tid, något som gav styrka. Jag tror på detta, framför allt eftersom vi debatterar Alexander Stubbs betänkande och kommer att anta det före Europeiska rådets möte om några dagar och efter det framgångsrika andra interparlamentariska forumet om EU:s framtid, som ägde rum här i förra veckan.

Det är sant att vi måste tala om integrationsförmåga, inte om absorptionskapacitet. Vi måste tillgodose medborgarnas legitima farhågor genom en dubbel strategi där fördjupning och utvidgning kombineras. Vi är för utvidgning, som har varit en framgång och som måste vara det verktyg som används för att bygga det som så träffande brukade kallas vårt gemensamma europeiska hem.

Herr Méndez de Vigo! Det är inte gäster vi vill se i detta hem, utan det handlar om de människor och länder som huset ska komma att tillhöra, vilket betyder oändligt mycket mer. De har inte bara rätt att vistas där, utan även att känna sig hemma där och delta i besluten om vårt regelverk och vår gemensamma förvaltning. Integrationsförmågan kan därför inte vara ytterligare ett kriterium som ska fogas till Köpenhamnskriterierna, utan snarare ett villkor som vi tillämpar på oss själva som union för att se till att utvidgningen blir en framgång. Integrationsförmåga innefattar givetvis politisk förmåga, institutionell förmåga och finansiell förmåga, vilket är en förutsättning för ytterligare utvidgning. I betänkandet betonas detta och vi håller alla med. Nicefördraget är oanvändbart, det säger sig självt. När det gäller politikområden och enhällighet, det vill säga den förlamning som vi har sett, betalar vi ett högt pris för att inte ha en konstitution.

I betänkandet välkomnar vi därför den europeiska konstitutionen och dess huvudinnehåll, som Hannes Swoboda sa. Själva utanpåverket är inte betydelsefullt, utan det viktiga är de stora landvinningar som finns i konstitutionen, eftersom de innebär fördjupning och utvidgning i realtid. Det är därför det är så viktigt att punkt 9 i Alexander Stubbs betänkande får behållas i sin helhet.

Vi menar att den europeiska konstitutionen kommer att förverkligas genom ett lämpligt avtal, utan att kritisera den eller hacka sönder den som helhet, men givetvis att avtalet måste vara färdigt senast 2008 så att medborgarna vet detta när de röstar 2009. Annars gör vi narr av oss själva och givetvis även av medborgarna.

Vi måste förstås också förstärka den europeiska grannskapspolitiken. Utvidgningen måste kompletteras med EU:s grannskapspolitik och den måste framför allt inriktas på det viktiga Europa–Medelhavsområdet. Här måste Europaparlamentet spela en avgörande roll både före och efter processen.

Socialdemokratiska gruppen kommer därför att stödja ert starka och beslutsamma betänkande, herr Stubb.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! Av debatten om de båda betänkandena framgår tydligt att parlamentet är rörande överens om att kraftfulla institutionella reformer måste genomföras innan vi kan godkänna några nya kandidatländer. Vi vet alla att EU inte är i toppform, och det är därför bra att parlamentet i utvidgningsdiskussionerna koncentrerar sig på EU:s förmåga att integrera nya medlemmar, vilket tvärt emot vad vissa ledamöter hävdar inte är ett nytt kriterium utan en viktig aspekt som tidigare glömts bort. De tidigare utvidgningarna var framgångsrika, men 2004 utvidgades EU utan föregående eller samtidig fördjupning, vilket äventyrade tanken på en ännu tätare union. Särskilt för oss ledamöter måste denna tanke om förnyelse genomsyra allt vi gör, och för detta kommer vi att behöva effektiva institutioner, politisk vilja och framför allt allmänhetens stöd, vilket vi kommer att få endast om vi är trovärdiga. En aspekt av trovärdighet är att vi måste vara villiga att pröva nya metoder och undersöka alternativa sätt att samarbeta med och knyta närmare band till framtida kandidatländer. Tvärtemot vad Elmar Brok sa står valet inte mellan konstitutionen och Guy Verhofstadt, utan vi bör ha en vision som både omfattar en konstitution och Guy Verhofstadt. Jag vill tillägga att jag anser att vi bör föra denna debatt i Bryssel och inte i Strasbourg.

  Angelika Beer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att säga några ord om kommissionens rapport om utvidgningsstrategin, som – av goda skäl – är indelad i tre delar och som är starkt beroende av den kommunikationsstrategi som kommissionen kräver.

Denna debatt är en typisk sådan debatt som vi politiker engagerar oss i, och det har vi all rätt att göra, men vi borde tillämpa denna kommunikationsstrategi själva i stället för att tala om att saker och ting har gömts undan långt inne i betänkanden när de faktiskt inte alls finns där. Låt mig också göra det fullständigt klart – detta säger jag med tanke på Brokbetänkandet – att det också är orättvist att utnyttja nationella känslor och frihetsideologier för att uttrycka motstånd mot utvidgningsstrategin eller konstitutionen. Visst är betänkandet mycket ambivalent i vissa avseenden, men ni som gjorde er besväret att läsa igenom förslaget vet att betänkandet fick den form som vi ser i dagens debatt först efter betydande ändringar på initiativ av liberalerna, de gröna och socialdemokraterna.

Jag anser att de försök som vissa grupperingar, inte bara bland de konservativa utan även bland socialdemokraterna, nu gör att försöka pådyvla kandidatländerna kostnaden är oansvariga. Eftersom utvidgningspolitiken hittills har varit en fredsinriktad politik och eftersom vi vill hålla fast vid den uppmanar jag parlamentet att stödja våra ändringsförslag 12 och 14.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar denna debatt och skulle vilja komma med några korta kommentarer.

Alexander Stubb identifierade olika kategorier av personer och politiska uppfattningar i fråga om utvidgningen och konstitutionen. Jag är mycket bestämt för utvidgningen eftersom jag anser att den har varit framgångsrik och kommer att fortsätta att vara detta. Men jag är samtidigt mot konstitutionen.

Begreppet integrationskapacitet kan komma att utnyttjas för att sälja eller framställa konstitutionen som endast en fråga om att pressa institutionerna att i praktiken acceptera utvidgningen. Detta skulle inte bara vara en misstolkning av denna text utan det skulle innebära ett verkligt misslyckande från vår sida när det gäller det vi hela tiden talar om, nämligen kommunikationen med EU-medborgarna. För att kommunicera måste vi lyssna och vi måste föra denna mycket grundläggande debatt om EU:s riktning. När medborgarna ser att offentliga tjänster och arbetsrätten undergrävs finns det inget bra sätt att förmedla detta, så vi måste vara lyhörda.

Slutligen stöder jag Turkiets anslutning, men frågan om Cypern måste redas ut. Det handlar här om en pågående olaglig ockupation.

  Jan Tadeusz Masiel (UEN). – (PL) Herr talman! Världen förändras medan vi fortsätter att diskutera utvidgningen i stället för att finna en ny lösning. Jag håller med om att utvidgningen är ett av EU:s viktigaste politikområden och att den är en garant för fred och säkerhet i regionen. Det är också sant att de tidigare utvidgningarna har varit en framgång. Men en vacker dag kan framgången förbytas i misslyckande. I fysikens värld är det bara universum som kan utvidgas i det oändliga. Alla andra system exploderar i ett visst skede om de fortsätter att expandera. I stället för att diskutera utvidgningen på ett stelnat, omodernt och onödigt sätt borde vi utveckla handlingsmetoder som vi bör erbjuda våra grannar, t.ex. samarbete, grannskapspolitik och associeringsavtal.

Dessutom bör ytterligare ett kulturellt kriterium läggas till i förteckningen över de kriterier som kandidatländerna måste uppfylla, vilken upprättades 1993 i Köpenhamn. Låt våra medborgare bestämma själva genom folkomröstning om de vill att Turkiet ska bli en EU-medlemsstat eller bara ett associeringsland. Om vi vill växa mer måste väl syftet ändå vara att utvidga EU-medlemskapet till länder som är och alltid har varit europeiska, t.ex. Serbien, Ukraina och Vitryssland.

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! EU har ett synbarligen obegränsat behov av att absorbera fler länder. Mer och mer makt tas ifrån demokratiska nationalstater och koncentreras i ett centraliserat och odemokratiskt EU. Som Alexander Stubb formulerar det vill han se en enda enhet med en enhetlig struktur och rättskapacitet, med andra ord ett europeiskt Förenta staterna.

Alexander Stubb kommer inte att förvånas över att UK Independence Party inte håller med om detta, men jag har hittat något i hans betänkande som vi kan hålla med om. När han talar om en reviderad konstitution vill han att man antar en klausul som möjliggör att medlemsstaterna kan gå ur EU. Till slut kommer Storbritannien att lämna EU, vare sig man har en konstitution eller en klausul om utträde eller inte, men Alexander Stubb har åtminstone anständigheten att erkänna att länder bör ha rätt att utträda ur det nya europeiska imperiet.

  György Schöpflin (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Ibland är det värt att ställa enkla, till och med naiva, frågor: Varför ska man utvidga EU över huvud taget? Det enkla svaret är: För att utvidga det område av demokrati och stabilitet som EU har skapat.

Men frågan är mer komplex än den förefaller vid första anblicken. Demokrati är inte något statiskt, utan kräver konstanta förbättringar med syfte att ge makt åt folket. Detta är vad den fördjupade integrationen i grunden handlar om. Det är i detta sammanhang som utvidgningen aktualiserar ett särskilt problem, ett som man måste ta itu med. EU insisterar på att framtida medlemsstater kommer med fullt fungerande demokratiska system – vilket är i sin ordning – men ändå förbiser man de förändringar som utvidgningen för med sig inom själva EU.

Problemet är följande: Inträdet av nya medlemsstater inbegriper inte bara staterna utan också de nya medborgare som tillkommer genom anslutningen. Därför innebär EU:s utvidgning samtidigt en utvidgning av EU:s folk, EU:s medborgare. Deras röst hörs sällan i utvidgningsdebatten, men om man utelämnar medborgarna hotar detta att förvärra det demokratiska underskottet.

Ett EU ansatt av ett demokratiskt underskott kan inte vara helt effektivt när det gäller att utvidga området av demokrati till kommande medlemsstater. Tvärtom kunde det till och med leda till att man exporterar det demokratiska underskottet. Detta skulle fullkomligt motverka syftet. Utvidgningen måste ta medborgarnas önskemål om EU i beaktande när det gäller deras egen utvidgning, och inte ta deras röst för given. Ett misslyckande att göra detta skulle undergräva målet att utvidga EU:s område av demokrati och stabilitet.

  Jo Leinen (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vill uppmärksamma UKIP-ledamoten på att konstitutionsfördraget ger varje land rätten att utträda ur EU, men inget land har ännu gjort detta och inget land kommer heller att göra det, inte ens Storbritannien, eftersom det är långt mer fördelaktigt att stanna kvar i EU än att gå ur. Detta är inget som oroar mig. Det finns ingenting nytt i den här typen av propaganda från ledamöter som håller ett anförande och sedan går ut. Detta är inte värt att ödsla tid på.

Vi är alla eniga om behovet av ett fördjupat EU, vilket vi har blivit lovade ända sedan Maastricht, då det fanns tolv medlemsstater i stället för dagens tjugosju, så nu är det hög tid att vi får det. Samma sak kommer att gälla efter alla utvidgningar i framtiden. Ett ändringsförslag ger intryck av att Kroatien och sydöstra Europa skulle kunna undantas från detta krav till och med nu, men EU måste tvärtom fördjupas innan några nya länder kan gå med.

Det måste även slås fast att det är EU självt som bär skulden till dessa problem, inte kandidatländerna, vilket redan har påpekats. Vår uppgift är att upplysa människor om utvidgningens mål och fördelar, inte minst för våra egna länder, och att förklara för dem vilka dessa är. Samtliga gamla medlemsstater gynnas enormt av att nya medlemsstater kommer till. Eftersom de gamla medlemsstaterna exporterar mycket mer till de nya än vad de importerar är detta en strategi som alla vinner på, men detta förmedlas tyvärr inte till allmänheten. Här har vi lite att jobba med.

Jag vill även ta upp ett annat problem som rör förfarandet för ratificering av nya anslutningar. Om enskilda länder börjar prata om att hålla folkomröstningar om nya medlemsstaters anslutning kommer detta att ställa till problem för oss. Detta är också en fråga vi måste lösa.

I det stora hela vill jag dock gratulera tvillingarna till att ha funnit rätt väg framåt, en väg som parlamentet bör ställa sig bakom.

  István Szent-Iványi (ALDE). – (HU) I dagens debatt har nästan alla varit överens om att anslutningen är en framgångssaga. Om det är så måste vi oförtrutet fortsätta med de skyldigheter vi har godtagit, eftersom EU verkligen behöver framgångssagor. Reformen av beslutsförfarandet och debatten om integrationsförmågan får inte tas som förevändning för att bromsa utvidgningen.

Kroatien måste bedömas utifrån sina egna meriter. Förhandlingarna med Turkiet måste fortsätta, men Turkiet måste också visa god vilja och uppfylla villkoren. För Makedonien måste vi tydligt slå fast villkoren för inledande av förhandlingar. För potentiella kandidatländer måste det finnas exakta villkor för anslutning också på medellång sikt, förutsatt att de är redo att uppfylla dessa villkor. EU måste även garantera ytterligare medel, mer pengar samt tydligare och mer realistiska villkor för föranslutningsfonderna, för annars kommer vår avsikt att fortsätta med utvidgningen inte att framstå som trovärdig.

  Cem Özdemir (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! EU:s egen utvidgning är ett av de effektivaste utrikespolitiska instrumenten och konfliktförebyggande medlen i EU:s historia, men både utmaningar och möjligheter väntar oss.

Efter anslutningen av Rumänien och Bulgarien kan vi se fram emot Kroatiens anslutning och därefter, i en senare runda, inte bara Turkiets anslutning, utan även anslutningen av länderna på västra Balkan, som inte får glömmas bort i allt detta. Även om det är svårt måste EU samtidigt som det utvidgas också fördjupas, vilket kommer att kräva en reform av de institutionella ramarna. Vårt problem är inte så mycket allmänheten och kandidatländerna som den europeiska eliten, och jag vill därför uppmana Elmar Brok att ta den store europén Helmut Kohl som förebild, en man som hade modet att förmedla vikten av ett bredare och djupare EU till allmänheten.

Nu är tiden inne för ett initiativ för att lösa Cypernkonflikten och sätta stopp för isoleringen av öns norra, turkiska del. Jag välkomnar löftet från öns grekiska del, men det behövs även ett nytt initiativ under FN:s ledning som gör det möjligt att äntligen få slut på konflikten och som gör att EU kan behandla förhandlingarna med Turkiet som en helt separat fråga.

  Sylvia-Yvonne Kaufmann (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Även om vi inte kan förutspå vilka länder vi kommer att kunna välkomna in i EU, eller när, finns det tre centrala aspekter. Den första är att det kommer att bli fler anslutningar till EU efter Bulgarien och Rumänien. Den andra är att alla europeiska länder som delar våra värden och uppfyller Köpenhamnskriterierna har rätt att ansöka om EU-medlemskap. Den tredje är att Nicefördraget inte är någon lämplig grund för framtida utvidgningar. Av detta kan man dra slutsatsen att en omfattande och genomgripande reform av ett EU med 27 medlemsstater är nödvändig.

Detta hade varit en riktig bedömning även för sex år sedan, när Laekendeklarationen antogs, och nu är den mer relevant än någonsin. Jag menar att det är ett absolut krav att EU måste fördjupas innan någon ytterligare utvidgning sker och att konstitutionsfördraget är nyckeln till ett livskraftigt EU i framtiden. Det är inte acceptabelt att enskilda länder ställer krav på kandidatländerna och att de förväntas klara allt på egen hand. Därför hoppas jag att det kommer att visa sig möjligt nästa år att hitta en väg ut ur den konstitutionella krisen så att vi får en acceptabel lösning för alla 27 medlemsstater. Den komplexa politiska situationen gör dock detta extremt svårt.

Det kommer att vara avgörande för integrationskapaciteten att man inte eftersträvar en enbart minimal – kanske enbart institutionell – reform av EU. Det får inte finnas någon väg tillbaka från konstitutionsfördraget 2009. Det är även absolut nödvändigt att vi lyckas minska klyftan mellan EU och medborgarna. Vi måste högt och tydligt förmedla – inte bara till människorna i Frankrike och Nederländerna – att vi vill dra lärdom av nej-omröstningarna i dessa länder och att detta innebär att vi vill överväga andra sätt att utforma EU:s politik i framtiden. Detta anser jag framför allt innebär att skapandet av ett socialt EU måste stå i centrum för EU:s politik – och stanna där.

  Mario Borghezio (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Denna debatt måste ge kommissionen en tydlig vink om att den måste anpassa sitt omfattande utvidgningsprogram efter behovet av en övergripande strategi för EU:s politiska roll i dag och i framtiden.

Detta inbegriper även – kanske framför allt – att fatta ett geopolitiskt beslut om vilka gränser EU bör ha. Detta är inte minst nödvändigt i den mycket känsliga Turkietfrågan, där ett privilegierat partnerskap till slut börjar framstå som en lösning.

Jag instämmer i betänkandena på en punkt, och det är att man i kommissionens meddelande om utvidgningsstrategin inte lägger tillräcklig vikt vid en central aspekt, nämligen risken för att EU som politiskt projekt ofrånkomligen kommer att försvagas eller t.o.m. misslyckas om inte en tillräcklig politisk, ekonomisk, finansiell och även kulturell integration sker vid framtida utvidgningar.

Det är ett faktum att kommissionen genomför detta utvidgningsprogram med ett lättsinne som är stötande och utan att ens tala om de finansiella konsekvenserna, trots att det är absolut nödvändigt att ha full insikt om dessa före en eventuell anslutning.

Vi är väl medvetna om det hårda arbete vi har framför oss efter Bulgariens och Rumäniens anslutning. Kanske är det dags att göra klart för de länder som väntar på medlemskap att det i nuläget finns flera olika möjligheter för dem, som vi har påpekat när det gäller Turkiet. Vi får inte glömma att det var ofantligt svårt att nå en kompromiss om den nuvarande budgetramen, som förresten måste ses över snart.

Mot denna bakgrund inser man att ståndpunkten hos de regeringar som i likhet med Prodis regering ständigt kräver att utvidgningen ska utsträckas till de baltiska länderna utan någon som helst hänsyn till de faktiska svårigheterna, är ett utslag av oansvarigt lättsinne.

Det överdrivna överseende som man vid tidigare anslutningsförfaranden visat i allvarliga frågor som korruption och brottslighet kan heller inte längre tolereras om vi vill att EU:s integration ska fortsätta att anpassas efter de normer och värden som medborgarna och våra landsmän tror på.

  Paul Marie Coûteaux (IND/DEM). – (FR) Herr talman! Även vi kommer att rösta emot betänkandet, eftersom det syftar till att ta avstånd från det gamla, kloka EU, det vill säga när det var sex medlemsstater som samarbetade för att skapa en motvikt på vår sida av Atlanten.

De som tror på överstatlighet har blåst upp sitt projekt på ett oproportionerligt sätt genom utvidgningar lite här och var och utan att ens veta var de egna gränserna går. Faktum är att dessa EU-fanatiker genom att sudda ut de nationella gränserna och genom att inte ens längre veta vad en gräns är, nu inte längre vet när det är dags att sluta. Deras projekt är därför inte politiskt i strikt bemärkelse, eftersom det – och jag upprepar – inte kan finnas någon politik utan gränser.

I dag upptäcker EU-fanatikerna att det fortfarande finns någon bakom muren och att de måste utvidga ännu mer, eftersom de inte kan säga nej till någon. Här förvägras de en konstitution – låt dem inte tro något annat! – de förvägras en konstitution för all framtid. De står inför ett ofantligt tomrum då de tvingas att antingen ge vika, det vill säga uppfinna ett pragmatiskt EU med två eller tre olika hastigheter, vilket vore det mest förnuftiga, eller påbörja en halsbrytande, besinningslös färd.

Här är de nu, i lag med Turkiet och ställda inför nya kandidatländer i t.ex. Kaukasien. Georgien är ju faktiskt medlem i Europarådet … Och varför inte Maghrebländerna, eller Libanon, vars historia är så tätt förknippad med våra länders historia?

Så låt oss skrida till verket! När nu detta stackars EU inte längre har någon struktur kan vi lika gärna fortsätta att utvidgas, och när vi gör det måste vi se upp så att vi inte glömmer de länder som av någon märklig anledning lämnats utanför – Serbien och Ryssland – kanske för att de inte accepterar USA:s dominans? Detta säger allt som behöver sägas om den så kallade Europeiska unionens misslyckande – ja, misslyckande.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Upprepade gånger de senaste åren har parlamentet, först försiktigt och sedan – som i dag – mycket tydligt, sänt ut det dubbla budskapet att det inte kan bli någon ny utvidgning utan en fungerande konstitution. Ingen gynnas av att vi utvidgas utan några om eller men, och i allt högre hastighet. Tvärtom. Genom att dela in medlemsstaterna i två grupper med hjälp av undantag och genom att fjärma Europas folk från varandra äventyrar vi de resultat som redan har nåtts.

Även om utvidgningen är en av EU:s verkliga framgångar ser allt fler den som ett hot. För att motverka detta måste vi vara opinionsbildare i ordets rätta bemärkelse. Detta är inte direkt lätt, för konstitutionen har väldigt lite politisk sex appeal och kan i mångt och mycket heller inte ha någon, då huvudsyftet är att få institutionerna att samarbeta bättre och att se till att besluten fattas av en majoritet på ett öppet sätt, i stället för genom diplomati på hög nivå bakom stängda dörrar. Konstitutionen handlar om en finansiell modell som på ett förnuftigt sätt balanserar funktioner i förhållande till de tillgängliga medlen och i många avseenden också om EU:s nya funktioner, trots att väldigt många redan i dag anser att EU ställer till alldeles för mycket besvär. Det varma vädret till trots har energifrågan en europeisk dimension och det är en fråga vi måste lösa tillsammans.

Jag vill avslutningsvis säga några ord om Kroatien, ett kandidatland som är särskilt viktigt för mitt hemland. Vårt krav på en konstitution betyder inte att vi vill förhindra Kroatiens anslutning, tvärtom. Det är fullt möjligt att landet kommer att gå med 2009 eller 2010, förutsatt att det tyska ordförandeskapet lyckas blåsa nytt liv i förfarandet för ratificering av konstitutionen och på nytt föra upp konstitutionen på dagordningen. Vi önskar det tillträdande tyska ordförandeskapet lycka till med detta.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! Alexander Stubb sa att utvidgningen har varit den mest framgångsrika politik som EU har fört. Den sprider stabilitet, fred och välstånd över vår kontinent.

Detta resonemang håller fortfarande. Självklart innebär det att EU måste anpassa sig, särskilt när det gäller den institutionella reformen. Innebär då detta att vi bör hindra varje utvidgning tills alla institutionella reformer har genomförts? Om detta var fallet skulle den senaste utvidgningen aldrig ha ägt rum, eftersom Nicefördraget var uppenbart otillräckligt. Kanske inte heller 1973 års utvidgning skulle ha ägt rum.

Faktum är att utvidgningen är en av de faktorer som driver på reformen. Vissa medlemsstater som tvekar inför att anamma den institutionella reformen accepterar ofta att den är en nödvändig konsekvens av utvidgningen. Därför bör de som stöder reformen stödja utvidgningen. Ändå sa Íñigo Méndez De Vigo att det inte skulle bli några framtida utvidgningar utan konstitutionsfördraget. I punkt 9 i Alexander Stubbs betänkande uppges faktiskt vad varje utvidgning kräver – och sedan kommer det en lång lista över saker som alla innefattas i konstitutionsfördraget. Vi har lite svårt för denna absoluta ståndpunkt.

Elmar Brok sa att de som kämpar hårdast för en breddning ofta är de som motsätter sig en fördjupning. Men om man vill skynda på båda dessa, måste man också arbeta för båda. Det finns en fara i att det å ena sidan kommer att finnas personer som säger att de inte vill ha någon utvidgning innan vi har en institutionell reform och å andra sidan personer som säger att vi inte behöver någon institutionell reform innan vi har en utvidgning. Om man vill driva på båda dagordningarna måste man stödja båda, eftersom det är båda som kommer att föra oss framåt mot ett utvidgat och reformerat EU.

Därför har vår grupp lagt fram ett ändringsförslag till punkt 9 för att tydliggöra att vi inte ser det som en förutsättning att varje enskild del av en institutionell dagordning antas innan någon enskild utvidgning äger rum. Vi tror att de båda processerna – utvidgning och reform – kommer att ske tillsammans. De kommer att driva på varandra och de kanske i slutändan kommer att äga rum samma dag – ett nytt fördrag och ett anslutningsfördrag kanske antas på samma gång.

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Herr talman! Utvidgningen får inte ses som ett självändamål. Det handlar om att bredda ett projekt och vi kan inte låta detta projekt försvagas på grund av utvidgningen.

När allt kommer omkring undergräver denna debatt verkligen vår förmåga att tala om vad EU vill vara och vad det vill göra. Punkt 8 i Brokbetänkandet kan inte misstolkas. Tyvärr är det nog så att vi har så bråttom att vi använder utvidgningen som en förevändning för att slippa tala om våra egna problem och svårigheter.

Det finns institutionella reformer som inte kan vänta, oavsett vad som händer med utvidgningen. Det finns politiska och finansiella åtgärder som kan genomföras direkt utan några reformer. Det finns allvarliga legitimitetsproblem och skamliga åtgärder inom Europeiska kommissionen, till exempel det hemliga godkännandet av reglerna för flygplatssäkerhet som flygplatserna ska påtvingas utan någon som helst demokratisk kontroll och utan att medborgarna informeras. Det finns många åtgärder som skadar våra institutioners demokratiska legitimitet.

Alla dessa frågor måste lösas. Det är tydligt att vi måste öppna upp debatten om utvidgningen och att vi måste närma oss de båda aspekterna parallellt. Utvidgningen får dock inte tas som en förevändning för att låta bli att åtgärda de allvarliga problem som EU står inför i dag, med eller utan Turkiet och med eller utan utvidgning.

  Milan Horáček (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag vill tacka Elmar Brok och Alexander Stubb för deras betänkanden och ta upp problemen kring den eventuella anslutningen av Kroatien, ett land som har gjort stora framsteg de senaste åren och som därför kan uppfylla Köpenhamnskriteriernas politiska och ekonomiska villkor. Eftersom EU:s integrationsförmåga därmed inte skulle sättas på prov bör EU utforma en tydlig och målmedveten strategi för att snabbt kunna integrera Kroatien. Vi får inte låta EU:s interna problem drabba Kroatien och vi bör se flexibelt på landets anslutning. Om det blir så betyder det relativt lite för EU, men enormt mycket för Kroatiens demokratiska framtid.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag vill ta upp ett av de två betänkanden vi debatterar i dag, nämligen Stubbetänkandet.

Betänkandet främjar ansträngningarna att förbättra EU:s beslutsförfaranden och institutionalisera EU så att beslut i stort sett fattas av dess ledande kärna utan någon vetorätt för de små och återigen mer oberoende länderna.

Föredraganden har uppenbarligen inte lyssnat till den allmänna opinionen, som lett till att konstitutionsfördraget avvisats två gånger. Det finns inget annat sätt att förklara varför man vill gräva upp en död text och anta dess antidemokratiska bestämmelser. Innehållet i ändringarna ökar bristen på demokrati snarare än att minska eller avlägsna den. Ändringarna syftar till att driva igenom konstitutionsfördraget och dess medborgarfientliga innehåll senast 2009. I stället för att stärka medborgarnas rättigheter och informationen till dem ska EU:s funktion och beslutsförfarande uppenbarligen vara en näst intill exklusiv rättighet för EU:s ledande krets. Det är verkligen tragiskt att medborgarna återigen stängs ute.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). – (PL) Herr talman! När vi debatterar EU:s utvidgningsstrategi bör vi tänka på vår vision om ett gemensamt Europa. Hittills har de hänsynslösa politiska försöken att tvinga igenom konstitutionen illustrerat en strävan att skapa en överstatlig politisk organisation där de största EU-länderna har beslutsmajoritet. EU:s utvidgning diskuteras oftast mot denna bakgrund. De ekonomiska frågorna lämnas därhän. EU vill välkomna så många länder som kan domineras av de största EU-länderna. Det är alltså den demografiska potentialen som ligger bakom beslutsfattarnas motstånd mot att Turkiet och Ukraina ska få gå med i EU de närmaste åren.

Jag vill understryka att EU kan överleva endast om de ekonomiska frågorna tillåts dominera över politiska hänsyn och ambitionen att skapa ett nytt romarrike för 2000-talet som domineras av endast tre eller fyra länder.

  Jacek Protasiewicz, (PPE-DE) . – (PL) Herr talman! Jag vill tacka mina partikolleger Elmar Brok och Alexander Stubb för deras arbete med betänkandena. Båda texterna innehåller en noggrann och kunnig analys av en av de viktigaste utmaningarna för EU, nämligen dess fortsatta utvidgning. Som medborgare i ett land som gick med i EU för två och ett halvt år sedan kan jag se medlemskapets fördelar, både för den polska ekonomin och för miljontals polska medborgare.

Jag är även övertygad om att den senaste utvidgningen inte bara gynnade de nya medlemsstaterna. Hela unionen gynnades, såväl ekonomin som säkerheten och stabiliteten. Detsamma gällde de tidigare EU-utvidgningarna. Både de nya och de befintliga medlemsstaterna gynnades.

EU är ett exempel på ett lyckat projekt, eftersom det aldrig har begränsat sig till en elit bestående av grundarländerna, utan har lyckats växa på ett förnuftigt sätt och därigenom bli en allt mer inflytelserik aktör på den allt mer globala arenan.

Jag tvivlar inte på att EU kommer att utvidgas igen i framtiden. Länderna på Balkan och EU:s östra grannländer kommer en dag att vara en del av EU och detta kommer också att gynna vår gemenskap.

Jag tvivlar inte på att institutionella reformer krävs före nästa utvidgning. Jag vill dock understryka min oro för att EU ska ge det oönskade intrycket att nya medlemsstater inte är välkomna, genom att göra denna process helt beroende av att samtliga punkter i konstitutionsfördraget antas, när konstitutionen nu har avvisats i de franska och nederländska folkomröstningarna. Detta skulle sända en mycket negativ signal till befolkningarna i de länder som vill gå med i EU.

Vi bör inte, och jag tror heller inte att vi vill, begränsa oss till den nuvarande medlemskretsen, som redan består av tjugosju länder. Vår vilja att godta nya medlemmar bör inte vara ett redskap i våra interna diskussioner om EU-institutionernas form.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (FR) Herr talman! Den europeiska grannskapspolitiken och de ungerska minoriteterna gör Ungern till det land som påverkas mest av unionens framtida utvidgning: Kroatien, Serbien och övriga länder på västra Balkan. Det må vara hur det vill med detta, huvuduppgiften just nu är att förstärka och genomföra fördjupade ekonomiska och institutionella reformer, dock utan att stänga dörren för utvidgningen. Det är beklagligt att denna utvidgning mot bakgrund av EU:s historia inte skulle föregås av en ekonomisk och institutionell utveckling: EU kan inte utvidgas med relativt sett mindre resurser och utan ett konstitutionsfördrag!

2004 års utvidgning hade en positiv och gynnsam inverkan på de gamla och nya medlemsstaterna. Detta är en situation som alla vinner på. De tio nya medlemsstaterna integrerades utan problem, utan ekonomisk instabilitet, utan social dumpning och utan migrationsflöden. Efter utvidgningen kunde EU anta tjänstedirektivet, Reach och budgetramen och EU kommer att bygga ut Schengensystemet. Vad som däremot behövs är en europeisk kampanj, eftersom de västra länderna inte känner till utvidgningens verkliga kostnad och de nya medlemsstaterna har gjorts till syndabockar för problemen i dessa länder.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Europeiska värderingar och principerna om rättvisa, demokrati, yttrandefrihet och respekt för de mänskliga rättigheterna är fina ord, som oftast används till överdrift vid oviktiga ceremonier och meningslösa hycklande tillställningar, men de är sällan allvarligt menade eller faktiskt genomförda. Den europeiska andans förfall, tillsammans med mästerskapet i att underordna sig den amerikanska förvaltningen, dominerar i ett EU som hotas av sönderfall inifrån genom den kortsynthet som kommissionsledamöterna med ansvar för utvidgningen uppvisar, och genom lömska angrepp från brittiska ledare som alltid går i ledband och följer sina amerikanska herrars önskningar.

Detta är det sorgliga tillståndet med en kommission och ett råd som gradvis gör EU till en besvikelse genom att, i stället för att uppfylla sina plikter, tillåta att en militärkontrollerad asiatisk stat dikterar villkoren för att vi ska få äran att gå med i EU.

Kära kolleger, en sak är säker. Med denna typ av turkisk anslutning är det inte EU som kommer att utvidgas, utan Turkiet. Så, herr Rehn, grattis till era beslutsamma insatser för att EU framgångsrikt ska kunna anslutas till ett återupplivat stort turkiskt ottomanskt imperium. Jag lyckönskar våra medborgare som ser på i bestörtning och hjälplöshet.

  Giorgos Dimitrakopoulos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag vill gratulera Elmar Brok och Alexander Stubb till deras utmärkta arbete. Jag vill påpeka följande:

Den fortsatta utvidgningspolitiken är viktig och måste på ett samordnat sätt utökas till de kvarvarande länderna på västra Balkan, särskilt mot bakgrund av den överhängande utvecklingen i Kosovofrågan. EU:s framtidsutsikter och utvidgningspolitik är politikområden som främjar fred och samarbete, som vi alla eftersträvar.

När det gäller Turkiet fattades ett beslut i rätt riktning häromdagen. Men, herr kommissionsledamot, jag uppmanar er att återigen överväga förslaget om en tidsfrist, då en sådan skulle komplettera och förbättra det fattade beslutet och även hjälpa er att värna om EU:s trovärdighet.

I fråga om grannskapspolitiken är kommissionens meddelande otillräckligt. Detta är dock ett viktigt politikområde som måste utvecklas. Vi ser därför fram emot ett nytt meddelande, ett förbättrat och mer integrerat meddelande.

Slutligen kommer ett utvidgat EU att vara mer demokratiskt, mer effektivt, mer öppet och ha en större social medvetenhet om det äntligen får en konstitution. Förfarandena återupptas, det rätta tillvägagångssättet är ett successivt tillvägagångssätt för de inneboende frågorna och problemen, men detta successiva tillvägagångssätt har också ett bäst före-datum.

  Inger Segelström (PSE). – Herr talman! Jag vill tacka Elmar Brok och Alexander Stubb för debatten om utvidgningsprocessen och deras betänkanden. Jag vill börja med att kommentera Broks tankar i led F om att utvidgning inte får underminera projektets politiska karaktär. Jag kommer från Sverige som i alla studier klart uttalat att en fortsatt utvidgning är en av de viktigaste frågorna för EU. Min oro idag är att vi inte talar klartext om den fortsatta utvidgningen och om Turkiets framtida medlemskap. Många ledamöter i parlamentet är emot Turkiets medlemskap, vilket tydligt framgick redan när PPE-DE begärde sluten omröstning om Turkiets medlemskapsförhandlingar. Det var för många med mig ofattbart att politiker inte vågar stå för sina åsikter inför sina väljare och Europas medborgare.

Det senaste året har det vid flera tillfällen framförts åsikter som gjort att jag undrar om det finns någon vilja till fortsatt utvidgning, även om vi löser de centrala frågorna som står högt på vår dagordning. Vi behöver en ny konstitution, oavsett om det blir fler medlemmar, bl.a. för ett modernt beslutsfattande. Vi behöver en reformerad jordbrukspolitik för framtidens nya jobb och ett hållbart Europa. Vi behöver en större budget för framtida finansiering. Jag undrar vad Brok menar när han i punkt 11 säger att unionen endast kan fungera om alla medlemmar delar en gemensam värderingsgrund som bottnar i en europeisk identitet. Skall jag tolka det som att stänga dörrar till Turkiet?

Min grupp, PSE, har lagt fram ett ändringsförslag, 29, som vi uppmanar att alla skall stödja. Vi är helt överens om att Turkiet skall uppfylla de krav vi ställde från början om Cypern, om kurderna, om mänskliga rättigheter samt de krav som gäller för alla andra. Låt oss dock tala klartext och hålla isär de olika dagordningarna.

ORDFÖRANDESKAP: MOSCOVICI
Vice talman

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Till att börja med vill jag tacka Elmar Brok och Alexander Stubb för deras betänkanden. Båda två är som vi vet mycket kompetenta och begåvade personer, men det innebär inte nödvändigtvis att jag håller med om deras syn på EU:s framtida inriktning.

Det stämmer att det behövs reformer och det stämmer att utvidgningen i många avseenden har visat sig vara ett utmärkt och effektivt sätt att utveckla EU. I vissa avseenden måste vi dock även komma ihåg utvidgningens begränsningar. EU kan inte föra en politik som innebär att vi ständigt ska fortsätta att utvidgas och att eventuella problem ska lösas genom inrättande av nya myndigheter. Vi måste även kunna föra en djupare diskussion om hur EU ska se ut i framtiden, vilken sorts union vi behöver och vad verksamheten egentligen ska innefatta.

Jag hoppas att begränsningarna också kommer att tas upp i denna debatt om utvidgningen. Vi ställer ofta frågor om tillväxtens begränsningar i våra inledningsanföranden, men nu när vi debatterar EU:s utvidgning glömmer vi att det finns vissa begränsningar även av denna tillväxtaspekt.

  Bogdan Klich (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Planen att utvidga Europeiska unionen ytterligare håller nu på att förlora allmänhetens stöd. Den senaste utvidgningen var logisk, eftersom den innebar ett slutligt övervinnande av den konstgjorda uppdelningen av Europa som var en konsekvens av Jaltakonferensen. Frågan som nu infinner sig är vad vitsen är med ytterligare utvidgningar. Denna fråga rör målet med det stora projekt som Europeiska unionen är. Vad är ett gemensamt Europa och vad borde det vara? Är det endast ett politiskt samfund som ska trygga stabiliteten hos demokratiska regeringar för sina medlemmars skull, respekten för de mänskliga rättigheterna och de civila friheterna, respekten för rättssäkerheten och slutligen välfärden, tack vare en effektiv marknadsekonomi? Eller är det ett samfund för värderingar som går tillbaka till gemensamma rötter och ett gemensamt kulturarv? I så fall, vilka är dessa rötter och vilket är arvet?

Kulturhistorikerna betonar att den moderna europeiska identiteten är en produkt av många historiska traditioner. I var och en av oss, liksom i alla europeiska nationer, lever något kvar av den grekiska filosofiska traditionen och av den romerska republikanismen. Vi är arvingarna till renässansens humanism och upplysningstidens rationalism, och oavsett om vi erkänner det eller inte har vi också ett kristet arv. Vi får inte lura oss själva. Även om vissa av oss i dag inte vill acceptera denna tradition är den fortfarande en del av den moderna europeiska identiteten. Om inte annat är den närvarande i den grundläggande principen om mänsklig värdighet, som är basen för hela det grundläggande lagstiftningspaketet.

När Elmar Brok i sitt betänkande konstaterar att ”unionen endast kan fungera som den skall om alla dess medlemmar delar en gemensam värderingsgrund som bottnar i en europeisk identitet”, måste han ha en identitet i åtanke som omfattar vårt kristna arv. Vi får inte glömma att hänvisa till detta arv när vi utarbetar en konstitution.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Herr talman! I dag, när jag yttrar dessa ord, är det tjugofem år sedan man införde krigslagar i Polen och försökte slå ned fackföreningen Solidaritet och det polska samhällets utveckling mot frihet och demokrati. Tjugofem år senare talar jag i en helt annan värld, i Europaparlamentet, i ett Europa som bygger på principerna om demokrati, fred, rättssäkerhet och rättvisa.

Denna personliga hänvisning till historien visar tydligt på de positiva aspekter som EU har för alla européer. I dag står vi inför utmaningen att väga vidare unionsutvidgningar mot EU:s integrationsförmåga. Å ena sidan kan EU inte vända ryggen till länder som strävar efter EU-medlemskap och stänga in sig i ett västvärldens Elfenbenstorn av välstånd. Å andra sidan kan unionen inte låta de sociala och rättsliga grunderna för gemenskapen försvagas eller fullkomligt försvinna.

EU bör uppfylla sina åtaganden mot länder som eftersträvar EU-medlemskap och särskilt uppmärksamma dessa länders prestationer när det gäller rättssäkerhet, oberoende domstolar och respekten för de grundläggande rättigheterna. EU-institutionerna måste ge en mer precis definition av en starkare grannskapspolitik. I detta syfte måste vi inrätta en gemenskap mellan Europeiska unionen och området kring Svarta havet.

Förbindelserna mellan EU och Ryssland förblir en grundläggande fråga och omfattar både handel och energi men inte minst frågor om mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och demokrati.

  Henrik Lax (ALDE). – Herr talman! Perioden av eftertanke har klart visat att den stora utmaningen nu är att övertyga medborgarna om att de kan delta i besluten och påverka unionens framtid. Det är viktigt att de vågar tro på sina möjligheter att påverka och vill ge sitt stöd också då unionen i framtiden önskar ta upp nya medlemsländer, vilka kan bli många.

Alla medborgare måste kunna känna att de är företrädda i Europaparlamentet. Det är en självklarhet för många men inte för alla. På grund av de nationella valsystemen och reglerna för platsfördelning i Europaparlamentet kommer en stor grupp européer att slås ut ur parlamentet när utvidgningsprocessen förs vidare. Jag avser de regionala och nationella språkliga minoriteterna som idag utgör ca 50 miljoner, hela 10 procent av unionens befolkning. Redan i förra valet föll fyra minoriteter bort. Det är mycket olyckligt om stora grupper systematiskt skall uteslutas från beslutsfattande i unionen. Då skall vi inte heller förvänta oss att de automatiskt skulle stöda det europeiska bygget i framtiden. Detta måste tas på allvar när unionens grundfördrag ses över. EU skall inte skapa andra klassens medborgare.

  Camiel Eurlings (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Jag vill också varmt gratulera de två föredragandena, Elmar Brok och Alexander Stubb, till deras utmärkta arbete. Utvidgningen är en av Europas största framgångssagor, liksom många före mig sagt. Om människor tycker att det är uppenbart behöver vi bara påminna oss om Aljaksandr Milinkevitj, som talade här i kammaren i går, som själv suttit i fängelse flera gånger. Hans son satt i fängelse när han senast var här, liksom hundratals människor som endast kämpar för frihet. Saker och ting kunde ha varit mycket annorlunda för Östeuropa, och de demokratiska reformer som alla dessa länder har inlett på så kort tid är en enastående bedrift som Europa borde vara mycket stolt över.

Men för att få stöd för denna verkliga utvidgning måste rätt balans nås på ett antal områden. Detta kan jämföras med ett hus. Om man fortsätter att bygga till sovrum på första och andra våningen måste man förstärka grunden, och därför är det mycket viktigt att parlamentet nu så tydligt pläderar för införandet av ett nytt fördrag före nästa utvidgningsrunda. Detta gör vi inte så mycket för de nya ländernas skull som för vår egen. Snarare än att vara självbelåtna borde vi nu göra vad som måste göras.

Mycket har sagts om integrationsförmågan. Det ska verkligen välkomnas att detta begrepp har införts, även om det nu måste fördjupas på institutionell, finansiell och fördragsmässig nivå. Men eftersom integrationsförmågan också omfattar stöd från allmänheten måste vi förklara för dem att utvidgningen är något bra, ställa vissa krav på kandidatländerna och försöka att få den europeiska allmänhetens stöd för denna process genom att genomföra övertygande reformer.

När det gäller Turkiet behövdes slutligen ett tydligt straff, eftersom villkoren är till för att uppfyllas. Samtidigt har rådet sänt ytterligare en tydlig signal, utvärderingsfaser har införts och reglerna för Turkiet har skärpts något. Samtidigt har vi också press på oss att vidta åtgärder för nordcyprioterna. Jag vill eftertryckligen upprepa att vi står bakom reformvännerna i Turkiet. Vi hoppas att framsteg nästa år kommer att göras i fråga om Cypern och vi hoppas framför allt att vi nu återigen kommer att kunna rikta vår uppmärksamhet mot de nödvändiga reformerna i Turkiet. Jag uppmanar reformivrarna att nu göra framsteg på områdena för åsiktsfrihet och religionsfrihet, så att föredraganden nästa år kan vara mer positiv än året innan.

  Stavros Lambrinidis (PSE). – (EL) Herr talman! Jag vill kommentera fyra saker:

Först finns det en myt – för det är en myt – om att utvidgning och fördjupning är motstridiga tillstånd. Sedan början av 1980-talet är det faktiskt utvidgningen som inneburit en ökad fördjupning för oss med strukturfonder, EMU och ett ökat samarbete för att bekämpa organiserad brottslighet, hantera invandringen och skapa världsfred. Därför måste utvidgningen fortsätta.

Den andra punkten rör naturligtvis västra Balkan. Det gläder mig att deras integrationsprocess inte ifrågasätts, vilket den heller inte bör göra.

För det tredje har vi turerna kring ”absorptionskapaciteten” eller ”integrationsförmågan”, med vilket vi menar förmågan att integrera nya länder. Detta är Europas åtagande. Dess åtagande. Precis som Köpenhamnskriterierna är ett åtagande för de andra länderna. Vi är inte som journalister eller statistiker som kontrollerar om denna förmåga finns eller inte. Vi måste skapa den, just för att möjliggöra en vidare utvidgning.

Den fjärde punkten rör Turkiet. Det är så tråkigt med det köpslående jag bevittnat under de senaste dagarna. Medan kommissionen talar om behovet av ”strängt villkorande”, vilket betyder tydliga förhandsvillkor, sänder den ut ett motstridigt budskap när det gäller Turkiet. Kommissionen utövar inte påtryckningar på Turkiet att direkt tillämpa sitt åtagande om protokollet, men den utövar påtryckningar på Turkiet att erkänna en av de 25 medlemsstaterna, Cypern. Den köpslår om huruvida en, två eller tre hamnar ska öppnas och ignorerar fullständigt grunden till problemet, vilket är en militär ockupation som överträder alla de europeiska värderingar som vi vidhåller ska stärkas i samband med utvidgningen.

Jag uppmanar starkt kommissionen att återgå till väsentligheterna genom att upprätta en tidsfrist och ställa krav på Turkiet, till förmån för Turkiet självt och för demokraterna i landet.

  Arūnas Degutis (ALDE). – (LT) Utvidgningarna, både den senaste och de tidigare, har stärkt unionen, främjat dess ekonomiska tillväxt och ökat dess betydelse i världen. Därför måste vi stå fast vid vårt åtagande att ytterligare utvidga Europeiska unionen, eftersom detta är ett historiskt tillfälle och ett historiskt ansvar att skapa ett enat och välmående Europa.

Utvidgningen måste dock genomföras samtidigt som EU fördjupas, och samtidigt som dess institutioner anpassas så att de kan fortsätta att fungera med nya medlemsstater. Från och med i år omfattar EU-strukturerna 27 medlemsstater. För att EU ska kunna utvidgas och fungera effektivt måste vi genomföra ett antal brådskande uppgifter:

1. Vi måste öka allmänhetens stöd för utvidgningen, och i det syftet måste vi utförligt förklara fördelarna med en europeisk utvidgning, dess vinster, ekonomiska fördelar och historiska ansvarsområden.

2. Vi måste se över finansieringsplanen, däribland det finansiella systemet, och anpassa den till de nya kraven i en utvidgad union.

3. Vi måste genomföra de nödvändiga institutionella förbättringarna och förändringarna.

Därför är det ytterst viktigt att de länder som kommer att dela ordförandeskapet för EU fram till och med 2008 tar initiativet att skapa ett samförstånd om konstitutionen.

Slutligen vill jag konstatera att om man ser framåt är det grundläggande att vi återupplivar EU:s grannskapspolitik, vilket skulle göra det möjligt för länder som omfattas av denna politik att inte bara utveckla reformer snabbare och utveckla förbindelser med Europeiska unionen, utan också, om de vill, slutligen kunna eftersträva att bli EU-medlemmar.

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). – (HU) Jag talar också för min kollega Pál Schmitt, som är ordförande för delegationen till den gemensamma parlamentarikerkommittén EU–Kroatien, och vi vill gratulera Elmar Brok och Alexander Stubb till deras utmärkta och realistiska betänkanden.

Vi ungrare är glada över att man i betänkandena stärker Köpenhamnsprincipen, enligt vilken varje stat som vill ansluta sig till EU måste göra framsteg mot förhandlingar på sina egna meriter. Följaktligen kan vi, liksom i fallet med Kroatien, som vi för närvarande förhandlar med, med förtroende förklara att vi kommer att välkomna dem som nya medlemmar i denna omgång, på grundval av Köpenhamnskriterierna. Kroatiens anslutning är faktiskt grundläggande för slutförandet av den femte fasen av EU:s utvidgning, nämligen utvidgningen till att omfatta den centraleuropeiska regionen. Kroatien hänger samman med denna utvidgningsfas främst genom Slovenien, Österrike och Ungern, med tanke på dess utvecklingsnivå, dess rättsliga och institutionella kultur och dess tusenåriga arv.

På en annan nivå kan Kroatien tjäna som ett bra exempel för stater som vill inleda EU-utvidgningen på västra Balkan. Kroatiens anslutning medför som tur är inga problem vare sig för den inre marknaden eller för budgeten, tack vare landets storlek och utveckling. Vad gäller de institutionella anslutningsvillkoren kan de uppfyllas genom en ändring av Nicefördraget, vilket är en uppgift som man på grund av avsaknaden av en konstitution slutligen kommer att behöva ta itu med i anslutningssyfte.

Samtidigt måste principen om särskilda meriter och en vidare utvidgning verkligen granskas med större allvar hädanefter, på västra Balkan såväl som inom unionen. Detta är fallet när det gäller Kroatiens grannland, Serbien, som hyser stora förhoppningar och där den norra provinsen Voivodina kan tjäna som en bro just på grund av dess västliga rötter. Denna provins kan fortsätta att spela denna överbryggande roll om Serbien skulle sträva efter att bevara regionen i stället för att fortsätta sin nuvarande praxis med att trycka ned den traditionella kulturen hos infödda EU-folk. Om detta fortsätter kommer vi att få en bysantinsk union, snarare än en europeisk union som bygger på våra egna kulturella värderingar.

  Marie-Line Reynaud (PSE). – (FR) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Alexander Stubb för hans arbete med denna mycket känsliga fråga. Hans betänkande har förtjänsten att problemet med integrationsförmågan belyses ur olika aspekter. Jag är därför mycket glad över att man i texten inte begränsar sig till att ta upp denna frågas institutionella aspekter, utan att man också betonar andra stora reformer, utan vilka unionen inte kan ta emot nya medlemmar. Jag tänker särskilt på översynen av unionens finansieringssystem.

Jag är också tacksam för att föredraganden har lyckats med att se till att detta betänkande är neutralt mot kandidatländerna och att han har undvikit fallgropen att framföra en ståndpunkt om inträdet för en viss stat.

Slutligen betonar man med rätta i betänkandet den förstärkta roll som parlamentet bör beviljas, inte bara inom ramen för anslutningsprocessen, utan också när det gäller framtida institutionella reformer.

Jag vill dock framföra kritik på en punkt. Jag tycker faktiskt att det verkar som om föredraganden, kanske på grund av en alltför stark vilja att göra ett bra jobb, i någon mån har styrt bort betänkandet från dess ursprungliga mål och gjort det till ett betänkande där man mer inriktar sig på alla nödvändiga reformer inom EU än på den mer specifika frågan om integrationsförmågan. Snarare än att räkna upp en lång lista över institutionella reformer skulle det enligt min åsikt ha varit bättre att enbart inrikta sig på de reformer som är verkliga förutsättningar för all vidare utvidgning.

  Olle Schmidt (ALDE). – Herr talman, herr kommissionsledamot! EU:s utvidgningsprocess är en stor framgång, från 6 länder till 27. Vi har kunnat se hur ett helt nytt Europa formas. Att börja tveka nu och tala om en ”trötthet” att fortsätta utvidgningen vore att gå i fel riktning. Självfallet skall kriterierna om demokrati, mänskliga rättigheter och en väl fungerande rättsstat uppfyllas. Vi har också sett med vilken kraft det forna öst- och centraleuropa har förändrats. Det stämmer att EU behöver nya beslutsformer, men EU får inte skapa nya villkor för de länder som nu försöker bli medlemmar. Herr kommissionsledamot, jag är personligen oroad över de krafter som finns inom Europeiska unionen för att försvåra ett framtida medlemskap för Turkiet. Ett helt Europa måste vara vår framtidsvision – också med Turkiet.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Till skillnad från en av de tidigare talarna ser jag inte utvidgningen som ett utrikespolitiskt instrument, utan snarare som ett instrument för EU:s inrikespolitik. Därför får vi inte tillåta att processen med EU-utvidgningen får EU:s gränser att rämna genom anslutningen av ett land som Turkiet, som antingen endast delvis är europeiskt eller som inte är europeiskt alls. Om detta skulle inträffa skulle Europeiska unionen bli en eurasisk struktur som Europarådet, med en inre marknad. Detta kan inte vara ett attraktivt prospekt för någon som eftersträvar ett verkligt effektivt Europa som ersätter våra nationella stater i utövandet av grundläggande funktioner, vilket är den typ av Europa som övertygade federalister – däribland jag – vill ha.

Men å andra sidan kan vi inte hindra verkligt europeiska stater att ansluta sig, och därför förkastar jag försöken att tolka Brokbetänkandet, i vilket vissa punkter förvisso är öppna för tolkning, på ett sådant sätt att man får antagandet av konstitutionsfördraget att framstå som ett oumbärligt krav för anslutningen av ett centraleuropeiskt land som Kroatien. I sina egna senaste resolutioner har Europeiska folkpartiet, CDU och CSU uttryckligen angett att Kroatien utgör ett undantag när det gäller utvidgningsprocessen på grund av dess storlek, dess läge i Centraleuropa och dess beredskap, och att det faktiskt borde ha anslutits tillsammans med Ungern och Slovenien. Kroatien kan mycket väl beskrivas som en faktisk, snarare än en rättslig, rest från den utvidgningsprocess som vi för närvarande slutför. Därför kommer jag att motsätta mig alla tolkningar som kan göra att Kroatien blir den som drabbas av den konstitutionella processen, vilket Milan Horáček helt riktigt sa. Ja, vi måste naturligtvis föra den konstitutionella processen vidare under detta årtionde. Ja, vi behöver naturligtvis konstitutionsfördraget för att kunna göra ytterligare framsteg under nästa årtionde genom att välkomna stater till Europeiska unionen, liksom de i sydöstra Europa mellan Kroatien och Grekland, vars europeiska tillhörighet inte ifrågasätts, bland dem främst Makedonien, som redan har status som kandidatstat. Länder som dessa har rätt till fullständig status som medlemsstat, och denna rätt kommer vi att försvara.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Helmut Kuhne (PSE). – (DE) Herr talman! Jag vill säga något om kommunikation. Även jag motsätter mig tanken på utvidgningen som ett utrikespolitiskt instrument, men mitt skäl till detta skiljer sig från Bernd Posselts. Jag anser verkligen att vi har problem. Ni kan själva se brigader av välmenande globala strateger med otaliga utrikespolitiska instrument jaga genom Europa och längre än så, ropande: ”Är ni oroliga över hotet om inbördeskrig? Gå med i EU!” Och med all tydlighet kan ni här se anledningen till att så många EU-medborgare säger: ”Nej tack, jag är inget instrument. Jag finns inte till för att lösa utrikespolitiska problem. Därför betraktar jag inte mig själv som EU-medborgare, för om det är vad Europeiska unionen handlar om vill jag helst inte ha något med den att göra.”

Det andra som jag vill säga om kommunikation är att det väcker frågan om vilket samband som egentligen finns mellan det ständiga kravet att vi måste uppfylla våra åtaganden och vår vilja att inta en sträng hållning gentemot kandidatländerna, både under och före förhandlingarna, för att få dem att göra åtaganden som de sedan håller sig till, när varje tänkbar utväg i denna debatt står öppen – gratulationer till Bernd Posselt – med förhoppningen att få ett eller annat partis favoritkandidat in i EU innan konstitutionen antagits. Allmänheten är mycket väl medveten om det budskap som sänds ut, så det finns ingen anledning att tala om utvidgningströtthet med en anklagande ton.

De som tror att de enda problemen är faktarelaterade skulle göra bäst i ta sig an dessa kommunikationsproblem.

  Alojz Peterle (PPE-DE). – (SL) Jag skulle vilja välkomna båda dessa betänkanden som ett tydligt uttryck för Europaparlamentets politiska vilja, vilket stärker Europeiska unionens trovärdighet. Jag ser betänkandena som ett uttryck för vårt ansvar på vägen mot Europeiska unionens framtid, och också som ett uttryck för vårt gemensamma ansvar på vägen mot de globala framstegen.

Jag kommer inte att specifikt kommentera de två betänkandena, men jag vill i alla fall spinna vidare på samma tanke. Jag ser en paradox. Å ena sidan talar vi om en kris i EU, men å andra sidan står vi denna jul bokstavligt talat inför det faktum att ett stort antal länder, både i och utanför Europa, gärna vill ansluta sig till EU. Vårt svar borde inte vara att vi inte har tillräckligt många stolar runt det europeiska bordet eller att vi har problem med att fastställa våra interna regler.

Det gläder mig särskilt att Elmar Brok i sitt betänkande tydligt specificerar att nära multilaterala förbindelser inte är ett alternativ till ett fullständigt medlemskap, utan ytterligare ett tillfälle för länder som för närvarande är långt ifrån att nå ett fullständigt medlemskap. Dessutom stöder jag den tydliga hållningen gentemot länderna i Sydosteuropa. Jag skulle vilja att de alla nämns med namn i nästa betänkande, eftersom inget av dem förtjänar att nämnas i en förteckning över länder som blivit över (jag anser att detta är viktigt för oss).

Följande princip kan också tillämpas på Kroatien och alla länder som följer i Kroatiens fotspår i den så kallade Thessalonikiprocessen: så snart ett kandidatland är redo, borde Europeiska unionen också vara redo. Den europeiska ambitionen borde löna sig.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera båda föredragandena. Om jag nu går över till den aktuella frågan vill jag uppmärksamma er på följande fråga. EU har visat sig vara ett mycket attraktivt projekt som under många år har lockat till sig nya länder. Därför är dagens debatt om huruvida EU borde utvidgas ytterligare enligt min åsikt akademisk, eftersom Maastrichtfördraget ger svaret. I artikel 49 i fördraget anges tydligt att varje europeisk stat som respekterar de politiska och ekonomiska kriterierna kan bli medlem av unionen. Dessa kriterier fastställdes i Köpenhamn 1993 och vi bör inte skärpa dem nu.

Dagens debatt är inte avsedd att besvara den grundläggande frågan om huruvida vi kan förändra kriterierna för ytterligare utvidgningar efter dagens behov och förväntningar. Det tror jag inte att vi kan. Jag tror att vi är bundna av principen att hålla vårt ord, att upprätthålla avtal och av den gamla romerska principen ”pacta servanta sum”. Därför kan den så kallade absorptionsförmågan inte plötsligt dyka upp som ett kriterium för att blockera EU-tillträdet för länder som har uppfyllt Köpenhamnskriterierna.

Alla på varandra följande utvidgningar har stärkt unionen och främjat dess tillväxt. Dessa utvidgningar måste dock planeras väl. Jag menar att endast en europeisk konstitution kan göra det möjligt att se till att kommande utvidgningar är välplanerade.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag håller med Paula Lehtomäki om att utvidgningen måste fortsätta som en öppen process eftersom alla tidigare utvidgningar trots många varningar och farhågor har visat sig bli en stor framgång för EU som helhet. Det har varit, och kommer att fortsätta att vara, en process som gynnar alla inblandade aktörer.

Alexander Stubb gjorde rätt i att påminna oss om att varje ny utvidgningsomgång på ett mycket positivt sätt har tvingat EU att förbättra sin inre förberedelse genom nya reformer. Budskapet i dag är att Nicefördraget inte längre räcker för den nya utvidgningsomgången. Det finns inget alternativ till att anta konstitutionsfördraget och tillämpa det i praktiken.

Emellertid ska integrationskapaciteten inte ses som ytterligare ett kriterium för de nya ansökarländerna. Den bör ses som ett inre åtagande att göra maximala insatser för att uppnå den nödvändiga förbättringen i vår sammanhållning. EU bör inte felaktigt sända ut signalen att vi kommer att stänga våra dörrar för nya ansökarländer. Alla länder i Europa har rätt att gå med i EU och att inte behandlas som gäster utan som potentiella och välkomna medlemmar i denna ständigt växande familj. Därför måste vi visa maximal öppenhet för de intresserade länderna, inklusive Alexander Milinkevitjs hemland.

Slutligen handlar inte utvidgningen bara om budgeterna och institutionerna. Det finns en enorm underström av folkopinion och människors farhågor och fördomar. Allmänheten har blivit medveten om konstitutionsfördraget. Därför behöver vi öppet ta itu med dessa behov och farhågor genom att stimulera en uppriktig och vänskaplig debatt mellan gamla och nya medlemsstater om våra olika och historiska kulturella erfarenheter. Min erfarenhet är att dessa farhågor och fördomar faktiskt i stor utsträckning liknar varandra och att de flesta av dem visar sig vara ogrundade. Det finns en enorm reserv av folkligt stöd för konstitutionsfördraget.

  Ioannis Kasoulides (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det blev till sist ingen tågkollision! Cyperns regering har med sina partner gått med på den så kallade ”förseningen” av Turkiets tåg. Låt oss inte lura oss själva. Vi förväntas hur som helst inte öppna de flesta av de upphävda kapitlen eftersom det kommer att ta några år att göra en utvärdering. Att avsluta ett kapitel är en formalitet – det innebär ingenting när allt det övriga arbetet väl har slutförts.

När det gäller översynerna så äger dessa i alla fall rum varje år. Cypern har ofta överbetonats som skälet till att tågen kolliderat. Nu är detta väsentligen ur vägen. EU är fritt att möta verkligheten som den är. Turkiet har ignorerat och deklarerar fortfarande att landet kommer att ignorera sina skyldigheter när det gäller avtalet om tullunion, en skyldighet som fanns långt före frågan om den så kallade isoleringen av turkcyprioterna.

De verkliga frågorna har vi nu framför oss: yttrandefrihet, frihet för religiösa minoriteter, situationen för de mänskliga rättigheterna i södra Turkiet, behandlingen av kvinnor, frågan om korruption samt ingripande av militären i frågor som gäller regeringen och rättsväsendet. För endast två dagar sedan fick Erdogan-regeringen en erinran av general Yasar Buyukanit för att man inte inhämtat hans tillstånd till vad som slutligen visade sig vara en villkorlig öppning av en hamn för cypriotiska fartyg.

Vissa säger att vi inte bör se Turkiet som det är i dag. Tänk på hur Turkiet kommer att vara om 15 år! Turkiet har gett oss en uppfattning om landets vilja att bli en verklig europeisk demokrati. Turkiet vet hur de ska slippa undan!

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag delar verkligen farhågorna hos många EU-medborgare som vill att de institutionella problemen ska lösas innan någon ytterligare utvidgning sker.

Det är vansinnigt av oss att vilja att unionen ska fungera tillfredsställande med 27 medlemmar på grundval av regler som gällde när vi var nio, tio eller femton unionsmedlemmar. Konstitutionsfördraget, som innehåller flera positiva faktorer, godkändes tyvärr inte av två nationer. Sedan dess har frågan legat på is. Det gläder mig att förbundskansler Angela Merkel har framfört sin avsikt att lägga fram förslag om förfarandet och en tidtabell för att lösa problemet.

Jag tror dock att vi i det här skedet måste sträva efter att lösa ett begränsat antal frågor som inte desto mindre är viktiga för att unionen ska fungera väl, till exempel att tillsätta en utrikesminister och en ordförande för unionen, minska antalet kommissionsledamöter, öka Europaparlamentets ansvarsområden, i så stor utsträckning som möjligt minska behovet av enhällighet när det gäller att fatta beslut i rådet, Europeiska unionens status som juridisk person, avskaffa systemet med tre pelare och skärpa det förstärkta samarbetet mellan medlemsstaterna och i övriga fall då detta anses nödvändigt för att unionen ska fungera effektivt.

Jag undrar dock hur många av de gamla och nya medlemsstaterna som kommer att övervinna sitt interna krångel och som överordnat mål se till att Europa med 27 medlemsstater fungerar smidigt och effektivt. Hur som helst tror jag avslutningsvis att om vi inte gör unionen funktionsduglig är det ingen idé att diskutera utvidgningen vidare.

  Tadeusz Zwiefka (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Alla som har tur nog att vara medborgare i Europeiska unionen skulle begå en dödssynd om de föreslog att vi skulle stänga denna möjligheternas dörr för andra som vill vara med. Frågan om att begränsa utvidgningen är löjlig. Det är som att begränsa friheter eller demokratin.

Dagens diskussion har visat att vi till stor del betraktar möjligheten till och följderna av utvidgningen ur EU:s interna perspektiv. Vi talar om behovet av långtgående reformer och det med rätta, eftersom vi inte har råd att vara svaga om vi vill vara framgångsrika. Reformer är nödvändiga, men först måste vi få en diagnos av situationen och ett väl genomtänkt program för förbättringar.

Jag anser att det vore en god idé att internt omstrukturera Europeiska kommissionens arbete. Om vi i dag har tjugosju kommissionsledamöter som beslutar om sina respektive ansvarsområden, så kanske det vore förnuftigt att utse två eller tre kommissionsledamöter att ansvara för att analysera situationen i Europeiska unionen och förbereda reformprogrammet på ett sådant sätt att man garanterar att vi klarar av en vidare utvidgning.

Vi kan dock inte endast betrakta denna förmåga ur ett internt perspektiv. Vi måste komma ihåg vad medborgarna i de länder som vill ansluta sig till unionen tycker om Europeiska unionen och om ett möjligt EU-medlemskap. Mina egna personliga erfarenheter av arbetet i delegationer med länderna i södra Kaukasien samt Moldavien och Ukraina har visat att vanliga människor där inte tror att de kommer att bli EU-medlemmar med en gång, men de vill vara säkra på att dörren inte har stängts. De är beredda att vänta tjugo eller till och med trettio år för att få en möjlighet att ansluta sig till unionen. Detta är en möjligheternas dörr som vi inte kan stänga för dem.

I EU:s informationspolitik borde det tydligt anges vad EU handlar om, vilka dess mål är och vad det innebär att vara EU-medlem. Det får vi inte glömma.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! De smidigt återkommande omgångarna i EU:s utvidgning är en storslagen prestation av EU. Den femte omgången, då unionen utvidgades till 25 medlemsstater för två år sedan, har faktiskt varit en stor framgång, trots varningarna om att unionen skulle bli paralyserad utan en konstitution och att länder som mitt eget skulle drabbas av ohållbara invandringsflöden, inklusive från den romska befolkningen.

Tyvärr görs i Elmar Broks betänkande ett nytt försök att koppla ytterligare utvidgning till ett absolut behov av en EU-konstitution. De brittiska konservativa som jag företräder menar att något sådant behov inte finns och att vad vi verkligen behöver är en justering av fördragen, genom ett ändrat Nicefördrag, för att avspegla den nya röststyrkan i rådet samt antalet parlamentsledamöter och kommissionsledamöter efter Kroatiens anslutning under de kommande två åren. Denna anslutning förväntas bli relativt smärtfri.

Min personliga åsikt är att vi nu också allvarligt behöver överväga den topptunga kommissionen. Emellertid tror jag inte att vi bör låta kommissionsledamöter rotera helt jämt mellan alla medlemsstaterna. Någon matematisk formel måste hittas för att, åtminstone med en halvpermanent närvaro, behålla kommissionsledamöterna från de stora medlemsstaterna – men jag vet att detta är kontroversiellt.

De nya medlemsstaterna har i stora drag varit mer Amerikavänliga. De tror på friare marknader och låga, konkurrenskraftiga beskattningsnivåer, vilket är ett synsätt som jag välkomnar. Jag tror att Rumäniens och Bulgariens anslutning den 1 januari 2007 också kommer att visa sig vara en stor framgång.

Som föredragande anser jag att den europeiska grannskapspolitiken måste delas upp i en syddimension för Europa–Medelhavspartnerskapet genom Barcelonaprocessen, och när det gäller Östeuropa en ny gemenskap mellan EU och Svarta havet med förbättrad frihandel och visumlättnader för att ytterligare stärka vår förbindelse med europeiska länder som Ukraina, Moldavien och de tre kaukasiska republikerna. Jag uppmanar medlemsstaterna att informera Moldavien och Ukraina om att de på längre sikt enligt min åsikt är berättigade, på samma sätt som alla länder på västra Balkan, att bli potentiella kandidater för EU-medlemskap.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Visionen om ett enat och fredligt Europa föddes som vi vet i ruinerna kort efter slutet av andra världskriget, och den har bearbetats och utvecklats ända sedan dess. På i stort sett samma sätt som ett företags besinningslösa expansion kan utsätta arbetsstyrkan för outhärdliga påfrestningar har EU och dess medborgare gått skilda vägar, och jag tror inte att den acceptans som gått förlorad kommer att kunna vinnas tillbaka genom PR-kampanjer, för det är viktigare att de befintliga problemen, som jobben, globaliseringen, terrorismen, brottsligheten och flyktingfrågan, får en lösning. Jag ser inte heller farhågorna om EU:s integrationsförmåga som något annat än ytterligare ett lugnande medel som är avsett att avleda människors uppmärksamhet från de villfarelser om utvidgningen som vi redan har.

Hittills har vi endast insisterat på att ansökarländerna ska uppfylla Köpenhamnskriterierna och inte lagt större vikt vid om EU självt kan nå målen när det gäller sammanhållning och integration. Om vi ska kunna hantera känslan av att vi har att göra med något oförståeligt och gränslöst, måste vi inte bara införa geografiska begränsningar, utan också göra klart för oss själva exakt hur många sociala och kulturella skillnader EU kan hantera. Jag tror att de senaste årens politik med obegränsad invandring innebär att det handlar om många fler människor än vi kan integrera.

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Till att börja med vill jag tacka alla för denna mångskiftande, allomfattande och konstruktiva debatt. Även om vi tycks vara oense på vissa områden kan man i parlamentet urskilja en tämligen stark gemensam inställning. Det är mycket tydligt att vi, för att lyckas med utvidgningen, måste se till att unionen utvecklas internt och att den behåller sin förmåga att fungera i alla situationer. Detta är centralt för integrationsförmågan. Och som man konstaterade under debatten måste EU göra sin läxa. Vad gäller utvidgningsförfarandena och de pågående förhandlingarna bör vi komma ihåg att vi inte heller gjort vår läxa i fråga om de senaste förfarandena.

I måndags nådde rådet en politisk enighet om målet att stärka den ekonomiska utvecklingen i norra Cypern snarast möjligt och ännu tidigare, särskilt med tanke på de beslut som fattades i april 2004. Den andra utvidgningsaspekten och den andra ansvariga parten är naturligtvis kandidatländerna och de länder som är intresserade av ett EU-medlemskap, och de måste uppfylla EU:s medlemskapskriterier. I vilken utsträckning de måste göra detta måste bedömas mycket objektivt och om så krävs också kritiskt. Vi har naturligtvis förtroende för den mycket utmärkta kommissionen, dess vilja och dess förmåga att göra denna bedömning. Detta är förvisso ett bra sätt att se till att möjligheterna till medlemskap ökar på grundval av de framsteg som görs i stället för att man på förhand bestämmer vilket datum medlemskapet ska träda i kraft.

Mycket har sagts i debatten om konstitutionsfördraget och dess framtid. Vi delar alla åsikten att konstitutionen har en hel del inslag som är viktiga för att förbättra unionens integrationsförmåga. Vi måste dock komma ihåg att konstitutionsfördraget, eller reformen av unionen, inte behövs för utvidgningen, utan för att förbättra unionens nuvarande situation och förmåga att fungera.

Det är också viktigt att komma ihåg att vi inte endast kan överföra unionens funktionsförmåga till konstitutionsfördraget. Fördrag är när allt kommer omkring bara ett verktyg för att genomföra EU-politiken. Utan en politisk vilja och ett engagemang för det gemensamma europeiska projektet kommer inte ens de bästa fördrag att ge det önskade resultatet. Med andra ord behöver vi framför allt engagemang och vilja att acceptera en gemensam process, och om viljan finns är reformen av fördragen med säkerhet möjlig.

Grannskapspolitiken hänger samman med unionsutvidgningen på ett särskilt sätt, men den utgör också ett viktigt politiskt område i sig och kan därför inte betraktas som en ersättning för utvidgningen. Det är uppenbart att åtminstone de länder som vill ansluta sig till EU inte kommer att acceptera att en grannskapspolitik kompenserar för eller ersätter möjligheten till ett EU-medlemskap.

Vi kommer att diskutera Europeiska rådets möte den här veckan och dess dagordning senare i eftermiddag, och jag är tämligen säker på att vi i debatten också kommer att återkomma till de ämnen som redan diskuterats nu på förmiddagen.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka er för denna mycket viktiga och ansvarsfulla debatt som är så viktig för EU:s framtid. Detta är en mycket uppmuntrande debatt. Ni kanske minns att i jag i mitt inledande anförande sa att vi i EU har två diskussionslinjer som sällan möts: en där utvidgningens strategiska betydelse betonas och en annan där bara vår integrationskapacitet betonas.

Denna debatt är uppmuntrande för om ni kunde utforma en gemensam ståndpunkt utifrån de första förslagen från tvillingarna – som inte är helt identiska tvillingar när det gäller utvidgningsstrategin – så bör Europeiska rådet givetvis kunna nå en ny samstämmighet om utvidgningen där man respekterar både utvidgningens strategiska värde och vår kapacitet att integrera nya medlemsstater.

Den europeiska grannskapspolitiken kommenterades. I kommissionens rapport av den 8 november anges faktiskt att inte alla europeiska länder är delaktiga i utvidgningsprocessen. EU har ingått flera olika typer av förbindelser med andra europeiska länder. Vi har en omfattande struktur av bilaterala avtal med Schweiz, vi har Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), vilket är ett mycket långtgående arrangemang för ekonomisk integration, och vi har den europeiska grannskapspolitiken.

När det gäller den europeiska grannskapspolitiken anser kommissionen att vårt meddelande nyligen om att stärka den europeiska grannskapspolitiken i stor utsträckning motsvarar parlamentets förväntningar. Den europeiska grannskapspolitiken är åtskild från och parallell med EU:s utvidgningsprocess. Samtidigt avgörs genom den europeiska grannskapspolitiken inte på förhand den framtida utvecklingen av dessa länders förbindelse med EU, i enlighet med bestämmelserna i vårt fördrag.

Det kom upp några förslag om att kulturella kriterier bör läggas till Köpenhamnskriterierna. Jag kan säga er att kommissionen inte är positiv till detta.

Jag skulle vilja avsluta genom att hänvisa till några reflektioner från sociologen och filosofen Ulrich Beck i gårdagens Le Monde. Han tolkade det besök som påven nyligen gjorde i Turkiet. Här har vi en respekterad sociolog som tolkar en respekterad andlig ledares handlingar.

(FR) Herr talman! Jag ska fortsätta på franska, och jag citerar: ”Europas mirakel är att det lärt sig av historien: att göra grannar av sina fiender, det är Europas själ. Och det är kanske därför som påven, genom att erkänna den universella historiska vikten av kompromissen mellan kristna och muslimer, pläderar för Turkiets EU-medlemskap, kortfattat för den pågående europeiseringen av Turkiet.”

Detta är visa ord som förtjänar en reflexion under jul- och nyårshelgen.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack, herr kommissionsledamot, för den slutsatsen på franska. I övrigt kommer var och en av oss att bedöma innehållet i anförandet, som jag för min del fann intressant.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.55 och återupptogs för omröstning kl. 12.05.)

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Gábor Harangozó (PSE). – (HU) Till följd av bekräftelsen av åtagandet att fullt ut genomföra dagordningen från Thessaloniki och avsikten att uppfylla de befintliga åtaganden som gjorts i fråga om kandidatländerna och de potentiella kandidatländerna med hänsyn till en framtida utvidgning, måste vi fortfarande se till att unionen kan fungera.

När unionen införlivar nya medlemsstater måste den hantera de åtföljande politiska, finansiella och institutionella förändringar som detta innebär. I Nicefördraget finns inte någon lämplig grund för vidare utvidgningar, medan konstitutionen innehåller lösningar för de flesta nödvändiga reformer och är ett påtagligt uttryck för den allt djupare utvidgningen. Därför är det nödvändigt att lösa den konstitutionella frågan före Europaparlamentsvalen 2009. Reformer är nödvändiga innan någon ytterligare utvidgning sker. Utvidgningsprocessen är en process som sprider demokrati och välstånd vidare över den europeiska kontinenten och därutöver. Vi har därför ett ansvar mot våra grannområden och särskilt mot kandidatländerna och de potentiella kandidatländerna. När vi talar om frågan om unionens ”absorptionsförmåga”, delar vi slutligen åsikten hos föredraganden, som föredrar det positiva begreppet ”integrationsförmåga”.

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

5. De politiska gruppernas sammansättning: se protokollet

6. Föredragningslista: se protokollet

  Talmannen. Jag måste också informera er om följande. Jo Leinens betänkande om att ändra artikel 15 och artikel 182.1 i Europaparlamentets arbetsordning – val av kvestorer och utskottspresidium, som vi skulle rösta om i morgon torsdag, godkändes till sist inte av utskottet för konstitutionella frågor i enlighet med artikel 131, och vi kommer därför att hålla en debatt om denna fråga som sista punkt vid dagens sammanträde.

  Renato Brunetta (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag förstår behovet av säkerhet, men jag måste klaga på den ohövliga attityden och uppriktigt sagt även det våldsamma beteendet hos vissa säkerhetsvakter som stoppade oss ledamöter och blockerade vägen för oss utanför kammaren.

Det är helt och hållet oacceptabelt. Jag förstår säkerhetsskälen, men jag tycker att det måste finnas en hövlighet och en respekt för våra roller på båda sidor.

  Talmannen. Generalsekreteraren har informerat mig om att vi har problem med vissa extraanställda som är delaktiga i en framväxande dispyt. Säkerhetsvakterna försöker att se till att allt sker på det normala sättet, men vi har problem på grund av inställningen hos vissa extraanställda som påverkas av industriella åtgärder.

  Tadeusz Zwiefka (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Gårdagen var ett stort tillfälle för Europaparlamentet. Det var en mycket viktig dag för oss, eftersom Sacharovpriset tilldelades Aljaksandr Milinkevitj.

Jag vill tala om för er att när Aljaksandr Milinkevitj påbörjade sitt anförande här i Europaparlamentet fungerade inte det interna sändningssystemet i parlamentsbyggnaderna, och inte heller Internetsändningssystemet. I Vitryssland var Internet den enda möjligheten att höra talet. Det innebär att det inte gick att lyssna på talet, och följaktligen fick medborgarna i Vitryssland ingen information om vad som hände här i går kväll.

Jag vill be talmannen att undersöka skälen till denna incident och informera kammaren om resultatet.

(Applåder)

  Talmannen. Herr Zwiefka, jag hade tänkt att ge ordet till Karl-Heinz Florenz. Detta är inte en ordningsfråga som rör dagens sammanträde.

(Protester)

Det är dock en viktig fråga och jag kan tala om för er att det problem som ni hänvisar till också beror på ändringar av tjänsteenheternas arbetsmetoder till följd av den industriella konflikten med vissa extraanställda vid sammanträdena. Detta problem har fått konsekvenser på det sätt som den tidigare talaren beskrev. Bilden återställdes snarast möjligt och vid presskonferensen kunde jag förklara vad som skett för medierna, som hade samma frågor som ni.

7. Meddelande från talmannen

  Talmannen. Jag anser att det är min skyldighet att framföra min och förmodligen hela parlamentets oro över förintelsekonferensen som hölls i Teheran den 11–12 december.

(Livliga applåder)

På hela Europaparlamentets vägnar vill jag uppmana den iranska regeringen att göra vad den måste för att förhindra alla uttryck för antisemitism, rasism, främlingsfientlighet, diskriminering eller förnekande av historiska händelser och deras offer.

(Applåder)

8. Omröstning

  Talmannen. Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

8.1. Europeisk kemikaliemyndighet, långlivade organiska föroreningar (REACH) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Karl-Heinz Florenz (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill bara göra två korta kommentarer med tanke på hur viktiga de kommande omröstningarna är och hur omfattande Reach är – 5 000 ändringsförslag har lagts fram när det gäller Reach under de senaste fem åren och dokumentet innehåller för närvarande 1 000 av dessa.

Den första är att jag varmt vill tacka föredraganden Guido Sacconi samt skuggföredragandena för deras arbete, vilket var ett oerhört stort arbete att ta sig an, och det gjorde de på ett strålande sätt, så det tackar jag verkligen för.

(Applåder)

Detta för mig omedelbart till min andra punkt, som är att fråga vad exakt som kommit ut av trepartsdialogen. Vi har träffat rådets finländska ordförandeskap fem gånger. Mötena har inte alltid varit helt okomplicerade och en gång avbröts ett möte en kort stund. Resultatet av dessa möten har ni i dag framför er i form av ändringsförslag 191, som är kärnan i dagens omröstning. Och eftersom det handlar om en kompromiss som parlamentet självt har arbetat så mycket med, på ett sätt som aldrig mer kommer att ske, uppmanar jag er att rösta för denna kompromiss. Till våra vänner i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vill jag säga att de övriga ändringsförslagen kommer att avfärdas och att de inte får tillåtas att äventyra denna viktiga och värdefulla kompromiss.

  Guido Sacconi (PSE), föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle allra först vilja klargöra att jag inte sitter på den här platsen därför att det har ägt rum någon ”palatskupp” inom den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, utan av praktiska skäl, för att göra det lättare att ge instruktioner under omröstningen.

Utskottsordförande Karl-Heinz Florenz har redan nämnt det viktigaste om innehållet och svårigheten att nå det resultat som vi nådde genom överenskommelsen med det finländska ordförandeskapet. Min uppgift är nu att säga att detta resultat är som en fresk målad av ett konstnärslag. Många personer har varit inblandade – jag påminner om att tio parlamentsutskott arbetat med ärendet. Särskilt två utskott har arbetat mycket nära utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Jag tackar därför Lena Ek och Hartmut Nassauer, föredragandena för de två utskotten. Jag tackar dessutom alla skuggföredragande i miljöutskottet, dvs. Ria Oomen-Ruijten, Chris Davies, Carl Schlyter och Caroline Lucas, Jens Holm, Johannes Blokland och Alessandro Foglietta, liksom utskottens och de politiska gruppernas sekretariat.

Vi har haft att göra med fem ordförandeskap. Det brittiska ordförandeskapet i första behandlingen och nu det finländska ordförandeskapet har spelat särskilt avgörande roller. Vi har även lärt känna ett antal kommissionsledamöter, eftersom Reach lanserades under den föregående valperioden. De ansvariga kommissionsledamöterna då var Erkki Likanen och Margot Wallström, och nu är det Günter Verheugen och Stavros Dimas.

Vi har därför upplevt mycket, haft många tillfällen till diskussion och sammanfattat allt detta arbete i dagens slutsats. Jag tvivlar inte det minsta på att parlamentet med sin ansvarskänsla kommer att bekräfta våra beslut och äntligen göra det möjligt att sända ett kraftfullt budskap till Europas medborgare: Reach kommer att träda i kraft den 1 juni 2007.

Somliga säger kanske att resultatet av allt detta inte är någon strålande produkt, men under tiden kommer Reach att börja fungera, och jag är säker på att förordningen på ett betydelsefullt sätt kommer att bidra till att förbättra människors säkerhet och hälsa, miljön och inte minst den europeiska industrins konkurrenskraft.

(Applåder)

- Efter godkännandet av alternativ 1:

  Guido Sacconi (PSE), föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar parlamentet för detta utmärkta resultat, som nu kommer att följas av en rad ändringsförslag som inte omfattas av kompromissen.

Jag instämmer i många av ändringsförslagen, men om vi röstade för och antog dem skulle det utan tvekan tvinga oss till förlikning för några marginella sakers skull. Det vore verkligen synd, eftersom det skulle fördröja förordningens tillämpning.

(Applåder)

  Roberto Musacchio (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! En ordningsfråga. Jag skulle vilja påpeka för parlamentet att det när det gäller denna debatt har hållits två anföranden i vilka röstningsinstruktioner har getts under omröstningen.

Detta är ett känsligt ögonblick, och även de som exempelvis kommer att rösta för ändringsförslagen bör respekteras för sina ståndpunkter.

(Applåder)

- Före omröstningen om ändringsförslagen 176 och 178:

  Carl Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! Föredraganden sade att om dessa ändringsförslag godkänns, blir det förlikning. Det vet vi emellertid inte. Om vi godkänner ändringsförslagen kan rådet mycket väl acceptera dem, men det vet vi inte förrän Coreper har fattat beslut. Det är således ingen självklar koppling mellan att godkänna ändringsförslagen och förlikning.

(Applåder)

- Före omröstningen om den gemensamma ståndpunkten:

  Guido Sacconi (PSE), föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle bara vilja tacka er ännu en gång.

Jag tycker att Europa här i kammaren i dag ”batte un colpo”, som vi säger på italienska, det vill säga har vunnit en seger i en mycket känslig fråga för människorna och för de berörda företagen.

(Applåder)

8.2. Ändring av direktiv 67/548/EEG om farliga kemikalier (REACH) (omröstning)

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

8.3. Införande av bulgariska och rumänska bland rättegångsspråken i Europeiska gemenskapernas domstol (omröstning)

8.4. Införande av bulgariska och rumänska bland rättegångsspråken i Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (omröstning)

8.5. Europeiska året för interkulturell dialog (2008) (omröstning)

8.6. Budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (omröstning)

8.7. Förslag till ändringsbudget nr 6/2006 (omröstning)

8.8. Samordning av vissa bestämmelser i medlemsstaterna när det gäller sändningsverksamhet för television (omröstning)

- Efter omröstningen om ändringsförslag 167:

  Ruth Hieronymi (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag ska fatta mig väldigt kort, eftersom jag bara vill ta upp en översättningsfråga. För att undvika missförstånd när det gäller översättningen av uttrycket ”produktionsstöd” och uttryckligen ställa det i samband med det tyska ursprungsuttrycket Produktionshilfen, begär jag ett språkligt förtydligande som innebär att ordet ”produktionsstöd” (”production aid”), när det förekommer i texten, i den engelska versionen ersätts med uttrycket ”production props” och i den franska versionen återges med aide matérielle à la production och på tyska med Produktionshilfen.

(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)

  Jacques Toubon (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Tillåt mig att lägga fram ett förslag som rör förfarandena. Det finns i texten oundvikligen många små problem, många smärre inkonsekvenser mellan språkversionerna. Jag stöder vad Ruth Hieronymi precis sa, att vi inte ville ta upp dessa problem. Vi anser att omröstningen måste vara så enkel som möjligt i en så viktig debatt som denna.

Jag skulle i stället föredra om dessa språkliga inkonsekvenser avlägsnades när kommissionen överlämnar texten till rådet. Jag skulle därför vilja att de förs till protokollet och beaktas, eftersom varje ord räknas i ett så viktigt ärende som detta.

- Före omröstningen om ändringsförslag 160:

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga enligt artikel 166, nämligen om ett ändringsförslags tillåtlighet enligt artikel 151.3. Det gäller ändringsförslag 160, som lagts fram av Thomas Wise för IND/DEM-gruppen, där man efterfrågar en kraftig utvidgning av budgetbefogenheterna till att omfatta olika områden för medlemsstaternas självständighet. Där sägs nämligen att medlemsstaternas regeringar och institutioner eller EU ska betala för dessa socialpolitiska informationskampanjer.

Skulle ni kunna meddela om detta ändringsförslag är tillåtligt i ljuset av denna kraftiga utvidgning av EU:s befogenheter?

(Skratt och applåder)

- Före omröstningen om ändringsförslag 219:

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag kanske har helt fel, men jag tror inte att vi har röstat om den ursprungliga texten till skäl 44.

  Talmannen. Vi har röstat om ändringsförslag 44, och ursprungstexten har också godtagits.

8.9. Inrättande av en europeisk fond för justering för globaliseringseffekter (omröstning)

- Före omröstningen:

  Janusz Lewandowski (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill informera er och parlamentet om att samtliga sju ändringsförslag som lagts fram av PPE-DE-gruppen har dragits tillbaka på grund av överenskommelsen med rådet om globaliseringsfonden, vilket kommer att förkorta omröstningen.

  Roselyne Bachelot-Narquin (PPE-DE), föredragande. – (FR) Herr talman! Tack för ordet Jag är självklart tacksam mot Janusz Lewandowski för att han har dragit tillbaka de ändringsförslag som budgetutskottet lagt fram. Det gör vår uppgift mycket enklare. Vi är nära en överenskommelse i första behandlingen, och det blir en trefaldig seger: en seger för de europeiska arbetstagarna, en seger för våra institutioner och deras funktion och, anser jag, en seger för oss själva, eftersom vi har kunnat överbrygga våra politiska och nationella motsättningar.

8.10. Typgodkännande av motorfordon med avseende på utsläpp och om tillgång till reparationsinformation (omröstning)

8.11. Finansiella bidrag till den internationella fonden för Irland (2007-2010) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Jim Higgins (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna i utskottet för regional utveckling för det stöd som de har gett detta betänkande. Jag vill också tacka sekretariatet för deras insatser.

Det finns inga ord för den tacksamhet som det irländska folket på båda sidor om gränsen känner för den investering som EU har gjort i den ekonomiska pånyttfödelsen av Nordirland, de angränsande grevskapen i Irländska republiken och fredsprocessen i Nordirland.

Hittills har Internationella fonden för Irland bidragit med 803 miljoner euro i finansiering och lånefinansierat ytterligare 1,46 miljarder euro genom stöd till 5 700 projekt och skapande av 55 000 direkta och indirekta arbetstillfällen. Den har också spelat en central roll när det gäller att mildra sekteristiska spänningar och överbrygga klyftorna mellan de två traditionerna på ön. Vapnen har nu förhoppningsvis tystnat permanent och man börjar inse den verkliga potential som ekonomierna i Nordirland och de angränsande grevskapen i söder har.

Detta kommer att vara sista gången som vi ber EU om finansiering för detta program, eftersom Internationella fonden kommer att upphöra 2010. Vi har tidigare många gånger lurats att tro på en permanent politisk lösning i Nordirland, men mina irländska kolleger och jag själv är nu övertygade om att vi till sist står inför en varaktig lösning och att en självstyrande regering snart kommer att bli en varaktig realitet.

(Talmannen avbröt talaren.)

8.12. Banansektorn (omröstning)

- Före omröstningen om ändringsförslag 22:

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE). – (PT) Herr talman! Jag skulle vilja lägga fram ett muntligt ändringsförslag till ändringsförslag 22. I den ursprungliga franska versionen bör det i stället för ”est subordiné” stå ”devrait être subordiné”.

(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)

8.13. Momsordningen för radio- och televisionssändningar och andra tjänster (omröstning)

8.14. Kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram för 2007 (omröstning)

8.15. Toppmöte Ryssland / Europeiska unionen (omröstning)

- Före omröstningen om ändringsförslag 6:

  Konrad Szymański (UEN). – (EN) Herr talman! Jag vill påpeka att ändringsförslag 9, som lagts fram av PPE-DE-gruppen, inte står i något motsatsförhållande till mitt eget ändringsförslag 6. Därför skulle jag vilja be er att låta omröstningen om dessa båda ändringsförslag ske separat.

9. Genomförande av direktiv 85/611/EEG (företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper) (omröstning)

9.1. Strategi för utvidgningsprocessen och de stora utmaningarna 2006-2007 (omröstning)

- Före omröstningen om ändringsförslag 29:

  Elmar Brok (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman! Jag föreslår att vi antar ändringsförslag 29 men även infogar ett inslag från ursprungstexten, så att ändringsförslaget – som ett tillägg till socialdemokraternas ändringsförslag – lyder ”som tillsammans utgör den Europeiska identiteten”, dvs. en kombination av båda förslagen.

(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)

- Före omröstningen om ändringsförslag 16:

  Elmar Brok (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman! Vi måste anpassa vår text till den senaste utvecklingen i förhandlingarna om Turkiet. Vi har försökt ta den socialdemokratiska gruppens ändringsförslag 16 som utgångspunkt för detta och gett det en utformning som motsvarar den faktiska situationen sedan måndagens rådsmöte mellan utrikesministrarna. Även om ni har ändringsförslaget i skriftlig form, kan jag läsa upp det, om ni så önskar. Föredraganden och förslagsställaren är överens om detta.

(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)

- Före omröstningen om ändringsförslag 17:

  Giorgos Dimitrakopoulos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! I ändringsförslag 17, som den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har lagt fram, vill jag ändra ”norra Cypern” till ”turk-cyprioter som bor på öns norra del”. I förmiddags diskuterade jag detta med Hannes Swoboda, som såvitt jag förstod godtar det.

(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)

  Joost Lagendijk (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Detta är inte en invändning mot Giorgos Dimitrakopoulos förslag men jag skulle vilja tillägga några ord till samma muntliga ändringsförslag. Efter förmiddagens debatt, och efter att rådet i måndags uttryckte sitt stöd för de nya FN-insatserna för att finna en lösning på Cypernfrågan, vill jag tillägga följande ord till det muntliga ändringsförslag som Giorgos Dimitrakopoulos lagt fram: ”i nära samarbete med nya FN-insatser”.

(Applåder)

(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)

9.2. De institutionella aspekterna av Europeiska unionens kapacitet att integrera nya medlemsstater (omröstning)

- Före omröstningen om ändringsförslag 8:

  Alexander Stubb (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! När det gäller ändringsförslag 8 som har lagts fram av PSE-gruppen, kommer vi att följa den franska originalversionen där man hänvisar till ”Lissabonstrategin”. I den engelska versionen talas det om den ”sociala modellen”, och självklart menade PSE-gruppen inte detta.

(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)

  Talmannen. Omröstningen är härmed avslutad.

10. Röstförklaringar

Betänkande: Sacconi (A6-0352/2006)

  Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. Vi väljer att stödja den kompromiss som lagts fram, då den innebär en klar förbättring jämfört med nu gällande kemikalielagstiftning.

Vidare anser vi att en förlikning hade varit riskabel, eftersom vi tror att det sannolikt hade resulterat i ett svagare REACH.

  Lena Ek (ALDE), skriftlig. I dagens omröstning om andra behandlingen av REACH lade jag ner min röst. Jag kan nämligen inte ställa mig bakom de försvagningar som rådet tvingat fram av parlamentets ståndpunkt som miljöutskottet antog i oktober.

Min kritik mot uppgörelsen handlar främst om tre punkter:

- Substitutionsprincipen omfattar inte alla kemikalier, utan även framgent kommer många kemikalier att undantas från kravet på substitution, däribland cancerframkallande ämnen, förutsatt att dessa är under ”adekvat kontroll”.

- Rätten till information försvagas genom att färre kemikalier omfattas av informationskravet, vilket kommer att gälla i högre koncentrationer än Europaparlamentets miljöutskott hade önskat.

- Ansvarsprincipen skrivs inte in i själva lagen utan flyttas till ingressen. Det är allvarligt främst för de många kemikalier som har låga eller inga krav på information.

Min nedlagda röst är inte ett misslyckande, utan en markering av att mitt missnöje med rådets ståndpunkt. Jag vill dock inte uttrycka någon kritik mot föredraganden Sacconi, utan tvärtom framföra mina varma gratulationer till ett storartat arbete under lång tid i en svår fråga.

Genom dagens votering banas väg så att REACH kan träda i kraft vid halvårsskiftet 2007. Nu börjar också mitt och många andras arbete för att ytterligare förbättra lagen.

  Anne Ferreira (PSE), skriftlig. – (FR) Genom dagens beslut har EU försett sig med en text som, sett till räckvidden, långt ifrån når de önskade målen. Projektet var ambitiöst eftersom det handlade om att anta lagstiftning som gör det möjligt att registrera och utvärdera kemiska ämnen, med en skyldighet att ersätta farliga produkter med ett mindre skadligt alternativ när ett sådant finns.

Under arbetet med detta projekt har man inte kunnat stå emot trycket från vissa påtryckningsgrupper från kemikalieindustrin, som har starkt stöd inom Europaparlamentet. Dessa föredrog att åberopa ekonomiska restriktioner, framför miljö- och folkhälsoskydd, i syfte att få en mindre bindande lagstiftning, särskilt när det gäller ersättningsfrågan. Jag beklagar även att hormonstörande ämnen har undantagits från ersättningsförfarandet och att kemikaliesäkerhetsrapporten inte blir obligatorisk för ämnen i mängder mellan ett och tio ton.

Den överenskommelse som träffats är otillräcklig, men om vi förkastade den skulle det innebära att vi riskerade ett förlikningsförfarande och i slutänden en fullständigt meningslös text.

Denna lagstiftning är utan tvekan otillräcklig, men nu är det den vi har, och detta räcker för att vi ska bli mer delaktiga och kräva ekonomiska och mänskliga resurser för att tillämpa förordningen, föra den framåt och garantera just en gradvis ersättningsprocess.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi lade ned våra röster om den kompromiss som är resultatet av en överenskommelse mellan de två största grupperna i parlamentet – gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet – eftersom vi anser att konsumenternas och de små och medelstora företagens lagliga rättigheter och intressen inte tillvaratas när det gäller skydd för arbetstagare och miljön.

Vi menar att balansen inte är den rätta mellan skyddet för arbetstagares hälsa, miljöskyddet och den industriella utvecklingen.

I själva verket har konsumenternas rättigheter inte garanterats ordentligt på grund av den begränsade informationsrätten. Inte heller har arbetstagarnas rätt till god hälsa garanterats, med tanke på att ingen information görs tillgäng om de möjliga skadeverkningarna av de material som de hanterar. Vidare tas i betänkandet inte vederbörlig hänsyn till mikroföretag och små och medelstora företag eller ens storföretag som redan har uttryckt en önskan om att byta ut farliga kemikalier, med tanke på att kostnaden för att registrera ämnen oundvikligen kommer att stiga utan att lämpligt stöd ges.

Vi välkomnar hur som helst att bevisbördan har flyttats över på industrin. Detta mål, som nu har nåtts, underbyggde Reachmålen. Vi beklagar dock att några ändringsförslag som vår grupp lade fram inte antogs, bland annat om en möjlighet för medlemsstaterna att införa hårdare bestämmelser, ifall de så skulle önska.

  Jean-Claude Fruteau (PSE), skriftlig. – (FR) Den text som lagts fram för dagens omröstning sätter punkt för sju långa års arbete och häftiga diskussioner mellan kemikalieindustrins anhängare och EU:s tjänstemän. Kemikalieindustrins anhängare har envisats med en överdriven användning av konkurrenskrafts- och sysselsättningsargument i syfte att upprätthålla status quo, som ju garanterar deras egna ekonomiska intressen, medan EU:s tjänstemän varit angelägna om att ta fram ansvarsfull lagstiftning som skyddar européerna från riskerna med de farliga kemiska ämnen som finns i stapelvaror.

Såsom fallet ofta är motsvarar utfallet naturligtvis inte helt våra krav. Ett bevis på detta är det antal varor som omfattas av Reach-förordningen – endast 30 000 av de önskade 100 000. Betydande framsteg har dock gjorts, särskilt om man betänker att endast 3 000 ämnen undersöks i dag och att bevisbördan när det gäller ämnenas toxicitet från och med nu kommer att ligga på kemikalieindustrin, det vill säga att företagen måste visa att ämnena inte är skadliga för människor.

När allt kommer omkring kommer EU, tack vare den stridslystnad som PSE-gruppens föredragande Guido Sacconi visat, att ha världens mest bindande lagstiftning på området. Jag stödde därför eftertryckligen att texten skulle antas i andra behandlingen.

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag stödde Guido Sacconis kompromiss om Reach eftersom den utgör ett stort steg framåt för konsumenterna, arbetstagarna i sektorn och även industrin, som genom att anpassa sig kommer att bli världsledande på säkrare kemiska ämnen.

Reach är onekligen fortfarande något för byråkratiskt och tar inte alltid hänsyn till de intressen som finns hos medelstora och framför allt små företag, som gör Europa starkt. Vi måste se till att varken kommissionen eller kemikaliemyndigheten hemfaller åt en försiktighetsprincip som hindrar att några som helst risker tas och några som helst beslut fattas och att Reach – som i alla händelser är en process som sträcker sig över elva år – genomförs intelligent. Vi måste med andra ord begränsa vad som i grund och botten är meningslösa undersökningar och ohanterliga förfaranden.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Junilistan arbetar för att EU-samarbetet skall vara begränsat till verkligt gränsöverskridande frågor. Till dessa hör såväl den inre marknaden som åtskilliga miljöfrågor. Vi är övertygade om att ett starkt kemikaliedirektiv utgör en långsiktig konkurrensfördel för svensk och europeisk industri.

Vi är därmed kritiska till den urvattnade kompromiss som grupperna PPE-DE, PSE och ALDE har lagt fram. Kompromissen innebär att substitutionsprincipen praktiskt taget stryks. Det finns inte heller någon rättsligt bindande ansvarsprincip som klargör att ansvarsbördan ska ligga på företagen, snarare än på medlemsstaternas myndigheter. Kravet på att medlemsländerna ska kunna ha en mer långtgående kemikalielagstiftning har inte heller bifallits. Kompromissen må vara en seger för den omoderna delen av kemiindustrisektorn, men är en förlust för moderna och progressiva företag, för folkhälsan och för vår gemensamma miljö.

Vi har utifrån ovan redovisade ståndpunkter röstat nej till majoritetens kompromiss. Vi har valt att stödja det mer miljövänliga alternativet, dvs. det kompromisspaket som grupperna GUE/NGL och Verts/ALE har lagt fram.

  Mathieu Grosch (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Reach är ett ytterst viktigt steg för EU:s kemikaliepolitik. Övergången till försiktighetsprincipen, som innebär att ansvaret flyttas från de offentliga myndigheterna till industrin och tillverkarna, är en fantastisk revolution för hela sektorn. Man får heller inte underskatta den enorma kunskapsvinst som kommer att bli följden av registrerings-, utvärderings- och godkännandeprocessen. Denna kunskapsvinst kommer att få konsekvenser för industrin som helhet och för våra metoder att skydda mänskligheten och miljön.

Det enda som fortfarande är mycket beklagligt är att ersättningsprincipen när det gäller kemiska ämnen ”som inger mycket stora betänkligheter” inte blir så bindande som man kunde ha önskat. Låt oss hoppas att EU:s två medlagstiftare kommer att ta upp och godta denna princip i en nära framtid och att vi inte behöver vänta i 20 år på det, som vi har gjort på detta direktiv.

Att förkasta hela Reachlagstiftningen av den anledningen skulle ha varit som att kasta ut barnet med badvattnet, och det skulle sannerligen inte ha lett till bättre lagstiftning på vare sig kort eller medellång sikt.

Jag uppmanar den framtida myndigheten att förbli pragmatisk i sin inställning till vissa välkända ämnen – såsom kalk – vars användning i princip inte erbjuder några problem.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Överenskommelsen om Reach kommer att ge oss möjlighet att skydda hälsan och miljön bättre, och vår europeiska industri måste bli mer ansvarsfull samtidigt som den förblir konkurrenskraftig på världsmarknaden.

Den antagna texten inbegriper ett antal viktiga förbättringar, däribland minskad byråkrati, färre meningslösa tester, bättre skydd för företagens konfidentiella information och införandet av en obligatorisk ersättningsplan.

Denna förordning kommer att göra det möjligt att förtydliga lagstiftningen. Kemikaliesektorn omfattas för närvarande av omkring 40 EG-direktiv. Förordningen kommer att ge Europeiska kemikaliemyndigheten möjlighet att registrera fler än 30 000 kemiska ämnen under de kommande 11 åren.

Jag beklagar dock att det inte har gått att finna en långsiktig lösning på problemet med import från tredjeländer. Europeiska importörer av kemikalier måste förvisso registrera dessa, i enlighet med ett förfarande som omfattas av Reach. Det verkliga problemet ligger i importen av färdigvaror, eftersom de ämnen som ingår däri bara behöver anmälas.

  Ambroise Guellec (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Det är mycket viktigt att Europeiska unionen har ett harmoniserat system för registrering, godkännande och kontroll av kemiska ämnen. En medlemsstat kan inte på egen hand upprätta ett effektivt system. Systemet måste göra det möjligt att å ena sidan minska hälso- och miljöriskerna och å andra sidan främja innovation och stöd för icke-förorenande ekonomisk verksamhet.

Den kompromiss som vi har röstat om i dag uppfyller alla krav på en ambitiös lagstiftning vars huvudsyfte är att skapa ett effektivt system som skyddar den enskilde utan att hindra den ekonomiska utvecklingen.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Jag stödde det initiativ som togs av min grupp och andra ledamöter och som var en kompromiss som både skulle ha bevarat det bästa av Reach-förslaget och tillvaratagit många av näringslivets intressen.

Som det nu är finns det fullt av kryphål och undantag i den nya lagstiftningen och jag oroar mig för att detta kommer att tillåta användningen av giftiga kemikalier vid tillverkning, också när säkrare alternativ finns.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag är inte alls nöjd, utan skulle ha föredragit en annan version av texten, som förblir ett riktigt byråkratiskt monster, särskilt för små och medelstora företag.

Samtidigt som gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och vänstern kritiserar mig kraftfullt och går så långt som till att hävda att jag försvarar kemikalieindustrin på folkhälsans bekostnad, anklagar kemikalieindustrin och framför allt de små och medelstora företagen i sektorn oss för att tvinga på dem lagstiftning som är kostsam och svårhanterlig – vilket skulle kunna leda till att storföretag utlokaliserar till länder utanför EU – och som framför allt riskerar att hota små och medelstora företags överlevnad.

Vissa kemiska ämnen, som några av de 130 ämnen som används vid däcktillverkning, skulle inte längre kunna användas i Europa, med följden att de skulle integreras i färdigvaror som importeras från tredjeländer och därmed hamna utanför alla kontroller.

Ett alltför perfekt Reach är därför precis lika farligt som ett extremt Reach, eftersom det skulle kunna medföra att tusentals arbetstillfällen försvann i Europa utan att för den sakens skulle hjälpa till att förbättra folkhälsan.

En fördel med Reach är att 40 befintliga direktiv förenas i förordningen, vilket är en förbättring som torde främja den inre marknaden.

  Jules Maaten (ALDE), skriftlig. (NL) Frågan om Reach är en av de mest omtalade frågorna i EU:s historia, och få frågor har varit föremål för mer lobbyverksamhet. Både industrin och miljöorganisationerna har redan intagit en kritisk hållning gentemot resultatet. Ändå betraktar jag kompromissen mellan rådet och parlamentet som genomförbar och balanserad. I den överenskommelse som nåtts görs den rätta avvägningen mellan ekonomiska intressen och omsorg om miljön.

Skadliga ämnen måste när så är möjligt förbjudas, och jag stöder helt att industrin gör medel tillgängliga för ändamålet, så länge bördan – särskilt på små och medelstora företag – inte blir alltför tung. Direktivet sörjer för detta genom att företagen uppmuntras att ersätta skadliga ämnen med alternativ och genom att de små och medelstora företagen stöds när anpassningarna sker i linje med de uppdaterade reglerna och bestämmelserna. Med färre djurförsök och bättre information till konsumenten är direktivet ett steg i rätt riktning.

Jag är säker på att många motståndare gradvis kommer att byta åsikt och visa sitt stöd för direktivet så snart krutröken har skingrats.

  Thomas Mann (PPE-DE), skriftlig. (DE) De små och medelstora företagen och deras anställda är knappast nöjda med allt i Reach-kompromissen, som inte inbegriper vare sig parlamentets förslag om mindre stränga tester då det rör sig om små mängder eller tanken på bättre definierade exponerings- och användningskategorier, med följden att EU lägger avsevärda kostnader på företagen och försämrar deras konkurrenskraft.

Trots dessa betydande brister har jag röstat för kompromissen, eftersom den även är präglad av utskottet för sysselsättning och sociala frågor, vars yttrande jag utarbetade, och eftersom det nya direktivet skapar rättssäkerhet i hela EU genom att det ersätter 40 olika förordningar, avsevärt förbättrar informationen om 30 000 ämnen och minskar säkerhetsriskerna för konsumenterna och arbetstagarna i kemikalieindustrin till ett minimum. Införandet av en säkerhetsrapport för ämnen som framställs i mängder under tio ton årligen har slopats, vilket räddar särskilt de små och medelstora företagen undan de betydande kostnader och insatser som dokumentationen medför. Skyddet för företagens konfidentiella uppgifter har förbättrats markant, och särskilt farliga ämnen kan tillåtas utan någon tidsgräns. Detta innebär att flaskhalsar i försörjningen kan undvikas. Förlängningen av registreringsfristen för det första skedet till tre och ett halvt år är en annan påtaglig lättnad för kemikalieindustrin.

Direktivet ska träda i kraft 2007, och för ett framgångsrikt införlivande krävs det ett gott samarbete mellan den centrala kemikaliemyndigheten, de nationella myndigheterna och företagen.

  Cristiana Muscardini (UEN), skriftlig. – (IT) Det gläder mig att kunna framhålla trepartsmötets framgång. Det barbariska namnet till trots lyckades man finna en hedervärd lösning på frågan om registrering av kemiska ämnen, som både garanterar konsumenternas hälsa och skyddar de små och medelstora företagens intressen. Jag hoppas att parlamentet kommer att godkänna den kompromiss som nåddes i förra veckan och därigenom slutföra det tre år långa arbetet med att sammanföra de 40 befintliga lagstiftningarna till en enda förordning. Jag är tacksam att mina kolleger har godtagit några ändringsförslag som min grupp lagt fram i syfte att värna de små och medelstora företagen och djurens välbefinnande. Förordningens komplexitet betyder bland annat att säkerhetsbedömningar kommer att göras av ungefär 30 000 ämnen som släpptes ut på marknaden före 1981 och som tillverkas eller importeras i mängder som överstiger ett ton per år. Detta blir en ytterligare garanti för att människors hälsa skyddas.

Trots det stora antalet nya bestämmelser återstår det fortfarande många tillämpningsaspekter att lösa innan Reach kan genomföras riktigt i vissa sektorer, såsom kosmetikasektorn. Väldigt många saker har varit föremål för diskussion – som framgår av de hundratals ändringsförslag som behandlats – men slutresultatet är enligt min mening mycket välbalanserat. Även av den anledningen har jag röstat för den slutliga kompromissen.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Det har tagit fem år, men EU tycks äntligen vara redo att anta en lag i denna viktiga fråga. Med tanke på att så lång tid har förflutit är det nödvändigt att vi röstar för en kompromiss, även om vi kanske inte stöder den i dess helhet. Detta är särskilt viktigt med tanke på att det som faktiskt uppnåtts här är en svår men likväl lyckad avvägning mellan att skydda konsumenternas olika intressen, tillgodose behoven inom den europeiska industrin (som förutom att anställa tusentals européer är central för vår ekonomis konkurrenskraft) och skydda miljön. För övrigt måste vi i tveksamma fall följa konsumenternas intressen, eftersom det är mycket viktigt för dem att en konkurrenskraftig industri kan upprätthållas samtidigt som miljön skyddas. Vi röstade därför för betänkandet.

Jag vill dock säga en sak till, nämligen att fem år är alldeles för länge. Vi ödslar ibland tid på frågor som inte är lika viktiga och betydelsefulla som denna, och vi har ibland inte tid att ägna oss åt det som är viktigast för vår ekonomi. Jag anser att vi bör tänka på detta när vi diskuterar EU:s problem.

  Tokia Saïfi (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för den kompromiss om Reach som nåddes med rådet den 30 november och följde därmed de tre stora politiska gruppernas linje (gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa). Jag gjorde detta så att medborgarna snabbt kan få en lagstiftning – vars ikraftträdande planeras till den 1 april 2007 – som reglerar användningen av kemiska ämnen i våra stapelvaror.

Denna kompromiss är onekligen mindre ambitiös än vad jag strävade efter när jag i första behandlingen tog ställning för obligatorisk ersättning av kemiska ämnen ”som inger mycket stora betänkligheter” då det finns säkrare alternativ. Som frukten av tre års arbete och svåra förhandlingar innebär kompromissen likväl en hårfin men nödvändig avvägning mellan behovet av hälso- och miljöskydd och företagens konkurrenskraft.

Jag hoppas dock att den ram som Reach utgör trots allt kommer att göra det möjligt att få ersättningsprocessen verkligt erkänd, även om ett stort antal toxiska ämnen i praktiken kommer att slinka igenom nätet. Övervakningen och kontrollen av förordningens genomförande kommer att hjälpa till att konsolidera en kraftfullare version av Reach.

  Lydia Schenardi (NI), skriftlig. – (FR) Vi röstade mot Reach-förordningen om kemiska ämnen i första behandlingen i tron att de antagna ändringsförslagen inte skulle göra det möjligt att upprätthålla den avvägning som gjorts mellan förordningens tre mål, dvs. hälso- och miljöskydd, konkurrenskraft och innovation samt ersättning av farliga ämnen med mindre skadliga eller ofarliga alternativ.

Den kompromiss som i dag föreläggs oss är inte särskilt mycket mer balanserad. Den inbegriper onekligen några viktiga positiva inslag, som många talare påpekade under debatten, till exempel förenklade registreringar, ett mer ändamålsenligt tillvägagångssätt och några – om än otillräckliga – framsteg för små och medelstora företag. Kompromissen rymmer dock även brister och tvetydigheter, inte minst när det gäller importrestriktionerna och deras möjliga nackdelar för europeiska tillverkare, liksom när det gäller att ersättningsprincipen enbart ska tillämpas på farliga ämnen. Detta är visserligen ett steg framåt, men därmed garanteras inte effektiviteten ens i fall då det finns tekniskt och ekonomiskt genomförbara alternativ.

Man löser inte problemet genom att byta ut en obalans mot en annan. Inget av direktivets tre ursprungliga mål kommer egentligen att nås, lika lite, skulle jag kunna tillägga, som att målet att förenkla lagstiftningen eller göra den förenlig med annan gemenskapslagstiftning kommer att nås.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. (EN) Det gläder mig att man i dag bekräftat ett förbättrat förslag för att ta itu med de centrala frågor som tagits upp i Reach-rapporten. Särskilt användningen av djurförsök, vilket är ett stort bekymmer för många i min valkrets, har ändrats för att innefatta validering av alternativ. Dessutom tillåter en treårig översyn Europeiska kommissionen att överväga om lagstiftningsförslag som täcker detta område skulle kunna vara användbara för att ytterligare minska behovet av sådana tester.

Den förbättrade text som jag röstade för i dag speglar också på ett mer korrekt sätt tusentals individers och intressegruppers åsikt om hanteringen av de kumulativa effekterna av giftiga kemikalier som finns i hundratals hushållsprodukter.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Herr talman! Efter så mycket arbete under en så lång period förtjänar detta paket inte det ryggdunkande och den självbelåtenhet som vi har sett i dag. Det alternativa paket som lades fram av min grupp skulle ha fungerat och lett till genomförandet av ett nytt system och därmed skyddat konsumenterna och balanserat företagens och ekonomins behov, vilka självklart måste inkluderas i våra planer. Dagens paket kommer inte att uppfylla det som står på förpackningen, och det är en skam att parlamentsledamöter från labourgruppen och den konservativa gruppen inte anslöt sig till oss för att åstadkomma ett bättre paket.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. (NL) Jag kan omöjligt säga något positivt om Reach-förslaget, som har forcerats genom parlamentet. Kommissionen, rådet och parlamentet har alla varit förblindade av ekonomisk vinning och visat tydliga tecken på apati. För första gången på många år hade EU möjlighet att skapa en lagstiftning vars nytta skulle ha varit uppenbar för alla medborgare: sträng och komplex, men samtidigt konkret och alltid med alla invånares hälsa i första rummet.

Denna halvhjärtade strategi när det gäller skadliga kemiska ämnen tillfredsställer varken allmänheten eller industrin. Just av den anledningen betraktar somliga kompromissen som ”sund”. Det är den inte. Det vore detsamma som att hävda att det skulle ha varit en bra lösning att halvera Berlinmurens tjocklek. Det går inte att leka med folkhälsan. Det finns ingen medelväg. Även om man är lite friskare är man fortfarande sjuk.

I Flandern har det nu gått så långt att det finns skadliga ämnen överallt. Även om vi i många fall vet att detta är ohälsosamt, vet vi inte exakt varför. Ett sunt Reach skulle ha löst detta och till exempel gjort Flandern friskt på medellång sikt. Det förslag som vi nu har röstat om gör det inte. När allt kommer omkring är det inget alternativ att vara hälften friskare.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Registrering, bedömning och godkännande av kemikalier (Reach) är centralt för skyddet av folkhälsan. Denna lagstiftning är särskilt viktig i samband med spädbarns hälsa vid amning. Bröstmjölk, den bästa källan till nödvändiga näringsämnen för spädbarn, påverkas för närvarande av farliga kemikalier som finns i miljön och som passerar genom moderns kropp. Genom Reach skulle sådana skadliga kemikalier kunna ersättas med säkrare alternativ där detta är möjligt. Tillverkare skulle ha en skyldighet att iaktta försiktighet för att skydda människors hälsa och miljön. Utöver detta främjar Reach både större öppenhet när det gäller djurförsök och alternativ till dessa. Den kompromiss som nåddes i dag är så bra som vi kunde ha hoppats.

  Marc Tarabella (PSE), skriftlig.– (FR) För det första vill jag lyfta fram vår föredragande Guido Sacconis utmärkta arbete.

Jag bestämde mig för att rösta för rådets och parlamentets kompromissändringsförslag framför allt för att denna ändring kommer att innebära en förbättrad kontroll av vissa farliga produkter och samtidigt göra den kemiska industrin mer konkurrenskraftig.

Det är sant att det inte är någon perfekt kompromiss, men jag anser att vi hade fått en ännu mer komplicerad situation om den inte hade antagits. Kompromissen innebär en obligatorisk ersättning av de farligaste ämnena om det finns alternativ, ett erkännande av försiktighetsprincipen för tillverkarna och ett främjande av alternativa metoder till djurförsök.

Denna version av texten går visserligen inte lika långt som den text som lades fram i den första behandlingen, men om texten inte hade godkänts skulle vi ha tvingats att gå igenom förlikningsförfarandet en gång till, med andra mindre fördelaktiga resultat som följd.

Därför ansåg jag det klokare att rösta för denna version av texten, som jag erkänner inte är perfekt men som ändå gör att vi kan nå framsteg och utföra mer omfattande kontroller av de kemikalier som vi kommer i kontakt med i våra dagliga liv.

Betänkande: Sacconi (A6-0345/2006)

  Marie-Arlette Carlotti (PSE), skriftlig.– (FR) Denna fond utgör ett nytt verktyg. För första gången kommer EU till undsättning inte bara för näringslivet och de lokala myndigheterna, utan även direkt för de anställda som har förlorat sina jobb på grund av omlokalisering. Ett av de viktigaste skälen är att Europaparlamentet ville att vinsterna från fonden skulle omfatta även ”små arbetsmarknader” där friställningar har en allvarlig inverkan på sysselsättningen och den lokala ekonomin. Detta skapar lovande utsikter för de mest utsatta områdena i min region, vilket jag ser positivt på.

Jag ser även positivt på det orubbliga engagemanget hos ledamöterna i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, som tagit en stark och orubblig ställning för genomförandet av detta verktyg och lagt fram många ändringsförslag för att utöka genomförandet och antalet personer som gynnas av det.

Detta är första steget mot ett mer socialt och enat EU. Det räcker dock inte att EU ”läker globaliseringens sår”. Dagens EU-medborgare förväntar sig att EU ska hjälpa dem att säkra sina jobb och sin livsstil på samma sätt som det har kunnat garantera fred och stabilitet i snart 50 år.

  Richard Corbett (PSE), skriftlig. Antagandet av denna lagstiftning är ett stort steg framåt för att skydda människor och miljön från potentiellt farliga kemikalier. Vissa menar att den borde ha varit bättre, och det finns ju starka skäl att säga att en kompromiss som denna inte är perfekt. Emellertid är en gemensam uppsättning regler i denna viktiga fråga bättre än ett lappverk av perfekta (men skiljaktiga) regler i några länder, halvmesyrer i andra och inga regler alls på andra platser – på vad som antas vara en gemensam marknad med gemensamma regler. Detta skulle ha gett mindre skydd till större kostnad.

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. (PT) Syftet med denna nya kemikalielagstiftning är att fastställa ett system för registrering, bedömning och godkännande av de kemikalier som vi dagligen kommer i kontakt med.

Detta nya förslag kommer att fylla tydliga luckor i vår nuvarande kunskap om de kemikalier som finns tillgängliga på marknaden, bidra till att lyfta EU:s näringsliv och utgöra ett bättre skydd för människors hälsa och miljön.

Även om det är oundvikligt med djurförsök har man föreslagit åtgärder för att se till att det sker en så liten ökning som möjligt, till exempel genom systemet med en registrering per ämne som kommer att säkerställa att tester inte upprepas i onödan.

Tillvägagångssättet som grundar sig på producerad/importerad mängd kommer att leda till en mindre administrativ och ekonomisk börda för små och medelstora företag. Framtagandet av en ersättningsplan bör ge företagen tillräckligt med tid för att anpassa sig och förbereda sig för förändringen när de ska gå ifrån de farligaste kemikalierna. Immateriella rättigheter skyddas nu på ett bra sätt.

Genom att bibehålla substitutionsprincipen, även om det sker genom framtagandet av en plan, kan vi se till att vi inom en rimlig framtid får en värld eller åtminstone ett Europa med färre farliga kemikalier.

Socialdemokratiska gruppens portugisiska ledamöter stöder därmed Guido Sacconis betänkande …

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  Paul Marie Coûteaux, Patrick Louis och Philippe de Villiers (IND/DEM), skriftlig.– (FR) Ledamöterna i Mouvement pour la France i Europaparlamentet vägrar att stödja kompromissförslaget i omröstningen om andrabehandlingsrekommendationen om direktivförslaget om farliga ämnen, det så kallade Reach-direktivet.

Nu när direktivet har granskats av de olika EU-institutionerna finns det inte mycket kvar av dess ursprungliga goda avsikter.

Den kompromisstext som vi röstade om i morse har stora brister när det gäller miljö- och konsumentskydd.

Företagen i EU påförs nya kostnader, men detta kompenseras inte genom liknande skyldigheter när det gäller import av färdiga produkter. Följden blir en snedvriden konkurrens som äventyrar EU:s näringsliv.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. (PT) Jag röstade för Guido Sacconis betänkande om ändring av direktiv 67/548/EEG om farliga ämnen (Reach) vid den andra behandlingen eftersom jag anser att rådets gemensamma ståndpunkt är en bra överenskommelse som kommer att gynna EU:s medborgare.

Jag anser att detta är ett välavvägt lagförslag där man har försökt att hitta en balans mellan behovet av att skydda näringslivets legitima intressen, särskilt de små och medelstora företagens intressen, och behovet av att skydda miljön och människors hälsa.

Reach-avtalet kommer från och med juni 2007 att leda till att ämnen med särskilt farliga egenskaper för miljön och människors hälsa om möjligt ersätts med säkrare alternativa ämnen eller tekniker.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för kompromissändringsförslagen till detta betänkande och emot alla andra. Jag gjorde detta för att undvika att Reach-direktivet blir föremål för förlikning eftersom jag ansåg att det var långt ifrån säkert att resultatet skulle bli lagstiftning. Många av ändringsförslagen hade mycket som talade för dem men de skulle ha hotat direktivet som helhet – som så ofta i politiken skulle det bästa ha hotat det som är bra.

Betänkanden: Sacconi (A6-0352/2006 och A6-0345/2006)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det är en god grundtanke att se till att material med särskilt farliga egenskaper i vissa fall ersätts av material eller tekniker som är mindre farliga så länge det finns ekonomiskt lämpliga och tekniskt användbara alternativ. När detta görs måste man dock ta hänsyn till förordningens potentiella inverkan på små och medelstora företag och på de arbetstillfällen som de skapar. Men eftersom det har visat sig möjligt att nå en kompromiss där man förebygger dessa risker har vi kunnat rösta ja till detta betänkande.

  Philip Claeys (NI).– (NL) Herr talman! Det jag ansåg var viktigt med betänkandet var att man tog hänsyn till alla möjligheter och alternativ för att minska djurförsöken så mycket som möjligt.

Eftersom många EU-medborgare oroar sig för hur mycket djuren, särskilt däggdjuren, i djurförsök lider bör tillämpningen av sådana tester om möjligt undvikas till varje pris.

Europeiska centret för validering av alternativa metoder har fått en viktig uppgift här. Denna institution behöver, med hjälp av ytterligare medel, ta fram gott om godkända alternativ för att på lång sikt sätta stopp för djurförsöken. Vi yrkar också på insyn och tydlighet när det gäller antalet djur och de typer av djurförsök som utförs i forskningslaboratorierna.

  Frank Vanhecke (NI).– (NL) Herr talman! Det är förstås svårt att vara entusiastisk över en mycket invecklad text och komplicerad omröstning som vi inte kommer att kunna göra någon bedömning av förrän vi har haft tid att läsa i lugn och ro. Jag får i alla fall intrycket av att vi har lyckats hitta en balans mellan å ena sidan respekt för vår kemiska industris målsättning att vara konkurrenskraftig och å andra sidan den omsorg och lyhördhet som är så viktiga för vår hälsa. I vilket fall som helst kan vi inte annat än att med nöje konstatera att det de senaste åren blivit tydligt att vår kemiska industri är helt medveten om sitt ansvar och att den har tagit på sig bevisbördan och accepterat försiktighetskraven.

Jag vill framföra en sista kommentar. När det gäller ämnen som det inte finns några alternativ till, där användningen är helt kontrollerbar och där skyldigheten att ersätta skulle leda till avsevärda ekonomiska förluster, anser jag att det skulle vara oerhört beklagligt om vår industri skulle omlokaliseras till konkurrerande regioner på grund av vår besatthet av regler och förordningar.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Efter diskussionerna om denna omfattande och utmanande lagstiftning som det har tagit tre år att utarbeta kände många av oss i parlamentet oss splittrade om vad vi skulle göra med Reach. Skulle vi stödja kompromisspaketet, den gemensamma ståndpunkten, eller rösta mot förslaget?

Å ena sidan anser miljövårdarna att kompromisspaketet är för svagt, men å andra sidan utgör det ett hot mot den kemiska industrin, särskilt mot små och medelstora företag, genom att hota konkurrenskraften och sysselsättningen. Jag har noggrant övervägt de olika aktörernas argument och röstat för kompromisspaketet, som bär stark prägel av Europaparlamentet. Jag är nämligen övertygad om att vi behöver regler för att få veta mer om de trettio tusen kemiska ämnena i de produkter som omger oss i vårt dagliga liv.

Vi måste ersätta fyrtio förlegade normer med en enda förordning om kemikalier som omfattar registrering, bedömning och godkännande och sist men inte minst begränsning. Vi behöver ge den europeiska forskningen en stark drivkraft för att säkerställa att farliga ämnen gradvis och naturligt tas bort där denna förordning inte föreskriver ersättning. Jag är övertygad om att denna lagstiftning är ett steg i rätt riktning för att förbättra EU-medborgarnas livskvalitet.

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Även jag vill betona att denna kompromiss verkligen skulle ha kunnat förbättras, särskilt när det gäller ersättningen där vi fann reglerna beklagligt otydliga. Det praktiska genomförandet kommer dock att vara det bästa sättet att kontrollera om de kan tillämpas i praktiken. Det är här som medlemsstaterna, kommissionen och kemikaliemyndigheten – som nu håller på att inrättas – behöver göra något för företagen, och vi i parlamentet måste verkligen hålla ett vakande öga över dem för att se till att de gör ett bra jobb.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE).– (PL) Herr talman! Jag röstade för lagförslaget om farliga ämnen, känt under namnet Reach. På flera punkter tvivlar jag dock på om den kompromiss som har nåtts efter utdragna och svåra förhandlingar kommer att bidra till att dels skydda människors hälsa och miljön, dels främja konkurrens och innovation inom EU:s kemiska industri.

Jag är övertygad om att vi bör fasa ut farliga kemikalier från marknaden och ersätta dem med mindre farliga ämnen. Vi bör dock vara medvetna om att nya, restriktiva krav kommer att ha en negativ inverkan på EU:s näringsliv, särskilt på små och medelstora företag. De kommer att få betala den största delen av kostnaderna för att anpassa sig till lagstiftningen. Därför bör vi fundera på hur vi kan stödja dem. De nya förordningarna bör också gälla för importer från tredjeländer och diskuteras inom Världshandelsorganisationen.

  Christoph Konrad (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Reach är i själva verket ett exempel på hur man inte ska gå tillväga.

Det är inte ett exempel på bättre lagstiftning inom EU, och det är därför jag inte har röstat för vår nya kemikalielagstiftning. Mycket hänger nu på hur den nya kemikaliemyndigheten fungerar, men vad som än händer ser det ut att bli en ökad byråkrati med över 5 000 sidor av regler och förordningar, som är särskilt ogynnsam för EU:s små och medelstora företag. Reach motsvarar inte kravet på bättre och därmed enklare lagstiftning, vilket EU mässar fram som ett mantra. Det är tveksamt om Reach egentligen gör något för att skydda konsumenterna, men det kommer med all säkerhet att innebära ytterligare kostnader för EU:s företag. Detta är ett grundläggande problem, och det vore klokt om vi undvek den sortens lagstiftningsprojekt i framtiden.

  Kurt Joachim Lauk (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det är bra att Reach har som främsta syfte att skydda mänskligt liv, arbetstillfällen och miljön. Det sätt som skyddet av människor och miljön organiseras på kommer dock att ha skadliga effekter på EU och leda till en enorm ökning av byråkratin, tusentals sidor av överflödiga förordningar och på lång sikt omlokalisering av arbeten och följaktligen en minskning av den aktiva arbetsstyrkan. Jag anser inte att detta är något som vi i EU ska rösta för. Mindre sysselsättning och mer byråkrati tillhör inte den sortens EU som vi vill ha.

Beslutet försvårades av att kompromiss 191 som lades fram för oss var att föredra framför det alternativ som redan hade lagts fram, och därför har jag varken röstat för ett antagande av denna svaga kompromiss eller fullständigt förkastat den. Av den anledningen har jag lagt ned min röst.

Betänkande: Hennicot-Schoepges (A6-0435/2006)

  Patrick Gaubert (PPE-DE), skriftlig.– (FR) Den interkulturella dialogen är starkt förknippad med ambitionen att bygga ett EU som sammanför nationerna och utgör i dag en viktig dimension av olika gemenskapsstrategier och gemenskapsinstrument. Därför ser jag positivt på antagandet vid andra behandlingen av beslutet att genomföra Europeiska året för interkulturell dialog 2008.

Som föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor vid den första behandlingen hoppas jag att Europeiska året för interkulturell dialog gör alla EU-medborgare, särskilt unga, mer medvetna om behovet av interkulturell dialog i sina dagliga liv. Under Europeiska året måste vi lyfta fram bästa praxis på detta område och ha som specifik målsättning att integrera invandrare, och vi bör göra det genom att fortsätta med de åtgärder som vidtogs 2007 under Europeiska året för lika möjligheter för alla. Vi bör alltså fortsätta att främja interkulturell dialog inom EU långt senare än 2008 enligt kravet i den antagna texten.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Junilistan anser att hela idén med Europaår är onödig och inget som EU:s skattebetalare skall finansiera.

Att lägga 10 miljoner euro på Europeiska året för interkulturell dialog är helt förkastligt. Nyttan av detta är svår, kanske även omöjlig, att se.

Vi röstar nej till betänkandets ändringsförslag i enlighet med vår tidigare ståndpunkt då vi röstade nej till betänkandet redan i den första behandlingen.

  Katalin Lévai (PSE), skriftlig. (HU) Jag vill lyfta fram parlamentets ändringsförslag där man betonar den förnyade Lissabonstrategins kultur- och utbildningsmål och behovet av att sprida information om lika möjligheter och icke-diskriminering inom EU.

Jag vill därför göra er uppmärksamma på något som lyfter fram det akuta behovet av interkulturell dialog, nämligen invandrarnas situation, särskilt invandrarkvinnornas.

Enligt Eurostat ökar andelen kvinnliga invandrare stadigt. De utgör för närvarande nästan 54 procent av alla invandrare. Det som gör problemet ännu allvarligare är att de drabbas av mycket hög arbetslöshet.

Deras beroende försvåras ytterligare av att ett stort antal invandrare lever i samhällets utkant och har mycket begränsad tillgång till den offentliga förvaltningen, politiken och ekonomin. Bland invandrargrupper är kvinnorna offer för dubbel diskriminering, dvs. både könsdiskriminering och etnisk diskriminering. Invandrarnas största problem, nämligen arbetslöshet, uteslutning från utbildning och en situation av rättsosäkerhet drabbar också kvinnor och barn hårdast. Det är tragiskt att runt fem tusen invandrarkvinnor årligen utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, tvångsäktenskap, könsstympning och hedersrelaterat våld.

Jag anser att det är särskilt viktigt att Europeiska kommissionen har utsett 2007 till Europeiska året för lika möjligheter för alla och 2008 till Europeiska året för interkulturell dialog. Jag hoppas att dessa program ger oss chansen att ta itu med alla dessa problem och så långt som möjligt hitta lösningar på dem. Därför har jag och ministern för sociala frågor och sysselsättning tillkännagett en rad program i Ungern med anledning av Europeiska året för lika möjligheter 2007.

Betänkande: Pittella (A6-0444/2006)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Det minskade budgetgenomförandet för struktur- och sammanhållningsfonderna är ett av skälen till att denna ändringsbudget för 2006 har tagits fram.

På grund av att den inte genomförts har man föreslagit att anslag på 2,5 miljarder euro ska dras tillbaka under följande budgetrubriker: 1,5 miljarder euro under Europeiska regionala utvecklingsfonden, 500 miljoner euro under Europeiska socialfonden och 500 miljoner euro under Sammanhållningsfonden.

Oavsett skälen till kommissionens förslag att dra tillbaka medel som öronmärkts för sammanhållningspolitik motsvarande denna minskning har vi sett att detta är normal praxis.

Det behövs därför en noggrann undersökning av skälen till det minskade budgetgenomförandet, och vi får inte tillåta att denna viktiga undersökning – om till exempel effekterna av stabilitetspaktens kriterier på den offentliga finansieringen i medlemsstaterna och av medlemsstaternas minskade bidrag till gemenskapsbudgeten – används som en förevändning för att minska andelen medel som årligen avsätts till struktur- och sammanhållningsfonderna i gemenskapsbudgeten.

Betänkande: Hieronymi (A6-0399/2006)

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Tack för ordet. Jag ska förklara varför jag röstade för Ruth Hieronymis betänkande om sändningsverksamhet för television, som jag anser är mycket viktigt och välarbetat.

Genom att rösta för betänkandet uttryckte jag min personliga och alla italienska och europeiska pensionstagares förhoppning om att man inom tv-programmen fortsättningsvis kommer att rikta särskild uppmärksamhet mot äldres värdighet och engagemang inom kulturvärlden.

Det är mycket trevligt att se ungt folk i tv-programmen, och det är också trevligt för äldre att se så många vackra män och kvinnor, men jag tycker att det är viktigt att äldre människors kvaliteter också visas på tv.

  Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. Vi röstade nej till betänkandet om förslaget till direktiv om audiovisuella medietjänster. Det är nödvändigt med gemensamma EU-regler gällande TV-sändningar och andra audiovisuella medier i ett alltmer gränslöst Europa. Vi anser dock att direktivet måste garantera en hög skyddsnivå för konsumenterna, framför allt vad gäller reklam riktad till barn och reklam för alkoholhaltiga drycker.

Det bör dessutom vara möjligt för det mottagande landet att påverka programinnehållet i de sändningar som specifikt riktar sig dit. Resultatet vid omröstningen innebär en alltför kraftig liberalisering av reglerna för reklam. Dessutom riskerar nu vårt svenska förbud mot reklam riktad till barn och alkoholreklam att undermineras, vilket är oacceptabelt.

  Christopher Beazley (PPE-DE), skriftlig. (EN) Brittiska konservativa ledamöter från PPE-DE-gruppen stöder Ruth Hieronymis betänkande (COM(2005)0646 – C6-0443/2005 – 2005/0260(COD)), särskilt eftersom det inkluderar stöd för samreglering och självreglering och 30-minutersregeln för reklaminslag.

De andra viktiga aspekterna som gäller ursprungslandsprincipen, produktplacering och korta inslag har avsevärt modifierats av föredraganden sedan kommissionen offentliggjorde sin ursprungliga text.

Vi skulle vilja gratulera Ruth Hieronymi till hennes flitiga arbete under de många offentliga utfrågningarna, vilka inkluderade de lämpliga lagstiftningsintressena och kommersiella intressena från Storbritannien, och till att hon har utarbetat ett balanserat, genomförbart och varaktigt arbete som innefattar många av de förbättringar som kollegerna föreslagit.

  Dorette Corbey (PSE), skriftlig. (NL) Till skillnad från de andra nederländska ledamöterna i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är jag för ändringsförslagen 170, 156 och 177 som syftar till att begränsa reklam för ohälsosamma livsmedel som riktar sig till barn, och jag har följande argument för det beslutet:

1. Ett av fyra barn i EU lider av fetma till följd av en undermålig diet i kombination med otillräcklig motion. Barn som lider av fetma får en dålig start i livet när det gäller både den sociala och den fysiska utvecklingen. Forskning visar att reklam har stor inverkan på konsumtions- och inköpsmönster.

2. Det finns ett brett stöd hos allmänheten för att begränsa reklam för ohälsosamma livsmedel. Livsmedelscentret, Hjärtfonden och Konsumentorganisationen förespråkar alla ett förbud mot tv-reklam för ohälsosamma livsmedel som riktar sig till små barn. Enligt opinionsundersökningar från Livsmedelscentret och en enkät i Algemeen Dagblad lördagen den 2 december ställer nästan hälften av alla föräldrar sig positiva till att begränsa eller förbjuda aggressiv marknadsföring.

3. Frågan är förstås om denna situation kräver ett rättsligt förbud eller självreglering. Personligen skulle jag föredra självreglering såvida det inte visade sig att uppförandekoderna var ineffektiva. Det kan också diskuteras om det skulle vara bättre att införa en begränsning eller ett förbud på nationell nivå eller på EU-nivå. Jag är i vilket fall som helst för att detta tillåts på nationell nivå. Med detta tv-direktiv måste vi undvika att hamna i en situation där medlemsstaterna inte längre har en talan i dessa frågor.

Eftersom tv-direktivet läggs fram för en första behandling är det ännu inte en slutlig rättsakt. Därför är det vid detta stadium bättre att stödja de ändringar som går i rätt riktning och som också ger Nederländerna bästa chansen att behålla rätten att begränsa reklamen. Vi skulle sända ut ett politiskt budskap om att barns hälsa är viktigare än livsmedelsindustrins kommersiella intressen.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Syftet påstås vara att ändra det befintliga direktivet under förevändning av televisionens utveckling, men det verkliga syftet är att se till att säkra vinsterna för privata tv-bolag. En rad studier har visat att folk tittar på mindre reklam eftersom de kan byta kanal, och det är anledningen till att reklam allt oftare visas på samma tid på de olika kanalerna. Vinsterna från reklam är inte så stora som de en gång var eftersom kanalerna inte kan garantera reklamköparna tittare, och allt inom television mäts i tittarsiffror.

Reklamen måste därför omformas så att den kan fortsätta att vara vinstgivande, till exempel genom produktplacering, delad skärm, kampanjer, virtuell reklam och interaktiv reklam. Samma sak gäller hur stor del av programtiden som reklamen får utgöra. Det förekom också ett antal förslag om reklam för mat och dryck med hög kalorihalt under barnprogram.

På grund av detta, och eftersom de hållningar som är minst gynnsamma för allmänheten antogs och de mest sårbara samhällsgrupperna inte har skyddats, har vi inte röstat för detta betänkande.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Junilistan förkastar kommissionens förslag. Rådet behandlade ärendet i november inför Europaparlamentets första behandling nu i december. Man enades om en kompromiss, vilken emellertid inte stöddes av sju länder, däribland Sverige.

Den så kallade ursprungslandsprincipen, som innebär att TV-bolag skall följa reglerna i det land som de sänder ifrån, oavsett i vilket land programmen sedan visas, ifrågasätts av Sverige (och Junilistan), eftersom det innebär problem att exempelvis TV 3 och Kanal 5 sänder från Storbritannien där de omfattas av brittisk lagstiftning och inte svensk. Sverige har i rådet kämpat för att mottagarlandet skall få vidta åtgärder mot TV-bolag som sänder från annat EU-land för att uppsåtligen kringgå de nationella reglerna.

Kulturutskottet har föreslagit en ändring som rör fall då en leverantör av medietjänster har etablerat sig i medlemsstaten med jurisdiktion ”i syfte att kringgå de striktare bestämmelser på områden” som samordnas genom direktivet. Vi hade dock gärna sett en fortsatt beredning av ärendet för att få en starkare skrivning.

Sverige och Junilistan anser att både reklam som riktas till barn och alkoholreklam skall förbjudas helt.

Vi har försökt att i möjligaste mån rösta för en förbättring av direktivet enligt ovan angivna riktlinjer.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. (EN) Jag röstade nej i den slutliga omröstningen om tv-sändningar, eftersom jag anser att programmen kommer att översvämmas av reklam som en följd av detta betänkande.

Jag beklagar att parlamentet förkastar ansträngningarna att förbjuda reklam för skräpmat under barnprogram.

Dagens omröstning kommer utan tvekan att leda till sämre programkvalitet i EU.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig.– (FR) Jag röstade för den version av direktivet om audiovisuella tjänster som ändrats genom föredragandens kompromissändringar eftersom dessa gör direktivet genomförbart och rimligt.

Ursprungslandsprincipen som är djupt rotad i direktivet är av yttersta vikt. Den kommer att göra att tv-kanalerna kan vara stationerade i sina medlemsstater och därifrån sända programmen i alla EU:s medlemsstater.

Jag anser dessutom att kompromissen om produktplacering är genomförbar eftersom den garanterar oberoende europeiska producenter intäkter och samtidigt skyddar konsumenterna mot allvarliga överträdelser och håller reklamen borta från barnprogram.

När det gäller reklamavbrott röstade jag för en 30-minutersintervall eftersom det är realistiskt med tanke på den genomsnittliga längden på tv-programmen i EU. Detta intervall garanterar de privata kanalerna en tillbörlig inkomst som de kan fortsätta att finansiera programproduktionen med. Jag stöder godkännandet av enstaka reklaminslag av samma anledning. De striktare restriktioner mot reklam som vänsteranhängarna i parlamentet har föreslagit skulle få skadliga konsekvenser för europeiska tv-produktioner och leda till en betydande förlust av intäkter för privata kanaler, som beräknas till cirka 200 miljoner euro om året.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag röstade för detta betänkande och för de ändringsförslag som gör det möjligt för medlemsstaterna att vidta åtgärder för att skydda minderåriga samt att begränsa tiden för alkoholreklam och reklam för ohälsosamma livsmedel. Jag stödde också ett ändringsförslag som gör det möjligt för medlemsstaterna att vidta åtgärder mot ett programföretag som etablerar sig i en annan medlemsstat i avsikt att kringgå nationell lagstiftning.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. (EN) Jag röstade emot ändringsförslag 226, vilket handlar om uppförandekoden för livsmedelsreklam riktad mot barn, eftersom jag inte anser att detta ändringsförslag är tillräckligt strikt formulerat för att få medlemsstaterna att ta itu med det brådskande problemet med ökad fetma bland barn.

Jag stödde ändringsförslag 170 för att markera att det finns ett behov av att undersöka frågan om marknadsföring av ohälsosamma födoämnen till barn.

När det gäller ändringsförslag 169 som gäller alkohol, stöder jag kravet på ett förbud mot alkoholreklam före kl. 21.00, trots att vi på Irland har en stark frivillig kod. I mars 2007 planerar man att göra en översyn av kodens första år och detta kommer att hjälpa oss att fatta beslut om kodernas effektivitet och andra saker som rör koderna.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Parlamentet har genom att motstå frestelsen att reglera allting, att låta sin vilja gå ut över allting och att kontrollera allting lyckats med att göra ett positivt bidrag till detta direktivförslag. I strävan efter balans och kompromiss har naturligtvis vissa relevanta aspekter slagits ut eller reglerats mindre väl. Jag anser att vi, när det gäller icke-linjära tjänster, har gått längre än vad som behövdes med de kunskaper och erfarenheter vi har på området. De uppnådda lösningarna är dessutom balanserade trots några av parlamentsledamöternas berömda jakt på överdriven lagstiftning. När det gäller radiosändning får konsumenterna mer och mer makt. Detta är något positivt som vi bör ta hänsyn till. Vi bör ha som regel att ge konsumenterna tydlig information så att de sedan kan agera utifrån den.

Jag anser därför att man tagit allmän hänsyn till konsumenternas och industrins intressen, och det räcker för en ja-röst från mig.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig.– (FR) Jag röstade för Ruth Hieronymis utmärkta betänkande om ändring av direktivet Television utan gränser som syftar till att integrera avancerade tekniska innovationer.

Det gläder mig att direktivet har kvar taket för produktionskvoter på europeiska produktioner och skyddet av minderåriga mot vissa överträdelser. Att främja kulturell mångfald och europeiska värderingar om tolerans innebär också att hindra anstiftan till hat oavsett om det sprids via satellit-tv eller Internet. Därför stödde jag ändringsförslagen där man rekommenderade att utöka ”filtreringen” till ”icke-linjära tjänster”. Det är det bästa sättet att förhindra terrorismfrämjande program från att sändas inom EU:s gränser i framtiden.

Jag vill slutligen berömma parlamentsledamöterna för den mycket insatta omröstningen som tyder på att man erkänner reklamens viktiga bidrag till att skapa oberoende kvalitetsproduktioner och underhållningstelevision som lever upp till EU-medborgarnas förväntningar. Jag vill även påpeka att de kommersiella bolagen föregår med gott exempel. Mer än 30 procent av programmen går till oberoende producenter. Detta är långt över den kvot på 10 procent som fastslås i direktivet, men framför allt satsar de dubbelt så mycket som sina konkurrenter i den offentliga sektorn.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. (EN) Tv-reklam för alkohol och tobaksprodukter är en del av det som behandlas i detta direktiv. Ändå har produktplacering av dessa produkter behandlats annorlunda i dagens omröstning. Jag röstade för att hålla tobaken borta från tv-rutorna och begränsa alkoholreklam. Men fastän tobak förbjöds fick alkohol inte tillräckligt med röster. Med tanke på den olycka som alkoholen orsaker i många familjer i hela EU, samt relaterade hälsoproblem, anser jag att detta resultat är otillfredsställande. I synnerhet måste vi hindra att ungdomar lockas att dricka.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. (NL) Det är enorma förändringar på gång i den audiovisuella industrin, och i det hänseendet är ju översynen av direktivet Television utan gränser bra. Åtskillnaden mellan linjära (traditionell tv, Internet och mobiltelefoni) och icke-linjära tjänster, det vill säga sådana som tillhandahålls på begäran, gör att vi måste formulera grundläggande skyddsregler för unga människor för att förhindra anstiftan till rashat eller smygreklam. Som texten ser ut nu har den bra och dåliga sidor. Till de bra hör bland annat en förordning om sändning av korta utdrag ur fotbollsmatcher eller andra evenemang. Förslaget om att införa en minimigräns för den tid programmen inte får avbrytas av reklam (45 minuter) är också försvarbar.

Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen beklagar att förslaget att begränsa antalet reklamavbrott till högst tre i timmen inte godkändes och att produktplaceringen är så tvetydig. Vi överlåter åt medlemsstaterna att fatta beslut. Gränsen mellan ”produktplacering” och ”produktionsstöd” är mycket otydlig, och det gör det ofrånkomligt med tvivel och kontroverser. De gröna tycker också att det är synd att man har urvattnat förslaget om att begränsa reklam för ohälsosamma livsmedel under barnprogram. Det är också synd att hänvisningen till pluralism och skyddet mot mediekoncentration bara har tagits med i skälen och inte i artiklarna.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Barns hälsa i EU måste vara en av våra viktigaste frågor. Marknadsföring riktad till barn för livsmedel som innehåller mycket socker, salt och fett undergräver insatserna i kampen mot fetma hos barn, ett problem som berör vart femte barn i EU. Sådan marknadsföring gör det allt svårare för föräldrar att uppmuntra sunda kostvanor. Därför är det nödvändigt att begränsa sådan marknadsföring för att hantera detta problem.

Vidare godkände EU:s ministrar (i november) och Europaparlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (förra veckan) WHO:s krav på införande av sträng lagstiftning inom detta område. Vi som lagstiftare måste göra allt vi kan för att skydda barns hälsa och införa ett förbud mot reklam för dessa typer av ohälsosamma produkter som riktas till barn.

Dessutom ställer jag mig till fullo bakom det ändringsförslag som skulle ha begränsat alkoholreklam till efter kl. 21.00 på kvällen.

Det är med stor besvikelse som jag noterar att omröstningen i dag inte gick tillräckligt långt för att skydda barns hälsa.

  Marc Tarabella (PSE), skriftlig.– (FR) Jag bestämde mig för att rösta för Ruth Hieronymis betänkande eftersom det innehåller många framsteg på tv-sändningsområdet.

Jag ser positivt på bland annat antagandet av ändringsförslag 227 där man förbjuder produktplacering i nyheterna och program om aktuella händelser, politiska sändningar, barnprogram, dokumentärer och rådgivningsprogram och bara på stränga villkor tillåter den i biograffilmer, filmer, tv-serier och sportsändningar.

Jag är dock starkt kritisk till två frågor i detta betänkande. Jag beklagar att parlamentet med en rösts marginal röstade för att avbryta tv-filmer, biograffilmer, barnprogram samt nyheter och program om aktuella händelser med reklamavbrott var 30:e minut i stället för var 45:e minut, vilket röstades fram i utskottet för kultur och utbildning.

Jag beklagar också omröstningen om ändringsförslag 221 om undantag från ursprungslandsprincipen som gör att en medlemsstat kan anta mer detaljerade eller strängare bestämmelser. Denna ändring är ett hot mot den kulturella mångfalden, en princip som Europaparlamentet har en skyldighet att försvara.

Betänkande: Bachelot-Narquin (A6-0385/2006)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Globaliseringen, som är vad det här handlar om, äger rum oavsett om vi vill det eller inte, och den går hand i hand med öppnandet av marknader, internationell konkurrens, ekonomisk tillväxt och skapande av ny sysselsättning, men tyvärr också med förlust av arbetstillfällen i mindre konkurrenskraftiga sektorer.

Eftersom vi måste utnyttja de möjligheter som globaliseringen erbjuder och stödja de arbetstagare som drabbas negativt av den, är dock inrättandet av Europeiska fonden för justering något mycket positivt. Delegationen från Österrikiska folkpartiet, med sin kunskap om de österrikiska företagens struktur och storlek, har emellertid krävt en ändring som går ut på att fonden skulle kunna utnyttjas så snart 500 – i stället för 1 000 – arbetstagare sagts upp, och att ett motsvarande belopp skulle betalas ut.

Vi ser alla dessa åtgärder – från mikrolån till utbildning – som något positivt och stöder därför betänkandet som helhet.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Tack för att ni ger mig ordet en andra gång i samband med Roselyne Bachelot-Narquins viktiga dokument, som med rätta syftar till att skydda oss europeiska medborgare från globaliseringsproblem.

Jag röstade för betänkandet och hoppas i detta fall att vi, till följd av globaliseringen, kommer att få se åtgärder inte bara i form av ekonomiskt stöd, dvs. pengar, utan även i form av kulturellt stöd. Jag ser det nämligen som betydelsefullt att vi förstår att globalisering också innebär en gemensam värld, och jag vill därför uppmana de äldre att inse att de lever i en nationalstat men också i världen, och att alla äldre människor i denna värld, i likhet med alla ungdomar, har vissa behov.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. Den ökade konkurrens för företagen och de ökade möjligheter till nya, billigare och bättre produkter för konsumenterna som följer av globaliseringen ställer nya krav på flexibilitet, nytänkande och anpassningsförmåga.

Det är genom att vi anstränger oss för att bli bättre, effektivare och snabbare som vi möter globaliseringens nya krav och möjligheter. Den redan inrättade globaliseringsfondens effekt blir den motsatta. Den bromsar upp förnyelsen och fördröjer anpassningen utan att se till de möjligheter som globaliseringen ger.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Det råder ingen tvekan om att Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter kommer att bli ett värdefullt ekonomiskt instrument för att på europeisk nivå kompensera för de sysselsättningsförluster som blir resultatet när marknaderna öppnas och trycket från den internationella konkurrensen ökar. Arbetslöshet är en av de främsta negativa effekter som den (ekonomiska) globaliseringen för med sig, vid sidan av de erkända fördelarna.

Jag är dock oerhört besviken över att syftet med fonden enligt kommissionens förslag är att ge EU möjlighet att erbjuda stöd för att skapa ny sysselsättning endast för arbetstagare som blivit arbetslösa till följd av betydande strukturförändringar inom världshandeln. Denna hållning visar att man missförstått företeelsen globalisering. Man förbiser att den fria rörligheten för kapital och avregleringen av marknaden, som också är drivkrafter bakom globaliseringen, vid sidan av liberaliseringen av världshandeln, kan orsaka de sysselsättningsförluster som tillskrivs globaliseringen. Mot denna bakgrund lade jag fram flera ändringsförslag i samband med yttrandet från utskottet för regional utveckling, som Jamila Madeira ansvarade för.

Det betänkande vi diskuterar innebär visserligen att tillämpningsområdet för fonden förblir detsamma, men det innehåller också en rad förslag till ändringar av kommissionens förslag, som förbättrar, kompletterar och förtydligar det. Jag röstade därför för.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi är mycket besvikna över att de förslag vi lagt fram för att förbättra tillåtlighetskriterierna och framför allt göra det möjligt att bevilja stöd vid utflyttning till länder utanför EU förkastats. Detta kan verka orättvist för de arbetstagare som sagts upp till följd av utflyttning eller omstrukturering inom EU.

Avvisandet av våra förslag gjorde det ännu tydligare att EU genom att upprätta denna fond försöker ge arbetstagarna intrycket att man vill bekämpa globaliseringens negativa effekter, medan det i själva verket handlar om en symbolisk åtgärd som inte innebär några lösningar. Budgeten är begränsad och tillåtlighetskriterierna strikta.

Kommissionen uppskattar att mellan 35 000 och 50 000 arbetstagare skulle kunna utnyttja fonden, men bara under 2005 uppgick antalet arbetstagare som sagts upp till följd av omstrukturering till så många som 570 000. Arbetslösheten berodde till största delen på utflyttning inom EU och inget stöd kunde därmed beviljas.

Vi lade därför ned våra röster i den slutliga omröstningen.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Jag funderar över vilket ord som bäst beskriver Roselyne Bachelot-Narquins betänkande om Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter.

Demagogiskt? Ja, för bakom en tilltalande titel som antyder att Bryssel kommer att rycka ut och hjälpa dem som drabbas ekonomiskt och socialt av en ohämmad globalisering finner man en krassare verklighet. Kriterierna och metoderna för att bevilja stöd från denna fond leder till farhågor för att detta stöd inte kommer att gå till vare sig de anställda eller de delar av arbetsmarknaden som behöver det. De kan rentav uppmuntra företag att kringgå bestämmelserna eller att försöka göra sidovinster.

Överflödigt? Otvivelaktigt, precis som Europeiska socialfonden.

Cyniskt? Absolut, eftersom kommissionen gör anspråk på att lindra konsekvenserna av sin egen internationalistiska politik i fråga om ekonomi och handel. Det vore mindre kostsamt för kommissionen att göra avkall på denna politik till förmån för europeiska företag och anställda.

Det är emellertid inte alla som ser betänkandet som värdelöst, och det är definitivt mycket användbart som propaganda från Bryssels sida. Enligt artikel 9 i förordningen, som förstärks ytterligare av Roselyne Bachelot-Narquins ändringsförslag 38, måste ju medlemsstaterna faktiskt berätta för alla att det är kommissionen som betalar. Som om dessa pengar inte kom från medlemsstaternas budgetar, det vill säga ur européernas egna fickor!

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Vi är starkt kritiska till de tankegångar som ligger bakom inrättandet av en globaliseringsfond. Till att börja med utgår förslaget från att globaliseringen som sådan utgör ett problem. Vi anser dock att globaliseringen innebär en möjlighet, inte minst för fattiga utvecklingsländer, förutsatt att betydande ekonomiska aktörer, såsom EU och USA, reformerar sina respektive protektionistiska handelspolitiska positioner inom WTO.

EU:s medlemsländer är förmögna att vidta nationella åtgärder för att bistå de sektorer som de anser är i behov av ekonomiskt stöd. En särskild EU-fond borgar för godtycke, ineffektivitet, byråkrati och omotiverade utgifter. Hur ska kommissionen på ett relevant sätt bedöma om en sektor har drabbats negativt av globaliseringen? Vi har utifrån ovan redovisade ståndpunkter röstat nej till det aktuella betänkandet.

  Ambroise Guellec (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Denna europeiska fond, med ett maximalt anslag på 500 miljoner euro per år, är avsedd att lindra effekterna av globaliseringen för anställda som drabbas av omstrukturering.

Detta är inte en ny form av stöd till företag, utan extra bistånd för att hjälpa anställda som blivit arbetslösa till följd av förändringar i världshandeln att finna ny sysselsättning.

Fonden kommer att kunna utnyttjas om tre villkor uppfylls, dvs. att minst 1 000 arbetstagare har sagts upp, att detta har fått allvarliga effekter för sysselsättningen och den lokala ekonomin samt att det hänger samman med en störning av världshandeln. Fonden kan alltså bara utnyttjas när ”genomgripande strukturförändringar inom världshandeln leder till en allvarlig ekonomisk störning”, t.ex. en kraftigt ökad import, successivt minskade marknadsandelar för EU inom en sektor eller en företagsutflyttning till ett tredjeland.

Jag välkomnar antagandet av fonden för justering för globaliseringseffekter, som är en reaktion på européernas oro för globaliseringens negativa effekter och kommer att bidra till större ekonomisk och social sammanhållning i EU.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Till skillnad från föredraganden anser jag inte att globalisering utgör en möjlighet för Frankrike och Europa. De multinationella företagens ekonomiska vinster är en sak och de ekonomiska och sociala vinsterna med avseende på sysselsättning och skydd av Europas industristruktur är något helt annat.

Inrättandet av en europeisk fond för justering för globaliseringseffekter, som framställs som en önskan att kompensera för utflyttningar, kommer bara att innebära att vi får ännu ett byråkratiskt och demagogiskt verktyg. För att vara mer effektiva och uppriktiga mot sig själva borde EU-anhängarna i stället ha inriktat sig på att förbättra och stärka Europeiska socialfonden.

Själv anser jag att det bara är med hjälp av förmånsbehandling och skydd på nationell nivå och EU-nivå som vi kan rädda våra arbeten genom att omdefiniera reglerna för rättvis världshandel.

Denna justeringsfond är dessutom oacceptabel, inte minst därför att den syftar till att underminera medlemsstaternas arbete, eftersom tanken är att insatser för att främja solidaritet endast bör göras på EU-nivå och inte längre på nationell eller regional nivå.

Ekonomiskt smärtstillande medel av detta slag kommer inte att minska vårt folks sociala lidande. Det kommer en dag när de kommer att be om förklaringar.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag tillhör dem som anser att fonden för justering för globaliseringseffekter är fullständigt överflödig, eller rentav kontraproduktiv. Den är urtypen för en dålig variant av en god idé, men när en sådan idé väl har lanserats är det svårt att stoppa den.

Vi har strukturfonder, vi har Europeiska socialfonden och andra fonder som fungerar och är väl rustade för att hantera omstruktureringens utmaningar och konsekvenser, som är kopplade till utflyttningen, något som man nog kan hävda hänger samman med globaliseringen i sig.

Det är fullständigt absurt att vissa ändringsförslag går ut på att fastställa mål för denna fond som inte kommer att bidra till den strukturella reformrelaterade förbättringen av EU:s konkurrenskraft och som inte kan nås med hjälp av fonden.

Jag vet att allt motstånd mot denna fond kan tolkas som bristande förståelse för de negativa effekterna av globaliseringsrelaterade utflyttningar. Den tolkningen är obefogad. Vi är väl medvetna om européernas farhågor i fråga om globaliseringen. Vi vill åtgärda situationen med konstruktiva strukturreformer och inte med en fond som ger företagen en utmärkt ursäkt och ett rent samvete. Fonden innebär faktiskt att de i förtäckta ordalag uppmuntras till utflyttning, eftersom de inte längre behöver bekymra sig för de negativa sysselsättningseffekterna i EU.

  Thomas Mann (PPE-DE), skriftlig. (DE) Jag har just röstat mot globaliseringsfonden. Den präglas visserligen av rätt synsätt, nämligen avsikten att genom omskolning och återintegrering hjälpa de arbetstagare som förlorat sina arbeten till följd av internationella företagsutflyttningar, men sättet att genomföra detta lämnar en hel del att önska.

Fonden innebär att man tar itu med saker på fel sätt, eftersom det är symtomen i stället för orsakerna till uppsägningarna som åtgärdas. Förfarandena för godkännande är alltför invecklade, och den omfattande byråkratin ger upphov till avsevärda kostnader.

Men framför allt innebär vägran att sänka tröskeln från 1 000 uppsagda arbetstagare till 500 att fonden inte är till någon nytta för små och medelstora företag, och när färre än 1 000 arbetstagare sägs upp får dessutom endast 15 procent av medlen betalas ut i stället för de 20 procent som vi vill ha. Det är meningen att tillgång till fonden ska medges när en viss medlemsstat rapporterar 1 000 uppsägningar från sina små och medelstora företag under en niomånadersperiod. Utskottet för sysselsättning och sociala frågor hade begärt en tolvmånadersperiod.

Mottagarna kommer att bli bittert besvikna när pengarna – högst 500 miljoner euro per år – tar slut. Om EU väcker stora förhoppningar men inte håller sina löften kommer det att leda till frustration hos allmänheten. Min ståndpunkt delas av mina kolleger i CDU/CSU:s grupp här i parlamentet.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. (EN) Vi stöder starkt åtgärderna för att förbättra situationen för arbetstagare som blivit arbetslösa genom omlokalisering av företag, men vi anser inte att Europeiska fonden för justering av globaliseringseffekter räcker till.

De tillgängliga medlen är helt otillräckliga och når mindre än 10 procent av de arbetstagare som blivit arbetslösa genom omstruktureringsprocesser. De som drabbats av omstrukturering och arbetslöshet i små och medelstora företag i mindre medlemsstater, vilket har en stor inverkan på nationella, regionala och lokala ekonomier, kommer att ha mycket liten nytta av Europeiska fonden för justering av globaliseringseffekter.

Vi välkomnar att vissa arbetslösa arbetstagare från stora företag kommer att ha tillgång till denna fond, och vi uppmanar de berörda företagen att allvarligt förhandla med arbetstagarnas företrädare och att inte utnyttja denna fond för att dra sig undan sina sociala skyldigheter.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är en välgörenhetsfond varifrån klumpsummor betalas ut i ett försök att vilseleda och lura arbetstagarna.

Dess syfte påstås vara att ge bistånd och visa solidaritet med arbetstagare som blivit arbetslösa i områden som drabbats av företagsutflyttningar, med andra ord där kapitalet vill maximera sina vinster genom att flytta till länder med lägre arbetskraftskostnad.

De kriterier som fastställs i förordningen om fondens tillämpning är så strikta att ett minimalt antal arbetstagare kommer att ha rätt till stöd, eftersom det betalas ut i områden där minst 1 000 arbetstagare till följd av företagsutflyttningar sägs upp från ett företag eller minst 1 000 arbetstagare sägs upp under en sexmånadersperiod (eller en tolvmånadersperiod som föreslås i utskottets betänkande), motsvarande 1 procent av sysselsättningen i regionen.

Stöd kan bara begäras genom en ansökan från medlemsstatens regering och inte från arbetstagarna eller deras fackförening, och det betalas bara ut av regeringen. Arbetstagarna är alltså helt utlämnade till regeringarna, som kan använda stödet selektivt för att utöva påtryckningar och tvång gentemot arbetstagarna och för att styra viljor och dämpa arbetstagarnas indignation.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) EU tänker hjälpa dem som drabbas av företagsutflyttningar. Från och med den 1 januari kommer, tack vare en fond för justering för globaliseringseffekter, så mycket som 500 miljoner euro varje år att kunna tilldelas anställda som drabbats av internationell omstrukturering. Dessa anställda kommer att kunna förlita sig på EU för att få det lättare, eller snarare mindre svårt, att omskola sig. Individuell utbildning, mikrokrediter och flytthjälp – det är tydligt att det handlar om att rädda anställda, inte företag.

En fråga är uppenbar för oss alla. Kommer de anställda vid VW Vorst att kunna förlita sig på den europeiska solidariteten?

Kriterierna för tillgång till fonden är strikta: minst 1 000 personer, inklusive underleverantörer, måste bli arbetslösa, och det måste få allvarliga följder för den lokala ekonomin. Framför allt måste dock de belgiska myndigheterna kunna bevisa att omstruktureringen är följden av ”genomgripande strukturförändringar inom världshandeln”, och det är ingen självklarhet. EU står här inför ett uppenbart fall av social konkurrens inom sitt territorium, och kommissionen måste visa flexibilitet när kriterierna granskas.

Bilden av EU och vår föreställning om solidaritet på EU-nivå står på spel!

  Tokia Saïfi (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för kompromissen om inrättandet av en europeisk fond för justering för globaliseringseffekter. Globaliseringen är en verklighet som kan vara förmånlig om den går hederligt och rättvist till.

När globaliseringen får negativa effekter för anställda är EU emellertid skyldigt att i solidaritetens namn lindra konsekvenserna av strukturförändringar i världshandeln. Denna fond, som uppgår till 500 miljoner euro, kommer inte att användas för att finansiera omstrukturering av företag utan för att hjälpa anställda som blivit arbetslösa, särskilt i deras ansträngningar att komma in på arbetsmarknaden igen.

Fonden är ett viktigt instrument, eftersom den bidrar till att visa att EU tar full hänsyn till globaliseringens sociala effekter och att man inte håller på att förlora intresset för de anställdas öde. Tanken på en sådan fond föddes 2005, när man såg liberaliseringens och konkurrensens effekter för textil- och konfektionssektorn, och i synnerhet för dess anställda. Redan två år senare, 2007, träder denna fond i kraft och kan verkligen uppfylla de arbetslösa arbetstagarnas förväntningar. Ja, EU kan komma nära sina medborgare, det bevisar vi i dag!

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. Jag anser att globaliseringens effekter för utvecklingen i världen är goda och har tjänat oss väl. Idag har vi röstat om ett betänkande om en europeisk fond för globaliseringseffekter. Betänkandet innehåller en hel del kritiska skrivningar om just dessa effekter. De förändrade mönstren inom världshandeln har inte alls medfört så negativa effekter som betänkandet vill göra gällande.

Min inställning till globaliseringen och det allt större utbyte som sker vad gäller personer, varor tjänster och kapital är positivt. Jag anser att en värld med öppna gränser där demokrati och mänskliga rättigheter är de värderingar som styr umgänget mellan människor liksom mellan länder är eftersträvansvärd. Globaliseringen har skapat, och fortsätter att skapa, stora möjligheter att befria människor från förtryck och misär, öka välståndet samt ge större förutsättningar för demokrati. Därför valde jag idag att rösta nej till betänkandet.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. (NL) Eftersom alla företeelser såsom massavskedanden till följd av nedläggningar, omfattande omstrukturering inom sektorer som påverkas av globaliseringen och kollektiva uppsägningar i mindre skala till följd av strukturförändringar inom världshandeln påverkar den lokala arbetsmarknaden i hög grad, är en europeisk fond för justering för globaliseringseffekter något positivt. Till skillnad från andra strukturfonder ger globaliseringsfonden medlemsstaterna möjlighet att snabbt och direkt föregripa akuta socioekonomiska nödsituationer, genom att de drabbade arbetstagarna efter uppsägningen kan återintegreras på arbetsmarknaden. Det är också bra att medlemsstaterna står för 50 procent av finansieringen och att stödet från denna fond bara kompletterar, och inte ersätter, dessa insatser.

Det gläder mig också att rådet och kommissionen stöder tanken på mikrolån som en aktiv arbetsmarknadsåtgärd. Det är dessutom positivt att äldre arbetstagare inte tvingas arbeta längre för lägre lön utan i stället ges ekonomiska incitament att stanna kvar på arbetsmarknaden.

Fondens konstruktion, som innebär att bidragen inte kan fångas upp av ”andra aktörer” utan direkt gynnar arbetstagarna, kan slutligen bara tjäna som ett exempel för andra strukturfonder.

  Bernadette Vergnaud (PSE), skriftlig. – (FR) Globaliseringen får negativa konsekvenser för de mest utsatta och minst kvalificerade arbetstagarna i vissa sektorer. Utflyttningar ger ett klimat av social osäkerhet som hindrar framsteg på det sociala området. Företag åtnjuter ett nytt slags frihet som trotsar gränser och lämnar mängder av ofta lågutbildade anställda utan arbete, människor som kommer att få det oerhört svårt att hitta sysselsättning igen. I Frankrike har elva tusen arbetstillfällen flyttats ut under de senaste tolv månaderna. Rädslan för utflyttningar sprider sig från region till region, och antalet förlorade arbetstillfällen per månad uppgår till nästan 1 000, en siffra som är mer än tillräcklig för att underblåsa social oro.

Jag röstade för Roselyne Bachelot-Narquins betänkande eftersom det innebär ett första gensvar på de europeiska arbetstagarnas berättigade oro. Inrättandet av en europeisk fond för justering för globaliseringseffekter kommer att ge ett årligt belopp på 500 miljoner euro i stöd till arbetstagare som drabbats av internationell omstrukturering, för att de ska kunna återgå i arbete. Biståndet från fonden bör därför innebära att arbetstagare som blivit arbetslösa till följd av strukturförändringar inom världshandeln visas solidaritet och får stöd, även om fonden antagligen kommer att visa sig otillräcklig.

Betänkande: Groote (A6-0301/2006)

  Richard Seeber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Den strategi som valts i denna rättsakt för att driva en utsläppsbaserad politik i fråga om luftkvalitet är visserligen den rätta, men jag tycker faktiskt att man kunde ha varit ambitiösare när det gäller gränsvärden för framför allt kväveoxider, för dessa föroreningar orsakar stora problem, främst i trånga bergsdalgångar.

Jag välkomnar ändå förslaget och röstade för att det ska antas, med hänsyn till den antalsbaserade metod som valts för framför allt partiklar. Nu måste kommissionen också genomföra detta på rätt sätt i praktiken. Det gläder mig också att se reparationsinformationen, som bör spridas till alla oberoende verkstäder.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Tack för att ni ger mig ordet en tredje gång i samband med detta betänkande av Matthias Groote om att skydda EU:s medborgare från skadliga utsläpp från fordon.

Jag röstade för detta dokument med förhoppningen att det inom kort också kommer ett direktiv mot föroreningar från statligt håll, för tyvärr åstadkommer även staten ibland föroreningar som skadar människors hälsa och deras miljö.

Jag talar framför allt, men inte uteslutande, om lagar som bidrar till att förorena luften och göra det svårt eller rentav omöjligt för äldre och pensionärer att andas, eftersom de inte kan leva på otillräckliga pensioner.

  Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. Vi hade gärna sett en snävare tidtabell för införandet av Euro 5 och lägre gränser för kvävedioxid utsläpp i Euro 6.

Vi röstade dock för kompromissen med ministerrådet, eftersom vi anser att den är bra och att en förlängning av processen inte skulle leda till bättre regler utan enbart till att tidtabellen för införandet skjuts upp.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Transporter står för en stor del av föroreningen av miljön och har väsentlig inverkan på klimatförändringen. Den nya så kallade Euro 5-normen kommer att inriktas specifikt på partiklar och kväveoxid, som släpps ut av fordon med dieselmotorer.

Denna extra skärpning av gränsvärdena för fordonsutsläpp av partiklar och kväveoxid är ett betydande steg framåt med avseende på folkhälsan.

Antagandet av detta betänkande kommer att stärka EU:s handelspotential när det gäller formgivning och tillverkning av rena fordon.

Den framtida Euro 6-normen kommer att innefatta strängare utsläppsgränser, särskilt för kväveoxid, och kommer samtidigt att främja teknologisk forskning för bilindustrin.

I den text som antagits föreslås också en tidsplan för tillämpningen av dessa två standarder som är krävande men genomförbar för bilsektorn.

Jag anser dock att vi måste fortsätta vara uppmärksamma på bilparkens förnyelse och alltså genomföra de senaste Euro-normerna med förhoppningen att uppnå avsevärda resultat i fråga om luftkvaliteten.

  David Martin (PSE), skriftlig. (EN) Jag stödde detta kompromisspaket genom vilket bilindustrin kommer att tvingas tillverka miljövänligare och renare bilar, vilket kommer att bidra till att minska föroreningarna. Detta paket med ändringsförslag kommer att innebära att de bilar som tillverkas måste uppfylla fastställda gränser för utsläpp på lång sikt. Det kommer att uppmuntra bilindustrin att investera i teknik för att göra bilarna miljövänligare och hjälpa till att skydda vår miljö.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Det förslag som vi röstat om i dag innehåller bestämmelser om en översyn av de gällande utsläppsgränserna för motorfordon och införlivande av fordon som drivs med biobränslen.

Ny teknik och vetenskapliga upptäckter har inneburit att vi kan eftersträva en hög miljöskyddsnivå och investera i dessa nya områden på bilmarknaden.

Vi kan inte i dagsläget nonchalera de utmaningar vi står inför på miljöområdet, och vi kan inte heller bortse från att en ny marknad håller på att växa fram på området för rena bränslen. Information till konsumenten om mindre förorenande fordon, om bilreparationer och om de nya produkter som tillverkarna släpper ut på marknaden är därför av stor betydelse när det gäller att skydda och investera i framtidens samhälle.

Det är återigen den inre marknadens sätt att fungera, främjandet av en miljömässigt hållbar utveckling och förbättringen av medborgarnas levnadsvillkor som äventyras.

Jag röstade därför för Grootebetänkandet.

Betänkande: Higgins (A6-0432/2006)

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill bara förklara varför jag motsatte mig ändringsförslag 1 till Jim Higgins betänkande, med andra ord en ändring av den rättsliga grunden från artikel 308 i fördraget till artikel 159.

Jag kan förstå varför många parlamentsledamöter skulle vilja stödja detta. Det kommer att utvidga parlamentets inflytande eftersom fonden har ekonomiska och sociala mål. Parlamentet är naturligtvis i sin fulla rätt. Emellertid är jag orolig över att det kan föra med sig oavsedda konsekvenser eftersom det inte är troligt att rådet kommer att instämma och att detta kommer att innebära en fördröjning. En sådan fördröjning skulle innebära fördröjd finansiering av projekt som redan har inletts.

Jag tror att detta skulle få mycket allvarliga följder eftersom det nu är en särskilt politiskt känslig tid i Nordirland. Vi står inför det slutliga steget och jag anser verkligen inte att vi behöver några negativa signaler från EU. Det är också i viss utsträckning en ihålig seger för parlamentet eftersom detta är sista gången som parlamentet tillfrågas om att godkänna finansiering för programmet, eftersom det löper ut 2010.

Dessutom röstade jag fel om ändringsförslag 169 till Ruth Hieronymis betänkande. Jag tryckte helt enkelt på fel knapp. Jag skulle ha tryckt på ”plus”.

  Talmannen. Er önskan att uttrycka en annan åsikt i denna fråga kommer att tas till protokollet.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Trots att Irland och Storbritannien tillhör världens rikaste länder, finns det goda skäl att stödja Internationella fonden för Irland. De medlemsländer som önskar bidra till denna fond kan göra detta genom beslut i respektive nationellt parlament. Detta förfarande är mer demokratiskt och innebär dessutom att medlemsstaternas ekonomiska medel inte går en onödig omväg via EU:s budget. Vi har således röstat nej till det aktuella betänkandet.

Betänkande: Fruteau (A6-0422/2006)

  Jean-Claude Martinez (NI). – (FR) Herr talman! Bananer är ett ämne som gett upphov till en verklig tvålopera ända sedan 1990-talet. I Europa konsumerar vi bananer från tre olika regioner: upp till omkring 850 000 ton europeiska bananer som kommer från Franska Västindien, Kanarieöarna och Azorerna, bananer från AVS-länderna och slutligen ”dollarbananer”, som odlas i Latinamerika för Chiquitas och Doles räkning.

För tio år sedan inbringade tullarna på de 2,5 miljoner tonnen amerikanska bananer omkring 850 euro per ton; i dag är siffran 176 euro. Med andra ord ger EU de amerikanska multinationella företagen en gåva på 2 miljarder euro. Dessa bananer produceras dessutom i Ecuador av tioåriga barn som får 2 US-dollar per dag i lön. Dessa barn andas in bekämpningsmedel och drabbas av astma, problem med balansen och koordinationssvårigheter. På andra håll råder liknande arbetsförhållanden för dem som arbetar i växthus där man odlar rosor.

Under dessa omständigheter kan en 18-kilos låda bananer säljas för 3 US-dollar i Tyskland. Det kallas slaveri. Det är visserligen sant att parlamentet också tillämpar en form av slaveri när det anställer sammanträdespersonal. Herregud, en slav mer eller mindre gör väl ingen skillnad!

  Jan Andersson, Anna Hedh, Ewa Hedkvist Petersen, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. Vi röstade mot ändringsförslag 10. Vi svenska socialdemokrater i Europaparlamentet tolkar ändringsförslaget som ett sätt ge medlemsstater som så önskar möjlighet att ha kvar en del av produktionsstödet för bananer. Eftersom vi konsekvent arbetar för en frikoppling av jordbruksstödet är detta oacceptabelt. Ett produktionsstöd omöjliggör för bananproducenter från länder utanför EU att konkurrera på rättvisa villkor.

Vi är även kritiska mot förslaget i sin helhet som kommer att leda till ökade utgifter. En reform av organisationen av marknaden för bananer bör enligt vår mening leda till budgetbesparingar.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE), skriftlig. (PT) Jag stöder helt kommissionens förslag med de ändringsförslag som framgår av detta betänkande. Förslagets syften, som stärks genom ändringsförslagen, är följande:

- Att behålla EU:s bananproduktion, som är den huvudsakliga jordbruksnäringen i vissa produktionsområden, nämligen de yttersta randområdena, och i regioner där den är av stor socioekonomisk betydelse.

- Att säkra bananproducenternas inkomster och förhindra att den ekonomiska situationen i banansektorn försämras.

- Att ge bananproducerande medlemsstater kontroll över beviljandet av stöd, så att det kan ske så effektivt som möjligt och med hänsyn till dessa regioners särskilda prioriteringar.

Jag röstade därför för detta betänkande.

I enlighet med önskemålen från de europeiska bananproducenterna (som är medlemmar i den europeiska sammanslutningen för bananproducenter), myndigheterna i de yttersta randområdena och de bananproducerande medlemsstaterna motsätter jag mig däremot tanken på att även i fortsättningen göra det obligatoriskt för producenterna att ansluta sig till en erkänd producentorganisation för att kunna få stöd, eftersom jag anser att det är motsägelsefullt och motverkar det sistnämnda syftet. Jag har därför lagt fram ett ändringsförslag om att låta medlemsstaterna besluta om detta bör vara ett obligatoriskt krav, som kommissionen föreslagit.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Vi har röstat nej till detta betänkande då det går helt i linje med EU:s bananodlares särintressen.

Vi tar bestämt avstånd från ändringsförslag 10 i betänkandet om att särbehandla stöden för bomull, olivolja, råtobak, humle och bananer.

Om enskilda medlemsländer av regionalpolitiska skäl vill gynna bananodling inom sitt territorium är det upp till dem, givetvis med beaktande av internationella handelsavtal och EU:s regler. Dock är det då upp till den enskilda medlemsstaten att finansiera detta stöd utan inblandning av Europeiska unionen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi motsätter oss en frikoppling av produktionsstödet, vilket är huvudtemat i kommissionens förslag om reformering av banansektorn. Kommissionen strävar efter att avskaffa ersättningen för producenterna och främja liberalisering av sektorn inom Världshandelsorganisationens ramar.

Även om de gällande bestämmelserna är otillräckliga skulle vi föredra att behålla dem eller att genomföra en reform som verkligen inriktades på de svårigheter som bananproducenterna står inför, med fokus på EU:s yttersta randområden och minst gynnade regioner.

Vi välkomnar antagandet av de ändringsförslag vi lagt fram. Dessa syftar för det första till att bibehålla systemet med årliga förskott under hela perioden och för det andra till att införa bestämmelser om presentation av en konsekvensanalysrapport om förordningens inverkan på producenternas inkomster.

Vi är mycket besvikna över att vissa ändringsförslag som vi lagt fram förkastats. I dessa föreslogs för det första en övergångsperiod på ett år innan förordningen träder i kraft och för det andra att referensperioden för beräkning av stödet skulle sträcka sig längre bakåt i tiden, till 2004 i stället för 2005.

Vi anser att betänkandet innebär förbättringar av vissa väsentliga delar av kommissionens förslag, i och med förslagen om partiell frikoppling av stödet och bibehållet stöd för producentorganisationer.

Slutligen motsätter vi oss förslaget att tillämpa systemet med frikopplat stöd på alla övriga sektorer som inte reformerats.

Resolutionsförslag: B6-0630/2006

  Michael Cashman (PSE), skriftlig. (EN) Den brittiska socialdemokratiska delegationen (EPLP) välkomnar antagandet av resolutionen om kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram 2007. Det är ett omfattande och ambitiöst arbetsprogram. Trots att det finns vissa utelämnanden som är beklagliga, stöder vi på det hela taget kommissionens program. I den särskilda frågan om medborgarnas säkerhet, rättvisa och invandring, stöder EPLP Europaparlamentets och de andra institutionernas allmänna ståndpunkt om den politiska utvecklingen inom detta viktiga område. Därmed understryker vi, i frågan om att maximera beslutsprocessens effektivitet inom detta område, att det i denna fråga är helt upp till medlemsstaterna i rådet att besluta.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Vi röstade mot denna resolution om kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram 2007, eftersom det är mer av samma nyliberala politik som föreslås, med de katastrofala följder vi känner till, t.ex. ökad fattigdom och större sociala skillnader. Vad som verkligen behövs är i stället ett fullständigt avståndstagande från sådan politik och en radikal förändring, såsom föreslås i många punkter i vår grupps resolution.

Bland de förslag som vi lagt fram och som tyvärr förkastats vill vi framför allt fästa uppmärksamheten på vårt krav på att den pågående liberaliseringen av offentliga tjänster omedelbart upphör och att det görs ett bestämt åtagande om att förkorta arbetstiden utan lönesänkningar, så att nya arbetstillfällen kan skapas.

Vi beklagar också att kommissionen i sitt lagstiftnings- och arbetsprogram bortser från situationen i Mellanöstern, och vi ser det som oacceptabelt att inget ekonomiskt samarbete har inletts mellan EU och den palestinska myndigheten.

Vi är dessutom kritiska till att kommissionen inte presenterat några initiativ för att förbättra socialpolitiken och till att den liberaliserar ett antal sektorer, inklusive tjänstesektorn och energimarknaden.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger stöder kommissionsordförandens krav på ny fokus på effektiva ekonomiska reformer genom den reviderade Lissabonagendan, där vi anser att man måste fokusera på att stimulera tillväxt och konkurrenskraft i EU vilket leder till högre sysselsättning.

Fullbordandet av den inre marknaden är också något som vi kan stödja och det effektiva genomförandet av tjänstedirektivet kommer att vara en viktig del i detta. Liberaliseringen och strävan efter en frihandelspolitik kommer att leda till en mer konkurrenskraftig och dynamisk ekonomi i EU. Vi stöder också den tonvikt som kommissionen lagt på avreglering och den starka strävan mot att genomföra konsekvensanalyser, något som brittiska konservativa länge har argumenterat för. Vi välkomnar också alla förnuftiga åtgärder som främjar miljön och kampen mot global fattigdom. Vi kan instämma i den tonvikt som lagts på kampen mot bedrägerier och bristfällig förvaltning.

Emellertid kan vi inte stödja kraven i denna resolution på genomförandet av EU:s konstitution, kraven på en gemensam invandrings-, visum- och asylpolitik eller påståendet att EU har otillräckliga medel för att ta itu med framtida utmaningar.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Kommissionens förslag till lagstiftningsprogram 2007 visar oerhört tydligt hur bristen på politiskt ledarskap i många medlemsstater komplicerar saker och ting för EU. Det stämmer visserligen att kommissionen är den av EU-institutionerna som står för drivkraften, men det är också sant att medlemsstaternas interna problem kräver en stor mängd energi.

En sak bör dock erkännas. Genom att lägga tonvikten på ekonomiska frågor – närmare bestämt teknologifrågan och den lika viktiga energifrågan – och inte fästa alltför stor vikt vid institutionella frågor, visar kommissionen att den förstått vad den bör prioritera. Det ständiga engagemanget för bättre lagstiftning tyder dessutom på förståelse för behovet att förenkla lagstiftningsmiljön. Vi hoppas att 2007 blir ett år då EU:s politiska nät nystas upp, så att det inte etableras en uppfattning att vi varken har ett projekt som kan mobilisera Europa eller den politiska kraften att genomföra ett sådant projekt.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. (PT) Med hänsyn till Rysslands industriella och ekonomiska betydelse och mot bakgrund av dess tydliga historiska och kulturella band med EU-länderna, förtjänar Ryssland ett särskilt engagemang från vår sida.

Den sovjetiska diktaturens sammanbrott väckte ett verkligt hopp om att Ryssland skulle slå in på demokratins och frihetens väg. Tyvärr är Anna Politkovskajas och Alexander Litvinenkos död nyligen tydliga tecken på att Ryssland fortfarande är långt från godtagbara standarder i fråga om de mest grundläggande friheterna.

Vid sidan av väpnade ingripanden i dess geopolitiska intressesfär måste jag också kritisera de mekanismer på handels- och energiområdet som Ryssland använder sig av för att sätta press på sina grannländer och som är liktydiga med godtyckliga sanktioner.

Jag anser att EU måste fortsätta upprätta ett nära samarbete med Ryssland, både på den internationella scenen och på grannskapsnivå, men detta partnerskap måste vara föremål för konstant vaksamhet och kritisk granskning från vår sida.

Det är uppenbart att EU för sin egen balans och säkerhet behöver ett välmående, fritt och demokratiskt Ryssland. Jag hoppas att det ryska folket kan finna en säker väg i denna riktning.

Resolutionsförslag: B6-0631/2006

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Sedan vår debatt, som tyvärr hölls under en minisession, har situationen i Ryssland fortsatta att försämras dramatiskt. Allt jag kan göra är att vädja till president Vladimir Putin att ta väl hand om fångarna – de så kallade Yukoscheferna och andra politiska fångar – och att se till att de inte dör på mystiska sätt, vilket andra har gjort. Rättsstatliga standarder gäller i Ryssland, åtminstone på papperet, och det är oerhört angeläget att de upprätthålls. Den allmänna opinionen världen över kommer att bevaka president Putin mycket noga för att så ska ske.

Jag vill tacka Milan Horáček för att han hänvisar till Yukoscheferna i denna utmärkta resolution, där det insisteras på att de till sist ska friges eller åtminstone behandlas i enlighet med rysk lagstiftning och fängslas närmare sina hem.

Jag vill i samband med denna röstförklaring ta tillfället i akt att göra ett personligt uttalande. Eftersom jag inte vet om jag på nytt kommer att ha äran att tala med er som ordförande vill jag tacka er för ert enastående sätt att utöva ämbetet som vice talman.

  Talmannen. Tack för era vänliga ord, herr Posselt.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) När det gäller den resolution som antagits i dag av en majoritet i parlamentet bör det påpekas att man avsiktligt utelämnat frågor som Natos framryckning i Östeuropa och den strategiska etableringen av nya militärbaser runt Ryssland, som utgör ett hot mot Ryssland och ger ny kraft åt militariseringen av de internationella förbindelserna och kapprustningen.

I resolutionen sägs heller ingenting om de försök att destabilisera Kaukasien som görs av styrkor med kopplingar till Nato, där Georgien används som stödpunkt för tjetjenska rebeller.

Inte heller sägs det någonting om de tusentals människor av ryskt ursprung som diskrimineras och nekas medborgerliga rättigheter i baltiska stater som är medlemmar i EU.

Dessutom växlar man mellan moroten och piskan. Med andra ord präglas denna resolution av interventionistiska strävanden och politiska påtryckningar på Ryssland – och på andra länder i Östeuropa och Kaukasien, inte minst Vitryssland – samtidigt som storkapitalets krafter i EU vill få full tillgång till Rysslands rika energitillgångar.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. (DE) Jag röstar för resolutionsförslaget, eftersom jag anser att den gemensamt formulerade texten är mycket balanserad och tar hänsyn till två av de frågor som är viktigast för mig, nämligen de strukturella bristerna i EU:s energipolitik och kvaliteten på EU:s förbindelser med Ryssland.

Vi får inte förneka att vi i dag är beroende av utländska statliga energileverantörer, lika lite som vi får låta ekonomiska intressen gå före europeiska värden. Ekonomiska och politiska intressen får inte blandas ihop, och inte heller får våra misstankar om kränkningar av mänskliga rättigheter och av pressfriheten hållas tillbaka i förhoppningen om att energisamtalen ska bli mer fruktbara. Nu måste vi prioritera en gemensam europeisk energipolitik, så att EU:s grundläggande värden, bl.a. försvaret av de mänskliga rättigheterna, inte undermineras av vårt ekonomiska beroende av andra.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Misslyckandet att inleda förhandlingar om ett nytt ramavtal mellan EU och Ryssland är djupt oroande. Det finns många frågor som kräver svar, inklusive det mord som nyligen skedde på den före detta ryske spionen. Jag hoppas att EU:s kommande ordförandeskap också kommer att prioritera förbindelserna med Ryssland.

Betänkande: Brok (A6-0436/2006)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det är säkert ingen överraskning för er att jag röstade för detta betänkande, och det gjorde jag därför att det präglas av en mycket realistisk syn på det europeiska projektet och innehåller klara målsättningar för dess framtida utveckling.

Det viktiga nu är att integrationen fortsätter, så att varje möjlighet utnyttjas och EU förblir stabilt. För att detta ska vara möjligt behövs nya bestämmelser i fråga om arbete, institutionernas samspel och finansiering. Vi hoppas att detta lagstiftningsarbete ska slutföras senast 2008.

När så många länder vill ansluta sig till EU krävs nya strategier. Fullt medlemskap kan inte vara den enda målsättningen, utan andra möjligheter till samarbete med våra grannländer måste också utvecklas. Detta är något som regeringscheferna bör reflektera över, inte minst med avseende på Turkiet, där framför allt möjligheten till ett privilegierat partnerskap bör övervägas. Det är orealistiskt att tänka sig att Turkiet skulle ansluta sig som fullvärdig medlem, eftersom 71 enhälliga röster inte kan uppnås på EU-nivå, lika lite som alla nationella folkomröstningar – eller för den delen omröstningen här i parlamentet – kan ge positiva resultat. Därför är det desto viktigare att förhandlingar inleds genast, att de inriktas på att ytterligare utveckla de gynnsamma förutsättningarna och att de har som troligt slutresultat att denna viktiga partner för EU beviljas ett privilegierat partnerskap.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Min goda kollega Philip Claeys riktade under förmiddagens debatt uppmärksamheten mot hur förhandlingarna med det problematiska kandidatlandet Turkiet förs. Det står nu klart att EU inte bemästrar Turkiets oförskämda förhandlingssätt, som min kollega något sarkastiskt men helt riktigt beskrev som köpslående i bästa basarstil. EU-förhandlarnas sätt att låta varje eget ultimatum falla utan konsekvenser för Turkiet är skandalöst och sänder helt fel budskap till Turkiet, som ges uppfattningen att EU är berett att göra vad som helst för att Turkiet ska bli medlem, vilket står i strid med vad de flesta européer vill. Vi kan i slutändan mycket väl tvingas konstatera att EU är lika odemokratiskt som det land, Turkiet, som vill ansluta sig.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för en utvidgning av EU, såsom Elmar Brok föreslår, eftersom jag både personligen och i egenskap av ordförande för Italiens pensionärsparti anser att EU:s utvidgning bör inbegripa hela världen.

EU bör utvidgas till hela världen eftersom EU bidrar till att upprätthålla freden i sina medlemsstater. Ju fler länder som lyckas bli en del av EU, desto mer fred får vi, inte bara i Europa utan i hela världen. Jag vill därför säga: ”EU över hela världen!”

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Nej, antagandet av en konstitution och skapandet av en centraliserad europeisk superstat är inte under några omständigheter förutsättningar för EU:s utvidgning. Vi kommer därför givetvis att rösta mot Alexander Stubbs betänkande, som fönstervägen försöker ta tillbaka en konstitution som två europeiska nationer har kastat ut genom dörren.

Utöver dessa så kallade ”institutionella” aspekter, som är rätt ideologiska till sin karaktär, måste vi också fråga oss om det inte är dags att göra ett uppehåll. På mycket kort tid har EU gått från 15 medlemmar till 27, snart 28. Vid sidan av de förberedda förklaringarna kan ingen i kammaren i dag säga vilka för- och nackdelar denna aldrig förut skådade utvidgning medför vare sig för EU eller för var och en av medlemsstaterna.

Utvidgning för utvidgningens egen skull har ingen mening, utom, vilket vi motsätter oss, att nationalstaterna fångas upp av Bryssels Leviatan och till sist löses upp.

Vi skulle slippa alla dessa problem om vi byggde upp ett verkligt Europa av suveräna nationer som samarbetar på utvalda områden för ömsesidig nytta.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Junilistan ställer sig principiellt positiv till utvidgning av EU. Det är emellertid ytterst nödvändigt att de stater som vill bli medlemmar uppfyller uppställda krav innan de ansluts. De länder som nu är föremål för en eventuell framtida anslutning har mycket långt kvar. Det vore fel gentemot såväl de nuvarande medlemsstaterna som kandidatländerna att redan nu fastställa datum för inträde i EU. Således bör denna process få mogna långsamt.

I betänkandet står det bland annat att Nicefördraget inte är ett tillräckligt underlag för framtida utvidgningar. Den underförstådda innebörden är att man därigenom förespråkar en ny konstitution, trots att Frankrikes och Nederländernas folk sagt nej till detta i folkomröstningar.

Föredraganden talar även om EU:s ”integrationsförmåga” och menar att det måste klargöras att denna på intet sätt bör sammanblandas med allmänhetens uppfattning om konsekvenserna av ytterligare utvidgningar. Här kan vi skönja ett visst förakt för grundläggande demokratiska principer. Om en majoritet av medborgarna anser att man inte bör utvidga EU, bör detta hörsammas av de folkvalda. Detta är ett tydligt exempel på det medborgarförakt som gror i detta parlament.

Eftersom kommande utvidgningar används som ett argument för en framtida konstitution, har vi röstat emot betänkandet.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) Betänkandet innehåller vissa inslag med anknytning till EU:s utvidgning som jag kraftigt motsätter mig. Exempelvis betonas det konstruerade ”behovet” av att avsluta den så kallade ”konstitutionsprocessen” som en (falsk) förutsättning för framtida utvidgning.

Det finns ytterligare ett inslag med anknytning till förhandlingarna med Turkiet som bör avvisas bestämt och måste framhållas. I betänkandet ”beklagar” parlamentet ”djupt” det faktum att det finländska ordförandeskapets strävan att ”finna en lösning på det rådande dödläget när det gäller det fullständiga genomförandet av tilläggsprotokollet å ena sidan, och en ytterligare minskning av isoleringen av turkcyprioter som bor på öns norra del å andra sidan, inte var lyckosam”. Med andra ord försöker man i betänkandet

- dölja att den turkcypriotiska befolkningsgruppens isolering helt och hållet orsakas av den olagliga turkiska militärockupationen av 37 procent av Cyperns territorium,

- koppla samman genomförandet av tilläggsprotokollet med erkännandet av Turkiets faktiska (olagliga) militärockupation och den självutropade ”Turkiska republiken norra Cypern”, vilket är vad de turkiska myndigheterna vill och får stöd för av flera länder, däribland EU-länder,

- manipulera Cypernfrågan i samband med motsägelserna kring Turkiets anslutning genom att låta FN:s resolutioner om Cypern komma i andra hand.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Dagens utvidgningsstrategi, som består i att samla drygt fyrtio medlemsstater i en och samma grupp kommer att leda till att Bryssels Europa går samma öde till mötes som Jean de la Fontaines groda, som spricker i sin önskan att göra sig lika stor som en oxe. Det finns två orsaker till att detta kommer att hända.

Den första hänger samman med att detta EU, som inte har fått någon geografisk gräns, när man släppt in Turkiet kommer att sakna skäl att neka andra asiatiska eller afrikanska länder inträde.

Den andra orsaken är kopplad till den ideologiska karaktären hos Bryssels europeiska projekt, som går ut på att utplåna de europeiska nationernas identitet och suveränitet för att på deras ruiner bygga en centraliserad superstat, vars förvaltning kommer att vara ännu mer betungande än de nationella förvaltningarna.

I stället för att låta våra nationer uppgå i denna överstatliga helhet, som i likhet med Sovjetunionen och Jugoslavien före den, kommer att försvinna, borde vi bygga ett stort Europa av fria, suveräna nationer, som förenas av de humanistiska och kristna värden som gjort vår civilisation storslagen.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Om vi ska kunna ta tillräcklig hänsyn till de behov som uppstår till följd av 2005 års extraordinära utvidgningsprocess och framtida utvidgningsomgångar måste ordet ”anpassning” ingå i EU:s vokabulär.

Nu när ett och ett halvt år gått måste vi erkänna att våra samhällen, vår ekonomi, våra institutioner och vår inställning inte helt har anpassat sig till utvidgningen. Detta är förståeligt eftersom vår flexibilitet inte är obegränsad. Betydelsen av den 1 maj 2005 är alltför stor för att dess första genomslag ska ha klingat av på bara 18 månader. Trots detta får vi inte blanda ihop svårigheter med omöjligheter, och definitivt inte oundvikligheter. Vi kan göra mer och bättre för att stabilisera och anpassa denna process. Vi måste också förbereda oss inför nästa fas, som en del i den strategi som går ut på att utvidgning av EU gynnar både nya och nuvarande medlemmar. Det är så det bör tolkas. Enligt min mening är det här en av de viktigaste frågorna.

Ett resultat av detta är erkännandet av att den institutionella situationen måste anpassas till verkligheten i EU, även om man inte kan slå fast att detta är den största svårighet vi står inför under de kommande åren. Anpassningen är social, politisk och ekonomisk, snarare än främst institutionell.

  Charles Tannock (PPE-DE), skriftlig. (EN) Brittiska konservativa är och förblir starka förespråkare för EU:s utvidgning eftersom den ger en större inre marknad och ett lösare och mer flexibelt EU av nationalstater. Icke desto mindre accepterar vi inte att denna process för att framskrida längre behöver en fullfjädrad EG-konstitution, vilket skulle innebära att medlemsstaterna förlorar ännu mer makt till EU. Därför har vi avstått från att rösta om detta betänkande.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. (EN) Jag håller fast vid uppfattningen att utvidgningen är en av de få positiva aspekterna av EU, givet att rörelsen av personer kan kontrolleras, för utvidgningen av EU innebär en minskad risk att man skapar en tätt integrerad europeisk superstat. Det bidrar också till att utvidga området av stabilitet och välstånd i hela Europa. Som vi har sett är utvidgningsprocessen och utsikterna till framtida utvidgningar faktiskt en viktig förändringskatalysator. Federalisternas reaktion på detta är att försöka att ta ett hårdare grepp om EU som ett politiskt projekt genom att försöka att återuppväcka konstitutionen och att sakta ner framtida utvidgningar. Detta speglas i Elmar Broks betänkande. I betänkandet behandlas också Cypernfrågan på ett mycket ensidigt och improduktivt sätt. Jag avstod från att rösta för att å ena sidan signalera mitt stöd för utvidgningen och å andra sidan signalera mitt fasta och konsekventa motstånd mot den federalistiska agendan, mot konstitutionen och mot den negativa inställningen till norra Cypern.

Betänkande: Stubb (A6-0393/2006)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det gläder mig att se att parlamentet med omedelbar verkan kommer att sätta integrationsförmågan i centrum för utvidgningsdebatten. Framgången för utvidgningsprocessen, och för en mer djupgående europeisk integrationsprocess, är nämligen beroende av den.

Integration måste åstadkommas innan vi ens kan tänka på en ny utvidgning. Det betyder att institutionernas sätt att fungera måste förbättras i tillräcklig utsträckning för att de ska kunna fatta beslut på ett effektivt och demokratiskt sätt, och att de gällande finansiella bestämmelserna måste ändras. Utvidgningen har hittills delvis varit framgångsrik, och när integrationsprocessen fortskrider kommer vi att ta varje tillfälle i akt att göra EU mer stabilt.

Eftersom detta blir mitt sista anförande i dag vill jag utnyttja denna möjlighet att framföra mitt varma tack till talmannen, som jag hyser stor aktning för, för hans sätt att leda detta sammanträde med stöd av sin alldeles egna utstrålning. Jag önskar honom allt gott och en lyckosam framtid här i parlamentet.

  Richard Corbett (PSE), skriftlig. (EN) PSE-gruppen stödde detta betänkande och gratulerar föredraganden till att ha uppnått ett brett samförstånd.

Emellertid lade parlamentsledamöterna från det brittiska labourpartiet och andra ned sina röster när det gällde detta betänkande och flera av dess punkter. Anledningen är att samtliga åtgärder inte är förutsättningar för utvidgningen, trots att vi stöder flertalet av de föreslagna åtgärderna. Om man i betänkandet inte hade insisterat på att alla dessa reformer är förutsättningar som måste träda i kraft innan någon ytterligare utvidgning genomförs, så skulle det utan tvivel ha fått en större majoritet.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. (PT) Detta förslag, som lagts fram för en andra behandling, skiljer sig från den gällande lagstiftningen på tre huvudområden.

Ett syfte med förslaget är att uppgifter ska lämnas årligen i stället för månatligen. Färska undersökningar visar att månatliga uppgifter som vidarebefordras upp till sex månader efter händelsen är av begränsad nytta för den dagliga marknadsstyrningen, medan insamling av årliga uppgifter kan vara värdefull för marknadsundersökningar på medellång till lång sikt och att de kan bidra till att minska arbetsbördan för de nationella myndigheterna när det gäller att vidarebefordra uppgifter.

Enligt förslaget ska inlämning av uppgifter krävas för den flagg som förs av de fartyg som ansvarar för landningarna (eller deras nationalitet). I motsats till de uppgifter som i dag lämnas av stora grupper fartyg från EU och Efta m.fl. kommer detta krav att möjliggöra en mer detaljerad analys av uppgifterna utan att arbetsbördan för de nationella myndigheter som redan samlar in uppgifter på denna detaljnivå ökar i någon betydande utsträckning.

Slutligen innebär förslaget till förordning att en mer flexibel hållning intas och att det blir möjligt att använda stickprovsteknik för att uppskatta de sammanlagda landningarna. De nationella myndigheterna kan i lämplig omfattning använda stickprovsmetoder vid datainsamling, förutsatt att de motiverar användningen av sådana metoder och analyserar uppgifternas kvalitet i en metodologisk rapport …

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Elmar Broks betänkande om utvidgningsstrategin handlar väldigt mycket om ”integrationsförmåga”, sett uteslutande ur ett perspektiv som gäller tillgodoseende av Bryssels intressen och makthunger.

Enligt betänkandet bör inte denna ”förmåga” förväxlas med, jag citerar, ”allmänhetens uppfattning om konsekvenserna av ytterligare utvidgningar”. Där har ni fel. För det första därför att det är människorna i medlemsstaterna som i störst utsträckning drabbas av utvidgningens ekonomiska och sociala konsekvenser och som därför förtjänar att tillfrågas. För det andra därför att det är de som i slutändan kommer att besluta om dessa anslutningar. I Frankrike, exempelvis, kommer en folkomröstning att krävas för alla anslutningar efter Kroatiens. Detta är den ”gåva” som en vacklande Jacques Chirac har gett oss i ett fåfängt försök att förhindra att vi förkastar den europeiska konstitutionen.

Jag beklagar också att frågan om Europas geografiska gränser och om en definition av dess gemensamma identitet aldrig har ställts. Det skulle ge oss möjlighet att tydligt säga att Turkiet är ett stort land men att det i grund och botten, geografiskt, kulturellt, historiskt och demografiskt sett, är ett asiatiskt land. Det skulle också ge oss möjlighet att sätta stopp för den för landet förnedrande fars som dessa anslutningsförhandlingar har blivit.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. Junilistan delar inte föredragandens åsikt att ett mer federalt EU måste skapas för att utvidgningsprocessen skall kunna fortsätta.

Vi menar tvärtom att det är av största vikt att politiska beslut som skall gälla för hela unionen har en god förankring i ministerrådet. Därför motsätter vi oss att utöka antalet områden inom vilka beslut kan fattas med kvalificerade majoritetsbeslut.

Vi anser det också vara av största vikt att varje medlemsstat är representerad i kommissionen för att ge dess arbete trovärdighet i samtliga medlemsstater.

Vi kan inte heller se hur utvidgningsprocessen skulle gagnas av att en befattning som utrikesminister inrättas.

Junilistans ledamöter har därför röstat nej till betänkandet i dess helhet.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. (PT) I enlighet med vad som blivit normen har en majoritet i parlamentet antagit ett betänkande grundat på tanken att EU:s utvidgning bör fortsätta under förutsättning att federalismen garanteras och till och med fördjupas, dvs. under förutsättning att stormakternas dominans i EU:s beslutsprocess kan garanteras, vilket innebär att man ger efter för intressena hos deras stora ekonomiska och finansiella grupper.

I betänkandets inledning görs det populistiska antagandet att EU-institutionerna måste reformeras för att deras effektivitet och sätt att fungera ska kunna garanteras. Efter en uppräkning av en mängd reformer kommer man som väntat fram till slutmålet, nämligen främjandet av den ”europeiska konstitutionen”, som den så olämpligt kallas.

Genom betoningen av innehållet i det redan förkastade förslaget till fördrag visas med detta betänkande de verkliga avsikterna med återupptagandet av den så kallade ”konstitutionsprocessen”.

Vi har alltså det sedvanliga artilleriet av åtgärder för att centralisera makten till överstatliga organ som domineras av stormakterna: en ny röstviktning och avskaffande av rådets roterande ordförandeskap, utökad tillämpning av kvalificerad ”majoritet”, ”utrikesministern”, avskaffande av en kommissionsledamot per land och avskaffande av enhällighet vid fördragsändringar.

Detta är oacceptabelt.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger har alltid varit och är fortfarande starka förespråkare för EU:s utvidgning. Emellertid håller vi i grunden inte med om utgångspunkten för detta betänkande, där det faktiskt uppges att ytterligare utvidgningar bara kan ske framgångsrikt om den europeiska konstitutionen träder i kraft.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) I betänkandet om institutionella aspekter på Europeiska unionens förmåga att integrera nya medlemsstater bekräftas den ständiga beslutsamhet som de politiska talesmännen för det europeiska kapitalet i Europaparlamentet visar när det gäller att blåsa nytt liv i den reaktionära europeiska konstitutionen, som har dömts ut av EU:s folk.

Med sin ständiga önskan att införliva nya länder med EU framställer man de mest reaktionära aspekterna av den europeiska konstitutionen (t.ex. avskaffandet av enhällighet, stärkandet av kommissionsordförandens roll, införandet av befattningen som utrikesminister för EU och det förenklade förfarandet för ändring av konstitutionen), som reformer som är nödvändiga för att EU ska fungera effektivt, dvs. för att monopolkapital obehindrat ska kunna användas för att främja kapitalistiska omstruktureringar och en gräsrotsfientlig, imperialistisk politik på bekostnad av Europas och hela världens folk.

Med ett utmanande förakt för folkens uttalade vilja att förkasta den europeiska konstitutionen kräver de att kampanjen för att hjärntvätta folket ska intensifieras, så att de slutligen tvingas acceptera den. De sätter till och med upp målet att den ska antas före utgången av 2008.

Påtryckningarna, tvånget och den massiva insatsen för att styra folkets vilja speglar de politiska krafternas djupa farhågor för ”enkelriktningen” i EU inför folkens allt större ifrågasättande av själva den reaktionära konstruktionen. Vi röstade därför mot betänkandet.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. (PT) Man kan inte ha gäster om man inte har ett hem att ta emot dem i. Om det är det som menas med ”absorptionsförmåga” håller jag fullständigt med, som jag sagt vid många tillfällen. Varje gång unionen utvidgas måste den kunna ta emot dem som träder in och anpassa sig till de förändringar det medför. Jag röstade därför för betänkandet. Att krossa anslutningsländernas förhoppningar och förhoppningarna hos de länder som redan är medlemmar i EU vore värre än att krossa förhoppningarna hos dem som vill ansluta sig. Vi ska granska vår förmåga att ta emot nya medlemsstater före varje ny utvidgningsomgång. Men ingen bör förvänta sig att vi ska bidra till att undergräva denna princip och göra den till något den inte är, nämligen en eufemism för att förhindra inträde.

Slutligen vill jag i detta sammanhang understryka vad jag sagt tidigare. EU:s förmåga till utvidgning har självklart gränser, men det vore bra om EU:s förmåga att åstadkomma samma resultat inte var begränsad, först och främst för våra grannländer i Medelhavsområdet. Även om vi givetvis inte kan ta emot dem som medlemmar bör vi kunna ta på oss uppgiften att ”integrera” dem i vårt område, med en ny, bredare definition av detta begrepp.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. (EN) Det finns mycket att stödja i detta betänkande, men fokus ligger inte på vad som krävs för utvidgningen utan på vad EU missar på grund av att man inte ratificerar konstitutionsfördraget. Trots att jag inte är emot konstitutionsfördraget anser jag inte att det bör vara en förutsättning för framtida utvidgningar. Därför avstår jag från att rösta.

11. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 14.05 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS
Vice talman

12. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

13. Skydd av personuppgifter (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om skydd av personuppgifter.

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Frågor som gäller skydd av personuppgifter har varit framträdande under det finländska ordförandeskapet. Å ena sida har ordförandeskapet ställts inför utmaningar på området som vi kände till innan, exempelvis det fortsatta arbetet med rambeslutet om skydd av personuppgifter inom ramen för tredje pelaren. Å andra sidan har det uppstått situationer där ordförandeskapet tvingats reagera snabbt och på det sätt som omständigheterna har krävt. Som exempel kan nämnas förhandlingarna om det nya avtalet om passageraruppgifter med Förenta staterna och frågan om banköverföringsuppgifter från SWIFT.

Det finländska ordförandeskapet är medvetet om att Europaparlamentet i flera sammanhang sagt att det ser rambeslutet om skydd av personuppgifter inom ramen för tredje pelaren och ett snabbt antagande av detta som mycket betydelsefullt. Förslaget till rambeslut har varit en av prioriteringarna för vårt ordförandeskap på området för rättsliga och inrikes frågor. Vårt ambitiösa mål var att nå en överenskommelse om rambeslutet under Finlands ordförandeskap.

Vi har under hösten lagt ned mycket tid och möda på att komma vidare med detta förslag till rambeslut. Under vårt ordförandeskap kunde första behandlingen avslutas, och förslaget gick vidare till en andra och tredje behandling. Dessutom ombads Artikel 36-kommittén och Ständiga representanternas kommitté vid flera tillfällen att granska enskilda frågor med anknytning till ärendet.

Trots dessa ansträngningar visade sig tidsplanen vara för snäv. Något samförstånd kommer givetvis inte att nås nu under det finländska ordförandeskapet, och debatten om rambeslutet kommer att tas upp igen under det tyska ordförandeskapet.

Förslaget till rambeslut är ett omfattande och multilateralt paket som kommer att kräva noggrant övervägande med hänsyn till dess effekter för polissamarbetet liksom för det straffrättsliga samarbetet och för skyddet av personuppgifterna för dem som registreras. Svårigheten med beslutet är att vissa avgörande frågor fortfarande inte besvarats, även om stora framsteg gjorts. Frågor som rör exempelvis rambeslutets tillämpningsområde har ännu inte lösts. Den viktigaste fråga som ännu inte besvarats är huruvida principerna för skyddet av personuppgifter enligt rambeslutet också ska gälla databehandling i medlemsstaterna, eller om tillämpningsområdet bör begränsas till gränsöverskridande uppgifter, som en del medlemsstater vill.

Det var också ordförandeskapets uppgift under hösten att förhandla fram ett nytt avtal om utlämning av passageraruppgifter till de amerikanska myndigheterna. Det avtal som samtalen resulterade i överensstämmer i hög grad med innehållet i 2004 års avtal. Flygbolagen kan fortfarande vara verksamma, och de kan fortfarande lämna över passageraruppgifter till Förenta staterna. Förenta staterna har för sin del förbundit sig att garantera en tillräcklig nivå för dataskyddet i framtiden.

Det avtal som undertecknades i mitten av oktober är tillfälligt och gäller till och med utgången av juli 2007. Det är meningen det då ska finnas ett nytt, mer permanent system för överlämning av passageraruppgifter. Vi har för avsikt att inleda samtal om detta så snart som möjligt, och vi väntar oss inte att det blir enkelt. Ett nytt förhandlingsmandat är just nu under utarbetande.

Betydelsen av det nya avtal om passageraruppgifter som ska förhandlas fram under 2007 understryks av de uppgifter som nyligen offentliggjorts i fråga om i det automatiska målsökningssystem (Automatic Targeting System, ATS) som används av de amerikanska myndigheterna. Detta system sammanställer information från olika källor, inklusive passageraruppgifter om flygpassagerare som kommer till Förenta staterna. Syftet är att göra det lättare att ta fram riskbedömningar av passagerare.

Rådet och kommissionen har känt till att ATS existerar sedan den gemensamma översynen av tillämpningen av det första avtalet om passageraruppgifter genomfördes i september 2005. Förenta staternas Department of Homeland Security släppte emellertid inte ut någon information om systemet till allmänheten förrän den 2 november i år, när nyheten offentliggjordes i ett officiellt amerikanskt organ.

För närvarande granskas om det gällande och det framtida avtalet om passageraruppgifter är förenligt med ATS, särskilt när det gäller hur länge uppgifterna ska bevaras, överlämningen av uppgifter och uppgifternas relevans. Ordförandeskapet och kommissionen har sänt en officiell förfrågan i ärendet till de amerikanska myndigheterna. Europaparlamentet kommer att underrättas om resultatet i vederbörlig ordning.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. (EN) Herr talman! Som ni mycket väl vet ingick EU och Förenta staterna den 19 oktober ett avtal om lufttrafikföretags behandling av passageraruppgifter och överföring av dessa till Förenta staternas Department of Homeland Security.

Förenta staternas regering bekräftade ett antal åtaganden som garanterar skyddet och säkerheten för passageraruppgifter. Mot denna bakgrund uttryckte man nyligen oro till följd av den information som Department of Homeland Security förra månaden offentliggjorde om det så kallade automatiska identifieringssystemet (ATS). Detta är ett säkerhetskontrollsystem för riskbedömning av internationella resenärer, som grundar sig på bland annat passageraruppgifter. I den information som offentliggjorts av Homeland Security Department avslöjas en betydande skillnad mellan det sätt på vilket passageraruppgifter hanteras inom det automatiska identifieringssystemet och de strängare reglerna för europeiska passageraruppgifter enligt åtaganden som gjorts av Department of Homeland Security.

Som ordföranden just har sagt har vi i dag skickat en skrivelse till Förenta staternas regering för att be om en formell bekräftelse på att passageraruppgifter från EU hanteras i ATS på det sätt som beskrivs i åtagandena. Det befintliga avtalet mellan EU och USA om passageraruppgifter kommer att löpa ut i juli 2007. I början av 2007 kommer kommissionen att rekommendera rådet att ge ordförandeskapet i uppdrag att med kommissionens stöd förhandla fram ett nytt avtal om passageraruppgifter med Förenta staterna. Jag är säker på att alla nya avtal kommer att sörja för en hög grad av dataskydd för alla passageraruppgifter som överförs inom ramen för avtalet, samtidigt som medborgarnas säkerhet skyddas.

Jag kommer att hålla Europaparlamentet informerat om utarbetandet av förslaget till uppdrag, som jag förväntar mig att få innan slutet av mars 2007. För övrigt anser jag att resenärerna måste informeras när deras passageraruppgifter kan överföras till behöriga myndigheter i tredjeländer. Detta erkänns uttryckligen i åtagandet från Department of Homeland Security.

Vi behöver ett internationellt avtal med stöd från allmänheten på båda sidor om Atlanten och från folkets demokratiska företrädare. Jag har ofta sagt att det är viktigt att man hittar en balans mellan åtgärder för att garantera säkerheten, å ena sidan, och skydd för icke-förhandlingsbara grundläggande rättigheter, å andra sidan.

Kommissionen, som stöder ordförandeskapet i förhandlingen om framtida avtal om passageraruppgifter med tredjeländer, kommer att se till att säkerhetsfrågorna hanteras på ett lämpligt sätt genom överförandet och den rätta användningen av passageraruppgifter, samtidigt som man skyddar personuppgifterna i enlighet med garantin i artikel 8 i stadgan.

Slutligen inrättades vid mötet mellan ministertrojkan USA–EU den 6 november 2006 en kontaktgrupp på hög nivå för att diskutera utbyte av information och skydd av personuppgifter för polisiära ändamål. På båda sidorna om Atlanten finns det ett tydligt behov av ett närmare samarbete i dessa frågor.

Jag skulle också vara positiv till nära och kontinuerliga kontakter mellan denna nya kontaktgrupp och både Europaparlamentet och Förenta staternas kongress. Vi behöver ett bredare perspektiv och en långsiktig vision för att tillsammans med Förenta staterna hantera terroristhotet, samtidigt som vi skyddar individers grundläggande rättigheter utan att utsätta dem för risk.

Mer allmänt, när det gäller ett ämne som rådsordföranden just nämnde, är jag fortfarande fast besluten att uppmuntra och fortsätta att uppmuntra rådet att så snart som möjligt godkänna det förslag som jag lade fram för 15 månader sedan om dataskydd under den tredje pelaren. Jag räknar med att det tillträdande tyska ordförandeskapet kommer att stödja detta.

Vi står inför ett gemensamt problem och hot. Terrorismen kommer att fortsätta att existera under de kommande månaderna och åren. Bara en mycket grundlig strategi och ett balanserat samarbete med vår viktigaste internationella transatlantiska partner kommer att göra det möjligt att minska, om inte eliminera, denna moderna form av totalitarism mot demokratin.

  Charlotte Cederschiöld, för PPE-DE-gruppen. – Herr talman! Vi i PPE-DE-gruppen stöder Europaparlamentets rekommendation av Sophia in 't Veld om användningen av passageraruppgifter. Vi föredrar också det kanadensiska avtalet framför det amerikanska. Vi hoppas dessutom på ett förbättrat transatlantiskt samarbete och tror på Frattinis vilja i detta avseende. Vi deltar dock inte i debatten för att kommentera en tidningsartikel utan för att driva på rådets beslut om dataskyddsregler, även när de får konsekvenser för justitieministrarna i tredje pelaren och inte bara när man inskränker företagens rättigheter som nu i första pelaren.

Grundläggande rättigheter skall ge medborgarskydd, oavsett fördragets struktur. Dataskydd finns i Europeiska unionens stadga om de mänskliga rättigheterna och i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i vilken även rätten till skydd för privatlivet fastställs. Det ingår även i de principer som stöds av alla tre EU-institutionerna och alla medlemsstater. Alla medlemsstater har dataskydd i sin lagstiftning och en dataskyddsmyndighet. Vi behöver allt detta också på EU-nivå. Det har parlamentet och rådet varit eniga om ända sedan september, men ändå har ingenting hänt.

EU har utvecklat sin brotts- och terroristbekämpning. Då behövs dataskydd i nivå med Europarådets case law eller allra helst i nivå med den medlemsstat som har bäst dataskydd. Parlamentet bidrar alltid till att utveckla rättsområdet. VIS, SIS och Europol är inga undantag.

Den institution som motsätter sig dataskydd riskerar i praktiken att bli effektivitetshämmande i brottsbekämpningen. Det är ”både och” som gäller och inte ”antingen eller”.

Om rådet stöder proportionalitet och nödvändighetskriterierna, varför säger man inte det i så fall? Är man orolig för att EG-domstolen skall försvara grundläggande rättigheter? Vilken lagstiftning får då problem? När får vi förslaget till dataskydd på brottsbekämpningsområdet? Rådet har ett ansvar att svara medborgarna.

  Martine Roure, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Frattini, fru Lehtomäki! De amerikanska myndigheternas automatiska målsökningssystem, som går under benämningen ATS, utgör en enorm databas om de europeiska medborgare som reser in i Förenta staterna. Det belyser på nytt den skiljaktiga hållning som EU strävar efter att inta i denna fråga, liksom det växande behovet av ett ökat skydd för européernas privatliv och personuppgifter.

Vi anser att kampen mot terrorism inte kan bli effektiv om vi behandlar alla som potentiella brottslingar. Detta system medför också stora diskrimineringsrisker. Vidare skulle vi vilja veta hur passageraruppgifter behandlas i systemet. Kommer det att påverka de avtalsförhandlingar som planeras under 2007? Uppgifterna från ATS kommer att sparas i 40 år. Vill amerikanerna att detsamma ska gälla för passageraruppgifterna? Kommer avtalet om passageraruppgifter till sist att göra det möjligt för européer att hävda sin rätt till skydd av privatlivet inför en amerikansk domstol, vilket inte är fallet i dag? Det är därför avgörande att vi inleder en parlamentarisk dialog med våra kolleger i den amerikanska kongressen, så att vi tillsammans kan fastställa en gemensam hållning till skyddet av våra medborgares rätt till säkerhet och skydd av personuppgifter.

Jag vill påminna er om att vi för exakt ett år sedan i dag debatterade lagring av uppgifter här i kammaren och att jag, redan under den debatten, nämnde det akuta behovet av att rambeslutet om dataskydd antogs inom ramen för tredje pelaren. Vi röstade för en ändring av den lagstiftningsresolution som gick ut på att tillgång till data skulle regleras genom det rambeslutet. Jag måste uttrycka mitt erkännande för de stora insatser som gjorts av det finländska ordförandeskapet. Mycket har gjorts för att intensifiera diskussionerna i rådet.

Vi är emellertid ytterst oroade för hur debatterna mellan medlemsstaterna utvecklats. Vi är rädda för att rådet kommer att tömma det här rambeslutet på dess innehåll. Vi kan inte godta en överenskommelse på grundval av den minsta gemensamma nämnaren. Rambeslutet måste garantera en högre nivå för skyddet av personuppgifter genom att de grundläggande principerna i EU-direktivet på det här området anammas, och givetvis genom att hänsyn tas till polisarbetets specifika karaktär. Men vi kan inte under några omständigheter godta en lägre nivå för skyddet av personuppgifter än den som garanteras genom direktiv 95/46/EG och Europarådets konvention nr 108, som är juridiskt bindande för medlemsstaterna. Den hastighet som krävs i detta sammanhang får inte äventyra rambeslutets kvalitet.

Vi är angelägna om att ha en uppriktig debatt, som gör det möjligt för oss att nå en överenskommelse utan att stryka de problematiska artiklarna. Vi vill framför allt betona vikten av att kunna tillämpa detta instrument i samband med dataöverföring till tredjeländer och till privata aktörer. Vi beklagar givetvis att vi inte underrättats om de debatter som hållits i rådet. Vi beklagar djupt att det yttrande som parlamentet enhälligt antagit uppenbarligen inte beaktats i samband med förhandlingarna i rådet.

Europaparlamentet har dock visat sin mognad och sin ansvarskänsla. Vi kan dessutom inte genomföra informationssystemet för viseringar utan garantier för att ett rambeslut om skydd av personuppgifter kommer att antas.

Jag vill klargöra att det inte är frågan om utpressning. Vi vill bara återigen bekräfta beslutsamheten hos ett demokratiskt valt parlament.

  Sophia in 't Veld, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Paula Lehtomäki gav mig en häpnadsväckande upplysning när hon sa att hon har känt till det automatiska identifieringssystemet sedan 2005. Jag är säker på att våra kolleger i Förenta staternas kongress kommer att vara mycket intresserade eftersom de fick kännedom om detta för omkring en månad sedan. De var upprörda över att detta system har varit i bruk i hemlighet under fyra år, mot de uttryckliga önskningarna från Förenta staternas kongress. Jag skulle vilja att ni förklarar detta, fru Lehtomäki.

För det andra, om ni har känt till detta sedan 2005, hur kommer det sig att EU:s medborgare inte kände till det? Uppriktigt talat är detta inte bara en klar överträdelse av avtalet om personuppgifter, utan en klar överträdelse av EU-medborgarnas rättigheter. Om jag ser på omfattningen av ATS talar vi alla om kampen mot terrorismen som ett berättigande för att samla in dessa uppgifter. Se då på texten till förslaget till ATS. Detta system är till för arbetsgivare som vill kontrollera arbetssökande, det är för företag som vi göra en revision, det är för myndigheter som beviljar licenser och som vill kontrollera sökande. Det går långt bortom kampen mot terrorismen och jag finner detta oacceptabelt.

Ni frågade med rätta Förenta staternas myndigheter vilken koppling ATS har till avtalet om passageraruppgifter. Men jag anser att ni också är skyldiga allmänheten i EU att se till att denna undersökning offentliggörs. Europaparlamentet bör få en kopia av skrivelsen och ni bör göra ett uttalande till pressen och allmänheten i EU och förklara vad som händer med deras uppgifter.

Jag skulle också vilja veta om det stämmer att passageraruppgifter har förts in i ATS sedan 2002, det vill säga två år innan avtalet om passageraruppgifter trädde i kraft. Jag skulle också vilja veta om detta har diskuterats vid de två informella möten som hölls den 6 november och den 13 december, det vill säga i dag, och om ni fick något svar från Förenta staternas myndigheter. Jag skulle dessutom vilja veta om dataskydd stod på dagordningen och om så är fallet, på vilken grund. Jag skulle också vilja att både kommissionen och rådet svarar på om Europaparlamentet och Förenta staternas kongress i framtiden kommer att ingå i kontaktgruppen på hög nivå.

Jag vill också veta om rådet och kommissionen är medvetna om liknande databaser eller program i andra länder. Anta till exempel att inte våra amerikanska vänner utan ryssarna skulle inrätta ett sådant program. Vad skulle vi göra då? Jag anser också att dessa fall klargör behovet inte bara av ett EU-system för dataskydd, utan också av en global standard som skulle skydda inte bara passageraruppgifter utan också våra bankuppgifter, information om vår telekommunikation och gud vet vilka andra uppgifter.

När det gäller passageraruppgifterna specifikt undrar jag om kommissionen och rådet slutligen skulle kunna bekräfta att ”push-systemet” som överenskommet kommer att testas innan slutet av denna månad? Skulle de också kunna säga mig – eftersom jag nyligen har rest till Förenta staterna och som passagerare inte alls informerades om programmet med passageraruppgifter eller om mina rättigheter – om ni kan bekräfta att information kommer att ges till passagerarna?

En sista fråga, kan rådet bekräfta att Europaparlamentet formellt kommer att rådfrågas om uppdraget för det framtida avtalet om passageraruppgifter?

  Kathalijne Maria Buitenweg, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag instämmer med Sophia in 't Velds synpunkter. Det är verkligen lite magstarkt att ni erkänner att ni faktiskt känt till det här systemet i över ett år. Jag skulle vilja veta om detta någonsin diskuterats i rådet och om kommissionen informerats om detta. Jag skulle också vilja veta hur det har påverkat debatten om passageraruppgifter. Jag förstår att ett antal passageraruppgifter används för det nya systemet. När det gäller systemet för passageraruppgifter har man med stor svårighet enats om en längsta tid för datalagring. Dessa uppgifter används nu i ett nytt system där de sedan kommer att lagras i 40 år. Jag undrar om denna överenskomna tid gäller även dem.

Redan nu händer märkliga saker, också med anknytning till dessa passageraruppgifter. Vi har alla enats om denna maximala lagringstid och om de noggrant definierade syften för vilka uppgifterna får användas. Det finns också ett följebrev från amerikanerna där de säger ”äh, vad tusan, om vi nu ändå kan använda det för annat kommer vi att göra det för andra risker också, så om vi vill använda fler än de där 34 informationsfälten kommer vi att göra det”. Rådets enda gensvar var ”okej”, men vi vill förstås att de mänskliga rättigheterna ska respekteras, och ni har inte heller sagt något om vad det här brevet har för status. Tror ni verkligen att det inte finns skäl till att det här brevet är med, eller är det där amerikanerna talar om hur de i slutändan tänker använda uppgifterna? Jag skulle vilja veta vad ni anser om brevets status.

Om ni dessutom återigen endast begär vad kommissionen kallar en formell bekräftelse för att kunna säga att saker och ting formellt bekräftats kommer Bushadministrationen säkert att svara med att hävda att de följer alla regler. Tänker ni nu också undersöka om det verkligen är tekniskt möjligt att faktiskt lagra dessa passageraruppgifter under denna begränsade tidsperiod? Tänker ni kontrollera om det är möjligt? Som jag ser det ger systemet ingen som helst möjlighet till detta.

Jag skulle vilja granska mandatet för förhandlingarna om avtalet om passageraruppgifter, för detta måste utarbetas inom de närmaste månaderna och jag hoppas att det kommer att diskuteras här i kammaren. Slutligen har jag hört att även bilaterala samtal pågår mellan Förenta staterna och ett antal medlemsstater om ett nytt avtal om passageraruppgifter. Om detta stämmer håller vi givetvis på att förstöra våra egna insatser fullständigt, för Förenta staterna kommer då att göra upp med det land som är mest tillmötesgående, och vi andra kommer inte att ha något annat val än att följa efter. Har detta diskuterats i rådet, och kan ni bekräfta att inget bilateralt avtal kommer att ingås mellan Förenta staterna och någon av EU:s medlemsstater, vilken det än skulle vara?

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Denna debatt har främst handlat om arbetet med EU:s rambeslut, och detta arbete kommer, som jag sa i mitt inledande anförande, att fortsätta under det tyska ordförandeskapet. Vi har arbetat hårt för att åstadkomma rambeslutet, men tyvärr kommer det inte att bli färdigt nu under hösten.

När det gäller informationsutbytet mellan EU och Förenta staterna och den debatt om denna fråga som nu pågår måste jag först säga att medlemsstaterna, som självständiga länder, naturligtvis kommer att ingå betydande överenskommelser med andra länder i frågor som omfattas av deras egen suveräna behörighet, såsom det står dem fritt att göra. Rådet har inte befogenhet att lägga sig i alla bilaterala förbindelser mellan medlemsstaterna och kommer inte att inta någon ståndpunkt om dem.

Vad beträffar i synnerhet EU:s avtal om passageraruppgifter och det nära relaterade amerikanska ATS-systemet, som jag nämnde i mitt inledande anförande, undersöker vi nu i vilken utsträckning ATS är förenligt med systemet för passageraruppgifter. Vi har därför bett Förenta staterna att redogöra för förenligheten, och i går, vid ett möte med högnivågruppen mellan EU och Förenta staterna, uttryckte vi från ordförandeskapets sida särskild oro för att ATS kanske inte uppfyller bestämmelserna i avtalet om passageraruppgifter och åtagandena. Vi har alltså uppmärksammat frågan på ett antal olika sätt, och vi väntar på Förenta staternas svar på denna förfrågan. När vi får svar och samtalen fortskrider kommer Europaparlamentet som sagt att underrättas om utvecklingen, såsom även kommissionsledamot Franco Frattini sa i sitt anförande.

  Kathalijne Maria Buitenweg (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag är mycket nyfiken. Fru rådsordförande, ni säger att ni nu är orolig över att det kan finnas inkompatibilitet mellan det nya systemet och passageraruppgiftssystemet, men ni sa också att ni har känt till systemet sedan 2005. Det nya avtalet om passageraruppgifter upprättades efter detta datum, så varför var ni inte orolig över detta när ni kände till det men ändå slöt ett avtal med USA?

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman! Jag antar att ni vill att jag kommenterar detta, även om vi faktiskt har frågestund med rådet om två och en halv timme i eftermiddag. Jag kan säga att förenligheten mellan ATS och systemet för passageraruppgifter undersöks för närvarande, och vi måste komma ihåg att det är först nu som frågan granskas och att det därför inte finns något som tyder på att systemen inte skulle vara förenliga. Vi bör inte automatiskt anta att de är oförenliga. Saken undersöks nu.

  Sophia in 't Veld (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag observerar med besvikelse att rådet ännu en gång inte har besvarat en enda fråga. Jag skulle vilja få svar på mina frågor skriftligen och jag skulle vilja veta nu om vi kan få texten från rådets undersökning och om rådet kommer att informera EU-medborgarna om denna.

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman! Som jag sa är det viktigaste just nu givetvis hur Förenta staterna besvarar förfrågan från rådet och kommissionen. När det gäller andra proceduraspekter får parlamentet ställa frågor till rådet på annat sätt.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Som ordförandeskapets företrädare just sa kommer många frågor att besvaras när vi får ett utförligt svar på den gemensamma skrivelse vi sänt i dag.

Jag kan tala om för er att vi gjort en detaljerad förfrågan. Om ordförandeskapet samtycker och om parlamentet gör en formell förfrågan ska jag gärna ge er en kopia av den skrivelse som sänts till den amerikanska förvaltningen. På så sätt får alla se hur våra krav är formulerade. Jag kan också tillägga att det inte är Förenta staterna vi undersöker. Förenta staterna är ett suveränt land och vår främsta allierade på internationell nivå i kampen mot terrorismen. Vi vill veta om ett avtal hålls eller inte. Detta är en mycket enkel fråga, och jag hoppas vi får ett snabbt svar.

Systemet för passageraruppgifter kommer som planerat att testas före december månads utgång. Om avtalet inte hålls kommer vi att se det när tidsfristen löper ut, och jag tror att vi också kommer att ha möjlighet att utvärdera detta första test, vilket bekräftades i det avtal som undertecknades den 19 oktober.

Det står alltså klart, som Sophia in 't Veld påpekade, att uppgifterna om passagerare måste lämnas ut till dem, eftersom det är nödvändiga uppgifter som man enats om, och det test av systemet för passageraruppgifter som ska genomföras är också avsett just som ett svar på detta åtagande från de amerikanska myndigheternas sida.

Jag anser att bilaterala avtal mellan Förenta staterna och medlemsstater bör undvikas och att medlemsstaterna bör övertygas om att vänta och samarbeta inom ramen för EU-förhandlingarna. Förhandlingar på EU-nivå har uppenbart mycket större genomslag än enskilda medlemsstater skulle ha.

Ju mer uppmuntran och politiskt stöd vi får som EU-förhandlare, desto större är våra möjligheter att lyckas. Det ligger givetvis i Förenta staternas intresse att ha en stark politisk förhandlingspartner, men inte att ha en som ser Förenta staterna som en fara. Jag ser inte Förenta staterna som en fara, och jag ska därför engagera mig i EU-förhandlingarna, som i mitt tycke är mycket bättre än nationella förhandlingar. Jag stöder också Europaparlamentets och den amerikanska kongressens medverkan.

Sophia in ’t Veld har tagit upp en fråga som i sig själv också är politisk. Min ståndpunkt är att om Europaparlamentet och den amerikanska kongressen gemensamt ber om att hållas underrättade eller om att få delta i arbetet i den högnivågrupp vi har inrättat, kommer jag för min del att samtycka till detta, men jag är givetvis inte den enda medlemmen av denna högnivågrupp.

Det skulle dock vara värdefullt om de två parlamenten – Europaparlamentet och kongressen – kunde samarbeta. Detta måste ske snabbt, för om vi vill att ett nytt avtal ska vara färdigförhandlat tidigt i vår, måste vi se till att de två parlamenten underrättas om våra avsikter i slutet av februari eller början av mars.

Den sista punkten gäller vårt förhandlingsmandat. Jag har vid flera tillfällen påpekat att jag inte har något emot att underrätta parlamentet först om det preliminära förhandlingsmandat som rådet kommer att ge oss för det nya avtalet om passageraruppgifter. Det är inte bara upp till mig, men jag tror att information till parlamentet också är ett sätt att nå ett stabilare politiskt samförstånd när vi kommer till förhandlingarna med den amerikanska sidan.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES
Talman

14. Förberedelser inför Europeiska rådets möte (14-15 december 2006) (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är uttalanden av rådet och kommissionen om förberedelserna inför Europeiska rådets möte den 14–15 december 2006, vilket sålunda inleds i morgon.

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Tack för möjligheten att här i parlamentet i förväg diskutera det möte som Europeiska rådet ska hålla den 14–15 december. Huvudfrågorna vid toppmötet som inleds i morgon kommer att vara utvidgning, effektivare beslutsfattande i samband med rättsliga och inrikes frågor samt invandringspolitik.

Stats- och regeringscheferna kommer att hålla en grundlig debatt i Europeiska rådet om hur man ska gå vidare med EU:s utvidgningsprocess. Ordförandeskapet har ett tydligt mandat från Europeiska rådets möte i juni att hålla denna debatt. Utvidgningsstrategin som offentliggjordes den 8 november och den grundliga diskussionen i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) på måndag kommer att ge en god grund för diskussionerna i Europeiska rådet.

Som jag sa i morse är syftet med utvidgningsdebatten att konsolidera de åtaganden som vi nu har gjort gentemot Kroatien och Turkiet, som nu deltar i förhandlingar om medlemskap, och mot länderna på västra Balkan.

Vi vill att Europeiska rådets utvidgningsdebatt ska resultera i ett förnyat avtal mellan medlemsstaterna om den framtida utvidgningen. Det kommer att grundas på kommissionens utvidgningsstrategi, dvs. att vi håller oss till åtagandena om villkorlighet och bättre kommunikationer. Samtidigt måste vi också uppmärksamma EU:s förmåga att godta nya medlemmar.

Utvidgningen är inte det enda ämnet med betydelse för EU:s framtid som kommer att diskuteras vid det toppmöte som inleds i morgon. Vid middagen kommer premiärminister Matti Vanhanen att delge sina kolleger sin bedömning av det konfidentiella samråd som har hållits under vårt ordförandeskap om konstitutionsfördragets framtid. Han kommer också att lägga fram de viktigaste allmänna slutsatserna från samrådet.

Det var det finska ordförandeskapets mål att gå vidare till en mer aktiv diskussion om konstitutionsfördraget efter alla år av tystnad. Vi har nu hållit samråd med alla medlemsstater och med Rumänien och Bulgarien, som kommer att bli medlemmar i EU den 1 januari 2007. Det är glädjande att den inhemska diskussionen har börjat i medlemsstaterna och att den blivit allt mer tongivande. Det har varit för tidigt att leta efter färdiga lösningar, men vi har kunnat identifiera vissa prioriteringar i de åsikter som medlemsstaterna har uttryckt. Vi kommer att lägga fram vår detaljerade analys för det tyska ordförandeskapet – en analys som kommer att tjäna som en grund för det fortsatta arbetet.

En slutsats av avgörande betydelse för framtiden är att alla medlemsstater anser att man måste reformera fördragen för att se till att EU fungerar på ett lämpligt sätt. Vi behöver nu tillsammans komma fram till hur vi ska gå vidare på bästa sätt. Vi måste formulera en idé som alla kan ställa upp på.

Det finländska ordförandeskapet antog konstitutionsfördraget i början av denna månad och Finlands president fattade beslut om att ratificera fördraget i förra veckan. Detta gör Finland till den 16:e medlemsstaten som ratificerar fördraget. Vi vill genom detta sända budskapet att vi anser att konstitutionsfördraget är ett välavvägt paket som ger en god grund att arbeta vidare på i sökandet efter en lösning som är godtagbar för alla medlemsstater.

Allmänheten förväntar sig att EU vidtar effektiva åtgärder för att bekämpa internationell brottslighet, människosmuggling och terrorism. Det finns ganska mycket som tyder på att EU för närvarande inte kan möta medborgarnas förväntningar så väl som man borde göra.

Gång efter gång blockeras vägen framåt av en liten minoritet medlemsstater som använder sitt veto för att stoppa ett beslut. Det är bara alltför lätt att ge exempel: förhandlingarna om den europeiska arresteringsordern höll på i över tre år. Vi har inte gjort några framsteg under de senaste två åren i diskussionerna om ett rambeslut om bekämpning av rasism, och samtalen om att utveckla gränsöverskridande polisundersökningar har runnit ut i sanden. I förra veckan sänktes tyvärr ett ramförslag om överföring av fångar genom att en medlemsstat motsatte sig det.

Exempel som dessa förklarar varför det finländska ordförandeskapet har gjort ett förbättrat beslutsfattande till ett av sina mål, särskilt när besluten handlar om att förbättra medborgarnas säkerhet. Vi fick dessutom ett tydligt mandat för detta vid Europeiska rådets möte i juni.

Polissamarbete och samarbete om brottsfrågor är ett komplicerat område. Medlemsstaternas vilja att kompromissa är dessvärre minimal i många viktiga frågor, eftersom vetot alltid kan användas för att blockera ett beslut i sista minuten. Förhandlingar ger magra resultat och små framsteg.

Vissa medlemsstater har sagt att EU bör koncentrera sig på att utveckla ett konkret samarbete istället för att sträva efter ett effektivare beslutsfattande. Åtgärder är det bästa sättet att främja områden av gemensamt intresse för oss. Praktiskt samarbete kräver emellertid grundläggande bestämmelser som vi har svårt att komma överens om. Detta problem kan inte nonchaleras.

Det är tydligen inte bara allmänheten utan även EU:s medlemsstater som varit frustrerade över unionens funktionssätt. Detta har fått fler och fler medlemsstater att överväga möjligheten att byta till en modell med förstärkt samarbete. Vissa medlemsstater har beslutat sig för att samarbeta utanför EU:s strukturer. Ett bra exempel på detta är Prümavtalet.

Finland har föreslagit ett byte till omröstning med kvalificerad majoritet för beslut om polissamarbete och samarbete i brottsfrågor, en ändring som redan är möjlig enligt gällande fördragsbestämmelser. Det har emellertid klart och tydligt framkommit under det finländska ordförandeskapet att medlemsstaterna inte gärna vill se denna lösning. Vi anser dock fortfarande att vi behöver ett effektivare, öppnare och mer ansvarsfullt beslutsfattande om polissamarbete och samarbete i brottsfrågor.

Det är därför vi vill pröva alla de möjligheter som vi fick genom mandatet i juni för att göra beslutsfattandet effektivare. Europeiska rådet ska diskutera ett effektivare beslutsfattande i rättsliga och inrikes frågor. Vi hoppas att stats- och regeringscheferna kan engagera sig för att hitta en lösning på detta problem, som redan har lösts en gång i samband med samtalen om konstitutionsfördraget.

Europaparlamentet har mycket tydligt redovisat sina åsikter i denna fråga. Ordförandeskapet uppskattar verkligen Josep Borrell Fontelles insats vid stats- och regeringschefernas informella möte i Lahtis, där ni, herr talman, tydligt uttryckte parlamentets åsikt att beslutsfattandet i rättsliga och inrikes frågor måste bli effektivare.

Under Finlands ordförandeskap har mycket arbete utförts i samband med olika frågor som har att göra med invandring. Stora framsteg har gjorts när det gäller genomförandet av den övergripande metoden. Detta har också visat sig vara rätt sätt att ta itu med denna fråga. Invandringen är för närvarande en av de största utmaningarna för EU, men den är också en möjlighet.

Under det finländska ordförandeskapet har vi särskilt uppmärksammat samarbetet med de afrikanska länderna. Vi har arrangerat två produktiva ministerkonferenser om invandring och utveckling. Dessutom har Frontex, den europeiska gränsförvaltningsbyrån, samordnat framgångsrika operationer om EU:s gränser i söder.

Nästa viktiga steg är att komma överens om principerna för en övergripande metod för andra geografiska regioner och att utvidga dess räckvidd till att omfatta även andra politikområden.

Vi har ständigt betonat att EU måste kunna formulera en heltäckande strategi för hantering av invandringen, en strategi genom vilken man verkligen tar itu med frågorna kring både olaglig och laglig invandring, inbegripet integration.

Vid Europeiska rådets möte som inleds i morgon föreslås att man ska försöka att komma överens om nästa års prioriteringar. De överenskomna åtgärderna kommer att grundas på kommissionens två meddelanden från förra veckan.

Det är viktigt för oss att inte bara kunna komma överens om långsiktiga åtgärder, utan också om åtgärder som EU kan vidta som gensvar på plötsliga och oväntade migrationsflöden.

Eftersom Europeiska rådet bara håller ett enda officiellt möte under vårt ordförandeskap har vi haft stora förväntningar på slutsatserna från mötet. Vi har likväl länge ansett att stats- och regeringscheferna bör betrakta Europeiska rådets slutsatser som en faktisk återspegling av deras diskussioner. De bör inte bara vara en lista över alla aktuella frågor och ämnen som ska beaktas. När vi förberedde oss för Europeiska rådets möte vägleddes vi sålunda av idén att slutsatserna bara borde omfatta de frågor som verkligen skulle diskuteras av stats- och regeringscheferna, eller de frågor som behöver politiska riktlinjer för det framtida arbetet.

I slutsatserna från detta europeiska råd kommer man alltså inte bara att ta upp de diskussionsämnen som jag har nämnt, utan även innovationspolitiken, energipolitiken och klimatförändringarna som en uppföljning av stats- och regeringschefernas möte i Lahtis. Detta är viktiga frågor för EU:s framtid och Europeiska rådet kommer att övervaka hur arbetet fortskrider i alla frågor när det sammanträder i vår.

Vid utrikesministrarnas middag, som kommer att hållas i anslutning till Europeiska rådets möte i morgon kväll, kommer diskussionen att kretsa kring Mellanöstern, inbegripet Iran, och Afrika, särskilt läget i Sudan och Darfur.

Jag hoppas och tror att vi kommer att få ett aktivt och givande åsiktsutbyte om de diskussionsämnen som tas upp vid Europeiska rådets möte som inleds i morgon.

(Applåder)

  Talmannen. Tack så mycket, fru Lehtomäki. Jag skulle nu efter ert anförande vilja tacka er, på mina och på alla ledamöters vägnar, för era insatser och ert arbete under det finländska ordförandeskapet som nu närmar sig sitt slut. Ni har varit närvarande under åtta sammanträden, ni har deltagit i 30 debatter om olika frågor och ni har alltid funnits tillgänglig för parlamentet. Ni förtjänar därför vår uppskattning och tacksamhet.

(Applåder)

15. Välkomsthälsning

  Talmannen. Jag vill informera er om att Ranko Krivokapic, talman i Serbien och Montenegros parlament, och Gordana Djurovic, vice premiärminister för europeisk integration, sitter på den allmänna åhörarläktaren.

(Applåder)

Som ni vet så hålls i dag det första interparlamentariska sammanträdet mellan Europaparlamentet och Serbien och Montenegro, och vi önskar våra gäster lycka till under de sammanträden som hålls med oss här i parlamentet.

Tack för att ni närvarade under vårt sammanträde.

16. Förberedelser inför Europeiska rådets möte (14-15 december 2006) (fortsättning på debatten)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. (FR) Herr talman, herr Frattini, mina damer och herrar! Europeiska rådets möte i juni var ett viktigt steg i förhandlingarna, av flera skäl. Jag vill nämna ett skäl i synnerhet. Jag anser att Europeiska rådet vid sitt möte i juni en gång för alla begravde idén att det skulle råda någon slags godtycklighet mellan den institutionella utvecklingen inom EU och genomförandet av ny politik. Tidigare sa man ofta att om man talade om den politiska agendan, en agenda som fokuserades på resultat, på praktiska projekt, så undvek man på sätt och vis den institutionella diskussionen. Om man å andra sidan talade om konstitutionen så anklagades man för navelskåderi, för att vara besatt av tekniska aspekter. Jag menar att denna idé nu har begravts för gott.

Den tvånivåstrategi som antogs i juni visar hur de två aspekterna är sammanlänkade och hur de ömsesidigt kan förstärka varandra. Saken är den att så länge som vi måste arbeta med en union som är mindre effektiv och mindre demokratisk än vad vi vet att den kan vara, kommer våra ansträngningar att genomföra den politik som medborgarna förväntar sig aldrig att bli helt övertygande. Varje gång vi lägger fram strategier för att förbättra förhållandena för medborgarna, kan det bara få folk att känna sig säkrare på att ytterligare ett steg har tagits mot en europeisk integration.

Det finländska ordförandeskapet har uppvisat en fullständig förståelse för detta genom att under sex månader arbeta pragmatiskt och målinriktat för att göra framsteg. Dessa sex månader har visat att det finns en verklig förståelse för vad parlamentet, rådet och kommissionen kan erbjuda EU när man samarbetar. Detta har bl.a. resulterat i en överenskommelse i känsliga frågor som t.ex. Reach, inrättandet av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter – jag är särskilt stolt över detta eftersom det, som ni vet, var ett initiativ från kommissionen – ett snabbt gensvar på Libanonkrisen, smidiga förberedelser för Bulgariens och Rumäniens anslutning – ett mycket känsligt ämne! – och insatser för att göra EU:s utrikespolitik mer sammanhållen. Slutsatserna av detta är att man verkligen har gjort framsteg.

När det gäller Europeiska rådets möte i veckan kommer man att rikta in sig på de viktigaste frågorna, som det finländska ordförandeskapet redan har visat att EU hanterar på ett beslutsamt och aktivt sätt.

Jag inleder med att tala om innovation. Diskussionen i Lahtis om detta ämne höll en hög kvalitet. Denna diskussion lämnade kvar bilden av att EU:s politiska ledare är verkligt beslutsamma när det gäller att stödja innovation, och jag menar att det i nuläget är korrekt att säga att innovation är en av EU:s viktigaste politiska prioriteringar, och det gläder mig. Som ni kan se när ni läser årsrapporten om genomförandet av Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning, som vi offentliggjorde i går, prioriteras innovationen inte bara på gemenskapsnivå, utan även på nationell nivå. Jag anser därför att det som EU:s politiska ledare sa i Lahtis inte bara var tomma ord, utan man har gjort viktiga framsteg i många medlemsstater. Om målet är att stimulera till en verklig förändring i EU:s ekonomi får man emellertid inte glömma bort den europeiska dimensionen. Vi måste dock anstränga oss mer på nationell nivå, men även ta tillfället i akt och göra det bästa av den europeiska dimensionen.

Er institution, parlamentet, har också uppmärksammat immaterialrättsliga frågor, gemensamma tekniska initiativ och standardisering samt många områden som kräver åtgärder på EU-nivå. Jag tror att Europeiska rådet kommer att göra framsteg när det gäller dessa uppgifter.

När det gäller innovation, energi och klimatförändringar kommer rådet utan tvekan att lägga grunden för ett möte i Europeiska rådet under våren 2007, som jag tror kommer att bli mycket viktigt i detta avseende. Det gläder mig att Europeiska kommissionen har kunnat bidra, och detta i mycket stor omfattning, till dessa ansträngningar i form av våra förslag till ett europeiskt tekniskt institut.

Europeiska tekniska institutet kommer inte bara att bidra direkt till innovationen i EU, utan det kommer också att bli symboliskt – och symboler är ibland verkligen mycket viktiga. Det kommer att bli symboliskt för det sätt på vilket EU kan uppvisa framåtanda och vara innovativt. Europaparlamentarikernas stöd för Europeiska tekniska institutet är både välkommet och nödvändigt. Jag hoppas att parlamentet och rådet kommer att betrakta Europeiska tekniska institutet som en av sina prioriterade frågor, så att det kan påbörja sin verksamhet så snart som möjligt. Jag vill tacka det finländska ordförandeskapet för det ständiga stöd man har gett detta storslagna projekt för EU.

Nästa fråga är invandring. Ingen bild påverkade folk mer i höstas än bilden av män och kvinnor som var beredda att riskera sina liv för att komma i land på de europeiska kusterna. Det fanns ett verkligt och brådskande behov att agera, och det gläder mig att EU visade sig klara av uppgiften. Vår övergripande metod för att ta itu med invandringen, tillsammans med ett närmare samarbete vid kustgränserna och kraftfulla instrument som t.ex. Frontex, kommer ytterligare att stärka vårt seriösa gensvar med en mycket långtgående räckvidd och praktisk tillämpning. Europeiska rådets antagande av denna metod skulle på ett otvetydigt sätt visa att detta är ett gemensamt problem som EU kommer att lösa gemensamt.

Det är visserligen så att vi fortfarande har problem på detta område, men jag anser att den metod vi har – den övergripande metod som kommissionen har utarbetat – kan vara lösningen för EU. Vi måste börja arbeta omedelbart och betrakta detta som en långsiktig utmaning. Vi bör därför samordna användningen av interna och externa instrument genom att förstärka dialogen med ursprungsländerna, transiteringsländerna och destinationsländerna, vilket innebär att vi i högre grad måste uppmärksamma integrationen och även den interkulturella dialogen.

Vi måste se på saker och ting som de verkligen är, för om vi ska kunna handla effektivt måste vi ha lämpliga verktyg. Det är därför viktigt att vi förbättrar vårt beslutsfattande så att vi kan handla snabbare på områdena för invandring samt rättsliga och inrikes frågor rent allmänt. Jag instämmer verkligen i det som företrädaren för det finländska ordförandeskapet just sa. Om medlemsstaterna verkligen vill visa att de är beredda att samarbeta i kampen mot olaglig invandring och i frågor som rör invandring, rättvisa och säkerhet har de nu ett bra tillfälle att visa detta genom att göra beslutsprocessen på EU-nivå enklare, snabbare, effektivare och mer praktisk! Det vore oförnuftigt att beröva oss själva de institutionella möjligheter som redan finns i dag.

(EN) Herr talman! Det område som jag slutligen skulle vilja ta upp är utvidgningen – slutligen i presentationsordning men inte alls slutligen i prioritetsordning. Vissa kanske inte tycker att de frågor som vi står inför denna vecka visar att utvidgningspolitiken förs fram på ett effektivt sätt. Jag vill förklara varför detta är felaktigt.

För det första tycker jag att det är lite märkligt med kritik när vi bara är några veckor från ytterligare ett steg framåt för utvidgningen. Parlamentets omröstning i går klargjorde inte bara ert förtroende för de två nya kommissionsledamöterna utan symboliserade också den vikt som parlamentet tillmäter Bulgariens och Rumäniens anslutning till EU. Den symboliserade också den nyckelroll som parlamentet har spelat för att möjliggöra utvidgningen och få den att fungera. Fördelarna med 2004 års utvidgning är tydliga för EU-25. Jag hyser inga tvivel om att vi kommer att se tillbaka på steget till 27 med en liknande tillfredsställelse.

Emellertid kommer Europeiska rådet att fokusera på två frågor: integrationskapaciteten och anslutningsförhandlingarna med Turkiet.

Kommissionens rapport om integrationskapaciteten innebär ett erkännande av att det finns berättigade frågor om utvidgningens konsekvenser. Alla här vet att det inte har förekommit något försök från unionens sida att dölja utvidgningens konsekvenser. Varför skulle vi det, när bevisen vi har framför oss så starkt pekar på fördelarna?

Emellertid måste vi respektera den oro som finns och fördubbla våra insatser för att visa hur allvarligt unionen ser på sitt ansvar att se till att utvidgningen fungerar. Ja, utvidgningen fungerar för de medlemsstater som ansluter sig och för det EU som de ansluter sig till. Vi bör alla ta ansvar för att mer aktivt delta i denna debatt. Jag har mycket ofta sagt att utvidgningen inte kan ske på byråkratisk eller ens på diplomatisk väg. Den måste ske demokratiskt. Vi måste vinna den allmänna opinionens förtroende i EU.

För två veckor sedan kom kommissionen med sin rekommendation om Turkiet. Som ett resultat gick rådet denna vecka med på att suspendera förhandlingarna inom ett antal viktiga kapitel. Detta är en klar signal att ett brott mot rättsligt bindande krav inte kan accepteras. Samtidigt ligger det klart i vårt eget strategiska intresse att fortsätta med förhandlingsprocessen. Båda sidorna behöver spela enligt reglerna. Vi hoppas att den turkiska sidan kommer att visa en vilja att fullfölja sina skyldigheter.

Vi förstår att det är viktigt att visa hur trovärdiga vi är när vi talar om utvidgningens villkor. Vi behöver ha allmänhetens stöd för utvidgningen, inte bara för att visa att vi är trovärdiga och att våra åtaganden bör respekteras utan också för att visa att vi är rättvisa och bestämda i analysen av de framsteg som de olika kandidatländerna gör under anslutningsprocessen.

Vi vet att vi behöver hålla kandidatländerna motiverade. Utvidgningen är en sådan positiv kraft för framsteg att det ligger i allas vårt intresse att kandidatländerna genomför svåra reformer på en väg som med nödvändighet kommer att vara lång. Kroatien har gjort en bra start, och om reforminsatsen fortsätter är Kroatien troligen nästa land som ansluter sig. Länderna på västra Balkan har också gjort framsteg och vi har erbjudit dem ett klart europeiskt perspektiv och bör visa dem att vi menar allvar med detta europeiska perspektiv för länderna på Balkan.

Vi behöver ett förnyat samförstånd om utvidgningen där vi både erkänner utvidgningens strategiska värde och säkrar vår förmåga att fungera medan vi gradvis integrerar nya medlemsstater. Kommissionen kommer att fortsätta att hålla sig till de centrala principerna om respekt för de åtaganden som gjorts, en kraftfull och rättvis bedömning och en strävan att förbättra processens kvalitet. Utvidgningsprocessen har visat sig vara lika motståndskraftig som alltid.

Avslutningsvis vill jag säga er att jag uppriktigt hoppas att Europeiska rådet denna vecka kommer att bekräfta att ett utvidgat EU både i dag och i morgon kommer att vara redo att möta utmaningarna. Tack för er uppmärksamhet.

(Applåder)

  Hans-Gert Poettering, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Som rådsordföranden sa måste vi blicka framåt och jag anser att det är just det vi måste göra i dag – blicka framåt, inte bara när det rör Europeiska unionen utan även Europa och resten av världen. De bästa ordförandeskapen är i regel de som inte gör något spektakulärt, utan de som arbetar på så gott de kan på ett beslutsamt sätt. Vi vet att det finländska ordförandeskapet har varit särskilt bra på att göra det.

Jag hoppas att det i morgon och i övermorgon vid toppmötet i Bryssel – som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater kommer att förbereda sig för i morgon eftermiddag – kommer att bli möjligt att fastställa vissa riktlinjer för utvidgningen. Det sista som kommissionsordföranden sa var en uppmaning till oss att sända ut budskapet att vi står fast vid våra åtaganden. Vi är också öppna för de länder som under vanliga förhållanden kan kräva att bli medlemmar i EU, och detta handlar inte bara om Kroatien utan om hela Balkanområdet, även om de naturligtvis måste uppfylla vissa villkor. Vi måste fullgöra våra skyldigheter; pacta sunt servanda – och detta gäller båda parter.

Jag vill verkligen tacka er, herr kommissionsordförande och även kommissionen, för er framsynthet, er orubblighet och även det rättvisepatos som ni har anammat i Turkietfrågan. För i denna fråga måste vi ta den smala vägen utan att riskera någon konfrontation, någon verkligt allvarlig dispyt, mellan Turkiet och EU. Men å andra sidan, om Turkiet inte fullgör sina skyldigheter – som i fallet med Cypern där man hade lovat att lösa problemet och erkänna tullunionen, vilket man sedan inte gjort – får vi inte ge efter och acceptera detta, utan för vår trovärdighets skull måste vi då sända ut ett budskap som klargör vår ståndpunkt.

Om vi inte hade sänt en signal till Turkiet hade vi förlorat tron på oss själva, och vem hade då haft något förtroende för EU? Det är därför som kommissionens föreslagna åtgärder, som utrikesministrarna har godtagit, uppvisar en sådan hög grad av ansvarstagande och har resulterat i en bra kompromiss.

Det är nu EU:s uppgift att tillägna sig en integrationsförmåga. Jag är tacksam mot det finländska ordförandeskapet för att det under många bilaterala samtal har tagit upp frågan om hur vi kan lösa konstitutionsfrågan. Jag blev glad när Paula Lehtomäki sa att det var tydligt att alla regeringar var överens om behovet av en reform. Detta utgör ett grundläggande samtycke till innehållet i konstitutionsfördraget. Som talesman för dem som tillhör PPE-delen av vår politiska grupp vill jag lugnt och stilla säga att vi behöver genomföra de reformer som beskrivs i del I, och vi behöver också fastställa det som så att säga är den rättsliga grunden för våra värderingar, dvs. det som anges i del II. Detta har hur som helst redan antagits i Nice i form av en stadga, och att göra det till bindande lagstiftning borde inte utgöra några problem. Vi i Europeiska folkpartiet anser att det vi vill åstadkomma är beroende av detta.

Man kanske kan säga att det vore lite för vänligt av oss att tacka kommissionen nu, men när detta är berättigat måste det sägas. Det var kommissionens ordförande som den 25 mars föreslog ett antagande av en gemensam förklaring från Europeiska rådet, Europaparlamentet och kommissionen. Vi anser att detta är mycket bra och vi stöder det, och vad vi måste säga till regeringarna är att om någon är emot att parlamentet deltar kommer de att få problem, åtminstone från vår grupp eftersom vi vill ha en gemensam förklaring som tvingar oss att genomföra reformer och som utrycker våra värderingar.

Jag skulle till sist vilja säga något om ett ämne som vi måste bli mer medvetna om, nämligen klimatförändringarna. Vi kanske har rätt att göra som vi vill på denna jord, men om vårt klimat förändras på ett sätt som hotar oss och försämrar stora områden, tjänar våra politiska ansträngningar inget till. Därför måste parlamentet och de övriga institutionerna prioritera klimatförändringarna. Jag önskar rådets ordförande, kommissionens ordförande och naturligtvis vår egen talman – som återigen kommer att spela en aktiv roll – lycka till i samband med våra gemensamma insatser och när det gäller det Europa som vi alla delar.

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Europapolitiken rör sig in i en avgörande fas under andra halvan av parlamentets mandatperiod. Denna fas kommer att domineras av försöken att hitta lösningar på en rad frågor och problem som är grundläggande för EU:s framtid. Jag vill därför börja med att säga, på min grupps vägnar, att vi under denna period är beredda att tillsammans med de övriga institutionerna – rådet och i synnerhet kommissionen – ha en konstruktiv dialog som syftar till att hitta en väg ut ur den återvändsgränd som EU har hamnat i.

Under den första delen av vår mandatperiod hade vi i parlamentet åtskillig berättigad kritik att lägga fram. Trots att delar av denna kritik riktades mot kommissionen är vi beredda att ha ett nära samarbete med den om t.ex. förberedelserna för och framför allt utvärderingen av det kommande toppmötet på grundval av att den europeiska inre marknaden antingen kommer att få en social dimension eller att folk kommer att vända den ryggen om så inte sker. Vid sin kongress fastställde socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet en rad riktlinjer och formulerade vissa krav som vi kommer att ställa vid detta toppmöte, och min kollega Poul Nyrup Rasmussen, som vid detta tillfälle omvaldes till vår ordförande, kommer inom den närmaste framtiden att säga något på vår grupps vägnar om EU:s sociala dimension. Vi står sålunda inför valet mellan social trygghet eller folkets förkastande, men vad skulle hända om det senare blev verklighet och den nuvarande stagnationen inom projektet för den europeiska integrationen skulle bli dess undergång? I så fall, herr Barroso, skulle man inte kunna utföra de uppgifter som ni har beskrivit. Korten ligger på bordet. Det går lätt att beskriva det vi måste göra. Klimatförändringarna är inte ämne för lättsinnigt prat. Om kineserna och indierna – 2,3 miljarder tillsammans – hävdar att de har rätt att använda lika mycket energi som vi européer och amerikanerna gör kommer den snabba tillväxten av deras ekonomier att bli vår planets undergång. Här i EU kan vi minska våra koldioxidutsläpp så mycket som vi vill, men den mängd av det som de pumpar ut kommer att bli många gånger större. Vi måste handla och EU måste gå i bräschen.

Korten ligger på bordet. Ryssland är ingen fulländad demokrati och man behöver diskutera dess inrikespolitik, men det är en stat som vi behöver för att lösa alla de internationella konflikter som tynger oss. Ingen konflikt med Iran eller i Mellanöstern kan lösas utan Ryssland, som för övrigt självt hotas av Nordkoreas kärnvapen. Låt mig sålunda säga att jag är tacksam mot rådets finländska ordförandeskap för att det har gjort så stora ansträngningar för att utarbeta partnerskaps- och samarbetsavtalet och få igång förhandlingarna. Jag hoppas att även den polska regeringen slutligen kommer att förstå att vi behöver detta partnerskaps- och samarbetsavtal.

De internationella konflikter som jag har tagit upp – särskilt Mellanösternkonflikten – är en verklig och direkt fara, och att skapa fred kommer att kräva omfattande och skarpsinnigt fältarbete. En av de åtgärder som vi måste vidta om vi ska kunna bygga en bro till de instabila regioner som gränsar till Europa är att ge Turkiet ett EU-perspektiv. Det som just har antagits är en resolution i ordets rätta bemärkelse. Det är framför allt ett budskap till den turkiska regeringen om att vi vill fortsätta förhandlingarna, och jag vädjar till landet att inte ge upp sina reformansträngningar och att inte ge efter för lusten att spela ut ett inrikespolitiskt kort i en snabb antieuropeisk giv för att få några fler röster, bara för att sedan säga att detta inte var syftet. Detta är lika oacceptabelt som om vi från en dag till en annan skulle skicka ut olika signaler. Det är därför Hans-Gert Poettering och förbundskansler Angela Merkel, när hon tar över ordförandeskapet i rådet, måste bestämma sig för vad de vill. Vill de att Turkiet ska ha ett anslutningsperspektiv eller inte? Ett desperat sökande efter det ena eller andra argumentet för att kunna säga att detta inte kommer att ske – vilket man kan kalla Cypernursäkten – kommer därför inte att fungera, för då får vi ett bra beslut från kommissionen och ett olämpligt gensvar från Turkiet. Jag hoppas att Recep Tayyip Erdogan tänker på saken, men rent allmänt är anslutningen oumbärlig för EU:s säkerhet.

Jag kan tillägga att jag säger detta trots att jag mycket väl känner till att de flesta är tveksamma. Men det finns tillfällen när politikerna måste våga säga att de känner till den allmänna tveksamheten och att deras väljare har en annan uppfattning men att arbetet med att övertyga dem ändå måste göras och att de måste lägga fram argument utan att ge efter för den vardagspolitiska opportunism som kanske kan ge dem segern i nästa val. Man måste emellertid säga att förstörandet av den bro till den muslimska världen som turkarnas ankomst till EU skulle möjliggöra, vore mycket farligare än en valförlust. Korten för detta toppmöte ligger på bordet. Man kan ta itu med problemen och jag har försökt att beskriva hur vi i den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet kan hjälpa till med detta.

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Observatörerna kommer att bli glada över att höra att det nuvarande ordförandeskapet kortar ned rådets slutsatser. Det nuvarande förslaget är, åtminstone på franska, på runt 20 sidor jämfört med 60 sidor, som det brukar vara. Men de blir kanske inte lika glada när Hans-Gert Poettering berättar att Europeiska folkpartiet sammanträder i morgon för att förbereda mötet. De är så splittrade i frågor som Turkiet att ingenting kan bli bättre av att de förbereder toppmötet! Vad jag förstår håller rådets sekretariat faktiskt på att förbereda en skrivelse med innebörden ”om situationen inte blir bättre snart, får vi be er att sluta hjälpa oss”.

Jag skulle vilja ta upp tre frågor från toppmötets dagordning: utvidgning, energi och migration. Rådet kommer att diskutera utvidgningen och med all sannolikhet även integrationskapaciteten. Det kommer kanske att enas om var Europa slutar, men jag misstänker att Jean Monnet hade rätt när han 1955 vände sig till föregångaren till vårt parlament, gemenskapsförsamlingen i Europeiska kol- och stålgemenskapen, och talade om ett ”bredare enat Europa vars gränser uteslutande bestäms av dem som ännu inte är medlemmar”. Kineserna skulle ha uttryckt det på ett vardagligare sätt: ”de som blir kvar utanför bussen avgör när den är full”.

Det är viktigt att diskutera Turkiet och jag berömmer kommissionen, i synnerhet kommissionsledamot Olli Rehn, som innan de nationella kapitalisterna hann komma med en anarki av reaktioner tog tag i saken och lade fram ett starkt förslag. Detta starka förslag stöds av utrikesministrarna och jag hoppas att det kommer att tas upp i rådet. Men innan vi talar mer om utvidgningen är det viktigt att vi får ordning på våra egna konstitutionella planer, för det europeiska folket vill inte att vi utvidgar EU mer utan en tydlig föreställning om hur unionen ska utvecklas. Det tjänar ingenting till att tro att vi kan skriva om Nicefördraget för Kroatien. Vi måste få ordning på konstitutionen först.

När det gäller energi är min grupp orolig att EU ska tas som gisslan. Tas som gisslan av biobränsleproducenter i Ryssland, Nordamerika eller Centralasien – eller kanske till och med i Latinamerika. Det är viktigt att vi i Europa snabbt minskar konsumtionen av motorfordon och elektrisk utrustning, minskar konsumtionen av uppvärmning genom bättre konstruerade byggnader, minskar konsumtionen av elektronisk utrustning och ökar produktionen av säkra och hållbara energikällor såsom biomassa som föreslås av kommissionen och förnybar energi, kanske genom forskning eller genom att övergå till en väteekonomi eller undersöka kärnfusioner.

Vi måste liberalisera marknaderna, för en av anledningarna till att vi saknar en lämplig energipolitik i Europa är att vi saknar en lämplig liberalisering av marknaden. Det gläder mig att till och med socialdemokraterna som hade ett möte i Oporto förra veckan äntligen har insett att konkurrens kommer att bli viktigt för den framtida utvecklingen.

När det gäller migration lägger kommissionen och rådet för stor vikt vid säkerhetsaspekterna och för liten vid de ekonomiska och humanitära aspekterna. Det går inte att tala om en ”effektiv hantering” av migration och att ”förstärka” den europeiska gränsförvaltningsbyrån och så vidare, utan att erkänna den mänskliga tragedi som utspelas längs EU:s sydkuster på grund av att människor ser fram emot att få jobb här i Europa. Ordföranden hävdade att detta var en långsiktig utmaning – ja, men rådet har inte gjort någonting åt det här under fem år och nu måste vi göra framsteg.

Om rådet skulle komma att diskutera sätet för Galileo – och jag har förstått att både Prag, Valetta och Ljubljana vill ha det – undrar jag avslutningsvis varför de inte följer denna fantastiska institutions exempel och förlägger den till tre orter? Då skulle åtminstone de som betraktade Galileos placering kunna säga eppur si muove [och likväl rör den sig]!

  Talmannen. Menar ni verkligen allvar, herr Watson?

17. Välkomsthälsning

  Talmannen. Det gläder mig att kunna välkomna ännu en delegation till den allmänna läktaren. Delegationen leds av Murtuz Aleskerov, vice talman i Azerbajdzjans parlament och medordförande i den parlamentariska samarbetskommittén EU–Azerbajdzjan. Välkomna!

(Applåder)

18. Förberedelser inför Europeiska rådets möte (14-15 december 2006) (fortsättning på debatten)

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag hälsar ordförandeskapen välkomna och vill inför det kommande toppmötet fyra iväg några synpunkter i förhoppningen om att ni fångar upp den energi som jag eventuellt kan ladda dem med, vilket vore ett första steg mot en större energieffektivitet och inte heller skulle vara till någon direkt nackdel för toppmötet.

Vi börjar med Turkiet, och om detta land vill jag säga något som redan har tagits upp här i dag. Att Turkiets anslutning är problematisk har inget med Cypern att göra, så låt oss inte bete oss som om Cypern kan utnyttjas för att lösa problemet med Turkiets anslutning. Självklart måste Turkiet godkänna tullunionen. Vi inom EU måste en gång för alla häva blockaden mot den norra delen av Cypern och sätta stopp för grekcyprioternas förtryck av denna del. Människorna i norra Cypern är nämligen offer för två slags nationalism, den turkiska och den grekcypriotiska. Vi européer måste få framföra detta, och jag hoppas att vi därmed kommer att göra toppmötet till en framgång.

För det andra har vi klimatpolitiken. Det gläder mig att Hans-Gert Poettering och hans kolleger har fått grepp om klimatförändringens verkliga effekter. Detta är mycket bra och mycket glädjande, men skulle vi nu kunna få någon ordning på det hela? Här i Europa är vi överens om att minska koloxidutsläppen, och därefter upprättar vi en stabilitetspakt. Mot dem som överträder utsläppsgränserna för koldioxid vidtar kommissionen rättsliga åtgärder. Jag har fått nog av pratet och det ständiga behovet av att komma med uttalanden. När vi däremot måste anta eller upprätta något har vi tankarna på annat håll och sitter kanske och funderar på nästa fotbollsmatch. Låt oss alltså ha denna pakt och låt oss säga att Europa måste göra nedskärningar med det eller det beloppet. Jag har hört att ni vill ha 20 procent förnybar energi från och med 2012. Sätt då i gång med att åstadkomma detta, men i så fall måste de länder som är ovilliga eller oförmögna att klara av detta – vare sig de är stora eller små – få en reprimand från EU:s sida. Detta skulle för en gångs skull vara något som skulle ha en positiv inverkan på oss.

Sedan har vi frågan om invandringen. Visst måste vi på allvar ta tag i denna fråga, men när vi gör det måste vi se till att göra det ordentligt. Vi har byggt oss ett hem, ett gemensamt europeiskt hem. Tyvärr har vi endast byggt fönster och har glömt dörrarna. Om man har ett hus utan dörrar kommer folk att ta sig in genom fönstren. Om man tröttnar på att folk klättrar in genom fönstren måste man sätta in dörrar, och dörrar kan, för att tala klarspråk, öppnas eller förbli stängda. Vi måste komma på ett sätt att öppna dörrarna så att människor kan ta sig till Europa på lagligt sätt, och med människor menar jag inte endast flyktingar eller migranter. Det måste finnas lagliga möjligheter för människor att migrera för att få arbete. Detta måste regleras i en positiv anda, så att människor vet hur Europas dörrar öppnas eller stängs. Låt oss ta oss an detta på ett verklighetsförankrat sätt.

Vi har också Frontex, det så fantastiska Frontex, som räddar människor ur havet. Vi har emellertid i tre års tid lovat människorna i Afrika att ge dem fartyg för att hjälpa dem att förhindra att bland annat kineserna bedriver olagligt fiske utanför deras kuster. Försåg vi dem med dessa fartyg? Nej, det gjorde vi inte. Däremot inrättade vi Frontex. Låt oss göra något handfast, något som är till hjälp för dessa människor och gör att de kan överleva. Detta är något som Europa kan göra.

Toppmötet kan bli ett toppmöte i ordets rätta bemärkelse och dessutom ett riktigt bra möte, om det tillförs lite mer energi och handlingskraft och om allt fagert tal i stället ersätts av praktisk handling.

  Talmannen. Tack så mycket. Europas energiförbrukning kommer att ha ökat en aning under ert tal.

  Esko Seppänen, för GUE/NGL-gruppen. – (FI) Herr talman, minister Lehtomäki, herr kommissionsledamot! När det finländska ordförandeskapet avslutas överlämnas stafettpinnen till Tyskland vid toppmötet nu i veckan. Finland har under sin mandatperiod lagt ned mest kraft på att i hemlighet arbeta för Tyskland. Finland har haft bilaterala samtal med samtliga medlemsstater om möjligheten av att uppväcka EU:s konstitutionsfördrag från de döda. Finland kommer att redogöra för de diskussioner det har haft vid de olika toppmötena.

Att i hemlighet gå vidare med förberedelserna för konstitutionsfördraget strider mot en av ordförandeskapets prioriteringar som syftade till att öka öppenheten och insynen inom EU. Att i hemlighet vidta förberedelser i olika avseenden ger en speciell bild av gemenskapen, eftersom den politiska eliten gynnar sina egna intressen genom att bortse från nationella opinioner och strunta i resultaten av folkomröstningarna.

Att ledningen för det finländska ordförandeskapet beslöt att låta den finländska riksdagen ratificera den avsomnade EU-konstitutionen tedde sig särskilt stötande. Ett flertal medlemmar av regeringspartierna röstade mot ratificeringen. Alla vet att den av Finland ratificerade konstitutionen kommer att träda i kraft överallt.

Finland för upp frågor på dagordningen för toppmötet som rör ett område för frihet, säkerhet och rättvisa. Slutmålet är att gå över till kvalificerad majoritet i ärenden inom ramen för den tredje pelaren och att tillämpa övergångsförfarandet. Förslaget fick inte det nödvändiga stödet vid justitieministrarnas möte i Tammerfors. Det finns länder inom EU som sätter värde på den rättsliga grund som anges i den nationella lagstiftningen när det gäller ärenden som inte lagligen har överförts till EU:s behörighet. Finland är tyvärr inte ett av dem.

Finland hoppas att utvidgningen ska diskuteras vid toppmötena, men däremot inte det turkiska medlemskapet eller Cyperns ställning. Det återstår att se hur man kommer att kunna ta sig an framtida utvidgningar genom att gå som katten kring het gröt och undvika att kalla saker vid deras rätta namn. Problemet med Turkiet och Cypern är emellertid högst påtagligt.

19. Välkomsthälsning

  Talmannen. Jag vill för er kännedom meddela att en delegation från det syriska parlamentet har tagit plats på åhörarläktaren, under ledning av ordföranden i det syriska utrikesutskottet Numair Ghanem som för tredje gången besöker Europaparlamentet.

(Applåder)

Välkommen, herr Ghanem!

Jag vill betona hur viktigt ert besök är. Ert land Syrien spelar en mycket viktig roll i Mellanöstern, och ert besök är särskilt betydelsefullt mot bakgrund av den rådande situationen i regionen.

Syrien är dessutom det enda land i det europeiska Medelhavsområdet som vi ännu inte har tecknat ett associeringsavtal med, trots att förhandlingarna har slutförts.

Jag är övertygad om att era kontakter med Europaparlamentet kommer att bidra till att stärka den parlamentariska dialogen och att de samtal ni kommer att ha kommer att utgöra inledningen på en förstärkning av förbindelserna mellan det syriska folket och Europeiska unionen.

Vi hälsar er och er delegation välkommen och önskar er ett givande besök.

20. Förberedelser inför Europeiska rådets möte (14-15 december 2006) (fortsättning på debatten)

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja hälsa rådets ordförande och kommissionens ordförande välkomna.

Det verkar ha uppstått problem i parlamentet med talarnas ordningsföljd efter de ändringar som har gjorts i gruppernas storlek i dag. Jag skulle ha talat tidigare, men det kan vi ta upp senare. Uppenbarligen är vissa personer fortfarande upprörda över omflyttningen inom parlamentet.

Jag tackar rådets ordförande för hennes bidrag inte bara i dag, utan under hela Finlands EU-ordförandeskap. Jag vill framför allt gratulera henne och hennes regering till deras uthållighet och vilja att arbeta med det som anses vara många svåra frågor. Trots att några av dessa frågor fortsätter att skapa problem anser jag att vissa framsteg har gjorts.

I fråga om Ryssland och hela energiområdet har vi för det första tagit viktiga steg mot att skapa ett partnerskap för jämlikar. Det handlar inte bara om att den ena sidan är beroende av den andra, utan att förhållandet bottnar i ett ömsesidigt beroende. Det är emellertid olyckligt att de ryska myndigheterna – hälsovårds- och jordbruksinspektionen – gav tvetydiga signaler om importen av kött från EU till Ryssland och att de försökte splittra enigheten inom EU kring hälso- och livsmedelssäkerheten, efter att vi hade kämpat länge och hårt inom EU för att skapa en gemensam standard för bra kvalitet och garanterade kvalitetsprodukter. Jag hoppas att ledarna, rådets ordförande och kommissionens ordförande, på rådets möte i morgon kommer att behandla frågan så snabbt som möjligt.

För det andra handlar det om utvidgningen och integrationskapaciteten, i synnerhet för Turkiet. Trots vissa personers ansträngningar att försöka förenkla frågan om Turkiet och frågan om att vara för eller mot Cypern, förblir Cypern en ensam, separat fråga. Det är det cypriotiska och det turkiska folkets uppgift att själva finna en lösning. Turkiet har dock genom Ankaraprotokollet ingått överenskommelser med EU om att genomföra vissa saker. Om Turkiet inte är villigt att uppfylla sin tidigare överenskommelse och sin tidigare erfarenhet och göra det vi förväntar oss av dem, måste det få återverkningar, men inte i form av avstängning.

Darfur är den mest skrämmande humanitära kris vi har upplevt under 2000-talet med upprepade folkmord och etnisk rensning. Ändå drar vi oss undan, säger ”så förfärligt” och blir upprörda, men vi gör inget för att försöka lösa problemet.

De här frågorna måste vi behandla omgående, inte bara för vår egen trovärdighets skull, utan för tryggheten och säkerheten i Afrika och EU.

ORDFÖRANDESKAP: FRIEDRICH
Vice talman

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Herr talman! I morgon kommer stats- och regeringscheferna att träffas vid ett toppmöte i Bryssel, där de kommer att återuppväcka den avsomnade konstitutionen. Finland ska sammanställa en rapport om de enskilda ländernas ställningstagande sedan dessa har ”biktat sig” i frågan, och förhandlingarna har ägt rum bakom stängda dörrar, under ledning av ett land där två tredjedelar av väljarna är motståndare till konstitutionen. Vi vill ha rapporten nu, fru Lehtomäki. Hur har den franska regeringen reagerat sedan de franska väljarna avvisade konstitutionen? Hur har den nederländska regeringen reagerat sedan 62 procent av väljarna i Nederländerna röstade nej? Det tyska ordförandeskapet kommer att knåpa vidare på rapporten och förbereda deklarationen den 25 mars och antagandet av en fördragstext under det portugisiska ordförandeskapet. Texten kommer därefter att smusslas in med hjälp av nationella ratificeringar. Det verkar som om den politiska elitens reaktion på människornas nejröster är att aldrig mer utsätta sig för risken av folkomröstningar.

Man skulle även kunna slå in på en annan väg och lyssna på människornas protester. Varför inte be människorna om hjälp med att utarbeta nya gemensamma spelregler? Varför inte utse ett nytt konvent genom direkta val, med uppgiften att skriva ihop en demokratisk konstitution och ett alternativt samarbetsavtal mellan Europas demokratier och därefter anordna folkomröstningar om de båda förslagen på samma dag i alla EU:s medlemsstater? På så sätt får vi alla reda på vad väljarna anser, och det skulle inte vara svårt att sy ihop ett avtal som människorna skulle ställa sig positiva till och rösta för. Om vi redan från början bestämde att den färdiga texten måste bli föremål för omröstning i alla de länder där sådana omröstningar var möjliga, skulle författarna tvingas att utarbeta en text som kunde tänkas bli antagen. Nyckelorden skulle då vara öppenhet, närhet och demokrati i stället för hemlighetsmakeri, byråkrati och fjärrstyrning. Vi bör därefter kunna enas om en text som kan…

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Herr talman! Jag vill i starkast möjliga ordalag uppmana det finländska ordförandeskapet att sluta upp med att gå som katten kring het gröt och att på dagordningen för morgondagens rådsmöte föra upp en diskussion om placeringen av Galileos huvudkontor. Anledningen till min uppmaning är de oroväckande nyheter som har sipprat ut från gårdagens samtal mellan transportministrarna i EU:s 25 medlemsstater. Ministrarna misslyckades inte endast med att besluta om byråns huvudkontor, utan de ifrågasatte till och med rådets tidigare löften. Jag vill i detta sammanhang påminna parlamentet om åtagandena vid ett toppmöte för tre år sedan, där EU:s stats- och regeringschefer klart uttalade att de nya medlemsstaterna skulle få förtur i fråga om valet av placeringsort för de nya byråerna. Vad har hänt sedan dess?

Under de två senaste åren har sex nya byråer inrättats inom EU, men endast en, nämligen Frontex, har fått sitt säte i någon av de tio nya medlemsstaterna, i detta fall Polen. De övriga har hamnat i Sverige, Frankrike och Grekland. Nu får vi av olika diplomater reda på att de gamla medlemsstaterna i hemlighet har beslutat att Galileos huvudkontor också ska placeras inom de 15 gamla medlemsstaternas territorium. Förutom att diskutera Galileos huvudkontor vill jag även uppmana rådet att bekräfta att åtagandet för tre år sedan om förtur för de nya medlemsstaterna när det gäller placeringen av byråerna fortfarande står fast. Galileo bör följaktligen placeras i Republiken Tjeckien, Malta eller Slovenien, givetvis under förutsättning att dessa länder kan erbjuda konkurrenskraftiga projekt.

Jag anser bestämt att det i EU:s politik bör ingå respekt för de slutsatser som antagits vid rådets toppmöten. Annars är dessa slutsatser endast en bunt värdelösa papperslappar.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Integrationsprocessen i EU står vid en skiljeväg. Det är viktigt för Europas framtid att vi enas om utvidgningsstrategin under det europeiska toppmötet. I kommissionens betänkande som publicerades i november presenteras en bra struktur för detta. Jag stöder i hög grad kommissionens förslag och de två betänkanden av Elmar Brok och Alexander Stubb som antagits i dag.

EU bör föra en bredare ideologisk debatt och engagera sig i en hållbar, långsiktig strategi. Vi borde inte tillåta att aktuella politiska frågor påverkar beslut som får följder för framtiden.

Att förbli öppen innebär för EU att överleva. Det är min högsta önskan att Europeiska rådet inte fokuserar enbart på Turkiet den här veckan. I måndags när utrikesministrarna träffades hanterade Finlands ordförandeskap framgångsrikt de problem som har uppstått efter det misslyckade genomförandet av Ankaraprotokollet. Något som är ännu viktigare är att rådet för att lösa konflikten bekräftade kommissionens förslag om att stoppa åtta kapitel i Turkiets anslutningssamtal. De övriga 27 kapitlen kommer dock att förbli öppna för nya samtal och framsteg.

Tvärtemot vad man kunde vänta sig har utrikesministrarnas beslut i måndags inte stoppat förhandlingarna med Turkiet, utan i själva verket påskyndat samtalsfasen. Om man på toppmötet fastställer beslutet kommer förhandlarna att ta upp arbetet igen – de stannar inte upp. Även den framtvingade fristen i Ankaraprotokollet har tagits bort. Detta ger öppnare förhandlingssamtal i en mindre pressad miljö.

Precis som vi diskuterade tidigare i dag i det utmärkta betänkandet av min kollega Alexander Stubb är det inte kandidatländerna som måste hantera integrationskapaciteten, utan EU. Därför är det mycket viktigt att de konstitutionella frågorna diskuteras vid Europeiska rådets möte.

Alla vet att det råder enighet om behovet av fördraget, Paula Lehtomäki, men vi behöver verkliga alternativ. Jag anser att Finlands ordförandeskap har gjort ett bra jobb i förberedelseprocessen, men nu måste vi analysera resultatet och ta fram alternativ.

  Poul Nyrup Rasmussen (PSE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka rådets respektive kommissionens ordförande för ett utmärkt jobb. Listan är lång och ni har även förberett för Mellanöstern och för vidare utveckling.

Jag vill bara upprepa det som min käre vän och kollega – ordföranden i socialdemokratiska gruppen – presenterade för er som ett erbjudande ni inte kan tacka nej till, ett sicilianskt erbjudande. På fullt allvar vill jag bara säga att, ja, vi vill fortsätta framåt när det gäller Turkiet och vi vill inte stänga dörren för Balkanländerna.

Men vi måste se till att folket är med oss, vi måste göra mer. Folk är oroliga och otrygga. De saknar svar på frågorna om jobbmöjligheter och om barnens utbildningsmöjligheter. Har inte dessa två faktorer någonting gemensamt? Jo, det har de. EU:s befolkning är osäker på utvidgningen. För att göra utvidgningen framgångsrik nu och i framtiden behöver vi fler jobb, vi måste kombinera konkurrens med social trygghet och det är här PSE och vår socialdemokratiska grupp kommer in i bilden.

Jag blev inte förvånad när Graham Watson talade om konkurrens. Men jag är förvånad över att han inte kände till vår ståndpunkt. Vi motsätter oss inte konkurrens, utan en ensidig inställning till konkurrens. Det enda rätta i dag är att kombinera social trygghet i en ny struktur med konkurrens. Det är ett erbjudande ni inte kan tacka nej till, herr kommissionsordförande. Jag har det här. Det är undertecknat av mig med hälsningar från min gode vän Martin Schulz, Jacques Delors – en av era företrädare – och mig.

Vad handlar det om? Det är enkelt. Det lyder så här: Bästa medborgare! Europa är det mervärde som ser till att våra välfärdsstater inte konkurrerar om social dumpning i den globala ekonomin, utan konkurrerar om högre kompetens, bättre organiserade välfärdsstater och reformer. Det ska inte vara reformer som människor fruktar kommer att ta något från dem, utan sanna reformer. Vi ska reformera och det kommer inte att bli detsamma som förut. Det kommer att bli bättre.

Jag vill bara säga att vi måste förena våra krafter nu och låta inte bara vårens toppmöte utan alla möten i Europeiska rådet sända en tydlig signal. Låt det bli en fast punkt på dagordningen att göra något gott för folket, att utvidga unionen och att förbättra sammanhållningen inom EU.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Samtalen mellan EU och Turkiet om medlemskap är en lång process. Det är lätt att förstå att förhandlingarna om medlemskap väcker många frågor och även tvivel. Turkiets eventuella medlemskap skulle göra att Europas gränser ändras, om inte geografiskt så politiskt, kulturellt, ekonomiskt och strategiskt. Turkiet är och kommer geografiskt sett alltid att vara ett asiatiskt land, eftersom endast en liten del av Istanbul ligger på den europeiska sidan.

Nu krävs det tålamod. Vi måste se tiden an och följa Turkiets utveckling och se hur landet uppfyller kriterierna för medlemskap. Det kommer inte att bli lätt för Turkiet att snabbt anpassa sig till alla förändringar. Beslutet att bevilja Finland medlemskap i EU för drygt tio år sedan var besvärligt, och detta har gällt för alla övriga nya medlemsstater. För Turkiet är det oerhört mycket mer komplicerat, eftersom EU kräver så många förändringar. Turkiet är inte nu moget att ansluta sig, men vi måste medge att EU för närvarande inte heller är berett att godkänna Turkiet som medlem. Tiden är inte mogen. Det krävs en hel del av människorna och beslutsfattarna på vägen mot ett avtal.

För att utvidgningen ska lyckas krävs det emellertid att även vår egen inre utveckling uppmärksammas. Därför är konstitutionsfördragets öde viktigt. Paula Lehtomäki har gjort ett utmärkt arbete. Hon har haft samtal med samtliga medlemsstater, och jag skulle ha velat att hon vid detta tillfälle här i parlamentet spred lite ljus över dessa diskussioner. Öppenhet är det enda som gäller för att konstitutionsfördraget ska träda i kraft i en eller annan form i framtiden.

  Bernat Joan i Marí (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Det finns många viktiga frågor som rör utvidgning. När det gäller Turkiet kan vi vara överens om utvidgningsutvecklingen med Köpenhamnskriterierna som grund. Jag erkänner svårigheterna med ett turkiskt medlemskap i Europeiska unionen men jag vill också belysa de faror vi nu står inför. Jag har förstått att det finns en ökad EU-skepsis bland den turkiska befolkningen, något som tydligt uttrycktes av nobelpristagaren Orhan Pamuk som skrev om den dysterhet som delar av det turkiska samhället känner inför denna process.

EU-institutionerna måste vara intelligenta och hålla huvudet kallt för att processen ska skötas och slutföras på rätt sätt, alltså att Turkiet blir medlem i Europeiska unionen och uppfyller Köpenhamnskriterierna. Men vi måste också komma ihåg att några av de nuvarande medlemsstaterna ännu inte uppfyllt Köpenhamnskriterierna.

Jag är också mycket nöjd över Kroatiens utveckling och hoppas att även Montenegro i framtiden kommer att göra samma sak. Detta skulle vara ett bra exempel på hur västra Balkan ska hanteras.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag vill kommentera två punkter som rör det kommande rådsmötet.

Den första gäller invandringspolitiken. I ett dokument från försvarsrådet nyligen konstaterar man att globaliseringen kommer att resultera i både vinnare och förlorare på statlig, regional och kommunal nivå. Medellivslängden i Afrika är 22 år, och befolkningen kommer att dras till stora städer med hög arbetslöshet, vilket får konsekvenser i form av mänskliga katastrofer, misströstan och migration. Migrationen är en följd av fattigdom, och därför bör man vid toppmötet ta itu med orsakerna till denna i stället för att vidta ryckvisa repressiva åtgärder mot migranterna själva.

Den andra punkten gäller EU:s utvidgning och därmed också Turkiets fortsatta väg mot anslutning. Besluten i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) är efter omständigheterna godtagbara, eftersom de innehåller ett budskap till Turkiet och eftersom EU samtidigt vinnlägger sig om att framstå som alltigenom konsekvent i sin inställning. När det gäller handeln, som inte berörs av Turkiets anslutning, ska vi inte spilla någon tid på att upprepa att vi inte avvisar den, förutsatt att det inte leder till försämringar i Republiken Cypern eller lättnader i pseudostaten. Republiken Cypern arbetar ständigt med att höja turkcyprioternas levnadsstandard, och de svårigheter som måste hanteras i samband med denna insats är i själva verket en följd av Turkiets olagliga ockupation av 37 procent av Cypern. Detta budskap får framför allt inte vattnas ur ytterligare av opportunitetsskäl eller på grund av motstridiga intressen. Det ligger i allas intresse, för att vi ska vara flexibla och kunna kompromissa, att det inte görs avsteg från grundläggande principer och värderingar.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill tacka José Manuel Barroso för att han har gjort inrättandet av Europeiska tekniska institutet en prioriterad fråga för EU. Detta är en viktig institution som bör ha huvudkontor i ett antal medlemsstater för att kunna fungera effektivt. Jag håller med kommissionsledamot Ján Figel' om att Polen bör vara ett av dessa länder, och den polska regeringen har föreslagit Wrocław. Detta är en sant europeisk stad som uppfyller alla villkor för att kunna bli en av Europeiska tekniska institutets baser.

Kommissionens ordförande talade också om det tillfälliga avbrottet i förhandlingarna med Turkiet. För att använda en idrottsmetafor skulle jag vilja säga att vi borde sätta upp ett hinder för turkarna att hoppa över. Men detta hinder måste ha en realistisk höjd. Exempelvis 2,06 meter för män och 2 meter för kvinnor, något som går att uppnå, inte 5 meter. På en sådan höjd är de stränga kraven inget annat än en förevändning för att aldrig låta Turkiet ansluta sig till EU.

Det gläder mig att vi idag har talat om att acceptera Kroatien, och därefter länderna på västra Balkan. Vi diskuterar denna fråga samtidigt som en delegation från Montenegro besöker parlamentet. Det är ett tidens tecken. Daniel Cohn-Bendit talade om fönster genom vilka invandrare tränger sig in i EU. Problemet är faktiskt att de kommer in genom dörrarna likaväl som genom fönstren.

Utvidgningen av EU är nödvändig, mer nödvändig än institutionella reformer.

  Nigel Farage (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Det här är slutet på ett ganska blygsamt ordförandeskap och vi kanske ska vara tacksamma för det. Jag förväntar mig mer fyrverkerier av det tyska ordförandeskapet under de följande sex månaderna!

När vi nu närmar oss toppmötet misstänker jag att huvudpunkterna kommer att handla om den turkiska debatten och kanske också mer om klimatförändringen. Min oro gäller diskussionerna om området med frihet, säkerhet och rättvisa. I Tammerfors i september gjordes ett försök att ändra frågan från nationell vetorätt till omröstning med kvalificerad majoritet. Vi som kommer från länder med en tradition av sedvanerätt anser att vår rätt till juryrättegång, antagandet att man är oskyldig tills motsatsen bevisats och skyddet mot frihetsberövande är helt oumbärliga faktorer. Vi vill inte att EU använder de förskräckliga saker som inträffat runt om i världen som en kris som gynnar den egna makten. Om vi fråntar människor deras individuella frihet och deras rättigheter under parollen att vi bekämpar terrorism så har terroristerna i verkligheten vunnit.

  Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar på nya italienska socialistpartiets vägnar (Partito Socialista Nuovo). Förra veckan deltog jag i en intressant internationell konferens i Bryssel om EU:s roll för att främja demokratin i världen.

Ett stort antal företrädare för tredjeländer betonade sitt förtroende för det stöd EU kan ge till demokratiseringsprocesser och därmed till geopolitisk stabilitet och fred på global nivå. Utvidgningsprocessen och grannskapspolitiken har båda visat sig vara effektiva mekanismer för att sträva mot dessa mål. Jag förstod att de har mycket höga förväntningar, men jag förstod också att den demokratiska processen i Europa fortfarande har sina brister ibland och att det krävs vissa institutionella anpassningar.

Plan D för demokrati, dialog och diskussion, som kommissionen föreslog för detta år, är ett första steg i rätt riktning, men om EU ska kunna få den roll det förtjänar i politiken för internationella och utrikes frågor, måste unionen först ta itu med ett antal grundläggande frågor som inte går att skjuta upp längre. För att fatta mig kort ska jag nämna tre av dem: för det första ratificeringen av konstitutionen, för det andra frågan om en gemensam plats i FN och sist, men inte minst, energisäkerheten. EU måste kunna lansera en strategisk plan för förnybara och alternativa energikällor för att inte längre befinna sig i en svag position gentemot sina största partner och för att vi ska kunna ingripa kraftfullt – det vill säga oberoende av ekonomiska intressen – också i de mest allvarliga kriser.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I veckan sammanträder rådet för att diskutera ett antal viktiga frågor som kommer att påverka nästa ordförandeskap.

För det första kommer det finländska ordförandeskapet att rapportera om sina informella samråd med medlemsstaterna om framtiden för EU:s konstitution. Jag hoppas att diskussionerna om den här frågan kommer att vara öppna och ärliga, vilket också rådet bör vara. Vi vet att det i ett antal medlemsstater finns allvarliga invändningar mot ett fortsatt arbete med konstitutionen. Den brittiska regeringen har gett blandade signaler och verkar djupt delad, den avgående nederländska regeringen vill inte ha en ny folkomröstning och den tyska regeringen vill behålla så mycket om möjligt av den nuvarande konstitutionen. Jag har därför förståelse för det arbete som ordförandeskapet kommer att behöva göra i den här frågan.

En sak är dock väldigt tydlig: entusiasmen för detta är verkligen låg. Ledamöterna i ALDE-gruppen bör notera orden från ledaren för de brittiska liberala demokraterna som igår beskrev det som ett ”förvrängt dokument”. Jag undrar om Andrew Duff skulle hålla med om det.

Min vädjan är att vi nu går vidare och börjar fokusera på en riktig reformagenda, en som på allvar gör Europeiska unionen utåtsträvande, flexibel och konkurrenskraftig. Jag tror också att vi på så vis kan återskapa förtroendet för Europa, något som verkligen inte kan göras med PSE-broschyrer som snart glöms bort.

Rådet diskuterade också framtida idéer om rättsliga och inrikes frågor. Det är uppenbart att vi inte har utforskat möjligheterna för att förbättra det mellanstatliga samarbetet tillräckligt. Vi bör nu fortsätta det arbetet och försöka hitta innovativa vägar för att få samarbetet att fungera bättre.

Jag hoppas också att vi kommer att beakta José Manuel Barrosos kommentarer om att han vill påskynda de strukturella reformerna i Europa. Han har rätt. Det är den typen av praktiska initiativ som kommer att förbättra EU:s anseende i folkets ögon, och jag för min del applåderar utan tvekan det.

  Reino Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman, minister Lehtomäki, mina damer och herrar! Beslutet angående Turkiet – att delvis lägga det hela på is – var riktigt. Det måste ske. Turkiet var inte redo för politiska lösningar. Tänk bara på de kulturella förändringarna, de kommer inte heller att bli så lätta.

Men EU kan inte heller uppnå sina mål. Vad beror det på? Vi har släpat efter i fråga om forskning, produktutveckling och innovation och vi kommer att hamna allt längre på efterkälken. När det till exempel gäller informations- och kommunikationssektorn, som står för 40 procent av BNP, masar vi oss glatt fram efter våra konkurrenter. Situationen är mycket allvarlig när det gäller tillgången på forskare. Vi behöver fler forskare, men i stället förlorar vi dem. De byråkratiska hindren är enorma, våra utbildningsinrättningar är bristfälliga, vår ekonomiska tillväxt långsam, utvecklingsarbetet otillräckligt och de högtflygande målsättningarna från Lissabon glider oss ur händerna. Energiberoendet och förbrukningen ökar och vår självförsörjning minskar. Vi har skapat dessa kriser själva – helt på egen hand.

Vid toppmötet måste det bli en överenskommelse, eller åtminstone en diskussion, om att snabbt kasta i en livboj. Det måste ske dramatiska förbättringar i utvecklingen av forskningen. Några av oss har gett exempel på detta. Det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling räcker inte, det gör inte heller forskningsrådet eller Europeiska tekniska institutet. Vi behöver mer pengar, mer innovation och mer investeringar. En intelligent livboj för EU:s framtid – det är det vi siktar mot.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Andrew Duff (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka ordförandeskapet för rapporten om resultaten av dess sonderingar om fördragets framtid, men man kanske väntade sig en något mer omfattande rapport från ett ordförandeskap som ansträngt sig så hårt för att öka öppenheten. Sanningen är dock att medlemsstaterna inte kan bilda sig en konstruktiv åsikt om framtiden utan ett konkret förslag från kommissionen eller ordförandeskapet inför de nya förhandlingarna.

Till Timothy Kirkhope vill jag säga att min partiledare åtminstone talar om frågan. David Cameron verkar alltför rädd för att ta upp frågan överhuvudtaget!

Ordförandeskapet bör poängtera för medlemsstaterna att det inte gynnar dem att bara hålla med om att de alla vill rädda fördraget och samtidigt hindra borttagandet av den nationella vetorätten och utvidgningen av omröstning med kvalificerad majoritet. Om de gör det kommer vi att få ytterligare dåliga resultat och en långsam utveckling. Kan därför ordförandeskapet försäkra oss om att det kommer att belysa den absurda motsägelsen mellan dessa båda ståndpunkter vid toppmötet?

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi måste inse att Turkiet spelar ett spel med EU och med förhandlingarna om landets anslutning till EU.

Den demokratiska reformprocessen står helt stilla i Ankara. Återkallandet av artikel 301 om yttrandefrihet i strafflagen har skrinlagts på obestämd tid och Cypernfrågan har blivit till en virvel av förslag och motförslag från Tayyip Erdoğan. Dessa förslag är i verkligheten ett försök att undvika den grundläggande frågan om ratificeringen av Ankaraprotokollet.

För att inte nämna kurdfrågan och erkännandet av kurdernas grundläggande rättigheter, som hittills har förnekats dem. Jag bekräftar att min grupp stöder Turkiets anslutning till Europeiska unionen, men det står nu klart att premiärminister Tayyip Erdoğan har bestämt sig för att låta sig påverkas mer av extremnationalism och den turkiska kemalistiska militären än av EU.

I stället för att göra demokrati och rättssäkerhet till grundstenarna för en ny moderniseringspolitik för Turkiet i samband med anslutningsförhandlingarna har Tayyip Erdoğan uppenbart valt att vara ledare för det gamla Turkiet, åtminstone just nu. Därför stöder vi kommissionens beslut att tillfälligt avbryta förhandlingarna om åtta viktiga kapitel i det bilaterala avtalet.

Turkiet borde förstå att dörrarna till EU fortfarande står öppna, men att de är öppna för ett demokratiskt Turkiet som respekterar människors rättigheter och de grundläggande friheterna för alla – både turkar och kurder – i Turkiet. Nu ligger bollen hos Tayyip Erdoğan.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk, (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill göra er uppmärksam på de mycket allvarliga problemen i EU:s förbindelser med Ryssland, särskilt problemen i fråga om energisäkerhet och handel. När det gäller det första problemet vill jag påpeka att Ryssland fortfarande använder de råvarutillgångar vi använder för att producera energi som ett politiskt verktyg för att påverka både EU-medlemsstater och tredjeländer. Ryssland försöker också upprätta ett nytt avtal med EU och vill ansluta sig till Världshandelsorganisationen (WTO), samtidigt som landet bryter mot WTO:s grundläggande principer genom att begränsa importen av varor till den ryska marknaden av politiska skäl.

Ett exempel på detta beteende är det årslånga embargot mot import av polska konsumentvaror till Ryssland. Detta har kostat polska företagare hundratals miljoner euro. Detta är ett fall där EU:s solidaritet behövs mer än någonsin. Tyvärr har det inte märkts mycket av denna solidaritet under de senaste månaderna, och det var bara det polska vetot – ett veto som förhindrade att förhandlingarna mellan EU och Ryssland inleddes – som ledde till mer ofta förekommande hänvisningar till solidaritet som ett nödvändigt verktyg för att möta de allvarligaste utmaningarna som EU står inför.

Jag hoppas att det kommande tyska ordförandeskapet ska komma ihåg denna princip och faktiskt tillämpa den när det leder Europeiska rådets arbete.

  Patrick Louis (IND/DEM). – (FR) Herr talman! Det tyska ordförandeskapet för EU verkar vara upplagt för att bli ett test. Ett test på institutionernas förmåga att ta hänsyn till nationernas vilja. Perioden av eftertanke kommer att ta slut och hindret med de franska valen kommer att vara avlägsnat. De som inte villa godta konstitutionsfördragets frånfälle kommer att kunna gå till offensiven igen.

Dela upp, koppla ifrån, stycka av: recepten är många, planerna talrika, men ingen av dem innehåller ett verkligt alternativ till det överstatliga projektet. Man tänker bara på hur man ska kunna kringgå de nederländska och franska folkomröstningarna och de ståndpunkter som intagits – jag borde säga hot som uttalats – av Angela Merkel bådar inte alls gott. Även de som är emot konstitutionen knappt tolereras här i parlamentet, får ni inte glömma att de hörs av folket.

Under dessa omständigheter kan jag bara upprepa mina varningar. Det tyska ordförandeskapet får inte bli det ordförandeskap som gör ohjälplig skada genom att återuppliva en konstitution som ingen, bortsett från etablissemanget, vill ha och jag vågar hoppas att det här parlamentet inte bara är en kammare som är ett eko av etablissemanget, utan det fortfarande strävare efter att företräda nationerna i EU, nationer som själva vill styra över sitt öde på sin egen mark, det vill säga vara suveräna nationer.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! Den turkiska regeringen har sagt att den inte kommer att ge efter för vad den själv beskriver som påtryckningar från cyprioternas sida för att få Ankara att vidta så kallade ensidiga åtgärder för att lösa problemen mellan Turkiet och Nicosia.

Det verkar som om EU, som Turkiet så gärna vill höra till, har gett efter för Cyperns påtryckningar. Den turkiska regeringen har gjort klart att den inte kommer att vidta så kallade ensidiga åtgärder, det vill säga landet kommer inte att möta oss halvvägs i de överenskommelser om Cypern som ingår i Ankaraprotokollet.

Jag hoppas verkligen att Europeiska rådet i morgon och i övermorgon kommer att ta tillfället att få alla detaljer på plats, för detta handlar inte om ensidiga åtgärder utan om en situation som är fullständigt klar och som kan sammanfattas med några få meningar. Faktum är att det är oacceptabelt att ett kandidatland som har hållit ett territorium som tillhör en annan EU-medlemsstat under olaglig militär ockupation i mer än 30 år ska bli medlem i denna union och – som om inte det vore nog – kan tycka att det är rättvist att lägga skulden på offret, för det är vad denna situation innebär. Det faktum att Tayyip Erdogan vägrar att öppna turkiska hamnar och flygplatser för cypriotiska fartyg är bara en logisk följd av Turkiets imperialistiska inställning till Cypern. Förhandlingarna borde inte bara upphöra tillfälligt, de borde avbrytas på obestämd tid.

  Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman, fru Lehtomäki, herr Barroso! José Manuel Barroso nämnde nyligen att det vore oklokt att gå vidare med ytterligare utvidgningar innan den institutionella frågan är avgjord. De institutionella mekanismerna hindrar redan EU att fungera tillfredsställande. Detta är delvis fallet när det gäller EU:s invandringspolitik som är så illa hanterad på grund av kravet på enhällighet.

Genom att ge intryck av att man satsar allt eller inget riskerar man helt enkelt att sätta EU i fara. Om utvidgningsprocessen ska kunna fullföljas med stöd av EU:s befolkning är det avgörande att de förstår behovet av att inrätta lämpliga institutioner. Frågan om den oändliga utvidgningen av ett EU utan definierade gränser var en viktig faktor för nejrösterna när konstitutionsfördraget avvisades. Att ge EU en geografisk och politisk ram borde vara en förutsättning för att folket ska kunna återkräva EU som sitt.

När det gäller Turkiet noterar jag rådets beslut att delvis upphöra med förhandlingarna om åtta av de 35 kapitlen. Ändå anser jag att denna åtgärd inte är tillräcklig, med hänsyn till att Turkiet inte har uppfyllt sina åtaganden i fråga om Ankaraprotokollet. Därför anser jag att samtliga förhandlingar borde läggas på is. Det är otänkbart att Turkiet ännu inte erkänner existensen av en annan EU-medlemsstat, nämligen Cypern, som Turkiet har ockuperat i över 30 år.

Slutligen måste jag betona integrationsförmågan. Denna förmåga är inte oändlig. Dessutom måste detta bli ett utvidgningskriterium, även om vi fick höra motsatsen av det finländska ordförandeskapet nu i morse. Vi måste agera ansvarsfullt inför denna avgörande fråga om EU:s gränser.

Vad gäller klimatförändringarna vill jag säga följande: Detta är en akut fråga, den är århundradets största utmaning, den kräver totalt engagemang och alla meningsskiljaktigheter måste överbryggas. Vi måste övertyga de andra ekonomiska makterna också och vi vill att de ska stödja oss. Kort sagt, vi förväntar oss en kraftfull signal från Europeiska rådet nu och framför allt inget svammel!

  Robert Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Varje gång ett ordförandeskaps mandatperiod tar slut kommer jag att tänka på uttrycket ”konungen är död – länge leve konungen”. Efter det finländska ordförandeskapet, som har gjort en hedervärd insats, förbereder EU sig på att arbeta under den nya kungen eller drottningen, det vill säga Angela Merkel. Ordförandeskapen avlöser varandra, problemen består. Från och med nästa år kommer EU att företrädas av 27 kommissionsledamöter och 785 Europaparlamentariker. Detta är helt klart en inflationistisk process som stör verksamheten i våra institutioner.

Jag har alltid arbetat för EU:s utvidgning. EU var aldrig ägnat att vara en exklusiv klubb för kristna nationer. Därför måste Turkiet få en trovärdig möjlighet att ansluta sig. Turkiet är en del av vår historia, vår gemensamma kultur – Iliaden utspelar sig i den så kallade asiatiska delen av Turkiet. EU behöver ett demokratiskt och sekulärt Turkiet som kan fungera som en länk mellan de olika kulturerna i Medelhavsområdet.

Men innan vi börjar med nya utvidgningar, om det så bara gäller Kroatien, måste EU reformera sig självt. EU måste ändra sina strukturer och sitt sätt att arbeta. Det var ett allvarligt politiskt misstag att gå vidare med flera utvidgningar utan att först stärka institutionerna. Nicefördraget var bara en nödlösning. Även om Finland nyss har ratificerat den, verkar konstitutionen befinna sig i limbo. EU:s budget är bedrövlig. Budgetramen är inte alls vad den borde vara. EU behöver egna resurser snabbt om vi ska kunna hantera våra ekonomiska, sociala och miljömässiga utmaningar.

Utifrån sett verkar EU vara ett slags himmelrike på jorden, vilket förklarar det stora antalet potentiella invandrare, både lagliga och olagliga. Ändå är EU:s befolkning van vid EU:s brister och förväntar sig verkliga politiska beslut från sina ledare, inte bara prat som lovar mycket men som förverkligar lite. Kommer det finländska ordförandeskapet att kunna sluta med fanan högt? Det finns utrymme för tvivel.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag hoppas att rådet kommer att fördöma Förintelsekonferensen, eller rättare sagt ”Konferensen om förnekandet av förintelsen”, som precis ägde rum i Iran. Jag uppskattar att parlamentets talman gjorde just det i morse. Det är nödvändigt att Europeiska unionen på högsta nivå, de församlade statscheferna, tydligt uttrycker sitt avståndstagande från denna kränkande uppvisning i osämja och hat.

När det gäller utvidgningen är det väldigt beklämmande att vissa EU-medlemsstater och vissa parlamentsledamöter enbart tycks hysa negativa åsikter om Turkiet. Ett turkiskt medlemskap skulle faktiskt vara en stor tillgång för EU. Det finns självklart svårigheter och Turkiet har rättsliga åtaganden som landet inte uppfyller, men det kanske skulle hjälpa om rådet också uppfyllde sitt politiska löfte att avbryta isoleringen av turkcyprioterna. Europeiska rådet måste också uppfylla sitt åtagande att hålla dörren öppen för Balkanländerna.

När det gäller att effektivisera brottsbekämpningen inom Europeiska unionen är förslaget till Europeiska rådets slutsatser en uppvisning i förvridningar. De börjar med att poängtera, helt riktigt, att våra medborgare vill se konkreta resultat i kampen mot gränsöverskridande brott och terrorism och att Europeiska unionen inte lyckats ge ett lämpligt svar på detta. Men till slut bekräftar de bara principerna i konstitutionsfördraget, vilket är bra men inte ger oss några lösningar på medellång sikt. Faktumet att rådet inte kunde komma överens om en åtgärd för transporten av fångar på grund av att ett av medlemsländerna utövat sin vetorätt är bara ytterligare ett exempel på misslyckanden och overksamhet. Brottslingarna skrattar hela vägen till banken.

Slutligen ett ord om extraordinära överlämnanden, tortyrflygningar och hemliga fängelser. Jag kan bara drömma om ett förenat Europeiskt råd som ålägger var och en av medlemsstaterna att göra en omfattande undersökning av möjligheterna till delaktighet. Chansen att detta skulle ske skulle kanske vara större om rådet inte behandlade Europaparlamentets tillfälliga utskott med sådant förakt. I rapporten om mänskliga rättigheter från 2006, som antagligen utarbetades på bemyndigande av rådets generalsekreterare Javier Solana, står det att Europaparlamentet inledde en undersökning under ledning av Dick Marty, men Dick Marty ledde undersökningen för Europarådets parlamentariska församling! Om Javier Solana inte ens bryr sig om att skilja mellan de två organen kanske beskrivningen av honom i vårt förslag till slutrapport som ”ej samarbetsvillig” kan anses vara berättigad.

  Kartika Tamara Liotard (GUE/NGL). – (NL) Herr talman! Det finländska ordförandeskapet har tagit initiativ till att hålla hemliga överläggningar med alla medlemsstater om vad de vill göra med konstitutionen, och resultatet av detta ska diskuteras under det kommande toppmötet. Det finns inte ett enda legitimt skäl till att dessa överläggningar inte ska vara offentliga. Nu är avsikten uppenbarligen att tvinga in detta dokument bakvägen, eftersom konstitutionen har kraschat i offentliga diskussioner i Nederländerna och Frankrike.

Under det nederländska valet för en månad sedan var det bara de partier som var emot en europeisk konstitution som var framgångsrika. Enligt opinionsundersökningarna är nu till och med ännu fler nederländare emot konstitutionen. Det faktum att rådet, kommissionen och detta parlament verkar vara oförmögna att acceptera denna verklighet är en skandal som kommer att fortsätta att undergräva EU:s rykte.

  Hanna Foltyn-Kubicka (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill skicka ett kraftfullt budskap till deltagarna i Europeiska rådets möte som inleds i morgon. Budskapet kan sammanfattas i ett ord: solidaritet. EU måste visa solidaritet med mitt land och med andra postkommunistiska länder, visa solidaritet i sina diplomatiska förbindelser och solidaritet i energifrågor. EU måste ha en tydlig och beslutsam inställning när det gäller Ryssland. Denna inställning bör först och främst avspegla EU-medborgarnas intressen, inte den ryska federationens.

Jag har förmånen att få tala i detta parlament i dag, på 25-årsdagen av den skamliga deklarationen av undantagstillstånd i Polen. Jag har levt under kommunismen i 40 år, jag var aktiv i den underjordiska rörelsen, och det är knappast förvånande att jag inte litar på Ryssland. EU står nu inför ett allvarligt prov. Resultatet kommer att visa om vi kan räkna med EU:s stöd i frågor som är så svåra för oss.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Det är nästan smärtsamt att se rådets finländska ordförandeskap, som fortfarande tillbringar timmar här och som nu har ägnat ett halvår åt att sitta här, som är förtroget med politikens mantran och dess vanliga upprepningar fram och tillbaka. Ibland har det lyssnat, ibland inte, och ibland har det hört saker när ingenting har sagts. Jag har en enkel begäran, och nu talar jag som en person som i likhet med miljontals EU-medborgare är benägen att betrakta sitt eget land med välvilja. Jag ber detta ordförandeskap att än en gång överväga vad som har varit det största problemet under det gångna halvåret som det ser det, ett problem som Tyskland kanske kan föra närmare en lösning – kanske ett ord, en mening, solidaritet, konstitution, subsidiaritet eller byråkrati – men det måste vara kortfattat och kärnfullt. Det bör vara ett budskap. Kanske det skulle hjälpa oss en liten bit på vägen.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Om vi beskriver förändringarna i våra samhällen inom Europeiska unionen som hot så kommer givetvis medborgarna att lyssna och bli rädda. Jag förvånas över att min danska kollega Poul Nyrup Rasmussen inte är här med tanke på hans kommentarer tidigare. Om vi däremot beskriver de förändringar vi genomför som ett sätt att möta våra nuvarande utmaningar, den globala utmaningen och hoten mot säkerheten, är saken annorlunda.

Jag anser att en av det finländska ordförandeskapets och kommissionens förpliktelser är att understryka vad vi har uppnått den här hösten under det finländska ordförandeskapet. Vi har ett nytt sjunde ramprogram och vi har tagit ett slutgiltigt beslut om Reach och tjänstedirektivet. Det är en stor förändring och det förbättrar Europa. Vi har förberett utvidgningen för Rumänien och Bulgarien och utsett nya kommissionsledamöter. Slovenien kommer att ansluta sig till eurosamarbetet. Det är en viktig fas i utvecklingen av Europeiska unionen. Försämrar detta Europa? Bidrar det till att människor känner sig hotade? Självklart inte, det förbättrar Europa för dess medborgare. Så ser situationen ut. Om vi säger det högt och tydligt kommer människorna också att se att de förändringar vi gör är rationella. Detta bör vara Poul Nyrup Rasmussens och även rådets och toppmötets ansvar.

Angående utvidgning bör vi högt och tydligt säga att vi fastställer tuffa kriterier samtidigt som de som uppfyller dem troligen blir medlemmar. Ordförandeskapet bör lägga grunden för en ny politik med Ryssland som är bestämd men öppen, öppen men bestämd. Vi behöver Ryssland för energisäkerheten men vi måste också fastställa stringenta regler och en bestämd politik när det gäller demokrati och respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna. Så här bör det vara och det är detta vi bör hoppas på under detta sista möte med det finländska ordförandeskapet.

Ni har gjort ett gott arbete och ni kan göra ännu mer under de kommande dagarna.

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! För några veckor sedan sa kommissionsledamot Olli Rehn att han inte ville se en upprepning av toppmötet om Turkiet 2004–2005, och sett ur det perspektivet var rådets möte i måndags en stor framgång. EU:s ministrar kom överens om att tillfälligt avbryta samtalen om ett antal förhandlingskapitel. Beslutet ligger i linje med kommissionens rekommendation som vår grupp redan har välkomnat. Detta sänder ett klart budskap till Turkiet om att genomförandet av Ankaraprotokollet inte är en förhandlingsbar del av anslutningsförfarandet och att om tilläggsprotokollet inte genomförs fullt ut kommer detta obönhörligen att få konsekvenser för förhandlingsprocessen. Det har aldrig rått några tvivel om detta och därför vill vi uppmana den turkiska regeringen att inta en mer konstruktiv ståndpunkt i denna fråga.

Samtidigt visar rådets beslut tydligt att förhandlingsprocessen kan, rentav måste, fortsätta. Det är oerhört viktigt att kommunikationskanalerna hålls öppna, och det krävs en konstruktiv inställning från båda parter för att se till att anslutningsprocessen inte fördröjs eller urartar till ömsesidig misstro. Så det kommer inte att bli något toppmöte om Turkiet, men jag hoppas att de ledare som kommer att närvara i morgon och i övermorgon ändå kommer att inse att dörren fortfarande står öppen för Turkiet, att den borde fortsätta att vara det och att kommissionen och rådet kommer att behöva göra extra ansträngningar för att göra något åt turkcyprioternas ekonomiska isolering. Alla framsteg inom det området kommer också att bidra till att föra tillbaka frågan om Ankaraprotokollet på rätt spår.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (UEN). – (PL) Herr talman! Det kommande toppmötet i Europeiska rådet kommer till viss del att vara det tyska ordförandeskapets officiella inledning. Vi vet alla att vi knyter stora förhoppningar till just detta ordförandeskap. I dag är listan över frågor som EU behöver ta itu med redan så lång att det säkert kommer att ta mer än ett halvår att komma igenom den. Därför är det oroande att en av de frågor som ska diskuteras vid EU:s toppmöte är det olyckliga konstitutionsfördraget som dödförklarats och begravts i de franska och nederländska folkomröstningarna. Ingen är ännu tillräckligt modig för att gå tillbaka till den första versionen av fördraget. I stället talas det om att ta enskilda kapitel från utkastet och lägga fram ett slags urvattnat fördrag för våra medborgare.

I stället för konkreta svar på frågor om kontinentens utveckling, kan EU:s befolkning se fram emot en ny portion nyspråk. Ingen språklig akrobatik i världen kan dölja det faktum att det franska och nederländska folket tydligt visade sitt motstånd mot förslaget till konstitution. De var emot tanken på en centraliserad europeisk superstat.

Europeiska rådets toppmöte och, i vidare bemärkelse det tyska ordförandeskapet, bör skicka ett tydligt budskap till människorna i medlemsstaterna om att deras vilja och de regler som fastställts tidigare respekteras.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Sanningen är att det inte går att konstruera en verklighet eller någon slags verklighet över huvud taget genom att bara berätta om och frambesvärja det förgångna. Herr talman! Om vi inte har en tydlig uppfattning av våra projekt och våra möjligheter kommer vi inte att kunna bygga framtiden eller förstå det förgångna.

Därför gläder det mig att det tjänstgörande ordförandeskapet för rådet är medvetet om att dess roll är att försöka sammanjämka viljor och skapa samförstånd så att EU-projektet kan gå vidare. Detta villkor är nödvändigt men inte tillräckligt, för alla institutioner måste arbeta i harmoni.

I detta sammanhang anser jag att vi borde välkomna att ministrarna i rådet (allmänna frågor) har beslutat att de tre kommande ordförandeskapen – det tyska, portugisiska och slovenska – ska utarbeta en strategisk plan.

Herr talman! Rådets ordförandeskap kommer och går, men kommissionen består. Därför måste kommissionen i hög grad delta i de tre kommande ordförandeskapens strategiska plan och den måste också i hög grad delta i förberedelserna inför Europeiska rådets möten.

Det är mycket lugnande att lyssna till det budskap kommissionens ordförande, José Manuel Barroso framför om EU:s framtid, den inre dimensionen och den yttre inriktningen, målen för Lissabonstrategin och de framsteg som återstår att göra i fråga om säkerhet, frihet och rättvisa.

Herr talman! Jag anser att varje institution måste göra sin del i enlighet med den balans som fastställs i fördragen, men jag anser att det är nödvändigt att återupprätta det harmoniska partnerskapet, dvs. den strategiska allians mellan parlamentet och kommissionen som har gjort det möjligt för oss att nå så långt och bli så framgångsrika i EU och som borde göra det möjligt för EU att vakna upp ur det som några kallar för en dvala eller en institutionell siesta och ta ett avgörande steg i rätt riktning.

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Herr talman, fru rådsordförande! Det har ägt rum vissa stora EU-händelser i Helsingfors. Men mitt intryck nu när ni står i begrepp att lämna över stafettpinnen till det tyska ordförandeskapet är att ert eget ordförandeskap inte kommer att vara särskilt framträdande i någons medvetande, med hänsyn till de problem som finns kvar. Men i slutändan är dessa problem inte bara ordförandeskapets ansvar utan allas vårt ansvar. Vi måste ta oss samman och återuppliva EU-projektet.

Ur denna synvinkel anser jag att den diskussion vi har haft här i parlamentet om absorptionsförmåga – den fråga som vi just har röstat om – är grundläggande. Den väcker än en gång frågor om hur effektiv och demokratisk Europeiska unionen är och om dess ekonomiska kapacitet. Jag hoppas att dessa frågor kommer att vara tydliga när ni överlämnar stafettpinnen till det tyska ordförandeskapet, så att vi inom en snar framtid kan få EU på rätt spår igen och framför allt göra det möjligt för våra EU-medborgare att se EU som en lösning i stället för ett problem.

Om vi ska göra detta är det två frågor som måste behandlas noggrant. För det första har vi frågan om den inre marknaden. Jag är bekant med de fanatiska anhängarna av den inre marknaden, som inte betraktar den som något annat än fri rörlighet för tjänster, varor och kapital. Utan en social modell eller en social dimension och utan ett direktiv om offentliga tjänster kommer den inre marknaden bara att fungera för dem som är starkast och rikast och den kommer att strida mot vad våra EU-medborgare förväntar sig av EU.

För det andra har vi energifrågan. Också inom detta område har jag erfarenhet av dem som passionerat förespråkar en liberalisering av marknaden som den enda lösningen på alla de problem vi känner så väl. Detta är en ganska begränsad syn på saken. Faktum är att vi också måste ta upp frågan om forskning, beskattning, samtrafik och geostrategi, och jag vet att ni har tydliga åsikter om dessa frågor, fru rådsordförande. Var beslutsam vid Europeiska rådets möte, så att vi kan göra framsteg inom detta område. Fatta mod!

  Panayiotis Demetriou (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det är uppenbart att Europeiska unionen idag huvudsakligen har två stora problem: det första är konstitutionsfördraget och det andra är frågan om utvidgning.

När det gäller konstitutionsfördraget måste vi erkänna att vi inte lyckades speciellt bra med det. Vi misslyckades med att uppnå positiva och påtagliga resultat. Vi måste anstränga oss ännu mer så att vi snart har en konstitutionell stadga för Europeiska unionen.

Vad gäller utvidgning handlar tyvärr de flesta diskussionerna om Turkiet, och situationen förvärras om vi beaktar den överseende hållning som Europeiska unionen intagit gentemot Turkiet. Europeiseringen av Turkiet har vårt fulla stöd. Vad gäller Turkiets misslyckande att uppfylla sina åtaganden gentemot Europeiska unionen hoppas vi att Turkiet kommer att inse att det var landet självt som ansökte om medlemskap i Europeiska unionen och inte tvärtom. Vi måste vänta och se. Kompromisser är bra men när de överskrider gränserna för principer och värderingar är det inte bra.

Turkiet måste lösa sina problem med Cypern och tillåta en rättvis lösning som godkänns av båda länderna genom att dra tillbaka sina trupper och avbryta isoleringen av turkcyprioterna, för isoleringen beror på ockupationen. EU måste vara delaktigt i arbetet med att hitta en lösning på Cypernproblemet med grund i europeiska värderingar och principer.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! I motsats till de pessimistiska och till och med deprimerande åsikter som vissa av de föregående talarna har uttryckt, anser jag att EU har gjort stora framsteg under det gångna halvåret med det finländska ordförandeskapet. I dag har vi här i parlamentet till exempel antagit den banbrytande Reachlagstiftningen, Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter har inrättats, EU har svarat flexibelt och effektivt på Libanonkrisen, och Rumänien och Bulgarien kommer att ansluta sig till familjen av EU-medlemsstater den 1 januari. Mina damer och herrar! Är inte detta tydliga exempel på framsteg och framgångar och bevis på att EU, trots de enorma utmaningar och problem vi står inför, kan agera effektivt?

Ja, EU måste göra sina mekanismer för beslutsfattande mer effektiva och flexibla och anta de grundläggande principer som ingår i den europeiska konstitutionen, som – och det vill jag vill påminna er om –alla regeringar i EU med 25 medlemsstater har anslutit sig till. Jag vill tacka Finland, inte bara för att det var det sextonde landet som antog konstitutionen, utan också för att det har fört diskussionen om den europeiska konstitutionens framtid vidare. Det vi behöver nu är också en tydlig ståndpunkt och tydliga uttalanden från ledarna i länder som Polen, Förenade kungariket och Tjeckien, som ännu inte har ratificerat fördraget, om vad de vill göra nu med dokumentet, när de kommer att ratificera det och – om de inte kommer att ratificera det – vilka alternativa lösningar de föreslår. Jag skulle vilja få ett sådant uttalande denna vecka vid EU:s toppmöte i Bryssel.

  Markus Ferber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru rådsordförande, herr ordförande för kommissionen, mina damer och herrar! I dag är det ännu inte rätt tidpunkt för en slutgiltig bedömning av vad det finländska ordförandeskapet åstadkommit under andra halvåret 2006. Detta kommer vi att kunna göra nästa vecka, mot bakgrund av vad som händer vid toppmötet.

Jag anser dock att det finns en mycket framträdande punkt som vi inte får släppa, något som har varit en särskilt viktig drivkraft för det vi har gjort de senaste dagarna, det vill säga frågan om vad vi har för inställning till oss själva och allt det vi har åstadkommit de senaste 50 åren, och om vi är villiga att motivera detta för dem som vill ansluta sig till EU. Jag säger detta med en viss glöd, eftersom jag av erfarenhet vet, särskilt efter samtal med Turkiet, att vi mycket väl kan använda samma terminologi men faktiskt mena helt olika saker. För vår egen skull måste vi själva vara klara över vad det är som förenar oss.

Det intryck jag får efter att ha lyssnat till debatten i eftermiddags är att vi har en mycket färggrann julgran, och att alla lägger sina julklappar under den och ser sina egna klappar där och resten av granen också. Men det är inte så EU fungerar internt, och inte kommer vi att kunna sälja EU framgångsrikt till omvärlden under de förutsättningarna.

Än en gång hör jag att ett nytt kapital kan komma att öppnas, trots att åtta kapitel har lagts åt sidan under förhandlingarna med Turkiet. Vi kommer inte att komma någonstans om vi gör samma sak som gjorde det så svårt för oss under den senaste utvidgningsomgången, det vill säga om varje ordförandeskap för rådet vill bräcka sina föregångare i fråga om hur många kapitel det lyckas inleda eller slutföra.

Vi måste göra klart för oss själva vad vi står för och vad som förenar oss – jag har just upptäckt att det är ganska lite som förenar mig med Pervenche Berès – och detta måste vi nu lösa internt om vi ska kunna förmedla det till omvärlden. Det är budskapet som borde komma från toppmötet i december och från det finländska ordförandeskapet för rådet.

  Gary Titley (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera den tjänstgörande ordföranden till att han, med karakteristisk finländsk ärlighet men ett okarakteristiskt rättframt ordförandeskap, har beskrivit de svårigheter rådet har med att få medlemsstaterna att komma överens i olika frågor och hur omöjligt det är att göra framsteg inom vissa områden där vi har enhällighet. Det är väldigt viktigt att EU uppnår resultat inom områden som rättsliga och inrikes frågor och invandringspolitik, och vi måste se till att framstegen görs för våra medborgares bästa. Jag hoppas att vi inom områden där vi nästan nått en överenskommelse, till exempel fångtransporter och möjligheterna till snabbinsatsenheter vid nödlägen, kan genomdriva dem vid ett toppmöte.

Vi kan också tillämpa samma princip på medlemsstaterna inom andra områden, vilket kommissionen gjorde igår när den vidtog åtgärder för att öppna upp energimarknaderna samt för ekonomiska reformer. Vi får inte glömma vikten av att få medlemsstaterna att genomföra vad de lovat att genomföra inom ramen Lissabonstrategin som helhet.

Men utvidgning är helt klart den stora frågan. Vi tycks ha undvikit en tågkrasch med Turkiet, men det finns inga garantier för att tåget inte ska stanna helt. Om det gör det kommer konsekvenserna att bli mycket allvarliga, inte bara för Europeiska unionen utan också för Balkanländerna. Vi måste fortsätta vårt utvidgningsarbete. Vi får inte distraheras av detaljer som absorptionsförmåga, för vi vet alla att ingen skulle vilja prata om absorptionsförmåga om Norge skulle vilja gå med. Det är ett kodord för någonting annat. Låt oss fortsätta med utvidgningen, låt oss hålla oss kvar på vägen.

  Nikolaos Vakalis (PPE-DE). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag kommer också att inrikta mig på den stora frågan om utvidgningen, som den senaste tiden åter har varit i fokus.

För det första är det uppenbart att EU måste hålla sina löften. Alltså kan vi inte ta tillbaka det löfte vi gav om möjligheten att ansluta sig till EU för både Turkiet och Kroatien och de andra länderna på västra Balkan.

Lika klart är det att EU:s integrationsförmåga är en viktig faktor som alla medlemmar måste ta hänsyn till. Det får inte ske någon utvidgning om den inverkar negativt på sammanhållningen i EU och på dess förmåga att utarbeta och genomföra sin politik. Detta ligger inte bara i EU:s intresse utan även i kandidatländernas. Av den anledningen och oavsett vilka sanktioner som införs om villkoren inte efterlevs, ligger det i alla kandidatländers intresse att inte obstruera eller ständigt förhala saker och ting när det gäller att följa den framförhandlade ramen. Denna ram definieras av EU, inte av dem.

Kandidatländernas utveckling för att uppfylla sina åtaganden gentemot EU kan mycket väl vara en smärtsam process, men det är också deras enda möjlighet att modernisera sig och därför måste de hantera denna process.

Slutligen får vi inte glömma EU:s konstitutionsproblem som fortfarande är olösta. Det är uppenbart att vi inte kan försöka göra någon ytterligare utvidgning av EU utan att först lösa detta problem framgångsrikt, för ett EU som inte fungerar kan helt enkelt inte ta in nya medlemsstater.

  Mia De Vits (PSE). – (NL) Herr talman, fru rådsordförande, herr ordförande för kommissionen! Jag kan inte tänka mig att rådet inte kommer att säga något om omstruktureringen av Volkswagens anläggning i Vorst. Det blir allt vanligare med omstruktureringar, och Volkswagens beslut är hårt och kommer direkt eller indirekt att kasta tusentals familjer in i en osäker tillvaro.

Jag anser att EU inte bara kan bidra via strukturfonder eller en globaliseringsfond utan att även kommissionen bör övervaka detta. Blev fackföreningarna kontaktade i tid? Jag anser att så verkligen inte var fallet med Volkswagen. Bygger omstruktureringen på ekonomiska motiv eller spelade andra nationella motiv också in? Volkswagens anläggning i Vorst är den näst mest produktiva anläggningen. Det är riktigt att bilindustrin producerar mer än vad som efterfrågas, men jag anser att det är just i tider som dessa som det krävs en verklig industripolitik. CARS 21 är ett första steg, även om jag tycker det verkar vara långt ifrån tillräckligt.

  Francisco José Millán Mon (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag ska inrikta mig på två frågor som gäller Europeiska rådets kommande möte. För det första utvidgningen. Utvidgningen har varit och är fortfarande en framgång för EU. Den har skapat både politiska och ekonomiska fördelar och har stärkt EU:s roll i världen. Jag är övertygad om att den kommer att vara positiv för Bulgarien och Rumänien.

Den femte utvidgningen har visat EU:s så kallade omvandlingsförmåga, som har stimulerat till djupgående och positiva förändringar på det politiska, ekonomiska och sociala planet i länder som tills helt nyligen dignade under det kommunistiska oket. Men eftersom utvidgningen har varit en framgångssaga, måste den sagan berättas ordentligt. Därför stöder jag kommissionen när det gäller vikten av kommunikation. Det vill säga medborgarna måste bli medvetna om fördelarna. Jag hoppas att det kommande Europeiska rådet också kommer att vara medvetet om detta.

Jag stöder också tanken på villkorlighet. Kandidatländerna måste uppfylla sina åtaganden och göra de reformer som krävs. Naturligtvis måste vi under processens gång ta hänsyn till EU:s förmåga att integrera alla dessa länder. Dessutom kan utvidgningsprocessen inte fortgå i oändlighet, och därför instämmer jag också med i kommissionens tanke på konsolidering.

Den andra frågan är invandringen. I mitt land är den olagliga invandringen tyvärr en mycket aktuell fråga. Herr talman! Jag hävdar bestämt att den olagliga invandringen måste vara en central fråga i EU:s förbindelser med tredjeländer. Det gläder mig att EU under det finländska ordförandeskapet har hållit ministermöten om invandring och utveckling med afrikanska länder i Rabat och Tripoli, men vi måste gå vidare från slutgiltiga slutsatser till handling. Det är till exempel avgörande att vi tecknar återtagandeavtal. Tyvärr det långt kvar till detta. Under hur många år har kommissionen förhandlat om återtagandeavtalet med Marocko och avtalet med AVS-länderna? Vi har Cotonouavtalet, men trots artikel 13 i detta sker inga framsteg, varken i fråga om återtagande eller om återtagandeavtal. Jag är också ganska bekymrad över den optimism jag har hört uttryckas över situationen med Frontex.

Herr talman! Den olagliga invandringen är ett mycket allvarligt problem med långtgående konsekvenser, och ett område utan gränser som Schengen påverkar oss alla. Vi måste agera beslutsamt för att se till att de uttalanden och åtaganden som upprepas vid så många ministerkonferenser förverkligas. Europeiska rådets möte måste arbeta beslutsamt för detta mål.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (MT) Herr talman! Jag kommer också att tala om invandringen. För rättvisans skull anser jag att vi bör säga att detta år kan gå till historien som det år då EU äntligen började se verkligheten i vitögat när det gäller frågan om olaglig invandring. Det har varit ett år då EU har insett att länderna i södra EU inte kan lämnas att möta detta problem ensamma. Det handlar alltså om ett helt annat förslag än de ”dörrar” och ”fönster” som Daniel Cohn-Bendit nämnde. Vi har faktiskt börjat se begynnelsen av en gemensam åtgärd, och åtgärder på kort sikt är lika nödvändiga som åtgärder på lång sikt.

För första gången har vi sett patruller från EU i Medelhavet precis som i Atlanten. Nästa år måste vi inte bara fortsätta med dessa patruller utan också förstärka och utöka deras verksamhet till alla månader då vi är sårbara. Tack vare detta parlament har vi sett en större budget anslås till Frontex som spelar en avgörande roll på detta område. Dessutom kommer vi i morgon att rösta om fyra nya fonder, bland annat en EU-fond särskilt ägnad åt att stärka de yttre gränserna. Detta måste vi göra om vi vill att immigrationsflödet ska minska.

Jag förväntar mig att dessa fonder kommer att användas effektivt från och med januari. Det är uppmuntrande att fonderna kommer att ha en nödfallsklausul så att bistånd kan ges omedelbart i nödsituationer. I slutet av november lade kommissionen – som jag gratulerar – dessutom fram nya förslag för att stärka de yttre havsgränserna i södra EU. Dessa förslag omfattar inrättandet av ett nätverk av kustpatruller och ett europeiskt system för gränsövervakning. Jag gratulerar kommissionen till dessa förslag.

Därför måste EU:s regeringar när de diskuterar invandringen visa den politiska vilja och solidaritet som krävs, så att vi kan gå vidare på den väg vi äntligen slagit in på – den rätta vägen. Om vi under detta år äntligen började acceptera verkligheten måste nästa år dessutom bli det år då vi kan visa klart att när vi samarbetar kan vi ta itu med också de allra svåraste utmaningarna.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera kommissionens ordförande till den goda laganda och den goda kontroll han har i sitt kabinett, eftersom det verkar som att de måste ha matchande slipsar. Det är mycket bra för det bevisar att de har allting under kontroll!

Europeiska rådet handlar om tre saker. Jag trodde att socialisterna var emot produktplacering och jag kan berätta för Mia De Vits att det här mötet inte handlar om Volkswagen, det handlar om tre saker: utvidgning, konstitutionen samt rättsliga och inrikes frågor.

Vad anser jag då att nyckelmeddelandet för utvidgning bör vara? Det bör vara tredelat. För det första måste vi fortsätta vårt åtagande att utvidga. Om vi får in det i slutsatserna menar jag att vi har lyckats. För det andra tycker jag att integrationskapaciteten bör definieras, men det får inte vara ett villkor för utvidgning. Om ni får fram det anser jag att det skulle vara mycket bra. För det tredje anser jag att vi behöver lite mer offentlig debatt om utvidgning och inte minst om offentligt försvar. Just nu har vi i flera länder ett politiskt ledarskap som först beslutar om utvidgning för att direkt därefter börja skylla allt ont i världen på utvidgningen. Jag anser inte att det är rätt tillvägagångssätt.

För det andra, konstitutionen. Som gammal statstjänsteman förstår jag behovet av konfidentiella samråd, men det skulle vara trevligt om ni kunde berätta lite om vad de ska leda till. Jag vill också tacka det finländska ordförandeskapet och Finland för att man har ratificerat konstitutionen. Jag menar att det var ett mycket viktigt steg och en viktig gest. Det pågår många diskussioner om konstitutionen just nu. Personligen är jag emot idén om ett minifördrag. Jag vill ha ett ”utökat fördrag”, med andra ord en andra upplaga av fördraget. Om vi uppnår det till 2008 eller 2009 tror jag att det skulle vara mycket bra.

Slutligen rättsliga och inrikes frågor. Jag är utled på att höra folk säga att vi inte kan gå vidare i den här frågan på grund av konstitutionen. Nej! Vi bestämde oss i Amsterdam för att börja tillämpa omröstning med kvalificerad majoritet, vi stärkte det i Nice och vi gjorde det med konstitutionen. Om vi har den politiska viljan, och det här riktas direkt till den tyska regeringen, kan vi gå över till omröstning med kvalificerad majoritet inom alla frågor som rör rättsliga och inrikes frågor.

Jag vill gratulera det finländska ordförandeskapet till ett väl utfört arbete.

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag tacka er för denna utmärkta debatt och de kommentarer och råd som ordförandeskapet har fått under diskussionerna. I mitt inledningsanförande fördjupade jag mig inte i utvidgningsdiskussionen, och det tänker jag inte göra nu heller eftersom vi diskuterade detta mycket ingående här i parlamentet i morse. Detta är ett av Europeiska rådets största bekymmer, men vi diskuterade detaljerna under vårt sammanträde tidigare i dag.

I flera tal togs frågan om ett socialt EU upp. Men låt mig påminna er om att vid det informella toppmötet i Lahtis hölls det också ett socialt toppmöte och, som José Manuel Barroso nämnde, fattades ett beslut om fonden för justering för globaliseringseffekter. I Finland har vi för vana att påminna oss om att vi först måste skapa välstånd om vi ska kunna dela det, och detta är anledningen till att så stor uppmärksamhet ägnades åt politiken för innovation och konkurrenskraft under Finlands ordförandeskap.

När det gäller invandringen vill EU framför allt ha en omfattande diskussion om invandringsfrågorna, och detta tänker Europeiska rådet bekräfta under sina överläggningar i helgen. Diskussionen om invandringen blir omfattande i den meningen att den inte enbart kommer att handla om gränskontroll eller olaglig invandring. Den kommer också att ge enorma möjligheter att diskutera laglig invandring. Under sommaren och i höstas anordnade vi två konferenser med våra afrikanska partner om detta, så att vi skulle kunna undersöka de bakomliggande orsakerna till framför allt den olagliga invandringen och hantera dem på lång sikt. Det är bra att vi stöder Frontex arbete, men detta är bara en liten del av hela frågan med invandringspolitiken.

När det gäller Galileo finns det inget beslut i sikte inom Europeiska rådet om dess placering och det finns inga planer på att diskutera frågan. Jag vill påminna ledamöterna från de nya medlemsstaterna att ibland krävs det mödosamma insatser för att inrätta EU-organ. Finland har varit medlem i EU sedan 1995, och i och med att kemikalieförordningen antogs i dag av Europaparlamentet kommer Finland att få sitt första EU-organ efter över tio års medlemskap. Jag vill tacka parlamentet för det.

Slutligen vill jag återvända till diskussionen om konstitutionsfördraget. Vi måste komma ihåg att de bilaterala samråd som det finländska ordförandeskapet har hållit beror på slutsatserna från Europeiska rådets möte i juni, då Tyskland fick i uppgift att rapportera om läget för konstitutionen vid Europeiska rådets möte nästa vår. Men den rapporten måste bygga på mycket intensiva samråd med medlemsstaterna. Nu är vi klara med den första samrådsrundan. Den hölls i en förtroendefull anda, och därför har väldigt lite information offentliggjorts eller kommer att offentliggöras, eftersom avsikten är att det tyska ordförandeskapet ska kunna fortsätta arbetet med utgångspunkt i vår analys och sedan utarbeta en rapport till Europeiska rådet.

Det som framgått tydligt av denna diskussion är att alla verkar ha en åsikt om vad andra tycker. Vi verkar alla känna mycket väl till vad människor tycker i olika länder. Vår samrådsrunda var ett försök att föra direkta och konkreta diskussioner med regeringarna om hur de ser på situationen och leta efter möjliga vägar framåt. Tiden är ännu inte inne för ett beslut, inte ens för förhandlingar. Det här har helt enkelt varit en möjlighet att lyssna till människors åsikter, och det går bara att dra mycket försiktiga slutsatser. Om läget skulle beskrivas med ett ord, som en av parlamentsledamöterna föreslog, skulle jag beskriva det med ordet ”reformer”. Vi har ett brett samförstånd om behovet av reformer, och nu överväger vi hur vi kan gå vidare och vilka slags reformer som behövs.

Herr talman! Eftersom detta är mitt sista framträdande i plenum, bortsett från frågestunden som börjar strax, vill jag tacka Europaparlamentet personligen och på ordförandeskapets vägnar för dess mycket mångskiftande, rentav brokiga, men alltid utmärkta samarbete.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. (PT) Det råder inga tvivel om att trots att åsikterna naturligtvis skiftar, har denna diskussion visat att det finns områden av starkt samförstånd och jag skulle vilja lyfta fram dessa, eftersom några av dem är viktiga.

Vi försöker skapa ett nytt samförstånd om utvidgningen och, ärligt talat, frågan om Turkiet är känslig och delar den allmänna opinionen i våra länder. Det faktum att kommissionens förslag – som fick stöd av det finländska ordförandeskapet och utformats i nära samarbete med det finländska ordförandeskapet i varje steg – fick enhälligt stöd av medlemsstaterna genom deras utrikesministrar var avgörande eftersom vi hade kunnat stå inför ett mycket allvarligt problem i dag.

Vi har i en så känslig fråga som denna kunna komma fram till en ståndpunkt som vi anser är balanserad, trovärdig och rättvis, och i dag fick den en genljudande majoritet bland ledamöterna av detta parlament som fick säga sitt. Nu kommer vi förhoppningsvis att kunna hålla en riktig strategisk diskussion om utvidgningen. Jag vill bara framhålla Alexander Stubbs anmärkningar som jag tyckte var mycket relevanta. Det är avgörande att europeiska ledare på alla nivåer, inte bara stats- och regeringscheferna utan också Europaparlamentet och alla andra med politisk auktoritet på nationell nivå, för en seriös diskussion om utvidgningsfrågan, oavsett om EU ser utvidgningen som en stor möjlighet eller ej. Och en stor möjlighet är exakt vad utvidgningen innebär för EU, politiskt, ekonomiskt och kulturellt, och jag vill rentav säga historiskt. För att denna diskussion skulle kunna äga rum var det viktigt att rensa bort de svåraste aktuella frågorna, så att vi kunde koncentrera oss på det viktiga.

Jag hoppas att rådet bekräftar detta nya samförstånd. Vi behöver det och vi behöver ha mod att diskutera med våra medborgare om vad utvidgningen innebär.

Tidigare i dag var jag i Berlin för att delta i en intervju med förbundskansler Angela Merkel i ett populärt tyskt tv-program där publiken ställde frågor till oss, till exempel om hur mycket Tyskland riskerar att förlora på utvidgningen och vilka företag som skulle flytta ut. Mitt uppdrag var att förklara att exempelvis Tyskland har enorm nytta av utvidgningen, att utvidgningen bidrar till att skapa sysselsättning i Tyskland, att Tysklands export på 17 miljarder euro 1994 till de länder som numera är våra nya medlemsstater steg till omkring 80 miljarder euro i år, att Tysklands export till de nya medlemsstaterna är större än importen och att utvidgningen ger fler arbetstillfällen – inte färre – i de 15 gamla EU-medlemsstaterna.

Utvidgningen har varit bra för EU och jag anser att detta har varit rådets viktigaste bidrag. Låt oss arbeta för att skapa ett nytt samförstånd om utvidgningen. Jag har inte för avsikt att ta upp de andra frågor som förklarades så väl av Paula Lehtomäki.

Jag vill tacka för den positiva anda av samarbete som vi har haft tillsammans med det finländska ordförandeskapet och som svar på en fråga om togs upp – av Sarah Ludford om jag inte missminner mig – vill jag tillägga, eftersom jag inte nämnde denna fråga i mitt första anförande, att kommissionen kraftfullt fördömer den så kallade konferensen om förintelsen i Teheran. Om det inte var så tragiskt skulle det vara skrattretande. Det är fel att förolämpa minnet av så många offer för förintelsen på detta sätt. Också i denna fråga måste vi inta en principfast hållning.

  Talmannen. Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Jag är förbluffad över att flera ledamöter valt att fokusera på sitt ställningstagande mot konstitutionsfördraget i sitt bidrag till den här debatten, även om frågan inte står på dagordningen för detta rådsmöte, utan för det som kommer att hållas i juni.

Det stämmer inte heller när de säger att frågan är död eftersom den blivit ”förkastad”. Den har förkastats av två länder och godkänts av 18, samtidigt som resten väntar och ser vad som händer. Den har inte förkastats, vi har helt enkelt skilda åsikter. Det är helt rätt av rådet att försöka övervinna de skilda åsikterna både från minoriteten som avvisade fördraget och majoriteten som stöder det. Att vidhålla att de nuvarande fördragen för evigt bör vara oförändrade på grund av att det här fördraget förkastades av Frankrike och Holland är ohållbart.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Trots att de sociala problemen hopar sig i EU finns det som vi alla vet ett allt större påtryckningar för att vi ska bedriva en nyliberal politik. Vi vet att det är katastrofala problem förknippade med den politiken, nämligen arbetslöshet, osäkra arbetstillfällen fattigdom och social ojämlikhet. Dessutom finns det en tendens att betona invandringspolitiken och man försöker öka användningen av omröstning med kvalificerad majoritet, under förevändningen att detta underlättar politiken inom detta område, medan den verkliga avsikten är att vidta mer säkerhetsinriktade åtgärder.

På samma sätt finns det ett ökat fokus på institutionella frågor, i ett försök att återuppliva den så kallade europeiska konstitutionen. Det är symptomatiskt att i möten med företrädare för de kommande ordförandeskapen, som Tyskland, hamnar institutionsfrågan alltid högst upp på dagordningen, tätt följd av den inre marknaden och energifrågan. Lika symptomatiskt är det sätt på vilket de sociala frågorna och miljöfrågorna tonades ned. Man nämnde ingenting om översynen av Europeiska centralbankens status och riktlinjer, trots de allvarliga konsekvenserna av denna politik för de svagaste ekonomierna, familjerna och mikroföretagen samt de små och medelstora företagen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Bara ett par kommentarer med de 200 ord jag har att röra mig med...

Kanske den viktigaste aspekten i fråga om utvidgningen är att på nytt bekräfta att FN:s resolutioner om Cypern måste följas och att Cypernfrågan inte får manipuleras i samband med de motsägelser som omger Turkiets anslutning till EU.

Vad gäller den så kallade konstitutionella processen är förslagen tydliga och motsägelserna finns fortfarande kvar. Samtidigt som behovet av att återuppliva den europeiska konstitutionen har bekräftats på nytt hör vi nu talas om ett samförstånd som är mindre ambitiöst men som innehåller de grundläggande delarna. Man talar om en namnändring och om ett (falskt) ”miniavtal” där betoningen läggs på institutionella frågor (under förevändning att EU måste fungera, men som i verkligheten garanterar att de stora makterna dominerar beslutsfattandet) och på vad som kallas EU:s roll i världen (med andra ord militarisering och interventioner i utlandet). Det finns till och med de som säger att om vi ”säljer in” tanken på ett sådant (falskt) ”miniavtal” kommer det inte att behövas några folkomröstningar i vissa medlemsstater. Detta ”minifördrag” skulle innehålla huvuddelarna i den europeiska konstitutionen och ge intryck av att vara något helt annat.

Detta är med andra ord ytterligare ett försök att (åter)införa det förkastade fördraget, och det portugisiska ordförandeskapet kommer att få detta synnerligen oacceptabla uppdrag under andra halvåret 2007.

21. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. Nästa punkt är frågestunden (B6-0448/2006).

Följande frågor har ställts till rådet.

  Talmannen.

Fråga nr 1 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0956/06)

Angående: Det finländska ordförandeskapets åtgärder för barn och familjer

Vilka framsteg har det finländska ordförandeskapet gjort med att förbättra barns och familjers välfärd i Europeiska unionen?

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Många av de beslut som EU fattar har direkt eller indirekt inverkan på barns liv. Exempel på detta är lagar om socialt skydd, arbetsmarknad, hälsa, rättvisa och jämlikhet mellan kvinnor och män. Harmoniseringen av familjepolitiken, arbete och familjeliv och arbetet för att främja och bevara goda arbetsvillkor är också avgörande för barns och familjers välfärd. Dessa och andra frågor fanns på dagordningen vid det informella mötet i början av juli med EU:s ministrar för sysselsättning, socialpolitik och hälso- och sjukvård.

Åtgärder som är effektiva och som vidtas så tidigt som möjligt för att undanröja fattigdom och social utestängning ökar välfärden för barn och barnfamiljer. Vid sitt möte i mars betonade Europeiska rådet behovet av åtgärder för att få slut på barnfattigdomen. Detta diskuterades också vid EU:s femte rundabordskonferens om fattigdom och social utestängning som hölls i mitten av oktober. Ämnet ingick också i de nationella strategirapporter om social trygghet och social integration som medlemsstaterna utarbetade för kommissionen i september.

Att förena arbete med familjeliv är en stor utmaning på en föränderlig arbetsmarknad. Barnens välfärd innebär att båda föräldrarna måste ta ansvar för familjens vardagsliv. Det finländska ordförandeskapet har tagit upp faderskap och mäns ökade deltagande i familjelivet till diskussion. Vid början av oktober anordnades en konferens kallad ”Män och jämställdhet” och i december antogs rådets slutsatser. Under det finländska ordförandeskapet lade kommissionen fram ett meddelande om barnens rättigheter. Detta diskuterades av olika arbetsgrupper i rådet och av den permanenta mellanstatliga gruppen L’Europe de l’enfance (”Barndomens Europa”), som består av höga tjänstemän med ansvar för barn- och familjepolitiken i medlemsstaterna.

Under det finländska ordförandeskapet har rådet arbetat hårt med förslaget om att inrätta Daphne III-programmet. Detta program skulle också kunna användas för att finansiera vissa av de åtgärder som nämns i meddelandet om barnens rättigheter. Syftet är att parlamentet och rådet ska fatta ett gemensamt beslut före utgången av detta år utifrån det politiska samförstånd som nåddes om detta vid rådets möte i december.

Låt mig slutligen nämna att Finland anordnade ett öppet seminarium om förskoleutbildning i slutet av november i Helsingfors. Därför är det riktigt att påstå att ministerrådet under det finländska ordförandeskapet har varit aktivt inom flera av de politikområden som är nära knutna till barns välfärd. Ordförandeskapet är självt också ansvarigt för flera viktiga initiativ i fråga om barn och familjer.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag vill tacka ministern för informationen och den ingående redogörelsen för alla åtgärder, både från rådet och från kommissionen. Jag litar på att nästa ordförandeskap kommer att fortsätta dessa åtgärder så att vi får resultat. Jag har ingen följdfråga.

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman! I rådets arbete strävar vi efter kontinuitet inom alla politikområden. Det finländska ordförandeskapet har haft ett mycket nära samarbete inom olika politikområden med Tyskland, nästa ordförandeland, och jag är säker på att den goda politiken kommer att fortsätta och förstärkas även under de kommande ordförandeskapen.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Fru rådsordförande! Vi vet att de flesta arbetstagare är anställda i familjeföretag. Det finns planer på att främja familjeföretag. Har ni för avsikt att driva detta vidare, och anser ni att förslag också bör lämnas in i fråga om beskattningen av familjer?

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman! Skattelättnader kan också användas för att underlätta kombinationen av arbete och familjeliv, men som parlamentsledamoten säkert vet är harmoniseringen av beskattning på EU-nivå fortfarande ganska begränsad. Ändå är det viktigt att den familjevänliga aspekten är ett av kriterierna när vi diskuterar dessa frågor.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Fru talman! Barnens välfärd i EU står fortfarande inför vissa svårigheter, men de har i stort sett lösts. Men vad händer med barn som befinner sig i EU och som inte är EU-medborgare? Det finns internationell lagstiftning om skyldigheten att skydda dessa barn, men i vissa områden har antalet invandrarbarn ökat eftersom de inte kan skickas tillbaka till sina ursprungsländer, och de regionala eller lokala myndigheterna måste ta ansvar för dem.

Har rådet övervägt möjligheten att vidta åtgärder i fråga om invandrarbarn i EU?

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman! Frågan om integration i samband med invandringspolitiken är ett viktigt område som också direkt påverkar invandrarbarn. För de familjer som de aktiva integrationsåtgärderna riktar sig till måste barnens levnadsvillkor och deras integrering i ett nytt europeiskt hemland vara ett bättre och mer fruktbart alternativ. Som jag sa i mitt första svar har kommissionen lagt fram ett meddelande om att främja barns rättigheter i EU och det handlar faktiskt också om andra medborgare än dem som är födda i EU. Dessutom är EU:s omfattande handlingsprogram för att bekämpa den sociala utestängningen ett försök att till exempel förbättra informationsutbytet för att förhindra social utestängning.

  Talmannen.

Fråga nr 2 från Manuel Medina Ortega (H-0959/06):

Angående: Strategier för invandringen

Vilka strategier kommer rådet, med hänsyn till de omfattande migrationsströmmarna i världen samt de demografiska problemen och problemen med befolkningens åldrande i Europeiska unionens länder, att tillämpa för att reglera invandringen till Europa under den närmaste framtiden?

  Paula Lehtomäki , rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen, som godkändes i november 2004, och rådets och kommissionens handlingsplan 2005 för detta, skapar båda en ram för att utveckla en EU-politik för laglig invandring. I Haagprogrammet erkänns redan den avgörande roll som laglig invandring spelar för att till exempel förstärka EU:s ekonomiska utveckling. Samtidigt konstateras i programmet att det är medlemsstaterna som är behöriga att besluta om antalet lagliga invandrare. Med detta i åtanke har kommissionen för avsikt att lägga fram flera förslag till rättsakter i enlighet med det handlingsprogram för laglig invandring som antogs i januari 2006.

Det första av dessa är ett förslag till ett allmänt ramdirektiv vars främsta syfte skulle vara att garantera gemensamma rättigheter för alla tredjelandsmedborgare som redan arbetar lagligt i en medlemsstat men som ännu inte har permanent uppehållstillstånd i EU. Dessutom kommer kommissionen att lägga fram fyra separata förslag till direktiv med hänvisning till de grupper av arbetstagare som medlemsstaterna i allmänhet behöver. Dessa förslag gäller kraven för invandring och bosättning av högutbildade arbetstagare, säsongsarbetare och anställda praktikanter, förfarandena för att reglera invandring av personal som tillfälligt sänts ut av sitt företag till ett annat land samt tillfälliga bosättningar och vistelser i ett land.

En annan prioriterad fråga är bättre tillgång till information om olika aspekter av invandringen, utbyte av information och effektivare spridning av information. Nya instrument är tänkta att utvecklas för detta under de närmaste åren. Det kommer sammanlagt att bli fem instrument, varav det första är ”Europeiska året för arbetstagares rörlighet” detta år, som nästa år ska följas av ”Europeiska året för lika möjligheter för alla”. Det andra instrumentet är EU:s invandringsportal som ska upprättas i slutet av nästa år. Det tredje instrumentet är det interaktiva informationssystemet om medlemsstaternas åtgärder i asyl- och invandringsfrågor. Det fjärde instrumentet är det europeiska migrationsnätverket och det femte handlar om vidareutvecklingen av portal för yrkesutövares rörlighet och EURES-nätverket, eftersom de anses kunna bidra till hanteringen av ekonomisk invandring.

När det gäller integrationen av tredjelandsmedborgare i värdländernas samhällen, något som vi talade om i samband med den föregående frågan, bistår EU medlemsstaternas integrationspolitik genom ekonomiska instrument, bland annat förberedande åtgärder för integreringen av tredjelandsmedborgare. Ett solidaritetsinstrument inrättades nyligen inom ramen för budgetramen 2007–2013, nämligen Europeiska fonden för integration av tredjelandsmedborgare, som kommer att ge ny näring åt medlemsstaternas integrationspolitik. Syftet med fonden handlar om de utmaningar som uppstår i samband med integration. Fonden kompletterar därmed åtgärder som vidtas inom ramen för Europeiska socialfonden. Dessa syften bygger på de gemensamma grundläggande principer för integration som antogs av rådet i november 2004.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! De frågor som kommit upp i detta ärende visar vilket stort intresse som finns för invandringsfrågorna bland oss som är företrädare för EU:s befolkning. Jag vill särskilt tacka det finländska ordförandeskapet för den vikt det har lagt vid dessa frågor.

Min följdfråga lyder som följer: Anser ordförandeskapet att invandringen nu är en gemenskapsfråga och att den i enlighet med subsidiaritetsprincipen inte kan ligga kvar i medlemsstaternas händer utan måste ligga i EU:s händer? Mer konkret anser rådets tjänstgörande ordförande inte att detta är en lämplig tidpunkt för att tillämpa övergångsklausulen?

När det gäller föregående fråga handlade den inte om invandrarbarn som befinner sig i EU tillsammans med sina familjer, utan snarare om invandrarbarn som anländer ensamma till EU. Ingen tar hand om dem och regeringarna vet inte vad de ska göra.

  Paula Lehtomäki , rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman! När vi före frågestunden diskuterade dagordningen för Europeiska rådets möte denna vecka, gjorde vi mycket klart att EU:s stats- och regeringschefer också skulle diskutera EU:s invandringspolitik under veckan. I den meningen håller detta på att i mycket högre grad bli en gemenskapsfråga, eftersom vi anser att det skulle vara väldigt bra att ha gemensamma riktlinjer och grundläggande principer för invandringspolitiken. Men som jag sa i mitt första anförande kommer medlemsstaterna till exempel att diskutera den lagliga invandringens storlek och hur många människor de vill ta in ur sin egen synvinkel. När det gäller den övergångsklausul som parlamentsledamoten hänvisar till, beskrev jag nyligen i en diskussion i detalj hur hårt ordförandeskapet har arbetat för att effektivisera beslutsfattandet i rättsliga och inrikes frågor men utan att lyckas med detta.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Fru talman! Ni nämnde tidigare att ett direktiv håller på att utarbetas för att främja och reglera invandringen av högt kvalificerade specialister. Vi har här i Europaparlamentet en utvecklingspolitik som syftar till att förbättra livet i de länder som människor utvandrar ifrån. Strider inte dessa politikområden och synvinklar mot varandra? Vi kommer att bjuda in kvalificerade invandrare till våra länder, låter dem inte skapa välstånd i sina egna länder, utan använder dem i stället till vår fördel.

  Paula Lehtomäki , rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman! Först av allt bör vi komma ihåg att kommissionen ensam är behörig att lägga fram lagstiftningsförslag, så rådet kommer inte att arbeta med detta direktiv. Kommissionen kommer att utarbeta förslaget, men kommissionen har ännu inte hänskjutit det till de lagstiftande organen. Frågan om utbildade arbetstagares status är just den typ av fråga där det behövs en mycket övergripande strategi för EU:s invandringspolitik. Å ena sidan vill EU i viss omfattning rekrytera högutbildade människor från utvecklingsländer för sina egna behov. Å andra sidan måste vi också erkänna att det skadar utvecklingsländernas egen utveckling om kompetenta människor lämnar dessa länder. Alltså är det viktigt att dessa mycket känsliga frågor diskuteras på EU-nivå och att de också diskuteras med våra partner. Detta skedde vid de två konferenser som har hållits mellan EU och Afrika det senaste halvåret, där dessa frågor, som är mycket multilaterala till sin karaktär, togs upp.

  Derek Roland Clark (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Jag har ingen följdfråga. Jag ville bara göra er uppmärksam på att jag är närvarande för min egen fråga som ni redan lagt fram.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Fru rådsordförande! Anser ni att det är bra om EU:s medlemsstater ensidigt ger så många som en miljon personer medborgarskap under en kort period och därmed skapar ett prejudikat för andra? Är detta ett av de ämnen som Europeiska rådet kan och kommer att diskutera under de kommande dagarna?

  Paula Lehtomäki , rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman! Det är inte helt klart vad parlamentsledamoten hänvisade till exakt, men som jag har nämnt i denna diskussion ligger regleringen av antalet invandrare i medlemsstaternas händer. Eftersom principen om fri rörlighet inom EU innebär att en medlemsstats invandringspolitik också påverkar andra länder, är det viktigt att vi kan inleda ett närmare samarbete inom detta område. Vi borde verkligen komma ihåg att vi måste ta hänsyn till de invandrares ställning som redan har bott i EU under lång tid och som därför har relationer och rötter där de bor nu.

  Talmannen.

Fråga nr 3 från Claude Moraes (H-0961/06)

Angående: Rådets planer för Europeiska året för lika möjligheter för alla (2007) och Europeiska året för interkulturell dialog (2008)

Vilka planer har rådet utarbetat för att väcka intresset för Europeiska året för lika möjligheter för alla (2007) och Europeiska året för interkulturell dialog (2008)?

  Paula Lehtomäki , rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman! Europaparlamentets och rådets beslut att utnämna 2007 till Europeiska året för lika möjligheter för alla godkändes i maj. Kommissionen har till uppgift att se till att alla former av diskriminering enligt artikel 13 i fördraget ska tas upp och behandlas opartiskt. Alla intressenter ska delta i dessa åtgärder.

Syftet enligt artikel 2 är för det första att öka medvetenheten om rätten till jämlikhet och icke-diskriminering, för det andra att få dem som har drabbats av diskriminering att i större utsträckning delta i samhället, för det tredje att öka respekten för mångfald och jämlikhet och, för det fjärde, att främja sammanhållningen genom att undanröja stereotyper, fördomar och våld.

För att uppnå målen för Europeiska året för lika möjligheter för all ska de åtgärder som vidtas omfatta olika möten och evenemang, information, reklam- och utbildningskampanjer samt undersökningar och studier på gemenskapsnivå eller nationell nivå. Varje medlemsstat har ansvar för vad den anordnar under kommande månaderna. För att betona vikten av Europeiska året för lika möjligheter för alla kommer det kommande tyska ordförandeskapet att hålla en öppningskonferens i Berlin.

När det gäller Europeiska året för interkulturell dialog vill jag säga att kommissionen lade fram ett förslag till beslut om detta inför Europaparlamentet och rådet förra året. I motiveringen i förslaget till beslut anges att hänsyn ska tas till erfarenheterna av de projekt som organiseras nästa år, dvs. Europeiska året för lika möjligheter, under Europeiska året för interkulturell dialog. Rådets gemensamma ståndpunkt om beslutet antogs i mitten av november och överlämnades till Europaparlamentet.

I förslaget till beslut anges att den prioriterade uppgiften för medlemsstaterna och kommissionen är att genomföra de planerade projekten och evenemangen. I förslaget anges att särskild uppmärksamhet bör ägnas samarbetet med Europaparlamentet. Syftet är att uppmuntra det civila samhället och aktörerna på EU-nivå samt på nationell och lokal nivå och att inleda utbyte av både erfarenheter och bästa metoder. Huvudmålgruppen bör vara ungdomar. Utmaningen är att föra in den interkulturella dialogen i skolor och högskolor, på arbetsplatser, fritids-, kultur- och idrottscenter och organisationer i det civila samhället.

  Richard Corbett (PSE), suppleant för frågeställaren. – (EN) Jag vill tacka den tjänstgörande ordföranden för det uttömmande svaret och undrar vilka planer som finns på att säkerställa samverkan mellan de två olika åren, 2007 och 2008, för att få ett helhetsperspektiv och se till att de gagnar varandra och interagerar, istället för att organiseras separat.

  Paula Lehtomäki , rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman! Som jag sa omfattar besluten och förslagen om att inrätta Europeiska året för interkulturell dialog principen om att erfarenheterna och lärdomarna av Europeiska året om lika möjligheter nästa år och de evenemang som hålls i samband med det ska utnyttjas i organisationen inför påföljande år. Det är naturligtvis viktigt att allt som sker nästa år granskas ingående och att man försöker förbättra saker och ting för att se till att Europeiska året för interkulturell dialog blir så lyckat som möjligt redan från början.

  Talmannen.

Fråga nr 4 från Sarah Ludford (H-0964/06):

Angående: Strategin för att bekämpa terrorism

I november 2005 antog Europeiska rådet en strategi för att bekämpa terrorism. Trots upprepade påstötningar har varken denna strategi eller handlingsplanerna för att bekämpa terrorism varit föremål för samråd med Europaparlamentet. I den aktuella strategin finns det dock ett avsnitt om demokratiskt ansvarsutkrävande, där det fastställs att det ska anordnas en politisk högnivådialog om terrorismbekämpning, och att rådet, Europaparlamentet och kommissionen en gång under varje ordförandeskap ska delta i denna dialog för att säkerställa det interinstitutionella styret.

Ordföranden för Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor fick i sista stund en inbjudan om att delta i mötet i maj 2006 inom ramen för högnivådialogen. Anser rådets ordförandeskap att man därmed har uppfyllt sitt åtagande om en riktig dialog, ett verkligt demokratiskt ansvarsutkrävande och ett effektivt interinstitutionellt styre på det här området, som är mycket viktigt för EU:s verksamhet?

  Paula Lehtomäki , rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Ordförandeskapet anser fortfarande att högnivådialogmötet med rådet, Europaparlamentet och kommissionen om kampen mot terrorismen bidrar till att främja öppenhet och ansvarstagande i strategin för att bekämpa terrorism i EU. Mötet den 10 maj, under det italienska ordförandeskapet, var det senaste beviset på detta engagemang.

När det gäller påståendet att inbjudan sändes i sista minuten vill ordförandeskapet påpeka att Europaparlamentets talman fick en officiell inbjudan den 10 april 2006. Ordförandeskapet har ingen möjlighet att gissa varför det tog så lång tid att sända en inbjudan till ordföranden för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, men det gläder oss att utskottets ordförande ändå kunde delta.

Under sitt ordförandeskap har Finland försökt uppfylla sina åtaganden och följa strategin att anordna detta högnivåmöte, men möjliga datum förkastades hela tiden av någon av partierna eller på grund av något allvarligt problem innan inbjudningarna kunde sändas ut. Det finländska ordförandeskapet beklagar att det trots alla ansträngningar inte kunde anordna detta möte. Vi hoppas att de kommande ordförandeskapen kommer att bli mer lyckosamma eftersom vi måste ha regelbunden kontakt med Europaparlamentet när det gäller denna viktiga fråga.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Jag tackar ministern men faktum är att det andra mötet aldrig ägde rum, så man måste ifrågasätta prioriteringen. Att utskottets ordförande bara är närvarande vid ett möte ett år är verkligen inte speciellt imponerande.

Vi i parlamentet var inte delaktiga i upprättandet av den här strategin mot terrorism eller i de åtgärder som planerades, trots vår upprepade önskan. Ni förde diskussioner och vi hade en debatt tidigare i eftermiddags om det automatiska identifieringssystemet (ATS), som ni kände till i september 2005 men som ni inte nämnde för oss. Om det verkligen finns ett åtagande att hålla oss informerade om all viktig utveckling inom kampen mot terrorism, varför kände vi inte till det? Varför är vi inte delaktiga i alla diskussioner med Förenta staterna rörande säkerhet och integritet? Jag stöder inte ert åtagande för den här dialogen.

  Paula Lehtomäki , rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman! Som jag sa arbetade vi hårt för att anordna denna högnivådialog, men tyvärr gick det inte att lösa i fråga om tidplanen. Jag är säker på att de som befinner sig här i parlamentet förstår att sådana saker kan inträffa i dagens värld. Om det gjordes några misslyckade försök att samla alla viktiga parter runt samma bord, visar detta bara att ett halvår är mycket kort tid.

När det gäller diskussionen tidigare om USA:s alternativa handelssystem, hänvisades det, som jag nämnde – och som jag förstår saken – till detta i september 2005 i dokument som också sändes till Europaparlamentet, men detta har aldrig tidigare varit en så viktig fråga.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Hur viktig terrorismbekämpningen än är får man intrycket – vilket ett chockerande exempel från Förenta staterna visar särskilt klart – att denna slags politik används för att begränsa demokratiska friheter, rentav nästan upphäva dem, och för att begränsa tryckfriheten. Vad har det finländska ordförandeskapet gjort på EU-nivå för att hindra att utvecklingen går i den riktningen här också, med hänsyn till att vi till slut varken kommer att ha ett demokratiskt EU eller något EU alls?

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman! Mänskliga rättigheter och uppgiftsskydd har alltid haft avgörande betydelse i alla diskussioner när EU:s politik om bekämpning av terrorism har utformats och genomförts. Här i detta parlament har jag ofta uttryckt rådets ståndpunkt att mänskliga rättigheter och våra skyldigheter enligt internationella avtal måste respekteras, också när anti-terroriståtgärder vidtas. Detta är faktiskt också grunden för bekämpningen av terrorism i EU. Vi måste komma ihåg att samhället i EU i hög grad bygger på individens frihet. Vi måste vara ytterst noggranna med att vi, när vi försvarar och skyddar detta samhälle och dess sätt att leva, inte på samma gång vidtar åtgärder som i själva verket undergräver detta samhälle som bygger på individens frihet.

  Talmannen. Eftersom frågeställaren är frånvarande utgår fråga nr 5.

Fråga nr 6 från Danutė Budreikaitė (H-0973/06)

Angående: Litauens framtidsutsikter när det gäller energi

Bland EU:s nya medlemsstater är Litauen en av dem vars energileveranser är mest beroende av Ryssland som använder detta beroende i politiska syften. Litauen täcker sina egna behov enbart när det gäller elektricitet som till 80 procent kommer från kärnkraftverket Ignalina vilket enligt planerna ska stängas 2009.

I Europaparlamentets och rådets beslut nr 1364/2006/EG⁽¹⁾ om riktlinjer för transeuropeiska energinät föreskrivs att det ska byggas en förbindelse mellan Polen och Litauen (Elk-Alytus). Staden Elk i Polen har dock varken utvecklade infrastrukturer för energi eller högspänningsledning för elektricitet som förbinder staden med Västeuropas energinät. Denna förbindelse löser inte problemet med Litauens anslutning till EU:s energisystem. Ett nytt kärnkraftverk kan inte byggas i Litauen före 2014. Avsaknaden av en gemensam energipolitik för EU och gemensamma energinät (elektricitet, gas) samt bristen på solidaritet mellan EU:s medlemsländer utgör för Litauen en lika stor fara som att bli isolerad från energileverantörer.

I en bilaga till akten om anslutning till Europeiska unionen undertecknade Litauen protokoll nr 4 om kärnkraftverket Ignalina. Landet åtog sig där att slutgiltigt stänga del I av kraftverket senast 2005 och del 2 under 2009. Utan att detta åtagande påverkas är dock den skyddsklausul som avses i artikel 37 i anslutningsakten tillämplig fram till den 31 december 2012 om energileveranserna i Litauen råkar ut för störningar. Inför denna osäkra situation, skulle Litauen kunna göra gällande artikel 37 i anslutningsakten för att förlänga verksamheten vid kraftverket Ignalina, så länge som säkerhetsnormerna tillåter detta och fram till dess att landets energiproblem har fått sin lösning?

  Paula Lehtomäki, rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Ledamoten hänvisar till tillämpningen av den allmänna skyddsklausulen i artikel 37 i anslutningsakten. Rådet vill uppmärksamma ledamoten på det svar som gavs på hennes muntliga fråga H-0815 i år. Hon måste säkert ha förstått att det är upp till kommissionen att på en motiverad begäran från en medlemsstat besluta om sådana skyddsåtgärder som den anser är nödvändiga för att svara på en medlemsstats begäran.

Låt mig här säga att förra veckan upprättades en elkabelförbindelse mellan Estland och Finland som kommer att knyta samman elnät i Baltikum och Norden och alltså även förbättra energisäkerheten i Litauen. Detta kommer också att vara ett viktigt framsteg i utvecklingen av europeiska nät.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Herr talman! I artikel 4 i anslutningsfördraget fastställs ett gemensamt försvarsvillkor fram till den 1 december 2012. Samtidigt föreskrivs i artikel 37.1 i anslutningsfördraget försvarsåtgärder i händelse av energisvårigheter inom en treårsperiod från anslutningsdatumet. Det skulle för Litauens del innebära fram till den 1 maj 2007. Kanske ministern skulle kunna förklara hur det är möjligt att förena dessa båda normativa rättsakter och hur de skulle kunna tillämpas i praktiken? Jag skulle vilja ha ett skriftligt svar.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Dessa skyddsklausuler kan tillämpas om en medlemsstat begär det, om det anses vara berättigat och om kommissionen anser att skyddsåtgärder är nödvändiga. Men jag upprepar att det är kommissionen som ska besluta om skyddsåtgärder för en medlemsstat.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag vill fråga ministern om byggandet av kärnkraftverk.

Som vi vet beslutar varje EU-stat själv om den behöver bygga nya kärnkraftverk. Finland gör det, och med framgång. Med tanke på att kärnkraftverken blir alltmer pålitliga för varje år och att vetenskapen och tekniken når allt högre nivåer, är det inte dags att denna fråga även omprövas på EU-nivå och att en mer positiv attityd till kärnenergin kommer till uttryck?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Denna fråga hänger i grunden ihop med den gemensamma europeiska energidebatten. Det finska ordförandeskapet anser, – en åsikt som helt delas av rådet, – att beslut om metoder att framställa energi nu och i framtiden är medlemsstaternas ansvar. Det är också så det går till idag. När vi talar om kärnkraft har vi medlemsstater där man för närvarande bygger ytterligare kärnkraftverk, medlemsstater som skär ner sin kapacitet och allt däremellan. Det är ändå mycket viktigt med tanke på de europeiska energimarknaderna och energisäkerheten i Europa att vi kan skapa och upprätta en infrastruktur som förbinder de europeiska energinäten, trots att vi fortfarande praktiskt taget befinner oss i början.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Vad kan rådet göra för att få farliga kärnkraftverk att stängas genom domstolsbeslut? Vilka förslag kan ni i rådet lägga fram i framtiden för den europeiska allmänhetens säkerhet?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Anslutningsfördraget är kopplat till förordningar om vissa kärnkraftsenheter och på EU-nivå har man också särskilt beaktat säkerheten när det gäller energiproduktionen.

Ändå är det de nationella myndigheternas sak att se till att dessa säkerhetsbestämmelser verkligen genomförs. Detta är emellertid en ytterst viktig sak som förtjänar uppmärksamhet.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (EN) Jag skulle vilja ställa en fråga angående fråga nr 6.

  Talmannen. Enligt arbetsordningen är bara två följdfrågor tillåtna per fråga. Men vid detta tillfälle ska jag ge er ordet.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (EN)Fru rådsordförande! Min fråga rör Litauens framtida energiutsikter. Litauen planerar byggandet av ett nytt kärnkraftverk i Ignalina. Det kommer att vara ett gemensamt projekt som involverar Polen, Estland, Lettland och Litauen. De länderna kommer inte att ha möjlighet att genomföra detta tidigare än 2015. I enlighet med våra tidigare överenskommelser måste vi stänga en av våra reaktorer 2009 och Litauen kommer att drabbas av energibrist. Tror ni, som representant för ordförandeskapet, att det är möjligt att förlänga livslängden för Ignalinas andra reaktor till 2015?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Såvitt jag kommer ihåg ska kärnkraftverket i Ignalina stängas 2009, och vissa skyddsklausuler hör samman med tidsfristen. Låt mig säga detta för tredje gången: Besluten om skyddsklausulerna fattas av kommissionen när en berättigad begäran har inkommit, och därför har jag ingen befogenhet att bedöma användningen av en sådan. Om vi syftar på ett nytt kärnkraftverk vill jag nämna att det är en mycket långsiktig process som inte möjliggör någon lösning av kortsiktiga problem. Därför är byggandet av energinät, det vill säga infrastruktur, i olika riktningar ett mycket viktigt framsteg för att öka energisäkerheten, och det gäller även dessa medlemsstater.

  Talmannen.

Fråga nr 7 från Avril Doyle (H-0974/06)

Angående: COP12

I ljuset av COP12 (det tolfte partsmötet för FN:s ramkonvention om klimatförändringar), slutsatserna från rådets (miljö) möte den 23 oktober 2006 och slutsatserna från rådets (jordbruk och fiske) möte den 24–25 oktober 2006 undrar jag om rådet håller med om att stoppad skogsavverkning måste tas med i samtliga uppgörelser efter 2012?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Skogsavverkningen är en av de betydelsefullaste faktorerna när det gäller problemet med de globala klimatförändringarna, eftersom den står för omkring 20 procent av alla utsläpp av växthusgaser som har skapats av människan, således omkring en femtedel av de utsläpp som beror på mänsklig aktivitet. För att nå den grundläggande målsättningen med FN:s klimatfördrag har EU som mål att den totala medeltemperaturhöjningen av jordens yta inte får uppgå till mer än två grader över temperaturen under den förindustriella tidsåldern. För att nå detta mål krävs en avsevärd minskning av de totala volymerna enligt allmänna men differentierade ansvarsområden och möjligheter.

Eftersom skövlingen av de tropiska skogarna har stor betydelse för de totala utsläppen har eller kan utvecklingsländerna få en nyckelroll för att lindra klimatförändringarna, så att man kan stoppa utsläpp som orsakas av skogsavverkning och stimulera en hållbar skogsvård. Sådana åtgärder skulle också hjälpa dessa länder att anpassa sig till klimatförändringen och ge andra stora fördelar. EU betonar därför vikten av att undersöka olika alternativ för hur utsläppen från skogsavverkning ska kunna stoppas och i synnerhet att utnyttja samverkan med åtgärder som har vidtagits i andra sammanhang.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Jag vill tacka rådsordföranden för svaret. Jag fick inget ”ja” eller ”nej” på min fråga, däremot en mycket intressant sammanfattning av klimatförändringens problematik – som jag håller med om, men jag är redan medveten om detta.

Min fråga var huruvida rådet håller med om att stoppad skogsavverkning ska ingå i alla uppgörelser efter 2012 – med andra ord under den andra åtagandeperioden om vi fortfarande pratar om Kyotoavtalet. Är det rådets åsikt att stoppad skogsavverkning kommer att utgöra en del av våra verktyg och mekanismer för att minska koldioxidutsläppen?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Rådet har ingen slutgiltig ståndpunkt i denna fråga, och därför kan jag inte besvara den. Ändå hänvisar jag till skogsavverkningen och arbetar för att sätta stopp för den, något som EU också gör till exempel i samband med utvecklingssamarbetet. Eftersom även denna fråga diskuterades vid klimatförändringskonferensen i Nairobi är det uppenbart att man inser betydelsen och vikten av stoppad skogsavverkning.

  Talmannen.

Fråga nr 8 från Richard Corbett (H-0976/06)

Angående: Kommissionens sammansättning

När tänker rådet fatta beslut i enlighet med artikel 4.3 i det till Nicefördraget bifogade protokollet om utvidgningen av Europeiska unionen?

Har några förberedelser inletts i detta avseende?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Rådet har ännu inte inlett några förberedelser i detta avseende. Det kommer att i god tid fatta det beslut som behövs enligt de skyldigheter som gäller i det till Nicefördraget bifogade protokollet om utvidgningen av Europeiska unionen. För närvarande är det emellertid omöjligt att säga exakt när detta kommer att ske. Låt mig bara säga att om det förhandlade konstitutionsfördraget träder i kraft kommer det att bidra till att lösa frågan.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Tack för det svaret, som visar att oavsett om det sker med hjälp av de nuvarande fördragen, som ändrats i Nice, eller med hjälp av konstitutionsfördraget så måste rådet sätta igång med att utarbeta ett nytt system för kommissionens sammansättning, som troligtvis kan komma att vara skiftande. Om så är fallet, och om detta ska träda i kraft i tid för nästa kommission, vore det väl en god idé att påbörja arbetet så snart som möjligt?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Det är ganska svårt att säga att det vore bättre att börja snart, men vi måste komma ihåg att alla dessa frågor hänger ihop. Det gäller hela institutionspaketet, vilket i sin tur hör samman med konstitutionsfördraget som innefattar kommissionens sammansättning. Jag upprepar att rådet ännu inte har inlett några förberedelser.

  Talmannen. Fråga nr 9 har dragits tillbaka.

Fråga nr 10 från Bernd Posselt (H-0981/06)

Angående: Kosovos ställning

Hur vill Finlands ordförandeskap förklara att frågan om Kosovos ställning inte kunnat klarläggas före utgången av året, trots de förhoppningar som FN:s mycket skicklige chefsförhandlare Ahtisaari hyst i ärendet, och hur ser ordförandeskapet på möjligheterna till framgång nästa år?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Sedan början av året har FN:s särskilda sändebud Martti Ahtisaari lett samtal mellan parterna och huvudsakligen använt en nedifrån och upp-strategi. I juli organiserade Martti Ahtisaari det första mötet på hög nivå mellan Belgrad och Pristina i Wien. Presidenterna och premiärministrarna från båda sidor var närvarande. Vid mötet uttryckte Belgrad och Pristina helt motsatta uppfattningar om Kosovos ställning.

EU har fortfarande det strategiska målet att hitta en snabb och varaktig lösning på situationen i Kosovo, utan att äventyra den serbiska demokratin och den allmänna stabiliteten i regionen. När vi fick meddelande om att det serbiska parlamentsvalet skulle hållas den 21 januari 2007 sa Martti Ahtisaari att han skulle lägga fram ett förslag till parterna omedelbart efter valet, eftersom han inte ville att lösningen av Kosovos ställning skulle bli en valfråga i Serbiens kommande val.

EU fortsätter att helhjärtat stödja Martti Ahtisaari, både hans ansträngningar som ledare av den politiska beslutsprocessen när det gäller Kosovos ställning och hans senaste åtgärder för att nå en heltäckande lösning. Det ligger i EU:s intresse att processen får ett gynnsamt resultat. Det är viktigt att den blir framgångsrik, eftersom det skulle innebära goda framtidsutsikter både för invånarna i Kosovo och för den allmänna stabiliteten i regionen. EU förbereder sig nu för sin framtida närvaro i Kosovo som en del av ett internationellt civilt uppdrag. EU:s förberedelser för rättssäkerheten och en polisiär verksamhet pågår också.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Som ni vet har befolkningen i Kosovo gått igenom mycket och är därför naturligtvis orolig över de fortsatta senareläggandena. Anser ni att detta är det sista senareläggandet och att den slutgiltiga rapporten verkligen kommer att läggas fram i februari eller mars?

Vad kan ni säga om de farhågor som har väckts på grund av planerna på en delning av Kosovo eller de territoriella anspråk på Kosovo som ingår i den nya serbiska konstitutionen?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! FN:s särskilda sändebud Martti Ahtisaari har klargjort för rådet att han inte har för avsikt att uppskjuta sitt förslag om en lösning när valet i januari är över. Emellertid vill jag ännu inte förutspå något om innehållet i hans förslag till lösning när det gäller Kosovos ställning.

  Talmannen.

Fråga nr 11 från Bastiaan Belder (H-0983/06)

Angående: Sena aborter på abortkliniken Ginemedex i Barcelona

Känner rådet till det danska reportaget om abortkliniken Ginemedex i Barcelona som utför sena aborter fram till den trettionde graviditetsveckan, något som har lett till internationell upprördhet och avsky över denna flagranta kränkning av mänskligt liv⁽²⁾?

Kan rådet bekräfta att medborgare från andra EU-medlemsstater utnyttjat denna klinik för aborter fram till den trettionde graviditetsveckan och att straffrätten i dessa länder därmed kringgås?

Har rådet uppmärksammat detta kringgående av medlemsstaternas straffrätt och denna kränkning av mänskligt liv och är rådet bekymrad över detta?

Vilka ansträngningar kommer rådet att göra för att uppnå en överenskommelse mellan medlemsstaterna för att hantera medlemsstaternas straffrätt så att det kan undvikas att personers rätt till fri rörlighet underminerar livsdugliga fosters rättigheter?

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Rådet har aldrig diskuterat detta, eftersom det inte ligger inom dess behörighetsområde. EU-fördragen har inte gett gemenskapen eller Europeiska unionen behörighet att reglera i abortfrågan. Medlemsstaterna har således behörighet att reglera i denna fråga och att inom sitt territorium säkerställa efterlevnaden av sin lagstiftning. EU kan inte ingripa på områden som inte ligger inom dess behörighet när omständigheterna på grund av skillnader i medlemsstaternas lagstiftning är otillfredsställande.

  Bastiaan Belder (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Jag förstår fullständigt att det handlar om vem som har makt över vad, men det måste sägas att detta är en gränsöverskridande fråga, och därför är jag förvånad över att den inte alls har diskuterats i rådet. Om vi talar om europeiska värden – något som också ofta har behandlats i nyheterna – och då tänker vi också på frågan om den fria rörligheten för personer, har vi förvisso ett europeiskt problem om vi tar hänsyn till att nederländska läkare var inblandade i denna verksamhet. Kort sagt vill jag än en gång fråga er hur detta rör den fria rörligheten för personer, och om vi inte har att göra med ett europeiskt problem av gränsöverskridande natur.

  Paula Lehtomäki, rådets ordförande. (FI) Herr talman! Jag vill bara säga att den fria rörligheten för personer är ett av EU:s grundläggande bekymmer. Rörligheten för tjänster har också länge varit fastställd, och om det pågår olagliga verksamheter i medlemsstaterna är det deras ansvar och plikt att övervaka dem och ingripa. I detta fall är det ovedersägligen klart att stora skillnader mellan lagstiftningen i medlemsstaterna leder till mycket olika rutiner i Europa.

  Talmannen. De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.00 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

(1) EUT L 262, 22.9.2006, s. 1.

(2) Reportage i den danska televisionen DR söndagen den 29 oktober 2006.

22. Körkort (omarbetning) (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är andrabehandlingsrekommendationen av utskottet för transport och turism om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om körkort (omarbetning) (09010/1/2006 C6-0312/2006 2003/0252(COD))

(Föredragande: Mathieu Grosch) (A6-0414/2006).

  Mathieu Grosch (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Detta har varit en svår uppgift. Vi påbörjade arbetet för två och ett halvt år sedan. Valperioden var inte den mest gynnsamma för att komma fram till en överenskommelse vid första behandlingen, men jag anser att vi har slutfört ärendet på ett bra sätt. Jag vill börja med att tacka mina kolleger, eftersom vi har haft en mycket öppen debatt i utskottet och funnit att frågan inte lika mycket gällde partipolitiska åsiktsskillnader som traditioner. Mitt särskilda tack går till de kolleger som i stor utsträckning stödde projektet trots att det berör känsliga frågor i deras egna länder.

Jag vill också tacka rådet, eftersom både det finska och det österrikiska ordförandeskapet och inte minst det luxemburgska ordförandeskapet som skapade grundvalen för kompromissen, har bidragit till att vi i morgon kan komma fram till en bra slutsats.

(FR) Även jag vill tacka er herr kommissionsledamot därför att ni, liksom er grupp, har gjort ett gott arbete genom att stödja detta projekt. Jag vill särskilt betona den kunskap och skicklighet som har visats av medlemmarna i er administration vid hanteringen av detta mycket komplicerade ärende och som har lett till det som enligt min åsikt är värdefulla lösningar.

(DE) Jag anser att utmaningarna med detta direktiv kan sammanfattas på följande sätt:

Först trodde vi att det var viktigt att inte skapa ytterligare ett körkort, det etthundraelfte eller etthundratrettionde, men att så småningom införa ett enda europeiskt körkort. Det skulle emellertid betraktas mer som en symbol. När körkorten byts ut ville vi att ett register skulle uppföras över de körkort som är i omlopp. Vi ville få dokumentation för att få veta exakt hur många körkort som är i omlopp i de olika länderna och vem som innehar dem så att det kan ske ett informationsutbyte.

Till slut var det också en fråga om trafiksäkerhet. Här fanns det framför allt behov av åtgärder när det gäller motorcyklar. Vi uppnådde även detta. Dessutom skapas det genom direktivet en god balans mellan å ena sidan ekonomisk livsduglighet och å andra sidan säkerhet, i synnerhet när det gäller husbilar. Dessa gemensamma utmaningar resulterade i en gemensam ståndpunkt. Om sex år kommer länderna att införa det nya körkortet för nya tillämpningar. Det kommer så småningom att beröra 300 miljoner medborgare. Men värdet för dessa medborgare är mer än bara symboliskt. Det var detta mervärde som övertygade oss alla. Vi ser en förbättring av rörligheten. Ett enda körkort som erkänns överallt kommer att innebära slutet för problemen med erkännandet av de rättigheter som har förvärvats i de olika länderna, inte bara för turisterna utan också för yrkesförarna. Detta kommer nu att säkerställas en gång för alla genom detta förslag. Rättssäkerheten är ett av våra viktigaste bekymmer, och med detta projekt har vi skapat denna säkerhet.

Eftersom detta är en kompromiss måste vi tala om tidsramar. Personligen hade jag naturligtvis varit mycket glad om allt, både det första bytet av körkort och det regelbundna utbytesförfarandet, hade avslutats inom tio år. Emellertid insisterade några länder på att den tillåtna tiden för detta slutgiltiga utbyte skulle vara 20 år. Jag intar den filosofiska attityden att det är bättre sent än aldrig. Men jag hoppas att utbytet av körkort ska ske tidigare än enligt den tidsram som föreskrivs i direktivet.

Jag anser att säkerheten är en av de viktigaste aspekterna. Vi har koncentrerat oss på två viktiga områden, först och främst förhindrandet av “körkortsturism”. Om länderna visar sin goda vilja kan de uppgifter som finns i olika länder användas för att hindra körkortsturism när körkort dras in, begränsas eller dras in tillfälligt. Vi anser att en person som utgör en trafikfara i ett land måste förbjudas att köra även i de 26 övriga länderna. Grunden har lagts och vi väntar på ett klartecken från medlemsstaterna.

En andra viktig säkerhetspunkt handlade om motorcyklar. Principen om gradvis tillgång till stora motorcyklar, en princip som med tiden kanske även kan förväntas inom andra områden, baseras på olycksstatistiken som olyckligtvis inte är så bra när det gäller motorcyklar. Det är också en bra kombination av teori och praktik. Teori först och sedan praktik kommer att skapa lättillgänglighet.

När det gäller husbilar hittade vi en god balans mellan ekonomi och säkerhet. Det gläder mig att kommissionen har godkänt vårt förslag. Vi har inte bara krävt det extra B+E-körkortet för husvagnar och husbilar utan också ett litet prov när det gäller fordon över en viss vikt.

Sammanfattningsvis vill jag säga att detta direktiv, tack vare ett gott samarbete mellan tre institutioner och även mellan mina kolleger i parlamentet, innebär ett mervärde för allmänheten: större rättssäkerhet, förbättrad trafiksäkerhet, större rörlighet, mindre körkortsturism och även ett plus för ekonomin och turismen. På det hela taget anser jag därför att vi med detta betänkande har statuerat ett exempel på den pragmatism som är möjlig inom utskottet för transport och turism.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Jag ber om ursäkt. En man i min ställning som i många år har haft äran att delta i parlamentariska församlingar bör aldrig komma för sent. Herr talman, ärade ledamöter! Jag ber än en gång om ursäkt.

Mot bakgrund av detta är jag ännu mer generad, eftersom jag måste berömma parlamentets utmärkta arbete med den mycket viktiga frågan om körkortsdirektivet. Jag vill framföra mitt varma och uppriktiga tack till Mathieu Grosch, vars betänkande är av synnerligen god kvalitet, och till utskottet för transport och turism för deras stöd till kommissionens förslag.

Det framgår av alla reaktioner på detta förslag under lagstiftningsprocessen att frågan är mycket viktig för er. Det är vad man kan vänta sig, eftersom körkortet är den vanligaste kvalifikationen i EU i dag. Nästan 300 miljoner människor är beroende av sitt körkort för sin rörlighet och naturligtvis också i vardagslivet. Antalet experter på området eller de som betraktar sig som sådana är lika högt som antalet körkortsinnehavare, och var och en har sin uppfattning om ämnet.

Efter den politiska överenskommelsen i rådet i mars förra året och omröstningen i utskottet för transport och turism i slutet av november håller ett brett samförstånd på att ta form, vilket bekräftar att de andra institutionerna godkänner de mål som har föreslagits av kommissionen. Trots att processen har tagit lite längre tid än väntat är vi nu nära att vid andra behandlingen nå en överenskommelse med rådet om ett mycket känsligt förslag. Vi har insett behovet av att tillämpa det nya kommittéförfarandet på detta föreslag till ett tredje direktiv om körkort. Detta kommer att göra processen med att ändra de tekniska bilagorna mera öppen. På denna punkt nåddes snabbt en överenskommelse under informella förhandlingar mellan parlamentet, rådet och kommissionen. Därför välkomnar jag varmt parlamentets ändringsförslag i detta speciella ämne.

Herr talman! Jag tänker ta mig friheten att i korthet påminna om de tre mål som detta förslag till direktiv om körkort är avsett att uppnå genom att utveckla Mathieu Groschs mycket relevanta kommentarer.

Första målet är att bidra till kampen mot förfalskningar. En enda körkortsmodell i kreditkortsformat kommer så småningom att ersätta det nuvarande systemet med inte mindre än 110 modeller. Körkortets administrativa giltighet kommer att begränsas till 10 år med en möjlig förlängning till 15 år. Vi kommer att förstärka principen med ett enda körkort per förare och införa en valfri mikroprocessor. Detta är åtgärder för att bekämpa förfalskningar, något som Mathieu Grosch tydligt har framhållit.

Det andra målet är att förbättra trafiksäkerheten. Ja, vi kommer att införa ett riktigt körkort för de mest sårbara användarna av tvåhjuliga fordon, nämligen mopedförarna. Vi kommer att införa ett förstärkt system med stegvis möjlighet att framföra motorcyklar och tunga fordon, omdefiniera kategorierna B och B+E för att framföra bilar då man har hakat på tunga släpvagnar, införa inledande och pågående utbildning för förarprövare. Denna punkt är enligt min åsikt särskilt viktig.

Det tredje målet är att underlätta den fria rörligheten. Vi kommer därför att bekräfta principen om ömsesidigt erkännande av körkort inom EU. Vi kommer att harmonisera både reglerna om giltigheten av körkort och reglerna om återkommande läkarundersökningar för förare av tunga fordon.

Slutligen vill jag säga att den gemensamma ståndpunkten, åtföljd av ändringsförslagen till kommittéförfarandet, utgör en mycket framgångsrik kompromiss. Jag anser att den slutliga texten är välbalanserad, och att den innebär en verklig förbättring av det nuvarande direktivet. Tack vare Mathieu Groschs utmärkta arbete har vi tagit ett steg mot att nå vårt gemensamma mål att minska antalet dödsfall på vägarna i EU till hälften före 2010.

Herr talman, ärade ledamöter! Jag skulle vilja instämma i den önskan som er föredragande Mathieu Grosch har uttryckt, nämligen att medlemsstaterna inte kommer att invänta den slutgiltiga tidsramen för att införa detta europeiska körkort som kommer att bli en stark symbol för vårt europeiska medborgarskap och för det ansvar som alla förare axlar när de sätter sig vid ratten.

  Georg Jarzembowski, för PPE-DE-gruppen. (DE) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag ska fatta mig kort. Jag vill börja med att rikta ett särskilt tack till Mathieu Grosch för allt han har gjort. Emellertid måste vi först göra klart för utomstående vad han har åstadkommit, eftersom det för allmänheten ser ut som om det enda han har gjort är att göra tre tillämpningar för kommittéförfarandet och att rådet för övrigt har fått sin vilja fram. Det var emellertid Mathieu Grosch som i samarbete med sina skuggföredragande tillbringade veckor och månader med att förhandla för att över huvudtaget kunna få fram en riktig, godtagbar gemensam ståndpunkt från rådet. Vi måste särskilt uppmärksamma detta. Annars kommer människor att tro att det enda vi gör är att godkänna den gemensamma ståndpunkten. Nej, vi tackar Mathieu Grosch och hans kolleger för att de har förhandlat i veckor för att få rådet att lägga fram en gemensam ståndpunkt som hade överenskommits med oss.

Ytterligare två korta kommentarer: Jag är en av de ledamöter som var emot ett obligatoriskt utbyte och emot begränsad giltighet för körkort. Trots detta kom vi överens om att det, med tanke på trafiksäkerheten och för att förhindra förfalskning av körkort, är godtagbart för medborgarna att de måste byta ut sina körkort efter 26 år. Många av oss kommer kanske inte behöver göra det om vi är förståndiga. I detta avseende är 26 år troligen en bra kompromiss och vi kan villigt acceptera den.

Min slutliga kommentar till er, herr kommissionsledamot, är att det var rätt av er att säga att vi hoppas att många medlemsstater kommer att genomföra dessa åtgärder tidigare. Jag ber er se till att medlemsstaterna håller sitt löfte att snabbt genomföra utbytet av uppgifterna på körkorten. Vi kommer nämligen bara att kunna förhindra körkortsturismen om medlemsstaterna byter ut de relevanta uppgifterna, och om de vet att de inte får utfärda ett körkort till någon medborgare därför att personen fortfarande har körförbud. Låt oss därför se till att medlemsstaterna snabbt bygger upp informationsnätet.

  Ewa Hedkvist Petersen, för PSE-gruppen. – Herr talman, herr kommissionsledamot! Äntligen kan vi påbörja vandringen mot ett gemensamt europeiskt körkort. Tyvärr har vi tvingats till en tidsfrist på maximalt 26 år innan alla medlemsstater skall ha infört det gemensamma körkortet. Det är alldeles för lång tid. Jag tror, precis som tidigare talare, att det kommer att gå fortare. Vi måste nu uppmana medlemsstaterna att ta denna fråga på allvar och verka för att vi skall få ett gemensamt körkort tidigare som också byts ut med jämna mellanrum. Vi måste dessutom uppmana kommissionen att stödja medlemsstaterna i det arbetet, precis som Jarzembowski sade.

Detta är en viktig fråga för medborgarna, eftersom den berör så väldigt många. En majoritet av medborgarna i Europa har körkort. En sak vet vi med säkerhet, nämligen att medborgarna vill att det skall vara enkelt att köra i sitt eget och andras länder och man skall kunna använda sitt körkort utan administrativt krångel. Medborgarna vill emellertid också att de som kör på vägarna skall ha en bra utbildning. De som begår brott eller bryter mot regler skall också kunna straffas för det, även om de kommer från ett annat land.

Allt detta skall det nya gemensamma körkortet uppfylla så småningom. Naturligtvis måste det gå fortare än 26 år. Som redan har påpekats, skall detta främja trafiksäkerheten, men samtidigt skall det motverka social dumpning, så att den som vill utnyttja det faktum att det finns falska körkort i omlopp i fortsättningen inte skall kunna ha ekonomiska fördelar av det.

Jag vill också sluta med att tacka alla kolleger för det samarbete som vi har haft. Vi har arbetat med detta ärende under lång tid, och vi är många som har engagerat oss i debatten. Avslutningsvis vill jag tillägga att jag tycker att det är bra att motorcyklister får köra motorcykel med ett stegvist tillträde. Jag tror att det är bra för trafiksäkerheten.

  Danutė Budreikaitė, för ALDE-gruppen. – (LT) Herr talman, mina damer och herrar! Rekommendationen i Europeiska kommissionens direktiv om den nya versionen av körkort som ersätter direktivet från 1991 innebär lösningen av en rad viktiga frågor, nämligen att minska möjligheterna till bedrägeri, att säkerställa medborgarnas rätt till fri rörlighet och att förbättra trafiksäkerheten.

Jag vill betona vikten av ett sådant körkort för medborgarnas fria rörlighet. Inom EU finns det över 100 olika körkortsmodeller med olika giltighetsperioder och olika intervaller för läkarundersökning av yrkesförare.

Fri rörlighet för individer skapar också möjligheter till missbruk av körkort. En EU-medborgare som har förlorat sitt körtillstånd på grund av en överträdelse i sitt eget land kan få ett körkort i ett annat land. Ett sådant beteende av samvetslösa förare innebär en fara för trafiksäkerheten i hela Europa. Därför är det mycket viktigt att införa principen om samma regler för körkort.

På tal om genomförandeperioden för förordningen planeras den att bli obefogat lång. Körkortets giltighet kan utsträckas till 15 år och ändras omkring 20 år efter det att direktivet har trätt i kraft.

De mål som har fastställts av kommissionen i rekommendationen att minska möjligheterna till bedrägeri och att förbättra trafiksäkerheten inskränks därför genom sådana perioder och blir mer avlägsna.

  Michael Cramer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka föredraganden. Tillsammans med kollegan Georg Jarzembowski har han lagt ner mycket tid på att försöka nå fram till en gemensam ståndpunkt. Det var en väldigt svår uppgift, men han lyckades likväl, så jag vill varmt gratulera honom till detta.

Efter en diskussion som startade för över 10 år sedan, i början av 1990-talet, kommer nu äntligen ett gemensamt EU-körkort i kreditkortsformat att bli verklighet och ersätta de mer än 110 olika körkortsmodellerna. Körkortet kommer att behöva förnyas med ett aktuellt foto vart tionde eller femtonde år. Även om en medicinsk kontroll inte kommer att krävas – en sådan har varit ett accepterat faktum i Italien under många år – kommer EU-körkortet att bidra till trafiksäkerheten, eftersom det även kommer att bekämpa körkortsturismen. Alla som åkt fast för fortkörning eller rattfylleri och fått sitt körkort indraget eller återkallat kan i dag åka utomlands och ansöka om ett nytt körkort där. Detta knep innebär allvarliga risker för trafiksäkerheten. Trafiksyndare åker ofta till Polen eller Tjeckiska republiken och undviker därmed inte bara månaderna med indraget körkort utan också de medicinska och psykologiska kontroller som de är i så brådskande behov av.

Med EU-körkortet kommer detta inte längre att vara möjligt. Det kommer inte längre att finnas några möjligheter för heltäckande paket som har gjort det möjligt för personer som ertappats med att köra under påverkan av alkohol eller droger eller som åkt fast för fortkörning att skaffa ett nytt körkort utomlands. På så sätt har väghuliganer för 1 000 euro kunnat undvika både tröttsamma väntetider och dyra medicinska och psykologiska kontroller. Med tanke på det höga antalet olyckor på grund av fortkörning och rattfylleri, är detta ett viktigt bidrag till trafiksäkerheten. Slumpvisa kontroller har visat att 75 procent av tyska bilförare som använder ett utländskt körkort tidigare har fått sitt körkort indraget på grund av alkohol eller drogproblem. Detta missbruk kommer att bli omöjligt med det nya EU-körkortet eftersom ett nätverk för detaljerat datautbyte kommer att införas.

Jag måste tyvärr säga att mitt hemland Tyskland har bromsat utvecklingen och, efter de 15 år som det tog att nå en överenskommelse, drivit igenom ytterligare en övergångsperiod på 26 år innan förare kommer att kunna byta ut sina nuvarande körkort. Det innebär inte bara en social orättvisa gentemot framtida generationer – förnyelseperioden medför att nya körkortsinnehavare redan kommer att vara inne på sitt andra körkort innan de gamla körkorten måste förnyas för första gången – utan också att ytterligare en statlig instans kommer att tolerera organiserad brottslighet genom att försena datautbytet.

I trafiksäkerhetens intresse och särskilt på grund av den tid det har tagit att komma fram till detta beslut, borde Europaparlamentet och rådet inte ha tillåtit någon övergångsperiod utan istället upprättat enhetliga regler för gamla och nya körkorts giltighet. Medlemsstaterna har rätt att förkorta tidsfristerna, och jag uppmanar er därför att göra detta och bidra till att göra EU-körkortet till en verklighet inom tio år.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Två stora problem angående körkorten har irriterat allmänheten. Det första handlar om körkortsturism, vilket innebär att medborgare kan skaffa sig ett körkort utan att ha rätt till ett sådant, och det andra handlar om den farliga situationen för förare av tvåhjuliga fordon mitt i rusningstrafiken. Vi kan lösa det senare problemet på nationell nivå, men inte det första.

Under mycket lång tid har vi nu vant oss vid att medborgare tar körlektioner på semestern och får ett körkort som är utfärdat i Mellanöstern eller Västindien som inte uppfyller de krav vi har fastställt här hemma.

Ännu värre är situationen när någon som har blivit av med sitt körkort på grund av en allvarlig trafiköverträdelse eller vårdslöshet i trafiken får möjligheten att köra upp på nytt i en annan EU-medlemsstat. Trots att dessa personer fått sina körkort indragna skapar det ömsesidiga erkännandet av nationella körkort en möjlighet för dem att köra bil i sitt eget hemland. Dessa personer utnyttjar nationsgränserna och utgör ett allvarligt hot mot trafiksäkerheten.

En av EU:s huvuduppgifter är att bekämpa gränsöverskridande problem och bristande kommunikation. Den nuvarande situationen med körkorten är ett exempel på detta. Vi måste, som en prioritet, klart och tydligt säga ifrån att bosättningsstaten inte på något sätt får förhindras att bekämpa detta farliga missbruk. I den text som vi nu har framför oss och som är resultatet av en andra behandling tar man itu med problemet på rätt sätt.

Mer kontroversiellt är det sätt på vilket man uppmärksammar olyckor som berör motorcyklister och mopedister. Sådana olyckor drabbar ofta unga människor som antingen blir offer eller är skyldiga till olyckorna. En del nybörjare på två hjul vill skryta med sin förmåga att utföra ytterst farliga trick. Vi gör rätt i att försöka skydda personer som kan orsaka olyckor som drabbar dem själva och även skydda andra vägtrafikanter mot en handfull personers vårdslöshet.

Det finns också en annan sida av saken. Motorcyklister och mopedister har rätt i sitt antagande att bilförarna äger vägarna, vilket är anledningen till att de senare vill förbjuda tvåhjuliga fordon på vägarna. Motorcyklister upplever det som diskriminerande om de behöver uppfylla strängare krav än bilförarna, och om de också i praktiken måste vara äldre som ett resultat av detta innan de enligt lag får använda allmänna vägar för första gången. Inte förrän vid 24 års ålder och utan några mellansteg kan de få köra de tyngsta motorcyklarna. Detta leder till en intressekonflikt mellan unga och gamla och mellan förare av pansrade fyrhjuliga fordon och sårbara tvåhjuliga fordon.

Min grupp skulle instinktivt föredra att försvara motorcyklisterna och mopedisterna, som är den svagaste gruppen, men i vissa länder kan den uppenbarliga aggressionen från bilförarnas sida leda till en onödig ökning av antalet offer inom denna grupp. Kanske bör denna känsliga fråga behandlas i varje enskild medlemsstat, men i tider med ökad gränsöverskridande trafik skulle ett genomförande visa sig vara opraktiskt.

Tre års diskussioner kring förslaget att harmonisera körkorten som tidigare var nationella har lett fram till en största gemensamma nämnare bland de krav som ställts ifrån olika medlemsstater och påtryckningsgrupper, något som inte på långa vägar är till alla berörda parters belåtenhet – det gäller bland annat motorcyklisternas organisationer. Det är troligt att de praktiska erfarenheter som vi får med detta direktiv och de problem som möjligen uppstår kommer att leda till ändringar.

Trots det föredrar min grupp att detta förslag får gälla tills vidare, snarare än att låta den nuvarande situationen fortsätta. Alternativet, som försvaras av Philip Bradbourn, kan fungera bra i Förenade kungarikets förnäma avskildhet, men inte för medlemsstater som har nationsgränser som går genom tätbefolkade områden.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Tidigt i år inträffade en förfärlig bilolycka i min kommun. Fyra unga östeuropeiska medborgare dog. De hade försökt klara av en av de otäcka irländska landsvägarna i mörkret och de var inte vana vid Irlands annorlunda körförhållanden. Tyvärr var inte detta en engångsföreteelse. En irländsk granne dog på liknande sätt när han arbetade i Spanien.

Européerna rör på sig. Jag åker till ert land och ni till mitt land. Det är underbart, men när det gäller trafiksäkerhet är det på det viset att vissa är vana vid högertrafik, andra vid vänstertrafik och att förare är vana vid olika hastighetsgränser, olika väderförhållanden och vitt skilda vägar. Farligt nog är förarna även utbildade, prövade och godkända enligt olikartade kompetensnivåer. Ett körkortstillstånd i det ena landet kan motsvara ett riktigt körkort i det andra landet.

Vi kör på varandras vägar eftersom vi fritt får röra oss i Europa. Problemet är att när sådana olikheter leder till dödsfall kan skillnaderna inte längre tolereras.

Jag håller med om flera saker i betänkandet. Principen om stegvis tillträde till tvåhjuliga fordon skulle säkerligen förbättra säkerheten. Det säger sig självt att det inte heller är praktiskt att ha 110 olika utseenden på körkorten, som kan visas fram men inte förstås, så idén med att ha ett enda format och likadana behörigheter är förnuftig.

Trafiklagstiftningen, vägarna, vädret osv. är emellertid så olika att nationella prov och tillstånd kommer att förbli nödvändiga för förarna. Det europeiska körkortet skulle, i likhet med det gamla internationella körkortet, bli tillgängligt för dem som brukar köra i andra EU-länder oftare än under endast korta semestrar.

Trots att det inte står i betänkandet borde vi slutligen, om vi i slutändan ska ha ett europeiskt körkort, titta på en annan modell än den nuvarande europeiska modellen med ett prov som räcker livet ut. Med en sådan modell kan provets kvalitet vara mycket hög, vilket gör det oerhört svårt och dyrt för unga människor att erhålla det, samtidigt som ingen tittar på förarnas skicklighet när det gått tjugo år. Jag skulle vilja rekommendera den amerikanska modellen med upprepade prov. Ett skriftligt prov genomförs vart fjärde år och ett körprov vart åttonde år så att färdigheterna underhålls. Provets säkerhetsnivå är hög, och förmodligen skulle nivån på de tekniska kunskaperna osv. inte vara så hög, samtidigt som folk kör vidare ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! I dag bör vi verkligen gratulera oss själva! När vi har en europeisk lagtext som verkligen är viktig för mannen på gatan, gömmer vi undan den i kvällssammanträdet. På så sätt kan ingen se eller höra vad vi faktiskt gör för att stilla den europeiska oron kring EU:s lagstiftning.

Mycket kan sägas om det europeiska mervärde som skulle kunna skapas med det gemensamma EU-körkortet. Vi måste tacka Mathieu Grosch för att han lyckats hålla ihop denna loppcirkus. Han har redan nämnt ett par saker. Vi förenklar, vi skapar ett EU-körkort istället för 110 olika nationella körkort – och med de nya medlemsstaterna finns det redan betydligt fler än 110. Vi ökar säkerheten. Stegvis tillträde har redan nämnts och många fler detaljer kan också nämnas.

Vi försöker hindra körkortsturismen, och jag kan bara ge mitt stöd till dem som har uppmanat kommissionen att binda nationalstaterna vid detta så fort som möjligt. Vi har också sett till att äldre förare inte diskrimineras genom ständiga medicinska kontroller. Äldre förare kan minsann vara farliga i vissa trafiksituationer, men de verkliga farorna på våra vägar orsakas oftast av de yngre.

Det gläder mig – vilket Mathieu Grosch också har sagt – att det österrikiska ordförandeskapet har bidragit till dagens framgång. Det är typiskt att regeringen sedan blev bortröstad av medborgarna där hemma.

  Willi Piecyk (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Med morgondagens omröstning kommer EU-körkortet äntligen att vara klappat och klart. Det har tagit lång tid, det är en kompromiss, men med effektiva och betydande framsteg. Det kanske viktigaste framsteget är att det kommer att sätta stopp för den avskyvärda körkortsturismen. Om till exempel någon får sitt körkort indraget på grund av rattfylleri i Tyskland i dag, kan den personen enkelt och relativt billigt skaffa ett nytt körkort i något av grannländerna och sedan köra på EU:s vägar igen fullständigt lagligt. Denna skandal kommer att få ett slut. Detta trick har utförts för sista gången. Det kommer nu att upphöra, vilket är för väl.

Fri rörlighet för EU:s förare är ett plus. Men med mer än 110 olika körkort är emellertid kontrollerna av dem mycket problematiska. Den så kallade ”grå trasan” i Tyskland, som utfärdades på 1950- och 1960-talet med ett sympatiskt foto av en ungdom, och som har hamnat i tvättmaskinen åtminstone fyra gånger, har säkert ett visst nostalgivärde men går inte längre att använda som identitetshandling vid poliskontroller. Personligen – och många ärade ledamöter håller självfallet med mig – anser jag att tidsfristen på 26 år som nu har förhandlats fram för utbytet av körkort är alldeles för lång; det är mer av en biologisk lösning än någon riktigt praktisk sådan. Det har påpekats att medlemsstaterna kan göra detta utbyte tidigare. Vi får väl se.

All olycksstatistik visar tydligt att de flesta dödsolyckor i trafiken inträffar bland unga män mellan åldrarna 18 och 25 på motorcykel. Stegvis möjlighet att få ett motorcykelkörkort är därför förnuftigt. Det kommer att rädda människoliv och förbättra trafiksäkerheten.

För min grupps räkning vill jag tacka föredraganden Mathieu Grosch som har förhandlat väl, och därför kommer det inte att finnas några övergångsperioder, inga undantag eller restriktioner i morgondagens omröstning. Vi kommer att helhjärtat och enhälligt stödja er och tillsammans föra saken mot ett lyckosamt avslut. Tack för ert arbete!

  Michael Henry Nattrass (IND/DEM). – (EN) Herr talman! När talmannen igår fick ett direktiv om en papperslös miljö framför sig viskade han ”dröm vidare”. EU befinner sig bakom en ”pappersridå” eller rent ut sagt bakom en stor våt EU-filt av papper. Alltför många bestämmelser gör att företag läggs ner och den stora våta EU-filten av papper släcker företagens glöd och innovationslusten. Det sades att den inre marknaden handlade om handel, inte om skriftliga bestämmelser om hur man ska åka moped. Eller tål ni en invasion av brittiska mopeder på Dunkirks stränder? Dröm vidare!

Vissa av EU:s medlemsstater behandlar EU:s handlingar som skämt framtvingade av papperstigrar med papperständer. Trots detta sitter de kvar i utskotten som nickedockor och genererar fler galna skriftliga bestämmelser för oss andra och fyller i blanketter för utgifter, samtidigt som de inte driver igenom enkla regler om störthjälmar. Det är nu bara en tidsfråga innan man i en sådan handling kommenderar britterna att införa högertrafik!

I detta betänkande har EU struntat i sin egen forskningsavhandling, enligt det brittiska förbundet för motorcyklister, British Motorcyclists Federation (BMF), som menar att förslagen är orimliga och dåligt formulerade. BMF har pekat på den djupgående studien om motorcykelolyckor som visar att de flesta motorcykelolyckor inträffar vid körning i tättbebyggt område i låg fart och att det ofta är bilförarens fel. Studien finansierades med 2,5 miljoner euro av EU:s skattebetalare och nu kommer direktivet att bli pappersavfall värt 2,5 miljoner euro.

BMF menar att direktivets villkor för motorcyklismen är en diametral motsats till den brittiska regeringens egen strategi för motorcyklism, att direktivets villkor inte gör något alls för att förbättra trafiksäkerheten och att det leder till att man efterlever bestämmelserna dåligt, vilket kan få en negativ inverkan på säkerheten. BMF:s chefstjänsteman för regeringsförbindelser, Trevor Magnus, menar att detta är typiskt för EU:s brist på demokrati där medborgarna behandlas med förakt.

Jag sammanfattar med att hela förslaget bör stoppas i papperskorgen och återvinnas, men inte göras till en ny våt filt.

  Stanisław Jałowiecki (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Det är en bra sak att vi närmar oss slutet på vårt arbete med detta viktiga betänkande. Varje steg mot förbättrad säkerhet på våra vägar är verkligen ett steg som är värt att ta, och det inkluderar utan tvivel införandet av ett internationellt registreringsförfarande i alla de fall där körkort har återkallats eller omhändertagits.

Målet är helt tydligt att få bort körkortsturismen. Det är dock medlemsstaterna som huvudsakligen bär ansvaret här. De är de som först och främst bör förbättra sina system för att registrera personer med körkort som temporärt eller permanent förbjudits att köra. Jag hoppas att detta direktiv kommer att tvinga medlemsstaterna att se över sina egna administrativa förfaranden i första hand. Detta är självfallet tillfredsställande, men det är svårt att i denna situation inte beklaga sig över att det gemensamma EU-körkortet inte kommer att träda i kraft förrän om ytterligare cirka tjugofem år. Är det inte paradoxalt att otroligt komplicerad lagstiftning, som exempelvis Reach eller tjänstedirektivet, blir bindande nästan omedelbart, medan ett mycket enkelt dokument, som exempelvis ett körkort, endast kommer att kunna genomföras fullt ut år 2033? Då kanske saker och ting har utvecklats så pass långt att ett körkort överhuvudtaget inte kommer att vara nödvändigt utan ha ersatts av andra mekanismer, till exempel elektroniska. Vi kanske till och med kommer att ha ett europeiskt medborgarskap innan vi får ett EU-körkort.

Jag förstår att vissa medlemsstater vill hålla fast vid traditioner, men jag anser att detta inte har någonting med traditioner att göra. Om man ska säga något så är det i så fall att det handlar om en fixering snarare än om känsla för traditioner.

  Gary Titley (PSE). – (EN) Herr talman! Min assistent upptäckte nyligen en hemsida som ganska öppet annonserar om att ifall man har blivit av med körkortet i ett land så kan man mot en avgift erhålla ett körkort i ett annat land. Detta är självfallet fullständigt oacceptabelt i ett modernt samhälle, på samma sätt som det är fullständigt oacceptabelt att människor som begår grova brott i det ena landet kan undgå att bli straffade i det andra landet. Det här förslaget kommer gradvis att eliminera denna situation, men tyvärr tar det lång tid och jag hoppas att processen kan påskyndas.

Förslaget innebär enkelhet och öppenhet och minskar byråkratin, även om jag har lagt märke till att Michael Henry Nattrass inte har brytt sig om att stanna för att lyssna till denna iakttagelse. Det är i själva verket ett av de viktigaste villkoren för att få bättre bestämmelser. Det ursprungliga förslaget var mycket mer byråkratiskt och parlamentet har gjort ett bra jobb med att göra det betydligt enklare. Förslaget kommer att förbättra trafiksäkerheten och bekämpa bedrägerier.

Jag välkomnar i synnerhet något som ingen annan hittills har nämnt, nämligen att det i betänkandet läggs vikt vid förarprövarnas kompetens. Vi behöver öka den allmänna nivån på förarutbildningen i hela EU.

Jag är inte nöjd med förslagen om motorcyklismen. De är onödigt komplicerade och betonar inte nog vikten av att få utbildning från allra första början och kravet på obligatoriska prov. Jag inser emellertid att det inte finns något verkligt stöd för detta vare sig i Europaparlamentet eller i rådet, så jag måste se mig besegrad. Till skillnad från de skräckhistorier som några av mina kolleger har berättat finns det otroligt lite i förslaget som skiljer sig från befintlig tradition och praxis i Förenade kungariket.

  Philip Bradbourn (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle först av allt vilja påpeka för kammaren att genom hela detta ärendes gång har jag varit för ett gemensamt format – och jag betonar ”format” – för ett europeiskt körkort. Det skulle medföra att polis och brottsbekämpande organ i samtliga medlemsstater lättare kunde känna igen körkorten, och detta skulle resultera i färre bedrägerier, något som vi redan har talat om.

Detta kan emellertid åstadkommas utan all den byråkrati som ingår i dessa förslag och jag anser att nyckeln till subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna är att medlemsstaterna får behålla makten att bestämma hur deras medborgare erhåller och behåller sitt körkort. De åtgärder som nu föreslås skulle exempelvis fullständigt förändra bevisbördan och kräva att medborgarna visar att de köra på ett säkert sätt, istället för som i nuläget behöva visa att de inte kan det. Regelbundna förnyelser, även så kallade administrativa körkortsförnyelser, skulle endast driva upp kostnaderna för körkortsinnehavare utan att på något sätt förbättra trafiksäkerheten.

Jag ska ge ett exempel gällande motorcyklar. Åtgärderna är dåligt genomtänkta, alltför normativa och kommer inte att leda till några förbättringar av trafiksäkerheten, utan helt enkelt göra det svårare för motorcyklister att gå vidare till tyngre motorcyklar. Detta är inte en trafiksäkerhetsåtgärd, det är ingenting mindre än ett cyniskt försök att göra livet surt för dem som använder detta transportmedel.

Tyvärr tillåter inte tiden att jag går in i detalj på alla de saker i direktivet som jag protesterar mot, men kort sagt finns det i mitt tycke inget mervärde i förslagen. De innehåller alltför många bestämmelser, är alltför byråkratiska och onödiga. Jag uppmanar verkligen kollegerna att stödja mina ändringsförslag om att avslå den gemensamma ståndpunkten i dess helhet.

  Bogusław Liberadzki (PSE). – (PL) Herr talman! I motsats till föregående talare vill jag betona att det dokument som vi nu diskuterar och som handlar om ett gemensamt EU-körkort kanske är det första dokument som bygger på en europeisk identitet. Det är ett viktigt dokument som kommer att tillåta mig som europé att känna mig säker. Jag vill uttrycka min uppskattning för Mathieu Grosch. Han har samlat tre grupper: pragmatikerna, traditionalisterna och ultratraditionalisterna. Detta är skälet till